Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
1
tf:0 85.
Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1898, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk
undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska stats¬
kyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill
han ämnar öfvergå.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 15, anför herr K. O. Karlsson i Göteborg:
»Då jag härmed går att väcka motion, åsyftande sådan ändring i
kongl. förordningen den Bl oktober 1873, angående främmande tros¬
bekännare och deras religionsutöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur den svenska stats¬
kyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar
öfvergå, så ber jag att först få erinra derom, att liknande motioner redan
förut upprepade gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. Ända sedan
år 1877 har denna fråga stått på dagordningen, och ej mindre än sex
gånger har Andra Kammaren uttalat sig till förmån för den åsyftade
reformen.
Denna fråga kan ju alltså anses vara så mångsidigt skärskådad, att
några nya synpunkter näppeligen kunna framletas. Dock skall jag be att
få i korthet till närmare granskning framhålla några af de hufvudsaklig^
invändningar, som gjorts mot ifrågavarande reform.
En sådan invändning är, att vårt folk genom bifall till en motion
sådan som denna skulle löpa fara att beröfvas karakteren af att vara ett
kristet folk. Sålunda yttrade en talare vid frågans behandling år 1896 i
Första Kammaren bland annat: »Utskottet har sagt, att det kan inträffa,
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 7 Samt. 51 Häft. (N:o 85.)
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
att flera, som önska utträda ur den svenska kyrkan, icke kunna finna sitt
samvete tillfredsstäldt af att sluta sig till något af de bestående, af staten
erkända religionssamfunden. Men, mine herrar, hvad är detta för ett samvete,
är det icke ett vilsefördt, ett irrande samvete? Och för ett sådant skulle
man göra eftergifter till den grad, att man skulle uppoffra samhällets
karakter af att vara ett kristet samhälle!»
Häremot kan väl med fog invändas, att om man genom ett bifall till
denna motion skulle uppoffra samhällets karakter af att vara ett kristet
samhälle, så är väl detta ödesdigra offer redan gjordt genom medgifvandet
för mosaiske trosbekännare att här i landet oinskränkt utöfva sin guds¬
dyrkan. Men förhållandet är nog, att svenska staten icke upphör att vara
en kristlig stat derför, att inom densamma finnas smärre samfund eller
enskilda, som icke äro kristna, och ej heller derigenom, att den från stats¬
kyrkan utsläpper personer, som äro mot samma kyrka fiendtligt sinnade.
Det torde deremot vara med kristendomens anda fullt öfverensstämmande
att taga sig till vara för utöfvande af samvetstvång. — Då den tankegång,
som i öfrigt kännetecknar det gjorda citatet, är typisk för många af denna
motions motståndare, ber jag få framhålla, hurusom det är just samma
tankegång, som i alla tider inspirerat intoleransen. Yår grundlag säger,
att »Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», men då en
person af sin öfvertygelse är hindrad att tillhöra något af staten erkändt
trossamfund,, och då han vill handla i öfverensstämmelse med sin öfver¬
tygelse och dermed hörsamma sitt samvetes maning, då säga kyrkans män,
att denna person har ett vilsefördt, ett irrande samvete, hvars röst hon bör
med yttre medel förhindras att åtlyda. Är detta icke samvetstvång?
Det mest vägande skäl, motståndarne till denna reform anfört för
att motivera ett afslag, har varit fruktan för att barnen till sådana för¬
äldrar, som utginge ur statskyrkan utan att sedan förena sig med något
annat trossamfund, skulle komma att vara i saknad af religiös uppfostran.
Häremot ber jag att få anföra hvad lagutskottets ärade ordförande, herr
Hasselrot, i detta afseende yttrade, då han i Första Kammaren vid 1896
års riksdag försvarade utskottets tillstyrkande betänkande. Herr Hasselrot
sade nemligen: »Det blir med dessa barn samma förhållande som med de
barn, hvilkas föräldrar tillhöra andra samfund. Det finnes nemligen i vår
svenska lag bestämmelser derom, att, derest föräldrarne icke skaffa sina
barn religiös undervisning, skolrådet i församlingen kan på det allmännas
bekostnad föranstalta om att de erhålla sådan.»
Ännu ett skäl för afslag, som olika talare med stor säkerhet sökt
göra gällande, är, att motionen icke skulle vara framkommen på grund af
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
ett verkligt, utan endast på grund af ett inbilladt eller framkonstrueradt
behof. Då förslaget senast var underkastadt behandling i Första Kammaren,
yttrade sålunda en mycket framstående talare bland annat: »Jag för min
del har svårt att tro, att i religionsfrihetens namn, praktiskt sedt, en sådan
förändring som den af lagutskottet förordade kräfves»; och vidare: »jag är
viss om att dessa motioner basera sig icke på fakta, utan pa spekulation.»
— En annan talare yttrade vid samma tillfälle: »Om en person omfattar
en religion, hvaruti han icke kan finna någon enda liktänkande ty funne
han blott en enda liktänkande, kunde de ju slå sig tillsammans och bilda
ett samfund, hvilket då kunde uppgifvas och då vore saken klar matte
man väl få anse hans religion vara af bra besynnerlig beskaffenhet; och
det vore för mycket begärdt, att staten skulle för sadana besynnerligheter
etablera en helt ny lagstiftning.»
Dessa båda talares resonnement hvilar i detta afseende dock sjelft
icke helt och hållet på fakta, utan — för att citera den ene ärade talarens
uttryck — »på spekulation». Till stöd för detta mitt påstående vill jag
omnämna ett fall från det samhälle, bland hvars representanter jag har äran
att räkna mig. År 1881 sammanslöt sig der ett antal personer för att,
såsom det heter i de af sällskapet uppsatta stadgarne, »förbereda en pa
förnuftstro grundad kyrka och församling.» Denna förening, som vann en
ej obetydlig tillslutning af personer bosatta både inom och utom Göteborg,,
antog 1884 namnet »De förnuftstroendes samfund», och det stora flertalet
af dess medlemmar kände det som ett plågsamt band på sin andliga frihet
att behöfva qvarstå i statskyrkan samt beklagade sig ofta öfver den skefva
och tvetydiga ställning, de härigenom tvingades att intaga. Emellertid kunde
ett utträde ur statskyrkan icke ega rum med mindre, än att en af staten
erkänd församling bildades; och för att blifva af staten erkänd, maste denna
församlings troslära kunna rubriceras som <annan kristen troslära». Derför
tillsatte samfundet år 1885 en komité för uppgörandet af förslag till tros¬
bekännelse och församlingsordning — båda sakerna nödvändiga för er¬
hållande af statens erkännande. Sedan efter långvarigt och moget öfver¬
vägande dessa båda handlingar blifvit färdiga, uppdrogs åt 20 personer
bland samfundets af öfver ett hundratal bestående medlemmar att begära
utträde ur statskyrkan samt att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
ansökan att få bilda »Unitariska församlingen de förnuftstroendes samfund».
Denna ansökan remitterades till Göteborgs domkapitel för yttrande, och
domkapitlet resolverade, att den bifogade trosbekännelsen icke var kristen;
och på denna grund afslog Kongl. Maj:t den gjorda ansökan.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
Jag vet icke, om dylika fall förekommit på andra orter, men hvad jag
här anfört torde väl dock till fullo bevisa, att med stöd af kongl. för¬
ordningen den 31 oktober 1873 samvetstvång utöfvats.
Mången vän till den evangeliskt-lutherska kyrkan fruktar, att den
större frihet, som blefve en följd af ett bifall till denna motion, skulle skada
kyrkan. Jag ber att häremot få erinra, att det nog blir ett relativt fåtal,
som skulle komma att begagna sig af en sådan rättighet till utträde. Vanans
magt och de konventionella hänsynen sörja nog redan de för, att antalet
utträdessökande blir måttligt. Dessutom synes mig en sådan fruktan baserad
på en för kyrkans tjenare mindre hedrande misstro till deras förmåga att
med andens och kärlekens magt hålla ihop den kyrka, hvars vård de fått
sig anförtrodd. Skulle alltså, mot förmodan, något afsevärdt antal lemna
kyrkan på grund af lagens ändring i öfverensstämmelse med denna motion,
sa blefve detta till en helsosam väckelse så väl för kyrkans förtroendemän
som för församlingarna i deras helhet, och resultatet blefve sålunda ett
godt, hvaraf kyrkan endast kunde skörda fördel. Jag tror, att man borde
erinra sig de ord, som en motionär inom kyrkomötet rörande denna reform
yttrade — ord, hvilkas sanning väl ingen vågar jäfva. Han sade nemligen:
»när gjorde kristna kyrkan sina största och bästa landvinningar? Jo, på
den tid, då allting i detta afseende var grundadt på frivillighet, under den
kristna kyrkans första gyllene tid.»
Må man ej säga, att det är endast för kyrkan likgiltiga personer,
som tala till förmån för denna reform. Män sådana som Eudin, Grafström
och Norrby, hvilka väl ej kunna misstänkas för att vilja skada kyrkan,
hafva förfäktat samma tanke.
Äfvenledes ber jag få påminna om hvad nuvarande statsrådet och
chefen för civildepartementet, herr E. von Krusenstjerna, yttrade vid debatten
om denna fråga år 1896 i Andra Kammaren. Han sade bland annat:
»Jag hyser ingen tvekan om en sådan lagförändring som denna. När vår
lagstiftning år 1873 frångick den förut följda grundsatsen att för utträde
ur statskyrkan fordra upptagande i annat trossamfund och i stället nöjde
sig med att fordra en anmälan, att man ärnade öfvergå till annat tros¬
samfund, har lagstiftaren redan dermed öfvergifvit grundsatsen, att hvarje
medlem af staten skall tillhöra ett visst trossamfund. Då så är, synes den
nu föreslagna lagen endast beteckna ett konseqvent fortgående på den redan
år 1873 beträdda banan.» — För egen del ber jag få betona, att den nu
bestående förordningen utgör en frestelse till oärlighet: man kan ej komma
ur statskyrkan genom att rätt fram begära utträde, men väl genom att
uppgifva sig vilja ingå i ett samfund, för hvilket man måhända ej ens har
så stora sympatier som för den kyrka, man vill lemna.
Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
5
Då jag med afseende på den åldersgräns, som bör sättas för beviljandet
af här åsyftadt utträde ur statskyrkan, hyllar samma åsigt, som framhölls
i motionen af år 1896, nemligen, att det steg, hvarom här är fråga, är af
den stora vigt och betydelse, att det ej bör kunna tagas vid tidigare ålder
än den, då en person anses mogen för sjelfbestämningsrätt i andra stycken,
så och på grund af hvad jag i öfrigt haft äran anföra, vågar jag vördsammast
hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur den svenska stats¬
kyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar
öfvergå.»
Förevarande motion utgår från den förutsättningen, att, då staten icke
tillåter utträde ur statskyrkan med mindre sökanden uppgifver något främ¬
mande kristet religionssamfund, till hvilket han vill öfvergå, staten häri¬
genom skulle göra sig skyldig till utöfvande af samvetstvång. Då ett sådant
tvång är oberättigadt, skulle härmed befogenheten af motionärens yrkande
vara gifven. Så vidt utskottet kan finna, är emellertid motionärens utgångs¬
punkt och antagna förutsättning felaktig.
Samvetstvång i förevarande hänseende kan enligt utskottets förme¬
nande icke tänkas föreligga, med mindre statskyrkan — utgående från den
uppfattningen, att alla hennes medlemmar skulle i allo dela hennes tro
och lära — på dem stälde den fordran, att de skulle, vare sig genom
bekännelse eller andra i det yttre framträdande handlingar, ådagalägga
sin öfverensstämmelse med kyrkan, att de sålunda skulle i ord eller
gerning gifva till känna anslutning till kyrkans lära i allo eller i vissa
dess delar. Under sådant förhållande skulle qvarhålla!] det inom kyrkan af
olika tänkande onekligen blifva ett samvetstvång. Nu uppställer emellertid
statskyrkan ingalunda någon dylik fordran. Statskyrkan måste naturligen
alltid inom sig ega, såsom sin kärna, ett de troendes samfund, men kan
icke inskränka sig till att omfatta endast dessa, och detta just i följd af
sin egenskap att vara statskyrka. Främmande enskilda trossamfund kunna
å sina medlemmar ställa sådana kraf, som nyss nämnts. Statskyrkan kan
det deremot icke. Medlemskap i statskyrkan tillkommer för den skull med
all rätt icke blott dem, som i sin innersta tro med henne öfverensstämma,
utan ock andra. Desse senare äro hennes rätte medlemmar, äfven de,
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
visserligen icke i den bemärkelsen, att deras uppfattning och tro samman¬
falla med hennes, men i den meningen, att de äro föremål för hennes
religiösa arbete och omvårdnad. Men att vara ett föremål för en slik
kyrkans omvårdnad kan ju icke kallas för samvetstvång, då sagda om¬
vårdnad, såsom redan nämndt, icke innefattar något tvingande vare sig i
inre eller yttre bemärkelse. Om någon skulle anse den blotta omständigheten,
att han är medlem af statskyrkan utan att hylla dess lära, såsom inne¬
bärande ett sådant tvång, så kan, synes det utskottet, en sådan uppfattning
icke betecknas annorledes än såsom en missuppfattning. Att för öfrigt
talet om samvetstvång i förevarande afseende är obefogadt, derpå häntyder
enligt utskottets åsigt äfven den omständigheten, att många samvetsömma
personer, som i vigtiga punkter afvika från kyrkans lära och ordning
och hvilka äro berättigade att vinna utträde ur statskyrkan, ändock qvar¬
stanna inom henne.
Men om nu utskottet icke kan erkänna tillvaron af något samvets¬
tvång, så bör ju å andra sidan erkännas, att den, som vill, men ej får,
utträda ur statskyrkan, härigenom är underkastad ett visst band på sin
personliga frihet, att hans ställning kan förfalla honom skef, och fråga blir,
om ej med hänsyn till sådana förhållanden och jemväl för statskyrkans eget
bästa det vore rigtigast, att kyrkan lemnade sina medlemmar den frihet,
motionären begärt, och sålunda gjorde medlemskapet af statskyrkan till en
fullkomligt fri sak, beroende af den enskildes vilja. Så vidt utskottet
förstår, skulle dock sådant innebära en så omfattande afvikelse från den
princip, hvarpå sjelfva institutionen af en statskyrka hvilar, att man väl
kan vara berättigad till en tvekan, huruvida det ej skulle innefatta rent af
ett negerande af samma princip. År statens uppgift såsom statskyrka
bestämd af den grundsatsen, att staten skall sörja för sina medlemmars
religiösa omvårdnad, så måste väl i denna tanke ligga, att denna omvårdnad
skall sträcka sig till alla dess medlemmar, och att staten icke kan
eftersätta sin pligt och rätt härutinnan mot några af sina medlemmar,
utan att garanti föreligger att sådan religionsvård, som kan af staten pröfvas
tillfredsställande, annorledes står dem till buds och kommer dem till del.
Från sistberörda synpunkt förklaras, att staten medgifver utträde åt sådana
kyrkans medlemmar, som öfvergå till främmande kristet religionssamfund, äfven¬
som att enahanda tillåtelse jemväl lemnas dem, som förmäla sig ärna öfvergå
till dylikt samfund, äfven om de ej visa, att de i sådant samfund upptagits.
I sistnämnda fall kan ju medgifvandet sägas hafva blifvit väl långt utsträckt;
men staten har påtagligen i den omständigheten, att de förmäla sig omfatta
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 85.
en viss kristen trosbekännelse, och då några falska uppgifter härutinnan
icke behöfva befaras, funnit tillräcklig trygghet för, att de och deras barn
icke skola komma att sakna önskvärd religiös vård. Annorlunda är för¬
hållandet med dem, som utan vidare blott förmäla sig vilja utträda ur stats¬
kyrkan, kanske under uttryckligt förklarande, att deras hela åskådning är
fullständigt hednisk. Tillåtas dessa att utan vidare utgå, då har staten
härmed i princip inskränkt och begränsat området för sina pligter såsom
statskyrka så långt, att enligt utskottets förmenande det väsentliga af det,
som konstituerar en statskyrka, måste anses vara uppgifvet. Man kan ju
hysa olika meningar om värdet af statskyrkoinstitutionen. Härpå skall
utskottet icke inlåta sig. Men det finner sig utskottet böra uttala, att, då
nu statskyrkan består, man icke bör begära af henne sådana medgifvan-
den, som principielt strida mot de grunder, på indika hon hvilar.
Med anledning af det nu anförda föranlåtes utskottet hemställa,
att herr Karlssons förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 maj 1898.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herrar Hasselrot, Lindgren, J. Anderson, P. O. Petersson, Nilsson,
Ohlsson och Ersson, Indika ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.
Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.