Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
1
N:o 83.
Ant. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställ¬
ning om ändring af bestämmelserna rörande äterfalls-
preskription.
Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna till lagutskottets behand¬
ling hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen upptagit
frågan om ändring af bestämmelserna angående s. k. återfallspreskrip-
tion samt anfört:
»Enligt hvad jag har mig bekant hafva mina båda närmaste före¬
trädare i justitieombudsmansembetet, dertill föranledde af den omständig¬
heten, att inom högsta domstolen i ett under år 1896 afgjordt mål om
ansvar för tjufnadsbrott uttalats motsatta meningar i fråga om tolkningen
af de i 4 kapitlet 11 § strafflagen gifna föreskrifter angående s. k. åter-
fallspreskription, haft för afsigt att i en blifvande embetsberättelse väcka
fråga om sådan ändring i nämnda lagrum, som kunde vara erforderlig
för vinnande af fullt tydliga bestämmelser härutinnan. Den sålunda
åsyftade lagändringen har jemväl jag funnit vara i hög grad önskvärd,
och innefattar nedanstående framställning ett från min sida gjordt försök
— vanskligt i den mån tiden för framställningens utarbetande varit
knapp — att bidraga till lösandet eller åtminstone utredandet af denna
vigtiga och obestridligen mycket invecklade fråga.
Ofvannämnda lagrum har följande lydelse:
Hih, till Rikstl. Vrot. 1838. 7 Sami. 60 Haft. (Näs 83, 84j.
1
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
»Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den
brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.
Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan
straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till
särskildt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under
de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som
i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant
brott undergått bestraffning.»
Af handlingarna i nyssnämnda mål samt af högsta domstolens
deri förda protokoll och gifna utslag har jag inhemtat hufvudsakligen
följande:
Förre artilleristen Johan Edvard Gustafsson Sköld från Hulan,
hvilken, under det han var i tjenst såsom artillerist, dömts till ansvar
för första resan stöld, föröfvad efter fylda aderton år, begick efter
undergående af straffet för nämnda brott ånyo olofligt tillgrepp och
dömdes med anledning häraf för andra resan stöld till straffarbete i
ett år och förlust af medborgerligt förtroende. Berörda straffarbete
slutade den 24 november 1881. För olofligt tillgrepp, föröfvadt under
år 1892, blef Sköld sedermera af Göta hofrätt med tillämpning af,
jemte andra lagrum, 4 kapitlet 11 § strafflagen enligt dess genom
lagen den 20 juni 1890 förändrade lydelse dömd att såsom för första
resan stöld hållas till straffarbete tre månader och under viss tid vara
förlustig medborderligt förtroende. Efter aftjenande af detta straff¬
arbete frigafs Sköld den 16 april 1893. Under åren 1895 och 1896
begick Sköld derefter särskilda tillgrepp, för hvilka han lagfördes inför
Gäsene och Vätle häradsrätter. Genom utslag den 15 april 1896 för¬
klarade förstnämnda häradsrätt det vara styrkt, att Sköld begått det
tillgrepp, hvarför han i målet stälts under tilltal, samt yttrade vidare
hufvudsakligen, att som angående Sköld blifvit upplyst, att han den 24
november 1881 frigifvits från länsfängelset i Venersborg, hvarest han
till fullo utstått honom för andra resan stöld ådömdt straff; att han
genom Göta hofrätts utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd att för
första resan stöld undergå straffarbete tre månader och vara medborger¬
ligt förtroende förlustig, intill dess ett år förflutit, från det han efter
utståndet straff blifvit frigifven; samt att han den 16 april 1893, efter
det han å länsfängelset i Göteborg till fullo utstått sistnämnda straff,
blifvit från länsfängelset frigifven; alltså och då Sköld under de tio år,
som närmast föregått tiden för föröfvandet af det brott, för hvilket han
inför häradsrätten ransakats, undergått bestraffning för brott, som blifvit
Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 3
belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, pröfvade häradsrätten,
jemlikt 20 kapitlet 7 § 2 momentet och 14 § strafflagen, jemförda med
4 kapitlet 11 § 2 momentet samma lag, sådana dessa lagrum lydde i
lagen den 20 juni 1890, rättvist förklara Sköld saker till ansvar för
tredje resan stöld. Derjemte förvisades sköld för undergående af vidare
ransakning till Vätle häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 1
maj 1896, dervid häradsrätten på grund af särskilda inom härads¬
rättens domvärjo begångna tillgrepp, till hvilka Sköld ‘genom egen
frivillig, af omständigheterna styrkt bekännelse ansags vara lagligen
förvunnen, samt med tillämpning af Gäsene häradsrätts nyssnämnda
utslag dömde Sköld, jemlikt de i samma utslag åberopade lagrum
samt 20 kapitlet 9 § strafflagen, att för tredje resan å särskilda tider
och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete två år samt vara
medborgerligt förtroende förlustig, intill dess två år förflutit, från det
han efter utståndet straff blifvit frigifven. Efter besvär af Sköld fast-
stälde Göta hofrätt medelst utslag den 3 juli 1896 häradsrätternas
omförmälda utslag. Om hofrättens utslag voro fyra dess ledamöter
ense, hvaremot en ledamot yttrade: »Enär Sköld enligt hofrättens utslag
den 3 februari 1893 blifvit dömd och straffad för första resan stöld
och derefter icke veterligen undergått bestraffning för tjufnadsbrott,
samt vid sådant förhållande Sköld efter min uppfattning lagligen icke
bör för ifrågavarande, af häradsrätterna honom rätteligen till last förda
tillgrepp straffas hårdare än såsom för andra resan stöld, pröfvar jag
rättvist att med ändring af öfverklagade utslagen, jemlikt 20 kapitlet
7, 9 och 14 §§ strafflagen, döma Sköld för andra resan stöld till straff¬
arbete i ett år sex månader samt att i två år efter utståndet straff vara
förlustig medborgerligt förtroende.»
Öfver hofrättens utslag anförde Sköld underdåniga besvär. Vid
målets föredragning i högsta domstolen den 29 september 1896 yppade
sig skiljaktiga meningar.
Ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd var ense, yttrade
sålunda: »Enär under de tio år, som närmast föregått den 9 augusti
1892, då klaganden gjort sig skyldig till det tjufnadsbrott, för hvilket
lian genom hofrättens utslag den 3 februari_ 1893 blifvit dömd till
ansvar, klaganden icke, såvidt handlingarna föranleda, föröfvat brott,
som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller
för sådant brott undergått bestraffning; samt förty, med stöd af 4
kapitlet It § strafflagen, de straff, klaganden före den 9 augusti 1882
till fullo aftjena!, enligt min uppfattning icke vidare må tagas i betrak¬
tande vid fråga om särskild! straff för återfall i brott; alltså och då
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
klaganden, hvilken undergått det honom genom hofrättens berörda
utslag ådömda straff för första resan stöld, är lagligen öfvertygad att
derefter hafva föröfvat de nu åtalade tillgreppen, pröfvar jag, jemlikt
20 kapitlet 7 § första momentet samt 9 och 14 §§ strafflagen, rättvist på
det sättet ändra domstolarnes beslut, att klaganden dömes att för andra
resan å särskilda tider och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete
ett år sex månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende, intill
dess tva år "förflutit, från . det han efter utståndet straff blifvit frigifven.))
Tre justitieråd funno ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.
Slutligen anförde ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd
förenade sig: »Då Sköld sedan tio år förflutit från den 24 november
1881, då han frigifvits efter utståndet straff för andra resan stöld, år
1893 för återfall dömts till straff såsom för första resan stöld; samt
Sköld, efter det han undergått sistnämnda straff, veterligen ej blifvit
för tjufnadsbrott straffad, pröfvar jag för min del lagligt sålunda ändra
domstolarnes beslut, att Sköld för de olofliga tillgrepp, som i före¬
varande mål förts honom till last, jemlikt 4 kapitlet 3 och 11 §§, 20
kapitlet 7 § första momentet samt 9 och 14 §§ strafflagen, af mig
dömes, såsom för andra resan å särskilda ställen och tider begången
stöld, att hållas till straffarbete i ett år sex månader och vara med¬
borgerligt förtroende förlustig, till dess två år förflutit, från det han
efter undergående af detta straff blifvit frigifven.»
På grund af hvad under omröstningen sålunda yttrats blef Kongl.
Maj:ts utslag affattadt i enlighet med sist upptagna mening.
De såväl i hofrätten som inom högsta domstolen sålunda uttalade,
från hvarandra afvikande meningar i fråga om rätta förståndet af andra
momentet af 11 § i 4 kapitlet strafflagen torde påkalla en närmare
granskning af innehållet af berörda lagrum. För detta ändamål lärer
vara erforderligt att till en början redogöra för lagrummets tillkomst.
Som bekant behandlas i 20 och 21 kapitlen af strafflagen de mycket
vanliga förbrytelserna stöld, snatteri och inbrott samt rån och försök
till rån. I fråga om alla dessa brott — hvilka jag i det följande, der
sådant, för att framställningen må blifva lättare öfverskådlig, kan vara
lämpligt, sammanfattar under den gemensamma benämningen tillgrepps¬
brott —- meddelas i nyssnämnda kapitel af strafflagen särskilda före¬
skrifter angående fall, då personer, som föröfvat något eller några af
de i samma kapitel upptagna förbrytelser, ånyo göra sig skyldiga till
sådant brott (återfall). Dessa föreskrifter innefatta alltid strängare straff¬
bestämmelser än de, som gälla för samma brott, då de första gången
föröfvas, men ökningen i straff kan inträda på olika sätt. I några fall
Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 5
föreskrifter sålunda lagen, att ett ringare brott genom att upprepas
(t. ex. snatteri, tredje gången) eller genom att föröfvas efter vissa andra
förbrytelser (t. ex. snatteri efter stöld eller inbrott) skall anses såsom
ett brott af svårare beskaffenhet. I andra fall stadgar lagen, med viss
begränsning, högre straffpåföljd för hvarje gång, då samma slags brott
begås (t, ex. stöld eller inbrott, andra, tredje eller fjerde gången,^ samt
rån, andra gången). Vidare förekommer, att till följd af förut begångna
förbrytelser af annan beskaffenhet ett visst brott skall bedömas såsom
återfall af samma brott (t. ex. stöld efter inbrott eller tvärtom, stöld
eller inbrott, efter rån). Praktiskt taget torde härmed kunna likställas
det fall, då ett brott på grund af andra förut begångna olikartade brott
är belagdt med samma straff, som vore det föröfvadt andra gången, utan
att lagen likväl stadgar, att ifrågavarande förbrytelse skall anses såsom
andra resan (så rån eller rånförsök efter andra resan stöld eller inbrott).
Strafflagens återfallsbestämmelser undergingo genom lagen den 20
juni 1890 modifikation i flera hänseenden, af hvilka jag här vill erinra
om två: nedsättning i straffsatserna för de i återfall begångna brotten
samt införande af institutet återfallspreskription. Detta instituts inne¬
börd torde i korthet kunna angifvas dermed, att ett föregående brotts
egenskap att verka förhöjning i straffet för ett efterföljande under vissa
förutsättningar bortfaller. Sistnämnda lag bibehöll sålunda regeln, att
vid återfall i vissa brott straffet skall bestämmas inom en högre straff-
latitud, men inskränkte regelns innehåll och omfattning. Till stöd för
denna regels bibehållande anförde nya lagberedningen, som utarbetat
det förslag, som legat till grund för 1890 års lag, i sin allmänna moti¬
vering till de föreslagna ändringarna i 20 kapitlet strafflagen, bland
annat, följande:
»Det ligger i sakens natur, att återfall i allmänhet bör vid brottets
bedömande anses såsom en försvårande omständighet och verka straff¬
ökning, ehvad sådant blifvit i lagen uttryckligen föreskrifvet eller ej.
Erfarenheten gifter emellertid vid handen, att vid vissa slags brott
återfall förekommer ojemförligt oftare än,vid andra, och det saknar
derför ej sitt berättigande att vid de förra tillmäta återfallet en särskild
betydelse. I synnerligen hög grad gäller detta om tjufnadsbrotten, vid
hvilka återfall kan sägas vara snarare regel än undantag. Allestädes
gifves det en klass af menniskor, hvilka i stället för ärligt arbete hafva
tjufnad till sitt yrke och näringsfång och, när de efter undergången
bestraffning komma på fri fot, fortsätta dermed. Men tydligt är, att
endast ett högre mått af straff kan antagas skola öfva någon varaktigare
verkan på dylika vaneförbrytare. Borttagandet af särskilda återfalls-
6 Lagutslcottets Utlåtande N:o 83.
straff skulle således nödvändiggöra en utvidgning af straffsatsen för
tjufnadsbrott till ett omfång, som, då det gäller en så ytterst vanlig
förbrytelse, skulle vara i högsta grad betänklig. Deremot har det
synts nödigt att i åtskilliga hänseenden mildra nu gällande straffbestäm¬
melser lör återfall, då det svårligen lärer kunna nekas, att dessa, äfven
efter den betydliga nedsättning1, som år 1872 vidtagits deri, vid en
jemförelse med de straffbestämmelser, som i öfrigt förekomma i straff¬
lagen, framstå såsom allt för stränga. Om derjemte, på1 sätt ofvan
föreslagits, en tidsbegränsning fastställes för tidigare brött-s verkan till
straffskärpning vid återfall, torde olägenheterna af det nuvarande itera-
tionssystemet vara undanröjda.»
I fråga om återfallspreskription föreslog nya lagberedningen, att
till 4 kapitlet 11 § strafflagen, enligt detta lagrums lydelse vid straff¬
lagens. antagande, skulle fogas ett nytt moment, så lydande: »Hade vid
den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för
det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskilt
straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige förut gjort sig
skyldig till sådant straff för annat brott, och det nya återfallet skett
inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff' derför ådömdes
eller till någon del verkstäldes.»
Det sålunda föreslagna stagdandet motiverades af beredningen på
följande sätt: »I de fall, då särskildt straff finnes utsatt för återfall i
brott, verkar enligt vår lag det förut begångna brottet till straffskärp¬
ning så länge brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till
en obillig hårdhet. Föreskriften att till särskildt straff för återfall i
brott ej må dömas, der ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo
undergått det för förra brottet honom ådömda straff, utgår från det
antagande, att endast under denna förutsättning det nya brottet ådaga¬
lägger en inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess
bekämpande det vanliga straffet ej gör till fyllest. Det ligger emeller¬
tid i sakens natur, att intrycket åt eu undergången bestraffning små¬
ningom försvagas, och om vid återfall en längre tid förflutit efter den
förra bestraffningen, har man följaktligen ej samma skäl som eljest till
det antagande, att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan.
Beredningen bär derför, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett
stadgande af innehåll, att till särskildt straff för återfall ej må dömas,
der ej det nya brottet föröfvats inom tio år, efter det straffet för det
förra blifvit till fullo verkstäldt. Från denna regel har det dock ansetts
nödigt gorå undantag för det fall, då brottslingen gjort sig skyldig till
återfallsstrafi för annat, tidigare begånget brott, och det nya återfallet
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
skett inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff derför
ådömdes eller till någon del verkstäldes. I ett sådant fall eger uppen¬
barligen den nyss angifna grunden för återfallspreskriptionen icke samma
tillämpning som eljest.»
Till stöd för bibehållande af högre straffsatser för återfall i tjufnads-
brott och dermed beslägtade förbrytelser har beredningen sålunda åbe¬
ropat den erfarenheten, att företrädesvis dessa brott vanemessigt för-
öfvas och synas egnade att utveckla brottsliga vanor. Anledning till
förslaget om återfallspreskription torde beredningen åter hafva funnit
i en annan erfarenhet på detta område, nemligen den, att en längre
tids oförvitligt lefnadssätt, med deraf alstrade goda vanor, är egnadt
att rena och stärka den förut brottsliges karakter, hvadan ock ett der¬
efter af honom begånget nytt brott får anses närmast framgå ur sär¬
skilda tillfälliga motiv och icke utgöra ett uttryck för den fortfarande
benägenhet för brott, som är det utmärkande för vaneförbrytaren.
Det af nya lagberedningen på dessa grunder föreslagna tillägget
till ifrågavarande paragraf torde hafva afsett följande förändring i då
gällande föreskrifter om återfalls bestraffande. Enligt sin ursprungliga
lydelse (— det nuvarande första momentet) uppstälde paragrafen blott
en förutsättning, för att återfallsstraff skulle kunna ådomas, den nem¬
ligen att straffet för ett föregående tillgreppsbrott blifvit till fullo
verkstäldt. Förelåg icke denna förutsättning, skulle de i kapitlets två
föregående paragrafer (9 och 10 §§ eller, efter 1890 års lag, 8, och 9 §§)
gifna bestämmelser tillämpas. Det föreslagna tilläget stadgade den
ytterligare regel, att i de fall, i hvilka nyss omförmälda förutsättning
väl var för handen, men en viss längre tid — tio år — förflutit från
straffets undergående, skulle det föregående brottets straffskärpande
verkan bortfalla (=> återfallspreskription). Nu antydda förhållande emellan
det föreslagna andra momentet i paragrafen och paragafens ursprung¬
liga text bör icke lemnas ur sigte vid en utläggning af de utaf nya
lagberedningen föreslagna stadgandena om återfallspreskription. Särskildt
torde denna synpunkt gifva ledning, när det gäller att fastställa, hvilken
betydelse återfallspreskriptionen enligt förslaget skulle hafva vid upp¬
repade återfall.
Den i andra momentet af förevarande paragaf sålunda uppstälda
regel jemte de föreslagna undantagen från samma regel torde bäst klar¬
göras genom några exempel, utvisande, huru återfall under olika för¬
hållanden skulle blifvit bedömda, om förslaget upphöjts till lag. I dessa
exempel torde, för enkelhetens skull, endast behöfva omtalas stöld, då
hvad som gällor om stöld utan svårighet kan med erforderliga förän¬
8 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
dringar tillämpas på andra tillgreppsbrott. Om alltså en person, som
straffats för stölden A, sedermera begått stölderna B och C, skulle, då
nan blefve lagförd för stölden C, olika förhållanden kunna yppa sig.
Om straffet för stölden B icke var till fullo verkstäldt, då stölden C
föröfvades, och sålunda den i 11 paragrafens första moment stadgade
förutsättningen för tillämpligheten af återfallsskärpning icke vore för
handen, skulle följden blifva, att stölden B icke komme att utöfva någon
återfallsverkan vid bedömandet af stölden C. Deremot kunde näppeligen
ifrågasättas annat, än att stölden A skulle hafva samma betydelse i
detta hänseende, som den hade, då straff ådömdes för stölden B. Var
åter straffet för stölden B till fullo verkstäldt, när stölden C begicks,
blefve följden olika allt efter längden af den tid, som förflutit emellan
dessa båda händelser. Var denna mellantid kortare än tio år, inträdde
återfallsstraff enligt paragrafens första moment. Var den åter tio år eller
längre, skulle enligt regeln i andra momentet stölden B icke utöfva
någon återfallsverkan på stölden C. Men vid sådant förhållande kan
icke antagas annat, än att stölden A också skolat lemnas ur räkningen
vid bedömandet af stölden C. Att detta varit beredningens mening
torde framgå af dess ofvan (sid. 108) anförda motivering, och af det
följande (sid. 113) synes, att denna uppfattning delats af lagutskottet
vid 1890 års riksdag. Vidare må i detta sammanhang erinras derom,
att affatta!ingen af 11 § enligt dess lydelse i 1864 års strafflag närmast
asyl tade allenast två brott: dels det, som skulle bestraffas, och dels ett
visst föregående af liknande beskaffenhet (»det förra brottet»). Detta
uttryckssätt synes hafva berott derpå, att äfven om två eller flera för¬
brytelser af ifrågavarande beskaffenhet förut blifvit begångna, det i
regeln endast var det närmast föregående brottet, som hade omedelbart
intresse vid bedömande af det sista återfallet. Då nu beredningen vid
affattningen af det föreslagna andra momentet i paragafen utgick från
första momentets förutsättningar och stadgar ett undantag från den till
grund för bestämmelserna i första momentet liggande regel, torde man
häri hafva stöd för det antagande, att beredningen med uttrycket »det
förra brottet» i andra momentet menat det sist begagna brott, för hvit¬
het gerningningsmannen blifvit till fullo straffad.
Från den föreslagna regeln i paragrafens andra moment ansåg be¬
redningen nödigt göra undantag i vissa fall. Förutsättning för sådant
undantag var, att ehuru visserligen vid föröfvandet af det brott, om
hvars bestraffande vore fråga (stölden C), tio år eller mer förflutit,
från det gerningsmannen sist straffades för brott af ifrågavarande be¬
skaffenhet (stölden A), gerningsmannen likväl förut under denna mellan-
Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 9
tid (före stölden C) gjort sig skyldig till återfallsstraff för annat brott
(stölden B). Dervid fordrades dock, för att återfallspreskription skulle
uteslutas, att det nya återfallet (stölden C) skett inom tio år, efter det att
det omförmälta andra brottet (stölden B) föröfvades, eller straff derför
ådömdes eller till någon del verkstäldes. Med de sålunda föreskrifna
undantagen från andra momentets regel afsågs uppenbarligen att för¬
hindra, att den återfallspreskription, som enligt regel blifvit medgifven
förbrytaren, derest vid brottets begående tio år förflutit, från det han
sist till fullo straffats för dylikt brott, skulle tillgodokomma jemväl brotts¬
lingar, som upprepade gånger återfallit i tjufnad sbrott, men dervid på
ett eller annat sätt undandragit sig upptäckt eller straff. Till belysning
af de sålunda föreslagna undantagen torde böra anföras några exempel.
Om en person, som först straffats för stölden A (första resan) och inom
fem år efter straffets utstående begått stölden B, utan att denna upp¬
täckts, sedermera efter ytterligare nio år föröfvade stölden C, skulle
han enligt det första af de i förslaget uppstäda undantagen, då han
lagfördes för stölden B, dömas till återfallsstraff på grund af stölden A,
hvars återfallsverkan fortplantats genom föröfvandet af stölden B. Genom
detta undantag hade alltså förekommits, att gerningsmannen, då han
lagfördes för stölderna B och C, skulle dömas både för den andra resan
stöld (B) och i fortsättning dermed för första resan (C). Om exemplet
förändras så till vida, att gerningsmannen antages hafva dömts eller
delvis straffats för stölden B, innan stölden C begicks, finner man,
att de båda senare undantagen från andra momentets regel före-
byggt, att gerningsmannen skulle hafva på en gång dömts både för andra
och första resan stöld. Med grunderna för återfallspreskription är ock
fullt öfverensstämmande, att den brottslige under de förutsättningar, som
voro antagna i de uppstäda undantagen, ej komme i åtnjutande af
denna förmån. Men huruvida eller i hvilken mån det kan anses nödigt
att för dylika fall gifva sådana särskilda undantagsbestämmelser i lagen,
torde böra besvaras efter praktiska hänsyn, såsom t. ex. med afseende
å vidden af de för tidigare resor af hithörande brott stadgade straff-
latituder eller med hänsyn till den större eller mindre sannolikheten att
i ett särskilt, land i allmänhet brott upptäckas och straff verkställas. I
detta sammanhang torde böra anmärkas, att de af beredningen föreslagna
undantagsbestämmelserna icke, åtminstone om de tolkats efter orden,
kunnat förhindra, att en brottsling i vissa fall kommit att undgå kän¬
ning af förut bestraffade tillgreppsbrott, trots det att han på ett omiss¬
känneligt sätt ådagalagt, att den förra benägenheten för dylika brott
alltjemt fortlefvat hos honom. Om t. ex. eu person, hvilken straffats
Bih. till Riksd. Frot. 1898. 7 Rami. 50 Raft. V
ro
Lagutskottets Utlåtande Nuj 83.
för första resans stöld, inom tio år efter slutad bestraffning begått ett
rån, som emellertid ej upptäckts, och slutligen, sedan mer än tio år för¬
flutit från stöldstraffets verkställande, ånyo föröfvade stöld, så skulle
han, då rånet icke skulle medfört återfallsstraff, hafva blifvit på en gång
dömd för första resan rån och första resan stöld.
Då lagberedningens förslag undergick föreskrifven granskning i
högsta domstolen, blef angående det föreslagna nya momentet uti
ifrågavarande paragaf af två justitieråd anmärkt, att momentets senare
del, hvilken upptoge undantagen från den i momentet uttalade regel, vore
synnerligen svårfattlig och kunde gifva anledning till olika tolkningar,
hvarför ett förtydligande af densamma syntes behöfligt; och yttrade
justitieråden vidare:
»Den omständigheten att tio år förflutit från det en person till fullo
undergått straff för ett brott, intill dess han gjort sig skyldig till åter¬
fall i brottet, synes icke innefatta giltigt skäl att befria honom från det
särskilda högre straff, som för återfallet är stadgadt, under annan för¬
utsättning, än att han under nämnda tid af tio år förhållit sig väl. Har
han begått groft brott af annat slag och tilläfventyrs för detsamma
under större delen af tiden varit beröfvad friheten, synes den långa
tid, som förflutit innan återfallet skett, icke böra lända honom till
ursäkt.»
Ett af bemälta justitieråd tilläde, att han för sin del ansåge, att
den nedsättning, som i förslaget blifvit ifrågasatt i afseende å straff¬
minima vid de itererade tjufnad sbrotten, gjorde det föreslagna stad¬
gandet om en återfall spreskription mindre behöfligt, då det stode i do¬
marens skön att efter omständigheterna taga hänsyn till den tidslängd,
som efter det senast föröfvade brottet förflutit, äfvensom till den ankla¬
gades uppförande under denna tid.
Slutligen anförde ett justitieråd: »Den i sista momentet tillämpade
grundsats, att när en längre tid förflutit, sedan en brottsling blifvit
straffad för ett brott af sådan beskaffenhet, att iteration är belagd med
särskild! ansvar, vid derefter inträffadt återfall detta särskilda ansvar ej
skall ådömas, synes mig vara med rättvisa och billighet öfverensstäm¬
mande; men den föreslagna inskränkningen, börjande med orden 'utan
så är’, hvilken ej återfinnes i de främmande lagar, från hvilka denna
grundsats hemtats, synes mig såsom obehöflig kunna uteslutas, helst
de stadgade strafflatituderna sätta domaren i stånd att i hvarje fall taga
hänsyn till den försvårande omständighet, som kan ligga i ett emellertid
begånget annat brott.»
Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 11
Med anledning af hvad sålunda blifvit i högsta domstolen anmärkt
undergick nya lagberedningens förslag i förevarande del omarbetning
inom justitiedepartementet, hvarefter 11 paragrafens andra moment i
Kongl. Maj:ts proposition till 1890 års Riksdag med förslag till lag an¬
gående ändring i vissa delar af strafflagen m. m. erhöll den lydelse,
som momentet sedan 1890 års lag eger. Denna ändring motiverades
af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i hans yttrande till
statsrådsprotokollet den 14 februari 1890 med följande ord: »I fråga
om den i 11 § föreslagna nya bestämmelsen, angående preskription af
särskildt straff för återfall, har inom högsta domstolen blifvit anmärkt,
att ifrågavarande befrielse icke borde komma den brottslige till godo
under annan förutsättning, än att han under den stadgade preskriptions¬
tiden förhållit sig väl. Hufvudsakligen biträdande denna uppfattning
har jag i förslaget upptagit nödigt förbehåll i nämnda afseende.»
Lagutskottet, som hemstälde om antagande af omförmälta af Kongl.
Maj:t föreslagna tillägg till ifrågavarande paragraf, åberopade härvid
hvad nya lagberedningen hufvudsakligen anfört till stöd för sitt förslag
i denna del, samt yttrade vidare: »Af denna nya lagberedningens moti¬
vering torde framgå, att tillägget, hvilket utskottet för sin del finner
lämpligt, bör så förstås, att om preskriptionstiden tilländagatt utan så¬
dant afbrott, som der omförmäles, vid det nya brottets bedömande
hänsyn icke skall i nu ifrågavarande afseende tagas till något före
preskriptionstidens början begånget brott, sa att t. ex. en person, hvil¬
ken förut undergått bestraffning för andra resan stöld, skall, om häri
efter de tio årens förlopp ånyo begår tjufnadsbrott, dömas för snatteri
eller för första resan stöld, allt efter brottets beskaffenhet.»
Lagutskottets hemställan blef af Riksdagens båda kamrar bifallen,
af Första Kammaren dock först efter diskussion, hvarunder emot det
föreslagna stadgandet framstäldes åtskilliga anmärkningar. Sålunda
framhölls, bland annat, att en brottsling skulle kunna få åtnjuta återfalls-
preskription, fastän lian under den för denna preskriptions inträde stad¬
gade tid af tio år begått och straffats för hvarjehanda andra brott —
ja till och med om han för gröfre, icke vanfräjdande brott, t. ex. dråp,
suttit häktad alla tio åren och sålunda varit urståndsatt att under nämnda
tid återfalla i brott, för hvilket han borde undergå iterationstraff.
För tolkningen af det sålunda tillkomna lagstadgandet har man
alltså att utreda, på hvad sätt den åt stadgandet gifna nya lydelsen af-
sett att förändra nya lagberedningens förslag härutinnan. Härvid må
till en början erinras, att regeln om återfallspreskription är i 1890 års
lag densamma som i nya lagberedningens förslag; det är blott i afse-
12 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
ende å undantagen från denna regel, som olikhet införts. Undantag från
regeln om återfallspreskription inträder sålunda, om gerningsmannen
under de tio år, som närmast föregått återfallet, begått brott, som i
lagen är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, d. v. s. hö¬
rande till de slag af brott, för hvilka enligt strafflagen dylik straff¬
påföljd kan ådömas, men utan hänsyn till, huruvida den, med afseende
å det konkreta brottets individuella beskaffenhet, bort ifrågakomma.
Och såsom ett andra undantag är härmed likstäldt det fall, att den
brottslige under berörda tid undergått bestraffning för sådant brott.
Vid första påseendet kan det förefalla, som om skilnaden emellan nya
lagberedningens förslag och 1890 års lag icke vore så synnerligen stor.
Äfven beredningen fordrade, för att återfallspreskription icke skulle
komma gerningsmannen till godo, att denne under de tio närmaste
åren före begåendet af det brott, om hvars bestraffande fråga är, icke
begått brott af viss beskaffenhet. Denna verkan har 1890 års lag ut¬
sträckt till en vidsträcktare kategori af brott. Utsträckningen har emel¬
lertid i sjelfva verket medfört en väsentlig förändring. Då nemligen
beredningen såsom vilkor för ett brotts preskriptionshindrande verkan
faststälde, att brottet skolat medföra återfallsstraff, så följde deraf, på
grund af den samtidigt införda regeln om återfallspreskription, att detta
brott måste vara begånget inom tio år från det straffet för det förut
begångna brottet blifvit till fullo undergånget. När nu enligt det
kongl. förslaget egenskapen att kunna förhindra återfallspreskription
tillädes andra brott än tillgreppsbrott, så bortföll dermed hvarje for¬
dran på, att det preskriptionshindrande brottet skulle hafva begåtts
inom någon viss tid efter utståendet af straffet för det brott, som skulle
föranleda återfallsverkan. I det till lag upphöjda förslaget har sålunda
väl bibehållits ett visst sammanhang i tiden emellan det sista återfallet
och det föregående brott, som skulle till återfallet liksom öfverföra den
straffskärpande verkan af ett förut till fullo bestraffadt tillgreppsbrott.
Men sambandet i tiden emellan det sistnämnda brottet, å ena, samt det
sålunda förmedlande brottet, å andra sidan, har helt och hållet uppgif¬
va. Enligt lagens klara ord skall nemligen ett i lagen med förlust
af medborgerligt förtroende belagdt brott, som inom tio år efterföljes af
ett tjufnadsbrott, upplifva verkan af ett tidigare begånget tjufnadsbrott,
utan hänsyn till huru långt tillbaka i tiden sistnämnda brott blef till
fullo afstraffiadt.
Denna skärpning i de af lagberedningen föreslagna vilkor för åter¬
fallspreskription går tydligen långt utöfver hvad som erfordrats för att
tillmötesgå den inom högsta domstolen uttalade åsigt, att ifrågavarande
Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
förmån borde vara beroende deraf, att brottslingen under preskriptions¬
tiden i allmänhet förhållit sig väl. Man lärer derför få antaga, att vid
affattandet af det nya stadgandet gjort sig gällande äfven någon annan
synpunkt än de i högsta domstolen framkomna erinringarna. Hvilken
denna andra synpunkt varit, framgår ej af handlingarna rörande lagens
tillkomst. Det torde emellertid ej saknas skäl för den förmodan, att
härvid tilläfventyrs gjort sig gällande en viss allmän obenägenhet för
att återfallspreskription skulle annat än i sällsynta undantagsfall komma
en brottsling till godo. Mot stränga fordringar härutinnan är i och för
sig intet att invända; man må blott se till, att lagen ej medför, att brotts¬
lingar i väsentligen lika fall blifva bedömda efter helt olika grunder.
I detta afseende synas emellertid ifrågavarande stadganden icke kunna
undgå anmärkningar. Vid tillämpningen af desamma, torde nemligen
mer än en gång svårigheter visa sig. Att här utförligt redogöra för
alla de kombinationer, under hvilka tveksamma förhållanden eller mindre
tillfredsställande resultat kunna uppkomma, lärer emellertid hvarken
vara lämpligt eller nödigt. Jag vill derför inskränka mig till att fästa
uppmärksamhet vid några enligt min tanke vigtigare synpunkter samt
belysa min mening med några enkla exempel.
Den nya lagen medför sålunda den processuella olägenheten, att
under handläggning af ett tillgreppsbrott fråga kan uppstå om under¬
sökning rörande t. ex. ett bedrägeri, som lägges gerning.smannen till
last, icke för att bedrägeriet må ådraga honom straff,, hvilket jag an¬
tager vara genom preskription förfallet, utan allenast i afsigt att upp¬
lifva återfalls verkan af tidigare begångna och bestraffade tjufnadsbrott.
I dylika fall kan uppstå tvekan, om hvilket forum som kan anses^ för
det rätta m. m. Särskildt vill jag framhålla, att i händelse det ifråga-
varande tillgreppet är ett snatteri, samt det sålunda beror på huruvida
bedrägeribrottet bevisas eller icke, om tillgreppet skall bedömas såsom
stöld eller icke, frågan om häktning skall ega rum eller ej blifver be¬
roende på en måhända tidsödande utredning angående bedrägeribrottet.
Stadgandet torde äfven i rent straffrättsliga hänseenden medföra
betänkliga resultat. Om t. ex. en person, som straffats för tredje resan
stöld, men derefter under tio år förhållit sig väl, sedermera bedrager
sig till fem kronor och derefter snattar fem kronor, så ådrager han sig
enligt lagens oförtydbara föreskrift ansvar, såsom hade han begått fjerde
resan stöld. Antager man åter, att snatteriet gått före bedrägeriet,
kommer snatteriet att beläggas med vanligt straff för första resan snatteri.
Bedrägeriet kommer naturligen att i båda fallen beläggas med samma
straff. För den stora åtskilnad, som lagen sålunda gör emellan snatte-
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
riete. bestraffande i de särskilda händelserna, saknas enligt min upp¬
fattning fog.
Den största osäkerheten vid tillämpningen torde emellertid visa
sjg vid de fall, då personer, som två eller flera gånger straffats för
tillgreppsbrott, sedermera efter inträdd återfällspreskription göra sig
skyldiga till två eller flera nya återfall. Att det första af de nya åter¬
fallen skall, om annat vanfräjdande brott ej hindrar, bedömas såsom
första resan, framgår af det föregående. Deremot hafva, såsom ofvan
intagna rättsfall utvisar, olika meningar uttalats derom, huru det andra
af de nya återfallen skall bedömas, i händelse det första af dessa är
stöld, och alltså belagdt med vanfräjdspåföljd. 1 högsta domstolen
förekommo sålunda i detta hänseende tre särskilda meningar, af hvilka
dock de två, som tillsammans bestämde målets utgång, stodo hvar¬
andra så nära, att jag i det följande torde kunna frånse skilnaden dem
emellan. Minoriteten ansåg, att det första nya återfallets egenskap att
vara vanfräjdande borde återupplifva återfallsverkan hos de tidigare,
d. v. s. före återfallspreskriptionen, bestraffade brotten. Pluraliteten
åter tog det första nya återfallet till utgångspunkt vid bestämmandet
af straffet för det andra. Det vill synas, som om denna skiljaktighet
berodde pa en olika tolkning af det i lagrummet förekommande ut¬
trycket »det förra brottet». Pluraliteten tillämpade dervid med sträng
följ dugtighet den uppfattning, att detta uttryck betydde det sist till
fullo bestraffade tillgreppsbrottet. Att denna tolkning kan anses hafva
stöd i ordalagen uti förevarande lagrum, särskilt om detta jemföres med
8 och 9 §§ i samma kapitel, har jag i det föregående sökt visa. Men
å andra sidan leder lagrummet, tolkadt enligt pluralitetens åsigt, till
konseqvenser, som måste uppfattas såsom för rättskänslan föga till¬
talande. Jag vill i detta hänseende åberopa följande fall. En person,
som straffats för t. ex. fyra resor stöld, förhåller sig derefter i allo väl
under minst tio år. Sedan gör han sig skyldig till ett obetydligt be¬
drägeri, och begår derefter snatteri. Då skall, enligt hvad obestridligt
torde vara, snatteriet bedömas såsom femte resan stöld. Om gernings-
mannen deremot i stället för bedrägeriet föröfvat och till fullo straffats
för grof stöld eller rån, skulle snatteriet hafva bedömts såsom allenast
andra resan stöld.
Icke heller minoritetens åsigt lärer undgå otillfredsställande resultat
vid tillämpningen. Under antagande att en person, som straffats för
fyra resor stöld, efter tio år föröfvar en stöld och ett snatteri under
sådana förhållanden, att dessa båda förbrytelser ej skola bedömas såsom
fortsatt brott, inträder enligt nu ifrågavarande åsigt olika påföljder, allt
Lagutskottets Utlåtande. N:o 83. 15
efter som stölden eller snatteriet begicks först. Föröfvades snatteriet
först, belägges detta med vanligt snatteristraff, och stölden bedömes
såsom första resan. I motsatt fall bestraffas stölden såsom första resan,
men har på samma gång den verkan, att. snatteriet bedömes såsom
femte resan stöld. Vore omständigheterna sådana, att tillgreppen borde
bedömas såsom fortsatt brott, skulle gerningsmannen, om stölden gått
först, hafva dömts för första och i fortsättning dermed föröfvad femte
resan stöld. Hade snatteriet gatt först, skulle alltsammans hafva be¬
dömts såsom första resan stöld.
Äfven om de påpekade missförhållandena i vissa fall kunna i någon
mån motverkas genom den stora omfattning, strafflatituderna för i åter¬
fall begångna brott erhållit genom 1890 års lag, torde redan möjlig¬
heten att dylika följder uppstå innebära tillräckligt skäl för en ändring
i föreskrifterna om återfallspreskription. Huru beskaffad den erforderliga
lagändringen bör vara, framgår indirekt redan af det, som härofvan
blifvit anfördt. De grundsatser, på hvilka de i strafflagens 20 och 21
kapitel gifna bestämmelserna om särskild! straff vid återfall hvila, böra
jemväl i fråga om undantagen från regeln om återfallspreskription komma
till sin fulla rätt och de påvisade olägenheterna och inkonsekvenserna
i nuvarande lagstiftningen på detta område såvidt möjligt undanrödja^.
Det skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas, att jag i detta sammanhang
borde för Riksdagen framlägga ett formuleradt förslag till nya bestäm¬
melser om återfallspreskription. Detta har jag emellertid ftmnit mindre
ändamålsenligt. Tydligt torde nemligen vara, att ett inom justitiedeparte¬
mentet utarbetadt förslag härom, som af Kongl. Maj:t efter högsta
domstolens hörande framställes, har långt större utsigt att vinna Riks¬
dagens bifall än ett af mig gjordt utkast i ämnet. Och äfven om Riks¬
dagen skulle för sin del antaga ett af mig utarbetadt förslag, är det ju
ingalunda omöjligt, att hos Kongl. Maj:t eller högsta domstolen skulle
göra sig gällande nya synpunkter, som medförde, att förslaget icke
ansågs kunna oförändradt antagas.
Å andra sidan torde vara önskvärdt, att Riksdagen, om en lag¬
ändring finnes vara af nöden, i allmänhet och utan att binda sig vid
viss lagtext uttalar sin mening angående den riktning, i hvilken denna
ändring skulle göras. För detta ändamål har jag trott mig här böla
något närmare angifva hvad enligt min tanke de nya föreskrifterna
böra innehålla..
Till en början bör märkas, att anledning knappast torde förefinnas
att antaga, att den för återfallspreskriptionens inträde stadgade tidrymd
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
af tio år tarfvar ändring. Denna tidslängd lärer derför fortfarande böra
läggas till grund för bestämmelse om återfallspreskription.
Deremot vill det synas, som om icke tillräckliga skäl funnes att,
såsom förhållandet är enligt 1890 års lag, omständigheter, som inträffat
efter den stadgade preskriptionstidens förlopp och tilläfventyrs sedan
gerningsmannen redan en gång kommit i åtnjutande af den förmån,
som ligger i återfallspreskription, tilläggas den betydelse, att på grund
af dem återupplifvas den återfallsverkan, som på sin tid tillkom brott,
begångna före preskriptionstidens början. Om alltså, sedan sådan regel
stadgats, att ett brott icke kan utöfva återfallsverkan på förbrytelser,
begångna tio år eller mer efter förstnämnda brotts afstraffande, undan¬
tag från berörda regel anses vara af nöden, böra dessa undantag alltid
hänföra sig till något, som inträffat under de tio åren närmast efter det
förra brottets bestraffning. Efter en behörigen tilländalupen preskriptions¬
tid skulle brottslingen sålunda i händelse af återfall betraktas på samma
sätt, som om han icke tillförene begått något brott af ifrågavarande
beskaffenhet.
Med grunderna för återfallsskärpningen och med nya lagberedningens
ståndpunkt torde öfverensstämma, att undantag från regeln om åter¬
fallspreskription stadgas allenast för de fall, då brottslingen, sedan
han sist blef för tillgreppsbrott straffad, visat tecken till en fort¬
farande'böjelse för dylika brott. Detta sker direkt derigenom, att han
föröfvar ett eller flera sådana brott, och torde derför, om undantag i
förevarande hänseende anses vara af nöden, ett dylikt förhållande från
gerningsmannens sida i första rummet böra beaktas härvid. Brott af denna
beskaffenhet skulle derigenom komma att i fråga om återfallsstraff ut¬
öfva inverkan på två olika sätt, allt efter som de blifvit till fullo af-
straffade eller icke. I förra händelsen skulle de sjelfständigt verka
återfallsförhöjning för efterföljande brott. Och i det andra fallet skulle
de tjena till att förmedla öfverförandet af ett tidigare föröfvadt brotts
återfallsverkan till senare inträffande förbrytelser. I detta sammanhang-
torde följande erinran vara på sin plats. Inom strafflagen finnas åter-
fallsbestämmelser allenast för hvad jag här ofvan sammanfattat under
benämningen tillgreppsbrott, och strafflagens allmänna bestämmelser om
återfall afse derför närmast dylika brott. Emellertid förekomma äfven
i särskilda författningar, t. ex. förordningarna om försäljning af bränvin,
och om försäljning af Öl, värnpligtslagen o. s. v., föreskrifter om särskildt
straff vid återfall. Vid dylika fall komma strafflagens återfall sregler i
viss mån till användning. Åt ett eventuel stadgande, att begående
af brott, som medför skärpt straff vid återfall, afbryter återfallspreskription
Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
17
med afseende å tidigare bestraffadt brott, får dock ej gifvas den tolk¬
ning, att nämnda regel, som närmast och undantagslöst skulle gälla till-
greppsbrotten, finge så tillämpas, att brott utom strafflagens område
skulle kunna anses förmedla öfverförandet af ett tillgreppsbrotts åter-
fallsverkan till ett senare föröfvadt tillgreppsbrott. Och i sakens natur
torde jemväl ligga, att t. ex. eu förseelse mot värnpligtslagen icke under
några förhållanden må inverka på återfallsreglernas tillämpning på
förseelser enligt t. ex. bränvinsförsäljningsförordningen. Om en häre¬
mot stridande tillämpning kan anses vara att befara, må sådant före¬
byggas genom uttryckligt stadgande i strafflagen.
Förutom genom föröfvande af tillgreppsbrott kan emellertid en
böjelse för sådana brott i viss mån, indirekt, anses gifva sig till känna
derigenom, att den brottslige begår eller straffas för annat brott. Den,
som under preskriptionstiden visserligen afhåller sig från tillgreppsbrott
men deremot begår andra förbrytelser, egnade att ådagalägga tillvaron
af en förderfvad karakter, gifver härigenom helt naturligt ett stöd för
det antagandet, att underlåtenheten att begå tillgreppsbrott haft sin
grund icke i gerningsmannens förändrade sinnesrigtning, utan i andra
yttre eller tillfälliga förhållanden. Och till enahanda antagande torde
den omständigheten, att gerningsmannen under preskriptionstiden under¬
gått bestraffning för annat brott gifva anledning, om ock härvid i viss
mån andra synpunkter göra sig gällande. Så må erinras om dels den
omständigheten, att ett utståndet straff tjenar till att upplifva intrycket
af den föregående för tillgreppsbrottet undergågna bestraffningen.
Dertill kommer att ett straff, under det att detsamma verkställes, i många
fall fysiskt förhindrar brottslingen att begå tillgrepp. Skall ett annat
brott än tillgreppsbrott tilläggas sådan verkan att förhindra inträde af
återfallspreskription i förhållande till förut begångna tillgrepsbrott,
torde emellertid böra fordras, att förstnämnda brott är af en viss gröfre
beskaffenhet. Fn lämplig gräns härvid har jag trott mig finna i den i
5 kapitlet 14 § strafflagen stadgade åtskilnad emellan brott, för hvilka
straff icke kan genom preskription förfalla, å ena sidan, samt, å andra
sidan, brott, för hvilka straff förfaller, om de ej åtalas inom två eller
fem år. Genom en sådan regel skulle, synes det mig, behörig hänsyn
tagas ej mindre till de anmärkningar, som i förevarande hänseende
framstäldes emot nya lagberedningens förslag vid dess granskning i
högsta domstolen, än äfven till de erinringar, som emot Kongl. Maj:ts
förslag gjordes i Riksdagens Första Kammare. Denna regel skulle jem¬
väl medföra den afsevärda processuella fördel, att såsom en följd af
densamma, jemförd med den föreslagna regeln om tillgreppsbrotts för-
Bih. till Riksd. Prot. 1838. 7 Sami. 50 Käft. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
måga att afbryta återfallspreskription, det endast i högst sällsynta fall
(såsom i fråga om andra resans snatteri) skulle inträffa, att undersökning
behöfde anställas om föröfvandet af brott, för livilket straff redan genom
preskription förfallit.
Genom de nya föreskrifterna skulle — i motsatts emot hvad nu är
gällande på grund af 1890 års lag, som införde två preskriptionstider,
af hvilka den ena räknas framåt från det förra brottets afstraffande och
den andra räknas tillbaka från föröfvandet af det brott, om hvars
bestraffande fråga är — preskriptionstiden blifva en enda. Den torde
böra räknas från afslutandet af det för förra brottet ådömda straff. Vid
afbrott i en preskripstionstid, såom sålunda börjat löpa, torde ny pre¬
skriptionstid böra räknas från det af brottet skedde. Vid sådant afbrott
kommer enligt sakens natur den nya preskriptionstiden att i olika fall
räknas från något olika tidpunkter (t. ex. begåendet af ett visst brott,
afstraffande! af ett brott vare sig helt och hållet eller till en del o. s. v.),
men detta förhållande torde utan svårighet kunna regleras.
Till de hufvudsakliga grundsatser, hvilka jag nu framhållit såsom
enligt min tanke utgörande synpunkter, från hvilka frågan om återfalls¬
preskription lämpligast kan lösas, har jag ej ansett mig böra något
tillägga, då en följdrigtig tillämpning af dessa grundsatser i jemförelse¬
vis underordnade frågor knappast torde medföra några afsevärda svårig¬
heter.
På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring af de i 4 kapitlet 11 § strafflagen meddelade föreskrifter
angående s. k. återfallspreskription, att derigenom må i detta hänseende
hufvudsakligen varda stadgadt, dels att i strafflagen upptaget brotts
verkan att medföra särskildt straff vid återfall i regeln begränsas till
tio år, räknade från det straffet för samma brott blifvit till fullo verk-
stäldt; dels att från berörda regel göres undantag för fall, i hvilka den
brottslige under omförmälta tid af tio år antingen föröfvar eller delvis
straffas för i strafflagen upptaget brott, som sjelft kan verka förhöjning
i straff vid återfall, eller ock föröfvar eller helt och hållet eller delvis
straffas för brott af den beskaffenhet, att för sådant brott stadgadt
straff icke på grund af bestämmelserna i 5 kapitlet 14 § strafflagen
kan genom tilländagåendet af viss tid förfalla; dels ock att sedan åter¬
fallspreskription hindrats, derigenom att, på sätt nyss blifvit nämndt,
brott af viss beskaffenhet under den stadgade preskriptionstiden för-
Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 19
öfvats eller bestraffats, ny preskriptionstid räknas från afbrottet i den
förra.
Af justitieombudsmannens utförliga framställning öfver förevarande
ämne — hvilken framställning utskottet, med hänsyn till frågans vigt,
ansett nödigt att i dess helhet återgifva — framgår nogsamt, att de i
4 kap. 11 § strafflagen meddelade bestämmelserna angående återfalls-
preskription lemna åtskilligt öfrigt att önska ej blott i fråga om tyd¬
lighet, utan, i den mån deras tolkning ej är tvifvelaktig, jemväl ur den
synpunkten, att deras tillämpning leder till ojemnhet och jnkonseqvenser.
I förstnämnda hänseende har justitieombudsmannen ådagalagt, huru¬
som olika meningar inom domstolarne gjort sig gällande angående
rätta innebörden af de uti ifrågavarande lagrum gifna stadganden om
undantag från den i lagrummet uppstälda regeln, att ett brott bibe¬
håller sin återfallsskärpande inverkan under endast tio år från det
straffet för brottet aftjenats.
Härjemte har justitieombudsmannen med exempel visat, hurusom
den affattning, reglerna angående återfallspreskription erhållit, måste vid
tillämpningen leda dertill, att en i och för afgörande af graden utaf
brottslighet så betydelselös omständighet som den, huruvida det brott,
för hvilket återfallsstraff kan komma i fråga, i tiden följt före eller
efter ett annat, med medborgerligt förtroendes förlust i strafflagen be-
lagdt brott, kan komma att i vissa fall utöfva bestämmande inverkan
på lösningen af frågan, huruvida återfallsstraff skall ådömas eller icke.
Särskild! har justitieombudsmannen fästat uppmärksamheten på den
osäkerhet i lagtillämpningen, som inträder för sådana fall, då personer,
hvilka dömts för upprepade återfall, sedermera, efter det återfallspre-
skriptionen en gång inträdt., göra sig skyldiga till två eller flera nya
återfall.
Lika med justitieombudsmannen finner också utskottet det vara af
vigt, att ifrågavarande lagrum, till undvikande af de olägenheter, som
af dess nuvarande lydelse kunna förorsakas, erhåller förändrad affatt¬
ning, och utskottet anser tillika, att den af justitieombudsmannen an-
gifna rigtningen för lagstiftningens omarbetning är förtjent af beak¬
tande. Utan att alltså vilja vidtaga någon förändring af den stadgade
tiden för återfallspreskriptions inträde, anser utskottet att, derest un¬
dantag från den allmänna regeln härutinnan befinnas nödiga, dessa en¬
dast böra hänföra sig till något förhållande, som inträffat under de tio
närmaste åren efter det förra brottets bestraffning. Derjemte förtjenar
20
Lagutslcottets Utlåtande N:o 83.
äfven tagas under öfvervägande den af justitieombudsmannen fram¬
kastade tanken att annorledes, än som nu skett, fastställa de brotts-
arter, hvilka skola tillmätas verkan att kunna afbryta återfallspreskrip-
tionen, dervid dock bör tillses, att stadgandet gifves sådan affattning, att
ej brott utom strafflagens område komma att utöfva inverkan på afgö¬
rande af frågan om återfallspreskriptions inträdande.
_ Utöfver livad justitieombudsmannen sålunda framstält anser emel¬
lertid utskottet, att en blifvande utredning i ämnet bör låta sig ange¬
läget vara att undersöka, huruvida öfver hufvud några undantag från
regeln angående återfallspreskription verkligen äro påkallade af giltiga
grunder. Det # synes nemligen kunna sättas i fråga, om ej åt sjelfva
begreppet aterfall skulle gifvas ett efter inre grunder mera afpassadt
innehåll derigenom att regeln om återfallspreskription gjordes undan¬
tagslös.
Utskottet finner sig emellertid nu ej böra härom närmare ingå
i pröfning och är för öfrigt förvissadt, att. ett hänskjutande af frågan
i dess helhet, utan på förhand gifven begränsning, till Kongl. Maj:ts
bepröfvande bäst skall befordra dess lösning på ett från såväl lagstift¬
nings- som lagskipningssynpunkt fullt tillfredsställande sätt.
På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen, i anledning af justitieombuds¬
mannens förevarande framställning, ville i skrifvelse
till Kongl. Magt anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, huru de med nu gällande lagstiftning angå¬
ende återfallspreskription förenade olägenheter lämp¬
ligast må kunna undanrödjas, samt för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lagändring i sådant syfte.
Stockholm den 3 maj 1898.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.
Lagutskottets Utlåtande N:o 83.
21
Reservation
af herr Husberg, som ausett förevarande fråga icke kunna lämpligen
lösas annorledes än genom upphäfvande af nu stadgade undantag, från
regeln om återfallspreskription, och som fördenskull icke kunnat bi¬
träda vissa delar af utskottets motivering.
Herrar Fröberg och Redelius hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.