Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
11
N:o 78.
«
Ank. till Rikad. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition medförslag
till lag om ändrad lydelse af 13 kap. 4 § giftermåls-
balken, dels ock en i anledning af berörda proposition
väckt motion.
Genom proposition, n:o 9, af den 22 december 1897, hvilken af
båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse af 13 kap. 4 § giftermålsbalken.
Härigenom förordnas, att 13 kap. 4 § giftermålsbalken skall er¬
hålla följande ändrade lydelse:
Öfvergifver och förlöper mannen af ondska och motvilja sin
hustru och far utrikes i det uppsåt att ej mera blifva och bo med
henne, hafve ingen rätt sin lott i boet eller fasta gods sitt att råda.
Stannar han öfver sex månader utrikes och vill hustrun ifrån honom
skiljas, gifvo då domaren stämning och förelägge honom att för äkten-
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
skåpets fortsättande komma åter inom sex månader från det han stäm¬
ningen fått; vet man ej hvar mannen sig uppehåller, läte domaren
genom kungörelse, som införes tre gånger såväl i allmänna tidningarna
som i tidning inom orten, kalla honom att komma åter inom sex måna¬
der från det kungörelsen sista gången infördes. Kommer han ej inom
förelagd tid, döme då domaren till skilnad och hafve mannen förverkat
hela sin lott i boet. Samma lag vare, der hustrun förlöper mannen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1899.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behand¬
ling förehalt en af herr Lindhagen inom Andra Kammaren afgifven till
utskottet hänvisad motion, n:o 195, af följande lydelse:
»I underdånig skrifvelse den 17 maj 1879 anförde Riksdagen, bland
annat, huru som gällande stadganden om skilnad i äktenskap tarfvade
förändring i vissa af Riksdagen uppräknade och dessutom i »fyrfaldiga
andra» delar, samt anhöll derför, att Kongl. Maj:t ville låta nämnda
stadganden undergå granskning och till Riksdagen afgifva de förslag,
hvartill denna granskning kunde föranleda. Bland annat anmärkte
Rikdagen följande: »Stadgandet i 13 kap. 4 § giftermålsbalken har
särskilt på senare tider lemnat makar, som önskat skilsmessa, en lätt¬
het att åstadkomma sådan, den lagstiftaren med sin tids förhållanden
säkerligen hvarken åsyftat eller ens anat. Antalet af på grund af egen-
villigt öfvergifvande upplösta äktenskap ökas ock i en grad, som är
oroväckande. Riksdagen har derför ansett, att den lagstiftande magten
icke längre bör i overksamhet åse det missbruk, lagens stadgande så¬
lunda föranledt.»
Svaret å förutnämnda skrifvelse föreligger nu i Kongl. Maj:ts till
1898 års Riksdag aflåtna nådiga proposition n:o 9, hvari föreslås alle¬
nast viss ändring i 13 kap. 4 § giftermålsbalken till förekommande
af den vantolkning af nämnda lagrum, som påpekats af Riksdagen och
jemväl skarpt klandrats af de myndigheter, som ytterligare haft frågan
till behandling.
Ingen synes emellertid eftersinnat, huru vida ej denna lagtillämp¬
ning till största delen har sin grund i reella brister uti äktenskapslag-
stiftningen, hvilka verka derhän, att det för många ställer sig nästan
ogörligt att lojalt tillita stadgade former för äktenskapsskilnad, oaktadt
laga orsaker till skilnad i rågadt mått föreligga.
13
Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
Den vanligaste skilnadsanledningen, hvilken derför ock bör af
lagstiftningen särskilt, beaktas, föreligger i alla de fall, der slumpen
sammanfogat två personer med så stridiga lynnen och tänkesätt, att
enligt en lång och sorglig erfarenhet all dräglig sammanvaro dem
emellan visat sig omöjlig.
För skilsmessa i detta fall är genom kongl. förordningen den 27
april 1810, jemförd med 14 kap. i giftermålsbanken, stadgad envidlyf-
tig procedur i flera instanser. Ingenting är naturligtvis bär att invända
mot föreskrifna garantier till förebyggande af missbruk, såsom t. ex.
att makarne skola enskildt förmanas af sin själasörjare och underkastas
en pröfvotid. Men deremot förefaller såsom förkastligt det upprepade
och skoningslösa blottandet inför offentligheten af makarnes intimaste
och ömtåligaste förhållanden. Det är bär, den reelaste bristen i lag¬
stiftningen ligger; och det är detta, som gör, att både domstolar och
parter söka kringgå ett förfarande, hvars brutalitet blir särskild! känbar
för känsliga och försynta naturer, från hvilka förhastade beslut minst
äro att befara. I synnerhet drabbas här personer inom de bildade sam¬
hällsklasserna, der större konventionshänsyn gör sig gällande.
Det är också ej en blott tillfällighet, att särskild! inom Stockholms
rådstufvurätt den klandrade lägtillämpningen vunnit burskap. I Stock¬
holm gör sig nemligen skuggsidan i 1810 års lagstiftning kanske mer
gällande än annorstädes. Sedan varning egt rum inför pastor, skall saken
framläggas för kyrkorådet och sedan vid rådhusrätten i publik rätte¬
gång; derefter går saken till justitierevisionen, hvarifrån den gör eu
utflygt till öfverståthållareembetet och konsistorium för att sedan åter¬
komma till revisionen samt till sist föredragas för högsta domstolens
och statsrådens ledamöter. En dylik schavottering inför de kretsar,
till hvilka man hör, måste för de flesta blifva ett verkligt martyrskap.
Behofvet af en ändring härutinnan belyses synnerligen talande just deraf,
att förutnämnda lojala och synnerligen samvetsgranna underdomstol i
detta ämne dock enständigt vidhållit sin gamla praxis i fråga om till-
lämpningen af 13 kap. 4 § giftermålsbalken, oaktadt denna praxis
onekligen är eu karrikatyr och äfven alltid ogillats i högre instanser.
Det har nu visserligen af ledamöter inom högsta domstolen fram¬
hållits, att en ändring i föreskrifterna om äktenskapsskilnad lämpligen
borde vidtaga endast i sammanhang med en mera omfattande revision
af äktenskapslagstiftningen. Men erfarenheten visar dock, att dylika
vidtfamnande uppgifter i lagstiftningsväg ej kunna realiseras annat än
småningom genom partiella reformer. Och i synnerhet är det ej be-
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
höfligt eller gagneligt att till det ovissa uppskjuta nu ifrågavarande
angelägenhet, af hvilken många menniskors lefnadslycka är beroende.
Enligt inin uppfattning bör derför Riksdagen vidhålla sitt förra
beslut med tillagdt framhållande, att ändring särskildt erfordras äfven
i föreskrifterna om äktenskapsskilnad på grund af oenighet. Derigenom
stödjer Riksdagen .Kongl. Maj:t i den uppfattningen, att Riksdagen,
oaktadt åberopade invändningar i högsta domstolen, fortfarande i likhet
med andra ledamöter inom samma domstol anser, att en partiel reform
kan och bör ega . rum, och att ej de ostridiga bristerna böra för en
oöfverskådlig framtid fastslås och i ett afseende ytterligare skärpas, så¬
som skulle ske genom att nu antaga enbart Kongl. Maj:ts proposition,
oafsedt att denna i och för sig är beaktansvärd.
. I detta sammanhang får ej heller förtigas, att den föreslagna nya
lagstiftningens främsta betydelse blir att fortfarande träda i stället för
1810 års författning och 14 kap. giftermålsbalken i de fall, der endera
maken har råd och tillfälle att under ett år vistas t. ex. i någon af
grannländerna, så vida det hela ej urartar dertill, att man gör två kor¬
tare resor utomlands i stället för en och i öfrigt hemma afbidar ut¬
gången af de båda halfåren. Skall lagstiftningen om äktenskapsskilnad
reformeras, bör det väl dock ske på sådana grunder, att de olika faserna
i skilnadsförfarandet för alla kan och skall försiggå inom det egna
landets gränser.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag vördsamt.,* att
Riksdagen ville ^ med afslag å den nu framlagda kongl. propositionen i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
till Riksdagen afgifva nytt fullständigare förslag till nödiga förbättringar
i lagstiftningen om skilnad i äktenskap.»
Såsom uti det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet för
den 7 maj 1897 omförmäles, aflät. Riksdagen den 17 maj 1879 till
Konungen en skrifvelse, deri anhölls, att Kongl. Maj:t täcktes låta
gällande stadgande!! om skilnad i trolofning och äktenskap undergå
granskning samt till Riksdagen afgifva de förslag, hvartill denna gransk¬
ning kunde föranleda. Sedan jemväl kyrkomötet uti skrifvelse den 8
oktober 1888 anhållit, att lagstiftningen angående äktenskapsskilnad
måtte underkastas revision i syfte att förebygga, det äktenskap blefve
utan giltiga skäl upplösta, öfverlemnades berörda framställningar den
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
21 november 1890 till den samma dag förordnade kyrkolagskomitén,
hvilken i anledning deraf upprättade förslag till, bland annat, lag an¬
gående ändrad lydelse af 13 kap. 1, 2, 3, 4, 5 och 6 §§ giftermåls-
balken. Då detta lagförslag undergick granskning i högsta domstolen,
uttalades emellertid af flera ledamöter betänkligheter mot detsamma ur
den synpunkt, att de föreslagna ändringarne icke borde vidtagas annat
än i sammanhang med en mera omfattande revision af äktenskaps-
lagstiftningen.
På grund häraf och då tiden icke syntes vara inne för en grund¬
ligare omarbetning af giftermålsbalken, har vederbörande departements¬
chef ansett, att man för närvarande borde inskränka sig till sådan
lagändring, som omedelbart erfordras för afhjelpande af det genom
erfarenheten bestyrkta missförhållandet, att nuvarande affattning af 4 §
i nämnda kapitel lem nar rum för en med äktenskapets helgd oförenlig
tillämpning.
Det lärer också ej kunna förnekas, att den tydning af stadgandet
i berörda paragraf, som gör det möjligt att få en upplösning af äkten¬
skapsförbindelse till stånd med så enkla medel, att den ena af kontra¬
henterna, sedan han begifvit sig utrikes och der erhållit del af den
andra partens stämning med yrkande om äktenskapets brytande på
grund af egenvilligt öfvergifvande, genom ombud inför rätten medgifver
sitt uppsåt vara att icke återvända för att fortsätta äktenskapet och
förklarar sig ej hafva något att invända mot äktenskapets upplösning,
hvarken öfverensstämmer med lagstiftarens mening med ifrågavarande
stadgande eller är förenligt med en rätt uppfattning af äktenskapets
innebörd. Från denna synpunkt betecknar alltså det nu framlagda för¬
slaget en förbättring i bestående lagstiftning.
Utskottet kan likvisst oj tillstyrka propositionens antagande. På
sätt herr Lindhagen uti sin motion framhållit, är vår gällande lagstift¬
ning angående skilnad i äktenskap och trolofning behäftad med åtskilliga
andra, framträdande brister, hvilka må hända med fog kunna betecknas
såsom i sin mån bidragande orsaker till den otillfredsställande lag¬
tillämpning, som i fråga om stadgandet i 13 kap. 4 § giftermåls¬
balken gjort sig gällande. Det synes vid sådant förhållande ej lämpligt
att underkasta allenast en af bestämmelserna rörande skilnad i äktenskap
ändring, utan torde åtminstone alla dithörande stadganden böra genom¬
gå samtidig revision. Eljest förryckes lätt det inre sambandet mellan
lagens olika bestämmelser, och dessutom kan en dylik partiel lag¬
ändring komma att verka undanskjutande på den erforderliga, mera
omfattande revisionen. Utskottet håller för öfrigt före, att reglerna i
16 Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
vår rätt om skilnad i trolofning och äktenskap böra kunna underkastas
revision utan att äktenskapslagstiftningen i öfrigt samtidigt undergår
omarbetning, och att alltså, derest den kongl. propositionen nu afslås,
man bör kunna hafva att förvänta ett förslag af den omfattning, Riksda¬
gens omförmälda skrifvelse afser.
År utskottet alltså med herr Lindhagen ense derom, att Kongl.
Maj:ts föreliggande proposition icke må vinna Riksdagens godkännande,
kan utskottet emellertid ej finna nödigt, att Riksdagen till Konungen
aflåta: någon förnyad framställning om revision af äktenskapsskilnads-
lagstiftningen. Kongl. Maj:t lärer, derest Riksdagen delar utskottets
uppfattning och alltså afslår ifrågavarande proposition, redan deri finna
tillräcklig anledning att underkasta den af Riksdagen uti dess skrifvelse
ar 1879 hänskjutna fragan ytterligare utredning och ompröfning.
Vid angifvet förhållande får utskottet, under åberopande af det
redan anförda, hemställa:
l:o att ifrågavarande proposition icke må af Riks¬
dagen bifallas;
2:o att herr Lindhagens motion, i hvad den¬
samma afser aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t,
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 maj 1898.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herr Hasselrot, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Maj:ts
förevarande proposition icke kan i oförändradt skick
bifallas, ville för sin del, med upphäfvande af kongl.
brefvet den 4 februari 1818 angående förfaringssättet
vid lysning i och för äktenskapsskilnad, antaga
följande
Lagutskottets Utlåtande N:o 78.
17
Lag
om ändrad lydelse af 13 kap. 4 § giftermalsbalken.
Härigenom förordnas, att 13 kap. 4 § giftermalsbalken skall er¬
hålla följande ändrade lydelse: .
Öfvergifver och förlöper mannen af ondska och motvilja sm hustru
och far utrikes i det uppsåt att ej mera blifva och bo med henne samt
stannar öfver sex månader borta; ege hustrun söka skilnad i äkten¬
skapet. Sökes sådan skilnad, gifve domaren stämning och förelägge
mannen att för äktenskapets fortsättande komma åter inom sex måna
der från det han stämningen fått; vet man ej hvar mannen sig uppe¬
håller, läte domaren genom kungörelse, som införes tre gånger så väl
i allmänna tidningarne som i tidning inom orten, kalla honom att komma
åter inom sex månader från det kungörelsen sista gången infördes.
Kommer han ej inom förelagd tid, och styrkes, att sådant egenvillig!
öfvergifvande och qvarblifvande utrikes, som ofvan sagdt är, egt rum,
döme då domaren till skilnad, och trafve mannen förverkat hela sin lott
i boet. Samma lag vare, der hustrun förlöper mannen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1899.
Herr Rudebeck har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets slutliga behandling inom utskottet.
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 49 Häft.
3