Lagutskottets Utlåtande N:o 60.
7
N:o 60.
• Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1898, kl. 3 e. m.
(u-> ' • ,-;5 / 6 ' r- ,y •lukuwii ii :c. r"i
Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändrade be¬
stämmelser i fråga om de i 32 § värnpligtslagen före-
skrifna mönstringar.
Uti § 32 af värnpligtslagen den 5 juni 1885 stadgas:
De till beväringen hörande värnpligtige, som icke under årets
lopp varit inkallade till tjenstgöring, skola undergå mönstring kompani¬
vis eller, då kompaniområdets vidsträckthet dertill föranleder, sockne-
vis; dock äro de å sjömanshus inskrifne från inställelse vid dylik
mönstring befriade, så ock öfriga värnpligtige, hvilka till befälet aflemna
tillförlitlig uppgift om sin bostad;
och § 117 i förordningen angående inskrifning och redovisning
af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m. lyder i dess första punkt:
Uppgift om bostad skall, för att jemlikt § 32 värnpligtslagen fri¬
taga beväringsman från inställelse vid mönstring, fullständigt angifva
hans bostad efter den 28 oktober det år, mönstringen eger rum, äfven¬
som för beväringsman af 2 uppbådet, hvilken efter föregående års
mönstring inflyttat inom kompaniområdet, det kompaniområde han förut
tillhört, samt, der uppgiften meddelas skiftligen, vara bestyrkt af prest
i församlingen eller annan tjensteman eller af ordförande i kommunal¬
stämman, kommunalnämnden eller stadsfullmägtige; och skall uppgiften
hafva kommit kompaniområdesbefälet tillhanda senast å mönstrings-
dagen.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 60.
Uti två inom Andra Kammaren väckta och derifrån till lagutskottet
hänvisade motioner hafva föreslagits ändrade bestämmelser ifråga om
den i ofvannämnda § 32 af värnpligtslagen föreskrifna mönstring och
hvad dermed har sammanhang.
I motionen n:o 47 anför herr Norrman:
Af § 119 i förordningen angående inskrifning och redovisning af
värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m. framginge, att ändamålet
med de i § 32 af värnpligtslagen föreskrifna mönstringar vore att göra
sig underrättad om de värnpligtiges bostad och adress, granska in-
skrifningsböckerna och i dem göra nödiga anteckningar och rättelser
samt att i vissa fall meddela beväringsman underrättelse, om någon
förändring inträffat i hans värnpligtsförhållande. Allt detta vore tyd¬
ligen sådana göromål, som icke nödvändigt påkallade beväringsmännens
personliga inställelse, hvarför också § 32 värnpligtslagen talade om
befrielse från sådan inställelse, och § 117 uti förordningen om inskrif¬
ning och redovisning bestämde sättet och vilkoren för sådan befrielse,
hvarvid hufvudsaken var, att värnpligtig skulle till kompanichefen in¬
sända bestyrkt uppgift om sin bostad efter den 28 oktober det år,
mönstringen egde rum. Det ville af allt det nu anförda synas, som
denna höstmönstring å särskilda orter eller »socknevis» vore temligen
öfverflödig, då den ju innefattade sådana göromål, som lika väl kunde
utföras uti kompaniområdesexpeditionen, och då redan nu vore med-
gifvet att genom insändande af vissa uppgifter erhålla befrielse från
inställelse vid sådan mönstring. Syftemålet med denna mönstring torde
lika fullständigt kunna vinnas, och alla sådana värnpligtige ålades att
årligen inom viss till (t. ex. 15 november—31 december) hvar och en
för sig till kompaniområdesbefälhafvaren insända bestyrkt uppgift om
sin bostad och adress efter den 28 oktober, tillika med sin inskrif-
ningsbok, hvilken sedermera i sinom tid borde till den värnpligtige
återställas. Derigenom skulle vederbörande befäls resor till dylika
mönstringar blifva öfverflödiga och kostnaden derför bibehållas åt stats¬
kassan — en besparing, som uppgifvits till många tusen kronor för
hela landet — och vidare skulle för allmänheten inbesparas de tusen¬
tals dagsverken, som nu användas för inställelse vid mönstringarna och
de utgifter för de unga männen, som, ehuru onödiga, gerna pläga åt¬
följa sådana samlingar. Äfven skulle det vid dylika tillfällen ofta in¬
träffande oväsen och stoj alldeles undvikas.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer motionären, att
Riksdagen måtte besluta att i underdånig skrifvelse till Kongh Maj:t
anhålla om sådan ändring uti värnpligtslagen och uti lagen om inskrif-
9
Lagutskottets matande N:o 60.
ning och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring in. m., att
de derstädes föreskrift^ höstmönstringar — »beväringens mönstring i
hemorten» — måtte utbytas mot bestyrkta skriftliga uppgifter, som
åläggas de värnpligtige att, jemte sina inskrifningsböcker, årligen å viss
bestämd tid till kompaniområdesbefälhafvarens expedition insända.
I motionen hafva tre ledamöter af Andra Kammaren instämt.
Uti motionen n:o 69 anför herr Wiklund:
Vid 1894 års riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion, n:o 66,
och beslutade med anledning deraf Riksdagen att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära sådan ändring uti värnpligtslagen, att förutnämnda årligen
återkommande mönstringar skulle helt och hållet upphöra, men Kongl.
Magt förklarade, efter att hafva infordrat yttrande från t. f. chefeu för
generalstaben, att Riksdagens skrifvelse icke skulle till någon Kongl.
Maj:ts åtgärd föranleda.
Om sålunda för närvarande ringa eller ingen utsigt funnes för att
dessa mönstringar i den närmaste framtiden komme att upphöra, så
qvarstode så mycket mera behofvet af förenklade bestämmelser i fråga
om de värnpligtiges inställelse.
På grund af ofvan angifna § 32 egde den värnpligtige rätt att, i
stället för personlig inställelse, vid mönstringen lemna skriftlig uppgift
om sin bostad. Otvifvelaktigt vore väl detta medgifvande stipuleradt
till åstadkommande af lättnader för sådana värnpligtige, hvilka vore
boende långt- ifrån den plats, der mönstringarne hölles, och då dessa
endast kunde anses påbjudna för att utröna de värnpligtiges bostad,
måste också för vederbörande vara likgiltigt, om den värnpligtige in-
stälde sig personligen eller aflemnade bostadsuppgift. Emellertid skulle
dessa uppgifter, der de meddelades skriftligen, vara bestyrkta antingen
af prest i församlingen eller annan tjensteman, ordförande i kommunal¬
stämma, kommunalnämnden eller stadsfullmägtige, och då uppgifterna
skulle angifva beväringsmans bostad efter den 28 oktober det år,
mönstringen egde rum, samt då enligt ofvan åberopade Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga förordning mönstringarne med beväringen af kompani-
områdesbefälhafvaren årligen skulle förrättas under tiden mellan den
25 november och december månads utgång, vore det ej synnerligen
lång tid, som beväringsmannen hade att af vederbörande förskaffa sig
intyg om sin bostad.
Om äfven nu kunde förutsättas, att mönstringarne, der kompani¬
områdena vore vidsträckta, hölles socknevis, vore det likväl för den
Bih. till Biksd. Prof. 1898. 7 Sand. 83 Häjt. ' 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 60.
värnpligtige oftast förenadt med ganska störa besvär och svårigheter
att förskaffa sig intyg af vederbörande om sin bostad. Mången gång
vore, då dessa personer vanligen vore boende i den centrala delen utaf
socknen, det lika besvärligt för den värnpligtige att förskaffa sig intyg
om tillförlitligheten af sin uppgift som att personligen infinna sig vid
mönstringen. Detta förhållande vore så mycket mera känbart, der sock-
narne voro stora till arealen, men det oaktadt glest befolkade, hvilket
synnerligen gälde för Norrland. En stor del värnpligtige hade der
att tillryggalägga en våglängd af ända till 5 å 10 mil, och gälde detta
antingen de skulle iakttaga personlig inställelse vid mönstringen eller
de skulle af vederbörande förskaffa sig intyg om tillförlitligheten af
sin uppgift. Svårigheterna härutinnan vållade derför, att det stora fler¬
talet värnpligtige ännu alltjemt vid ifrågavarande mönstringar iakttoge
personlig inställelse och att endast ett mindre antal af dem begagnade
sig af det i förenämnda § lemnade medgifvandet att i stället för per¬
sonlig inställelse aflemna bostadsuppgift.
Det ville derför synas, som denna rätt att lemna intyg om de
värnpligtiges bostad lämpligen kunde utsträckas äfven till ledamot af
kommunalnämnd eller nämndeman. Dessa vore vanligen boende i olika
delar af kommunen och torde väl bättre än t. ex. en kommunalstäm¬
mans ordförande kunna lemna tillförlitligt intyg om närboende värn¬
pligtiges bostad.
Beträffande åter sådana beväringsmän, som vore egare af jord¬
bruksfastighet, hvilken de bebodde och brukade, torde det väl icke
utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida den uppoffring af en mer eller
mindre dyrbar tid, som dessa måste göra för att bevista mönstringarne,
kunde motsvaras af några så stora föi'delar med afseende på kontrollen
af deras vistelseort, att ej dessa personer borde befrias från inställelse
vid mönstringarne. Förhållandena vore helt annorlunda med sådana
personer, som vore fastighetsegare, än hvad de vore för personer, hvilka
vore i saknad af sådan, ty under det att de senare ofta gjorde ombyte
af vistelseort, blefve de förra vanligen under längre tid bosatta å sin
förvärfvade fasta egendom. Skyldigheten vare sig till inställelse vid
mönstringen eller till aflemnande af bostadsuppgift syntes derför för
sådana personer vara helt och hållet öfverflödig.
Skulle en förändring uti ofvan anförda lagrum, i det syfte motio¬
nären antydt, komma till stånd, vore han förvissad om, att en afsevärd
lättnad skulle derigenom beredas de värnpligtige, en mer eller mindre
dyrbar tid inbesparas, ett större antal unge män, hvilka vid dylika till¬
fällen ofta mer än nödigt vore fördröjdes vid krogar och ölutskänk-
Lagutskottets Utlåtande N;o 60.
ningsställen, ej behöfva samlas, eu lika stor trygghet för reda och ord¬
ning angående de värnpligtiges bostad erhållas samt, efter hvad det
ville synas, medvetandet hos de värnpligtige, att de vore fosterlandets
försvarare, i lika hög grad bibehållas.
På grund af hvad herr Wiklund sålunda anfört hemställer han,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla dels om fram¬
läggande af förslag till sådan ändring uti värnpligtslagen den 5 juni
1885, att egare af jordbruksfastighet, hvilken de bebo och bruka, måtte
befrias så väl från inställelse vid mönstring som ock från aflemnande
af bostadsuppgift, dels ock om sådan ändring uti förordningen den 6
december 1886 och förnyade förordningen den 22 december 1892, det
rätten att lemna intyg om värnpligtiges bostad äfven ma utsträckas till
ledamot af kommunalnämnd eller nämndeman.
Uti denna motion hafva fyra kammarledamöter instämt.
Hvad först angår herr Norrmans förslag om fullständigt upphö¬
rande af de i värnpligtslagen föreskrift^ årliga mönstringar med de
värnpligtige af beväringen, hvilka icke varit under året inkallade till
tjenstgöring, så kunna visserligen skäl anföras för vidtagande af en
sådan lagändring; och Riksdagen har jemväl, på sätt herr Wiklund i
sin motion erinrat, år 1894 i sådant syfte gjort framställning till Kongl.
Maj:t. Då emellertid Kongl. Maj:t, efter att öfver denna framställning
hafva inhemtat tillförordnade generalstabschefens yttrande, vid ärendets
föredragning den 13 mars 1896 funnit Riksdagens berörda skrifvelse
ej böra till någon vidare åtgärd föranleda, har sådant tvifvelsutan haft
sin anledning deri, att Kongl. Maj:t funnit ett allmänt och ovilkorligt
borttagande af värnpligtslagens föreskrift om personlig inställelse
en föreskrift, som ju är fakultativ och hvars fullgörande helt visst torde
i många fall för den värnpligtige framträda såsom en förmån i jem¬
förelse med det alternativt föreskrifna aflemnandet af skriftlig uppgift
— kunna i vissa hänseenden vålla olägenheter, större än de fördelar,
dem föreskriftens upphäfvande kunde tänkas medföra. I allt fall har
för öfrigt, såsom nämndt, frågan helt nyligen varit Kongl. Maj:ts pröf¬
ning understäld, och sådana skäl synas ingalunda föreligga, som borde
föranleda Riksdagen att nu förnya en framställning, den Kongl. Maj:t
funnit sig icke kunna tillmötesgå. Utskottet anser vid sådant förhållande
12 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.
herr Norrmans förevarande motion icke böra till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Deremot synes det utskottet i hög grad önskvärdt att söka i gör¬
ligaste måtto för den värnpligtige underlätta uppfyllandet af den före¬
skrift om aflemnande af skriftlig uppgift, hvilken värnpligtslagen alter¬
nativt innehåller. Erfarenheten har visat, att förseelser mot stadgandet
i § 32 af värnpligtslagen synnerligen talrikt förekomma — de torde
uppgå till mera än halfva antalet förseelser emot värnpligtslagen — och
en bidragande orsak till detta missförhållande torde vara att finna uti de
i .§ 117 af förordningen angående inskrifning och redovisning af värn¬
pligtige samt deras tjenstgöring m. m. gifna stadganden om det sätt,
hvarpå den skriftliga uppgiften om värnpligtigs bostad skall vara be-
styrkt. Utskottet finner det vara väl värdt att tagas under öfvervägande,
huru genom ändring i sistnämnda bestämmelser anskaffandet af behörig
bostadsuppgift skulle kunna för de värnpligtige underlättas, utan att
uppgifternas tillförlitlighet derigenom komme att lida. I detta afseende
är utskottet ense med herr Wiklund derom, att rätten att bestyrka
dylik uppgift skulle utan olägenhet kunna utsträckas jemväl till ledamot
af kommunalnämnd och nämndeman. Härigenom skulle, på sätt sist¬
nämnda motionär antydt, vinnas, att den värnpligtige, som önskade
att undgå personlig inställelse vid mönstring genom att aflemna bostads-
icke behöfde underkasta sig något synnerligt besvär för att
få sin uppgift vederbörligen bestyrkt, då, oafsedt de personer å lands¬
bygden hvilka redan nu äro befogade att intyga rigtigheten af dylika
uppgifter, en kommunalnämndsledamot eller nämndeman säkerligen
i de ojemförligt flesta fall torde vara att anträffa icke långt borta.
En uppgift, bestyrkt af kommunalnämndsledamot eller af nämndeman,
lärer helt visst kunna anses lika tillförlitlig som om den vitsordats af
någon utaf dem, hvilka enligt nu gällande bestämmelser ega att gifva
en dylik uppgift gällande kraft. Man kan invända, att intygsgifvarens
egenskap af att vara kommunalnämndsledamot eller nämndeman torde
i de flesta fall vara kompaniområdesbefälet obekant samt att i följd
häraf en föreskrift af det innehåll, som här ifrågasättes, skulle med¬
föra den föga uppbyggliga påföljden, att en stor mängd intyg, i och
för sig rigtiga, måste komma. att af befälet underkännas i följd af
bristande kännedom om intygsgifvarens person. All väsentlig betydelse
af denna anmärkning synes emellertid blifva undanröjd, derest eu
eventuel bestämmelse i ämnet affattas derhän, att den bestyrkandes
ställning såsom kommunalnämndsledamot eller nämndeman skall för
att intyget må anses giltigt vara deri uttryckligen angifven. Faran för
Lagutskottets Utlåtande N:o 60.
13
falska uppgifter i fråga om den bestyrkandes personliga ställning torde
vara försvinnande liten. , . • , j j c
Hvad till sist beträffar herr Wiklunds motion i hvad den atser
befrielse för egare af jordbruksfastighet, som de bebo och bruka, irån
skyldigheten att inställa sig vid ifrågavarande mönstringar eller att
lemna bostadsuppgift, så kan utskottet icke finna att motionären anfört
skäl, som kunna motivera en sådan undantagsställning for vissa jord-
^ Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa:
1) att herr Norrmans föreliggande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
2) att Riksdagen måtte finna hvad herr Wikiund
anfört och föreslagit beträffande upphörande af skyldig¬
heten för värnpligtig egare af jordbruksfastighet att i
de fall, som afses i 32 § värnpligtslagen, inställa sig
vid mönstring eller aflemna uppgift om bostad icke
böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
3) att Riksdagen måtte i anledning af herr Wik¬
lunds motion i öfrigt i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om sådan ändring af 117 § i förordningen
angående inskrifning och redovisning af värnpligtig
samt deras tjenstgöring m. m., att den i första punk¬
ten af berörda paragraf omförmälda rätt att bestyrka
uppgift om värnpligtiges bostad utsträckes att gälla
äfven ledamot af kommunalnämnd och nämndeman.
Stockholm den 9 april 1898.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.