1
Lagutskottets Utlåtande N;q 47,
Ålit :r>ft:U>U7t')* I j- rinf:‘p\"ri
1 feloni WUW.4 »(toft’' '*<f r .
•! N:o 4?.
fl.DS •>!':'!> 1 ii.'- r.p-.i. • ■ j «;J !•) i •: f;«-(^ i. Oi K i/- •> .fjtf J !) !
Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1898, kl. 12 midd.
(I .-ilii7 »i-»’’ 7/-.di 11 , i !• *i<-i,-iI.V<W 1.. ri-»1 ► !ij •<: o
V>A >-.rhtu fri ,mili,.,di-.;. »wd, ;* Ib,
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af
förslag i fråga om ersättning af allmänna medel åt
vittnen, inkallade af häktade personer.
Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr Styrlander
inom nämnda kammare väckt motion, n:o 16, af följande lydelse:
»Som bekant har jag vid de två senaste årens riksdagar framstält
förslag om tillägg till lagen angående ersättning af allmänna medel till
vittnen i brottmål i syfte att bereda ersättning åt vittnen, som åberopas
af häktade personer; och modifierade jag vid 1897 års riksdag mitt yrkande
derhän, att jag påkallade en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det
täcktes Kongl. Maj:t, efter utredning om och under hvilka vilkor ersätt¬
ning af allmänna medel måtte kunna beredas åt dylika vittnen, för Riks¬
dagen framlägga förslag till bestämmelser i detta afseende. Förslaget bifölls
af Andra Kammaren med 111 röster mot 83, hvaremot det af Första Kam¬
maren förkastades med 71 röster mot 23.
Då emellertid röstsiffrorna för förslaget i denna senare kammare
sedan 1896 års riksdag ökats med 7, och Andra Kammaren två riksdagar
å rad bifallit min motion, dristar jag mig ännu en gång draga saken under
Riksdagens pröfning.
Någon utförligare motivering för mitt förslag kan nu ej behöfvas,
då jag de båda föregående riksdagarne utförligt dels i motionerna och dels
Bih. till Riksd. Prat. 181)8. 7 Sand. 26 Håft. (A'ds 47—4!)). 1
Lagutskottets Utlåtande N:o 47.
2
i mina anföranden vid frågans behandling i Andra Kammaren utvecklat
skälen för bifall till motionen. Särskilt, vill jag dock betona ett skäl,
som aldrig vederlagts, och hvilket aldrig kan vederläggas, nemligen, att,
äfven om domstolarne på häktade personers begäran kunna förordna om
vittnens inkallande och bereda dem ersättning, det förhållandet i alla fall
qvarstår, att en häktad person kan sjelf få vittnen instämda, utan att ens
begära, än mindre afvakta domstolens förordnande om vittnenas inkallande,
samt att vittnen, som på dylikt sätt instämts af den häktade, icke kunna
beredas ersättning af allmänna medel.
En häktad person, som på det sättet får sina vittnen skyndsammare
instämda och derför helt naturligt väljer detta sätt, kan således tillfoga
vittnen ekonomiska förluster; och redan af detta skäl borde man ju kunna
vara med om förbättrade bestämmelser i detta afseende.
Jag får derför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville besluta att
till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t,
efter utredning om och under hvilka vilkor ersättning af allmänna medel
måtte kunna beredas åt vittnen, som instämts af häktade personer, för
Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i detta afseende.»
Såsom motionären erinrat, har föreliggande fråga utgjort föremål för
behandling vid de båda närmast föregående riksdagarne, utan att emellertid
hittills hafva föranledt någon åtgärd. Första Kammaren har nemligen båda
gångerna godkänt lagutskottets afstyrkande hemställan, medan Andra Kam¬
maren bifallit de ifrågavarande motionerna.
Utskottets uppfattning i ämnet är allt fortfarande densamma, som
under de föregående riksdagarne af lagutskottet uttalats.
Utskottet vill sålunda fästa uppmärksamheten derå, att uti lagen
angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål af den 4 juni
1886 tydligen förutsättes, att domstol eger befogenhet att i brottmål in¬
kalla personer för att athöras såsom vittnen — och detta om de åberopas
vare sig af åklagare, målsegare eller den tilltalade. Uttryckligen stadgas
nemligen uti angifna lag, att den, som enligt domstols förordnande blifvit
i brottmål till vittne inkallad, tillkommer samma rätt till ersättning af
allmänna medel, som i samma lag tillerkännes den, hvilken i dylikt mål
af allmän åklagare åberopats till vittne. Detta stadgande anvisar sålunda
en utväg, hvarigenom de af motionären åsyftade missförhållanden kunna
förebyggas. Man torde nemligen med fog kunna förutsätta, att domstolen,
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 47.
särskild då någon är häktad samt just för de fall, att antingen den till¬
talade saknar medel att betala vittnesersättningen eller det åberopade vittnet
på grund af medellöshet är urståndsatt att infinna sig vid domstolen, skall,
derest det åberopade vittnets afhörande verkligen synes vara af någon be¬
tydelse i målet, veta att använda den utväg, som omförmälda lag anvisar,
eller att förordna om inkallande af vittnet. Att åter medgifva alla af en
häktad åberopade vittnen rätt till ersättning af allmänna medel kan ut¬
skottet icke tillstyrka, enär sådant lätteligen skulle kunna vålla missbruk
och en oskälig kostnad tillskyndas statsverket.
I detta sammanhang och till bemötande af det utaf motionären an¬
förda hufvudskål må ock erinras derom, att innevarande Riksdag beslutit
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående skärpta straffbestämmelser
för vittnes utevaro från rätten, dervid Riksdagen tillika beslutit uttala sig
för bestämmelser om rätt för vittne att i vissa fall bekomma förskott å
vittnesersättningen. Kommer eu lagändring i sistnämnda syfte till stånd,
minskas derigenom i högst afsevärd grad möjligheten, att vittnen utsättas
för ekonomisk förlust på grund af vittnespligtens fullgörande, och för den
medellöse häktade blifver det då dess mera angeläget att få de vittnen,
han önskar afbörda, inkallade genom domstolens förordnande.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet alltså,
att herr Styrlanders ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 mars 1898.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.
Reservation
af herrar Husberg, F. Arulei'sson, Nilsson, Ohlsson, Jönsson, Ersson och
E. Svensson.