Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
1
N:o 31.
Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1898, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällan¬
de konkurslag, att borgenär förhindras att genom upp¬
gifvande af origtig fordran utöfva obehörigt inflytande
på konkursförvaltningen.
Uti en i Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 157, anför herr Åkerlund:
»Konkurslagen stadgar såsom regel, att vid val till gode män eller
syssloman så ock uti alla andra mål, som röra förvaltning af gäldenärs
• bo, gäller såsom beslut den mening, hvarom bland närvarande borge¬
närer de sig förena, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största
beloppet, så framt dessa borgenärer derjemte utgöra minst en fjerdedel
af de röstande; och utöfvas rösträtten före inställelsedagen enligt de
fordringar, en borgenär uppgifvits ega, samt efter det borgenär på in¬
ställelsedagen eller sedermera bevakat fordran efter storleken af det
belopp, han sålunda bevakat.
Detta sätt för afgörande af frågor angående boets förvaltning och
öfriga angelägenheter är emellertid mindre betryggande.
Hvad först beträffar de frågor, som erfordra afgörande före in¬
ställelsedagen, såsom godmansval in. fl., finnes med nuvarande bestäm¬
melser ej nödig garanti emot att personer obehörigen och till boets
skada utöfva rösträtt med stöd af ogrundade fordringsanspråk, helst
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami. 16 Raft. (N:o 31.) 1
2
Lagutalcotets Utlåtande N:o 31.
några fordringsbevis endast »så vidt ske kan» behöfva företes. Ännu
betänkligare ställer sig saken med afseende å de konkursboets ange¬
lägenheter, hvilka skola af borgenärerna afgöras å och efter inställelse¬
dagen.
Bevakandet af fordran är det faktum, som från och med inställelse¬
dagen grundar rösträtt i en konkurs, och med lagens nuvarande be¬
stämmelser har detta sin tillämpning, oafsedt om den fordran, som
bevakats, eger någon giltig grund eller icke. Härigenom blir en
mindre samvetsgrann person, som vill för främjande af egennyttiga
afsigter förskaffa sig obehörig röstöfvervigt i en konkurs, satt i stånd
att förverkliga detta syfte blott genom att i konkursen bevaka en för
ändamålet tillräckligt stor fordran. Visserligen skall han, säger konkurs¬
lagen, lägga de handlingar in, på hvilka han sin fordran grundar, men
ingenting hindrar honom från att för ernående af sitt ändamål, t. ex.
i fall han haft några affärer med gäldenären, skrifva räkningar å huru
höga belopp som helst eller uppgifva sig hafva lidit eller möjligen
komma att lida skada för huru högt belopp honom för godt synes, så
mycket mindre som för dylikt förfarande ingen straffpåföljd lärer finnas
stadgad, och ingen lärer lagligen kunna hindra honom att i konkursen
rösta för de »fordringar», han sålunda bevakat. För åstadkommandet
af den erforderliga personliga röstpluraliteten behöfver han endast förse
sig med fullmagter från en och annan mindre fordringsegare, hvilka
fullmagter synnerligen lätt bruka kunna anskaffas, hvarefter han sjelf,
intill dess hans ogrundade fordringsanspråk blifvit lagligen underkända,
hvilket kan draga en ganska lång tid, gör sig till fullständig herre
öfver konkursen och särskild! i sitt intresse, gäldenären och medborge-
närer till förfång, dominerar valet till sysslomän, hvilka ju hafva kon¬
kursboets medel och hela förvaltning om händer. Att så allt för ofta
tillgår, torde vara så bekant, att jag här vill anföra blott ett enda'
exempel derpå.
Uti en konkurs inom det län, jag tillhör, bevakade en person
omkring 70,000 kronor dels för förluster, som han »trodde» sig genom
gäldenärens förvållande möjligen om fem å sex år eller längre tid här¬
efter kunna få vidkännas, dels för andra fordringar, hvarför inga som
helst rimliga skäl förefunnos. Efter anmärkningar från öfriga fordrings¬
egare i konkursen blef allra största delen af bevakningen, eller öfver
6/7 deraf, genast ogillad af vederbörande domstol, och godkändes slut¬
ligen endast 69 kronor af hela det bevakade beloppet efter derom förd
rättegång, men den förmente fordringsegaren nådde det mål, han åsyf¬
tade. Han valde sig sjelf jemte en god vän, som bevakat 100 kronor,
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
till syssloman i massan. Dessa togo nu om händer alla konkursmassans
medel, och om redovisning någon gång kan förväntas, så saknas efter
all sannolikhet, åtminstone hos den sjelfvalde sysslomannen, tillgångar.
De verkliga fordringsegarnes utdelning blir då ungefär lika med noll.
Då dylikt kan ega rum, synes det mig vara uppenbart, att lagens
stadganden i hithörande delar icke äro sådana, de borde vara.
Jag hyser visserligen den åsigt, att rösträtt i konkurs endast
borde få grundas på sådana uppgifna fordringsbelopp, som af veder¬
börande gäldenär under edsförpligtelse godkännas, men anser mig all¬
deles icke kompetent att, såsom lagutskottet synes fordra, föreslå, huru
gällande lag bör ändras, på det här ofvan påvisade, af lagutskottet
erkända brister i densamma måtte blifva undanröjda, och får derför
vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl.
Magt med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg i gällande
lag, som i möjligaste mån förekomma, det borgenär genom uppgifvande
och bevakande af giltig grund saknande fordringar må kunna utöfva
ett oberättigadt inflytande på val af gode män och sysslomän samt i
andra mål, som röra förvaltning af gäldenärs bo.»
Utskottet, som senast vid 1896 års riksdag, med vitsordande att
den nuvarande lagstiftningen angående utöfvande af rösträtt i frågor,
som rörde konkursförvaltning, vore otillfredsställande, afstyrkt en af
samme motionär då gjord framställning i enahanda syfte som den nu
föreliggande af den anledning, att motionären icke lemnat någon an¬
tydan om den rigtning, hvari den af honom önskade lagförändringen
skulle vidtagas, är äfven nu fullt ense med motionären derom, att gäl¬
lande bestämmelser angående rösträtt i konkurs icke lemna tillräckliga
garantier mot missbruk derutinnan, att obehöriga personer deltaga i val
af konkursförvaltning samt i borgenärsbeslut, eller att borgenär i be¬
rörda afseenden utöfvar större inflytande än som, på grund af hans
verkliga fordran i konkursen, honom med rätta tillkommer. Motionä¬
ren har framhållit ett synnerligen talande exempel på dylikt missbruk,
och liknande mer eller mindre rättsvidriga fall lära icke vara så särdeles
sällsynta. Blotta möjligheten för öfrigt, att en person på grund af en
endast föregifven fordran eller uteslutande på sin egen uppgift om
densammas belopp får utöfva inflytande på angelägenheterna i en kon¬
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
kurs, innebär med särskilt fästadt afseende derå, att förvaltningsbefogen-
heten i konkurs af mången ifrigt eftertraktas såsom ett oftast ganska
vinstgifvande uppdrag, enligt utskottets åsigt en så allvarsam fara för
missbruk och rättskränkningar, att det synes utskottet böra tagas i nog¬
grant öfvervägande, om icke denna fara lämpligen må kunna på ett eller
annat sätt aflägsnas, eller åtminstone i väsentlig mån förebyggas. Då
utskottet härvid tagit under ompröfning det af motionären framkastade
förslaget, att rösträtt i konkurs skulle få utöfvas endast för sådana
fordringar, hvilka af konkursgäldenären under edsförpligtelse godkän¬
des, så har utskottet visserligen ansett, att gäldenärens uppgifter om
sina skulder uti den af honom vid första förhöret med ed fästade bo¬
uppteckningen borde utan våda kunna tillerkännas det vitsord, att de
grundlägga rösträtt för de motsvarande fordringar i boet, hvilka af
borgenär uppgifvits eller anmälts. Men om det skulle stadgas, att en¬
dast de fordringsbelopp, hvilka i bouppteckningen upptagits såsom
skulder, tillerkändes rösträtt, så skulle sannolikt härigenom i åtskilliga
fall borgenärer gå miste om sådan rätt för verkligen egande fordringar.
Ty oaktadt hithörande straffbestämmelser innebära skäliga garantier
för att ur den beedigade bouppteckningen icke veterligen uteslutits
verkliga skulder, torde det icke så sällan inträffa, att dylika icke i
bouppteckningen återfinnas på grund af glömska från gäldenärens sida
eller af den anledning att han icke erkänner dem såsom ostridiga.
Man torde följaktligen böra medgifva rösträtt äfven för de klara ford¬
ringar, hvilka, ehuru icke af gäldenären uppgifna, af borgenär styrkts
medelst sådana skuldebref eller andra skriftliga fordringsbevis, som
enligt gällande utsökningslag eg a exekutiv kraft.
Deremot vill det förefalla utskottet, som om verkligt skäl icke
förelåge att medgifva rösträtt för stridiga fordringsanspråk.
Utskottet har visserligen icke förbisett, att med de begränsningar
af rösträtten i konkursärenden, som sålunda blifvit af utskottet ifråga¬
satta, fall kunde förekomma, då verkligen förefintliga fordringar blefve
uteslutna från rösträtt; men utskottet håller före, att denna olägenhet
vida uppväges af de fördelar, som genom en lagändring i nu antydd
rigtning skulle vinnas.
Den rent formella granskning af uppgifna och anmälda fordrings¬
anspråk, som, derest utskottets åsigt vunne godkännande, af konkurs¬
myndigheten måste verkställas, innan rösträtt finge af borgenär utöfvas,
torde icke komma att förorsaka några synnerligen afsevärda praktiska
svårigheter.
Skulle det emellertid, tvärt emot hvad utskottet har anledning an-
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
taga, vid en ingående undersökning af alla på frågan inverkande för¬
hållanden, verkligen visa sig vara förenadt med oöfverstigliga hinder
att i ofvan antydda rigtning råda bot mot det otillfredsställande sätt,
hvarpå rösträtten i konkurs för närvarande är ordnad, synes jemväl
böra komma under öfvervägande, huru vida icke anmärkta missbruk må
kunna förekommas och stäfjas genom lämplig ansvarsbestämmelse för
uppgifvande till bevakning i konkurs af medvetet oriktig fordran, hvilken
senare bestämmelse måhända kan befinnas tjenlig att i alla händelser
införas för att dermed supplera de af utskottet ifrågasatta stadganden af
civilrättslig natur.
På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kougl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru vida
icke genom lagstiftningsåtgärder må kunna förhindras,
att på grund af origtiga fordringsanspråk utöfvas obe¬
hörigt inflytande på förvaltningen af konkursbo, och
att Kongl.* Maj:t derefter täcktes för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, hvartill den verkstälda utredningen
må gifva anledning.
Stockholm den 1 mars 1898.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af Herrar Hasselrot, Fröberg, Rudebeck, Lundström och G. Andersson.
Herrar Husberg och C. F. Pettersson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami, 16 Raft.
2