Riksdagens Skrifvelse N:o 97.
■■ rrf
a..‘In
»ritt
(i"
> x f
i ii)
, . .1 Ju I r ■
'X , f) iVl
,1 H?.; 1.1
t
r>u; mr. 1
bo /knJ ,»'.>>< /
41 biY .uudb
IT» ('...Tödad
i 4) bara dio/lbi
j-; >f? -•tbia.»
jtn
N:o 97.
t.ajr' ffiOH a. > * * >.i1 jj-Hf* Öb i. 't; , fb.uT:; ( ai:'
•: , ii inbita fvutjjuiii) ul ru ijVttt .*!> i;
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1898.
.— — ,■ v ijjT Andra Kammaren — 12 -*pp.
\< , ; >;'1 . afiffr; rA<
.;U'. c •' : ni , lag äril
-/si: -lOUflifi
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta
motioner, dels om upphörande af giltigheten utaf för¬
behåll, som vid skatteköp af s. k. rekognitionshemmaft
_ åt;
gjorts derom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga
från de bruk, hvarunder de lyda, dels ock om ändrad
lydelse af 30 § i lagen om hemmansklyfning, egostyck-
m.-
•V ning och jordafsöndring den 27 juni 1896.
Ii ■ < i i.,* ‘ ) i
jrv? w ir;
(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6.)
, ... :il
Till Konungen.
ad. Ut ''t;!
Inom Riksdagen hafva väckts motioner, deri yrkats, det Riksdagen
måtte för sin del besluta, att hvad som vid skatteköp af s. k. rekogni-
tionshemman stadgats derom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga
från de bruk, hvarunder de lyda», skulle upphöra att gälla, samt under
förutsättning af bifall till nämnda förslag, att § 30 af lagen om hemmans¬
klyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 måtte erhålla
följande förändrade lydelse: ;>• r<
»Genom denna lag göres ej ändring i hvad om lotshemman af krono-
och skattenatur är särskildt stadgadt.»
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 97.
Till stöd för förstnämnda yrkande har anförts, bland annat, följande:
Från äldre tider hade kronan tillhöriga skogar blifvit anslagna till
vissa bruk och bergverk att af dem nyttjas emot årlig afgift eller rekog¬
nition. Vid 1809—1810 årens riksdag beslöts, att dessa s. k. rekognitions-
skogar skulle indelas till hemman och, i den mån de befunnes för bruken
behöfliga, till bruksegarne till skatte försäljas. Närmare bestämmelser
härom meddelades i kongl. kungörelsen den 4 februari 1811; och stad¬
gades deri, bland annat, att i de skattebref, som kammarkollegium hade att
å de försålda hemmanen utfärda, skulle intagas förbehåll, att hemmanen
alltid skulle blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lydde. Seder¬
mera utfärdades rörande skatteköp af ifrågavarande hemman flera författ¬
ningar, hvilka alla i afseende å berörda förbehåll hänvisade till 1811 års
kungörelse.
Mot en inom Riksdagen vid ett föregående tillfälle uttalad åsigt, att
ifrågavarande skatteköp medfört oskäligt stor fördel för köparne, har
motionären ansett åtskilligt vara att invända. Utaf en tryckt uppsats i
ämnet (»Om skatteköpta rekognitionshemman, utredning med hänsyn till
ifrågasatt återvinningstalan») inhemtades, att i sjelfva verket afsigten med
Riksdagens beslut om försäljningen varit, att staten derigenom skulle få
ökade inkomster, och att bruksegarne varit ganska ovilliga att medverka
till realisationen. Sedan staten afhändt sig eganderätten till dessa hem¬
man, syntes de i allt fall böra åtnjuta samma friheter och förmåner som
öfriga skattesålda kronohemman.
Huru härmed än månde förhålla sig, hade det emellertid numera
visat sig, att ett inom Riksdagen gjordt antagande, det staten skulle, i
fall af bruks nedläggande eller hemmans skiljande från bruk, ega åter-
vinningsrätt, varit felaktig. Sedan talan å kronans vägnar väckts mot
åtskilliga egare af rekognitionshemman med påstående, att hemmanen på
någon af nyss nämnda grunder skulle återfalla till kronan, hade nemligen
högsta domstolen genom en följd af domar den 8 juni 1897 förklarat,
att återvinningsrätt i sådana fall icke egde rum, och för ty ogillat kro¬
nans talan.
Härigenom hade frågan om bibehållande af ifrågavarande förbehåll
fått en helt annan innebörd. Då det genom högsta domstolens beslut
vore konstateradt, att kronan icke hade någon återvinningsrätt till hem¬
manen, hade den ur synpunkten af kronans fiskaliska intresse anförda
grund för sagda förbehålls bibehållande alldeles bortfallit. Enligt hvad
den ofvan omförmälda utredningen gåfve vid handen, hade samma för-
Riksdagens Skrifvelse N:o 97. 5
behåll icke heller af sådan hänsyn tillkommit, utan skulle afsigten der¬
med allenast varit att, i enlighet med den tidens näringspolitiska åsigter,
sörja för, att hvarje bruk skulle hafva tillräckligt med skog i förhållande
till den qvantitet jern eller andra produkter, som, enligt de för bruket
gällande privilegier, finge der tillverkas. Sedan numera fullständig frihet
införts i afseende å bergshandteringen, kunde det naturligtvis icke vara
skäl att ur denna synpunkt bibehålla ifrågavarande inskränkning.
Vid nu anförda förhållanden syntes numera intet med fog kunna in¬
vändas mot, att dessa hemman i förevarande hänseende likstäldes med
öfriga under enskild eganderätt varande hemman. Det skulle visserligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke omförmälda inskränkning borde anses
redan hafva bortfallit genom de angående bergshandteringens frigörande
nu gällande författningar, men då förbehållet förutsatts såsom giltigt i den
år 1896 utkomna lagen angående hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring, syntes trygghet icke förefinnas, att icke samma förbehåll
kunde komma att anses fortfarande tillämpligt och sålunda kunna af någon
bruksegare användas för att söka återvinna från bruket såldt hemman af
ifrågavarande art.
Det syntes derför nu vara skäl att, till undvikande af den rätts¬
osäkerhet, som deraf vållades, och de kostsamma rättegångar, som deraf
kunde föranledas, meddela uttryckligt stadgande derom, att förbehållet
skulle vara utan verkan.
Riksdagen har i likhet med motionären funnit, att då, i händelse
bruksrörelsen blifvit nedlagd vid bruk, under hvilket rekognitionshemman
lyder, eller om rekognitionshemman kommit i annans ego än bruksegarens,
kronan numera anses icke ega återvinningsrätt till hemmanet, och ifråga¬
varande bestämmelse om hemmanens oskiljaktighet från bruken, sålunda i
detta hänseende icke eger någon betydelse, samma bestämmelse bör upp¬
höra att äfven i öfriga afseenden ega giltighet, helst bibehållande af en
sådan bestämmelse kan genom den rådande osäkerheten angående egande-
rätten till rekognitionshemman framkalla anspråk och förvecklingar af flera
slag. Riksdagen har derför velat bifalla motionärens förslag i denna del,
hvaraf torde följa, att lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jord¬
afsöndring bör blifva gällande äfven i fråga om förevarande rekognitions¬
hemman.
Riksdagen får alltså anmäla, att Riksdagen för sin del beslutit, att
hvad som i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman stadgats
derom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvar-
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 97.
under de lyda», skall upphöra att gälla; samt att 30 § af lagen om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 må
erhålla följande förändrade lydelse:
»Genom denna lag göres ej ändring i hvad om lotshemman af krono-
eller skattenatur är särskildt stadgadt.»
' i*.r r'ri‘f rr* io’» -AV* rr-[’ ".‘t1-* , f ?. n-| , >-,•+ 1 ,>•
Stockholm den 12 maj 1898.
-fji- • ;ol ;■ -i jotai ;,:<»/ < ■ ir • r' i ; J n j,:' jr
'■«l ;hf, O'infinit :u,;jeri 'v» /t it ro Jota t J-;
Med undersåtlig vördnad.
oh-iOd gaixr/- ivrh-n; sfer .-.rföh.-.o Joi nR-rm! .%«i:
ÖL.
H ‘ii iii.i i ■
IM it J..
i rna*: x>:
i-plfctorfa 5ao
sloiia in]!i : ii -ii..a
ii / il
ati ’ nöfciu
.eu’in mod
,"rj i
ir: fi '/ t
i- . ra