Riksdagens Skrifvelse N:o 134.
7
N:o 134.
. , .... j i j i . «y( » t ^ f *. " i i , • * * ’', i * *
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1898.
— — — Andra Kammaren — 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående tillägg till förordningen om offentlighet vid
under domstolarne.
(Lagutskottets utlåtande n:o 56 och memorial n:o 81.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag angående
tillägg till förordningen om offentlighet vid underdomstolarne i syfte att
minderåriges närvaro vid rättegångsförhandlingar skulle kunna förhindras.
Till stöd för denna sin framställning har motionären anfört, bland
annat:
Äfven för den, som icke varit i tillfälle att förvärfva någon djupare
och mångsidigare erfarenhet om barn och deras naturliga egendomligheter,
borde det vara påtagligt, att bevistandet af de dramer, hviska utspelades
inför domstolens skrank, svårligen kunde på dem utöfva någon helsosam
inverkan. De vilsekomna existenser, som der uppbure hufvudrollerna,
vore raka motsatsen till de mönsterbilder af sund och ädel mensklighet,
efter hvilka man helst önskade se ungdomen dana sig sin uppfattning af
lifvet. För den vuxne kunde åsynen af brottslingarnas lefnadsbanor och
öden understundom måhända verka såsom en väckelse och en varning.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 134.
På barnet och den halfvuxne deremot blefve intrycket lätteligen ett mot¬
satt. Barndomsåldern och kanske i än högre grad den närmast derpå
följande s. k. öfvergangsåldern kännetecknades nemligen af en naturlig
böjelse att med beundran blicka upp till de egenskaper, som företrädesvis
utmärkte ett tidigare, råare, mera primitivt stadium af mensklig utveck¬
ling: den obändiga kraft, som trotsade hvarje tvång, den smidiga list, som
kringginge hvarje hinder, det sorglösa öfverdåd, som kastade sig från
äfventyr till äfventyr. Men egenskaper af detta slag träffades ej sällan i
hög grad just inom förbrytarens verld, och den faran läge derför inga¬
lunda fjerran, att ungdomen kunde komma att finna föremålen för sin
beundran och sympati just hos denna verlds hjeltar och hjeltinnor. Man
utsatte sig helt visst icke för misstag, om man påstode, att ungdomens
närvaro vid domstolsförhandlingar utgjorde eu af källorna till den samhälls-
sjukdom, som man brukade sammanfatta under benämningen: ungdomens
»förvridning». Visserligen vore denna benämning icke så litet öfverdrifven
och vilseledande, men de missförhållanden, som man dermed velat uttrycka,
vore allt för allvarsamma, för att man ej till deras undanrödjande borde
anlita hvarje lofligt medel.
Sa vidt^ motionären förstode, funnes icke heller någon vigtig grund¬
sats eller något berättigadt intresse, som kräfde, att minderåriga skulle
hafva obehindradt tillträde till underrätternas förhandlingar. Tvärtom
syntes alla skäl tala för att denna rätt borttoges, och att tillträdet gjordes
beroende af för hvarje särskildt fall lemnadt medgifvande.
I likhet med motionären hyser Riksdagen den uppfattning, att när¬
varon vid och åhörandet af muntliga rättegångsförhandlingar särskildt
rörande vissa slag af brott kan utöfva ett skadligt inflytande på outveck¬
lade sinnen samt hos minderåriga väcka och främja brottsliga anlag och
böjelser.
Riksdagen, som fördenskull icke anser det lämpligt, att ungdom
skall ega ovilkorlig rätt att närvara vid rättegångsförhandlingar, får alltså
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föranstalta utredning om och i
hvilken utsträckning rätten eller domaren bör tillerkännas befogenhet att
i förekommande fall förbjuda minderårige att närvara vid domstols för¬
handlingar, samt, om utredningen dertill föranleder, för Riksdagen fram¬
lägga förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet.
Stockholm den 13 maj 1898.
Med undersåtlig vördnad.