RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1898. Första Kammaren. N:o 12.
Lördagen den 5 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 26 nästlidne februari.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden och me¬
morial :
n:o 31. i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjette hufvudtiteln gjorda framställningar om anslag för
sjökommunikationer;
n:o 32, i anledning af väckt motion i fråga om förvärfvande
för staten af Trollhätte kanal m. m.;
. n:o 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående nedsättning och afskrifning af hospitalens till
statsverket indragna afgälder af fast egendom;
.n:o 3<k i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående upphörande af Lunds domkyrkas rätt till s. k.
erkänsla vid försäljning af domkyrkoskattehemman;
n:o 35, i anledning af väckt motion om afskrifning af ved-
hyggsterräntan och tägtekarlsräntan å bergsfrälsejorden i Falu
fögderi m. m.;
n:o 36, i anledning af väckt motion om fullständig afskrifning
af grundskatterna från och med år 1899;
n:o 37, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om rust- och rotehållets sättande på vakans m. m.;
n:o 38, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående borttagande eller nedsättning af de för Yester-
bottens och Norrbottens läns lappmarker utgående, för skogs-
förvaltningens lönestat beräknade utsyningsafgifter;
n:o 39, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens andra hufvudtitel; och
n:o 40, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens tredje hufvudtitel; äfvensom
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 13.
1
N:o 12.
2
Lördagen den 5 Mars.
bevillningsutskottets memorial n:o 11, i anledning af kamrar'
nes skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o 6 i am
ledning af väckt motion om afskaffande af rättigheten att på ne^
derlag upplägga spanmål.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 36.
Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 2
och 4 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af
väckt motion om införande af bestämmelse derom, att till justitie¬
ombudsman icke skulle kunna väljas någon Körningens eller sta¬
tens embetsman, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält,
ifrågasatt ut- Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 2 och 4 inneva-
sträckning af rande mars bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion
justitieombuds-om ändring af §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riks-
ZZZ. dagsordningen.
Herr Säve: Då jag inom utskottet icke kunnat dela mina
ärade kollegers från denna kammare uppfattning med afseende på
det föreliggande grundlagsändringsförslaget, så har jag mast re¬
servera mig och anhåller nu att få göra några tillägg till min
reservation. Det lärer icke kunna bestridas, att de täta ombyten
af justitieombudsman, som på sista tiden egt rum, framkallat en
viss misstämning, helt naturlig hos alla dem, som allt ifrån ung¬
domstiden lärt sig att högt akta institutionen sjelf. Man beha¬
gade erinra sig det lyckliga sätt, hvarpå Rikets Ständer löste den
svåra frågan om huru Riksdagens gamla kontroll öfver lagarnes
tillämpning skulle ordnas genom införandet af justi tieombudsmanna-
institutionen. Denna blef också snart mycket populär. Den be¬
traktades med allt skäl såsom en af perlorna i vårt statsskick.
Men man har nu under den sista tiden börjat erfara en viss oro
för densamma. Man befarar, att, med anledning af de täta omby¬
tena, institutionen skall förlora icke så litet af sin prestige,_ och
att ombudsmannen hädanefter skall få svårt att bevara kontinui¬
teten vid ärendenas behandling. Oron har också sökt sig uttryck
vid denna riksdag i icke mindre än fem motioner. En af dessa,
som kammaren nyss afslagit, har velat åstadkomma en garanti
mot de täta ombytena genom att få stadgadt, att ingen af statens
eller Konungens embetsman skulle kunna till justitieombudsman
utses. Tre andra hafva tänkt sig att kunna vinna syftet genom
en tillökning i justitieombudsmannens löneinkomster. En femte
motion åter har velat lösa frågan genom att förlänga hans funk¬
tionstid.
Lördagen den 5 Mars.
3
N:o 12.
På den första af dessa motioner, som redan blifvit behandlad, ifrågasatt ur-
skall jag icke spilla ett enda ord. De tre, som beröra löneinkom- ftraokntn9 “/
sterna, "hafva hänvisats till statsutskottet och beröra icke några ^mannens '
grundlagsfrågor. Men jag anhåller dock att med ett par ord få embetstid.
beröra dem. Jag kan icke föreställa mig, att de nuvarande löne- (Förta.)
inkomsternas knapphet lemnar en tillräcklig förklaring öfver att
ombyten så ofta ske. Jag erkänner, att med de qvalifikationer,
man förutsätter hos justitieombudsmannen, är hans lön ej stor,
men å andra sidan äro dock 8,000 kronor i vårt land en ganska
beaktansvärd inkomst för en embetsman, och lönen är icke lägre
än justitiekanslerns, med hvilken embetsman justitieombudsman¬
nen enligt grundlagen skall anses lika, och med hvilkens embete
hans eget så mycket öfverensstämmer. Att justitiekanslern sjelf
icke ansett sin lön ringa, visas deraf, att detta embete mycket sällan
bytt innehafvare. Sedan 1867 har det skett endast tre gånger, under
det justitieombudsman från samma år räknadt ombytts icke mindre
än tio gånger.
Jag kommer så till den motion, som i dag här föreligger.
Motionären har velat förlänga funktionstiden för att derigenom
bereda ombudsmannen en ökad trygghet och sålunda göra tj en¬
sten för honom mera behaglig. Funktionstiden vill han utsträcka
från ett år till tre. Grenomföres detta, vinnes åtskilligt. Man
bevarar bättre kontinuiteten vid ärendenas behandling. Justitie¬
ombudsmannen vinner tid att göra sin duglighet erkänd och att
förvärfva sig sympatier, hvilka kunna underlätta hans omval. De
skäl, som för öfrigt tala för en sådan anordning, äro antydda i
motionen, och jag skall icke besvära kammaren med att upp¬
repa dem.
Jag skall i stället be att få bemöta den motivering, hvarmed
utskottet afstyrkt motionen. Det var gifvet, att motionären
skulle såsom ett af de förnämsta stöden för sitt yrkande fram¬
hålla en parallel mellan justitieombudsmannens funktionstid och
funktionstiden för fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
hvilka efter 1866 varit lika, eller ettåriga, till dess den för full¬
mägtige år 1894 förlängdes från ett till tre år. Nu anser utskot¬
tet. att de skäl, som 1894 kunde anföras för förlängningen af full-
mägtiges funktionstid, icke gälla med afseende å en ifrågasatt
förlängning af justitieombudsmannens. Jag har en annan tanke.
Jag ber att få erinra om de skäl, Riksdagen år 1894 anförde för
förändringen af 71 § riksdagsordningen. Dessa skäl finnas tyd¬
ligt och klart angifna i konstitutionsutskottets memorial n:o 21 af
den 29 mars 1893, hvari Riksdagen tillstyrktes att antaga förslaget
såsom hvilande i grundlagsenlig ordning. Konstitutionsutskottet
anförde: »Utskottet är med motionären ense om önskvärdheten af
en grundlagsändring, hvarigenom ökade garantier för bevarande af
kontinuiteten inom riksbankens och riksgäldskontorets styrelser
må kunna vinnas. Det kan nu tänkas inträffa, att riksbankens
eller riksgäldskontorets hela styrelse på en gång ombytes af skäl,
som för dessa verks intressen äro främmande. Riksdagens kamrar
Nso 12.
4
Lördagen den 5 Mars.
Ifrågasatt ut- kunna under politiskt upprörda tider komma i en sådan ställning
sträckning af ^j] hvarandra, att de valmän, som hvardera kammaren utser för
val fullmägtige, stå stridiga mot hvarandra, och kan clå sam-
emietstid. mansättningen af berörda styrelser komma att helt och hållet be¬
rörts.) stämmas genom lottning. Att hittills vid valen af fullmägtige
förfarits med mycken varsamhet, torde väl icke kunna bestridas,
men de intressen, som af förevarande fråga beröras, äro dock af
den vigt, att man icke helt och hållet bör sätta sin lit till, att
hvad som i detta hänseende iakttagits äfven allt fortfarande skall
komma att beaktas, utan det är i lagbestämmelsernas ändamåls¬
enlighet, som den önskvärda tryggheten bör sökas.»
Om man i det nu upplästa stycket behagade insätta ordet
»justitieombudsmannen» i stället för »fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret», så skall man finna, att allt, som här framstälts,
också har sin fulla tillämpning på justitieombudsmannen. Ut¬
skottet framhåller vidare såsom ostöd för sin hemställan en mo¬
tivering från 1868 års riksdag. År 1888 framstälde en motionär
samma yrkande, som herr Carlson nu framlagt.
Yrkandet afstyrkes af konstitutionsutskottet sålunda»Då
Riksdagens ställning till justitieombudsmannen, såsom, redan sjelfva
namnet angifver, är den, en hufvudman intager till sitt befullmäg-
tigade ombud, torde man ej vilja bestrida rigtigheten af den grund¬
sats, att Riksdagen bör vara i tillfälle att hvarje gång den sam¬
manträder utöfva den rättighet att återkalla sin fullmagt, som
allmän lag tillerkänner hvarje hufvudman; och finner utskottet
intet skäl att tillstyrka Riksdagen att afstå en rättighet, som
hvilar på rigtig grundsats, och hvars missbruk man icke har an¬
ledning att befara, men som någon gång kunde vara af vigt att
oförminskad ega i behåll.»
Det är ganska egendomligt, att samme motionär vid 1868 års
riksdag också framlade en motion om, att funktionstiden för full¬
mägtige skulle förlängas till tre år. Denna motion afstyrktes af
konstitutionsutskottet på samma skäl, som framstälts för afstyc¬
kande af den ökade funktionstiden för justitieombudsmannen. År
1893 gälde icke längre dessa skäl för konstitutionsutskottet, hvad
fullmägtige angick, och de böra väl då icke heller gälla nu be¬
träffande justitieombudsmannen. Utskottet fasthåller emellertid
dessa skäl och vill stödja dem med en erinran om stadgandet i
§ 42 mom. 2 riksdagsordningen, enligt hvilket hvarje lagtima
Riksdags lagutskott skall granska justitieombudsmannens embets-
förvaltning och med utlåtande deröfver till Riksdagen inkomma.
»Åfsigten med detta stadgande skulle», säger utskottet, »väsent¬
ligen förfelas, om Riksdagens rätt att välja ny justitieombudsman
inskränktes till hvart tredje år.» Det är sant, men å andra sidan
hafva liknande grundlagsbestämmelser icke hindrat konsitutions-
utskottet från att år 1893 tillstyrka förslaget om ändrad funk¬
tionstid för fullmägtige. Jemlikt instruktionerna för Riksdagens
revisorer och bestämmelserna i §§ 39, 41 och 72 riksdagsord¬
ningen gäller, att vederbörande utskott skola inkomma till Riks-
Lördagen den 5 Mars.
5
N:o 12.
dagen med utlåtande angående nämnda fullmägtiges embets- Ifrågasatt ut¬
för vältning. sträckning af
Endast i en enda punkt skulle jag vara benägen att gifva
utskottet rätt i dess motivering. Det är, då utskottet framhåller, embetstid.
att den tid, för hvilken justitieombudsmannen enligt förslaget (Forts.)
skulle väljas, är alldeles för knapp för att dettas syfte verkligen
skulle kunna vinnas. Häri ligger en viss sanning, och visste jag,
att konstitutionsutskottet skulle vara hågadt att för sin del ut¬
sträcka denna tid, så skulle jag vara mycket benägen att yrka
återremiss. Rent bifall till motionen, sådan den är, kan jag icke
yrka, på den grund att de af motionären föreslagna grundlags¬
ändringarna tarfva en och annan redaktionsjemkning.
Jag skulle här kunna sluta, men jag ber att dessförinnan få
framhålla en synpunkt, som icke synes beaktad i motionärens mo¬
tivering. De svenska embetsmännen hafva en trygg ställning,
tryggare kanske än i något annat land. Förklaringen är måhända
att söka i frihetstidens riksdagsförhållanden, på hvilka de tre
högre stånden, såsom framför allt embetsmannastånd, satte en viss
byråkratisk stämpel. Riksdagen har fortfarande velat låta em¬
betsmännen få behålla denna trygga ställning, emedan den be¬
fordrat en behöflig stadga i förvaltningen och lagskipningen. Två
kategorier af embetsman göra dock undantag. Den ena är Konun¬
gens förtroendeembetsmän, den andra Riksdagens. Men då Konungen
vill skilja en sin förtroendeman från sitt embete, så fordras der¬
för en viss kraftansträngning. Beslutet skall kungöras i stats¬
rådet, och statsrådets ledamöter ega att dervid göra underdåniga
föreställningar. För Riksdagen går det lättare. Riksdagen behöf-
ver blott underlåta att välja om sin förtroendeman och behöfver
icke skrida till afsättning. Nu är det visst, att ingen af Riks¬
dagens förtroendemän har en så lös ställning som justitieombuds¬
mannen, ingen en så osäker. Men om man dermed sammanställer,
att hans åligganden äro de mest magtpåliggande och grannlaga,
att han vid utöfningen af sitt embete mer än de flesta riskerar
att stöta en mägtig opinion för hufvudet och att denna lätt kan
finna målsmän bland de 48 valmännen, att hans omval under alla
förhållanden är osäkert, att det kan bero på lottning, d. v. s. en
slump, då är det klart, att bestämmelserna med afseende å justitie-
ombudsmannens funktionstid icke äro fullt tillfredsställande, att
missförhållanden här föreligga, som förr eller senare måste rättas.
Herr Berg, Grustaf Axel: Det är, som den siste ärade tala¬
ren påpekade, icke någon ny fråga, som här föreligger. Den upp-
stälaes på det andra året af vårt nya representationsskick genom
en motion i denna kammare af en aktad ledamot, herr Säve, fader
till den siste talaren. Den vann icke understöd i utskottet och
afslogs i båda kamrarne. Jag föreställer mig, att frågan förtje-
nar samma utgång nu som då. De skäl, den föregående talaren
framhöll, skall jag anhålla att få upptaga till ett kort bemö¬
tande.
N:o 12.
Ifrågasatt ut¬
sträckning af
justitieombuds¬
mannens
embetstid.
(Forts.)
6 Lördagen den 5 Mars.
I främsta rummet åberopade talaren det skälet, att för justitie-
ombudsmannainstitutionens kraftiga upprätthållande fordrades en
större kontinuitet i förvaltningen än den, som inträdt efter
representationsförändringen och som nu är för handen. I detta
hänseende ber jag att få erinra om några siffror. Under åren
1809—1867 eller 58 år fungerade nio justitieombudsmän, sålunda
med en funktionstid i genomsnitt för hvar och en af 6 Va år. Jag
har i denna beräkning icke intagit två, af kvilka den ene dog
dagen efter utnämningen och den andre afsade sig uppdraget.
Under åren 1867—1898 eller under 31 år hafva fungerat åtta justitie¬
ombudsmän. De hafva således hvar och en haft en tjenstgörings-
tid af i medeltal omkring 4 år. Häraf framgår, att det visserligen
inträdt någon minskning i tjenstgöringstiden efter 1867 mot hvad
förut var fallet, men detta kan förklaras af andra grunder än den
ettåriga mandattiden. Man kan icke förneka, att de nya tids¬
förhållanden, som inträdt under det nya representationsskicket,
medfört en mycket större ombytlighet och rörlighet på alla om¬
råden, än hvad förut egde rum; och detta har nog haft sitt infly¬
tande äfven på nu ifrågavarande institution.
Vidare har sagts, att de täta ombytena föranledts deraf, att
mandatet numera är ettårigt. Jag tror, att detta beror på ett
fullkomligt misstag. Jag är nemligen fullt öfvertygad, att de
ombyten, som egt rum under de sista åren — före denna riksdag
— skulle inträffat, äfven om mandatet varit treårigt. I detta
afseende torde böra erinras om det förhållandet, att, såsom lier-
rarne väl veta och den betänkandet bifogade tabellen utvisar,
Riksdagen under de sista tio åren ofta gjort sitt val. till justitie¬
ombudsman inom en elitcorps af jurister, nemligen revisionssekrete-
rarne. Då det jemväl är ett faktum, att högsta domstolens leda¬
möter oftast utväljas inom samma krets, så är ju anledningen
också gifven, hvarför på senare tiden ofta inträffat, att justitie¬
ombudsmän af gått för att taga plats i högsta domstolen. Af högsta
domstolens nuvarande aderton ledamöter är det icke mindre änfjorton,
som beklädt revisionssekreterareembete. När då Riksdagen, som det
synes på synnerligen goda skäl, nu ofta väljer justitieombudsman
inom denna"krets, så är det äfven klart, att det en och annan gång kan
ifrågakomma, att justitieombudsmannen nämnes till ledamot i hög¬
sta domstolen. Men icke afhålles han från att mottaga ett sådant
uppdrag äfven om hans mandat afsåge tre år i stället för ett.
Slutligen har den siste talaren sagt, att den ettåriga mandat¬
tiden föranledt, att justitieombudsmannen fått mindre prestige än
förut och att hans ställning blifvit så osäker. Jag vågar i detta
hänseende hysa en alldeles olika uppfattning och anser, att han
har alldeles samma prestige och sjelfständighet numera med en
ettårig som förut med en treårig mandattid.
Härtill kommer ett mycket vigtigt skäl, på grund af hvilket
jag anser, att Riksdagen bör bifalla konstitutionsutskottets be¬
tänkande, det skälet nemligen, att Riksdagen icke bör afsäga. sig
den rättighet, som den nu eger att årligen företaga val af justitie-
Lördagen den 5 Mars.
7
N:o 12.
■ombudsman och såmedelst pröfva, om Riksdagen anser sig böra ifrågasatt «<-
bibehålla sin fungerande justitieombudsman i hans befattning eller sträckni”$ af
ersätta honom med någon annan. Årligen företages ju och bör 5~
ju äfven företagas granskning af justitieombudsmannens förvalt- embetstid.
ning, och denna granskning skulle ju kunna gifva goda skäl för (Forts.)
ett ombyte. En sådan rättighet bör Riksdagen då icke heller af¬
såga sig. I detta afseende har redan 1868 anmärkts, att Riksdagen
icke bör afstå »från en rättighet, soin hvilar på en rigtig grund¬
sats, och hvars missbruk man icke har anledning att befara, men
som någon gång kunde vara af vigt att oförminskad ega i behåll».
Jag erinrar mig nu ännu ett skäl, som den siste talaren an¬
förde. Han gjorde en sammanställning mellan dessa förhållanden
och den ändring i valsättet, som på senare tider införts med af¬
seende å fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, och hvari¬
genom årligen väljes ett visst antal af dessa fullmägtige med en
funktionstid af tre år. Här äro dock icke tillämpliga samma skäl,
som föranledde den antydda förändringen, genom hvilken man
ville förekomma möjligheten af en total omstörtning af alla full¬
mägtige på en gång.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Reuterswärd: Att döma sf det yttrande, den siste
talaren afgaf till försvar för konstitutionsutskottets betänkande,
skulle man kunna tro, att utskottet vore af den mening, att all¬
ting vore väl bestäldt beträffande justitieombudsmannens ställning
som det nu är. Emellertid har jag vid denna riksdag tagit mig
friheten väcka en motion med samma syftning som den här före¬
liggande. Mitt förslag afser nemligen att göra justitieombuds¬
mannens ställning så väl i ekonomiskt som i andra afseenden så
pass begärlig, att hvarje fullt qvalificerad person skall kunna
vilja söka denna syssla, och för att man äfven skaU kunna hysa
den förhoppning, att platsens innehafvare åtminstone icke af eko¬
nomiska skäl skall finna sig föranlåten att söka någon annan
befattning, har jag föreslagit, att justitieombudsmannen skall er¬
hålla lika lön med Konungens statsråd, nemligen de konsulativa.
Till detta mitt förslag har jag icke haft annat skäl — och jag
säger detta utan att dermed vilja uttala klander mot någon enda
f. d. justitieombudsman — än att vi nu ofta sett tjensten sökas
af personer, som innehafva den på behaglig tid för att vid första
lägliga tillfälle söka en bättre aflönad plats. Denna befattning
anser jag dock vara af alldeles ofantlig vigt, icke under lugna
och goda tider, icke under sådana, då vi kunna på ett säkert och
tillfredsställande sätt komplettera vår domarecorps, men under de
svåra tider, som kunna inträda, och grundlagen skrifves ej för
dagen och dess vindkast, utan för att bibehållas, så länge den visar
sig vara för landet gagnelig.
De nuvarande löneförhållandena, med en inkomst af 8,000
kronor om året, kunna icke vara begärliga för t. ex. en duglig
N:o 12.
Ifrågasatt ut¬
sträckning af
justitieombuds¬
mannens
embetstid.
(Forts.)
8 Lördagen den 5 Mars.
landtdomare. Man kan ju tänka sig, att en sådan skulle eljest
vilja söka platsen, men för honom kan det icke vara något att
sträfva efter att för en dylik lön söka en tjenst på ett år och
för denna tid nödgas flytta till Stockholm. Detta torde vara
klart för hvar och en. När jag väckte min motion, undvek jag
med flit _ att gifva den en sådan form, att den kunde blifva ett
ärende tillhörande konstitutionsutskottet, enär jag alltför väl
kände alla svårigheter, med hvilka det för en motionär är
förenadt att genomdrifva en grundlagsändring, och min fulla
öfvertygelse är, att den förbättring af lönevilkoren, hvarom jag
gjort förslag, ehuru saken endast angår ett belopp af 4,000 kronor,
icke skall spela någon oväsentlig rol, då det gäller förbättring
af justitieombudsmannens ställning.
Visserligen anser jag det vara klart, att för närvarande ingen¬
ting är att vinna på att yrka bifall till den föreliggande motionen,
och jag skulle derför vilja hemställa, i synnerhet som efter hvad
jag tyckte den ärade reservanten anslog den strängen, om det ej
skulle hafva sin nytta med sig att återremittera frågan till ut¬
skottet. Skulle ingenting annat härigenom vinnas, skulle en åter-
remiss åtminstone medföra, att vi finge tillfälle att afvakta Andra
Kammarens beslut i frågan. Skulle Andra Kammaren bifalla
motionen, vore det i min tanke ingalunda lyckligt, om Första
Kammaren visat sig vara motståndare till densamma. Och ingen
olägenhet skulle följa, om Andra Kammaren bifölle konstitutions¬
utskottets förslag, följden häraf skulle endast blifva, att utskottet
inkomme till Första Kammaren med ett betänkande på tre rader,
blott innehållande en anmälan, att frågan förfallit. Detta är hela
det besvär, man i så fall skulle orsaka utskottet, hvaremot vi
skulle hafva det gagn, att vi finge se hvad Andra Kammaren åt¬
gör, innan vi sjelfva fatta definitivt beslut. Andra Kammaren
torde särskildt betrakta iustitieombudsmannaembetet såsom sitt
högsta förtroendeembete och derför i främsta rummet vara intres¬
serad af denna sak, men om Andra Kammaren icke vill göra något
deråt, så nog skall jag kunna trösta mig. Jag har, Gud ske lof,
hittills icke varit i någon démélé med rättvisan och hoppas, att
jag icke heller för framtiden skall råka i sådan. Såsom gammal
riksdagsman har jag emellertid icke kunnat utan oro se de nu
rådande förhållandena, hvilka derför föranledt mig att uppträda
såsom motionär i förevarande ämne.
Jag anhåller att få yrka, att frågan måtte återremitteras till
konstitutionsutskottet.
Herr Alin: Jag kan icke neka till, att det något förvånade
mig att höra den siste högt ärade talaren sluta med det yrkande,
han framstälde. Såvidt jag kunde fatta honom, gick hans an¬
förande ut på att visa, att bristerna i justitieombudsmannens
nuvarande ställning icke kunna afhjelpas med en grundlagsändring,
åtminstone icke med den föreslagna, utan att man i främsta rum¬
met måste tänka på en annan utväg. Det är ock så, att det just
Lördagen den 5 Mars.
9
N:o 12.
icke är öfverensstämmande med gammal svensk sed att, blott man ifrågasatt ut¬
finner någon olägenhet, som möjligen föranledes af en bestämmelse sträcknm9 <*/
i grundlagarne, möjligen af andra orsaker, rusa åstad och söka
en grundlagsändring utan att säkert veta, huruvida olägenheten embetstid.
i fråga verkligen kommer sig af grundlagsbestämmelsen eller icke; (Forts.)
det plägar tvärtom anses, att först sedan man i detta afseende
förvärfvat fullständig erfarenhet, man bör gripa sig an med en
sådan sak som en grundlagsändring. Den siste högt ärade talaren
anvisade ock i öfverensstämmelse med just denna sed en annan
väg, som jag tror vara mycket mera effektiv än en grundlags¬
ändring, och jag håller före, att vi först böra se till i hvad mån
saken kan hjelpas på denna väg, innan man sätter i fråga en ändring '
af grundlagen.
Det enda skäl, som, såvidt jag kunde förstå, den siste talaren
framstälde för sitt yrkande, var, att Första Kammaren borde af¬
vakta hvad Ändra Kammaren kan komma att åtgöra i frågan.
Jag ber om ursäkt för att jag finner detta vara ett skäl, som jag
icke kan sluta mig till. Justitieombudsmannens embete har icke
större betydelse för den ena kammaren än för den andra, det har
betydelse för svenska folket i dess helhet, och derför har Riks¬
dagen i dess helhet och hvarje riksdagsman, vare sig han hör till
den ena eller andra kammaren, att vårda sig om att detta embete
verkligen uppfyller hvad som afsetts med dess inrättande. Är
det nu så. att Första Kammaren finner skäl icke föreligga att
göra annat än utskottet föreslagit eller afslå motionen, så kan
jag icke finna någon anledning att återremittera frågan till ut¬
skottet för att vänta på hvad Andra Kammaren möjligen kan
komma att göra. Sådant vore enligt mitt förmenande icke rigtigt
handladt.
Efter som jag har ordet, ber jag att få yttra mig något med
anledning af ett par skäl, som åberopats af den ärade reservanten,
men kanske icke blifvit tillräckligt fullständigt bemötta af den
andre talaren i ordningen.
Den ärade reservanten åberopar framför allt sin reservation.
Denna börjar nu med ett antagande, som förefaller mig litet eget,
då det kommer från en man så van att draga slutsatser af histo¬
riska förhållanden som den ärade reservanten. Han säger, att
han antager, att de täta ombyten af justitieombudsmän, som egt
rum efter år 1884, berott derpå, att sedan 186(i val af justitie¬
ombudsman måste ske hvart år, och på denna grund vill han en
grundlagsändring i motionens syfte. Det är nog sant att en
sådan ändring, att valen blifvit arliga, inträdt från år 1866, men
det är å andra sidan också något annat, som samtidigt inträffat,
nemligen att Riksdagen haft samma justitieombudsman från år
1866 ända till år 1884, således en och samma person under aderton
år, d. v. s. under en längre period än någonsin förut. Jag frågar
då, om det kan anses så gifvet, att det anmärkta förhållandet
verkligen bidragit till de täta ombytena af justitieombudsman
under tiden efter 1884. Dessutom ber jag att få fasta den ärade
Nso 12.
10
Lördagen den 5 Mara.
ifrågasatt ut-reservantens uppmärksamhet derpå, att under den tid, då riks-
$ träckning^ af ([ageu sammanträdde hvart tredje år, förekommo äfven mycket
JU‘mannens * täta ombyten åt justitieombudsmän. Under åren 1857—1858 funnos
embetstid, sålunda fyra ä fem justitieombudsmän under en tid af ungefär
(Forts.) femton månader. De täta ombyten, hvaröfver man klagat, torde
derför lika litet förekommas genom den föreslagna grundlags¬
ändringen, som det torde finnas skäl att skrifva det anmärkta
missförhållandet på 1866 års riksdagsordnings räkning.
Hvad angår jemförelsen mellan tiderna för val af justitie¬
ombudsman och af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
så har den andre talaren i ordningen redan påpekat, att reservan¬
ten i sitt anförande alldeles förbisett sjelfva hufvudpunkten i
motiveringen till 1893 års konstitutionsutskotts betänkande, nem¬
ligen att ändriligen i fråga om val af fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret betingades deraf, att man ville sörja för att
ombyte af samtlige fullmägtige icke skulle kunna ske på en gång.
Men vare sig man väljer justitieombudsman för ett år eller för
tre år, lärer detta icke inverka så, att ombyte af platsens inne¬
hafvare på en gång kan derigenom undvikas.
För öfrigt har ett bestämdt skäl mot motionen anförts af
reservanten sjelf, då han sagt, att den föreslagna tiden af tre år
vore för knapp. Detta är också precis min åsigt, men om ända¬
målet med den föreslagna grundlagsändringen icke kan vinnas
genom denna ändring, hvad tjenar det då till att tala för den?
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Nyström, Carl: Jag tror icke att konstitutionsutskottet,
såsom en föregående talare antydt, funnit allt vara väl bestäldt
med afseende å justitieombudsmannainstitutionen, men utskottet
har icke ansett, att de brister, som förefinnas, blifva afhjelpta
genom den af motionären ifrågasatta åtgärden, utan man har i
utskottet ansett, att det vore bättre att gå en annan väg för att
na den önskade förbättringen af förhållandena.
Hvad nu beträffar det af samme talare framstälda yrkandet
om återremiss, så skulle jag finna ett bifall härtill vara rätt be¬
tänkligt, i synnerhet efter den tydliga anvisning han sjelf gaf
om den egentliga innebörden af yrkandet och om de tre rauer
från utskottet, som ett, tu, tre skulle neutralisera Andra Kam¬
marens eventuella beslut i frågan. En sådan återremiss tror jag
skulle göra mer skada än gagn.
Hvad sj elfva saken angår, har jag föga att tillägga till hvad
redan anförts. Dock en sak. Mig synes, att den enastående och
egendomliga ställning, justitieombudsmannen intager, och den
egendomliga arten af hans verksamhet, sådan denna i grund¬
lagen är bestämd, medför, att det i fråga om justitieombudsmannen
är kanske mera betänkligt än i afseende å de fieste andre embets-
innehafvare, om hans valmän råkat misstaga sig med hänsyn till
hans person. Om efter valet det skulle befinnas att justitie¬
ombudsmannen skulle brista i kraft och sjelfständighet eller, hvilket
Lördagen den 5 Mars.
11
N:o 12.
vore lika beklagligt, i den urskilning och det förstånd, hvar- ifrågasatt ut-
förutan en rätt utöfning af hans embete är omöjlig, om så olyck- strackntn9 <*/
ligt skulle inträffa, sa erbjuder dock grundlagen, sådan den nuJ“<)*e“B“ 8"
lyder, möjlighet till rättelse på det effektivaste sätt och inom embetstid.
kortaste tid — mindre än ett år — på det sätt nemligen, att (ijrts.)
denne justitieombudsman icke blir omvald. Denna utväg, utan
hvilken mycken oro skulle kunna inträda i vårt offentliga lif,
bortfaller genom den föreslagna ändringen, och jag anser denna
således icke vara utan sin verkliga våda.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Ljungberg: Konstitutionsutskottets förevarande be¬
tänkande innefattar ett upprepande- af en erfarenhet, som man
ofta gjort i vårt land, nemligen att sedan lifliga klagomål öfver
något förhållande länge försports bland den’ stora allmänheten, så
tillbakavisas dessa klagomål just då, när tillfälle yppat sig att
rättelse kunde vinnas.
Det är en hvar af oss väl bekant, att den största bristen i
afseende å justitieombudsmannainstitutionen är saknaden af konti¬
nuitet i embetsutöfningen, och det är säkerligen icke någon, som
ej önskar att denna egenskap måtte förvärfvas åt institutionen;
men huru skall detta ske? Man har härvid tänkt på att dels öka
lönen och dels stadga en längre valperiod. Huru det nu kan
komma att gå med den föreslagna löneförhöjningen, vet man icke,
men jag är i alla händelser öfvertygad om, att en högre lön icke
kan gifva embetet den stabilitet, som en längre valperiod förlänar.
Som det nu är, måste justitieombudsmannen, genom sjelfva na¬
turen af sitt uppdrag, alltid vara rädd att stöta sig med någon,
att som det heter trampa någon på liktornarne, då det kan hända
att han i all hast aflägsnas just derför, att han söker uppfylla
sina bästa föresatser. Den katastrof, som för några veckor sedan
timade på detta rum, visar allra bäst, huru nödvändigt det är att
gifva besittningen af detta embete en större varaktighet.
Då jag nu finner de skäl, utskottet anfört för dess afstyr¬
kande hemställan, vara synnerligen svaga, skulle jag anse en åter-
remiss vara i hög grad behöflig. Det enda verkliga skäl emot det
föreliggande förslaget, som står att finna i utskottets betänkande,
är det, att den tre-åriga valperiod, som motionären föreslagit, är
för kort, men då frågas, hvarför ej utskottet, som har förslagsrätt,
framkommit med förslag om en längre period. Hvad utskottet för
öfrigt anfört är hemtadt från ett äldre betänkande och går ut på,
att Riksdagen såsom hufvudman bör hafva rätt att när som helst
aflägsna sitt ombud. Detta skäl synes dock väga allt för litet
mot de många, som anförts å andra sidan, alla utvisande att ju¬
stitieombudsmannen måste hafva full sjelfständighet och säkerhet
att få under en viss tid behålla sin plats. För åstadkommande af
denna sjelfständighet för justitieombudsmannen fordras emellertid
icke blott förbättring af hans lönevilkor, utan äfven annat, der¬
ibland pensionsrätt, hvarom j ag i min motion tagit mig friheten väcka
N:o 12.
12
Lördagen den 5 Mars.
ifrågasatt ut- förslag, samt större varaktighet i fråga om innehafvande! af be-
strackning af fattningen.
]USt'mannenfS~ Då jag således nu yrkar återremiss af detta betänkande, gör
embetstid, jag detta äfven af det skäl, att konstitutionsutskottet måtte komma
(Forts.) i tillfälle att föreslå en ändring uti stadgandet i 97 § regerings¬
formen, der det heter: »denne Riksdagens justitieombudsman, som,
så länge han embetet innehafver, skall i alla afseenden anses
lika med Konungens justitiekansler» etc. Detta uttryck »i alla
afseenden» är mycket oegentligt och olämpligt, och det torde mer
än en gång ha förhindrat Riksdagen att gifva justitieombuds¬
mannen den högre lön, Riksdagen eljest skulle velat lemna honom,
då en sådan löneförhöjning nödvändigtvis skulle medföra förhöj¬
ning af lönen åt justitiekansleren och utan tvifvel sedermera äfven
åt justitieråden. Jag tror af denna anledning, att de ifrågavarande
orden borde förändras så, att det komme att heta »skall i värdig¬
het anses lika med Konungens justitiekansler». Och jag anhåller
att utskottet, i fäll ärendet skulle blifva dit återremitteradt,
måtte taga i öfvervägande, huruvida ej en sådan ändring vore
berättigad.
Jag ber att få instämma i det gjorda yrkandet om åter¬
remiss.
Herr Reuterswärd: Jag begärde ordet allenast för att be¬
möta några yttranden af den ärade representanten från Upsala
län. Han säde nemligen — om hans ord voro rigtade mot mig
vet jag ej -— att, så snart en olägenhet uppstode och man tyckte
grundlagen bära emot i ett eller annat afseende, man genast vore
färdig att rusa åstad och söka en grundlagsändring. Om det var
mig han afsåg med detta yttrande, så får jag säga att han kom¬
plett misstagit sig, ty ingen håller mer än jag på att ej ändringar
af våra lagar och allra minst af våra grundlagar ske i onödan.
Men det kan hända, att äfven våra grundlagar blifva i ett eller
annat något föråldrade, och då anser jag, att man bör söka att
lämpa dem efter tidens förhållanden. Så hafva vi förfarit med
afseende å bestämmelserna rörande tiden för val af fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret, och jag anser att samma behof
föreligger här. För öfrigt skulle den ifrågasätta lagändringen
icke behöfva blifva af någon större vidlyftighet, den är tvärt¬
om icke märkvärdigare, än att den nya lagtexten borde kunna
skrifvas nästan på rak arm, helst man torde kunna nyttja samma
uttryck, som användts i de nya bestämmelserna rörande val af
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret.
Gent emot herr Alin ber jag vidare att få anmärka, att då
jag i mitt förra yttrande förklarade mig anse, att det icke kunde
skada om Första Kammaren, innan den bestämde sig i denna fråga,
finge se Andra Kammarens beslut, jag härmed afsåg att, om An¬
dra Kammaren skulle bifalla motionärens förslag, härmed ock
skulle oafvisligen följa, att den komme att lemna sitt bifall till
min motion eller åtminstone gå in på en löneförhöjning åt justitie-
Lördatrcn den 5 Mars.
13
N:o 12.
ombudsmannen. Skulle Andra Kammarens beslut deremot gå i ifrågasatt nt-
samma rigtning som utskottets förslag, ja då har frågan för- strä€kn‘n<! af
fallit för denna gång. Min öfvertygelse är, att Första Kammaren
med godt samvete kan återremittera frågan till utskottet. Här- embetstid.
igenom komme Riksdagen icke att uppehållas ens ett par timmar, (Forts.)
men den fördelen vunnes, om Första Kammaren nu icke med det¬
samma afslår den föreliggande motionen, att man verkligen in-
hemtar hvad båda kamrarne hafva för ställning till denna fråga.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
Herr Säve: Jag begärde ordet för att bemöta några invänd¬
ningar, som rigtats mot mitt anförande. Den ärade talare, som
först hade ordet efter mig, herr Berg, framhöll, att jag icke skulle
hafva bemött utskottets anmärkning i afseende på jemförelsen
mellan justitieombudsmannens och bankofullmägtiges funktionstid,
»att jemförelsen för öfrigt icke är fullkomligt träffande, i det att
hvarje lagtima Riksdag fortfarande eger rätt att genom val af
ett visst antal fullmägtige utöfva inflytande på sammansättningen
af de ifrågavarande verkens styrelse». Den anmärkningen hade
jag visst icke förbisett, men jag ansåg det alldeles omöjligt, att
man här skulle vilja fästa någon uppmärksamhet vid densam¬
ma, af det skälet att fullmägtige för riksbanken och riksgälds-
kontoret äro flere, hvilka följaktligen kunna partielt omväljas,
men justitieombudsmannen är en enda, hvadan han naturligtvis
icke kan till en tredjedel omväljas hvart år af en treårig funk¬
tionstid.
Herr Alin har sökt att något vrida på sned det lilla instäm¬
mande, jag lyckligt nog kunde göra, ehuru blott i en enda punkt,
i utskottets motivering, den nemligen att en utsträckning af ju¬
stitieombudsmannens funktionstid till 3 år från ett år vore all¬
deles för liten. Det är nog sant, att äfven jag anser denna tid
vara för kort, men tre år äro dock en vida längre tidrymd än ett år,
och jag anser det vara en ganska stor vinst, om denna utsträck¬
ning till tre år af justitieombudsmannens funktionstid kunde ernås
i öfverensstämmelse med förhållandet med fullmägtige i banken
och i riksgäldskontoret.
Hvad som dock i första rummet uppkallat mig nu, det har
varit de invändningar, som gjorts mot en återremiss. Jag vill då
säga, att om kammarens ledamöter skulle vilja, att något nu i
saken åtgöres, så är, så vidt jag kan se, det enda som kan göras
det, att återremittera ärendet till utskottet. Ett rent bifall af
motionen är icke möjligt, då motionären icke definitivt formulerat
sina yrkanden; han har nemligen öfverlemnat åt konstitutions¬
utskottet att göra de redaktionella förändringar, som kunna anses
vara nödiga. Såsom motionären formulerat sitt förslag, kan man
nu icke yrka bifall till detsamma, och då återstår ingenting annat
än att återremittera ärendet till konstitutionsutskottet, som så¬
lunda blefve i tillfälle att göra dessa redaktionella ändringar. Om
det då i utskottet skulle visa sig, att sympatier finnas för en ut-
N:o 12.
Ifrågasatt ut¬
sträckning af
justitieombuds¬
mannens
embetstid.
(Forts.)
14 Lördagen den 5 Mars.
sträckning af funktionstiden till längre tid än tre år, skulle det
synnerligen glädja mig.
Då jag första gången som jag hade ordet icke begärde åter-
remiss, får jag nu tillkännagifva, att jag förenar mig med dem,
som framstält yrkande på en sådan.
Herr af Burén: Den förändring, för hvilken den ärade re¬
servanten gjort sig till tolk, anser jag för min del vara synner¬
ligen beaktansvärd. Det synes mig vara af stor vigt, att justitie-
ombudsmannabefattningen lagskyddas emot de täta ombyten af
dess innehafvare, som på senare tider egt rum, och det skäl, en
ledamot i konstitutionsutskottet nyss framdrog för att reservantens
förslag måtte afslås, synes mig tvärtom tala för att man borde
söka åstadkomma en förändring. Herr Berg ansåg förslaget icke
förtjena bättre öde än det erhöll för, såsom jag vill minnas, 40 år
sedan, då Riksdagen afslog ett liknande förslag. Har då ingen¬
ting sedan dess inträffat, som gör en sådan förändring i högsta
måtto önskvärd? Jag hemställer till kammaren, huruvida icke
så är förhållandet. Det finnes väl ingen, som icke känner, utom de
alltför ofta påkommande ombytena som måste inverka ofördel¬
aktigt på institutionen, huru vid det sista justitieombudsmanna-
valet tillgått; utgången dervid berodde ju på en ren slump. Det
är detta som inträffat, och det synes mig vara af beskaffenhet att
göra en förändring i det syfte motionären föreslagit både nyttig
och nödig.
Sedermera nämnde herr Alin, att det kunde vara af betydelse
för svenska folket i dess helhet, huru med justitieombudsmannens
tillsättning och funktionstid förhölle sig. Ja, just derför anser
jag det vara af vigt, att en lagförändring sker, hvarigenom större
kontinuitet kan påräknas. Herr Alin framhöll äfven, att enligt
reservantens åsigt en funktionstid af 3 år vore Ami knapp; det är
ju sådant, som kan ändras genom en återremiss. Allt talar så¬
lunda för att återremittera ärendet till utskottet, för att utskottet
måtte taga frågan under förnyad ompröfning och komma fram med
ett annat och bättre förslag i motionens syfte.
Herr Alin: Jag trodde mig vara fritagen från misstanken
att vilja beskylla den högt ärade ålderspresidenten för att rusa
i väg för att omstörta grundlagarne. Tvärtom kan jag icke neka
till, att det var med en viss tanke på honom och hans åskådnings¬
sätt som jag omnämnde den gamla svenska seden att icke vid för¬
sta anledning rusa i väg i det syftet. Jag instämmer med honom
deruti, att grundlagarne liksom alla andra lagar kunna blifva för¬
legade och att de då böra ändras. Det gäller då att först bevisa,
att de verkligen äro förlegade, men med afseende på den sak, som
nu är i fråga, föreligger enligt min mening icke något sådant be¬
vis. Det heter om grundlagsförändringar, att sådana må ske, en¬
dast då de äro högst nödiga eller nyttiga. För det första är det
långt från bevisadt, att denna förändring är nödig, ty det är icke
Lördagen den 5 Mars.
15 N:o 12.
ådagalagdt, att de öfverklagade täta ombytena bero på bestäm- Ifrågasatt ut-
melser i grundlagarne. Man bar också åtminstone till hälften Räckning af
erkänt — jag skall försöka att icke snedvrida några yttranden —^mannens**'
att tre år är en allt för kort tid för att medföra någon väsentlig embetstid.
förbättring. Det torde alltså få anses vara äfven af förslagets (Forts.)
anhängare erkändt, att förslaget åtminstone icke är högst nyttigt
och att det således icke uppfyller detta vilkor för en grundlags¬
ändring. Men att vid sådant förhållande ändra grundlagen strider
emot dess föreskrift, och det är derför jag sätter mig emot åt¬
gärder i nu ifrågavarande syfte. Det är också helt naturligt, att
jag på samma grund motsätter mig en återremiss. Ett sådant
skäl, som att man bör afvakta hvad Andra Kammaren i frågan
beslutar, kan jag omöjligen uppskatta. En återförvisning på den
grund att ärendets utredning icke är tillräcklig, att ett framstäldt
förslag är bristfälligt, har utskottet naturligtvis att finna sig uti,
men jag tror, att ett utskott har rätt att begära, att ett sådant
ärende som det förevarande icke skall återremitteras af en sådan
anledning som den här åberopade.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr tal¬
mannen jemlikt de yrkanden, som derunder framstälts, proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemstält och vidare derpå att utlåtandet skulle visas åter till ut¬
skottet, samt förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet i sitt utlåtande
n:o 2 hemstält, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 87;
Nej — 36.
*
tf:© 12.
16
Lördagen den 5 Mars.
Ang. ett andra
ålderstillägg
för postvakt-
betjente.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 2 och 4 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
Punkten 1.
Mom. 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom 2.
Herr Rödhet Redan för två år sedan, då förslag om ett andra
ålderstillägg för postvaktbetjente förelåg, yttrade jag mig till för¬
mån för detsamma. Då jag fortfarande anser rättvisa och billig¬
het kräfva, att denna förmån beviljas posthetjente, kan jag -icke
annat än beklaga, att utskottet afstyrkt det nu åter af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget, till hvilket jag yrkar bifall. Jag sade
att rättvisa och billighet kräfva förslagets bifallande, och jag vill
söka framlägga några skäl för detta mitt påstående, hemtade dels
från naturen af det arbete, dessa vaktbetjente hafva att fullgöra,
och dels från en jemförelse med likstälde löntagare inom landet
samt deras gelikar i några andra länder.
Det har ofta framhållits af förslagets motståndare, att post-
vaktbetjentes sysslor äro så ofantligt enkla, icke kräfva några
förberedande studier, någon förberedande öfning. Ja, det är sant,
men då man på grund häraf vill sätta postvaktbetjente med af¬
seende på löneförmåner ungefär i paritet med grofarbetare, stäm¬
mer detta icke rigtigt öfverens med de ganska stora fordringar,
som ställas på dessa betjente i afseende å hyfsning och belefven¬
het, fordringar som synas berättiga dem att räknas såsom inta¬
gande en något högre ställning i afseende å lefnadsvanor och behof
än vanliga arbetare. Ännu större fordringar ställas på dem med
hänsyn till ordning, påpasslighet, noggrannhet, som ju är af så
utomordentlig vigt, att redan på grund deraf den sökta förmånen
billigtvis borde dem tillerkännas. Dertill kommer, att desse be-
tjentes arbete ingalunda är något lätt arbete, utan tvärtom mycket
ansträngande; från tidigt på morgonen till sent på aftonen äro
de i verksamhet utan att ega tillfälle till biförtjenst. Om en och
annan skulle såsom vice värd eller på annat sätt förvärfva sig
inkomster vid sidan af sin lön, hör detta till undantagen och bör
icke tagas med i räkningen. Då de nu också äro tjenare i ett
verk, som har nått en så storartad utveckling, och hvars tillgångar
äro i stadigt stigande, förefaller det billigt, att de för sin ålders
dagar också vore tillförsäkrade någon ökning af deras icke så
rundligt tilltagna aflöning. •
Om man så vill jemföra postvaktbetjente med andra löntagare,
med dem likstälde, skall man kunna nämna en hel rad, som är
Lördagen den 5 Mars.
17
N:o 12.
vida bättre situerad. _ Jag skall emellertid icke trötta med ett Ang. ett andra
långt uppräknande; jag hänvisar blott dertill, att telegraf- och å^erstuiågg
tullverkets betjente hafva bättre aflöning än postverkets. Hvarför för P°stvakt-
det skall vara så, har man verkligen svårt att begripa. Jag vill (Ports6)
vidare hänvisa till den mycket talrika klassen af vaktmästare i
Stockholm som ofta kunna hinna till en långt högre årsinkomst
än postvaktbetjente, och detta oaktadt deras tjenstgöring är be¬
gränsad till några timmar om förmiddagen, så att de hafva rikliga
tillfällen att förskaffa sig biförtjenster. Jag skulle kunna anföra
många andra exempel på löntagare, med postvaktbetjente lik-
stälda, som äro bättre affönade än desse. Stockholms poliscorps ett
sådant exempel. Till och med arbetare i en mängd yrken, såsom
murare, timmermän, kunna ofta hinna till en högre årsinkomst.
Jag ber till slut få nämna, att man i andra länder ansett sig
böra bättre löna postvaktbetjentes arbete än hos oss; jag har från
Berlin, London och flera andra orter uppgifter, hvilka jag dock
ej vill specificera. Särskildt vill jag dock framhålla, att dessa be-
tj entes ställning i Danmark och Norge är bättre än hos oss.
På grund af nu anförda skäl anhåller jag att få yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Hans excellens herr statsministern Boström: Då departe¬
mentschefen är upptagen i medkammaren, anhåller jag att några
minuter få taga kammarens tid i anspråk.
Det förslag Kongl. Makt åter framlagt att bereda postvakt¬
betjente ett andra ålderstillägg, hvilket dock icke skulle inverka
på deras pensionsrätt, har af utskottet blifvit afstyrkt. Så vidt
jag af den anförda motiveringen kunnat finna, skulle skälet här¬
till ligga deruti att, då förslaget en gång förut afslagits, och
Riksdagen anvisat en annan åtgärd till förbättring af postvakt-
betjentes ställning, nemligen att öfverflytta flere från extra-ordi-
narie till ordinarie stat, någon särskild anledning nu icke före-
låge att vidtaga en förhöjning af anslaget. Det är visserligen
sant. att genom den åtgärd, hvartill förra Riksdagen beviljade
erforderliga medel och hvarigenom de ordinarie betjentes antal
ökades med 151, en väsentlig förmån blifvit dem beredd, men
denna har kommit de extra-ordinarie till godo, och hvad här före¬
slås afser att bereda en fördel åt de ordinarie. Jag vill tillägga,
att när, i öfverensstämmelse med Riksdagens 1896 fattade beslut,
öfverförandet af extra-ordinarie på ordinarie stat föreslogs, fram¬
höll generalpoststyrelsen äfven då, att derigenom vore icke behof-
vet af ett andra ålderstillägg undanröjdt.
Mången utgår kanske här från en aflöningssiffra, 1,384 kro¬
nor, hvilken är det högsta belopp en postvaktbetjent kan uppbära.
Men jag ber få fästa uppmärksamheten på, att det endast är å
de orter, der dagaflöningen kan uppgå till 2 kronor, sådant kan
ske, och det är i Stockholm, Göteborg och, om jag ej missminner
mig, Malmö. Vidare bör man komma i håg, att af samtlige der
anstälde det endast är ett fåtal, som kommer så långt; flertalet
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 12. 2
N:o 12.
18
Lördagen den 5 Mars.
Ang. ett andra stannar vid en väsentligen lägre aflöning. Och ser man till den
åidentiliägg stora mängden, tror jag man bör beräkna inkomsterna sålunda:
*ortbetjent" lön 500, dagaflöning etter en krona om dagen, 365 kronor samt be-
(Forts.) klädnadsersättning 54 kronor, då man endast kommer till en siffra
af 919 kronor. Mig synes detta belopp icke utgöra någon bög
aflöning för personer, hvilkas tid är strängt tagen i anspråk, ty
deras verksamhet är sådan, att de icke torde kunna åtaga sig nå¬
got ytterligare arbete. Den som närmast bör kunna bedöma denna
fråga, generalpoststyrelsen, bar också tid efter annan, hvarje gång
anledning dertill förekommit, framhållit behofvet af den föreslagna
löneförbättringen. Det är visserligen icke någon obetydlig siffra,
hvarom bär är fråga. Det gäller 50,000 kronor. Men jag kan
icke annat än gifva generalpoststyrelsen rätt deruti, att den störa
utveckling postverket tagit också må till en del föras postvakt-
betjente till godo för det omsorgsfulla och nitiska sätt, hvarpå de
uppfylt sina pligter. Då vi bär se, att postverkets medel, som
förlidet år både beräknats till 9,025,000 kronor, nu stigit med
900,000 kronor, synes det mig ock härifrån kunna bemtas skäl för
kammaren att behjerta den framställning, Kongl. Maj:t här gjort,
och bevilja detta ålderstillägg, hvarom jag vördsamt anhåller.
Grefve Klingspor: Då denna fråga förevar i statsutskottet,
var statsutskottet ganska enigt uti att afslå Kongl. Maj:ts propo¬
sition — det fans blott en enda reservant —, och hufvudskälet,
hvarför utskottet icke kunde biträda Kongl. Majrts proposition,
var ju det, att vid eu jemförelse mellan aflöningen till dessa post¬
vaktbetjente och den aflöning, som utgår till andra med dem iem-
förliga statens tjenare, ansågos postvaktbetjente hafva alldeles
tillräcklig aflöning såsom de nu hafva. Om man t. ex. jemför
dem med underofficerare vid armén, så, oaktadt man med skäl kan
säga, att det är svårt att uppställa en dylik jemförelse, finner
man, att postvaktbetjente hafva väsentligt högre aflöning än un-
derofficerarne, alldenstund aflöningen till de lägst aflönade vakt-
betjente uppgår till omkring 1,000 kr.
Ett annat skäl, som i utskottet framfördes, var äfven det,
att frågan var före vid förra årets riksdag och då blef afslagen af
riksdagen, som i stället anvisade den utvägen att öka postvakt-
betjentes antal. Antalet ökades också sedermera med 151 stycken.
Ett annat skäl, som äfven inverkade på utskottets beslut, var
det, att frågan var tämligen jemförlig med en fråga, hvari Riks¬
dagen nyss fattat beslut, nemligen den om vaktmästarnes aflöning.
Den blef också af Riksdagen afslagen. Af dessa skäl ansåg ut¬
skottet rigtigt att nu äfven afslå denna Kongl. Maj:ts framställ¬
ning, hvarför jag äfven yrkar bifall till statsutskottets hemställan.
Hans excellens friherre von Essen: Jag skall bedja att få
yttra några ord i frågan, enär jag under åtskilliga år haft med
postverksförhållanden att göra och känner de omständigheter, som
därmed sammanhänga. Jag skall då anhålla, att på de skäl, som
Lördagen den 5 Mars.
19
N:o 12.
redan blifvit anförda, få förorda Kongl. Maj:ts proposition, och Ang. ett andra
torde iag äfven få åberopa några skäl utöfver de i betänkandet "lderstillä99
synliga _
Utskottet har framhållit den omständigheten — som också af (Forts.)
herr statsministern berördes •—, att Riksdagen ju gifvit sitt bifall
till 151 postvaktbetientes öfverflyttande från extra till ordinarie
stat och dermed tillgodosett ett stort behof för postvaktbetjente.
Det är väl sant, men man bör besinna, att man vid bifall till
detta förslag endast följde med postverkets stora, högst ovanliga,
utveckling, på grund hvaraf man nödgats anskaffa ett mycket
stort antal extra vaktbetjente för att kunna uppfylla all¬
mänhetens fordringar till följd af den stora brefvexling som på
sista tiden uppkommit, och det skedde endast för att ställa anta¬
let af dessa tjensteman i samma proportion som förut med afse¬
ende på tjensteåligganden. Man kan derför icke säga, att man
derigenom förbättrade deras ställning, utan det var endast ett
kraf på rättvisa, som uppfyldes. En annan sak är, när frågan
gäller att bevilja högre aflöning åt dessa statens tjenare, som utan
tvifvel, om man tager närmare kännedom om arten af deras ar¬
bete, äro deraf i hög grad förtjenta, och man kan icke utan del¬
tagande se, huru illa deras fötter blifva behandlade, då de hela
dagen få vara i rörelse och underkasta sig icke blott att utdela
brefförsändelserna till adressaterna inom vissa kvarter, utan att
till och med springa tre å fyra trappor upp för att aflemna posten.
Vid föregående tillfällen här i Riksdagen har det uttalats, att man
såsom i andra länder, t. ex. Amerika, borde kunna nöja sig med
att få sin post nedlagd i en breflåda i husets port, der adressa¬
terna sjelfva kunde hemta sin post. Derigenom skulle brefbärar-
nes arbete ofantligt mycket underlättas. Det var mången, som
hoppades, att man skulle kunna bringa det derhän här i landet,
men allmänheten har nu vant sig vid hög grad af bekvämlighet,
och behofvet att få post flera gånger om dagen gör, att dessa
vaktbetjente måste springa så mycket i trappor, hvilket just är
hvad som i så väsentlig grad tröttar de gamle männen. Jag tror,
att alla som sett, huru de verkligen slita ut sig, måste ömma för
dem. De hafva verkligen icke framtid för sig i någon annan
tjenst än den de egnat sig åt och i hvilken de måste stanna, till
dess de i sin ålders dagar få en ringa pension.
Det sägs nu liksom vid föregående tillfällen, att underoflice-
rarne äro lika illa aflönade. Ja, det må vara sant, men om så
är, behöfva väl icke andra klasser blifva lidande på det. Jag kan
icke förstå, hvarför postvaktbetjente skola blifva lidande på att
man icke gjort rättvisa åt underofficerarne.
J a g har egentligen icke mycket att tillägga i detta afseende,
ty den som vill läsa den framställning, som blifvit gjord af gene¬
ralpoststyrelsen och finansministern, torde finna deras skäl mera
talande än dem, som framförts af utskottet. Jag fruktar dock att,
när utskottet varit så enigt, K. M:ts förslag icke har utsigt till
framgång, ty underligt vore — men det undret har inträffat förr —
N:o 12.
20
Lördagen den 5 Mars.
Ang. ett andra om kammaren beslöte annorlunda än utskottet föreslagit. Jag
ålderstiiiägg }10ppaS) att så måtte ske vid detta tillfälle, och yrkar derför bi-
^°rbetjente^' fall till Kongl. Maj:ts proposition.
(Forts.)
Herr Tamm: Bland de första skäl, som den förste talaren
anförde för afslag på utskottets betänkande, var det, att man
borde göra en jemförelse med utlandets aflöningsförhållanden i
detta fall. I utlandet och här äro förhållandena så pass olika i
många hänseenden, att man har skäl ställa sig tviflande mot så¬
dana grunder för svenska löneregleringar. Hen fråga, som här
föreligger, är den, huruvida den aflöning, som gifves åt dessa post¬
vaktbetjente i Sverige, är afpassad efter det förarbete, som de be¬
höfva iör sin utbildning, och huruvida atlöningen är afpassad för
det arbete de förrätta och den ställning, hvari de stå. I det af-
seendet ber jag, ifall icke alla hafva läst betänkandet, att få pre¬
cisera några siffror. För samtliga postvaktbetjente söder om Dal-
elfven uppgår i denna stund atlöningen till 1,019 kronor om året
och för postvaktbetjente norr om Halelfven till 1,073 kr. 75 öre.
Dessutom är det en omständighet, som icke står nämnd i utskot¬
tets betänkande, och det är, att de hafva en pension på 550 kro¬
nor. Då de utan särskilda omkostnader för någon utbildning ome¬
delbart antagas som extra ordinarie med skälig aflöning och sedan
som ordinarie uppbära en aflöning af mellan 1,019 och 1,073 kro¬
nor samt äro garanterade på gamla dagar pension af 550 kronor,
har det icke synts utskottet vara någon hårdhändt behandling.
De föregående talarne förefalla väl mycket påverkade af stor-
stadsinflytelser, ty i småstäderna åtminstone kan man ej tala om
att postvaktbetjente utslitas genom de många trapporna i flera
våningars hus, och här föreligger frågan om att höja lönen för alla.
I Stockholm, Göteborg och Malmö är förhållandet redan nu det,
att atlöningen der är större och graderad sålunda, att den är de¬
lad i fyra klasser med 1,25, 1,bo, 1,75 och 2 kr. i dagtraktamente
och så ordnad, att ett avancement eger rum ifrån den ena aflö-
ningsklassen till den andra. Sålunda är aflöningen i dessa de
större städerna lägst 1,110 kr. derefter 1,201,so, så 1,292,75 och
högst 1,384 kr. Det har sålunda tagits med i beräkningen, att
för dessa städer, der arbetet är mera betungande, aflöningen bör
vara stäld högre. Skall man gifva sig in på jemförelsernas om¬
råde, skall jag, följande den förste talarens exempel, också göra
en, som ligger honom närmare. Jag vill då jemföra postvaktbe-
tjentes aflöning med komministrarnes, pastorsadjunkternes eller
skollärarnes pa landet. Jag hemställer, om man tager denna jem¬
förelse, huru det ställer sig då. I detta fall fordras långa kurser,
innan personerna blifva kompetenta för sin syssla. För att blifva
postvaktbetjent fordras endast att vara nykter, ordentlig och nå¬
got så när stark. Jag tror således, att det kan vara ganska far¬
ligt att taga jemförelser. Tager man jemförelser på det ena hål¬
let, må det tillåtas mig att taga på det andra. Man saknar i
realiteten grund för det påståendet, att dessa aflöningar äro så
Lördagen den 5 Mars.
21
JJ:o 12.
låga, och, som sagdt, jemför man dem med andra, så visa de sig,.jre?. ett andra
ingalunda heller vara låga. Det är derför, som jag icke kan se ålderstilldgg
annat, än att då utskottet för två år sedan uttryckligen uttalat, fär p«^akt-
att det hellre ville gå den vägen att höja upp extra vaktbetjente betjmte-
till ordinarie, var det med fullt uttalande af den tanken, att de (Fort8-)
löner, som då gåfvos, voro tillräckliga. Jag vet icke, att sedan
dess någonting i det fallet ändrat sig, som bör göra, att vare sig
utskottet eller Riksdagen bör frångå sitt då fattade beslut, och
på dessa grunder, herr grefve och talman, anhåller jag om bifall
till utskottets förslag.
Herr Leman: På grund af den kännedom, jag har om lef-
nadsförhållandena hos postvaktbetjente i min hemort, finner jag
Kongl. Maj:ts framställning synnerligen behjertansvärd, och jag
får derför på de af den förste talaren, herr Rodhe, anförda grun¬
der yrka, att, med afslag å utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts
proposition måtte bifallas.
Herr Rodhe: Den näst siste talaren vände sig direkt mot
mig med ett klander, derför att jag anstalt en jemförelse mellan
postvaktbetjente och åtskillige andra löntagare, och han påstod,
att man kunde finna många, som hade sämre aflöning än postvakt¬
betjente. Det kan jag ju icke bestrida, men hvad visar det annat,
än att, såsom hans excellens herr riksmarskalken nämnde, äfven
andra äro för litet aflönade? Jag anförde emellertid ett par verk,
som stå postverket mycket nära, nemligen telegrafverket och tull¬
verket, och jag håller före, att en jemförelse med dessa båda verk
bör vara stödjande för det påstående, jag gjort. Dessa tre verks
betjente svnas ju i aflöningsförhållandén böra vara likstälda.
Jag snäll bedja att, efter jag erhållit ordet, få påpeka någon¬
ting, som jag glömde nämna sist och som också antyddes af hans
excellens herr riksmarskalken. Naturen af postvaktbetjentes ar¬
bete är sådan, att minskning i deras förmåga att fullgöra sitt ar¬
bete måste inträda tidigare för dem än för de fleste andra. Är
det då icke billigt, att de på ålderdomens dagar få ett litet till-
lägg i sin aflöning? Jag ber fortfarande att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Wijk: Vid jemförelse!' kommer man till stora skiljak¬
tigheter. Ingenstädes framträder dock detta skarpare än vid jem¬
förelse af aflöningsförhållandena inom sjelfva postverket. Om jag
jemför dessa vaktbetjentes aflöning med den aflöning, som utgår
till postexpeditörerna, är det en stor skilnad till postvaktbetjen¬
tes fördel. Jag vill icke bestämdt förneka, att de skulle vara
förtjenta af ett ålderstillägg, men jag håller före, att rättvisa först
bör skipas åt postexpeditörerna, sa kunna vaktbetjente komma
efteråt.
N:o 12.
Ang. ett andra
ålderstillägg
för postvakt-
betjente.
(Forts.)
22
Lördagen den 5 Mars.
Herr von Fries en: Då jag äfven hör till dem, som ärna
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga, skall jag
be att få yttra några ord med anledning af något, som från stats¬
utskottets sida bär anförts. Det nämndes, att då Riksdagen.nyss
afslagit en liknande begäran med afseende på vaktmästarne i sta¬
tens verk, vore det icke heller skäl att bifalla denna framställ¬
ning. Jag ber att få erinra kammaren om, att hufvudskälet för
detta afslag var den föreställning, man hade om dessa vaktmästa¬
res stora biförtjenster. Detta skäl kan icke i någon afsevärd
mån anses gälla om brefbärarne, om de också någon gång få åt¬
njuta en dusör. Men det är numera mycket litet i jemförelse
med hvad vaktmästarne i embetsverken åtnjuta. Förr i verlden,
då brefvens kringbärande skulle betalas med 3 öre för vanligt lös¬
bref, bände det, att brefbäraren fick öfverbetalning, men numera
torde det böra till undantagen. Deremot hafva de ett synnerli¬
gen utsläpande yrke, som tidigt utpinar dem, såsom det redan på¬
pekats. . .
Hvad beträffar det, att de skulle hafva det ganska bra i jem¬
förelse med underofficerarne, så användes underofficerarne äfven
för att slå i hjel vaktmästarnes löneförhöjning. Men jag tycker
icke, att detta är rigtigt rätt. Hafva underofficerarne för litet,
lärer icke från deras vederbörande förmäns sida framställningar
komma att uteblifva om löneförbättring åt dem; I allt fall kan
det icke skada underofficerarne, att brefbärarne få det litet bättre,
de kunna ju då i nödfall söka brefbäraretjenster.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande moment yrkats, dels att hvad utskot¬
tet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Rodhe, att kamma¬
ren skulle afslå utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalla denna
framställning oförändrad.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner.i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till det af herr Rodhe framstälda yrkandet vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 1
mom. 2 af sitt utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Lördag™ den 5 Mars.
23
>':o 12.
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rö¬
sterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej — 48.
Mom. 3.
Herr Lybeck: Då jag varit öfvertygad om olämpligheten
af de bestämmelser, som tid efter annan tillkommit, hvarigenom
studentexamen fastslagits såsom vilkor för allt inträde i statens
praktiska värf eller yrken, kan jag icke annat än med stor till¬
fredsställelse se den lilla ändring, som tyckes vilja göra sig gäl¬
lande i postverket för inträde der. Jag har nemligen under besök
i poststyrelsen fått kännedom om, att der håller man icke vidare
absolut på studentexamen, utan har allt mer och mer tagit afsteg
derifrån, och antagas der numera elever, som icke presterat dessa
examina. Ynglingar från sjette öfre och sjunde nedre klasserna an¬
tagas till elever, om de kunna förete intyg af någon postmästare,
att de skott sig väl under en viss tid och således kunna anses
användbara i postverkets tjenst.
På samma gång erhöll jag upplysning om, att beträffande
språkstudiet stod det ganska skralt till med de yngre tjenste-
männen, och det gälde äfven om dem, som tagit studentexamen.
Den språkkurs, som i Kongl. Maj:ts förslag är afsedd, belöper sig
till en bestämd siffra af 2,000 kir., och anser jag ändamålet vara
synnerligen behjertansvärdt, då det komme obemedlade ynglingar
till godo, som således skulle evertuera sig i språk. Jag får der¬
för vördsamt anhålla att få yrka bifall till Kongl. Mapts propo¬
sition och afslag å utskottets hemställan.
Herr Tamm: Den siste talaren yttrade, att det var med
ae han såg, att i postverket numera antogs icke-studenter.
lertid finnes ett cirkulär, som icke är äldre än sedan den 6
juli 1897, angående den elevkurs, hvilken de, som önskade an¬
ställning såsom e. o. postexpeditörer, skulle genomgå för att
komma in vid postverket, och i detta cirkulär läses: »Vid denna
elevkurs, som är hufvudsakligen afsedd för manliga elever, mot-
tages dock jemväl ett inskränkt antal q vinliga elever; och komma
i regel att såsom elever — vare sig manliga eller qvinliga — an¬
tagas endast sådana sökande, som aflagt godkänd mogenhetsexa¬
men.» Detta är således regel. Derefter säges: »Anmäler sig
emellertid sökande, som icke aflagt sådan examen, skall iaktta¬
gas: att sökanden företer betyg om aflagda, godkända prof i svensk
Höjning af
anslaget till
gratifikationer
m. m. åt
tjenstemän och
betjente vid
postverket.
N:o 12.
24
Lördagen den 5 Mars.
Hajning af ämnesskrifning, allmän och i synnerhet fäderneslandets geografi,.
anslaget till räknekonst samt tyska eller franska språket; att dessa bety2; böra
m. m. åt vara utiardade ai hulvudlarare i vederbörande ämne vid högre
tjensteman och allmänt läroverk eller ock af universitetslärare i ämnet; samt att
betjente vid sökandens ådagalagda kunskaper i de föreskrifna ämnena böra i
postverket, allmänhet fullt motsvara hvad som fordras i afgångsexamen från
(Forts.)
gre allmänt läroverk.» Den, som läser detta år 1897 utfärdade
cirkulär, kan omöjligt se annat, än att såsom ett första kraf för
inträde i postverket i regel fordras, att sökanden aflagt godkänd
mogenhetsexamen. När sä är förhållandet, kan jag för min del
icke se annat, än att den, så att säga, tränering i studier, som stu¬
dentexamen väl i alla fall gifver, bör möjliggöra för dessa stu¬
denter i postverket att genom sjelfstudium lära sig hvad som
behöfs för att vid några stationer tala litet vid resande eller läsa
på bref — att skrifva hafva de antagligen blifvit så pass öfvade
uti i skolan, att de kunna skrifva hvad som i detta fall är nöd¬
vändigt. Men äfven om så skulle vara, att de icke kunna det
med detsamma, så torde det väl icke vara svårt att i dessa stora
städer anskaffa någon person — och sådana finnas öfverallt —,
som kan gifva dem någon öfning i att tala. Jag minnes sjelf,
hurusom jag och några kamrater såsom studenter slogo oss till¬
sammans och försökte språka latin. Icke var det så vacker latin,
men vi gingo på och öfvade oss deri. Det är väl mycket antag¬
ligare eller naturligare, att de på det viset skulle kunna öfva sig,
om de verkligen ville göra det. Och att det icke skulle blifva
dyrbart, i fall dessa, som aflagt mogenhetsexamen, ville skaffa sig
en person, som undervisade dem, kan man finna deraf, att Kong!.
Maj:t sjelf icke ansett mer än 2,000 kr. behöfliga, så att nog kunna
de bekosta det sjelfva. Och alldeles gifvet synes det mig, att
postverket, som har större frihet än något annat verk i afseende
å utnämningar, mycket väl kan taga i betraktande vid platsers
besättande, huruvida språkkunskap der behöfves, och i sådan hän¬
delse använda dem, som visat nog energi att lära sig det lilla,
som behöfs för att uttrycka sig förståeligt för en eller annan
främling.
Men jag hade väl kanske ändå icke stält mig ensam i denna
fråga mot Första Kammarens ledamöter i utskottet, om den icke
för mig verkligen haft mera arten af en principfråga än af en
anslagsfråga. Min innerliga öfvertygelse är den, att dessa kraf
på studentexamen, som på så många håll finnas qvar och ännu
Srätthållas, hafva högst menliga följder. Det är dessa, som
a våra ynglingar att ända till 19 å 20 år hålla på med stu¬
dier. Det är derigenom, man bildar detta litterära proletariat, som
måste lefva och derför kastar sig på, hvad som kan gifva det en
brödbit. Vi rycka bort en stor del unga arbetskrafter, som kun¬
nat göras dugliga på andra områden. Och hvad vinner postverket
på detta? Icke lär det vara de bästa af de alumner, som taga
studentexamen, hvilka gå in vid postverket; de slå sig nog på
andra områden. Derför är det ej heller någon fördel för postver-
Lördagen den 5 Mars.
25
N:o 12.
ket att bibehålla såsom regel att endast antaga sådana, som aflagt Höjning af
studentexamen. Det är egentligen från denna synpunkt, jag an- (lns}"9et til1
sett, att man gerna kunde yrka afslag på det begärda anslaget, 91
då. som sagdt, denna angelägenhet mycket väl kan ordnas utan tjensteman och
statsanslag; och på samma gång kan man äfven gifva en anvis- betjente vid
ning om, att detta kompetensvilkor, att ynglingarne skola hafva postverket.
tagit studentexamen, gerna tål någon inskränkning både på detta (Forts.)
och många andra håll. Nog kunna de i de flesta fall sköta en
postmästaretjenst utan att vara studenter. På dessa skal anhåller
jag om bifall till utskottets förslag.
Herr Billin g: Då jag af laga skäl var förhindrad att deltaga
i andra utgiftsafdelningens behandling af sjunde hufvudtiteln, har
jag ingen skyldighet att besvära kammaren med något yttrande.
Att jag i alla fall begärt ordet, har föranledts af den siste talarens
anförande; och jag har gjort det så mycket hellre, som hvad han
yttrade också var det, som i statsutskottet gjorde sig gällande
såsom motiv för afslag å den kongl. propositionen. Denna moti¬
vering synes mig, med förlof sagdt, vara orimlig. Herrarne
torde hafva märkt, att vi kommit in på en helt annan fråga än
den, som föreligger. Här föreligger postväsendet, men här har
varit en diskussion om studentexamen. Nu beder jag att få åter¬
föra kammarens uppmärksamhet till att här icke är fråga om
studentexamen, utan om anslag till postverket. Och jag har be¬
gärt ordet för att icke någon af sitt intresse att få bort student¬
examen såsom kompetensvilkor för posttjenster skall låta förleda
sig att rösta mot det förslag, som här föreligger, då det en gång
framkommer vid den gemensamma voteringen.
Man kan ju om studentexamen såsom kompetensvilkor för
vissa tjenster hafva olika uppfattning, men för min del vill jag
öppet och bestämdt uttala, att jag delar de två föregående talar-
nes mening derutinnan, att det är önskvärdt, att studentexamen
icke uppställes såsom kompetensvilkor för så många tjenster, som
nu är fallet. Jag beder derför, då jag hör herr Tamm begära
ordet, att han icke måtte svara mig så, som om herr Tamm ville
hafva bort studentexamen, medan jag deremot skulle vilja behålla
den. ty i detta hänseende är det ingen skilnad oss emellan. Hvad
jag påstår är, att man genom att neka detta anslag af 2,000 kr.
icke får bort studentexamen såsom kompetensvilkor; och jag på¬
står nu, såsom så många andra gånger, att det är origtigt att
vägra ett anslag, icke derför att detta anslag icke i sig sjelft är
behöfligt och väl motiveradt, utan för att genom afslag opinera i
en fråga, som med anslaget icke har något att göra.
Vidare heder jag att få fråga min motståndare, som annars är
min meningsvän i de flesta anslagsfrågor, om han verkligen tror,
att man genom att afslå den kongl. propositionen kommer ett enda
steg eller ett enda fjät hän emot det önskningsmålet att få bort
studentexamen såsom kompetensvilkor. Dessa 2,000 kr. äro san-
N;o 12.
26
Lördagen den 5 Mars.
postverket.
(Forts.)
Höjning af nerligen för litet dynamit för att spränga bort studentexamen
anslaget till säsom kompetensvilkor, vore det ock endast för posttjänster.
gratifikationer j par sagt, att också iag önskar få bort den såsom kompe-
tjensteman och tensvilkor, sa långt det är möjligt, men jag beder ta fästa den
betjente vid ärade talarens och andre herrars uppmärksamhet på, att det är
mycket, man kan önska, men det är icke lätt att få det utfördt.
Och särskildt i detta fall ställer saken sig alldeles icke så enkel,
som statsutskottet och herr Tamm föreställa sig. Ty ingen lär
väl vilja påstå, att icke en del posttjensteinän behöfva hafva tagit
studentexamen; man kan icke borttaga studentexamen såsom vilkor
för all befordran inom posten. I hvilka svårigheter invecklar man
sig då icke, om man ställer upp studentexamen som vilkor för
Sosttjenster af den ena klassen, men icke af den andra? Då skall
en, som ingår i postverket, från början hafva bestämt sig för,
att han aldrig skall önska att komma längre än till exempelvis
de två lägsta klasserna, men icke till den tredje. Om man genom
en ukas föreskrefve, att studentexamen icke skulle utgöra något
kompetensvilkor för inträde i postverkets tjenst, huru skulle man
dä reda sig med befordringen inom detta verk? Skulle det oak¬
tadt den, som komme in i postverket utan att hafva tagit stu¬
dentexamen, icke kunna befordras mer än till de allra lägsta
graderna? Yore det nyttigt för postverkets skötande? Vore det
nyttigt, att man icke skulle kunna arbeta sig upp från den ena
befattningen till den andra? Och om man utfärdade en dylik ukas,
så skulle den betyda ingenting gent emot fäder och mödrar, ty
visste fäder och mödrar, att deras söner icke skulle utan student¬
examen kunna komma längre än till de två lägsta tjenstegraderna,
så blefve i alla fall följden den, att de läte sönerna taga student¬
examen för att få dem till de bättre aflönade befattningarna, och
man stode således på samma punkt, som om studentexamen vore
föreskrifven såsom kompetensvilkor. Då det gälde utförandet i
praktiken, skulle man således stöta på så många svårigheter, att
man finge fundera på saken mer än en gång, innan man komme
till rätta.
Hvad jag nu sagt har endast gått ut på att visa, att vi icke
böra sammanblanda frågorna om studentexamen och om dessa
2,000 kr., ty det är icke något logiskt sammanhang mellan dessa
två saker. Här har Kongl. Maj:t begärt 2,000 kr. för att anordna
undervisning i lefvande språk för posttjenstemännen, för att sätta
dem i stånd att något så när kunna tala och skrifva språken. Nu
är det verkligen icke så, att denna förmåga tages i anspråk en¬
dast få gånger, ty med den lifliga beröring, Sverige har med ut¬
landet, behöfver en posttjensteman — och detta icke blott vid de
centrala platserna, utan vid postkontoren i allmänhet — mycket
ofta affatta skrivelser på främmande språk, då det blir någon knut
i postbefordringen. Skickar man ut ett bref på svenska, blir det
mer eller mindre illa öfversatt och kanske föga påaktadt, men skrif-
ver man på det främmande språket, blir det påaktadt. Jag tror, att
det är alldeles orimligt att klandra våra läroverk för lärjungarnes
Lördagen den 5 Mars.
27
N:o 12.
bristande förmåga att såsom posttjenstemän reda sig med de fram- Höjning af
mande språken. Tv huru man än ordnar undervisningen i lefvande
språk i skolorna, kan man icke begära, att lärjungarne skola läraJ w™r
t. ex. posttekniska termer på franska, tyska och engelska. Herr Tamm tjensteman och
säger, att da de läst så mycket lefvande språk, borde de kunna betjente vid
tala dem hjelpligt. och såsom bevis, att det går lätt nog att så v»^verket.
tala ett främmande språk, nämnde han, att han talade latin i sin (Ports.)
studenttid; det var visserligen icke så vacker latin, men det gick
i alla fall för sig. Ja, visst kan man också tala tyska, franska
och engelska på lek med kamrater, då ingen utländing hör
på. Men det kunde nog hafva händt, att i fall en romare hört
herr Tamm tala latin, han frågat: Hvad är det för språk? Och
sannolikt hade han icke varit viss om, att det skulle vara latin.
Pa liknande sätt kan det kanske gå, om våra posttjenstemän utan
särskild undervisning försöka tala främmande lefvande språk. Att
emellertid dessa 2,000 kr. behöfvas för att gifva posttjenstemän-
nen en liten handledning, så att de må kunna fylla sina uppgifter
gent emot utländingar, torde vara otvifvelaktigt. Frågan gäller
då, huruvida posttjenstemännen skola sjelfva bekosta denna un¬
dervisning eller huruvida postverket skall göra det, eller om de
skola sjelfva förskaffa sig en mer eller mindre klen undervisning
eller postverket skall skaffa dem en bättre och för detta ändamål
tillsläppa 2,000 kronor. Det synes mig, som om Första Kammaren
icke behöfde tveka ett ögonblick inför dessa båda alternativ.
Jag yrkar bifall till den kongl. propositionen.
Herr von Fries en: Det anslag, som här begärts, afser yt¬
terst att användas till att utöfver mogenhetsexamen förkofra de
blifvande posttjenstemännen i de moderna språkens praktiska an¬
vändning. Då uppstår frågan: Behöfs det och bör behofvet lämp¬
ligen tillgodoses genom den här ifrågasatta kursen? Först några
ord om behofvet af en dylik förkofran. Såsom undervisningen i
lefvande språk numera bedrifves vid våra läroverk, bör en god
student kunna reda sig både med att läsa och tala tyska, i syn¬
nerhet om han gått på läroverkets A-linie, och engelska, om Han
gått på dess reallinie eller B-linie; tyska har han ju läst frän
början och engelska ganska länge. Franska åter är det något
sämre stäldt med. emedan skrifningen spelar en sådan hufvudroll,
att grammatikundervisningen tagit brorslotten. Det om tyskan och
engelskan sagda gäller emellertid endast om de bättre lärjungarne.
Men det blir i våra dagar en massa studenter, som omöjligt kunna
sägas höra till de bättre, utan det stora flertalet är de s. k. »slät¬
strukna», som komma till, derför att numera studentexamen fordras
för inträde på alla möjliga lefnadsbanor. Om det berättigade
eUer oberättigade häruti vill jag icke nu orda, då den saken icke
omedelbart hör hit. Emellertid få vi genom skolan släpa fram en
massa aluinner. som kunnat göra större nytta på många andra
håH. Dessa kan man, tack vare goda metoder och lärarekrafter,
plugga i så mycket, att de blifva slätstrukna approbaturs-karlar.
N:o 12.
28
Lördagen den 5 Mars.
Höjning af Men deras kunskaper äro af en annan art än de goda studenter-
ansfaget hil nSi8. (|et yr ett inpluggadt minimum, och hvad särskildt språk-
?r<m. m. l°ht' kunskapen angår, kunna dessa hvarken tala eller läsa ett främ-
tjenstemän och mande språk obehindradt. Nu är det väl ett faktum, att de för
betjente vid studier anlagda i allmänhet ej gifva sig in i postverket, utan de
postverket. n0g ^t andra håll. De, som komma in i postverket, äro så-
(Forts.) dana, som genom flit och uppmärksamhet förskaffat sig ett nödigt
minimimått af kunskaper, men hvilka väl behöfva förkofra sig.
Äfven under förutsättning, att de skött sig i skolan, är i alla fall
för dem en liten påbyggnad på studierna synnerligen lämplig i
och för språkets praktiska inöfvande; dessa studier kunna nu efter
mogenhetsexamen mycket väl göras, då icke öfver dem hänger en
skriftlig eller muntlig examen. Att det skulle vara af nytta för
posttjenstemännen att få en sådan påbyggnad af mogenhetsexamen,
anser jag ligga utom allt tvifvel. Nu känner jag, som i många år
förestått ett högre läroverk i hufvudstaden, väl till den kurs,
som anordnas vid postverket och att det är till allmän glädje
bland de unga blifvande posttjenstemännen, att denna kurs finnes.
Den fyller ett behof. Yore det då icke skäl att här lägga till en
liten kurs i lefvande språk? Det är sant, att tjenstemännen i stä¬
derna kunna på enskild väg förskaffa sig undervisning; här finnas
borgarskola och dessutom språkkurser anordnade, der man till och
med, enligt tillkännagifvande, på 10 timmar lär fullkomligt okun¬
niga att obehindradt tala tyska, franska och engelska. Men det
torde nog vara vida mer betryggande, om denna undervisning
förenas med postverkets kurs. Och när det då är fråga om ett
obetydligt belopp och det gäller en god sak — ty att våra post-
tjenstemän skola reda sig med utländingar är en god sak —, då
förefaller det mig, som om man icke borde tveka. Jag vill icke
inlåta mig på frågan om studentexamen såsom kompetens vilkor;
mina åsigter i detta hänseende torde dock hafva framgått af hvad
jag nu yttrat. Jag yrkar bifall till Kong], Maj:ts förslag.
Herr Tamm: Den siste talaren gjorde nog hvad han
sade, men den förste talaren, som anföll mig, började med att
säga, att man här icke skulle tala om studentexamen, men sä vidt
jag hörde, rörde sig hela hans tal just om studentexamen. Jag
kan mycket väl fatta och vill gerna medgifva, att en gammal
romare, som hört oss tala latin på den tiden, skulle ansett det
vara en mycket dålig latin. Ja, de tvenne siste talarne äro myc¬
ket lärda herrar, som vilja, att man skall hafva fullt grammati-
kaliska insigter och kunna uttrycka sig korrekt. Men det lär väl
icke behöfvas för dem, hvarom fråga här föreligger. Jag har
mina tvifvel, huruvida en kurs för 2,000 kronor på två månader
skall komma att hafva en så ofantlig verkan på dessa studerande,
att de kunna tala ett språk, så att de icke göra några fel, för
hvilka de behöfva skämmas för utländingar, vare sig fransmän
eller tyskar. Jag vill ännu en gång påpeka, att jag anser, att
de skulle kunna genom sjelfstudium skaffa sig dessa språk-
Löidagen den 5 Mars.
Jf:o 12.
29
kunskaper, helst då det kostar så litet, som det nu för tiden Höjning af
gör, och då så rikliga tillfällen dertill erbjuda sig. Kunna de tiU
icke göra detta efter aflagd studentexamen, ja, då kan man taga
bort studentexamen, ty då är denna bra litet värd. tjensteman och
Jag vidhåller mitt förra yrkande. betjente vid
postverket.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes (Fort*.)
jemlikt de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först
på bifall till utskottets i föreliggande moment gjorda hemställan
samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hem¬
ställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Mom. 4—6'.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Mom. 7.
Herr Lundeberg: Jag tiHåter mig hemställa, att kammaren
behagade bifalla mom. 7 i den nu föredragna punkten med den ändring
deri, som föranleddes af kammarens föregående beslut i mom. 3.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskot¬
tets i förevarande moment gjorda hemställan med den ändring,
som föranleddes af kammarens beslut beträffande mom. 3 af den
föreliggande punkten.
Mom. 8.
Herr R o d h e: Då jag begärt ordet äfven vid denna punkt, ifrågasatt in-
har det icke skett för att framställa ett yrkande, som afviker rättande af nya
från statsutskottets hemställan. Jag anser nemligen, att ett för-p®*‘“^,<*■*"
slag om ändring i postexpeditörernas ställning bör utgå från eJa mngar-
Kongl. Maj:t och generalpoststyrelsen. Man hade väntat, att ett
sådant förslag skulle framkomma redan vid denna riksdag. Det
har äfven inom utskottet uttalats en icke ringa förvåning öfver
att så icke skett. Jag vill, för min del, icke alldeles underkänna
betydelsen af de skäl. som, efter hvad jag har mig bekant, föran¬
leda generalpoststyrelsen att dröja med förslaget, men jag vill
uttala den förhoppning, att generalpoststyrelsen, beaktande den
välvilliga motiveringen i statsutskottets betänkande och tagande
fasta på det löfte, som deri innehålles, ville redan för nästa Riks¬
dag framlägga ett förslag till ordnande af denna sak. Det kan
verkligen icke annat än kännas nedslående för en tjenstemanna-
corps, af hvilken kräfves en så sträng tjenstgöring som af post-
expeditörerna, att se sina framtidsutsigter så mörka, som de måste
N:o 12.
30
Lördagen den 5 Mars.
Ifrågasatt in¬
rättande af nya
postexpeditörs-
befattningar.
(Forts.)
göra det. Det bör ligga i postverkets eget intresse att söka undan¬
rödja de bekymmer, som ligga i den otrygghet, som för när¬
varande förefinnes med afseende på deras ställning och att visa
mot deras önskningar ett tillmötesgående, som endast är en gärd
af rättvisa. Hvad jag nu har sagt till förmån för postexpeditö-
rerna, gäller — jag vill hafva det särskildt betonadt — ak man¬
liga expeditörerna. Det är bekant, att på senare tider antagits i
Sostverket, i allt jemt växande antal, äfven qvinliga biträden.
ag vill nu icke klandra denna åtgärd i och för sig, men jag
tror, att man bör visa stor varsamhet vid tillämpningen af den
moderna idén om qvinnans användande till alla möjliga värf,
som förut varit förbehållna mannen, och att man bör noga se till,
att man icke, genom att bereda för stort utrymme åt qvinnan,
omöjliggör eller åtminstone för långt framflyttar för mannen möj¬
ligheten att bilda familj och derigenom vållar skada för den
sedliga ordning, som ligger i familj elifvet och på hvilken hela
samfundets väl är så väsentligt beroende.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Fehrman: Eftersom den synpunkt blifvit bragt på tal,
som den siste talaren berörde, skall jag för min del be att få
med honom instämma. Äfven jag tror, att den konkurrens mellan
man och qvinna, som nu för tiden gör sig gällande i fråga om
anställning i statens tjenst, är i hög grad förderflig. Det ligger
i sakens natur, att, när det är fråga om ett sådant arbete, som
en qvinna kan utföra, det blir hon, som i konkurrensen kommer
att afgå med segern, ty hon kan alltid vara nöjd med en mindre
betalning för sitt arbete än mannen för sitt, och följden blir, att
hon får platsen och han blir undanskjuten. Jag tror likväl, att
en sådan seger måste betraktas såsom en Pyrrhus-seger. Ty
segrar hon i längden på det sättet, lär det nog blifva hennes under¬
gång. Hon vinner nemligen genom denna seger visserligen ett
inkomsttillfälle och ett utkomsttillfälle, hvartill man ju lyck¬
önskar henne, emedan det ingalunda vore att förakta. Det vinner
hon. Men hvad förlorar hon? Jo, hon förlorar förmånen att ega
ett hem, hon förlorar förmånen att kunna verka som den ord¬
nande själen i ett familjelif och i hemmet, ty kan mannen till
följd af sitt undanskjutande från aflönade platser intet hem bilda
— hvarifrån skulle qvinnan få ett sådant? Husmoder kan hon
ej blifva. Men det är dock detta, som, för henne såsom qvinna,
är den högsta och skönaste uppgiften. Hon vinner litet, men hon
förlorar, enligt min tanke, mycket. Och icke skall man tänka
sig, att det blott är hon, som gör förlust. Jag tror, att det all¬
männa samfundslifvet, staten, gör förlust härvidlag och förlorar
lika mycket. Ty allt hvad som verkar hindrande och hämmande
i fråga om familjelifvets växt och trefnad, det verkar såsom ett
sönderrifvande af statens grundvalar, under det att allt som be¬
fordrar familj elifvet också är till statens egen båtnad. Jag tror
derför, att det är i sitt eget välförstådda intresse som staten
Lördagen den 5 Mars.
31
N:o 12.
handlar, om den är varsam i fråga om att anordna och främja en ifrågasatt «»-
sådan konkurrens, hvarom här är fråga. — Det kostar litet mera rättandeafnya
att betala männen för deras arbete, men det finnes, mina befattningar'
herrar, likväl synpunkter, som äro af högre och mera ideal natur (portB)
än sparsamheten, hvilken, den må i och för sig vara god, dock
icke är det högsta och ej heller det enda.
Jag har intet yrkande.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i det föredragna momentet hemstält.
Punkterna 2 och 3.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 4.
Mom. I.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. II.
Herr von Stapelmohr: Från flera håll har till min känne-^«s- Unregie-
dom kommit, att ett ekonomiskt betryck hvilar tungt öfver krono- r,ng.Z6r
jägarne, särskildt öfver dem, som äro stationerade i de norra länen, ronoIasarne■
och att det uppväckt hos dem ett missmod, som naturligtvis måste
hafva ett menligt inflytande på utöfningen af deras tjenstebefatt¬
ning. Att så är, bestyrdes också af statsrådsprotokollet i hvad
det afser skogsväsendet, enligt hvilket protokoll domänstyrelsen
fjort hemställan hos Kongl. Maj:t om förbättring i löneförhållan-
ena för kronojägarne. Herr statsrådet och departementschefen
har vitsordat behofvet och ansett en löneförbättring påkallad, men
tillika yttrat, att han ansåge frågan kunna anstå till längre fram,
på det att denna fråga måtte varda löst i sammanhang med en
annan fråga, nemligen den om vården af de enskildes skogar. Då
jag icke fann, att dessa båda frågor hade det inre samband med
hvarandra, som kunde fordra deras samtida lösning, tog jag mig
friheten väcka motion om, dels att Riksdagen måtte ingå till
Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t ville till nästa Riks¬
dag aflemna förslag till ny reglering af kronojägarnes aflönings-
förmåner, dels ock att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Maj:ts
disposition ett anslag af 26,300 kronor, att användas till tillfällig
förbättring af de ordinarie kronojägarnes lönevilkor med 100 kronor
till hvarje kronojägare. Jag medgifver, att utsigterna till fram¬
gång för motionen icke tedde sig synnerligen ljusa, då Riksdagen
icke gerna på grund af enskild ledamots framställning vill vidtaga
någon åtgärd i afseende å tjenstemannacorpsens löner, men jag
trodde, att, om Riksdagens uppmärksamhet fästes på de missför¬
hållanden, som obestridligen föreligga, frågan skulle taga ett steg
N:o 12.
32
Lördagen den 5 Mars.
Ang. löneregle¬
ring för
Jeronojägarne.
(Forts.)
framåt till sin lösning. Denna min tro liar icke heller i alla af-
seenden blifvit besviken, ty statsutskottet liar yttrat, att »utskot¬
tet visserligen funnit kronojägarnes lönevilkor åtminstone i vissa
fall vara väl knappt tillmätta och i någon mån tarfva en för¬
bättring, men enär, på sätt departementschefen till statsrådsproto¬
kollet uttalat, med ändringar i skogsstaten synes böra anstå, till
dess den år 1896 tillsatta skogskomitén afgifvit sitt utlåtande i
hithörande frågor, har utskottet ansett sig icke kunna biträda
motionärens förslag». — Jag har likväl icke kunnat komma till
klarhet om i hvad frändskap frågan om vården af enskildas
skogar står till frågan om kronojägarnes aflöning för det arbete,
som de under nuvarande förhållanden få nedlägga i statens tjenst,
och derför tillåter jag mig vördsamt hemställa om bifall till den
första punkten i min motion.
Herr Fosser: Den nu omhandlade frågan om förbättring af
kronojägarnes lönevilkor är redan förra året bragt under Kongl.
Maj:ts pröfning, då nemligen domänstyrelsen framlade förslag om
reglering af skogsväsendet och i sammanhang dermed äfven förslag
om förbättrade löner för kronojägarne. Denna framställning är
pröfvad af Kongl. Maj:t, men uppsköts af det skäl, som den ärade
motionären sjelf omnämnde, att den skogskomité, som arbetade och
som hade till åliggande att i främsta rummet utreda, huru den
enskilda skogsvården skulle bäst befrämjas, men också, om och i
hvad mån statens skogsväsende skulle medverka för samma ända¬
mål, ännu icke afgifvit sitt betänkande. Det är ju då temligen
gifvet, att, när frågan redan är bragt under Kongl. Maj:ts pröf¬
ning och i synnerhet då Kongl. Maj:t dervid yttrat, att efter
någon kortare tid torde en omreglering af skogsväsendet vara
nödvändig, då äfven kronojägarnes lönevilkor komma att tagas i
öfvervägande, det under sådana förhållanden är minst sagdt öfver¬
flödigt att nu afgifva något skrifvel seförslag i ämnet. Det är af
hufvudsakligen dessa skäl, som utskottet icke kunnat biträda
motionen.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kamma¬
rens förhandlingar, att beträffande nu föredragna moment yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr
von Stapelmohr, att kammaren skulle afslå hvad utskottet hemstält
och bifalla förra delen af den utaf honom i ämnet väckta motion.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till hvad utskottet hemstält
vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 5—13.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Lördagen den 5 Mars.
33
N:o 12.
Punkten 14.
Herr Bremberg: Då staten har så stora inkomster af sina Anslag m
skogar i Norrbottens och Yesterbottens län, att de t. ex. under äfdilmmgar “
1897 uppgingo till 2,400,000 kronor, torde det vara angeläget, att ix"™LtteZ
man gör, hvad man kan, för att icke dessa inkomster skola för- och Vester-
minskas, utan fast hellre ökas. Att man skulle kunna åstadkomma bottens län.
en ökning i afsevärd grad af dessa inkomster skulle ske deri-
fenom, att man på de stora sankmarker, som äro belägna inom
essa kronomarker till en vidd af 2 å 3 millioner tunnland, verk-
stälde afdikningar och sålunda torrläde dem, så att de sedan
blefve skogbärande. Den skog, som uppstår på dylika marker,
växer mycket fortare, ty marken är väsentligt mycket bördigare
än de marker, der man nu afverkar skog. Dessutom skulle man
genom en torrläggning af dessa marker göra den vinst, att frosten
blefve aflägsnad. Den käle, som nu under sommaren ligger qvar
i dessa sankmarker, gör, att tillväxten å angränsande skog häm¬
mas betydligt genom temperaturnedsättningar. Skogen skulle få
många åera timmar om dagen att växa på, när klimatet blefve
mildare, hvilket ju skulle vara till stor ekonomisk fördel för sta¬
ten. Att detta skulle blifva en ekonomisk fördel kan bevisas
äfven deraf, att, sedan jag väckte min motion i denna fråga vid
sistlidne riksdag, åtskilliga sågverksegare, deribland sådana, som
äro mycket sparsamma, då det är fråga om förbättring af deras
skogar, börjat med dylika afdikningar. En sågverksegare har
anslagit 150,000 kronor till afdikningar på sina marker, hvilket
är lika mycket, som jag i min motion föreslagit att användas
inom begge dessa län. Orsaken, hvarför domänstyrelsen icke be¬
gärt mera, än hvad den gjort, beror antagligen derpå, att domän-
styrelsen gjort anhållan om medel äfven till andra saker, som
den under föregående år icke åstundat, samt att det äfven skulle
fordras ganska stora utgifter för skogsstatens utvidgning, hvilket
är föreslaget men nu icke framkommit.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa,
att, på det att staten icke måtte göra någon förlust genom att
låta en så stor areal mark ligga obegagnad och enär plan för
torrläggning redan detta år skulle kunna uppgöras, hvilken kunde
användas för 1899, kammaren måtte bifalla min motion. Utskottet
har sagt, att orsaken, hvarför utskottet icke velat bevilja an¬
slaget, har varit den, att planer för torrläggningen icke varit
uppgjorda. Min öfvertygelse är, att sådana planer skulle hinna
upprättas under innevarande år, och det anslag, som jag begärt,
användas för 1899.
Jag ber att få yrka bifall till min motion.
Herr Lybeck: Hvar och en, som har sinne för praktisk eko¬
nomi och ännu mera den, som har intresse för skogskultur, måste
vid en resa genom provinserna Yesterbotten och Norrbotten få
ett pinsamt intryck af den ohyggliga vanhäfd, som derstädes är
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 12. 3
N.o 12.
34
Lördagen den 5 Mars.
Anslag till rådande beträffande de kronan tillhöriga marker, som nu ligga i
(ifdikmngar å fu] ]]comligt ödesmål, men genom ganska små utgifter skulle kunna
i Norrbottens goras fruktbärande genom skogsodling, hvarigenom landet i sm
och Vester- helhet skulle kunna tillskyndas en nationalförmögenhet. Jag skall
bottens lan. här icke tillåta mig något yrkande, ty jag hoppas och tror, att
(Forts.) kong], domänstyrelsen, som väl skall läsa utskottets motivering,
och läsa denna motivering rätt, skall finna, att utskottet deri har
sagt, att det förväntar, att domänstyrelsen skall framkomma med
en utarbetad plan, så att någonting kan vinnas i det nu fram¬
hållna syftet.
Herr Fosser: Jag ber att få återföra i kammarens minne,
att det i fjol var första gången, som vi beviljade medel för detta
speciella ändamål, nemligen 50,000 kronor i nytt anslag och 15,000
kronor från reservationsanslaget för att användas till afdikning
af sumpmarker å kronoskogarne i Norr- och Yesterbottens län.
Domänstyrelsen saknade då erfarenhet, huru dessa arbeten kunde
komma att utfalla och huru de skulle lämpligast och ändamåls¬
enligast utföras. En sådan erfarenhet saknas ännu. Det saknas
dessutom plan för användande af ett högre anslag än det, Kongl.
Maj:t begärt. Departementschefen yttrade vid frågans pröfning,
att han saknade skäl att föreslå något mera än det, som förra
året beviljades. Följaktligen ingick icke departementschefen i
någon pröfning eller utredning af, huru ett högre anslag skulle
kunna användas. Icke heller har domän styrelsen haft anledning
dertill, ty den har endast begärt samma anslag som förut. Stats¬
utskottet, som biträdt Kongl. Maj:ts förslag, har icke heller ingått
i någon undersökning om, huru ett större anslag skulle kunna
användas. Kammaren skall sålunda fatta beslut om det högre
anslaget på grund af den utredning, motionären lemnat. — Men
denna är verkligen så knapphändig, att kammaren torde hafva
svårt att, på grund af densamma, bevilja de begärda medlen.
Der talas i motionen visserligen om, att det skulle vara ekonomiskt
fördelaktigt att använda stora anslag på detta sätt, att klimatet
skulle förbättras och frostländigheten Komma att minskas. Men
hvad detta senare angår, så ber jag få erinra, att vi för detta
ändamål redan beviljat 300,000 kronor till den s. k. frostför-
minskningsfonden.
Dessutom är det icke allenast dessa begärda 65,000 kronor,
som skulle användas för afdikning af sumptrakter å kronoskogarne,
utan derjemte är afsedt att använda 60,000 kronor af reservations¬
anslaget för år 1899 för sagda ändamål i äfven andra provinser
än Norrbotten och Vesterbotten. För hela riket kommer således,
om utskottets eller — hvilket är detsamma — Kongl. Maj:ts för¬
slag antages, att användas under år 1899 ett belopp af 125,000
kronor för afdikning af sumpmarker på kronoskogarne. Detta är
ju icke så obetydligt till att börja med, i synnerhet då erfarenhet
saknas och icke heller plan föreligger för användande af ett högre
anslag.
Lördagen den 5 Mars.
35 N:o 12.
Det går icke gerna an att forcera fram dessa afdikningar, Anslag till
utan man måste se till, att medlen blifva ekonomiskt använda afdiknin9 &
och gifva ett ekonomiskt godt resultat. Men då fordras till en k[0^orrbot°tent
början försigtighet och uppgörande af plan och verkställande af
många undersökningar, ty erfarenheten på detta område är, som
sagdt, jemförelsevis ringa. Det är egentligen under de senaste
10 åren, som man i någon större skala gjort försök i nu berörda
afseenden.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
och Vestcr-
botten» län.
(Forts.)
Herr statsrådet grefve Wachtmeister: Äfven jag för min
del ber att få uttala min öfvertygelse, att frågan om utdikning
af myrar i de båda nordligaste länen är af största betydelse och
vigt, men det gäller här att gå till väga med en viss försigtighet,
så att icke störa penningsummor blifva utgifna utan att komma
till motsvarande nytta. Åtskilliga af dessa myrar äro af den
beskaffenhet, att de efter all sannolikhet aldrig kunna utdikas,
så att de komma att bära skog, och det är kanske fallet med
några bland de största af dem. Hvad dessa myrar beträffar, måste
man således inskränka afdikningsåtgärderna dertill, att man fredar
de angränsande skogsmarkerna från att inkräktas af myrarna.
Men utan tvifvel finnas andra betydande myrar, som med stor
fördel kunna afdikas, så att de blifva lämpligare för bärande af
skog. Äfven på dem blir likväl arbetet ganska dyrt, ehuru kostna¬
derna ju icke få afskräcka, då det gäller att för kultur vinna
stora vidder af vårt land. Nödvändigt är dock att hafva arbetet
noga planlagdt, innan man kastar sig in derpå. Vidare är det
önskvärdt, att det arbete, som kräfves, noggrant öfvervakas år
för år och för sådant ändamål utföres under ledning af de ordinarie
revirförvaltarne. För närvarande äro dessa i de nordliga länen
så få, att det blir svårt för dem, som finnas, att medhinna detta
arbete. En ökning af antalet revir är redan nu föreslagen af
domänstyreisen, ehuru Kongl. Maj:t icke för denna Riksdag fram¬
lagt förslag i ämnet. Ett sådant förslag måste dock inom kort
komma fram, och blir en ökning i revirens antal genomförd, skall
detta i sin mån framgångsrikt bidraga till goda resultat utaf de
ifrågasatta afdikningarna. I alla händelser ber jag få uttala den
mening, att äfven under nuvarande förhållanden afdikningar böra
kunna ske i större skala, än hittills skett. Jag är derför sinnad
att inom kort hos Kongl Maj:t göra framställning om uppdrag
åt domänstyrelsen att framkomma med plan till bedrifvande i
större skala än hittills af de ifrågasatta afdikningsarbetena.
Herr Wallin, Wilhelm: Då jag haft stor tillfredsställelse
af de afdikningar, jag för egen del låtit verkställa å mina marker,
och således måste anse motionärens förslag synnerligen behjertans-
värdt, skall jag be att få yrka bifall till den af herr Bremberg
väckta motionen.
t
N:o 12.
36
Lördagen den 5 Mars.
Anslag till Herr Bremberg: I anledning af hvad herr Fosser nämnde
afdikningar «<jerom, att 300,000 kronor skulle vara anslagna i och för dylika
^Norrbottens utdikningar som de här ifrågasatta, skall jag endast be att få
och Vester- framhålla, att dessa medel utgå endast till frostförminskning å
bottens län. enskildes marker och således icke alls hafva afseende på denna
(Forts.) fråga. Jag anhåller fortfarande att få yrka bifall till min motion.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen jemlikt de yrkanden, som derunder förekommit
SDsitioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande
t hemstält samt vidare derpå, att kammaren skulle bifalla
herr Brembergs i ämnet väckta motion; och förklarade herr vice
talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 14
af sitt utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Brembergs i ämnet väckta motion.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 61;
Nej — 58.
Punkterna 15 och 16.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 2 ocn 4 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 28,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som för¬
flutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.
Punkterna 1 och 2.
Lades till handlingarna.
Lördagen den 5 Mars.
37
Punkterna 3—5.
Hvad utskottet hemstält och tillstyrkt bifölls.
Punkterna 6 och 7.
Lades till handlingarna.
Punkten 8.
Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 4 inne¬
varande mars bordlagda utlåtanden:
n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af jord från kyrkoherdebostället i Anundsjö för¬
samling, och
n:o 30, i -anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning och disposition af vissa delar af Åsele sockens kyrk-
plats,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevill¬
ningsutskottets den 2 och 4 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 10, i anledning af väckt motion om tull å tack- och barlast-
jem samt skrot.
Punkten 1.
Herr Åkerman: Hen föreliggande motionen bringar mig åter Om tull å tack-
i den oangenäma ställningen att nödgas uppträda emot det parti, och barlastjern
som jag annars räknar som en heder att tillhöra. samt skrot'
Jag skall emellertid icke nu tillåta mig att upptaga kamma¬
rens tid med ett återupprepande af de allmänna skäl, som afgjordt
synas mig tala emot en tackjernstulls påläggande, utan inskränka
mig till att taga i skärskådande de omständigheter rörande denna
fråga, hvilka, sedan den sist förevar, tillkommit.
Utskottet säger på sid. 5: »Under år 1897, då tullfrihet
rådde för tackjern, ökades importen deraf till nära dubbelt så stor
Jvantitet som under föregående år.» Ja, det kan ju ej nekas, att
etta vid första påseendet förefaller betänkligt. Men om man
går frågan närmare in på lifvet, finner man snart, att siffrorna,
för att angifva hvad som under de respektive åren verkligen blifvit
till vårt land infördt, behöfva högst betydligt modifieras, hvarefter
de nog skola visa, att vi icke behöfva hysa någon sådan oro för
N:o 12.
Om tull å tack-
och barlastjerr
samt skrot.
(Forts.)
38 Lördagen den 5 Mars.
den stora tackjernsimporten under år 1897, att densamma skulle
kunna motivera ett förnyadt påläggande af tull å tackjern. Ut¬
skottet har sjelft i noten på sid. 4 af sitt betänkande påvisat,
hurusom de officiella siffrorna icke äro exponenter för de tackjerns-
qvantiteter, som under de respektive åren införts, utan för de
tackjernsqvantiteter, som under sagda tid undergått tullbehandling.
Med anledning utaf att tullen med 1896 års utgång upphörde,
var det ju gifvet, att en mängd gjuterier och mekaniska verk¬
städer skulle icke allenast söka inskränka sin import till det
minsta möjliga, utan äfven upplägga en del på nederlag för att
tullfritt uttagas under vintern år 1897, innan sjöfarten ännu
öppnats. Ser man då till, huru stor qvantitet, som på detta sätt
vid 1896 års slut var importerad, men upplagd på nederlag och
derför icke upptagits uti den å sid. 4 mförda uppgiften för
under år 1896 inkommet tack- och barlastjern, så utgör densamma
9,528 ton. Dessa 9,528 ton tackjern böra, för att importsiffran
skall blifva rigtig, dragas ifrån den för år 1897 anförda siffran
af 54,038 och i stället läggas till den för år 1896 anförda officiella
siffran af 23,576. De verkliga importsiffrorna för de tre åren 1895
—1897 ställa sig då på följande sätt: 1895 infördes 30,960 ton,
1896 33,104 ton och 1897 44,510 ton.
Jag vill nu visst icke förneka, att importsiffran för år 1897
i alla fall är ovanligt stor; men man måste närvidlag taga hänsyn
till ej blott det redan berörda förhållandet, att man under år 1896
naturligtvis inskränkte sig till den möjligt minsta tackjernsinförsel,
då man ju hade visshet om att under år 1897 få importera sitt
tackjern tullfritt, utan äfven att man såsom följd af nyssnämnda
förhållande under 1897 hade så mycket större behof att fylla
för att få sitt vanliga öfverskott i det under 1896 så hårdt med¬
tagna tackjernsförlaget. Derjemte vet jag bestämdt, att åtskilliga
§'uterier under år 1897 utöfver verkligt behof och annars vanligt
verskott införde betydligt mera tackjern, än de under andra
förhållanden skulle hafva gjort, och detta just af fruktan, att
någon sådan motion som den nu föreliggande skulle komma till
stånd samt möjligen blifva af Riksdagen antagen, i hvilken händelse
man ville göra sig säker om att åtminstone under en del af detta
år hafva tackjern, som icke blifvit fördyradt genom tulls erläggande.
Tages vidare hänsyn till det allmänna uppsving i våra näringar,
som under år 1897 egt rum och hvilket naturligtvis betingat en
lifligare verksamhet samt ett större behof af tackjern vid våra
gjuterier och mekaniska verkstäder, torde det icke vara förvånans-
värdt, att tillökningen af importeradt tackjern under år 1897
ställer sig ovanligt hög. Kammaren har sig väl bekant, hurusom,
trots det att spannmälsinförseln under år 1897 varit mindre än
under föregående år, tullinkomsterna det oaktadt varit afsevärdt
högre, och senast i dag hafva vi genom det utdelade sammandraget
af 1897 års tulluppbörd fått en påminnelse derom. Häraf synes,
att importen af andra varor än spanmål under år 1897 i allmän¬
het varit ovanligt hög, och särskildt vill jag påpeka, att importen
Lördagen den 5 Mars.
39
N:o 12.
af stångjern, för hvilket ingen tullförändring vidtagits, under år Om tull å tack-
1897 varit mera än 2Va gånger så stor som under år 1896. Iskn™
jemförelse härmed är tillökningen af tackjernsinförseln under år ,Fort .
1897 helt moderat, ty den utgör ju endast 34°/o, om man till grund
för beräkningen lägger de på nyss angifna sätt modifierade import-
siffrorna.
Utskottet säger vidare på sid. 4 af sitt betänkande: »I följd
af konkurrensen med det billigare utländska gjuttackjernet hafva
flere svenska masugnar måst nedlägga sin verksamhet.» Jag vet
icke, hvarifrån utskottet hemtat denna uppgift. I alla händelser
har den icke tagits från officiella källor, ty ännu den dag, som i
dag är, hafva icke ens primäruppgifterna rörande bergshandteringen
under år 1897 inkommit till kommerskollegium. Uppgiften torde
således grunda sig på enskilda meddelanden derom, att en eller
annan föråldrad masugn icke under året varit i verksamhet.^ Jag
ber emellertid att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att
den omständigheten, att äldre och otidsenliga masugnar efter hand
nedläggas, är ett förhållande, som under hela detta århundrade
gjort sig gällande, och illa skulle det vara, om så icke fortfarande
skedde. Ty skulle vi ideligen fortsätta att blåsa i våra föråldrade
masugnar, “så skulle vi blifva ohjelpligt efter. Tackjernstillverk-
ningens koncentrering på mera tidsenliga, men färre masugnar,
hvilka till ersättning hafva så mycket större produktion, är, som
sagdt, något, som här i landet mycket länge fortgått, om än icke
i samma raska proportion som i andra länder. Från politisk syn¬
punkt kunde det nog kanske vara önskligt, att man här i landet
allt framgent, såsom ännu under de första två tredjedelarne af
detta århundrade, kunde till väsentlig del bedrifva tackjernstill-
verkning såsom en folknäring, men om en konkurrens med utlandet
skall blifva möjlig, går det ej an, att vi stanna på en sådan
ståndpunkt, utan då är, som sagdt, tillverkningens koncentrering
på mera tidsenliga masugnar alldeles nödvändig.
Några officiella siffror öfver tackjernstillverkningen under år
1897 förefinnas, såsom jag förut nämnt, icke ännu, men att den¬
samma under sagda år varit högst betydligt större än under år
1896, då den likväl var större än under något föregående år, kan
anses som alldeles säkert, och den svenska jernverksföreningen
har uppskattat tillskottet i tackjernstillverkningen. under, år 1897
utöfver det, som tillverkades under år 1896, till icke mindre än
45,400 ton, eller, såsom herrarne behagade finna, en siffra, hvilken
med ungefär 900 ton öfverstiger nyss anförda modifierade siffra
för tackjernsimporten under år 1897. Det synes mig då vara
alldeles klart, att den stora importen af 44,510 ton tackjern under
år 1897 åtminstone icke skett på bekostnad af den inhemska tack¬
jernstillverkningen.
Motionärerna vilja denna gång icke ens nöja sig med den tull
å tackjern, som föreians under åren 1893—1896, utan föreslå,^ att
man nu vid tullens återinförande skulle, höja densamma från 8
kronor per ton, som den förut var, till 12 kronor per ton.
N:o 12.
40
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- Utskottet säger med hänsyn härtill: »Då priset på det engelska tack-
°CsamtlskroTnievne^ * svensk kusthamn understiger priset på det svenska vid
*°(Fort§7 jernverken med minst 15 kronor för ton och den tullsats, som
or 8' under åren 1893—1896 varit gällande, således icke kan anses
tillfyllestgörande, anser sig utskottet böra tillstyrka den af
motionärerna föreslagna högre tullsatsen af 12 kronor för ton.»
För min del kan jag ej finna annat, än att utskottet sjelft i denna
punkt pa det mest otvetydiga sätt ådagalagt orimligheten utaf
en tackjernstull. Innebörden af den nu upplästa punkten är ju
nemligen, såvidt jag kan förstå, den, att, äfven om man pålägger
en så hög tull som 12 kronor per ton, hvarigenom våra gjuterier
och mekaniska verkstäder skulle betungas med en årlig utgift af
ungefär en half million kronor, det svenska tackjernet vid mas-
ugnarne i alla fall ställer sig flera kronor dyrare än det utifrån
införda tackjernet i importhamnarne, och dock äro, såsom herrarne
väl hafva sig bekant, våra största gjuterier och mekaniska verk¬
städer just belägna uti eller nära invid våra kuststäder och icke
i närheten af de i bergslagerna befintliga masugnarne.
Ett nytt stöd för en tackjernstulls påläggande anse sig
motionärerna hafva funnit i den omständigheten, att några för¬
handlingar med Norge angående en mellanrikslag icke för när¬
varande pågå. Jag vill med hänsyn härtill endast framhålla, att
det icke, om vi vilja bibehålla någon del af den icke obetydliga
export af gjutgods, som eger rnm från Sverige till Norge, går an
att pålägga den föreslagna tackjernstullen, ty genom en sådan
tull skulle ett dödsslag rigtas emot denna genom mellanrikslagens
upphäfvande redan så försvårade export.
På så väl nu framhållna grunder som de skäl, jag vid de två
sista riksdagarne i denna kammare anfört, tillåter jag mig, herr
grefve och talman, att yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Cavalli: Under de många år, som frågan om denna
tull stått på dagordningen, har jag aldrig här i kammaren yttrat
mig under diskussionen rörande densamma, och om jag nu i dag
tager till ordet, så sker det derför, att den förtröendepost, jag
inom utskottet innehar, nödgar mig att besvära kammaren med
ett anförande.
Denna tullsats har, som vi alla känna, varit mycket omtvistad,
och de meningar, som beträffande densamma brutit sig emot hvar¬
andra, hafva funnit sitt uttryck uti å ena sidan tullkomiténs och
å den andra en reservants inom tullkomitén yttranden, hvilka
städse åberopats. Skälen för och emot denna tull äro derför så
ofta upprepade, att jag icke vidare skall röra vid dem, utan skall
jag uti det försvar, som jag skall söka bringa för utskottet,
endast hålla mig till hvad utskottet anfört samt, med hänsyn till
den siste ärade talarens stora auktoritet i dessa frågor, jemväl vid
hvad han sagt. Ty det är så, att den ärade talaren på grund af
den förändrade ställning, han intager till denna tullsats, om också
Lördagen den ö Mars.
41
N:o 12.
icke alldeles afgjort frågan, dock högst väsentligt medverkat till Om tull å tack-
tullens borttagande. och barla‘tJe'm
Den ärade talaren har vid föregående tillfällen anfört två \ \ '
väsentliga skäl för denna tullsats borttagande. Det ena af dessa ' 01 s '
skäl är, för att begagna hans egna ord enligt det tryckta proto¬
kollet, att denna tullsats varit till intet eller åtminstone nögst
ringa gagn för våra tackjernstillverkare. Det är ju ändock ganska
egendomligt, att den rörelse, som uppstått för att å nyo få en tull
å tackjern, utgått just från de trakter, der tackjern produceras,
der denna tillverkning har sin rot och sitt upphof. Man säger
ju, att ingen så väl känner, hvar skon klämmer, som den, som
har den på. Men icke allenast denna omständighet, utan äfven
statistikens siffror tala för rigtigheten af motionärernas åsigt,
att tull å tackjern är behöflig. Den förre ärade talaren har, så
vidt jag kan förstå, låtit förleda sig till en slutledning beträffande
importsiffrorna, som är fullkomligt origtig. För detta påstående
är jag naturligtvis skyldig att bjuda bevis. Jag vill då erinra
derom, att uti den för kammarens ledamöter tillgängliga redo¬
görelsen för rikets in- och utförsel af vissa varor under åren 1893
-—1897, hvilken redogörelse upprättats i generaltullstyrelsen, in¬
förseln af tack- och barlastjern under år 1896 angifves till i
rundt tal 33,100 ton och för år 1897 till 54,000 ton. När general-
tullstyrelsen angifvit dessa båda siffror, är det ju klart, att deras
sammanlagda summa angifver den qvantitet tack- och barlast¬
jern, som under dessa båda år kommit in i landet. Den omständig¬
heten, att något legat qvar på nederlag vid årsskiftet 1896--1897,
kan icke influera på denna totalsumma. Det förhåller sig med
den skilnad, hvarom generaldirektör Åkerman talat, så, att i tull¬
verkets meddelande upptagits under året till landet inkomna varor,
vare sig de förtullats eller upplagts å nederlag. Det angifver
sålunda den mängd tackjern, som, så att säga, kommit in öfver kaj,
under det att Sveriges officiella statistik angifver, hvad som blifvit
förtulladt. När nu tullsatsen upphörde med 1896 års slut, gick
skilnaden mellan tullstyrelsens och statistiska byråns siffror,
utgörande omkring 10,000 ton, som då voro upplagda på nederlag,
in uti förbrukningen i landet under år 1897. Men hvad följer
häraf? Jo, under år 1897 hafva icke allenast de 54,000 ton tack¬
jern, utan äfven de sist omförmälda 10,000 ton ingått uti den
allmänna förbrukningen. Den ärade talaren anförde åtskilliga
skäl för att förklara den ökade konsumtionen af tackjern, såsom
industriens uppsving under året o. s. v. Ja, det kan ju så vara,
men den ökade importen kan derför icke förnekas.
Det andra skälet, som af honom anförts, är, att denna tull
skulle verka skadligt för våra gjuterier. Vi komma här in på
ett ganska grannlaga kapitel. Jag skall emellertid anföra några
siffror, efter hvilkas inhemtande man dock känner sig tveksam,
huruvida tullen verkligen varit till skada för våra gjuterier.
Tillverkningsvärdet vid våra gjuterier och mekaniska verk¬
städer utgjorde i runda tal för år 1892 — tullsatsen infördes som
X:o 12.
42
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- bekant, den 21 juni nämnda år — 31,100,000 kronor, steg följande
och barlastjern år till 31,900,000, utgjorde år 1894 35,500,000 ock 1895 uppgick
^”(Fo ta7 till 36,900,000. Antalet arbetare vid gjuterierna och de meka-
' or8' niska verkstäderna samt jern- och stålvarufabrikerna var år 1892
22,300, 1893 23,100, 1894 24,100, samt 1895 26,300. Kan man då
säga, att denna tullsats verkat skadligt för gjuterierna? Det vill
åtminstone förefalla mig, som om man härvidlag kunde vara
mycket tveksam. Men om man deremot i stället för »skada»
använde ordet »utgifter», så medgifver jag, att detta vore rigtigare.
Det är ju klart, att, när en tullsats skall fastställas för artiklar,
af hvilka eu artikel ingår som beståndsdel uti en annan och således
användes vid den senares tillverkning, om då tullsatser sättas på
såväl den ena som den andra artikeln, då är klart, säger jag, att,
såvida tulltaxan uppgöres rigtigt, bör, då tullen bestämmes för
den förädlade varan, hänsyn tagas till tullsatsen på den icke
förädlade varan, och denna grundsats har, såvidt jag vet, städse
genomförts vid bestämmande af tullsatserna för alla olika grupper
af varor. Det är tydligt, att när det fans en tullsats på tack¬
jern, togs denna i beräkning vid bestämmande af tullsatserna för
de varor, i hvilka tackjernet ingick. Detta synes mig helt enkelt
vara ett konseqvent förfarande.
Jag skall i ett afseende gerna instämma med den siste talaren,
då jag nu i så mycket annat varit af olika mening med honom,
nemligen deruti, att jag icke heller kan biträda utskottets förslag.
Jag har redan derför angifvit mina skäl, nemligen att tullsatsen
för tackjern, barlastjern och skrot bör bestämmas i förhållande
till de tullsatser, hvilka gälla för gjutgods, och jag finner helt
enkelt, att konseqvensen bjuder att vidhålla denna tullsats och
ingen annan.
Jag hemställer alltså, i likhet med den siste ärade talaren,
om afslag å utskottets förslag, men hemställer deremot om bifall
till den af mig vid betänkandet fogade reservation.
Herr Boström, Filip: Den meningsskiljaktighet, som vid
detta ärendes behandling inom Riksdagen upprepade gånger gifvit
sig till känna, har icke gält skiljaktiga åsigter emellan endast
protektionister och frihandlare, utan derjemte finnes bland de först¬
nämnda en ej så liten grupp, hvilken icke kunnat se någon nytta
för vårt land uti påläggande af en sådan tullsats som den, hvil¬
ken nu är i fråga. De siffror, hvarmed Riksdagen fattat beslut i
detta ämne, äro också ett ojäfaktigt bevis på att en dylik me¬
ningsskiljaktighet der förefunnits. Ser man på det beslut, som
fattades år 1892, då på Kongl. Maj:ts förslag tackjernet åsattes
en tull af 80 öre per 100 kilogram, så framgår af omröstningen,
att denna tullsats tillkom med blott 3 rösters majoritet. Sedan
denna tullsats varit gällande till 1896, beslöt Riksdagen med 6
rösters majoritet att borttaga densamma, och vid förra årets riks¬
dag beslöts med 75 rösters majoritet, att denna tullfrihet fort¬
farande skulle ega rum.
Lördagen den 5 Mars.
43
N:o 12.
Ser man nu på importsiffrorna för tackjern, sedan tullsatsen Om tull & tack¬
el- 1892 pålades, så framgår häraf visserligen, att vid nästföljande 0C*04“^“j^0T*
år. d. v. s. 1893, en ganska afsevärd minskning följde, men denna ’
minskning hade sin naturliga förklaring i den omständigheten, att 0
alla gjuterier och mekaniska verkstäder försågo sig med ett eller
två års lager af denna vara, innan tullen skulle börja att tilläm¬
pas. Om man deremot går vidare till året 1894 och derpå föl¬
jande tvenne år, så visar sig, att importsiffran åter igen växte,
hvadan alltså den förutsättning, under hvilken Riksdagen antagit
denna tullsats, ej förverkligades. Man antog nemligen, då tullen
pålades, att deraf skulle följa en minskad import af engelskt tack¬
jern till fromma för den inhemska tillverkningen. Det visar sig
emellertid, att så icke varit förhållandet, utan att trots denna
tullsats innehafvare af gjuterier och mekaniska verkstäder funnit
med sin fördel förenligt att fortfarande införskrifva en ökad qvan¬
titet af detta tackjern.
Om man nu på de skäl, som af motionärerna framlagts, fattar
beslut om att en tullsats af en krona tjugu öre per 100 kilogram
pålägges denna vara, skulle det komma att representera en summa
af en half million kronor. Tullsatsen skulle motsvara ungefär¬
ligen 30 procent af varans värde.
När man under förlidet års utställning hade tillfälle att med
glädje se den vackra utveckling, som våra mekaniska verkstäder
och gjuterier vunnit, kan det då, frågar jag vördsamt, vara skäl
att lägga en hämsko på denna utveckling? Man kan väl ej se
annat, än att de då skulle komma att få arbeta under ökade ogyn-
samma förhållanden, derest man nu i det tillstånd, hvaruti dessa
näringar för det närvarande befinna sig, skulle pålägga dessa en
så betydligt ökad skatt.
Äfvenledes har det ju visat sig, och det framgick äfven af
den förste talarens anförande, att den svenska tackjernstillverk-
ningen ej har någon fördel af denna tull. Jag hemställer derför,
om det kan vara skäl att fatta ett sådant beslut nu, då menin¬
garna inom Riksdagen otvetydigt börja visa en strömning emot en
sådan tullsats och denna opinionsströmning alltmera är i till¬
tagande.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att motionä¬
rerna andragit några nya skäl, hvarför Riksdagen i år skulle
frångå det beslut, som man i fjol fattade.
På grund af dessa skäl och de af reservanterna inom bevill¬
ningsutskottet, herrar Fredholm och Swartling, anförda, får jag
vördsamt yrka afslag på motionen i fråga och således äfven ut¬
skottets hemställan.
Herr Lundström: Såsom en af motionärerna i frågan har
jag tagit mig friheten begära ordet för att söka försvara vår
motion och utskottets hemställan.
Jag ber då först att med anledning af den förste ärade tala¬
rens yttrande, att den ökade importen för år 1897 icke varit så
Nso 12.
44
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- Stor, som motionärerna uppgifvit, helt och hållet få förena mig
OChsaZlaskro7 uti det yttran(le. som afgifvits af bevillningsutskottets ordförande.
(Forts.) ¥ed den stora aktnjng, jag hyser för den förste ärade talarens aukto¬
ritet på detta område, skulle jag kunna känna mig något tveksam
att bestrida hvad han sagt; men då, enligt den »Uppgift i runda tal
af rikets in- och utförsel af vissa varor», *som vid riksdagens
början i kammaren utdelades, införseln af tack- och barlastjern
år 1896 utgjorde 33,104 ton, hvaruti ingå såväl direkt förtullade
som å nederlag upplagda varor, så kan jag aldrig tänka mig, att
utaf dessa 33,104 ton, som infördes år 1896, de 10,000 ton, som
vid arets slut lågo pa nederlag, skulle återigen vara upptagna
såsom å nyo införda uti de 54,038 ton, som uppgåfvos såsom in¬
förda under år 1897. Skulle så vara förhållandet, då är denna
uppgift om rikets införsel och utförsel ytterst vilseledande. Men
då detta icke gerna kan vara så, kan väl icke bestridas, att en
ökad införsel under ett är af omkring 20,000 ton från 34,000 till
54,000 ton. innebär en högst betydande ökning, en ökning, som
jag för min. del icke kan anse nöjaktigt förklarad endast af det
större uppsving, som under detta för alla näringar så särdeles
gynsamma år egde rum vid våra gjuterier och mekaniska verk¬
städer.
Vidare nämnde den förste talaren, att tackjernstillverkningen
år 1897 var mycket större än under de föregående åren. Ja, jag
tror visserligen det, men jag ser ej hvad det bevisar härvidlag,
så mycket mindre som uppsvinget i hela vår jernhandtering var
särdeles stort under det året med sina synnerligen gynsamma
konjunkturer, och då var ju också naturligt, att tackjernstillverk¬
ningen skulle ökas. Detta är ju alldeles klart, och inan behöfver
ingalunda föreställa sig, att tullens borttagande härvid utöfvat
någon inverkan.
Vidare nämnde talaren, också med afseende derpå att vi ansett,
det frågan om mellanrikslagen under de båda föregående åren möj¬
ligen haft någon inverkan pa den utgång, som frågan om tackjerns-
tullen då fick, att detta vårt antagande vore origtigt. Närmast
m<a endast erinras, att vid föregående riksdagar anfördes de då
pågående underhandlingarna om mellanrikslagen äfven som skäl
mot tackiernstullen. Samme talare yttrade äfven, att om nu en
sådan tullsats skulle påläggas, skulle äfven all export till ut¬
landet från våra mekaniska verkstäder dödas, samt att densamma
i allmänhet taget skulle verka ytterst skadligt för dessa verk¬
städer. Jag ber att häremot få nämna, att, då enligt ofvan åbe¬
ropade uppgift under år 1893 — det första år, då denna tullsats
på tackjern var gällande — maskiner, redskap och verktyg ut¬
fördes till ett värde af 3,512,000 kronor, denna utförsel sedermera
ökades under alla de följande åren, så att värdet deraf år 1894
utgjorde 4,000,000 och år 1896 uppgick till öfver 6,000,000, d. v. s.
utförsel v0ärdet fördubblades under de år, tackjern stullen var gäl¬
lande. Ar 1897 företedde i detta afseende endast en proportionel
ökning mot de nästföregående åren. .
Lördagen den 5 Mars.
45
N:o 12.
Vidare ber jag också att få nämna, att när tullkomitén före- Om tull å tack¬
slog, att tullen för gjutgods, maskiner och redskap skulle utgåochbarla‘ljerH
med 10 procent, var det under förutsättning, att tullen på tack- s r°L
jern bestämdes till 1 krona per 100 kilogram. Denna tullsats 1 018-)
ändrades derpå af Kongl. Maj:t till det belopp af 80 öre, som seder¬
mera äfven blef Riksdagens beslut. Således kan det ej sägas, att
våra gjuter ier och mekaniska verkstäder lidit någon skada af
denna tull.
Den siste talaren nämnde, att det numera går en otvetydig
strömning emot denna tull. Det kan ju vara rigtigt, men man
torde kunna antaga, att, såsom iag förut erinrat, detta varit be¬
roende af våra förhållanden till mellanrikslagen och till Norge.
Att importen ökats under den tid, tullen varit pålagd, är visserligen
sant, men på samma gång har ju också tillverkningen vid våra
mekaniska verkstäder ökats i högst betydlig grad, och jag kan
icke finna, att detta visat någon skadlig inverkan af den åsätta
tullen. Den siste talaren åberopade äfven, att gjuterierna och
de mekaniska verkstäderna under de senaste åren vunnit en så
ofantlig utveckling. Ja väl, men tackjernet har endast under det
sistförflutna året varit tullfritt, och utvecklingen var under de
föregående åren också högst betydande.
Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att något be¬
möta ett och annat, som en af reservanterna, herr Eredholm,
yttrat. På sid. 8 säger nämnde reservant: »Men huru utmärkt
för styrka, träkolstackjernet än är, när det gjutes till tjockare
pjeser, så lämpar det sig icke väl för tunnare handelsgjutgods,
emedan det, utgjutet i tunnare former, allt för lätt tager härd¬
ning eller blir hvitt samt till följd deraf hårdt och sprödt.» Jag
vill deremot erinra, att det varit en tid, och en ganska lång tid,
då vi mycket väl redde oss ensamt med svenskt tackjern, och att
det gjutgods, som då tillverkades, ingalunda var svagare, utan
tvärtom starkare än det nu tillverkade. Om man använder ett
för gjutgods olämpligt tackjern, är det nog sant, att det blir
hvitt i tunnare delar och på samma gång hårdt och sprödt. Men
om man använder ett för gjutning lämpligt tackjern, som utan
tvifvel kan produceras, har producerats och ännu i dag, om ock
i ringa mängd, produceras i vårt land, behöfver man ingalunda
befara något sådant.
På sid. 12 säger vidare reservanten: »Tydligt är, att om
en mekanisk verkstad i vårt land skall kunna täfla på den utom¬
europeiska marknaden, så får man icke genom tull ännu mera
fördyra det gjutjern, som redan förut fördyrats genom att först
införas från England för att här gjutas och sedan i form af fa¬
brikat återföras till England.» Genom tullen skulle man försvåra
exporten ännu mera, vill reservanten sålunda betona. Mig synes,
att de siffror jag nyss uppläste från tullstyrelsens uppgift, visa
motsatsen, och att exporten ej försvårats af den tull, vi förut haft
å tackjern.
N:o 12.
46
Lördagen den 5 Mars.
Om tull & tack- Slutligen vill jag äfven erinra om ett förhållande, som synes
och bariastjern mjg ytterligare tala för att denna tullsats å tackjern är både
'"(Forts 7 nyttig, och nödig. Enligt en uppgift i den tyska tidskriften »Stahl
( or 8' und Eisen» utfördes från Amerika under de tre första qvartalen af
1896 17,173 ton tackjern och under samma tid år 1897 171,098 ton.
Utförseln af tackjern från Amerika har således från år 1896 till år
1897 mångfaldigats mera än tio gånger. Enligt uppgift från en af
Sveriges förnämsta bergsingeniörer, den som kanske anlitas mest
af alla bergsingeniörer vid våra martinverk, har en stor del af denna
export gått till Tyskland och till Österrike, och jernet der blifvit
användt icke allenast till vanligt handelsgjutgods eller lyxgjut-
gods, utan äfven till sådant gjutgods, der det tarfvas större styrka.
Man hade anledning antaga, att en stor del af det ifrågavarande tack-
jernet utgjordes af träkolstackjern. Jag vill erinra om, att äfven
Sverige i fjor fick åtminstone en, kanske flera skeppslaster sådant
jern från Amerika. Om så är förhållandet, om icke allenast gjut-
tackjern, utan äfven träkolstackjern kan på det sättet i stor om¬
fattning exporteras från Amerika, hvilket ej synes alldeles omöj¬
ligt med den oerhörda ökning i produktionen och den oerhörda
minskning i tillverkningskostnad, som under de senare åren der
egt rum just vid tackjernsfabrikationen, synes faran för en sådan
export till Sverige vara ganska betänklig. Då blefve det fråga
icke blott om gjuttackjern, utan äfven om tackjern, som skulle
kunna genom färskning göras användbart till en hel del alster,
hvilka sedan skulle skeppas ut som svenskt smidesjern eller göt-
jern. Detta skulle efter min mening vara en ganska betänklig sak.
Motionärerna ha, som bekant, föreslagit en tullsats af 1 krona
20 öre per kilogram. Vi gjorde detta visserligen med någon tvekan,
men hufvudsakligast af det skäl, att det mycket talats om att
den tullsats, vi förut hade, var alltför låg, och att vi ansågo,
att Riksdagen skulle få tillfälle att derom bestämma. Som nu
emellertid flere af denna kammares ledamöter i bevillningsutskottet
reserverat sig häremot och uttalat som sin åsigt, att en tullsats
af 80 öre vore lämpligare, vill jag icke yrka bifall till motionen
eller till utskottets förslag, utan ber jag, herr grefve och talman,
att få förena mig med utskottets ordförande och yrka bifall till
hans reservation.
Herr Reuterswärd: Vi stå nu inför en, som det kan synas,
i mångens ögon obetydlig fråga. Och det gäller ett obetydligt
belopp, men jag vill förutskicka den meningen, att det här är fråga
om en af hörnstenarne inom hela systemet, åtminstone beträffande
allt hvad jern- och ståltillverkning och -förädling heter. Jag vill
också förutskicka, att dessa mekaniska verkstäder, skeppsbyggeri
och gjuteri fått full ersättning i de högre tullar, de fått, med
beräkning af denna tullsats, ja, till och med med beräkning af 1
krona för hvarje 100 kilogram tackjern och 80 öre för hvarje 100
kilogram skrot, som det föreslogs i den kongl. propositionen, ehuru
i bevillningsutskottet, der jag hade äran sitta den tiden, seder-
Lördagen den 5 Mars.
47
N:o 12.
mera träffades en öfverenskommelse, att vi skulle hafva en gemen- Om tull & tack-
sam tullsats för bada dessa kategorier, och den blef 80 öre.
Den förste ärade talaren beklagade sig öfver, att han ansåg 5°'" * ’
sig böra vid detta tillfälle uppträda mot det parti, han tillhörde. ' 0
Jag skall deltaga i hans beklagande. Och jag får vidare bekänna,
att det icke varit angenämare för mig, som — det torde väl icke
vara de flesta af herrarne obekant — snart sagdt under hela min
verksamhet som riksdagsman arbetat just för det system, som vi
nu lyckligtvis fått och som, tackad vare Gud, gifvit landet en
höjning och en lyftning, hvarom vi för 15, 20 år sedan icke hade
en aning, att se, huru man velat bortbryta ett af stöden, för att
sedan g^nom en revision af systemet åtminstone minska öfriga
tullar, om ej helt och hållet borttaga dem, som man gjort med tack-
jemstullen. Jag undrar, hvad herrarne vunnit och vinna derpå. Jag
vågar påstå, att, när 1890 års Riksdag beslöt tackjernstullens bort¬
tagande, det hufvudsakligaste skälet — må vi icke dölja det —
var den förhoppning, som mången gjorde sig, att, om denna tull
borttoges, detta skulle underlätta de förhandlingar, som då pågingo
mellan Sverige och Norge om att få en dräglig mellanrikslag.
Och jag är alldeles öfvertygad om, att de siffror, herrarne här
använda för att bevisa, huru tackjernstillverkningen är i stigande
efter tackjernstullens borttagande och i följd deraf, i det afseen-
det icke bevisa någonting. Jag hoppas också, att den dag, som i
dag är, skall visa herrarne, att det ännu inom Första Kammaren
finnes ett starkt protektionistiskt parti, som ej låter dåra sig af
vare sig den ena eller den andra förespeglingen.
Hvilken är en bland hufvudgrunaerna för vårt system? Jo,
mina herrar, vårt protektionistiska program lyder: Skydd för allt
svenskt arbete. Tron I, mina herrar, att man gör tackjern utan
arbete? Jag vågar säga, att det tackjern, som tillverkas bär i
landet, fordrar mera arbete, mera kostnad, än som någonsin be-
höfs för att från tackjern göra vare sig smältstycken eller gjut¬
jern. Detta senare är en simpel operation. — Nej, man vill hafva
en revision af hela tulltaxan, man menar en sådan vara en oaf¬
vislig nödvändighet, men jag förmodar, att mina liktänkande vänner
vilja låta den vara i fred, åtminstone så länge jag lefver. Antag¬
ligen är det flera af herrarne, som ej känna till tackjernstillverk¬
ningen eller hergshandteringen i allmänhet. Och jag må ju derför
få nämna, hvilket arbete som fordras, innan man frambringar pro¬
dukten tackjern, på det att en fullständig jemförelse må kunna
göras mellan tackjernstullens berättigande mot andra tullar. Man
skall nemligen från berget, d. v. s. oftast från de djupa schakten,
der man får kosta på mycket penningar för att undanhålla på¬
trängande vatten, utspränga bergsstyckena och äfvenledes med
kostsamma tillställningar uppfordra dem i dagen. Derefter har
man att sofra ifrån gråberget, i den mån det är för ögat urskilj¬
bart i de nedsmutsade bergsstycken man utsprängt — detta för
att slippa forsla det ofyndiga gråberget i allt för stor myckenhet.
Sedan skall malmen transporteras till masugnen, hvilket ofta måste
N:o 12.
48
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- ske på obanade vägar och hvilket arbete man särskildt i det fallet
och barlustjem åY angelägen om att få utfördt, medan slädföre finnes. Jag talar
nu ej om en och annan, som har iernvagar att betjena sig af i
or 8 ' alla rigtningar. Sådant hör ej till bergslagerna i allmänhet. Vid
masugnen sofras malmen ytterligare och slås sönder i bitar, .störa
som en knuten hand. Dessa föras sedan upp på rostugnen. Äfven
denna del af processen kräfver kostsamma anstalter och erfordrar
mycket folk. Malmen skall vidare rostas, gå genom rostugnen,
der tagas ut och derifrån föras till ett annat fält för att der
krossas. Sedan föres den krossade malmen upp på masugnskransen
för att der i olika »bås», som det heter, blandas i vissa propor¬
tioner — olika för olika ändamål — hvartill jag önskar använda
mitt tackjern. För denna process fordras äfven användning af
kalk för att reducera jernet. Detta ökar också kostnaden för pro¬
cessen. Derefter skall malmen uppsättas på kransen och der hvarf¬
tals uppblandas med kol. Slutligen passerar den masimgspipan,
och sedan slaggen tappats af, ledes jernmassan in i kokiller, och
dermed är processen afslutad och der får man tackjernet. — Nu
är att märka, att man har tullskydd till och med för det gjut¬
gods, som frambringas direkt frän masugnen, och hvarmed man ej
har mera besvär, än att man låter jernmassan rinna från mas-
ugnspipan förbi kokillerna ned i en gryta, hvarur den med en
skopa öses i en form. Jag frågar: hvarför skall sådant gjutgods
skyddas, men icke gjutgodset tackjern, är det derför, att det kallas
tackjern, som det skall stå skyddslöst?
Vidare vill jag säga, att skyddet gäller icke här, som den
förste ärade talaren sade, blott en obetydlig klass i samhället utan
hela bergslager; för öfrigt är denna tull för en stor del af dem,
som deraf närmast beröres, en lifsfråga. Den är det för våra
s. k. bergsmän, som hafva i allmänhet obetydliga jordbruk och
hvilkas nära nog enda inkomst för året är hvad de förtjena genom
att med sina egna dragare och sitt eget folk framföra sina kol
och sin malm till masugnen för tackjerns beredning till försälj¬
ning. Kanske någon tycker, att det är en bagatell, om dessa
bergsmän duka under. Man jag får säga, att detta ej är min
åsigt, och att man redan gjort så mycket för att tillintetgöra den
ifrågavarande folknäringen, att man ej får gå längre på den vägen.
I forna tider, när jag började vara bruksegare, för nära 50 år
sedan, såg man bergsmännen i våra bergslager bebo och ega rig-
tiga herrgårdar, och der rådde en välmåga, som var ofantlig. Men
huru är det nu? Ja, de allra flesta nödgas gifva sig ut för att
söka skaffa sig någon biinkomst genom körslor. Af sin jord få
de ej hvad de behöfva för att lifnära sig. De måste köpa det
mesta, de behöfva för sig och de sina.
Man har kallat den nu föreslagna tullen en okynnestull. Jag
har sett det senast i dag i en frihandelstidning. Det må man
kalla den, men jag vågar påstå, att det är något helt annat än
okynne, som ligger till grund för sträfvandet att få tackjernstull
åter åsatt. Vore det okynne, skulle vi ej resa oss och strida för
Lördagen den 5 Mara.
49
N:o 12.
denna tull som vi göra. Den är fullt berättigad. Man tycker, Om tull å «„«*-
att en dylik tull icke skulle hafva någon betydelse för jernlandoc^ barlastjem
som Sverige, hvarifrån man exporterar malm och dit man inför- samt shrot
sknfver dåligt tackjern under benämning af gjuttackjern Jag (Forts )
vill i detta sammanhang säga, att reservanterna från Andra Kam¬
maren. herrar Fredholm och Swartling, helt och hållet misstagit
älS J sl,ia premisser, och att följaktligen äfven deras konklusioner
blifvit temligen falska. Jag begagnar detta uttryck med flit.
Den ene af dessa reservanter säger t. ex.: »1 främsta rummet
torde då uppmärksamheten böra fästas vid det faktum, att tullen
icke berör eller kan beröra tackj ernstillverkningen i dess helhet,
utan blott en ringa del deraf, nemligen tillverkningen af gjut-
tacLjern». Detta är fullkomligt origtigt från början till slut. Att
det tackjern, som införes i landet, användes till gjuttackjern, det
vet jag mycket väl, men mina herrar, det användes, hvad’som
värre är, äfven för att dermed uppblanda våra goda svenska tack-
jernssorter. Af denna blandning göres sedan både plåt och spik
och åtskilligt annat. Derför att priset å det utländska tackjern et
{jr så lågt, att vi med våra träkol icke kunna tillverka ett så
billigt tackjern, är också klart, att det skall blifva användt i stor
s^ala äfven till smides- och valsjern. Och jag skall be att få
nämna, utan att säga något namn, att det finnes åtskilliga bruk i
Sverige, som tillverka varor af sålunda uppblandadt jern. Hvilken
förtjenst, de dermed förskaffa sig, förstår jag ej att bedöma. För¬
modligen förtjena de på det. Men den otjenst, de göra landet, visar
sig deruti, att Sveriges export af jern i allmänhet ej har samma
betydelse nu, som den hade förr. Sådan måste följden blifva, då
man för att få ned prisen ej drager i betänkande att riskera det
göda renommé, som vårt jern förut haft. Detta är ett skäl, som
icke är så oväsentligt.
Den andre af de båda reservanterna säger: »Då ofta återkom¬
mande ändringar i tullförhållandena framkalla ett osäkerhets-
tillstånd, som i hög grad verkar hämmande på näringslifvets ut¬
veckling. så anser jag, att utskottet bort hemställa, att herrar
Lundströms och Ungers motion icke måtte af Riksdagen bifallas.»
Hvarför tänkte icke den ärade reservanten så år 1896. Jo, jag
nyss.nä>nnde, att det årets Riksdags beslut påverkades
af förhållandet till Norge i så måtto, att man hoppades att med
hänsyn till detsamma kunna få en god mellanrikslag. Vi veta
alla, huru det gått med den saken. Emellertid har presenten
räckt ett år och litet deröfver, och det kan vara onödigt, att den
räcker längre än till detta års slut.
Nu skulle jag äfven vilja fråga: hvarför attackerar man just
denna, efter hvad somliga säga, så obetydliga tullsats. Här är
fråga, säger man, om en tull, som gagnar ingen, men skadar alla.
Den måtte väl ej skada den arbetande klassen, hvarom man så
ofta talar under våra öfverläggningar. Tvärtom. Och jag vill
framhålla, hurusom i stället de lagbestämmelser, som gjorde in¬
skränkning i möjligheten för minderåriga barn att bidraga till
Första Kammarens Prot. 1898. N:o 12. 4
N:o 12.
50
Lördagen den 5 Mars.
Om tull a tack-
och barlastjern
samt skrot.
(Forts.)
familjens försörjning, verkat ofördelaktigt för den arbetande klas¬
sen, särskildt i bergslagen, der barnen kunde deltaga i arbetet,
t. ex. genom att sitta på en pall och kasta ett stycke malm åt
ena sidan ocb ett annat stycke åt den andra. På detta sätt bi¬
trädde de vid den s. k. sofringen. Ocb det fans familjer, som lefde
på hvad barnen sålunda förtjenade. Men sådana skäl betyda na¬
turligtvis intet, när det är fråga om frihandel eller protektionism.
Derutinnan vill jag gifva mina motståndare rätt, att under
goda konjunkturer, d. v. s. då prisen äro höga å våra jern- och
ståleffekter, denna tull icke spelar någon roll eller åtminstone en så
obetydlig, att den då gerna kunde vara borta. Men när den egent¬
ligen behöfs, är, då konjunkturerna äro dåliga. När förhållandena
äro sådana, som de voro — jag tror att det var år 1890 eller år
1891 — då jag med egna ögon såg liggande i Göteborgs hamn
stora staplar med importeradt tackjern, under det man icke kunde
sälja det svenska tackjern et vare sig inom eller utom landet,
under sådana tider är det godt att hafva tacki ernstull; och hade
vi haft det nämnda år, skulle ej dessa berg af engelskt tackjern
hafva varit synliga i svensk hamn. Det fins jernhandlande, som
säga: »Gör det bara billigt!» Jag har mera än en gång träffat
på exportörer, som uppmanat mig: »Gör det bara billigt! Det får
vara hurudant som helst, blott det är billigt!» Jag har svarat:
»Mina stämplar sätter jag ej på något oärligt jern; då må det
hellre ligga, der det ligger.»
Jag har nämnt, att herrar gjuteriegare och mekaniska verk¬
städers egare och skeppsbyggare m. fi. hafva fått full ersättning
för denna tull. De vilja dock hafva en present till, och det är
skälet, hvarför det varit så delade meningar i denna fråga. Det
är ju klart, att det ligger i dessa fabrikanters intresse att slippa
tull på tackjern. Göra de det, hafva de ytterligare skydd för sina
alster just derigenom. Men det är väl ej lierrarnes mening, åt¬
minstone ej de ärligt menande protektionisternas, att man skall
taga från den ena industrien för att skänka den andra. Det ingår
då ej i mina principer.
De bevis, som när anförts mot tackjernstullen, hafva bygts
på vetenskapliga grunder, säger man. Ja, jag erkänner, att den
förste ärade talaren nog kan göra det. Men jag tillåter mig att
mot honom säga, att jag tror, att han så öfvervägande byggt sin
bevisföring på tekniska och vetenskapliga funderingar, att han
tänkt för litet på det praktiska resultatet, hvarom jag anser att
det egentligen här är fråga. Han har äfven byggt sin bevis¬
föring på statistiska uppgifter, och dessa voro icke alla åtmin¬
stone fullt korrekta. Jag tror också, att den, som praktiskt syssel¬
satt sig med sjelfva handteringen och icke allenast med den här
närmast ifrågavarande arten af jernhandtering, utan äfven med
jernförädling, skall kunna jäfva till och med ett och annat af
hvad teorien och vetenskapen i förevarande ämne lär. Man har
sagt, att man icke såg någon nytta af tullen den tid, den fans.
Huru vill någon af herrarne söka bevisa sanningen af ett sådant
Lördagen den 5 Mars.
51
N:o 12.
påstående? Man behöfver allt fundera från morgon till qväll året Om tull å tack-
om för att kunna räkna ut det, och man skall ej komma till detoch bariastjem
önskade resultatet ändå. Ty som jag sagt: här beror mycket på samt skrot
konjunkturer och spekulation m. m. Den ena månaden, det ena (Forts')
året ligger allt nere; ingen mensklig magt, ingen tulltaxa kan
hindra det. Man skall vid bestämmandet af en tulltaxa ej se på
förhållandena, sådana de äro i dag eller en annan dag, utan så¬
dana de äro i allmänhet, och visar det sig, att tackjernet behöf¬
ver skydd.
Jag ber herrarne om ursäkt, men jag blir varm hvar gång
det blir fråga om att rubba ett system, hvarpå jag sätter ett så
obeskrifligt värde, och hvilket jag sett visst icke skada vårt land,
utan gagna det. Det är naturligt, att jag med värme talar i en
dylik fråga, helst jag ser, att alla anlopp, som göras, gå ut på
att förr eller senare bevisa hela systemets ohållbarhet. Hvarför
skall just denna tullsats vara en sådan, som ej verkar skyddande?
Hvarför är det ej så med alla andra serier af tullar? Om denna
tull ej har annan verkan, har den åtminstone den, att ej en in¬
dustrigren mördas för att en annan skall få större vinst eller
fördel. Och om vi se på, hvilka inkomster tackjernstullen kan
tillföra statskassan, finna vi, att den visserligen ej gifver mera
än 4- ä 500,000 kronor om året. Men, mina herrar, vi ha många
gånger haft gemensamma voteringar om mindre än 4- å 500,000
kronor. Yi få säkerligen snart votera om ett belopp af 2,000
kronor, hvars beviljande varit föremål för kamrarnes förhand¬
lingar i dag.
Emellertid hoppas jag, att, när det blir votering i denna fråga,
vi få se, att de siffror, man åberopat från denna kammares om¬
röstningar i frågan under föregående riksdagar, blifva helt andra
än år 1896. Jag yrkar bifall till herr Cavallis reservation.
Herr Lithander: Jag anhåller att få yrka bifall till herr
Cavallis reservation, för hvilken jag vill afgifva min röst, derest
det kommer till votering. Och då tiden är så långt framskriden,
skall jag endast i största korthet söka motivera mitt votum.
Innan skyddstullen å gjutgods infördes, hade en mycket nog¬
grann utredning verkstälts i utskottet, och redan förut förelåg
utredning och yttrande af tullkomitén. Sedan på grund af nämnda
utredningar och yttrande i sammanhang med tull å halffabrikatet
tackjern, som är nödvändigt för framställande af gjutgods, endast
i sammanhang med tull derå, utskottet tillstyrkt och Riksdagen
beslutit att åsätta gjutgods skyddstull, har det så småningom
lyckats motståndarne till den skyddsvänliga uppfattningen i sven¬
ska Riksdagen att taga bort den förutsättning, under hvilken tull
asatts gjutgods: det halffabrikat, som är nödvändigt för fram¬
ställande af gjutgods, är nemligen nu tullfritt. Jag hemställer,
om icke detta måste betraktas som en mycket stor oegentlighet,
för att icke säga orimlighet. Och jag hemställer till kammaren,
huru vår tulltaxa så småningom skall komma att se ut, derest
N:o 12.
52
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack-
och barlastjern
samt skrot.
(Forts.)
man fortgår på samma stråt och tager bort tull på hallfabrikat,
men låter tullen qvarstå på det färdiga fabrikatet. Då får man
sannerligen ej sin tulltaxa grundad på rigtigt säkra förutsätt¬
ningar. Och mig har det alltid förundrat på det högsta, att icke
det protektionistiska partiet stått som en man, då det galt att
reparera det fel, som begicks år 1896.
Man bar framhållit, att de mekaniska verkstäderna nu ut¬
vecklat sig på ett mycket gynsamt sätt. Ja, det är något, som
äfven jag med mycken glädje iakttagit. Men jag ber att fa fråga:
från hvilken dag daterar sig denna lyckliga vändning i de meka¬
niska verkstädernas förut ganska bekymmersamma ställning? Jo,
den daterar sig från precis den dag och den tidpunkt, då det
samtidigt åsattes tull på gjutgods och tull på halffaorikatet tack¬
jern. Det tager sig ej rigtigt bra ut, att just målsmännen för de
mekaniska verkstäderna nu hålla på, att den oegentlighet skall få
fortfarande ega bestånd, som tillskapades genom ett sedermera
begånget fel, genom den attack, som, efter hvad jag nyss nämnt,
med framgång gjordes på skyddssystemet. Jag tycker, att de
mekaniska verkstädernas målsmän då visa bra liten tacksamhet
för hvad som orsakat dessa verkstäders nyss framhållna uppsving.
Jag hoppas, att den uppfattning måtte göra sig gällande, att det
skall vara konseqvens i tulltaxan. Ty saknas konseqvens deri,
kan man få mycken anledning och rättvis anledning att klaga
öfver tulltaxan. Men ser man till. att konseqvens råder, och för¬
hindrar att dylika manövrer vidare lyckas, hoppas jag, att man
ej får anledning att klaga öfver densamma.
J ag ber att få förnya mitt yrkande om bifall till herr Cavallis
reservation.
Herr Wsern: Såsom en omständighet, som talade för tackjerns-
tulls åsättande, har man framhållit den stora import af tackjern,
som egt rum under år 1897. Man har sagt, att deraf, att tackjerns-
importen var så mycket större det året än år 1896, det vore klart,
att tackjernstull behöfdes. Till hvad den förste talaren deremot an¬
fört vill jag lägga, att man ej ens kan bläddra i våra statistiska
berättelser om utrikes handeln utan att finna, att än en, än en
annan vara företer en ovanligt hög importsiffra, och granskar man
då förhållandet närmare, så finner man esomoftast att orsaken dertill
varit, att förslag om tullförhöjning blifvit vid riksdagen väckta.
Det är ju då helt naturligt, att importörerna hellre underkasta sig
någon ränteförlust än risken af en betydligt höjd tullbeskattning.
För öfrigt tror jag också, att den nämnda ökningen af tackjerns-
importen till icke ringa del haft sin grund i ökadt behof. Och
den förste talaren har visat, att, långt ifrån att den stora impor-
porten på något sätt skadat vår bergshandtering, våra tackjerns-
tillverkare oafbrutet fortsatt att tillverka allt mera och mera
tackjern. Motionärerna hafva icke utredt någon skada af den
stora importen, ej ens anfört någon sådan. Af den motionär, som
yttrat sig här i dag, har det visserligen talats om, att ställningen
Lördagen den 5 Mars.
53
N:o. 12
kunde vara bättre på tackjern sfabrikationens område. Men hvar- Om tull å tack-
ken i den motionärens anförande eller i motionen är utredningoch larhutfcr»
lemnad om någon annan minskning, än att några masugnar ned- samt skrot
lagts. Jag föreställer mig, att hela kammaren vet, att sådant mer- (Fort8)
endels härrör af två faktorer. Den ena är de vetenskapliga upp¬
finningarna, som göra, att, för att en handtering skall vara lö¬
nande, den med tiden fordrar nya maskiner, nya apparater och
således större nedlagdt kapital, än som förut varit erforderligt,
men detta kan ej löna sig vid en mängd små verkstäder, utan
den naturliga följden är, att några verk förstoras och andra ned¬
läggas. Den andra är något, som i hvarje industri gör sig gäl¬
lande, att man måste nedbringa de allmänna kostnaderna så myc¬
ket som möjligt för att i tider af stark konkurrens få någon för¬
tjenst. Sålunda går fabriken öfver handtverkaren och den stora
fabriken öfver den lilla. Det är tydligt, att, då arbetet bedrifves
i större omfattning, omkostnaderna blifva proportionsvis mindre
och producenten derigenom får en vinst, som han icke kunnat få,
om han bedrifvit arbetet i mindre skala. Följden måste således
blifva, att vissa verk förstoras, och att andra, som icke kunnat
följa med, måste nedläggas. I dessa samverkande orsaker har man,
hvad nu tackjernsindustrien angår, att söka anledningen till att,
under det att flerestädes i vårt land stora masugnar med tillhörande
verk blitvit byggda, deremot många smärre masugnar nedlagts.
Låt vara att skada derigenom drabbat en och annan enskild; när
tillverkningen betydligt ökats, har ju handteringen ovilkorligen
gått framåt. Under sådana förhållanden kan man ej säga, att
tackj er nsfabrikationen lidit, och än mindre, att orsaken varit, att
utländskt tackjern införts till gjuterierna.
Jag kommer nu till det andra argumentet, som användts. Vi
få erinra oss, att den förut gällande tullen å tackjern blef noga
afvägd. Tullkomitén hade för tackjern föreslagit högre tullsats,
1 krona för jOO kilogram, men den nedsattes till 80 öre, för att
tullsatserna å tackjern och gjutgods skulle motsvara hvarandra
efter en beräkning, som komitén gjorde. Hvarför föreslås nu i
motionen 1 krona 20 öre? Jo, derför att den förut gällande tullen
ej haft afsedd verkan. Dessa, som nu vilja förena sig i herr
Cavallis reservation, och motionärerna sjelfva, säga, att den förut
gällande tullen ej haft någon verkan. Hvarför då återgå till den?
Man har vidare sagt, att, huru väl afvägd tullen än är, den icke
kan afse annat än den inhemska produktionens skydd. Skall det
då vara omöjligt för oss att också tänka på utförseln? Det har
ju talats om här, hvilken storartad utveckling maskinfabrikationen
nått hos oss, och i sammanhang dermed om en icke ringa utförsel.
Om man lägger tull på det råämne, som användes för maskin¬
fabrikation, dä omöjliggöres ju maskintillverkningen eller minskas
den åtminstone. Men derom vill man icke höra talas. Man an¬
för mot en sådan invändning, att, då vi hade tull på tackjern,
maskinutförseln äfven steg. Mycket rigtigt. Men då hade vx den
mycket omtalade mellanrikslagen; då hade vi tullfri utförsel på
N:o 12.
54
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack-
och häri as t jern
samt skrot.
(Forts.)
Norge. Det ha vi icke nu, utan vill man nu hafva en större ex¬
port af maskiner till vare sig Norge eller något annat land, må¬
ste man göra det möjligt för våra maskinfabrikanter att tillverka
billiga maskiner. Jag har fått några uppgifter från en af de
största verkstäderna i Stockholm. Den använde år 1897 257,600
kilogram svenskt tackjern, 530,500 kilogram skrot och 2,305,600
kilogram engelskt tackjern. Det engelska tackjernet var således
80 procent af det hela, 3,093,700 kilogram. _ Kan man antaga, att
ju icke verksamheten vid denna fabrik varit mindre och invarje
fall betydligt mindre lönande, om för det engelska tackjernet sko¬
lat betalas en dryg tullafgift? Från samma verkstad upplyses,
att år 1895 exporterades 252,000 kilogram, år 1896 368,000 och år
1897 750,000 kilogram. Exporten var halfannan gång större år 1896
än år 1895 och dubbelt större år 1897 än år 1896. Om vi önska,
att vi skola kunna exportera våra fabriksvaror, måste vi se till,
att vi ej för att upphjelpa en industri, som nu ej finnes eller blott
obetydligt finnes och som hittills ej kunnat hjelpas med den tull,
som varit, utan är allenast en förhoppning, taga från maskin¬
fabrikanterna deras förtjenst och hindra tilltagande af en vigtig in¬
dustrigren, som lemnar mycket till export.
Jag skall slutligen be att få yttra något med anledning af
hvad ålderspresidenten, herr Reuterswärd, anfört gent emot hvad
herr Swartlmg uttalat om nyttan af trygghet. Han erinrade om,
hurudant förhållandet var, när tullen togs bort. Jag vill fram¬
hålla, att tullfrihet för tackjern ej kunnat visas vara skadlig,
men att motsatsen i hvarje fall måste skada exporten. Detta är
ett ganska starkt skäl, och jag tror, att kammaren skall lyssna
till hvad protektionister, sådana som herrar Åkerman och Swart-
ling, haft att andraga i detta afseende. Jag kan icke tro annat,
än att kammarens flertal önskar stadga på detta område af nä-
ringslifvet. Man har från det sky dds vänliga hållet anfört, att
det varit bristande trygghet, som gjort, att tullen under fyra år
ej haft verkan. Då man sålunda allmänt torde erkänna, att trygg¬
het på industriens område ingalunda är öfverflödig eller onyttig,
hoppas jag för min del, att, när tullen ej kan medföra trygghet,
men tullfrihet gör det, vännerna af vår industris utveckling skola
vara på sin vakt och afböja detta försök att återvända till osä¬
kerhet och fördyrande af det råmaterial, som är för den svenska
industrien nödvändigt.
Herr Unger: Den siste högt ärade talaren har gifvit motio¬
närerna förebråelser derför, att de ej förebragt någon utredning
i denna fråga. Det skulle troligtvis hafva varit fåfäng möda för
motionärerna att söka åstadkomma en utredning, som kunnat
öfvertyga dem, som hafva samma åsigt som den siste ärade tala¬
ren och många flere. Motionärerna hafva derför ansett det vara
tillräckligt att åberopa, hvad tullkomitén, som gjorde upp hela
systemet för vår tullagstiftning, på sin tid anfört. Den har an¬
setts vara en auktoritet. Den var sammansatt af de mest insigts-
Lördagen den 5 Mars.
55
N:o 12.
fulla representanter för våra näringar, män med grundlig känne- Om tull å tack-
dom om hvad våra näringars behof kräfde den tiden. Och till och barlastjem
sist hafva motionärerna tagit sig anledning säga, att det så myc- samt skr°t'
ket mindre kunde anses förefinnas giltiga skäl att lemna införseln ' 0 8-'
af tackjern tullfri, som nu gällande, jemförelsevis betydliga tull¬
satser ä gjutgods och maskiner voro bestämda under förutsättning
af tackjernstull, vid hvilket förhållande egare af gjuterier och
mekaniska verkstäder icke heller med fog kunde motsätta sig tull
å tackjern. Yi antogo verkligen, att, när den tull, som nu gäller
för gjutgods och maskiner, bestämts under förutsättning af tull å
tackjern, det skulle anses billigt, att tackjernet återfinge sin tull.
Hvad siffror och statistiska uppgifter beträffar, ha vi ej upptagit
sådana, derför att vi visste, att hvar och en hade dem tillgängliga
för sig, och att hvar och en skulle draga sina slutsatser af dem.
Yi hafva dock velat nämna, att under det år, vi haft tullfrihet
för tackjern, importen högst betydligt stigit, och äfven, med an¬
ledning af att den förutvarande tullen å tackjern visat sig vara
väl läg, ansett oss böra föreslå en tullsats af 1 krona 20 öre per
100 kg., hvarigenom det dock ej skulle bli så stor tull som pris-
skilnaden, 15 kronor per ton, mellan det engelska och svenska
tackjernet. Då det emellertid nu anmärkts, och det med fog, att,
om man höjde tullen öfver hvad den förut varit och öfver hvad
tullkomitén föreslagit, gjuteriegarne med skäl kunde klaga och i
sin ordning yrka höjning af sina skyddstullar, vill jag acceptera
den af herr Cavalli anförda reservationen. Jag kan väl förstå,
att den förste högt ärade talaren anser mig dermed hafva gifvit
ett erkännande af fruktlösheten af vårt förslag. Han förmenade
nemligen, att redan det, att tullen skulle vara 1 krona 20 öre för
100 kilogram, medan prisskilnaden är 15 kronor per ton, bevisade,
att den föreslagna tullen till ingenting tj enade. Det beror på,
huru stora anspråk man har. Om vi ej kunna vinna allt, hvad
vi önska, få vi nöja oss med att vinna mindre. En sådan tullsats
skulle väl ändå bringa någon fördel åt en näring, som också för-
tjenar sitt skydd. Ja, det är detta, som är det stora spörsmålet.
Man har sagt, att tullen ej verkar någonting, att ingen nar fördel
af den mera än staten, som får några hundra tusen kronor genom
den. Detta förefaller högst märkvärdigt, och jag kan icke förstå,
hvarför denna tull icke skulle verka på samma sätt som alla
andra tullar, nemligen så, att när genom tullens åsättande im¬
porten minskas, så minskas i samma mån tillgången, såsom följd
hvaraf efterfrågan ock, med samma konsumtion som förut, måste
ökas, och ju större efterfrågan det blir på en vara, desto mera
stiger priset på densamma, och tvärtom. .Priset på tackjern kan
väl icke följa andra ekonomiska lagar än priset å andra varor,
utan det är väl beroende, såsom pris i allmänhet, på förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan.
Men, svarar man, vi kunna icke undvara det engelska tack¬
jernet. Ja, är det verkligen så säkert, att vi icke kunna undvara
det till stor del och kanske till och med helt och hållet snart
Nio 12.
56
Lördugen dtu 5 Mara.
Om tull å tack- nog, om tillverkningen af gjutjern finge åtnjuta erforderligt skydd?
act ygrtjw-n Helt visst kunna vi redan nu undvara större delen af det engelska
* eller amerikanska gjuttackjern, som nu användes? Jag för min
orta' del tror, att det vore en stor lycka för Sverige, om vi icke an¬
vände så mycket deraf, utan kunde nöja oss med det för de flesta
ändamål vida bättre svenska gjutjernet. Det talades nyss om den
lysande utställningen i fjol ocn att vi icke skulle qväfva en in¬
dustri, som visat så göda resultat. Dessa goda resultat torde
dock häntyda på, att denna industri kan tåla att bära den nu
ifrågasatta tackjernstullen, och hvad utställningen beträffar, så
var den visserligen ganska lysande, men jag tror, att den skulle
varit mycket värdefullare, om det funnits mindre af engelskt
tackjern i åtskilliga utstälda maskiner och andra tillverkningar.
För öfrigt har jag i min egen ort sett, huru den nu gällande
tullfriheten för tackjern verkat. Det finnes der ett bruk, som
ganska länge tillverkat gjuttackjern och sålt icke obetydliga
qvantiteter deraf årligen; men 1897 nedgick försäljningen till en
femtedel af hvad den förut varit. Detta såsom ännu ett bevis,
huru tullfriheten och deraf beroende ökad import minskar efter¬
frågan på svenskt gjutjern.
Det har vidare anmärkts, att det svenska tackjernet vore allt
för godt att användas till gjutgods, men detta gäller icke om
gjutgods i allmänhet, och för öfrigt finnes en del svenskt tackjern,
som är svårt att afsätta på annat sätt än för användning till
gjutgods, nemligen det, som erhålles under de första värmnings-
dygnen, och det är en stor fördel för de mindre bergsmännen,
som icke kunna hälla på att blåsa så länge, utan till följd deraf
ofta måste blåsa på nytt, att fä afsätta sitt jern till detta ända¬
mål. Herrar verkstadsegare få väl erkänna, att om de köpte
detta och annat för gröfre gjutgods lämpligt tackjern, så vore
det icke så betungande, att de väl tullskyddade gjuterierna behöfde
gå under derpå. Men det är ju helt naturligt, att de mekaniska
verkstäderna icke vilja vara med om denna tull. Dertill är den
menskliga egennyttan för stor. Men det finnes någonting, som heter
intressenas begränsning, och grundsatsen härom får väl göra sig gäl¬
lande i ekonomisk såsom i hvarje annan lagstiftning. Det finnes också
en och annan af denna närings representanter, som man får höra
erkänna det rättmätiga i att de fä sina intressen åtminstone så myc¬
ket begränsade, att icke tillverkningen af råmaterialet förqväfves.
Hvad beträffar den vacklande lagstiftningen, som jag hört
talas om, får jag i likhet med herr Reuterswärd säga, att vi
naturligtvis ingenting hellre sett, än att den icke varit vacklande.
Men den blef det på grund af förespeglingarne, att denna tullsats
skulle kunna inverka på norska frågan 1896. Jag hoppas, att,
om tullsatsen åter kommer till stånd, den icke vidare skall blifva
vacklande.
Bland de många andra af reservanterna anförda skäl, som
redan blifvit bemötta, anför herr Fredholm det betydelsefulla för¬
hållandet, att den man, som såsom finansminister år 1892 för
Lördagen den 5 Mars.
57
N:o 12.
Riksdagen framlade förslag om införande af tackjernstull, numera Om tull«tnck-
har, enligt hvad han gifvit till känna för Riksdagen, ändrat åsigtoch iariastjem
i denna fråga. Ja, det är verkligen rätt anmärkningsvärdt, att samt skrot'
den, som till följd af sin embetsställning sysselsatt sig med tull- (Fort8-)
systemet och som derigenom samt ännu mer till följd af sin stora
praktiska verksamhet på detta område borde känna hithörande
förhållanden, ändrat åsigt i saken. Men om man närmare granskar
de uppgifna skälen, hvarför han ändrat åsigt, så förfaller till stor
del betydelsen af detta faktum. Hans åsigt är nemligen, att man
icke bör kola: det är en misshushållning med Guds gåfvor; man
bör låta skogen växa, till dess den kan afverkas såsom sågverks-
träd, eller åtminstone såsom pappersved. Det vet väl dock hvar
och en, att det är en högst betydlig del af skogen, som aldrig
kan blifva pappersved och ännu mindre sågverksträd. Den allra
största delen af den skog, som användes och måste användas till
kolning, duger icke heller till någonting annat. Skulle man draga
ut konseqvenserna af de skäl, som den högt ärade talaren anfört
för sin åsigt, så skulle icke alls någon kolning ega rum, vi skulle
icke hafva någon jernindustri, och vi skulle låta all skog växa
till sågverksträd eller åtminstone till pappersved. Med hänsyn
till beskaffenheten af dessa af f. d. finansministern anförda skäl,
anser jag icke den omständigheten, att han ändrat åsigt, vara alls
betydelsefull. Det är många, som ändrat åsigter i denna fråga,
och jag hoppas, att det i kammaren måtte finnas många, som
kommit under fund med att det innefattar en orättvisa att taga
bort erforderligt skydd från en näring för att derigenom ytter¬
ligare gynna dem, som under förutsättning af sådant skydd för
tackj ernstillverkningen åtnjuta kraftigt tullskydd för sina till¬
verkningar.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag vill blott
säga, att det klander, som drabbat motionärerna, bär jag med allt
jemnmod, ty jag vet, att vi kämpa för en rättvis sak, den andre
motionären och jag, hvilka båda äro från bygder, der vi sett på
nära håll verknmgarne af tull eller icke tull på tackjern. Deri
får väl anses ligga en ursäkt för att vi besvärat kammaren med
denna fråga.
Jag yrkar bifall till herr Cavallis reservation.
Hans excellens friherre von Essen: Jag anser mig skyldig
att a nyo yttra mig i denna fråga, enär jag sista riksdagen ytt¬
rade nagra ord i densamma, hvilka jag nu icke vill upprepa, utan
endast i korthet söka förtydliga. Det är icke för mig synnerligen
behagligt att göra detta; tv jag skiljer mig i denna sak frånåsig-
terna hos flertalet inom det parti, som jag tillhör. Och det är
också särskildt obehagligt derför, att den högt ärade talare, som
jag räknar såsom min vän, förklarade, att han hoppades, att hans
vänner matte följa hans parti. Jag för min del får dock uttala
den förhoppning, att vår vänskap icke måtte upphöra, derför att
jag i detta fall måste skilja mig från honom.
N:o 12.
58
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- Då han beskref, huru tillverkningen af tackjern tillgår och
och b arlastjem dermed ville bevisa, att det tackjern, som vinnes genom denna
samt skrot. Y^[lyffciga procedur, icke kan kallas en råvara, framhöll han bland
(Forts.) annat, hurusom det äfven vid masugnarne gjutes gjutgods, för
hvars åstadkommande fordras helt obetydliga åtgärder och som
har en helt ringa betydelse i förhållande till sj elfva tackjerns-
tillverkningen. Men jag håller före, att det är sådant gjutgods,
som användes för eget behof. I detta gjutgods inblandas icke
något engelskt tackjern, utan det tillverkas af det svenska tack¬
jern, som rinner ur masugnen. Jag har sjelf såsom jernverks-
idkare i 30 å 40 år varit i tillfälle att i ganska stor utsträckning
begagna sådant. Men det gjutgods, som går i marknaden, är i
de allra flesta fall tillblandadt med engelskt tackjern för att få
godset så lättflyttande, som det bör vara. Deri får man väl lof
att gifva mig rätt.
Han framhöll tillika, att det vore orätt att låta de mekaniska
verkstäderna hafva qvar förmånen af den höga tull, som åsatts
deras produkter, men borttaga den från råvaran. Ja, skulle man
kunna svara, men tullen på de mekaniska verkstädernas fabrikat
har icke den verkan, att den i nämnvärd grad fördyrar desamma;
ty de mekaniska verkstäderna äro så många, att konkurrensen
dem emellan alltid måste verka derhän, att priset icke blir oskä¬
ligt högt på deras produkter. Men deremot har tullfriheten för
tackjern den verkan, att de med fördel kunna exportera sina pro¬
dukter, en fördel, som säkerligen skulle upphöra, om man lade
tull på tackjern i den grad, som här föreslagits. Och i valet
emellan att stödja de mekaniska verkstäderna, som gifva god ar¬
betsförtjenst åt många, eller att gynna ett fatal tackjernstillver-
kare, ställer jag mig obetingadt på den sidan, som gynnar de
mekaniska verkstäderna.
Den högt ärade talaren nämnde vidare, att denna tull är en
hörnsten för hela systemet och att detta skulle rubbas, derigenom
att denna tull icke finge fortfara sådan den förut varit. Men år
1896 gjordes icke någon ansats till rubbning af hela systemet,
fastän denna tull togs bort. Jag tror, att farhågorna i denna
rigtning äro öfverflödiga. Men deremot tror jag, att systemet
kan utsättas för mycket större fara genom införandet af orättvisa
och olämpliga tullar. Ty derigenom alstras hos frihandlare —
och äfven hos andra — en opinion, som är mera farlig för sy¬
stemet än underlåtenheten att pålägga en tull. Således tror jag
icke, att faran ur denna synpunkt är så stor, som den ärade tala¬
ren sade.
Jag medgifver, att jag nyss af en pa detta område mycket
erfaren man hört, att någon del af det importerade engelska jernet
användts äfven för andra ändamål än till gjutgods och att äfven
på senaste tiden importerats engelskt skrot, hvaraf man tillverkat
spik och dylikt. Konkurrensen med detta billiga jern skulle vara
menlig för andra tillverkare af förädladt jern, som hafva goda
stämplar. Jag medgifver, att häri kan ligga någon fara. Men
Lördagen den 5 Mars.
59
N:o 12.
med den lyckliga erfarenhet jag eger såsom jerntillverkare under Om tullå tach-
många ar "och tillverkare af jern med stämpiar af högt renommé, ochsb"la^en>
tror jag — och min ädle motståndare, som äfven har mycket goda
stämplar att prestera, torde med mig kunna betyga — att en god ( 0 ■’
vara alltid vinner högt pris och att de goda stämplande hålla sig
uppe i marknaden trots konkurrensen med de betydliga qvanti-
teter jern. som finnas i verldsmarknaden, och trots det, att den
stora konsumtionen blandar upp marknaden med billiga varor.
I afseende å tullens åsättande har det såsom ett önskemål
framhållits, att man skulle kunna bringa till stånd en tillverk¬
ning af sådant lättflytande tackjern, som produceras vid de stora
koksmasugnarne. Men hvarje jerntillverkare känner väl till att
eu stor koksmasugn — om det nu skulle kunna lyckas att åstad¬
komma en sådan genom åsättande af den tull på tackjern, som nu
föreslagits — skulle tillfoga vår jerntillverkning med träkol ett
stort afbräck. Ty då komme denna koksmasugn troligtvis att
tillverka så mycket, som behofvet inom landet kräfde; och då
vore genom tullen intet annat vunnet, än att en tillverkare gyn¬
nats på alla de andras bekostnad. Det är naturligt, att denna
Lill verkning skulle uppkomma vid kusten, der malmen kunde möta
den importerade koksen, och tillverkningen skulle naturligtvis
drifvas i så stor skala, att de svenska tillverkarne af träkols-
tackjern för gjuteriernas behof icke skulle kunna konkurrera
dermed.
Den siste ärade talaren omnämnde ett yttrande, som fäldes
af mig vid föregående riksdag rörande skogshushållningen, som
jag framhöll såsom en vigtig synpunkt för vårt land i stort sedt
med afseende å jerntillverkningen; och jag kan icke annat än vid¬
hålla hvad jag da sade, eller att skogen blir lägst betald genom
att användas vid jerntillverkning, och att detta är det minst för¬
delaktiga användningssättet. Men å andra sidan måste man na¬
turligtvis medgifva, att det finnes skog, som icke kan användas
till annat ändamål än till kol. Jag vill dock framhålla för kam¬
marens ledamöter, att under den tid, som jag med uppmärksamhet
följt dessa förhållanden, har jag funnit, att man vid de större
jernbruken på senaste tiden öfvergått till en helt annan metod i
afseende ä skogshushållningen, och detta just på de grunder, som
jag angaf i fjol och som jag nu åter tillåtit mig beröra. Det
fans nemligen förut bruk, som hade hela sin skogshushållning
grundad på kolning, så att hela skogen afverkades genom kol¬
ning på cirka 80 års omloppstid. Men i den mån som det varit
möjligt för bruksegarne att öfvergå till en annan metod och an¬
vända skogen till andra ändamål, hafva de gjort det och använda
till kolning endast sådant, som är nödvändigt att bortgallra för
skogens behöriga skötsel och vård, samt toppar och dylikt affall
vid skogsafverkningen. Man har kommit ganska långt på den
vägen, och jag vidhåller, att det icke är synnerligen fördelaktigt
för skogshushållningen att använda skogen uteslutande till kolning,
utan innebär det tvärtom en misshushållning. Det är naturligt,
N:o 12.
60
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- att man icke kan sitta ock vänta, till dess skogen kunnit växa till
“"tmfskJoT’1— ty c'a går man under — men det kar visat sig, att det öfver-
(Foit*) vägande antalet af våra skogsegare ock kruksegare sökt så små¬
ningom gå den väg jag nu antydt ock kafva vunnit sitt mål i
ganska väsentlig grad. Att det finnes kyttegare, som icke öfver-
gått till detta system, är väl sanning, men det är ett fåtal.
Jag kan för min del icke annat än omfatta reservationen på
de grunder, som kerr Swartling anfört. Med det stora intresse,
hvarmed jag omfattat denna sak, skulle jag — ekuruväl densamma
icke kan vara så intressant för flertalet af kammarens ledamöter
— kunna fortsätta denna diskussion, snart sagdt, huru länge som
kelst; men jag vågar dock icke längre upptaga kammarens tid,
utan anhåller om bifall till reservationen, ock yrkar således af-
slag åt utskottets hemställan.
Herr Fränekel: Man har varit mycket angelägen att i de re¬
servationer, som förekomma vid detta betänkande, framdraga
historiken om de voteringar, som förevarit i denna fråga; men
man kar, så vidt jag kunnat finna, undvikit den historik, som
vore den vigtigaste i denna sak, nemligen om huru de skydds¬
tullar, som Riksdagen beslöt 1892, först tillkommo. Går man
tillbaka till tiden för tullkomiténs betänkande, så måste man
finna, att denna komité, sammansatt i syfte att granska alla nä¬
ringars behof i detta syfte, kommit till resultatet af en tull å tack¬
jern ock skrot af respektive 1 krona och 80 öre; att Riksdagen,
efter moget öfvervägande och visserligen med knapp majoritet,
beslöt denna tull i sammanhang med de öfriga tullarne och att
den fick verka under åren till ock med 1896. Hvad inträffade då?
Jo, sedan frihandlarne funnit, att styrkan af den majoritet, som
förefans inom Riksdagen i fråga om nödvändigheten för landet
att införa det protektionistiska systemet, allt mer ökas, så fann
man sig tvungen att nedlägga sådana vapen, som afsågo att gå
rätt på saken, och man fann sig i stället nödsakad att se till,
huruvida man icke skulle kunna skjuta bresch på detta system
genom att rubba det i småsaker. Att man icke misstog sig i det
fallet, derpå hafva vi nu i dag fått bevis. Man vände sig till de
mekaniska verkstädernas representanter ock ansåg, att kär vore
ett lyckligt fält, der man kunde våga försöket att vinna intrång
på det protektionistiska systemets anhängare. Huru skall man
eljest kunna förklara, att representanten för en af våra största
mekaniska verkstäder kan i kammaren i dag förklara, att denna
industri är i så hög grad beroende på tackjernstullens borttagande,
att denna industri med en sådan tull icke skulle kunna uppträda
på ett sådant sätt, som den gjorde vid den stora utställningen här
i fjol. Jag har varit i tillfälle att följa den mekaniska industriens
utveckling under flera år och särskildt iakttagit den vid utställ¬
ningen i. fjol, och dock vågar jag påstå, att just genom det pro¬
tektionistiska systemets införande, lust genom asättande af tull å
färdiga maskiner och redskap är det, som det blifvit möjligt för
Lördagen den 5 Mara.
61
N:o 12.
dessa mekaniska verkstäder att uppträda på det sätt, som de gjort, Om tull & tack-
ty eljest hade de icke haft fördelaktigt arbete för sitt folk. och barlastjem
Går man vidare till de siffror, som reservanten i bevillnings- samt shrot
utskottet anfört, så skall man finna, att enligt denne reservants (Forts-)
åsigt hela vår gjutgodstillverkning är baserad på engelskt tack¬
jern, utom i fråga om maskiner och redskap. Huru skulle det nu
taga sig ut, om alla våra gjuterier skulle taga allt sitt tackjern
för gjutgods frän England och ändå sedan kunna med fördel ex¬
portera till andra länder? Då vore väl all konkurrens omöjlig,
och så är det väl derför icke heller. I nästa andetag säger re¬
servanten, att det finnes 40 procent engelskt tackjern i vårt gjut¬
gods? Då man nu säger, att de mekaniska verkstädernas vara
eller icke vara beror på denna tulls borttagande, så kan man lätt
se, huru stor rättvisa det ligger i denna verkstädernas pretention
på tullens borttagande, då de önska bibehålla sina tullar för det
färdiga fabrikatet. Jag måste då påstå, att tullens belopp, sådant
det nu föreslagits, icke spelar någon väsentlig roll för verkstä¬
derna. Här har framhållits, att verkstädernas tillverkningsvärde
nu är cirka 58 millioner kronor, och då nu tullen å de 50,000 ton,
som importeras, skulle gå till cirka en half million, så hemställer
jag till herrarne, huruvida denna siffra kan vara af betydelse att
kunna inverka hämmande på de mekaniska verkstäderna i afse¬
ende å deras tillverkningsbelopp.
Så kommer jag till det som det vigtigaste framhållna skälet.
Huru skola vi kunna exportera, när vi skola betala tackjernstull?
Ja — jag återkommer till herr Fredholms reservation —• han ta¬
lar om att ända till cirka (! millioner kronor exporteras. Om jag
således i stort sedt säger, att det exporteras en niondedel af det
tillverkade, _ så skall det exporterade betala en niondedel af den
halfva millionen, och då skulle denna tull hindra exporten! Nej,
mina herrar, det är icke möjligt. Jag har sjelf varit mekanisk
verkstadsföreståndare i inånga år, och jag vet mycket väl, att man
för vissa ändamål behöfver importera engelskt tackjern. Men det
är säkert — jag upprepar det — att om man kan få köpa engelskt
tackjern tullfritt i Sverige, så använder man mera engelskt tack¬
jern, än man pa grund af dess egenskaper särskildt behöfver; men
genom tuHen hindras man att använda mera engelskt tackjern än
man _ nödvändigt behöfver, och använder för allt det öfriga svenskt
tackjern.
Jag skall icke besvära kammaren med något vidare yttrande
i frågan; jag vill endast påminna om, att den förste ärade tala¬
ren, som förra gängen ansag sig kunna inverka på Riksdagen mera
än hvad herr Styffe kunde på tullkomitén, i dag icke ansåg sig
kunna vidhålla de skäl, som han förra gången framhöll, då han
anförde såsom de vigtigaste skälen, att tackjernsimporten icke
ökats sedan 1892 och att aftalet med Norge borde respekteras. Han
har nu i dag erkänt, att tackjernsimporten ökats betydligt under
det ar, som följt på det, da tullen togs bort, och sålunda har det
skälet förfallit. Det andra skälet har ju, som vi veta, också för-
Nso 12.
Om tull å tack-
och häri ast jern
samt skrot.
(Forts.)
62 Lördagen den 5 Mars.
fallit, sedan det ej blef möjligt förlänga mellanrikslagen. Det
har sålunda visat sig, att de skäl, han då anförde, icke vidare
behöfva bemötas.
För att icke göra någon rubbning i de siffror, som förekomma
i den granskade tulltaxan, får jag för min del yrka bifall till
herr Cavallis reservation, så att vi må få samma tullsatser som
förut.
Herr Dahlberg: Då jag under ett par föregående riksdagar
haft tillfälle att utförligare inlåta mig på ifrågavarande ämne,
så lofvar jag att fatta mig mycket kort.
Min åsigt, grundad på någon sakkunskap, är känd. Jag skall
derför endast fästa uppmärksamheten på särskildt ett uttryck af
den ene reservanten, herr Fredholm. Han säger bland annat i
sin reservation: »Att använda ett så rent och dyrbart bränsle som
träkol för tillverkning af gjuttackjern är för öfrigt ett slöseri».
När jag för några veckor sedan nedreste till Riksdagen, blef jag
i tillfälle att konstatera den starka trafik, som särskildt på norra
stambanan egde rum, i väsentlig mån bestående af träkolstrans-
porter. Denna trafik har under de sista veckorna varit sä stor,
att det för oss, styrelsen vid en bibana deruppe, varit alldeles
omöjligt att från statsbanorna erhålla tillräckligt antal vagnar
för det påträngande behofvet. Om det nu skulle befinnas, att re¬
servanten har rätt deri, att användning af träkol till bränsle för
tillverkning af gjuttackjern är ett slöseri — och den, som har
någon sakkännedom i hithörande frågor, måste nödvändigt gifva
honom rätt deri — då frågas: Kan det, från det fosterländska
systemets ståndpunkt sedt, vara klokt och rätt att uppmuntra ett
sådant slöseri? Jag ställer mig helt och hållet på sparsamhetens
grund och frågar: Hvilket är klokare att till material importera
en billig handelsvara eller att fabricera en dyr råvara för ett
ändamål, hvartill denna råvara är alldeles obehöflig och onödig?
Härvidlag kan det icke gälla en egentligt stor fråga, ty det gjut¬
gods, som importeras, är väl dels sådant gjutgods, som är afsedt
till byggnadsmaterial, dels ock sådant, som i stället för smides-
gods användes särskildt i obemedlade hushåll. Kan det verkligen
vara skäl att af denna mindre betydliga sak göra en stor fråga?
Tyvärr har jag sjelf någon erfarenhet af att behofvet af vårt
träkol stackjern i utlandet icke för närvarande synes vara så stort
som för några år sedan. Detta behof tyckes vara ersatt på ett
eller annat sätt, hvarpå det icke nu är värdt att inlåta sig i detalj.
Om vi nu emellertid tänka oss, att vi i stället för att använda
vårt dyra träkolstackjern för sådana ändamål, der det kan er¬
sättas af en vida billigare vara, kunna exportera detsamma, så
blir ju detta, så vidt jag kan förstå, en dubbel vinst, i den mån
som vårt tackjern — beroende på konjunkturen — återfår sin
marknad i utlandet. Då frågar jag återigen: Kan det vara klokt
att lägga tull på denna råvara, som är afsedd för den dagliga
förbrukningen, för att bereda ett skydd åt industrien, som knåp-
Lördagen den 5 Mars.
63
Nso 12.
past kan kallas naturligt? Jag för min del kan icke finna mer Om tull å tack¬
an ett svar på denna fråga. och bariastjem
Det förefaller mig också egendomligt, att bland skydds- sa™* skr°t'
vännerna inom kammaren tyckas åsigterna vara icke obetydligt ' 0 ■'
delade om nyttan och nödvändigheten af denna tull. Under det
att en del af dem betrakta den såsom en hörnsten för hela systemet,
sa anse andra, att man begår en orättvisa genom dess åsättande.
Jag för min del ställer mig obetingadt pa de senares sida, och
jag går så långt, att jag på tal om hörnstenar vill begagna mig
af ett uttryck, som finnes på ett annat ställe, nemligen att man
må se till, att icke hörnstenen faller ned och krossar hela bygg¬
naden.
Under nuvarande förhållanden har jag icke något yrkande
att framställa.
Herr Ekströmer: Då denna fråga berör en för vårt land
mycket vigtig näring, nemligen de mekaniska verkstädernas och
gjnterirörelsen, så anser jag mig, såsom en af de få målsmännen
inom denna kammare för denna näring, pligtig att uttala mig i
denna fråga. Om min åsigt dervid skulle i någon mån skilja sig
från åsigterna hos det ärade parti, hvilket jag tillhör, så är det
derför, att jag hyser en innerlig öfvertygelse om att denna tull
icke utöfvar någon den allra minsta verkan på den tackjärns¬
tillverkning, som idkas inom vårt land, och att dess fortfarande
borttagande icke heller skall utöfva någon som helst skada för
samma tillverkning. Skälet, hvarför jag hyser denna åsigt, är
korteligen, att det tackjern, som importeras, utgör s. k. koks-
tackjern af en lägre qvalitet, som likväl är alldeles nödvändigt
för var gjutgodstillverkning, då deremot det tackjern, som
tillverkas inom landet, utgör så kalladt träkolstackjern, hvilket
hufvudsakligen användes till förädling inom landet, men delvis
och med mycket större fördel exporteras till utlandet, än om det
här skulle användas till gjutgods. Det jern, som importeras, står
till omkring 40 kronor per ton i svensk hamn, då det svenska
tackjernet gäller 60 ä 65 kronor för samma vigt. Det förefinnes
således mellan dessa slags tackjern en prisskilnad af 20 ä 25 kro¬
nor, icke 15 kronor, som utskottet angifver, och denna skilnad
skulle icke kunna uppvägas af en tull å 12 kronor, som af motio¬
närerna föreslagits, utan skulle, äfven om tullen återinfördes,
kokstackjern fortfarande komma att för gjuteriändamål importeras.
Det har också visat sig, att, så länge denna tull fans, importen
af sådant tackjern varit i ständigt stigande, och att tullen icke
kunnat minska denna import. Nu hafva emellertid två ärade
motionärer i denna kammare väckt fråga om att återinföra den
vid 1896 ars riksdag borttagna tullen och med detsamma höja den
till 12 kronor. Om icke tiden vore så långt framskriden, skulle
jag ingå i en längre granskning af de motiv, som anförts för
denna höjning, men får nu nöja mig med att skärskåda endast en
del af dessa. Motionärerna åberopa först 1888 års tullkomités be-
N:o 12.
64
Lördagen den 5 Mars.
Om tull å tack- tänkande, men förbise dervid de förändrade förhållanden, som in-
°C^amtlskrot'n ^rac^> se(^an detta betänkande tillkom. Då tullkomitén skref sitt
,a™ * 0' betänkande, utgjordes nemligen skilnaden i pris mellan svenskt
' 0 ' tackjern och engelskt kokstackjern endast 10 kronor, och tullen
föreslogs till ett denna prisskilnad motsvarande belopp af 10 kro¬
nor per ton. Nu uppgår denna skilnad, såsom jag nyss nämnde,
till 20 ä 25 kronor.
Motionärerna anföra vidare: »Under år 1897, då tullfrihet
rådde för tackjern, ökades importen deraf till nära dubbelt så
stor qvantitet som under föregående år.» Det har redan af en
föregående ärad talare blifvit påvisadt, att detta förhållande till
en del berodde på att en stor del af det tackjern, som importe¬
rades vid slutet af år 1896, upplades på nederlag, för att efter
den 1 januari 1897, då tullfrihet inträdde, införas. Deremot har
icke framhållits, att redan 14 dagar, sedan tullfriheten trädt i
kraft, d. v. s. sedan 1897 års Riksdag samlats, väcktes motion om
återinförande af tackjernstull. Denna motion förorsakade en
mycket stark import af tackjern. Man befarade nemligen, att
tackjernstullen skulle återinföras och, som motionärerna äfven
föreslagit, tillämpas genast, hvarför alla, som voro i behof af
tackjern för sin fabrikation, sökte importera så mycket som möj¬
ligt, innan tullen skulle komma till stånd. Antagligen komma
derför siffrorna för år 1898 att visa en betydligt mindre im¬
port, ty det finnes ännu mycket tackjern för detta år, som ig-
iördes under år 1897, enligt hvad jag från säkert håll har mm
bekant.
Förhållandet till Norge har här blifvit omnämndt. Jag tror,
att just mellanrikslagens upphäfvande gör det så mycket nöd¬
vändigare att bibehålla tullfriheten för tackjern. Norrmännen
hafva nemligen fortfarande tullfrihet för denna vara, men hafva
åsatt den färdiga varan en tull af 5 kronor på 100 kilo, då vi
endast hafva 4 kronor på 100 kilo. Skola vi således fortfarande
kunna importera något färdigt gods till Norge, är det nödvändigt
att bibehålla den nuvarande tullfriheten för råvaran, likasom
denna tullfrihet äfven är nödvändig för vår export till andra
länder.
Af hvad jag sålunda haft äran anföra framgår, att en tack¬
jernstull ej blefve till nytta eller skydd för den inhemska tack¬
el ernstillverkningen. Deremot komme den att verka som en extra
beskattning på gjuterierna och de mekaniska verkstäderna, och
detta så mycket obehagligare, som den komme att drabba dessa
ofantligt ojemnt. Jag medgifver gerna, att för de mekaniska
verkstäderna, som af gjuttackjern använda relativt litet, blefve
den icke så fasligt tryckande, men för de verkstäder, som idka
gjuterirörelse, komme den deremot att medföra en extra beskatt¬
ning af från 7 procent till 10 procent af den färdiga varans värde.
Herrarne kunna nog inse, huru tryckande en sådan extra skatt
skall kännas, i synnerhet som den skall erläggas, innan fabri¬
kanten ens fått se råvaran.
Lördagen den 5 Mars.
65
i\:o 12.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan ber att Om tull & tack-
tå instämma uti de af herrar Fredholm och Swartling afgifna och Plattjern
reservationerna och yrkar bifall till dessa reservationer. samt gkrot
J (Forts.)
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande punkt, om hvars godkännande
ingen af kammarens ledamöter gjort framställning, yrkats dels af
herr Cavalli, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af honom vid
betänkandet afgifna reservation, dels ock att utskottets hemställan
skulle afslås.
Sedermera gjorde herr talmannen proposition på bifall till
utskottets hemställan och derefter propositioner i enlighet med
nämnda två yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till det af herr Cavalli framstälda yrkandet vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontra-
position dervid antagits afslag å utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande ly¬
delse:
Den, som afslår hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 1
af sitt betänkande n:o 10 och bifaller'herr Cavallis vid betänkan¬
det fogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej — 33.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
Första Kammarens Prof. 1898. N:o 12.
5
»so 12.
66
Lördagen den 5 Mars.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 4,4 7 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Måndagen den 7 Mars.
67
11» 12
Måndagen den 7 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående anslag till bestridande af
kostnaderna för det skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm
år 1898.
Den kongl. propositionen blef härefter föredragen och hän¬
visad till statsutskottet.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 144, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
förslag till förändring i fråga om hushållningssällskapens orga¬
nisation m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 5 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is
31—38.
Vid föredragning af statsutskottets den 5 innevarande månad
bordlagda memorial:
n:o 39, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens andra hufvudtitel, och
n:o 40, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens tredje hufvudtitel,
godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.
ff:o 12.
68
Måndagen den 7 Mara.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 5 innevarande mars bordlagda memorial n:o 11, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
n:o 6 i anledning af väckt motion om afskaffande af rättigheten
att på nederlag upplägga spanmål.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter kammaren åtskildes kl. 3,11 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1898.
Kungl. Boktryokeriet. P. A. Norstedt k Söner