RIKSDAGENS PROTOKOLL
1898. Andra Kammaren. N:o 9.
Tisdagen den 22 februari.
Kl. j 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 15 innevarande februari.
§ 2.
Vid föredragning af herrar L. I). Dahlstedts och G. Kronlunds
vid senaste sammanträdet bordlagda motion, n:o 213, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition om tillgodogörande af den kronan till¬
kommande jordegareandel i grufva, dels ock Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufve-
stadgan den 16 maj 1884 begärdes ordet af:
Herr A. Hedin, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller att få
fästa kammarens samtliga ledamöters alldeles särskilda och synnerliga
uppmärksamhet på den föredragna propositionen. Jag vågar väl icke
påstå, att jag aldrig skulle hafva sett maken i den genren under
den tid jag varit med vid riksdagen, men det vill jag fastslå, att det
är ett bevis på, huru långt vi kommit i fråga om inmutareintressenas
och bolagsmagtens verksamhet här i landet, när man kan få se en
sådan motion framburen af tvenne ledamöter af svenska Riksdagens
Andra Kammare.
Härefter hänvisades den ifrågavarande motionen tillika med det
i anledning af densamma nu afgifna yttrande till lagutskottet.
§ 3.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda
bevillningsutskottets betänkanden: n:is 2, 3, 4 och 5 samt
lagutskottets uttåtanden n:is 20, 21, 22 och 23.
§ 4.
Justerades ett protokollsutdrag.
Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 9.
1
N:o 9. 2 Tisdagen den 22 Februari.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 7, angående reglering af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civil¬
departementet,
bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning, samt
andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden
n:o 3, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående ändring af instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring af § 46 uti in¬
struktionen för medicinalstyrelsen den 2 november 1877, och
n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående åtgärder för hästafvel^ befrämjande.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr C. G. Båckgren under 8 dagar från och med denna dag;
herr N. Anderson i Lydde under 8 dagar från och med den 23
dennes;
herr B. Bann under 8 dagar från och med den 22 dennes; och
herr £. O. Nyländer under 8 dagar från och med den 24 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 2,4 5 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Onsdagen den 23 Februari.
3
N:o 9,
Onsdagen den 23 februari.
Kl. 11 f. m.
Justerades det vid kammarens sammanträde den 16 dennes förda*
protokoll.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. grefve H. Wachtmeister aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
eller lifränta,
med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige och till lag om renmärken,
angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. pro¬
vinser utgående kyrkotionde^
angående upphörande af den i Skåne, Halland och Blekinge ut¬
gående helgonskyld,
angående upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld,
angående jordafsöndring från förra majorsbostället 6 mantal Gud¬
hem n:is 1—9 i Gudhems socken och Gudhems härad af Skaraborgs
län för utvidgning af Gudhems församlings kyrkogård,
angående afsöndring från länsmansbostället | mantal Stenum n:o 3
Stommen i Stenums socken och Valle härad af Skaraborgs län.
De sålunda aflemnade kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången;
statsutskottets utlåtande n:o 7;
bankoutskottets memorial n:o 2; och
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 3, 4
och 5.
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg till en början:
bevillningsutskottets betänkande n:o 2, i anledning af väckta
motioner om ändringar i kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1894.
N:o 9.
4
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
Icongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
af giften.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
I motion n:o 4 inom Andra Kammaren hade herr D. Persson
i Tallberg föreslagit: att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i kong!,
förordningen af den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften, att
protokoll rörande lagfart å fång till fast egendom skall vara från
stämpel fritt, vare sig fånget skett genom giftorätt, arf, köp, gåfva,
•testamente eller byte, der taxeringsvärdet eller köpesumman å den
egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.
Och hemstälde utskottet i förevarande punkt
att Riksdagen vdle i så måtto bifalla herr Perssons motion,
att Riksdagen besluter, att 8 § af förordningen angående stämpel¬
afgiften skall i nedan angifna del erhålla följande förändrade lydelse:
“Protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom gifto¬
rätt eller arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes,
icke uppgår till 1,000 kronor, eller å annat fång, der taxeringsvärdet
eller köpesumman för egendomen icke uppgår till 400 kronor fritt“.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall
först anhålla att till bevillningsutskottet få framföra min tacksamhet
för den välvilliga behandling, som utskottet låtit komma min motion
till del.
Uti den omständighet, att motionen i sin helhet icke blifvit af
utskottet tillstyrkt, finner jag icke någon anledning att uttala något
klander mot denna kammares ledamöter af berörda utskott, ty jag
föreställer mig, att det varit för att få något bifall till motionen, som
de hafva gått med om denna lilla summa 400 kronor. Men om denna
min uppfattning är rigtig, så följer också deraf, att samma utskotts-
ledamöter med nöje skola se, om denna kammare nu, i likhet med
hvad den gjorde under förlidet års riksdag, bifaller min motion i dess
helhet. Och då utskottet nu erkänt billigheten och befogenheten af
denna lilla reform i stämpelförordningen och derjemte medgifvit, att
ett bifall till motionen icke skulle medföra någon afsevärd minskning
i statsinkomsterna, så synes det mig, som om alla omständigheter
talade för bifall till motionen.
Att utskottet kommit att stanna vid summan 400 kronor, synes
mig bero på något misstag från utskottets sida, ty utskottet jemställer
denna summa med hvad som beträffande bröstarfvinges arfslott är fritt
från stämpel, men jag skall be att få erinra, att lagfartsprotokoll för
bröstarfvinges arfslott är fritt från stämpel, då taxeringsvärdet å det
fång, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor. Bet är be¬
träffande den stämpel, som skall erläggas när fångeshandling företes
för lagfart eller bouppteckning lemnas för inregistrering, som bröst-
5
N:o 9.
Onsdagen den 23 Febrnari.
arfvinges arfslott är fri från stämpel, när densamma ej uppgår till 400
kronors värde. Men jag har i min motion icke berört denna sak,
utan jag har föreslagit en förändring endast rörande stämpel å lag-
fartsprotokoll, hvilket är en helt annan sak. Ty 'om min motion bi-
falles, så skall det oaktadt fångeshandling fortfarande som hittills, när
densamma företes för lagfart, beläggas med stämpel så snart värdet å
fastigheten uppgår till ett hundra kronor.
Det är nog sant hvad utskottet säger, att denna reform hufvud¬
sakligen skulle blifva till fördel för vissa trakter af Dalarne, men
utskottet har icke anfört detta såsom skäl mot motionen. Jag hoppas
derför, att denna kammare skall unna oss denna fördel, så mycket
mera som här icke föreligger någon som helst undantagslagstiftning,
utan afsigten med min motion är, att alla delar af vårt land, der
sådana säregna förhållanden som hos oss äro rådande, skola komma
i åtnjutande af samma förmån af denna lilla förändring som vi.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, anhålla
att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.
Herr J. H. G. Fredholm: Den föregående talaren anförde såsom
skäl för bifall till sin motion, att här ifrågavarande förhållanden äro af
den art, att de skulle kunna existera äfven på flera andra ställen än
uppe i Dalarne. Ja, det är ju möjligt att så kan vara fallet, men i regeln
förefinnes icke på andra ställen någon så stor jordstyckning och deraf
följande olägenheter som i Dalarne och särskildt i öfre Dalarne, med
anledning deraf vill jag ifrågasätta, huruvida det kan vara skäl, att
man för att tillmötesgå en viss landsdels behof utsträcker öfver hela
riket befrielseu från stämpel för lagfartsprotokoll ända intill 1,000
kronors taxeringsvärde. Har man befriat köp af sådana jordlotter,
hvars köpesumma icke uppgår till mera än 400 kronor, från stämpel,
så tror jag, att man i högst väsentlig grad underlättat sträfvandet i
den trakt, motionären representerar, att kunna i samma hand föra
i hop de styckade jorddelarne, hvilket väl äfven varit afsigten med
hans motion. Möjligen blefve detta sträfvande i någon mån under-
lättadt, om man utsträckte friheten från stämpel intill 1,000 kronors
värde, men jag föreställer mig, att det egentligen är de små lotterna,
som understiga 400 kronor, hvilka äro i största behof af en sådan
stämpelfrihet.
Då vi hade motionen före till behandling vid förlidet års riksdag,
förklarade någon talare från omnämnda landsdel, att der förekomme
försäljning af jordlotter, hvilkas köpesumma icke uppgick till mera
än 6 kronor; genom ett bifall till utskottets förslag underlättar man
ju nu köp och sammanslagning af sådana små jordlotter och ändå
större.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Jansson i Krakerud: Ja, herr talman, det är visserligen
rigtigt, som den siste ärade talaren nämnde, att, om utskottets betän¬
kande komma att bifallas, man har afhjelpt olägenheterna där uppe i
Dalarne i så måtto, att det kan lyckas att sammanslå de mindre jord-
Angående
ändring i
hongla förord¬
ningen den 9
augusti J894
om stämpel-
ofgifte?}.
(Forts.;
N:0 9.
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
6 Onsdagen den 23 Februari.
lotterna till en enhet, så att de kunna bilda större jordbruk, och det
är sant, att det blir en lättnad för köparne, i ty att de slippa betala
lagfartsprotokollen. Detta allt är naturligtvis rigtigt, men det är väl
en annan faktor, som äfven bör tagas i betraktande. Man får väl icke
endast se saken ur den synpunkten, att det gäller att sammanföra små
jordbruk till eu större jordlott, utan äfven från den synpunkten, att
man bör söka hjelpa de mindre bemedlade, som vilja skaffa sig egna
hem, Och från denna synpunkt synes det mig, att man, så vidt jag
kan bedöma, mycket väl kan befria dem, som vilja köpa en fastighet
på tusen kronors taxeringsvärde, från dessa utgifter.
Jag tror, att man på det sättet skulle befordra egna-hems-frågan
åtminstone i någon män. Det är från den synpunkten, som jag be¬
traktat frågan inom utskottet och med anledning deraf derstädes yrkat
bifall till motionen. Jag gör det äfven nu, och jag gör det så mycket
hellre, som Andra Kammaren förledet år biföll samma motion.
Herr Persson i Stallerhult: Då utskottet förlidet år afstyrkte en
med den nu föreliggande likartad motion, så är det väl icke underligt,
att utskottet nu icke velat tillstyrka motionen i dess helhet. Ser man
emellertid på de af utskottet nu anförda skälen för att endast i någon
mån tillstyrka motionen, så förefalla de mig icke fullt hållbara. Dessa
skäl äro, att man genom ett bifall till motionen skulle tillgodose en
viss del af vårt land, nemligen Dalarne. Men hvilken är den egentliga
anledningen till motionen? Icke den, att det endast skulle vara till
fördel för Dalarne att förskaffa de så att säga mindre bemedlade jord¬
bruk eller att på eu hand samla i hop der befintliga små jordlotter,
utan snarare att öfver hela landet tillmötesgå personer, som köpa jord¬
bruk under 1,000 kronors värde, och befria dem från den stämpel,
hvarmed lagfartsprotokoll efter nu gällande stämpelförordning skola
beläggas. Jag tror, att, när man skall besluta något sådant, man skall
tillse, att hela landet kommer i åtnjutande af förmånen. Och detta
skulle ske, i fall man antoge motionen. Vi veta ju, att jordvärdet är
ofantligt olika i olika delar af vårt land. En jordbit i södra Sverige kan
kosta 8, 9 till och med 10 gånger så mycket som en liknande jordbit
i norra delen af vårt land. Då är det naturligt, att det fordras mera
kapital för att förvärfva jord i södra än i norra Sverige. Hvarför då
icke tillmötesgå de små köparne öfver hela vårt land? Frågan spelar
väl icke heller stor roll från statsverkets synpunkt.
Som motionären framhållit, är det icke meningen att befria fånges-
handlingen från stämpel, utan endast att få lagfartsprotokollet fritt från
stämpel, såsom nu är föreskrifvet angående bröstarfvinges arfslott och
angående giftorätt. Jag skall taga ett exempel, och jag skall dervid
utgå ifrån att fastighetens värde är 900 kronor. Då får man betala
4 kronor 50 öre på fångeshandlingen för arf och 50 öre i stämpel för
lagfartsbeviset, d. v. s. tillsammans 5 kronor. Gå vi sedan till köp,
så betalas 5 kronor 40 öre för fångeshandlingen, 3 kronor 50 öre för
stämpel å lagfartsprotokollet, om det innehåller två ark, och 50 öre
för beviset, således 9 kronor 40 öre för samma jordbruksvärde. Gå
vi sedan till gåfva, äfven den af 900 kronors värde — jag afser nu
Onsdagen den 23 Februari. 7 N:o 9
en sådan gåfva, som icke tillfaller bröstarfvinge, utan annan person — Angående
så betalas icke mindre än 15 kronor 40 öre samt 3 kronor 50 öre för £0 ”j. ^srord-
protokollet och 50 öre för beviset, således inalles 19 kronor 40 öre. För ningén den 9
giftorätt åter å samma summa betalas till statsverket endast 50 öre. augusti 1394
Om man bi folie motionärens förslag, att lagfartsprotokoll skulle om stämpei-
vara fritt från stämpel i alla fall, der fånget rörde ett belopp intill
1.000 kronor, får ju staten i alla fall stämpel på dessa fång af fastighet
af 900 kronors värde, för giftorätt såsom hittills 50 öre, för arf 5
kronor, för köp 5 kronor 90 öre och för gåfva 15 kronor 90 öre. Det
är väl icke så stor minskning, som skulle uppstå genom bifall till
motionärens förslag.
När vi nu flere gånger antagit förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t för att underlätta för de mindre bemedlade att förvärfva egna
hem, när vi velat skrifva till Kongl. Maj:t att utreda frågan och fram¬
lägga förslag till lag i sådant syfte, hvarför skall icke då Andra Kam¬
maren vidblifva sitt i fjol fattade beslut och tillmötesgå de mindre
bemedlade, som vilja förvärfva egna hem och jordbruk? Jag tror, att
kammaren gjorde klokt i att vidblifva sitt i fjol fattade beslut, äfven
om hela förslaget i år skulle falla på grund deraf, ty jag tror, att
utskottet då skulle nästa år taga steget fullt ut och bifalla motionen.
I förhoppning, att Andra Kammaren vidblifver sitt i fjöl fattade
beslut, yrkar jag bifall till motionen.
Häruti instämde herrar Bromée, Eriksson i Bäck, Olsson i Mårdäng
och Anderson i Hasselbol.
Herr J. H. G. Fredholm: Då såsom skäl för bifall till motionen
här anförts, att man derigenom skulle göra det lättare för mindre be¬
medlade att skaffa sig egna hem, synes det mig, som om man verk¬
ligen sökte efter argument. Det förefaller ju vara temligen klart, att
icke kan man just i någon afsevärd grad underlätta en persons sträfvan
att förskaffa sig en egendom af 1,000 kronors värde genom att befria
honom från erläggandet af en stämpelafgift på två kronor. Detta
belopp är ju i dylika fall af en särdeles underordnad betydelse. Det
förefaller mig underligt, att man kan komma fram med sådana skäl.
Emellertid är det vanskligt att säga, huru eu sådan befrielse från
stämpel skulle te sig i praktiken. Man måste taga i betraktande, åtta
för en köpesumma af 1,000 kronor kan man få en areal af 5 å 6
tunnland och understundom ännu mera. Detta är dock lägenheter af
ganska afsevärd areal, hvilka kanske lika ofta köpas af förmögna per¬
soner som af mindre bemedlade, och då skulle man också befria de
förra från denna stämpelafgift, som dock i sjelfva verket är obetydlig,
då den icke belöper sig till mer än två kronor för fastighet af ifråga¬
varande taxeringsvärde.
De, som eftersträfva en liten jordlott för att derpå uppföra
en bostad, kunna nog få en sådan lott för mindre belopp än 400
kronor och blifva sålunda hjelpta genom den af bevillningsutskottet
förordade åtgärden. Att utsträcka befrielsen ända till ett taxerings¬
värde af 1,000 kronor synes mig vara att gå för långt. Åtminstone
N:o 9. 8 Onsdagen den 23 Februari.
Angående bör man afvakta tiden för att se, huru den af utskottet föreslagna
koMt™förord- re^ormen kan komma att verka, innan man tillgriper en mera omfat-
ningen den 9 ^Ildo åtgärd,
augusti 1894
om stämpel- Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet med
fForts") de £j°rcla yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels pä bifall
1 ' till utskottets hemställan och dels på afslagå samma hemställan, i
hvad den skilde sig från den i ämnet väckta motionen, och bifall i
stället till nämnda motion; och fann herr talmannen den förra proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl be¬
gärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i andra punkten
af förevarande utlåtande n:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan i
hvad den skiljer sig från den i ämnet väckta motionen, bifallit nämnda
motion.
Voteringen utföll med 120 ja mot 73 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Punkten 3.
Herr A. Petri hade i eu inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 99, föreslagit: att Riksdagen behagade besluta sådan förändring i
förordningen angående stämpelafgiften af den 9 augusti 1894, att vexel,
utstäld af svensk undersåte, endast förses med stämpel, då den för
vinnande af betalning uppvisas inför offentlig myndighet.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riks¬
dagen bifallas. Häremot hade reservationer anmälts
dels af herr J. H. G. Fredholm, hvilken hemstält:
att Riksdagen måtte i anledning af herr Petris motion besluta,
det rubriken “Vexel" under § 8 i förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1894 skall erhålla följande förändrade lydelse:
“ Vexel, godkänd eller protesterad; lika med skuldebref.
Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad ä
utrikes ort, skall, oberoende af flen stämpel, som i allmänhet är stadgad,
vexeln, då den utställes, eller, om den utfärdas utom riket, innan den
här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning företes,
förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor,
och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå den
lyder; dock att frihet från stämpel eger rum för vexel, som är dragen
Onsdagen den 23 Februari. 9
af bank eller bankir inom riket å bank eller bankir å utländsk ort
samt är betalbar endast i utlandet vid uppvisandet, äfvensom för vexel,
som är dragen från utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.
År vexel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit med nyss¬
nämnda särskilda stämpel försedt, vare de öfriga från sådan stämpel fria."
och dels af herr Meyer.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Petri: Herr talman, mina herrar! Åberopande min i detta
ämne afgifna motion ber jag nu få framhålla, att, när Kongl. Maj:t
vid 1894 års riksdag framlade förslag om stämpelbeläggning af vexlar,
i statsrådsprotokollet framhölls, att meningen dermed var, att det rör¬
liga kapitalet skulle hufvudsakligast drabbas af den nya skatteformen.
Det har emellertid visat sig, att så icke blifvit förhållandet, emedan
ingen föreskrift finnes, om hvem som i sjelfva verket skall betala vexel-
stämpeln, och det har derför, visat sig, att kapitalet endast i mycket
ringa mån drabbas af denna afgift. Endast i det fall, när t. ex. någon
förmögnare industri- eller handelsfirma tager accept för sålda varor
och sedan icke behöfver diskontera vexeln för att förstärka sitt rörelse¬
kapital, kan det hända, att kapitalet i någon mån kommer att drabbas
af stämpelskatten. Men i de ojemförligt flesta fall, der man endast
afser att låna penningar på vexlar, blir denna stämpelskatt en ytter¬
ligare tunga lör de mindre bemedlade, hvilka åtminstone denna kam¬
mare visat sig vilja skydda från en orättvis beskattning.
Det finnes dessutom en annan omständighet, som talar för upp-
häfvandet af denna skatteform, nemligen vexelskattens inverkan på
närings- och affärslifvet. Man kan icke neka till, att den för handels-
lifvet och affärsrörelsen är mycket betungande och besvärlig, och att
det är alldeles omöjligt för en affärsman att, med förordningens nu¬
varande lydelse, strängt följa den, om han icke vill ikläda sig ytter¬
ligare kostnader. Det föreskrifves nemligen bland annat, att vexel
skall, då den utställes, förses med stämpel. Nu vet hvar och en mycket
väl, att, när man sålt eu vara och vill ha en accept, man skickar ut
eu vexel till köparen. Antingen gör nu denne i ett eller annat fall
invändningar mot att acceptera, eller också lägges vexeln undan och
kommer icke tillbaka. Om nu säljaren är eu samvetsgrann person, kan
han få belägga samma vexelbelopp med stämpel flera gånger om, innan
han lyckas få vexeln accepterad tillbaka. Dessa olägenheter insågos
också af 1894 års bevillningsutskott och af Andra Kammaren, hvilken
afslog hela den nya förordningen, fastän den sedermera vid gemensam
votering gick igenom med en mycket liten majoritet.
Äfven i andra länder hafva klagomål försports öfver vexlars stämpel¬
beläggning, ehuru dessa länder af ekonomiska förhållanden varit tvungna
att söka skaffa sig inkomster på alla både möjliga och omöjliga sätt.
Jag har just i dagarne fått underrättelse om, att i vårt grannland
Finland, der stämpelbeläggning af vexlar hittills förekommit, denna
stämpel från och med innevarande års början borttagits.
Nu har emellertid detta års bevillningsutskott visat sig vara af
annan mening än 1894 års, och jag ber derför att i någon mån få
N:o 9.
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
N:o 9.
10
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
kongl. förord-
ningen den 9
augusti 189 4
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
granska de motiv, som utskottet anfört för sitt afstyrkande af min
motion.
Utskottet yttrar först: “Storleken af den inkomst, som nu ut¬
gående stämpelafgift för inrikes vexlar tillför statsverket och som så¬
ledes skulle genom upphäfvande af denna skatt gå förlorad, kan icke
med bestämdhet uppgifvas, men torde enligt beräkning, som inom ut¬
skottet verkstälts, sannolikt uppgå till mer än eu half million kronor
om året.“ Huru utskottet kunnat göra denna beräkning förstår jag
icke. Det lär väl icke vara omöjligt att bestämdt säga, huru mycket
stämpelafgiften för vexlar uppgår till, emedan samma sorts stämplar,
som användas på vexlar, äfven användas på en hel del andra hand¬
lingar. Men äfven om, såsom utskottet säger, denna afgift skulle uppgå
till omkring en half million om året — och detta är ju eu stor summa
— så är denna beskattning obehöflig på grund af våra goda finanser;
och det är ju icke vanligt att taga upp eu skatt, som icke är behöf¬
lig. Skulle emellertid tider komma, då en sådan skatteinkomst skulle
visa sig behöflig, finnes det verkligen en hel del andra papper, som
med större fog och rättvisa skulle kunna stämpelbeläggas än vexlar,
och genom hvilkas stämpelbeläggning det verkliga kapitalet skulle
kunna åtkommas. I min motion har jag i detta hänseende gjort ett
par antydningar, som jag ber att få åberopa.
Vidare yttrar utskottet: “Genom införandet af stadgandena om
vexlars förseende med stämpel afsåga, såsom motionären erinrat, att
beskatta det rörliga kapital, då det öfvergår från en hand till en annan.
Hvad beträffar inrikes vexlar, kan väl nämnda syftemål icke anses i
allmänhet hafva vunnits, i det att stämpelafgiften för sådana vexlar i
de flesta fall måste betalas af den, som enligt lagstiftarens mening icke
borde drabbas af densamma. “ Ja, det är alldeles rigtigt och öfverens-
stämmer för öfrigt med hvad jag framhållit i min motion.
Men sedan yttrar utskottet: “Så vidt utrönas kunnat, har emeller¬
tid något nämnvärdt hinder i vexelrörelsen icke genom stämpelafgif¬
ten uppkommit, och några starkare klagomål häröfver hafva icke heller
försports." Ja, det är en sak, om hvilken jag är af olika mening med
utskottet. Det förhåller sig verkligen så, att genom stämpelafgiften
hinder i vexelrörelsen uppkommit. Om man nemligen granskar sum¬
morna på diskonterade vexlar före och efter förordningens trädande i
kraft och dervid tager hänsyn till den ytterligt ökade affärsrörelse, som
uppstått efter 1894 på alla områden genom produktionens och expor¬
tens ökning, så visar det sig, att vexelrörelsen icke stigit till de belopp
den bort göra, derest allting varit normalt. Hvad beträffar den saken,
att det icke, som utskottet yttrar, försports några klagomål öfver denna
stämpelafgift på vexlar, så beklagar jag, att utskottet icke hört några
sådana. Men inom affärsverlden och långt derutanför har man oupp¬
hörligt, ända sedan förordningen infördes, hört ganska skarpa klago¬
mål. Och jag tror, att flertalet i denna kammare kunna intyga, att
vexelstämpelafgiften varit den, som väckt den största motviljan och i
allmänhet rönt det mesta motståndet, fastän svenska folket är så lojalt,
att det finner sig i mycket utan att offentligen anföra klagomål.
Till sist yttrar utskottet: “då ännu icke mer än omkring tre år
11
N:o 9.
Onsdagen den 23 Februari.
förflutit, sedan denna stämpelafgift började tillämpas, finner utskottet
icke tillräcklig anledning föreligga att för närvarande vidtaga någon
iörändring i nu gällande stadganden angående stämpelafgift för vexel".
Ja, det motivet anser jag icke vara mycket värdt. Ty om en förord¬
ning icke verkar såsom med densamma afsetts, då bör väl icke tiden
vara någon bestämmande faktor i afseende på densammas ändring. Jag
tror, att dessa tre år, som förordningen varit i kraft, äro alldeles till¬
räckliga för att bedöma, att den icke varit fördelaktig.
Då jag anser, att denna beskattning icke alls träffar der den är
förutsatt att träffa, att den medför en tunga och ett hinder för affärs-
lifvets sunda utveckling, att statsverkets förlust på denua afgifts af¬
skaffande mycket väl, om så beköfves, skall kunna återvinnas på ett
sätt, som bättre motsvarar de förutsättningar, som gjorts vid skattens
införande, hoppas jag, att denna kammare skall vidblifva sitt beslut
i frågan vid 1894 års riksdag. Som herr Fredholms reservation all¬
deles tydligt uttrycker det beslut, som bevillningsutskottet och Andra
Kammaren då kom till, her jag för min del att få yrka bifall till denna
reservation.
Herrar Zetterstrand och Zotterman förklarade sig instämma med
herr Petsi.
Herr Olsson i Åsak: I den omständigheten, att bevillningsutskot¬
tet ansett sig böra afstyrka herr Petris motion, finner jag ingen som
helst anledning för Riksdagen att afslå densamma, och detta helt enkelt
derför, att de skäl, som i betänkandet anföras för en dylik åtgärd,
äro enligt mitt förmenande fullkomligt värdelösa.
Det ena skälet, nemligen det att “något nämnvärdt hinder i vexel-
rörelsen icke genom stämpelafgiften uppkommit", är lindrigast sagdt
egendomligt. Nog begriper bevillningsutskottet lika väl som någon annan,
att bruket af vexlar såsom betalningsmedel litet eller intet kommer att
inskränkas, äfven om stämpelafgiften i någon mån höjdes. Likaså
torde det vara samma utskott bekant, att eu stor del af dem, som
röra sig med s. k. lånevexlar, äro absolut tvungna att fortsätta dermed,
alldeles oberoende af stämpelafgiften. Vexelrörelsens omfattning är
således till stor del beroende af andra än frivilliga omständigheter.
Motionären erinrar också endast om hvad som torde vara bekant
för hvar och en, nemligen att det till hufvudsaklig del är de mindre
bemedlade, som få gälda denna afgift, och derpå grundar han sitt
förslag. Utskottet erkänner också, att stämpelafgiften för inrikes vexlar
till hufvudsaklig del måste betalas af andra än egarne till det rörliga
kapitalet. Men vid sådant förhållande, mina herrar, kan omöjligen
vexelrörelsens omfattning i någon den ringaste mån rättfärdiga ifråga¬
varande stämpelskatt. Visar sig denna vara till hufvudsaklig del endast
en skatt för rättigheten att sätta sig i skuld, så bör den såsom orätt¬
färdig upphäfvas.
Utskottet anför äfven ett annat skäl för afslag, nemligen att icke
några starkare klagomål öfver denna skatt ha förekommit. Ja, det
kan ju vara möjligt, att utskottet icke förnummit något i den rigt-
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 189J.
om stämpel¬
afgiften.
(Forts.)
N:o 9.
12
Angående
lindring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
af giften.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
ningen, men deraf följer dock icke, att klagomål uteblifvit. För min
del har jag vid många tillfällen hört dylika klagomål framställas. Jag
har äfven blifvit ombedd att väcka en motion i samma syfte som den
föreliggande.
För öfrigt: verkar denna skatt i allmänhet på helt andra och vida
svagare föremål än dem, för hvilka den var afsedd, så bör den bort¬
tagas, äfven om de, som nu till hufvudsaklig del få gälda densamma,
skulle göra det, om jag så får säga, med eu Jobs tålamod.
Hvad nu särskilt angår sådana vexlar, som af mindre bemedlade
personer för erhållande af försträckning i penningar diskonteras i bank¬
inrättningar, så är stämpelafgiften för dessa särskild! betungande, eme¬
dan desamma till ganska stor del utgöras af s. k. afbetalnings- eller
omsättningsvexlar. När en sådan vexel förfaller, inbetalas endast en
liten del af vexelbeloppet kontant, under det att den öfriga delen utgår
i form af eu ny vexel. För hvarje sådan omsättning skall ny stämpel¬
afgift utgå. Större delen af ett visst ursprungligt lånebelopp blir så¬
lunda upprepade gånger föremål för stämpelafgift. Jag hemställer,
huruvida detta kan vara rätta sättet för staten att skaffa sig inkomster.
För närvarande torde det så mycket hellre gå för sig för Riks¬
dagen att borttaga stämpelafgiften å inrikes vexlar, som statskassan
är i eu sådan ställning, att denna inkomst är mindre behöflig, och en
sådan stämpelbefrielse dessutom ej verkar hämmande på någon rörelse
eller näring, såsom förhållandet är med t. ex. vissa slag af skyddstullar.
Jag skall derför, herr talman, taga mig friheten yrka bifall till
herr Fredholms reservation.
Häruti instämde herrar Styrlander, Holmgren i Värnhem, Eriksson
i Bäck, Nordin i Haramerdal, Nydahl, Gethe, Zakrisson och Lundell.
Vidare anförde:
Herr vice talmannen Swartling: Herr talman, mina herrar! Jag
vill för min del icke bestrida, att de åsigter, som uttalats af den ärade
motionären liksom ock uti den vid betänkandet fogade reservation, äro
rigtiga i det afseendet, att stämpeln å vexlar kan vara till hinder för
affärsrörelsen, och att sålunda det ur denna synpunkt skulle vara önsk-
ligt att få denna stämpelskatt upphäfd. Men de skäl, som nu blifvit
anförda för ett upphäfvande af densamma, åberopades lika kraftigt
och måhända ännu kraftigare vid 1894 års riksdag, då fråga var om
införande af denna stämpel. Då dessa skäl icke kunde år 1894 göra
sig gällande, anser jag, att de icke heller nu böra få blifva bestäm¬
mande. Det kan nemligen icke vara lämpligt att låta ett beslut, som
efter moget öfvervägande blifvit fattadt — och jag tror, att det beslut,
som fattades år 1894, tillkom efter moget öfvervägande — allt för
snart undergå ändring. Och i detta fall ha ju icke mer än tre år
förflutit, sedan den ifrågavarande stämpelskatten började tillämpas.
Det är förnämligast på dessa skäl, som jag biträdt det slut, hvar¬
till utskottet kommit, och jag ber derför, herr grefve och talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Onsdagen den 23 Februari.
13
N:o 9.
Herr Eiowson: Herr vice talmannen erinrade om de skäl, som ingående
gjorde sig gällande vid 1894 års riksdag, då stämpelafgift för vexel ändring *
beslöts. Det torde derför äfven vara i sin ordning att erinra sig de lingen den g
säregna förhållanden, som lågo till grund för ifrågavarande beslut. Vi augusti i89i
finna nemligen då, att regeringen vid riksdagens början begärde en om stämpd-
tilläggsbevillning, beräknad till 4,400,000 kronor, på grund deraf, att
det var brist i statskassan. Denna tiiläggsbevillning medgafs af Kiks- ^ 0 s '
dagen, som också i följd aften annan beräkning ökade den till 4,900,000
kronor. Men det var icke nog med detta. De herrar, som då del-
togo i debatten, torde erinra sig de lifliga omvexlingar i stämningen,
som gjorde sig gällande lördagen den 28 april 1894. Det hade kom¬
mit till bevillningsutskottet en officiel rapport om, att någon nämn¬
värd sockerimport för följande år icke vore att motse, och att följ¬
aktligen ett ytterligare deficit i statskassan vore att täcka. Detta an¬
tyddes under förmiddagens plenum lördagen den 28 april. Bevillnings¬
utskottet låg färdigt med en plan att täcka den statsbrist, som före-
fans, nemligen genom att öka tullen på kaffe. Men bevillnings¬
utskottet kom icke in med sitt betänkande förrän sent på lördags¬
aftonen, då tullkamrarne i riket voro stängda. Meningen var nemligen,
att detta betänkande skulle bordläggas på lördagen efter kl. 7 och
sedan under loppet af söndagen, då båda kamrarne hade samman¬
träden, bifallas, på det att kaffetullens förhöjning skulle vara ett faktum,
när tullkamrarne på måndagen öppnades. Emellertid begärdes bevill¬
ningsutskottets betänkande under söndagens sammanträde i Första
Kammaren af flere ledamöter på bordet och blef i följd deraf natur¬
ligtvis bordlagdt äfven i Andra Kammaren. När sedan på måndagen
ärendet föredrogs till afgörande, ansågs det icke vara skäl att bifalla
den föreslagna förhöjningen af kaffetullen, emedan redan på måndags
förmiddag oerhörda kvantiteter kaffe anmälts till förtullning.
Vid denna riksdag, 1894, hade bevillningsutskottet afstyrkt skatt
å vexlar, men Första Kammaren antog en vid betänkandet fogad reser¬
vation, och detta Första Kammarens beslut segrade i den gemensamma
omröstningen.
Motionären anför en passus ur d t statsrådsprotokoll, som vid 1894
års riksdag beledsagade den kongl. propositionen angående stämpel-
beläggningen å vexlar. Der anställes en jemförelse mellan skatte-
förmågan hos kapital och skatteförmågan hos inkomst af arbete, hvar¬
vid det fullt rigtigt säges, att kapitalet tillför sin egare större skatte-
förmåga än den, som medföljer inkomst af arbete. Detta, herr tal¬
man, bör man taga hänsyn till, då man vill uppgöra en rationel af-
fattad bevillningsförordning. I öfverensstämmelse härmed säger man
emellertid, att man vill hafva en beskattning på vexlar, emedan det
rörliga kapitalet framträder vid vexelaffärer. Ja, det är fullkomligt
rigtigt, att genom stämpelbeläggningen en skatt utgår af kapital vid
vexelaffärer; men' af hvilket kapital? Då man säger att det är det
rörliga kapitalet, är det en sanning, som undanskymmes af en fras.
Sanningen blir fullt rigtig, om man säger, att beskattningen utgår af
det lånta kapitalet. I denna stund ligga vexlar å många millioner
kronor i bankernas portföljer, och dessa vexlar äro belagda med
N:0 9.
14
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
stämpel. Men jag är fullt öfvertygad om, att bankerna icke med ett
öre bidragit till stämpelbeskattningen; ty stämpeln å en vexel betalas
af någon af vexelns gäldenärer. Hvilken det är, torde i allmänhet
icke vara så lätt att säga, men i de flesta fäll är det den, som lånar
penningarne.
Jag skall tillåta mig att anföra ett par exempel. Jag antager, att
en landtbrukare levererar några tunnor råg till så stort belopp, att
det kan blifva fråga om en vexel. Man aftala!- pris och betalnings¬
tid o. s. v. Landtbrukaren erhåller af köpmannen en vexel och för¬
ser den jemlik! lagen med stämpel. Han får derigenom ett förträff¬
ligt recepisse på, att köpmannen mottagit varan, och han eger i sin
hand ett kreditpapper af första klass. Om han icke för tillfället be-
höfver penningar, kan han låta vexeln ligga i kassakistan, tills den
förfaller, men om han behöfver penningar, lemnar han den till banken
och får hvilken dag som helst penningar på densamma. Det torde
vara sannolikt, att köpmannen icke betalar något mera för spannmålen
derför, att vexeln skall beläggas med stämpel, utan det lär nog vara
trassenten, d. v. s. spanmålsförsäljaren, som får betala stämpelavgiften.
Jag skall taga ett annat exempel. En godsegare beställer af en
mekanisk fabrik åtskilliga maskiner, åkerbruksmaskiner, mejerimaski¬
ner o. d., och man kommer öfverens om priset. Fabrikanten levererar
varan och skickar med posten en vexel, som godsegaren accepterar.
Vexeln skall förses med stämpel, och då fabrikanten i allmänhet måste
göra sig betald för alla omkostnader, är det sannolikt, att i detta fall
acceptanten får betala stämpelafgiften. Det är visserligen, som vi se,
ganska svårt att bestämma, hvem det är, som betalar denna skatt,
men jag vidhåller dock det påståendet, att det är det lånade kapi¬
talet, som hufvudsakligen drabbas af densamma.
Utskottet säger, att genom stämpelafgiften icke något nämnvärdt
hinder i vexelröreisen uppkommit. Derom har jag samma mening som
motionären, nemligen att denna afgift varit ett verkligt hinder. Men
vexelaffärerna utvidga sig trots detta hinder, emedan vexelformen är
af en ofantligt stor fördel för affärslifvet. Det är till gagn för affärs-
lifvet, att vexelaffärerna mer och mer utbreda sig, emedan man der¬
igenom vinner bland annat den stora fördelen, att affärsmännen vänja
sig vid punktlighet i betalningen. Såsom herrarne veta, skall en vexel
vid laga påföljd honoreras inom andra söckendagen efter förfallodagen,
och detta gör, att allmänheten genom en sådan låueform vänjes vid
punktlighet i liqvider. Bruket af vexlar bidrager dessutom i väsentlig
grad att åstadkomma reda och klarhet i affärerna. Vexelformen är
också af stor nytta derigenom, att affärsvexeln är att anse som ett
kreditpapper af första klass, ett papper, på hvilket innehafvaren, när
han så önskar, får behötiiga penningar i den bank, der han har sin
penningeröreise.
Det var således, herr talman, en brist i statskassan år 1894, som
var den egentliga anledningen till att en beskattning å vexlar infördes.
Nu föreligger icke detta skäl. Nu finnes öfverflöd i statskassan, och
derför är det icke längre någon giltig anledning att uttaga denna
beskattning.
Onsdagen den 23 Februari.
15
N:o 9.
Jag vill vidare erinra om, att stämpel å vexlar är en ren skatt,
som icke är jemförlig med den stämpelafgift, om hvilken Art. I i stämpel¬
förordningen handlar, och som icke heller är att jemföra med t. ex.
den afgift, som man betalar, när man sätter ett frimärke på ett bref.
Ty då betalar man för en tjenst, som staten gör; men när man sätter
en stämpel på en vexel, är det en ren skatt. Man begär då icke
någon tjenst af staten. Man går till en bank med en vexel och får
der penningar för densamma, hvarefter den sedan infrias af accep-
tanteu; men staten har icke något att göra dermed. Det är således
en ren beskattning, det här är fråga om.
Om man vill hylla en beskattningsteori, der man utgår från den
synpunkten, att undersåtarne hvar i sin stad äro skattskyldiga, och
staten eusam skattetagare, så är det ju tydligt, att det är fullt rigtigt
att icke upptaga onödiga skatter. Men derför synes mig också giltiga
skäl tala för att den stämpelafgift, som vid 1894 års riksdag med
blott några rösters majoritet beslöts på grund af då rådande brist i
statskassan, nu upphäfves, då öfverflöd i statskassan förefinnes. Jag
är således med om, att herr Petris motion bör vinna afseende; men
jag ar icke fullt tillfredsstäld med den reservation, som eu ledamot i
bevillningsutskottet från denna kammare afgifvit. Jag har visserligen
icke något i sak att invända emot densamma; men deremot har jag
åtskilligt emot den i formelt afseende. Om jag nemligen ser efter i
§ 8 åt förordningen angående stämpelafgiften afd. B, som handlar
om “öfriga stämpelpligtiga enskilda handlingar", så finner jag till att
börja med en rubrik: “Anvisning; lika med vexel11; vidare: “Invisning11;
lika med vexel11; — i det beslut, som af Andra Kammaren fattades,
var den vigtiga rubriken postremissvexel utesluten —; sedan kommer
rubriken: “Qvittens, som för inkassering af penningar genom annan
person än fordringsegaren från en ort till en annan försändes; lika
med vexel11; och slutligen: “Skuldebref, som skall, då det för vinnande
af inteckning eller betalning hos offentlig myndighet företes, förses
med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapital¬
belopp, för hvilket inteckning eller betalning sökes11; hvarvid är fogadt
ett undantag, som säger “att skuldebref är fritt från stämpel, då på
grund deraf fordran bevakas i konkurs eller inteckning sökes i jern¬
väg.11 Ku hemställes af reservanten, att det skulle blifva en rubrik i
förordningen så lydande: “Vexel, godkänd eller protesterad; lika med
skuldebref.11 Man skulle derigenom först få den formella oegentlig-
heten, att de åtskilliga rubriker, som hänvisa till rubriken: Vexel,
skulle, när man komme till denna rubrik, sjelfva ytterligare hänvisas
till en annan rubrik, nemligen: skuldebref. Men det är äfven något
annat, som ej tilitalar mig. Skuldebref skall, heter det, förses med
stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af kapitalbeloppet, då
det företes till inteckning. Genom en hänvisning till denna rubrik
uppkommer sålunda äfven härigenom en formell oegentlighet, då, såsom
bekant är, en vexel icke kan intecknas. Jag tror visserligen, att det
skulle gå för sig att taga denna reservation; men den tilltalar mig
— som sagdt — icke synnerligen mycket. Skulle deremot kammaren,
såsom jag hoppas, vara benägen att i hufvudsak bifalla herr Petris
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 189^
om stämpel¬
afgiften.
(Forts.)
N:o 9.
16
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiftcn.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
motion, tror jag det bästa vore att återremittera betänkandet till ut¬
skottet, ett yrkande, som jag, herr talman, skall taga mig friheten att
göra. Jag tror, att ett liknande yrkande kommer att göras äfven i
Första Kammaren; och genom en återremiss skulle man vinna åtmin¬
stone så mycket, att de herrar inom bevillningsutskottet, som äro för
skattefrihet i afseende å vexlar, kunde se till, att de formella anmärk¬
ningar, jag nu gjort, måtte vinna något afseende, och den kläm,
som skulle blifva föremål för denna kammares beslut, sålunda om¬
redigeras. Jag ställer mig som af mitt yttrande framgått — på
deras sida, som önska, att beskattningen å inrikes vexlar skall upp¬
höra; men då jag af formella skäl icke är fullt nöjd med den reser¬
vation, som af herr Fredholm afgifvits, upprepar jag, herr talman,
mitt yrkande på återremiss af bevillningsutskottets betänkande i före¬
liggande punkt.
Herr Grefve II amil ton: Herr talman, mina herrar! Jag har an¬
sett mig vara nästan pligtig att taga till orda i denna fråga, derför
att jag på min tid i viss mån bidrog till fattandet af ett beslut inom
Riksdagen, som kan sägas hafva gifvit upphof till den beskattning,
hvilken man nu vill upphäfva.
Den siste ärade talaren började sitt anförande med en historik
öfver denna beskattnings tillkomst. Han erinrade om åtskilliga ganska
intressanta saker från våren 1894, då han tycks föreställa sig, att allt
det timade, som gaf anledning till införande af stämpelskatten på
vexlar. Jag tror, att man allt får gå litet längre tillbaka i historien,
om man vill ha reda på, hvarför vi ha denna skatt. Den daterar och
förskrifver sig nemligen från de s. k. urtima löftena. Det var vid
1892 års urtima riksdag, som Kongl. Maj:t och Riksdagen kommo
öfverens om att de ökade statsintägter, som erfordrades för det nya
härordningsförslagets genomförande och grundskatternas afskrifvande,
icke skulle upptagas genom konsumtionsskatter, utan på andra sätt.
Frukten af detta löfte blef i första hand tilläggsbevillningen, hvilken —
enligt hvad man då uttryckligen förklarade — icke skulle blifva ett
tillfälligt tillägg till bevillningen, utan inom några få år skulle öfver¬
gå till att vara en bestämd inkomstskatt. Vidare mynnade finans¬
planen ut i den utsträckning af stämpelskatten, som bland annat afsåg
arfskatten och den nu ifrågakomma vexelskatten.
Tilläggsbevillningen har man kastat bort; den befans vara obe¬
haglig, den behöfdes icke. Jag säger icke något vidare om den saken:
omständigheterna hade så fogat, att det var svårt att bibehålla den.
Nu vill man kasta bort äfven vexelskatten, en skatt på ungefär 600,000
kronor om året. Jag törmodar, att det är den enda skattelindring,
som kommer i fråga under denna riksdag. Är det då mån tro lämpligt,
att vi, under det landet bär så betydande skattebördor på andra håll,
göra eu skattelindring på omkring 600,000 kronor på detta område?
Jag för min del tror det icke. Med fullt erkännande af att denna
skatt medför åtskilliga olägenheter, anser jag mig bunden af den
ställning, jag intog vid 1892 ärs riksdag, att — tills vidare åtminstone —
bibehålla denna skatt. Vill man afskaffa den, må man då ersätta den
Onsdagen den 23 Februari.
17
N:o 9.
med en annan direkt skatt, men må man icke endast välta öfver bör- Angående
dan på andra skuldror! ändring i
Nu menar man, att de urtima löftena här äro utan betydelse, lingen^den%
derför att man misstagit sig om skattens innebörd: den träffar nem- augusti iso/,
ligen icke hvad den ville träffa — påstår man — den träffar icke om stämpel-
kapitalet, utan den träffar lånebebofvet. Ja, den andre ärade talaren ofgtftm.
i ordningen tog fasta på utskottets eget yttrande i denna del och sade: (i,orts-)
utskottet har ju sjelf sagt detta, hvarför skola vi då bibehålla denna
skatt? Jag medger ock, att vore det rigtigt, hvad utskottet sagt i sin
motivering, skulle konseqvensen vara den, som den ärade talaren drog
ut. Men för min del vågar jag alldeles bestämdt bestrida detta. Denne
samme ärade talare yttrade sig om dessa stackars lånebehöfvande, som
för att skaffa sig litet pengar måste skrifva på en vexel. Hvad vill
det säga? År det sådana vexlar, vi skola uppmuntra? Jag trodde, att
om det fins något, som varit till förbannelse för vårt land, så är det
användandet af dessa korta vexlar för sådana ändamål. För dem har
jag icke någon miskund. Det vore en välsignelse, om vi blefve af med
dem. Det är icke frågan om dem, utan här är fråga om verkliga
vexlar, vexlar som täcka en affär, der vexlarne utgöra den första be¬
talningen för en levererad vara. Då kan man visserligen tvista om,
hvem som får betala stämpeln. I fall jag t. ex. säljer ett parti tack¬
jern till en grosshandlare i Stockholm, och får en vexel, så står det
visserligen i lagen, att det är utställaren, som skall betala stämpeln.
Men det beror nog på konjunkturerna, hvem som får betala den. Men
detta är ju likgiltigt, ty i båda fallen är det den rörliga förmögenheten,
som får vidkännas skatten, och icke har skatten lagts på några ut¬
blottade personer, det tror jag ej man kan säga. Den stora massan
af vexlar, som verkligen äro vexlar, kan icke sägas vara kännetecken
på armod, utan tvärt om.
Vidare framhåller man, att en vexel är ett så nyttigt, så vigtigt
medel i affärsförbindelser, att man bör icke lägga band på den, ty
gör man det, då måste helt naturligt affärsförbindelserna söka sig andra
vägar, som ej äro så säkra och ej äro så lämpliga. Ja, det är mycket
sant. Men, mina herrar, är det verkligen något skäl för att upphäfva
denna beskattning? Kommen i håg, att Kongl. Maj:t 1894 föreslog
beskattning ej blott af vexlar, utan äfven af andra papper, som kunna
ersätta vexeln. Konseqvensen af yttrandet, att skatten på vexlar
drifver folk att använda andra papper, är helt enkelt den. som Kongl.
Maj:t drog ut år 1894, nemligen att äfven dessa andra papper skola
beskattas. I en hastig vändning trasade man dock sönder Kongl. Maj:ts
förslag år 1894, och endast vexlar blefvo belagda med skatt. Jag vill
nu visst icke under nuvarande förhållanden yrka på att äfven dessa
andra papper skola beskattas. Men jag vill icke heller — med den
historia, som ligger bakom — vara med om att under nuvarande för¬
hållanden på detta håll medgifva en skattelindring på öfver ^ million
kronor.
Jag tror icke heller, att man kan säga, att stämpelskatten verkat
hämmande på vexelrörelsen. Yi skola ock komma i håg, att i de stora
länderna, der affärslifvet är mycket vigtigare än här, i Frankrike, Eng-
Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 9. 2
N;o 9.
18
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
af gifte n.
(Forts.)
land, Preussen och Danmark, har man icke alls tvekat att lägga eu
sådan skatt på det rörliga kapitalet.
Slutligen vill jag blott i förbigående vända mig mot herr Petri.
Han talade — om jag fattade honom rätt — om att denna stämpel¬
skatt vore så anordnad, att den skulle erläggas flera gånger och att
man måste lägga stämpel på vexeln, äfven då man icke begagnade
den. Det första är ett misstag; man behöfver blott en gång lägga
stämpel på vexeln. Hvad det andra beträffar, står det i stämpel¬
förordningen, att om jag belagt vexeln med stämpel och icke får accept
på den, kan jag utbyta stämpeln.
Härmed har jag ingalunda sagt, att icke det förhållandet, att af
handelspapper endast vexeln är belagd med skatt, är en verklig olägen¬
het. Det bestrider jag ingalunda. Men skälet till att jag anser, att
Riksdagen icke nu bör lyfta af denna skatt, som så nyligen pålades,
är — det vill jag ännu en gång betona — den omständigheten, att
då det utan tvifvel i allmänhet är det rörliga kapitalet, som träffas af
stämpelskatten, jag icke finner det lämpligt att, efter hvad som in¬
träffade vid urtima riksdagen, göra en sådan skattelindring.
På dessa skäl skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.
i
Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! I likhet med den siste
talaren vidhåller jag den ståndpunkt, som jag intog vid 1894 års
riksdag, då denna fråga var före. Han uppträdde då till försvar för
ett stämpelbeläggande af vexlar, och jag motsatte mig, att man skulle
tillvägagå på sådant sätt.
Ett af de skäl, som den siste talaren åberopade för sitt hand¬
lingssätt, var att han ville hålla fast vid de urtima löftena, att man
skulle ersätta afskrifningen af grundskatterna med andra direkta skat¬
ter. Ett sådant fasthållande vid de urtima löftena kan ju vara rig-
tigt, hvad arfskatten beträffar, och jag vill tillägga äfven med afseende
å stämpelskatten på depositioner, emedan man der med skatten gifvet
träffar förmögenheten. Men i fråga om vexeln träffar man icke det
man vill träffa: man träffar icke kapitalet, åtminstone icke under alla
förhållanden. Den ärade talaren sade, att detta beror derpå, att man
vid 1894 års riksdag tillät sig att i en hastig vändning trasa sönder
Kongl. Maj:ts förslag; i annat fall skulle papper, likartade med vexeln,
också ha blifvit stämpelbelagda. Ja, visst undantog man då från stäm¬
pelbeläggning skuldebref, men kan detta med fog sägas strida mot
innebörden af de urtima löftena. Icke kan man väl påstå, att man
skulle söka ersättningen för grundskatternas afskrifning genom att
lägga skatt på de lånebehöfvande. Åtminstone kan jag för min del
ej finna det vara rimligt att på det sättet ersätta statens forna ordi¬
narie inkomster. Vidare yttrade samme talare, att han var oviss,
huruvida stämpelbeskattningen på vexlar motverkar dessas användning
eller ej. Han påstod, att det är mycket svårt att derom förskaffa sig
någon kunskap. Ja, det är sant. Jag har i min mån sökt att få
reda på den verkan, som beslutet om att stämpelbelägga vexlar med¬
förde, och för det ändamålet har jag försökt att göra en jemförelse
mellan åren 1894 och 1895, såväl med afseende å omsättningens stor-
Onsdagen den 23 Februari.
19
N:o 9.
lek som beträffande den grad, i hvilken vexlar som betalningsmedel
ifrågakomma. För att få ett mått på omsättningens storlek har jag lagt
ihop importen och landets tillverkningsvärde, och sedan har jag sett
efter storleken af beloppet af inneliggande vexlar den sista december
hvarje år. Det visade sig då, att oaktadt omsättningen under år 1895
ökats med öfver 30 millioner kronor, var beloppet af inneliggande vex¬
lar precis detsamma sistnämnda år som det föregående. Det faller
af sig sjelf, synes det mig, att om icke stämpelbeläggningen egt rum
under 1895, skulle beloppet af inneliggande vexlar hafva varit större
vid 1895 års än vid 1894 års slut, emedan omsättningen sistnämnda
år var mycket större och emedan vexelns användning utan tvifvel
står i visst förhållande till omsättningens storlek.
Nog vill det alltså synas mig, att stämpeln motverkar användnin¬
gen af vexeln. Det var också det jag yttrade vid 1894 års riks¬
dag. Och det är det jag beklagar, emedan man på det sättet lägger
hinder i vägen för omsättningen. Omsättningen är icke annat än ett
led i produktionen, och det är ju denna, som skall alstra värden. Men
värdetillökningen motverkar man genom att skattlägga omsättningen.
Sjelfva det maskineri, som skall förmedla utbytet af varor man och
man emellan, vill man försvåra genom att motverka begagnandet af
en för omsättningens underlättande så enkel och användbar mekanism
som vexeln.
Det är nu så mycket vigtigare att låta vexeln utgöra betalnings¬
medel, sedan man tagit bort handelsbokens vitsord som fordringsbevis,
och bruket af denna som betalningsmedel har lyckligtvis — såsom jag
förmenar — fått allt större och större utbredning.
I min reservation har jag sökt angifva, hvari fördelarne af vexelns
användning ligga. Jag har äfven der framhållit, att, när man stäm-
pelbelägger vexlar i afsigt att träffa kapitalet, det för det första är
ovisst, om man med vexeln träffar hvad man vill träffa, och för det
andra orättvist, att man stämpelbelägger vexelns hela belopp, under
det att blott en liten del af detta belopp kan betraktas såsom ut¬
ställarens vinst.
För öfrigt vill jag anföra — ehuru detta ej kan utgöra något
egentligt skäl för vexelstämpelns afskaffande — att den form, i hvil¬
ken stämpelbeläggningen i vårt land förekommer, är ytterst olämplig,
derför nemligen, att man till grund för det gradvis stigande stämpel-
beloppets storlek lagt en så hög siffra som 1,000 kronor. För en
vexel på 1,000 kronor är stämpeln 50 öre, men för en på 1,010 kro¬
nor blir densamma en krona, då ju hvarje påbörjadt tusental af vexel-
summan påföres en stämpel af 50 öre. Hvarför har man icke gjort
såsom i Frankrike, der för hvarje ökning i vexelns belopp af 100
francs 5 centimes erlägges i stämpel? På det sättet blir skalan mycket
lämpligare, men lika enkel och lätt, om icke mer än den här före¬
kommande. Det är egentligen de anmärkningar mot reservationens
form, som framstälts af herr Elowson, hvilka jag nu skall taga mig
friheten att bemöta. Han anmärkte först, att dennas form icke var
tillfredsställande. Och såsom skäl härför anförde han, att genom den¬
sammas antagande det skulle komma att stå i stämpelförordningen:
Angående
ändring i
kongl. förord'
ningen den 9
augusti 1896
om stämpel-
afgift.eu.
(Forts.)
N:o 9.
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
of giften.
(Forts)
20
“anvisning; lika med vexel'*; “invisning lika med vexel"; samt i fråga om
vexel: “vexel, godkänd eller protesterad ;lika med skuldebref". Ja, sådan
är den formulering, som jag föreslagit, och det är ju möjligt, att det
varit bättre, om hänvisningen vid anvisningar och invisningar kunnat
i samband dermed ändrats så, att den gjorts direkt till skuldebref;
men det förstår hvar och en, att ej behötver denna omständighet med¬
föra någon farhåga för att antaga reservationen. Det är ju alldeles
tydligt.
Herr Elowson hade ur formel synpunkt en ytterligare invänd¬
ning att göra, i det han sade, att om man såge efter, hvad stämpel-
förordningen skulle komma att innehålla om “vexel", så skulle det
heta: “vexel godkänd eller protesterad; lika med skuldebref11, samt
att, om man sedan sloge upp “skuldebref1* — det kan i förbigående
sagdt ej bli tal om att “slå upp“, emedan ordet “skuldebref11 står på
samma sida blott ett par rader ofvanför “vexel" — skulle man finna,
att der hette det: “skuldebref skall, då det för vinnande af inteckning
eller betalning hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel"
etc; och han anmärkte häremot, att man icke kan inteckna en vexel.
Nej, det kan man visserligen icke, men derför står det ju också, att
skuldebref skall, då det för vinnande af inteckning eller betalning
företes hos offentlig myndighet, förses med stämpel. Det gäller här
detsamma om vexel som i fråga om skuldebref. Man intecknar ju ej
alla skuldebref, och följaktligen kan omnämnda ordställning, om den
anses passa för de skuldebref som icke intecknas, äfven passa för vex-
lar, med livilka förhållandet är detsamma. Stadgandet kommer då att
för vexlar gälla endast då de företes för offentlig myndighet till vin¬
nande af betalning. Afsigten med, att stadgandet formulerats på sätt
här står: “vexel, godkänd eller protesterad; lika med skuldebref1*,
var att åstadkomma en förenkling i stämpelförordningens nuvarande
lydelse, så att man kunde undvika att på samma sida upprepa samma
sak två gånger. Förslaget är för öfrigt ej ensamt mitt, ty det har
förevarit på afdelningen inom utskottet och blifvit der godkändt. Här¬
med har jag ej velat säga, att icke stadgandet måhända hade kunnat
bättre formuleras, men detta gäller äfven om andra bestämmelser i
stämpelförordningen, som på många ställen icke är synnerligen väl for¬
mulerad.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wacht-
meister: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag vet icke om
kammarens ledamöter gjort samma iakttagelse som jag, men jag tycker
mig under loppet af ganska många år ha funnit, att det knappast
finnes ett tacksammare ämne för en motionär än att motionera om
borttagandet af eller nedsättning i en stämpelafgift. Han har ofta
haft att glädja sig åt understöd af bevillningsutskottet eller, om icke
så varit fallet, har han dock haft att räkna på sympatier från ganska
inånga håll och har i allmänhet haft ganska stor utsigt till framgång
för sitt förslag.
Om man ser efter, hvarpå detta beror, tror jag, att man lätt
21
N:0 9.
Onsdagen den 23 Februari.
skall Unna förklaringen till detta förhållande. Jag tror nemligen, att
detta beror på, att man har haft en viss benägenhet att för mycket
fästa sig vid en svaghet, som onekligen vidlåder stämpelbeskattningen,
och derför förbisett de efter mitt förmenande obestridliga fördelar,
som stämpelbeskattningen besitter, då den nemligen hålles inom mått¬
liga gränser och ej skrufvas upp till samma svindlande höjd, som i
många af de stora kulturländerna är förhållandet.
För att nu icke vara vidlyftig, skall jag ej uppehålla mig vid
stämpelbeskattningen i allmänhet, utan stanna vid stämpeln på affärs¬
papper, till hvilka vexeln ju hör. Herrarne veta, huru man brukar
motivera stämpeln på dessa affärspapper. Denna motivering finnes
citerad i betänkandet i form af ett utdrag ur den kongl. propositionen
till 1894 års Kiksdag, deri det framhålles, att grunden för denna be¬
skattning är, att man dermed vill träffa det rörliga kapitalet, der
detta likasom framträder.
Nu hafva såväl motionären som äfven åtskilliga andra talare här
sagt, att den sålunda uttalade afsigten med stämpel på affärspapper,
eller att träffa det rörliga kapitalet, ej blifvit uppnådd; och bevillnings¬
utskottet tyckes hysa ungefär samma mening, fastän det för denna
gång vill låta nåd gå för rätt. Här har anförts såsom exempel det
fall, att en i betryck försatt person nödgas diskontera vexlar för att
skaffa sig pengar, och man frågar då, om den vexelstämpel, som han
nödgas betala i detta fall, kan sägas träffa kapitalet. Nej, det gör
den icke, men detta sammanhänger, såsom en talare nyss vidrörde,
dermed att, fastän stämpelskatten i det stora hela träffar kapitalet,
det dock, såsom äfven framhållits i den nyss berörda motiveringen,
icke alltid är möjligt att beräkna skattens verkan i hvarje särskildt
fall. Skatten träffar nog i nyssnämnda fall, der den ej var afsedd
att träffa. Men detta är något, som stämpelskatten har gemensamt
med de flesta öfriga skatter; och det beror derpå, att stämpelskatten
ej kan taga hänsyn till de i hvarje särskildt fall förekommande per¬
sonliga förhållandena, utan måste utgå efter vissa allmänna grunder.
Den enda skatt, vid hvilken man kan taga hänsyn till dessa personliga
förhållanden, är den rena inkomstskatten.
Men det är nu en känd och erkänd sak, att man ej kan nöja
sig med en enda skatt, utan måste tillgripa ett flertal skatter för att
bilda ett skattesystem. Och då så är förhållandet, tror jag, att stäm¬
peln på affärshandlingar ganska väl fyller sin uppgift, nemligen att
bilda en komplementärbeskattning till beskattningen af det rörliga
kapitalet. I andra länder tillmätes denna beskattningsform ganska
stor betydelse i detta hänseende, och densamma användes i mycket
stor utsträckning.
Nu skulle man kanske vara benägen säga, att särskildt vexel-
stämpeln i så hög grad och så ofta träffar orätt, att man af den
anledningen skulle nödgas afstå från att använda densamma. Men
just i fråga om vexelstämpeln tror jag likväl, att man ej behöfver
hysa stora betänkligheter för den saken. Såsom grefve Hainilton äfven
framhöll, har nemligen vexeln icke något egentligt berättigande att
vara till, om den icke representerar en verklig affär. Är deremot
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel -
afgiften.
(Forts.)
N:0 9.
22
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 18 9 4
om stämpel -
af giften.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
detta förhållandet, träffar nog vexelstämpeln rätt. För att nu använda
det exempel, som herr Elowson nyss anförde, måste man väl antaga
att, om en landtbrukare säljer spanmål till en köpman, båda två finna
sin vinst på denna affär, och att det i regel för dem båda uppstår en
vinst. Och likaså, om en fabrikant af landtbruksmaskiner säljer en
maskin till en landtbrukare, får man väl förutsätta, att båda göra sin
vinst på denna affär, hvem som än får betala stämpeln.
Representerar vexeln deremot ej en affär — och vi veta, att detta
ofta är fallet — så är det visserligen ej kapitalet, som vexelstämpeln
träffar, men detta beror då på, att en person för att vinna sitt syfte¬
mål att skaffa sig pengar har användt ett papper, som ej varit afsedt
för ett dylikt fall, och då får han ock draga konseqvenserna deraf.
Det synes mig derför hårdt, om man skulle nödgas afstå från en
i och för sig nyttig och rigtig skatteform blott derför, att vissa per¬
soner, som träffas af densamma, begagna sig af ett affärspapper, som
ej är afsedt att för deras ändamål användas. Jag skulle kunna nämna
en eller annan landsort, der vexelrytteriet florerar eller rättare sagdt
grasserar på ett rent af ohyggligt sätt, och ehuru man visserligen måste
beklaga sådana personer, som nödgas använda sådana medel för att
draga sig fram — de göra det nog ej för sitt nöjes skull, fastän det
ofta nog beror på lättsinne — måste man dock anse att, om vexel¬
stämpeln kan bidraga till att i sin mån stäfja ett så farligt bruk,
den alltid skulle vara till nytta.
Åtskilliga talare hafva såsom ett motskäl mot vexelstämpeln an¬
fört, att denna i sin mån skulle hindra användandet af det goda och
oumbärliga kreditpapper, som vexeln utgör. Jag tror för min del
icke, att denna betänklighet har så mycket att betyda. Det är natur¬
ligtvis gifvet, att tvånget att använda stämpel på vexlar i någon mån
skall kännas besvärligt, men hvilken skatt har icke sina olägenheter?
Lyckligtvis hafva under de sista årtiondena handel och näringar här i
landet tagit ett så betydande uppsving, och vexeln blilvit ett för dem
så oumbärligt instrument, att jag icke tror, att man behöfver befara,
det bruket af affärsvexlar skall nämnvärdt aftaga.
Här i Sverige har rörelsen längre än i de flesta andra länder
åtnjutit förmånen af att vara befriad från dessa affärsstämplar. Jag
tror dock att man kan säga, att rörelsen nu vuxit sig så stark, att
den ganska lätt kan bära denna beskattning och snart kommer att
vänja sig vid densamma, blott man icke ställer i utsigt, att man inom
kortare eller längre tid skall bli af med densamma,
Det har framhållits af ett par talare, att, oaktadt rörelsen i vårt
land under senare tider i ganska betydlig mån ökats, vexelrörelsen
dock icke skulle stigit. Men jag undrar, om detta icke kan bero på,
att den stigande välmågan i landet har minskat användningen af
ackommodationsvexlar, och att de vexlar, som nu finnas i bankerna,
äro af mera solid beskaffenhet.
Alla de skäl, som nu anförts för afskaffande af vexelstämpeln,
framhöllos vid vexelstämpelns införande; och sedan dess har, mig
veterligen, icke tillkommit något nytt, som kan motivera vexelstämpelns
afskaffande. Deremot finnes, såsom grefve Hamilton påpekade, ett
Onsdagen den 23 Februari.
23
N:0 9.
skäl, som talar mycket starkt emot vexelstämpelns afskaffande. Man
bör nemligen komma i håg, att vi befinna oss midt i perioden för af¬
skrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären.
Denna afskrifning har hittills i det hela försiggått lätt och nästan
omärkligt; men det är dock för staten en ganska stor affär. En början
till ersättande åt' hvad som sålunda afskrifves har blifvit gjord genom
fördubbling af fastighetsbevillningen samt införande af vissa nya stämpel-
afgifter, deribland äfven vexelstämpeln, arfskatten och dessutom genom
en tilläggsbevillning, som dock ej numera utgår.
Ehuru, som sagd!, afskrifningen af grundskatterna och lindringen
i rustnings- och roteringsbesvären i det hela gått lätt hitintills, bör
man komma i håg, att konjunkturerna kunna ändra sig. Hittills har
man icke behöft införa nya skatter förutom dem jag nyss nämnde,
derför att statens finanser varit goda; men de feta åren kunna förbytas
i magra, och den dag kan komma, då staten behöfver ej blott de nu
utgående skatterna, utan äfven nya till ersättning för den minskning i
tillgångar, afskrifningen af grundskatter samt rustnings- och roterings-
besvär medfört. Jag tror derför icke, att det kan vara rätt att nu
åter afskaffa vexelstämpeln, helst den icke är den minst betydande af
de nya eqvivalentskatter, om jag så får säga, som kommo i stället för
de afskrifna.
Man hade beräknat, att fördubblingen af fastighetsbevillningen
skulle inbringa 660,000 kronor, och de nya stämpelskatterna, arfskatten
inbegripen, 1,800,000 kronor. Så mycket som 1,800,000 kronor tror
jag emellertid icke dessa stämpelafgifter hafva inbringat, ty det har
visat sig, att arfskatten gifvit mindre, än man beräknat. Det är svårt
att säga, hvad vexelstämpelskatten verkligen inbringar, enär det är
svårt att få några faktorer för beräkningens verkställande; men utskottet
har antagit — med skäl, som jag tror — att den gifver mellan fem
och sex hundratusen kronor. Detta är icke någon obetydlig summa.
Då härtill kommer, att jag, trots allt, håller före, att stämpelskatt å
affärshandlingar, deribland vexlar, besitter, om icke i allra högsta så
dock i ganska väsentlig grad, de egenskaper, som enligt uttalande af
båda statsmagterna vid 1892 års urtima riksdag skulle fordras af de
skatter, som skulle ersätta grundskatterna samt rustnings- och roterings¬
besvären, tror jag, att ganska vigtiga skäl tala för bibehållande af
vexelstämpeln.
Herr Jansson i Krakerud: Med fäst afseende å det beslut, Andra
Kammaren tidigare i dag fattat beträffande en skattelindring för de
minst bemedlade inom nationen, må man val säga, att den nu förda
diskussionen är betecknande. Då gälde det att befria från en skatt
de minst bemedlade inom nationen, de utaf arbetsklassen, som möj¬
ligen kunde förtjena i hop så pass, att de kunde köpa sig ett hem för
1,000 kronor — detta afslog Andra Kammaren på grund deraf att,
som det anfördes, en sådan skattelindring skulle kunna komma äfven
de förmögnare inom nationen till godo, ty det hände ibland, att äfven
de köpte en fastighet af endast 1,000 kronors taxeringsvärde.
Här föreligger åter ett helt annat förslag; här gäller det att
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 189 ^
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
N.o 9.
24
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
Jcongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
genomföra en skattelindring till en del visserligen för de mindre be¬
medlade, men alls icke för de minst bemedlade inom samhället; ty
jag skall be att få fästa uppmärksamheten derå, att vexlar å belopp
intill 100 kronor äro befriade från stämpel, och att vexlar å belopp
intill 300 kronor draga en stämpel af allenast 20 öre. Här kan man
således säga, att det är medelklassen och öfverklassen, som skulls
befrias från en stämpelskatt; och till det drar man ej i betänkande
att yrka bifall. Men just med afseende derå, att af denna skatte¬
lindring de mera bemedlade skulle draga fördel, har jag för min del
ej kunnat vara med om denna vexelstämpels borttagande.
Betecknande är också, att Första Kammaren redan antagit herr
Fredholms reservation, som afser att upphäfva vexelstämpelskatten,
men icke antagit den motion, som afsåg att befria en person, som
skulle köpa en fastighet på 1,000 kronor, från en stämpelkostnad af
2 kronor.
Det synes mig, som om det skulle vara verkligen inkonseqvent,
om Andra Kammaren här skulle besluta i strid mot utskottets hem¬
ställan, då kammaren biföll utskottets hemställan i fråga om skatte¬
lindring endast för den, som köpte fastighet af intill 400 kronors
värde.
Jag skall följaktligen be att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan i denna punkt.
Herr friherre Barnekow: Herr talman! Mina herrar! Jag be¬
gärde ordet, då en talare från denna plats förklarade, att han yrkade
afslag å utskottets hemställan — det var nemligen herr Elowson —
och vill jag något granska de skäl han för sitt yrkande om afslag
anfört.
Denna stämpelskatt tillkom visserligen som han sade under en
tid, då det var brist i statskassan, det är sant, och för att fylla denna
brist — det är också sant. Men egentligen tror jag dock, att den
tillkom i anledning af de vid 1892 års urtima riksdag gifna urtima
löftena, nemligen att man skulle söka få de erforderliga penningarne
på den direkta beskattningens väg. Man sökte då med lykta och
bloss för att få tag i sådana direkta skatter, och man stannade då
slutligen vid arfskatten och denna skatt. Man ansåg sig icke kunna
taga något på den allmänna bevillningens väg, derför att bevillnings-
förordningen först borde omarbetas, innan något nytt i den vägen
gjordes. Skulle man nu redan efter så kort tid åter upphäfva denna
skatt och frångå den uttalade principen att höja de direkta skatterna
— det kan jag för min del ej vara med om.
Det är alldeles gifvet, att alla skatter kännas mer eller mindre
obehagliga för den, som skall betala dem, och särskildt kännas de
direkta skatterna ju obehagliga, derför att man då alltid vet, hvad
man betalar. Men derför kan jag ej vara med om att upphäfva dem.
Jag ber derför, i öfrigt instämmande med en talare på stockholmsbänken,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Petri: Jag är uppkallad af ett yttrande af grefve Hamilton;
Onsdagen den 23 Februari.
25
N:o 9.
han förklarade nemligen, att han ej kunde förstå, hvad jag nämnde
om, att man stundom kan få betala stämpel flera gånger för samma
vexel. Jag vill derför be att få ytterligare utveckla, hvad jag dermed
menade.
Det är nemligen så att, om jag har en fordran af en köpman
och sänder honom för accept en vexel, som då enligt stämpelförord¬
ningen skall vara belagd med stämpel, händer det ofta, att han gör
anmärkning mot beloppet eller eljest och derför ej accepterar den,
hvilket gör, att man för att få saken reglerad måste sända en ny
vexel. Detta kan upprepas flera gånger. Nu är det visserligen sant,
att stämpelförordningen säger, att man är berättigad återfå stämpel¬
beloppet för en vexel, som ej användts för det ändamål, för hvilket
den dragits; men detta är förenadt med åtskillig omgång; man skall
skaffa intyg och har åtskilligt besvär och obehag. Man kan emellertid
naturligtvis göra det med de vexlar, man får tillbaka, men stämpeln
på de vexlar, man sänder bort och ej får åter, blir alltid en gifven
förlust. Der får man faktiskt flera gånger stämpelbelägga samma
vexel.
Har har ock nämnts att, när stämpel lägges å en vexel, som
representerar en verklig affär, träffar man kapitalet; och som exempel
har anförts, att, då en köpman köper några tunnor råg af en landt¬
brukare och betalar med accept, vore det en verklig affär. Ja, natur¬
ligtvis är det en affär, men hvem borgar för, att det ej dock är medel¬
lösa personer, som få betala stämpeln; hvarken köpmannen eller landt-
brukaren torde ha något vidare kapital, då vexel behöfver användas
för en sådan affär. Denna beskattning drabbar då mindre bemedlade,
och detta anser jag ej vara något stöd för behållande af vexelstämpeln.
Det har äfven till mig framstälts förfrågan, huru jag fått reda
på, att vexelstämpelbeskattningen vore borttagen i Finland. Det har
jag fått veta i en härvarande bankinrättning, som lemnat uppgiften,
och den torde få anses fullt tillförlitlig. Äfven der synes den tanken
ha gjort sig gällande, att denna skatt är mycket olämplig.
När nu Första Kammaren antagit herr Fredbolms reservation,
och man betänker, att det var Första Kammaren, som var ifrigast att
införa denna skatt, visar det, att äfven der meningen ändrats och man
insett denna skatts olämplighet.
Jag hoppas derför, att äfven Andra Kammaren antager samma
reservation, till hvilken jag fortfarande yrkar bifall.
Herr Meyer: Herr talman! Här har af en ärad talare på stock¬
holmsbänken som skäl för vexelstämpelns behållande auförts de så
kallade urtima löftena; men jag föreställer mig att, då man gaf dessa
löften, man menade, att de skatter, som togos bort, skulle ersättas
med andra rättvisa skatter. Meningen var väl ej, att man, för att
ersätta dem, skulle likasom plocka ut vissa individer och låta dem
betala de belopp, man gick i mistning om genom grundskatternas af¬
skrifvande.
Det har i 1894 års komitébetänkande som motiv för införande
af vexelstämpelskatt anförts, att man ansåge rättvist och billigt att
Angående
ändring i
hongla förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
af giften.
(Forts.)
N:0 9.
26
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
kong!,, förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
söka träffa det rörliga kapitalet. Detta må ju vara rigtigt; jag vill
gerna vara med derom, att det är rätt att söka träffa det rörliga
kapitalet och framför allt inkomsten. Men en beskattning blir icke
rättvis endast derigenom, att den bvilar på rättvisa grunder; den
måste äfven likformigt tillämpas. Om jag på de grunder, som bär i
denna kammare anförts för vexelstämpelns bibehållande, skulle väcka
en motion, deri jag föresloge, att alla personer, som på sin rörelse
ha en årlig inkomst af 100,000 kronor, skulle betala en särskild till-
läggsbevillning, skulle jag säkert icke få en enda menniska att vara
med om den motionen; den skulle förefalla orimlig, och det skulle ej
förvåna mig, om någon frågade, huru det egentligen stod till med
motionären. Och hvarför? Jo, just derför att det är origtigt att söka
ut en enda kategori, en enda klass af menniskor och lägga på dem
en särskild skatt — det ligger i öppen dag. Men förhållandet är här
alldeles detsamma i fråga om vexelstämpeln. Der söker man ut en
viss kategori af menniskor och låter dem betala denna skatt.
Nu är att märka, att de största affärsmännen — åtminstone de, som
jag antager vara våra största affärsmän — de betala ej ett öre i vexel-
stämpel. Dessa våra enskilda banker, våra bankirer — ingen af dem betalar
vexelstämpel; deras kunder få betala den vexelstämpel, som förekommer
i deras affärer. De stora jernvägsföretagen, som kanske ge sina aktie-
egare 15 å 20 procent i årlig utdelning, använda ju ej vexlar och
få ej heller betala någon stämpel; och sak samma är det med rederi¬
bolagen. Men den allra minste köpman, som kanske med nätt nöd
förtjenar ett par, tre tusen kronor om året, så mycket som han be-
höfver för sitt uppehälle -— om han i sin affär behöfver draga en
vexel, får han betala denna skatt. De stora köpmännen, som ega
rörelsekapital, använda ej, i synnerhet sedan denna skatt kom till,
så mycket vexlar som förut; träda de i affärsförbindelse med hvar¬
andra, så använda de ej accepter; de vänta lugnt, till dess deras
fakturor förfalla, och betala då kontant. Men den lille köpmannen,
han behöfver draga vexlar för att skaffa sig rörelsekapital; och han
får betala skatten.
Jag kan ej finna annat, huru jag ser saken, än att detta är en
orättvis beskattning; och derför att den är orättvis, skall den tagas
bort — uteslutande derför.
Här har talats om att kammaren — om det var första eller denna
kammare, förstod jag icke rigtigt — ej vill vara med om att taga
bort en ringa afgift för de mindre bemedlade, som önska skaffa sig
egna hem. Men om den ärade talarens mening var, att denna kam¬
mare nu skall bibehålla vexelstämpelskatten för att visa sin nitälskan
för de små i samhället, tror jag, att han kommer att fullständigt
misslyckas. Ty jag tänker, att, om denna kammare frångår sitt beslut
1894, då den, som bekant och som jag tror redan påpekats, voterade
mot införandet af vexelstämpelskatt, och besluter att bibehålla den
gällande vexelstämpeln, detta icke kommer att i landet tolkas så, som
om kammaren skulle hålla så synnerligen strängt på de mindre be¬
medlades bästa. Man kommer att tolka det så: majoriteten var mycket
litet berörd af beskattningen i fråga; derför tyckte man, att den var bra.
27
N:o 9.
Onsdagen den 23 Februari.
Vill man träffa kapitalet, skall man söka träffa det på annat
sätt, än nu är i fråga, och framför allt söka träffa det likformigt, så
att icke det ena går fritt och det andra blir beskattadt.
Jag skall ytterligare be att få påpeka, med anledning af herr
Elowsons yrkande om återremiss, att sedan Första Kammaren fattat
sitt beslut, detta yrkande ej tjenar till någonting.
För min enskilda del ber jag att få instämma i det yrkande, som
blifvit framstäldt om bifall till herr Fredbolms reservation.
I detta yttrande instämde herrar Nilsson i Grafva, Wallmark
och Jönsson i Gammalstorp.
Herr Bergendabl: Herr talman! Under diskussionens lopp hafva
här gjorts åtskilliga yrkanden. För min del, då jag icke kan vara
med om något af dessa, ber jag att få göra ett nytt sådant. Men
när jag nu fått ordet, anhåller jag att dessförinnan få yttra mig om
sjelfva saken.
Sedan 1894 års riksdag, till följd af Kongl. Maj:ts förslag, antog
nu gällande stämpelförordning — hvilket föranleddes af Riksdagens
begäran vid 1892 års urtima riksdag — har jag icke funnit något
ha inträffat, som kan föranleda mig till att ändra den ståndpunkt,
som jag intog och uttalade vid frågans behandling inom denna kam¬
mare, då jag afgaf min röst för införandet af denna nu ifrågavarande
vexelstämpel.
Här har talats så ofantligt mycket om att denna icke skulle träffa
kapitalet, och således icke det som afsigten var den skulle träffa. Jag
vågar gent emot detta påstående framhålla, att när eu vexeitransaktion
hvilar på en affärsuppgörelse, ligger det i sakens natur, att denna
affärsuppgörelse afser att åstadkomma en behållning för acceptanten,
hvarigenom hans kapital — om han har något förut — ökas eller
också en kapitalbildning uppstår.
Herr Elowson anförde nyss att, när en godsegare inköper vid en
mekanisk verkstad maskiner, han möjligen får betala genom accept, och att
det sålunda blir han, som får erlägga vexelstämpeln, och icke den, som
säljer varan i fråga. Ja, detta kan ju vara förhållandet, men det kan
väl icke vara så betungande, då genom en sådan vexeitransaktion
köparen erhåller en för honom kanske välbehöfiig kredit.
Det förekommer emellertid äfven s. k. ackommodationsvexlar;
och det förefaller mig egentligen vara med afseende å dessa, som det
ligger åtskilliga af herrarne, i synnerhet motionären, om hjertat att få
vexelstämpeln bort. Jag finner dock detta icke vara rätt. När en sådan
vexel belägges med eu stämpel af så ringa belopp som den nu gäl¬
lande, kan detta lån ej vara så synnerligen betungande, då låntagaren
genom detta lånesätt erhåller lägre ränta, än om han skulle låna pen¬
ningar på annat sätt, eller på längre tid till en ränteskilnad vida öfver
den lilla utgift för stämpeln, som han nu nödgas erlägga.
Här har af många talare framhållits, att denna stämpelskatt skulle
träffa de mindre bemedlade. Jag förstår icke, hvad dessa talare mena
med “mindre bemedlade". Till mindre bemedlade räknar jag mindre
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stärnpel-
afgiften
(Forts.)
N:0 9.
28
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 18 9 4
om stämpel-
af giften.
(Förty.)
Onsdagen den 23 Februari.
löntagare, pensionärer och arbetareklassen; och icke lära desse använda
ackommodationsvexlar. Jag kan derför icke vara med om, att man
gör denna fråga' till en så ömmande fråga, som åtskilliga talare här
gjort.
Det är ju alldeles gifvet, att skatter äro mer eller mindre otrefiiga.
Alltid finnes det på de håll, der skatten träffar, sådana, som icke af
dem känna sig vidare angenämt berörda; och när en ny skatt är på¬
lagd, behöfves någon tid för att allmänheten skall vänja sig vid densamma.
Det framhålles, att denna stämpelskatt är numera obehöflig. Den
inbringar, såsom redan förut framhållits, enligt den beräkning, som af
bevillningsutskottet verkstälts, för närvarande öfver en half million
kronor om året. Men — säger man — hvad skola vi nu med denna
skatt att göra? När den infördes, behöfde statskassan dessa penningar;
nu finnes det öfverflöd i statskassan.
Ja, mina herrar, detta kan ju vara sant. Men det kan komma
sämre tider, då det kan vara godt för staten att'hafva att tillgå denna
nu till en half million uppgående och helt säkert i framtiden allt mera
stigande inkomst.
Men om man icke så skulle anse, om man tycker att det är onödigt
att för framtida statsregleringar ha denna att disponera — tycker
jag att motionären och de herrar, som fört de mindre bemedlades
talan, skulle kunna på ett mycket bättre sätt söka få en lindring i
dessas existensvilkor. Här föreligga motioner om nedsättning i tullarne
på kaffe och té. Jag undrar, om det icke skulle vara mera förmånligt
för dessa mindre bemedlade, om Riksdagen godkände dessa. Dessa tullar
träffa ju företrädesvis dem, hvilket deremot icke är fallet med stämpel¬
skatten. Och särskildt hvad den ärade reservanten, herr Fredholm,
beträffar — han, som sedan gammalt ifrat så mycket för en nedsätt¬
ning i priset på socker, han, som upprepade gånger motionerat om
nedsättning i sockertullen och sockerskatten — undrar jag, om icke
han skall kunna lättare realisera sina önskningar i detta afseende, om
han verkar för bibehållande af de skatter, staten nu har, i stället för
att söka taga bort dem. Och, eftersom jag tagit mig friheten beröra
den ärade representantens å stockholmsbänken sträfvanden, kan jag
icke underlåta att uttala min förvåning öfver att, när herr Fredholm
nyss talade om att 2 kronor för 1000 med afseende på stämpel å
lagfartsprotokoll icke betydde någonting för de mindre bemedlade, då
det gälde att skaffa sig egna hem, han nu tycker, att för dem en stämpel-
afgift af 50 öre för 1,000 kronor skall vara så synnerligen betungande.
Till sist ber jag att få göra mitt yrkande, som afviker från de
förut gjorda. Jag kan nemligen icke gilla utskottets motivering för
utslag å herr Petris motion. Enligt mitt förmenande, och såsom
äfven af flere talare påpekats, strider denna motivering mot den hem¬
ställan, utskottet gjort. Utskottet säger, att beträffande dessa vexel-
stämplar syftemålet att träffa kapitalet ej i allmänhet kan anses hafva
vunnits, att “något nämnvärdt hinder i vexelrörelsen icke genom stämpel-
afgiften uppkommit11 och att “några starkare klagomål häröfver icke
heller försports". I afseende på “kapitalträffningen", har jag uttalat
mig; hvad det nämnvärda hindret angår, vet jag icke af något sådant.
29
N:0 9.
Onsdagen den 23 Februari.
Om man ser på, huru vexelrörelsen de senaste åren utvecklat sig,
finner man, att 1895 den 31 december de vexlar, som kvilade i ban¬
kernas portföljer, uppgingo till 214,550,000 kronor, 1896 samma dag
till 230,878,000 kronor, och 1897 hade beloppet stigit till öfver
266,000,000 kronor. Man kan verkligen icke tala om, att något hinder
uppstått med afseende på vexelrörelsen, då man har sådana siffror att
anföra. Och hvad klagomålen beträffa, så kunna ju, såsom jag nyss
sade, icke sådana undvikas vid en ny skatts införande. Men en sådan
omständighet får ju ej betyda något. Huru skall man eljest förfara,
då det gäller för staten att pålägga nya skatter för att få inkomster
och utgifter att gå i hop.
På grund häraf ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan med ogillande af motiveringen. i
Herr Elowson: Herr talman! Sedan Första Kammaren bifallit
herr Fredholms reservation, har mitt yrkande om återremiss blifvit i
viss mån försvagadt; och jag skall derför hos herr grefven och tal¬
mannen anhålla att få återtaga detta yrkande.
Men då jag nu har ordet, skall jag be att få göra några erin¬
ringar mot hvad min ärade vän, grefve Hamilton, yttrade. Han gick
litet längre tillbaka i tiden än jag, ända till 1892, och erinrade om,
att stämpelbeskattningen sammanhängde med de s. k. urtima löftena.
Men jag erinrar mig mycket väl, huru grefve Hamilton här förut har
talat om, att de urtima löftena blifvit jordade. Ja, mina herrar, det
är nog slut med de urtima iöftena, så att man icke i detta samman¬
hang behöfver tala om dem. Det kan väl vara en mycket stor princip-
fasthet af grefve Hamilton att hålla på dem; men erinringen derom
passar icke rigtigt vid detta tillfälle, synes mig.
Jag skall vidare be att med anledning af det yttrande, som herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet hade, få göra en invänd¬
ning. Han erinrade derom, att grundskatterna blifvit afskrida —
enligt min mening en fullt vigtig åtgärd — och hemstälde dervid, om
under sådana förhållanden det icke funnes skäl att använda denna
stämpelbeskattning, som han enligt regeringens taxering ansåg uppgå
till omkring 600,000 kronor. Men — frågar jag — kan det verkligen
vara skäl att sätta denna lilla inkomst af cirka 600,000 kronor i jem¬
förelse med grundskatteafskrifningen, hvarigenom statskassan — om
man äfven medtager kostnaderna för lindringen i rustnings- och rote-
ringsbesväret — gått i mistning af i rundt tal 10 millioner kronor?
Det behöfves enligt mitt förmenande en annan och mera rationel
skatteform för att ersätta den brist, som genom grundskatternas af¬
skrifning och den beslutade lindringen i rustnings- och roteringsbesväret
uppkommer. Jag upprepar det: grundskatteafskrifningen är rigtig, men
jag fasthåller vid, att man på annat sätt skall söka ersättning derför
än genom nu ifrågavarande beskattning.
Då Första Kammaren nu redan fattat sitt beslut om denna stämpel¬
skatts afskaffande, och då densamma tillkommit år 1894 på grund af
ett Första Kammarens beslut och dess öfverlägsenhet vid gemensam
votering, synes det mig besynnerligt, om icke Andra Kammaren nu
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel•
afgiften.
(Forts.)
N:0 9.
30
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
tcongl förord¬
ningen den C
augusti 1894.
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
skulle återgå till sin första kärlek. Då frågan om stämpel beläggning
af vexlar var före vid 1894 års riksdag, beslöt denna kammare stämpel-
i frihet för vexlar utan votering. Och sedan, när det blef gemensam
votering, afgåfvos i Andra Kammaren 127 för och 81 röster mot denna
frihet. Det synes mig derför, som sagdt, vara skäl för Andra Kam¬
maren att återgå till sin första kärlek.
Jag återtager alltså mitt yrkande om återremiss och ber att få
förena mig med herr Fredholm i hans reservation.
Herr Höglund: Herr talman, mina herrar! Det har tvenne gånger
under loppet af dagens diskussion blifvit uttaladt, att vexelstämpeln
skulle hafva verkat derhän, att numera vexel brukas vid jemförelsevis
färre affärstransaktioner än förr. Jag vill icke bestrida detta, jag tror
tvärt om, att det är fullkomligt rigtigt. Men jag vill ej tillskrifva denna
omständighet vexelstämpelns införande. Ty det är ett fenomen, som
inträffat i lika hög grad öfver hela verlden. Öfverallt, i alla län4er
har vexelns bruk för att förmedla kredittrausaktioner inskränkts. Och
det har icke heller någon annanstädes, så vidt jag kan erinra mig,
förekommit någon ändring i vexelstämpelförordningen, som dervidlag
kunnat inverka.
Jag kan såsom exempel härpå nämna, att i min egen firmas
affärer med England — enligt beräkningar, som nyligen blifvit gjorda
för de senast gångna åren — för 8 å 10 år tillbaka minst -| af alla
transaktioner utjemnades medelst vexlar. Förlidet år åter var förhål¬
landet omvändt: det var icke mer än omkring af dem eller dylikt,
som förmedlades genom vexlar; alla öfriga liqviderades kontant. Men
icke var det härvidlag någon ändring i vexelstämpelförordningen, som
kommit emellan. På samma sätt torde förhållandena — såvidt jag
kan bedöma saken utan att hafva tillgängliga några uppgifter derom
— gestalta sig både i Tyskland och Frankrike. Detta är således eu
sak, som icke står ensam i eller på något vis är egendomlig blott för
Sverige.
Hvad sjelfva saken beträffar, så skulle jag visserligen helst se, om
vexelstämpeln kunde borttagas — likasom alla andra skatter för resten.
Men värre än att betala dessa ringa vexelstämpelafgifter och för handel
och rörelse besvärligare är, om dylik beskattning underkastas täta än¬
dringar. Sådant medför mycken osäkerhet.
För öfrigt tyckes det yrkande på deras borttagande, som här
framstälts, i främsta rummet stödja sig derpå, att statskassan nu har
så god råd, att den mycket väl kan vara af med det belopp, som
genom vexelstämpeln inflyter. Det är sant, att för närvarande så är
förhållandet. Och hade man garantier för, att samma förhållande
skulle fortfara under en lång följd af år, skulle jag vara med om att
taga bort stämpeln i fråga. Men några sådana garantier har man
icke. Vi hafva nu haft en följd af goda år; och erfarenheten från
förflutna tider lär oss, att de göda åren icke pläga vara så synnerligen
många i följd, men att deremot de dåliga, de magra åren, kunna vara
rätt många efter hvarandra.
Jag tror derför icke, att det ur den synpunkten vore klokt att
31
N:0 9.
Onsdagen den 23 Februari.
nu taga bort stämpelskatten å vexlar. Det kunde hända, att det ej
kommer att dröja många år härefter, innan man får med ljus och
lykta leta efter skatteobjekt; och då kanske det vore godt att i stället
för att återinföra en beskattning, som man några år förut tagit bort,
ännu hafva densamma qvar. Det kan hända, att det hade varit bra,
om Riksdagen visat litet mera betänksamhet, då det var fråga att
införa stämpelskatten. Men nu, när den redan finnes, bör Riksdagen
också visa litet betänksamhet, då det gäller att taga bort den.
På grund af hvad jag nu sagt, måste jag yrka bifall till utskottets
hemställan.
Angående
ändring i
kongl. förord-
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afqiften.
(Forts)
Herr von Friesen: Herr talman! Det har här nämnts, att det
förekommer ett bruk af vexlar, som icke skulle vara — om jag så
mä säga — legitimt, nemligen bruket af s. k. ackommodationsvexlar,
och man har syftat åt, att man genom att stämpelbelägga dem skulle
hafva ett medel att afskaffa dem. Jag tror för min del icke, att
stämpelbeläggningen någonsin kan medföra den följden. Ty icke äro
de lånebehöfvande, som använda ackommodationsvexlar — icke äro de
särskilt intresserade af vexelformen. De få nemligen ofta betala
högre ränta på dessa ackommodationsvexlar än på vanliga lån. Nej,
det allt mera tilltagande bruket af s. k. ackommodationsvexlar kommer
nog företrädesvis deraf, att långifvarne, de kapitalstarka bankerna,
fordra af sina låntagare, att de skola använda ackommodationsvexlar,
och hvad vilja då de stackarne göra annat än skrifva sådana vexlar
för att få de penningar, de behöfva. Den stämpel, som lägges på
dessa ackommodationsvexlar, få de lånesökande betala, ty bankerna
betala den icke.
Det må så vara, att detta är ett ledsamt faktum. Men jag tror,
att detta faktum icke på något sätt motverkas af stämpelbeiäggningen.
Hvad vidare beträffar rättvisan i allmänhet af den här i fråga
varande stämpelskatten, torde det vara temligen tvifvelaktigt, om en
sådan rättvisa verkligen förefinnes. Det har här anförts det exempel,
att eu landtman säljer en oxe till en handlande och skaffar sig såsom
säkerhet för betalningen en vexel. Ja, jag vill fästa mig vid detta
exempel och kan då tänka mig två ur affärssynpunkt lika fall. Två
landtmän, som äro lika skickliga vid försäljning, lika skickliga att göra
upp köp och som båda hafva lika bra oxar, vända sig till två hand¬
lande, som äro lika skickliga å sin sida, sälja sina oxar till dem och
erhålla begge såsom säkerhet för liqviden vexlar.
Om det nu vore så, som det står i stämpellagen, att vexeln vid
utställandet belädes med stämpel, om det ginge så till i verkligheten,
kunde man säga, att härvidlag rättvisa verkligen skedde. Ty för den
säkerhet, de skaffade sig, att åtnjuta den hjelp af staten till indrifvande
af sin fordran, som är dem enligt vexellagen garanterad, fingo de båda
betala en liten särskild afgift till staten. Men det går icke så till,
lagens bud följes icke; och detta är ett skäl, hvarför jag anser, att
lagen är synnerligen olämplig. Vexeln belägges nemligen mycket ofta
icke med stämpel vid utställandet, utan först då den företes till diskon-
N:0 9.
32
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
tering i en bank och af banken blifvit antagen. Det är då, den
stämpelbelägges.
Dessa två landtmän — för att återgå till mitt exempel — som
båda sålde sina oxar, tingo hvar sin vexel såsom garanti för betal¬
ningen. Men antag, att den ene är förmögen, den andre fattig och
i behof att genast få sina pengar. Den förmögne bryr sig icke om
att diskontera, utan behåller vexeln till förfallodagen, då han kanske,
utan att behöfva protestera den, får den infriad. Men den, som icke
är förmögen, den fattige, han tvingås att diskontera sin vexel och
nödgas då äfven att erlägga stämpelafgiften. Jag tror icke, att det
ligger någon rättvisa häri.
Det tinnes emellertid många slag af vexlar; och i åtskilliga fall
kan man säga, att det är fullkomligt rättvist, att en vexeltransaktion
blir belagd med stämpel. Men jag tror, att det i största antalet fall
icke är rättvist.
Den föregående ärade talaren nämnde, att bruket af vexlar allt
mer och mer inskränkts. Ja, hvarför? Jo, derför att tillgången på
rörelsekapital blifvit större. Men den, som icke har tillgång på sådant,
måste fortfarande utställa vexlar och får senast vid deras diskontering
erlägga denna vexelstämpel.
Jag tror således, att denna stämpelskatt icke verkar i rätt rigtning,
den må nu vara en obetydlighet. Men för öfrigt är det, som jag
redan sagt, alldeles omöjligt att i öfverensstämmelse med lagens stad¬
gande utkräfva den; det har de gångna årens erfarenhet visat. Ty
vexeln blir nog i flertalet fall icke belagd med stämpel, då den ut-
ställes, såsom lagen föreskrifver.
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få förorda vexelstämpelns
borttagande i förevarande fall och förena mig med dem, som yrkat
bifall till herr Fredholms reservation.
Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Ericsson i Valuta,
Ivar Månsson, Wavrinsky, Persson i Tällberg, Norman, Bromée, Bro¬
ström, Erickson i Bjersby och John Olsson.
Herr grefve Hamilton: Herr talman! Hvad den siste ärade
talaren anfört, var ju egentligen blott ett konstaterande af hvad förut
här medgifvits, nemligen att det förekommer fall, då stämpelbeskatt¬
ningen icke träffar på rätt håll. Men sådana invändningar, som han
här gjorde mot denna beskattning, skall man utan tvifvel kunna an¬
föra mot alla stämpelskatter och äfven mot de allra flesta andra skatter.
Deremot borde jag kanske icke tvista med honom, när han —
som är bankofullmägtig och en erfaren man — säger, att i de allra
flesta fäll afser vexeln icke verkliga affärer. Men jag tror det upp-
rigtigt sagdt icke; det förefaller mig rent af otroligt.
Jag kan icke heller känna mig träffad af hvad han yttrade, att
det är den lånebehöfvande, som får betala, enär det först är vid dis¬
konteringen, som stämpel pålägges. Låt oss dock komma i håg, att en
vexel är alldeles värdelös och icke medför vexelrätt, förr än den blifvit
Onsdagen den 23 Februari.
33
N:o 9.
stämpelbelagd. Och denna omständighet torde nog härvid öfva en
ganska väsentlig inverkan.
Men jag begärde egentligen ordet för att bemöta hvad mina ärade
vänner på karlstads- och karlhamnsbänkarne yttrat. Herr Elowson
sade, att hvad jag yttrat om de urtima löftena icke passade här,
derför att det icke lär kunna bestridas, att dessa löften äro jordade.
Ja, nog har man försökt att jorda dem, om det skett med en hederlig
begrafning, lemnar jag derhän — men det utesluter ej att det kan
vara passande att vid alla tillfällen, då man det kan här i kammaren,
försöka gräfva upp dem. Det kommer åtminstone jag att göra.
Jag kan vidare icke neka mig nöjet att särskildt vända mig mot
min ärade vän på karlshamnsbänken. Han sade, att jag kunde vara
viss om, att derest Andra Kammaren bifölle bevillningsutskottets hem¬
ställan, skulle detta ingalunda i landet uppfattas såsom någon ömhet
för de mindre bemedlade. Ja, mina herrar, det är nu verkligen sant,
att vi ofta sträfva efter att fatta sådana beslut, att man får klart för
sig, att vi ömma för de mindre bemedlade. Men om vi verkligen äro
— liksom jag — öfvertygade, att det här icke är fråga om någon
skattelindring för de mindre bemedlade, så kunna vi kanske för en
gång låta bli att tänka på, huru allmänheten kommer att upptaga
saken, och i stället låta allmänheten reflektera öfver saken hur den
behagar. Första Kammaren har nu tagit herr Fredholms reservation
— och icke missunnar jag Första Kammaren, om allmänheten anser,
att det skett derför, att Första Kammaren ömmat för de mindre
bemedlade.
Så yttrade samme ärade talare, att det vore alldeles origtigt att
använda skatt på vexlar för att infria de urtima löftena. Icke skall
man — sade han — plocka ut vissa klasser af medborgare och låta
dem erlägga en skatt; skatten skall vara allmän. Ja, är det verkligen
hans uppfattning, då anser jag, att han först bör utdöma all stämpel¬
skatt, ty den erlägges endast af folk i en viss ställning, och vidare
förmodar jag, att han äfven utdömer bränvinsskatten, ty den erlägges
ju blott af dem, som bruka bränvin, således endast af en viss klass
af medborgare; ja, jag vet egentligen icke hvilket slags beskattning
för min ärade vän skulle vara fullt tillfredsställande annat än möjligen
tullarna och i synnerhet tullen på lifsmedel, ty den få vi då säkert betala
allesammans.
Angående
ändring i
kongl. förord¬
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Min granne till venster
har på ett tydligt och klart sätt redogjort för, huru olika denna
stämpelskatt verkar och huru den uttages af några, men icke drabbar
andra. Liknande blir förhållandet, när köp afslutas utan förmedling
af vexel, när det nemligen afslutas mot kontant betalning eller genom
aflemnande af skuldebref; ett sådant köp drabbas icke heller af denna
skatt. Det är just denna omständighet, som vi andragit emot lämp¬
ligheten af denna skatt, att den under samma förhållanden ibland
utkräfves, men understundom icke, det vill med andra ord säga, att
den är helt och hållet godtycklig. Herr Bergendahl ansåg, att detta
vore förhållandet med alla indirekta skatter, men detta är icke för-
Andra Kammarens Frot. 1898. K:o 9.
3
M:0 9.
34
Onsdagen den 23 Februari.
Angående
ändring i
kongl. förord-
ningen den 9
augusti 1894
om stämpel-
af giften.
(Forts.)
hållandet. Med tullen råder ett helt annat förhållande. Tullen lägges
på sjelfva varan och följer med denna hela vägen allt efter som den
går från hand till hand. Hvem som slutligen får betala den, är en
särskild fråga för sig, men tullen åtföljer i alla fall så att säga varan
och betalas på samma gång man köper varan.
En annan invändning, som redan förut blifvit bemött, är den,
som anknyter sig till obenägenheten mot ackommodationsvexlar, en
obenägenhet, som jag för min del delar. Men icke motverkar man
bruket af sådana vexlar derigenom att man sätter stämpel på dem.
Detta är redan förut tydligt och klart framhållet.
Herr Bergendahl yttrade äfven, att det kunde vara godt att hafva
den ifrågavarande skatten såsom en statstillgång. Jag hyllar deremot
icke den uppfattningen, att en skatt är god, blott derför att det är en
skatt. För att det skall vara en god skatt fordras också, att den
skall utkräfvas på ett rättvist och billigt sätt, och då man icke kan
säga detta om denna stämpelskatt, anser jag den icke vara en god skatt.
Vill man söka ersätta staten den förlust, som skulle drabba den
genom borttagande af stämpelskatten på vexlar, och vill man tillika
att borttagandet af vexelskatten icke skall lägga hinder i vägen för
att bereda lindring åt de mindre bemedlade på sätt herr Bergendahl
är mån om genom att nedsätta tullen på socker, ett förslag, som sär-
skildt gläder mig, så kan man ju vinna ersättningen derigenom, att man
ökar de direkta skatterna, hvilka alltjemt nedgått till mindre och mindre
procent af hela skattebeloppet. Och vill man dessutom göra de direkta
skatterna progressiva, så att de träffa de mera bemedlade med högre
belopp än de mindre bemedlade, så icke skall jag vara den, som skall
sätta mig emot att på det sättet ersätta staten den brist i tillgångar,
som skulle blifva följden, om man toge bort vexelstämpeln.
I det afseendet åter uttalade sig herr Bergendahl mycket korrekt,
då han ogillade utskottets motivering. Utskottet har nemligen, såsom
herrarne sett, gifvit sitt afstyrkande utlåtande en motivering, som är
alldeles lika med den motivering, som jag anfört för min reservation,
i hvilken jag kommit till ett med utskottet alldeles motsatt slut. Jag
skall emellertid förklara, huru detta kunnat inträffa, något som
herr Bergendahl sannolikt icke kunnat förstå, eftersom han, såsom han
till betänkandet låtit anteckna, icke deltagit i behandlingen af detta
ärende inom utskottet. Förhållandet var emellertid det, att om icke
denna motivering antagits, så hade utskottets flertal enat sig om bifall
till herr Petris motion.
De inom utskottet, som ville afvisa motionen, kunde icke få sin
vilja fram på annat sätt än att motiveringen skrefs i samma rigtning
som min motivering för bifall. Detta är anledningen, hvarför utskottets
motivering kommit att blifva sådan den nu är och att den icke står
i öfverensstämmelse med klämmen.
Herr Bergendahl: Herr talman! Med anledning af hvad herr
von Friesen yttrade, ber jag att få säga några ord. Det var för mig
en verklig öfverraskning att få höra, att vexelräntan skulle vara dyrare
än den vanliga låneräntan. Det kan ju möjligen vara sant, då det
Onsdagen den 23 Februari.
35
N:0 9.
gäller ackommodationsvexlar, men den, som har goda papper, goda in¬
teckningar, torde väl kunna låna numera till 4 procent.
Herr von Friesen talade vidare om oxaffärer, uppgjorda genom
accept. Hans exempel dervid tror jag herr von Friesen gripit i luften,
enär jag ej tror att någon motsvarighet dertill finnes i verkligheten;
jag har åtminstone aldrig hört talas om att oxar köpas mot accept.
Men äfven om så skulle vara, tror jag icke, att stämpeln på en sådan
vexel kan vara något att tala om; ej tror jag man kan beräkna en
oxe till högre värde än cirka 800 kronor, och då uppgår utgiften för
vexelstämpeln till 20 öre; ej kan man väl anse detta vara en utgift,
som kan anses betungande. För öfrigt gäller denna sak, jag upprepar
detta å nyo, icke de mindre bemedlade, utan affärsmännen, och dessa
kunna väl tåla vid att i förevarande afseende bidraga till statens
inkomster. 1
Herr von Friesen: Jag begärde ordet med anledning af grefve
Hamiltons yttrande, att jag skulle hafva sagt, att de flesta vexlar icke
äro affärsvexlar. Jag tror icke, att jag har sagt det, men om jag
har sagt det, så var det ett fullkomligt misstag från min sida. Min
mening var den, att denna skatt i de flesta fall icke drabbar rättvist,
men icke derför att vexlarna ej i allmänhet voro affärsvexlar, utan af
andra skäl.
Det är väl sant, att man för att få vexelrätt måste sätta på
stämpel, men man kan skaffa sig möjlighet till vexelrätt utan att sätta
på någon stämpel, ty först om man nödgas protestera vexeln, måste
man, så vidt man ej diskonterar den i någon bank, sätta på stämpeln.
Det är nog icke så lyckligt, som herr Bergendahl sade, att oxar
icke säljas mot accept; ty jag kan intyga att sådant skett i många
fall, en och en eller flera stycken på en gång. Det torde icke vara
så sällan. Det säljes både oxar, hästar, skördemaskiner och många
andra dylika saker mot accept.
Skilnaden mellan affärs- och ackommodationsvexlar har jag icke
uppdragit. Det är ofta svårt att säga, om en vexel tillhör den ena
kategorien eller den andra; det fins så många nyanser. Men skulle
man vända sig till en rigtigt durkdritven bankman och fråga, hvad
han menar med affärsvexlar, så tror jag, att det största antalet eller
åtminstone de, som röra de största beloppen, icke skulle anses för
affärsvexlar, ty förlagsvexlarna räknas af de strängaste icke som
affärsvexlar.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner å hvart och ett af de yrkanden, som återstodo, nemligen:
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till samma hemställan,
men med ogillande af utskottets motivering, och 3:o) afslag å utskottets
hemställau och bifall i stället till den af herr Fredholm vid denna
punkt afgifna reservation. Herr talmannen förklarade sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den sistnämnda propositionen,
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
Angående
ändring i
Jcongl. förord¬
ningen den 9
avnusti 18 9 4
om stämpel-
afgiften.
(Forts.)
N:o 9.
36
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2j maj
1895.
Onsdagen den 23 Februari.
yrkandet om bifall till utskottets hemställan, uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält i tredje
punkten af förevarande utlåtande n:o 2, bifaller den af herr Fredholm
vid denna punkt afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen visade 97 ja, men 99 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 5.
Härefter företogs till behandling: Bevillningsutskottets betänkande,
n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändring af § 22 i kongl.
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den
24 maj 1895.
Uti fyra vid denna riksdag väckta och till bevillningsutskottet
hänvisade motioner hade förslag framstälts om förändrade bestämmelser
rörande fördelningen af de afgifter, som enligt nu gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. inflyta för rättig¬
heterna till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
af den utaf sådan rörelse härflytande nettovinst, som det åligger bolag
i stad att afstå.
I särskilda motioner, af herr af Burén, n:o 30, i Första Kammaren
och herr Jansson i Krakerud, n:o 176, inom Andra Kammaren, hade
föreslagits, att Riksdagen måtte besluta, att ,§ 22 i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. skall erhålla följande
förändrade lydelse:
1. De afgifter, som etc. — fördelas:
för Stockholms stad:
fyra tiondedelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden tre tiondedelar.
Återstoden insättes i statskontoret;
Onsdagen den 23 Februari.
37
N:o 9.
för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden år öfverlåten åt bolag:
tre tiondedelar tillfalla staden,
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap,
återstoden insättes i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej år öfverlåten åt bolag:
två tiondedelar tillfalla staden,
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap,
återstoden insättes i statskontoret;
Om ändring
af $ gg i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2Jt maj
1895.
(Forts.)
för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
en tiondedel tillfaller staden,
två tiondedelar tillfalla länets landsting,
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap,
återstoden insättes i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag;
två tiondedelar tillfalla länets landsting,
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap,
återstoden insättes i statskontoret;
för landskommunerna;
två tiondedelar tillfalla länets landsting,
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap,
återstoden insättes i statskontoret.
I köping, der etc. — — öfverlåtes.
2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel,
som tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor. De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folk¬
mängden; med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstings¬
område, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas
med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna för¬
delning tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget och veder¬
börande hushållningssällskap att uppbära så stor andel, att beloppet
motsvarar den andel, de enligt nu gällande förordning ega att uppbära.
H:o 9.
38
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
dren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2A maj
1895.
(Forts.)
.Onsdagen den 23 Februari.
Återstoden tillfaller landsbygdskommunerna. Fördelningen mellan dessa
senare sker likaledes efter folkmängden.
B. Rörande användningen — — afgifvas.
Öfvergångsstadgande.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari år 1900 på så
sätt, att sagda år 1900 en tiondedel, 1902 två tiondedelar, 1904 tre
tiondedelar och 1906 fyra tiondedelar af de afgifter, som enligt nu
gällande förordning tillfalla städerna, inlevereras till statskontoret,
efter kvilket sistnämnda år 1906 mom. 1 här ofvan fullständigt till-
lämpas; likaledes skola under öfvergångstiden 25 procent af landsbygds¬
kommunernas försäljningsafgifter år 1900, femtio procent 1902, sjuttio¬
fem procent 1904 och år 1906 hela beloppet, som nu insättes i veder¬
börande landskontor, i stället inlevereras till statskontoret för att
fördelas på sätt i mom. 2 är stadgadt; skolande likväl under öfver¬
gångstiden iakttagas, att de medel, som af statskontoret fördelas till
landsting och hushållningssällskap, bibehållas vid samma proportion i
afseende på dessa korporationers andelar af vinstmedlen, så att deras
andelar allt fortfarande bibehållas vid samma belopp, som dem skolat
tillfalla enligt nu gällande fördelning af afgifterna.
Vidare hade föreslagits:
af herr Eriksson i Elgered, motion n:o 52 inom Andra Kammaren,
att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse till Kongl Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes fortast möjligt låta verkställa utredning, huruvida
och på hvilka vilkor sådan ändring i § 22 af gällande bränvins-
försäljningsförordning må införas, att de afgifter, som inflyta för rättig¬
heterna till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
all nettovinst på rörelsen successivt under viss begränsad tid indrages
till statsverket, samt för Riksdagen framlägga det förslag derom, hvar¬
till utredningen föranleder;
samt af herr Odqvist, motion n:o 92 i Andra Kammaren, det
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
bränvinsförsäljningsmedlen må hädanefter ingå till staten samt derifrån,
sedan 15 procent afsatts till statsverkets behof, 17 procent afsatts till
landstingen, 5 procent till städer, som ej deltaga i landsting, 10 procent
till alla stadskommuner och köpingar med bolag och 13 procent till
hushållningssällskapen, skulle återstoden, 40 procent, fördelas på alla
städer och kommuner, allt efter folkmängden.
Utskottet hemstälde emellertid:
l:o) att herrar af Buréns och G. Janssons m. fl. motioner icke
måtte af Riksdagen bifallas;
2:o) att herr Erikssons motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; samt
39
N:0 9.
Onsdagen den 23 Februari.
3:o) att herr Odqvists motion icke heller måtte till någon Kiks-
•dagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservationer anmälts:
vid punkten 1 af herr Jansson i Krakerud,
samt af herrar Olsson i Sörnäs, Lundström och Göransson,
äfvensom
vid punkterna l:o, 2:0 och 3:o mot utskottets motivering af herr
J. II. G. Fredholm.
Om ändring
af § 22 i
hongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
dren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2j maj
1895.
(Forts.)
Efter föredragning till en början af utskottets under punkten 1
gjorda hemställan, begärdes ordet af
Herr J. H. G. Fredholm, som yttrade: Herr talman! Jagskall
anhålla, att dessa tre punkter måtte få föredragas på det sätt att
diskussionen måtte få omfatta alla punkterna, men att beslut måtte
fattas vid hvarje punkt särskildt.
Den af herr Fredholm sålunda gjorda hemställan bifölls af kam¬
maren.
Sedan herr talmannen i anledning häraf låtit uppläsa jemväl
punkterna 2 och 3 anförde:
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mina herrar! Jagskall
först be att få fästa mig vid den reservation, som herr Fredholm bi¬
fogat utskottets betänkande, och i synnerhet vid de två sista punk¬
terna af densamma. Han påpekar i näst sista punkten af sin reserva¬
tion, att vi i vår motion beröfvat de städer all inkomst af bränvins-
handteringen, som icke bedrifva denna genom bolag. Detta är alldeles
rigtigt, men det är också alldeles rigtigt, att man icke kunde gå till
väga på annat sätt, då man föreslog att indraga fyra tiondedelar af
hvad städerna nu uppbära af bränvinsförsäljningsmedlen. Ty då dessa
nu ifrågavarande stadssamhällen för närvarande icke hafva mer äu fyra
tiondedelar, så kunde man naturligtvis icke reservera någon tiondedel
åt dem. Man kunde det icke, derför att hela bränvinshandteringen
af hänsyn till sedligheten är baserad på bolagssystemet, och då dessa
städer icke ville ställa sig detta till efterrättelse, så ansågo vi, att de
borde förlora de inkomster, som de skulle hafva fått, om i dem bolag
bildats. Vi hafva derjemte stält landsorten precis på samma nivå.
1 sista puukten har herr Fredholm mot den af oss föreslagna
fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen anmärkt, att han anser det
origtigt, att, sedan vi föreslagit indragning af en så stor andel af stads-
kom munernas inkomster af dessa medel, vi derpå vilja fördela hela
detta belopp på blott landskommunerna. Denna anmärkning är fullt
befogad, men jag skall be att få tillägga, att detta egentligen aldrig
varit vår ursprungliga mening, utan insmugit sig genom ett skriffel vid
renskrifningen af vår motion; vi voro nemligen öfverens om, att dessa
N o 9.
40
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
dren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
flen 2A maj
1896.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
medel skulle fördelas emellan samtliga kommuner i riket. Om bevill¬
ningsutskottet hade fästat aldrig så litet afseende vid vår motion, så
skulle jag naturligtvis inom utskottet anhållit att få detta fel rättadt
i syfte att dessa medel skulle fördelas mellan samtliga kommuner i
riket. Detta gjorde emellertid icke utskottet, och derför kunde jag
icke göra något yrkande der.
Sedan var jag betänkt på att göra samma yrkande här i kammaren
för att få saken rättad, men nu har ju, såsom herrarne väl veta, frågan
kommit i ett helt annat läge. En motionär från Första Kammaren
har nemligen reserverat sig och yrkat, att allenast eu tiondedel af
ifrågavarande afgifter skulle öfverdyttas från städerna till landskommu¬
nerna, och denna öfverflyttning har han fördelat på samma period,
som vi i vårt förslag fördelat öfverdyttningen af de fyra tiondedelarna.
Om man nu antager, att Första Kammaren skulle bifalla denna reserva¬
tion angående öfverflyttning af en tiondedel, och Andra Kammaren
vår motion om fyra tiondedelar, så måste naturligtvis bevillnings-
skottet inkomma med ett sammanjemkningsförslag. Detta förslag skulle
då komma att gå ut på, att man skulle taga två tiondedelar af brän-
vinsförsäljningsmedlen från städerna för att fördelas bland landskommu¬
nerna. Derför har jag i min reservation vidhållit yrkandet om bifall
till min motion just under den förutsättning, som jag nyss nämnde,
att man har att motse ett sådant sammanjemkningsförslag om två
tiondedelar, och då torde herrarne medgifva, att man icke begår någon
orättvisa, ty skall man taga endast två tiondedelar från städerna, så
är det väl rättvist att fördela dem på samtliga landskommuner och
icke återlemna något deraf till städerna.
Sedan jag nu sökt, så godt jag kunnat, redogöra för min tanke¬
gång i frågan, skall jag derjemte be att ytterligare få fästa uppmärksam¬
heten derpå, att det icke är någon småsak, hvarom det här är fråga, vare
sig man betraktar saken ur ekonomisk synpunkt eller med hänsyn till
sedlighetens intresse. Vi stå i den ställningen, att landsbygden håller
på att blifva alldeles kringskuren och beröfvad sina rättigheter, då
det gäller att bestämma, om man skall hafva krogrörelse eller icke.
Att man kommer derhän, beror, såsom herrarne finna, på de stora
inkomster, som vissa städer och köpingar hafva af bränvinsförsäljningen.
Jag har ur den tabell, som vi bifogat vår reservation, plockat ut några
siffror, som jag skall be att få räkna upp — det är icke många, och
jag skall ej länge upptaga herrarnes tid. Man finner af tabellen,
att för vissa städer och köpingar behållna andelen per individ utgör
11, 26, 20, 21, 20, 10, 17, 13, 11, 10, 12, 10, 12 och 14 kronor.
Jag hoppas, att det ej finnes någon i denna kammare, som icke inser,
att det är något orimligt att hafva en bränvinsförsäljningsförordning,
på hvilken vissa små städer och köpingar kunna grunda eu dylik brän¬
vinsförsälj ningsindustri, som är betydligt lönande. Om detta får fortgå,
kan man mycket väl förstå, hurudan ställningen skall komma att blifva
i vårt land.
Vi hafva för närvarande en mängd stationssamhällen i vårt land,
hvilka — med fäst afseende å den utveckling kommunikationsväsendet
numera erhållit, såsom jag ock påpekat i min reservation — stå i den
Onsdagen den 23 Februari.
41
N:o 9.
ställningen, att de i en mycket snar framtid äro i tillfälle att erhålla Om ändring
köpingsrättigheter. Jag skall be att få påpeka endast två sådana. “/ # i
Det ena är Karlskoga kyrkby i Karlskoga socken. Denna socken har ordningenan-
cirka 12 å 13 tusen invånare. Den nämnda kyrkbyn ligger midt i gående vil-
socknen. Det är redan “på tapeten* der att söka bilda en köping. koren jör för-
Hvad blir då följden? Jo, att denna köping, som möjligen komme , säljning “/
att ega högst 2,000 invånare, besluter i strid mot landskommunens ”maj'
önskan, som då måhända komme att hafva 12,000 invånare, att an- 1395.
lägga 1 eller 2 bränvinsförsäljningsställen. Nog måste man väl med- (Forts.)
gifva, att det ej varit den egentliga meningen med bränvinsförsälj-
ningsförordningen, att landskommunerna skulle på det sättet blifva
kringskurna. Liknande är förhållandet med ett annat stationssamhälle,
som heter Borlänge. Det ligger ock inne i en landsförsamling. Om
nu dessa stationssamhällen blifva köpingar, är det alldeles gifvet, att
de ej det ringaste fråga efter hvad den kringliggande landsbygden
önskar, utan om de finna det fördelaktigt för sig, sedan de erhållit
köpingsrättigheter, också skaffa sig bränvinsförsäljningsrättigheter.
För att visa orimligheten af ett dylikt förhållande vill jag anställa
en jemförelse. Täukom oss, att vi hade en bränviusförsäljnings-
förordning af den beskaffenhet, att det vore möjligt för ett eller två
qvarter här i Stockholms stad att bilda sig till någonting särskild^
som de kallade “köping", och dermed beröfva hela Stockholms stad
all rätt att bestämma, då det gälde inrättandet af bränvinsförsälj-
ningsställeu, samt dertill detta qvarter egde monopol på all den in¬
komst, som genom dylika försäljningsställens anordnande kunde erhållas.
Jag tror, att om något sådant vore möjligt — hvilket det nu ej är,
jag nämnde detta endast såsom ett exempel — då kunde jag taga
för alldeles gifvet, att herr Fredholm vore med om min motion. Men
nu gäller det endast landskommunerna, och vid dem faster man i
många fali mindre afseende. Jag tror dock, att det redan är så långt
gånget med dessa oegentligheter, att jag hoppas, det Andra Kammaren
skall börja fästa rätt stort afseende vid dessa förhållanden.
Bevillningsutskottet har, som vi finna, icke egnat synnerligen stor
uppmärksamhet åt vår motion. Jag har med detta ej velat uttala
något klander mot bevillningsutskottet, ty det har i år ovanligt mycket
att göra. Dessutom har ju utskottet förut behandlat dylika motioner
— visserligen icke på de senare åren motioner af alldeles likartadt
innehåll, men dock motioner, berörande i ett eller annat afseende brän-
vinsförsäljningen — hvadan man icke kan undra på, att personer,
som icke käuna förhållandena på landsbygden och icke lidit nämnvärdt
obehag af missförhållandena i detta stycke, kunna bli något uttröttade
af de der måDga motionerna och följaktligen affärda dem mycket
hastigt.
Det är dock en sak, hvarpå jag skall be att få fästa uppmärk¬
samheten; det är en origtig uppgift, som torde bero på ett minnesfel.
Utskottet har hänvisat till föregående betänkandens motiveringar och
sagt, att “utskottet anser fortfarande, att, om någon förändring af
stadgandena om bräuvinsförsäljningsmedleus fördelning skall vidtagas,
en sådan åtgärd bör föregås af en mer vidtomfattande utredning“
N:0 9. 42 Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring o. s. v. Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på, att förlidet
kongifiir- yi — det var> om jag ej missminner mig, 39 ledamöter af
ordningen un- denna kammare motion om skrifvelse till Kongl. Mujct angående
gående vil- utredning i denna fråga; men denna motion a (styrktes af bevillnings-
koren jor jor- utskottet. Likaledes afslog utskottet ett af en ledamot af samma ut-
fränvZ9mm skott framsfcäldt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ut-
den u maj redning. Det är då egendomligt, att utskottet kan komma och säga,
1895. att “utskottet anser fortfarande", alldeles såsom om utskottet någonsin
(Forts.) ansett en utredning böra företagas. Jag kan icke erinra mig, att ut¬
skottet någonsin kommit till ett sådant beslut och hemstält, att Riks¬
dagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i denna
fråga. Allt det der måtte, så vidt jag kan fatta, bero på ett minnesfel.
Utskottet framhåller vidare i sin motivering, att Kongl. Maj:t till¬
satt en komité, som upptagit dessa frågor till behandling; och på grund
deraf, att denna kommunalskattekomité — enligt hvad utskottet fått
reda på — äfven lär komma att framlägga förslag till ordnande af
hithörande förhållanden, afstyrker nu utskottet bifall till vår motion.
Ja, det är icke första gången, som man begagnat sig af sådana motiv.
Om nu kamrarne afslå motionen på grund af nämnda omständighet,
så är det alldeles gifvet, att samma personer, som skrifvit detta, sedan
inom kommunalskattekomitén komma att framhålla, att Riksdagens
båda kamrar afslagit denna motion och gillat deu anordning, som för
närvarande förefinnes på detta område, hvadan någon utredning af hit¬
hörande förhållanden ej vore behöflig. Det är ett mycket enkelt och
praktiskt sätt att använda sådana der komitéer till bedöfningsmedel,
medan man slår i hjel eu motion. För min del kan jag ej fästa vidare
afseende vid detta skäl för afslag på vår motion. Ty om komitén
skulle taga denna fråga under öfvervägande, vore det af högsta vigt,
att komitén visste, hvad Riksdagen vide, så att komitén kunde lägga
något till grund för sin utredning. Om deremot kamrarne afslå mo¬
tionen, har komitén icke något sådant att lägga till grund för utred¬
ningen.
Det är med anledning häraf och med fästadt afseende derå, att —
såsom jag redan nämnt — om kamrarne bifalla motionen, man i bästa
fall ej kan komma längre än till ett sammanjemkningsförslag, hvilket
skulle utmynna deri, att två tiondedelar af bränvinsförsäljningsmedlen
skulle indragas från städerna och fördelas på samtliga landskommuner,
det är från den synpunkten som jag, herr talman, ber att få yrka
afslag på utskottets hemställan och bifall till den af mig m. fl. äfven¬
som den af herr af Buren väckta motionen.
Herr Sjövall: Att intresset hos Riksdagen för denna fråga icke
är synnerligen stort, derom aflägga de nu så glest besatta platserna ett
otvetydigt vittnesbörd. Då den emellertid är af mycket stor betydelse
för städernas ekonomi, anser jag mig såsom stadsrepresentant böra till
protokollet låta anteckna min mening rörande densamma.
En glädjande sanning är ju, att såväl regering som Riksdag vilja
befrämja nykterheten, men då det radikalaste medlet härtill, förbud
mot rusdryekstillverkning och försäljning, icke är utförbart, så har
43
N:o 9.
Onsdagen den 23 Februari.
man under en följd af år sökt nå målet på den vägen, att man för¬
dyrat varan och försvårat dess åtkomst, hvarjemte man sträfvat att
genom kunskapers spridande på öfvertygelsens väg väcka fruktan och
afsky för rusdrycker på samma gång man genom lagar och förordningar
sökt kontrollera bruket af dem och i görligaste måtto förebygga vådorna
af deras missbruk.
För försvårandet af åtkomsten genom inskränkning i antalet af
utskänknings- och utminuteringsrättigheter i städerna hafva under de
närmast föregående åren motioner väckts om inskränkning i städernas
andel af bränvinsförsäljningsmedlen och nu i år om att afhända dem
såsom städer all sådan andel. Fn af motionärerna försäkrade i fjol,
och han har icke i år tillkännagifvit någon ändrad uppfattning, att
han var lifligt öfvertygad, att de inkomster en kommun erhåller genom
bränvinsförsäljning mer än uppvägas af den skada superiet vållar och
de ökade utgifter det föranleder. Det skulle derför vara i dennas
eget välförstådda intresse och till obestridligt befrämjande af nykter¬
heten, om den befriades från den lockelse, som hänsyn till direkt
inkomst af bränvinsförsäljning innebure, och i stället försattes i sådant
läge, att den vid försäljningens ordnande mera uteslutande kunde till¬
godose sedlighetens upprätthållande och befrämjande. Till bevis på
oegennyttan af sitt sträfvande yrkade han då, att lida vinsten af
hränviusförsäljningen borde ingå till statsverket för att af Riksdagen
disponeras till ålderdomsunderstöd åt arbetare, lindring i kommunernas
fattigvårdstunga eller andra dylika saker.
Förslaget var obestridligen godt och klokt, och under förutsättning,
att vederlag för den mistade inkomsten i någon form kan beredas
städerna för deras medverkan vid ordnandet af försäljningen och
såsom skadestånd för de olägenheter och uppoffringar, de i följd af
densamma måste vidkännas, är jag öfvertygad, att samtlige stads-
representanter kraftigt skulle understödja detsamma.
Med denna uppfattning af frågan uttalade jag också i fjol min
lifiiga sympati derför, men känner mig i år smärtsamt berörd af
den upptäckt, att frågans innebörd numera tydligen är icke så mycket
ett befordrande af nykterheten som ett tillskansande af inkomster åt
landsbygdens kommuner på städernas bekostnad eller, såsom ene
reservanten formulerat det, ett kränkande af den allmängiltiga grund¬
sats för en rättvis skattelagstiftning, att “inga samhällets medlemmar
skola beskattas till förmån för andra, äfven om dessa andra utgöra
ett öfvervägande flertal".
Eu sådan tillämpning af den undantagsställning, bränvinslagstift-
ningen har och måste hafva, att landsbygdens kommuner skulle vara
undantagna från all befattning med bränvinsförsäljningen och dess
på och för försäljningsplatsen mest känbara och kostbara, ofta rysliga
verkningar, men städerna undantagas från snart sagdt hvarje inkomst
af denna i dem utöfvade försäljning, derom kan hvarken jag eller någon
annan stadsrepresentant vara med, icke ens med säkerhet om den
välvilligt beviljade fristen till 1906.
Af själ och hjerta hängifven hvarje lojalt nykterhetssträfvande,
kan jag icke gå med på en väg, der detta blott uppställes såsom en
Om ändring
af $ 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
boren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 24 maj
1895.
(Forts.)
N:o 9. 44 Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring grann skylt, under hvilken döljer sig en krass egoism, ett illa be-
kongi. “för- mantlaclt försök att tillskansa sig en annans erkändt rättmätiga förvärf.
ordningen an- Att en förändring i stadgandena om bränvinsförsäljningsmedlens
gående vil- fördelning kan vara behöflig och att en utredning af alla de förhållan-
koren för för- den, som härvid äro af betydelse, bör ske, erkännes äfven af utskottet;
ÄVa men dil den af KonSl MaJ:t tillsätta kommunalskattekommitén, enligt
deri 24 maj ' hvad upplyst blifvit, upptagit just dessa frågor till behandling, så
1895. förmenar jag, att ^Riksdagen förtröstansfullt kan se tiden an, men med
(Forts.) uttalande af den förhoppning, att den utredning, som i detta afseende
från sagda komité är att förvänta, måtte få motses i en snar i
stället för i en icke alltför aflägsen framtid.
Jag hemställer om bifall till utskottets betänkande.
Herr J. H. Gr. Fredholm: Motionären herr Jansson angaf så¬
som skäl, hvarför han hade yrkat, att städerna, med undantag allenast
för de städer, som hade öfverlemnat försäljningen åt bolag, skulle gå
i mistning af all inkomst på bränvinsförsäljningen, att han dermed
afsett att straffa de städer, der man icke velat bilda bolag, och detta
derför, att man anser bolagsverksam heten nödvändig för att befrämja
nykterheten. Detta skulle då vara hufvudmotivet.
Derefter förklarade han, att hans motion genom ett olyckligt
skriffel fått en sådan formulering, att det ser ut, som om lands¬
bygden skulle vilja taga allt, som beröfvas städerna, och detta skriffel
skulle hafva bestått deruti, att i motionen står i näst sista raden af
andra momentet, att “återstoden tillfaller landsbygdskommunerna" i
stället för att det rätteligen borde hafva stått, att'"“återstoden tillfaller
rikets samtliga kommuner".
Men äfven om jag tar för godt, att på omförmäldt ställe före¬
kommer ett skriffel, så har emellertid det andra momentet i sin hel¬
het en så olycklig formulering, att om man också rättar det anmärkta
slaiffelet, så blir momentet i alla fall omöjligt att antaga. Ty allt,
som skulle tagas från städerna, skulle insättas i statskontoret, men
allt, som insättes i statskontoret, skall åter, såsom det heter, genom
detsammas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden.
Nu kunde man visserligen antaga, att motionären med landstings¬
områden menat äfven sådana städer, som ej deltaga i landsting, men
om man läser punkten till slut, får man se. att detta icke är meningen.
Huru det då skulle gå till att vid sådant förhållande fördela bränvins-
medlen på rikets samtliga kommuner, kan åtminstone jag för min del
ej förstå. Ty när först det, som ingår till statskontoret, skall för¬
delas på landstingsområdena efter de grunder, som förslaget innehåller,
så återstår ju sedan icke något att fördela på de städer, som icke
deltaga i landsting. Det, som går till landstingsområdena, finge väl,
om skriffelet rättas, delas mellan landsbygdskommunerna och de städer,
som deltaga i landsting, men alla de städer, som icke deltaga i lands¬
ting, skulle det rättade skriffelet till trots blifva beröfvade all andel
i bränvinsförsäljningsmedlen.
Såsom motiv, hvarför motionen framlagts, anförde motionären
vidare, att på senare tider inträffat i några små köpingar och
Onsdagen den 23 Februari.
45
N:o 9.
stationssamhällen, att dessa etablerat bränvinsförsäljning till stort men
och skada för den kringliggande landsbygden och till stor ekonomisk
nytta för sig sjelfva. Till belysande af detta förhållande har motio¬
nären bifogat betänkandet en tabell, som upptager alla städer och
köpingar med bolag och deras andelar af bränvinsförsäljningsmedlen,
och vidare ba i tabellen dessa medel fördelats på antalet invånare
i de olika städerna och köpingarne. Det är nog, tänker jag, många
af herrarne, som tagit del af denna tabell och funnit den vittna om
att, hvad fördelningen af bränvinsmedlen beträffar, betänkliga miss¬
förhållanden äro rådande; men den måste läsas med stor försigtighet,
om man icke skall göra sig skyldig till ofantligt grofva misstag. Mo¬
tionären anförde några höga siffror, som skulle komma på hvarje
invånare i några små samhällen; och det var det enda han sade om
tabellen, förmodligen i tanke att siffrorna talade för sig sjelfva.
För att nu skärskåda endast några siffror ur denna tabell, så
blir siffran för Lund, om man fördelar bränvinsförsäljningsmedlen på
stadens invånare, 3 kronor 82 öre per invånare, i Malmö 3 kronor
87 öre, i Linköping 5 kronor 92 öre och i Stockholm 5 kronor 94
öre. Häraf skulle man kunna draga den slutsats, som äfven motio¬
nären dragit, att man i Lund och Malmö är mycket mån om nykter¬
heten, men i Stockholm och Linköping deremot icke. Men om man
vill mäta nykterhetssträfvandena inom en stad efter det belopp, som
vid bränvinsförsäljningsmedlens fördelning efter bufvudtalet belöper
sig på hvarje stadens invånare, så kommer man att göra sig skyldig
till svåra misstag. Nykterhetssträfvandena och deras framgång måste
man mäta efter det qvantum bränvin, som i medeltal konsumeras af
hvarje individ i staden. Och se vi efter, huru det i detta fall för¬
håller sig med de fyra städer, jag nyss nämnde, så finna vi, att det
i Lund konsumeras 29 liter, i Malmö 13 liter, i Linköping 24 liter
och i Stockholm 121 liter, allt per individ. Deraf framgår, att i
Stockholm, som på hvarje invånare har den största inkomsten af
bränvinsförsäljningen, förbrukas det minst bränvin. Huru skall man
kunna förklara detta? Jo, det är mycket enkelt. Det förklaras nem¬
ligen på det sättet, att det icke finnes någon stad, der bränvinet
gjorts så dyrt som just i Stockholm, detta naturligtvis i nykterhetens
intresse och kanske äfven i någon mån för att skaffa staden inkomster.
Vinsten uppstår genom skilnaden mellan försäljnings- och inköps¬
priset. Ser man till, huru det förhåller sig med denna vinst i de
nämnda städerna, så finner man, att densamma utgör på hvarje liter
i Lund 24 öre, i Malmö 45 öre, i Linköping 53 öre, men i Stock¬
holm 75 öre. Nu kunna herrarne förstå, huru det kommer sig, att
af de nämnda städerna Stockholm har den största inkomsten per
invånare, oaktadt der förbrukas minst bränvin per individ. Orsaken
är ju ingen annan än den, att Stockholm tager en större vinst än
någon annan af de nämnda städerna på hvarje liter försåldt bränvin.
Vinstens storlek beror för öfrigt, såsom jag hade tillfälle att
saga, då denna fråga förra året var före, derpå, att försäljningen af
bränvinet bedrifves på ett affarmessigt sätt, och jag kan icke finna,
Om ändring
af $ 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren f ör f ör¬
säljning af
bränvin m. m.
den 24 maj
1895.
(Forts.)
N o 9.
46
Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin in. in.
den 24 maj
1895.
(Forts.)
att man anfört något det ringaste på rättvisa och billighet grundadt
skäl, hvarför landsbygden skulle kunna göra anspråk att taga den
vinst, som uppstår på en affärsrörelse i städerna, den må vara hvilken
som helst, och behålla den vinsten för sig sjelf.
Nu säger visserligen motionären uti sin motion, att detta icke
är hans mening. Han säger nemligen der, att den orättvisa, som
han anser vara förknippad med det närvarande sättet att ordna brän-
vinsförsäljningen, refererar sig dertill, att städerna fortfarande be¬
hålla största delen af brånvinsförsäljningsafgifterna. Ja, hade han
rätt i detta sitt påstående, så erkänner jag villigt, att man då skulle
kunna tala om en orättvis fördelning, ty bränvinsförsäljningsafgiften
är en skatt, som af staten blifvit pålagd bränvinsförsäljningen, och
denna skatt har staten efter min uppfattning rättighet att fördela
något så när lika mellan kommunenra, om den anser detta lämpligt.
Emellertid har afsigten med denna afgift äfven varit den att der¬
igenom bereda städerna någon ersättning för de kostnader, som äro
förenade med bränvinsförsäljningen.
Låt oss nu se efter, huru det i detta hänseende förhåller sig
med städerna, t. ex. Stockholm. Dervid torde först böra anmärkas,
att bränvinsförsäljningsafgifternas storlek, så som de faktiskt inbetalas
till statskassan, icke hafva för frågans bedömande någon vidare be¬
tydelse, så länge man fördelar icke blott dessa afgifter, utan äfven
vinstmedlen. När det förhåller sig så, är det likgiltigt, huru mycket
man betalar i försälj ningsafgift, ty hvad som betalas, stort eller
litet, går in i det hela. Om man nu, hvad Stockholm beträffar, räknar
ut det belopp, hvartill bränvisförsäljningsafgiften efter 15 öre per liter
faktiskt skulle belöpa sig till för i verkligheten försåldt bränvin, så
gestaltar det sig så, att, då här årligen försäljes omkring 3,400,000
liter, skulle den verkliga försäljningsafgiften efter 15 öre per liter
uppgå till omkrig 510,000 kronor. Utaf dessa 510,000 kronor, som
borde vara den bränvinsförsäljningsafgift, som rätteligen skulle utgöras
af staden, ingå till statskontoret 403,000 kronor. Dragés detta
belopp från hvad som rätteligen borde hafva blifvit till statskontoret
inbetaldt, och minskas återstoden med den andel af det i verkligheten
inbetalda, som skulle återgå till Stockholm, då ju denna stad i likhet
med rikets öfriga kommuner äfven borde hafva sin andel af de till
statskontoret inbetalda medlen, så uppstår staden till favör en differens
på omkring 80,000 kronor. Denna staden tillgodokommande vinst på
bränvinsförsäljningsafgifterna betraktar jag som ett slags uppbörds-
provision, eller en ersättning för att staden samlar i hop försäljnings-
afgifterna för allt i staden genom utminutering eller utskänkning
försåldt bränvin. Man kan ju vara af olika mening, om denna provi¬
sion är för stor eller om den möjligen skulle kunna något nedsättas,
derom vill jag ej tvista. Men hvartill reducerar sig i så fall det myckna
talet om rättvisans och billighetens fordringar. Icke spela väl ett par
tiotusental kronor, som Stockholms stad möjligen erhåller för mycket,
någon rol, då det här är fråga om en post, som för hela riket upp¬
går till 8 millioner kronor om året.
Nu har motionären mot utskottets motivering anfört, att då ut-
Onsdagen den 23 Februari.
47
Ilo 9.
skottet talar om att det fortfarande står på den ståndpunkten, att en
utredning af frågan i sin helhet bör ega rum, har han icke kunnat
underlåta att uttala sin förvåning deröfver. Jag har för min del vis¬
serligen ingen skyldighet att försvara utskottets motivering, eftersom
jag reserverat mig mot densamma. Men deremot kan jag för min del
icke underlåta att uttala min förvåning öfver den ståndpunkt motio¬
nären sjelf nu intager, då han förra året var så angelägen att få en
utredning till stånd, att han derom väckte motion. Den utredning
han i sistnämnda motion afsåg var emellertid — märk väl — en ut¬
redning i visst angifvet syfte, nemligen på hvad sätt bränvinsförsälj-
ningsafgifterna och vinsten af bränvinsförsäljningen skulle kunna in¬
dragas till statsverket, och då utskottet nu uttalat sig till förmån för
en utredning i sin största allmänhet, oberoende af några på förhand
uppstälda syften, så kan jag icke förstå, att detta skall i så hög grad
förvåna motionären, så vida han med sin utredning ej afsåg att vinna
något särskildt mål — ett mål som han genom sin motion vid inneva¬
rande riksdag visat hvari det består. Då motionären är så angelägen
om utredning, borde han ej heller misstycka, att utskottet i betänkan¬
det framhåller, att man har att förvänta eu dylik utredning af kom-
munalskattekomitén. Det är ju samma väg, som han sjelf föreslagit,
till hvilken utskottet hänvisar.
För öfrigt får jag säga, att denna fråga verkligen synes behöfva
göras till föremål för en utredning. Här förekommer bland de i äm¬
net väckta motionerna en, som framlagts af herr Odqvist och som
slutar med följande ord:
Då nu enskild motionär ej kan ha förutsättning för att framlägga
förslag i detta ämne, och ej heller utskott eller Riksdag kunna ha tid
att egna frågan en sådan utredning, som fordras, torde utredning från
Kongl. Maj:ts sida vara erforderlig.
Och nog väntar man sig efter ett sådant uttalande, att motionä¬
ren skall framlägga förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om utredning. Men nej, det gör han visst icke, utan på grund
af hvad han sagt tager han sig för att utan ett ord till stöd för sin
mening på ett helt och hållet godtyckligt sätt fördela bräuvins-
försäljningsafgifterna på hela riket. Jag får upprigtigt sagdt bekänna,
att när man har en sådan uppfattning, som han uttalat i de nyss ci¬
terade orden i motionen, så synes det mig minst sagdt märkvärdigt, att
han på rak arm fördelar bränvinsförsäljningsmedlen och anvisar 15 %
till statsverkets behof, 17% till landstingen, 5% till städer, som ej del¬
taga i landsting, 10% till alla stadskommuner och köpingar med bo¬
lag, 13% till hushållningssällskapen och 40% till fördelning på alla
städer och kommuner efter folkmängden, utan att det i motionen fin¬
nes ett spår hvarken till utredning eller några andra skäl, hvarför
han gjort denna detaljerade och som mig synes helt godtyckliga för¬
delning.
Jag har anfört detta endast och allenast för att öfvertyga kam¬
maren om nödvändigheten att, om man verkligen vill söka komma till
rätta med frågan, man då måste taga den i allvarligt betraktande.
Hvad angår det missförhållande, som herr Jansson påpekade, be-
Om ändring
af § 22 i
kongl. för-
ordningen an¬
gående vil¬
kor en för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2A maj
1895.
(Forts.)
N:o 9.
48
Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring
af § 22 i
Tcongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2A mai
1895.
(Forts.)
träffande dessa små kommuner, Trosa, Malmköping m. fl., som verka
så menligt på kringliggande landsbygd, sä utgöra de för det första ett
mycket ringa antal, och om der missförhållanden ega rum, så kan
väl detta för det andra icke gifva anledning till att väcka sådana mo¬
tioner som de nu föreliggande och att vilja taga ifrån städerna deras
andel af bränvinsförsäljningsmedlen. För att rätta sådana missförhål¬
landen, som af motionären framhållits, får man beträda en annan väg.
För öfrigt skall jag med afseende på frågan i dess helhet icke
längre uppehålla kammaren. Denna fråga fick förra året enligt mitt
förmenande en verkligen så mångsidig och uttömmande utredning och
alla hade då tillfälle att tillkännagifva sina åsigter, att jag anser det
fullständigt obehörigt att nu åter upptaga frågan till debatt. Jag kan
dock icke underlåta att uttala mitt beklagande af att, sedan frågan
vid förra riksdagen så uttömmande behandlats, motionärerna detta oak¬
tadt å nyo tagit upp frågan och velat göra den till föremål för en ny
debatt, en debatt, som jag hoppas icke kommer att leda till något
annat resultat än vid förra riksdagen.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets betänkande i alla
tre punkterna.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Då man anställer en
jemförelse mellan hvad herr Jansson m. fl. motionärer yrkat och hvad
jag uti min motion framlagt, så kan man, synes det mig, vid en sådan
jemförelse icke annat än förvåna sig öfver det resultat, hvartill de
hafva kommit. Först och främst innehåller min motion ett skrifvelse-
förslag om utredning i frågan, då deremot motionärerna hafva fram¬
lagt och stipulerat bestämda och formulerade lagparagrafer. Redan
detta är i sig sjelft en väsentlig skilnad. Motionärerna tilltro sig här¬
vidlag någonting, som de icke tycktes kunna vara med om förlidet år,
och att deras nuvarande uppfattning icke synes vara den rigtiga, der¬
uti ger mig utskottet så till vida rätt, som utskottet säger, att en ut¬
redning behöfves. Visserligen säger icke utskottet, i hvilken rigtning
en sådan utredning skulle gå, men saken är i alla fall härvidlag den,
att utskottet erkänner vigten af en utredning, innan något kan göras
i denna sak. Så till vida har jag alltså utskottet på min sida gent
emot motionärerna.
Motionärernas förslag går ut på att afskrifva städernas inkomster
af bränvinsförsäljningen och öfverflytta dem på landsbygdskommunerna.
Mitt förslag går deremot ut på ett skrifvelseförslag att afskrifva stä¬
dernas inkomster af bränvinsförsäljningen och öfverflytta dem på stats¬
verket. Att det är en väsentlig skilnad mellan dessa två förslag, be-
höfver jag väl icke säga herrar ledamöter af kammaren. Skilnaden
är i sjelfva verket ofantligt stor; ty en indragning till statsverket skulle
borttaga städernas väsentligaste intresse för spritdryckshandelns vara,
utan att detta intresse öfverflyttades på landsbygdskommunerna; en
öfverflyttning från städerna till landskommunerna deremot skulle visser¬
ligen borttaga städernas intresse rörande dessa medel, men i stället
öfverflytta detsamma till landskommunerna; och jag ber härvidlag att
få betona, hvad som herr Sjövall anmärkte i sitt anförande, hurusom
Onsdagen den 23 Februari.
49
fi-0 9.
en af dem, som uttalade sig i frågan förlidet år, till förmån för ett
skrifvelseförslag, sade, att han just var med om bränvinsförsäljnings-
medlens indragning till staten på den grund, att kommunernas intresse
af rusdrycksbandteringen derigenom skulle minskas.
Detta vore också motionärerna då med om. Ty samma personer,
som nu framlagt denna motion, voro då med om den motion, som jag
i år framburit, och som då frambars af herr Jansson.
Nu kunna visserligen motionärerna invända, att kommunerna till¬
sammans bilda staten och att staten utgöres af de många kommunerna.
Men det är icke samma sak, att dessa afgifter inflyta till statskassan
som att de utdelas till de olika kommunerna, som tryckas bårdt af de
kommunala skatterna.
För öfrigt vill jag betona, att det i hög grad förvånar mig, att
dot varit möjligt för herrar motionärer att så fullständigt uppgifva den
princip och den ståndpunkt, hvarifrån de i fjol utgingo. Jag för min
del har icke kunnat göra någon kapitulation; så fort är jag icke färdig
att sträcka gevär.
Herr Fredholm bar nyss sagt, att han förvånade sig öfver, att
frågan åter framkommit i år och kunnat göras till föremål för debatt.
Nej, herr Fredholm, den skall återkomma år efter år; trots allt mot¬
stånd, som göres, skall den återkomma. Det var en framstående ta¬
lare i denna kammare, som en gång yttrade, att “det är omsägnin-
garna, som skola frälsa verlden". Och jag håller före, att ännu al¬
drig någon reform vunnit bifall i någon representantförsamling första
gången, den föreslagits, utan först sedan den gång på gång trots myc¬
ket motstånd kommit fram, då den slutligen segrat.
Hvad sedan angår de skäl, som af utskottet blifvit förebragta för
afslag, så hänvisar jag bland annat till behandlingen af frågan under
föregående riksdag och till hvad som då af åtskilliga talare yttrades.
Går jag då att granska dessa uttalanden och den motivering, som
då förebragtes, så synes mig, som om ett af de förnämsta skälen mot
en indragning till staten af städernas bränvinsförsäljningsmedel skulle
vara det, som äfven i år repeterats i kammaren, att, om städerna för¬
lorade sina inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen, de skulle blifva
likgiltiga för nykterhetssaken, och att bränvinshandteringen skulle släp¬
pas lös på ett sätt, som i stället för att befordra nykterheten skulle
befordra dryckenskapen. Ja, det är en mycket kinkig sak att röra
sig på detta område, men för min del får jag säga, att så mycket
tänker jag, att städerna åtminstone skola komma att fortfarande hafva
att säga i frågan, huru den än kommer att regleras, att de skola hafva
ett bestämdt absolut veto i försäljningsfrågan, så att de få bestämma,
om de vilja hafva bränvinsförsäljning inom sina resp. områden eller
icke, och med den förutsättningen, att de hafva rätt att säga nej der¬
till, så antager jag, att det åtminstone icke kan ligga i städernas in¬
tresse att befordra bränvinsförsäljningen, sedan de förlorat de inkom¬
ster deraf, som de nu hafva. Säga hvad man vill, så skulle frågans
lösning genom en afskrifning af städernas andel i dessa medel komma
att befordra nykterheten i städerna, och de kommunala myndigheterna
skulle komma att mera intressera sig derför.
Om ändring
af § 22 i
Jcongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
lcorén för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2å maj
1895.
(Forts.)
Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 9.
4
N:0 9.
50
Om ändring
af § 22 i
katigt, för¬
ordningen an¬
gående vil-
Icorcn för för¬
säljning af
bränvin m. m,
den 2A mai
1895.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
Det är klart, att åtskilliga lagförändringar ock nya anordningar
skulle behöfva vidtagas, derest frågan blefve löst på det nu antydda
sättet. Jag kan icke säga, huru dessa anordningar skulle göras, men
den utredning, hvarpå jag yrkat, skulle gifva detta vid handen.
Ett annat skäl, som af utskottet förebragts, och som äfven berörts
af flere talare under debatten, är, att den kommunala skattekomitén
äfven har denna fråga om hand. Jag vet icke, hvilken instruktion
denna komité har fått af Kongl. Maj:t, men åtminstone ingår, efter
hvad jag tror, deri icke i första rummet ordnandet af bränvinsförsälj-
ningsmedlen. Om nu detta mitt antagande är rigtigt, så kan natur¬
ligtvis lrågan i sin egentliga vidd der icke förekomma, då komitén
icke har att befatta sig dermed, om den än möjligtvis kan komma att
i någon mån vidröra den. Tvärt om finner jag i likhet med herr Jansson,,
att detta sakförhållande åberopats af bevillningsutskottet endast såsom
en god förevändning att få yrka afslag utan att behöfva närmare ingå
i svaromål. Men om nu så är, att denna skattekomité skulle kunna be¬
handla äfven denna fråga, så instämmer jag med herr Jansson deruti,
att om nu Riksdagens båda kamrar afslå motionen, så få förslagets
motståndare inom komitén en ofantligt god anledning att säga: Yi
böra icke befatta oss med denna sak eller vidröra den, ty båda kam-
rarne hafva ju sagt nej till förslaget om utredning af frågan och om
förändring af grunderna för bränvinsmedlens fördelning. Men vill man,
såsom utskottets yttrande gifver vid handen, att äfven utskottet vill
en utredning, och anser man en sådan behöflig, så synes det mig, som
om kammaren mycket väl skulle kunna vara med om att gifva komi¬
tén eu vink genom att uttala sig till förmån för eu sådan utredning,
och då jag i min motion just yrkar en sådan, vore det ju mycket
lämpligt, om Andra Kammaren ville bifalla densamma.
Slutligen ber jag blott få säga, att man må resonera här, hvad
man resonera vill, så är det dock ett faktum, att våra städer drifva
bränvinshandtering, medan deremot landsbygdskommunerna öfver huf¬
vud taget icke göra det, att våra städer göra varan lätt åtkomlig,
medan deremot landsbygdskommunerna söka göra den så svåråtkom¬
lig som möjligt. Om jag frågar efter den närmaste orsaken till att
våra städer så göra, så är det naturligtvis för att befordra en stor
handelsornsättning af denna vara. Frågar jag åter, hvarför städerna
vilja befordra en stor omsättning deraf, under det att landsbygds¬
kommunerna icke hafva samma intresse deraf, så är det beroende derpå,
att landsbygdskommunerna icke få behålla sina vinstmedel, utan dessa
skola fördelas på samtliga landsbygdskommuner i länet, medan deremot
städerna få behålla största delen af dessa vinstmedel, i synnerhet
Stockholms stad och de städer, som ej deltaga i landsting. Detta
sakförhållande gör, att städerna hafva ett starkt intresse åt denna
handtering, De inkomster, som städerna hafva af bränvinsmedlen, äro
alltså den yttersta af orsakerna och den väsentligaste af orsakerna till
att rusdryckshandteringen i så stor skala bedrifves inom våra städer,
och på den grunden, herr talman, och emedan jag är öfvertygad, att
detta missförhållande måste på den af mig föreslagna vägen förr eller
Onsdagen den 23 Februari.
51
N:0 9.
senare rättas, så tager jag mig friheten hemställa om bifall till min Om ändring
motion. af § i
kongl. för-
>,o . , ro ■ ordningen an-
Herr Ivar Månsson. Att denna fråga är utaf synnerlig vigt och gående vii-
synnerligt intresse för landsortens representanter, torde tydligt framgå ut- koren för jör-
af de otaliga motioner, som riksdag efter riksdag framkomma. Det är säljning af
heller icke att förundra sig öfver, att så är förhållandet. Ty om man ser på ”ma/'
resultatet åt dessa bränvinsförsäljningsmedels fördelning mellan städerna 2896.
och landsbygden, så är det ju icke besynnerligt, att en sådan ovilja (Forts.)
är rådande mot det nuvarande sättet att fördela dessa inkomster. Man
ser här i detta betänkande, att t. ex. Stockholms stad får af dessa
medel 1,612,901 kronor, under det att alla landskommunerna till¬
sammans få 1,097,000 och några hundra kronor. Detta är ju ett så¬
dant missförhållande, att det omöjligt kan annat än framkalla försök
till rättelse härutinnan. Stockholms stad har 271,638 invånare, under
det att landskommunerna inalles komma upp till nära 4 millioner. Det
är, mina herrar, rent af omöjligt, att icke sådant skall framkalla ovilja
och framkalla fordringar på rättelse, och jag ber att få säga till och
med det, att det är en besynnerlighet, att saken icke drifvits längre
fram och förmått komma längre, än hvad den gjort under de många
år, som gått, och under de långa tider, som uttalanden gjorts för att
få rättelse i detta fall.
Det går icke an att säga, att det är städerna ensamma, som hafva
olägenhet af detta bränvinssupande. Det går icke an, ty landsbygden
har känning af denna olägenhet i lika hög grad som städerna, sär¬
skilt den landsbygd, som ligger invid städerna. Och det säkra är,
att denna får mången gång lida så mycket af dessa förderfliga för¬
hållanden, som äro eu följd af rusdryckshandteringen i staden, så att
det rent af är häpnadsväckande. Den kringliggande landsbygden har
ju ingen polis, som kan skydda den mot drinkare, och det är derför
der, som de personer, hvilka i staden förtärt rusdrycker, söka sitt
tillhåll, och på så sätt får landsbygden dragas och slitas med dem.
Jag vill nu icke påstå, att somliga af motionärerna varit så syn¬
nerligen lyckade i sina gjorda framställningar. Men deras uttalanden
vittna dock om, att man icke är belåten och nöjd med, som det
nu är.
Det har här, särskilt af en talare på trelleborgsbänken, talats
om olika sätt att ifra för nykterhetssaken. Han sade, att, om nykter-
hetssträfvandet ginge ensamt ut på att tillskansa sig en del af dessa
bränvinsmedel, han icke tyckte det vara så mycket bevändt med detta
nykterhetssträfvande. Men lian ifrar för nykterheten på det sättet,
att han vill åt städerna bibehålla dessa deras stora inkomster och
tycker, att detta är rättvist; på det sättet ifrar han för nykterheten.
Nu säger han också, att dessa af landsorten nu framburna anspråk
äro förestafvade af krass egennytta och att vi landsortsrepresentanter
vilja tillskansa oss åt städerna tillerkända rättigheter. Men, mina
herrar, dessa “erkända" rättigheter äro aldrig af landsortens represen¬
tanter erkända; vi landtmän ha protesterat mot dem. Men hvad hjel-
N:o 9.
52
Om ändring
of § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin in. m.
den 24. maj
1895.
(F orts.)
Onsdagen den 23 Februari.
per det att protestera? Ingenting alls; det har visat sig här i riks-
dagen. Så förhåller det sig med dessa “erkända11 rättigheter.
Nu säger man också det, att man skulle kunna komma ifrån hela
den här saken på det sättet, att man visade ärendet till den utaf
Kongl. Maj:t tillsatta skattekomitén. Ja, detta är ju ett mycket bra
sätt att komma ifrån saken, och man kan ju mycket väl trygga sig
vid det, att man härigenom är från allt i hop för måhända några år.
Men säkert lär, efter hvad jag trott mig finna, det bli ofantligt många
meningar, som i denna komté komma att stå emot hvarandra. Intres¬
sena härvidlag äro så olika, att det blir ofantligt svårt äfven för denna
komité att komma till rätt uti denna högst svårlösta fråga.
Det är ju emellertid tydligt, att man bör göra sitt bästa och
göra ett försök, i den mån ett sådant är möjligt. Men just derför
tror jag ock, att det för ett godt och lyckligt resultat i denna komité
vore bra, om, när nu i alla fall frågan här är före, Riksdagen också
uttalade, att den verkligen vill, att någonting skall göras, och särskildt
anser jag det nu vara angeläget, att denna kammare uttalar sig i en
sådan rigtning.
Hvad man nu skall göra för att vinna detta mål, som jag tycker
vara synnerligen beaktansvärdt, hvilket yrkande man skall göra och
hvad vi nu skola samla oss omkring, det blir eu annan sak. För min
del anser jag mig mycket gerna kunna vara med om herr Erikssons
i Elgered motion, som föreslår en skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om utredning i ämnet, och jag tror, att, för så vidt jag nu kan se,
icke något annat fins för oss att göra än att samla oss kring hans
förslag för att få ett sådant uttalande till stånd. Visserligen föreslår
han, att dessa bränvinsförsäijuingsmedel skola gå in till statsverket.
Men statsverket har ju i närvarande stund uppsjö på pengar; och det
kan derför väl icke vara hans mening, att medlen skola stanna der,
utan att de skola fördelas på samtliga kommuner i riket, således icke
endast på landskommunerna, utan på alla kommuner i riket, efter folk¬
mängden räknadt. Med ett sådant tillvägagående synes mig också
målet vara vunnet. Om afgifterna gå in till statsverket och derifrån
delas ut på samtliga kommuner i riket efter folkmängden, så vore ju
dermed ett fullt rättvist steg taget.
Jag hemställer derför, herr talman, att Andra Kammaren måtte,
för att göra ett kraftigt uttalande i denna sak, bifalla den af herr
Eriksson i Elgered afgifna motionen, till hvilken jag ber att få
yrka bifall.
Herrar Sjöberg och Pettersson i Skurö instämde häruti.
Herr Meyer: Herr talman! Jag tror för visso icke, att denna
kammare behöfver göra något särskildt uttalande i denna sak, för att
både kommunalskattekomitén och alla andra skola hafva fullkomligt
klart för sig, hvad majoriteten inom denna kammare önskar i denna
fråga. Detta torde redan vara alldeles klart. Ty vi hafva ju här icke min¬
dre än fyra motioner, som behandla samma sak: öfverflyttning till lands¬
bygden af en del eller af hela den vinst af bränvinsförsäljningen, som
nu faller på städernas lott, och jag tänker, att bland alla dessa mo-
Onsdagen den 23 Februari.
53
Nx 9.
tioner skall man alltid kunna söka ut någon, om hvilken det kan sägas,
att den som exakt visar kammarmajoritetens önskningar beträffande
förevarande fråga.
Nu säga herrarne det, att den nuvarande fördelningen af vinst¬
medlen är godtycklig och följaktligen icke med rättvisa och billighet
öfverensstämmande. Dermed menas naturligtvis, att landsbygden icke
fått så mycket, som den rättvisligen borde hafva. Jag för min del är
dock icke så säker på, att denna slutsats, som man dragit, är så all¬
deles rigtig. Nu är det visserligen sant, att fördelningen är godtyckligt
verkstad. Men hvem har verkstält den och hvem har justerat den?
Jo, det är riksdagsmajoriteten, och man får väl icke antaga, att denna
majoritet sett landsbygdens intressen för litet till godo samt gynnat
städerna på landsbygdens bekostnad. Att fördelningen alltid måste
bli godtycklig, är uppenbart-, det olyckliga är just, att det icke kan
finnas någon rättvis grund för densamma. Man kan derför ej heller
någonsin säga, hvar strecket bör dragas eller huru mycket städerna
böra hafva och huru mycket landsbygden.
Om nu vi lör vår "del hysa något litet misstro till talet om rätt¬
visa och billighet, må det ursäktas oss, i synnerhet om vi se på den
motion i ämnet, hvilken afgifvits af den ärade motionären i Första Kam¬
maren herr af Buren — som föreslår, att städerna skola mista allt i hop.
Hela inkomsten skulle gå till landsbygden. Det är hvad lian kallar
för rättvisa och billighet. Och på hvad grund stöder han detta sitt
förslag? Till grund för fördelningen skall man, enligt honom, lägga
antalet individer på landet och i städerna; vinstmedlen skola fördelas
pr individ; men trots detta vill han, att 10 procent skall gå till hus¬
hållningssällskapen, 20 till landstingen. Städerna skola icke få någon¬
ting, utom i fall de öfverlåtit försäljningen till ett bolag — då skola
de få 10 procent, eller lika mycket som hushållningssällskapen, och
hälften mot hvad han vill gifva landstingen; detta, oaktadt att han
lagt folkmängden till grund för fördelningen.
Det är detta, som gör, att vi för vår del sätta oss emot denna
reform. Vi äro med om att, derest en reform hvilar på en rättvis grund,
den skall föras fram och att man icke skall släppa taget, derför att
man icke vinner vid första försöket. Men om, såsom vi påstå, denna
reform icke är rättvis, åtminstone icke såsom förslaget dertill nu före¬
ligger i kammaren, så må det ursäktas oss, om vi för vår del oppo¬
nera oss mot densamma och icke alls vilja vara med om denna sak.
Det har vidare blifvit sagdt, att, om kammaren fattade sitt beslut i
öfverensstämmelse med utskottets förslag, kammaren dermed skulle
hafva förklarat, att den vore belåten med sakens nuvarande läge. Så
är emellertid icke förhållandet. Utskottet har alldeles uttryckligen sagt,
att det har sig bekant, det den af Kongl. Maj:t tillsatta kommunal-
skattekomitén jemväl tagit under ompröfning frågan om en annan för¬
delning af dessa bränvinsmedel, och att vi derför skola vänta, tills
komitén blifvit färdig med ett förslag. Vi veta således, att komitén
redan sysselsätter sig med denna sak.
Så var det en annan sak, som yttrades af en talare, hvilken nyss
hade ordet. Han upprepade den gamla beskyllningen mot städerna,
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
kor en för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 24 maj
1895.
(Forts.)
N:0 9
54
Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2A maj
1895.
(Forts.)
att dessa vid utöfvandet af bränvinshandeln skulle hufvudsakligast se
till, att vinsten blefve så stor som möjligt; de skulle följaktligen, i
stället för att söka hämma superiet, sträfva efter att öka bränvins-
konsumtionen, Städerna skulle alltså motverka ett sedligt intresse,
och för att förmå städerna att gå i rätta rigtningen, måste man alltså
taga ifrån dem en del af vinsten, ty minskade man vinsten, skulle
städernas intresse bli så mycket mindre.
I detta fall ber jag att få påpeka, att i det samhälle, jag tillhör,
har man vidtagit ganska radikala åtgärder för att minska bränvins-
supandet. Så långt jag kan minnas tillbaka — och det är långt före
den tid, då den nuvarande bränvinslagstiftningen antogs — är der all
utskänkning om sön- och helgdagar förbjuden, utom på de bättre ho¬
tellen till spisande gäster. Vid alla marknadstillfällen är utskänkning
likaledes förbjuden. De bättre hotellen få derunder öppnas först efter
kl. 6 e. m., men till dess hållas de stängda äfven de. Dagarne före
sön- och helgdagar upphör all utskänkning — utom på de bättre ho¬
tellen — redan kl. 4 e. m. Enahanda är förhållandet i de båda andra
städer, som jag representerar, så att jag med bestämdhet kan säga,
att det åtminstone finnes tre städer, på hvilka denna beskyllning icke
passar in. Huru det i detta afseende förhåller sig med öiriga städer
i riket, derom vet jag intet, men antager, att det är lika mycket, som
de ärade motionärerna veta, ty jag förmodar, att de icke undersökt
den saken.
Men äfven om vi antoge, att de ffafva rätt, som påstå, att stä¬
derna icke fullgöra sin pligt härutinnan, att de icke söka hämma
superiet, utan i stället söka att få bränvinskonsumtionen så hög som
möjligt, så skall jag be att få fråga, huru man kan komma till den
slutsats, som motionären och med honom ett par ärade talare dragit,
då de säga: Vi skola minska städernas andel i vinsten; derigenom
komma vi också att minska deras intresse för att befrämja bränvins¬
konsumtionen. Det skulle naturligtvis blifva ett helt och hållet mot¬
satt förhållande, som komme att inträffa, om de hade rätt, som mena,
att städerna icke fästa sig vid annat än vinsten. Ty i samma mån man
toge från städerna deras andel i vinsten, i samma mån skulle de naturligtvis
söka drifva upp bränvinskonsumtionen så mycket som möjligt för att
derigenom få så mycket högre belopp i vinstandel och sålunda må¬
hända komma upp till den gamla nettovinsten. Det är alldeles säkert,
att det skulle gå till på det sättet.
Jag skall nu icke till bemötande upptaga alla de andra skäl, som
anförts i motionen. Jag tror nemligen icke, att det tjenar till något
att förlänga diskussionen, ty på fortgången af denna sak inverkar nog
icke så mycket, hvad som anföres för eller emot densamma.
Det är alldeles uppenbart, att i denna fråga kan riksdagsmajori-
teten göra, hvad den behagar. Om den vill besluta att fråntaga stä¬
derna all andel af bränvinsförsäljningsmedlen, så han den göra det,
men jag vill påstå, att Riksdagen i så fall gjorde sig skyldig till en
våldsåtgärd.
Det är ett tal, som jag vet, att herrarne i allmänhet icke tycka
om, men jag skall i alla fall anhålla att få erinra om hvad som in-
55
N:0 9.
Onsdagen den 23 Februari.
träffat, sedan denna bränvinsmedelsfördelning senast af Riksdagen
justerades.
Den frågan framstäldes verkligen inom utskottet: “Hvad har in¬
träffat sedan dess?" Och eu ledamot, hvars svar jag lånar, sade: “Det
har inträffat, att, sedan denna fördelning sista gången reglerades, vi fått
grundskatter och indelningsverk afskrida samt tullar införda." Något
annat har egentligen sedan dess icke inträffat. Nu vet jag mycket
väl, att de, som voro med om grundskatternas och indelningsverkets
afskrifning samt tullarnas införande, saga, att det var fullt berättigade
anspråk, som blefvo tillgodosedda, och jag skall icke börja en onyttig
tvist härom. Men hvad som herrarne få medgifva såsom obestridligt,
det är, att genom denna afskrifning af grundskatter och indelnings¬
verk samt tullarnes införande har landsbygden erhållit alldeles oerhördt
stora ekonomiska fördelar, vunna nästan uteslutande på städernas be¬
kostnad. Detta måtte väl vara ett faktum, som måste erkännas, och
kan det då icke anses vara med rättvisa och billighet öfverensstäm¬
mande, om riksdagsmajoriteten nu låter oss åtminstone få litet andrum.
Låt oss få någon tid att jemka de nya bördorna till rätta, låt oss få
åtminstone tiden till dess kommunalskattekomitén afgifvit sitt utlåtande.
Första Kammaren har, såsom herrarne torde veta, antagit utskot¬
tets förslag med 77 röster mot 28. Det beror således på denna kam¬
mare, om den vill i detta fall vidhålla sitt beslut från förlidet år,
eller om den vill, att något nytt försök skall göras att skaffa öfver en
del af städernas inkomster på landsbygden.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Med herr Meyer förenade sig herrar Nilson i Lidköping, Gruse-
björn, Petri, Åulin, Thylander och Gethe.
Herr Persson i Tällberg anförde: Herr talmau' Jao ^ar vant
ytterst betänksam, huruvida jag skulle begära ordet i denna fråga, ty
jag har så liten vana vid att handskas med bränvin, så att jag fruktar,
att det kan gå för mig på samma sätt som det gick för borr Halvar Eriks¬
son, då han tog sig före att taga herr Jansson i Krakerud och hans
medmotionärer i upptuktelse för den motion, som herr Jansson nu framfört.
Emellertid skall jag med anledning af detta herr Erikssons upp¬
trädande anhålla att få läsa upp några rader ur en motion, som väck¬
tes i denna kammare år 1890, för att ådagalägga, att vårt förslag
egentligen icke är någon ny uppfinning af oss, utan att vi hafva haft
en föregångare på detta område.
Det heter, bland annat, i denna motion: “Då alltså våra 2,381
landskommuner med en sammanlagd folkmängd af 3,891,000 hade
under nämnda försäljningsår endast 144,084 kronor, hade deremot
våra 91 städer med ett invåuareantal af 825,000 icke mindre än
3,693,024 kronor i inkomst deraf. Häraf framgår, att, medan lands¬
bygdens mer än fyra gånger större folkmängd måste besitta en ojem¬
förligt större konsumtionsförmåga och sålunda måste förbruka och
omsätta mer af äfven denna vara än städernas invånare, det är der¬
emot städerna, som genom dessa bestämmelser få skörda den hufvud-
sakliga vinsten af denna mindre ädla näringsgren, som visserligen in-
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
kor en för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 24- maj
1895.
(Forts.)
N:0 9.
56
Om ändring
af § 22 i
kcngl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2 A mai
1895.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
bringar oerhörda summor både i stadskommunernas kassor och åt dess
yrkesbedrifvare, men som på samma gång förorsakar det största armod
bland en stor del af landtbefolkningen.
Med dessa fakta för ögonen är det alltså uppenbart, att bestäm¬
melserna i nämnda § tillförsäkra våra städer •— i synnerhet de större
med mer än 25,000 invånare — ett verkligt monopol på och för brän-
vinsförsäljningen, ett monopol, som lika mycket skadar landsbygden,
som det skyddar städernas ekonomiska intresse. Men det, att dessa
bestämmelser äro orättvisa, bevisar, att denna § behöfver förändras
derhän, att ifrågavarande afgifter varda rättvisare fördelade emellan
land och stad/' Och derefter föreslog den högt ärade motionären
precis samma ändring som herr Jansson i Krakerud och hans med-
motionärer, bland hviika jag befinner mig, men med den skilnad endast,
att denne motionär begärde, att det skulle tagas två tiondedelar, under
det att vi begära fyra tiondedelar. Principen är emellertid precis den¬
samma, och denna motion är underskrifven endast af — herr Eriksson
i Elgered.
Herr Eriksson klandrade oss mycket, för att vi sedan sista riks¬
dagen skulle ha kastat om och sade: “Jag skall icke kapitulera så fort,
som dessa motionärer gjort. “ Ja, han har behöft åtta år för att ka¬
pitulera, men så har han också kapitulerat alldeles fullständigt, hvilket
vi deremot icke gjort, utan vi hafva endast försökt ett annat sätt.
För min del skall jag gerna vara med om herr Erikssons förslag,
och jag vill icke uttala något klander mot honom för hans kapitula¬
tion, men jag har endast velat konstatera fakta. Att något bör göras
i denna fråga, derom torde de flesta af oss vara ense. Och om det
ena förslaget icke går, så bör man icke uttala något klander för att
vi försöka ett annat sätt. Ty saken är verkligen allvarlig. Här före¬
ligger en orättvisa, en orättvisa mellan stad och land, äfven om några
talare sagt, att det är den krassaste egoism, som gör sig gällande, då
vi vilja reglera detta förhållande mellan stad och land.
Jag kan icke hjelpa, att jag tror, att vi hafva rätten på vår sida,
då vi icke vilja hafva någon fördel framför städerna, utan önska precis
detsamma för stad och land, hvarigenom vi tro oss kunna minska
frestelsen för städerna att inrätta bränvinsförsäljningsställen såsom de
nu göra, derför att de hafva en ganska stor inkomst deraf.
Med anledning af hvad jag nu yttrat vill jag icke framställa något
yrkande, ty här äro redan så många yrkanden framstälda, utan jag
har endast velat anföra detta såsom ett skäl, hvarför vi denna gång
framkommit med en motion i en något annan rigtning än den, vi för-
lidet år afgåfvo.
Herr grefve Ha mil ton: Herr talman, mina herrar! En högt
ärad kamrat i kommunalskattekomitén, herr Ivar Månsson, har erinrat
om att denna komité ämnar upptaga till behandling frågan om en
annan fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen. Han ansåg emellertid,
att man icke här i kammaren borde vara nöjd härmed, utan önskade,
att kammaren skulle göra ett uttalande, hvarigenom kammaren be¬
tonade, att den önskade en annan fördelning.
Onsdagen den 23 Februari.
57
N:0 9.
Ja, den ståndpunkten kan jag mycket väl förstå, men skola vi
göra ett sådant uttalande, så skola vi väl göra ett sådant, som är
rimligt ock som betonar hvad vi önska. För min del får jag säga,
att jag ställer mig alls icke afvisande mot en undersökning och en
kanske ganska genomgripande förändring af fördelningen utaf dessa
skatter, men jag tror icke, att det är nödvändigt att påminna hvar¬
ken herr Ivar Månsson eller någon annan ledamot af kommunalskatte-
komitén, att vi alla böra taga denna fråga under öfvervägande.
Om man emellertid i allt fall här skulle antaga ett sådant yrkande,
som endast skulle gå ut på att likasom pressa komitén att ihågkomma,
hvad Andra Kammaren önskar, så hafva vi icke något annat att välja
på än de yrkanden, som här blifvit framstälda: således, så vidt jag
vet, yrkandena om bifall antingen till herr Erikssons i Elgered eller
till herr Janssons i Krakerud motion. Om bifall till herr Odqvists
motion har icke något yrkande blifvit framstäldt, och jag antager, att
kammaren icke kan vara med om hans förslag om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om eu utredning, då motionären redan på förhand
angifvit det resultat, hvartill utredningen skall föra.
Fäster jag mig nu vid herr Erikssons motion, så undrar jag verk¬
ligen, om herr Eriksson vore nöjd med eu sådan uttolkare som herr
Ivar Månsson, ty herr Månsson sade, att herr Eriksson visserligen
föreslagit, att alla dessa medel skola ingå till statsverket, men att det
icke kunde vara hans mening, att de skulle stanna der, utan att de
naturligtvis skulle återgå till kommunerna. Men såvidt jag kunde
höra herr Eriksson, så gick hela hans resonnement ut på att just be¬
strida detta, att kommunerna skulle få del af dessa medel. Men det
är väl icke möjligt, att vi kunna fatta ett sådant beslut, att vi under
denna förutsättning bifalla herr Erikssons motion, ty då måste vi på
samma gång förklara, att vi naturligtvis icke tänka såsom herr Eriks¬
son, utan något annat. Något sådant går naturligtvis icke för sig;
det vore ett rent gyckel. Hvad åter angår herr Erikssons förslag, så¬
dant han verkligen tänkt sig saken, så tror jag, att han hade rätt,
då han sade, att motionen var sådan, att den borde — upprepas under
en lång framtid.
Sedermera komme vi alltså till herr Janssons i Krakerud motion.
Jag skall dervid icke ingå i sak på det förslag till fördelning, som
han framstält, emedan jag är alldeles viss om, att, äfven om det egent¬
ligen endast är fråga om en opinionsyttring, denna kammare icke kan
vara med om att bifalla något, som innebär ett afsteg från hvad an¬
nars kammaren anser rigtigt, eller som innebär eu otydlighet eller
rent af en orimlighet. Jag påstår, att herr Janssons motion är be¬
häftad med båda dessa fel, och om kammaren vill följa mig i hand¬
lingarna, så skall jag lätt visa detta.
På första sidan af utskottets betänkande finnes angifven lydelsen
af § 22 i nu gällande förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. m. den 24 maj 1895, i hvilken § det i 1 mom. heter:
“1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
koren för för¬
säljning af
bränvin m.m.
den 2j. maj
1895.
(Forts.)
N:0 9.
58
Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring
af $ 22 i
konql. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2j maj
1895.
(Forts.)
deri nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:" etc.
Så kommer redogörelsen för städerna och derefter redogörelsen
för landsbygden, beträffande hvilken det heter: “hela afgiften insattes
i vederbörande landskontor, som fördelar densamma1', hvarefter följer
en redogörelse, huru denna afgift skall fördelas.
Gå vi nu till herr Janssons motion, så finna vi, att den börjar
på samma sätt: “1. De afgifter, som etc. — — — fördelas", hvar¬
efter följer en redogörelse för fördelningen först för städerna och se¬
dan för landsbygden, rörande hvilken det heter:
“två tiondedelar tillfalla länets landsting,
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
återstoden insattes i statskontoret.
I köping, der etc. — — — — öfverlåtes."
Derefter komma vi till andra momentet, der det heter:
“2. De andelar af i näst föregående moment omförmälda medel,
som tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor."
Men de andelar, som skola ingå till statskontoret? Är det verk¬
ligen möjligt, att kronofogdarne skola i detta fall vara befriade från
redovisning inför landskontoret? Det är fullkomligt stridande mot
hittills varande regler, så vidt jag vet, och jag kan icke tro, att Andra
Kammaren kan vilja uttala sig för något sådant. Detta är natur¬
ligen ett förbiseende, och jag förstår mycket väl, huru det har kunnat
uppkomma, men det är alldeles uppenbart, att ett bifall dertill skulle
innebära ett afsteg från hvad Andra Kammaren brukar anse vara rigtigt.
Men så kommer något, som enligt mitt tycke är mycket värre.
Det står i slutet af detta andra moment omtaladt, huru man skall för¬
fara, då man skall fördela de belopp, som ingå till statskontoret. “Af
det belopp", heter det, “som efter denna fördelning tillfaller hvarje
landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssäll¬
skap att uppbära så stor andel, att beloppet motsvarar den andel, de
enligt nu gällande förordning ega att uppbära."
Jag tror, att det är möjligt, att man kan leta reda på hvad me¬
ningen är, fastän det är rätt svårt. Men hvad menar motionären med
■»nu gällande förordning•»? Jag förmodar, att han, då han skref det,
tänkte sig 1895 års förordning. Men om detta förslag ginge igenom
och blefve lag, då skulle denna lag komma att innehålla: “Härmed
upphäfves 22 § i nu gällande förordning angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin m. m." Hvad är sedan “gällande förordning"? Jo, just
denna, hvarom förslag nu framlägges. Uttrycket kommer således att
innebära en ren orimlighet.
Jag kan derför icke föreställa mig, att kammaren kan bifalla herr
Janssons förslag. Alldeles för liten uppmärksamhet har blifvit egnad
åt dess redaktion.
Vill kammaren deremot bifalla herr Erikssons motion, så är det
en sak för sig. Det är bekant, hvad han vill, han har klara papper.
Han vill, att skatten skall gå till staten, och att man så får ett all¬
mänt rusdrycksförbud. Men det bryr jag mig icke om att nu ingå på.
Onsdagen den 23 Februari. 59 N:o 9.
Deremot skulle jag gerna vara med om ett uttalande, om förslag 0m ändring
till ett sådant förelåge, att en utredning måtte göras och en ny under- ^Lglf/ör-
sökning angående en fördelning, som vore baserad på rättvisa och ordningen an.
billighet. Men då något sådant förslag icke föreligger, har jag intet gående vil-
annat vrkande att göra än om bifall till utskottets hemställan. koren förför-
J c säljning af
tv i .. r 0 bränvin m.m.
Herr Odqvist: Herr talman! Det ar ju tydligt, att, nar en fråga den maj
förekommer, der så olika intressen stå mot hvarandra, den skall väcka 1895.
uppmärksamhet. Utskottet, som bra knapphändigt afiardat de före- (Forte.)
liggande motionerna, har endast vändt sig till den s. k. skatte-
komitén. Men det är ju klart, att denna komité har så många uppgif¬
ter, att den icke kan egna sig åt en så vidlyftig fråga som denna.
Derför hade jag helst sett, att en särskild utredning kunnat komma
till stånd. Men då, enligt hvad diskussionen gifvit vid handen, ett
förslag härom icke kan komma till stånd vid denna riksdag, så har
jag icke något yrkande i denna rigtning att göra. Jag vill dock mot
herr Fredholms anmärkningar mot min motion säga, att vanligen ut¬
talas i klämmen, i hvad rigtning utredningen skall gå. Det tror jag,
att jag har sett både från herr Fredholm och äfven från grefve
Hamilton.
Den ärade talarens på karlshamnsbänken utsago, att landet på
städernas bekostnad fått åtskilliga af de tullinkomster, som under årens
lopp af Riksdagen beslutats, kan jag icke gilla; ty nog är det väl
städerna, som i första hand fått detta. Vi böra väl tänka på den
industri, som i städerna råder, och det var väl denna städernas in¬
dustri, som i första hand fick detta skydd. Derför anser jag, att detta
resonnement icke håller streck.
Att icke bränvinsförsäljningsmedlen rättvist fördelats, kunna vi
väl vara ense om. Och jag tror, att herrarne från städerna i någon
mån medgifvit detta, då de talat om en utredning. Men hvad de
mena med detta, då vi fått höra deras sista yrkande, tror jag blir en
annan sak.
Jag har icke något yrkande att göra och icke något hopp om att
få min motion igenom, i synnerhet efter de grava anmärkningar som
gjorts från stockholmsbänken, utan jag skall be att få yrka bifall till
herr Halvar Erikssons förslag.
Herr friherre Barnekow: Om jag skall kunna göra klart för mig,
huru denna skatt skall rättvist fördelas, så måste jag tänka mig, till
hvem denna skatt bör erläggas. Denna skatt borde väl egentligen
vara endast en tillverkningsskatt och som sådan tillfalla staten. Det
har också varit tillsatt en komité, som skulle utarbeta ett förslag i den
rigtningen, att all skatt för bränvin skulle läggas på tillverkningen, då
den ju komme att helt och hållet ingå till staten. Men man fann
då, att man ej kunde lägga all skatt på tillverkningen ensamt, och
hvarför? Jo, derför, att försäljningen i sedlighetens intresse skulle be¬
vakas af kommunerna, och så erhöllo kommunerna som ersättning för
detta besvär sina andelar i försäljningsafgifterna och vinstmedlen. Men
derför att det förhåller sig så, bör väl icke skatten tillkomma kom-
N:o 9.
60
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
kor en för för¬
säljning af
bränvin m. in.
den 2A maj
1895.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
munerna i större utsträckning, än att de kafva skälig ersättning för
besväret, och hvad deröfver är, bör väl ingå till statsverket.
De herrar, som läsa igenom Riksdagens protokoll, skola finna, att
jag under de tjugu år, jag haft äran tillhöra Riksdagen, varit en ifrig
förkämpe för mera rättvisa i denna fråga. Från första början stälde
jag mig, som jag tyckte, på eu fullt rättvis grund och ville fördela
försäljningsafgifterna och vinstmedlen efter folkmängd kommunerna
emellan. Detta förfäktade jag hela tiden, då jag var medlem af Riks¬
dagens Första Kammare. Jag fann emellertid allt mer och mer omöj¬
ligheten af att på detta sätt få frågan löst, och slutligen, då jag kom
in i Andra Kammaren, var jag med om att underskrifva en motion
om att indraga dessa medel till staten, och jag tror numera, att det
är det enda råtta.
Jag skall icke i dag sysselsätta mig så mycket med Stockholmarne;
det har jag gjort åtskilliga gånger förut. Men jag står fortfarande på
den ståndpunkten, att jag anser, att alla städer och särskilt Stock¬
holm hafva mycket större andel i dessa medel, än de borde och be-
höfde hafva. Nu föreligga så många förslag i detta hänseende, att jag
beklagar, att landtmännen som dock hafva gemensamma intressen,
splittrat sig så mycket på detta sätt, och att man kommer i delo om,
huru man vill hafva det. Jag vet snart knappt, hvad jag skall yrka;
ty hvar och en vill hafva sitt förslag igenom, och så vinnes intet re¬
sultat. Vi vinna ingenting, om vi icke ena oss.
Då frågan förra gången löstes, gick lösningen i den rigtningen,
att man tog en tiondedel från städerna. Man hade då lärt sig inse,
att för att gå igenom något förslag i den rigtningen borde det komma
från Kongl. Maj:t, och Riksdagens beslut biet också eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t om en utredning, hvaraf följden blef, att 1884 eller 1885
på grund af en kong!, proposition en tiondedel togs ifrån städerna.
Jag står fortfarande på den ståndpunkten, att jag anser, att frågan
är så invecklad, att vi måste skrifva till Kongl. Maj:t, och jag tror
icke, att frågan kan lösas på rak arm, såsom motionärerna nu försökt och
som äfven jag förut varit med om, men nu gått ifrån. Den enda möj¬
ligheten är att antaga en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Här föreligger
också ett förslag om en sådan skrifvelse, nemligen herr Erikssons i
Elgered motion. Jag har förut uttalat den åsigten, att jag ville i
rättvisans namn öfverflytta dessa medel från städerna till kommunerna,
men då jag fann, att det var omöjligt att vinna något på den vägen,
har jag ölvergått till den åsigten, att de borde öfverföras till staten.
Hvad nu beträffar, att skattekomitén skulle behandla denna fråga,
så har jag också hört, att så skulle vara förhållandet. Och jag drager
så mycket mindre i betänkande att föreslå bränvinsmedlens indragande
till staten, som jag, i likhet med en talare på skånebänken, som sjelf
är ledamot i komitén, tror, att denna komité har till uppgift att något
försöka reglera skatterna i kommunerna äfven i det hänseendet, att
man skulle kunna tänka eu annan skatteform än endast den direkta,
och att det vore möjligt, att staten skulle kunna bidraga till lättande
af de hårdt betungande kommunalutskylderna, en sak, som jag alltid
Onsdagen den 23 Februari.
61
N:o 9.
har förfäktat, och då äro ju dessa medel dertill lämpliga, sedan de Om ändring
blifvit till staten indragna.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till den af herr ZdningL Zn-
Eriksson afgifna motionen. gående vil-
koren för för-
I detta yttrande instämde herrar Olsson, i Sörnäs, Hazén, Anderson
i Tenhult, Johansson i Aflösa, Nordin i Hammerdal, Sandqnist, Jönsson den ^ maj'
i Fareköp, Bengtsson i Häradsköp och Olsson i Ornakärr. iS95.
(Forts.)
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Blott några ord. Gent
emot herr Persson, hvilken behagade uppläsa den motion, som jag 1890
afgaf i denna fråga, och den jemförelse, han anstälde mellan denna
motion och den, som jag nu afgifvit, ber jag endast att få säga, att
den konklusion, som han deraf dragit, att lika säkert som de kapitu¬
lerat, lika säkert hade äfven jag kapitulerat, ehuru det för mig tagit
en tid af åtta år, då det deremot för dem icke tagit mer än ett år
— den konklusionen är absolut origtig. Det var nemligen två tionde¬
delar, jag yrkade på, men det är fyra tiondedelar, de yrka på, och det
är en ofantlig skilnad, helt enkelt dubbelt upp. Om så är, att icke
fördelningen mellan städerna och landet är rättvis, något, som jag
likaväl i dag som då förfäktar, så följer icke deraf, att jag icke då
kunde vara med om ett förslag om en rättvisare fördelning. Men
frågan var, om man dervid borde gå så långt, att landsbygdskommu¬
nerna skulle blifva uteslutande intresserade af denna handtering; nej,
det var icke det, jag ville; jag ville endast, att landsbygdskommunerna
skulle få en större andel af dessa inkomster, för att desamma skulle
blifva minskade för våra städer och derigenom dessas intresse äfven
minskadt.
Då kommer jag i kollision med herr Meyer från Karlshamn. Ty
han försäkrade, att, om städerna finge minskad andel, om man från
dem toge en tiondedel eller två tiondedelar, det icke skulle medverka
till nykterheten eller förminska konsumtionen i städerna. Tvärt om,
sade han, skulle det komma städerna att uppdrifva konsumtionen.
Men den logiska konklusionen häraf, herr Meyer, skulle vara helt
enkelt, att om man skulle låta städerna få all inkomst, så skulle de
kanske komma att afstå från att drifva någon försäljningsrörelse alls.
Nej, herr Meyer, det kommer icke att ställa sig så. Om städerna
blifva likstälda med landsbygdskommunerna, så att intet eget intresse
ligger här bakom, så kan man vara säker om, att åtminstone de min¬
dre städerna, om icke de större, komma att indraga försäljnings-
rörelsen inom sina respektive områden.
Slutligen får jag till grefve Hamilton säga, att något åtminstone
inlade han i min motion, som der icke står, utan som han läste mellan
raderna, och det var, hvad han sade om rusdrycksförbud. Något sådant
har jag icke skrifvit der eller yttrat mig om, och då är det bra öfver¬
flödigt att komma med ett sådant påstående.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall lofva på
förhand att icke taga upp lång tid.
N;o 9.
62
Onsdagen den 23 Februari.
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2L mai
1895.
(Forts.)
Då jag sist hade ordet, yrkade jag bifall till min motion. Jag
gjorde det under den förutsättningen, att Första Kammaren skulle bi¬
falla herr Burens reservation, och förklarade då, att jag ansåg, att
det skulle blifva ett lyckligt beslut, om Andra Kammaren bifölle mo¬
tionen, emedan man då skulle kunna få till stånd ett sammanjemk-
ningsförslag om två tiondedelar.
Nu har Första Kammaren afslagit herr af Burens reservation, och
följaktligen finner jag mig icke föranlåten att vidare hålla på mitt
yrkande om bifall till min motion, enär det i så fall icke kan leda
till det resultat, jag tänkt mig.
Jag afstår dock icke från detta yrkande derför, att en ärad ta¬
lare på stockholmsbänken, grefve Hamilton, gjorde så särdeles grava
formella anmärkningar mot motionen. Han frågade nemligen, huru
det i följd af motionens formella fel skulle komma att gestalta sig, om
den bifölles. Jag erkänner villigt dessa formella brister, men jag ber
att få fästa uppmärksamheten derpå, att förslaget icke skulle komma
att tillämpas förrän år 1900. Nu förhåller det sig så, att vid förlidet
års riksdag båda kamrarne biföllo en motion rörande ändring i stämpel-
förordningen. Den motionen var också behäftad med ett förmelt fel,
men i följd deraf framlägger bevillningsutskottet i år för Riksdagen
ett ändringsförslag. På samma sätt skulle man enligt mitt förme¬
nande här kunna gå till väga, om Riksdagen bifallit min motion.
Nästa års bevillningsutskott hade då haft att till Riksdagen inkomma
med en rättelse, som afhjelpt nämnda formella brister.
På herr Erikssons i Elgered anmärkningar skall jag icke tillåta
mig att svara.
Men deremot skall jag be att få säga något med anledning af
hvad en talare från Karlshamn yttrade, då han sade, att i Karls¬
hamn var man så hygglig, att man inskränkt bränvinsförsäljningen
rätt betydligt. Också ser jag af betänkandet, att man der icke har
så stor inkomst af bränvinsförsäljningen som på många andra orter.
Jag känner mig också mycket tacksam öfver, att det finnes någon
stad i riket, som visar, att den går nykterhetssträfvandena till mötes.
Men talaren nämnde äfven, att, om man beröfvar städerna deras nu¬
varande inkomster af bränvinsförsäljningen, de skulle komma att egna
sig mera åt bränvinsförsäljningen, än nu vore fallet, i ty att de i alla
fäll behöfde denna inkomst. Jag skall då be att få hänvisa talaren
till sista delen af mom. 1 i § 22 i bränvinsförsäljningsförordningen,
der det står, att om krog inrättas på landsbygden, så skall hela vin¬
sten fördelas bland samtliga landskommuner. Denna föreskrift har
haft en så kraftig verkan, att man på landsbygden icke inrättar kro¬
gar; ty folk har den egenskapen, att, när de icke sjelfva få behålla
förtjensten, utan skola deraf dela med sig åt andra, de icke vilja hafva
besvär med krogar. Från den synpunkten är det, mina herrar, som
vi utgå, då vi yrka på, att man bör fördela vinsten och göra den mera
allmän, så att det lokala penningintresset skall komma att spela en
mindre rol.
Jag skall för närvarande be att få återtaga mitt första yrkande.
Om kammaren nu skulle bifalla herr Erikssons i Elgered yrkande, så
63
N:o 9.
Onsdagen den 23 Februari.
är det ndg likgiltigt. Jag ber endast att få tillägga, att jag är lika
nöjd med eu utredning, som leder till, att man bör indraga dessa
medel till statsverket, som en, som går ut på, att de skola delas af
kommunerna, ty i realiteten ha dessa båda förslag samma verkan.
Jag har häri icke ändrat åsigt, utan endast taktik.
Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Jag har icke
begärt ordet för att göra något yrkande. I följd af frågans nuvarande
läge och med afseende på de svagheter, som utmärka de särskilda
motionerna, hvilka svagheter af flere talare äro påpekade, ser jag icke,
att frågan för närvarande kan få någon annan utgång, än att utskot¬
tets betänkande blir bifallet. Men jag vill dock tillkännagifva, att
jag fortfarande i denna sak intager samma ståndpunkt, som jag der
hatt allt ifrån den dag, då jag trädde in i riksdagen. Och jag tror,
att det bästa, som städernas representanter i denna kammare kunna
göra i denna fråga, är att endrägtigt och kraftigt yrka på en grund¬
lig och opartisk undersökning och utredning af saken. Ty det är
alldeles klart, att innan eu sådan föreligger, på grund af hvilken man
kan uppbygga bestämda och säkra slutsatser, skall frågan aldrig få
hvila. Den kommer åter riksdag efter riksdag, och behandlingen af
densamma skall aldrig verka till någon nytta, utan tvärt om till skada,
derför att den allt jemt kommer att tillspetsa motsatsförhållandet mel¬
lan stad och landsbygd. Lika visst, som landsbygdens representanter
redan äro ense om behotvet af eu ordentlig utredning, böra äfven
städernas representanter vara det. Ty att sätta sig mot en utredning
antyder, att man är rädd för, att en sådan möjligen kunde leda der¬
hän, att städerna komme att förlora. Men för skenet af en sådan
rädsla bör man i synnerhet akta sig.
Det har här framhållits, att man för närvarande bör vara nöjd
dermed, att kommunalskattekomitén tagit saken om hand. Men jag
tror icke, att detta är tillfyllestgörande. Denna komité har nemligen
allenast med kommunalskatten att göra. Den fråga, deremot, som nu
föreligger, berör icke endast kommunernas ekonomi, utan äfven stats¬
verkets, och den behöfver derför erhålla en särskild, grundlig och om¬
fattande utredning.
Jag skall, såsom sagdt, icke göra något yrkande.
Herr J. H. G. Fredholm: Jag bär begärt ordet med anledning
af de af den siste talaren uttalade farhågor för att kommunalskatte¬
komitén icke skulle taga denna fråga under behandling. Redan förut
har en annan talare uttalat tvifvel, huruvida en sådan utredning läge
inom kommunalskattekomiténs uppdrag. Man har äfven uttryckt den
förmodan, att kommunalskattekomitén skulle få så mycket att göra,
att den icke kunde egna tillbörlig uppmärksamhet åt denna fråga.
Med anledning af allt detta ber jag att få göra herrarne underrättade
om hvithet komiténs uppdrag är. Det är tvåfaldigt: dels att söka
lösa det nu existerande sambandet mellan beskattningen till staten
och den kommunala beskattningen, dels ock att utreda, huru “de för
fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte kom-
Om ändring
af $ 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil¬
kor en för för¬
säljning af
bränvin ni. m.
den 24 maj
1895.
(Forts.)
N;o 9.
64
Om ändring
af § 22 i
kongl. för¬
ordningen an¬
gående vil-
koren för för¬
säljning af
bränvin m. m.
den 2A mai
1895.
(Forts.)
Onsdagen den 23 Februari.
munerna beredas i den för de skattskyldige minst betungande och
efter kommunernas egna förhållanden i möjligaste mån afpassade ord¬
ning'^ För att fullgöra detta sitt uppdrag måste med all sannolikhet
komitén taga i öfvervägande, huruvida någon del af de medel, som
inflyta till statsverket, kunna öfverföras till kommunerna; och några
andra medel, som bättre än de bränvinet åsätta afgifter lämpa sig
härför, finnas, så vidt jag vet, icke.
Häraf kan man finna, att den utredning, hvarom här är fråga,
ligger inom komiténs befogenhet, och att komitén, om den skall lyckas
att lösa sin uppgift i öfrigt, också måste taga dessa förhållanden i
öfvervägande och göra dem till föremål för utredning.
Herr Eriksson i Bäck: Då jag anser, att arbetet för nykter¬
hetens befrämjande bäst understödjes derigenom, att bränvinsförsäljnings-
afgifterna indragas till statsverket under exempelvis en viss begränsad
tid, ber jag att få yrka bifall till herr Halvar Erikssons motion.
Öfverläggningen var slutad. Efter af herr talmannen i sådant
afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets i punkten gjorda
hemställan.
Beträffande utskottets hemställan i punkten 2 hade yrkats dels
bifall till samma hemställan och dels afslag derå och bifall i stället
till den af herr Eriksson i Elgered i ämnet väckta motionen. Herr
talmannen gaf propositioner å hvartdera af dessa yrkanden och fann
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i andra punkten
af förevarande utlåtande n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda hem¬
ställan bifallit den af herr Eriksson i Elgered i ämnet väckta motion.
Omröstningen utföll med 101 ja mot 90 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Utskottets hemställan i punkten 3 bifölls jemväl.
Punkten 4.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 134, hade herr
A. H. Göthberg föreslagit: att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse
Onsdagen den 23 Februari. 65 N:o 9.
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes fortast möjligt låta
verkställa utredning, huruvida icke en sådan ändring i § 22 af gällande
bränvinsförsäljningsförordning skulle kunna göras, att af de inkomster,
som inflyta för rättigheterna till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin, må atsättas en del till arbetareförsäkringsfonden.
I förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet: att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde:
Herr J. H. G. Fredholm: Uti den nu föredragna punkten har
utskottet afstyrkt herr Göthbergs motion, och jag skall tillåta mig att
till utskottets hemställan yrka bifall. Då jag så gör, är det emellertid
icke derför, att jag ställer mig osympatisk gent emot den tanke, åt
hvilken motionären gifvit ett uttryck i sin motion, nemligen att man
skulle kunna ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att afsätta en del
af bränviusmedlen till arbetareförsäkringsfonden, utan jag gör det af
samma skäl, som utskottet anfört vid de föregående tre punkterna i
nu förevarande betänkande, nemligen att det icke torde vara skäl att
fatta något beslut i denna fråga, förrän utredning föreligger.
Då jag icke ställer mig osympatisk mot motionärens tanke, är det
derför, att den beskattning, som här i landet blifvit bränvin åsatt,
icke tillkommit i finausielt syfte. Ty det är otänkbart, att man ur
beskattningssynpunkt skulle kunna åsätta en vara en skatt, som upp¬
går till fyra gånger varans värde. Denna orimligt höga skatt har till¬
kommit ur en helt annan synpunkt, nemligen ur sedlighetens synpunkt
för att undanrödja de olägenheter, som äro förenade med bränvins-
handeln, och för att hämma rusdryckernas missbruk. Således synes
det mig, som om det skulle ligga i denna beskattnings syfte, att skatten
användes för de sedliga ändamål, som med beskattningen åsyftats, och
ett sådant ändamål är ju onekligen arbetareförsäkringen.
Men icke kan man säga, att några ekonomiska sträfvanden böra
medelst bränviusmedlen understödjas, och det är ju derför lofligt att
ifrågasätta, om man icke skulle kunna till arbetareförsäkringen öfver¬
föra den del af bränviusmedlen, som nu tillfaller hushållningssällskapen.
Dessa komma för närvarande i åtnjutande af omkring eu million kronor
om året i bränvinsmedel, under det att deras öfriga inkomster uppgå
till G(30,000 å 070,000 kronor, af hvilka ledamöterna sjelfva bidraga med
endast 20,000 kronor. Det är dock, synes det mig, en tanke, på
hvilken man bör reflektera, om man icke skulle kunna taga hela be¬
loppet eller åtminstone någon del deraf från hushållningssällskapen
och öfverföra detsamma till arbetareförsäkringsfouden. I hvarje fall
kan det naturligtvis icke blifva fråga om någon plötslig rubbning i
hushållningssällskapens ekonomi, utan man finge då bestämma en
lämplig afskrifningstid ungefär på likartadt sätt med det, som blifvit
ifrågasatt i de vid de föregående punkterna behandlade motionerna.
Ilerr Göthberg: Jag skall villigt erkänna, att utskottet mycket
välvilligt har behandlat min motion, men det oaktadt kan jag icke
Andra Kammarens Vrot. 1S9S. N:o 9. 5
N:o 9.
(56
Onsdagen den 23 Februari.
neka mig nöjet att något se på de skål, som utskottet anfört för
motionens afstyrkande. Utskottet säger nemligen: “Med allt erkännande
af det behjertansvärda i sträfvandet att åt denna fond förskaffa sådana
tillgångar, att det med densamma afsedda ändamål må kunna inom
en icke allt för aflägsen framtid uppnås, kan utskottet dock icke finna
lämpligt, att medel, som hittills fått af kommunerna användas för
deras mångfaldiga behof, fråntagas dem och tilläggas arbetareförsäkrings¬
fonden. Jag har för min del tänkt, att ett så stort, allmännyttigt
företag som arbetareförsäkringen, om den kommer till stånd, skulle
tarfva bidrag icke allenast från statsverket och kroppsarbetarne sjelfva,
utan äfven från kommunerna. Jag tror äfven, att det vore lämpligt,
om kommunerna kunde bidraga något till denna arbetareförsäkring för
att om möjligt bereda den nuvarande generationen någon nytta af
försäkringen.
Men det finnes äfven ett annat skäl, som talar för att öfverföra
någon del af bränvinsförsäljningsmedlen till arbetareförsäkringsfonden
på kommunernas bekostnad, och sannolikt hafva herrarne sett, att jag
något berört detta i min motion, då jag talar om den lindring, som
i form af minskad fattigvård utan tvifvel komme kommunerna till godo
genom arbetareförsäkringen. Säkerligen blefve följden den, att fattig¬
vården i kommunerna betydligt komme att minskas, naturligtvis icke
genast, men dock så snart som denna försäkring komme att verka.
Jag skall nu icke upptaga kammarens tid med något längre an¬
förande i frågan. Jag vill icke ens nämna något om den nykterhets-
vänliga sidan af saken, ty denna sida har förut så mycket debatterats
och dervid så många olika meningar framhållits, att man nästan kan
börja fundera på, hvar sanningen ligger. Jag har vidare genom den
här i kammaren senast förda diskussionen angående bränvinsmedlens
olika fördelning ytterligare styrkts deruti, att det vore klokt att i tid
bereda sig på att af dessa bränvinsförsäljningsmedel anslå någon del
till ett större, allmännyttigt ändamål för att derigenom förekomma den
strid, som utan tvifvel eljest kommer att inom denna kammare uppstå
angående bränvinsmedlen, jag menar striden mellan stad och land.
Med anledning häraf beder jag få lägga herrarne på hjertat att något
närmare tänka på saken; och skulle det kunna ha någon verkan med
sig, skulle jag önska, att den förut omnämnda skattelagskomitéu äfven
ville taga frågan i öfvervägande.
Jag skall dock be, herr talman, då jag för min del är varmt
öfvertygad om att en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som jag här
har begärt, skulle vara af behofvet påkallad, att få yrka .afslag å
utskottets hemställan och bifall till min motion.
Herr grefve Hamilton: Jag vill visst icke ställa mig afgjordt
afvisande emot det projekt, som herr Göthberg framkastat, liksom jag
så val förstår de många olika förslag, som vid denna riksdag fram¬
kommit om större afsättningar till arbetareförsäkringsfonden i syfte att
göra den effektivare, så att den måtte komma den nu lefvande genera¬
tionen i större mån till godo. Men då denna fråga väckt så mycken
uppmärksamhet, och då den föresväfva!' mången äfven nu vid behandlingen
Onsdagen den 23 Februari. 67 N:# 9.
af herr Göthbergs motion, tror jag det vara skäl att något fästa upp¬
märksamheten på, hvad som står i den i dag här utdelade kongl.
propositionen rörande arbetarepensioneringen. Jag finner der på sid.
19, på tal om man skulle kunna göra större afsättning till arbetare-
försäkringsfonden för att göra försäkringen effektivare, följande yttrande,
som det kan vara intressant att redan nu observera. Det heter der:
"Om man t. ex. i analogi med hvad som skedde i Tyskland, då
ålderdoms- och invaliditetslageu trädde i kraft, skulle vilja tillåta dem,
som vid lagens trädande i kraft kunde styrka sig under 5 föregående
år hafva innehaft anställning, med hvilken försäkringspligt skulle varit
förenad, om lagen då varit i kraft, räkna sig dessa år till godo" —
således en mycket liten utsträckning — “och för hvarje dylikt år
erhålla rätt till en tilläggspension af 5 kronor, så skulle kostnaden
härför enligt professoren Lindstedts beräkningar, derest åldersgränsen
vid lagens trädande i kraft utsträcktes till 40 år,“ — i stället för 30
år, som förut föreslagits — “med afdrag af redan för ändamålet af
Riksdagen afsätta 4,200.000 kronor, motsvara ett då inbetaldt kapital
af omkring 17 millioner kronor eller ock en årlig amortering under
25 år af en million kronor om året, o. s. v. Härigenom skulle pen¬
sionen vid 65 års ålder för en försäkrad, som vid lagens trädande i
kraft varit 40 år gammal, således i det ogynsammaste fallet, allt efter
den pensionsklass, han tillhört, blifva resp. 65, 55 och 45 kronor."
Jag har intet yrkande att göra; jag har blott velat fästa upp¬
märksamheten på detta uttalande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 6.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att landskamreraren H. N. E. Amnéus till följe af bronchitis är
förhindrad att för närmaste tiden deltaga i Riksdagens förhandlingar,
intygar på heder och samvete.
Stockholm den 23 februari 1898.
Ernst Fogman.
Legit. läkare.
§ 7.
För motions afgifvande hade sig anmält herr C. Wallis, hvilken
nu aflemnade eu motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag i fråga om ålderdomsunderstöd åt i kom¬
muners tjenst anstälda barnmorskor.
Denna motion, som erhöll ordningsnummern 214, begärdes på
bordet och bordlädes.
fto a
68
Onsdagen den 23 Februari.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes: bevillningsutskottets betänkande n:o 6,
i anledning af väckt motion om afskaffande af rättigheten att på
nederlag upplägga spanmål.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Hedin under 4 dagar från och med denna dag,
herr J. Bengtsson i Bjernalt under 14 dagar från och med den
26 dennes,
herr F. V. II. Pegeloic under 2 dagar från och med den 24
dennes,
herr K. Staaff under 2 dagar från och med den 24 dennes,
herr Hj. Branting under 2 dagar från och med den 24 dennes,
och
herr P. Jönsson i Färeköp under 8 dagar från och med den 24
dennes.
§ 10.
Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4,6 e. m.
In ödem
E. Nathorst Böös.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag 1898.