RIKSDAGENS PROTOKOLL
1898. Andra Kammaren. N:o 6.
Fredagen den 11 februari.
Kl. V* 3 e. m.
§ 1.
Föredrogos till en början och hänvisades till lagutskottet Kongl.
Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag angående förlängning af tiden, under hvilken
förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar
flytta emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, skall
vara gällande; och
med förslag till lag angående tillägg till förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet den 21 mars 1862, innefattande bestämmelser
om municipalsamhällen.
§ 2.
Likaledes hänvisades till lagutskottet de i senaste sammanträdet
aflemnade motioner:
af herr friherre G. C:son Bonde m. fl., n:o 201, och
af herr E. Eriksson i Qväcklingen, n:o 202.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 13, 14, 15, 16, 17, 18 och 19; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12
och 13.
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 6.
1
N:o 6. 2
Fredagen den 11 Februari.
§ 4.
Till kammaren hade inkommit två så lydande protokoll, som
upplästes:
l:o) År 1898 den 9 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valför¬
rättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr hofrättsrådet Gustaf Ribbing ....................................... 24 rösterT
„ häradshöfdingen Ossian Berger.................................... 24 , .
I följd häraf anstäldes lottning mellan herr hofrättsrådet Ribbing
och herr häradshöfdingen Berger, hvarvid lotten föll på herr härads¬
höfdingen Berger, som således blifvit utsedd till Riksdagens justitie¬
ombudsman.
2:o) År 1898 den 9 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombuds¬
man, ifall han, innan nästa lagtima riksdag anstalt nytt val af justitie¬
ombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den
tid justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga
förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Herr konstituerade revisionssekreteraren, assessoren Carl Evald
Leijonmark med 47 röster,
i följd hvaraf herr konstituerade revisionssekreteraren, assessoren
Leijonmark blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.
Jemte det protokollen lades till handlingarne, beslöt kammaren,
att underrättelse om de sålunda försiggångna valen skulle meddelas
Riksdagens kanslideputerade med anmodan till dem att låta uppsätta
och till kamrarne ingifva förslag till såväl förordnanden för de valde
som skrifvelse till Konungen med anmälan om de verkstälda valen.
§ 5-
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 14, i anledning af väckt motion angående utsträckning af
rätten att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet, och
n:o 15, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rätts¬
ordning beträffande slägtnamn; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts memorial:
n:o 1, i anledning af en till utskottet remitterad motion med
begäran om utredning och förslag angående statens öfvertagande af
utbildning utaf lärare vid småskolor, och
3 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
n:o 2, i anledning af en till utskottet remitterad motion angående ,
nrättande af ett sexklassigt praktiskt försöksläroverk i Stockholm.
§6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr K. Almqvist under
tre dagar från och med den 12 dennes.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2,52 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Lördagen den 12 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades det vid kammarens sammanträde den 5 innevarande
februari förda protokoll.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna dödsattest:
Att ledamoten af Riksdagen Andra Kammare, kyrkoherden August
Hallqvist afled å kongl. serafimerlasarettets medicinska afdelning
fredagen den 11 februari 1898 kl. 6,15 f. m. intygas härmed.
Stockholm den 11 februari 1898.
Erik Henning Lind.
Amanuens vid kongl. serafimerlasarettets
medicinska afdelning.
Efter sålunda erhållen underrättelse om det inträffade dödsfallet
beslöt kammaren, uppå hemställan af herr talmannen, att jemlikt
föreskriften i 28 § riksdagsordningen till Konunge» ingå med anmälan
N:o 6. 4
Lördagen den 12 Februari.
om den sålunda inom kammaren uppkomna ledighet; och blef ett i
sådant afseende på förhand uppsatt förslag till skrifvelse, hvilket nu
upplästes, af kammaren godkändt.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. herr J. E. von Krtisenstjerna aflemnade
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående jernvägsanläggningar
för statens räkning, hvilken proposition bordlädes.
§ 4.
Företogos val af fem ledamöter och fem suppleanter i Riksdagens
särskilda utskott för behandling af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken
m. m.; och utsågos dervid till:
ledamöter:
herr H. N. E. Amnéus...........
„ J. Andersson i öhrstorp
„ J. Bromée ....................
„ J. E. Behmer_________________
och „ J. Eliasson ....................
med 192 röster,
, 188
, 187
, H7
, 116
It
it
*
it
Närmast i röstetal kom herr grefve H. E. G. Hamilton med 84
röster.
suppleanter:
herr P. G. E. Ploman.......................................... med 131 röster,
„ J. Hjelmérus.......................... » 126 „
„ J. Johanson i Yalared.............. » 122 „
„ J. P. Zakrisson_________________ » 119 ,
och „ P. Olsson i Åsak......................;..................... » 114 , .
Närmast i röstetal kom herr C. Lindhagen med 74 röster.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående § om-
förmälda val.
§ 6.
Föredrogos och bordlädes ånyo: /
lagutskottets utlåtanden n:is 14 och 15, samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts memorial n:is 1 och 2.
Lördagen den 12 Februari.
5
N:o 6.
§ 7.
Efter föredragning af bevillningsutskottets memorial n:o 1 an¬
gående ändring af § 9 i underrättelserna om hvad vid tulltaxans
tillämpning iakttagas bör, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
memorial hemstält.
§ 8.
Likaledes biföllos statsutskottets nedannämnda, hvart efter annat
föredragna utlåtanden:
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af kronomark till Jockmocks kommun i Norrbottens län;
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af kronomark till Arjeplougs kommun i Norrbottens län;
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället öfverstå n:is 2 och 3 i Örebro
län hörande lägenhet;
n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två under förra militiebostället 3/4 mantal n:o 7 Bro i
Upsala län lydande utegor;
n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till statens jernvägar af ett jordområde från förra hospitals-
hemmanet Ousby n:o 3 i Kristianstads län;
n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående till¬
stånd för Visby stad att tillbyta sig två jordområden af den utaf
Gotlands artillericorps disponerade tyghusplanen invid Visby; och
n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efter¬
skänkande af kronans rätt till två danaarf.
§ 9-
1 ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 3, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till checklag, till
lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen och till lag an¬
gående ändrad lydelse af 10 § 4 mom. i förordningen om nya ut-
sökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 10 augusti 1877.
Under punkten 1 hemstälde utskottet till en böljan:
att Riksdagen måtte antaga det i förevarande proposition fram¬
leda förslag till checklag.
Angående
företag till
checklag.
N:0 6.
6
Lördagen den 12 Februari.'
Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)
Efter föredragning af punkten begärdes ordet af
Herr Behmer, som yttrade: Då det föreliggande lagförslaget
torde få anses föredraget i sin helhet, skall jag, utan att ingå på
några detaljer, be att få yrka afslag på hela förslaget, som enligt
min tanke är onödigt och dessutom kan blifva skadligt.
Uti England, som är checkens hemland, är det helt naturligt,
att man mycket betjenar sig af den och finner den vara förträfflig,
enär der icke finnes lägre sedelmynt än 5 pund sterling och post-
anvisningsväsendet är temligen outveckladt. Men i vårt land, der ett
motsatt förhållande är rådande, der vi hafva ett högst utveckladt
postanvisningssystem, der vi hafva sedlar till mycket lägre valörer,
nemligen å 50, 10 och 5 kronor, och der vi hafva postremissvexlar,
der kan jag icke finna, att det är nödvändigt att införa detta check¬
system.
Man har sagt, att det skulle blifva till lättnad för affärsmännen,
om cheken komme till stånd. Men en sådan lättnad hafva de ju
redan deri, att de kunna gifva anvisningar på sina tillgodohafvanden
hos banker och bankirer. Således är ju checken i det fallet onödig.
Men jag vågar äfven påstå, att den kan blifva till skada. För
mindre samvetsgranna personer ligger det ofantligt nära till hands
att, om en sådan lag kommer till stånd, vid förefallande behof vid
inköp lemna en fullständigt värdelös check såsom betalning. Och
alltid finnes det godtrogna säljare, som taga mot en sådan. Det heter
ju, att de icke äro skyldiga att göra det. Men i detta konkurrensens
tidehvarf, då hvar och en gerna vill sälja och afyttra sina varor, taga
de hellre mot en check, som de tro vara god, än att de afvisa
köparen.
Utskottet säger, att det hufvudsakliga skälet, hvarför vi böra
antaga denna checklag, är att Danmark och Norge numera hvar för
sig antagit en liknande lag. Men hvarför har man i dessa båda län¬
der antagit den? Jo, det beror enligt min tanke derpå, att man känt
behof deraf. Men ett behof der kan väl icke skapa ett behof deraf
hos oss. Och jag vågar påstå, att vi icke hafva behof af att införa
en sådan lagstiftning.
Det förvånar mig, att regeringen äfven i år kommit fram med
detta förslag, enär det nog funnits andra lagfrågor, som kunnat vara
angelägnare att röra vid, än denna. Men jag 'förmodar, att detta
berott derpå, att förslaget sedan förra året legat så lämpligt till hands
att taga till.
Jag skall för närvarande inskränka mig till hvad jag nu anfört
och anhåller såsom sagdt att få yrka afslag på det hela.
Vidare anförde:
Herr Husberg: Den föregående ärade talaren har mot antagan¬
det af den kongl. propositionen anfört, att den lagstiftning, som
åsyftas i densamma, skulle vara onödig och under vissa förhållanden
kunde blifva skadlig. Den skulle vara onödig derför, att något syn-
7 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
renligt behof deraf icke gjort sig gällande. Ja, det är nog sant, att
man icke kan säga, att något särdeles påträngande behof af denna
checklag har framträdt; men det har dock visat sig, att på åtskilliga
af våra större aöärscentra, särskilt i södra Sverige, der ett ganska
lifligt kommersielt utbyte med grannlandet eger rum, känts behof åt
att checken kommer i bruk och att en likformig lagstiftning med
den, som i det afseendet trädt i kraft i grannländerna, äfven hos oss
införes.
Det är nog sant, såsom den föregående talaren sade, att det
väsentliga, som denna checklag skulle medföra, kan sägas redan vara
vunnet genom det förefintliga bankanvisnings- och postremissvexel-
systemet. Men det är dock icke alldeles detsamma med dessa bank¬
anvisningar och postremissvexlar som med checken. De hafva icke
den specifika karakter af betalningsmedel, som checken har. Hvad
postremissvexeln beträffar, vill jag dessutom erinra derom, att den
visserligen kan vara användbar för verkställandet af liqvider från ort
till annan, men är deremot föga användbar för liqvider på platsen.
Den s. k. platschecken fyller deremot detta behof. Hvad anvisningen
åter beträffar, så veta vi, att efter svensk lag kan frågan om regress¬
rätten gent emot öfverlåtaren vara temligen tvifvelaktig. Denna fråga
om regressrätten är deremot fullständigt afgjord i afseende å checken.
För öfrigt har checken, såsom redan antydt, sin alldeles särskilda
betvdelse i det internationella kommersiella utbytet. Det har ju sedan
temligen lång tid tillbaka varit ett önskningsmål, att i afseende på
affärs- eller handelslagstiftningen de skandinaviska länderna skulle i
möjligaste måtto sluta sig till hvarandra, så att en i det väsentliga
gemensam lagstiftning på detta område komme till stånd. Det för¬
slag, som nu föreligger, är också ett uttryck för den tanken, att söka
åvägabringa en dylik likformighet.
Att checken skulle kunna vara till skada, såsom den föregående
talaren sade, förstår jag just icke. Den är ju i det stora hela taget
ett papper med vexelns rättskraft. Skadan skulle således, så vidt jag
förstod den föregående talaren, egentligen ligga deri, att dåliga checker
skulle komma ut i marknaden och mottagas. Jag vet icke, hvarför
den i affärsförhållanden lefvande allmänheten skulle vara mera be¬
nägen att taga mot dåliga checker än t. ex. dåliga accepter eller
andra dåliga papper. Vid checken blifver det naturligtvis alltid ut¬
ställarens kredit och det ekonomiska värde han kan hafva, som afgör,
huruvida hans papper blifver mottaget eller ej. Och någon särskild
risk med afseende på detta papper utöfver hvad som kan föreligga
vid andra papper, som tjena såsom förmedlande liqvid, kan jag för
min del icke se.
Jag anhåller, herr talman, att fä yrka bifall till lagutskottets
hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mine herrar! Till hvad den föregående
talaren yttrat, ber jag endast att få lägga den upplysningen, att
Första Kammaren nyss antagit förslaget angående checklag. Då så¬
Angående
förtlag till
checklag.
(Forts.)
N:o 6. 8
Angående
fönlag till
checklag.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februari.
lunda Första Kammaren, som vid förra riksdagen förkastade detta
förslag, nu antagit detsamma, hoppas jag, att Andra Kammaren, som
vid senaste riksdag antog förslaget, måtte vidblifva sitt då fattade
beslut.
Herr Behmer: I mitt förra anförande uttryckte jag mig icke
nog fullständigt, då jag sökte visa, hvari det skadliga med checklagen
ligger. Det ligger, enligt mitt förmenande, deruti, att för mindre
samvetsgranna — jag kan rent ut säga samvetslösa personer, som
sakna tillgångar, frestelsen är ofantligt stor att i behofvets stund
.slunga in en sådan check som betalningsmedel i en handelsbod eller
på annat ställe, der den på grund af den stora konkurrensen gerna
mottages. Härigenom gör sig ju köparen skyldig till ett bedrägeri,
som kan medföra fängelsestraff eller i lindrigaste fäll böter, som vid
bristande tillgång förvandlas till fängelse. Det blir, mine herrar, en
ökning i antalet fångar, som checklagen kommer att medföra, och
härmed följa också ökade utgifter för fångvården, oafsedt den förlust,
som kommer att drabba de personer, som vant godtrogna nog att
mottaga värdelösa checkar. Det är på dessa grunder, som jag anser,
att checklagen skulle komma att medföra skada,
Herr Grefve Harull ton: Herr talman, mine herrar! Jag föranleddes
att begära ordet af herr Behmers senaste yttrande. Om en person
skulle begagna sig af checklagen till att i en bod — som herr Behmer
uttryckte sig — “slunga in* en check, som vore fullkomligt värdelös,
emedan utställaren icke hade några tillgångar, så komme ju dock
säljaren i en ofantligt bättre ställning, sedan han fått en check, som
medför vexelrätt, än om han, såsom nu vanligen sker, utlemnat varor
på kredit. Mig synes det således snarare vara fördelaktigare, att
mindre vederhäftiga personer för betalning i bodar begagna sig af
checkar, än att de anlita det nuvarande kreditsystemet.
För öfrigt ber jag att få pointera — hvad herr justitieministern
redan framhållit — att det vore ganska märkvärdigt, om Andra Kam¬
maren, som i fjor accepterade denna lag, som jag tror, mot lag¬
utskottets afstyrkande, nu skulle tvärt kasta om och förkasta den¬
samma.
Jag kan för min del visserligen icke se, att vi skulle blifva sär¬
deles olyckliga här i Sverige, om denna lagstiftning icke skulle komma
till stånd; men då ett bland de sträfvanden, för hvilka jag åtminstone
hyser de största sympatier, går ut på just att inom de skandinaviska
länderna få till stånd en gemensam lagstiftning på affärslifvets om¬
råde, vore det verkligen sorgligt, om man, blott derför att vi här i
Sverige icke känt något trängande behof af en checklag, skulle i
detta fall undandraga sig att acceptera en gemensam lagstiftning, då,
enligt min tanke, man icke kan påvisa, att någon verklig fara dermed
är förenad. Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Meyer: Jag har blifvit förekommen af den senaste ärade
talaren och har egentligen icke mycket att tillägga till hvad han har
9 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
anfört. Jag ber emellertid att få påpeka ett förhållande, som ytter¬
ligare förtjenar att tagas i betraktande, och det är det, att, äfven om
vi få en checklag, den stora allmänheten dock kommer att till en
början icke begagna sig af checkar. Det blir att börja med helt
säkert endast affärsmännen, som komma att sins emellan använda
checken som betalningsmedel, men det skall helt säkert dröja ganska
länge, innan allmänheten hunnit öfvervinna sin misstro mot det nya,
så att äfven den toge emot checkar som liqvid.
Vi hafva ju redan nu ett slags checkar i våra bankanvisningar.
Checken har emellertid det företrädet framför bankanvisningen —
förutsatt att denna icke fått vexelns form — att den möjliggör
regresstalan. Den skyddar regressrätten, något, som den vanliga an¬
visningen icke gör. Det är sålunda en alldeles afgjord fördel att fä
en check i stället för en anvisning, och från denna fördel skulle man
afskära oss genom att förkasta detta lagförslag. Lagförslaget afser
icke något annat än att skaffa bättre anvisningar; något annat nytt
finnes der icke. Jag tror sålunda, att vi skulle handla mycket oklokt,
om vi afstode från denna fördel, som är lifligt efterlängtad inom
affårsverlden. Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed .förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Behmer begärde likväl votering, hvilken ock företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren skall antaga Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande proposition med förslag till checklag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda proposition.
Omröstningen visade 162 ja mot 34 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos jemväl.
§ io.
Härefter föredrogos hvart för sig och biföllos lagutskottets ut¬
låtanden :
Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)
N:0 6.
Om lagstift¬
ning t-
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
10 Lördagen den 12 Februari.
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken;
n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till 15 kap. 18 § kyrkolagen;
n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt till erhållande af kyrklig vigsel i visst fall;
n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts’proposition med förslag till
lag om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap;
n:o 8, i anledning af dels Kongl. Maj;ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen, dels ock en i
sammanhang dermed väckt motion;
n:o 9, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande
af till annan domstol förvisade ransakningar;
n:o 10, i anledning af väckt motion angående ändring af tredje
stycket i 81 § af lagen om aktiebolag den 28 juni 1895; och
n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 21 § i
lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879.
§ Il-
Till behandling förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 12, i
anledning af väckt motion om lagstiftningsåtgärder till skydd för
arbetsaftal.
Med föranledande af ifrågavarande inom Andra Kammaren af
herr C. J. Jakobson afgifna motion, n:o 170, hemstälde utskottet i detta '
utlåtande:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till sådana
lagbestämmelser, som må anses erforderliga för beredande af nödigt
skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsaftal.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Folke Andersson och Nilsson i Skärhus, hvilka ansett, att ut¬
skottet bort afstyrka bifall till motionen.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Såsom synes af detta
betänkande, har jag reserverat mig mot det beslut, hvartill utskottet
kommit. Skälen för denna min reservation har jag redan angifvit,
och jag skall på grund häraf bedja att få yrka afslag å utskottets
framställning. För min del anser jag, att igenom kontrakts-
bestämmelser arbetare och arbetsgivare emellan skall det bästa
resultat kunna vinnas. Om man nu här uppställer lagar och för¬
It N.o 6.
Lördagen den 12 Februari.
fattningar, som i så fall kunna blifva hindrande för sådana arbets-
aftal, så kan det blifva mycket inveckladt. Af det skälet skall jag
bedja att få yrka afslag å lagutskottets hemställan.
Herr Holmgren i Värnhem: Herr talman! Som motionärerna
sjelfva uppgifva, är föreliggande motion en gengångare från förra
årets riksdag, då denna fråga här temligen utförligt behandlades, och
då de skäl, som motionärerna anförde för sitt förslag, temligen allvar¬
samt bemöttes eller gendrefvos.
Då nu motionärerna icke dess mindre hafva återkommit med samma
förslag, så måste detta vara föranledt af en känsla hos de ärade
motionärerna, att frågan skulle vara af så allvarlig och pressant natur,
att en fara af dröjsmål i nämnda hänseende skulle föreligga.
Jag för min del kan icke dela de aktade motionärernas uppfattning
i denna del, och jag skall tillåta mig att i största korthet angifva de
skäl, hvilka för mig föreligga för att yrka afslag å lagutskottets för¬
slag till skrifvelse till Kong!. Maj:t i nämnda hänseende.
De högt aktade motionärerna, hvilkas syfte och goda afsigter
icke kunna eller få misskännas, gå ut ifrån det antagandet, att arbetet
är, såsom alla varor, en vara eller nyttighet, och vid sådant förhållande
anse de, att ett arbetsaftal är ett aftal om en vara eller en nyttighet.
Nu är det ju så, att vi redan i vår lag hafva straffbestämmelser mot
kontraktsbrott. Nu händer det t. ex., att personer kontrahera om
leverans af en vara eller af penningar, men att de brista — i rätt
många fall — i afseende på detta aftal, dels på grund af oförmåga,
dels också på grund af bristande vilja. I hvarje fall har ju då enligt
gällande lagbestämmelser den som lidit skada regress emot den, som
gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott, och han kan få skadestånd.
Om den omständigheten föreligger, att han icke kan ersätta eller
lemna skadestånd, hör icke till saken. Alltså förefaller det mig gifvet,
att då här är fråga om aftal och brott af aftal, så finnes ju redan det
skydd i vår gällande lag, som motionärerna begära.
Men det förstår jag icke, hvarför icke motionärerna i sammanhang
med detta yrkande framstält ett yrkande om skydd för alla slags
aftal, då arbetsaftalet är alldeles detsamma som andra aftal. Skulle
det måhända vara en alldeles särskild skada för en person, a,tt en
arbetare inställer sitt arbete och på det sättet bryter ett aftal? Kan
väl detta vara så mycket farligare eller svårare än när en person går
i borgen för en annan och på detta sätt ingår ett aftal, men icke
kan hålla detta, icke inlösa sin skuld? Man ifrågasätter ju icke, att
en sådan person skulle på effektivt sätt straffas genom ådömande af
ett så strängt straff' som tvångsarbete. Och om något sådant ifråga¬
sattes, skulle det tvifvelsutan icke vinna gehör.
Jag skall tillåta mig att ytterligare påpeka, att då motionärerna
utgå från det antagandet, att det är nödvändigt, att ett effektivt skydd
åstadkommes — med effektivt mena de då tvifvelsutan, såsom de
äfven föreslå, att stränga straffbestämmelser böra införas mot arbetare,
som bryta ett ingånget arbetsaftal —, men på samma gång erkänna
det berättigade i krafvet på arbetets frihet och arbetsgifvares och
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:o 6, 12
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd, för
arbetsaftal.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februari.
arbetares likhet inför lagen, så göra de sig skyldiga till en inkonseqvens,
i det de icke föreslagit, att de arbetsgivare, som mankera sina arbetare
eller bryta ett ingånget aftal med dem, skola straffas med tvångsarbete
lika väl som de arbetare, som göra sig skyldiga till aftalsbrott. Det
borde ju dock vara lika för alla. Och för öfrigt äfven om enligt
motionärens förslag arbetsgifvarne, som sitta inne med penningar och
med magten, skola underkastas samma ansvar för aftalsbrott som
arbetarne, så blifva de dock i verkligheten ej likstälda med dessa.
Ty en arbetsgivare skulle med lätthet kunna utbetala de 50 eller 100
eller kanske endast 10 kronors böter, som han blefve ådömd, om han
brutit aftalet, medan deremot eu arbetare, som gjort sig skyldig till
aftalsbrott, ovilkorligen, då han saknade medel, måste få tvångsarbete.
Dessutom förstår jag icke, huru motionärerna tänkt sig saken
med tvångsarbetet för att göra lagen effektiv. Skulle tvångsarbetet
utföras hos den, som lidit skadan? Eller skulle staten bygga upp
arbetsanstalter eller fängelser, der arbetarne skulle få aftjena detta
straffarbete? Derom hafva motionärerna icke yttrat sig. t detta af¬
seende möta också ovanligt stora praktiska svårigheter.
Jag vill blott tillägga, att motionärerna, för hvilkas tillgifvenhet
för arbetarne, sådan de uttryckt den i motionen, jag har den största
aktning, utgått från en enligt min uppfattning alldeles ovigtig stånd¬
punkt, och när man utgår från en oriktig ståndpunkt, sa blifva
resultaten alltid obrukbara. De hafva sagt, att arbetet, produktionen
vore ju samhällsbyggnadens grundval och den oundgängliga förut¬
sättningen för hela samhällets bestånd och lycka.
Ja, helt visst är arbetet eu alldeles nödvändig förutsättning för
statens såväl som den enskildes bestånd, och det är mycket glädjande
att höra, att motionärerna hafva ett så stort intresse för arbetet
och således äfven för arbetarne, att de anse, att arbetarnes intresse
utgör “den oundgängliga förutsättningen för hela samhällets bestånd
och lycka*.
Men jag tillåter mig att fästa uppmärksamheten på att det finnes
ännu starkare grundvalar för samhället än blott arbetet. Vi hafva
exempel på stater, der det arbetats mycket, men der det icke funnits
något stöd för statens bestånd. Jag vill blott upplysningsvis nämna
Kartago och det gamla Greklands kolonier. Det finnes något, som
enligt min uppfattning mycket mera garanterar statens bestånd och
samhällets utveckling, och det är aktningen för rätt och mennisko-
värde. Det är, att man tillerkänner medborgarne medborgerliga
rättigheter och tror på heder, ära och förnuftighet hos våra med-
menniskor. Jag har dermed icke sagt och vill icke säga, att man
uteslutande bort bygga på detta. Men hvad jag vill säga är, att om
man lemnar dessa faktorer, tron på menniskors godhet, aktningen
för rätt och menniskovärde, förtröstan på menniskors ädelhet och de
sedliga krafter, som höja menniskovärdet, lemnar man dem åsido,
utesluter man dem, så kränker man menniskan, förnedrar menniskan,
och dermed förnedrar man också sig sjelf. Aktningen för rätten och
för menniskovärdet blifva nog de sista, de bästa grundvalar, hvarpå
samhället kan hvila, och hvarpå det vidare kan uppbyggas.
13 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
Vid sådant förhållande, och då jag håller före, att denna vigtiga
fråga om förhållandet mellan kapital och arbete, hvilket likväl står
utom den fråga, som nu är före, är en fråga af den beskaffenhet,
att den visserligen afgöres under en kamp mellan de olika intressena,
men dock genom en kamp, förd på ett förnuftigt sätt, derför att
menniskorna äro förnuftiga, och arbetet behöfver kapitalet, liksom
kapitalet arbetet, så tror jag, att en lagstiftning i det afseende,
motionärerna önska, skulle vara ytterst skadlig för hela vårt land
och långt ifrån att befordra de intressen, som motionärerna antaga
skulle derigenom främjas, i hög grad skada dem och isynnerhet
skada arbetet.
I en punkt tyckas motionärerna vara alldeles eniga med arbetarne,
men i denna punkt vågar jag icke vara enig med dem. De hafva
nemligen helt kategoriskt förklarat: “Rättslöshetstillståndet är i sjelfva
verket fullständigt, såsom en lika sorglig, som mångtalig erfarenhet
visat.“ I detta fall äro arbetarne af samma åsigt. Äfven de anse,
att rättslöshetstillståndet är fullständigt, ehuru de betrakta sig sjelfva
såsom rättslösa. Båda parterna stå sålunda eniga i denna sak, om
än deras uppfattning af huru rättslösheten yttrar sig är fullkomligt
olika. Våga vi emellertid antaga, att så verkligen är förhållandet?
Jag tror icke det.
Då nu lagutskottet har tillstyrkt motionen i den rigtning, att eu
skrifvelse skulle afgå till Kongl. Maj:t, så har i sjelfva verket lag¬
utskottet afstyrkt motionärernas yrkande, ty (letta går ju uteslutande
derpå ut att få en effektiv lagstiftning mot aftalsbrott, hvarigenom
såsom straff för dylika brott stadgas tvångsarbete.
Då emellertid utskottet icke kunnat uppgifva något, hvarom det
vill hafva skrifvet, och då Riksdagen icke gerna kan skrifva till Kongl.
Maj:t om en sak, der den icke det ringaste vet, hvad den vill skrifva
om, eller på hvad sätt den vill hafva den ordnad, så förefaller det
mig, sotn om man icke gerna skulle kunna gå med på ett sådant
skrifvelseförslag, och derför skall jag tillåta mig att förena mig med
den högt ärade talare i Första Kammaren, som i fjor, då motionen
förelåg, yrkade, att man i stället i denna fråga skulle skrifva till
uppfinnarnes förening.
Jag yrkar afslag å det föreslagna skrifvelseförslaget.
Herr Brantiug: Herr talman! Mina herrar! Då i fjor detta
förslag förkastades i Andra Kammaren med 45 rösters majoritet, hade
man ju kunnat vänta, att det icke så snart skulle komma igen. Ty
det var ju icke blott majoriteten, som der var det afgörande, utan
det visades äfven upp under diskussionen — i sak — att detta förslag
helt och hållet var egnadt att vrida på sned den fråga, som motio¬
nären afsåg att belysa.
För det första derigenom att han bragte på tal frågan om aftals¬
brott —, men i det oändligt största antalet fall, som han ville åt, förelåg
icke alls något aftalsbrott, utan det gälde aftal angående framtiden,
och således var det icke alls fråga om något slags kontraktsbrott.
Och vidare var det också egnadt att vrida saken på sned, att
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
aröetsaftal.
(Forts.)
N:o 6. 14
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februac/ .
det framhölls, att detta aftalsbrott under alla omständigheter skulle
vara origtigt, men dervid förbisåg man, att rättvisan ändå måste
kräfva det, att aftalet för att vara giltigt och bindande för båda
parterna skulle vara verkligen fritt och, för att vara verkligen fritt,
måste ingås emellan någorlunda jemnstälda parter. Men för att
vinna detta resultat, måste man ovilkorligen komma till erkännande
af arbetarnes föreningsrätt såsom grundval för att få ett fritt och
åt begge sidor bindande aftal. I flen rigtningen återigen ville ju
motionären alls icke gå fram, utan tvärtom var detta någonting,
hvarom han icke ens ville höra talas.
Vidare förelåg ju också den omständigheten, att lagutskottet
icke kunde — då, lika litet som nu — angifva det allra ringaste,
hvarom man skulle skrifva till Kongl. Maj:t. Utskottet ville endast
lägga saken förtroendefullt i Kongl. Maj:ts hand.
Emellertid, i stället för att motionären skulle låtit varna sig af
de många harmsna uttalanden, som kommo fram emot hans förslag
redan sådant som det var formuleradt förra året, så har han i stället
i år begifvit sig ut på agrariska vägar och stigar och fått med sig
sex och tjugu man, som äro minst lika svåra som han i denna sak.
Och han har deri sökt en ytterligare uppmuntran, icke till att taga
den ringaste hänsyn till den kritik, hvarför hans förslag förra året
blef föremål, utan tvärtom till att i högst väsentlig mån än mera
skärpa den framställning, som han i fjor gjorde.
I fjor talades det i hans motion om att man skulle söka att,
genom de medel han föreslog, förebygga hvad han kallade “okynnes-
•strejker." I år deremot är det icke längre tal om “okynnesstrejker“,
utan det talas helt allmänt om att “hvarje nederlag, de näringsidkande
härunder lede — och nyheten om dylika förekomme allt oftare —
vare en allvarlig anklagelse mot den likgiltighet och försagdhet, som
hölle tillbaka" det ifrågavarande lagstiftningsarbetet. Det vill säga,
att “hvarje nederlag, som de näringsidkande lida", det är hvarje
vinst, som arbetarne göra i afseende å förbättring af sina vilkor, är
i motionärens ögon någonting, som bör förebyggas, som faller under
hvad han enligt sin terminologi förra året kallade “okynnesstrejker".
Och medan han förra året så der endast i förbigående och något
försagdt talade om tvångsarbete såsom ett lämpligt medel att drifva
arbetarne till besinning, så utvecklas det nu med mycken pondus,
att “lagstiftningen ej tvekat att" för långt mindre saker “sätta
myndigheterna tvångsarbetets magtmedel i hand", och det talas vidare
om att “denna straffart vunnit tillämpning vid en relativt lindrig
kategori af brott", och då borde den också tillämpas mot “brott,
som utgjorde ett allvarligt hot mot sjelfva samhällsordningen".
Sammanstäldt med det föregående blir detta tal om brott ingen¬
ting annat än att det ser ut, som om i motionärens ögon och i hans
medmotionärers ögon hvarje framryckande från arbetarnes sida, hvilket
sker med arbetsinställelsens lagliga medel, skulle vara någonting icke
blott förkastligt, utan rent af brottsligt. Man kan fråga sig, när
man läser sådant, om motionären, eftersom han kommer tillbaka med
detta yrkande, har haft för afsigt att verka i agitationens tjenst till
15 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
upphetsning klasserna emellan. I det afseendet kan jag försäkra
motionären, att hans förslag icke kommer att gå obeaktadt förbi.
Det är tydligt, att ingenting kan mer vara egnadt att väcka för¬
bittring, än när man får se ett sådant uttryck af den mest ohöljda
klassegoism framkomma, och att det måste hafva till följd, att man
på motsidan påskyndar arbetet för att sätta sig i försvarstillstånd,
när man så oförsigtigt blottar hvad det egentligen är för förtryck,
som afses från den klass, hvilken anser sig för ögonblicket kunna
våga allt, derför att den har så mycket att säga.
Det enda argument, som motionären har framfört i sin nya
motion, eller rättare i tillägget till sin gamla motion, det som skulle
vara det nya för året, hvari man väl således får söka hufvudanled-
ningen till att han har kommit tillbaka, det är, att “bland stads-
arbetsgifvarne i landet börjat en rörelse i syfte att bland dem ernå
en sådan organisation, att de med större kraft än hittills skulle kunna
häfda sin ställning i arbetsaftalet.“ Om denna sak yttrar motionären
sjelf, att om denna sträfvan kröntes “med önskvärd framgång, vore
en vigtig förutsättning vunnen för bättre ordning och reda i de
rådande arbetsförhållandena^
Det är ju emellertid — för en vanlig logik åtminstone — klart,
att om det enda nämnvärda, som skett under året i detta fall, är
det, att i arbetsgifvarnes leder upptagits organisationstanken, som
arbetame först begynt att föra fram, så har dermed arbetsgifvarnes
magtställning ytterligare stärkts under året. Således borde det vara
så mycket mindre skäl för att i år komma fram med fordran, att
lagstiftningen skall ingripa till förmån för dem, som redan förut stå
så starka. Men det är visst icke motionärernas mening. Det är ju
alltid så, att “mycket vill mer ha“, och det gäller nog också i det
här fallet. Derför att arbetsgifvarne gjort sig ännu starkare under
det år, som gått, skola de ytterligare få lagens skydd för att med
tvångsarbetsmedel hålla arbetarne nere!
Lagutskottet har i den återupprepade motiveringen för dess ut¬
låtande i fjor talat om de arbetsinställelser af större omfattning, som
under senare tider egt rum i vårt land. Detta är, efter lagutskottets
förmenande, hufvudargumentet, hvarför man i detta fall skulle be¬
höfva skrifva till Kongl. Maj:t. Äfven i det afseendet har, tillåter
jag mig att erinra, det år, som gått, sannerligen icke varit egnadt
att på något sätt ge ytterligare stöd för några särskilda åtgärder i
förevarande fall. Så vidt jag kan erinra mig, har icke under det
gångna året förekommit mera än en enda arbetsinställelse af större
omfattning och som således här möjligen skulle kunna afses — det
var den ganska stora strejk, som rätt länge pågick nere vid Kockums
verkstäder i Malmö. Men om utskottet syftat på den strejken, har
det råkat mycket illa ut, tv den strejken bilades derigenom, att ar¬
betarne föreslogo en skiljedom — och efter åtskilliga om och men
samt rätt lång tvekan antogo arbetsgifvarne detta förslag, som ur¬
sprungligen utgått från arbetarne. Och detta är, så vidt jag vet,
det enda exempel från senaste tiden, som skulle kunna åberopas till
stöd för det uttalande, hvarmed lagutskottet fortfarande velat moti¬
Om lag-
stiftnings-
åtgärder till
skydd får
arbetsaftal.
(Forts.)
N o 6. 16
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februari.
vera behöfligheten af en skrifvelse i motionärernas syftemål till
Kongl. Maj:t!
Deremot har under det gångna året i hög grad besannat sig
hvad jag tillät mig att för kammaren framhålla förra gången, nem¬
ligen att arbetareorganisationerna, långt ifrån att uppmuntra till strejker,
i sjelfva verket afstyra en mängd sådana, som arbetarne i hastigheten
skulle tillgripa, derest de ej vore organiserade. Jag skall nu icke
trötta med att återkomma till hvad i detta hänseende, jag förra
gången tillät mig framdraga — jag skall blott anföra ett enda ganska
typiskt exempel i detta afseende.
I Gefle utbröt nemligen vid en velocipedfabrik en mindre strejk.
Den börjades emellertid, utan att arbetareorganisationens inom facket
högsta ledning förut fått tillräcklig kännedom om förhållandena eller
fått öfva sitt medlande inflytande till förekommande af stridigheter;
och följden deraf blef, visst icke, att denna starka organisation bland
arbetarne trädde fram och hjelpte dessa sina kamrater — som den
mycket lätt kunnat understödja, ty det rörde här jemförelsevis ett
fåtal arbetare — utan att dessa arbetare fingo af förbundets för¬
troendeman mottaga en allvarlig uppsträckning, derför att de gått
åstad och strejkat i ogjordt väder. Han skrifver här i en redogörelse,
som fans införd i den moderata tidningen “Norrlandsposten“: “Det
må genast sägas, att arbetarne här begått ett förhastande, något, som
de vid närmare eftertanke sjelfva medgifvit. Dels hade de försummat
att, innan de togo ett för flere bland dem så vigtigt steg som att
nedlägga arbetet, söka stöd hos sin organisation, dels hade de icke i
tillräcklig grad sökt på underhandlingens väg åstadkomma hvad de
önskade.“ Och längre fram i motiveringen, hvarför förbundet icke
lemnade understöd, fortsätter han: “Vidare har vår organisation som
princip fastslagit, att strejk är det sista och yttersta medlet, som af
arbetarne bör tillgripas, och underhandlingens väg först i det längsta
pröfvas.“
Som herrarne finna, äro de utdrag, jag förra året tillät mig göra
ur åtskilliga af arbetareorganisationerna antagna stadgar och program,
i dessa fall ingalunda en tom och död bokstaf, utan de tillämpas, så
snart organisationen vunnit något slags fasthet, och tillämpas med
eftertryck just mot sådana arbetare, som vilja rusa fram till eu
oöfverlagd strejk. Detta kan i sin mån tyda på, att man är inne på
den rätta vägen för att nå det mål, som väl skulle vara den för¬
nuftiga kärnan — om man öfver hufvud kan tala om en sådan — i
motionärernas förslag, nemligen att så mycket som möjligt förebygga
onödiga konflikter arbetare och arbetsgifvare emellan.
Hvad som deremot verkligen bör ske, det är något helt annat, än
motionärerna talat om och tänkt sig. Hvad som bör ske, det är att
allt mer befrämja den största möjliga utsträckning af arbetarnes för¬
eningsrätt. Äfven i det afseendet har det gångna året gifvit talrika
exempel på, att icke allt är som det borde vara. Jag skall ej heller
bär trötta med många exempel, men jag anser mig dock skyldig fram¬
draga ett par fall, som äro karakteristiska för huru ännu inom
vissa arbetsgifvarekretsar en efterblifven ståndpunkt råder med af-
Lördagen den 12 Februari.
17 N:0 6.
seende å denna föreningsrätt, hvilken arbetarne å sin sida anse vara
deras kanske vigtigaste medborgerliga rättighet.
Ett exempel skall jag hemta från Uddevalla, der en medlem af
Första Kammaren uppträdt och ännu uppträder mot sina arbetare så,
att han utestänger dem från arbetet blott på den grund, att de icke
vilja utgå ur den fackförening, som de tillhöra. Redan i somras
bildades nemligen bland transportarbetarne i Uddevalla, och äfven
bland de hos skeppsredaren Sanne anstälda, en fackförening. Då upp¬
kallades tre af styrelsens ledamöter till herr Sannes kontor och till¬
sades, att de hade att välja mellan att upplösa föreningen eller att
icke vidare få arbete. Deras kamrater togo emellertid parti för dem,
och det blef en liten strejk. Då ingrepo transportarbetareförbundets
förtroendemän och sökte ordna saken, och strejken tog slut. Emellertid
beslöt man att icke uppgifva föreningsrätten. Föreningen växte också
i antal. Nu strax före jul gjorde herr Sanne ett nytt försök att qväsa
deras föreningsrätt. Han kallade upp dem till kontoret och bjöd dem på
kaffe; och sedan föreläde han dem ett kontrakt att underskrifva, deri
de skulle förbinda sig att ej tillhöra någon fackförening — men de
vägrade att gå in på detta. Förtroendemannen från Göteborg kom
då till platsen och sökte underhandla gång på gång, men han afvisades.
Förtroendemannen från Stockholm reste sjelf dit ned och sökte tre
särskilda gånger på en dag träffa herr Sanne för att underhandla,
men det var fortfarande omöjligt att komma till tals med honom.
Hvarje gång, understöd till arbetarne utdelats af förtroendemannen
från Göteborg, har han sökt träffa herr Sanne, men det lyckas icke,
utan denne håller fortfarande arbetarne utestängda, derför att de icke
vilja afstå från sin rätt som fria svenska medborgare att tillhöra en
förening, som ej har något som helst olagligt på sitt program.
Man kan nu visserligen säga, att det är hans “rätt" som arbets¬
givare att välja sitt folk sjelf, om man vill hårdraga detta uttryck.
Men det bör dock härvidlag besinnas, att hans rätt som arbetsgivare
väl icke bör sträcka sig utöfver sjelfva arbetsaftalet. Hvad arbetarne
göra utom den tid, då de äro i hans arbete, kommer väl icke honom
som arbetsgivare vid. Om de då äro tillsammans för att öfverlägga
om gemensamma angelägenheter, bör han icke ha rätt att lägga sig
i det och förhindra det; han bör väl icke använda hungerpiskan i
sådana fall för att hindra personer att begagna en så enkel med¬
borgerlig rätt.
Det fall, jag nu relaterat, står för visso icke enstaka. I dagens
nummer af “Socialdemokraten" ha vi, tyvärr, varit nödsakade att relatera
Va andra dylika fall från skilda delar af landet, der precis liknande
historier försiggått. Det ena är från ett sågverk, Ulfsvik, i närheten
af Hernösand, der man på samma sätt gått fram och afskedat arbetare,
derför att de vågade tillhöra en fackförening. Disponenten har för¬
klarat sig fullkomligt nöjd med arbetarne som sådana, och det var
“med smärta" han skildes från dem, men “det måste ske", skrifver
han sjelf, ty han kan ej finna sig i, att de tillhöra en förening, der
de samlas och öfverlägga om gemensamma angelägenheter utom arbets¬
tiden. På samma sätt har från Halmstads bryggerier kommit en
Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 6. 2
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:o 6. 18
Lördagen den 12 Februari.
Om lag- liknande berättelse om, att arbetarne der varit uppkallade till sina
stiftning/- arbetsgivare och fått det beskedet, att de koinine att afskedas, om
'skydd 'för * de e.l utginge ur en der bildad fackförening. Ett par afsked hafva
arbet/aftal. Också egt rum.
(Forts.) När man ser sådant, förstår man, hvilken hård kamp här ännu
måste kämpas i vårt land för arbetarnes föreningsrätt. Icke dess
mindre kan man ju hoppas, att det skall kunna lyckas en stigande
upplysning att mer och mer öfva tryck å arbetsgifvare af det slag,
jag här dragit fram, så att de icke skola kunna, gent emot den all¬
männa meningen, allt för mycket hålla på, att föreningsrätten får af
dem ostraffadt kränkas. Det kunde ju visserligen vara önskvärdt, att
i detta fall lagbestämmelser komme supplerande till och hjelpte på
den allmänna meningen, men jag tror mig kunna försäkra, att arbe¬
tarne å sin sida icke äro särskilt angelägna att just nu söka bringa
denna fråga om lagbestämmelser på tal. De lita på att, i samma
mån som upplysningen stiger och den allmänna meningen i denna sak
småningom blir klarare, skola dock äfven de oresonlige bland arbets-
gifvarne — ty sådana finnas, mina herrar — kunna förmås att något
mer taga reson i detta fall och låta arbetarne, utom arbetet, sköta
sina angelägenheter, som de för godt finna. Ty det är dock en grund¬
sats, som man måste fasthålla, att hvad i arbetsaftalet försäljes, är
arbetskraften under vissa arbetstimmar, men arbetaren säljer icke sin
kropp, sin själ, sitt samvete och sina menskliga rättigheter, derför att
han går in på att arbeta åt en viss arbetsgifvare.
Ja, kommer nu till dessa reella skäl ytterligare den omständig¬
heten, att lagutskottet i år som i fjor fortfarande framhärdar i att
icke ha det ringaste klart för sig ens grunderna för denna nya lag¬
stiftning, som man begär af Kongl. Maj:t, eller hvarpå den skulle gå
ut — det står uttryckligen i lagutskottets utlåtande, att “utskottet
ser sig lika litet nu som vid 1897 års riksdag i tillfälle att närmare
angifva grunderna för en sådan lagstiftning* — dä synes det mig
verkligen, att här föreligga många skäl både af saklig och formel
art, både ur synpunkten af den arbetarefråga, som här beröres, och
ur synpunkten af Riksdagens värdighet, som kräfver, att man ej af-
låter onödiga och intetsägande skrivelser till Kongl. Maj:t, för att
kammaren nu vidblifver det beslut, som den i fjor med stor majoritet
fattade, och afslår lagutskottets hemställan. Och detta är, herr talman,
hvad jag nu tillåter mig yrka.
Herrar Höjer, J. H. G. Fredholm, Nyström och Berg förklarade
sig instämma med herr Branting.
Herr friherre Barnekow yttrade: Herr talman mina herrar!
Då jag läste rubriken till denna motion, föreföll den i det hela mycket
oskyldig, då det i densamma heter, att motionen afser “lagstiftnings¬
åtgärder till skydd för arbetsaftal.* Detta kan ju vara något ganska
rimligt att begära, men när jag läste motiveringen för de ifrågasatta
lagstiftningsåtgärderna, föreföll denna mig bra sträng.
De ärade motionärerna gå nemligen ut derifrån, att, om ett aftal
Lördagen den 12 Februari.
19 N:0 6.
ingås mellan arbetare och arbetsgivare och arbetarne bryta detta
aftal, dessa skola föras inför rätta och der möjligen blifva ålagda
skadeersättning. Kunna de ej betala denna skadeersättning, skola de,
såsom det i motionen heter, “hållas till allmänt arbete i viss, mot den
ådömda skadeersättningssumman svarande tid.“ Men, mina herrar,
kan det vara rätt och lämpligt att i dessa tider stifta sådana lagar?
Jag vill påminna mig, att för en ganska lång tid sedan fans det
här i landet en laglig institution, som kallades gäldstuga. Det är nu
så länge sedan, att kanske eu del af kammarens ledamöter icke ens
hört talas om denna inrättning, men det fans emellertid en sådan,
der man hade rättighet att insätta en person, som ej kunde betala
sina skulder. Och på en sådan gäldstuga kunde man insätta alla,
som ej kunde betala sina skulder. Men, mina herrar, det är redan en
lång tid gången, sedan denna lagstiftning upphäfdes, och nu vilja
de ärade motionärerna åter införa en sorts gäldstuga. Men kommen
i håg, mina herrar, att denna nu ej skulle gälla alla, utan endast en
viss klass. Den skulle nemligen blott kunna finna användning för
arbetare och möjligen för arbetsgifvare; och jag hemställer, om det
kan vara lämpligt att införa en sådan separatlagstiftning. Ja, men,
säger man, denna åtgärd skulle tillgripas, icke blott derför, att man
ej kan betala, utan hufvudsakligen derför, att aftalets brytande är ett
brott mot en moralisk lag. Man vill nemligen ej tillåta, att menniskor
skola vara löftesbrytare. Nå väl, mina herrar, jag vill visst icke för¬
svara löftesbrytare, ty jag anser det vara ett stort fel att bryta ett
löfte, hvilket jag för min del håller lika heligt som en ed, men jag
hemställer, hvarför somliga menniskor skola straffas för löftesbrott
och andra icke. Om t. ex. en person kommer och vill låna pengar —
kanske för att använda dem till onödiga ändamål, för att lefva godt
och njuta af lifvet — och han sedan ej kan återbetala dessa pengar,
ja, icke blir han insatt derför. Men skulle vi återgå till den gamla
gäldstugan och i den insätta alla personer, som i dessa tider ej betala
sina skulder, så skulle den snart blifva full.
Jag kan således ej vara med om en sådan lagstiftning. Om man
genom en sådan lagstiftning skulle kunna komma åt den sortens folk,
som gjort till sin uppgift, ja, snart sagdt, hafva till sitt lefvebröd att
underhålla ovänskap mellan arbetare och arbetsgifvare, ja, då skulle
jag kanske kunna vara med om en separatlag. Men med en lag,
sådan som den man här vill få till stånd, kommer man ej alls åt
dessa personer, som skulle komma att gå alldeles fria, men deremot
träffar man dermed arbetare, som kanske mot sin vilja tvungits att bryta
ett arbetsaftal. Och det kan jag för min del ej vara med om.
Lagutskottet tyckes äfven baft samma uppfattning, nemligen att
det ej går an att stifta sådana lagar; ty visserligen har utskottet
yrkat bifall till motionen i dess kläm, men deremot har det bestämdt
opponerat sig mot dess motivering. Utskottet säger nemligen, såsom
den föregående talaren påpekade, att det ej kan vara med om, “att
det skadestånd, som kan ådömas den, hvilken utan skäl brutit ett
arbetsaftal, bör förvandlas till allmänt arbete.' Men, mina herrar,
i och med detsamma man tager bort den motiveringen, fins det bok-
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:0 6. 20
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februari.
ståtligen ej någon motivering alls till detta förslag; och att då skrifva
till Kongl. Maj:t och begära utredning och förslag utan att alls an¬
gifva den rigtning, i hvilken dessa böra gå, kan jag ej alls anse
lämpligt. Riksdagen skrifver mången gång onödigt till Kongl. Maj:t,
men den brukar dock hafva någon motivering, som säger, hvad man
vill. Här deremot finnes det ej någon sådan, utan man skulle blott
säga: vi anse en dylik lag vara lämplig och vi äro öfvertygade, att
om blott Kongl. Maj:t gör en utredning, skall han nog finna många
skäl för en dylik lagstiftning.
I viss mån är jag af samma åsigt som den föregående talaren,
men det var ett par yttranden, som han fälde och som iag för min
del ej kan gilla.
Han stälde sig nemligen uteslutande, tyckte jag, på arbetarnes
sida. Han sade till och med, att han ville stifta lagar mot oresonliga
arbetsgifvare, men om jag gör det medgifvandet åt den föregående
talaren, att det finnes oresonliga arbetsgifvare, så skulle jag bra gerna
vilja, att han för sin del medgåfve, att det äfven finnes oresonliga
arbetare.
Han yttrade äfven, att man borde stifta en lag, som innebar, att
en arbetsgifvare icke skulle hafva rätt att neka att mottaga en person
i sitt arbete, som tillhörde en fackförening. Ja, detta var förvånande,
och man ser deraf, att då man kommer tit på det fria området,
kommer man ofta till ett tillstånd, som är ännu mera despotiskt, än
det gamla var. Nu säger den nämnde talaren visserligen: när jag
uppgör ett ackord med en arbetare, skall jag blott fästa mig vid
arbetsaftalet. Men, mina herrar, detta kan ej vara fallet, ty jag bör
väl såsom arbetsgifvare hafva en rättighet att omgifva mig med personer,
som jag äfven i öfrigt anser hederliga, dugliga och aktningsvärda.
Det skulle vara bra hårdt, om jag icke med mina arbetare skulle
få afhandla annat än det, som rör sjelfva arbetsaftalet. Nej, mina
herrar, så långt få vi ej gå, ty om vi ej få afhandla om annat med
våra arbetare, tror jag, att tillståndet mellan arbetare och arbetsgif¬
vare kommer att bli sämre än nu.
Herr talman! Af det anförda framgår, att jag yrkar afslag å
så väl motionen som utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Sandquist, Hammarström,
Pantzarhielm och Svensson i Karlskrona.
Vidare anförde:
Herr Redelius: Herr grefve och talman! Mina herrar! Oaktadt
allt, hvad de föregående talarne anfört, dristar jag mig dock att säga
några ord till försvar för min åtgärd att vara med om att tillstyrka
lagutskottets nu föreliggande betänkande.
Det har här sagts åtskilligt, som synes vilseledande, icke minst
om sjelfva de ord, hvarom nu diskuteras: orden arbetare och arbets¬
gifvare ^eller kapital och arbete. Den senast föregående talaren tycktes
utgå från den uppfattningen, att arbetarne utgjorde en viss samhälls-
21 N:0 6.
Lördagen den 12 Februari.
klass och arbetsgifvarne en annan. Detta' vågar jag för min del
bestrida. Vi skulle kunna säga, att vi äro arbetare allesamman.
Särskildt ber jag att få här framhålla en del af samtlige arbetarne
i vårt land, som icke pläga tagas med i räkningen, då det talas om
förhållandena mellan arbetare och arbetsgivare. Jag menar den
betydliga del af vårt folk, som arbetar i jorden — de må nu anses ega
sitt hemman sjelfva eller bruka det för annans räkning eller bistå den,
som eger eller sköter det. De äro arbetare och enligt mitt förme¬
nande en ganska respektabel klass af arbetare och eu stam, som jag
tror kan kallas en kärnstam i vårt land, en klass, på hvilken sam¬
hället kan stödja sig såsom en samhällets kärna. Alltså äro arbetarne
många flera, än herr Branting tyckes vilja antaga.
Vidare vill jag bestrida, att det är någon skarp skilnad mellan
arbetare och arbetsgivare, ty samma person kan icke blott vexelvis,
utan på en och samma gång vara både arbetstagare och arbetsgivare.
Jag ber om tillåtelse att anföra ett exempel, som kan belysa, hvad jag
menar med detta påstående, äfven om detsamma delvis kan synas ligga
på sidan om den föreliggande frågan. För icke så länge sedan var
jag nemligen ordförande i en styrelse, som hade till uppgift att verk¬
ställa torrläggning af vattendränkt mark. I styrelsen sutto visserligen
två ledamöter till, hvilka kunde sägas delvis vara egare till den mark,
som skulle torrläggas; de öfriga elfva voro ej egare af jord, men de
voro intressenter. För verkställande af torrläggningen uppgjorde jag
i styrelsens namn och å dess vägnar kontrakt med en arbetstagare,
som mot en viss öfverenskommen summa skulle verkställa ett spräng-
ningsarbete. Han i sin ordning behöfde arbetare, hvarför han legde
andra för att arbeta åt sig. Der blef det nu åtskilliga afdelningar;
entreprenören var arbetsgivare åt den, han legde, men han var på
samma gång arbetstagare hos oss. De, som kontraherade med honom,
voro i sin ordning arbetsgifvare, ty de gåfvo honom arbete, men på
ett annat håll voro de arbetstagare: en var nemligen handlande, en
var disponent och en var arrendator. De voro sålunda att anse såsom
arbetstagare från andra.
Vidare vill jag särskildt nämna en sak, som jag tror i någon
mån kan tjena till belysning af den föreliggande frågan med afseende
på rättsförhållandet. Kontraktet var klart, och ingen gjorde någon
invändning vare sig åt ena eller andra sidan. Men entreprenören
kommer en dag och säger: käre, hjelp mig; det här kommer jag ej
ut med; jag förstod ej det här arbetets svårigheter, och får jag ej
någon hjelp utöfver den kontraherade summan, så lider jag nöd. Ja,
vi skola se på det, svarade jag. Först såg jag på arbetet, och sedan
sammankallade jag samtliga intressenterna och sade: vi skola syna
arbetet. Detta gjorde vi, och arbetet befans väl utfördt i enlighet med
kontraktet; men det visade sig äfven, att berget genom sin beskaffenhet
och genom sitt läge var vida svårare att genombryta, än vi på förhand
hade anledning antaga på grund af ingeniörens förslag. Derför syntes
billigheten tala för att vi gåfvo honom en tillökning i det betingade
priset. Af alla tretton voro tolf ense derom, men den trettonde väg¬
rade. Han sade, att entreprenören hade borgensmän, som skulle svara
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:0 6. 22
Ovi lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forte.)
Lördagen den 12 Februari.
för förlusten. Men dessa kunde naturligtvis ej kafva någon ansvarighet
härvidlag, tv arbetet var fullgjordt, och entreprenören hade då ej
rätt att påyrka något. De tolf tillerkände honom emellertid en skälig
summa, men den trettonde vägrade, som sagdt. Ja, det var en af
arbetsgifvarne för tillfället. Jag skulle för min del ha ansett önskligt,
att vi då haft en lagbestämmelse, som berättigat oss att för arbets¬
tagarens räkning kräfva ut af den trettonde hans andel, men någon
sådan bestämmelse fans ej. —- Detta kan nu synas ligga på sidan
af saken, men jag har i alla fall velat nämna det såsom i viss mån
belysande för den föreliggande frågan.
Det fins emellertid i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
äfven en annan sida. En torpare t. ex. åtager sig att för nyttjande-
rätten till ett torp göra vissa dagsverken, lian kan då ej på samma
gång utföra denna sin arbetsskyldighet och sköta torpet, så att han
kan existera derpå, utan han måste städja sig en arbetare. Han är
ju sjelf arbetstagare, men han blir äfven arbetsgivare åt ett annat
håll. På samma sätt är det med en arrendator: han kan sägas vara
arbetstagare åt den, som disponerar hemmanet eller eger det, men
han är i sin ordning arbetsgivare åt andra. Ja, till och med om han
ej är arrendator, utan anses ega hemmanet och stå på fri grund såsom
egare till detsamma, kan han ändå i sjelfva verket sägas mera vara
arbetstagare än arbetsgivare. Om nemligen hans hemman är inteck-
nadt i bank eller annorstädes och han har stor skuld att amortera,
kan han sitta så hårdt, att afgifterna till ränta och amortering bli
drygare än ett vanligt arrende. Och jag känner mer än en torpare
eller fri arbetare inom min församling, som sagt, att de anse sig stå
ekonomiskt bättre än mången hemmansegare.
Det är således icke rätt att så skilja arbetsgivare och arbets¬
tagare åt.
Jag nämnde hemmansegare. Hvem är då i sjelfva verket egare
till ett hemman, när det är mera eller mindre skuldsatt, på sätt jag
förut antydt? Det vet man icke. Det enda, egaren deraf vet, är, om
det är en hypoteksförening eller en bank, till hvilken han är skyldig
att erlägga räntan. Men hvem eger penningarna? Ja, hemmanets egare,
kan man säga, är i sjelfva verket innehafvarne af de fordringar, som
allmänna hypoteksbanken är skyldig att indrifva af alla låntagarne.
Men hypoteksbankens styrelse vet icke, antingen dessa fordringsegare
äro inom eller utom landet boende.
Gränsen mellan dessa kategorier, arbetsgivare och arbetstagare,
är således ganska sväfvande, och derför går det icke an att säga, att
det finnes en bestämd särskild klass arbetsgivare och en bestämd särskild
klass arbetstagare, ty det strider mot verkliga förhållandet.
Hvad sedan angår talet om arbetsaftalets frihet, eller att, om jag
förstod den föregående talaren rätt, denna frihet endast förefans ä
arbetsgifvarens, men ej å arbetstagarens sida, så bestrider jag rigtig-
heten af ett sådant påstående. Det kan till och med vändas om.
En arrendator t. ex. är, för så vidt han skall kunna göra rätt för sig,
absolut tvungen att hafva medhjelpare, han måste städja arbetare och
med dem öfverenskomma om längre eller kortare tids arbete. En fri
Lördagen den 12 Februari. 23
arbetare har dervidlag större magt öfver sig och sin arbetskraft, än
arbetsgifvaren har, och detsamma gäller i manga andra fall. Derför
går det icke an att säga, då man talar om fritt arbetsaftal, att friheten
blott skulle vara å ena sidan, ty det linnes bundenhet a bada sidor.
En, som icke har mer än sin kroppskraft, är bunden att taga arbete,
om han vill lefva, men en annan har samma bundenhet att skaffa sig
arbetare, om han vill lefva. De behöfva hvarandra bada tva, såsom
den siste talaren framhöll. Jag tror, att det är nyttigt att betona,
att denna ömsesidighet i intressen och ömsesidighet i rättigheter är,
såsom utskottet framhållit, i sjelfva verket lika a bada hallen.
Hvad beträffar rättskrafvet, så är det medgifvet, att ett sådant
finnes å bada sidor. Äfven herr Branting medgaf, att arbetarne enligt
hans uppfattning hade kraf på åtskilliga ändrade lagbestämmelser, och
den siste talaren, friherre Barnekow, nämnde, att det kunde finnas skäl
att få lagbestämmelser i detta afseende rörande förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetstagare, särskildt om man kunde komma åt
dem, som arbeta på att väcka misstro och split mellan arbetsgifvare
och arbetstagare och endast bidraga till att öka svårigheterna. Jag
instämmer med honom häri.
Men skulle det nu vara så, att ett verkligt behof finnes, att någonting
göres, hvad kan man då göra mindre än att opartiskt undersöka för¬
hållandena och först taga reda på, huru det är ståldt a bada sidor.
Befinnes det då, att nya eller ändrade lagbestämmelser aro af nöden
och man anser dem behöfliga, hvad kan man göra da? Ja, detta
skulle bli föremål för den undersökning, som lagutskottet hemstält,
att Riksdagen skulle begära hos Kongl. Maj:t.
Nu har visserligen sagts, att utskottets hemställan är så sväf¬
vande. Ja, det är sant; den kan sägas vara sväfvande, men det finnes
dock något bestämdt deri, då det uttryckligen anhålles, att undersök¬
ningen skulle röra frågan om arbetsaftalels helgd; man vill, att det
skall gälla å båda sidor. Hvad ovissheten i öfrigt beträffar, hänvisar
jag till hvad Riksdagen gjort vid föregående tillfällen. Här har nem¬
ligen skrifvits mer än en gång, utan att Riksdagen angitvit, hvarken
huru undersökningen skulle verkställas, eller om den önskade lagstift¬
ningen vore möjlig. Det är icke längre sedan än i fjol, Riksdagen
gjorde så, då den skref rörande den kommunala lagstiftningen och
begärde en undersökning, huruvida det vore möjligt att ställa det
kommunala skatteväsendet på en annan grund än i förbindelse med
den allmänna bevillningen.
Men huru undersökningen skulle ske eller om den ens var möjlig,
derom sade Riksdagen icke ett ord. Icke heller kunde Riksdagen tala
om den kommunala skattelagen, som en blifvande utredning skulle
gifva som resultat. Riksdagen antog ett skrifvelseförslag och Kongl.
Maj:t accepterade det, och en komité är nu i färd med att utreda
förhållandet. _ 0
Om Riksdagen antoge detta förslag, tror jag, att det skulle ga
på samma sätt. Jag tror, att regeringen skulle anse frågan vara af
så djupt ingripande betydelse i samhällslifvet och för förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetstagare och så vigtig för rikets sunda
N:o 6.
Om lag¬
stiftning t-
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts).
N:0 6. 24
Lördagen den 12 Februari.
Om lag- och lyckliga utveckling, att Kong!. Magt sannolikt icke skulle tveka
Åtgärder*till ett ögonblick att vidtaga nödiga åtgärder för att utreda en sådan
tkydd för ^raga och derefter, om den kunde finna lämpliga former, som kunde
arbetsaftal. få lags natur, framlägga ett förslag till reglerande af dessa förhållanden,
(Forts.) så vidt de kunde regleras.
Jag anhåller derför att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Thor: Herr talman! Om man än icke hade kunnat vänta,
att motionären efter nederlaget i fjol i denna kammare afstått ifrån
att i år återkomma, eller om man icke heller kunnat vänta, att han,
som herr Branting nämnde, låtit varna sig af den allmänt uttalade
oviljan från arbetarnes sida i fjol, hade man dock haft all rätt att
vänta, när han i år återkom, att han i någon mån upptagit till be¬
mötande de invändningar, som i fjol gjordes både i denna och Första
Kammaren mot hans motion. De blefvo icke då bemötta under de¬
batten, och icke någon tillstymmelse till bemötande finnes nu uti vare
sig motionen eller lagutskottets betänkande i år.
Det framhölls t. ex. i fjol alldeles tydligt, att förutsättnin¬
garna för denna motion äro alldeles falska, derför att dessa stora
strejker, dessa stora arbetsinställelser, som motionären vill åt, icke
alltid, icke ens i de flesta eller vanligaste fall inneburit ett brytande
utaf formligen ingångna arbetsaftal, utan att dessa strejker uppkomma
oftast, då fråga är om framtida arbete och bestämmande af priset
derför eller i sådana fall, då icke formliga aftal ingåtts, utan arbetarne
helt enkelt hafva gått till arbetsgifvarne och begärt arbete och fått
sådant utan att dervid närmare aftala vare sig i ena eller andra
afseende!.
Det torde kunna ifrågasättas, om motionären nu menat endast
detta eller om meningen varit, att man också icke skulle kunna tvinga
arbetarne att ingå formliga aftal. Men jag föreställer mig, att det
omöjligen kunde hafva varit meningen att få eu sådan lag till stånd,
enligt hvilken man icke skulle få uträtta något arbete utan att form¬
liga kontrakt först upprättas. Äfven för arbetsgifvaren skulle sådana
formliga aftal vara till ganska tvifvelaktig nytta. Jag är viss derpå,
att många arbetsgivare, åtminstone de större af dem, icke vilja ingå
sådana aftal, derför att dessa, om de skola vara fullständiga, äfven
måste gälla viss tid, och det är ej alldeles säkert, att arbetsgifvarne
vilja gå in på att behålla arbetarne så och så lång tid, utan de vilja
ha det så stäldt, att när arbetet tryter, få arbetarne gå sin väg.
Motionären anmärker vidare, såsom förut påpekats, att för arbets¬
gifvaren ej finnes något sätt att få ersättning, utan att han står alldeles
rättslös efter nuvarande förordningar. Han nämner äfven, att stads-
arbetsgifvarne hafva börjat en rörelse i syfte att ernå eu sådan orga¬
nisation, som skulle kunna bereda jemvigt mot arbetarnes strejk¬
yttringar. Detta är dock, såsom en föregående talare framhållit, visser¬
ligen icke något skäl att i år återkomma med motionen.
Det finnes nemligen, äfven utom dessa i motionen föreslagna
säkerhetsåtgärder, såsom man vet, redan nu skydd för arbetsaftal, om
de ingås ordentligt. Ty den, som under sådana förhållanden bryter
25 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
ett arbetsaftal, får ersätta skadan, då han lagföres, och detta anser
jag vara alldeles tillräckligt.
Vidare är det en annan utväg, som jag vet, att ganska många
arbetsgivare begagna sig af, i det att, när de förutse, att det finnes
möjlighet för att strejk skall kunna utbryta antingen bland deras egna
arbetare eller bland de arbetare, af hvilkas produktion de äro beroende,
de i arbetsaftalen insätta s. k. strejkklausuler och derigenom i många
fall bli skyddade.
Man kan för öfrigt verkligen förundra sig litet öfver eller åtmin¬
stone icke med tystnad förbigå, att motionären, då han nämner, att
stadsarbetsgifvarne hålla på att organisera sig till mästareföreningar,
dock säger, att lagstiftningsåtgärder ytterligare behöfvas för att jemna
ut den ojemna ställning, som arbetsgifvarne intaga gent emot arbe-
tarne på grund af arbetarnes medellöshet. Det är för mig alldeles
ofattligt, att arbetarne skola hafva en bättre ställning, derför att de
äro utan medel, men arbetsgifvarne eu sämre, derför att de hafva
medel.
Till det hufvudskål, som vid förliden riksdag anfördes för afslag,
skall jag alltså nu be att få lägga det: att motionen i det afseende!;
är högeligen oklar, att motionären icke på något sätt lemnat upp¬
lysning om huru han tänkt sig saken och huru han skall kunna för¬
svara ett sådant yttrande som det af mig refererade.
Nu har här sagts, att man icke vet, hvad utskottet vill, och det
är nog sant. Ett par uttalanden t. ex. i utskottets betänkande tyckas
mig alldeles stäfva mot hvarandra. Utskottet säger, att det “icke
delar motionärens åsigt, att det skadestånd, som kan ådömas den,
hvilken utan skäl brutit ett arbetsaftal, bör förvandlas till allmänt
arbete*, men — “anser emellertid, att någonting bör göras uti den
af motionären anvisade rigtning. “ Hvilken är då den af motionären
anvisade rigtningen? Om man läser motionen framifrån och tillbaka
och bakifrån och fram, kan man endast upptäcka eu rigtning: han
vill ha in i lagen tvångsarbete för arbetare, som bryta arbetsaftal
eller strejka vare sig de aftalat eller icke aftalat. Det är den af
motionären anvisade rigtningen, och det är alltså dit, utskottet vill
komma, då det säger, att det önskar, att någonting skall bli gjordt i
den rigtningen. Det är således icke så alldeles intetsägande detta
utskottets betänkande, som här sagts, utan för mig ställer det sig så,
att man tagit fasta på den i motionen anvisade rigtningen för att
få något gjordt. Detta är det ena skälet, som framhållits för att man
ändå borde skrilva. Det andra skälet, som anförts till stöd för nämnda
åtgärd, eller att Riksdagen förut gjort på samma sätt, lärer icke
behöfva bemötas.
Reservanterna hafva ock påvisat, att en sådan lag, som motio¬
nären önskar, skulle möta mycket stora praktiska svårigheter, och
detta är ju också alldeles gifvet.
Om en stor arbetsinställelse komme att ega rum, skulle man
sålunda kunna fråga, när motionären tänkt sig, att tvångsarbetet
skulle begynna. Det kunde icke begynna, förrän strejken afslutats,
ty förr vet man icke, huru stor den skada är, som vållats, då denna
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:0 6. 26
Om lag-
ttiftningt-
åtgärder till
thydd för
»r hettaft al.
(Forte.)
Lördagen den 12 Februari.
är beroende på huru länge strejken varat. Och om man icke kunde
ådöma tvångsarbetet, förrän arbetsinställelsen upphört, då skulle väl
arbetarne först derefter, eller just när de skulle börja arbeta igen,
afföras till tvångsarbetsanstalten. Det är således mycket stora svårig¬
heter, som möta vid en dylik lagstiftning. Redan af detta skäl,
ehuru det icke är det vigtigaste, tror jag, att man bör noga betänka
sig, innan man begär något sådant.
Jag skall icke upptaga tiden vidare, men jag har velat säga
detta för att häfda min ställning.
Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Med herr Thor förenade sig herrar Centerwall, Bromée, Norberg,
Nydahl, Norman, Aulin, Eklund i Stockholm och Wavrinsky.
Herr Jakobson: Såsom bufvudmotionär skall jag be att med
några ord få ange skälen, hvarför jag äfven i år kommit fram med
denna motion.
Jag vågar trots de ampra anmärkningar, som här framkommit,
dock säga, att det föreligger förmildrande omständigheter, som tala
för min motion. Jag har haft i sigte hvad som hittills egt rum
och fortfarande i våra dagar eger rum enligt legostadgan. Den be¬
stämmer, som vi veta, för landet helt år och för Stockholm sex måna¬
der som tid för tjensteaftal, och tjenstehjon, man eller qvinna, gift
eller ogift, som försummar fullgöra sina tjensteåligganden, blir enligt
legostadgan förvunnen till böter, och på grund af densamma kan
ock tjenstehjon i vissa fall straffas med kroppsplikt — det kan icke
undgås. — Vidare finnas bestämmelser i vår lag om dylikt straff för
familjefader, som underlåter att underhålla sin familj, så att den kom¬
mer att ligga fattigvården till last. Han är nemligen skyldig att
underkasta sig tvångsarbete ända till två år. Således finnes redan nu
burskap i vår lagstiftning för tvångsarbetet vid brytande af arbets-
aftal lika väl som med den pligtförsumraelse, jag senast antydt.
Jag har för öfrigt mycket-tydligt framhållit i motionen, att jag
särskildt afser sådana aftal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som
ingås på kortare tid med högst två å tre veckors uppsägningstid,
under hvilken tid arbetaren skulle vara skyldig att fortsätta arbetet
och arbetsgivaren vara berättigad att behålla arbetaren qvar, så att
han ej finge gå ifrån arbetet, med mindre han uppsagt det en, två
å tre veckor förut.
Jag vet sannerligen icke, hvilken arbetare som icke skall kunna
uppfylla ett sådant aftal, hvilket aldrig kan innebära någon obillighet
mot honom. Och först då han brutit aftalet, är det jag ifrågasätter,
att han skulle straffas med tvångsarbete.
Det är ju icke så märkvärdigt, men om herrarne vilja göra ett
stort nummer deraf och vidröra en hel del andra omständigheter, så
kan jag icke rå för det.
Man har vidare sagt, att detta förslag endast skulle afse arbets-
gifvarnes fördel. Det står dock tydligt uttaladt, att det gäller lika
väl arbetstagarne som arbetsgifvarne. För öfrigt har jag icke sett,
Lördagen den 12 Februari.
27 N:o 6.
att arbetaren någonsin förlorat på arbetsgifvaren, ty den förres for¬
dran utgår med förmånsrätt. Jag har icke framstält några omått¬
liga och orimliga anspråk mot våra arbetare, men jag har åsyftat, att
våra hederliga och hedervärda arbetare skulle skyddas. De äro ofta
i behof deraf, ty man finner, att det ligger osynliga krafter bakom,
som draga arbetarne bort ifrån deras pligter, oaktadt de vore mest
tacksamma för att slippa följa med. Jag vet från södra Sverige exem¬
pel på — och de äro allmänt kända — att arbetarne icke ville inställa
sitt arbete, utan ville fullgöra sina skyldigheter, men de fingo det icke.
Det gick om tider och dagar, det kom allt starkare påtryckningar,
och de måste slutligen lyda och inställa sitt arbete. Det kan väl
svårligen förnekas, att det vore en stor fördel för våra arbetare att
kunna undgå detta nödtvång, och för öfrigt skulle det ju för hela
nationen vara en vinst, att strejker förekommas. Utskottet har ock
medgifvit, att inom vårt land på senare tider så mycket i den vägen
förekommit, som vållat oss alla, så väl arbetsgivare som arbets¬
tagare, förlust och skada.
Jag vill alltså med detta hafva sagdt, att skäl finnas för min
motion, och att det icke är något orimligt eller obilligt jag begärt,
men om herrarne röra upp det till öfverdrifter, rår jag, som jag förut
yttrat, icke för det. Jag kan således icke göra annat än yrka bifall
till hvad lagutskottet föreslagit, och vill för öfrigt nämna, att
Första Kammaren antagit betänkandet med ganska stor majoritet, hvar¬
för det vore önskligt, om Andra Kammaren ville tänka på saken,
innan den fattar sitt beslut. Jag tror, att vi ifrån landet, som väckt
denna fråga, dervid tänkt litet på städerna oc^sä, ty det är nog så,
att borgarne och handtverkarne i städerna i 'detta fall äro ganska
klent representerade inom denna kammare. Derför har jag för min
del tillåtit mig väcka denna fråga. Den rör mig personligen mycket
ringa och icke heller min valkrets. Det är således icke för att kurti¬
sera mina kommittenter, som den framkommit, utan jag ser frågan
i stort och har velat understödja borgarne, som icke äro så alldeles
storartadt här representerade.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Det kan icke nekas,
att det är med en viss ledsnad man ser dessa stora arbetsinställelser,
som här och hvar i landet komma till stånd till skada för så väl
arbetsgivare som arbetare, och man kan icke förundra sig öfver,
att litet hvar tänker på, om det icke skall kunna finnas något medel
att jemka ihop meningsbrytningarna, så att de icke bli så stora, men
jag betviflar, att det här föreslagna medlet är det rätta. Jag tror det
för min del icke. Jag skall emellertid nu icke så mycket fästa mig
vid motionärens förslag — lagutskottet har icke velat gå in derpå,
och jag skall icke kritisera det.
Lagutskottet åter har sagt i sin motivering: “utskottet, som icke
delar motionärens åsigt, att det skadestånd, som kan ådömas den,
hvilken utan skäl brutit ett arbetsaftal, bör förvandlas till allmänt
arbete, anser emellertid, att någonting bör göras uti den af motio-
Om lag¬
stiftning »-
åtgärder till
»kydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:o 6. 28
Lördagen den 12 Februari.
Om lag¬
stiftnings-
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
nären anvisade retning. “ Ja, det vill säga, att lagutskottet icke
gillat motionärens förslag i fråga om tvångsarbete, men lagutskottet har
ändock funnit sig böra anvisa en lagstiftningsåtgärd i samma “retning*,
som motionären anvisat, nemligen att ta bort den personliga friheten.
Jag åtminstone kan icke, då jag läser detta lagutskottets betänkande,
finna, att utskottet gifvit någon annan anvisning. Meningen är således,
att man skall kunna döma till allmänt fängelse. Mina herrar, jag
tror, att, om vi gå in på den vägen och döma arbetarne till fängelse
för brytande af arbetsaftal i den utsträckning, hvari detta kan komma
i fråga, dä äro vi inne på en alldeles origtig väg. Jag tänker mig
förhållandena sådana de vanligen äro i fall, der brytande af arbets¬
aftal inträffar. Det vanliga är, att detta sker vid större etablissement
och bolag, som ha många af sina arbetare bosatta å orter långt ifrån
dessa arbetscentra. Nedlägga dessa arbetare arbetet, skulle således
arbetsgifvarne, som icke hafva något vidare intresse af arbetarnes
familjer, helt enkelt kunna med lagen i hand få dem in i fängelset.
Sedan är det vederbörande kommuner, der de äro mantalsskrifna, som
få underhålla familjerna den tid, under hvilken arbetarne skulle sitta
i fängelse. Detta är saker, som man får tänka på mer än en gång
och tänka allvarsamt på.
Men detta är ändock efter min åsigt icke det allra värsta. Det
värsta, som jag kan finna i den föreslagna “rigtningen“, hvari denna
lagstiftning skulle gå, är att man skulle sätta i fängelse personer,
som egentligen icke äro åtalade enligt strafflagen. Hvad skall bli af
detta? Jo, följden skulle bli, att de brännmärktes genom att komma
in i fängelse, och skalle derigenom, enligt min tanke, snart nog få
fullständigt förakt för allt hvad både fängelse och lagar heter. Och
skall det gå derhän, är jag öfvertygad om, att när de en eller ett par
gånger varit i fängelse, de sedan icke komma att göra så noga
skilnad på brott enligt strafflagen och brytande af arbetsaftal. Men,
mina herrar, det är eu väsendtlig skilnad deremellan, och man bör
derför, om möjligt, icke leda folk in på denna väg.
Yi hade i går ett enskildt sammanträde, der generaldirektören
för fångvårdsstyrelsen var närvarande, för öfverläggning om frågan
rörande bestämmelser angående personer, som icke skydda sina barn,
åsyftande att de skulle i vissa fall kunna dömas på samma sätt som
lösdrifvare. Men generaldirektören upplyste, att det icke är möjligt
att slå in på den vägen, ty våra tvångsarbetsanstalter äro så fulla,
att t. ex. för mycket kort tid sedan direktören för Svartsjö kom till
honom och säde: “får jag en sådan fora till, finnes icke plats för
dem.“ Skulle man nu dessutom taga emot arbetare från de .större
arbetareetablissementen, blefve det alldeles omöjligt. Vi få tänka oss
väl för, innan vi skicka in en skrifvelse, som synes icke innehålla
någonting, men som enligt min tanke är ganska betydelsefull, om man
närmare ser på förhållandena. Ja, det är så många skäl, som tala
emot i den vägen, att det tror jag vi skola akta oss för.
En annan sak, som tål att tänka på, men hvilken nu icke före¬
ligger, är den angående lagstiftning mot sådana personer, som här
talats om, hvilka uppagitera arbetarne. Men det är en helt annan
29 N:0 6.
Lördagen den 12 Februari.
fråga. Dem träffar man icke med denna lagstiftning. Här är det Om lag-
arbetarne, som träffas. I likhet med många andra är jag icke rädd stiftning»-
för en lagstiftning, som afser att träffa dessa uppviglare, men, som
sagdt, dem träffar man icke med detta förslag. arbetsaftal.
Jag för min del kan icke vara med om detsamma och derför ber (Forts.)
lag att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Eriksson i Bäck,
Nordin i Hammerdal, Eriksson i Qväcklingen, Nordin i Sättna, Göth-
berg, Thylander och Persson i Borrby.
Herr Sjö vall: Herr talman, mina herrar! Man har sagt, att
denna fråga för närvarande icke hör till de stora frågoraa, men jag
kan icke dela denna öfvertygelse. Jag tror, att den hör till de stora
frågorna, för det första derför, att den afser ett stort, om icke det
största, antalet af nationens medborgare, och för det andra derför,
att en yttring af arbetarerörelsen här framställes såsom farlig för sam¬
hällets bestånd — såsom ett samhällsondt, som man helt naturligt
på något sätt vill råda bot för.
Det förvånar mig då, att man ingenting lärt utaf hvad i denna
fråga förut framkommit. Det har med stor tydlighet och klarhet
vid föregående års riksdag af de talare, som då uppträdde i debatten
härom, påvisats, att enda lämpliga vägen, på hvilken man kan komma
till rätta med strejkerna, är att undanrödja deras orsaker, hvilket bäst
låter sig göra derigenom, att man på ett verksamt sätt befordrar och
underlättar förening sväsendet och inför skiljedomstolar. Det förvånar
mig, säger jag, att icke den ärade motionären, om han verkligen vill
ha ett kraftigt botemedel mot detta onda, upptager till pröfning den
sålunda anvisade utvägen, och det förvånar mig likaledes, att lag¬
utskottet icke med ett enda ord nämner om denna utväg, som kloka,
knnskapade, besinningsfulla och i frågan fullt initierade personer pekat
och peka på, utan fasthåller vid ett medel mot det onda, som nästan
alla enstämmigt förklarat sig icke vara med om att tillgripa. Jag
kan härvid icke undgå att tänka på den gamla berättelsen om katten
och råttorna. Då katten blef alltför besvärlig för råttorna, höllo dessa
råd och beslöto sig för att såsom ett radikalt botemedel mot faran,
binda en klocka om kattens hals. När denna plan skulle utföras,
befans det emellertid, att ingen af råttorna vågade binda bjällran
om kattens hals. Bjällran är här tvångsarbete och fängelse. Motio¬
nären vill så gerna fästa den vid den strejkande arbetaren, men saknar
fullt kurage dertill. “Lagbudet*, säger han, “skall så affattas, att
det icke träffar den, som oförvålladt bryter ett arbetsaftal, icke heller
unga eller oerfarna arbetare, som låtit narra sig af samvetslösa arbets¬
givare". Efter att så hafva kommit af sig redan vid ingången an¬
ropar han lagutskottet för att få dess hjelp, och lagutskottet vill nog,
fast det säger, att det icke vill, ty det föreslår en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, för hvilken intet annat positivt förslag än motionärens kan
anföras. Men beslutas en sådan skrifvelse, skall nog Kongl. Maj:t
N:o 6. 30
Lördagen den 12 Februari.
Om lag-
itiftnings-
åtgärder till
tkydd för
arbettaftal.
också betacka sig för uppdraget, och på så sätt kommer bjällran dess
bättre aldrig om kattens hals.
Det klokaste och förståndigaste rådet var nog det, som med
klarhet, tydlighet och skärpa framhållits af den talare, som gjorde
sig till tolk för arbetarne. Låtom oss emellertid icke å någondera
sidan göra oss skyldiga till öfverdrifter. För min åsigt kunna dess¬
utom nog skäl hemtas till och med af hvad motionären sjelf anfört,
då han säger, att situationen under det gångna året i så måtto än¬
drats, att föreningsväsendet nu tillgripits äfven af arbetsgifvarne,
hvilka stiftat den så kallade mästareorganisationen, och att bland
arbetarne föreningsväsendet nu vunnit än större anslutning samt spridt
sig från städerna till landet. Allt tyder sålunda på, att botemedlet för
här ifrågavarande så kallade samhällsonda bör sökas i understödjande
och underlättande af föreningsväsendet. Och förr än vi slå in på den
vägen och i sammanhang dermed införa vederbörliga skiljedomstolar,
bli vi säkerligen icke af med de nu af motionären öfverklagade miss¬
förhållandena. På grund af hvad jag sålunda anfört kan jag natur¬
ligtvis icke vara med om hvarken motionen eller utskottets förslag,
hvilket sistnämnda jag dessutom på grund af formella skäl, som redan
blifvit påvisade, icke kan biträda.
Jag får således yrka afslag å såväl motionen som utskottets
hemställan.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Mine herrar! Jag för
min del skall vara den förste att erkänna, att det finnes arbetare,
som egentligen icke kunna försvaras, och jag är lika villig att er¬
känna, att vid vissa tillfällen hafva strejker utbrutit, hvilkas tillkomst
jag på det högsta beklagar. Men förhållandena te sig något besyn¬
nerliga, när arbetarefrågan förekommer inom riksdagen. Jag erinrar
mig, att för några år sedan väcktes af en högt ärad motionär förslag
derom, att permanenta skiljedomstolar skulle inrättas i syfte att bi¬
lägga tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Då uttalades emel¬
lertid med bestämdhet från precis samma håll, hvarifrån den nu
föreliggande motionen framkommit, att detta vore en sak, hvarmed
man icke skulle befatta sig på lagstiftningens väg, utan att sådana
frågor borde lösas på den fria öfverenskommelsens väg. Jag vet icke
hvad som under de få åren sedan dess inträffat, som skulle hafva
kunnat omkasta förhållandena till den grad, att, under det man då
förklarade, att man icke borde på lagstiftningens väg befatta sig med
att inrätta skiljedomstolar, som skulle lösa ifrågavarande tvister, man
nu vill komma fram med en lag, som skulle skicka arbetarne till
fängelset, när sådana tvister uppkomma.
Jag tror, att den stora arbetarefrågan bör lösas på helt annat
sätt än genom dylika tvångsåtgärder. Jag tror, att den löses lättare
och till större belåtenhet för båda parterna, om vi gifva åt arbetarne,
såvidt möjligt är, fulla medborgerliga rättigheter och visa vår varma
erkänsla för den stora insats, som arbetarne gjort i vårt samhälles
utveckling. Jag tror också, att, om vi såsom arbetsgivare bemöta
dem humant och vänligt, så att de få förtroende för oss, sådant skall
Lördagen den 12 Februari. 31
verka kraftigare än tvångsåtgärder. För öfrigt skall jag be att få
säga motionären, att jag för min del bestämdt är öfvertygad derom,
att vägen till samförstånd mellan arbetare och arbetsgivare, den vä¬
gen går icke genom fängelset och straffanstalten, utan den går en helt
annan bana. Jag tror, att vi endast genom ökad upplysning och
bildning kunna komma till detta samförstånd, och af ökad upplysning
och bildning äro för visso både arbetare och arbetsgivare i behof
för att förstå hvarandras rättmätiga kraf.
Herr talman! Jag skall be att få yrka afslag å såväl motionen
som utskottets förslag.
Herr Fjällbäck: Herr talman! Jag begärde ordet derför, att
motionären beklagat sig öfver att borgarne äro mycket klent repre¬
senterade i denna kammare, och deri instämmer jag med honom.
Men detta beror ju på, att han liksom många andra sträfvat efter att
jaga ut de borgare, som funnos här, genom den så kallade vingklipp-
ningen. Han ansåg då, att de voro för väl och för mycket represen¬
terade; nu klagar han öfver att de äro för fåtaligt och klent repre¬
senterade. Jag hoppas derför, att han vid nästa riksdag kommer att
väcka motion derom, att vi skola återgå till det gamla systemet, så
att borgarne här i kammaren måtte blifva flere och bättre represen¬
terade.
Den föreliggande frågan om förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare är så svår att lösa, att man bestämdt icke gör det
genom lagparagrafer. Motionären framhåller ju sjelf, att legostadgan
innehåller sådana straff, som han påyrkar, i fråga om brytande af
arbetsaftal. Men trots dessa straffbestämmelser har dock legostadgan
sjunkit ned till en död bokstaf. Den har, jag skall instämma med
honom deri, öfverlefvat sin tid, och det går icke att åter väcka lif i
den. För hvar dag, som går, blir det allt mer och mer uppenbart,
att den är otidsenlig, och det erkänner också motionären. Nu vill
han likväl skapa till en ny legostadga, om hvilken man dock redan
från början kan säga, att den skall bli lika otidsenlig som den nu¬
varande. Trots de straff, som, enligt hvad motionären upplyste, äro
stadgade i den nuvarande legostadgan, riskera dock redan nu en
mängd personer att bryta mot den. Jag minnes, att en talare för
något år sedan berättade för kammaren, att han helsat på en bekant,
som hade en dräng, hvilken var ordentligt städslad, men icke trifdes
med sin husbonde och derför gick sin väg. Husbonden skickade då
efter länsmannen, och länsmannen åkte efter drängen och hemtade
honom hem till husbonden i^en. När nu det var gjordt, skulle hus¬
bonden bjuda länsmannen pa en sup och en smörgås, och medan de
inmundigade detta, försvann drängen igen. När länsmannen sedan
åkte ifrån stället och kommit ett stycke på hemvägen, hvem åkte han
då förbi om icke drängen! Detta visar emellertid, hur man går till
väga med legostadgan.
Nej, det är nog svårt att träffa arbetsaftal, som äro bindande för
båda parterna. Jag skall gerna medgifva, att det är möjligt att träffa
aftal, som äro bindande för arbetsgifvaren, men att det är möjligt
N:o 6.
Om lag¬
stiftning t-
åtgårder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:0 6. 32
Lördagen den 12 Februari.
Om lag- att genom straffbestämmelser binda arbetaren, bestrider iaff på det
\t årder9m bestamdaste-
fkydd för Har bar motionären talat om nybyggnader och huru arbetarne
arbetsaftal. der kunna ställa till spektakel. Jag vet, att vid nybyggnader börjar
(Forts.) man med grunden, åtminstone göra vi så här i Stockholm. Men det
är just grunden, hvarpå man .skulle bygga, som motionären icke
känner, och den känna ej heller de tjugusex, som jemte honom under-
skrifvit motionen och icke heller lagutskottet; det är en grundlös
historia allt detta, som de hittat på och som vi göra bäst i att lemna
åt dess värde.
Motionären beklagar sig bland annat öfver den agitation, som
skulle komma från osynliga krafter och verka på arbetarne. Han
säger icke hvilken agitation han menar, men jag har hört talas om
att i södra och mellersta Sverige — jag är nemligen från Vester-
götland och helsar på der ibland, men jag tänker att förhållandet är
temligen lika på båda sidor om Vettern och att det ej just är någon skilnad
mellan östgötar och vestgötar — jag har hört, säger jag, att man
talar om att der verka osynliga krafter, som kallas agrarer — jag
vet nu icke om ordet uttalas så på folkspråket, men ett konstigt namn
var det emellertid, och en mycket konstig rörelse också. Månne det
inte är just dessa agrarföreningar, som upphetsa och uppagitera
arbetarne, eller hvad kan motionären mena? Hvad representanten för
södra Tjusts härad yttrade om arbetare, som på samma gång voro
arbetsgivare, tyckte jag också lät något besynnerligt. — Men jag
undrar i allt fall, om icke dessa tysta krafter, som oroa arbetarne
och ställa till tvister mellan dem och arbetsgifvame, i många fall
hafva sitt ursprung just hos — agrarerna.
Motionären säger vidare, att honom angår saken icke det ringaste,
utan att han står här egentligen såsom representant för oss bor¬
gare, till hvilkas förmyndare han alltså gjort sig. Ursäkta mig, men
det är vår sak, och jag tror, att vi kunna tala för oss sjelfva, utan
att vi behöfva skicka till Östergötland efter hjelp. Jag har i mer än
tjugu år haft tjogtals arbetare i min tjenst, och åtskilliga åt dem har
jag haft i tiotal af år och en i nitton år, men aldrig har jag haft
annat än muntliga aftal med dem, och kommer ej heller att göra annat
än muntliga aftal med dem, ty skriftliga aftal hatar jag, emedan de i
dylika fall icke kunna få effektiv verkan för någon annan än den,
som kan betala skadan. De påminna om den gamla tiden, då trälar
tvingades att arbeta — jag tänker man känner detta från vår gamla
historia. Nu vill man åter införa träldomen här i landet. Det var
så beqvämt att fånga inhemska eller utländska trälar, och man be-
höfde då ej heller vara rädd för att de skulle försvinna, när arbets¬
lönerna stego på andra trakter.
Motionären säger, som jag nyss nämnde, att saken intresserar
icke honom. Kanske ändock. För” några år sedan var jag i tillfälle
att åhöra ett telefonsamtal, som motionären förde med sitt hem
angående en strejk, som utbrutit bland hans arbetare. Dessa skulle
gräfva upp torf ur en mosse, men mossen var djup och torfven var
tung, och slutet biet, att de begärde högre aflöning, om de skulle
33 N:o 6.
Lördagen den 12 Februari.
fortsätta att arbeta. Jag undrar icke på, att detta var något som
angick motionären, och jag undrar icke heller på, att han ville hafva
ett effektivt aftal med sina arbetare, som band dem på några veckor
åtminstone, tills han hunnit få upp torfven ur mossen.
Den ärade representanten för Södra Tjust hade något mycket
egendomligt att anföra i denna fråga och talade om, huru man gräft
en kanal der nere. Jag har också varit med om att gräfva kanaler
och träffat på berg så sega, att sjelfva statskyrkan icke kan vara
segare, men man har dock måst hålla aftalet i alla fall och spränga,
tills man fått kanalen fram. Den ärade talaren sade nu, att vid det
af honom omtalade arbetsföretaget kom entreprenören och förklarade,
att han icke rådde på berget, utan ville hafva hjelp och dessutom
bättre betalning. Prosten gick då omkring till tolf af intressenterna
och alla dessa gingo in på att höja aflöningen, men den trettonde
strejkade och säde: vi skola hålla aftalet, och det hade han ju rätt
uti. Men då säger talaren, att han ville hafva denne straffad, derför
att hau icke ville bryta aftalet. Således, när talaren vill hafva aftal
bindande för båda parterna — och det är ju det, utskottet också här
vill —, så motiverar han detta på det sättet, att lian vill hafva straff'
för den, som höll aftalet, och frihet för de 12 att tvinga den trettonde
att bryta aftalet. Detta är en logik, som måtte vara teologisk, men
då jag icke studerat teologi, så förstår jag mig icke på den.
Vidare nämnes i motionen, att klassmedvetna arbetare icke vilja
taga städsel. Nej, så långt hafva de kommit i frihetskänsla, att de
icke gå under tjenstehjonsstadgans ok. Dessa tider äro oåterkalleligen
förbi, och för den saken finnes ingen hjelp vidare. Men det finnes en
annan väg att komma öfverens på, och jag vill i det afseendet hän¬
visa till Amerika, ett land, som icke är obekant i södra och mellersta
Sverige, hvarifrån flera hundratusen utvandrat till Amerika, der de
nu träla under sina aftal, men det är fria aftal. Det är ju också
bekant, att ingenstädes i hela verlden produceras bättre industriartiklar
än i Amerika, och äfven dess jordbruksprodukter äro utmärkta, trots
att de äro producerade i frihet. Dessa amerikanska arbetare samman¬
sluta sig i hundratusenden, ja, i millioner i sina fackföreningar och
diktera sina vilkor och pris. Arbetsgifvarne göra på samma sätt,
förena sig i stora samfund och diktera sina pris.
Om vi nu icke känna så väl till Amerika, så vill jag hänvisa till
ett annat land, som ligger oss närmare, nemligen England, der just i
dessa dagar utkämpats en jättekamp mellan maskinarbetarne och
verkstadsegarne, en kamp, som varat öfver ett hälft år och som slutat
med att status quo består, d. v. s. att ingendera har segrat, men
båda hafva pröfvat sina krafter, så att det dröjer nog mycket länge,
innan de försöka en sådan strid igen. Striden gälde arbetarnes förenings¬
rätt, och så långt fingo arbetsgifvarne gifva med sig, att de måste
erkänna denna rätt, och jag tror icke, att de skola göra om det för¬
söket att tvinga arbetarne ut ur deras föreningar. Det gälde närmast
den äldsta fackföreningen i hela landet, men den stod profvet lika
väl som arbetsgifvarne.
Detta är den rätta vägen. Låtom oss sluta oss tillsammans båda
Andra Kammarens Prat. 1898. N:o 6. 3
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N:o 6. 34
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februari.
parterna och komma öfverens icke med lagparagrafer och tvångsarbete
utan på det fria aftalets väg, och så länge detta aftal är fördelaktigt
för bada parterna, så må vi hålla det. Mitt råd till motionärerna är
derför att tillgripa ökad aflöning och ökad humanitet emot edra
arbetare. Jag sjelf har aldrig haft brist på arbetare, och den dag i
dag är finnes det tjogtals arbetare, som söka arbete hos mig. Mina
arbetare hafva icke heller försökt gå sin väg, utan jag får och har
alltid fått uträttadt hvad jag behöft under hela den tid, jag skött min
borgerliga näring, och jag är viss på att jag icke skall behöfva vända
mig till Riksdagen för att få arbetare, som vilja arbeta hos mig.
Den saken sköta jag och mina arbetare sjelfva utan Riksdag, regering
och några särskilda lagar. Det är rent bedröfligt, att i dessa tider
skola komma så många motionärer med sådant. Nästa steg blir, att
arbetaren kommer och säger: ärade motionär, jag skulle visserligen
kunna taga tjenst hos er, men då ni är medlem i agrarföreningen
eller fosterländska förbundet och jag icke tycker om dessa föreningar
eller deras åsigter — jag tycker t. ex. icke om tullar, derför att
jag måste köpa mina matvaror — så vill jag icke arbeta hos er,
utan om vi skola ingå något arbetsaftal, så måste ni förbinda er att
icke tillhöra någon sådan förening.
Jag undrar, om icke de ärade motionärerna skulle anse detta
rent orimligt. Ja, men det är just detta man vill tillgripa. Motionä¬
rerna äro sex och tjugu, men detta är visst eu för mycket, ty det är
väl meningen, att fem och tjugu skola serveras åt dem, som ej vilja
arbeta på motionärernas vilkor. Det är väl dit man vill för att hälla
arbetsaftalet i helgd, men min erfarenhet säger, att det går icke på
den vägen, och att hvarje sådant försök måste misslyckas. Derför
yrkar jag afslag å det hela och anhåller vördsamt hos motionärerna
att icke komma allt för ofta tillbaka med dessa motioner, ty de vinna
icke hvad de åsyfta, men de uppegga och uppagitera arbetarne alldeles
onödigt, och vi kunde väl få lefva i fred med hvarandra, arbetare och
arbetsgivare, och befrias från hemliga och uppenbara agitatorer.
Herr Folke Andersson: Såsom herrarne finna, har jag reser¬
verat mig mot lagutskottets föreliggande betänkande, och jag skall
nu anhålla att få yttra några ord om skälen till min reservation.
Jag inser mycket väl, att den sak, hvarom här är fråga, är af
stor vigt, och att det är angeläget, att det blir någon klarhet i
förhållandena mellan arbetare och arbetsgivare, men jag tror icke,
att det sätt, hvarpå motionären har velat lösa frågan, kan gagna
saken. Jag tror dessutom, att redan nu finnas bestämmelser, enligt
hvilka den, som ingått arbetsaftal, men bryter detsamma, i många
fall kan kännas skyldig till skadestånd, men jag kan aldrig vara
med om att man skall ålägga den person, som brutit aftalet, att
aftjena detta skadestånd med tvångsarbete. Detta är något för
mig helt och hållet motbjudande, och jag kan derför icke vara
med om motionärens förslag. Men jag kan icke heller vara med
om det förslag, som utskottet framlagt, nemligen om eu skrif¬
velse till Kongl. Maj:t. Det är redan påpekadt, att hvarken motio-
35 N:e 6.
Lövdagen den 12 Februari.
nären eller lagutskottet kunnat angifva någonting såsom grund för
en sådan skrifvelse, utan blott uttryckt en önskan, att Kongl. Maj:t
må taga saken under ompröfning och sedan framkomma med ett
förslag. Det är väl något ytterst sällsynt, att Riksdagen skrifver till
Kongl. Maj:t i ett ämne utan att kunna angifva, huru man skall lösa
frågan, men så skulle här blifva förhållandet.
Jag hemställer till herrarne: hvad tro herrarne följden skulle
blifva, om hvad här ifrågasatts skulle bifallas och blifva lag? Det
talades om, då checklagen var före, att man med den endast skulle
komma att förpassa många till fängelserna. Ja, men jag tror också,
att, om hvad här föreslagits blefve lag, våra fängelser derigenom
skulle i än högre grad fyllas. Det skulle lända till mycket dryga
kostnader för staten och för kommunerna, ty om en fattig arbetare
skulle sättas i fängelse för brytande af arbetsaftal, måste hans
familj under tiden underhållas af kommunen, och jag tror, att vi
hafva så stora dylika utgifter förut, att vi icke böra öka dem på
detta sätt.
Jag får således, herr talman, yrka afslag på så väl motionärens
som utskottets förslag.
Herr Redelius: Med anledning af herr Hans Anderssons ytt¬
rande ber jag att få säga, att jag är alldeles ense med honom uti
hvad han talade om allmänt arbete och fängelse och olämpligheten
af att besluta en lagstiftning i den rigtningen, och härom står jag
icke ensam, utan hela utskottet är med i denna punkt.
Vidare vill jag säga, att det synes mig, som om det läge ett
ganska starkt skäl till förmån för utskottets betänkande deri, att
alla, som uppträdt mot betänkandet, hafva motiverat detta med något,
som utskottet frånsagt sig, icke velat vara med om, och motstån-
darne till skrifvelseförslaget hafva icke så mycket talat om hvad
utskottet framstält och påyrkat som om det, som utskottet har af-
visat. Jag tror, att det är mycket nyttigt, att äfven i denna fråga
låta detta vara detta. När utskottet i motiveringen bar sagt, att man
icke ville vara med om att försummelser i ifrågavarande hänseende
skulle kunna beläggas med allmänt arbete, men sedermera sagt, att det
anser, att något bör göras uti den af motionären antydda rigtning, så har
detta tydts, såsom om man skulle hafva tagit igen, hvad man förut
skjutit ifrån sig. Jag kan icke finna, att detta är rigtigt. Vi veta
väl alla, vi som motionera och underskrifva betänkanden, att det är
klämmen, som härvidlag är af afgörande betydelse; och då jag på-
skrifvit, att jag instämmer i motionens syfte eller rigtning, sa har
jag icke åtagit mig att svara för motiveringen. Denna regel är så
vidsträckt i vårt land, att när en dom fälles, till och med i högsta
instansen, är det klämmen, som är af afgörande betydelse, men mo¬
tiveringen vinner aldrig laga kraft. Derför synes det mig icke rigtigt
att argumentera på det sättet, att man tager en motivering, som ut¬
skottet ogillat. Jag tror, att herrarne skola gifva mig rätt uti, att
jag icke är skyldig att upptaga invändningar, som äro gjorda på
sidan om betänkandet, och jag skall afhålla mig fullkomligt derifrån,
Om lag-
stiftnings-
åtgärder till
skydd för
arhetsaftal.
(Forts.)
N:o 6. 36
Lördagen den 12 Februari.
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsafta l.
(Forte.)
men jag vill dock äfven jag göra ett litet undantag, med anledning
af den ganska egendomliga tolkning af ordet teologi, som en talare
gjorde. Huru var det nu med den saken? Jo, en person hade upp¬
gjort ett kontrakt om att få vissa hundra kronor för ett arbete.
Penningarna hade han fått och arbetet var färdigt, och ingen men¬
niska satte i fråga att bryta aftalet, men af billighets- och mensklighets-
skäl tyckte vi det vara lämpligt att gifva honom något utöfver kon¬
traktets bestämmelser. Är det nu teologi i talarens mening att gifva
mannen i fråga mer än han skulle hafva af billighet och mensklig¬
het, ja, dä bockar jag mig för det och erkänner, att den teologien
är rigtig.
Jag yrkar fortfarande bifall till betänkandet.
Herr Henricson: Då jag anser, att ifrågavarande lagbestämmelser
i flera afseenden skulle komma att lända till skada och vara egnade
att framkalla missnöje, så yrkar jag utslag å betänkandet.
Herr Persson i Rinkaby: Jag har icke något nytt att tillägga
till den redan långa diskussionen, men vill blott säga, att dä denna
motion har kommit in från landtmannapartister, så kunde det synas,
som om detta parti i sin helhet gjort sig solidariskt med motionen!
För min del vill jag dock opponera mig mot en sådan uppfattning
och vill icke vara med om vare sig motionen eller utskottets förslag.
Vid 1896 års riksdag väckte jag eu motion om ändring i
tjenstehjonsstadgan i syfte att få aftalen friare emellan arbetare och
arbetsgifvare. Jag trodde, att rätt myc ket i detta sylte skulle hafva
vunnits, om städseln på landet kunnat blifva på kortare tid än nu,
till exempel på ett hälft år, och om arbetarne berättigats att få ut
sin lön något så när efter som de gjort sig förtjeuta af den och
icke såsom nu först vid årets slut. Lagutskottet affärdade emeller¬
tid motionen då dermed, att utskottet icke ville taga bort det
patriarkaliska förhållande, som rådde emellan tjenare och husbönder.
Nu har lagutskottet kommit till en annan uppfattning och synes vilja
borttaga detta förhållande, ty icke är det patriarkaliskt att följa
motionärerna och sätta in arbetare, som bryta sina kontrakt, inom
lås och bom.
Då jag icke kan fatta, huru denna skrifvelse skall se ut eller
hvad regeringen skall gorå på grund af denna motion, när lag¬
utskottet icke tillstyrkt någon förändring af tjenstehjonsstadgan, der
litet dock är qvar af det patriarkaliska förhållande, som utskottet
talat om, så kan jag icke finna skäl att tillstyrka en skrifvelse i nu
afsedt syfte, utan yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herr Petersson i Frän torp: Herr grefve och talman, mina
herrar! Jag tror för min del, att det gjorts ett alldeles för stort
nummer af denna fråga, och jag kan icke finna annat, än att lagutskottets
utlåtande blifvit alldeles för mycket förvrängdt. Det råder ju ett
allmänt missnöje i anledning af de strejker, som tid efter annan upp¬
stå, och alla äro ense om, att dessa äro till stor förlust för såväl
Lördagen den 12 Februari. 37
arbetstagare soru arbetsgivare. Men dä man söker råda bot derför,
så sättas alla möjliga skrankor upp för att det ej skall lyckas, i det
att man påstår, att det skulle vara omöjligt för regeringen att åstad¬
komma förslag till en lag, som vore lämplig för både arbetsgivare
och arbetstagare.
Det är nog för öfrigt icke så helt med arbetarnes delaktighet i
strejkernas uppkomst, och de äro säkerligen ej så utan skuld dertill,
som man låtit påskina. När herr Branting hade ordet, sade han,
att en arbetsgivare borde kunna få fritt ingå aftal med sina arbetare.
Ja, det är på sin plats. Men huru går det till, när det blir strejk,
— får arbetsgivaren då hafva sina arbetare i fred? Nej, vi hafva
sett af erfarenheten, att förhållandet är alldeles motsatt, och att ban
i sådant fall blir utsatt för trakasserier på alla möjliga sätt. Visser¬
ligen hafva vi på senare tider fått förändrad lagstiftning i fråga om
åtal för tvång till arbetsinställelse, men den lagen har icke blifvit
effektiv.
Här har framhållits, att den nu föreslagna lagstiftningen skulle
verka till skydd endast för arbetsgifvarne, men det kan komma tider,
då det kan vara nyttigt äfven för arbetstagaren att hafva en sådan
lag, som ju också skulle hafva till uppgift att tillförsäkra honom full
ersättning för hans arbete. Tidens strömningar gå upp och ned.
Det kan blifva eu kris, och få då icke arbetarne någon ersättning
för sitt arbete, så stå de illa ute. Det är visserligen sant, att det
redan nu finnes i förmånsrättsordningen bestämdt, att arbetaren skall
hafva förmånsrätt för arbetslön under de sista tre månaderna, men,
mina herrar, den, som känner till rättegångsförfarandet i tvistemål,
vet, huru länge det dröjer, innan det i sådana mål blir slutlig dom,
och innan dess kan arbetsgifvaren vara försvunnen, rest till Amerika
eller annorstädes, och då blir arbetaren i alla fall utan betalning.
_ Vi skola so saken ej ensidigt, utan från båda hållen, och dä skola
vi finna, att det vore nyttigt för samhället att få en lag, som afst.yr
strejker. Jag tror icke, att det skall blifva omöjligt; med god
vilja skall det nog 'gå.
Jag kan icke förstå, jhuru herr Hans Andersson kunde gå så
långt, som han gjorde i sitt yttrande, då han sade, att lagutskottet
skulle antydt, att påföljden för brytande af arbetsaftal skulle bestämmas
i det syfte, motionären hemstält. Jag kan icke läsa lagutskottets
utlåtande på det”sättet. Ty lagutskottet säger alldeles ifrån, att det
ej vill vara med om tvångsarbete som påföljd, men sedan säger
utskottet, att någonting bör göras uti den af motionären anvisade
rigtning, och^dermed menar utskottet, att något bör göras till skydd
för arbetsaftal, men afser icke att förorda den straffpåföljd, motionären
anvisat.
Enligt min mening är det all anledning att bifalla lagutskottets
hemställan.
; Herr^ Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Ja, jag har lärt
mig läsa innantill .litet'grand äfven jag, och jag kan ej läsa annat,
än att lagutskottet väl icke vill vara med om motionärens fram-
N:o 6.
Om lag¬
stiftnings¬
åtgärder till
skydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
N.o 6. 38
Om lag-
ttiftninc/s-
ätgärder till
tkydd för
arbettaftal.
(Forts.)
Lördagen den 12 Februari.
ställning att stadga allmänt arbete såsom påföljd för brytande af
arbetsartal, men deremot vill, att Kongl. Maj:t skall vidtaga åtgärder
“i den af motionären anvisade retning". Då motionären nu efter
min mening icke anvisat annan påföljd än tvångsarbete, det vill säga
ett beröfvande af den personliga friheten, så linnes det, om man ej vill
gå så långt som motionären, men väl följa den rigtning han anvisat,
icke annat sätt än att sätta in den, som brutit arbetsaftal, på enkelt
fängelse.
Jag kan icke läsa annorlunda, och till och med prosten Redelig,
om han vill läsa såsom en ordentlig teolog, bör läsa på samma sätt.
Det förvånar mig sannerligen, att en prest läser en skrift på annat
sätt, än der är skrifvet.
Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan.
öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hem¬
ställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande voteringsproposition:
Den, som afslår såväl hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 12 som ock herr Jakobsons i ämnet väckta motion,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen utföll med 127 ja och 74 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 12.
Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 13, i
anledning af justitieombudsmannens framställning angående socknars
lösensskyldighet i vissa mål.
§ 13.
Afgåfvos följande motioner, nemligen af:
herr N. Andersson i Pettersborg, n:o 203, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§
11, 21, 59 och 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet,
39 N:0 6.
Lördagen den 12 Februari.
herr P. Waldenström m. fl., n:o 204, om revision af kongl. förord¬
ningen den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och malt¬
drycker m. m., och
herr A. P. Gustafsson, n:o 205, i anledning af Kongl. Maj;ts
proposition n:o 28, med förslag till lag angående ändring i vissa
delar af giftermålsbalken m. m.
Motionerna bordlädes.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes vidare följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna;
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; och
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel^ omfattande anslagen till utrikesdepartementet; samt
lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om styr¬
kande af hinderslöshet till äktenskap.
§ 15.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 1, till Konungen, angående val
af justitieombudsman och suppleant för honom,
och dels till Riksdagens förordnanden:
n:o 2, för häradsköfdingen m. m. O. Berger att vara Riksdagens
justitieombudsman, och
n:o 3, för konstituerade revisionssekreteraren, assessoren C. E.
Leijonmarck att vara justitieombudsmannens suppleant.
§ 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Nilsson i Skärhus under 8 dagar fr. o. m. den 16 dennes,
» C. H. Björck „ 4 „ , 15
N:0 6. 40
Lördagen den 12 Februari.
herr C. J. Jakobson under 8 dagar fr. o. m. den 16 dennes,
och „ C. Rydberg „ 6 „ „ 14
§ 17.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2,54 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Rättelser
i Andra Kammarens Protokoll n:o 2.
Sid. 9, rad. 19 uppifr. står: 6 kronor 35 öre register-ton
läs: 6,35 öre register-ton
sid. 10, rad. 10 uppifr. står: 6 kronor 35 öre pr register-ton
läs: 6,35 öre pr register-ton.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1898.