RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1898. Andra Kammaren. N:o 20.
Lördagen den 26 mars.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 19 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet in. m. grefve U. Wachtmeister aflemnade
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående understöd åt förre extra skogsbevakaren G. Karlsson
från Malåträsk;
angående försäljning af vissa under förra militiebostället 15/i6
mantal Hvellinge n:is 22 och 30 i Malmöhus län lydande gatehus;
angående försäljning af egendomen Nefvitshög n:o 15, ett
kronobete, i Malmöhus län; och
angående försäljning af en postverket tillhörig tomtdel i Ystad.
De kong!, propositionerna bordlädes till nästa sammanträde.
§ 3.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 23, angående val af två fullmägtige i riksbanken och
tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige i nämnda
verk; och
n:o 24, angående val af ordförande och två fullmägtige i
riksgäldskontoret, jemte tre suppleanter för samtlige fullmägtige
i nämnda verk;
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 20.
1
N:o 20. 2
Lördagen den 26 Mars.
dels ock till Riksdagens förordnanden
n:o 25, för två fullmågtige i riksbanken;
n:o 26, för tre suppleanter för Riksdagens fullmägtige i riks¬
banken ;
n:o 27, för ordförande och två fullmågtige i riksgäldskontoret;
och
n:o 28, för tre suppleanter för fullmågtige i riksgäldskontoret;
äfvensom
bevillningsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 29,
till Konungen angående stämpelafgiften.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets ut¬
låtande n:o 47.
§ 5.
Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets ut¬
låtanden :
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
vilkoren för tillgodonjutande af Uddevalla—Venersborg—Herr-
ljunga jernvägsaktiebolag beviljade låneförmåner; och
n:o 45, angående pensionsrätt för husdrängen vid Riksdagens
hus m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.
§ 6.
Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga ut¬
skotts utlåtande n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen an¬
gående expeditionslösen.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr L. J. Jansson i Djursätra afgifna
motion, n:o 148, icke måtte till någon kammarens åtgärd
föranleda.
Herr Jansson i Djursätra begärde ordet och yttrade: Herr
talman, mina herrar 1 Som kammaren torde finna, har jag i min
motion föreslagit sådan ändring i förordningen angående expe¬
ditionslösen, att domstols förordnande att vara förmyndare eller god
Lördagen den 26 Mars.
3 N:o 20.
man för arfvinge uti dödsbo, der någon behållning till arfvingens
förmån ej finnes, måtte af den förordnade erhållas utan lösen. Det
har synts mig, att en dylik förändring skulle innebära billighet
och rättvisa, alldenstund den, som förpligtas att vara förmyndare
eller god man för en medellös arfvinge, vid utöfningen af detta
uppdrag icke blott ofta har att underkasta sig kostnader och
besvär af mångfaldig beskaffenhet, utan derjemte mången gång
får erlägga lösen för sitt förordnande. Nu säger utskottet i sitt
utlåtande, att skyldigheten att lösa förordnande att vara för¬
myndare eller god man för arfvinge i dödsbo bör fullgöras af
sterbhuset, och skulle sterbhuset sakna tillgångar, så förmenar
utskottet, att vederbörande förmyndare eller god man redan nu
på grund af gällande bestämmelser eger att utfå förordnandet
utan lösen.
Rigtigheten af denna utskottets åsigt vågar jag dock betvifla,
ty förordningen föreskrifver hvarken skyldighet för sterbhus att
lösa förmyndare- eller godmansförordnande för enskild arfvinge,
ej heller att sådant förordnande i något fall kan erhållas utan
lösen. Det är endast i rättegångsmål, der part styrker sin medel¬
löshet, som en sådan frihet kan medgifvas.
Emellertid erkänner utskottet, att förordningen i detta afseende
lemnar rum för tvekan, och att densamma i hithörande frågor
borde innehålla bestämmelser derom, att lösen för förmyndare- och
godmansförordnande borde af vederbörande sterbhus erläggas.
Utskottet anser för öfrigt, att ett förtydligande borde omfatta ej
allenast de af mig angifna fall, utan ock sådana fall, der det
gäller förordnande, som meddelas i anledning af omyndighets¬
förklaring.
Jag vill dervid erinra, att utskottet, enligt min uppfattning,
äfven här har tagit miste, ty gäller det förordnande för sådana
personer, som förklaras omyndiga, då förutsättes ju alltid, att eu
sådan person sjelf eger medel, och den, som sjelf eger medel,
måste naturligtvis äfven vidkännas de kostnader, som kunna vara
förknippade med hans omyndighetsförklaring.
Då utskottet, enligt mitt förmenande, icke visat giltiga skäl
för sitt afstyrkande, och då jag vidare tror, att jag i min motion
framhållit sådana synpunkter, som böra kunna tala för bifall till
densamma, så tillåter jag mig, herr talman, att yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till min motion.
Herr Zotterman anförde: Såsom kammaren behagade finna,
har utskottet stält sig på samma ståndpunkt som motionären, i det
utskottet anser, att en till god man eller förmyndare utsedd person,
i fall hans myndling är i saknad af medel, icke bör åläggas lösa
protokoll. Men utskottet har ansett sig finna och äfven anfört
skäl för sin uppfattning, att god man eller förmyndare, enligt nu
N:o 20. 4
Lördagen den 26 Mars.
gällande föreskrifter, icke fir skyldig erlägga dylik lösen, enär han
ej är att hänföra hvarken till kärande, klagande eller sökande.
Utskottet har också, såsom den ärade motionären nyes fram¬
höll, medgifvit, att förordningen i detta afseende är bristfällig, i
det bestämmelser saknas, att i sådana fall, som här äro i fråga,
ersättning för dylik lösen borde af sterbhuset utgå, så vidt till¬
gång der finnes.
Men om man vill söka åstadkomma ett förtydligande i denna
rigtning, så bör man, enligt utskottets förmenande också taga hän¬
syn till alla öfriga fall af godmans- och förmynderskapsförordnande.
Då emellertid en hemställan i detta syfte öfverskred utskottets
befogenhet, ansåg sig utskottet böra tillstyrka afslag å motionen.
Utskottet föreställer sig, att, om motionären till ett följande
år återkommer med ett förslag af den vidare omfattning, som nu
är antydd, hans önskningar skola af Riksdagen uppmärksammas
och bifallas.
På dessa skäl anhåller jag, herr talman, om bifall till ut¬
skottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll ut¬
skottets hemställan.
§ 7.
I ordningen förekom dernäst statsutskottets memorial n:o 46,
i anledning af Andra Kammarens återremiss af vissa punkter i
statsutskottets utlåtande n:o 5 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landt-
försvaret.
Sedan statsutskottet, i sitt utlåtande n:o 5 angående regle¬
ringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, hemstält
i punkten l.o, att Riksdagen måtte,
a) med godkännande af de i statsrådsprotokollet öfver landt-
försvarsärenden den 14 januari 1898 angifna grunder för förändrad
organisation af arméns centrala styrelse samt de för artilleri¬
styrelsen, fortifikationsstyrelsen, intendenturstyrelsen och arméns
sjukvårdsstyrelse upprättade nya stater, äfvensom de för åtnjutande
af i dessa stater upptagna aflöningsförmåDer i statsrådsprotokollet
angifna vilkor, i riksstaten för år 1899 å fjerde hufvudtiteln upp¬
föra följande nya anslag till nedannämnda belopp, nemligen:
till artilleristyrelsen........................ kronor 17,300: —
» fortifikationsstyrelsen ............... » 16,300: —
» intendenturstyrelsen.................. » 88,500: —
» arméns sjukvårdsstyrelse............ » 17,270: —;
samt
Lördagen den 26 Mars.
6 N:o 20.
b) vid bifall härtill ur riksstaten för samma år utesluta an¬
slaget till arméförvaltningen, 147,265 kronor; äfvensom
under punkten 5:o, mom. a), att Riksdagen måtte, med god¬
kännande 8 f bifogadt förslag till stat för Gotlands trupper, med¬
gifva, att Gotlands infanteriregemente och artillericorps måtte
omorganiseras på sätt nämnda stat utvisade, äfvensom att under
öfvergångstiden å staten uppkommande besparingar finge an¬
vändas till bekostande af erforderlig nyuppsättning af munderings-
persedlar och anskaffning af stamhästar samt till uppförande af
förrådsbodar för landstormens äfvensom stall och ridhus för
artillericorpsens behof;
under punkten 5:o, mom. b), att Riksdagen måtte medgifva
Kongl. Maj:t att på så sätt ändra gällande stater för Första Svea
och Vendes artilleriregementen samt Gotlands, Vaxholms och
Karlsborgs artillericorpser, att lönen på stat för de vid dessa
regementen och corpser anstälde rustkammarsmeder, gevärs-
handtverkare och stockmakare finge från och med år 1899 utgå
med 700 kronor;
och under punkten 5:0, mom. c), att, vid bifall till hvad
under punkt l:o föreslagits, R ksdagen måtte medgifva Kongl.
Maj;t att på det sätt ändra gällande stat för fortifikationen, att
de i samma stat för eu sekreterare, tillika auditör vid Svea
ingeniörbataljon, samt för en kassör och redogörare upptagna
löneförmåner, tillhopa 5,000 kronor jemte ålderstillägg, uteslötes
samt i stället i nämnda stat uppfördes arfvode åt en auditör vid
Svea ingeniörbataljon med 500 kronor;
både utskottet under punkten 5:o, mom. d) föreslagit, att,
vid bifall till hvad under a), b) och c) föreslagits, Riksdagen måtte
öka anslaget till aflöning och rekrytering, nu 8,495,500 kronor,
med 33,370 kronor till 8,528,870 kronor.
Hvad utskottet sålunda hemstält hade Första Kammaren bi¬
fallit, hvaremot Andra Kammaren, som afslagit punkten l:o samt
godkänt punkten 5:o mom. a) och b) samt förklarat mom. c) i
anledning af kammarens beslut under punkten l:o hafva förfallit,
visat mom. d) åter till utskottet.
Då emellertid Första Kammaren faitat beslut i det af Andra
Kammaren återremitterade ärendet, hemstälde utskottet i punkten 1
af föreliggande memorial;
att Andra Kammaren behagade fatta beslut i fråga om stats¬
utskottets i utlåtande n:o 5, punkten 5:o mom. d), giorda hem¬
ställan.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Statsutskottet
hade föreslagit i punkten 5:o, mom. c) å fjerde hufvudtiteln ute¬
slutning af 5,000 kronor, men uppförande i stället af 500 kronor,
N:o 20. 6
Lördagen den 26 Mars.
alltså en minskning i anslaget af 4,500 kronor. Detta förslag har
af denna kammare förklarats förfallet i anledning af kammarens
beslut angående punkt l:o å samma hufvudtitel.
Af denna anledning sker ingen nedsättning i anslaget, utan
till den af utskottet föreslagna höjningssumman i mom. d) måste
läggas 4,500 kronor. Höjningen blir derigenom 37,870 kronor
och anslagets belopp 8,533,370 kronor. Och tillåter jag mig, herr
talman, att derför få göra följande yrkande,
att Riksdagen måtte öka anslaget till aflöning och rekrytering,
nu 8,495,500 kronor, med 37,870 kronor till 8,533,370 kronor.
Vidare yttrades icke. Den af herr Pehrson gjorda hemställan
bifölls.
Punkten 2.
Efter det utskottet under punkten bo i sitt förenämnda ut¬
låtande gjort hemställan på sätt här ofvan omförmälts, samt under
punkten 6:o hemstält, att Riksdagen måtte, med godkännande af
bifogadt förslag till ny stat för intendenturcorpsen, öka anslaget
till intendenturcorpsen, nu 356,179 kronor, med 35,350 kronor
till 391,529 kronor,
hade utskottet under punkten 8:o föreslagit att, vid bifall till
hvad under punkterna l:o och 6:0 föreslagits, Riksdagen måtte
öka anslaget till inqvarteringskostnader, nu 165,970 kronor, med
7,050 kronor till 173,020 kronor.
Hvad utskottet sålunda föreslagit hade Första Kammaren
bifallit, hvaremot Andra Kammaren, som dels, enligt hvad ofvan
erinrats, afslagit punkten l:o och dels bifallit punkten 6:0, visat
punkten 8:o åter till utskottet.
Då emellertid Första Kammaren fattat beslut i den af Andra
Kammaren återremitterade punkten 8:o, hemstälde nu utskottet,
att Andra Kammaren behagade fatta beslut i fråga om stats¬
utskottets i utlåtande n:o 5, punkten 8:o gjorda hemställan.
Herr Pehrson i Törneryd erhöll ordet och yttrade: Ipunkt
8:0 å ifrågavarande hufvudtitel hade Kongl. Maj:t föreslagit ökning i
anslaget till inqvarteringskostnader med 7 350 kronor. Utskottet
hade, under förutsättning af bifall till dess hemställan i punkterna
l:o och 6:o, hemstält om anslagets höjning med 7,050 kronor.
Hvad utskottet i punkt l:o hemstält har af Andra Kam¬
maren afslagits, men förslaget i punkt 6:0 deremot bifallits. Alltså
kommer vid de verk och corpser, angående hvilkas inqvarterings-
ersättning förändring nu ifrågasatts, sådan ersättning jemlikt
Andra Kammarens beslut att utgå till personalen å arméförvalt¬
ningens stat, som förut, med 1,362 kronor 50 öre, å fortifikationens
stat, som förut, med 337 kronor 50 öre, och i en annan post, lika-
Lördagen den 26 Mars.
7 N:o 20.
ledes å fortifikationens stat, med 225 kronor, dessa båda sist¬
nämnda poster å fortifikationens stat således tillsammans upp¬
gående till 562 kronor 50 öre, samt å intendenturcorpsens blifvande
stat, enligt kamrarnes samstämmande beslut, 11,789 kronor 63
öre, alltså sammanlagdt 13,714 kronor 63 öre.
Då härifrån dragés nuvarande inqv8rteringsersättning till
motsvarande personal, nemligen vid arméförvaltningen 1,362 kronor
50 öre, å intendenturcorpsens förra stat 5,300 kronor 63 öre och
å fortifikationens stat 562 kronor 50 öre eller sammanlagdt 7,225
kronor 63 öre, och denna summa dragés från den nyss föregående,
som var 13,714 kronor 63 öre, visar sig den erforderliga böjningen
utgöra 6,489 kronor eller i jemnt tal 6,500 kronor.
Jag får med anledning häraf hemställa, att kammaren ville
besluta, att den nu föredragna punkten måtte få följande lydelse,
att Riksdagen må öka förslagsanslaget till inqvarteringskost-
nader, nu 165,970 kronor, med 6,500 kronor till 172,470 kronor.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll den af herr Pehrson
gjorda hemställan.
§ 8.
Föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial n:o 6, an¬
gående ökadt anslag till riksbankens byggnad i Mariestad.
§ 9. Om ersättning
af allmänna
Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 47, i anledning medel åt
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om in^u^’af
utredning och framläggande af förslag i fråga om ersättning af häktad*
allmänna medel åt vittnen, inkallade af häktade personer. personer
I motion n:o 16 inom Andra Kammaren hade herr A. W.
Styrlcmder hemstält, att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t
aflåta skrifvelse med anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, efter ut¬
redning om och under hvilka vilkor ersättning af allmänna medel
måtte kunna beredas åt vittnen, som instämts af häktade per¬
soner, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i detta
afseende.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Husberg, Folke Andersson, Nilsson i Skärhus, Ohlsson i
Vexiö, Jönsson i Gammalstorp, Back Ber Ersson och Svensson i
Karlskrona.
Lördagen den 26 Mara.
I fråga härom anförde nu:
Herr Styrander: Herr talman! Jag skall be att ett par
■inkallade af ögonblick få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att
häktade söka bemöta de nya skäl, som lagutskottet anfört för sitt afstyr-
pereoner. kan(je af mjn motion.
(Ports.) Det första skälet är, att innevarande års Riksdag har beslutit
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående skärpta straff¬
bestämmelser för vittnes utevaro från rätten.
Enligt min åsigt är detta skäl snarare ett skäl för bifall
till motionen än för afslag å densamma, ty om det skulle blifva
lag, att straffbestämmelserna för vittnens uteblifvande från rätten
skulle skärpas, så bör det, enligt min åsigt, också vara angeläget,
att vittnenas rätt icke förnärmas, utan att deras rättigheter sna¬
rare måtte ytterligare värnas.
Det andra skälet, som utskottet anfört, är att Riksdagen
beslutat uttala sig för införande af bestämmelser om att vittnena
i vissa fall skola bekomma förskott å vittnesersättningen. Ja, det
är visserligen sant, att detta skulle kunna något hjelpa upp det
af utskottet först anförda skälet, men gent emot detta ber jag att
få anmärka, att förskottet saknar all betydelse, då det gäller
sådana personer, som afses i min motion, nemligen häktade, enär
dessa helt naturligt på grund af sin medellöshet icke äro i stånd
att lemna några förskott. Ej heller detta skäl synes mig således
hafva någon betydelse.
Slutligen anför lagutskottet som ett tredje skäl, att, det för
medellöse häktade skulle, derest här ifrågavarande förhållanden
ordnades i enlighet med Riksdagens skrifvelse, blifva desto mera
angeläget att få sina vittnen inkallade genom domstolens förord¬
nande. Ja, detta må väl vara sant, men jag vill dervidlag erinra,
att om en häktad person skall få sina vittnen inkallade genom
domstolens förordnande, så åtgår dertill minst sex veckor från
det han bliivit häktad. Ty han kan icke framställa begäran härom
förr än inför rätten, som i regel sammanträder först tre veckor
efter det den tilltalade blifvit häktad. Och vittnena kunna således
inkallas först till det derpå följande sammanträdet, som inträffar
först efter ytterligare tre veckor. Det är ju då helt naturligt, att
en häktad person i stället väljer den utvägen att låta i vanlig
ordning omedelbart instämma sina vittnen. Har man då fått lag¬
bestämmelser om att den häktade skall lemna förskott, så hafva
vittnena naturligtvis laga förfall, om de icke erhållit dylikt förskott.
Men just härigenom kommer man till svårigheter, som synas mig
icke kunna lösas på annat sätt än genom sådan lagstiftning, som
jag önskat.
Nu kan man visserligen säga, att då Första Kammaren utan
votering afslagit denna motion, så leder det icke till något resultat,
äfven om denna kammare bifaller densamma. Häremot vill jag
N:o 20. 8
Om ersättning
af allmänna
medel åt
vittnen.
Lördagen den 26 Mars.
9 N:0 20.
dock framhålla, att det helt säkert skulle vara eu mycket god och
nyttig opinionsyttring, om denna kammare ville bifalla motionen,
såsom skett vid två föregående riksdagar. Ty om denna kammare
bifaller motionen och det dessutom, enligt hvad man vet, finnes
eu ganska stark minoritet för densamma i Första Kammaren,
ehuruväl denna minoritet vid innevarande riksdag af för mig obe¬
kanta skäl icke ens vågat påfordra votering, så är jag öfvertygad
om, att Kongl. Maj:t, när en lag kommer att framläggas angå¬
ende skärpta straffbestämmelser för vittnens utevaro från rätten,
också skall taga hänsyn till denna fråga och samtidigt lösa äfven
den. Och jag tror alldeles icke, att det skall för Kongl. Maj:t
blifva omöjligt att komma till en verkligt god lösning af den¬
samma. De skäl, som förut anförts mot motionen, hafva nem¬
ligen, synes det mig, för det mesta varit af formel art, men jag
är öfvertygad om, att Kongl. Maj;t löst mycket större formella
svårigheter än dem, som erbjuda sig i denna fråga, och jag tror
således, att vi, i sammanhang med den väntade lagen angående
skärpta straffbestämmelser för vittnens utevaro, skulle kunna få
nägra bestämmelser äfven i detta afseende.
Såsom herrarne se, hafva sju af denna kammares ledamöter
af lagutskottet reserverat sig mot utskottets utlåtande. Om jag
fått rigtiga uppgifter angående grunden för denna reservation, så
skulle densamma gå i rigtnii g af bifall till motionen, och jag
skall derför också för min del anhålla om afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.
Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Då jag del¬
tagit i det beslut, hvartill utskottet kommit i denna fråga, skall
jag be att få yttra några ord angående densamma. Då lagen af
den 4 juni 1886 tydligen föreskrifver, att domstol bar befogenhet
att i brottmål låta inkalla de personer, som den tilltalade an¬
mäler, och att dessa personer äro berättigade att af statsmedel
utbekomma icke allenast dagtraktamente, utan också skjutslega
fram och åter eller kostnaden för biljett å jernväg, om sådan be¬
gagnas, och då vidare 3 § i samma lag innehåller bestämmelser
derom, att sådan ersättning skall, der så behöfves, förskottsvis
utbetalas, så har jag för min del funnit mig böra biträda det
slut, hvartill utskottet kommit. Jag anser, att det rent af vore
orimligt, att staten också skulle betala de vittnen, som en häktad
person kan låta inkalla, utan att domstolen, der målet förekom¬
mer, derom ens blifvit hörd.
Det låter mycket lätt tänka sig, att en förut straffad häktad
person, för att hjelpa gamla bekanta, låter till vittnen kalla per¬
soner, som kunna vara bosatta på de mest aflägsna platser och
som kanske ej ha ett enda ord att upplysa i målet; ja, det låter
tdl och med tänka sig, att dylika personer, sedan de reqvirerat och
fått reseersättning i förskott, icke ens resa dit de blitvit kallade.
Om ersättning
af allmänna
medel åt
vittnen,
inkallade af
häktade
personer.
(Forts.)
N:o 20. 10
Lördagen den 26 Mars.
Om ersättning Då staten enligt nyss omtörmälda lag redan tillerkänner er-
af allmänna sättning åt vittnen, som åberopas af häktade personer, blott an-
"vittnen mälan derom göres hos den domstol, der målet förekommer, kan
inkallade ’af jag för min del icke annat än yrka bifall till utskottets hem-
häktade ställa!!.
personer.
(Ports.) Herr Husberg: Jag har, såsom herrarne se, inom utskottet
reserverat mig mot dess hemställan och biträdt den mening, som
herr Styrlander i sin motion framhållit.
Till en början skall jag be att få yttra några ord gent emot
herr Anderson i Tenhult. Herr Anderson omnämnde, hvad
utskottet också sagt i sitt betänkande, nemligen att lagen af den
4 juni 1886 erbjuder all den trygghet och garanti, som rimligtvis
kan begäras i detta fall. Ja, 1886 års lag innehåller väl, att
vittnen, som efter domstols förordnande i mål rörande häktad per¬
son eller eljest i brottmål blifvit inkallade, skola få ersättning af
allmänna medel, men denna lag berör icke de fall, som herr
Styrlander i sin motion afsett, ty hans motion åsyftar just de
fall, då domstolen icke meddelat något slikt förordnande — an-
ledningarne härtill kunna nu vara af olika slag.
Då en person blir häktad i brottmål, företages i regel icke
ransakningen förr än tre veckor efteråt. Man kan nu tänka sig,
att den häktade har vittnen, som han skulle vilja instämma. Om
han nu icke har några penningar, så att han kan lemna förskott
åt vittnena, skall han derför behöfva vänta i tre veckor, för att
domstolen skall kunna meddela förordnande om vittnenas in¬
kallande? År det då icke bättre och vigare, att han får vända
sig till Konungens befallningshafvande, och att Konungens be¬
fallningshafvande får ombesörja vittnenas instämmande i vanlig
ordning? Resonnementet, att 1886 års lag skulle vara tillfyllest¬
görande, leder också ovilkorligen dertill, att en häktad person,
om han vill bespara sina vittnen olägenheten af att nödgas in¬
ställa sig utan att få den ringaste ersättning, måste vänta med
att låta inkalla vittnena till andra rättegångstillfället, fastän detta
ligger ytterligare tre veckor fram i tiden.
Vidare yttrade herr Anderson, att om man skulle medgifva
alla af en häktad person inkallade vittnen rätt till ersättning, skulle
en sådan bestämmelse kunna i allra högsta grad missbrukas. En
häktad person skulle nemligen, om sådana bestämmelser infördes,
kunna blifva i tillfälle att låta sina vänner resa på statens be¬
kostnad, för att såsom vittnen inställa sig vid rätten, oaktadt de
ingenting hade att i målet upplysa. Ja, sådana fall kan man
naturligtvis alltid konstruera upp, men jag" tror icke, att de hafva
någon motsvarighet i verkligheten. Icke kan man nemligen gerna
tänka sig, att en person, som sitter häktad, för att bereda några
vänner nöjet af en resa, skulle underkasta sig en förlängd häkt-
ningstid. Naturligtvis kan man i alla fall tänka sig, att en häk-
Lördagen den 26 Mars.
IX N:o 20.
tad person vid något tillfälle kan låta af rent okynne instämma Om ersättning
vittnen från långt aflägsna trakter, och ett sådant fall har ju
verkligen också en gång inträffat, nemligen i målet angående vittnen
Westermark-Rosén, men jag vågar påstå, att äfven för sådana inkallade’af
fall är en lagstiftning, sådan som herr Styrlander föreslagit, myc- häktade
ket befogad. Ty visserligen kan man å ena sidan säga, att det personer.
är ett ofog af en häktad person att låta genom Konungens be (Forts.)
fallningshafvande instämma en mängd vittnen, som ingenting
hafva att upplysa, men å andra sidan måste man väl också tänka
på vittnenas intresse. I det nyss omnämnda målet kallades en
mängd personer från olika håll långt upp till Norrland, och de
kunde icke få någon ersättning för sin resa. Då emellertid staten
ålägger vittnestvång — och helst om detta göres ännu strängare
än nu — bör väl staten också se till, att vittnenas ställning icke
blir alldeles olidlig.
Man har vidare sagt, att de ifrågasatta bestämmelserna skulle
ådraga staten oskäliga kostnader. Jag tror verkligen icke, att
så skall blifva förhållandet, och jag är öfvertygad om, att de ut¬
gifter, som staten skulle komma att få vidkännas för sådana
vittnen angående häktade personer, som skulle komma att in¬
stämmas på svarandens begäran, utan att domstol derom gifvit
något förordnande, skulle visa sig blifva så obetydliga, att de
alldeles icke förtjena att tagas i öfvervägande, i jemförelse med
det verkligen oskäliga tvång, för hvilket vittnen nu kunna blifva
utsatta, nemligen att få resa många mil utan att derför erhålla
någon ersättning.
Jag vill dessutom påpeka ytterligare ett skal för bifall till
motionen. Riksdagen har till regeringen aflåtit eu skrifvelse med
begäran om skärpta straffbestämmelser för vittnens utevaro från
rätten. I sammanhang härmed har man också erinrat om, att
vittnena borde tillerkännas rätt att erhålla förskott å vittnes¬
ed ittningen. Den nu föreliggande motionen synes mig stå i
mycket nära sammanhang med hvad som sålunda uttalats, nem¬
ligen med afseende å häktade personer och vittnen, som af dem
instämmas. Det torde derför vara skäl att taga i öfvervägande,
huruvida icke staten bör såsom ersättning för sin rätt att ålägga
vittnena inställelse också lemna förskott åt sådana vittnen, som
här afses. Jag åtminstone anser, att motionärens framställning
sluter sig så nära till den fråga, som beröres i Riksdagens ofvan
omförmälda skrifvelse, att jag för min del hemställer om bifall
till motionen.
Med herr Husberg instämde herrar Back Per Ersson, Söder¬
berg, Folke Andersson och Eriksson i Elgered.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit hvartdera af de gjorda yrkan-
N:0 20.
12
Lördagen den 26 Mars.
(lena, afslog kammaren utskottets hemställan och biföll den i
änmet väckta motionen.
Om § 10.
ändring i 3 §
uisöknings- Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets ut-
3 ' låtande n:o 48, i anledning af väckt motion om ändring af 3 §
utsökningslagen m. m.
Herr J. Bromée hade i berörda, inom Andra Kammaren af-
gifna motion, n:o 182, föreslagit:
»att Riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring af
3 § i gällande utsökningslag, att kronofogdes ansvar för länsman,
då denne för bestämdt fall satts i hans ställe såsom utmätnings¬
man, måtte borttagas, och länsmannen åläggas ansvaret; samt
att i sammanhang dermed till Kongl. Maj:t ingå med fram¬
ställning derom, att bestämmelse måtte utfärdas för kronolänsman
att i likhet med kronofogdarne ställa uppbördsborgen;»
men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Bromée: Herr grefve och talman, mina herrar! I
en motion, som jag afgaf vid förliden riksdag, hemstälde jag
om ändring i förordningen om till- och afsättande af länsmän. I
utlåtandet öfver denna motion, hvilken delvis tillstyrktes af det
utskott, som behandlade densamma, och hvilken äfven i den till¬
styrkta delen bifölls af Riksdagen, hemstälde utskottet om afslag
å en del af min framställning på den grund, att jag icke också
gjort framställning derom, att länsmännen borde ställa borgen för'
sin uppbörd. Ehuru jag äfven då var betänkt på att göra en
sådan framställning, ansåg jag likväl denna fråga icke samman¬
hänga med det förslag, jag då framstält.
Jag kan emellertid icke finna annat än att utskottets afstyr¬
kande, såväl då som nu, bra mycket stöter på de obotfärdigas
förhinder. Utskottet säger, att 3 § utsökningslagen står i nära sam¬
manhang och öfverensstämmelse med 2 § i samma lag, enligt
hvilken kronofogde är utmätningsman på landet. Detta är en
sak, som jag naturligtvis hvarken i min motion bestridt och ej
heller ämnar bestrida, men häri ligger väl intet hinder för, att
kronolänsmännen böra ställa borgen för af dem uppburna allmänna
och enskilda medel. Kronofogdarne kunna väl vara utmätnings¬
man, äfven om länsmännen ställa borgen för de af dem uppburna
medel. Då, såsom kändt är, länsmännen uppbära ganska mycket
medel, och då dessa tjensteman äro de enda bland dem, som
13 N:0 20.
Lördagen den 26 Mars.
hafva uppbörd om hand, som icke ställa borgen för densamma, Om
kan iag icke finna annat, än att mitt yrkande är i denna del ändring * 3 (
fullständigt berättigad!. lagman.
Utskottet säger, att härigenom kronofogdens ansvar skulle (p0rts)
minskas eller hans borgensskyldighet borttagas. Nej, jag har icke
yrkat, att hans borgensskyldighet skulle borttagas, men jag har
ansett det vara berättigadt att borttaga hans ansvar för de af
länsman uppburna medel.
Jag antager, att ingen kan väl anse den borgen, som af en
kronofogde ställes och som uppgår till 1,500 riksdaler banko, eller
i nuvarande mynt 2,250 kronor, vara tillräcklig säkerhet i för¬
hållande till det störa belopp af allmänna och enskilda medel, som
en kronofogde uppbär. Det finnes, kronofogdar, som af statsmedel
uppbära till och med hundratusentals kronor för försålda skogar,
oafsedt alla krono- och kommuualutskylder samt öfriga medel,
som af dem uppbäras. Vore det då icke en ökad trygghet för
både det allmänna och de enskilda, om derjemte länsmännen
stälde ungefär lika borgen som krouofogdarue?
Jag har hört sägas, att utskottet skulle anse det vara svårt
för länsmännen att ställa denna borgen. Gent emot detta ber
jag att få åberopa länsmännens eget beslut vid landsstatsmötet i
Vesterås år 1894, der de enhälligt förklarade sig, så vidt på dem
ankomma, vara villiga att ställa borgen för uppburna medel.
Under sådana förhållanden, och då jag anser min framställ¬
ning i denna sak vara fullt berättigad, skall jag, herr talman, för
att icke uppehålla tiden längre, yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.
Herr Husberg: För min del skall jag be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
I sin motion har herr Bromée i första rummet föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta den ändring i 3 § utsökningslagen, att
i de fall, der kronofogde i sitt ställe sätter länsman, det ansvar,
som hittills ålegat kronofogden, skall upphöra och i stället läns¬
mannen sjelf omedelbart blifva ansvarig för redovisningen. Det
har synts utskottet — som jag föreställer mig, med råtta — att,
om man går denna väg, man på sätt och vis faktiskt bryter med
den princip, på hvilken utmätningslagstiftningen hos osa är byggd,
nemligen, att det skall vara kronofogden, som på landet är
utmätningsman. Det finnes utan tvifvel vissa skäl, som tala för
att utmätningar på landet böra tillkomma kronofogden, och att
länsmännen i afseende å utmätningsväsendet allenast böra vara
kronofogdens substitut, som denne, då han af en eller annan
anledning sjelf icke kan handlägga ett utmätningsärende, har rätt
att använda.
Om det blefve så, som herr Bromée tänkt sig, nemligen, att
kronofogden icke vidare skulle ha någon som helst ansvarighet
N:o 20. 14
Lördagen den 26 Mars.
Om för redovisningen i sådana utinätningsäreuden, som han öfver-
ändring i 3 .§ Jemnade till en länsman, så läge det väl ytterst nära till hands,
lagen rmrn kronofogden skulle blifva allt för benägen att lemna ifrån sig
(Ports) en del ärenden. Nu kan det ju hända, att en kronofogde
bar inom sitt distrikt en eller annan länsman, som antingen till
följd af bristande insigt tilläfventyrs icke kan utföra ett utmät-
ningsärende på ett tillfredsställande sätt, eller hvars vederhäftighet
i afseende på redovisningen af en eller annan anledning kan
vara tvifvel underkastad. Hittills har naturligtvis kronofogden i
dylika fall haft eu mycket stark anmaning att behålla dessa
ärenden i sin egen hand, då ju kronofogden alltid är ansvarig
för redovisningen. Men blefve det så, som herr Bromée föreslagit,
skulle saken vara för kronofjpgden temligen likgiltig, och han
skulle då lätt kunna vara benägen att lemna ärendet ifrån sig
till en länsman, då han ju sjelf icke vidare skulle hafva något
ansvar. Böra således utmätningsärendena bibehållas hos krono¬
fogden, så bör han fortfarande vara ansvarig äfven i de fall, då
han öfverlåter dylika ärenden åt en länsman.
Eu annan fråga är visserligen den, om man, med bibehållande
af de nuvarande bestämmelserna, bör ålägga länsmännen att ställa
borgen. Motionären har emellertid icke framstält förslag derom
fristående för sig. För min del tror jag, att detta är en fråga,
som i alla fall kommer under Kongl. Maj:ts bepröfvande, ty om
jag icke misstager mig, har i yttranden öfver den s. k. försnill-
ningskomiténs utlåtande verkligen framhållits, att länsmännen
borde, lika väl som kronofogdarne, ställa borgen för de medel,
som de få om händer — detta likvisst utan att derigenom krono-
fogdarnes ansvar skulle upphäfvas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll ut¬
skottets hemställan.
Om ändrad § 11.
lydelse af
55 och 56 §§ Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 49, om ändrad lydelse
UtSlagen >S ^ ecb 56 §§ utsökningslagen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets be¬
handling hänvisad motion, n:o 41, hade herr J. Bromée hemstält,
att Riksdagen för sin del ville besluta sådana ändringar i 55 och
56 §§ utsökningslagen, att dessa paragrafer komme att innehålla
följande bestämmelser, nemligen:
55 §.
För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen
förbindelse, som ock för fordran, hvilken enligt protokoll öfver
15 N:0 20.
Lördagen den 26 Mars.
offentlig auktion härleder sig från inrop af lösegendom och är Om ändrad
till betalning förfallen, må ock, ändå att betalningsskyldighet ej
blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldeuäreu vid ut- 'utsöknings-
mätningstillfället utan jäf erkänner skulden; dock skall utmät- lagen.
ningsmanneD, innan utmätningen verkställes, om erkännandet (Forts.)
taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller, om
han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäf-
vige män.
56 §.
Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig an¬
sökan jemte fordringsbeviset i original, der utmätning äskas på
grund af sådant, ock protokollet vid auktionen eller utdrag deraf,
om utmätning skall ske på grund af dessa handlingar, till utmät¬
ningsmannen aflemnas.
I fråga härom anförde:
Herr Bromée: Herr talman, mina herrar! Vid 1889 och
1890 års riksdagar tog jag mig friheten väcka motioner i nu
föreliggande fråga, uti hvilka många med mig instämde, och
äfven vid nästlidna års riksdag framkom från annat håll en
motion i dylikt syfte. Lagutskottet har, såvidt jag vet, alltid
afstyrkt dessa motioner. Jag kan dock icke finna annat, än att
det skulle vara en nyttig och nödig åtgärd att genomföra den
förändringen, att utmätning finge verkställas på klara, till betal¬
ning förfallna förbindelser liksom — efter hvad nu i tjugu år
praktiserats — för auktionsfordringar, som grunda sig på proto¬
koll öfver försåld lös egendom. Under dessa tjugu år ha, såvidt
j8g vet — och jag tror att ingen skall kunna jäfva detta påstående
— några olägenheter icke försports af det förfaringssätt, som, i
enlighet med stadgandena i 55 och 56 §§ utsökningslagen, användes
för uttagande af dessa fordringar. Det förefaller mig besynnerligt,
om det icke skall vara lika lätt att taga ut en annan klar, till
betalning förfallen fordran. Utskottet säger väl, att det skulle
blifva svårt för utmätningsmannen att pröfva, huruvida en sådan
förbindelse vore utmätningsgill. Mig synes dock en sådan pröf¬
ning icke alls vara förenad med några svårigheter. Det kan väl
icke vara svårare för utmätningsmannen att pröfva, om en sådan
förbindelse är klar och till betalning förfallen, och sedan inhemta,
om den godkännes af gäldenären, än att pröfva ett mången gång
ganska vidlyftigt utslag och taga reda på, huru detta skall verk¬
ställas. Kan utmätningsmannen pröfva ett utslags innehåll, bör
han väl också kunna afgöra, om en förbindelse är klar och kan
anses vara till betalning förfallen.
I fall åter förbindelsen är på något sätt oklar, eller om något
N:0 20.
Om ändrad
lydelse af
55 och 56 §§
utsöknings-
lagen.
(Forts.)
16 Lördagen den 26 Mars.
svek — såsom utskottet förutsätter — skulle vara för handen,
är detta naturligtvis i de flesta fall rigtadt mot gäldenäreu, och
denne har ju då full rätt att bestrida utmätningen. I detta fall
blir det ingen utmätning af, förrän utslag fallit i målet.
På dessa grunder och på dem, som förut anförts, såväl af
mig som af flera andra, hvilka väckt motioner i samma syfte,
skall jag äfven nu taga mig friheten att yrka bifall till min motion
å utskottets hemställan.
och afslag
Herr Husberg; Utskottet har i sitt betänkande sagt, att det
i många fall skulle vara förenadt med svårigheter för utmätnings¬
mannen att pröfva den fordringshandling, som företeddes såsom
stöd för utmätningsyrkandet. Motionären har nu bestridt, att
detta skulle vara förhållandet. Jag tror dock, att det i många fall
skulle vara ganska kinkigt att hafva denna pröfningsrätt öfver-
låten åt utmätningsmannen. Vid exekutiva ärendens handlägg¬
ning förekomma många gånger fordringsbevis och andra såsom
grund för fordringar åberopade handlingar, i fråga om hvilka det
är ganska svårt för den exekutiva myndigheten att afgöra, huru¬
vida de uppfylla de vilkor, som lagen fordrar för att den exekutiva
processen skall kunna företagas. Det är käudt, att innan 1877
års utsökningslag blef gällande, var omfånget och mängden af de
fordringshandlingar, som kunde åberopas i den exekutiva proces¬
sen, vida större än nu. Man kunde då komma till Konungens
befallningshafvande med nästan hvilka handlingar som helst och
på dem få lagsökningsförfaraudet grundadt. Med full afsigt ville
emellertid 1877 års lagstiftare inskränka den exekutiva processen
till eu s. k. urkundsprocess. Men skall denna regel strängt
vidmagthållas, är det af vigt, att exekutionssätena mycket noga
hålla på att de i lagen stadgade grunder för den exekutiva pro¬
cessen iakttagas. Blefve det så, att hvilken utmätningsman som
helst i landet kunde upptaga utsökningsmål, så läge den farhågan
mycket nära till hands, att vi komme från den ordning, som ut-
sökningslagen åsyftat, och att de fordringshandlingar, som gjordes
gällande i exekutiv väg, finge vida större omfattning, än som i
utsökningslagen varit afsedt.
I öfrigt vill jag med afseende å motionen säga, att då motio¬
nären tänkt sig, att genom detta förfarande skulle kunna besparas
fordringsegarne dels mycken kostnad och dels mycken tidsutdrägt,
så håller detta, enligt utskottets förmenande, icke streck. Ty då
gäldenären har i sin hand att blifva qvitt hela detta utmätnings-
förfarande endast derigenom, att han håller sig undan eller gör
någon invändning mot den fordran, för hvilken utmätning sökes,
så är det klart, att han, för att icke draga utmätning öfver sig,
skall begagna sig af hvarje tillfälle att göra undanflykter. Här¬
igenom kan det lätt inträffa, att utmätningsmannen får göra en
del resor förgäfves, och detta vållar kostnader, som vid det van-
Lördagen den 26 Mars.
17 N:0 20.
liga lagsökningsförfarandet icke förekomma. Likaledes skulle genom¬
förandet af motionärens förslag leda till längre uppskof med
fordriugens uttagande; ty det är mycket antagligt, att borgenären,
efter att förgäfves ha gjort detta försök, skulle nödgas i alla fall
vända sig på vanligt sätt till öfverexekutor.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12. Angående
ändrad lydelse
Till behandling företogs härefter lagutskottets utlåtande n:o
50, i anledning af dels Kongl. Majrts proposition med förslag till förordningen
lag angående ändrad lydelse af §§ 11, 21, 59 och 73 i förord- om kommunal-
ningen om kommunalstyrelse på landet, dels ock åtta med an styrelse
ledning af berörda proposition afgifna motioner. pa landet
Genom proposition, n:o 40, af den 28 nästlidne januari,
hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af protokollet öfver civilärenden för nämnda dag, föreslagit Riks¬
dagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse af §§ 11, 21, 59 och 73 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 11, 21, 59 och 73 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, § 11 sådan
densamma lyder enligt förordningen den 26 oktober 1888 och
§ 59 sådan samma paragraf lyder enligt nyssnämnda förordning
och förordningen den 8 mars 1889, skola erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 11.
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej af aktiebolag rösträtt för andra beskattnings
föremål än jordbruksfastighet utöfvas för mera än en tjugondedel
af kommunens hela fyrktal. Ej heller må någon rösta för högre
röstetal, än som sammanlagdt tillkommer öfrige röstegande inom
kommunen.
Der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, hvilka
inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än
den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande,
finnes särskildt stadgad, skall röstvärdet vid beslut öfver ärenden,
Andra Kammarens Prof. 1898. Ko SO. 2
N:o 20. 18
Lördagen den 26 Mars.
Angående som röra sådana besvär, beräknas efter den särskildt bestämda
j ur yJt lA/ivi/ivytsiv .. _
om kommunal- Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställer ord-
styrelse föranden proposition, så affattad, att den må kunna med ja eller
nnei lrtnnrlof _ A A
Ordföranden tillkänuagifver derefter, huru enligt hans upp¬
fattning beslutet utfallit, och befäster detsamma, der omröstning
ej begäres, med klubbslag. Äskas omröstning, verkställes den
öppet och efter upprop.
Till beslut i andra frågor än dem, hvarom i §§ 27, 36 och
73, punkt b) sägs, erfordras blott enkel pluralitet af de afgifna
rösterna, enligt den vid omröstningen följda röstgrund.
Falla rösterna lika för olika meningar, gäller den mening,
hvilken de fleste röstande efter hufvudtalet bifallit. Aro äfven
efter sådan beräkning rösterna lika delade, varder den mening
beslut, som ordföranden biträder.
Kommunalnämnden skall verkställa fyrktalssättningen och
deröfver upprätta eu längd, upptagande, särskildt för hvarje skatt¬
skyldig och i särskilda kolumner: för i mantal satt jord, för jord¬
bruksfastighet utan mantal och för annan fastighet debiterad be¬
villning enligt gällande förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst (eller, der bevillning ej utgår, det be¬
lopp, som, uträknadt efter taxeringsvärdet, mot sådan bevillning
svarar); för öfriga beskattningsföremål debiterad enahanda be¬
villning; det åsätta fyrktalet för i mantal satt jord; fyrktalet för
jordbruksfastighet utan mantal; fyrktalet för annan fastighet;
fyrktalet för alla öfriga beskattningsföremål och summan af den
skattskyldiges fyrktal, hvarjemte i längden skall antecknas kom¬
munens hela fyrktal, allt på sätt det under litt. A bifogade
formulär till fyrktalslängd närmare utvisar.
Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser och undan-
tag, §§ 8, 9 och 11 innehålla, tillika kommunens röstlängd. Har,
sedan längden justerades, ny egare eller brukare tilltrådt fast
egendom, och varder sådant inför kommunalstämman styrkt, upp¬
föres den nye egaren eller brukaren i längden såsom röst¬
berättigad för fastigheten; börande kungörelse om stämma, der
dylikt ärende skall förekomma, från predikstolen uppläsas minst
en vecka förut. I den för anmärkning afsedda kolumn antecknas,
dels om af ofvan angifven orsak rösträtt för fast egendom öfver-
gått till annan person, dels, der begränsning enligt § 11 eger
rum, röstetalet, dels och om och på hvilken grund i följd af be-
ändrad Lydelse granden
af §§ 11, 21,
59 och 73 i
förordningen
på landet. ■ ^esvaras
(Forts.)
§ 59.
Lördagen den 26 Mars.
19 N:o 20.
stämmelserna i §§ 8 och 9 någon i längden uppförd skattskyldig Angående
icke eger utöfva rösträtt. Längden upprättas i två exemplar, ^{ändrad lydelse
hvilka det ena i sockenstugan anslås och det andra hos kommunal- 5,9 ocå^/i’
nämnden förvaras. förordningm
om kommunal
9 styrelse
För att vinna bindande kraft skola kommunalstämmans beslut pa landet
underställas Kongl. Maj:t3 nådiga pröfning och fastställelse, då (Forts-)
besluten angå:
a) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan
kommunen tillhörig fastighet, som, för något dess gemensamma
nytta afseende ändamål, genom gåfva eller testamente kommunen
tillfallit, äfvensom öfverenskommelse, som medför förändring i de
rättigheter, kommunen till sådan fastighet eger; och
b) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid än
två år.
Kongl. Majds nådiga pröfning skola ock underställas de
af kommunalstämman antagna förslag till nya eller förhöjda
afgifter å den allmänna rörelsen, såsom väg-, bro- och färj¬
penningar, m. m.
Till beslut i fråga angående upptagande af lån, hvarom här
ofvan sägs, erfordras två tredjedelar af de i omröstningen del¬
tagandes röster etter röstvärdet.
Beslut eller förslag, som bör Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
underställas, skall insändas till Kongl. Maj ds befallningshafvande,
hvilken det åligger att handlingarna, jemte eget utlåtande, till
Kongl. Majd öfverlemna.
Vidare hade i särskilda motioner föreslagits:
uti motion n:o 201 af herrar friherre C. Carlson Bonde,
A. Henricson, A. Hansson i Solberga, O. Anderson, J. P. Jansson,
D. Persson, N. Hansson, G. Jansson, Ollas A. Ericsson, O. Emthén,
C. Sandquist, A. H. Göthberg, A. Olsson, P. Olsson i Åsak, J. A.
Lundström, K. Hidtkrantz, E. Andersson i Upsala, H. Eriksson, A.
Olsson i Mårdäng och J. Andersson 1 Lys vik, »att Riksdagen måtte
besluta i så måtto bifalla den kongl. propositionen angående ändrad
lydelse af §§ 11, 21, 59 och 73 i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet den 21 mars 1862, att § 11 får följande
lydelse:
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster,
äti som svarar emot en tiondedel af kommunens hela fyrktal,
eller i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar ett
tusen fyrkar.
Det för — — — — — — — — — — — —
— — — — — — bestämda grunder»;
N:o 20. 20 Lördagen den 26 Mars.
Angående i motion n:o 202 af herr E. Eriksson i Qväcklingen, »att
andrad lydelse Rikgdagen måtte besluta, att första stycket af § 11 i förordningen
59 och 73 i om kommunalstyrelse på landet skall erhålla följande ändrade
förordningen lydelse:
om kommunal- Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
pålandet fyrktal; dock må ej af aktiebolag rösträtt utöfvas för mer än eu
(Forts) tjugondedel af kommunens hela fyrktal, eller i något fall för högre
röstetal än det, som motsvarar ett tusen fyrkar. Ej heller må
någon rösta för högre röstetal, än som sammanlagdt tillkommer
öfriga röstegande inom kommunen»;
i motion n:o 203 af herr N. Andersson i Pettersborg följande
förändrade lydelse i Kongl. Maj:ts proposition:
§ 11-
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för mer än tiondedelen
af kommunens hela fyrktal. Ej heller må någon rösta för högre
röstetal än 500 fyrkar;
i motion n:o 207 af herr M. Dalin, »att 11 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 erhåller föl¬
jande förändrade lydelse:
§ 11.
Röstvärdet skall begränsas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej af aktiebolag rösträtt utöfvas för mera än en
tjugondedel och af annan röstberättigad för mera än en tiondedel
af kommunens hela fyrktal, eller i något fall för högre röstetal
än det, som motsvarar ett tusen fyrkar.
Der för — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — bestämda grunden»;
i motion n:o 208 af herrar friherre I. v. Knorring, Hans
Andersson, Ivar Månsson, P. Pehr son i Törneryd, Ola Persson,
Oscar Larsson, Olof Persson, B. Dahlgren, A. O. Gyllensvärd,
A. P. Gustafsson, Carl Johansson i Aflösa, J. Bengtsson, A. P.
Johansson, Emil Olsson, Per Jönsson, Pehr Pehrsson, C. E. Johans¬
son, A. B. B. Petersson, Elof Nilsson, Adolf Ericsson, C. F. Petersson,
Anders Olsson i Tyllered, Pehr Andreasson, Magnus Andersson i
Löfhult, Ad. Johansson i Möllstorp, K. E. Holmgren i Hillebola,
J. Johanson i Valared, Nils Andersson i Lydde, A. G. Olsson i
Frö3vi, Alfred Petersson, Esbjörn Persson, Nils Svensson, Johan
Petersson i Boestad, Gustaf Odqvist, David Holmgren, oJ. E. Olsson,
C. W. Hultstein, Per Er sson, L. Dahlstedt, Nils Åkesson, Sam.
Lördagen den 26 Mars.
21 N:o 20.
Söderberg, Jöns Andersson, L. M. Kruse, Oskar Erickson, J. Johns- Angående
son, Nils Jönsson, W. Bengtsson, Joh:s Nilsson, Robert Ekltmdhänfd™d lydelse
och Sven Arnoldsson, satt Riksdagen måtte besluta, det § 11 i S9och*73*'
kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet det 21 mars förordningen
1862 erhåller följande lydelse: om kommunal-
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta pffandet
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för mer än en tionde- ,'
del och ej aktiebolag för mer än en tjugondedel af kommunens ^
hela fyrktal.
Der för deltagande —--------grunden»;
i motion n:o 209 af herr L. Eriksson i Bäck, »att Riksdagen
för sin del måtte besluta, att § 11 i kongl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådan denna
paragraf lyder i kongl. förordningen den 26 oktober 1888, måtte
få följande förändrade lydelse:
§ 11.
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal, enligt nedanstående tabell:
och med
|
1 till och med
|
100 fyrk
|
en röst för hvarje fyrk.
|
|
101
|
|
130
|
|
100 röster.
|
|
131
|
|
170
|
»
|
120
|
|
1
|
171
|
»
|
220
|
»
|
140
|
»
|
»
|
221
|
>
|
280
|
»
|
160
|
»
|
»
|
281
|
|
350
|
»
|
180
|
»
|
>
|
351
|
»
|
430
|
»
|
200
|
|
|
431
|
»
|
520
|
»
|
220
|
»
|
>
|
521
|
»
|
620
|
»
|
240
|
»
|
»
|
621
|
»
|
730
|
»
|
260
|
»
|
»
|
731
|
»
|
850
|
»
|
280
|
»
|
*
|
851
|
»
|
980
|
»
|
300
|
»
|
»
|
981
|
»
|
1,120
|
»
|
320
|
>
|
»
|
1,121
|
»
|
1,270
|
»
|
340
|
»
|
>
|
1,271
|
»
|
1,430
|
»
|
360
|
»
|
>
|
1,431
|
»
|
1,600
|
»
|
380
|
»
|
>
|
1,601
|
»
|
1,780
|
»
|
400
|
»
|
1
|
1,781
|
»
|
8,970
|
»
|
420
|
|
>
|
1,971
|
»
|
2,170
|
»
|
440
|
»
|
}
|
2,171
|
|
2,380
|
»
|
460
|
»
|
|
2,381
|
»
|
2,600
|
»
|
480
|
»
|
>
|
2,601
|
»
|
2,830
|
»
|
500
|
»
|
|
2,831
|
»
|
3,070
|
%
|
520
|
|
>
|
3,071
|
»
|
3,320
|
»
|
540
|
|
|
3,321
|
»
|
3,580
|
»
|
560
|
»
|
N:o 20. 22
Lördagen den 26 Mars.
Angående
|
Från och med
|
3,581 till och med
|
3,850 fyrk
|
580 röster.
|
ändrad lydelse
|
|
3,851
|
»
|
4 130
|
|
600
|
>
|
af §§ 11, 21,
59 och 73 i
|
»
|
4,131
|
»
|
4,420
|
»
|
620
|
>
|
förordningen
|
»
|
4,421
|
»
|
4,720
|
|
640
|
$
|
om kommunal¬
|
|
4,721
|
»
|
5,030
|
|
660
|
»
|
styrelse
|
I
|
5,031
|
»
|
5,350
|
|
680
|
»
|
på landet.
|
>
|
5,351
|
|
5,680
|
y>
|
700
|
»
|
(Ports.)
|
»
|
5,681
|
|
6,020
|
»
|
720
|
|
|
»
|
6,021
|
»
|
6,370
|
|
740
|
»
|
|
|
6,371
|
|
6,730
|
*
|
760
|
|
|
>
|
6,731
|
»
|
7,100
|
»
|
780
|
»
|
|
3>
|
7,101
|
»
|
7,480
|
»
|
800
|
>
|
|
|
7,481
|
»
|
7,870
|
|
820
|
|
|
»
|
7,871
|
»
|
8,270
|
*
|
840
|
»
|
|
|
8,271
|
>
|
8,680
|
»
|
860
|
>
|
|
t
|
8,681
|
|
9,100
|
»
|
880
|
»
|
|
»
|
9,101
|
|
9 530
|
»
|
900
|
|
|
>
|
9,531
|
»
|
9,970
|
»
|
920
|
7>
|
|
>
|
9,971
|
»
|
10,420
|
»
|
940
|
»
|
|
|
10,421
|
»
|
10,880
|
|
960
|
»
|
|
»
|
10,881
|
>
|
11,350
|
»
|
980
|
»
|
|
»
|
11,351
|
»
|
12,000
|
V
|
1,000
|
|
För öfver 12,000 fyrk sker ingen höjning af röstetalet»;
i motion n:o 210 af herr A. Göransson, »att Riksdagen måtte
besluta, att första stycket af § 11 i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet skall erhålla följande lydelse:
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal, dock må ej af aktiebolag rösträtt utöfvas för mer än en
tjugondedel af kommunens hela fyrktal. Ej heller må någon rösta
för högre röstetal än det, som motsvarar ett'tusen fyrkar, eller i
något fall för egen del och å annans vägnar sammanlagdt rösta
för högre röstetal, än som tillkommer samtliga öfriga röstegande
inom kommunen»;
samt i motion n:o 211 af herrar J. Bromée, E. Norman, O.
Walter, J. Nordin, G. G. Thor, P. Norberg, Johan Ericsson, Joh.
Er. Nordin, W. Styrlander, Magnus Höjer, Fridtjuv Berg, A.
Thylander, J. Byström, S. J. Kardell, K. G. Karlsson, A. F.
Broström, Edvard Wavrinsky, Adolf Aulin, J. Persson, M. F.
Nyström, G. J. Hammarström, John Olsson och Oskar Eklund,
att Riksdagen måtte besluta:
»l:o att § 11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
skulle erhålla följande lydelse:
Lördagen den 26 Mars.
23 N:o 20.
o . 1 Angående
§ *ändrad lydelse
Mom. 1. Vid val tillkommer hvarje röstegande en röst utom och^l’
vid val af kommunalfullmägtige samt af landstingsmän och val- förordningen
män för utseende af landstingsmän. omkommunal-
Mom. 2. Vid beslut rörande alla öfriga angelägenheter, äfven- ^landet.
som vid de i mom. 1 särskildt angifna val, beräknas röstvärdet (ports.)
efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal; dock må ej någon
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en
tjugondedel af kommunens hela fyrktal eller i något fall för högre
röstetal än det, som motsvarar ett tusen fyrkar.
Mom. 3. Der för deltagande i sådana besvär, som åligga
alla, hvilka inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan
grund, än den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet
gällande, finnes särskildt stadgad, skall röstvärdet vid beslut öfver
ärenden, som röra sådana besvär, beräknas efter den särskildt
bestämda grunden;
2:o) att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t måtte göra frågan
om bolags kommunala rösträtt till föremål för förnyad utredning
samt till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning».
I sistnämnda motions syfte hade fyra af Andra Kammarens
ledamöter instämt.
Utskottet hemstälde:
att Riksdagen, med afklag å samtliga förenämnda motioner,
nås 201, 202, 203, 207, 208, 209, 210 och 211, måtte bifalla
Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
af herr Huslerg beträffande utskottets motivering;
af herrar Folke Andersson, Petersson i Fräntorp, Anderson
i Tenhult, Back Per Ersson och Wiklund, hvilka ansett, att ut¬
skottet bort tillstyrka bifall till den af herr friherre von Knorring
m. fl. afgifna motion;
af herr Nilsson i Skärhus, som ansett, att utskottet bort
med föranledande af herr Dahns motion hemställa, att Riksdagen
måtte besluta, att § 11 i kongl. förordningen om kommunal¬
styrelse på landet den 21 mars 1862 skulle erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
»Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej af aktiebolag rösträtt utöfvas för mera än en
tjugondedel och af annan röstberättigad för mera än en tiondedel
N:o 20. 24
Lördagen den 26 Mars.
Angående
ändrad lydelse
af §§ 11, 21,
59 och 73 i
förordningen
om kommunal¬
styrelse
på landet.
(Ports.)
af kommunens hela fyrktal, eller i något fall för högre röstetal
än det, som motsvarar ett tusen fyrkar.
Der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, hvilka
inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än
den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande,
finnes särskild! stadgad, skall röstvärdet vid beslut öfver ärenden,
som röra sådana besvär, beräknas efter den särskildt bestämda
grunden»;
samt af herr Ohlsson i Vexiö, hvilken hemstält:
att Riksdagen ville i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
proposition samt de i ämnet väckta motioner — med godkännande
af Kongl. Maj:ts ändringsförslag i öfrigt — för sin del antaga
följande förändrade lydelse af § 11 i kongl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862:
§ 11-
Röstvärdet skall beräknas efter det eu hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster,
än som svarar emot en tiondedel af kommunens hela fyrktal, eller
i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar ett tusen
fyrkar. Ej heller må någon rösta för högre röstetal, än som
sammanlagdt tillkommer öfrige röstegande inom kommunen.
Der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, hvilka
inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än
den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande,
finnes särskildt stadgadt, skall röstvärdet vid beslut öfver ären¬
den, som röra sådana besvär, beräknas efter den särskildt be¬
stämda grunden.
Herr Bedelius hade begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.
Efter uppläsande af utskottets hemställan, lemnades ordet till
Herr Zetterstrand, hvilken yttrade: Den kommunala röst¬
rättsfrågan har mycket ofta förekommit till behandling inom Riks¬
dagen. Vid de tillfällen, då den förekommit inom Andra Kammaren,
har densamma gifvit anledning till oftast mycket lång och uttöm¬
mande, ja, emellanåt allt för lång diskussion. Sedan Riksdagen 1894
i ämnet aflat en skrifvelse till regeringen, har ärendet vidare be¬
handlats inom civildepartementet och inom statistiska central¬
byrån. Derefter har frågan öfverlemnats till behandling af en
komité, inom hvilken olika meningar gjort sig gällande. Vidare
hafva samtliga länsstyrelsers yttranden infordrats och afgifvits
med anledning af komiténs betänkande. Vidare har en proposition
Lördagen den 26 Mars.
25 N:o 20.
i ämnet aflåtits till Riksdagen. Slutligen bar en mängd motioner Angående
i denna kammare afgifVits, dels af enstaka riksdagsmän och dels andrad lydelse
af hela grupper af kammarens ledamöter. Allt detta gör, att 73 i
troligen icke någon fråga af större vigt inom denna kammare förordningen
på länge förekommit, som redan, då debatten om densamma om kommunal
börjats, varit till den grad känd af alla kammarens ledamöter styrelse
som den nu förevarande. Inemot hälften af kammarens leda- l>a an et'
möter bar äfven varit i tillfälle att dels i utskottet, dels i särskilda ( '
motioner gifva sina meningar tillkänna och fullständigt motivera
desamma. De ledamöter, som icke gjort det, äro till det öfver¬
vägande antalet stadsrepresentanter, men äfven alla dessas meningar
torde vara jemförelsevis kända.
Det är derför, mine herrar, icke alls för att, som man säger,
vittna i saken, som jag beglfrt ordet. Det är af ett helt annat
skäl. Då jag, herr talman, hvarken är ledamot af utskottet eller
motionär eller landsortsrepresentant, intager jag på sätt och vis
eu i viss män neutralare ställning till frågan. Det är på denna
grund jag tänkt, att kammaren icke skulle misstycka, om jag
yttrade några ord med afseende på behandlingssättet af före¬
liggande fråga. Då denna fråga är af mycket stort allmänt in¬
tresse, och då så många olikartade meningar rörande densamma
blifvit framstälda, så vill jag icke förneka, att jag hyst en viss,
jag tror, ganska berättigad farhåga, att möjligen behandlingen af
denna fråga skulle kunna komma, så att säga, något på sned.
Vi hafva ett ganska sorgligt exempel i den vägen, som jag ber
att få återkalla i herrarnes minne. Det var härom året, då vi
behandlade läroverksfrågan. Då denna fråga här förekom, upp¬
trädde den ene talaren efter den andre. Hvarenda en framställe
sitt särskilda yrkande, äfven om det blott i allra minsta grad
afvek från föregående talares. Diskussionen uttänjdes i oändlighet
och väckte rent af leda i kammaren. Resultatet blef ett fiasko.
Beslutet kunde först fattas genom voteringar mellan proposition
och kontraproposition och mellan kontrapropositioner i oändlighet.
Då nu den föreliggande frågan är en vitalfråga för landet, anser
jag, att eu sådan snedvridning af densamma icke bör ega rum.
Jag är äfven öfvertygad om, att vi litet hvar, i hvad på oss an¬
kommer, skola se till, att detta icke skall ega rum. Vi måste
här, om någonsin, söka att i någon mån underordna våra speciella
åsigter och tänkesätt under hvarandras, taga hänsyn till
hvaraudras uppfattningar och sträfva efter ett gemensamt mål,
det nemligen, att erhålla det under nuvarande förhållanden
lyckligaste politiska resultat och att sammansluta oss om en enig
och fast Andra-Kammare-ståndpunkt.
Jag väntar mig då från många håll den frågan: Kan det
vara möjligt att här åstadkomma en sådan enighet? Ja, jag
tror verkligen icke det är omöjligt. Det kan ju till en början
icke vara tal derom, att vi nu skulle afslå alla de föreliggande
N:o 20.
26
Lördagen den 26 Mars.
pa larulet.
(Forts.)
Angående förslagen, ty Andra Kammaren bar ju vid så många föregående
än/h-ad lydelse tillfällen visat sitt störa intresse för, att denna reform verkligen
59 och1 7måtte komma till stånd. Det kan val icke heller rimligtvis ifråga-
förordningen sättas, att vi skulle antaga Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
om kommunal-fy donna proposition innehåller förslag till reformer åt den
styrelse ytterst minimala beskaffenhet, att jag vågar påstå, att de icke
fullt tillfredsställa någon af kammarens ledamöter; ja, till och
med, att det skulle endast vara ett ytterst ringa fåtal af kamma¬
rens ledamöter, som vore hugadt att lemna denna proposition
sitt bifall. Det kan väl icke heller rimligtvis ifrågasättas, att
Andra Kammaren skulle vid detta tillfälle kunna samman¬
sluta sig om någon af de speciella motioner, som af enskilda
riksdagsmän väckts, huru beaktansvärda dessa motioner än
kunna vara.
Då återstå endast tre olika meningar, nemligen de meningar,
Bom hafva framstälts genom de tre massmotionerna i ämnet.
Hvad dessa tre meningar beträffar, vill jag för min del säga,
att jag anser dem alla tre såsom jemförelsevis moderata. Ibland
dem kan man emellertid urskilja en högermening, en center-
meniDg och en venstermening. Hvad då denna högermening
beträffar, som framburits af herr friherre Knorriug m. fl. och nu
vunnit sitt senaste uttryck i herrar Folke Anderssons m. fl.
reservation, så får jag om den säga, att den innefattar ju mycket
beaktansvärda reformer, att den skulle helt säkert särskildt inom
de små och medelstora kommunerna komma att visa sig ganska
effektiv, och att dertill kommer, att den närmast sammanfaller
med den mening, som åtskilliga gånger af denna kammare förut
blifvit omfattad.
Hvad åter angår medelmeningen, den, som ursprungligen
framstälts af herrar Sidenblad och Nydahl i deras vid komiténs
betänkande fogade reservation, som sedan upptagits af herr
friherre Bonde m. fl. och nu senast vunnit sitt uttryck i herr
Ohlssons vid betänkandet fogade reservation, får jag saga, att
denna mening är af de ursprunglige förslagsställarne ovanligt väl
motiverad, att den äfven inom större kommuner skulle visa sig
särdeles effektiv, och att den har det företrädet framför de andra,
att den deri omförmälda röstgrunden närmast sammanfaller med
den, som är gällande inom städerna.
Hvad slutligen angår den tredje meningen, venstermeningen,
hvilken framburits af motionärerna herrar Bromée m. fl, så vill
jag säga, att för hvar och en, som har någon mera framsynt
blick på tiDgen, det icke kan förefalla så, som om den meningen,
om den en gång i tiden upphöjes till lag, skulle på något vis
medföra någon våda för samhället, utan jag tror verkligen att,
när dess tid kommer, den skall visa sig verka på ett mycket
godt sätt.
Nu kan emellertid kammaren icke antaga alla dessa tre
Lördagen den 26 Mars.
27 N:o 20.
meningar, utan vi måste sammansluta oss om en åsigt. Det är Angående
då naturligtvis icke min mening, att någon bär skall uppgifva de andrad lydelse
åsigter, han har i ämnet. Vi hafva ju från så många olika håll 5/^ fa j
angifvit våra uppfattningar i frågan, vi hafva motiverat dem ganska förordningen
bra, men vi fä icke här envist vidhålla dem. Vi måste tillse, om kommunal-
att vi sammansluta oss omkring ett förslag, som i närvarande styrelse
stund är det ur taktisk-politisk synpunkt klokaste. Det återstår pa*'
då att tänka efter: hvilken af dessa tre meningar kan i sådant ■ 0 s''
hänseende för närvarande anses böra föredragas? Jag tror icke
sjelf och tror icke heller någon annan af kammarens ledamöter
har den uppfattningen, att det skulle vara möjligt att under nu¬
varande förhållanden få kammaren att sammansluta sig om den
för öfrigt mycket beaktansvärda venstermeningen. Lika litet an¬
ser jag det vara på något sätt lämpligt, att vi vid detta tillfälle
sammanslöte oss om bögermeningen. Ty, mine herrar, gjorde vi
det, hade vi med detsamma genast i första ögonblicket gått så
långt i eftergifter, som vore tänkbart. Om Första Kammaren —
hvilket man ju har anledning antaga — skulle komma att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag och då mellan vår högermening och Kongl.
Maj:ts proposition eu sammanjemkning skulle ega rum, till hvad
resultat skulle eu sådan sammanjemkning komma? Jo, den
komme att mynna ut i ett förslag, som Andra Kammaren under
inga omständigheter skulle kunna antaga.
Under sådana förhållanden vill jag, herr talman, påstå, att i
närvarande stund och af taktisk-politiska skäl vi ingenting annat
hafva att göra än att enigt sammansluta oss omkring den mode¬
rata medelmeningen. Om nu kammaren besluter sig derför, hvad
sker då? Andra Kammaren har dermed uttalat sig för en mening,
som omfattas af ett mycket stort antal af kammarens ledamöter,
och kring hvilken mening gruppera sig de öfriga inom kammaren
befintliga meningarna. Om sedermera Första Kammaren antager
Kongl. Maj:ts proposition och en sammanjemkning sålunda kom¬
mer till stånd, hvad blir då följden? Jo, denna sammanjemk¬
ning kommer uppenbarligen att lemna ett resultat, som ungefär
sammanfaller med den moderata höger meningen, det Knorriugska
förslaget. Jag har ju icke så optimistiska åsigter, att jag tror,
att Första Kammaren skulle komma att biträda ett sådant sam-
manjemkningsförslag. Men det må Första Kammaren pröfva,
om den vill göra eller icke. Deremot är jag förvissad, att Andra
Kammaren lojalt skulle ansluta sig till detta sammanjemknings-
föislag. Men då vid detta nästa tillfälle sådant sker, hvad hade
då Andra Kammaren sagt? Jo, detta: Vi vilja eu reform, och
för att åstadkomma en sådan, vilja vi gå mycket långt i efter¬
gifvenhet; vi äro villiga att gå ända till detta högerförslag; men
på samma gång hafva vi sagt: hitintills och icke vidare, Andra
Kammaren för sin del kan icke gå in på ett förslag, som har
mindre innebörd än detta förslag.
N:o 20. 28 Lördagen den 26 Mars.
Angående Då mötes jag af den invändningen: Under sådana omständig-
ärnlrad lydelse heter torde
en reform icke nu vara att förvänta. Ja, det är
59 och 73 i möjligt, till och med troligt. Men har man en kompakt mening
förordningen inom landet, och denna företrädes af en enig Andra Kammare,
om kommunal- tror jag, att den tiden icke skall vara långt aflägsen, då en sådan
styrelse mening skall föranleda derhän, att vi kunna få genomfördt ett
pa/v e' reformförslag af de jemförelsevis blygsamma dimensioner, som
0 s' innefattas i det högermoderata förslaget.
Då, som ofvan sagts, denna fråga är mera känd än någon
annan fråga, då vi här redan hafva på ett mycket fullständigt
sätt uttalat våra åsigter och tankar i densamma, borde det vara
öfverflödigt att bär ingå i detalj diskussion rörande de olika för¬
slagen. Men, herr talman, jag går längre, jag vill påstå, att det
skulle vara olämpligt och mindre lyckligt, om kammaren nu in-
läte sig i en sådan detaljdiskussion.
Yi veta mycket väl, att om en sådan diskussion kommer till
stånd, det ena ordet ger det andra, ett utfall från den ena sidan
kommer att leda till utfall från den andra, ett yrkande i ena
rigt,ningen kommer att medföra yrkande i en andra, tredje,
fjerde rigtning. Resultatet blir helt säkert i alla fall ungefär
detsamma. Men hvad vore dermed vunnet? Intet. Vi hafva
endast för hvarje stund diskussionen pågår försvagat Andra Kam¬
marens ställning.
Derför, af hänsyn till frågans stora betydelse, af hänsyn till
det störa ansvar, som i denna stund hvilar på oss alla, af hän¬
syn till den samhörighetskänsla, som i en dylik vitaltråga bör
råda inom kammaren, af omtanke för fosterlandets väl och för
Andra Kammarens anseende och politiska magtställning, får jag
hemställa, att vi enigt sammansluta oss omkring ett förslag. Enig¬
het ger styrka, och ett kraftigt och bestämdt uttalande medför
aktning äfven hos politiska motståndare. Under sådana omstän¬
digheter hemställer jag, herr talman, att vi måtte enigt samman¬
sluta oss kring herr Ohlssons reservation, till hvilken jag derför
yrkar bifall.
Häruti instämde herrar Olsson i Sörnäs, Söderberg, Hansson
i Solberga, Jansson i Saxbyttan, Härin, Olsson i Ornakärr,
Henricson, Zotterman, friherre Bonde, Broström, Jansson i Krake-
rud, Göthberg, Anderson i Hasselbol, Nordin i Sättna, EmtJién och
Lundström.
Vidare anförde:
Herr Ohlsson i Vexiö: Jag afstår från ordet.
Herr Anderson i Tenlmlt: Såsom af utlåtandet synes, har
jag jemte några andra ledamöter af utskottet mot detsammas be-
lördagen den 26 Mars.
29 N:o 20.
slut anmält reservation. Då jag antar, att motionärerna i frågan Angående
komma att uppträda och försvara hvar sin motion, likasom att amiral lydelse
öfriga reservanterna äfven komma att förfäkta sina åsigter, så 59
skall jag på de skäl, som friherre von Knorring, jemte fyrtionio förordningen
andra ledamöter af kammaren, i sin motion anfört, bedja att fkomkommunal-
yrka bifall till den af herr Folke Andersson med flera afgifna, styrelse
vid detta betänkande fogade reservation. pa ian“et-
& (Ports.)
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Min egen personliga ståndpunkt i denna fråga både
jag, fastän från en annan plats, tillfälle att angifva, när vid 1894
års riksdag här förevar frågan om begränsning af den kommunala
rösträtten. Deraf är också en följd, att, om jag ansett rigtigt att
nu föreslå framläggande af en proposition till frågans fullständiga
lösning, jag för min del skulle velat i vissa delar gå längre än
kcmiterade föreslagit. Jag har emellertid ej haft tillfälle att ställa
frågan i sin helhet under debatt inom regeringen, och hvad jag
nyss sagt står sålunda helt och hållet för min egen räkning.
Jag har ej hafc anledning att ställa frågan under debatt
inom regeringen, vid det förhållande att, sedan Riksdagens skrif¬
velse af år 1894 angående utredning rörande den kommunala
rösträtten på landet och framläggande af förslag till begränsning
deraf inkommit till Kougl. Maj:t, det tillkommit en annan Riks
dagens skrifvelse, hvilken för mig utgjort skäl att ej föreslå fram¬
läggande af förslag till fullständig lösning af frågan.
Omedelbart efter det jag hösten 1896 mottagit civildeparte¬
mentet, tillsatte Kongl. Maj:t, på min framställning, eu komité
för att utarbeta förslag till begränsning af den kommunala röst¬
rätten på landet. Denna komité afgaf sitt förslag under våren
1897. Men samma år aflat Riksdagen eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t, deri Riksdagen hemstälde om ändring i grunderna för den
kommunala beskattningen, gående ut på att lösa sambandet mellan
denna och bevillningen. Med anledning af denna Riksdagens
senare skrifvelse tillsattes, såsom kammaren vet, en komité, som
fortfarande är i verksamhet.
Nu vill det synas, åtminstone mig, som om denna fråga, om
begränsning af den kommunala rösträtten, nära beröres af den
utaf Riksdagen väckta nya frågan och de åtgärder, som med
anledning deraf komma att vidtagas. De öfverklagade missför¬
hållandena hafva ju sin grund i det samlande på ett fåtal händer
af stora röstetal, som vid tillämpning af gällande grunder för
den kommunala beskattningen är en naturlig följd af de höga
bevillningsbelopp, som af särskilda anledningar påföras fastigheter
och inkomst. Uudanrödjes nu grunden för kommunalbeskatt-
niugen och dermed äfven beräkningsgrunden för det kommunala
röstvärdet, så måste nya röstvärden bestämmas och nya före¬
skrifter gifvas för tillämpning af de nya röstvärdena. Detta för-
N:o 20. 30
Lördagen den 26 Mars.
Angående orsakar, enligt ram uppfattning, ock deri har lagutskottets majoritet
ände(ul lydelse gjfvit mig rätt, att frågorna stå i det sammanhang med hvar-
59 och 73 i an(^rai att lösningen af den ena kan inverka på lösningen af den
förordningen andra. Under sådana förhållanden, har det icke synts mig vara
omkommunal- lämpligt att framställa förslag till lösning af eu fråga, som är så
styrelse paag gvår gom denna, och deri har jag vunnit understöd af flera
pa an t. j£onungeng befallningshafvande. Den mängd motioner i olika
(Forts.) ngtningar, som väckts i detta ärende, och om hvilka den förste
talaren erinrade, visa nog, såsom han sade, att frågan är känd i
landet och i Riksdagen, men den synes mig också visa, att
meningarne om frågans rätta lösning ingalunda stadgat sig, utan
äro sinsemellan ganska divergerande.
Nu är det möjligt, att jag misstagit mig i min uppfattning
om följderna af sambandet mellan de båda frågorna, men hvad
jag bestämdt bestrider är, hvad som framkastats derom, att anled¬
ningen till uppskofvet skulle vara något sätt att försöka komma
ifrån gifna förbindelser. Jag kan försäkra och innestå för att,
om ej denna fråga om förändrade grunder för kommunalbeskatt¬
ningen kommit emellan, jag skulle lramstält förslag om fram¬
läggande vid denna riksdag af eu kongl. proposition angående
försök till lösning af den kommunala rösträttsfrågan.
Nu medger jag gerna, att, om jag hade en lika pessimistisk
uppfattning som lagutskottets ärade vice ordförande om den tid,
som skulle åtgå för den senast väckta frågans lösning, en tid,
som han synes beräkna till flera tiotal år, jag skulle låtit mina
uppskofsskäl falla. Men jag kan ej dela denna uppfattning.
* Frågans vigt, intresset hos båda statsraagterna för frågans lösning
och arbetet inom den komité, som för ändamålet tillsatts, synas
borga för att man icke behöfver hysa några farhågor i sådan
rigta ing.
Emellertid är det ju ostridigt, att någon tid måste åtgå,
innan frågan kan blifva löst. Detta har gjort, att jag ansett det
vara regeringens skyldighet att, fastän man sedermera kan få
göra om hvad som nu kornme att beslutas, framlägga förslag om
afhjelpande af sådana missförhållanden med afseende på den
kommunala rösträtten, som äro mest påtagliga och om hvilka
enighet uppnåtts. Det är tydligt, att jag då rigtat mig på frågan
om bolags rösträtt. Denna fråga bar allt sedan första riksdagen
under det nya representationsskicket stått på dagordningen, och
med eu anmärkningsvärd enighet hafva inom båda kamrarne
uttalandena gått ut på, att något borde göras för en snar och
effektiv lösning.
Man har haft olika meningar, huruvida missförhållandena
skulle kunna afhjelpas genom att utflytta bolagens rösträtt på de
enskilda bolagsmännen, men jag tror, att de praktiska svårig¬
heterna af en sådan anordning gjort, att förslaget härom öfver-
Lördagen den 26 Mars.
31 N:o 20.
gifvits, och man bär enats om, att man måste söka botemedlet Angående
genom en relativ begränsning af rösträtten. ändrad lydelse
Vid de anmärkningar, som rigtats mot bolagens rösträtt, bar %gocy
man väl ej så noga skilt mellan de olika associationsformer, i förordningen
hvilka bolag uppträda, men anmärkningarna hafva egentligen omkommunal-
rigtats emot aktiebolags rösträtt, och då de andra formerna af styrelse
bolag, i förhållande till aktiebolagen, intaga eu mycket under- pa an et
ordnad ställning i detta afseende, bar jag på denna grund och ^ 0 ^
med anledning deraf, att jag i frågans närvarande skede ansett,
att man icke borde föreslå andra ändringar i den kommunala
rösträtten än som beböfdes för att afhjelpa de mest trängande
missförhållandena, föreslagit, att Kongl. Maj:t skulle begränsa sin
framställning till frågan om aktie bolagens rösträtt. Hufvudsak¬
ligen af samma anledning bar Kongl. Maj:t vidare begränsat för¬
slaget till aktiebolagens rösträtt för andra beskattnings föremål än
jordbruksfastighet. Ty, mine herrar, hvad angår jordbruksfastig¬
heter, så spelar aktiebolagens rösträtt, på grund af sådana, en
mycket underordnad betydelse gent emot aktiebolagens rösträtt på
grund af andra beskattningsföremål.
Den statistiska utredning, som uppgjorts, visar detta till full
evidens. Det är endast i ett län, Gotlands län, som aktie¬
bolagens rösträtt, på gruud af jordbruksfastigheter, är större än
deras rösträtt för andra beskattningsföremål, i procenttal räknadt.
Inom samtliga andra län är förhållandet motsatt.
För att nämna några siffror, så utgöra aktiebolagens jord-
bruksfyrkar, jemförda med deras fyrkar för andra beskattnings¬
föremål, i Norrbottens lån 29,3 procent, i Vesterbottens län 38,2
procent, i Vesternorrlands län 15,5 procent, i Gefleborgs län 18,4
procent, i Kopparbergs län 24,a procent och i Vestmanlands län
23,8 procent och så vidare.
För att sedermera gå ned till Elfsborgs län, så är procent¬
talet der 6 3; för Göteborgs och Bobus är det 4, Hallands 2,8,
Malmöhus 7,9, Kristianstads 2,7, Blekinge 8,4 _ Gotlands 63,2,
Kalmar 30,5, Kronobergs 20,8, Jönköpings 4,4, Östergötlands 7,1,
Södermanlands 7,1, Upsala 10,9, Stockholms 10,4. Uti sjelfva
kustsocknarna, der väl de egentliga sågverksdistrikten äro att
finna o< b der man mest klagat öfver aktiebolagens stora röstetal,
är dessa bolags röstetal, på grund af jordbruksfyrk, rent af för¬
svinnande litet, till bestyrkande hvaraf jag skulle kunna anföra
flere exempel, ehuru jag nu icke vill trötta kammaren med
vidare uppräkningar.
Ed annat skäl, hvarför i fråga om aktiebolagens röstetal
jordbruksfyrkarne betyda mindre, är det, att aktiebolagens röste¬
tal, på grund af besittning utaf jordbruksfastighet, har en så att
säga naturlig tendens att utspädas, dels i följd af att de fastig¬
heter, som af åtminstone de stora aktiebolagen besittas, äro för¬
delade på flere kommuner, dels ock på grund af arrendesystemets
N:o 20. 32
Lördagen den 26 Mars.
Angående tillämpning — beträffande detta sista veta vi ju, att för jord-
ändrad lydelse bruksfastighet röstar arrendatorn eller laudbon, och icke jord-
af §§ ll, 21,
59 och 73 i e&arel1-
förordningen Med hvad jag nu sagt vill jag naturligtvis icke förneka, att
om kommunal-{eko under de senare åren aktiebolagens förvärf af jordbruks-
styrelse
på landet.
(Ports.)
fastighet ökats i de norrländska länen; men den sociala fråga,
som dermed sammanhänger, nemligen den fara, man velat se för
den sjelfständige jordegareu att undanträngas från besittningen
af sin jord, den löses icke genom någon begränsning af aktie¬
bolagens rösträtt i kommunala frågor, utan häremot måste man
söka tillgripa helt andra botemedel.
Hvad angår andra delen af det utaf Kongl. Maj:t nu fram¬
lagda förslaget till rösträttens begränsning, eller att ingen må
rösta för högre röstetal, än som sammanlagdt tillkommer öfriga
röstegande inom kommunen, så har denna fråga, jag medgifver
det gerna, icke någon större praktisk betydelse, enär — såsom jag
ock framhållit i den kongl. propositionen — begränsningen skulle
ega tillämpning i allenast 30 af rikets samtliga kommuner. Skälet,
hvarför jag emellertid tagit upp denna bestämmelse, har varit
den fullständiga rigtigheten af ett sådant stadgande. Härvidlag
kan jag åberopa mig på hvad kontrasignanten af 1862 års kom¬
munlagar, Lagerstråle, yttrat om detta kommunala envälde: »Detta
innebär en tillintetgörelse af kommunalförfattningarnas grund och
anda vid deras tillämpning, ty man kan icke tala om kommunal
sjelfstyrelse och gemensam förvaltning, der eu enda dikterar
besluten».
Äfven af ett annat skäl har jag ansett rigtigt upptaga denna
begränsning, nemligen att den från och med år 1881 städse till¬
styrkts af lagutskottet, så ofta förslag i ämnet förefunnits, och
att denna kammare likaså alltid godkänt densamma.
Nu har sagts, såväl i motionerna beträffande denna sak som
ock i pressen, att hvad Kongl. Maj:t nu föreslagit vore så för¬
svinnande litet, att det icke kunde vara något skäl i att antaga
denna »s. k.» reform; ty toge man förslaget, så skulle man
äfventyra att icke komma längre, och det skulle sedermera heta
allt framgent, att allting vore väl bestäldt i och med antagandet
af detta förslag. Gent emot detta tillåter jag mig för det första
bestrida, att det verkligen skulle vara så litet detta, som Kongl.
Maj:t föreslagit. Af den kongl. propositionen ser kammaren
också, att aktiebolagens fyrktal skulle begränsas så, att det ifrån
att nu utgöra 2,467,411 fyrkar skulle nedgå till 786,643, eller
med mer än 66 procent, hvilket väl icke är en så liten nedsätt¬
ning^ Detta å ena sidan.
Å andra sidan tillåter jag mig att, oafsedt eller, rättare sagdt,
icke i öfverensstämmelse med hvad en ärad talare bakom mig
nyss yttrat, till kammaren hemställa, huruvida den icke handlade
klokast i att följa den väg, som lagutskottets ärade vice ord-
Lördagen den 26 Mars.
33 N:o 20.
förande i sill reservation utstakat, och huruvida icke försigtig- Angående
heten bjöde att hellie taga något äu intet, i synnerhet som man ändrad lydelse
icke köper detta_ »något» genom några eftergifter. Jag sägor%y0ch7s\'
»hellre något än intet». Jag vet nu icke frågans utgång i Första förordningen
Kammaren, men kan med temlig säkerhet förutse, att Första omkommunal-
Kammaren icke i något fall kommer att gå längre än hvad styrelse
Kongl. Maj:t föreslagit. Stannar således denua kammare inför ^L**?*'
något annat beslut, så kan för tillfället ingenting göras åt frågan, ( orts’
den hvilar fortfarande. Tager åter kammaren Kongl. Maj:ts för¬
slag, så har man derigenom erhållit eu begiansning i fråga om
aktiebolagens rösträtt för annat äu jordbruksfastighet, och det en
begränsning så stor, att jag tror, att icke någon enda af motio¬
närerna velat göra den större. Hvad åter angår de öfriga be-
skattningsföremålen, så har ju kammaren icke på något sätt
bundit sig, ty i detta afseende lemnaa ju frågan helt och hållet
öppen, och man har således beträffande dessa öfriga beskattnings-
föremål alldeles fria händer att sedermera ordna förhållandena
huru man vill. — Hela vår utveckling för öfrigt lär ju oss, att
vill man komma framåt i någon fråga, der kamrarne på grund
af sin olika sammansättning äro af principielt olika uppfattning,
måste man gå hvarandra till mötes; man kommer ingen vart på
annat sätt än genom att gå så småningom till väga. Man kom¬
mer då framåt, om det också icke går så fort, som några önska.
Dit är af dessa skäl, herr talman, som jag nu hemställer
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Bromée: I likhet med den förste ärade talaren,
anser äfven jag, att det kan vara onödigt att ingå i någon vid¬
lyftig detalj debatt angående det nu föreliggande förslaget eller i
någon särskild granskning af dess olika framställningar. Men då
jag nu fått ordet, så ber jag att emellertid få yttra några ord
i frågan.
Det är ungefär 3G år sedan förordningen om kommunal¬
styrelse på landet utfärdades, och redan hafva under åtminstone
de sista 20 åren nästan årligen motioner i ena eller andra rigt-
ningen och mer eller mindre långt gående framstälts om ändringar
i den kommunala rösträtten, och af dessa motioner hafva ganska
många åtminstone inom denna kammare tillvunnit sig rätt mycket
sympati. Ja, för ungefär 30 år sedan har frågan om inskränkning
af aktiebolagens rösträtt på sådant allvar varit före i till och med
Första Kammaren, att Första Kammaren i syfte att begränsa
aktiebolagens rösträtt beslutat till lagutskottet återremittera ett
dess betänkande.
Då denna fråga således varit så mycket före och så djupt
trängt in hos olika samhällsklasser, ja nästan hos alla lager af
befolkningen, så borde man, efter all den statistiska och öfriga
utredning som skett, hafva kunnat vänta sig, att uti detta afseende
Andra Kammarens Prof. 189S. Ko 20. 3
N:o 20. 34
Angående
ändrad lydelse
af §§ 11, 21,
59 och 73 i
förordningen
om kommunal¬
styrelse
på landet.
(Forts.)
Lördagen den 26 Mars.
ett förslag skulle framkommit, som i åtminstone någon män varit
mera tillfredsställande än den nu framlagda kong!, propositionen.
Det synes mig, som om efter all denna utredning, och då det är
ådagalagdt, att i mellan 40 och 50 kommuner inom vårt land
rösträtten för hvarje af dessa kommuner beherskas af blott en
enda person — för att nu icke tala om det stora antal kommuner,
der 2 å 3 personer tillsammans heherska rösträtten — det synes
mig, säger jag, som om dessa förhållanden bort vara kända för
lagutskottet och som om detta, efter alla dessa under flere år
gjorda framställningar i frågan och allt det arbete, som nedlagts
å densamma, också bort kunna något mera uppmärksamma och
i viss mån äfven behjerta denna sak; men så tyckes emellertid
icke vara förhållandet.
Jag må medgifva, att det nu föreliggande kongl. förslaget
om begränsning af aktiebolagens rösträtt i denna del kan vara
tilltalande, och jag tror äfven, såsom herr statsrådet och chefen
för civildepartementet nyss yttrade, att det icke fiunes någon bland
motionärerna i frågan, som med afseende derå yrkat en längre
gående begränsning af denna rösträtt. Jag och mina medmotio-
närer hafva dock, likasom åtskilliga andra i sina motioner, yrkat
derutöfver ett röstmaximum af 1 000 fyrkar. Men det är icke nog
med att begränsa aktiebolagens rösträtt för andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet. Jag tycker det borde vara lagutskottet
bekant, att bolagen lägga under sig jordbruksfastigheter i ofantligt
stor utsträckning. Det finnes stora byar, som de helt och hållet
rå om, ja, jag vågar till och med påstå, att det fiunes socknar,
der bolagen rå om hälften af jordbruksfastigheterna. Har det då
ingen betydelse att begränsa också rösträtten på grund af jord¬
bruksfastighets innehafvande, då man således känner till, hvad
af dylika fastigheter bolagen slagit under sig på de sista 10, 20
åren, eller att det inom flere kommuner finnas stora gods, som
kunna öfverrösta de öfriga röstegande inom samma kommun?
Från denna synpunkt kan det således icke vara underligt, att
man icke finner sig belåten med Kongl. Maj:ts förslag och särskildt
lagutskottets behandling af detsamma och de nu föreliggande
motionerna.
Det är ganska egendomligt, hvad som nyss yttrades af herr
civilministern om att rösträtten för jordbruksfastighet härvidlag
skulle betyda mindre, emedan aktiebolagens jordbruksegendomar
skulle vara spridda i många socknar och för resten deras jordbruk
upplåtits åt arrendatorer, hvilka således skulle få utöfva kommunal
rösträtt Ja, det är nog så, att. aktiebolagens jordbruksfastigheter
äro spridda i många socknar; men hvad betyder det, när bolagen
i alla fall ega intill och öfver hälften af en och samma sockens
jordbruksfastigheter, och hvad betyder det vidare, då det förhål¬
landet torde vara bekant, att bolagen uraktlåtit upprätta kontrakt
med sina arrendatorer, som således sitta så att säga lösa på
Lördagen den 26 Mars. 35 N:o 20.
hemmanen och naturligtvis icke hafva någon rösträtt, hvilken Angående
bolagen sjelfva i stället utöfva, när det synes dem lämpligt. ändradlydelse
Det är med fäst afseende på alla dessa förhållanden och den a{J§ l1™1-’
myckna så val tid och arbete, som nedlagts på att få ett i detta förordningen
afseende tillfredsställande rösträttsförslag, som jag för min del om kommunal-
icke kan vara med om det nu föreliggande förslaget, och derför styrelse
skall jag, herr talman, be att få yrka afslag å såväl Kongl. Majits 1>ä landet
förslag som utskottets hemställan, samt bifall till den af mig med (Forts )
flere i ämnet afgifna motionen.
Herr Persson i Rinkaby: Den förste talare, som hade ordet
1 denna fråga, har på ett tillfredsställande sätt redogjort för inne¬
börden af densamma och för hela frågans läge. Han har grupperat
de olika önskemålen i tre särskilda afdelningar och dervid be¬
tecknat dem som venster, center och höger. Jag tror nu, att det
kanske blir första gången, som jag får taga plats bland höger¬
männen, och derför skall jag be att få ange skälen härför.
Den nämnde talaren har på ett så känslofullt sätt uttalat sin
mening, att han dermed förskaffat sig instämmanden från en stor
del af kammarens ledamöter. Denna fråga, sådan som den nu
föreligger, är dock af den innebörd, att den kan lösas endast på
de partiella reformernas väg. Talaren i fråga har ju, såsom det
längst gående önskuingsmålet, uttalat sig för den meningen, som
innefattas i den af honom kallade venstermotionen. Jag skulle
gerna kunnat vara med om eu sådan motion, men om man vill
vinna något, måste man ju sluta sig till det förslag, som kan
samla de fleste omkring sig. Det är af denna anledning, som
jag denna gång kommit att sluta mig till högermännen.
Kongl. Maj:ts förslag kundo man icke taga, och långt åt
venster gående förslag kunde icke samla många meningsfränder
omkring sig i denna kammare och ännu färre i Första Kammaren.
Då alltså denna högermotion, såsom den förste talaren be¬
tecknade den, väcktes, så befans det, att en stor del af kammarens
ledamöter kunde sluta sig omkring densamma, och man trodde
sig dermed hafva vunnit något för den kommunala rösträttens
utsträckning.
Motionernas innebörd är genom den långa diskussionen i
kammaren redan tillräckligt känd, och det kan ju derför icke vara
mycket att säga i detta afseende. Jag vill derför inskränka mig
till att uttala den önskan, att kammarledamöterna ville sluta sig
kring den motion, som nu synes kunna samla flertalet omkring
sig, för att vinna något af hvad motionerna åsyfta.
Af denna anledning, herr talman, ber jag få yrka bifall till
friherre von Knorrings m. fl. i denna kammare väckta motion.
Herr Andersson i Pettersborg: Herr talman, mina herrar!
bör det första ber jag få tillkännagifva, att jag i allo instämmer
N:o 20. 36 Lördagen den 26 Mars.
Angående med den ärade utskottsledamoteu herr Ohlssons reservation, och
ändrad lydelse jag ber fgrst ocp främst att få understryka hvad som i reserva-
l1?-?1, tionen säges å sid. 30: »Gäller det således att, med bibehållande
förordningen åt sjelfva hufvudgrunden för bestående röaträttsbestämmelser,
om kommunal- under för handen varande förhållanden på lämpligaste sätt lösa
styrelse frågan om begränsning af den kommunala rösträtten på landet,
på landet. efter mju åsigt — i öfverensstämmelse för öfrigt med hvad som
(Forts.) rätteligen iakttogs, då den kommunala rösträtten i stad inskränktes,
— i begränsuingsafseende bestämmas icke blott ett relativt, utan
äfven ett absolut röstmaximum.» Men beträffande den lagtext,
som af den ärade utskotisledamoten föreslagits, kan jag icke in¬
stämma med honom, utan vill framhålla mitt förslag till lagtext
såsom det mest enkia och tydliga, ty, som vi veta, är det på få
ställen, som kommunalnämnderna besitta juridisk bildning, ja, på
många ställeu är det rent af ett straff att blifva vald till
kommunalordförande. Det betraktas åtminstone på många
ställen så.
Jag skall vidare angifva skälen, hvarför jag vidhåller mitt
yrkande om antagande af den af mig föreslagna lagtexten. Om
vi tänka oss en bevillniugsafgift af 50 öre, så uppkomma häraf
5 fyrkar, och då jag föreslagit 500 fyrkar såsom maximum, så
anser jag, att det kan vara tillräckligt, dä ju den högste röstande
då kommer att ega ett hundra gäuger större röstetal än den, som
har lägsta antalet röster.
Vidare har jag vid genomseende af Riksdagens protokoll vid
föregående behandling af denna fråga funnit stöd för min upp¬
fattning deruti, att eu förevarande, högt ärad ledamot af denna
kammare, herr Sven Nilsson i Efveröd, vid 1872 års riksdag före¬
slog ett röstmaximum af 480 röster, d. v. s. just den lägsta siffra
af taxeringsvärde, som berättigar till valbarhet i Första Kammaren.
Då jag finner, att eu så ärad* ledamot af denna kammare kunnat
gå ned till detta röstetal, så anser jag, att jag ingalunda kunnat
beskyllas för att hafva gått ned för långt, då jag föreslagit ett
röstetals-maximum af 500 röster.
Då emellertid så väl Kongl. Majts proposition som lag¬
utskottets förslag icke tillfredsställer mig, så skall jag be att få
tillkännagifva, att jag kommer att rösta för afsteg å så väl Kongl.
Majds förslag som lagutskottets hemställan, det må gå huru det
vilt. Väl har herr statsrådet och chefen för civildepartementet
och äfven en annan talare framhållit, att vi icke skulle vinna
någonting genom att icke antaga detta förslag, men det är icke
min åeigt. När man vill eu reform, säger man väl, att man bör
sträfva att så småningom komma till målet. Men jag tror;
att man genom att antaga denna reform skjuter målet längre
bort ifrån sig.
Jag vill äfven erinra herrarne om, att det är 50 år sedan ett
vågsvall kom ifrån södern — nej, jag tror knappast att det kan
Lördagen deri 26 Mars.
37 N:o 20.
betecknas som elt vågsvall, det var väl blott en dyning — men Angående
i denna dyning låg just rösträtten. Det kan ju sägas, att någotlydelse
sådant icke kan förekomma mera. Men jag vill endast draga i a59 och 73 i’
kammarens minne ett par gånger, då sådana dyningar före- förordningen
kommit. Jag vill endast nämna orden Dannevirke och representa- om kommunal-
tionsförändringen, för att blifva förstådd, hvad jag menar och styrelse
hvad jag syftar på. Jag tror icke, att det skulle hafva behöfts
mycket till, för att elden skulle hafva lågat upp under askan. t,or s)
Det kunde hända äfven nu, ehuru vi nu diskutera denna fråga
så lugnt, det kan hända, att det kommer den dag, då olja blir
gjuten på elden under askan, och då komma vi icke att diskutera
denna fråga lika lugnt som nu. Men derför kan jag icke påtaga
mig ansvaret. Ansvaret derför må hvila på regeringen och lag¬
utskottet.
Jag skall icke framställa något yrkande för närvarande, utan
har endast velat göra detta uttalande.
Herr Eriksson i Qväcklingen: Herr talman, mina herrar 1
Då jag är enskild motionär i och dä jag anser den föreliggande
frågan synnerligen vigtig, skall ja be att få yttra några ord.
Jag skall då först beklaga, att, när man nu ändtligen står
inför denna stora frågas slutligs lösning, man icke har mera att
vinna, än hvad detta utskottsbetänkande utvisar. Då regeringen
kom med sitt förslag till frågans lösning, hvilket af mig och så
många andra af denna kammares medlemmar ansågs allt för litet,
tog jag mig friheten väcka en motion, hvari jag liksom regeringen
uteslutande vände mig mot aktiebolagen. Jag ansåg nemligen,
att aktiebolagens jordbruksfyrkar icke borde hafva större rätt att
sitta i orubbadt bo än deras syskon, inkomstfyrkarne, och skälet
derför skall jag i korthet angifva vara, att, trots civilministerns
nyss gjorda påstående, att genom arrendesystemet aktiebolagens
jordbruksfyrkar mer eller mindre skulle försvinna, det dock, efter
hvad jag bär mig bekant, i verkligheten förhåller sig så, att
bolagen öfverlåta sin jord på arrende på sådant sätt, att kontrakt
icke lemnas, utan arrendatorerna sitta som lösa brukare, och
bolagen således sjelfva innehafva rösträtten för sin jord. Således
kan icke, enligt min uppfattning, på detta sätt någon förminsk¬
ning i bolagens jordbruksfyrkar komma till stånd. Det är just
mot detta förhållande, som jag rigtat min motion, och det synner¬
ligast derför, att i de norrländska kommunerna, och i all synnerhet
de inre kommunerna, ett sådant förhållande eger rum, och bolagens
fyrktalsvälde, på grund af jordbruksfyrkar, der spelar en utom¬
ordentligt stor rot. Nu medgifver jag villigt, att den föreslagna
begränsningen vis ä vis inkomstfyrkarne skulle hafva stor bety¬
delse, när det gäller kustsocknarne, der bolagen hafva sin egent¬
liga industri. Men, som sagdt, när det gäller de inre delarne af
landet, har den alls ingen betydelse. Detta påvisade jag också
N:o 20. 38
Lördagen den 26 Mars.
Angående helt kort i min motion, men lagutskottet bar icke på minsta sätt
uPPmärksammat det, och som jag nu icke heller erhållit understöd
59 och h i af någon reservant, så skal! jag icke tillåta mig yrka bifall till
förordningen urin motion, utan skall be att få instämma i det yrkande, som
om kommunal af herr Zetterstrand från Norrköping blifvit framstäldt.
styrelse
^(ForteT Herr Göransson: Herr grefve och talman, mina herrar!
01 s' Utskottet anser, i likhet med herr statsrådet och chefen för civil¬
departementet, att med förslag om lösning af den kommunala
rösträttsfrågan i dess helhet bör anstå i afbidan på den utgång,
som frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen
kan komma att erhålla. Jag kan emellertid för min del icke
finna, att dessa frågor ega ett sådant sammanhang med hvar¬
andra, att det bör vara nödvändigt att uppskjuta den nu före¬
liggande reformen, till dess man fått den andra genomförd, syn¬
nerligast som vi icke veta, huru lång tid det kan dröja, innan
detta kan komma att ske. Som hvar och en vet, hafva städerna
för länge sedan fått en begränsning i den kommunala rösträtten.
Skulle ändrade grunder för den kommunala beskattningen eu
gång komma till stånd, så måste väl dessa tillämpas såväl i
städerna som på landsbygden, och om man tror sig kunna till-
lämpa de nya beskattningsgrunderna i städerna, oaktadt en röst¬
rättsbegränsning der redan eger rum, så bör det icke blifva
svårare att tillämpa samma grunder i landskommunerna, efter
sedan en rösträttsreform är genomförd der. Det synes mig således
icke vara något skäl att uppskjuta denna frågas lösning, till dess
man får den kommunala beskattningsfrågan löst.
Det förslag, som nu utaf Kongl. Maj:t är framlagdt, och som
utskottets majoritet har enat sig om, anser jag för min del icke
vara tillfredsställande. I de större kommunerna, der de stora
bolagens välde existerar, der blir det icke tillräckligt med denna
begränsning. I den kommun, jag tillhör, finnes det ett fyrktal af
154,077 fyrk. Beräknar jag eu begränsning deraf för bolagen
till eu tjugondedel, så komma de att ega ett rösträttsbelopp af
7,703 fyrk. Det anser jag för min del vara allt för mycket.
Dessutom fiunes der ett större bolag, hvars disponent, ensamt för
sin del, eger ett fyrktal af 5,992 fyrk och som icke på något sätt
skulle träffds af detta förslag.
Vi hafva helt nyligen sett i pressen ett exempel på, hvilket
rnagtmissbruk kan ega rum med nu gällande bestämmelser för
den kommunala rösträtten på landet. Då detta exempel är hem-
tadt från den valkrets, jag har äran representera, skall jag tillåta
mig att litet närmare relatera detsamma.
Det beslöts, att för kommunen skulle tecknas aktier i en
jernväg för 50 000 kronor. Det beslutet var det icke någon
egentlig tvist om, enär det då icke var bestämdt, hvilken sträck¬
ning jernvägen skulle komma att få. Detta blef sedermera bestämdt,
Litrdagen den 26 Marg.
39 N:o 20.
och då visade det sig, att sträckningen blef sådan, att kommunen Angående
i sin helhet fick endast obetydlig nytta af jernvfigeu, men att ettäJlJ‘^dl1y1del^
bruk, som låg i ena hörnet af kommunen, skulle komma att få %goch 73
den egentliga nyttan efjernvägen. Då hölls en kommunalstämma, förordningen
der det ytterligare beslöts en teckning i den jernvftgen för 30,000 omkommunal-
kronor, trots protest från kommunens nästan alla öfriga röst-
berättigade, som voro närvarande vid stämman. Bolaget dref pa*'
igenom beslutet, Sedan enades de öfriga inom kommunen om v or s
ett förslag för att få en bibana i en annan rigtning, som skulle
vara till mera gagn för kommunen i sin helhet, och erhölls äfven
koncession på den banan. Då gingo de å sin sida till kommunal¬
stämman med begäran, att kommunen äfven för den banan skulle
teckna 30,000 kronor. Men då sade bolaget med sin röstöfver-
vigt nej till detta förslag och dref äfven sin vilja igenom vid
stämman. Sedan hölls äter en kommunalstämma, på begäran af
samma bolag, och der beslöts ytterligare eu teckning af 20,000
kronor för denna bana, som det sjelft hade nytta af. 100,000
kronor har bolaget således drifvit igenom att kommunen skulle
teckna sig för i denna jernväg; men då kommunens öfriga med¬
lemmar ville hafva ett belopp af 30,000 kronor till den jernväg,
som de skulle kunna hafva någon nytta af, då vägrade bolaget
och röstade omkull alla de öfriga.
Detta, mina herrar, anser jag vara ett exempel, som talar för¬
de orättvisor, för att icke säga orimligheter, hvartill nu gällande
bestämmelser om kommunal rösträtt kunna leda.
Nu har man sagt här, att man skulle få eu ytterligare be¬
gränsning lättare igenom sedan. Men jag tror, att vi hafva er¬
farenhet derom, att då man fått eu lagändring igenom och
sedan kommer och vill hafva en ny ändring i denna lag, så
mötes man vanligen med det uttrycket, a’t vi hafva så nyligen
ändrat detta och vi skola dröja, tilt dess vi få se verkningarna
deraf, 0. s. v. Och jag fruktar för, att det äfven skulle komma
att gå på samma sätt härvidlag; om vi nu skulle taga denna
lilla obetydliga, opraktiska reform, så skulle vi få vänta kanske
i årtionden, innan vi få någon verklig reform genomförd.
Det har äfven framhållits här, att bolagens jordbruksfastigheters
rösträtt icke skulle hafva någon egentlig betydelse eller åtminstone
endast liten betydelse, och det framhölls af civilministern, att dessa
bolag hade en stor del af sina jordegendomar utarrenderade. Ja, de
ha visserligen eu del jord upplåten åt brukare, men jag har alldeles
samma erfarenhet från den ort, jag tillhör, som en föregående talare,
att nemligen dessa bolag hafva sina jordegendomar utarrenderade,
men att airendatorn icke har något kontrakt, och att derför bolaget
fortfarande utöfvar rösträtt för största delen af sina fastigheter.
Derför kan jag icke duna något skäl att göra skilnad mellan
jordbruksfastighet som ett bolag eger, och dess öfriga beskattnings-
föremål.
N:o 20. 40
Lördagen den 26 Mars.
Angående Det är antaglig!, att denna fråga äfven denna gång, liksom
äwlrad lydelse m&nga föregående, kommer att falla genom kamrarnes olika beslut.
%9ech f.9 i M6n hellre vill jag, för min del, att frågan faller, än jag vill gå
förordningen in på ett sådant förslag, som utskottet här framlagt. Då jag
omkommunal- emellertid icke kan finna några skäl för att man me 1 afseende på
styrelse aktiebolag skall begära en mindre begränsning, än Kongl. Maj:t
ai< \ ' föreslagit, så kan jag för min del icke yrka bifall till herr Zetter-
or s' stämds förslag, utan jag skall, oaktadt jag kan förstå, att det
icke har mycken utsigt till framgång, tillåta mig att yrka bifall
till min motion.
Herr Ljungman: Då det gäller att förstärka landets försvar
och skaffa krigsmateriel, då vill man taga utlandets erfarenhet
på det allra noggrannaste till råds. Man skall hafva allt efter
de allra nyaste och bästa modeller, och allt skall vara så tids¬
enligt som möjligt. Men när man kommer in på den inre för¬
valtningens område, då är det helt annorlunda; då är det, som
om utlandets erfarenhet icke funnes till; då afspärrar man sig,
snart sagdt, värre än i sjelfva Kina. Och hvad som i nämnda
hänseende uträttats i utlandet på lagstiftningens område synes
vara fullkomligt obekant.
Så tyckes det särskilt vara i denna fråga. Man har nem¬
ligen, beträffande den kommunala rösträtten, icke tagit någon
hänsyn till utlandets ofantligt stora erfarenhet på detta område,
utan man har utan vidare utgått från följande två förutsättningar.
Den ena förutsättningen är deu, att frågan nödvändigt skall
lösas genom begränsning af röstetalet ofvanifrån, och den andra
är den, att den politiska stiltje, som för närvarande råder i vårt
land, skall fortfara allt framgent, och att allmänheten sålunda
skall blifva belåten med hvad Riksdagen nu gifver den i afseende
på den kommunala rösträtten. Granskar man emellertid dessa
förutsättningar, så skall man snart finna, att de äro origtiga.
Att vinna målet i afseende på rösträtten genom begränsning
ofvanifrån, det är omöjligt; ty vi måste utgå ifråu, att i regeln
uti kommunerna finnas olika förmögenhetsklasser. Skall man
sålunda genom begränsning vinna något, som är något, så måste
man ju taga till så mycket, att man åtminstone beröfvar rike¬
domen dess afgörande inflytande, och då kommer magten att
ligga hos medelklassen. Begränsar man ett dugtigt tag till, då
beröfvar man äfven medelklassen dess inflytande så, att all magt
faller ho3 de lägst beskattade. Huru man än går till väga med
begränsningen, blir det alltid så, att hela magien faller hos blott
en enda förmögenhetsklass, och de andra blifva tillbakasätta.
Såsom förhållandena nu utvecklat sig här i Riksdagen, vill man
tydligen, att förmögenheten skall få tillbörligt inflytande; men å
andra sidan bör man ju äfven gifva de lägst beskattade ett till¬
börligt inflytande på den kommunala förvaltningen, om missnöje hos
Lördagen den 2(3 Mars.
41 N:o 20.
dessa skall undvikas och deras förkärlek för de bestående sociala Angående
förhållandena ernås. Intetdera står rättvisligen att vinna genom bydeZse
en begränsning ofvanifrån enligt någotdera af de framstälda för-%gocl 73 i’
slagen. Man blir tvungen att söka något nytt uppslag för att förordningen
vinna sitt syfte, ty det kan icke ernås på detta sätt. Allt, hvad om kommunal-
man vinner genom att antaga något af de framlagda förslagen, är, styrelse
att man kommer in på en galen väg, som leder dit man icke vill. l,a fnn(let
Hvad åter beträffar den andra af de nämnda förut«ättnin- J'orts)
garna, eller att den nuvarande politiska stiltjen skall fortfara och
medföra belåtenhet med något af nu föreliggande förelag, så
visar all erfarenhet, att efter stiltje kommer storm; och jag tror
icke, att vi framdeles komma att få sådana lugna och kalla för¬
hållanden i politiskt hänseende, som vi nu hafva. Icke heller
tror jag, att, om vi nu antaga det ena eller andra förslaget, man
framdeles skall blifva belåten med det, utan jag tror, att redan
första riksdagen derefter man finge motioner om ytterligare be¬
gränsning. Det är ju så ytterst lätt att ändra siffran 10 eller 20
till en annan än högre siffra; och det blefve ett oupphörligt begrän¬
sande, ett begränsande på begränsande, så länge något finnes
qvar att vidare begränsa. Jag tror derför för min del, att det
är klokt att afslå samtliga förslag och söka få till stånd en utred¬
ning, som går ut på att åstadkomma en kommunalrösträttsreform
på mera modern grund, som helt och hållet löser frågan i ett
enda tag. Och derför hemställer jag om afslag såväl å Kongl.
Maj:ts förslag som å motionen.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talmani Detta är eu
fråga, som årligen återkommit under hela min riksdagsmannatid.
Motioner hafva hvarje år afgifvits i syfte att begränsa den kom¬
munala rösträtten, och Andra Kammaren har dervid städse visat
sig mycket liberal, men Första Kammaren har alltjemt motsatt
sig frågans lösning i sådan rigtning. Nu har lagutskottet i år
sökt åstadkomma något resultat i fråga om ändring i den kom¬
munala rösträtten, men icke lyckats ernå enighet, utau har
betänkandet framkommit med reservationer i olika former. För
min del har äfven jag i reservationsväg framstält ett förslag,
hvartill jag skall anhålla att få yrka bifall, icke derför, att jsg
tror, ait detta mitt förslag blifver af Riksdagen antaget, utau
derför, att detta förslag, enligt mitt förmenande, är sådant, att man
genom antagande af detsamma kan få till stånd ett sammanjemk-
ningsförslag mellan Första och Andra Kammaren.
Herr friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Jag har
begärt ordet med anledning af den förste ärade talarens yttrande.
Han uttalade nemligen den åsigt, att sannolikt kunde det icke
blifva lag, som Audra Kammaren i dag uti denua fråga komme
att besluta, tyr Första Kammaren skulle nog komma att fatta ett
N:o 20. 42
Lördagen den 26 Mars.
Angående annat beslut än Andra Kammaren, och således kunde det först
andrad lydelse yj<j en blifvande sammanjemkning af dessa olika beslut blifva
59 och 73 i fråga om> livad som skulle blifva lag. Om nu den ärade talaren
förordningen bär rätt härutinnan, kvilket jag för iniu del tror, så återstår då
om kommunal alt afgöra, hvilket förslag Andra Kammaren bör antaga för att
styrelse åstadkomma en sammanjemkning med Föista Kammarens beslut,
^Forts i 0C^ * det afEeeQdet korn den ärade talaren till det resultat, att
1 01 s Andra Kammaren borde antaga herr Ohlssons i Vexiö reservation.
Jag är dock icke alldeles af samma mening. Visserligen kan
jag erkänna, att, om vi antaga det åt friherre Knorring m. fl. här
afgifna förslaget, det skulle blifva allt för litet att jemka på, men
jag skulle icke heller vilja antaga herr Ohlssons förslag, ty det
finnes ett annat förslag, som, enligt min tanke, är bättre, nemligen
det, herr Dahn framstält i sin motion och herr Nilsson i Skärhus
upptagit i den af honom afgifna reservationen.
Om vi antaga herr Ohlssons förslag, så gå vi ifrån den
ifrågasatta tjugondedelen för bolagen. Ja, då säger sannolikt
reservanten: Vid sammanjemkningen skola vi gå Första Kammaren
till mötes på det sätt, att äfven vi skola taga en tjugondedel för
bolagen. Men detta befarar jag Första Kammaren icke kommer
att anse såsom ett tillmötesgående från vår sida, utan tvärtom
betraktar det såsom en fördel för oss sjelfva. Det är således för
att få behålla denna tjugondedel, som jag icke vill vara med om
att antaga herr Ohlssons förslag. Denna tjugondedel åter är
bibehållen i herr Nilssons i Skärhuä reservation. Antaga vi den¬
samma, hafva vi således beträffande bolagen bestämt denna
tjugondedel, och sedermera återstår att söka sammanjemka öfriga
olikheter i kamrarnes beslut. Det är derför, att jag har den
uppfattningen, att sammanjemkningen derigenom blifver lättare
att åstadkomma, som jag för min del vill yrka bifall till herr
Dahns förslag.
Hvad angår den näst siste talarens förslag, vore det kanske
tids nog att tala derom, då det blir fråga om att antaga det, som
verkligen skall blifva lag. Han yrkade rent afslag och önskade
en utredning. Detta kan ju möjligen vara rigtigt, men enligt
min tanke är dock detta en fråga, hvars lösning så allmänt
önskas i landet, att man icke borde nöja sig med att begära en
utredning, i synnerhet då en sådan så nyligen egt rum.
Hvad nu beträffar rösträtten, så säger man, att det är rätt¬
vist, att hvar och eu skall rösta efter hvad han betalar. Det
kan nog vara eu synlig rättvisa, men jag vill fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att hvar och eu betalar för hvad han har
i inkomst, och vid sådant förhållande är det naturligen icke
svårare för den, som betalar 5,000 kronor, än för den, som
betalar 500 kronor, ty de betala i samma proportion. Efter
denna princip skulle man rent utaf komma till rösträtt per
capita, och det skulle måhända vara det rättvisaste, men vi
Lördagen den 26 Mars.
43 N:o 20.
hafva vant oss vid, att med penningen följer magt, och derför Angående
kan man icke gå så brådstörtad t till väga. Dock tror jag icke, ändrad lydelse
att det skadar, att man något litet tager magten från penningen
och börjar så småningom. Vi kunna således, enligt min tanke, förordningen
gerna arbeta på de föreliggande förslagen och böra icke begära om kommunal
en ny utredning. styrelse
Herr talman! För att redan innevarande år komma till något pa landet-
resultat, tror jag således, att Andra Kammaren bör antaga den af (Forts )
herr Nilsson i Skärbus afgifna reservation, till hvilken jag an¬
håller att få yrka bifall.
Herr Dahn: Ja, herr talman, med antagandet af ett absolut
rösträllsmaximum på 1,000 kronor kan det synas, som om ett
relativt maximum på eu tiondedel, lika för bolag och för andra,
skulle vara till fyllest, och det kan ju också vara möjligt att få
något sådant till stånd genom eu sammanjemkning, ehuru jag ej
tror det. Men med afseende på ett sådant förslag som det af
friherre von Knorling framlagda vill jag framhålla, att om någon
sammanjemkning mellan detta förelag och utskottets, i fall Första
Kammaren antager det senare, skall kunna ega rum, så måste
eftergifterna från Andra Kammarens sida blifva större, än som bör
medgifvas med hänsyn till denna kammares uppfattning i frågan.
Hvad jag emellertid för min del icke kan vara med om är
naturligtvis ett sådant förslag, som Kong!. Maj:ts eller utskottets.
Ty enligt min öfvertygelse är det möjligt att få ett bättre förslag
antaget, och det är möjligt derför, att vi hafva bundsförvandter
i denna fråga, nemligen godsegarne i Första Kammaren, hvilka
se, att bolagen växa äfven dem öfver hufvudet. Men blir röst¬
rätten icke begränsad för öfriga stora röstegare på samma gång
som för bolagen, så kunna herrarne nog få vänta länge, innan
man får Första Kammaren att vara med på eu begränsning, som
skulle komma att gälla de stora jordagodsen. De höra nog följas
åt, dessa båda kategorier af röstberättigade; och derför vill jag
på inga vilkor vara med om det förslag, som Kong]. Maj:t fram¬
ställ. Om det är utsigt, att herr Nilssons reservation, som är
detsamma som min egen motion, antages i denna kammare,
hvilken reservation jag anser mycket praktisk för sammanjemk¬
ning, vill jag naturligtvis vara med på den; men i annat fall kan
jag vara med om herr Ohlssons i Vexiö reservation.
Herr friherre von Knorring: Herr talman, mina herrar!
Innan jag närmare inlåter mig på denna fråga, skall jag taga mig
friheten att förutskicka den anmärkningen, att, om Första Kam¬
maren hade kunnat ana, att regeringen, vare sig den nuvarande
eller någon föregående, skulle hafva framlagt ett förslag om in¬
skränkning af den kommunala rösträtten på landet, af så obetydlig
beskaffenhet, som det till denna Riksdag atgifna, Första Kammaren
N:o 20. 44
Angående
ändrad lydelse
af §§ 11, 21,
5,9 och 73 i
förordningen
om kommunal-
styrelse
på landet.
(Forts.)
Lördagen den 26 Mars.
sannolikt redan före år 1894 skulle hafva gått in på ett förslag
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Deraf skulle jag vilja draga
den slutsats — ehuru den visserligen icke håller streck inför
logikens skarpaste lagar — att det Sr litet för sent att framkomma
med ett förslag om inskränkning af den kommunala rösträtten
af icke större omfång, än det förslag besitter, som regeringen nu
framlagt. Det är så mycket mera för sent, som sedan år 1892,
då de kommunala statistiska uträkningar, hvarpå detta förslag
grundar sig, verkstäldes, en stor mängd nya aktiebolag uppstått,
hvilka, liksom flera af de gamla, hafva i vissa landsändar
ådagalagt en betänklig tendens att slå under sig stora arealer
jordbruksfastighet.
Chefen för civildepartementet yttrade visserligen, att dessa
bolag med afseende å sina jordbruksfastigheter icke kunna göra
sig på något väsentligt sätt gällande inom kommunen, men jag
är af en motsatt tanke, särskilt hvad Norrland beträffar.
Det förslag, som jag nu anhåller att få understödja, nemligen
den af femtio ledamöter i denna kammare undertecknade motio¬
nen, hvilken äfven vunnit understöd af fem reservanter i lag¬
utskottet, måste försvaras å ena sidan emot dem, som i likhet
med Kongl. Maj:t anse, att icke någon nämnvärd utsträckning af
den kommunala rösträtten för närvarande bär ske, och ä andra
sidan mot dem, hvilka anse, att eu begränsning med ett relativt
maximum är för obetydlig, hvarför äfven ett absolut sådant borde
fastställas. Hvad Kongl. Maj:ts förslag angår, bär chefen för
civildepartementet framhållit skälet, hvarför han icke velat föreslå
inskränkning i rösträtten för andra än aktiebolag, det skälet nem¬
ligen, att rösträtten inom kommunen kan ega sammanhang med
de nya kommuualskattelagar, som möjligen komma att föreläggas
Riksdagen.
Jag kan naturligtvis icke erkänna giltigheten af detta skäl
emot ett något längre gående förslag till inskränkning af den
ifrågavarande rösträtten, ty det kan ju dröja ett decennium och
kanske ännu längre, innan eu ändring af de kommunala skatte-
förbållandena varder af Riksdag och regering antagen.
Den förste reservanten, herr Husberg, som, besynnerligt nog
kommit till samma resultat som Kongl. Maj-.t, har geuom sitt
ogillande af Kongl. Maj:ts motiv äfven ryckt fötterna undan det
kongl. förslaget.
Hvad beträffar den ifrågavarande motionen, anhåilor jag att
få anföra några siffror, som bevisa, att man genom denna icke
går i en sådan retning, att icke till och med Första Kammaren
kunde låta sitt motstånd i frågan falla.
Enligt 1892 års statistik utgöra alla, som hafva kommunal
rösträtt på landet, utom aktiebolag, cirka 512,000 röstegande, och
af dessa 512,000 är det icke mera än 1,637, som skulle träffas
af den begränsning af rösträtten till eu tiondedel, som föreslås i
Lördagen den 20 Mars.
45 N:o 20.
nämnda motion. Det är ju icke många, men å andra sidan får Angående
jag medgifva, att den inskränkning, som de skulle lida, medförde,
att de förlorade i medeltal 45 procent sf sin rösträtt. DerigenomaJ5ff
skulle visserligen den största olägeheten vara afvärjd med afseende förordningen
å de högre röstetalen. Det genom motionen framlagda förslaget om kommunal
är i alla fall moderat. De olyckliga följder af den kommunala
rösträttens inskränkning, som motståndarne till densamma tro sig ^■porta')'
förutse, skulle med all sannolikhet uteblifva.
Eu särskild, lycklig påföljd af förändringen skulle, enligt mitt
förmenande, blifva den, att större lifaktighet i kommunalt hän¬
seende skulle uppkomma i sådana kommuner, der de mindre
röstetalen för närvarande icke se någon möjlighet att någonsin
göra sig gällande, och der således dessas intresse för de kommunala
angelägenheterna måste vara mycket litet.
Då vi derjemte betänka, att Audra Kammaren fyrfaldiga
gånger antagit detta kommunala streck — en tiondedel — så
tror jag, att vi hafva tillräckligt många motiv för antagandet af
detsamma äfven nu.
Jag vill nu vända mig mot dem, som anse, att icke allenast
ett relativt maximum, utan äfven ett absolut sådant bör fastställas.
Man har då föreslagit 1,000 kronor såsom ett lämpligt absolut
maximum. En sådan begränsning skulle emellertid, enligt min
tanke, komma att träffa ofantligt ojemnt. Det kunde medföra, att
personer eller bolag, som hade eu rösträtt, som grundade sig på
40 000 ä 50,000 fyratal, skulle blifva nedpressade till en rösträtt
för 1,000 fyrktal, på samma gång som andra, som hade rösträtt
för 1,100 å 1,200 fyrktal, skulle nedpressas endast till samma
summa. Jag tror icke, att det är möjligt att tänka på genom¬
drifvande af ett sådant förslag, så länge Första Kammaren är
sammansatt på det sättet, som nu är fallet.
Orsaken, hvarför man valt denna siffra 1,000, är, såvidt jag
kunnat förstå, tvåfaldig. Den ena är den, att det icke finnes någon
statistisk utredning angående de olika klasser af löstagande i
landskommunerna, som hafva röster för mer än 1,000 fyrkar, utan
dessa äro i 1892 års rösträttsstatistik sammanförda till ett helt.
Man kunde annars tänka sig, att, om det är nödvändigt
att bestämma ett absolut rösträttsmaximum, en annan siffra,
t. ex. 2,000, 3,000 eller 5,000, voro lämpligare än 1,000. Men
man bär icke kunnat välja eu annan siffra än 1,000, enär den
nämuda bristen i statistiken utesluter möjligheten att undersöka
och pröfva, huru eu annan siffra skulle verka. Det beror således
mera på eu tillfällighet i afseende å den statistiska undersöknin¬
gen, att man tagit rösträtt för 1,000 fyrkar såsom rösträttsmaxi¬
mum. Jag tror, att en så långt gående nedpressning skulle vara
alldeles för våldsam.
Det andra skälet, att man föreslagit till maximum rösträtt
för 1,000 fyrkar, är, att på det sättet likhet skulle inträda mellan
N:o 20. -IG
Lördagen den 26 Mars.
Angående städerna och landet, ty det i städerna gällande rösträttsmaximum
ändrad lytldse jqq rggter motsvarar rösträtt för 1,000 fyrkar på landet. Men
59 och 73 i rnåste dock fästa oss vid den väsentliga olikhet, som ligger
förm-dningen deri, att i städerna det är stadsfullmägiige, som sitta inne med
om kommunal- beslutanderätten i nästan alla frågor, så att dessa 100 röster
Töandet SIVFäuc*as hufvudsakligen för val af dessa, medan man på lands-
va(V a* e ' bygden deremot besluter i primärförsamlingarna, d. v. s. kommunal-
'01 s' stämmorna. Denna olikhet är så betydlig, att man icke kan
jemföra förhållandena på landet och i städerna i ifrågavarande
hänseende.
Jag skulle nu kunna sluta, men vill först fästa uppmärksam¬
heten på ett förhållande, som tjenar till en liten belysning af
denna fråga. 1866, då det nya representationsskicket infördes,
förändrades den politiska rösträiten i en rigtning, som gick ut på
att lägga magten hos medelklassen, denna stora klass i vårt land,
hvilken ständigt förökas. Den förändring, som vi nu föreslå i
afseende på den kommunala rösträtten, går i alldeles samma rigt¬
ning, i det att man vill taga ett steg icke till ett fullkomligt
upphäfvande, men till förminskande af den öfvermagt, som i
många kommuner utöfvas af ekonomiska storheter. Steget är icke
stort, jag medgifver det, men borde derför icke heller vara före¬
mål för så starkt motstånd från vår medkammare, som verkligen
är förhållandet. Jag hoppas emellertid, att, om vi icke segra
denna gång, vi skola segra inom en kort framtid. Under denna
förhoppning, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den motion,
som jag har framburit.
Herrar Ericson i Ransta och EricJcson i Bjersby instämde häruti.
Herr Husberg: Herr talman, mina herrar! I likhet med
den af kammarens ledamöter, som först hade ordet i denna fråga,
intager jag den ståndpunkt, att man vid fattande af sitt beslut i
denna sak måste se till, hvad som efter gällande förhållanden kan
vara det mest praktiska att göra, och att man således bör kunna
gå in på en modifikation i det förslag, som man helst ansluter sig
till, eller taga blott en del deraf, om man vinner något för den
goda saken. Den tanke, som jag uttalat i min reservation, är
nu den, att jag förordat utskottets hemställan, sådan den är i
sjelfva klämmen, och jag har gjort det derför, att jag ansett, att
om Riksdagens båda kamrar nu skulle kunua ena sig om att
taga den eu tjugondedel, som är föreslagen, skulle detta steg icke
blott icke motverka, utan bereda väg för och underlätta fortsätt¬
ningen af reformen, eu fortsättning, som jag i mm reservation
betecknat såsom synnerligen önskvärd.
Då jag uttalat denna tanke, vill jag med ett par ord angifva,
hvarför jag anser, att antagandet af det kongl. förslaget skulle
kunna en sådan verkan åstadkomma.
Lördagen den 26 Mars.
47 N:o 20.
Min uppfattning har varit deD, att, om Riksdagen nu besluter, Angående
att aktiebolagen icke få utöfva rösträtt för andra beskattnings- ä)^rad lydelse
föremål än jordbruksfastighet för mer än Vso, en sådan lagbestäm- Mod/nl’
mola ovilkorligen skall för hvar och en framställa sig såsom ett förordningen
provisorium, vid hvilket man icke kan blifva stående, ty det omkommunal-
måste för den allmänna rättsuppfattningen ligga alldeles klart, styrelse
att här kan man icke stanna, utan att steget måste tagas ut pu *an<let-
vidare. Då bl r frågaD, huruvida man genom den vidtagna för- (Forts-)
ändriDgeu har fått, om jag så må säga, någon hjelp till att taga
nästa steg. Det har jag ansett först derför, att den allmänna
rättsuppfattningen måste kräfva, att denna ojemnhet undanrödjes;
ty en ojemnhet är det ju att blott begränsa aktiebolagens röst¬
rätt, och sedan af den anledningen, att vi derigenom i den fort¬
satta kampen för reformens förande vidare finge till bunds-
förvandter de mägtiga bolagen, då det ju är uppenbart, att dessa
bolag, hvilkas rösträtt blir så starkt reducerad, sedermera skola
samverka för att föra reformen vidare, medan nu detta bolags-
intresse kanske som bäst håller på att i Första Kammaren strida
mot reformen.
Af dessa skäl har jag bestämt min ståndpunkt i saken och
yrkar bifall till det yrkande, som förut framstälts, nemligen att
utskottets hemställan måtte vinna godkännande.
Herr Hy dberg förenade sig med herr Husberg.
Herr Holmgren i Värnhem: Herr talman, mina herrari
Jag skall gå kammarens berättigade önskningar till mötes genom
att eu verkligen latta mig mycket kort och lofva att icke gå in
på frågans realitet, utan begagna mig af min grundlagsenliga
rätt att såsom folkrepresentant förklara, att det föreligger ett
berättigadt intresse hos den stora massan af svenska folket att
få någon rättelse i förevarande sak eller att få en begränsning
af den kommunala rösträtten. Man har nu framlagt ett kongl.
förslag, som skulle i någon mån tillgodose detta berättigade kraf,
som nu är 20 till 30 år gammalt, men efter min uppfattning
hafva genom det förslaget detta intresse och detta kraf blifvit
fullständigt gäckade. Dtt är nemligen absolut omöjligt att för¬
svara detta kongl. förslag och undanskjuta detta folkets berättigade
kraf dermed, alt det föreligger eu fråga om en kommunal skatte¬
lag, ty, mina herrar, det har icke det minsta att göra med den
kommunala rösträtten. Uti skattelagen är det tydligen blott fråga
om att få andra skatteobjekt, men alltid måste det blifva någon
grund för beskattningen. Om det icke blir bevillningeu, så blir
det någon annan grund, och då måste det alltid finnas någon
latitud, inom hvilken rösträtt förefinnes under de olika beskatt-
niDgsgrunderna. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att man
kan tänka sig sådana förhållanden, att bevillningen blefve öfver-
N:0 20. 48
Lördagen den 2ti Mars.
Angående
änd>-ad lydelse
af §§ 11, 21,
59 och 73 i
förordningen
om kommunal¬
styrelse
på landet,
(Forts.-)
flödig. Skulle man då under elt sådant antagande såga, att,
derför att hela vår representationsrätt hvilar på eu bevillning för
800 kronors inkomst, några riksdagsmän icke vidare skulle kunna
väljas, o. s. v. in finitum. Dat är ju orimligt, och följden blir
blott, att hela mekanismen afstannar. Denna kommunalskattelag
hör derför sannerligen icke till frågan om en begränsning af den
kommunala rösträtten.
Eu ärad talare på bohuslänsbänken yrkade afslag och tillät
sig att påstå, att vi alla, som kommit med förslag om en begräns¬
ning af den kommunala rösträtten, hade slagit in på »en galen
väg». Jag förmodar, att en sådan vexel in blanco måste prote
storas af oss alla, som tillåtit oss att komma med sådana förslag.
Vidare tilläde den samme ärade talaren, att han ville, att
rösträttsförslag skulle hvila på »moderna» grunder och att han
önskade en utredning. Jag vill påpeka, att allting föråldras och
blir omodernt, men det finnes en sak, som aldrig blir omodern,
ty pengar äro alltid moderna, säger en tänkare. Således, på samma
gång som den ärade talaren på bohuslänsbänken bekämpar
penningval, säger han, att vi böra hafva moderna grunder, men
penningen är väl det mest moderna, och följaktligen vill bau
det, som han bekämpar, men det kan ju icke vara möjligt.
Då, mina herrar, det i politiken likasom i lifvet gäller att
icke besluta det omöjliga och outförbara, skall jag tillåta mig
att, oaktadt äfven jag har underskrift friherre von Kuorrings
motion, afvika från min sålunda förut uttalade uppfattning och
yrka bifall till herr Ohlssons reservation.
Herr Bergström: Herr talman, mina herrar! Den ärade
vice ordföranden i lagutskottet har på sitt vanliga tilltalande, för
att icke säga förledande, sätt sökt liksom herr civilministern
öfvertyga kammaren om det praktiskt kloka och lämpliga uti att
denna kammare samlar sig omkring Förslå Kammar-meningen i
lagutskottet och antager regeringens proposition oförändrad.
Hvilka skäl har nu den ärade vice ordföranden i lagutskottet
anfört för denna mening? Han har hufvudsakligen spelat på
samma strängar i sitt anförande här som i sin reservation i
lagutskottet, nemligen att detta steg, om det nu tages, bör bereda
och underlätta eu snar fortsättning, att det skulle genom förhållan¬
denas egen magt draga med sig ytterligare förändringar. Ja,
det är eu gammal bepröfvad metod att säga detta både då det
galler att locka till och att varna för antagande af ett förslag.
Kammaren erinrar sig nog, att, när för 32 år sedan man öfver-
lade och beslöt om representationsreformen, från såväl anhängare
som motståndare till förslaget uttalades, att de politiska rösträtts¬
bestämmelser, som man då gick att fastslå, icke skulle blifva
långvariga: de skulle snart komma att följas af andra mera tids¬
enliga. Men huru har det gått? Vi hafva fått vänta i många
Lördagen den 26 Murs.
49 No 20.
år, och vi få kanske vänta ännu i många År, innan dessa profeter Angående
blifva sannspådda. Lika sannspådd tror jag, att vice ordföranden ändrad lydelse
i lagutskottet blifver i sin förutsättning, att, om vi antaga Kongl. !'•,;!r
Maj:ts nu föreliggande proposition, vi skola bereda väg för en ÉZLhuJ,.
verklig reform. L kommunal
Granskar jag sedan de många olika förslag till frågans lös- styrelse
ning, som i motionsväg framkommit, vill jag, beträffande det på landet
förslaget, som kommit från landtmannapartiet, genast göra det (Foits )
erkännandet, att det gladt mig se, att man från det hållet gjort
bestämd front mot den uppfattning, herr statsrådet och chefen för
civildepartementet uttalat, eller att den omständigheten, att vi för
närvarande ha en komité, som behandlar frågan om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen, vore ett fullt berättigadt skäl
för uppskof. Jag vill äfven göra det erkännandet, att det gladt
mig att från det hållet höra uttalas, att, när det gäller rösträtten,
man icke bör göra den omtalade skilnaden mellan jordbruks¬
fastighet och andra beskattningsföremål. Men sedan har jag
svårt för att kunna komma fram med flera erkännanden. När
man länge sysslat med en dylik fråga, när man hänvisat till
utredningar, som varit nödvändiga, då förefaller det mig besyn¬
nerligt, att, sedan man fått en utredning, låt vara att den icke
kan anses i allo god, men dock så god, att den på det tydligaste
sätt visar, genom vid betänkandet fogade reservationer, att det
icke är tillräckligt att använda ett relativt maximum, utan att
man äfven måste använda ett absolut maximum, — då förefaller
det mig besynnerligt, säger jag, att icke den motion, som kommit
från det stora majoritetspartiet här i kammaren, tagit hänsyn till
detta förhållande. Jag är öfvertygad, att, om det af friherre von
Knorring framburna förslaget skulle blifva lag, de, som fört fram
och sökt drifva igenom detsamma, om några år skulle -finna, att
de varit offer för ett sjelfbedrägeri. Men Första Kammarens
ledamöter i lagutskottet ha icke ens velat unna eder, mina
herrar, detta lilla sjelfbedrägeri, de ha icke velat unna landt¬
mannapartiet här i kammaren att kunna såga till sina kommittenter:
detta, som varit vår fordran på detta vigtiga område, ha vi dock
kunnat drifva igenom. Första Kammarens ledamöter inom lag¬
utskottet och äfven öfriga ledamöter veta väl, att Andra Kam¬
marens majoritet, sedan den försummat det tillfälle, som för
några år sedan, 1894, bjöds att drifva igenom en kommunal
rösträttsreform, i denna fråga kommit in i en återvändsgränd.
It denna återvändsgränd kan Andra Kammarens majoritet icke
komma genom att för hvarje gång, frågan är före, för hvarje
gång, Första Kammaren afslår äfven det minsta verkliga reform-
kraf, beskärma sig öfver Första Kammarens reformfientlighet och
säga : detta är icke vår mening; vi vilja mera. Det är, mina herrar,
en känd sak, att de, som hafva magten och ledningen i denna
kammare, de hafva också magten och ledningen uti de församlingar,
Andra Kammarens Prof. 189S. Ko 20. 4
N:0 20. 50
Lördagen den 26 Mars.
Angående som välja Första Kammar-ledamöter af den cert, som dikterat detta
dndrad lydelse [^utskottsbetänkande. Och det är alldeles gifvet, att om det verk-
59 och 7^3 i ligen ligger allvar bakom förevarande reformkraf, då får man
förordningen också — det vill jag gent emot friherre von Knorriug säga —
om kommunal se till, att den nuvarande generationen i Första Kammaren icke
styrelse länge får der finnas till.
pa landet. ger jag sec]aa på de öfriga förslag, som i denna kammare
;lu,rts i afgifvits till ändring af Kongl. Maj:ts proposition, så ansluter jag
för min del naturligtvis mig närmast till det af herr Bromée
framburna förslaget, och detta syunerligast derför, att det för¬
slaget vågat återföra tanken till det förgätna krafvet, att, när
det gäller kommunala angelägenheter, äfven personligheten måtte
komma till sin rätt. Det skadar nog icke, att, när vi 1898
behandla denna fråga i Audra Kammaren, vi då erinra oss en
tid, när Andra Kammaren, genom ett beslut, fattadt medelst
votering, uttalade sig för principen: lika rösträtt vid val. Det
har funnits eu tid, då en sedermera statsminister, såsom reser¬
vant i lagutskottet, vågade häfda den meningen. Det skadar nog
icke att erinra sig eu tid, då det kunde hända, att, t. ex. frän
bänken här midt emot, från östgötabänkeu, man kunde få höra
icke endast af städernas, utau äfven af landsbygdens representanter
yrkanden framföras med värma och kraft på att lika rösträtt
öfver hufvud skulle användas i kommunala angelägenheter och
således icke endast vid val.
Om jag nu ser på ställningen här i kammaren och på donna
mycket omtalade och redan i det första anförandet i dag berörda,
taktiskt politiska fråga, så får jag säga, att om man vill förena
kammaren utefter en linie, som ju var den förste talarens mening,
borde, såsom situationen för närvarande är och såsom uttalandena
varit i do olika motionerna, det kunna finnas en form härför.
Igenom alla de olika mot onerna går den meningen, att Kongl.
Magi icke haft rätt, då Kongl. Maj:t sammankopplat frågan angå¬
ende denna saks lösning i dess helhet med den kommunala skatte¬
frågan. Jag tror sålunda, att man genom ett beslut, som på
något sätt uttalade detta, skulle kunna komma till verklig enighet
och derigenom hos Kongl. Maj:t kunna framställa en begäran
om ett förslag, som icke innehölle eu sådan sammankoppling.
Och jag tror tillika, att man nu bör begagna detta tillfälle att
till det ärade lagutskottet säga ett berättigadt ord i fråga om
dess behandling af en så vigtig fråga som denna. Om man
letar tillbaka i tiden genom lagutskottets betänkanden, tror jag,
att man skall ha svårt för att finna, att eu så pass vigtig fråga
som denna blifvit så ofantligt soäft behandlad. Det är dock
fallet, att öfver 100 af denna kammares ledamöter i motions¬
väg påkallat ändring uti Kongl. Maj:ts proposition. Och hvad
gör lagutskottet? Jo, det har välvilligt, men enligt min tanke
onödigtvis, låtit aftrycka alla motionerna. Och det är detta, som
Lördagen den 26 Mars.
61 N:o 20.
åstadkommit det digra betänkandet. Men hvad säger utskottet Angående
dessutom? Jo, man får veta, att utskottet anser det och det,
men icke hvarför utskottet anser det. Jag skulle alltså för min 59 och 73 i
del helst önska, att Andra Kammaren, om det nemligen läte sig förordningen
göra, begagnade sig af detta tillfälle att antaga ett yrkande, som om kommunal-
fordom rätt ofta förekommit i denna kammare, nemligen att styrelse
man med ogillande lade betänkandet till handlingarna. Deri- 1>a,„a™et'
genom skulle det på ett, enligt min mening, värdigt sätt uttalas, 01 S )
att man i detta ärende velat finna en annan och mera fullständig
utskottsbehandling. Det blefve då ock utsagdt, att man icke
gillade Första Kammarens mening i denna fråga, på samma
gång som det blefve ett värdigt uttalande mot regeringens förslag
till lösning af densamma.
Emellertid, om ett sådant yrkande icke låter sig göra, skall
jag be att få yrka afslag å utskottets betänkande.
Med herr Bergström förenade sig herr Branting.
Herr Ivar Månsson: Herr talman, mina herrarl Vi hafva
så länge och i så många år arbetat med denna fråga, att jag
tror, att man borde kunna hafva några anspråk på att komma
till en lösning. Men det ser gunås ganska mörkt ut ännu. I
alla fall kan det ju icke hindra, att hvar och en i sin stad gör
hvad han kan genom att uttala sin mening. Herrarne ha nog¬
samt funnit, att denna kammare stått och fortfarande står mycket
enig i sina uttalanden. Det har visat sig af alla de motioner,
de många massmotioner, kan jag säga, som i detta ärende äro
väckta, att det finnes en allvarlig och innerlig sträfvan att få
något i saken åtgjordt. Motståndet ligger, såsom redan är sagdt,
hos Första Kammaren, och huru man skall kunna komma till
någon öfverenskommelse är mycket svårt att säga. Det har för
en stund sedan ingått den underrättelsen, att Första Kammaren,
efter en mycket liflig och het diskussion, med 68 mot 57 röster
bifallit den kongl. propositionen. Det beslutet är således fast hos
Första Kammaren att i vissa fall inskränka aktiebolags rösträtt i
kommunala angelägenheter till en tjugondedel af kommunens hela
fyrktal. Jag får med anledning af detta beslut säga, att det synes
vara ganska farligt, om denna kammare nu skulle afslå en sådan
framställning i afseende på bolags rösträtt. Jag menar, att det
ligger en fara i att antaga det förslag, som herr Ohlsson från
Yexiö framlagt, eller att äfven beträffande aktiebolags rösträtt
bestämma denna till en tiondedel af kommunens hela fyrktal.
Ty huru en sammanjemkning i den rigtning, herr Ohlsson från
Vexiö tänkt sig, skall blifva möjlig, det kan jag icke förstå. Att
man kan sammanjemka åt det hållet, att man går från en mindre
till eu större inskränkning, från en tiondedel till en tjugondedel,
det går icke i mig, då frågan gäller bolag. Men om man i före-
N:o 20. 52
Lördagen den 2(i Mars.
A utfående varande afseende vill åstadkomma någon inskränkning, som bär
ändrad lydelse verklig betydelse, så bör man just göra den i fråga om bolagen.
"iifoeh^Hi' är den allra nödvändigaste. Jag skulle derför önska, att
förordningen denna kammare ville fasthålla vid de uttalanden, som äro gjorda
om kommunal-i de flesta motionerna, eller att beträffande bolagens rösträtt be-
styrelse sluta, att den inskränkes till eu tjugondedel af kommunens hela
pa landet, fyratal. Hvad man sedan i öfrigt besluter, tycker jag — natur-
(t°rts.) ligtvis med fasthållande af den princip, som man förut uttalat
sig lör — icke är af så väsentlig betydelse. Jag skall i den
delen böja mig för kammarens beslut, vare sig det blir ett ut¬
talande för en tiondedel och en bestämd begränsning till tusen
fyrkar, d. v. s. herr Dahns förslag, eller herr Nilssons reservation,
eller om man vill taga det förslag, som friherre von Knorring
m. fl. framlagt, och hvarpå jag också tecknat mitt namn. Jag
anser icke, att det föreligger någon väsentlig skilnad mellan
dessa förslag. Deremot anser jag, såsom jag redan framhållit,
det vara af stor betydelse, att man vidhåller bestämmelsen om
rösträtt för högst en tjugondedel för bolag. Mitt yrkande går
således ut derpå. Jag tror ej, att det gagnar så synnerligen
mycket att hålla fast vid inskränkningen till 1,000 fyrkar. Jag
tror tvärtom, att det skrämmer för många ifrån oss och att det
egentligen bara är egnadt att mera skilja de meningar, som
verkligen vilja en öfverensstämmelse. Det är derför jag tror, att
denna kammare gör rättast och gör bäst i att bifalla den motion,
som friherre von Knorring framburit, och som omkring sig samlat
5 reservanter i lagutskottet. Det synes mig alltså, att denna
kammare för sin del bör bifalla den reservation vid betänkandet,
som är undertecknad af 5 af denna kammares ledamöter. Jag
anhåller, herr talman, om bifall till denna reservation.
I detta yttrande instämde herrar Pettersson i Osterhaninge,
Åkerlund, Nilsson i Grof va, Zdkrisson, Bengtsson i Häradsköp,
Lundell, Högstedt, Andersson i Löfhult, Jönsson i Färeköp, Svens¬
son i Olseröd och Paulson.
Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mina herrar!
Ehuruväl jag är motionär i ämnet, har jag dröjt att begära ordet
och hade icke heller ämnat göra det, då jag ansåg det vara full¬
komligt öfverflödigt efter det utmärkta anförande, hvarmed denna
diskussion inleddes af herr Zetterstrand. Jag instämde fullkomligt
i de ord, som han då yttrade, och trodde, att dessa ord — såsom
det lät på den massa instämmanden, som gjordes från kammarens
ledamöter — skulle hafva god genklang i denna kammare. Men
icke dess mindre har eu lång och vidlyftig diskussion utspunnit
sig om detta ämne och ty värr gifvit herr civilministern rätt i
hans yttrande, att åsigterna i vissa detaljer synas vara ganska
delade inom kammaren. Men jag ber dock att få vända mig
Lördagen den 26 Mars.
63 N:0 20.
mot herr statsrådet och chefen för civildepartementet med den Angående
anmärkningen, att man ej bör anse, att denna fråga icke är ändrad lydelse
mogen eller icke bör bringas till lösning, derför att olika indi-
viduela uppfattningar om sättet för dess lösning förefinnes. Skulle förordningen
man vänta med lösningen af alla vigtiga frågor, till dess att de om kommunal-
så ingått i det allmänna folkmedvetandet, att inga olika åsigter styrelse
funnes om dem, tror jag, att ingen reform skulle kunna genom- pa lan(,d-
föras, ty alltid finnes det väl olika uppfattningar om det (Forts-)
lämpligaste och bästa sättet att genomföra densamma.
Skilnadeu mellan de förslag, som blifvit framlagda, är för
öfrigt, i min tanke, så obetydlig, att den icke alls borde inverka,
utan man borde icke dess mindre hafva den uppfattningen, att i
hufvudsak alla i denna kammare äro eniga derom, att en reform
af den kommunala lagstiftningen är absolut nödvändig och att
den bör gå ett steg längre, än Kongl. Maj:t har föreslagit i sin
proposition.
Jag erkänner visserligen, att, om man hade utsigt till fram¬
gång i Första Kammaren, jag skulle gå med på hvilket som
helst af de framlagda förslagen, vare sig friherre von Knorrings
motion eller herr Ohlssons reservation — hvilken närmast samman¬
faller med den motion, jag undertecknat — eller också någon af
de andra framstälda förslagen, t. ex. herr Nilssons i Skärhus
reservation eller herr Bromées motion. Om det, som sagdt, vore
utsigt att få något af dessa förslag igenom i Första Kammaren,
skulle jag gerna låta min individuella uppfattning vika och in¬
stämma i det, som hade utsigt till framgång. Men detta synes
icke nu vara fallet, ty Första Kammaren har, såsom vi nyss hört,
bifallit Kongl. Maj:ts förslag.
Önskar nu Andra Kammaren komma någon väg, tror jag,
att det vore klokast att följa det förslag, som af herr Zetterstrand
vid diskussionens början framstäldes, att godkänna herr Ohlssons
reservation. Jag anser nemligen, att en sammaujemkning är
möjligare på denna basis än på grundvalen af herr Folke
Anderssons reservation, hvilken sammanfaller med friherre von
Knorrings motion.
Herr Månsson i Träa hade en motsatt uppfattning; och jag
ger honom rätt deri, att om man med sammanjemkning menar,
hvad som oftast kallas för sammanjemkning — nemligen att man
anhåller, att Andra Kammaren måtte biträda Första Kammarens
beslut — då kan en sådan sammanjemkning lätt ske på grund-'
valen af friherre von Knorrings motion. Första Kammaren har
beslutit att bifalla Kongl. Maj ds proposition. Det har i så fall
Andra Kammaren också gjort delvis, men har velat gå litet
längre. Ja, då få vi sammanjemka saken så, att Andra Kammaren
tår lemna sina åsigter bakom sig och godkänna Första Kammarens
beslut. Det är den enda sammanjemkning, som, efter hvad jag
tror, kan ske på basis af denna motion. Men då herr Ohlssons
N-.O 20. 54
Lördagen den 20 Mars.
Angående reservation går något längre, kan man ju tänka sig, att det vore
ändrad lydelse möjflgt att med den få en sammanjemkning till stånd, sådan
BOin Andra Kammaren skulle kunna vara nöjd med.
förordningen Jag vill icke upptaga tiden med att försvara den motion,
om kommunal- som jag afgifvit, eller kritisera de andra motionerna. Jag vill
styrelse blott till kammarens behjertande framhålla det, att denna motion,
pa landet. gom jag jemte flere andra undertecknat, är fotad på en på sak-
(t °rts.) kännedom grundad, af chefen för statistiska centralbyrån, herr
Sidenbladh, afgifven reservation vid den för ändamålet nedsatta
kommunala rösträttskomiténs betänkande. Detta förslag är dess¬
utom förordadt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i icke mindre
än 9 län; och Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra i dessa
saker tillmätas en ganska stor auktoritet, då de hafva stor
erfarenhet i dylika ärenden.
Det har framhållits såsom en svaghet i vår motion, att vi
icke gjort någon skilnad i afseende på bolagen. Ja, derom kunna
åsigterna vara delade. Men för min del tror jag, att det är en
styrka att i en sådan sak som denna icke hafva någon särskild
klassindelning och betrakta vissa personer som parias, såsom
man vill göra med bolagen. Om vår motion i en aflägsen fram¬
tid skulle godkännas, tror jag, att bolagsväldet skulle vara tillräckligt
inskränkt och att det icke skulle vara nödvändigt att ytterligare
inskränka det. Enligt min tanke, utgör det, som jag nyss sade,
just en styrka i stället för en svaghet hos vår motion, att genom
den bolagen icke fått någon särskild ställning.
Såsom jag redan nämnt, vill jag icke nu upptaga kammarens
tid, då frågan redan blifvit så grundligt debatterad. Jag bar
endast velat framhålla, att jag i likhet med herr Zetterstrand
— och särskildt sedan Första Kammaren fattat sitt beslut —
anser det af taktiska skäl vara klokt af denna kammare att
godkänna herr Ohlssons reservation, till hvilken jag, herr grefve
och talman, ber att få yrka bifall.
Herr Almqvist instämde häruti.
Herr Lindblad: Då jag icke undertecknat någon af de
motioner, som i denna fråga blifvit väckta här i kammaren, har
jag ansett det nödigt att nu uttala min mening.
För min del känner jag mig icke öfvertygad af den ärade
vice ordförandens i lagutskottet åsigt, att den lösning af frågan,
han förordat, skulle vara att betrakta som en obetydlig anhalt-
station på vägen till uppnåendet af Andra Kammarens gamla
önskemål; och specielt det tror jag icke, att hvad han förespeg-
lade, nemligen att man skulle få bolagen till bundsförvandter vid
frågans vidare framdrifvande, kan tillmätas någon betydelse.
Bolagen skulle ju då komma att riskera att få äfven sina jord-
bruksfyrkar reducerade. Jag tror emellertid nu, med kännedom
N:0 20.
Lördagen den 26 Mars. 55
om de röstsiffror, som föreligga från Första Kammaren, att denna
kammare gör klokast uti att nedsätta sina anspråk, och jag
anhåller sålunda, herr talman, att få ansluta mig till den motion,
som är afgifven af friherre von Knorring m. fl.
Herr Björck: Det är ett gammalt ordspråk, som säger, att
den värsta fienden till det, som är bra, är det bästa. Nu vill
jag icke här yttra mig om hvad som är det bästa och icke en
gång om hvad som är bra. Men det är klart, att de herrar, som
väckt motioner i denna fråga, anse sina åsigter vara de bästa;
och det är också klart, att dessa herrar skulle anse det bra, om
något af hvad de yrkat ginge igenom. Men då nu Första Kam¬
maren afgifvit sitt votum med 68 röster för och 57 emot, är det
tydligt, att denna kammare gått så långt, som den kan gå, och
icke vill vara med om någon vidare jemkning. Nu kan man ju
säga, att Andra Kammaren röstar för sig, och det är också jag
med om. Men skola vi se saken praktiskt, då böra vi också
handla på ett praktiskt sätt. Jag tror nemligen, att det klokaste,
som Andra Kammaren nu kan göra, är att rösta för det kongl.
förslaget. I sådant fall vinna vi åtminstone något, och vi hafva
— såsom herr Husberg tydligt och klart framhöll — goda utsigter
att sedan komma längre. Jag ber derför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan; dels bifall till hvart och ett af de
yrkanden, som innefattades i de särskilda reservationer, som af-
gifvits af herr Ohlsson i Yexiö, herr Folke Andersson m. fl. samt
herr Nilsson i Skärhu3, dels bifall till den af herr Bromée m. fl.
i ämnet afgifna motion, dels bifall till herr Göranssons motion
och dels slutligen afslag å samtliga de föreliggande förslagen.
Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkan¬
den och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall
till utskottets hemställan. Votering blef då begärd, i anledning
häraf, och för bestämmande af kontrapropositionen, upptog herr
talmannen å nyo hvart och ett af de öfriga yrkandena, af hvilka
det, som afsäg bifall till herr Ohlssons reservation, nu förklarades
hafva flertalets röster för sig. Men äfven om kontrapropositionen
äskades votering. Herr talmannen förnyade då propositionerna på
de yrkanden, som återstodo, hvarpå herr talmannen förklarade,
att, enligt hans uppfattning af de nu afgifna svaren, de fleste af
kammarens ledamöter önskade att till kontraproposition i den
blifvande voteringen för bestämmande af kontraproposition i hufvud-
voteringen måtte antagas deras mening, som yrkat bifall till herr
Folke Anderssons m. fl. reservation. Då likväl än ytterligare be¬
gärdes votering, gaf herr talmannen å nyo propositioner å de ännu
återstående meningarna. Svaren utföllo med blandade ja och
Angående
ändrad lydelse
af §§ 11, 21,
59 och 73 i
förordningen
om kommunal¬
styrelse
på landet.
(Forts.)
N:0 20. 56
Lördagen den 26 Mars.
Angående nej, men förklarade herr talmannen sig hafva funnit öfvervägande
af u 21för den mening> som innefattades i herr Nilssons i Skärhus
59 och 73 i vid utlåtandet fogade reservation. Då emellertid denna herr tal-
förordningen mannens uppfattning genom begäran om votering bestriddes, blef,
om kommunal- sedan nu till kontraproposition i den sist begärda voteringen
j!yZellt antagits yrkandet om afslag, uppsatt, justerad och anslagen en
1 (Forts) omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som till kontraproposition i voteringen för bestämmande
af kontraproposition i voteringen om kontraproposition för hufvud-
voteriDgen antager yrkandet om bifall till herr N. Nilssons vid
betänkandet afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i först¬
nämnda votering antagit yrkandet om afslag å såväl utskottets
hemställan som Kongl. Majrts i ämnet gjorda framställning.
I denna första votering afgåfvos 111 ja mot 93 nej; hvadan
propositionen för den näst derpå följande voteringen erhöll denna
lydelse:
Den, som till kontraproposition i voteringen om kontrapro¬
position för hufvudvoteringen antager yrkandet om bifall till herr
F. Anderssons m. fl. vid betänkandet fogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i först¬
nämnda votering antagit yrkandet om bifall till herr N. Nilssons
vid betänkandet fogade reservation.
Den votering, som anstäldes enligt denna proposition, visade
95 ja, men 105 nej, vid hvilken utgång propositionen för nästa
votering blef så lydande:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets förevarande utlåtande n:o 50 antager yrkandet om
Lördagen den 26 Mars. 67 N:o 20.
bifall till den af herr Ohlsson i Vexiö afgifna, utskottets betän¬
kande vidfogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr N. Nilssons
afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.
Efter röstsedlarne8 uppräknande befans, att 64 ledamöter
röstat ja, men 139 nej, hvadan kammaren beslutat, att proposi¬
tionen för hufvudvoteringen skulle lyda sålunda:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 50, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med godkännande af Kongl. Maj:ts
förevarande förslag i öfrigt bifallit den af herr N. Nilsson afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation.
Hufvudvoteringen utföll med 67 ja mot 141 nej; och hade
alltså kammaren fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens
innehåll.
• . ' , *'• t'Xfl '■ ,{I . f; , D 1. • ,
§ 13. Angående
lagstiftning
Derefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 51, i anledning till förekom-
af väckt motion angående lagstiftning till förekommande af olycka- ,ma.nfje„af.,
fall vid begagnande af tröskverk och dermed jemförliga inrätt- lånande
ningar. aj tröskverk
m. m.
I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 39,
hade herr A. Olsson i Ornakärr föreslagit: att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Mej:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana stad¬
gande^ att egare och brukare af tröskverk, hackelseverk eller
andra dylika verk, till hvilka ledstänger och ledkoppel böra,
N:o 20.
Angående
lagstiftning
till förekom¬
mande af
olycksfall vid
begagnande
af tröskverk
m. m.
(Forts.)
58 Lördagen den 26 Mars.
skola vid laga ansvar vara skyldiga att på lämpligt sätt öfver¬
täcka nämuda drifmekanismer för att förekomma olyckshändelser,
äfvensom att kommuner, der sådana verk finnas, åläggas att å
stämma för längre eller kortare perioder utse personer med rätt
och skyldighet att besigtiga nämnda drifmekanism och förbjuda
dess begagnande, till dess behöflig betäckning anskaffats.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Ordet begärdes af
Herr Olsson i Ornakärr, hvilken anförde: Herr talman, mina
herrar! Om jag i min motion både framstält ett förslag, som medfört
en kostnad för staten af ett eller flera tusen kronor, så skulle jag
icke undra på, om lagutskottet af sparsamhetsskäl afslagit min
motion. Men jag har den föreställningen, att bifall till min motion
icke skulle komma att medföra någon kostnad hvarken för stats¬
verket eller kommunerna. Utskottet bar dock afstyrkt min motion
på grund af andra skäl, som synas mig vara mycket svaga.
Lagutskottet medgifver, att de statistiska uppgifter, som i
motionen meddelas, torde vara rigtiga, men anmärker, »att de
ojemförligt flesta af dessa olyckor icke, såsom motionären synes
förmena, inträffat på grund af farlig beröring med verkets drif¬
mekanism, utan vid den s. k. matningen af verken».
Jag är af eu annan åsigt än lagutskottet i den delen. Möjligt¬
vis kan lagutskottet hafva skäl och bevis för sin uppfattning.
Men jag vill meddela, att jag för min del icke har kännedom om
mer än ett enda fall, då en person fått sin hand krossad och
söndertrasad, när han matade ett tröskverk. Och det var icke
alls underligt, att den personen på det viset kom i olycka, ty
han var rusig, när han utförde arbetet, och han skulle för sina
kamrater lägga i dagen, huru skicklig han var att mata trösk¬
verk. Deremot har jag läst och hört talas om åtskilliga personer,
som, derigenom att de fastnat i verkets drifmekanism, blifvit
antingen dödade eller, i lyckligaste fall, fått sina lemmar stympade.
Utskottet säger vidare: »Huru härmed än må vara för¬
hållandet, anser utskottet det ej vara lämpligt eller ändamåls¬
enligt att införa lagbestämmelser, sådana som de af motionären
föreslagna.»
Här har lagutskottet uttalat sin mening. Men jag vill gent
emot lagutskottets uttalade mening framställa den frågan: Är
det lämpligt, att lagutskottet genom att afstyrka en motion af
sådant innehåll som den ifrågavarande gynnar sådana personer,
som ega dylika verk, men ej ha dem öfvertäckta, hvilket medför,
att åtskilliga barn dels blifva ihjelslagna, dels stympade till sina
lemmar? Kan detta vara lämpligt och ändamålsenligt?
Lördagen den 2(5 Mars.
59 N:o 20.
Vidare säger utskottet, att »olyckshändelser af angifven art
svårligen inträffa utan att grof vårdslöshet föreligger».
Jag skall gifva utskottet rätt, så vida det med den grafva
vårdslösheten menar, att egarne af dylika verk icke hafva led¬
stänger och ledkoppel öfvertäckta; då kan man tala om grof
vårdslöshet å verksegarnes sida. Men det lärer icke vara utskottets
mening, utan utskottets mening torde vara den, att just de, som
råkat i olycka, äro groft vårdslösa. Men jag vill anmärka, att
de, som köra dragande på en sådan vandringsplan vid ett trösk¬
verk, ha annat att se efter än att tillse, att de taga försigtiga
steg; de måste drifva på dragarne. Och om så händer, att de
falla, då de skola stiga öfver drifaxeln, och med kläderna fastna
uti ledkopplet, blir följden den, att de antingen blifva ögonblick¬
ligen slagna i bjel eller få stympade lemmar. Men äro deras
kläder af dålig beskaffenhet eller hvad man kallar »sköra», så
torde det kunna hända, att kläderna slitas af dem och de »komma
undan med blotta förskräckelsen», såsom man säger.
Vidare säger utskottet, att det skulle blifva förenadt med
ganska afsevärda kostnader, om min motion bifölles.
Jag kan icke förstå, huru utskottet kan uttrycka sig på
nämnda sätt. Jag vet icke, huru det är inom andra provinser,
men i Skåne finnes i hvarje by en s. k. byfogde eller ålderman,
hvilken har åtskilliga uppdrag, som han måste utan ersättning
utföra. Om en sådan valdes till att besigtiga ifrågavarande led¬
stänger och ledkoppel, icke skulle det medföra den minsta kostnad
för kommunen.
Jag vill också nämna, att vi hafva personer, som väljas på
kommunalstämmorna, och som hafva det åliggandet och den
skyldigheten att besigtiga eldstäder och brandredskap. De göra
dessa besigtningar flera gånger om året. Om de också finge
åliggande att se till, att ledstänger och ledkoppel vore på behöflig!
sätt öfvertäckta, icke skulle det medföra någon kostnad för
kommunen.
Vidare säger utskottet, att det kan »uppvisas, att maskiner
af lika stor farlighet som de af motionären åsyftade användas».
Ja, det kan ju vara möjligt, men jag känner åtminstone icke till
maskiner, som ha medfört så många olycksfall som den led¬
mekanism, hvarom jag i min motion har talat. Om så är, att
dylika maskiner finnas och det således torde vara behöflig!, att
skyddsbestämmelser gifvas äfven beträffande dessa, så kan ju
Riksdagen framdeles bli i tillfälle att fatta beslut till åstadkom¬
mande af skydd mot olycksfall äfven i detta fall.
Ltskottet säger vidare, att »motionärens förslag, äfven om
det i och för sig vore förtjent af gillande, måste anses till sin
omfattning allt för begränsad! för att böra ensamt för sig genom¬
föras». Det vill med andra ord säga, att jag icke gått tillräckligt
långt med mitt förslag, då jag icke föreslagit, att åtskilliga andra
Angående
lagstiftning
till förekom¬
mande af
olycksfall vid
begagnande
af tröskverk
m. m.
(Forts.'
N:o 20. 60
Lördagen den 26 Mars.
Angående
lagstiftning
till förekom¬
mande af
olycksfall vid
begagnande
af tröskverk
in. m.
(Forts.)
maskiner också skulle vara inbegripna under bestämmelserna till
skydd mot olycksfara. Det synes mig, som om lagutskottet här¬
vidlag icke velat förstå min motion, ty huru stämmer detta
uttalande öfverens med hvad utskottet sagt förut, då det fram¬
hållit, att det icke kan vara lämpligt eller ändamålsenligt att
införa lagbestämmelser rörande en sådan sak. Har icke lag¬
utskottet här råkat uti en sjelfmotsägelse? Jag kan icke finna
annat, ty om lagutskottet funnit min motion vara förtjent af
gillande, då anser jag, att ul skottet bort tillstyrka och icke afstyrka
densamma, i stället för att förebära detta, att den icke hade nog
stor omfattning.
Slutligen säger utskottet, »att det allt fortfarande bör, såsom
hittills, öfverlemnas åt den enskilde att vidtaga de åtgärder uti
de af motionären angifna afseenden, hvilka kunna finnas nödiga».
Men då detta icke sker, bör då icke lagstiftningen ingripa för att
förekomma olycksfall vid användandet af verk med sådana drif-
mekanismer, som jag i min motion omnämnt.
Hade lagutskottet verkligen haft vilja, synes det mig således
icke ha saknat skäl att bifalla min motion, men när viljan icke
varit för handen, bar man tillgripit sådana svaga skäl, som före¬
finnas här i utskottsutlåtandet, för hemställan om afslag.
Lagutskottet bar nu här i sitt utlåtande sagt nej till mitt
förslag. Jag vill då öfverlemna åt kammaren att i sin ordning
säga antingen ja eller nej till utskottets förslag, hvilket kammaren
finner vara mest skäl till.
För den skull skall jag, herr talman, be att få yrka afslag
å utskottets hemställan och bifall till min motion.
Herr Lovén yttrade: Herr talman, mina herrar! I likhet
med motionären kan jag icke finna annat, än att utskottet har
stält sig väl mycket afvisande mot motionärens förslag. Det är
af statistiken bekant, att olyckshändelser vid användning af trösk¬
verk mycket ofta inträffa. Jag är visserligen icke beredd att nu
uppgifva, huru många af dessa olyckshändelser inträffat i följd
af beröring med drifmekanismen å vandringen och huru många
inträffat vid matning, och jag vill medgifva, att utskottet har
rätt i sitt påstående, att sannolikt många olyckshändelser in¬
träffat vid matningen. Men dermed må vara huru som helst.
Jag tror i allt fall, att motionen går i fullkomligt rätt rigtning,
och derför kan jag icke duna annat, än att lagutskottet bort ställa
sig välvilligare mot motionens syfte. Jag vill påminna om, att
i England och på dera andra ställen stränga lagstiftningsåtgärder
vidtagits gent emot olyckshändelser af detta slag. Särskildt dnnes
i EDgland föreskrift om, att tröskverk utan undantag skola vara
öfverbyggda och försedda med skydd för matningen, så att icke
de, som mata, såsom ofta inträffar, få sina armar sönderbrutna
af tröskverket.
Lördagen den 26 Mars.
61 N:« 20.
Då så är förhållandet, och statistikon, som sagdt, visar, att Angående
många olyckshändelser vid dessa inrättningar inträffat, kan jag, stiftning
herr talman, för min del icke finna annat, än att motionen varit tlllm[Zde°af
fullt berätttigad, och får jag derför yrka bifall till motionen och olycksfallvid
afslag å utskottets hemställan. begagnande
af tröskverk
Med herr Lovén förenade sig herrar Wallis, Höjer, grefve m- m-
Hamilton, Berg, Pantzarhielm och BjörcJc. (Forts.)
Herr Petersson i Fräntorp: Herr talmani Man kan väl i
alla fall icke stifta lagar för allt möjligt. Anledningen till denna
motion är nu, efter hvad motionären upplyst, att två barn blifvit
förderfvade i en axelledning. Men hvem får icke se efter sina
barn? Det måste väl hvarje målsman göra, och man måste se
till icke blott att de akta sig för tröskverk, utan också att de
akta sig för eld och vatten och mycket annat.
Hvad skulle man för öfrigt vinna genom bifall till motionen?
Der talas visserligen om att ledstänger och koppel skola vara på
lämpligt sätt öfvertäckta, men icke är det i ledstänger och koppel,
som den största faran ligger, utan den ligger väl i sjelfva maskinen,
och detta vare sig det är frågan om tröskverk eller hackelseverk.
Om detta, det hufvudsakligaste, finnes emellertid icke ett ord
nämndt i motionen. Det är nog många andra saker, som behöfva
skyddas, än just dessa ledstänger och koppel, och hvarför då lag¬
stifta särskilt härom? Det förefaller mig i allt fall vara att gå
något för långt.
På grund af hvad jag nu yttrat och på grund af hvad
utskottet anfört, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr *
talmannen, i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, proposi¬
tioner å dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag derå
och bifall till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen
fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 51, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
N:o 20. 62
Lördagen den 26 Mars.
Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 94 ja
mot 66 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits.
§ 14.
Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 52, i anledning
af väckt motion om tillägg till § 26 mom. 1 af förordningen an¬
gående utvidgad näringsfrihet, i hvilket utlåtande utskottet hem-
stälde, att ifrågavarande inom Andra Kammaren af herr E. H.
Sjövall afgifna motion, n:o 79, icke måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Sjövall anförde: Herr talman, mina herrar! Då lag¬
utskottet enhälligt afstyrkt min motion och sålunda föga utsigt
förefinnes för att någonting skulle kunna vinnas genom att vid
denna sena timme upptaga kammarens tid med någon redogörelse
för motiven till motionen och någon granskning af de skal, som
utskottet anfört för sitt afstyrkande af densamma, skall jag icke
göra något yrkande.
Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 15.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 16, med anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kong!. Maj:t med begäran om ändring af förordningen an¬
gående expeditionslösen i fråga om lagfart å fast egendom.
Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
P. G. Petersson i Fräntorp afgifna motion, n:o 58, hemstälde ut¬
skottet i detta utlåtande:
»att Andra Kammaren för sin del beslutar, det Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga åtgärder med sådan ändring i kongl. förordningen an
gående expeditionslösen den 7 december 1883, sådant detta lag¬
rum lyder i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, att, då
sterbhusdelegare på grund af arf, giftorätt eller testamente söka
lagfart å fast egendom, de icke, då taxeringsvärdet eller köpe¬
summan för hvardera lotten af egendomen icke uppgår till 1,000
kronor, må blifva skyldiga lösa mera än ett lagfartsprotokoll
gemensamt, oaktadt fastigheten icke öfvergått till ny egare.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Zotterman: Herr talman, mina herrar! I klämmen
uti utskottets betänkande finnes en ordställning, som möjligen
63 N:o 20
Lördagen den 26 Mars.
skulle kunna väcka missförstånd, och jag skall derför taga mig
friheten att anhålla om bifall till utskottets utlåtande med följande
ändring, som jag nu skall tillåta mig att uppläsa:
Att Andra Kammaren för sin del beslutar, det Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga åtgärder för åstadkommande af sådan ändring i 11 § af
kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883, sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den 16
december 1887, att, då sterbbusdelegare eller testamentstagare söka
lagfart å fast egendom, som dem i giftorätt, arf eller testamente
tillfallit, dem måtte medgifvas rätt att, der taxeringsvärdet för hvarje
lott af egendomen icke uppgår till 1,000 kronor, fösa gemensamt
protokollsutdrag, oaktadt fastigheten icke öfvergått till ny egare.
Genom detta mitt förslag ändras ingenting i sjelfva saken,
utan det är endast ett förtydligande i uttrycket.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan med denna lydelse.
Herr Husberg: Det är ju möjligt, att det af herr Zotterman
framstälda förslaget till ändring af klämmen i utskottets be¬
tänkande icke innebär någonting annat än en omskrifning och
ett förtydligande, men då detta emellertid icke vid första på¬
seendet framträder fullt klart, får jag hemställa, att kammaren
behagade återremittera ärendet till utskottet.
Herr Zotterman: Mitt förslag innebär icke den allra ringaste
sakliga ändring, och jag har samrådt med utskottets ledamöter
om saken. Jag får derför vidhålla mitt yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren beslöt visa
ärendet åter till utskottet.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. Bromée under 14 dagar fr. o. m. den 30 dennes,
» E. Svensson i Karlskrona under 14 dagar fr. o. m. den 1
nästa april,
herr E. Meyer ......... under 12 dagar fr. o. m. den 2 nästa april,
» friherre G. Peyron * 6 » » »1» »,
> N. Nilsson i Skärhus »12» » »2» »,
Ko 20. 04
Tisdagen den 29 Mars.
herr O. W. Redelius under 14 dagar fr. o. m. den 81 dennes,
och » L. M. Knm » 9 » f » »29 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,55 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Tisdagen den 29 mars.
Kl. */* 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 22 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. grefve H. Waclitmeister aflemnade
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående de kongl. teatrarne;
angående upplåtelse till statens jernvftgar af ett jordområde
från kungsladugården As kloster n:o 1 i Hallands län;
angående upplåtelse till statens jernvägar af ett jordområde
från Alnarps kungsgård i Malmöhus län underlydande gatuhusen
n:is 12, 13 och 14 Lomma;
angående en väganläggning mellan Tärna och riksgränsen;
angående öfverflyttning af ett anslagsbelopp från en institu¬
tion till en annan vid universitetet i Lund;
angående ändring i gällande bestämmelser om rätt för general¬
direktören och ordföranden i medicinalstyrelsen till erhållande af
pension å allmänna indragnings staten; och
angående anslag till bestridande af kostnader för en grad¬
mätning å Spetsbergen.
Samtliga dessa propositioner bordlädes till nästa samman¬
träde.
65 N:o 20.
Tisdagen den 29 Mars.
§ 3.
Efter föredragning, hvar för sig, af Kongl. Maj:ts från näst¬
föregående sammanträde på kammarens bord hvilande proposi¬
tioner :
angående understöd åt förre extra skogsbevakaren G. Karls¬
son från Malåträsk;
angående försäljning af vissa under förra militiebostället
l5/i6 mantal Hvellmge n:is 22 och 30 i Malmöhus län lydande
gatehus;
angående försäljning af egendomen Nefvitshög n:o 15, ett
kronobete, i Malmöhus län;
angående försäljning af en postverket tillhörig tomtdel i
Ystad;
beslöt kammaren öfverlemna desamma till behandling af
statsutskottet.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nem*
ligen:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslaget till sjöförsvaret ;
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Jönköpings stad af ett område af förra lands-
höfdingebostället Ryhof;
n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Upsala stad af vissa lotter af den kronan tillhöriga
s. k. Upsala hofstalläng i Upsala län ;
n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af åtskilliga till förra militiebostället 8 A mantal Arkels-
torp n:o 1 i Kristianstads län hörande lägenheter;
n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två till kungsgården 35A mantal Ribbingelund n:o
1 i Södermanlands län hörande utängar;
n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två under länsmansbostället Va mantal Boberg n:o
1 i Östergötlands län lydande lägenheter;
n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
jordafsöndring från förra majorsbostället 6 mantal Gudhem n:is
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 20. 5
N:o 20. 66
Tisdagen den 29 Mars.
1—9 i Gudhems socken och Gudhems härad af Skaraborgs län
för utvidgning af Gudhems församlings kyrkogård;
n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring från länsmansbostället ett hälft mantal Stenum n:o 3
Stommen i Stenums socken och Valle härad af Skaraborgs län;
och
n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Venersborgs stad af vissa delar af tomterna n:is
428 och 429 i qvarteret Blomman der i staden m. m,;
bevillningsutskottets betänkande och memorial:
n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändringar i tull-
bevillningen; och
n:o 16, angående ändring i instruktionen för taxerings¬
myndigheterna; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17,
i anledning af väckta och till utskottet remitterade motioner om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag
angående ändrade föreskrifter till förekommande och hämmande
af smittosamma husdjurssjukdomar.
§ 5.
Justerades ett protokollsutdrag.
Interpellation. § 6.
Ordet lemnades härefter till
Herr Branting, som yttrade: Vid Forshaga sulfitfabrik i
Vermlands län har nyss inträffat, att arbetarne begärde en löne¬
förhöjning med hänsyn till arbetets helsofarliga och motbjudande
beskaffenhet och den långa arbetstiden. Löneunderhandlingarna
tycktes först icke behöfva blifva resultatlösa. Men frågan kom i ett
annat läge, då disponenten K. af Ekström afskedade fackförenin¬
gens ordförande och sekreterare samt lät genast vräka den förre
ur hans bostad. Vid denna af kronolänsmannen verkstälda vräk¬
ning voro ett 20-tal af arbetarne tillstädes, men gjorde intet som
helst försök att ingripa mot den lagliga, ehuru under dessa för¬
hållanden för den naturliga rättskänslan så upprörande hand¬
lingen.
Svaret på dessa afskedanden, hvilka disponenten, föga tro¬
värdigt, sökt förklara med att de båda »af misstag» kommit att
stå qvar i fabrikens tjenst, blef, att arbetarne, sedan grofarbetare-
förbundets tillkallade förtroendeman uppmanat dem att betänka
Tisdagen den 29 Mars.
67 N:o 20.
noga det steg, de ämnade taga, i sluten omröstning med alla
röster mot en beslöto begära de afskedades återtagande och pris¬
listans genomförande, eljest skulle arbetet omedelbart nedläggas.
Disponenten afslog fordringarna, och arbetarne lemnade fa¬
briken, hvars maskinerier derpå stoppades af de på förhand
underrättade och tiilstädesvarande förmännen.
Oaktadt ingen oordning förekommit eller någon annan an¬
ledning förefans att befara något dylikt än det brutala och ut¬
manande tillvägagångssätt, som möjligen kunde komma att af
disponenten användas i konflikten, skyndade denne att hos lands-
höfdingeembetet i Karlstad begära förordnande som extra polis¬
män för ett 10-tal uppgifna personer, förmän, rättare och dylika.
Konungens befallningshafvande beviljade omedelbart denna an¬
hållan.
Men icke nog dermed. Fast intet förekommit från arbetarnes
sida, som tydde på, att hos dem fans någon tanke på våldsam¬
heter, begärde äfven herr Ekström och erhöll omedelbart af
Konungens befallningshafvande eu afdelning militär till Försiggå.
Mig synes af alla hittills föreliggande uppgifter om händel¬
serna vid Försiggå alldeles uppenbart, att Konungens befallnings¬
hafvande icke hade bort, utan att tvingande skäl förelågo, frångå
den bestående och opartiska neutralitet i konflikten mellan kapital
och arbete, som det bör vara statsmagtens skyldighet att bevara,
derest den icke vill i förekommande fall erbjuda sina tjenster till
en medling. Men en sändning af militär till en strejkplats, när
ingen fara för allmänt lugn och ordning föreligger, kan icke
fattas annat än som en kränkande hotelse, rigtad enbart mot den
ena parten, och måste derför vara egnad att, långt ifrån att lugna
sinnena, tvärtom väcka bitterhet och harm.
Att det öfverflödande nit, som Konungens befallningshafvande
här visat att tillmötesgå den ena sidans framställningar ändå
icke kunnat rubba arbetarne ur deras lugna, fasta hållning, vittnar
högt till deras heder, men visar på samma gång bäst, huru obehöflig
och förfelad landshöfdingeembetets åtgärd att sända militär till
Forshaga var. Om situationen för ögonblicket på platsen för
denna militärkommendering tillåter jag mig anföra följande rader
ur Karlstads-tidningen för den 28 mars:
Allt är lugnt vid Forshaga, lugnare och fredligare, än det
någonsin varit. De strejkande iakttaga eu mönstergill hållning,
undvikande till och med att närma sig militären. Äfven de
yngsta känna ansvaret och uppträda sansadt och värdigt. Detta
exemplariska uppförande har också öfvat den förmånliga inverkan,
som sjelfbeherskningen aldrig förfelar. Af de frireligiöse, som
förut stått mera utanför striden, ha flere tagit parti för de strej¬
kande, lofvat att uppfläta herberge, när vräkningen skall öfvergå
dem, och några ha ingått i fackföreningen, som sedan strejkens
utbrott vunnit ett 15-tal nya medlemmar.
N:o 20. 68
Tisdagen den 29 Mars.
Med anledning af hvad sålunda förekommit och den roll
Konungens befallningshafvande i Karlstad deri spelat, anhåller
jag härmed om kammarens tillstånd att få till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet framställa följande spörsmål:
Är det för herr statsrådet bekant, om något skäl,
utöfver de af allmänheten genom pressen kända, har
motiverat Konungens befallningshafvandes i Vermlands
län åtgärd att sända en militärkommendering till
Forshaga?
Derest något sådant, för allmänheten obekant,
men i sak tillräckligt vägande skäl icke skulle före¬
finnas, ämnar då herr statsrådet vidtaga några åtgärder
för att denna militärkommendering omedelbart åter
hemsändes?
Den af herr Branting sålunda framstälda anhållan begärdes
på bordet och bordlädes.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr
|
C. G. Johansson i Aflösa under
|
12 dagar fr.
|
0.
|
m.den 1
|
april,
|
»
|
J. Anderson i Tenhult
|
|
12
|
»
|
|
» 1
|
»
|
»
|
J. Sjöberg
|
»
|
13
|
»
|
|
» 1
|
>
|
>
|
J. W. Bengtsson i Häradsköp
|
|
12
|
»
|
»
|
» 1
|
»
|
»
|
J. P. Zakrisson
|
*
|
12
|
>
|
|
» 1
|
»
|
»
|
B. Eklundh i Lund
|
|
12
|
|
»
|
» 2
|
»
|
»
|
M. Andersson i Löfhult
|
»
|
12
|
|
»
|
» 2
|
»
|
»
|
J. Bengtsson i Bjernalt
|
|
12
|
»
|
»
|
* 1
|
»
|
|
P. A. J. Högstedt
|
>
|
14
|
»
|
»
|
» 1
|
»
|
»
|
A. Petersson i Påboda
|
»
|
14
|
»
|
»
|
» 1
|
>
|
»
|
N. Åkesson
|
»
|
10
|
»
|
|
» 3
|
|
|
A. Norrman
|
»
|
14
|
|
»
|
»31 dennes,
|
|
0. Persson i Killebäckstorp
|
»
|
14
|
»
|
»
|
» 31
|
»
|
»
|
E. Eriksson i Qväcklingen
|
|
14
|
|
»
|
» 31
|
»
|
»
|
J. Nordin i Sättna
|
»
|
14
|
»
|
»
|
» 31
|
|
och »
|
J. Nilsson i Sorröd
|
|
14
|
»
|
»
|
» 31
|
»
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2.61 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1898.