RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1898. Andra Kammaren. N:o 15.
Onsdagen den 9 Mars.
Kl. 11 f. m.
Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.
Justerades de i kammarens sammanträden den 1 och 2 innevarande
mars förda protokoll.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående statsverkets öfvertagande af rust-
hållares skyldighet att bekosta rustningshästs skoning under tjenst¬
göring.
Den sålunda aflemnade kongl. propositionen begärdes på bordet
och bordlädes.
§ 3.
Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för
kongl. justitiedepartementet den 7 mars 1898.
Vice konsuln Wilhelm Teodor Lundgren i Strömstad hade aflemnat
fullmagt, utvisande, att han vid riksdagsmannaval, som den 22 sist-
lidne februari hållits i Uddevalla och Strömstads städer, blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 januari
år 1900; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form
utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksban¬
ken och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten framstält
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till
kammaren öfverlemnas för att hållas Lundgren tillhanda.
In fidem
Joll. O. Ramstedt.
Andra Kammarens Prot. 1898. AT:o 15.
1
N:o 15- 2
Onsdagen den 9 Mars.
Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren
att äfven för sin del godkänna herr Lundgrens behörighet att vara
ledamot af kammaren; och skulle den öfverlemnade fullmagten genom
kammarens kanslis försorg till herr Lundgren återställas.
I sammanhang härmed anmälde herr vice talmannen, att herr
Lundgren denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.
§ 4.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Johan Nilsson
från Skrafvelsjö lider af influenza och till följd deraf tillsvidare är
oförmögen att bevista kammarens sammanträden, varder härmed på
heder och samvete intygadt.
Stockholm den 7 mars 1898.
Emil Öhrwall,
Legit. läkare.
§ 5.
För motions afgifvande hade sig anmält herr A. Norrman, hvilken
nu aflemnade en motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller
lifränta.
Denna motion, som erhöll ordningsnummern 222, bordlädes till
nästa sammanträde.
§ 6.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet aflem¬
nade proposition angående anslag till bestridande af kostnaderna för
det skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm år 1898, beslöt
kammaren öfverlemna densamma till behandling af statsutskottet.
§ 7-
Härefter föredrogs och hänvisades till Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 1 herr Ernst Carlsons motion n:o 221.
§ 8.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12.
8 9.
Om ändring i w
fl legerings- Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutions-
formen samt utskottets utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om ändring af
§ 68 riksdagen 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riksdagsordningen.
ordningen.
Onsdagen den 9 Mars.
3 N:o 15.
Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisadöm ändring i
motion, n:o 154, kade herr Ernst Carlson framlagt förslag till ändrad^ 96> 97. och
lidelse af §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riksdag,sord- karmin'samt
ningen, afseende att utsträcka justieombudsmannens embetstid till de§°68 riktigt-
tre år, som motsvara en valperiod för Andra Kammaren. ' ordningen.
(Forts.)
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer
af herrar Vahlin och Liljeholm; samt
af herr Dahn emot viss del af utskottets motivering; hvarjemte
herrar Ljungman och Restadius låtit anteckna, den förstnämnde,
att han ej varit närvarande vid utlåtandets slutliga justering, samt den
sistnämnde, att han ej öfvervarit ärendets behandling inom utskottet.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Vahlin: Herr vice talmän, mina herrar! Jag har inom
konstitutionsutskottet yrkat bifall till motionärens förslag i hufvudsak,
d. v. s. till den bestämmelse deri, att justitieombudsmannen skulle af
Riksdagen utses för en tid af tre år. Det har också endast och ute¬
slutande varit om denna bestämmelse, som utskottets debatt rört sig.
Derest detta motiouärens yrkande vunnit utskottets bifall, hade såväl
motionärens förslag i öfrigt som hans formulering deraf kommit att under¬
kastas utskottets vidare och fullständiga granskning, men så blef emeller¬
tid icke fallet. Då hade helt säkert kommit på tal, utom annat, äfven
den frågan, huruvida alldeles enahanda bestämmelser i fråga om tjenste-
tiden skulle göras gällande för justitieombudsmannens suppleant som
för den ordinarie och särskildt kanske äfven för det fall, då denne
suppleant icke utsetts af Riksdagen, utan af riksgälds- och riksbanks-
fuilmägtige.
Någon sådan fullständig granskning af motionärens förslag har
emellertid icke inom utskottet egt rum, och i saknad af eu sådan anser
jag mig icke kunna yrka bifall till motionärens förslag sådant det nu
föreligger. Då en återremiss icke heller lärer kunna leda till något
resultat, enär Första Kammaren redan fattat sitt beslut, skall jag icke
för närvarande göra något yrkande. Under sådana förhållanden kan
jag yttra mig mycket kort, men jag anser mig dock, då jag reser¬
verat mig utan uttalande af min åsigt, böra åtminstone angifva den
förnämsta synpunkten, som varit bestämmande för min uppfattning.
Det synes mig åtminstone vara fullkomligt sjelfkärt, att vissheten
för justitieombudsmannen att åtminstone något längre tid än hvad
för närvarande är fallet få egna sig åt sin mycket grannlaga och an¬
svarsfulla uppgift skulle verka till fördel för såväl hans sjelfständighet
som hans intresse för sin uppgift, särdeles som härigenom möjliggjordes,
att en kanske endast tillfällig misstämning, som hos något parti inom
Riksdagen uppstode i följd af någon justitieombudsmans embetsåtgärd,
N:o 15. 4
Onsdagen den 9 Mars.
lemna rum för en besinningsfullare granskning af
sin helhet och under en längre tid, innan han stäldes
Om ändring iklinde få tid att
§§ 96, 97 öcA]|aus verksamhet :
7 rZri,7mt inför ett omval.
§68 riksdags- Reformen anser jag icke heller sakna betydelse för Riksdagen, ty
V ordningen, ett är säkert: icke blir Riksdagens anseende oberördt af att den det
(Forts.) ena året finner en person lämplig för det förnämsta förtroendeuppdrag,
som den kan utdela, och ett annat år, kanske endast efter nagra
veckors pröfvotid, entledigar honom från detta uppdrag, och i ett dylikt
entledigande ligger alltid något ignominöst. Detta förhållande kan
ju komma att upprepas; den kammare, som ena året förlorat på lotten,
kan hoppas på bättre lycka nästa gång.
Jag anser mig till sist böra uttala, att jag icke tror, att motio¬
närens förslag, om det antoges, skulle komma att åtminstone i någon
väsentlig mån råda bot för det öfverklagade förhållandet, att Riksdagens
justitieombudsmän öfvergå till andra, bättre aflönade och med pensions¬
förmåner försedda platser, om sådana dem erbjudas, men för undan¬
rödjande af detta missförhållande hafva andra motionärer föreslagit,
såsom det mig synes, bättre afpassade medel.
Reformens bästa innebörd synes mig vara, att Riksdagens justitie¬
ombudsman icke skulle komma att så ofta som nu är fallet paminnas
om att hans ställning är beroende af ömtåliga politiska partiers tycken
och uppfattningar, och detta just under det att de pligter, som denna
ställning pålägger honom, främst af allt fordra, för att kunna val
fyllas, att han skall helt och hållet frigöra sig från känslan af ett
dylikt beroende. — Men det är kanske icke så lätt att förgäta hvad
Riksdagen årligen påminner och vissa år åtminstone mycket skarpt på¬
minner om.
Herr vice talman, jag har, såsom sagdt, icke något yrkande att
framställa.
Herr Restadius: Då det nya statsskicket 1809 infördes, lät man
— varnad af gångna tiders erfarenhet — sig angeläget vara att om¬
gärda den unga friheten, så att den icke skulle kringskäras eller för¬
ryckas genom anfall från hvad nu plägar kallas byråkratiskt håll.
Étt medel härtill faun man i införandet af justitieombudsmansinstitu-
tionen, en institution som saknar motstycke i andra länder. Det säges
visserligen också, att en biafsigt därvid förefans, nemligen att åt seder¬
mera förste innehafvaren af denna post, friherre Mannerheim, bereda
en reträttplats för den stora insats han gjort vid införandet af det
nya statsskicket. Jag anmärker härvid endast i förbigående, att detta
antagande tyckes vinna stöd af det egendomliga förhållande, att, då
regeringsformen fordrar, att ledamot af högsta domstolen skall hafva
aflagt juridisk examen, vara i doinarevärf pröfvad och därvid hafva
ådagalagt vissa i grundlagen närmare angifna egenskaper, finnes icke
någon sådan fordran stäld på justitieombudsmannen. Han kan vara
jurist eller icke jurist, blott han är lagkunnig. Friherre Mannerheim
hade, så vidt mig är bekant, icke aflagt juridisk examen.
Genomgår man de embetsberättelse^ som justieombudsmännen af-
gifvit från den tid, då denna institution infördes, så kan man icke
värja sig för den tanken, att det gått ganska långsamt, innan denna
Onsdagen den 9 Mars.
5 N:o 15.
institution slagit sådana rötter, att den motsvarat de anspråk, som Om ändring i
man kunde på den ställa, och hvilka gruudlagsstiftarne uppenbarligen || "• 97 och
afsett. Det gick nära fyrtio år, innan justitieombudsmannens verk-f0rmen'samt
samhet var sådan, att den lemnade allvarliga spår efter sig. § 68 riksdags-
Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang omnämna, att i ordningen.
institutionens tillvaro gifves ett fall, då den kunnat verka derhän, att (Forts.)
en svår fläck i Sveriges historia kunnat vara utplånad. Jag menar det
skamliga uppträde, som 1810 egde rum här utanför, då i uppstälda
truppers närvaro en person sargades till döds, utan att de som gjort
sig skyldiga till en brottslig uraktlåtenhet, erhöllo laglig näpst.
Ofvergår jag till de arter af verksamhet, som åligga justitieombuds¬
mannen, vill jag i första rummet omnämna den, som icke synes ådraga
sig synnerlig uppmärksamhet, men som har medfört stor nytta, jag
menar den oaflåtliga uppmärksamhet, som åtminstone under de sista
30 åren justitieombudsmannen egnat åt vården af underdomstolarnes
arkiv. Ännu i mitt minne gifves exempel på, att häradsarkivs hand¬
lingar varit förvarade på en skulle i en lada, andra handlingar åter
på dermed jemförliga olämpliga ställen. Arkivens innehåll voro kring¬
spridda i kyrktorn, på gamla tingsställen, i häradskistor, der råttorna
hade en mycket god måltid. I allmänhet voro icke handlingarna in¬
bundna, utan söndertrasade lågo de här och der. Nu har ett helt
annat förhållande inträdt. Jag skulle näppeligen tro, att det numera
finnes något ställe, der icke handlingarna blifvit behörigen inbundna
och behörigen förvaras. Med den väg, på hvilken man sålunda slagit
in, förefaller det helt naturligt, att åt denna art af sin verksamhet
behöfver justitieombudsmannen icke vidare egna någon synnerlig upp¬
märksamhet.
Det gifves äfven eu annan art af verksamhet, som grundlagsstif-
tarne för justitieombudmannen tydligen utstakat, det är att anmärka
brister i gällande lagar och författningar samt afgifva förslag till deras
afhjelpande. Hvad nu angår sjelfva lagstiftningsarbetet eller afgif¬
vande af förslag dertill, så lärer väl erfarenheten hafva tydligt ådaga¬
lagt, att detta arbete numera har vunnit eu sådan omfattning, att
det vida öfverstiger eu menniska.? förmåga. Derför, om man vill genom¬
föra större lagförslag eller förslag af större 'betydenhet, tillsätter ock
Kongl. Maj:t en komité eller en lagbyrå, som deråt får odeladt egna
sin uppmärksamhet. Hvad åter angår justitieombudsmannens skyldighet
att anmärka lagarnes och författningarnas brister, har nog äfven denna
skyldighet något minskats i betydelse genom de årliga riksdagarne, då
ju representationens medlemmar låta sig angeläget vara att framlägga,
hvad de i ty fall ha sig bekant.
Den sista arten åt justitieombudsmannens verksamhet och som väl
i mångas ögon är den förnämsta, är hans åkiagarepligt. Det vare
långt ifrån mig att vilja förringa betydelsen af denna hans verksam¬
het, men jag vill ej heller öfverskatta den. Sådan har nu samhälls¬
utvecklingens gång varit, att man under tidernas lopp vunnit andra
och mera beqväma sätt för utöfvande af nödig kontroll. Jag syftar
härvid i första rummet på det fria ordet, hvars ovanskliga betydelse i
förevarande fall jag icke nog kan skatta. Snabbare och kraftigare
N;o 15. 6
Oasdagen den 9 Mars.
Om ändring »träffar det målet, än som genom justitieombudsmannens verksamhet kan
ff °re erin0^^' kudden som denne är åt' starka former.
formen^snmt Ser JaS åter Pa arten åt de förseelser, som skola blifva föremål
§ 68 riksdags-för justitieombudsmannens verksamhet, så är det i första hand honom
ordningen, ålagdt att åtala allt, som tillkommit genom eller bär sill grund i veld
(Forts.) eller mannamån. Under de tolf år jag tjenstgjorde som sekreterare i
justitieombudsmansexpeditionen var det, efter hvad jag kan påminna
mig, knappast någon klagande, soin uppgå!' eu sådan grund för sitt
klagomål, och ännu mindre någon, som bevisade, att eu sådan grund
verkligen var för handen. Jag tager härvid icke hänsyn till yrkes-
klagare, som kunde komma in med ända till ett hundratal klagoskrifter
om året och som i årtionden upprepade samma klagan — dessa kunde
nog ha dylika påståenden.
Grundlagen säger, att justitieombudsmannens åtalspligt sträcker
sig äfven till dem, som af annan orsak än veld och mannamån begå
någon olaglighet. Vill jag söka en förklaring af hvad härmed åsyftas,
är en sådan gifven i instruktionen för Rikets Ständers justitieombuds¬
man af den 1 mars 1830, hvilken instruktion i sin 3 § säger, att
justitieombudsmannen skall, derest han förmärker, att någon domare,
embets- eller tjensteman utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet, felat,
anmäla sådant hos justitiekansler!!. Om nu justitieombudsmannen vid
tillämpningen strängt följde denna lagbestämmelse, skulle endast få af de
åtal, för hvilka nu i årsberättelsen redogöres, ha kunnat blifva föremål
för justitieombudsmannens verksamhet. Jag påminner mig väl, att justi¬
tieombudsmannen Fröman berättade, att under de 23 år, som han inne¬
hade embetet, han allenast en enda gång begagnade sig af denna utväg.
Justitieombudsmannen har sålunda, såvidt på honom berott, utsträckt
sin åklagaremyndighet utöfver dess i 1830 års förordning gifna om¬
fång, utan att ändock större resultat vunnits.
Med det sagda har jag, herr talman, velat gifva skäl för det på¬
stående jag nu går att framlägga, och det är det, att genom samhälls¬
utvecklingens gång justitieombudsmannaembetets betydelse icke har
blifvit eller kunnat blifva sådan, som dermed ursprungligen afsågs.
Det är således icke embetet, som gifver betydelse åt dess innehafvare,
utan det är innehafvaren, som i anmärkningsvärd grad skänker embetet
dess betydelse.
Denna min sats har äfven omfattats af en annan person, hvars
viftaesgillhet säkerligen i denna kammare ställes mycket högt. Min
företrädare i sekreterareembetet, numera aflidne landshöfdingen Tkemp-
tander, var af enahanda mening som jag. Om han och jag uti hvad
nyss blifvit nämndt icke misstagit oss, synes det mig vara en af Riks¬
dagens hufvudsakliga pligter att tillse, att till denna post väljes endast
den, som innehar sådana egenskaper, att dessa kunna åt embetet skänka
betydelse. Jag tänker härvid i första rummet derpå, att han skall
med den renhet i nitet, som är nödvändig för alla uppdrag, förena
den karakterens fasthet, att han icke låter böja sig af vindstötar, vare
sig de komma från höjden eller från nedan, och att han skall ega
det stora mått af kunskaper och den i lifvet vunna erfarenhet, att han
med välsignelserik kraft kan verka för det mål, som blifvit honom
förestakadt. Men sådana personer gifvas icke många och kunna säker-
Onsdagen den 9 Mars.
7 N:o 15.
ligen icke vinnas för embetet, derest man icke erbjuder dem mot deras Om ändring i
egenskaper svarande förmåner. Men hvad har då Riksdagen erbjudit§§ 96< 97 och
innehafvande af detta embete? Jo, Riksdagen har gifvit dem eu hög
värdighet. Det synes mig dock, derest embetets innehafvare verkligen^ 68 riksdags¬
år i besittning af de egenskaper, som jag anser böra tillkomma honom,
och sålunda har en allvarlig syn på tingen, som om denna höga vär¬
dighet för honom allenast skulle vara ett påhäng, som är nödvändigt,
derför att menniskonaturen är sådan, att den skänker högre erkän¬
nande åt de ord, som komma ofvanifrån, än åt dem, som komma från
jemlikar eller från nedan. Men hvad han kan fordra, hvad han bör
vara berättigad att göra anspråk på, det vill Riksdagen icke gifva
honom. Jag syftar härmed derpå, att han bör åtminstone så länge få
innehafva sitt embete, att han kan göra sig förtrogen med dess olika
fordringar och och få tid att visa hvad han duger till. Men detta har
man icke velat gifva honom.
ordningen.
(Forts.)
Jag skulle kunna anföra ett exempel på den betydelse, som de
årliga omvalen kunna hafva. Jag här stått i ett synnerligen förtroligt
förhållande till min aflidne slägting, justitieombudsmannen Fröman.
Vid åtminstone tio särskilda tillfällen, då han varit ^underkastad om¬
val, har jag sjelf varit här i Riksdagen närvarande för att få veta ut¬
gången af valet och derefter skyndat till honom för att meddela honom
underrättelse derom. Oaktadt han innehaft embetet i så många år,
var han dock mycket nervös hvarje gång valet skulle ske. Då sådant
kan inträffa med en person, som så länge innehaft platsen, torde nog
andra, som blott tillfälligtvis bekläda densamma, vara ännu mera be¬
rörda af här föreliggande förhållande.
Öfvergår jag så till de skäl, utskottet framlagt för att motivera
sin hemställan om efsing, finner jag till eu början, att utskottet upp¬
sökt den gamla arsenalen från ett föregående år. Mot bifall till för¬
slaget invändes, att justitieombudsmannen närmast är att anse såsom
ett befullmägtigadt ombud för Riksdagen. Men är han verkligen ett
Riksdagens befullmägtigade ombud, så är det alldeles origtigt, att han
får sitta qvar i ett år, ty i ombudsmannaskapsinstitutionens begrepp
ingår alldeles tydligt, att han skall kunna afsättas, när helst han icke
fyller de anspråk, som på honom ställas. Men justitieombudsmannen
är icke något ombud för Riksdagen; han är icke något vanligt ombud.
Det är endast i några speciella fall, som justitieombudsmannen är ett
Riksdagens ombud och måste lyda dess instruktioner. Detta är fallet,
då fråga är om åtal inför riksrätt af statsråd eller åtal af riksbanks-
eller riksgäldsfullmägtige. Eljest handlar han med full sjelfständighet
och frihet och kan då icke anses vara något ombud.
Slutligen har utskottet funnit ett eget skäl för sin mening, nem¬
ligen det, att, derest förslaget antoges, stadgandena i riksdagsordnin¬
gens 42 § 2 mom. skulle sakna betydelse. Det är i nämnda lagrum
fråga om den granskning, som lagutskottet årligen eger verkställa af
justitieombudsmannens embetsförvältning. Men vill man fästa någon
vigt vid denna anmärkning, så kan skärpan af densamma lätt aflägsnas
derigenom, att man införde den bestämmelsen i sammanhang med tre-
årsvalet, att justitieombudsmannen Unge under nämnda tid qvarsitta
N:o 15. 8
Oasdagen den 9 Mars.
Om ändring i orubbadt i sitt embete endast under förutsättning, att han vunne decharge
ff re’eri»°»CAv^ hvarje riksdag.
formen^ch Riksdagen bar låtit sig angeläget vara att åt statens embetsman
§ 68 nfoda^s-bereda många stora fördelar. Så ha de flesta embetsman tillerkänts
ordningen, semester. Riksdagens justitieombudsman bär ingen sådan. Vidare bar
(Forts.) Riksdagen beviljat tjenstgöringspeuningar, hvarigenom eu embetsman.
som vill vårda sin helsa, kali utan annan uppoffring än afstående af
sina tjenstgöringspeuningar vinna ledighet. Icke ens denna förmån
har justitieombudsmannen: han kan icke vinna ledighet för att sköta
sin helsa. Uti instruktionen är honom allenast medgifvet att, derest
han af svår sjukdom eller annat laga förfall är hindrad att sitt embete
förestå, tillkalla suppleanten, men i sådant fall måste han afstå halfva
lönen. Jag vet icke någon embetsman inom de embetsverk, för hvilka
afton ingsförh ålbin den a blifvit omorganiserade, som har så stränga vilkor
sig förelagda. Jag kan egentligen icke förstå, hvarför Riksdagen, som,
på sätt jag nyss nämnde, låtit sig angeläget vara att bereda så många
förmåner åt statens embetsman, icke vill åt sin egen högste förtroende-
embetsman förunna enahanda förmåner.
Då, såsom af den förste talaren nämndes, ifrågavarande betänkande
redan är gilladt af Första Kammaren, är det naturligtvis icke lämpligt
att nu framställa något yrkande. Med hvad jag sagt har jag allenast
velat betona, att, såvidt jag kan förstå och såvidt den erfarenhet jag
kunnat vinna genom min tjenstgöring i justitieombudsmannaexpeditio-
nen gifver vid handen, det är vigtigt, att justitieombudsmannens tjenst-
göringstid förlänges och att han icke, såsom nu är fallet, må vara
underkastad sådana eventualiteter, hvarpå exempel gifvits.
Jag har, herr vice talman, icke något yrkande att framställa.
Herr Ljungman: Orsaken, hvarför utskottet icke tillstyrkt mo¬
tionen, är helt enkelt den, att motionärens syfte icke skulle vinnas
genom ett bifall till hans förslag. Om man läser igenom motionens
motivering, skall man snart finna detta. Der anföres, hurusom de
fleste, som beklädt justitieombudsmansembetet, äfven om de blifvit om¬
valda, dock ganska snart lemuat platsen, när en bättre sådan erbjudits
dem. Som motionären mycket riktigt framhåller, ha de fleste, som
afgått efter kort tjenstgöringstid, avancerat till justitieråd; och justitie-
rådsembetena äro ju högre ansedda och förenade med större ekono¬
miska fördelar, än hvad fallet är med justitieombudsmausbefattningen.
Vill man vinna det målet, att en justitieombudsman icke skall taga
emot justitierådsembete, måste man således åtminstone göra justitie¬
ombudsmannen i ekonomiskt hänseende jemstäld med justitieråden.
Det första man då har att göra är att taga bort den härda bestäm¬
melse, som nu gäller, att justitieombudsmannen icke får åtnjuta se¬
mester och att han, derest han är af sjukdom hindrad att tjenstgöra,
måste afstå halfva lönen. Vidare måste man göra honom likstäld
med justitieråden i fråga om aflöningsförmåner.
Hvad beträffar motionärens förslag i öfrigt, skulle det ju icke
medföra någon så synnerligen stor vinst, tv om en justitieombudsman
afginge på den grund, att han finge en bättre plats, skulle ju den,
som valdes i den afgångnes ställe, endast få tjenstgöra för den åter-
9 N:o 15.
Onsdagen den 9 Mars.
stående tiden, således högst för ett par år. Men dertill kommer, attOm ändring i
enligt motionärens förslag nytt val skulle anställas, om Riksdagens^ 1”J"™
Andra Kammare upplöstes. Om hans förslag hade galt, så skulle formfn sa„lt
Riksdagen år 1887 måst anställa val af justitieombudsman icke blott ig 68 riksdags-
februari, som skedde, utan äfven i maj månad. _ ordningen.
Jag tror således, att, om man verkligen vill vinna motionärens (Forts.)
syfte, man måste komma med helt andra förslag, än det han framlagt,
och orsaken, hvarför icke ens någon af reservanterna gjort något yr¬
kande, är just den, att syftemålet icke vinnes på det sätt, motionären
föreslagit.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Ernst Carlson: Herr vice talman, mina herrar! Då Första
Kammaren, såsom bekant, redan afslagit den föreliggande motionen,
kan Andra Kammarens behandling af frågan endast få karakteren af
en opinionsyttring. Det är också mest för att åstadkomma en sådan,
som jag redan i år framlagt förslaget att utsträcka justitieombuds¬
mannens embetstid till de tre år, som motsvara en valperiod för Andra
Kammaren. Jag skulle alltså här kunna åtnöja mig med att konstatera,
att från flera håll, både från konstitutionsutskottets reservanter och
från framstående ledamöter i båda kamrarne, uttalats sympatier för
motionen, om också majoritet ännu ej kunnat samlas för densamma.
Särskilt vill jag taga fasta på de öfvertygande ord, eu ärad talare
på elfsborgsbänken nyss yttrat angående behofvet att på nu ifråga¬
varande och andra sätt förbättra justitieombudsmannens ställning, om
hans embete skall få någon betydelse. Herr Restadius har nemligen
talat af erfarenhet, icke endast såsom medlem af konstitutionsutskottet,
utan äfven såsom f. d. sekreterare hos justitieombudsmannen och såsom
dennes utsedde efterträdare, d. v. s. i egenskap af den der stått embetet
nära och sålunda haft godt tillfälle att göra sig bekant med det ansvar
och de svårigheter, som åtfölja detsamma. Och erfarenhetens vittnes¬
börd bör ju här, som alltid, få väga tungt.
Medan jag har ordet, skall jag också begagna tillfället att fram¬
ställa några anmärkningar mot vissa uttalanden i konstitutionsutskottets
betänkande, Indika synas mig påkalla mera kritik än som redan be-
ståtts dem.
Såsom af motiveringen i min motion framgår, har hufvudsyftet
med densamma varit att småningom stärka justitieombudsmanna-
embetets ställning och åt detsamma förvärfva större sjelfständighet, än
som med de täta ombyten af embetets innehafvare, Indika på senare
tider egt rum, låter sig förenas. Att åtgärder i syfte att förläna
embetet mera kontinuitet och stadga behöfva vidtagas, derom vittna
redan flera vid denna riksdag väckta motioner. När man vidare be¬
tänker, att justitieombudsmannen är satt att å Riksdagens vägnar öfva
kontroll öfver en talrik embetsmannacorps, hvilken i och för sig är
mägtig och lätt kan få tendenser att blifva egenmägtig och byrå¬
kratisk, inses lätt, att det icke duger att låta detta embete vara en
expektansplats med ettårigt förordnande för personer, som sjelfva önska
ett högt embete och — som någon yttrat —• kunna begagna ställ¬
ningen som justitieombudsman såsom ett språngbräde för att hoppa
N:o 15. 10
Onsdagen den 9 Mars.
ss oTdQ-n9},in [ höSsta domstolen. Nej, man måste för visso söka att åt embetet
SS regering,- förvärfva en mera tryggad ställning än hittills, om dess innehafvare
formen sam(s™l kunna något af vigt uträtta, något som äfven af andra skäl är
§ 68 wisrfays-önskvärdt.
ordningen. Utskottet bär nu i sitt afstyrkande utlåtande icke bemött de i
(Forts.) motionen framstälda hufvudskälen för förslaget, nemligen att en ny¬
vald justitieombudsman behöfver någon tid för att sätta sig in i embetet
och ytterligare någon tid för att planlägga arbetet och utföra sin
plan. Dessa skäl äro ock så pass talande, att de näppeligen låta sig
bestrida.
Utskottet har i stället vändt sig mot hvad utskottet ansett vara
närmaste anledningen till motionens framläggande eller de täta om-
byten af justitieombudsman, som på senare tider egt rum och som
borde förebyggas. Dervid har utskottet framhållit, hvad som af dess
vice ordförande nyss ytterligare betonats, eller att eu treårig val¬
period för justitieombudsmannen »uppenbarligen är alltför kort» för
att kunna verka ändring i sadant syfte. Men, med förlof sagdt, huru
vet utskottet det? Tre ar äro dock en väsentligt längre tid än ett
år, då det gäller ett embetes utöfning. Under ett år kan i de flesta
fall en person näppeligen få tillfälle att fullt ådagalägga hvad han
duger till; men detta kan tvifvelsutan ske under eu period af tre år.
Efter en sådan period kunna verkliga sakskäl föreligga, när det gäller
ett omval, och detta behöfver således icke urarta till ett lotteri genom
att blifva beroende på tillfälliga omständigheter, såsom opinionsvindens
omkastning, en spänning mellan kamrarne eller dylikt. Utskottets
skäl, att den treåriga valperioden vore alltför kort," torde också helt
och hållet förlora sin betydelse, när man finner, att utskottet sjelft
för uppnående af ändamålet att åt embetet gifva ökad stabilitet icke
kunnat uppställa någon annan tillfredsställande tidsgräns.
Nu kommer jag emellertid till den punkt i utskottets utlåtande,
hvilken sannolikt är afsedd att utgöra glanspunkten af dess argumen¬
tering. På sidan 5 i utlåtandet heter det: »Förändringens betydelse
skulle derför egentligen komma att ligga deri, att den rätt att utse
justitieombudsman, som allt sedan embetets tillkomst har tillhört hvarje
Riksdag (sedan 1866 med undantag af urtima Riksdag), skulle tillhöra
endast hvar tredje. Det är icke första gången, denna inskränkning i
Riksdagens rätt föreslås —» och derpå hänvisas till ett år 1868 inom
Riksdagen väckt och då fallet förslag af liknande innehåll.
Utskottet vill sålunda göra troligt, att mitt förslag om en treårig
valperiod för justitieombudsmannen skulle innebära en inskränkning i
Riksdagens rättigheter. Jag kan för min del icke fatta, huru utskottet
kunnat komma fram med ett dylikt påstående, och jag ber att lifligt
få protestera mot rättmätigheten af eu dylik tom fras. Ty det är
uppenbart, att Riksdagens rättighet att utse sin justitieombudsman är
lika oinskränkt, vare sig valperioden är tre- eller ett-krig. Eu rättighet
kan ju, ur konstitutionel synpunkt betraktad, ej lida någon inskränk¬
ning derigenom, att den begagnas mer eller mindre ofta; tvärtom kan
den genom att begagnas alltför ofta trivialiseras och förlora i värde.
Förslaget om en treårig valperiod innebär dessutom intet nytt och
oförsökt, utan endast en återgång till hvad som före 1866 var gällande.
Onsdagen den 9 Mars.
il N:o 15.
Ett sådant stadgande skulle också bringa valet af justitieombudsman*?»» ändring i
i öfverensstämmelse med grundlagens bud om valen till ledamöter af|| 9/e’ ^in°s-
Andra Kammaren, af riksbanks- och riksgäldsfullmägtige, af opinions-y,orm(^ sfmt
nämnd och tryckfrihetskomiterade. Förslaget måste alltså erkännas^ 68 riksdags-
vara enligt med grundlagens anda. _ _ ordningen.
Utskottet finner emellertid lämpligt att upprepa hvad konstitutions- (Forts.)
utskottet för trettio år sedan anfört mot ett liknande förslag, ehuru
förslaget då — vid det nya representationsskickets andra riksdag —
naturligen måste te sig något annorlunda än nu. År 1868 yttrade
härom konstitutionsutskottet: »Då Riksdagens ställning till justitie¬
ombudsmannen, såsom redan sjelfva namnet angifver, är den eu hufvud¬
man intager till sitt befullmägtigade ombud, torde man ej vilja be¬
strida rigtigheten af den grundsats, att Riksdagen bör vara i tillfälle
att hvarje gång den sammanträder utöfva den rättighet att återkalla
sin fullmagt, som allmän lag tillerkänner hvarje hufvudman.»
Dessa ord gör utskottet till sina. Men jag bestrider rigtigheten
af den statsrättsliga uppfattning, som ligger till grund för ett dylikt
uttalande. Visserligen kan justitieombudsmannen, i visst afseende,
kallas ett Riksdagens befullmägtigade ombud; men i flera afseenden
är justitieombudsmannen äfven, såsom en föregående talare redan an¬
tyda något annat och mera. Han är nemligen i vissa fall att be¬
trakta rent af såsom en Riksdagens representant, t. ex. då han be¬
slutar och utför åtal mot embetsman eller utöfvar vård öfver tryck¬
friheten. Vidare utses justitieombudsmannen för en bestämd tid, under
hvilken tid hans fullmagt eller förordnande icke kan återkallas.
Det är vidare origtigt att påstå, att den omständigheten, att
justitieombudsmannen i vissa fall är Riksdagens befullmägtigade ombud,
bör medföra, att Riksdagen, hvarje gång den sammanträder, bör sättas
i tillfälle att återkalla sin fullmagt. Sannolikt har utskottet icke
tänkt sig, till hvilka statsrättsliga konseqvenser ett sådaut påstående
leder, konseqvenser, hvilka utskottet antagligen icke skulle vilja acceptera.
Påståendet skulle, t. ex. med afseende på riksdagsmännen, hvilka ju
i denna egenskap kunna sägas vara svenska folkets befullmägtigade
ombud, innebära, att valmännen, hvarje gång de af en eller annan an¬
ledning sammanträdde, borde ega rätt att återkalla riksdagsmännens
fullmagter eller, mhd andra ord, förrätta nya val till ledamöter både
af Första och Andra Kammaren.
Slutligen anför utskottet, att stadgandet i § 42 mom. 2 riksdags¬
ordningen angående lagutskottets årliga granskning af justitieombuds¬
mannens embetsförvaltning skulle vara väsentligen förfelad, derest han
utsåges endast hvart tredje år. Jag kan icke finna en sådan upp¬
fattning befogad. Jag tror fastmer, att man reducerar detta uttalande
till dess rätta värde, om man säger, att lagutskottets granskning blifver
af precis samma betydelse, antingen valperioden är treårig eller ett¬
årig. Att denna granskning icke gerna kan tjena såsom norm med af¬
seende på Riksdagens val af justitieombudsman, derpå hafva vi ett
färskt exempel, då Riksdagen ena dagen, i enlighet med lagutskottets
utlåtande, godkände justitieombudsmannens embetsförvaltning, men
strax derefter valde en annan justitieombudsman. Lagutskottets gransk¬
ning kan i sin nuvarande form endast sägas hafva betydelse derutinnan,
N:o 15. 12
Onsdagen den 9 Mars.
Om ändring i att denna granskning, utöfvad med urskilning, kan utgöra en väg¬
ts 9reqe~rings- leclniug och läncl» till rättelse för justitieombudsmannens embetsutöfning
formen samt 1 framtiden.
§ 68 riksdags- Herr vice talman! Medan jag alltså finner utskottets skäl sär-
ordningen. deles svaga, fasthåller jag vid mina i motionen uttalade, af utskottet
(Forts.) ej vederlagda° grunder. Jag är lifligt öfvertygad derom, att den åt¬
gärd, jag tillåtit mig föreslå — tillsammans med andra åtgärder i
samma syfte — skulle vara egnad att åt justitieombudsmannens embete
gifva en tryggad ställning och förläna detsamma något af den be¬
tydelse, som. 1809 års grundlagsstiftare ville deråt inrymma, då de
kallade justitieombudsmannen en grundlagens väktare och i hans
embete sago ett verksamt värn för den medborgerliga friheten. Det
gläder mig också, att från flera håll uttalats sympatier för förslaget,
som möjligen i en framtid, då man fått bättre öfverväga saken, kan
vinna Riksdagens bifall.
För närvarande, då Första Kammaren redan afslagit motionen
och konstitutionsutskottet icke ingått i granskning af de föreslagna
redaktionsförändringarna af grundlagstexten, finner jag mig icke höra
framställa något yrkande.
Herr Johnsson i Bollnäs: Om man endast ser den föreliggande
frågan från den synpunkt, från hvilken såväl motionären som äfven
de tvenne talare, som redan yttrat sig i densamma, utgått, eller att
man genom den föreslagna åtgärden endast afser att bereda justitie¬
ombudsmannen en säkrare och tryggare ställning, än lian för när¬
varande har, ja, då anser äfven jag, att man bör godkänna motio¬
närens förslag och kanske äfven gå något längre. Men jag tror, att
Riksdagen, som årligen sammanträder, icke bör afhända sig rättig¬
heten att, då anledning dertill förefinnes, aflägsna denne förtroende-
embetsmau.
Motionären har föreslagit, att justitieombudsmannen skall utses
för tre år i sänder, samt att i händelse han, under det Riksdag är
församlad, afsäger sig förtroendet eller med döden afgår, Riksdagen
genast för den tid, som kan återstå, till dess nytt val af justitie¬
ombudsman skall ega rum, i em betet skall insätta den man, som
blifvit till justitieombudsmannens efterträdare utsåld.
Då jag först läste motionen, trodde jag, att dä motionären före¬
slagit, att justitieombudsmannens omval endast skulle ske hvart tredje
år, det berodde på ett förbiseende, att han icke, i sammanhang här¬
med, föreslagit någon ändring i § 42 mom. 2 riksdagsordningen,
enligt hvilken hvarje lagtima Riksdags lagutskott skall granska justitie¬
ombudsmannens embetsförvaltning, och vid det förhållande, att valet
gälde tre år, borde väl, derest anledning till anmärkning förekommer,
utskottet ega hemställa, att Riksdagen måtte entlediga denne förtroende-
embetsman. Nu har emellertid motionären utvecklat sin ståndpunkt i
frågan och klargjort sin ställning till densamma samt framhållit, att
denna lagutskottets granskning, som visserligen årligen skulle före¬
komma, endast borde vara en ledning för justitieombudsmannens verk¬
samhet. Om lagutskottet således skulle finna, att justitieombudsmannen
icke motsvarat Riksdagens förtroende, då skulle lagutskottet blott på-
Onsdagen den 9 Mars.
13 N:o 15.
peka detta förhållande, hvilket endast skulle tjena såsom ett rätte- Om ändring i
snöre eller en ledning för justitieombudsmannens återstående verk-1|
samhet. Men om justitieombudsmannen icke beaktade det, då skulle formen^amt
således Riksdagen stå som en stum åskådare. En sådan ställning lärerg 68 riksdags-
icke Riksdagen vara villig att intaga. ordningen.
Motionären har framhållit, att äfven riksgälds- och riksbanks- (Forts.)
fullmägtige väljas för en tid af tre år. Men jag ber att häremot få
erinra, att han dervid förbisett den vigtiga omständigheten, att, derest
Riksdagen nekar ansvarsfrihet för dessa fullmägtige, fyllnadsval för
dem skall anställas. Om justitieombudsmannen skulle väljas på tre år,
så borde väl äfven bestämmelser införas, att, derest lagutskottet skulle
finna, att justitieombudsmannen icke hade motsvarat Riksdagens för¬
troende, Riksdagen skulle kunna entlediga honom eller genom ett
misstroendevotum skilja honom från sin befattning.
Från formel synpunkt torde således motionärens förslag icke
kunna antagas. Om jag åter ser på realiteten i sjelfva frågan, synes
mig saken icke heller ställa sig bättre till förmån för motionären. Om
vi nemligen tänka oss, att den bestämmelsen skulle blifva införd i
42 § riksdagsordningen, att Riksdagen — på det sätt jag nyss antydde
— skulle kunna entlediga justitieombudsmannen, innan den tid, för
hvilken han blifvit vald, utgått, så skulle detta naturligtvis ske på
grund af hans verksamhet. Men att bedöma justitieombudsmannens
verksamhet är eu mycket vansklig uppgift. Det- är ju gifvet, att
hans verksamhet icke kan bedömas lika lätt, som t. ex. riksgälds- och
bankofullmägtiges åtgärder, der fall kunna inträffa, då man kan —
om jag så mä säga — påtagligen visa, att en ovigtighet har blifvit
begången. Justitieombudsmannens verksamhet åter är af den be¬
skaffenheten, att man måste bedöma densamma ifrån den synpunkten,
huruvida han mer aktivt eller mer passivt skött sin befattning. Der
den ene anser, att justitieombudsmannen bort ingripa, kan den andre
anse, att han handlat fullt rätt, när han afhållit sig från åtal, o. s. v.
Jag hemställer till herrarne, om det under dessa förhållanden vore
möjligt att, äfven om anledningar icke saknades, entlediga honom före
utgången af den tid, för hvilken han blifvit utsedd. Steget ifrån att
anse justitieombudsmannen icke hafva med nit skött sin befattning — en
sak, som kan vara omtvistad — och till att afskeda honom genom ett miss¬
troendevotum är så stort, att Riksdagen, hvars båda kamrars samstäm¬
mande beslut erfordrades, näppeligen skulle kunna taga ett sådant gent
emot en dess förtroendeman, annat än vid utomordentliga fall. År det
icke då bättre, att Riksdagen hvarje år får utse sin justitieombudsman?
Då väcker det icke uppseende och är för justitieombudsmannen sjelf inga¬
lunda nedsättande, om Riksdagens val skulle falla på någon annan
än den, som under sista tiden före valet haft Riksdagens förtroende.
Det förhållande, som synes hafva framkallat den ifrågavarande
motionen, nemligen att täta ombyten af justitieombudsman egt rum,
beror ju icke på Riksdagen — såsom också utskottet genom den bi¬
fogade tablån fullt tydligt visat —, utan det beror derpå, att de per¬
soner, som hafva erhållit Riksdagens förtroende, snart blifvit befordrade
till en för dem tryggare ställning än hvad justitieombudsmanna-
befattningen kan anses vara. De hafva sjelfve hellre valt att ingå i
N:o 15. 14
Onsdagen den 9 Mars.
Om ändring i högsta domstolen — såsom förhållandet varit med flera af de personer,
ra9re'!LOCs-80m. haft justitieombudsmannabefattningen sig anförtrodd — men det
farmén icke a^s Riksdagen, som bär föranledt de täta ombytena. Jag är
§ 68 rifadags-fnllt öfvertygad, att Riksdagen hädanefter liksom hittills skall stanna
ordningen, med sitt val på den, som eu gång fått detta förtroende sig beskärdt,
(Forts.) för så vidt icke några giltiga skäl föreligga att utse en annan person.
Ty föreligga giltiga skäl att vidtaga ett personombyte, hvarför skall
Riksdagen då icke hafva rättighet att göra det?
På dessa skäl och då icke något särskildt yrkande på bifall till
motionen framstälts, skall jag, herr talman, inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Liljeholm: Då jag reserverat mig emot det slut, hvartill
utskottet kommit, har jag begärt ordet för att i korthet gifva till
känna, hvarför jag antecknat mig såsom reservant.
Vid ärendets behandling inom utskottet slöt jag mig till dem,
som yrkade, att, då motionen icke i oförändradt skick kunde antagas,
utskottet skulle vidtaga sådana ändringar deri, som vore egnade att
motverka ett alltför ofta inträffande ombyte af justitieombudsman. Jag
fick af motionärens förslag det intrycket, att han dermed åsyftade att
åt Riksdagens justitieombudsman gifva eu mera betryggad ställning och
framför allt tillräcklig tid att sätta sig in i sin befattning med dess vidt
omfattande åligganden. Af grundlagen och instruktionen framgår, att
justitieombudsmannen skall öfvervaka lagars och författningars efterlefnad
af domare och embetsmän. Han måste derför företaga resor i landsorten,
infordra upplysningar och anställa åtal. Han har slutligen till uppgift
att vid hvarje lagtima riksdag afgifva förklaring öfver lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka lagars och författningars brister samt afgifva
förslag till deras förbättring.
Af den bilaga, som vidfogats utskottets betänkande, framgår, att
under sistlidet år icke mindre än 3 personer innehaft justitieombuds-
mannaembetet och under de 6 senaste åren 6, af hvilka visserligen en
genast afsade sig uppdraget. Man kan då göra den frågan: huru har
det för dessa män — huru dugande de äu må hafva varit — kunnat
vara möjligt att på så kort tid sätta sig in i en så vidtomfattande be¬
fattning? Och hafva de kunnat fylla det kraf, grundlagstiftarne åsyftat
med inrättandet af justitieombudsmannaskapet? För min del synes det
hart när omöjligt att så kunnat ske. Alltså bör något göras för att
förbättra justitieombudsmannens ställning.
Genom bifall till motionen i oförändradt skick uppnås icke målet.
Derför må man se till, om icke några andra åtgärder kunde vidtagas.
Det som kanske säkrast skulle leda till målet vore att höja justitie¬
ombudsmannens lön och gifva honom rätt till pension efter vissa år.
Derom föreligga ju också förslag vid innevarande riksdag. Dessa höra
dock icke under konstitutionsutskottet, utan under statsutskottet; och
att döma af ett annat betänkande, som kommer att afgöras i dag, vill
det synas som om man härutinnan skulle kunna hoppas det bästa af
statsutskottet. Jag åsyftar dess utlåtande n:o 28, 5:e punkten, angående
sekreterare- ecb ombudsmannatjeusten i riksgäldskontoret. Jag skall
icke trötta kammaren med att uppläsa hvad der står, jag vill blott
Onsdagen den 9 Mars.
15 Nso 15.
fästa herrarnes uppmärksamhet på tredje stycket sid. 11 och första Om ändring i
stycket sid. 13. Kunna revisorerna och statsutskottet framhålla, att den §§ 97.oc!l
befattning, som det der är fråga om, är en vigtig befattning, så måformen^samt
vi också vara eniga om att jnstitieombudsmannabefattningen är ännug os riksdags.
Vlgtigare. ordningen.
Jag skall, herr vice talmän, icke göra något yrkande.
Herr Dahn: Enligt min uppfattning är det Riksdagen sjelf, som
i väsentlig del är vållande till den bristande kontinuiteten i justitie-
ombudsmannainstitutionen. Man har nemligen på senare tiden utsett
justitieombudsmannen merendels inom justitierevisionen bland folk, som
står i tur och ordning att småningom intaga justitieråds plats. Men
man har icke samtidigt höjt lönen för justitieombudsmannen, hvar¬
igenom det skulle kunna blifva eu möjlighet att få behålla honom en
längre tid. Min uppfattning är också den, att det finnes ingen annan
möjlighet att få kontinuitet på detta område, än att man sätter justitie¬
ombudsmannens lön åtminstone lika högt som justitierådens — ja,
gerna för mig, ännu högre. Ty det är klart, att det icke för Riks¬
dagen spelar någon roll, om en enda person, som intager ställ¬
ningen såsom Riksdagens främste förtroendeman, är väl aflönad, då
han icke får pension och väljes för hvarje år — eller låt vara till och
med hvart tredje år. Hans ställning är onekligen sådan, att han kan
ega rätt begära att blifva ordentligt aflönad.
Och tror man, att med den nuvarande lönen det skall vara någon
möjlighet att — äfven om justitieombudsmannen väljes på tre år,
såsom motionären föreslagit — få honom att sitta qvar? Nej, mine
herrar, så fort eu förmånligare plats erbjuder sig, skall han gå.
Den olägenhet, som vållas af antagandet utaf motionärens förslag,
är, att Riksdagen derigenom afhänder sig en rätt, nemligen rätten att
årligen utse sin justitieombudsman. Denna rätt kan under vissa för¬
hållanden vara ganska bra att ha, ty det är ingen omöjlighet att en
olämplig person en gång kan hafva utsetts.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag har endast
velat nämna, att af de skäl som uttalats jag ej kan vara med om
motionärens förslag, ehuru jag mycket väl gillar den goda tanke, som
ligger i detsamma. Att få kontinuitet till stånd vill jag gerna vara
med om, men på ett annat sätt.
Herr Ljungman: Med anledning af hvad tvenne talare förut
yttrat, att justitieombudsmannen icke hade karakteren af att vara
Riksdagens »ombud», må det vara tillräckligt att påpeka, att redan
hans namn af »ombudsman» visar, att utskottets uppfattning i detta
hänseende är rigtig. Denna uppfattning styrkes än mer af den om¬
ständigheten, att justitieombudsmannen underkastades omval äfven vid
urtima riksdagar; så skedde nemligen när helst Rikets Ständer samman¬
trädde under ståndsriksdagarnes tid.
Att detta icke numera eger rum, beror derpå, att 49 § regerings¬
formen blifvit ändrad.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Efter af herr vice tal-
N:0 15. 16 Onsdagen den 9 Mars.
mannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskot¬
tets hemställan.
§ io.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 28, angående riks-
gäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvars¬
frihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.
Punkterna 1 och 2.
Lades till handlingarna.
I punkten 3 hemstälde utskottet:
att Riksdagen måtte uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret
att, efter inhemtande af utredning, huruvida icke Skara stifts byggnads-
kassas ställning kan medgifva större inbetalningar å det för förändring
och tillbyggnad af läroverksbyggnaden i Skara beviljade statslån än de
under senaste åren gjorda, vidtaga de åtgärder, hvartill förhållandena
föranleda.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Restadius: Jag skall be att få förutskicka den anmärk¬
ningen, att i Skara finnas tvenne kassor, den ena benämnd Skara
högre allmänna läroverks byggnadsfond och den andra Skara stifts
byggnadskassa. Den första af dessa kassor är bildad på det sätt, att
en hvar af lärjungarne vid läroverket bidrager till densamma, under
det att den andra, stiftets byggnadskassa, uppkommit genom samman¬
skott från skilda orter inom stiftet. Den första kassans ändamål är
uppenbarligen det att bekosta de utgifter, som erfordras för att hålla
allmänna läroverksbyggnaden i Skara i stånd; och den andra kassan
har till uppgift att lemna bidrag till byggnad och underhåll till alla
läroverksbyggnader i stiftet.
Efter att hafva förutskickat dessa anmärkningar, vill jag nu öfvergå
till sjelfva saken.
På motion af enskild riksdagsman beviljade Rikets Ständer vid
1865—1866 års riksdag till ombyggnad och förändring af läroverks¬
byggnaden i Skara dels ett anslag utan /flerhet alningsskyldigliet
af 15,000 riksdaler och dels ett lån af 40,000 riksdaler att amorteras
på visst uppgifvet sätt. Då dessa medel erfordrades för byggnadsarbetet,
ingingo stadsfullmägtige i Skara med skrifvelse till riksgäldskontoret
och anhöllo att få lyfta dessa medel mot aflemnande af revers. Riks¬
gäldskontoret svarade då, att det antog, att skuldförbindelsen skulle
utfärdas af domkapitlet i Skara; och i följd deraf utfärdade dom¬
kapitlet tvenne särskilda skuldsedlar, hvardera å 20,000 riksdaler. Men
i intetdera af dessa skuldebref står angifvet, hvilken kassa skall bära
ansvarigheten för betalningen. Nu har domkapitlet icke någon annan
kassa att förfoga öfver än stiftets byggnadskassa, och deraf har följden
Onsdagen den 9 Mars.
IT
blifvit, att man ansett, att denna kassa skall bära ansvaret. Emel¬
lertid, då saken förevar hos Rikets Ständer, gjordes den anmärkningen,
att lånet vore för stort i förhållande till det beviljade anslaget, och
att eu utjemning borde ske, och svarades härtill af statsutskottets leda¬
möter, att, då Skara allmänna läroverk hade 500 lärjungar, det vore
att förvänta, att från läroverkets byggnadsfond tillräckliga medel skulle
kunna erhållas för afbetalningen af lånet. Häraf framgår ju tydligt,
att de, som beviljade detta lån, eller Rikets Ständer vid 1865—66 års
riksdag, både den meningen, att lånet skulle återbetalas af läroverkets
byggnadsfond och icke af stiftets byggnadskassa. Emellertid föranledde
det anmärkta förfarandet från domkapitlets sida vid underskrifningen
af reverserna, att man sedan antog, att det var denna senare kassa,
som skulle betala lånet. I sammanhang härmed vill jag omnämna
såsom egendomligt, att samtidigt med detta lån beviljade Rikets
Ständer ett lån för läroverksbyggnaden i Yenersborg. Men då fordrade
icke riksgäldskontor, att Skara domkapitel skulle underskrifva för¬
bindelsen, och derför står heller icke stiftets byggnadskassa i ansvarig¬
het för densamma. Nu har stiftets byggnadskassa en så dålig ställ¬
ning, att den icke förmår återbetala det lån, hvarom här är fråga, och
ännu mindre kan den medgifva något ringaste understöd — hvilket
den dock borde göra ■—• till uppförande af nya läroverksbyggnader på
andra hall inom stiftet. Detta synes mig vara en orimlighet och en
obillighet, som borde afhjelpas.
Nu säger utskottet, att det visserligen blifvit nämndt, att åtskilliga
behof i fråga om nybyggnader förefunnes, men att utskottet, emedan
icke någon utredning blifvit förebragt, icke kunde afgifva något ytt¬
rande. Med anledning häraf vill jag nämna, att för ett par år sedan
framställning under hand gjordes hos Skara domkapitel om erhållande
af understöd för byggande af ett nytt läroverk i Alingsås, emedan det
befintliga var i hög grad bristfälligt. Förslag till nybyggnad af läro¬
verket för en kostnad af 60,000 kronor uppgjordes, och man vände sig
— som sagdt — till Skara domkapitel för erhållande af understöd.
Men i den osäkra ställning, i hvilken kassan befinner sig, har under¬
stöd icke kunnat — officieit åtminstone - medgifvas. Jag anser derför,
att, då stiftets byggnadsfond alls icke varit afsedd att användas ute¬
slutande för nybyggnad och förändring af läroverksbyggnaden i Skara,
det är obilligt af staten att fordra, att denna kassa skall för detta
ändamål användas, hvarigenom äfven de andra läroverken inom stiftet
gå miste om det understöd från denna kassa, de hafva rätt att på¬
räkna.
Det är icke min mening och jag har icke mod att yrka afslag å
hvad statsutskottet i ty fall här föreslagit. Då skulle jag otvifvelaktigt
ådraga mig vredens åskor från en ärad statsutskottsledamot på stock¬
holmsbänken. Men jag ber dem, det vederbör, att de vid fullgörande
af deras uppdrag att utreda denna fråga måtte med den så förfara,
att det förfarandet med billighet och rättvisa öfverensstämmer.
Herr Kihlberg: Den föregående talaren har velat framhålla,
att stiftets byggnadskassa icke skulle vara betalningsskyldig för det
lån, staten lemnat till Skara allmänna läroverksbyggnad. Det är
Andra Kammaren* Prot. 1898. N:o 15.
N:o 15.
2
N:o 15. 18
Onsdagen den 9 Mars.
något nytt. Något sådant har icke blifvit påstådt i den förklaring,
som af vederbörande domkapitel blifvit afgifven. Sålunda skulle detta
vara ett nytt läge, hvari frågan kommit. Men jag tror icke, att man
så lätt kan frigöra domkapitlets byggnadskassa från dess förbindelser
till riksgäldskontoret. Väl är det sant, att kassan i fråga bar svårt
att fullgöra sina förpligtelser till staten, och val har det visat sig, att
de afbetalningar, som kassan gjort, varit mycket små i förhållande till
den annuitet, den förbundit sig att fullgöra. Men icke är väl det en
rigtig rättsordning, att det skall vara gäldenären, som skall bestämma,
om och när han är i tillfälle att fullgöra sina förbindelser till lån-
gifvaren, utan långifvaren bör väl hafva någon rätt att kontrollera,
om tillgångar finnas eller ej. Här har af vederbörande domkapitel
blifvit sagdt, att, fastän stiftets byggnadskassa har en behållning af
öfver 17,000 kronor, dessa medel äro behöfliga för bestridande af
utgifter för byggnadsföretag å läroverksbus inom stiftet. Detta är ju
ett påstående, som möjligen kan vara rigtigt; men det kan ej vara
rätt, att Riksdagen skall nöja sig blott med en dylik förklaring. Nu
har utskottet föreslagit, att, då domkapitlet icke i detalj angifvit, till
hvilka ändamål dessa 17,000 kronor skola användas, upplysningar skola
af riksgäldskontoret inhemtas, huruvida denna summa är oundgängligen
nödig för nu förestående reparationsarbeten, eller om ej någon del
skulle kunna utan fara disponeras för att verkställa de afbetalningar,
kassan är skyldig att göra på sin skuld. Då utskottet sålunda endast
föreslår, att en utredning skall ega rum, och riksgäldskontoret sedan
med anledning af densamma vidtaga nödiga åtgärder, är väl detta en
så billig begäran, att icke någon borde motsätta sig densamma.
Här har i domkapitlets förklaring framhållits, att det skulle vara
önskvärdt och rättvist, att staten efterskänkte dessa medel; men jag
tror icke, att Riksdagen är benägen att gå den vägen. Då emellertid
en sådan tanke ligger bakom, kan man väl förstå, att vederbörande
stiftsstyrelse skall söka på allt sätt skydda denna kassa för att få bibe¬
hålla den hel och hållen för egen räkning. Det synes mig derför,
att det finnes synnerligen goda skäl att bifalla hvad utskottet här
föreslagit, då detta förslag är så mildt emot Skara domkapitel, och
jag ber derför, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan i förevarande punkt.
Herr Sjö: Då statsrevisorerna gjorde anmärkning med anledning
deraf, att domkapitlet i Skara icke verkstält föreskrifven rånte- och
kapitalbetalning å ifrågavarande lån, och då statsutskottet i följd
deraf gjorde den hemställan, som här föreligger, vill jag försäkra
herrarne, att det skett icke endast i det allmännas, utan äfven i
landets intresse. Skara domkapitel har, såsom nämndt, erhållit detta
lån till läroverksbyggnaden i Skara på ganska goda vilkor, nemligen
icke blott ett statsanslag på 15,000 riksdaler, utan äfven ett lån på
40,000 riksdaler att återgäldas medelst en annuitet af 5 procent å
ursprungliga beloppet. Så fördelaktigt som detta var, hade man kunnat
vänta, att domkapitlet, som borde föregå andra med godt exempel,
skulle uppfylla sina förbindelser till punkt och pricka. Så skedde
också en tid; men så upphörde inbetalningarna åren 1889—1891, med
Onsdagen den 9 Mars.
19 N:o 15.
anledning hvaraf anmärkning gjordes af statsrevisorerna år 1892.
Detta hade till följd — såsom herrarne kunna se af betänkandet —
att Riksdagen uppdrog åt fullmägtige i riksgäldskontoret att i skrifvelse
till domkapitlet framhålla, att stiftets byggnadskassa vore skyldig att
fullgöra sina förbindelser. Med anledning häraf inbetalade domkapitlet
under de följande åren 8,300 kronor. Men 1896 underlät åter dom¬
kapitlet att göra någon inbetalning. På grund deraf gjorde förlidet
års statsrevisorer å nyo anmärkning, hvilken haft till följd, att stats¬
utskottet framkommit med det förslag, som nu föreligger. Jag tror
icke, att detta förslag är obilligt, och jag vill fördenskull hemställa
om bifall till detsamma. Jag gör detta så mycket hellre, som jag tror,
att stiftets byggnadskassa mycket väl kan fullgöra sina skyldigheter,
när man finner, att behållningen i kassan förlidet år, då domkapitlet
afgaf sin förklaring med anledning af revisorernas anmärkning, var
17,551 kronor, under det att behållningen år 1892 icke utgjorde mer
än 13,104 kronor. Detta synes mig vara ett ytterligare skäl för Riks¬
dagen att bifalla hvad utskottet här föreslagit, och jag ber derför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna é och 5.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkterna 6 och 7.
Lades till handlingarne.
Punkten 8.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 11-
Uppå derom af herr vice talmannen gjord hemställan, beslöt
kammaren att nästa lördag den 12 dennes företaga val af dels tjugufyra
valmän för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och i
riksgäldskontoret efter de af bemälde fullmägtige, hvilka äro i tur att
afgå, äfvensom suppleanter för fullmägtige i nämnda bank och kontor,
och dels sex suppleanter för nämnde valmän.
§ 12.
Efter föredragning, hvart för sig, af
statsutskottets utlåtanden:
n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af jord från kyrkoherdebostället i Anundsjö församling, och
N:o 15. 20
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. tull å
tack- och
barlastjern
samt skrot.
n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning och disposition af vissa delar af Asele sockens kyrkplats,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.
§ 13.
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 10, i anledning af väckt motion om tull å tack- och barlastjern
samt skrot.
Med tillstyrkande af berörda, inom Första Kammaren af herrar
C. H. Lundström och E. M. Unger afgifna motion, n:o 24, hemstälde
utskottet under punkten 1,
att tack- och barlastjern samt skrot måtte åsättas en tullsats af
1 krona 20 öre för 100 kilogram.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer afgifvits:
af herr Fredholm, hvilken hemstält, att det af motionärerna
väckta och af utskottet tillstyrkta förslaget om åsättande af tull å
tack- och barlastjern samt skrot icke måtte af Riksdagen bifallas;
af herr vice talmaunen Swartling, hvilken hemstält, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas;
af herr Bergendahl, som yrkat, att tack- och barlastjern samt
skrot måtte åsättas en tullsats åt 80 öre för 100 kilogram;
samt af herrar friherre von Schwerin, Jansson i Krakerud, Olsson
i Sörnäs, Lundström, Meyer, Eriksson i Elgered och O. Persson i
Rinkaby.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr friherre von Schwerin: Herr talman, mina herrar! Detta
bevillningsutskottets betänkande n:o 10 hör till de betänkanden, som
förut icke voro ovanliga, nemligen sådana, som tillkommit på det sätt,
att, då utskottet varit deladt i två lika stora halfvor, det varit den
förseglade sedeln, som fält utslaget. Och äfven här finna herrarne, att
innehållet i detta betänkande lika väl kunnat vara formuleradt i
motsatt rigtning.
Mot detta betänkande ha, såsom herrarne se, 13 ledamöter af
bevillningsutskottet antecknat sig såsom reservanter och borde det varit
minst en till, som der ej bort saknas.
Emellertid hafva vi sju utskottsledamöter reserverat oss in blanco,
och detta kommer sig åf, att man ej velat ytterligare belasta kam-
rarnes protokoll och utskottets betänkande med en massa skäl, som
äro så många gånger tuggade och omtuggade. Man behöfver blott
gå till utskottets föregående betänkanden för att finna de olika meningar
representerade — vare sig de blifvit de segrande eller icke — som
under föregående år uttalats.
Onsdagen den 9 Mars.
21 N:o 15.
Det Egentliga hufvudskälet mot denna tull och för den så starka
oppositionen mot densamma torde vara det, att man kommit under
fund med, att denna tull ej är eu skyddstull. Såsom lierrarne veta,
hafva kamrarne i fjor med stor majoritet afslagit denna tull; och för
min del beklagar jag, att ej alla de, som då röstade för utslag, voro
frihandelsvänner, ty så många äro vi ej, utan är det klart, att många
protektionister också röstade emot denna tull.
Denna tackjernstull är, som sagdt, icke någon skyddstull. Det
har nemligen visat sig, att, trots man haft tull på tackjern, importen
deraf dock småningom mer och mer ökats. Detta jern är numera en
vara, som man absolut behöfver i Sverige för tillverkningen af en
mängd artiklar, som till och med numera tillverkas för export.
Jag skall be att få nämna ett par siffror härvidlag, blott för att
visa, hvilken roll detta utländska tackjern spelar. Eu enda firma i
Stockholm, som sysselsätter sig med gjutning och maskintillverkning,
använde år 1897 eller i fjor för sina tillverkningar 257 ton svenskt
tackjern samt 530 ton skrot, och beträffande det sistnämnda råmaterialet
far man väl antaga, att en del deraf ursprungligen varit engelskt tack¬
jern. Men af engelskt tackjern använde samma firma samtidigt icke
mindre än 2,305 ton, d. v. s. firman förbrukade tio gånger så myc¬
ket engelskt som svenskt tackjern. Detta beror just derpå, att det
svenska tackjernet är fullkomligt olämpligt för tillverkning af en mängd
finare produkter. Denna samma firma har — trots att vi ömsom haft tull
och ömsom icke tull — likväl i hög grad ökat sin export på utlandet,
hvilket framgår af följande siffror för några år tillbaka: år 1892
exporterades i rundt tal af färdiga varor 50,500 kilogram, år 1893
197,500 kilogram, 1894 196,500 kilogram, 1895 252,000 kilogram, 1896
368,000 kilogram och 1897 750,000 kilogram. Herrarue finna väl, att
det är glädjande för oss svenskar, att vi börjat kunna täfla med ut-
ländingarne på ett område, der de förut stått så långt framom oss, och
att vi verkligen lyckats skapa oss en så betydande export. Det är en
sådan export, som vi böra söka få i gång, men då få vi ej heller vara
oss sjelfva nog, utan måste importera råmaterial och sedan exportera
de färdiga varorna för att få handelsbalansen att gå i hop.
Men hvad skulle den föreslagna tullen göra ensamt för denna enda
verkstad, som i fjor använde 2,305 ton engelskt tackjern? Jo, den
skulle få i tull betala omkring 27,660 kronor. Ty herrarne skola ej
tro, att man genom att åsätta tull skulle utestänga importen åt engelskt
tackjern, utan detta måste användas lika mycket ändå. Följden blefve
blott ett fördyrande af firmans tillverkning med åtskilliga tiotusentals
kronor, ja, kanske omöjliggörande af dess export på utlandet.
Det engelska tackjernet är så billigt, att, efter hvad jag inhemtat,
det i dagarne kan erhållas eif om bord i svensk hamn, t. ex. Malmö,
till ett pris af cirka 48 sh. Det är lätt att räkna ut, hvad detta gör
i svenskt mynt: det blir omkring 43 kronor per ton, och den föreslagna
tullen af 12 kronor per ton skulle då komma att uppgå till bortåt
30 procent af varans värde. Ja, kunde denna tull utestänga det
engelska tackjernet, hade den någon rimlighet för sig, men detta är,
som jag flera gånger sagt, ej möjligt. Tullen blefve derför blott en
ren ffnanstull; men jag tror icke, att kammaren är hågad för en
Ang. tull å
tack- och
barla8tjem
samt skrot.
(Forts.)
N:0 15. 22 Onsdagen den 9 Mara.
Ang. (till å ytterligare finanstull med det öfverflöd, som för närvarahde råder i
tack- och statskassan.
min öfvertygelse finge man, om man effektivt ville ute-
ta?v f T stånga det engelska tackjernet från den svenska marknaden, åsätta
° ' detsamma en tull af 3, 4, ja, 5 kronor per 100 kilogram i stället för
den här föreslagna. Då först kunde man hoppas på eu sådan ute¬
stängning — ehuru kanske ej ens då fullkomligt.
Jag bär med dessa ord blott velat visa, med stöd af några siffror,
att det här ej är fråga om en skyddstull, utan om en ren finanstull;
och jag hoppas, att kammaren måtte afstå detta förslag med sådan
majoritet, att den slipper att vidare af detsamma besväras. °
Herr talman! Jag ber således att få yrka afslag så väl å ut¬
skottets hemställan som å den i ämnet väckta motionen.
Herr Bromce instämde häruti.
Herr Centerwall: Herr vice talman! Man brukar säga, att fyra
ögon se mer än två, men det behöfves sannerligen icke mer än ett
öga för att se svagheten i utskottets motivering i förevarande fall.
Såsom herr Fredholm till full evidens har visat, lider utskottets
motivering, för det första af att den bevisat för mycket, för det andra
af att den bevisat för litet, och för det tredje af att den ej bevisar
någonting alls. Dertill komma sadana saker, som att utskottet mot¬
sagt sig sjelft, samt vidare, att — om utskottet också skulle haft aldrig
så rätt — denna tull ej kommer till den nytta, som man tänkt sig att
den skulle göra, ty i det fallet är den för låg. Och för öfrigt hafva fri¬
herre Schwerin och före honom herr Fredholm visat, att den i alla
fall ej väsentligen skulle minska importen af engelskt gjuttackjern.
Nu hoppas jag, att utskottets majoritet ej blir förargad öfver dessa
ord, ty, såsom friherre Schwerin upplyste, består utskottets majoritet
egentligen i den förseglade sedeln, och den matte väl ej bli förargad.
När man skall bedöma en saks innebörd, skall man fråga — det
sade redan de romerska juristerna och det säga än i dag de moderna
nationalekonomerna: l:o) hvem kommer den till nytta; 2:o) hvem
kommer den till skada; och 3:o) finnes det någon omständighet, som,
oaktadt saken kommer till skada för somliga personer, kan motväga
detta, finnes det sålunda andra på frågan inverkande omständigheter,
som göra, att nyttan blir öfvervägande?
Hvem kommer nu denna tull till nytta? Det framskymtar i utskottets
betänkande, som jag tv värr för tillfället icke kan läsa, att några ha
begärt denna tull för att skydda sin näring. Hvilka äro de? Jag vet
det ej, och den sannolikhetsberäkning, som står mig till buds, har ej
heller räckt till för att låta mig med full säkerhet utfinna det, såvida
det ej skulle vara samma personer, som i fjor voro så ifriga för Krylbo-
banan. Är det så, att det råder tryck i mellersta Sveriges brukshand¬
tering, nå väl, så vill jag ej tvifla på deras ord, som säga det. Jag
betvifla!' ej, att det kan finnas tryck, men jag tror mig dock se, att
åtminstone här i Stockholm den manometer, som mäter detta tryck,
fylles med champagne.
Hvilka kommer denna tull att skada? Jo, gjuterierna, och det är
Onadngen den 9 Mara.
23 N:o 15.
detta, som närmast uppkallat mig. I den ort, som jag representerar,
tinnes nemligen ett stort och uppblomstrande gjuteri, som nu håller
på att än ytterligare utvidgas. Jag skulle äfven kunna nämna, huru
mycket detta gjuteri skulle få betala mera årligen i följd af tullen,
i fall det vore af det ringaste intresse för kammaren att få höra
siffran. Denna tull skulle för gjuteriet i fråga visserligen icke för¬
minska dess export — det exporterar nemligen ej, utan säljer sina
produkter inom landet — men den skulle fördyra dess tillverkning
och göra det svårare för detsamma att bestå i konkurrensen. Herrarne
veta alla, att när en person, som har ett större landtbruk, skall ha
en landtbruksmaskin, så skrifver han icke till en mekanisk verkstad
eller ett gjuteri, utan till 2, 3, 4 eller 5 stycken. För att då få en
beställning, måste dessa verkstäder bjuda under hvarandra ganska
väsentligt, och så uppstår en konkurrens inom landet, som för öfrigt
är förutsatt i de protektionistiska läroböckerna och utgör eu hörnsten
i det protektionistiska systemet.
Gjuterierna skulle alltså förtjena mindre, än de förut gjort och
eljest skulle göra. Blir denna tull åsatt, kunna de ej aflöna sina arbe¬
tare såsom hittills, och det kan väl hända, att åtskilliga af dem få lof
att afskeda eu del af sina arbetare. Och den, som känner de svenske
gjuteriarbetarnes förhållanden, vet, hvad detta betyder.
Nu kan man fråga: finnes det andra skäl, som tala för, att denna
tull i alla fall beslutes? Då har det blifvit mig sagdt af högt aktade
och ärade vänner, som äro protektionister —- och hvarför skulle de ej
få vara protektionister?, det är lika nödvändigt, att det fins protektio¬
nister i verlden som frihandlare; och det är lika nödvändigt, att det
fins konservative som liberale, ty konservatismen utgör friktionen, som
hindrar, att allt går för fort, ehuru den, som all friktion, egentligen
är till blott för att öfvervinnas — desse protektionistiske vänner
hafva sagt mig, att denna tull är en hörnsten för deras system.
Nej, mina herrar, jag tror icke, att den är någon hörnsten. Om en
person säger, att tullen skall vara 80 öre, och en annan, att den skall
vara eu krona 20 öre, så säger jag: det måtte ej vara någon hörn¬
sten, ty eu sådan måste vara fullt bestämd till sina dimensioner ■— eljest
duger den icke. Nej, jag tror för min del, att detta är en utväxt på
systemet. Nu är det visserligen sant, att man icke får skära bort alla
utväxter; man får t. ex. icke skära bort puckeln på eu puckelryggig
menniska, utan måste afvakta tidens ortopediska inverkan, som möjligen
någon gång kan göra, att han blir rak i ryggen igen.
Får man emellertid ej skära bort alla utväxter, så får man å andra
sidan icke sätta till några utväxter på ett för öfrigt, såsom man på
vissa håll tycker, välskapadt och bra system. Och denna tull, den är
en utväxt och ingenting aunat.
Nu vore det ju min skyldighet att komma icke endast med ord,
ord, ord, utan äfven med siffror och fäkta; och det vore en smal sak,
ty de finnas i de trenne senaste årgångarna af Första Kammarens
protokoll framlagda af den mest kompetente i hela Sverige på detta
område, nemligen generaldirektören och chefen för kongl. kommers¬
kollegium. De finnas för öfrigt framlagda till denna kammares proto¬
koll i fjor af herr Pegelow in. fl., och de äro så omtuggade i tidnin-
Ang. tull å
tack- och
harla8tjern
samt skrot.
(Forts.)
N:0 15. 24
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. tull å
tack- och
barlastjern
samt skrot.
(Forts.)
gärna, att jag tror, att de sitta qvar i minnet på hvar och en, som har
något intresse för denna sak. Ocn de komma nog äfven fram här i dag.
Allt nog — jag skall icke mera taga kammarens tid i anspråk*
utan ber att, i likhet med friherre von Schwerin, fä yrka afslag å såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Herr Hammarström: Här om dagen uttalades här i kammaren
beträffande en dä föreliggande fråga den önskan, att densamma måtte
en gång för alla försvinna från Riksdagens bord. Samma önskan kali
man med skäl hysa beträffande nu föreliggande fråga.
De motiv, som af professoren Wijkander anfördes år 1896 i hans
då väckta motion om afskaffande af tackjernstullen, stå ännu oförän¬
drade qvar. Han har i denna motion sammanfattat sina motiv på
några rader, som stå strav före motionens kläm och som jag skall be
att få uppläsa. »Det framgår häraf», säger han, tätt införseln af en¬
gelskt tackjern icke minskats genom på]äggning af 1892 års tullsats;:
att förbrukningen af svenskt träkolstackjern för gjutning icke efter
tullen införande ökats; att priset på det svenska träkolsgjuttackjernet.
som efter liksom före tullens åsättande anväudts till blandning med
det engelska för åstadkommande af starkare gjutgods, icke stigit, utan
tvärtom nedgått i jembredd med annat jern; att ingen inhemsk till¬
verkning af koksgjuttackjern uppstått; att, under det landets tackjerns-
tillverkare icke haft någon som helst nytta af den åsätta tullen, gjute-
rierna och de mekaniska verkstäderna deremot af densamma haft
väsentlig skada, i det de fått sin råvara fördyrad med tullens hela
belopp, uppgående till cirka 18 procent af värdet, och sålunda hafva
betydligt ökade svårigheter, särskildt att uthärda konkurrensen vid
export; samt att en finanstull å inemot en fjerdedels million sålunda
upptagits ä gjutgods, som till största delen måste räknas till de för
den stora allmänheten nyttiga och nödvändiga artiklarne, under det
att statskassan ej varit i behof af en sådan beskattning.»
Allt detta gäller ännu oförändradt med undantag af den sista
satsen, ty införseln af tackjern har än vidare ökats, och följaktligen
skulle statens inkomster af tullen blifva betydligt större — något, som
talar ännu något starkare mot det föreliggande förslaget.
Det yttrades af en talare i Första Kammaren sistlidne lördag,
under öfverläggning om detta betänkande, att »tackjernstullen är en
hörnsten för systemet». Om så skulle vara, då vore hela systemet,
såsom innebärande skydd för svenska näringar, ganska klent grundadt,
ty den nu ifrågavarande tullen är ju, enligt skyddsvännernas eget med¬
gifvande, såsom skyddstull synnerligen omtvistad. Vi veta ju alla,
att våra mekaniska verkstäder på sista tiden lyckats erhålla ganska
afsevärda beställningar från utlandet. År det då ej allt skäl att låta
det för dessa verkstäder alldeles oumbärliga kokstackjernet tullfritt in¬
föras för att icke genom dess fördyrande göra konkurrensen med ut¬
landets verkstäder omöjlig. Den ökade afsättning, som derigenom
vinnes, kommer, genom att på detta sätt bidraga till utjemnande af
vår handelsbalans med utlandet, att mer än väl godtgöra, hvad staten
går miste om genom att låta tackjernet fortfarande tullfritt införas.
I öfrigt har herr Fredholm i sin reservation så fullständigt bemött
Onsdagen den 9 Mars.
26 N:0 15.
de skal, som framstälts i motionen och till stöd för utskottets hem¬
ställan, att jag ej vidare skall upptaga kammarens tid, utan ber att
fa Yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den af herr Fred-
holm vid betänkandet fogade reservation, ■:
Herr Th. Nord ström: I utskottets motivering läses, att flera svenska
masugnar måst nedlägga sin verksamhet, i följd deraf att det ej finnes
tull å tackjern. Ja, det är ett faktum, att under detta århundrade ett
flertal masugnar måst efter hand nedlägga sin verksamhet, men grun¬
den härtill är en helt annan än den, utskottet antydt.
På samma gång masugnarnes antal högst väsentligt minskats, har
ju för öfrigt tackjernstillverkningen högst betydligt ökats — den upp¬
gick vid århundradets början, år 1801, till 77,000 ton, men har nu
stigit till 500,000 ton i rundt tal. Således har denna nedläggning af
masugnarne icke verkat menligt på tillverkningen.
Hvilken är då den verkliga grunden till dessa masugnars nedlägg¬
ning? Jo, den är tveggehanda — dels ekonomisk och dels teknisk.
Den svenska jernhandteringen var fordomtima och ända fram till
omkring midten af detta århundrade, så att säga, eu husslöjd. Den
vinst, som uppstod å denna handtering, skulle emellertid, derest bok¬
föringen varit rigtig, förts å skogens konto, icke på tackjernstillverk-
ningens konto.
När man senare kom till insigt om skogens värde och kunde på
gynsammare och fördelaktigare sätt afsätta skogens produkter — då
upphörde ock denna husslöjd. Att sälja kolen till de stora bruken och
att sälja pappersved m. m. lönade sig bättre.
Detta var den ekonomiska grunden. Den tekniska grunden till
masugnarnes nedläggande är den, att handteringen måst koncentrera
sig för att kunna bestå i kampen för tillvaron. Man måste tillverka
ett godt, för hvarje särskild^ ändamål lämpligt tackjern, och derför
fordrades teknisk ledning. Detta kunde emellertid icke icke hvar och
en af de små bergslagshyttorna bestå sig.
Vidare har genom kommunikationsväsendets utveckling för de
stora bruken, som ha kapital att röra sig med, möjligheten ökats att
från aflägsnare bygder hemta sitt kol.
Nödvändigheten att koncentrera handteringen för vinnande af ett
stort tillverkningsqvantum, hvarigenom hvarje ton af detta qvantum
blir billigare — det är gruuden dertill, att så många masugnar blifvit
nedlagda.
Nu liar det sagts, att man kunde tillverka sådant tackjern, som
är i fråga, inom Sverige. Det tackjern, som här afses, är engelskt
tackjern, lämpligt för tillverkning af handelsgjutgods, d. v. s. pan¬
nor, plättpannor, våffeljern, kaminer med mera dylikt. Det är ej
så mycket fråga om det gjutgods, som utgår från maskinverkstäderna,
maskmgjutgodset, ty de verkstäderna behöfva visserligen för sina
blandningar en del engelskt tackjern, men de använda äfven svenskt
tackjern.
Frågan gäller sålunda, om man skulle kunna i Sverige tillverka
tackjern för handelsgjutgods. Ja, det finnes i Småland en liten till¬
verkning af dylikt jern, inyrmalmstackjern; men det jernet har vissa
Ang. tull a
tack- och
barlast jern
samt skrot.
(Forts.)
N:o 15. 26
Onsdagen den 9 Mara.
Ang. tull å
tack- och
barlastjern
samt skrot.
(Forts.)
särskilda, goda egenskaper, som göra, att det betingar ett högt pris
— det användes hufvudsakligen som blandning i maskingjutgods vid
maskinverkstäderna.
De verkstäder åter, som ha till uteslutande ändamål att förfärdiga
handelsgjutgods, måste alltid använda engelskt tackjern. Skulle visjelfva
försöka tillverka den qvantitet, soin här är i fråga, motsvarande den årliga
importen, hvilken för 1897 uppgick till omkring 54,000 ton — den
var det året mycket stor på grund af vissa förhållanden, bland annat
gjutgodsfabrikanternas sträfvan att åstadkomma stora qvantiteter för
att exportera till Norge, medan ännu tid var — så är att märka, att
det ej behöfs mer än en enda, ingalunda stor masugn för att framställa
denna qvantitet. Men om dervid såsom bränsle skulle användas träkol,
blefve jernet för dyrt, Malmer i och för produktion af dylikt jern ha
vi möjligen i tillräcklig mängd, men våra tillgångar på träkol äro
knappa. Det vore att kasta bort de för vår svenska jernkandtering
så vigtiga träkolen på fabrikat, hvarför de icke oundgängligen be-
höfvas.
Det svenska jernet lefver ju på sin qvalitet: det är den, som gör,
att det står sig i alla stormar och kan kämpa sig fram i konkurrensen
på verldsmarknaden.
För att med fördel kunna tillverka gjuttackjern efter engelsk
metod, finge man sätta upp en stor kokmasugn, och om en sådan skall
bära sig, måste den årligen tillverka omkring 140 ä 150 tusen ton.
Således skulle denna masugn på 4 å 5 månader kunna producera allt,
hvad vi i den vägen behöfva. Hela den öfriga delen af året skulle
den alltså drifva sin tillverkning i konkurrens med de redan bestående
svenska masugnarne. Det finnes således enligt mitt förmenande icke
något skäl att söka hindra importen af sådant gjuttackjern, som här
är i fråga, och af hvilket — som jag nämnt -— de svenska gjuterierna
hafva den allra största nytta och som de ovilkorligen behöfva. Skulle
priset på denna vara stiga, skulle derigenom den exportmarknad, som
de redan förskaffat sig ej allenast i Norge och angränsande länder,
utan i södra Afrika med flera ställen komma att lida afbräck. Och
det kan väl icke vara meningen att åstadkomma något sådant; vi skola
väl snarare sträfva att öka vår export.
För min del är jag sålunda alldeles öfvertygad, att den tull, som
nu är i fråga, icke skall lända den svenska jernhandteringen såsom
tillverkare af qvalitetsjern till någon nytta; att den deremot är af be¬
stämd skada för gjuteriindustrien; och att, om man inom Sverige skulle
tillverka den qvantitet tackjern, som motsvarar den årliga importen,
detta skulle medföra en för den svenska tackjernsfabrikationen obe¬
haglig konkurrens, äfvensom göra det svenska jernet misstänkt för att
vara uppblandadt med kokstackjern.
På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka afslag å
såväl motionen som utskottets hemställan.
Herr Petersson i Boestad: Herr vice talman! Enär Riksdagen
förlidet år afslog motionerna om tull på tackjern, så finner jag ej
heller nu skäl, hvilka tala för, att man skall ändra åsigter, då ingå
nya anledningar dertill sedan dess förekommit.
27 N:o 15.
Onsdagen den 9 Mars.
Som vi veta, behöfva gjuterierna nödvändigt engelskt tackjern att Ang. tull a
tillsätta det svenska för en stor del af sina tillverkningar. barlattjem
De mekaniska verkstäderna ha tagit ett så storartadt uppsving, samt skrot.
att de lyckats få marknad i utlandet, hvarför jag tror, att denna in- (Fo].t8)
dustri har gjort sig väl förtjent af att skyddas.
Jag ber att få anföra några ord ur en artikel i »Stockholms
Dagblad» för i förgår, som berör denna fråga under rubrik: »Sve¬
riges ekonomiska framsteg. Ett engelskt omdöme. Yår korrespondent
i London skifver den 3 mars: Förste legationssekreteraren vid en¬
gelska ambassaden i Stockholm mr Arthur Herbert har till engelska
utrikesdepartementet inskickat en med stor omsorg utarbetad rapport
om Sveriges handel, industri, statsfinanser m. m. Han omnämner i
främsta rummet stockholmsutställningen, hvilken, enligt hvad mr Her¬
bert tror, dragit den allmänna uppmärksamheten på icke blott de
svenska fabriksvarorna, utan ock på möjligheterna af att Sverige kan
blifva ett stort jernexporterande land ej endast i fråga om råmateria-
lier, utan jemväl i fråga om maskiner, redskap, gjutgods m. m.
Sverige börjar nu realisera fördelarna af att exportera manufaktur-
artiklar i stället för råvaror och söker ifrigt nya och större utländska
marknader. Industriens tillstånd är gynsamt för en sådan utveck¬
ling, strejker äro sällsynta, och emigrationen minskas ar efter ar.
Fn af de förnämsta faktorerna för utvecklandet af den svenska indu¬
strien är de utmärkta tekniska undervisningsanstalterna. Att för ett
antal år sedan hafva talat om Sverige som Englands medtäflare i fråga
om utmärkt arbete (skilled labour) skulle hafva räknats som galenskap,
men nu är tillverkningen af maskiner och redskap i Sverige fullt ut
lika god eller ännu bättre, än hvad som presteras i de flesta andra
länder.» ..
Dessa uttalanden äro värda att beakta, och jag tror, att de aro
sanningsenliga.
Allt för häftiga omkastningar på tullagstiftningens område aro
skadliga; och i denna fråga skulle, i händelse den ifrågavarande tullen
åsattes, kunna uppstå en osund spekulation medelst intagande på neder¬
lag af stora partier utländskt gjutjern i förväg, innan tullsatserna
hunnit tillämpas. 0
Med anledning af hvad jag nu anfört, yrkar jag afslag pa bevill¬
ningsutskottets hemställan.
Häruti instämde herr Nydahl.
Herr Bergendahl yttrade: Herr vice talman, mina herrar! Det
kan ej vara synnerligen angenämt för mig att uppträda i den nu före¬
liggande frågan, då man vet, hvilken ställning denna, kammares majo¬
ritet intager till densamma. Men på grund af den punkt, jag alltid
stått på vid denna frågas behandling inom Riksdagen, och i anledning
af min mot utskottets förslag afgifna reservation, anser jag mig böra
yttra några ord. . ..
Som herrarne kunna se af de reservationer, som äro fogade till
nu föredragna betänkande, har jag icke kunnat biträda utskottets hem¬
ställan om en tullsats af 1 krona 20 öre.
N:o 15. 28
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. tull å Men deremot liar jag funnit alla skäl tala för att i så måtto bi-
bariättlern falla den föreliggaude motionen, att jag ansett mig kunna vara med
samt skrot. om återinförande af den gamla tullsatsen eller 80 öre för 100 kilo-
(Forte.) gram- Hufvudskälet var det, att då Riksdagen år 1892 införde denna
tullsats satte den på samma gång en derefter lämpad tull å redskap
och maskiner samt höjde tullen a gjutgods; skulle nu eu förhöjning af
tackjernstullen från 8Ö öre till 1 krona 20 öre ega rum, komme natur¬
ligtvis den proportion, som 1892 års Riksdag ansåg lämplig mellan
tullen å maskiner och redskap samt gjutgods å ena sidan och tackjern
ä den andra, att förryckas. Derför vore rättvisast och billigast, att
den förutvarande tullsatsen 80 öre återinföres.
1888 års tullkomité förordade en tull af 1 krona, Kongl. Maj:t
föreslog i proposition till 1892 års Riksdag eu tullafgift af 80 öre, som
Riksdagen antog. Hvarför skall man icke då, med fäst afseende
vid den fördel, de mekaniska verkstäderna vunnit i och genom tull¬
lagstiftningen 1892, finna det både rigtigt och rättvist, att kikare af
gjuttackjernsindustrien komma i åtnjutande af den tullsats, Riksdagen
en gång godkänt?
Nu säger reservanten herr Fredholm på sid. 8 i sin reservation,
att det är ett »jemförelsevis obetydligt intresse, tillverkningen af gjut-
tackjeru omfattar». Men om så verkligen är förhållandet, kan Riks¬
dagen derför vara berättigad att icke tillgodose detta intresse? Är
icke svenska Riksdagen skyldig att tillgodose alla svenska intressen?
På tal om herr Fredholms reservation kan jag icke underlåta att
säga ett par ord med anledning af ett yttrande i densamma, som
förefaller mig mycket märkvärdigt.
På sid. 13 säges: »Beträffande erinringen om, att nu gällande
tullsatser a gjutgods och maskiner skulle vara bestämda under förut¬
sättning af tackjernstull, så får man icke bortse derifrån, att, om detta
verkligen varit händelsen» etc. Det förefaller mig synnerligen märk¬
värdigt, att herr Fredholm här användt ett »o>w» och att han sålunda
kan sätta i fråga, om verkligen tullsatserna å först nämnda artiklar
införts i samband med tullen å tackjern. Jag kan icke förstå, att en
så kunnig ledamot af bevillningsutskottet som herr Fredholm, »bevill¬
ningsutskottets lexikon», kan uttrycka sig i så tvetydiga ordalag. Riks¬
dagen vet nog, huru med saken hänger i hop. Men för den störa all¬
mänheten, som genom tidningarna fått del af herr Fredholms reserva¬
tion, är det svårt att tydligen inse, att de tullsatser, som gjuterierna
och de mekaniska verkstäderna 1892 kommo i åtnjutande af, i viss
man bestämdes med hänsyn till den samtidigt beslutade tackjernstullen,
men för den händelse, att någon inom denna kammare skulle finnas,
som ej härom är underkunnig, anser jag mig böra återge ett par ut¬
talanden ur den år 1888 tillsatta tullkomiténs utlåtande. Beträffande
gjutgods heter det på sid. 130: »Vidare höra ock de i någon mån
ökade omkostnader, som af den föreslagna tackjernstullen kunna komma
att tillskyndas gjuterierna, föranleda någon höjning af tullsatserna å
ifrågavarande artiklar».
Och hvad redskap och maskiner angår, uttalar sig tullkomitén på
sid. 118 bland annat sålunda: »Det synes för öfrigt vara endast en skyl¬
dig gärd af rättvisa, att åt denna näringsgren beredes något skydd för
Onsdagen den 9 Mars.
29 N:o 15.
dess tillverkningar, helst åtskilliga för densamma erforderliga rå-
materialier äro belagda med tull».
Och det var icke obetydliga tallsatser, af hvilka denna närings¬
gren i följd af 1892 års riksdagsbeslut kom i åtnjutande. Det rörde
sig, hvad gjutgods vidkommer, om tullförhöjningar från 25 procent upp
till 100 procent. Jag vill anföra några exempel härpå. Enligt 1888
års tulltaxa utgjorde tullen å:
gjutna balkar, eldstadsröster etc. för kilogram 1 öre — nu 2 öre
— 100 procents förhöjnig;
spislar, ugnar, kaminer etc. för kilogram 2 öre — nu 4 öre —
100 procents förhöjning;
bord, soffor, stolar etc. för kilogram 8 öre — nu 10 öre — 25
procents förhöjning;
kopiepressar, eldredskaps- och paraplyställ etc. för kilogram 15
öre — nu 20 öre — 33V3 procents förhöjning;
finare, ej specificeradt gjutgods, såsom blomstervaser, byster etc.
för kilogram 25 öre — nu 50 öre — 100 procents förhöjning;
kassaskåp och kassakistor för 100 kronor 10 kronor — nu 15
kronor — 50 procents förhöjning.
Jag missunnar ej på något sätt de mekaniska verkstäderna deras
förtjenst. Jag vet, att de befinna sig i en blomstrande ställning, och
det gläder mig. Men jag vill icke vara med om att bereda dem större
förtjenst på bekostnad af en annan näring. Det kan jag för min del
icke finna vara rätt.
Nu talas det i herr Fredholms reservation — för att fortfarande
hålla mig till densamma — om att de mekaniska verkstädernas export
möjligtvis skulle bli hämmad, om en tull på gjuttackjern skulle be¬
stämmas. Han anför några siffror, hvilka siffror visserligen nyss åter-
gifvits af friherre von Schwerin, men som jag ber att få upprepa, enär
de enligt mitt förmenande visa något helt annat, än herr Fredholm
med dem velat bevisa.
Han säger, att 1890 utfördes gjutgods till ett värde af 78,000
kronor, 1896 till ett värde af 280,000 kronor, 1890 maskiner för ett
värde af 3,025,000 kronor och 1896 maskiner för ett värde af 6,391,000
kronor. Sammanlagda värdet af omnämnda exportartiklar, som år 1890
uppgick till 3,103,000 kronor, hade 1896 ökats till 6,671,000 kronor
eller mer än fördubblats. Ja, mina herrar, och det just under denna
tid, som tull funnits på gjuttackjern. Har nu denna tull på något
sätt hindrat exporten? Nej, tvärtom, exporten har ju ökats betydligt.
Och herr Fredholm skall säkerligen vid närmare eftertänkande finna,
huru exporten, oaktadt denna tackjernstull, visat en lysande utveck¬
ling. Sedan frågar herr Fredholm — han kommer till slut med en
liten hotelse —: om den här tullen blir införd, hvad blir då följden?
Jo, att de mekaniska verkstäderna måste höja sina pris, och att det
blir allmänheten, som får betala denna höjning. Men icke har jag
kommit under fund med, att, när 1897 tullen borttogs, dessa mekani¬
ska verkstäder från och med den tiden nedsatt sina pris; det har
Ang. tull cl
tack- och
barlastjern
samt skrot.
(Fortä.)
N:o 15. 30
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. tull å
tack- och
barlastjern
samt skrot.
(Forts.)
jag åtminstone icke hört talas om. Och jag kan icke föreställa mig,
att, om tullen återinlores, de då skulle tillåta sig att höja prisen; om
det skulle vara någon, som företoge sig en sådan åtgärd, tror jag, att
konkurrensen inom landet skulle visa sig vara så stor, att han snart
skulle få återgå till de gamla prisen. Jag tror icke, att ett sådant
framkastadt påstående skulle komma att i verkligheten realiseras.
Nu har deremot, som herr Fredholm mycket väl känner till, en
annan sida af saken framhållits — detta ifrån en mycket framstående
ledamot af bevillningsutskottet, hvilken uti denna fråga står på samma
sida som herr Fredholm — och det är, att om tackjernet kommer att
fortfarande vara tullfritt, bör eu tullnedsättning på de mekaniska verk¬
städernas och gjuteriernas produkter ega rum. Jag antar, att, när ett
sådant uttalande kommit från en sådan man, resultatet blir, att vi
till nästa riksdag få en motion i den rigtningen, och att denna kam¬
mares majoritet kommer att ansluta sig till densamma, och af många
skäl tar jag för alldeles afgjordt, att också Första Kammaren kommer
att göra detsamma.
Men nu frågar jag, mina herrar, om detta är rätta sättet att lösa
denna fråga? Är det skäl att sänka tullsatserna på de mekaniska
verkstädernas produkter och derigenom locka in den utländska konkur¬
rensen? Jag tror det ej; då är det vida bättre att återinföra denna
lilla tullsats.
Till sist vill jag framhålla, att uti två af de vid utskottets be¬
tänkande bifogade reservationer rigtats den förebråelsen mot dem, som
stå på samma sida som jag, att vi genom oupphörliga rubbningar i
tullsatserna vållat olägenheter på det industriella området. Jag frågar
herrar reservanter: hvilka äro de, som i sjelfva verket åstadkommit
rubbningar i dessa förhållanden? År 1892 infördes ifrågavarande, af
mig nu föreslagna tullsats; år 1896 togo herrarne bort den.
Huru kan man tala om vankelmod på den sidan, der det finnes
en kammarens ledamot, som både som ledamot af tullkomitén förordat
en ännu högre tull, och sedan biträdt 1892 års Riksdags beslut om
den nu af mig föreslagna tullsatsens införande — och som nu ej vill
vara med om någon tull alls? Hvar är vankelmodet och hvar träffar
förebråelsen? Icke på den sidan, der jag står.
Herr talman, på grund af hvad jag nu i korthet anfört, yrkar jag
bifall till min reservation.
Herr Fredholm: Då jag haft tillfälle att i min reservation an¬
föra alla de skäl, som i mina ögon synas tala för att icke åsätta tack¬
jern någon tull, hade jag icke tänkt att i denna fråga begära ordet.
Men då jag detta oaktadt gjort det, har det skett för att med ett par
ord bemöta, hvad den siste talaren mot mig anfört.
Han förvånade sig öfver, att jag icke ville vara med om att åsätta
tull å gjuttackjern, derför att tillverkningen deraf vore obetydlig i
jemförelse med tillverkningen af annat tackjern, och således af ett för
tackjernstillverkningeu i sin helhet ringa intresse, och han ansåg, att
den omständigheten, att näringen var obetydlig, icke bort vara ett
motiv för mig att motsätta mig beviljandet af denna tull. Ja, om
motivet endast varit detta, att näringen i fråga är obetydlig och ingen-
Onsdagen den 9 Mars.
31 N:o 15.
ting annat, så hade han möjligen haft skäl för sin förvåning, men om
man, såsom här är fallet, skall främja ett obetydligt näringsintresse
på bekostnad af stora och vigtiga näringars intressen, då bör det icke
förvåna någon, om jag anser, att större hänsyn måste tagas till det
stora och vigtiga intresset än till det lilla.
Vidare förvånade sig samme talare öfver att jag kunde ifråga¬
sätta, att tullen å gjutgods blifvit åsatt på grund af att man införde
tackjernstullen. Jag hade verkligen ifrån början samma uppfattning
som han, nemligen att tullen på gjutgods åsattes just på grund af
tackjernstullen, och jag uttalade äfven detta här i kammaren år 1896,
men jag blef då bemött af den ärade ledamoten af tullkomitén, som
den föregående talaren åsyftade, och hvilken för närvarande för ordet
här i kammaren. Han förklarade då, att det icke hufvudsakligen var
på grund af den år 1892 stadgade tullsatsen å tack- och barlastjern,
som tullen å dessa artiklar (gjutgodsartiklar) bestämdes till nu gällande
belopp, utan dessa hafva föreslagits och bestämts hufvudsakligen derför,
att det visat sig vara en allt jemt växande införsel af nämnda slags
föremål. Under sådana förhållanden torde herrarne finna det helt na¬
turligt, att jag ställer mig något tveksam med afseende på de motiv,
som toranledt åsättandet af gjutgodstullen.
Talaren sade vidare, att den omständigheten, att man under de
år, då tullen existerade, haft eu allt jemt sig ökande export, vittnar om
att tullen icke medfört något skadligt inflytande på ifrågavarande
näring. Icke bevisas derigenom, att tackjernstullen varit utan olägen¬
het för gjutgodstillverkningen, utan i mina ögon endast det, att man
oaktadt svårigheterna har kunnat öka exporten till utlandet; och deraf
drar jag den slutsatsen, att om man genom tackjernstullens afskaffande
minskar svårigheterna, kommer exporten att stiga i ännu högre grad.
Slutligen nämnde talaren, att han icke kunde förutsätta, att, om
vi nu återinförde tackjernstullen, gjutgodstillverkarne skulle höja priset
på sina varor. Ja, jag kan icke veta, hvad de komme att göra, men
när man vet, att tre de största gjuterierna här i landet årligen för¬
bruka 10,000 tons gjuttackjern, och då vidare en tull af 8 kronor per
ton skulle förorsaka dem en utgift af 80,000 kronor, då kan det verk¬
ligen ifrågasättas, huruvida dessa gjuteriegare kunna antagas vara villiga
att betala sistnämnda summa utan att försöka ta igen något deraf utaf
dem, som köpa deras vara. Skulle de åter icke göra detta, finge de
ju sjelfva betala hela beloppet, och jag anser det då vara något obilligt
att ådraga de nämnda gjuterierna en så betydande skatt.
Med dessa ord tror jag mig hafva bemött, hvad den föregåeude
talaren yttrade, och anhåller jag att få yrka bifall till min reservation.
Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Friherre von
Schwerin har för en stund sedan lemnat åtskilliga uppgifter från
gjuterier och mekaniska verkstäder här i Stockholm. Jag skall be att
få meddela några sådana från ett gjuteri och mekanisk verkstad i
Gefle, hvilken hör till de mest framstående i landet.
»Tillverkningen vid våra gjuterier», heter det uti en mig till-
handakommen skrifvelse, »har utvecklat sig så under de sista 20
åren, att vi nu icke allenast kunnat fylla behofvet inom landet på ett
Ang. tull å
tack- och
barlastjern
samt skrot.
(Forts.)
N:o 15. 32
Onsdagen den 9 Mara.
Ang. tull å
tack- och
barla8tjern
samt skrot.
(Forts.)
tillfredsställande sätt, utan äfven kunnat söka oss marknad för våra
tillverkningar utom landet ock ej så obetydligt till Norge.
Visserligen kar detta något försvårats genom mellanrikslagens
uppkäfvande, men med det försprång, vi nu kafva före norrmännen,
vore det ej omöjligt att kikekålla marknad der, om vi finge kafva
tackjernet tullfritt, men i motsatt fall är det aksolut omöjligt.
Det går då så, att vi måste stanna med afsättningen af våra pro¬
dukter inom Sverige, ock så fort en tryckning i konjunkturerna in¬
träder, så måste vi minska vår tillverkning ock afskeda arketare, ock
jag är viss på, att jag då ensam får afskeda lika många arbetare, som
keköfvas vid nedsmältningen af allt det tackjern, som förkrukas vid alla
verkstäder i kela Sverige under ett år.
Äfven om tullen kommer till stånd, kommer jag ej att taga ett
enda kilo mera svenskt jern för det, emedan det ändå klifver så
mycket dyrare, att det gör 20,000 kronor på vår årstillverkning; ock
äfven om tullen sattes så kögt, att prisen klefve lika, måste vi
på grund af det engelska jernets egenskaper för vårt bekof ändå
köpa det.»
Under sådana förkållanden är det ju klart, att denna tackjerns-
tull icke skulle bli till nytta för någon annan än statsverket. Det
blifver en finanstull — ock en finanstull, som statsverket för när¬
varande icke behöfver. Om statsverket framdeles komme att beköfva
de penningar, som genom densamma skulle inflyta, kunde dessa tagas
på annat ock för öfrigt ett mycket naturligare ock rättvisare sätt.
Jag skall derför ke att få förena mig med dem, som yrkat afslag
å såväl utskottets betänkande som motionen.
Herr Bergendakl: Jag tycker det är för märkvärdigt att köra
sådana uttalanden som att tullen i fråga endast skulle blifva till nytta
för statsverket. De många motioner i ämnet, som framkommit, och
1892 års Riksdags beslut hafva väl visat, att Jet måtte finnas andra
än statsverket, som hafva intresse af denna tull.
Beträffande herr Fredkolms uppgift om, att åtskilliga verkstäder
skulle få en förökad utgift af bortåt 80,000 kronor, om tullen åter-
införes, så vill jag ej bestrida denna uppgift, men herr Fredkolm borde
då också ha talat om, huru många hundratusen kronor, de varit i till¬
fälle att oberättigadt förtjena, sedan tackjernstullen borttogs. Samma
uttalande gäller herr Waldenström i afseende på de meddelanden, kan
lemnade.
Herr Fredkolm kom å nyo tillbaka till påståendet, att gjuttackjerns-
tillverkningen skulle vara helt obetydlig. Jag kar dock redan förut
sökt framkalla, att, äfven om den är relativt obetydlig, den dock bör
understödjas, och denna närings tillstånd är verkligen för närvarande
mycket mera kritiskt, än mången af kammarens ledamöter tror. I de
svenska gjuteriernas produkter ingår dock i Överskjutande procentkalt
svenskt tackjern, men nu kotas det svenska gjuttackjernet att bli
undanträngdt helt och hållet, i ty att man börjat importera amerikanskt
tackjern, hvilket lärer vara af lika god beskaffenhet som vårt och
prisbilligare. Jag har kär i min kand ett bref, som står till herrarnes
disposition. Det är skrifvet den 4 mars detta år af en köpman i södra
Onsdagen den 9 Mars.
33
N:o 15.
delen af landet till eu ledamot af Riksdagen, och jag anhåller att få
läsa upp detsamma. Denne riksdagsman skref till köpmannen och
bad att få en offert å amerikanskt tackjern. Svaret lyder så här:
»Under sommarens lopp vänta vi till Sverige några laster af det ameri-
rikanska tackjern, som vi under förra året började att importera, nem¬
ligen Alabama n:o 3, och hvilket öfverallt vunnit stort erkännande,
såsom i alla hänseenden utmärkt. Häraf bedja vi att mot omgående
svar friblifvande få offerera eder cirka 100 å 200 tons till ett pris
af 51 (eif Karlshamn) per 3 månader räntefri accept och motse eder
omgående order.»
Detta pris af 51 öre utgör 46 kronor per ton. Det vanliga en¬
gelska gjuttackjernet beräknas till 43 kronor per ton, och det ameri¬
kanska jernet är således endast 3 kronor dyrare, och då det anses i
det närmaste vara lika godt som det svenska gjuttackjernet, som kostar
60 kronor per ton vid masugnen, kan det senares tillvaro ifrågasättas.
Med en sådan fara för ögonen, hemställer jag till herrarne, om
det icke är skäl att vi, i hvad det på oss beror, så mycket som möjligt
söka afvärja denna.
Herr Jansson i Taberg: Herr talman! Med anledning af den
siste ärade talarens anförande, ber jag att i kammarens minne få åter¬
kalla de petitioner, som Riksdagen förra året fick emottaga från nästan
samtliga verkstads- och gjuteriegare i landet, deri de ganska kraftigt
undanbådo sig välgerningen af den då ifrågasatta tullen, och jag tager
för gifvet, att de nu likaväl som då äro i samma ställning och lika
angelägna om att icke få denna tullsats sig pålagd. Det har visats
här, hvilka olägenheter en sådan tull skulle medföra, och för min del
instämmer jag till fullo i den åsigten, att tullen skulle blifva till
ganska stor skada för gjuterihandteringen och till ingen nytta för den
svenska tackjernstillverkningen i sin helhet. Det är ju gifvet att om
en tull skall få benämningen skyddstull, så måste den också skydda
någon befintlig näring. Här i landet finnes ju dock ingen tillverkning
af gjuttackjern, och då endast sådant importeras, kan denna tull väl
icke gerna få namn af skyddstull. Hvad är den då annat än eu
finanstull, som vi nu icke behöfva, eller möjligen, hvad som torde vara
hufvudsaken för motionärerna och pluraliteten inom utskottet, den
felande länken i tullkedjan?
Jag vill icke trötta kammaren med något vidare anförande, utan
skall ansluta mig till herr Fredholms reservation och det yttrande, som
herr Nordström i Stockholm här nyss haft, hvilka uttalanden jag anser
fullständigt belysande för saken.
Jag yrkar bifall till herr Fredholms reservation.
I detta yttrande instämde herr Aulin.
Ofverläggningen var härmed slutad. Kammaren afslog såväl ut¬
skottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Punkten 2.
Den i denna punkt omförmälda fråga hade till följd af kammarens
beslut beträffande punkten 1 förfallit.
Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 15.
Ang. tull å
tack- och
barlastjern
samt skrot.
3
N:o 15. 34
Onsdagen den 9 Mars.
§ 14.
I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 31, i
anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande konkurslag,
att borgenär förhindras att genom uppgifvande af origtig fordran ut¬
öfva obehörigt inflytande på konkursförvaltningen.
Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
E. Åkerlund afgifna motion, n:o 157, hemstälde utskottet i detta ut¬
låtande :
att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru vida icke genom lagstiftnings¬
åtgärder må kunna förhindras, att på grund af origtiga fordrings¬
anspråk utöfvas obehörigt inflytande på förvaltningen af konkursbo,
och att Kongl. Maj:t derefter täcktes för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill den verkstälda utredningen må gifva anledning.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den motion, som ligger
till grund för lagutskottets hemställan om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t för att råda bot mot obehörigt inflytande vid val af gode män
och sysslomän i konkurser, väcktes redan för två år sedan eller år
1896. Då afstyrkte samma utskott motionen, derför att motionären
icke gjort någon antydan om huru han tänkt sig att detta miss¬
förhållande skulle kunna afhjelpas. Nu i år har motionären gjort en
antydan om att ett bättre förhållande kunde vinnas derigenom, att
den beedigade bouppteckningen skulle läggas till grund för rösträtt i
konkurs, och att således borgenärer skulle få utöfva rösträtt efter de
belopp, för hvilka de äro upptagna i bouppteckningen. Jag kan för
min del icke finna, att man bör besluta en skrifvelse i sådant syfte
till Kongl. Maj:t, ty skulle endast de borgenärer, hvilkas fordringar
finnas upptagna i bouppteckningen, få rösta, så blefve det troligen
många, som icke finge utöfva någon rösträtt, oaktadt de hade lika
god fordringsrätt som de, hvilka finnas upptagna i bouppteckningen.
Jag tänker mig till exempel det fall, att gäldenären är död och urarfva-
konkurs uppstår. Då blir bouppteckningen kanske beedigad af någon
förmyndare eller tjenare i gäldenärens bo, och man kan då tänka sig,
hurudan bouppteckningen skall befinnas. Jag tror derför icke, att
denna grundsats kan läggas till grund för en lagstiftning i frågan.
Nu säger visserligen utskottet, att det väl icke är möjligt att
lägga endast detta till grund för rösträtten, utan att man bör med¬
gifva rösträtt äfven för sådana klara fordringsbevis, som hafva exekutiv
kraft. Men fast man kan hafva ett sådant klart fordringsbevis, som
eger exekutiv kraft, så är det derför icke sagdt, att man har någon
fordran, ty om anmärkning sedermera sker, kan det befinnas, att
skulden blifvit betald; i gäldenärens bo kan måhända påträffas ett
qvitto, som visar att en klar revers blifvit infriad, ehuru den icke
blifvit återlemnad. Då skulle dock den, som förevisar ett sådant
Onsdagen den 9 Mars.
36 N:o 15.
fordringsbevis, få rösta utan att rätteligen hafva någon fordran i boet,
medan deremot den, som verkligen har en fordran, men icke blifvit
upptagen i bouppteckningen, skulle beröfvas sin rösträtt. Detta anser
jag icke vara rätt.
Utskottet säger vidare: »Deremot vill det förefalla utskottet, som
om verkligt skäl icke förelåge att medgifva rösträtt för stridiga fordrings¬
anspråk.»
Ja, hur vet man att det är stridiga fordringsanspråk? Detta blir
ej bekant förr än konkursen fortgått eu längre tid, ty först sedan
bevakningsbandlingar inlemnats, kan man göra anmärkningar mot
dem, men icke vid det förhör, då gode män väljas. Skulle man nu
kasta om det så, att konkursdomaren redan vid det sammanträde, då
gode män väljas, skulle pröfva fordringsbandlingarna, så skulle det i
många fall kunna hända, att domaren sedermera såsom ordförande i
häradsrätten finge upphäfva en dom om en fordringshandling, hvilken
förut ansetts ostridig och förklarats giltig, men sedan befunnits vara
stridig. Ej heller på denna princip kan man således grunda någon
lagändring i denna fråga.
Jag vill nu öfvergå till ett exempel, som utskottet sjelf har tagit
fasta på, nemligen att en borgenär i en konkurs bevakat en fordran
på 70,000 kronor för förluster, som han trodde sig kunna få göra i fram¬
tiden. Jag vill visst icke tvifla på att denna fordran, såsom utskottet
säger, sedan blef nedsatt till mindre än 100 kronor, men det borttager
icke möjligheten af att han i framtiden verkligen kunnat göra den
uppgifna förlusten på gäldenären. Jag vill taga ett exempel härpå.
Konkursgäldenären kan vara en byggmästare, som åtagit sig åtskilliga
byggnader, Som skola uppföras eller redan äro uppförda. För full¬
görande af kontrakten om dessa byggnader har han borgesmän, hvilka
skola ansvara för byggnadernas bestånd och för att de icke skola få
några brister under 5 å 10 år. Under denna tid kan man finna, att
svåra bristlalligheter vidlåda byggnaden, och dessa måste då afhjelpas
på borgesmännens bekostnad, hvilket kan för dem medföra högst afse-
värda förluster. Af detta exempel framgår således, att man alltför
väl kan hafva fordringar i ep konkurs, hvilkas belopp man ej vid be¬
vakningen kan uppgifva. Äfven detta anser jag vara ett skäl för
afslag å den nu föreslagna skrifvelsen.
Utskottet medger visserligen, att, äfven om ett sådant förslag som
det af utskottet åsyftade skulle komma till stånd, oegentligheter i nu
ifrågavarande afseende i allt fall skulle komma att qvarstå, men menar
likväl, att ett sådant förslag skulle medföra öfvervägande fördelar.
Jag för min del åter tror, att olägenheterna af ett sådant förslag
skulle blifva större än fördelarne, och derför ber jag att få yrka afslag
å lagutskottets hemställan.
Herr Ohlsson i Yexiö: Att en fullt praktisk och effektiv lösning
af denna fråga möjligen kan blifva förenad med vissa svårigheter, det
har, såsom herrarne kunna se af betänkandet, utskottet full väl insett,
men utskottet har i allt fall velat för sin del söka medverka till åstad¬
kommande af en förbättrad lagstiftning i detta ämne. Alla äro väl öfver¬
ens derom, att nu gällande bestämmelser angående rösträtt i konkurs
N:o 15. 36
Onsdagen den 9 Mars.
äro i påfallande grad svaga och otillfredsställande. Det synes nem¬
ligen icke vara lämpligt och rättvist, att, då konkurslagens anda och
mening uppenbarligen är den, att borgenärerna i en konkurs skola
hafva rösträtt för sina verkligen egande fordringar, lagens bestäm¬
melser härom äro så affattade, att snart sagdt hvem som helst kan
allenast på en lös uppgift, på ett i hög grad tvifvelaktigt fordrings¬
anspråk förskaffa sig rösträtt och tilläfventyrs rent af dominerande in¬
flytande på förvaltningen af konkursbo. Sådant strider uppenbarligen
mot reglerna för en sund lagstiftning, och vi veta äfven, att missbruk
af nu antydd art i många fall förekommit.
För min del är jag fullt öfvertygad, att Kongl. Maj:t i förening
med lagbyrån och högsta domstolen skall kunna utfinna bestämmelser,
som må vara egnade att åstadkomma en tillfredsställande rättsordning
i detta afseende, och jag ber derför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Med herr Ohlsson instämde herrar JRedelius, Jönsson i Gammals-
torp, Hultstein, Nilsson i Skärhus, Andersson i Löfhult och Svensson
i Karlskrona.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 15.
Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning
af väckt motion angående inskränkning uti den lagstadgade annonse¬
ringen beträffande konkurser, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hernstält.
Ang. ändringar
i legostadgan.
§ 16.
Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande u:o 33, i anledning af
väckta motioner angående ändringar i gällande legostadga.
I motion n:o 7 inom Första Kammaren hade herr von Möller
föreslagit: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till ny lego¬
stadga för husbönder och tjenstehjon.
Vidare hade i särskilda, inom Andra Kammaren afgifna motioner,
n:o 19 af herr A. J. Ericson i Ransta och n:o 179 af herr P. Pehrsson
i Åkarp, föreslagits ändringar i vissa uppgifna paragrafer uti ifråga¬
varande stadga.
Utskottet hemstälde:
l:o) att herr A. J. Ericsons föreliggande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;
2:o) att herr P. Pehrssons motion icke måtte af Riksdagen bi¬
fallas; och
Onsdagen den 9 Mars. 37 JJ:o 15.
3:o) att Riksdagen matte, i anledning af herr von Möllers motion,Ang. ändringar
i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla om utarbetande och framläggande * legostadgan.
för Riksdagen af förslag till ny legostadga. (Forts.)
Efter föredragning till en början af mom. 1 anförde
Herr Henricson: Den tid, legostadgan skrefs, rådde ett helt olika
förhållande mellan husbönder och tjenare än i närvarande tid. Detta för¬
hållande var då bvgdt på ett mera patriarkaliskt åskådningssätt, och i
denna anda gå också legostadgans föreskrifter. För min del har jag
varit mycket tveksam, hvilketdera som skulle vara lämpligast: antingen
att slopa hela legostadgan och ersätta den med bestämmelser om ett
fritt aftal mellan husbönder och tjenare, eller ock att låta legostadgan
undergå eu revision. Motionären påstår visserligen, att man genom eu
ändring af åtskilliga af honom angifna paragrafer i legostadgan skulle
kunna afhjelpa bristerna i densamma, men detta är, åtminstone enligt
min mening, icke tillräckligt, utan dertill fordras en fullständig re¬
vision.
- Särskilt vill jag påpeka en omständighet, som nödvändiggör detta.
Sedan legostadgan infördes, bar uppkommit eu helt ny klass af tjenare,
nemligen statdrängarne. Dessa uppkommo i ganska stort antal på
j850-talet. Vid den tiden inträffade nemligen ett oerhördt uppsving
i jordvärdet, och de dittills varande jordtorparne, som till hufvudsak-
ligaste delen utfört arbetet på de större egendomarne, slopades och er¬
sattes med s. k. statdrängar. Tillfällena att bilda eget hem och familj
voro då icke så talrika som nu, och ungdomen omfattade derför med
begärlighet detta statdrängssystem, obekant som den var med följderna
af detsamma. Vid många egendomar uppfördes statdrängskaserner, der
många familjer inrymdes, en i hvarje rum. En statdräng är, som vi
veta, skyldig att utföra arbete vid garden hvarje dag, och likadant är
förhållandet med hans hustru under en del af året. I dessa hem eller
kaserner äro således barnen, som i allmänhet äro talrika, åtmistone
under eu del af året utan vård hela dagarna öfverlemnade åt sig
sjelfva, och vid föräldrarnes hemkomst på aftonen mötas dessa i följd
af detta förhållande af många ledsamheter, som gifva dem anledning
till missmod och missnöje. Detta missnöje tager sig också ofta uttryck
på sätt, som måste utöfva ett menligt inflytande på barnen.
I följd af sin hopplösa tillvaro ombyta dessa statdrängar ofta
platser. Detta tillgår i allmänhet på så sätt, att de insända sina be¬
tyg till kommissionskontoren i städerna, hvilka sedan för dem afsluta
tjensteaftal utan att tjenaren mången gång ens vet, hvarthän det
kommer att bära för honom.
Jag betraktar således denna tjenstehjonsstadga såsom alldeles
olämplig för sådana tjenare, som tillika äro familjefäder.
Man klagar på landsbygden mycket öfver brist på arbetare. Jag
tror, att man till stor del bär att söka orsaken till detta förhållande
just i legostadgans bestämmelser. Den ungdom, som uppvuxit i stat-
drängshemmen, har allt ifrån sina barnaår insupit missnöje med en
dylik tillvaro och kan ej gerna förmå sig att taga tjenst såsom stat¬
drängar, utan den tager ofta sin tillflykt till städerna eller också
N:o 15. 38
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. ändringar\QxwiiQjY den fosterlandet. Och bär således legostadgan efter mitt för-
i legostadgan. menande i hög grad bidragit till det eljest alldeles onaturliga förhållande,
(Forts.) fr||n land, så rikt på resurser och så fattigt på folk som vårt,
arbetssökande skulle draga ut till ett annat land, der, enligt mitt för¬
menande, kampen för tillvaron är mycket svårare än hos oss.
Jag skall icke tillåta mig att göra något yrkande i denna fråga,
då jag, såsom jag förut framhållit, är tveksam, huru man bör gå till
väga; men det vill jag emellertid framhålla, att skall en revision af
legostadgan verkställas, så bör den omfatta hela denna stadga och icke
allenast några få paragrafer, såsom motionären föreslagit.
Herr Wikluud: Herr vice talman, mina herrar! I likhet med en
af motionärerna anser jag, att en revision af gällande legostadga är af
nöden. De bestämmelser, som finnas i densamma, ha nemligen till¬
kommit under helt andra förhållanden än de, hvari vi nu lefva. De
kunna möjligen hafva varit lämpliga vid tiden för legostadgans till¬
komst, d. v. s. för 60 å 70 år sedan, men numera efterlefvas de nästan
aldrig. En del bestämmelser finnas också i densamma, hvilka äro rent
af barbariska, så att man kan betvifla, om de någonsin kunnat till-
lämpas.
Hvad som emellertid är alldeles säkert är, att denna stadga nu¬
mera snart sagdt af ingen följes, vare sig i stad eller på landet. Så ha
t. ex. bestämmelserna om utfärdande af orlofssedlar och afskedsbetyg
numera allenast blifvit eu humbug. Oftast utfärdas icke alls några
sådana betyg, utan man får på annat sätt söka skaffa sig upplysningar
om huru en tjenare fullgjort sina skyldigheter, och när någon gång
sådana betyg utfärdas, så följes snart sagdt aldrig legostadgans före¬
skrift, att man skall noga följa sanning och rättvisa. Afskedsbetygen
utfärdas vanligen först vid tjenstetidens slut, da en del försummelser
från tjenarens sida blifvit bortglömda eller man i allt fall vill öfver¬
skyla dem, och följden blir den, att tjenaren i vanliga fall får ett
vackert betyg, hvarmed han sedan vilseleder andra, då han skall söka
ny plats.
Ett tidsenligare och mera lämpligt sätt att gå till väga synes mig
vara att införa betygsböcker för tjenarne. I sådana kunde man under
tjenstetidens lopp göra anteckningar, och i hvarje fall kunde en ny
husbonde af dem åtminstone få en säker upplysning, hvar tjenaren
förut haft tjenst.
Man kan ju visserligen säga, att legostadgan är alldeles öfver¬
flödig, den kan gerna upphäfvas, då man ju alltid har att tillgå det
fria aftalet eller skriftliga kontrakt. Dessa tror jag emellertid lätt
kunna leda till tvister och misshälligheter mellan husbönder och
tjenare.
I de stora städerna går det väl an, der tjenarne äro anstälda en¬
dast för månad eller ännu kortare tid. De blifva der snarare daglönare
än tjenare, anstälda som de äro på så lösliga vilkor, att husbonden
kan, när han så behagar, afvisa tjenaren ur tjensten, och tjenaren å
sin sida också utan minsta särskilda orsak kan öfvergifva sin plats. På
landsbygden åter råda helt andra förhållanden. Der måste man an¬
taga tjenaren för längre tid, vanligen för helt år, och man kan der
Onsdagen den 9 Mars.
39 N:o 15.
icke vara nöjd med att de skola ha rätt att när som helst afvika fr till Ang. ändringar
platsen, enär man der har ganska svårt att anskaffa någon annan i > legostadgan.
stället. o __ (For*8-)
Jag anser således, att rättsförhållandena mellan husbönder och
tjenare allt fortfarande höra regleras genom i lag stadgade bestäm¬
melser, men då jag på samma gång anser, att den nuvarande lego¬
stadgan är betydligt föråldrad och otidsenlig, så ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2.
Bifölls jemväl.
Beträffande slutligen mom. 3 anförde:
Herr Branting: Det kunde ju tyckas, som om alla de, hvilka anse
den nuvarande legostadgan alldeles föråldrad, alldeles icke Renande
sitt syfte, skulle vara ense om eu skrifvelse i det syfte, utskottet före¬
slagit, nemligen att få eu revision af denna legostadga och en mera
tidsenlig sådan till stånd. Emellertid ber jag få anmärka, att det
finnes skäl, som göra, att man kan ställa sig minst sagdt tveksam om
lämpligheten af att nu gå in på utskottets hemställan.
Ett väsentligt skäl härför ligger i utskottets egen motivering. Jag
ber dervid först att få anmärka det föga logiska i utskottets förfa¬
rande, då det i början i första stycket framhåller, att utskottet ännu
år 1896 afstyrkte aflåtande! af en skrifvelse om revision af legostadgan,
men sedan i andra stycket talar om att det emellertid finnes åtskilliga
föråldrade och olämpliga bestämmelser i den, och att derför kanske en
revision ändock borde ske. Det är en öfvergång, som jag visserligen
tror att utskottet kanske behof! för att någorlunda sauvera sig sjelft,
men knappast bör väl Riksdagen få in sådant i en skrifvelse till
Kong! Maj:t.
Emellertid är det ändå ett värre förhållande, som för mig är hufvud-
skälet för min tvekan, nemligen eu passus i det tredje stycket, der det
heter: »utskottet anser, att vid en omarbetning af legostadgan hufyud-
grunderna för densamma kunna och böra lemnas orubbade eller i allt
fall af en sådan varsamt beröras». Det vill säga, att Riksdagen, i fall
den skulle med eu sådan motivering skrifva till Kongl. Maj:t och be¬
gära revision af legostadgan, skulle på samma gång bundit sig till att
förklara hufvudgrunderna i denna legostadga vara rigtiga och endast
begära eu syn öfver densamma, så att med bibehållande af dessa
hufvudgrunder den skulle bli litet mera handterlig för sitt ändamål.
På eu sådan ståndpunkt kan jag naturligtvis icke på något vilkor
gå in. Om man frågar: hvad är hufvudgrunden för nuvarande lego¬
stadga?, så måste svaras, att det är det förhållande, som af utskottet
sjelft med ett förskönaude namn betecknats som »patriarkaliskt», d. v. s.
förhållandet af öfverordnade gent emot underordnade. Jag tror, att för
dem, som i detta fall stå på en modern grund och anse, att vid arbets-
N:o 15. 40
Onsdagen den 9 Mars.
Ang.ändringarnitaX det icke bör vara fråga om öfverordnade och underordnade, utan
I legostadgan.^^ enkelt om ett aftal att lemna en viss prestation af arbete mot
(Forts.) åtnjutande i stället af vissa förmåner, det icke kan vara alls passande
att gå . in på att ens i motiveringen till en skrifvelse få med eu så
betänklig passus som den af mig bär åberopade. Det blefve att slå
fast detta förhållande mellan underordnade och öfverordnade äfven i
den reviderade legostadgan, och det är klart, att jag för min del icke
kan vara med derom.
Härtill kommer ytterligare den omständigheten, att, om man
spörjer hvad det skulle blifva för en följd af eu sådan skrifvelse, man
måste svara, att antagligen en komité blefve tillsatt till alla de otaliga,
vi redan hafva, som skulle ytterligare studera denna fråga och afgifva
ett utlåtande angående huru eu reviderad legostadga skulle se ut. I
denna komité — det kan man väl med bestämdhet säga på förhand —
skulle den ena partens åsigter och uppfattning alls icke komma till
ordet. Det. .förslag till en re vision af legostadgan, som skulle fram¬
komma möjligen efter en behandling på grund af denna skrifvelse,
skulle komma att endast gifva uttryck åt, huru husbönderna i Sverige
i slutet på 1890-talet anse för sin del, att en lämplig och för dem
tjenlig legostadga skulle vara anordnad.
Den tid kommer nog, mina herrar, då vi komma på allvar inför
frågan om att ställa upp och införlifva med vår lagstiftning eu arbets-
balk,' som kommer att rada in sig i de öfriga vigtiga hufvudbestäm-
melser, hvarmed denna lagstiftning sysselsätter sig. Men den arbets-
balken bör icke skrifvas och torde icke kunna lämpligen skrifvas, förrän
båda parterna vid arbetsaftalen blifvit någorlunda jemstäldt represen¬
terade bland dem, som skola gå i författning om att affatta den¬
samma.
Då jag för min del icke är öfvertygad om, att man har något
skäl att antaga, att ett sådant rättvist och jemlikt förhållande kan
komma att inträda vid en nu företagen revision af legostadgan, utan
endast att denna revision, som sagdt, i bästa fall skulle konstatera den
bila utveckling, som kan hafva skett i husbondeuppfattningen på ett
sextiotal år, men de arbetandes synpunkter dervid föga eller intet
komme till beaktande, ber jag, herr vice talman, att få yrka afslag å
förslaget om en revision af legostadgan under nuvarande förhållanden
och således afslag å utskottets hemställan.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! Hvad be¬
träffar de framställningar och ändringsförslag, som gjorts af motionä¬
rerna, hafva de två första, som äro behandlade i punkterna 1 och 2,
af kammaren redan med bifall till utskottets betänkande afslagits. Det
var omöjligt för utskottet att ingå på dessa förslag, utan utskottet an¬
såg som° en nödvändig följd af alltsammans, att hela legostadgan skulle
genomgå en revision.
Beträffande den omständighet, som herr Branting berörde, nem¬
ligen att icke ett sådant patriarkaliskt förhållande mellan arbetare och
arbetsgivare eller husbönder och tjenare skulle förekomma, som i mo¬
tionen antydes, så kan jag försäkra herr Branting, att det verkligen
ännu finnes på många ställen samt att detsamma äfven skulle kunnat
41 Nso 15.
Onsdagen den 9 Mars.
fortgå, derest icke genom agitation detta blifvit stördt. Men det Ang. ändringar
fins ock i legostadgan många punkter, som äro alldeles föråldrade och ' legostadgan.
omöjligen i närvarande tid kunna finna någon tillämpning. Det är ju (Forts.)
alldeles uppenbart, att det är nödvändigt att hafva någon grund, på
hvilken man kan bygga överenskommelser mellan tjenare och hus¬
bönder, såsom eu särskild lag. Det är omöjligt för tjenare att sätta
si er in i förhållandena på ett sådant sätt, att de skulle kunna uppgöra
för sig betryggande kontrakt, hvarigenom dessa kontrakt skulle kunna
leda till ofantligt missbruk från husböndernas sida, så att tjenare kunde
komma in under synnerligen svåra förhållanden. En sådan revision,
som lagutskottet åsyftat, lär icke komma till stånd, förrän den kommer
under Riksdagens pröfning. Då finnas väl ock män i Riksdagen, när
den kommer att läggas fram för Riksdagen, som kunna göra sådana
inlägg i frågan, som kunna blifva till framtida nytta för såväl hus¬
bönder som tjenare. För min del har jag det största förtroende der¬
till, tv det skall väl ej ha gått så långt som herr Brantiug tror.
Under sådana förhållanden skall jag, herr talman, anhålla att få
yrka bifall till lagutskottets framställning.
Herr Petersson i Fräntorp: Herr Branting nämnde i sitt anfö¬
rande, att lagutskottet nu kommit till ett helt annat resultat än 1896.
Ja, det är mycket sant, men jag får för min del bekänna, att jag
sedan dess erfarit mycket, som gjort, att jag nu gått in på det före¬
liggande förslaget. Man har på ett och annat håll försökt åstadkomma
arbetsaftal med kontrakt. Men då svarade de arbetssökande: Nej, vi
vilja icke hafva kontrakt, vi vilja vara fria. När nu icke dylika kon¬
trakt kunna åstadkommas, så hafva vi icke annan råd än att hålla
oss till den gamla legostadgan, och säga hvad man vill om densamma,
så har den dock verkligen gjort mycket gagn. Den är icke allenast
till fördel för husbönderna, utan äfven i många fall för tjenarne.
Så får t. ex., om tjenaren insjuknar, husbonden underhålla honom
under den tid han är sjuk.
Förhållandena ställa sig för öfrigt annorlunda på landet än i stä¬
derna. Yi kunna icke vara af med våra tjenare om söudagarne, åt¬
minstone icke alla. Yi hafva djur, som måste skötas. Derför hafva
vi en tjenstehjonsstadga, för att vi åtminstone må hafva någon person,
som skall kunna utföra dessa sysslor.
Jag skall be att få omtala ett exempel på, hvad jag sjelf har för
erfarenhet af legostadgans verkningar. Förhållandet var, att jag 1896 _
stadde ett par drängar, som förut hade tjenat i den andra änden af
socknen. Då de kommo till mig, var förhållandet förut det, att de
stått utom tjenstehjonsstadga!! och varit med bland de s. k. fria ar¬
betare. Det gick temligen bra med dem ända till julhelgen. Då
slogos de sins emellan så länge de orkade, och sedan stängde de dörren
till drängstugan och förklarade, att de skulle döda den, som försökte
tränga sig in der. Icke ens deras kamrater fingo gå in. Detta gjorde,
att ortens länsman måste tillkallas. Han hade tjenstehjonsstadgan
med sig, dessa herrar inkallades, och de fingo veta, hvad tjenstehjons¬
stadgan innehöll. Följden blef, att drängarne blefvo qvar till hösten
utan att försöka utöfva något husbondevälde, och om de möjligen någon
N:o 15. 42
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. ändringarghxg gjorde det, så förläde de åtminstone sin verksamhet till någon
• legostadgan, annan trakt.
(Forts.) Detta är ju ett bevis på, att tjenstehjonsstadgan har sina goda
verkningar och att den nog äfven hädanefter kommer att hafva det,
i all synnerhet om den blir reviderad, så att den kommer att tillfreds¬
ställa tidens fordringar, och jag kan försäkra herr Branting, att det
derigenom icke kommer att ske arbetarne någon orätt, utan att det
tvärtom kommer att lända dem till fördel.
När herr Henricson hade ordet, talade han äfven om statarne.
Jag medger, att de hafva en mycket dålig ställning. Men icke är
detta tjenstehjonsstadgans fel, ty tjenstehjonsstadgan kom till, innan
det fans några statare.
Nu har ju icke lagutskottet begärt mer än en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om en revision af denna stadga i någorlunda öfverens¬
stämmelse med herr von Möllers motion, och deri kan väl icke ligga
något ondt. Ty det kan väl icke skada för någon att få rättigheter
och skyldigheter noggrannare och på ett mera tidsenligt sätt bestämda.
Och då jag nu har särskildt förtroende för tjenstehjonsstadgan och
tror, att den behöfves ganska väl, åtminstone på landet, får jag yrka
bifall till utskottets förslag.
Medan jag har ordet, skall jag be att få tillägga, att om man eu
måndag går omkring i Stockholm och ser, hvilken mängd af arbetare
då gå sysslolösa, så tror jag att man skall medgifva, att det vore en
fördel, om det funnes en stadga, enligt hvilka dessa arbetare vore
skyldiga att träda i arbete på måndagen. Detta skulle säkerligen vara
till fördel icke allenast för deras husbönder, utan äfven för dem sjelfva.
Den der friheten, som så många yrka på för tjenarne, sätter jag för
min del icke något vidare värde på, ty den missbrukas i så många fäll.
Herr Svensson i Olseröd instämde häruti.
Herr Persson i Rinkaby: Jag begärde ordet med anledning af
ett yttrande af en ärad talare på stockholmsbänken, hvilken i vanliga
fall här i kammaren vill representera arbetarne och som merendels gör
det med synnerlig skärpa. Jag hyser äfven nu den uppfattning, att
hans anförande varit mycket välmenadt, men kan icke underlåta att
anmärka, att han synes mig utgå från en synpunkt, som jag icke i
allt kan gilla.
Han anmärkte här, att lagutskottet har talat om det patriarkaliska
förhållandet mellan husbönder och tjenare, och han reducerar detta
uttryck till detsamma som öfverorduad gent emot underordnad, hvilket
han icke vill ifrågasätta vid arbetsaftal. Jag tillåter mig då att fram¬
ställa den frågan, huruvida det icke är nödvändigt, att dessa båda
klasser städse finnas? Skall en husbonde städja en tjenare, så måste
han ställa sig som öfverordnad och tjenaren som underordnad. Detta
är en uppfattning, som jag tycker att den ärade stockholmsrepresen-
tanten borde kunna dela med oss öfriga, som hafva med tjenare att
göra. Jag kan derför icke vara med om att, som han sade, vi icke
skulle behöfva någon ny legostadga, och att vi derför borde med af¬
visande af detta lagutskottsutlåtande hafva qvar den gamla legostad-
43 N:0 15.
Onsdagen den 9 Mars.
«an som enligt min mening lika väl som hans innehåller bestämmelser,Ang. ändringar
S ’ ,, , p ° t legostadgan.
som aro alldeles otillampliga. * “
Farhågan för att vi skulle få en ny tjenstehjonsstadga med olamp- lrorl3-J
liga bestämmelser anser jag helt och hållet ogrundad. Här föreligger
icke ännu något förslag till tjenstehjonsstadga, och när ett sådant eu
gång blifvit framlagdt, om denna skrifvelse leder till åsyftad verkan,
beror det ju på Riksdagen, om den vill antaga eller förkasta detsamma.
Det är ju tydligt, att för hvarje husbonde, som vill städja en tje¬
nare, hufvudvilkoret är, att han vet, hvilken person han städjer,^ att
tjenaren företer betyg om hvem han är och hvar han förut uppehållit
si er, bvilket blir till fördel för båda parterna vid arbetsaftalets upp¬
rättande. Som förhållandena äro på landsbygden, måste husbonden
ofta anförtro tjenarne en ganska stor del af sin egendom, då han
skickar honom ut med hästar och kördon, och har han icke den ringaste
kännedom om hvad det är för en person han har med att göra, fai
helt naturligt förtroendet inskränkas.
Jag anser emellertid, att det är nödvändigt, att legostadgan under¬
kastas en omarbetning, och i sådant syfte tillät jag mig^ att vid 1896
års riksdag väcka en motion. Men lagutskottet hade då icke samma
uppfattuing som nu, utan trodde, att man fortfarande skulle kunna
hålla sig till den gamla tjenstehjonsstadga!!. Då nu utskottet tillstyrkt
den af herr von Möller föreslagna skrifvelse!!, som nu föreligger, och
åsyftar att få fram ett lagförslag, som Riksdagen sedan kommer att
pröfva, och hvari Riksdagen kan vidtaga förändringar, om den ej anse!
sig kunna godkänna förslaget oföräudradt, sa skall jag be att få yika
bifall till tredje punkten af lagutskottets föreliggande utlåtande.
Herr Wiklund: Herr talman, mina herrar! Då jag förra
gången begärde ordet, antog jag, att diskussionen skulle röra sig om
alla punkterna i betänkandet, beroende derpå, att jag icke hört, att
yrkande framstälts, att hvar punkt skulle behandlas för sig. Då
emellertid mitt yttrande tydligen gälde tredje punkten, skall jag nu .
inskränka mig till att med anledning af hvad jag då anförde yrka
bifall till tredje punkten af utskottets betänkande.
Herr Henricson: I likhet med föregående talare trodde äfven
jag, att vid behandlingen af denna fråga diskussionen skulle omfatta
alla tre punkterna samtidigt, och derför uppehöll jag mig i mitt
Varande hufvudsakligen vid den tredje punkten.
Jag skall emellertid nu med anledning af herr Peterssons anförande
be att få säga några ord till bemötande deraf. Han yrkade i hufvudsak
bifall till det förslag, som herr von Möller framstäf. Herr von Möller
har begärt ändring i åtskilliga — efter hvad jag tror 14 — paragrafer
af tjenstehjonsstadgan, men det fiunes flere paragrafer, hvari han icke
begärt ändring, men som jag anser alldeles otidsenliga. Så t. ex.
heter det i § 16: »Med tjenstehjon, som under förbuden tid anträffas
å krogar, källare eller näringsställen, eller som, utan husbondes lof,
begifver sig ur dess hus, eller utöfver erhållet tillstånd sin hemkomst
fördröjer, eller öfver natten är borta, förfares såsom i 10 § sagdt är.»
Och § 10 bestämmer, att tjenaren i detta fall skall mista hela lönen.
Ji:o 15. 44
Onsdagen den 9 Mars.
heaT.tada9a7-a,g ~r°r’ ,dessa Paragrafer, så val som många andra, som
,Förtal '!cin ar? nami?da’ behöfva undergå en revision, och att man icke bör
halla, sig uteslutande till dem, i hvilka herr von Möller föreslagit
ändring. ö
Vidare nämnde herr Petersson, att tjenstehjonsstadgan tillkommit
långt innan den tjensteklass, som kallas statdrängar, uppkommit. Ja,
detta år sant, och just derför anser jag, att denna stadga icke bör
tillampas pa statdrängar och familjefäder. Det kan, som jag förut
nämnt, icke vara nyttigt och välgörande för barn att växa upp i hem,
der fadern subordinerar under eu sådan tjenstehjonsstadga som
denna. Min lifiiga öfvertygelse är, att denna tjenstehjonsstadga har
åstadkommit långt, långt större missförhållanden och missnöje, än hvad
vi kunna ana och öfverskåda. Det är, såsom jag förut nämnt, från
dessa hem, som de missnöjdas led på de större platserna rekryteras
Jag haller som sagdt före, att, om en revision skall ske, den bör om¬
fatta lagen i dess helhet och framför allt gå ut på, att familjefäder
icke ställas under denna stadga.
Eriksson i Bäck: Jag är icke så alldeles öfvertygad om
lämpligheten utaf en förordning i det ifrågavarande syftet, men det
torde ej förefinnas möjlighet att afskaffa den nuvarande legostadgan
utan att fa något annat i stället. Bland de bestämmelser, med af¬
seende å hvilka en förändring i eu eventuel ny förordning eller om-
redigerad legostadga skulle vara enligt min mening mest af behofvet
pakallad, Jiro i första rummet bestämmelserna om orlofssedlarna. Nu
är nog förhållandet i allmänhet så, att husbonde vid utfärdande af
orlofssedel sknfver den med sa lätt eller mild hand som möjligt och
största möjliga öfverseende. Orsakerna dertill vill jag icke så noo-a
mlata mig på, men en mycket tungt vägande orsak dervid torde nog
vara att en ganska vigtig del af tjenståret återstår, innan tjenarne
aro lediga att lemna tjensten. Och det är icke så liten risk, husbonden
loper, om en hetsig^ mindre nogräknad tjenare blir uppretad derför att
han icke får en. så vacker orlofssedel som han vill ha, oafsedt hvad
lian verkligen förtjenar. Enligt den nuvarande legostadgan skall
husbonde skrifva pa den orlofssedel, på hvilken en tjenare innehar
*j)e“s*> da djn till tjenaren återlemnas. Detta stadgande torde i mycket
ta fall efterlefva8’. Jag har under min snart tjuguåriga tid som husbonde
sett.högst ta orlofssedel-, på hvilka denna bestämmelse tillämpats.
Deiföi kan det vara möjligt för eu tjenare att å nyo taga tjenst på en
äldre orlofssedel, och föregifva, att han under mellantiden varit så kallad
fri arbetare. För att förekomma sådant och för att bättre få kännedom
om tjenarens hela föregående tjenstetid vore det lämpligt, att det i
o sasom i Danmark är fallet, infördes betygsböcker, der tjeuarens
saväl tjenstetid som arbetsduglighet och uppförande i tjensten infördes;
och derjemte torde äfven vara nödigt att stadga strängare straffbestäm-
mclser för felaktiga uppgifter härutinnan, än nuvarande legostadga
innehåller. °
Motionären antyder i sin motivering, att tjenare skulle kunna vara
berättigad att när som helst utfå orlofssedel. Efter hvad jag förut
har yttrat torde herrarne finna, att jag anser ett sådant stadgande
Onsdagen den 9 Mars.
45 N:o 15.
vara högst olämpligt. Det är nog nödigt att, om en förordning ;u\-Ang.ändringar
gående förhållandet mellan tjenstehjon och husbonde skall finnas, icke* ie903tad9an-
tjenaren har rätt att, medan alltför lång tid af tjenståret återstår, (Forts.)
utfå orlofssedel. Detta, att han icke har fått orlofssedel ännu, har nog
en helsosam inverkan på hans uppförande. Den nuvarande legostadgan
torde knappast tillämpas mer än i två fall, nemligen i fråga om tjenste-
tidens början och husbondes skyldighet att underhålla tjenaren och
vårda honom, då han sjuknat. Detta sista förhållande, nemligen
husbondes skyldighet att vårda tjenare under sjukdom, kan ibland för
husbonde blifva ganska betungande. Eu husbonde får t. ex. eu tjenare,
som snart efter det han tillträdt tjensten insjuknar och blir en längre
tid, kanske större tiden af året, sjuk. Husbonden får till en början
vårda honom i hemmet, söka läkare, skaffa medicin. Derför eger han
ju rätt att afdraga på lönen. Men så visar det sig, att tjenaren måste
till lasarettet för att kunna blifva botad eller bättre vårdad. Detta är
förenadt med stora kostnader, och husbonden skall ock derför hafva
rätt att draga af på lönen. Men på detta sätt kanske lönen icke
räcker till; i allt fall har husbonden fått betala ut större delen atelier
hela lönen och icke fått någon nämnvärd arbetsprodukt af tjenaren.
I sådant fall anser jag, att fattigvården bör träda emellan, att husbonde
ej måtte vara skyldig att under längre tid än exempelvis en månad
vårda tjenare under sjukdom, skridt han nemligen icke vill fortfarande
hafva honom qvar. Då tjenaren är gift, blifva ju kostnaderna i sådant
fall ytterligare förökade; husbonden har dä icke allenast att underhålla
den sjuke på lasarettet eller i hemmet och hålla honom med läkare
och medicin, han måste äfven underhålla familjen.
Herr vice talman! Med det nu sagda har jag endast velat fram¬
hålla några önskemål vid möjligen blifvande förslag till ny förordning.
Herr Nilsson i Skärhus: Jag vill blott erinra om att utskottet
erkänt bristerna i legostadgan, och det skall derför icke falla mig in
att uppräkna alla de skäl, som föranledt utskottet till det beslut, hvar¬
till det kommit. De föregående talarue ha nu sökt framvisa en del
brister i nuvarande legostadga, som redan påvisats af utskottet och
komma således att åtfölja skrifvelsen till Kongl. Maj:t, derest en sådan
skrifvelse kommer att aflåtas. Utskottet har ju endast föreslagit en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utarbetande och fram¬
läggande för Riksdagen af förslag till ny legostadga. Alltså blir det
regeringens sak att taga i öfvervägande de skäl, som förefinnas för
förändring i denna stadga, och dessa äro redan rätt tydligt angifna i
de motioner, som varit föremål för utskottets behandling, likasom de
ock i motiveringen äro vidrörda. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.
Herr Kruse: Lagutskottet har tillstyrkt en skrifvelse till Kongl.
Maj:t om utarbetande af ny legostadga. Då jag kommer att biträda
denna utskottets hemställan, skall jag dock be att i motsats till herr
Branting få understryka hvad utskottet i motiveringen säger, nemligen
att vid omarbetandet åt' denna legostadga hufvudgrunderna kunna och
böra lemnas orörda. Deremot är jag gerna med om revidering af
N:o 15. 46
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. ändr in gar (lemmel legostadga, hvilken ju är öfver sextio år gammal; det är i san-
» legostadgan. njng af behofvet påkalladt. Legostadgan efterlefves icke, derför att
(Forts.) den icke lcan efterlefvas under nuvarande förhållanden. Jag kommer
således, som sagdt, visserligen att biträda lagutskottets utlåtande, men
dock icke utan en anmärkning, och det är egentligen för att få denna
anmärkning till dagens protokoll, soin jag begärt ordet. Utskottet
ställer sig helt och hållet på samma ståndpunkt, som intages i den af
herr von Möller afgifna motionen.
Herr von Möller återigen talar på ett ställe om betygsböcker och
säger, att dessa visserligen skulle vara till nytta för husbönderna, men
att denna nytta icke skulle uppväga de olägenheter, för hvilka tjenarne
skulle vara utsatta genom en dylik anordning. De skulle t. ex. kunna
tappa denna bok, och äfven andra omständigheter kunna medföra svårig¬
heter för tjenarne. Jag är nu af en annan åsigt. Jag anser nemligen att,
för så vidt en revision af tjenstebjonsstadgan skall komma till stånd,
i denna nya stadga bör bestämmas införandet af sådana betygsböcker,
och att detta icke skulle vara till fördel endast för husbönderna, utan
lika mycket för tjenarne, ty en ordentlig tjenare har enligt mitt för¬
menande i en sådan betvgsbok, der hans orlofssedlar införas, samlat
ett kapital, med hvilket han både lättare kan skaffa sig en plats och
en plats med större löneinkomster, när han skall söka anställning hos
främmande personer. Skulle han tappa sin bok, så händer ju detsamma,
som nu ofta händer, nemligen att han icke hade betygen qvar. Nu
har han sällan mer än det sista. De andra äro bortslarfvade. Ofta
hafva husbönderna slarfvat bort dem. Åtminstone har jag ofta, när
jag frågat sådana tjenstesökande, fått det svaret, att de icke fått till¬
baka sina betyg af den senaste husbonden. Han hade lagt bort de
der lapparne. Derför är det enligt mitt förmenande af ganska stor
betydelse, att dylika böcker införas.
Jag medger, att för slarfviga tjenare en dylik bok kan vara till
obehag. Men vid stiftande af lag får man väl icke se till, hvad som
kan vara lämpligt för slarfviga tjenare, utan man bör väl i första
hand fästa sig vid hvad som kan vara gagneligt för ordentliga per¬
soner.
Sedan jag fått göra denna anmärkning, är jag villig att yrka bi¬
fall till utskottets hemställan.
Herr Söderberg förklarade sig instämma med herr Kruse.
Herr Andersson i Löfhult: Herr talman, mina herrar! Så
vidt jag lyckats rätt uppfatta de talare, som yttrat sig, hafva alle¬
sammans varit eniga om att man måste erhålla andra föreskrifter än
de nu gällande i fråga om tjenstehjonsförhållandena.
Nu har herr Henricson icke velat vara med om det förslag, som
lagutskottet framstält, derför att för få paragrafer derigenom skulle
blifva berörda och i den nya legostadgan ändrade, men jag ber att få
påpeka, att här icke är fråga om ändring af blott några få paragrafer,
utan att meningen är att få en helt och hållet ny legostadga, ty lag¬
utskottet har föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari Riksdagen
skulle anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af för-
Onsdagen den 9 Mars.
47 N:o 15-
slag till ny legostadga. Vi kunna val då tänka oss, att, om KonglM»?-ändringar
Maj:t låter utarbeta eu ny legostadga, lian kommer att taga hänsyn' le90StadSan-
till den gamla. Finnas i denna paragrafer, som anses lämpliga att (f°rt8-)
upptagas i den nya legostadgan, så torde de val blifva der intagna,
och är det åter paragrafer, som icke äro tjenliga eller lämpliga i nu¬
varande tid, sä blifva de väl utstrukna. Jag för min del tror, att vi
alla kunna vara eniga om att när vi få en ny legostadga, som ut¬
arbetats af Kongl. Maj:t efter förslag af dertill utsedde komiterade,
så komma deri opartiska och rättvisa grunder att tillämpas beträffande
förhållandet mellan tjenstefel1*: och deras husbönder.
Herr Henricson nämnde, att den gamla legostadgan icke inne¬
håller någonting om statfolk eller statdrängar, som redan nu äro så
många och kanske blifva ännu talrikare i framtiden. Men detta kan
väl icke vara något skäl mot erhållande af eu ny legostadga, ty denna
skulle helt säkert komma att intaga bestämmelser äfven om deras för¬
hållanden.
Jag skall, herr vice talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag i den tredje punkten.
Herr Brantiug: Herr vice talman, mina herrar! Jag hade väntat,
att af de många talare, som här uppträda till försvar för lagutskottets
utlåtande, någon skulle med eftertryck hafva försökt bemöta den hufvud-
anmärkning jag tillåtit mig att rigta deremot, nemligen att Riksdagen
skulle enligt lagutskottets förslag sjelf begära att få eu väsentligen
likadan legostadga som den nuvarande, blott rensad från några af de
mest otidsenliga utväxterna. Men man har alls icke fäst sig vid den
sidan af saken. Alla talare, med undantag af herr Kruse, hafva fram¬
hållit endast klämmen eller önskvärdheten af att få till stånd en revi¬
sion af legostadgan. Ja, detta bestrider ingen. Men det finnes i moti¬
veringen en punkt, hvari utskottet förklarar, att vid en omarbetning
af legostadgan »hufvudgrunderna för densamma kunna och böra lemnas
orubbadej, och aflåter Riksdagen nu i enlighet med utskottets förslag
eu skrifvelse, så slår Riksdagen dermed fast, att den vill hafva en
legostadga, väsentligen byggd på samma grunder som den nuvarande.
Det var verkligen en talare, nemligen herr Kruse, som tog fasta
på detta uttryck — för att så att säga stryka under detsamma. Jag
är honom tacksam för att han stälde frågan så klart som han gjorde.
Man bör dock akta sig för att på grund af denna hos alla befintliga
önskan om förbättring af hithörande förhållanden vidtaga åtgärder,
hvarigenom man binder fast sig vid att taga emot ett förslag, hufvud¬
sakligen bygdt på liknande bestämmelser som de nu gällande. Stri¬
den står nu, med denna passus i motiveringen, mellan å ena sidan
dem, som anse, att den nuvarande legostadgan är alldeles genomgående
dålig och derför bör helt och hållet förkastas, samt att man bör bygga
på ny grund i afseende på arbetsaftalet äfven i de fall, då landtbruks-
förhållanden deraf beröras, och som nu särskilt falla under legostad¬
gan, och å andra sidan dem, som anse att de nuvarande grunderna
äro ganska goda, och att, om de blifva underkastade en tidsenlig upp-
fiffning, man ganska väl kan reda sig med dem. Jag vill framhålla,
att åtminstone inom arbetsklassen äro meningarne alls icke delade om
N:o 15. 48
Onsdagen den 9 Mars,
Ang.ändringdenna legostadga, såsom den för närvarande är affattad, väsentligen
i legostadgan. pan karakteriseras som en slafstadga. Det är, som det mycket rigtigt
(Förta.) framhållits af en talare på östgötabänken, ett af hufvudskälen, hvarför
arbetarne icke så gerna vilja egna sig åt jordbruksarbete, att de då
komma under legostadgan, och denna är så beskaffad, att det är ovär¬
digt frie män att vara stälda under densamma.
Såsom ställningen nu är, kan jag således för min del icke finna
annat, än att jag för närvarande måste yrka afslag på utskottets hem¬
ställan, då utskottet i sin motivering uttryckligen stält sig på samma
förkastliga grund, som tillämpats i den nuvarande legostadgan. Jag
vidhåller alltså mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositio¬
ner af herr vice talmanen gifvits å de båda olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 17.
Vid föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 34, i anledning af
väckta motioner angående ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken i
syfte att erhålla strängare straffbestämmelser för vittnen, som utan laga
förfall från rätten uteblifva, i hvilket utlåtande utskottet, i anledning
af berörda, inom Andra Kammaren afgifna motioner, den ena, n:o 75,
af herr G. Kronlund och den andra, n:o 165, af samme herr Kron-
lund jemte herr A. Wiläund, hemstälde, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta ansvarsbestämmelser
för vittnes utevaro från rätten, begärdes ordet af
Herr Persson i Tällberg, hvilken yttrade: Herr vice talman,
mina herrar! För min del är jag icke rigtigt öfvertygad derom, att
ett bifall till lagutskottets föreliggande förslag skulle leda till en fullt
lycklig lösning af nu förevarande fråga. Jag är fullt ense med motio¬
närerna derom, att nu stadgade ansvarsbestämmelse för vittnes förfallo-
lösa utevaro från underrätten, utgörande böter till belopp af 3 daler,
d. v. s. i nutida mynt 1 krona 50 öre, är alldeles för lag för att» vara
fullt effektiv. Men jag är å andra sidan alldeles ense med lagutskottet
i hvad det säger å sidan 3 i utlåtandet, der det heter:
»Utskottet kan likvisst ej tillstyrka, att skärpning af berörda
ansvarsbestämmelser ensamt för sig åvägabringas; utan bör densamma,
enligt utskottets mening, vidtagas endast i samband med åtskilliga
andra förändringar af gällande lagbestämmelser angående vittnesbevis-
nings förebringande, i syfte att förebygga allt för stora olägenheter
af vittnespligtens fullgörande.»
Enligt mitt förmenande synes det böra af utskottets motivering
framgå, att man skulle haft att vänta sig, att utskottet nu skulle
afstyrka de förevarande motionerna. Men det oaktadt har utskottet
tillstyrkt bifall till motionerna i fråga. I sin »kläm» har lagutskottet
naturligtvis icke kunnat gå utöfver de gränser, som i motionerna äro
Onsdagen den 9 Mars.
49 N:o 15.
utstakade, och det är derför, som utskottets s. k. kläm står i viss kon¬
trast till utskottets motivering.
Nu är väl att hoppas, att, om Riksdagen bifaller lagutskottets före¬
liggande förslag, också utskottets motivering kommer in i Riksdagens
blifvande skrifvelse i ämnet. Det är för att så måtte ske som jag nu
anhållit få säga några ord i denna fråga genom att så att säga under¬
stryka hvad utskottet i sin motivering sagt. — På samma gång anser
jag dock, att utskottet haft godt tillfälle att skaffa sig en mera kraftig
materiel till sin så kallade kläm, om utskottet i sammanhang med nu
föreliggande motioner till behandling företagit herr Styrlanders vid
denna riksdag väckta motion, n:o 16, som i visst fall också sökt om¬
hulda vittnena. Ty det är icke likgiltigt, hurudan behandling vittnena
få röna. Man har visserligen i de förevarande motionerna sökt påvisa,
hurusom parter genom att betala vittnen ådömd a bötesbelopp sökt
afhålla dessa från att infinna sig vid rätten; men man skall ock kunna
uppvisa lika måuga och ännu flere fall, då vittnena blifvit ganska
mycket trakasserade af processlystna personer. Hur det än må härmed
förhålla sig, så är det emellertid så — derom kunna vi ju alla vara
ense — att vittnena äro de, som hafva minsta skulden i att en hel
massa obefogade rättegångar komma till stånd, men att, såsom herr
Styrlander påpekat såväl nu som föregående år, dessa vittnen ändock
få vidkännas ganska stora uppoffringar för att infinna sig.
Det är med anledning deraf, att jag icke vill bidraga till att föra
fram ett lagförslag, der man icke tagit tillbörlig hänsyn till garantier
för full ersättning åt vittnena, som jag velat säga dessa ord.
jag har intet yrkande att framställa.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 18. Om tillägg till
16 § i lands-
Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning af väckt Ungsför-
motion om tillägg till 16 § i förordningen om landsting den 21 ordmn3en-
mars 1862.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behand¬
ling hänvisad motion, n:o 2, hade herr E. H. Sjövall hemstält,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att till 16 § af kongl.
förordningen om landsting den 21 mars 1862 skall fogas följande
tillägg:
Afgår landstingsman eller suppleant under den för honom be¬
stämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjenstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagen åtgärd föranleda.
Ordet begärdes af
Herr Sjövall, som yttrade: Herr vice talman, mine herrar! Lands-
Andra Kammarens Prot. N:o 15. 1898. 4
N:o 15. 60
Ondsagen den 9 Mars.
Om tillägg tilltingsförordningen innehåller i sin 16 § bestämmelser om den tid, för
16 § i lands-hvilken val af landstingsman och suppleant skall gälla. Den säger,
ordningen den lydelse, den fått på grund af kongl. förordningen den 28
(Forts) november 1890, att tjenstgöringstiden för dem båda skall utgöra två
år. Om tolkningen af denna paragrafs sålunda erhållna lydelse äro
utskottet och motionären ense; detta framgår oförtydbart af motionens
ord: »att deras mening nog bör antagas vara den rätta, som anse, att
valet under alla förhållanden måste afse två år.»
Trots det, att så nu är förhållandet, har jag likväl i min motion
yrkat på ett förtydligande tillägg till denna paragraf, och dertill har
jag föranledts af tvenne skäl.
För det första har jag genom tvenne af mig anförda exempel
obestridligen ådagalagt, att olika uppfattningar gjort sig gällande
rörande tolkningen af denna § 16, och detta från så pass afsevärda
håll som stadsfullmägtige i två af våra mera betydande städer, Lands¬
krona och Helsingborg, hvilka stadsfullmägtige väl i alla fall icke äro
några sådana kasteknipplar, att man icke bör taga någon som helst
hänsyn till hvad de i förevarande fråga hafva för åsigt. Genom de
af dem i motionen omförmälda besluten och deraf resulterade åtgärder
hafva nu verkligen olägenheter uppkommit, men skulle dessa för fram¬
tiden kunna förebyggas eller undanrödjas, om man till ifrågavarande
§ 16 gjorde ett sådant tillägg, som jag i min motion föreslagit.
För det andra har Riksdagen redan år 1894 tillkännagifvit sin
önskan vara, att samstämmighet så långt möjligt bör komma till stånd
mellan riksdagsordningens och kommunalförordningarnas bestämmelser
särskildt i fråga om val. Under innevarande riksdag hafva vi också
redan beslutat en förändring i syfte att åvägabringa öfverensstämmelse
i förevarande afseende mellan riksdagsordningen å ena sidan samt å den
andra förordningarna om kommunalstyrelse å landet och i stad äfvensom
landstingsförordniogen och förordningarna om kyrkostämma samt kyrko-
och skolråd. Genom ett bifall till min motion skulle Riksdagen således
blott taga ett ytterligare steg till på den väg, som den sjelf anvisat
såsom den rigtiga.
Nu säger utskottet, att fyllnadsval är något för landstingsförord-
ningens andemening främmande och tycker sig skönja detta bland
annat af stadgandet i dess 14 §, der det bestämmes, att suppleant i
visst angifvet fall skall inkallas i stället för den ordinarie landstings¬
mannen. Vore nu landstingsförordningens andemening härutinnan
verkligen den, som utskottet uppgifvit, skulle alldeles säkert en olägen¬
het häraf uppkomma. Ty antag, att eu person blifvit vald till lands¬
tingsman för åren 1896 och 1897, men af en eller annan anledning
afgår redan vid 1896 års utgång, då skall alltså för år 1897 i hans
ställe inkallas hans suppleant. Kan nu icke heller denne infinna sig
vid landstinget, så blir det ju faktiskt så, att under det året ingen
suppleant för den ordinarie landstingsmannen kan inkallas, och veder¬
börande kommun blir alltså utan representant vid det årets landsting.
Att detta är eu verklig olägenhet, måste man väl medgifva, ja, det är
icke blott eu olägenhet, utan till och med en orättvisa mot kommunen
i fråga.
Då utskottet vidare säger, att oöfverenstämmelse mellan lands-
Onsdagen den 9 Mars.
61 fi:o 15.
tingsförordningens, riksdagsordningens ock kommunalförordningarnasO»» tillägg till
bestämmelser angående val tydligtvis varit af lagstiftaren åsyftade, så16 f * la',d3'
förstår jag mycket väl livad utskottet härmed afser. Vid landstingsval o^dninm
skola äfven väljas suppleanter, men icke vid val till ledamot i Riks- ^”'rtsT
dagens Andra Kammare och ej heller vid val af stadsfullmägtige och °r *’
kommunalfullmägtige. Detta är helt naturligt, ty det uppdrag, som en
landstingsman får, utföres på mycket kort tid — 2, 3, högst 4 dagar.
Under vissa förhållanden låter det sig alltså i anseende till tidens
knapphet icke göra, att genom nytt val utse en landstingsman, utan
får vid förfall för den ordinarie landstingsmannen suppleanten inträda
i hans ställe; men häraf följer alls icke, att fyllnadsval icke kunna
och böra anställas och orättvisor derigenom förekommas.
Då alltså genom frånvaron af föreskrift om fyllnadsval olägen¬
heter i tvenne afseenden uppkommit och den ena af dem dertill är af
sådan beskaffenhet, att den snarare bör kallas en orättvisa, men å andra
sidan ingen velat förneka, att sådana olägenheter skulle undanrödjas
genom ett bifall till det af mig föreslagna tillägget till 16 §, och då
det vidare torde vara i öfverensstämmelse med Riksdagens egen önskan,
om den af mig föreslagna åtgärden vidtages, så får jag hemställa om
bifall till min motion.
Häruti instämde herr Persson i Tällberg.
Vidare anförde:
Herr Petersson i Fräntorp: Den föregående talaren nämnde
två auktoriteter, som han menade icke skulle hafva kunnat misstaga
sig. Men i det anförda fallet hafva de verkligen misstagit sig. Det
står uttryckligen i 16 § af landstingsförordningen, att landstingsmännen
skola väljas för 2 år, och om något fyllnadsval talar icke förordningen,
och hafva sådana anstälts, så är det ju icke författningens fel. Så
vidt jag vet, har icke någon olägenhet åstadkommits genom en rigtig
tillämpning af författningen.
Som jag förmodar, inser motionären mycket väl, att om en för¬
ändring skulle göras i § 16, så följer deraf, att en ändring måste
göras äfven i § 14, men derom bär motionären icke framstält förslag,
och det kan naturligtvis icke under sådana förhållanden vara lämpligt v
att ändra § 16.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Om ut¬
skottets föreliggande förslag blir antaget, så är det gifvet, att det
kommer att innebära ett prejudikat. När en landstingsman och eu
suppleant för honom blifvit vald för två år, så skall, om landstings¬
mannen dör under första året, suppleanten inträda och i hans ställe
båda åren deltaga i landstinget. Detta är ju alldeles rigtigt. Men
är svårigheten afhjelpt dermed? Vore den det, så skulle jag yrka
bifall till utskottets förslag. Men den är icke afhjelpt. Det finnes
en valkrets inom Kristianstads län, der den ifrågavarande bestämmelsen
tolkats på annat sätt. I denna valkrets väljas 5 ordinarie landstings-
Kso 15. 62
Onsdagen den 9 Mars.
Om tillägg
till 16 § i
landstings-
för ordningen.
(Forts.)
män, hvaraf 2 det ena året och 3 det andra. Men af de två dog för
en tid sedan den ene under första året. Domhafvande!! hade den
uppfattningen, att omval genast skulle verkställas, och nn väljas inom
den valkretsen ena året 4 landstingsman och andra året endast en.
Om det nu skulle inträffa i denna kommun, att dödligheten skulle
blifva så stor bland dess landstingsman, att dessa 4 landstingsmän och
äfven deras suppleanter skulle do under det första året efter det de
blifvit valda, hvad inträffar då? Jo, då blir denna valkrets represen¬
terad af endast en landstingsman och hans suppleant under dessa
båda år, och det kan väl icke vara meningen.
Nu kan ju den anmärkningen göras, att här ett fel blifvit be¬
gånget, och att derför denna oegentlighet skulle kunna inträffa. Men
låt mig då taga saken i betraktande under den förutsättning, att 3
landstingsmän väljas det ena och 2 det andra året. Om då de 3
jemte deras suppleanter do under det första året efter sitt val, så
skulle valkretsen blifva representerad i landstinget af 2 ordinarie
landstingsmän med deras 2 suppleanter, och det blir ju då i alla fall
ett mindre antal än det, hvartill valkretsen har rättighet.
Förrän lagutskottet kan för mig förklara och tydliggöra, huru
man i ett dylikt fall skall förhålla sig, om man med de nuvarande
bestämmelserna vill tillgodose den rätt, som hvarje valkrets egen, att
vara fullständigt representerad, kan jag icke yrka bifall till lagutskottets
hemställan, utan måste yrka bifall till motionen.
Herr Husberg: Herr vice talman! Motionären tycks sjelf nu
hafva kommit till den uppfattningen, att lagbestämmelsen bör tydas
på sätt lagutskottet gjort. Således lärer väl motionären från syn¬
punkten af, att den nuvarande bestämmelsen skulle vara otydlig, icke
längre vidhålla sin motion. Att så pass betydande korporationer som
stadsfullmägtige i Helsingborg eller någon annan sydsvensk stad tolkat
stadgandet på ett origtigt sätt kan naturligtvis icke vara skäl för ett
lagförtydligande, för så vidt man anser, att lagens rätta mening bör
vara i alla fall temligen tydlig. Det är emellertid icke endast från
dessa stadsfullmägtige, hvilka motionären exempelvis anfört, utan äfven
från en del andra korporationer, som en felaktig tolkning af ifråga¬
varande lagbestämmelse framkommit; men, såsom jag nyss sade, detta
torde icke utgöra något skäl att ändra lagen.
Hvad åter beträffar den påpekade önskvärdheten af öfverens¬
stämmelse mellan landstingsförordningen och öfriga kommunallagar,
så ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att den öfverensstämmelse,
som motionären exempelvis anförde, angick en så pass betydelsefull
sak som de kommunala förtroendemännens personliga qvalifikationer,
och dervidlag måste man naturligtvis medgifva, att det med afseende
å dessa qvalifikationer skulle vara en oegentlighet, om för den ena
kommunala representationen olika bestämmelser skulle gälla än för
den andra. Men när det åter endast gäller långvarigheten af ett
kommunalt uppdrag, synes den bristande öfverensstämmelsen icke vara
af betydelse. Jag tror för öfrigt icke, att de nu gällande bestämmel¬
serna i praxis skulle kunna gifva anledning till några olägenheter.
En sådan digerdöd bland landstingsmännen och deras suppleanter, som
Onsdagen den 9 Mara.
53 N:o 15.
den af friherre Barn eko\v omtalade, är visserligen ett olyckligt fall, °m tillägg
som man kan för sig uppkonstruera, men torde dess bättre i verklig- J6.- ‘
heten icke vara att emotse. Jag vet nu icke, om jag rätt uppfattadeyjrordnin^6n_
det af honom anförda fallet, men jag tänker mig likväl, att i en slik (Forts.)
olycklig kasus man väl finge hjelpa saken med att anställa nya val
öfver hela linién.
För min del skall jag derför be att få yrka bifall till lagutskottets
utlåtande.
Med herr Husberg instämde herr Folke Andersson.
Herr Sjö v all: Gerna ger jag den siste talaren rätt deri, att de
af mig anförda exemplen icke torde vara fullgiltiga skäl för det af mig
ifrågasatta lagförtydligandet. Detta har jag icke heller påstått, utan
i motionen tydligt tillkännagifvit, att min uppfattning af det sätt,
hvarpå 16 § i landstingsförordningen rätteligen bör tolkas, är lika med
utskottets, hvaraf dock ingalunda följer, att denna paragrafs lydelse
är tillfredsställande. Men jag har sagt, att de anförda exemplen varit
motivet för mig att framkomma med detta förslag till ändring eller
förtydligande, och ännu har jag icke hört, att någon af de ledamöter
af lagutskottet, som yttrat sig i frågan, hafva gittat vederlägga, att
de af mig påvisade olägenheterna verkligen icke blott kunna komma
att visa sig, utan äfven redan någon gång hafva visat sig. Utan att
någon digerdöd behöfver inträffa, kan det ju, när det är fråga om en
valkrets med blott en landstingsman och eu suppleant, lätt inträffa,
att om landstingsmannen dör eller på annat sätt blir hindrad att full¬
göra sitt uppdrag, och suppleanten likaledes af en eller annan anledning
blir hindrad att inställa sig vid tinget, den ifrågavarande valkretsen
kommer att i detsamma blifva alldeles orepresenterad. Sådant kunde
nu med största lätthet afhjelpas derigenom, att fyllnadsval anstäldes,
och jag har icke kunnat finna, att någon af lagutskottets ledamöter
påvisat någon olägenhet eller menlig följd, som kunde uppstå genom
införandet af dylikt fyllnadsval i detta fall, i likhet med hvad vid val
af riksdagsmän i Andra Kammaren och af stadsfullmägtige och kommunal-
fullmägtige redan egen rum.
Då jag sålunda icke kunnat af de anföranden, som här hållits,
öfvertygas om att jag har orätt, vidhåller jag mitt yrkande om bifall
till motionen, ehuruväl jag nogsamt förstår, att det icke kommer att
leda till något för motionen gynsamt resultat.
Herr Folke Andersson: Herr vice talman! Mina herrar! Ehuru
jag instämmer med lagutskottets vice ordförande, skall jag anhålla att
få tillägga något såsom skäl för lagutskottets hemställan.
Motionären torde observera, att förordningarna om kommunal¬
styrelse och landsting utkommit samma dag, och den omständighet,
att det i den förra förekommer bestämmelser om fyllnadsval, men der¬
emot icke i den senare förordningen, torde bevisa, att lagstiftaren haft
blicken fäst på denna olikhet.
Det är endast detta, jag velat framhålla, och ber på samma gång
att fa yrka bifall till utskottets förslag.
N:o 15. 54
Onsdagen den 9 Mars.
Om utarbe¬
tande af en
arrendelag.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det herr vice
talmannen till proposition upptagit hvardera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 19.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 36, i anledning af
väckt motion om utarbetande af eu arrendelag.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 88, hade
herrar A. Olsson i Ornakärr m. fl. föreslagit, att Riksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga
i öfvervägande, på hvad sätt rättsförhållandena mellan jordegare och
arrendator må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter för Riks¬
dagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning
finnes föranleda.
I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:
af herr Redelius, som yrkat: att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfver¬
vägande, på hvad sätt rättsförhållandena mellan jordegare och arren¬
dator må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning finnes för¬
anleda;
af herrar Husberg, Folke Andersson och Petersson i Fräntorp;
samt af herr Anderson i Tenhult beträffande vissa delar af moti¬
veringen.
I fråga härom anförde nu:
Herr Redelius: Jag hemställer, att kammaren måtte med afslag
å utskottets hemställan bifalla min vid betänkandet fogade reservation
på de skäl, som äro i densamma anförda, och dessutom på grund af
det erkännande, som utskottet gjort till förmån för motionen på sid. 5,
första deleu af utskottets egentliga motivering, der utskottet säger:
»Sålunda anser utskottet visserligen, särskild! med hänsyn till den ut¬
veckling, hvartill det svenska jordbruket hunnit under de sista de¬
cennierna, de nuvarande bestämmelserna rörande aftal om arrende af
jord icke vara så fullständiga, att ej en omarbetning af desamma
skulle medföra nytta vid afgörande af jordegares och arr endatorers
ömsesidiga rättsförhållanden.»
På grund af detta medgifvande och de skäl, som jag dessutom
anfört i min reservation, anhåller jag att få yrka bifall till motionen,
hvilket innebär detsamma som ett bifall till min reservation.
Onsdagen den 9 Mars.
65 NjO 15*
Herr Anderson i Tenhult: Såsom herrarne behagade finna, har
jag mot vissa delar af utskottets motivering anmält min reservation,
med hvilken jag afsett alldeles detsamma, som den föregående talaren
nyss nämnde.
Hvad nu beträffar motionens innehåll, så har motionären, herr
Olsson i Ornakärr, på senare tiden, man kan säga under åren 1893—1897,
påfordra! att få till stånd en arrendelag, men alla gånger har hans
hemställan blifvit af Riksdagen tillbakavisad. Detta har dock icke
hindrat honom att jemte två andra ledamöter af kammaren i år åter¬
komma. Hvad är det nu som motionärerna påyrka? Jo, de hafva
föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att få veta, på hvad sätt
rättsförhållanden mellan arrendator och jordegare på ett betryggande
sätt böra ordnas.
För min del anser jag dock, att nya lagstadganden i detta af¬
seende icke äro behöfliga. Vill arrendatorn för sin del hafva säkerhet
för, såsom det heter i motionen, sina rättsförhållanden, så har han
alltid frihet att i den arrenderade egendomen söka inteckning. Vill
deremot jordegaren å sin sida hafva säkerhet för sina s. k. rätts¬
förhållanden, så är det alltid hans rättighet att påfordra borgen eller
annan säkerhet af arrendatorn, och derigenom kan han ju fä den
säkerhet, som han behöfver. Sådant är tillåtet och sådant förekommer
åtminstone i min hemort icke så sällan.
För min del anser jag, att det fria aftalet bör i detta liksom i
många andra afseenden vara det afgörande parter emellan och jag
kan derför icke annat än yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.
Herr Petersson i Fräntorp: Jag har varit för denna motion vid
föregående riksdagar, och jag har icke heller nu kunnat komma till
något annat resultat, än att det vore lyckligt, om en ny arrendelag
komme till stånd. Att vår gamla lag är fullkomligt otidsenlig, det
bevisas bäst deraf, att Kongl. Maj:t utfärdat en förordning rörande
utarrendering af kronans jordbruksdomäner.
Den siste talaren nämnde, att en arrendator skulle kunna freda
sig genom att söka inteckning i fastigheten, men detta är under förut¬
sättning, att kontrakt mellan jordegaren och arrendatorn är upprättadt.
Men detta synes icke utskottet vara så angeläget om, utan anser, att
det fria aftalet är till fyllest, hvilket ju icke någon vill förneka, och det
har motionären icke heller gjort, men han vill söka afskaffa nu före¬
kommande sväfvande ordalag och få till stånd klara bestämmelser i
detta afseende, hvilket man ju icke kan anse annat än lyckligt.
Med afseende ä nu gällande lag rörande arrende kan jag icke
underlåta att påpeka några stadganden, som äro alldeles afvita.
Vi hafva t. ex. 27 kap. 7 § byggningabalken, der det stadgas, att
husesyn skall hållas, innan bonde afflytta!', men om nu icke syn hålles,
hvilken blir då följden? Härutinnan finnas visserligen prejudikat,
bland andra det, att arrendatorn är skyldig att, om syn hållits 3 å 4
månader efter sedan fastigheten mottagits, vid afträdet svara för hus¬
röta. Men domarne rätta sig icke alltid, såsom vi veta, efter prejudikat,
och äfven om de det gjorde, så är det fullkomligt orättvist, att arren-
Om utarbe¬
tande af en
arrendelag.
(Forts.)
N:o 15. 66
Onsdagen den 9 Mars.
Om utarbe- datorn skall stå i ansvar för husröta på grund af syn, som hållits fyra
orren«Wa miina(^er efter fastighetens mottagande.
^(Forts)^ ^ i hafva vidare en förordning, utfärdad år 1849, angående klander
af husesyn mellan enskild jordegare och landbo, genom hvilken för¬
ordning arrendator tillerkännes rätt att klandra syn, men borgesmännen
för arrendet hafva icke samma rätt.
Öfvergå vi härefter till 10 § uti 27 kap. byggningabalken, så heter
det der, att om arrendator, då fardag är inne, har foder öfver och
vill sälja det, så skall han hembjuda det till jordegaren, men det talas
icke om hvilken betalning, som jordegaren derför skall erlägga. Vore
det nu meningen, att jordegaren skulle betala fodret till dess fulla
värde, så skulle arrendatorn derigenom inskränka hans krea t ursantal,
och jordegaren blifva förbunden att betala en oskäligt hög lösen för
fodret. Kan detta anses vara rätt?
Fäster jag mig slutligen vid 16 kap. 15 § jordabalken, så säges
det der, att köp bryter legostämma, och att arrendator vid sådant för¬
hållande skall frånträda arrendet, oaktadt han haft det i flera år och
haft löfte om att få behålla det. Men till följd af detta stadgande
har det många gånger inträffat, att en fäder för att få arrendatorn
vräkt sålt sitt hemman till sin son, oaktadt sonen icke haft ett öre att
betala med.
Jag skulle kunna upprepa otaliga dylika missförhållanden, som äro
följder af nu gällande arrendelag och som tydligen visa, att densamma
är otidsenlig och behöfver ersättas af eu ny.
Nu säger utskottet på ett ställe i sitt utlåtande, att om till grund
för arrendeaftal lades skriftliga aftal, så skulle saken blifva så in¬
vecklad, att en del arreudatorer icke skulle komma att begripa aftalets
innehåll, men sådant hör väl till sällsyntheterna. Skulle dock så förhålla
sig, så är det väl så mycket mera nödvändigt att få till stånd en lag,
som skyddar de oförståndiga, men utskottet synes föredraga att hafva
allt sväfvande.
För min del anhåller jag att få yrka bifall till den af herr Redelius
afgifna reservation.
Herr Ivröse: Då jag menar, att en väl afvägd arrendelag skulle
vara till nytta för jordbrukets utveckling i vårt land, kan jag icke
ställa mig pa utskottets ståndpunkt, utan måste ansluta mig till herr
Redelii reservation. Arrendatorsklassen är jemförelsevis liten, särskildt
hvad angar arrendatorer af större egendomar. Detta är naturligtvis
beroende derpå, att vi sakna en arrendelag. Så snart en person med
något litet kapital egnar sig åt jordbruk, söker han i regeln komma
öfver en egendom, vill icke blifva arrendator. Herrarne mena kanske,
att det är gynsammare, om han får sitt eget än om han arbetar
såsom arrendator. Men af den åsigten är icke jag. Vi landtbrukare
äro ett kapitalfattigt folk; men för att jordbruket skall kunna drifvas
på ett rationelt sätt och föras framåt fordras ett visst rörelsekapital,
hvilket jordbrukarne nu vanligtvis icke ega, derför att de lägga ned
det lilla de hafva på inköpet af eu egendom. De binda det der; der¬
jemte låna de och komma från början i så skef ställning, att de
knappast kunna reda sig derur. Det blir en förlust för jordbruket
Onsdagen den 9 Mars.
67 N:o 15.
såsom sådant, det blir en förlust för egaren, derför att han i brist på Om utarbe-
rörelsekapital ofta måste afyttra sina produkter på ogynsamma tider. lande af en
Om nu en person i stället för att, såsom vanligen sker, lägga ned sitt arr‘n
kapital i inköpet af eu egendom, blefve arrendator på eu större gård, 1 013'^
skulle han derigenom få större verksamhet och blifva i tillfälle att
drifva jordbruket framåt, emedan han disponerade tillräckligt kapital
för att på fullt rationelt sätt sköta jordbruket. Nu är det vanligtvis
så, att emellan en arrendator och jordegaren icke det bästa förhållande
är rådande just derför, att jordegaren söker utsuga arrendatorn, och
arrendatorn söker suga ut jorden. Jag vill då fråga, om det kan vara
lämpligt eller nyttigt för jordbrukets framåtskridande, att så sker. För
att förekomma dylikt vill jag för min del hafva en arrendelag; och
derför röstar jag för herr Redelii reservatiou. För några få dagar
sedan talades här i kammaren om, huru i Norrland de sjelfegande
jordegarne till följd af omständigheterna öfvergå till arrendatorer.
Huru nödvändigt är det då icke för hela denna trakt att få en arrende¬
lag! Hvad jag nu nämnt om de större jordegarne gäller äfven de
mindre; behofvet gör sig gällande utefter hela linien.
Jag skall derför, herr vice talman, yrka bifall till herr Redelii
reservation.
Herr Anderson i Tenliult: Talaren här framför mig började sitt
anförande med att säga, att om en arrendator skulle söka inteckning
till säkerhet för aftalet mellan honom och egaren, han borde hafva
kontrakt. Ja, det är väl en ensak kontrahenterna emellan, om de
vilja ha skriftligt aftal eller icke. Hafva de så stort förtroende till
hvarandra, att kontrakt ej anses behöfligt, då må de ordna på det
sättet. Icke kan det väl vara tänkbart och jag skulle ej vilja tro, att
denna kammare, att Riksdagen skulle vilja ställa våra landtliga för¬
hållanden under särskilda förmynderskap, och kontrahenterna tvingas
att göra skriftligt aftal, om de sjelfva äro belåtna med ett muntligt.
Huru jag än ser saken, är jag åt den åsigten, att det fria aftalet bör
gälla, ehvad det sker muntligt eller skriftligt.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Då jag bidragit till det slut, hvar¬
till utskottet kommit, är det dels derför att jag anser det vara omöj¬
ligt att i en arrendelag uppställa sådana vilkor och bestämmelser, som
kunna vara lämpliga för olika förhållanden i landet, dels ock derför,
att jag anser eu sådan lag ej vara behöflig. Jag tror, att, om en
sådan lag kornme till stånd, den skulle komma att göra större skada
än gagn. Jag anser, att det är lämpligare, att arreudegifvaren och
arrendetagaren för hvarje fall i kontraktet bestämma de vilkor, som
af förhållandena kunna påkallas.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag, herr vice talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Henricson: En ärad ledamot af lagutskottet har förundrat
sig öfver, att motionären så många gånger återkommit med detta för¬
slag. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att denna kam¬
mare flera föregående år bifallit just en sådan motion; men saken har
N:o 15. 68
Onsdagen den 9 Mars.
Om utarbe■ fallit på Första Kammarens motstånd. Det kan jag ej se bör utgöra
tände af en tjuder för att motionen återkommer.
"TfoHs T Vidare har samme ärade utskottsledamot sagt, att arrendatorerna
( or kunde skydda sig medelst inteckning. Jag ber då att äfven få lästa
uppmärksamheten derpå, att många af de egendomar, som utarren¬
deras, äro intecknade till så högt belopp, att en inteckning för nytt-
janderätten har föga eller intet värde. Den, som nitälskar för jord¬
brukets utveckling och framgång, bör enligt mitt förmenande ej mot¬
sätta sig förslaget om en ny arrendelag, ty en sådan är af behofvet
högeligen påkallad. Jag hoppas derför, att kammaren vidhåller sitt
flera föregående år fattade beslut, hvarför jag, herr vice talman, för¬
enar mig med och yrkar bifall till herr Redelii reservation.
Herr Petersson i Fräntorp: Herr Johan Anderson nämnde i sitt
första anförande, att en arrendator skulle kunna få inteckning till
säkerhet för aftalet och derigenom vara tryggad; men sedan sade han,
att kontrakt ej vore erforderligt, utan att det fria aftalet vore bättre.
Herr Anderson vet emellertid lika bra som jag, att det är omöjligt
för någon att få inteckning för sitt arrende på annan grund, än att
han kan visa ordentligt kontrakt. Så länge han är utan det kontraktet,
kommer han ingen vart med inteckningen.
Herr Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet med anledning af
herr Henricsons yttrande, att det kunde hända, att en fastighet vore
så hardt intecknad, att en inteckning för arrendatorn ej egde något
värde. Jag medgifver, att på ett och annat ställe så kan vara för¬
hållandet. Men jag hemställer till honom, hurudan fastighetskrediten
skulle blifva, om en arrendator finge inteckning med förmånsrätt fram¬
för förutvarande inteckningar? Det kunde dä hända, att jordegaren ut¬
arrenderade sitt hemman på så lång tid och sådana vilkor, att vid
exekutiv försäljning eller annorledes ingen enda skulle vilja köpa hem¬
manet. Jag är säker på, att, om saken kommer till Kongl. Maj:t och
det blir fråga om eu arrendelag, Kong]. Maj:t ej skall komma att
föreslå, att en arrende- eller besittningsinteckning skall gälla framför
äldre, i egendomen varande penninginteckningar.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr vice
talmannen framstält propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll den af herr Itedelius
vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 20.
Efter föredragning dernäst af statsutskottets utlåtande n:o 31, i
anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjette hufvud-
titeln gjorda framställningar om anslag för sjökommunikationer, biföll
kammaren utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställanden.
§ 21.
Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 32, i anledning af väckt
motion i fråga om förvärfvande för staten af Trollhätte kanal m. m.
Onsdagen den 9 Mars.
59 N:o 15.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, inom Andra
Kammaren af herr JB. V. Iledgren afgifna motion, n:o 48, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Hedgren begärde ordet och yttrade: Statsutskottet har gjort
processen kort med min motion. Utan att ingå i någon realitets-
behandling, afstyrker utskottet motionen af det formella skäl, att ut¬
redning för närvarande pågår angående bolagets rättsförhållanden till
kronan. Jag har, när jag kom fram med detta förslag, ingalunda
underskattat betydelsen af detta skäl; men å andra sidan ansåg jag
frågan vara af så stor vigt för en betydlig del af vårt land, att jag
höll före, det frågan redan nu borde väckas på tal. Man har nem¬
ligen i fråga om Trollhätte kanal kommit derhän, att trafiken redan
nu är så stor som kanalen lämpligen kan mottaga. Under vanliga
förhållanden skulle naturligtvis denna omständighet leda derhän, att
egaren oförtöfvadt ginge i författning om att utvidga kanalen för att
derigenom upptaga den ökade trafiken och så äfven få ökade inkom¬
ster. Men här ställer det sig på annat sätt, derför att — såsom jag
äfven i min motion påpekat — Trollhätte kanalbolag icke eger att
utöfver 150,000 kronor af den årliga nettovinsten utdela något belopp
till aktieegarne, utan hela det öfverskjutande beloppet skall öfver-
lemnas till staten. För aktieegarne finnes således icke något som helst
intresse att vidtaga åtgärder för att utvidga kanalen. Att frågan på
åtskilliga håll har intresse, bevisas bland annat deraf, att jag i dag
från kanalflottans ångfartygsbefålhafvaresällskap mottagit en adress,
hvari uttryckes önskvärdheten af, att något måtte åtgöras för att ka¬
nalen måtte komma i statens ego.
Då emellertid Första Kammaren redan bifallit utskottets hemställan,
och det således icke nu är värdt att framställa något yrkande vare
sig om återremiss eller bifall till motionen, skall jag, herr vice talman,
ej göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 22.
Vid föredragning härefter af statsutskottets utlåtande n:o 33, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl, Maj:t angående
nedsättning och afskrifning af hospitalens till statsverket indragna af-
gälder af fast egendom, i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att
förenämnda, inom Andra Kammaren af herr E. Persson i Borrby af¬
gifna motion, n:o 106, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda, begärdes ordet af motionären
Herr Persson i Borrby, hvilken anförde: Statsutskottet har till
stöd för sin hemställan om afslag å min förevarande motion åberopat
hvad skatteregleringskomitén i dess den 13 september 1882 afgifna
betänkande uppgifva derom, att de ifrågavarande utskylderna skulle
dels bestå af räntor, hvilka med afseende å tillkomsten vore jemförliga
med räntor af frälseskattenatur, dels ock under namn af jordskyld eller
N:o 15. 60
Onsaageu den 9 Mars.
tomtören samt afgäld utgöras för en mer eller mindre stadgad besitt¬
ningsrätt till åtskilliga från hospitalen till statsverket indragna lägen¬
heter. Beträffande hospitalens tillgångar uppgifver skattekomitén, att
dessa varit, utom anslag af kronans räntor och tionde, som jemlikt
kongl. förordningen den 25 juli 1869 indragits till statsverket, jemväl
hemman och lägenheter, livilka i de flesta fall i äldre tider antingen
anvisats af Sveriges konungar eller skänkts af enskilde, och att dessa
egendomar innehades i allmänhet under full frälsefrihet, oberoende af
deras natur enligt jordeboken. Af dessa fastigheter hafva eu del blifvit
sålda till skatte, och en annan del, eller de som år 1876 fortfarande
tillhörde hospitalen, indragits till statsverket samtidigt med det, att de
räntor och ersättningsbelopp, som utgingo från de slcattesålda hem¬
manen, indrogos. Omförmälda ersättningsbelopp utgjorde godtgörelse
för äckor och dagsverken samt för skyldighet att till hospitalen leverera
torf och ved. Det är dessa räntor och ersättningsbelopp, som stats¬
utskottet efter skatteregleringskomitén antagit hafva egenskapen af
räntor af frälseskattenatur, hvilka enligt Riksdagens förut fattade be¬
slut icke böra i grundskatteafskrifningen inberäknas. Mig synes det
likväl icke med bestämdhet kunna antagas, att ifrågavarande afgälder
äro af sådan natur. Fast hellre förefaller det mig, att med hänsyn
till uppkomsten dessa afgälder äro fullkomligt likstälda med räntor
och ersättningar för andra prestationer, hvilka upptagits såsom grund¬
skatter och afskrifvits. Den omständigheten, att efterskänkande afaf-
gälderna, såsom utskottet anmärkt, icke skulle hafva kunnat ifråga¬
komma, derest de fortfarande utgjorts till hospitalen, är af ingen be¬
tydelse, sedan de faktiskt indragits till kronan; och äro detta och andra
skäl för afgäldernas bibehållande i sjelfva verket icke andra eller af
större betydelse än de, som på sin tid anfördes för bibehållande af
grundskatterna. Hvad utskottet anfört derom, att afgälderna snarare
hafva karakteren af arrende än af skatt, synes mig vara orimligt åt¬
minstone beträffande de fastigheter, som skatteköpts, och hvilka nu
innehafvas med lika trygg eganderätt som andra skattehemman. I allt
fall torde eu närmare utredning om ifrågavarande afgälder erfordras
för att om desamma och deras förhållande till redan till afskrifning
beslutade grundskatter erhålla full klarhet, som hvarken genom skatte-
regleringskomiténs betänkande eller utskottets utlåtande vunnits. Och
då jag nu ej yrkat på afgäldernas afskrifning, utan min motion afser
allenast en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att sådan klarhet må
vinnas, torde min i motionen gjorda framställning icke synas obefogad.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 23.
Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:
n:o 34, anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående upphörande af Lunds domkyrkas rätt till s. k. erkänsla vid
försäljning af domkyrkoskattehemman, och
Onsdagen den 9 Mars.
61 N:o 15.
n:o 35, i anledning af väckt motion om afskrifning af vedkyggster-
räntan och tägtekarlsräntan å bergsfrälsejorden i Fält! fögderi m. m.
§ 24.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 36, i anledning af
väckt motion om fullständig afskrifning af grundskatterna från och
med år 1899.
Utskottet hemstälde, att berörda inom Andra Kammaren af herr
J. Anderson i Tenhult afgifna motion, n:o 22, måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.
Herr Anderson i Tenhult erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr vice talman! Man har på senare tiden sträfvat efter att afskaffa
sådana skatter, som man ansett vara obefogade och origtiga och på
samma gång, kan man säga, orättvisa. Bland sådana skatter torde i
första hand fa räknas de s. k. grundskatterna. Det är nog rigtigt, som
statsutskottet säger, att denna skatt skall från och med år 1904 upp¬
höra; men då jag har den uppfattningen, att den ifrågavaraude skatten,
efter hvad jag redan nämnt, är orättvis, och då statskassan är i den
goda ställning, att skatten kan undvaras, har jag framkommit med
denna min motion. Jag är icke den ende, som vid denna och vid före¬
gående riksdagar framstält yrkande derom, att orättvisa skatter skulle
borttagas, och äfven hafva vid innevarande riksdag framlagts åtskilliga
motioner, uti hvilka yrkats, att vissa skatter, som utgå ojemt, måtte
fördelas mera rättvist än som hittills varit fallet. Så har skett uti de
motioner, som uti de tre närmast föregående utskottsbetänkandena be¬
handlats.
f en af dessa motioner har herr Persson i Borrby yrkat på bort¬
tagande af en skatt, som i Kristianstads län utgår från eu del hospitals¬
hemman. I en annan motion har herr Andersson i Öhrstorp framstält
ett liknande yrkande. Jag omnämner detta för att dermed visa, att
fler än jag vilja ha bort en del otillbörliga skatter. Vidare har i en
motion af herrar Söderberg och Hansson i Solberga yrkats, att ved-
hyggsterräntan och tägtekarlsräntan måtte borttagas. Dessa tre mo¬
tioner äro redan behandlade. Vidare förekommer en tredje motion af
herr Dahlstedt, uti hvilken denne yrkar på afskaffande af en särskild
skatt, som förekommer på den ort, der han är bosatt. Till sist har en
motionär från Gefle framstält yrkande om borttagande af eu pålaga,
han anser vara origtig, nemligen den s. k. konsulatafgiften. Kongl.
Maj:t har sjelf till innevarande Riksdag framlagt proposition om af¬
skaffande af den kyrkotionde, som utgår i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän samt från vissa hemman inom Elfsborgs län. Vidare har
Kongl. Maj:t föreslagit, att den s. k. helgonsky Iden, som utgår i Skåne,
Halland och Blekinge, skulle upphöra, liksom eu annan hittills ut¬
gående skatt, kallad landskyld, hvilken utgöres i Göteborgs och Bohus
län. I dessa kongl. propositioner föreslås sålunda borttagande af en
del skatter, som man anser vara origtiga, och i viss mån i samma syfte
gå flera vid denna riksdag föreliggande motioner, uti hvilka yrkats,
N:o 15. 62
Onsdagen den 9 Mars.
att en rättelse måtte ske, så att alla skattskyldiga skola efter sin
skatteförmåga bidraga till kostnaderna för byggande och underhåll af
kyrka, prestgård och tingshus. Som jag framhållit, sträfvar man efter
att få dylika oegentligheter i skatteväsendet undanröjda.
Vare sig det nu kan vara till förmån för min motion eller ej, skall
jag likväl, herr vice talman, tillåta mig att yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 25.
Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 37, i anledning af
väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om rust- och rote-
hållets sättande på vakans m. m., i hvilket utlåtande utskottet hem-
stälde, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr J. E. Olsson
i Skiftinge afgifna motion, n:o 112, icke måtte af Riksdagen bi¬
fallas.
I fråga härom anförde:
Herr Olsson i Skiftinge: Då jag beslöt mig för att väcka motion
i nu föredragna ärende, så hade jag en viss förnimmelse af, att den¬
samma möjligen skulle komma att drabbas af samma öde som de, bvilka
i liknande syfte voro före vid sista riksdagen. Men med tanke på de
många förslag i andra ämnen, som år efter år måst framställas, iunan
Riksdagen till sist lyssnat till dem, tvekade jag ej att framlägga mo¬
tionen.
För mig synes det endast vara en tidsfråga, då staten måste åtaga
sig rustningen och roteringen; och jag anser, att tidpunkten derför
redan nu är inne.
Bland de skäl, som jag i min motion härför anfört, är att värde¬
ringen af rust- och rotehållarnes besvär satts så lågt, att de ej få full
ersättning för dessa besvärs effektiva utgörande. Derom säger ut¬
skottet i sin motivering: »På sätt vid nästlidna års riksdag stats¬
utskottet vid behandling af en i likartad! syfte väckt motion erinrade,
skall ny fastställelse af rustnings- och roteringsbesvärens värde ega
rum år 1899 och derefter hvart tionde år, hvarje gång för de närmast
följande tio åren; och då härvid rustnings- och roteringsbesvären, äfven
då de utgöras effektivt, komma att uppskattas till sitt fulla värde samt
detta lägges till grund för lindringen i besvären, synas rust- och rote¬
hållare härigenom vara tillförsäkrade möjlighet att till fullo erhålla
den lindring och godtgörelse, som skola dem beredas.»
Det kan ju vara möjligt, att dessa värden kunna komma att sättas
så, att rust- och rotehållarne skola finna sig belåtna dermed och traf¬
ven på denna ändring sålunda komma att tystna. Dock tror jag det
icke. Ty hafva värdena en gång satts för låga, är det icke så godt att
få dem upp till sin fulla höjd. Det var ju meningen så vid förra vär¬
deringen, men icke förty sattes de så lågt, att rotehållarne under de
nu gångna åren fått göra ganska stora uppoffringar. Jag har icke
Onsdagen den 9 Mars.
63 N:o 15-
många nya skäl för denna ändring att framdraga till de, som förra
året framhöllos, och jag ber att få hänvisa till dessa. Ett, som då icke
framdrogs, skall jag likväl be att få nämna, det nemligen om rege¬
mentsmötenas hållande på eftersommaren under den brådaste skörde¬
tiden, hvilket har till följd, att soldaten icke kan så sin höstsäd eller
berga sin skörd, utan måste öfverlemna detta bestyr åt rotehållaren.
Jag behöfver och skall icke nu påminna om den ökade kostnad, som
härigenom uppstår för rotehållaren, ty derför skall han hafva full be¬
talning; men hvad jag vill påminna om är allt det obehag, som, för
att kunna göra soldaten till lags, är förenadt med detta bestyr, förutom
den omständigheten att rotehållaren måste gå under soldatens befall¬
ning. Då nu soldaten i fredstid skall vara i tjenstgöring under eu
sådan tid, att han icke kan sköta sitt torp och berga sin skörd, så
vill jag fråga, om det kan vara skäl att bibehålla honom vid torpet.
Jag kan icke besvara denna fråga annat än nekande. Vidare vill jag
fråga, om det, då rotehållaren skall hafva full ersättning för detta
onus, kan vara skäl, att han skall vara mellanhand mellan staten och
soldaten, så att han skall taga betaldt af staten för att i sin tur sedan
betala soldaten? Jag kan icke heller besvara denna fråga annat än
nekande. Mig synes derför, att många olägenheter skulle undanrödjas,
om den nu ifrågavarande tungans öfverflyttande från landtbruket ju
förr desto hellre trädde i kraft.
Jag skall vid denna sena middagstimme icke längre orda i saken,
men, ehuru med svagt hopp, skall skall jag ändock tillåta mig att
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 26.
Slutligen föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 38, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
borttagande eller nedsättning af de för Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker utgående, för skogsförvaltningens lönestat beräknade
utsyningsafgifter.
§ 27.
Afgåfvos ytterligare nya motioner af:
herr A. Hedin, n:o 223, med anledning af Kongl. Maj:ts proposi¬
tion (n:o 27) angående ändrad lydelse af punkten 10 i kongl. cirku¬
läret den 22 juni 1877 om ny pensionsreglering för armén,
herr J. Byström, n:o 224, i anledning af motionen n:o 54 om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af § 12 mom. 1
i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker, och
herr S. Nordström i Höglunda, n:o 225, i anledning af Kongl.
Majrts proposition angående anvisande af medel från odlingslånefonden.
Jemväl dessa motioner bordlädes.
N:o 15# 64
Onsdagen den 9 Mars.
§ 28.
Till bordläggning anmäldes vidare följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad tid för verkställande
af val till riksdagsman i Andra Kammaren, och
n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring af gällande be¬
stämmelser i fråga om kungörande af val till riksdagsman i Andra
Kammaren;
bankoutskottets memorial och utlåtande:
n:o 4, om användande af bankovinsten för 1897, och
n:o 5, med anledning af väckta motioner' om inrättande af nya
afdelningskoutor af riksbanken;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 37, i anledning af väckta motioner angående upphäfvande af
fideikomiss,
n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, och till
lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892, och
n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förlängniug af tiden, under hvilken förordningen den 6
juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge, skall vara gällande; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om
införandet i dopbok af anteckningar angående faddrar.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr P. G. Fettersson i Fräntorp under 8 dagar fr. o. in. den 14 dennes,
§ 29.
Justerades protokollsutdrag.
§ 30.
och >
» G. Persson i Stallerhult
» J. Hjelmérus
» A. E. Baaz
> O. Melin
»
» 7 »
» 2 >
» 6 »
» 8 »
>
>
>
» 10 >
> 11 »
» 14 »
» 10 *
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,54 e. m.
Id fidem
E. Nathorst Böös.
Fredagen den 11 Mars.
65 N:o 15.
Fredagen den 11 mars.
Kl. V, 3 e. m.
Vid detta sammanträde leddes kammarens förhandlingar af lierr
vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 4 innevarande mars.
§2.
Efter föredragning till eu början af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hyllande proposition angående statsverkets öfvertagande af rust¬
hållare skyldighet att bekosta rustningshästs skoning under tjenst¬
göring beslöt kammaren öfverlemna den kongl. propositionen till be¬
handling af statsutskottet.
§ 3.
Föredrogos vidare de i senaste sammanträdet aflemnade motioner,
och hänvisades dervid:
herr A. Norrmans motion n:o 222 till särskilda utskottet n:o 2,
herr A. Hedins motion n:o 223 till statsutskottet,
herr J. Byströms motion n:o 224 till kammarens tillfälliga ut¬
skott n:o 2, och
herr S. Nordströms motion n:o 225 till statsutskottet.
§ 4.
Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 3 och 4;
baukoutskottets memorial och utlåtande n:is 4 och 5;
lagutskottets utlåtanden n:is 37, 38 och 39; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13.
§ 5.
Herr D. Bergström aflemnade en af honom jemte åtskilliga af
kammarens öfriga ledamöter undertecknad motion, n:o 226, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående för¬
säkring för beredande af pension eller lifränta.
Andra Kammarens Prot. 1898. N:o 15.
5
N:o 15* 66
Fredagen den 11 Mars.
Den aflemnade motionen begärdes på bordet och bordlädes.
§ 6.
Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser:
n:o 20, till fullinägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgälds-
kontoret ^åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade upp¬
drag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riks-
bankshus; samt
n:o 21, till fullmägtige i riksgäldskontoret i samma ämne.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:
n:o 41, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens sjette liufvudtitel,
n:o 42, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel; och
bankoutskottets memorial, n:o 3, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid riksbankens hufvudkontor samt afdelningskontor i Göte¬
borg, Jönköping, Kalmar och Karlstad, samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 14, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
utredning i fråga om landets mera betydande vattenfall m. m.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2,4 8 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Stockholm, Ivar Hseggströmä boktryckeri, 1898.