RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1898. Andra Kammaren. N:o 13.
Onsdagen den 2 mars.
Kl. 7 e. m.
Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.
§ I-
Justerades protokollsutdrag angående kammarens under för¬
middagens sammanträde fattade beslut.
§ 2.
Fortsattes öfverläggningen angående lagutskottets utlåtande Om duande
n:o 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. M.&y.tför sågverks-
med begäran om förslag till lagbestämmelser, hvarigenom sågverks- ]>ola9en i
bolag i Norrland och Dalarne blefve skyldiga att, på sätt om xorZZi att
kronohemman är stadgadt, så till byggnad som egornas häfd under- behörigen un-
hålla bolagen tillhörande jordbruksfastigheter m. m., och lemnadesderhälla sina
dervid ordet, enligt förut gjord anteckning, till jordbruks-
fastigheter
Hem Folke Andersson, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Ehuru jag så väl som mina kamrater i lagutskottet haft den
föga smickrande förmånen att i dag, liksom så många gånger förut,
vara föremål för hårda omdömen, skall jag ändock icke söka att upp¬
taga dessa till bemötande, utan må de stå för de herrars räkning,
som uttaiat dem. Jag tror dock, att jag har lika mycken fosterlands¬
kärlek, som de, och i lika hög grad ömmar för den nöd och de
oegentligheter, som lära förefinnas der uppe i Norrland. Jag har
hört derom berättas, och jag önskar lika mycket som någon af
herrarne, att något må kunna göras åt saken.
Hvad nu beträffar motionen, sedan motionären relaterat de
sorgliga förhållanden, som i ifrågavarande hänseende äro rådande
i Norrland, hemställer han, att Riksdagen må besluta en skrifvelse
till Kongl. Maj t i syfte, att de jordbruk, som förvärfvas af bolag,
må ställas under statens kontroll så väl med afseende å åbygg¬
nader som i fråga om jordens häfd och i dessa afseenden blifva
likstälda med kronohemman. Det är detta, som motionären begär,
att de egendomar, som förvärfvas af bolag, ställas under kronans
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 13. 1
N:0 18. 2 Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande vård. Der skulle hållas syner och besigtningar af åbyggnaderna.
för sågverks- Égarne skulle kunna åläggas att förbättra dessa eller att egna
bolagen i gtörre omsorg åt jordbruket, derest detta vore förfallet, derest det
Norrland °att icke funnes nog med diken o. s. v. I alla dessa fall skulle staten
behörigen un-tråda emellan, liksom vid kronoegendomar. Utskottet har icke
derhålia sina kunnat tro, att kammaren skulle vilja vara med om att stifta en
sådan undantagslag för dem, som ega sin jord. Ty man må säga
rn.3m.er om bolagen hvad man vill, så ha de ändock förvärfvat jorden.
(Forts.) Antag t. ex., att ett bolag eger några egendomar och ett sågverk,
och att en enskild person eger några egendomar och ett sågverk.
Den enskilde skulle då icke stå under samma kontroll som bo¬
laget. Jag säger icke detta, emedan jag ömmar för bolagen, utan
derför att jag anser det icke vara rätt att söka genomföra något
sådant i lagstiftningsväg; och vi hafva alltid åtminstone här i
kammaren sökt att skydda den enskilda eganderätten.
Utskottet har nu sagt: “Väl må erkännas, att bolagens allt
jemt sig ökande förvärf af jordbruksfastighet kan medföra verk¬
liga sociala vådor, då den fria jordegareklassen derigenom i väsent¬
lig mån förminskas, men om något häremot skall göras, torde
detta böra bestå uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva
jordbruksfastighet.11 Härmed har utskottet uttalat sin tanke, och
kammaren får ju uttala sin. Utskottet eger ju rätt att förbereda
en sak på det sätt, utskottet kan finna lämpligt, och vi ha i detta
fall trott, att det bästa sättet vore att om möjligt inskränka bo¬
lagens rätt att förvärfva fast egendom. Nu synes mången af kam¬
marens ledamöter ha en annan åsigt och anse det vara bättre att
på detta sätt ingripa och ställa egendomarne under statens kon¬
troll. Jag lemnar till herrarnes bedömande att afgöra, hvilket-
dera kan vara det rätta. Huru man än må se saken, tror jag,
att det i vissa fäll skulle vara vådligt att beträda den senare
vägen och ställa vissa egendomar under statens kontroll, då der¬
emot, andra skulle vara derifrån befriade. Jag tycker, att detta
uttalande icke borde väcka så många yttringar af missnöje, som
framkommit här i kammaren. Jag anser derför, att utskottet knap¬
past kunnat göra annat än att för tillfället i enlighet med sin
öfvertygelse afstyrka motionen.
Som sagdt, detta har varit utskottets mening. Om kammaren
har en annan mening, har ju kammaren tillfälle att göra den gäl¬
lande, men det bör väl finnas någon aktning också för oss. Äfven
vi böra få ha den åsigt, som vi anse vara rätt. Vilja herrarne
besluta annorlunda, borde åtminstone icke så hårda omdömen fällas
om lagutskottet, som här skett.
Jag ömmar mycket för Norrland och skulle önska, att man
kunde råda bot på der rådande missförhållanden, ty jag anser,
att den sjelfegande bondeklassens utrotande är en olycka för vårt
land; men att gå till väga på det af motionären föreslagna sättet
ha icke jag och mina kamrater i lagutskottet kunnat förorda, och
derför yrkar jag fortfarande bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Back Per Erson i Hede.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
3 N:o 13.
Vidare anförde:
Herr grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Bland
de motioner och förslag, som framstälts vid innevarande riksdag,
är det knappast någon, som i så hög grad väckt min uppmärk¬
samhet som den af herr Emthén väckta motionen, och så har ju
äfven, att döma af diskussionen här, varit förhållandet med eder
alla, mina herrar! Det torde väl äfven vara obestridligt, att äfven
om den skildring, som motionären lemnat af förhållandena i Norr¬
land, blott är fullt korrekt i afseende på vissa delar af denna
landsända, så föreligger dock här ett förhållande, som utan tvifvel
bör mana statsmagterna till den noggrannaste eftertanke och de
allvarligaste ansträngningar. Men just derför, att det här är fråga
om ett så ytterst vigtigt ämne, tror jag, att man bör akta sig för
att endast på grund af en stämning 'bestämdt uttala sig i en viss
rigtning. Man kan ogilla mycket hos det s. k. bolagsväldet, men
man bör nog här om någonsin taga sig till vara för att, som det
heter, kasta ut barnet med badvattnet.
Nu har jag hört åtskilliga yrka på, att man borde bifalla
herr Emthéns motion såsom en opinionsyttring. En opinions¬
yttring mot hvad och mot hvem? Ja, om det skulle vara mot
bolagsväldet, så synes det mig vara ett ganska svagt sätt att
yttra sig och ett ganska olämpligt sätt, om man icke verkligen
är öfvertygad om, att den väg, som herr Emthén föreslagit, är
den råtta. Ty man måste alltid komma i håg, att om man också
bifaller motionen endast såsom en opinionsyttring, så har dock
Andra Kammaren faktiskt uttalat sig för, att lagstiftningen bör
gå i den af motionären angifna rigtningen. Det står qvar, men
uppfattningen, att det är en opinionsyttring, den försvinner. Skulle
det vara en opinionsyttring mot lagutskottet? Ja, för en sådan
opinionsyttring kan man väl finna andra former, om man anser
den vara af nöden. Jag skall tillåta mig föreslå en annan form
för en dylik opinionsyttring, som jag tror vara lämpligare. Det
är väl också den enda opinionsyttring man här skulle vilja af¬
gifva, så vida man icke vill gifva en opinionsyttring i det syftet,
att man vill visa sina sympatier för saken, d. v. s. gifva ett ut¬
tryck för den uppfattningen, att här måste ovilkorligen något göras.
Men denna uppfattning har så tydligt kommit fram under diskus¬
sionen i denna kammare, att jag anser en opinionsyttring i denna
rigtning icke behöfva afgifvas.
Nu har man sagt man och man emellan, att det icke vore
någon fara. med att bifalla motionen, att man derigenom icke ut¬
talade sig i någon bestämd rigtning, enär det här blott vore fråga
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utredning af frågan.
Detta är ett misstag. Motionären föreslår visserligen en skrifvelse
om utredning, men denna utredning skulle afse omfattningen i
hela Norrland och Dalarne af sågverksbolagens förvärf af jord¬
bruksfastigheter. Men en sådan utredning har Riksdagen förut
begärt och den är också redan afslutad. Just i går och i dag ha
herrarne kunnat finna redogörelse för densamma publicerad i tid-
Om åläggande
Jör sågverks-
bolagen i
Dalarne och
Norrland att
behörigen un¬
derhålla sina
jordbruks¬
fastigheter
m. m.
(Forts.)
N:o 13. 4
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande
för sågverks-
bolagen i
Da lar ne och
Norrland att
behörigen un¬
derhålla sina
jordbruks¬
fastigheter
m. m.
(Forts.)
ningarne. Den tillkom, om jag minnes rätt, på grund af en motion
af herr Vahlin. Således kan det här egentligen icke blifva tal om
någon utredning, utan det är fråga om, att Riksdagen bestämdt
skulle begära, att Kongl. Maj:t måtte framlägga förslag till lag,
gående derpå ut, att dessa sågverksbolag i Norrland och Dalarne
skulle i afseende å sina fastigheter underkastas samma skyldig¬
heter, som angående kronohemman äro stadgade. Men, mina
herrar, är det verkligen tänkbart, att man skulle kunna tillämpa
stadgandena i 1734 års byggningabalk på dessa fall, och kan verk¬
ligen Andra Kammaren våga taga på sig ansvaret för att detta
är rätta sättet att lösa denna fråga? Jag för min del vågar det
icke, utan tror, att man väl måste betänka sig, innan man gör
ett sådant uttalande.
Derför kan jag icke, så lifligt jag än blifvit berörd af herr
Emthéns motion, komma till något annat slut än det, vid hvilket
lagutskottet stannat. Men deremot vill jag gerna medgifva, att
lagutskottets motivering kanske icke är den allra lämpligaste.
Och för min del skulle jag så mycket mindre vilja underskrifva
motiveringen, som lagutskottet bland annat gjort det enligt min
tanke för utredandet af denna fråga alldeles onödiga uttalandet,
att man borde gå i en annan retning, nemligen inskränka bo¬
lagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet. Det är mycket möj¬
ligt, att man får gå antingen i den ena eller den andra af dessa
rigtningar, men icke är jag för min del beredd att nu göra ett
bestämdt uttalande härom.
Det synes mig derför, att de önskemål, som man bär synes
vilja omfatta, lämpligen skulle blifva tillgodosedda på ett annat
sätt, och det är i det syftet, som jag, herr talman, tillåter mig
yrka, att kammaren med ogillande af lagutskottets motivering
måtte bifalla dess i ärendet gjorda framställning.
Herr Lindhagen: Herr vice talman, mina herrar! Efter
hvad som bär anförts, är ej så mycket att tillägga. Jag skulle
blott vilja underkasta utskottets motivering en liten granskning
från juridisk ståndpunkt.
Utskottets hela motivering är grundad på en uppfattning, som
enligt min personliga mening är fullkomligt origtig. Utskottet
häfdar nemligen i detta utlåtande helt och hållet lagens formella
helgd utan att taga någon hänsyn till de förhållanden, å hvilka
lagen är ämnad att tillämpas. Men för hvarje god lagstiftning
och god lagtillämpning fordras det i första hand att ha hjerta för
de förhållanden, hvilka lagen skall reglera.
Detta har utskottet i förevarande fall underlåtit; det har stält
sig uteslutande på formel grund, det vill säga häfdat, hvad man
kallat lagens majestät, under alla förhållanden — äfven om det
sakliga derigenom icke kommer till sin rätt.
Det är från en sådan utgångspunkt, utskottet här har efter
sitt hufvud och sitt hjertas mening tolkat begreppet eganderätt
enligt svensk lag. Men hvad är lagen? Jo, lagen är blott det
opportuna; enligt min uppfattning bör den åtminstone ej vara
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
6 Nso 18.
något annat. Alltså, så länge lagen verkligen täcker sitt ändamål, Om åläggande
bör den naturligtvis med alla sina konseqvenser på det allra för sdff™rks-
strängaste hållas i ära. Men så snart lagen, på grund af ändrade n6o/°Ä,*n %
förhållanden, förlorat denna sin betydelse och i stället framkallat Norrland°ltt
störa missförhållanden, då är det klart, att man eger full rätt att behörigen un-
stifta en annan lag, som ändrar hvad den förra förbrutit. derhållasina
Nu säger emellertid utskottet i detta fall, att det är för dordbruks-
alla tider och alla förhållanden absolut klart och fastslaget, att
man aldrig får göra ingrepp i redan lagligen förvärfvade rättig- (Forts')
heter. Nej, icke får man göra det i vanliga fall, men i undantags¬
fall, när stora sociala faror eljest skulle uppstå; skulle man ej
då få råda bot för något sådant? Det har man alltid gjort i de
fall, der dylika faror hotat.
Skulle nu Andra Kammaren bifalla utskottets motivering, har
kammaren dermed, sagt att, äfven om bolagen på grund af den
nu gällande lagstiftningen kunna komma åt hela Norrland och
Dalarne, få vi ej ingripa mot de olyckor, som derigenom skulle
uppstå; icke det allra bittersta få vi göra; ty det är lagligen för¬
värfvade rättigheter.
Detta är ett orimligt resonnement, som leder till de mest
orimliga konseqvenser. Vi ha dock i vårt land, såsom en talare
vid förmiddagens sammanträde påpekade, haft exempel på, att
man visst icke här i landet, såsom utskottet förmenar, af ålder
fastslagit, att man ej skall få råda bot på stora sociala miss¬
förhållanden genom ingrepp i enskildes eganderätt. Tvärtom —
i vårt lands historia finnas flera lysande bragder i detta afseende,
hvilka äfven med den största berömmelse omnämnas i våra hi¬
storiska läroböcker.
Då det enligt min uppfattning är en stor olycka, att två
tredjedelar af vårt land kunna befaras komma under bolagens
välde,. derför att den jordegande befolkningen derigenom går un¬
der och hela den landsfaderliga vården om en stor del af Sveriges
rike skulle öfverlemnas åt bolagsstämmor i Stockholm och de
norrländska kuststäderna, och då jag aldrig tror, att ur en sådan
anordning kan framgå någon lycklig och landsfaderlig regering,
föreställer jag mig, att här verkligen föreligger ett fäll, då det
kan låta tänka sig, att man bör söka afvärja uppkomna missför¬
hållanden, äfven om det måste ske genom ingrepp i “redan lag¬
ligen förvärfvade rättigheter.11
Men utskottet har haft en känsla af, att här borde sägas
något äfven i sak. Det har derför medgifvit, att af de nuvarande
förhållandena verkligt stora vådor kunna följa; men för att icke
behöfva draga ut de reella konseqvenserna häraf och öppet och
ärligt såga, att något här också måste göras, har utskottet fort¬
satt på den formella lagtolkningens väg och afskiljt från frågan
bolagens framtida fastighetsförvärf, om hvilka utskottet antydt,
att der vore den enda och möjligen rätta angreppspunkten. Jag
vill påkalla kammarens synnerliga uppmärksamhet derå, att lag¬
utskottet här sagt, att utskottet för sin del kommer att ställa sig
sympatiskt mot motioner, som tilläfventyrs framdeles väckas i
N;o 13. 6
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande syfte att förhindra norrländska trävarubolag att öka sitt förvärf
^boul^T eSen(l°rn- Man får då se, om lagutskottet, som nu till-
Balarne och gripit denna tudelning af spörsmålet, för att vinna en formell
Norrland att grund att afstyrka den föreliggande motionen, skall befinnas villigt
behörigen un- att förorda i sådant afseende väckta motioner.
^'ordbruks10' Mu fortsätter emellertid lagutskottet på följande sätt: “För
fastigheter ifrigt skulle ett godkännande af motionärens förslag konseqvent
m. m. leda till erkännande af statens rätt att ingripa kontrollerande och
(Ports.) hämmande på den enskilda eganderätten till jordbruksfastighet i
allmänhet, densamma må innehafvas af bolag eller enskilda per-
soner“.
Ja, här blandar utskottet bort korten helt och hållet. Motio¬
närens förslag syftar visst icke till något sådant konseqvens-
makeri, som utskottet här gör sig skyldigt till, utan det är blott
ett naturligt utbrott af ett famlande och låt vara vanmäktigt
försök från en hel befolkning att rädda sin sjelfständiga existens,
att just värna sin eganderätt mot onaturliga ingrepp och omhvälf-
ningar. Icke heller är detta förslag blott en “stämningssak“, som
grefve Hamilton sade — det har nog djupare rötter än så.
Nu förhåller det sig emellertid så, att bakom hvarje mening
ligger dock nästan alltid ett sakligt motiv, och om man icke förty
anlägger en uteslutande formel synpunkt, så sker detta —■ såvida
man icke är en mycket lärd eller nitisk jurist, som gör det derför,
att han anser juridiken vara sjelfändamål — så sker detta, säger
jag, derför att man har reella bevekelsegrunder, hvilka man instinkt¬
mässigt ej vill komma fram med. Så har utan tvifvel ock varit
förhållandet här. Bakom lagutskottets utlåtande ligga nog reella
grunder, som man ej vill sätta på papperet.
Man hör man och man emellan skälen för afstyrkande af alla
åtgärder mot de norrländska sågverksbolagens fastighetsförvärf
framställas dels från den hvardagssynpunkten: “hvarför skall jag
icke få sälja mitt hemman till den som bjuder mest; konseqven-
serna ger jag katten, ty då jag är död, gör det mig ingenting
hur det är,“ dels hör man ock sägas: “hvad är det för ondt uti
att jordbrukaren blir arbetare hos bolagen, kommer i deras tjenst
och får det bra, ja, kanske bättre än han hade förut; detta tycka
vi är förträffligt.“
Och om utskottet varit upprigtigt i sin motivering, skulle det
för sin del antagligen hafva sagt så här: “Vi ha i grund och
botten icke något emot att utvecklingen går i den rigtning, som
hittills egt rum, men då denna utveckling sålunda kan vinna vårt
godkännande i det stora hela, så är naturligtvis ingenting att an¬
märka mot gällande lagar, utan böra de ega sin fulla tillämpning."
På grund af hvad jag nu anfört, så anser jag att man mycket
väl kan bifalla motionen såsom en opinionsyttring, men i hvarje
händelse bör det icke ifrågakomma, att utskottets förslag antages
annat än med uttryckligt ogillande utaf utskottets motivering.
Herr A. Hedin: Herr talman! Jag har, herr talman, att till
en början erkänna mottagandet af den välvilliga omsorg och det
7 Nso 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
bekymmer, som en ärad vän och lagutskottsledamot uttalade med Om åläggande
afseende å min rock och de eventiialiteter den kan råka ut för. sågverks-
Jag vill säga, att jag är mycket tacksam för detta deltagande, riåiarne och
ehuru det in casu var alldeles onyttigt, ty förhållandet är, att — Norrland att
rocken redan är vänd. Jag har sedan dess slitit på den så länge, behörigen un-
att den nu är färdig att vändas en gång till, och om den ärade drälla
ledamoten af lagutskottet skulle finna, att jag icke är tillräckligt fastigheter
fint klädd för att få diskutera ett lagutskottsbetänkande, utan att m. m.
rocken blir något bättre, så har jag icke det minsta att invända (Forts.)
emot. att den får omvändas och bättras en gång till.
Emellertid till detta hans beklagande får jag lof att knyta
några andra betraktelser, nemligen mitt beklagande, att han all¬
deles missförstått min argumentation, när han jemförde egande-
rätten till sådana här lösören med eganderätten till större eller
mindre del af Sveriges jord, på hvilken svenska nationen skall
bygga och bo, och utan hvilken den icke kan existera. Jag eta¬
blerade en väsentlig skilnad mellan dessa två slag af eganderätt,
och så länge den ärade ledamoten af lagutskottet icke förstår den
skilnadens tillvaro och dess djupa betydelse, så tjenar det san¬
nerligen till ingenting annat än onyttig tidspillan att vidare disku¬
tera den saken. För det andra ber jag att få erinra en repre¬
sentant från öfre Norrland, att han har — jag kan icke säga miss¬
förstått det yttrande af mig, mot hvilket han ville polemisera —
utan icke alls hört hvad jag sade. Han sade, att jag målat någonting
i för mörka färger, att jag gjort mig skyldig till öfverdrifter.
Men jag talade icke ett ord — derom skall det icke justerade
protokollet komma att vittna — om bolagsförhållandena i Norr¬
land, och jag har således icke gjort mig skyldig till användandet
af allt för starka färger, då jag icke talat om den saken. Jag
tillät mig endast framställa en profetia, som kan vara falsk —
och jag önskar, att den icke måtte komma att gå i fullbordan.
Mot den profetian om bolagsmagtens blifvande verkningar och
resultat kan han uppställa en annan profetia, men han kan icke
berigtiga min förutsägelse — det tillhör någon annan att göra, och
denne andre heter framtidens erfarenhet. Jag talade om bolags-
väldet i allmänhet här i Sverige. — Man behöfver icke hafva
vistats i Norrland uti tio år för att få kännedom om hvad bo-
lagsväldet i Sverige betyder, jag har fått nog af hvad jag sett
här i Stockholm, i våra kommunala förhållanden. Men jag vill
icke inlåta mig på dessa förhållanden nu, helst jag kanske, om jag
får lefva ett år till, får anledning framlägga en motion baserad
på min öfvertygelse om att det är nödvändigt att rycka den kom¬
munala förvaltningen undan de mägtiga bolagens inflytande. Det
är den erfarenhet jag inhemtat här; men för öfrigt känner jag
ock något till bolagsförhållandena i Norrland.
Men bolagsväldet här i Sverige är blott en del af det stora
fenomen, som jag vill kalla bolagsväldet i nutiden, blott en del
af det fenomen, som jag vill kalla den moderna finan sfeodalis-
men, som är nutidssamhällenas största fara. Det har visat sig
öfver allt i de större kulturländerna, Tyskland, Frankrike, England.
N:o 13. 8
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande Ja, denna finansfeodalism har gått derhän, att numera bland de
^bol^enT krigsfaror, som hota, är en af de väsentligaste bolagens glupskhet
Dalarne och förvärfva magt, välde och rikedom i territorier och negrer i
Norrland, att andra verldsdelar. Det är bolagens intriger och glupskhet, som
behörigen un- för närvarande måhända — ty man vet ej, huru det kan gå —
skall komma att tända krigslågan mellan Frankrike och England.
fastigheter Det var bolagsintresseD, som föranledde stråtröfvareinfallet i Trans-
m. m. vaal, det var ett Chartered Company’s verk. Och hvilka är det,
(Forts.) som sitta der? Det är åtskilliga af Englands förnämsta män. i
dess styrelse satt då och satt fortfarande ända tills, som jag hört,
för några veckor se’n mågen till engelska tronföljaren. Jag säger:
bolagsmagten har gått derhän, att den störtar regeringar. Det
var de stora jernvägskompanierna — stundom omtalas fölloppet
under Rotschilds namn — som störtade Gambettas ministär. När
man redan sett sådana saker, kan man äfven framgent befara, att
bolagsmagten kommer att tända krigslågan, kommer att föra ut
de värnpligtige att kämpa för bolagens intressen.
Om detta allmänna tidsfenomen, det förfärligaste i det slu¬
tande århundradet, hvaraf vi hafva tillräckligt mycket i vårt land,
om detta allmänna fenomen var det, som jag talade, och alldeles
icke om de för den ärade talaren på norrlandsbänken så synner¬
ligen intressanta grufbolagen i Norrbotten.
En talare, min ärade vän på stockholmsbänken, tycktes upp¬
fatta saken så, som om ett bifall till motionärens förslag skulle
vara ett uttalande uti frågan i dess helhet från Andra Kammaren.
Åh, det är det visst icke! Detta är blott en del af frågan, en
mycket begränsad del, blott ett steg till inskränkning i bolags-
väldet, till bevarande af svenska folkets frihet; en ringa del och
en del af den beskaffenhet, att jag vågar påstå, att samtliga landt¬
man, som sitta här, äro fullt kompetenta att pröfva och bedöma
betydelsen af det beslut, som kammaren fattar genom att bifalla
motionärens förslag. Jag anhåller att få yrka bifall till detsamma.
Herr Ryding: Mine herrar! Motionären uppläste i dag på
förmiddagen för kammaren ett utdrag ur min senaste femårs¬
berättelse. Jag har naturligtvis ingenting att deremot invända,
hvad jag der yttrat vidblifver jag fortfarande. Men jag ber lik¬
vist att på samma gång få erinra derom, att jag äfven i en min
femårsberättelse uttalat, att samlandet och tillvaron af stora skogs-
komplexer i en och samma egares hand är den bästa garantin för
skogens vård och bestånd.
Ifrågavarande sak kan således, liksom så många andra, ses
ifrån två sidor. Motionären och flera af de med honom liktän¬
kande hafva emellertid, utan allt afseende på det störa gagn, trä¬
varurörelsen i Norrland uppenbarligen medfört både för Norrland
och för landet i dess helhet, föredragit att framställa saken ifrån
den mörka sidan och i synnerhet målat framtiden i särdeles dystra
färger. Häremot ber jag få erinra, att en lag utkommit år 1896,
hvilken enligt min bestämda öfvertygelse kommer att medförafördelar
för begge parterna —jag menar den nya egostyckningslagen. Genom
9 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
den blir det möjligt för bonden — jag använder det gamla namnet Om åläggande
— att återköpa eller bibehålla sin gård, sin odaljord och erfor-
derlig hemskog, hvarigenom han blir fullkomligt lika sjelfständig jjalarne och
som han varit förut. Han kan derjemte sköta jordbruket mera Norrland att
intensivt och sålunda uppdrifva afkastningen betydligt Sågsverks- behörigen un-
egaren å sin sida blir i tillfälle att samla stora skogskomplexer, der'0l^u^a
hvarigenom bättre än genom något annat skogens bestånd tryg- fastigheter
gas. Han behöfver icke, om dessa komplexer komma i kapital- m. m.
starka bolags händer, frukta för skogssköfling eller skogens för- (Forts.)
svinnande.
Just i dessa dagar hafva vi läst i tidningarne, att trävaru¬
exportföreningen beslutat, utfärda ett cirkulär till sågverksegarne
med uppmaning att så mycket som möjligt tillämpa denna lag.
För min del helsar jag detta beslut med stort nöje. Jag är
säker på, att, om denna uppmaning följes, Norrland kommer att
gå en ytterligare uppblomstring till mötes.
Att ett bifall till yrkandet i motionen strider mot hittills
gällande rättsprinciper, derom hyser jag emellertid för min del
icke det ringaste tvifvel; och då jag icke vill dertill medverka,
instämmer jag i grefve Hamiltons yrkande.
Herr Jansson i Krakerud: Herr vice talman! Jag skall till
att börja med taga mig friheten erkänna, att ifrån den synpunkt,
lagutskottet har betraktat denna fråga, så kan man icke undra
på att det kommit till det slut, hvartill det kommit.
Utskottet har först gått ut ifrån den synpunkten, att man icke
förr stiftat någon sådan lag, som i föreliggande förslag afses, och
derför skall man icke heller nu ändra de eganderättsförhållanden,
som för närvarande förefinnas. ..
Om man betänker, att i Östergötland och Nerike ej så syn¬
nerligen stora jordbruksbolag förekomma — skulle det der finnas
några större sådana, är jag öfvertygad om, att man sköter dem
så väl, att icke någon anmärkning deremot kan göras — så får
man icke undra på, att lagutskottet anser, att man icke behöfver
ingripa i eganderättsförhållandena derstädes. Och skulle jag för
min del betrakta frågan från vermländsk synpunkt med kännedom
om de bolag, som der finnas, skulle jag yrka bifall till utskottets
förslag. Ty äfven der sköta bolagen såväl skog som jord på ett
så utmärkt sätt, att en lagstiftningsåtgärd ;ii . föreliggande syfte
derstädes är obehöflig.
Hen nu är, som vi redan hört och veta, förhållandena i Norr¬
land helt andra än de äro i mellersta Sverige. Och det är der¬
för af vigt att tänka på, hvad man i förevarande afseende bör
göra. Nu säger utskottet i sin motivering, att, om man öfver¬
hufvud skulle göra något, borde man inskränka bolagens rättig¬
het att förvärfva större jordbruksfastigheter. Jag tror icke, att
man med detta kan afhjelpa de missförhållanden, som motionären
påpekat. Det är en helt annan fråga. Om man inskränker bo¬
lagens rätt att lägga under sig allt för stora jordkomplexer, blir
förhållandet det, att det uppstår flera smärre bolag. Hen bolagen
Nso 13. 10
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande komma i alla fall der uppe i Norrland att underlägga sig så
f°rhnt9ZZ\S' mycket de kunna komma öfver. Skilnaden blir endast, att bo-
Daiarne och laSens antal kommer att ökas.
Norrland att Nu är emellertid förhållandet sådant i Norrland, att det icke
behörigen un-lönar sig att idka jordbruk derstädes. Det lär äfven finnas en-
jordbritksM skilda Personer — det har jag hört berättas i dag — som inköpa
fastigheter egendomar hufvudsakligen för skogens skull. Under sådana för-
m. m. hållanden är det verkligen en mycket vigtig fråga, som här före-
(Ports.) ligger. Ty tillåter man vare sig enskilde eller bolag att inköpa
det ena hemmanet efter det andra endast för skogsafverkning,
under det att hus och jord få förfalla, hvad får då den kom¬
mande generationen att lefva på? Det är väl icke för mycket,
att de, som taga det kapital, som ligger i skogen, äro skyldige att
bevara hus och jord åt efterkommande, då ju dessa icke komma
i besittning af skogen.
Jag tror således, att det är en mycket stor och vigtig fråga,
som föreligger. För min enskilda del tager jag mig friheten att
yrka afslag å utskottets betänkande och bifali till motionen.
Herr Crusebjörn: Herr talman, mina herrar! Jag tror för
min del, att man vid behandlingen af det nu förevarande förslaget
velat gorå den här föreliggande frågan till en stor fråga utan till¬
räckliga skäl. Det är visserligen sant, att nu under några år en
viss misstämning mot sågverksbolagen gjort sig gällande och att
man tillvitar dem stora fel och missgrepp. Men jag vill betona,
att dessa bolag på samma gång varit till stort gagn för Norrland.
Ty de hafva säkerligen mer än mycket annat medverkat till Norr¬
lands utveckling.
Det är icke nog dermed, att staten genom dessa bolag kunnat
på ett utmärkt sätt tillgodogöra sig sina tillgångar i skog från
kronoparkerna. Staten hade säkerligen icke sjelf direkt kunnat
drifva sågverksrörelse der uppe i Norrland och exportera skogen
med den förtjenst, som staten nu skördar genom att sälja sitt
virke direkt till dessa bolag.
De enskilda skogsegarne hade helt visst icke heller kunnat
tillgodogöra sig sin afkastning af skogen, utan bolagen, Man får
och bör således icke säga, att dessa bolag äro ett förderf för Norr¬
land och att de skola förblifva det äfven för framtiden.
Jag vill, innan jag går närmare in på den föreliggande frågan,
äfven hafva sagdt, att Norrlands utveckling med afseende på till¬
godogörandet af dess talrika och stora vattenfall, af dess många
resurser för öfrigt i industriens tjenst icke torde kunna ega rum
utan bolagsbildning. Det är och förblir en omöjlighet. Tänker
man sig att idka grufdrift i Norrland utan bolagsbildning, då får
man säkert vänta länge, innan någon sådan der kan uppkomma
och existera.
Men — för att återgå till sjelfva den föreliggande frågan —
vågar jag påstå, att, när man här talar om, att dessa bolags-
hemman äro i vanhäfd, så gör man sig skyldig till stor öfverdrift,
åtminstone hvad Yesterbottens län beträffar. Jag tror mig kunna
IX N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
vädja till mina medrepresentanter på vesterbottensbänken, om Om åläggande
icke mitt påstående i detta afseende är rigtigt. _ ^loZgenf'
Visserligen är det sant, att ett eller annat bolag låtit sina j)aiJne och
arrendatorer sitta qvar på hemmanet utan att tillbörligen uppfylla Norrland att
sina skyldigheter hvad hemmanets häfd angår. Men förhållandet behörigen un-
är i allmänhet sådant, att bolagshemman kunna i skötsel täfla
med många andra enskilda. I aflägsna bygder, der mindre bönder fastigheter
förekomma och der vägar och förbindelser äro dåliga, i dessa m. m.
trakter blifva nog både bolagshemman och andra hemman tillbaka- (Forts.)
satta.
Men det ligger i sakens natur, att sågverksbolagen icke kunna
egna så stor uppmärksamhet åt jordens skötsel, då de hafva för-
värfvat hemmanen hufvudsakligen för att tillgodose sågverks-
näringen och derför i regel öfverlemnat jorden å dessa till arren¬
datorer. Vanligen har dervid tillgått så, att, då ett sågverksbolag
förvärfvat ett hemman, har bland andra vilkor stipulerats, att
bemmansegaren skall sitta qvar såsom arrendator, i allmänhet på
mycket billiga vilkor. Och bolaget har sålunda ansett sig vara
fri från hemmanets skötsel tills vidare.
Men hemmansegaren, som genom denna affär vanligtvis blifvit
en ganska förmögen man, han har litat till den förvärfvade för¬
mögenheten och icke vidare med intresse arbetat på sin jord.
I öfre Norrland sker hemmanets bruk och skötsel hufvudsak¬
ligen genom hemmansegaren och hans söner och mågar. Och detta
går förträffligt. Der familjen är arbetsam och ordentlig, der blif-
ver välståndet ganska snart utveckladt. Och söner och mågar
stanna gerna på hemmanet, derför att de med sitt arbete så pläga
förbättra hemmanet, att det vid blifvande arfskifte kan delas upp
i flere sjelfständiga delar, så att de blifva hemmansegare allesam¬
mans. Men olyckan är, att, när ett bolag köper ett hemman, barn
och mågar icke hafva intresse att stanna på hemmanet, utan för¬
svinna derifrån förr eller senare; och då kommer egendomens
skötsel och landtbruk att gå tillbaka.
Sålunda är det enligt min mening en lycklig åtgärd, stats-
magterna vidtagit, då de fattade beslut om den nya egostycknings-
lagen af år 1896.
Genom denna behöfva bolagen ingalunda köpa hemman för
att förvärfva hvad de önska, nemligen skog; och hemmansegarne
behöfva således icke heller lockas att för en visserligen, som de
tycka, hög summa sälja sina hemman, utan affären kommer hädan¬
efter med all säkerhet att ställa sig så, att sågverksbolagen få
köpa hemmanets öfverflödiga skog, d. v. s. den skog, som icke
tarfvas till hemmanets husbehof, och hemmansegaren sitter qvar
såsom jordegare. Lyckligt nog äro hemmanens vidder af äng och
odlingsbar mark, som behållas vid en sådan affär, så stora, att
man kan vara viss på, att deras kultur fortfarando kommer att
utveckla sig hastigt och i ganska stor utsträckning.
Jag vill visserligen icke förneka, att vid dylika försäljningar
af skog en eller annan trakt, som lämpar sig för odling, kan
komma att inom skogsområdet följa med till bolagen. Det kan
N;o 13. 12
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande således dröja länge, innan bolagen finna med sin fördel förenligt
f6rbolaqenki att uPPlata dessa. trakter till odling. Men i det stora hela sedt,
Dalarne och komma säkerligen icke bolagens förvärf af hemman i dessa trakter
Norrland att att fortgå som hittills.
behörigen un- Derjemte har denna egostyckningslag äfven den innebörd, att
^jordbruk™bolaSen helt säkert, komma att sälja hemman eller den odlade och
fastigheter brukade jorden med ängsmark d. v. s. hvad de icke behöfva för
m. m. sin skogshandtering; derom finnes intet tvifvel. Och jag kan blott
(Forts.) säga det, att under det förflutna året 1897 — som egentligen är
det första, under hvilket denna egostyckninglag tillämpats —
hafva inom Yesterbottens län förrättningarna i och för afstyck¬
ning af skog på bolagskemman uppgått till ett ganska betydande
antal; och flera ansökningar i den rigtningen ligga för närvarande
inne. Och jag känner med full visshet, att åtskilliga bolag der¬
uppe hafva. beslutat och bestämt, att de skola undan för undan
sälja bort sjelfva hemmanen för att endast behålla skogen.
Det är ju alldeles tydligt, att, när bolagen icke köpt hemman
för att idka något slags jordbruk, utan endast för att komma åt
hemmanets skogstillgångar, så hafva de icke intresse af att be¬
hålla sjelfva jordegendomen. Men de måste å andra sidan hafva
intresse af att på dessa hemman sitta sjelfegande män, som med
verkligt intresse sköta jordbruket, så att det på hemmanen finnes
tillgång på arbetskrafter och dragare, som skogsegarne under vin¬
tertiden kunna använda såsom biträde i sin handtering.
Nu säger man, att, när jordbrukarne sakna inkomst af skog,
kan icke^ i dessa bygder landtbruk med fördel utöfvas. Ja, det
är ett påstående, som man drifvit i alla tider, och det har fått
sitt uttryck i de afvittringsstadgar, som voro gällande i och för
afvittringar i öfre Norrland. Vid afvittring fingo nybyggen der¬
uppe sig tilldelade stora skogsanslag, så stora, att de genom den
inkomst, de både från skogen, skulle kunna utveckla jordbruket,
stödja och främja det. Detta har varit orsaken, hvarför i dessa
bygder skogsanslagen blifvit vida större än längre söderut. Men
det är icke alltid sagdt, att sådana vackra tankar i verkligheten
realiseras. Det har vanligen gått så att, då hemmansegaren kun¬
nat fördelaktigt försälja skog, så har han icke ansett sig behöfva
lita så mycket till jordbruket, utan detta har kommit i andra
rummet. I de trakter af Vesterbotten, der man icke haft att lita
till någon skog, der åter har landtbruket på senare tider utvecklat
sig mycket förhoppningsfullt, och jag vill som bevis härpå hän¬
visa till Yesterbottens kustland. Detta kustland var vid tiden för
afvittringen så tätt befolkadt och kulturen så utvecklad, att det
icke fanns tillräckligt med skog för att enligt gällande afvittrings-
stadga tilldela hemmansegarne behöriga skogsområden, och följden
deraf är den, att i största delen af kustlandet det är eu sådan
brist på skog, att det knappt finnes till husbehof. Men tro icke
herrarne ändock, att välståndet är störst här och icke i de trak¬
ter, der man litar på skogen. I kustlandet har jordbruket gått
framåt på ett sätt, som är i högsta grad glädjande. De trakter
af landet, som innan jernvägen kom till stånd, baserade sig på
13 N:o 13.
Ousdageu don 2 Mars, e. m.
den förning, som i stor utsträckning egde rum från kusten till Om åläggande
lappmarkerna, stodo länge stilla i sin utveckling, men sedan jern-
vägen kommit och denna förtjenst är borta, så har arbetet på jor- joaiame och
dens förbättring i högsta grad tilltagit. Sålunda tror jag för min Norrland att
del, att man icke bör framställa förhållandena i dessa trakter ibehörigen un-
en så mörk dager, som här har skett, ty om hemmansegarne blottder^lJ^rJ^a
få fortfarende behålla eganderätten till den jord de bruka eller 'fastigheter
kunna återförvärfva den från bolagen, der den gått ifrån dem, och m. m.
om de blott kunna känna sig trygga på sin egen torfva och kunna (Forts.)
bibehålla sina barns intressen vid densamma, så är jag öfvertygad,
att det arbete, som de nedlägga på jorden, skall inom kort visa
sig mera fruktbärande, än man kan föreställa sig, och det stöd
för sitt jordbruk, som de kunna behöfva i skogshandteringen, få
de säkerligen vida bättre, när de ega sin jord och icke äro hvad
de hittills varit, nemligen arrendatorer under bolagen.
När vi nu hafva fått eu lagstiftning så nyligen som år 1896
och denna för Yesterbottens län visat så lofvande verkningar som
den gjort, och då man väl känner, att herrar sågverksegare lifligt
inse den svåra ställning, hvari de i denna sak kommit inför den
allmänna opinionen, så tror jag, att man bör afvakta tiden och
icke tillgripa någon sådan extra åtgärd, som motionären har före¬
slagit. Jag vill visst icke förneka, att man kan vara berättigad
att under vissa förhållanden göra en undantagslagstiftning, men
jag tror, att man icke bör slå in på denna väg annat än i verk¬
ligt nödfall, och dessutom får jag säga, att det är mig synnerligen
motbjudande att göra en sådan undantagslagstiftning, som drabbar
serskildt vissa klasser inom samhället. Är det fråga om att gorå
en undantagslagstiftning för skogsvården, fiskevården eller något
sådant, som drabbar en hel landsända, det må så vara, om det
visar sig vara till allmänt gagn, men att säga att den och den
jordegaren skall vara underkastad en särskild lagstiftning, men
att hans granne icke skall vara det, för en sådan åtgärd skall
man hafva ovanligt starka skäl. Här kan man nu icke förneka,
att det i dessa trakter finnas enskildes hemman, som skötas lika
dåligt och ännu sämre än bolagens hemman, och huru skall det
då taga sig ut för allmänheten, om man säger att på det hemmanet
skall det vara syn och att det skall underkastas statens uppsigt,
men icke hemmanet bredvid? Nej, det skall man undvika, om det
icke är absolut nödvändigt, och jag tror icke att man har rätt att
påstå, att förhållandena åtminstone i Vesterbottens län äro så¬
dana, att något dylikt ännu kan vara behöfligt.
På grund häraf ber jag att få hemställa om bifall till grefve
Hamiltons yrkande.
Herr Petersson i Fräntorp: Jag skall gerna erkänna att,
då jag sist hade ordet, jag begick ett fel, men det var icke jag,
som var upphofvet dertill, utan herr Hedin. Jag har icke sagt
i mitt anförande, att herr Hedin måste vända sin rock, mén jag
ville icke, att man skulle ingripa hvarken i hans eller ändras en¬
skilda eganderätt.
N:0 13. 14 Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande Nu skall jag återgå till motionen ock det exempel, som motio-
for ^åfJverks' nären deri omtalar, och som ja icke är något himmelskriande. En
Dalame och person både sålt ett hemman för 25,000 kronor och dessutom för-
Norrland att behållit sig ett ärligt undantag att utgå med cirka 1,700 kronor.
behörigen un- Kan man saga, att en sådan säljare skall komma fattigvården till
der^dbmk™a last? Jas påstår, att om något sådant skulle hafva skett i min
fastigheter bemtrakt, så skulle köparen, som iklädt sig så stort ansvar, sättas
m. m. under förmyndare. Så galet tycker jag, att de hafva gjort, och
(Ports.) säkerligen förhåller det sig icke så, som här uppgifvits.
I första Kammaren hafva de en helt annan uppfattning af
denna sak. Jag hvarken vill eller har rätt att säga, att motio¬
nären och de, som tala för honom, säga något osant, men jag
vill visa, huru samma sak kan belysas från olika sidor och skall
derför be att få uppläsa några anföranden från diskussionen i
Första Kammaren.
Herr Dahlberg säger: “Motionären har sett sakerna allt för
mycket i svart och dragit origtiga slutsatser ur det material, han
haft att tillgå. Jag håller här i min hand en beskrifning öfver
Yestmanlands län, som på hushållningssällskapet af särskilda
komiterade utarbetats till fjorårets utställning, och detta arbete
har åtskilligt annat att förmäla än motionären. Det talar om framåt¬
skridande i alla rigtningar inom nämnda län och ingalunda om
jordbrukets och de små fastigheternas förfall. Förhållandet är
och, att sågverksbolagen vårda sig lika väl om sin jord och sina
underhafvande som andra fastighetsegare. De behöfva göra det,
ty det ligger i deras eget intresse, och de kunna göra det, ty de
hafva ett underlag af kapital, som gör det för dem möjligt. Jag
har velat uttala dessa anmärkningar gent emot motionen, men
då lagutskottet yrkat afslag, har jag intet yrkande att gorå."
Grefve Hallwyl säger: “Motionen åsyftar ett i hög grad orätt¬
vist, partiskt och våldsamt lagförslag. Skulle en dylik lagstift¬
ning komma till stånd, borde den omfatta alla fastighetsegare på
landet, bolag såväl som enskilde. Detta vore visserligen hårdt,
men det vore åtminstone rättvist. Jag måste derför gilla det slut,
till hvilket utskottet kommit, men jag kan ej gilla den punkt i
motiveringen, hvari utskottet säger, att derest någon lagstiftning
i den åsyftade rigtningen skulle ifrågakomma, borde den gå ut
på inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet.
En sådan lagstiftning är vådlig och skulle göra de små jord-
egarne vida större skada än bolagen. Yrkade bifall till utskottets
hemställan, men med ogillande af nyssnämnda passus i motiveringen."
Herr von Stapelmohr yttrar: “Det har nu nästan blifvit modernt
att fälla en hård dom öfver bolags förvärf af jord."
Detta är helt andra upplysningar och åsigter, och hvilka äro
väl de rigtiga? Man brukar alltid klaga öfver Första Kammarens
åtgöranden, men den har nu gillat utskottets förslag och sökt
freda den enskilda eganderätten, medan här åtskilliga hafva rätt
mycket ingått på denna rätt.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
15 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
•
Herr Redelius: En jurist yttrade nyss, att motionen borde Om åläggande
bifallas med ogillande af utskottets motivering. Det förstår jag
mycket väl. Jag kan aldrig tänka mig annat, än att motionären Dåiarne och
icke godkänner utskottets motivering, som motiverar för afslag. Norrland att
En annan säger, att vi skola ogilla utskottets motivering men behörigen un-
godkänna dess kläm. Således motsatta yrkanden på samma slags
premisser. Nå, men hvad bar utskottet motiverat för märkvärdigt, fastigheter
som kunnat motivera yrkanden af två olika slag, nemligen dels m. m.
om bifall till motionen och dels om afslag? (Ports.)
Det är en passus i utskottets motivering, som icke behagat en
del, under det att en annan del tycker, att man gått för mildt till
väga. Det som ogillas är ju dessa ord: “Väl må erkännas, att
bolagens allt jemt sig ökande förvärf af jordbruksfastighet kan
medföra verkliga sociala vådor, då den fria jordegareklassen der¬
igenom i väsentlig mån förminskas.“ Detta hafva många icke
tyckt om, och jag hörde nyss citeras från diskussionen i Första
Kammaren, att de orden ville mången icke veta af, och personer
hafva här yrkat bifall till utskottets betänkande med ogillande af
nämnda ord.
Å andra sidan har sagts, att utskottet har stält sig på bola¬
gens sida. Således ett rakt motsatt påstående. Nu ber jag att få
säga om allt detta, att det är nog bäst att taga saken sådan den
är och låta detta vara detta. Här är ju icke fråga om bolagens
magtställning, ej heller om missbruk af deras magt, såsom en
talare på stockholmsbänken omnämnde, hvilket just uppkallat
mig. Derför ber jag att få för lierrarne upprepa hvad som står
i detta betänkande. Först sjelfva motionen, hvari motionären
hemställer, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter skedd utredning för hela
Norrland och Dalarne, i afseende på omfattningen af sågverks-
bolagens förvärf af jordbruksfastigheter, för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, innefattande åläggande för sågverks-
bolag. som i Norrland och Dalarne ega och sjelfva eller genom
arrendatorer bruka jordbruksfastigheter, att så till byggnader som
egornas häfd underhålla dessa på sätt angående kronohemman
finnes i lag stadgadt. Det är således två saker, som motionären
begär. Det första är en utredning om sågverksbolagens förvärf
af jordbruksfastigheter i Norrland och Dalarne. Såsom grefve
Hamilton förut framhållit, har Riksdagen förut skrifvit om denna
sak, som redan varit föremål för utredning, och vi börja nu i tid¬
ningarna få se något af resultatet. Icke kan det väl då vara
lämpligt, att Riksdagen skulle ånyo skrifva om samma sak, och
icke heller kan det vara någon vigtig opinionsyttring af Andra
Kammaren, om den för sin del skulle finna skäligt instämma i
denna riksdagens skrifvelse för några år sedan, som redan varit
föremål för Kongl. Maj:ts behandling.
Då återstår den andra delen af motionen, men deri begär
motionären icke någon utredning utan lagbestämmelser, och han
nämner särskildt hvad dessa lagbestämmelser skola innehålla. De
skola enligt hans önskan innehålla, att dessa sågverksbolag skola
N:0 13. 16 Onsdagen den 2 Mars, e. m.
•
Om åläggande så, till byggnader som egornas häfd underhålla sina jordbruks-
bolageni fastigbeter Pa sätt angående kronohemman finnes i lag stadgadt.
Dalarne och Således begär han, att_ en redan befintlig lag skall få särskild
Norrland att tillämpning på dessa sågverksbolags jordbruksegendomar. „ Detta
behörigen un- förslag har utskottet icke velat gå med på. Hvarför? Är det
^jordbruks-'1 manne af ömhet för de i fråga varande bolagen? Det hör icke hit;
fastigheter utskottet har icke haft att bedöma den saken. Jag ber att få i
rn. rn. förbigående erinra, att det ligger en motion på utskottets bord —
(Forts.) detta för den talaren på stockholmsbänken, som så skarpt klan¬
drade utskottet för det parti, som han tyckte, att utskottet tagit
för bolagen — om inskränkning af rätten för bolag att förvärfva
jordegendom, och utskottet har icke slutat behandlingen af den
motionen ännu. Man får se, huru det kommer att gå äfven i denna
kammare, om lagutskottet kommer fram med ett betänkande, som
går ut på att Riksdagen skall skrifva till Kong!. Maj:t med be¬
gäran om inskränkning i denna rätt, huru det då månde låta.
Jag är icke säker om, att ett sådant förslag skulle vinna an¬
klang ens i denna kammare, om jag får döma af yttranden från
några ärade norrländska talare, som tyckt, att det var illa gjordt
af utskottet att hänvisa till stadgandena angående rätten att för¬
värfva jordegendom, då här endast vore fråga om ingrepp i rättig¬
heter, som af bolagen redan förvärfvats. Det sista ansåg man
kunna gå för sig, men deremot icke det först nämnda och såsom
skäl för denna, enligt min mening åtminstone, egendomliga upp¬
fattning anfördes, att man i stad är skyldig att uppföra byggnader
å sina fastigheter på visst afstånd från tomtgränsen o. s. v. Men,
mine herrar, det fins dock en väsentlig skilnad. Om jag köper en
fastighet i stad, så har jag icke köpt den med annan eller bättre
rätt, än den för staden gällande byggnadsordning och öfriga hit¬
hörande stadganden medgifva, och jag måste foga mig derefter.
Annorlunda ställer sig saken vid förvärf af jordbruksfastighet.
Hvarje jordägare har rätt att uppföra sitt hus, hvar han behagar,
på hvilken kulle eller i hvilken däld han vill. Det är ingrepp i
denna rätt, som utskottet icke velat vara med om. Och hvarför?
Jo, derför att man åtminstone icke i motionärens framställning
funnit bevisadt, att oundgängliga kraf föreligga att skapa en
undantagslagstiftning för i fråga varande bolag. Väl har man med¬
gift, att staten har rätt att stifta sådana undantagslagar och
gorå ingrepp på egande- och dispositionsrätten, om statens väl
fordrar det, men man har tillika gjort gällande, att ett oundgäng¬
ligt kraf härå då också skall vara för handen. Ett sådant har nu
utskottet icke ansett föreligga i detta fall. Tvärt om har utskottet
fruktat för, att ett sådant ingrepp i eganderätten skulle i ganska
stor utsträckning medföra olägenheter för allmänheten af ganska
betänklig art, och derför har jag för min del icke velat vara med
om saken. Jag vill icke vara med om att sätta jordbrukarne
under statens förmynderskap i den grad, att de icke skola få
bruka sin jord eller bygga sina hus och vårda dem, huru de vilja,
utan att man skulle utöfva kontroll häröfver på samma sätt som
man gör i fråga om kronoegendomar. Detta är orsaken, hvarför
17 X:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
jag medverkat till det slut, hvartill utskottet kommit och hvarför Om åläggande
jag nu anhåller om bifall till denna hemställan. för sågverk*
bolagen i
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag her att få NorrlandZn
tillägga några få Ord. behörigen Hu¬
lda, jag sist hade ordet, glömde jag att berätta om en hän- sina
delse, som för cirka 20 år sedan tilldrog sig i Bergslagen. Det var fastCheZ
en bergsbruksidkare, som inköpte ett tjog hemmansdelar i en och m.
samma socken, hufvudsakligen i och för skogen. Följden blef, att (Forts.)
hus och jord helt och hållet fingo förfalla, och jag vet ej, om än
i dag någon kunnat öfvertaga jordbruket på dessa hemman.
En talare yttrade, att på grund af föreskrifterna i egostycknings-
lagen kunna hemmansegarne bli i tillfälle att öfvertaga jordbruket
på de af bolagen inköpta egendomarne. Ja, om bolagen hade
skyldighet att sköta jord och hus å de inköpta fastigheterna, kunde
detta ega sin tillämpning, men när de nu kunna huru mycket som
helst vansköta båda delarne, så hemställar jag, huruvida någon
kan vara villig att inköpa en sådan hemmanslott, å hvilken jorden
är utbrukad och husen förfallna.
Samme talare sade vidare, att i några trakter, der skogs¬
bolag finnas, sköter man jorden väl och reder sig utmärkt. Ja,
men det gäller naturligtvis endast under förutsättning, att jord¬
bruken aldrig kommit i bolagens händer, och dessa således icke
varit i tillfälle att förstöra hemmanslotterna.
Den siste talaren, herr Redelius, yttrade, att motionären icke
påvisat några så stora missförhållanden, att man vore berättigad
att ingripa med en undantagslagstiftning. Ja, det skulle man
kunna säga, om motionären både framlagt något lagförslag, som
Riksdagen skulle antaga. Men nu har motionären endast begärt
en utredning, och när denna utredning kommer till verkställighet,
få vi se, om några sådana o egentligheter visat sig, att utredningen
kan föranleda Kongl. Maj:t att framlägga något lagförslag i sådant
syfte, som motionären önskat.
Vidare yttrade en talare, att bolagen vore nödvändiga och att
de uträttat mycket godt. Jag skall taga mig friheten att instämma
i detta yttrande, ty det är ju alldeles klart, att om bolag icke
bildats i Norrland, så hade Norrland icke kunnat draga den nytta
åt sina skogar, som det nu haft, ty hemmansegarne hade helt
visst aldrig kunnat förena sig om sådana planmessiga anordningar,
som af bolagen vidtagits för skogens tillgodogörande. Från denna
sida sedt tror jag således, att bolagen varit till stor nytta för
Norrland, men jag tror också, att man icke bör deraf låta förleda
sig att tillåta bolagen öfverskrida en viss gräns, så att de slut¬
ligen skulle komma att förvärfva största delen af Norrland.
Herr Ohlsson i Vexiö: Herr talman! Jag ber blott att
få säga några få ord. Om jag icke missminner mig, upphäfdes
redan år 1668 — alltså för 230 år sedan — de gamla husesynings-
ordningarne, enligt hvilka staten utöfvade en viss kontroll, huru
den under enskild eganderätt varande jorden häfdades och bru-
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 13. 2
!S:o 13. 18
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande kades i syfte att förebygga, att ödeshemman och skattevrak skulle
för sågverks- npp|<omma. Sedan dess ha, mig veterligen, ej funnits några före-
Daiarne och skrifter i detta afseende. I 1734 års lag förefinnas visserligen,
Norrland att som bekant, några bestämmelser, huru kronobonde skall häfda,
behörigen un- bruka och bygga kronohemman, men äfven dessa bestämmelser
derhålla sina hafva blifvit i allt hufvudsakligt antiqverade och äro i hvarje fäll
'fastigheter numera föga tillämpliga, då det öfvervägande antalet kronohemman
1 m. m. nu mera blifvit skattesålda. Nu har emellertid motionären velat
(Forts.) återupplifva dessa bestämmelser och göra dem tillämpliga i af¬
seende å skogsbolagens jordbruksfastigheter. Detta har jag för
min del icke kunnat vara med om och efter hvad jag tyckt mig
finna vill icke heller kammaren vara med om detta, hvilket jag
finner helt naturligt.
Då motionären dock preciserat och fixerat sitt yrkande, så
som skett, just härtill, har lagutskottet icke kunnat äfven med
bästa vilja göra något af motionen. Jag vill gerna medgifva, att
jag för min del — och efter hvad jag vet också många andra af
utskottets ledamöter — i viss mån delar motionärens mening derom,
att statsmagterna visserligen icke kunna eller böra blunda sär¬
skild! för den fara, som kanske redan ligger eller åtminstone kan
ligga deri, att en allt för stor del af landets jord och skogsegen-
domar kommit eller kan komma under aktiebolagens välde. Det
är tydligtvis icke lämpligt i en tid, då på lagstiftningens väg göres
allt eller åtminstone så mycket som möjligt för att främja jordens
styckning, för att bereda möjlighet för den enskilde att skaffa
sig eget jordbruk och eget hem, i eu tid, då man till och med på¬
yrkat, och enligt min mening med rätta påyrkat upphäfvande af
fideikommissinstitutionen i syfte bland annat att såmedelst få de
stora jordbrukskomplexen styckade, som genom denna institution
samlats på några få händer — i en sådan tid, säger jag, är det
icke lämpligt att blunda för den sociala fara, som kan ligga i till¬
varon af en mängd stora jordegande aktiebolag. Detta är emel¬
lertid en sak för sig och den kan, så vidt jag förstår, icke tagas i
öfvervägande och föranleda beslut i detta sammanhang.
Kan man således icke instämma med motionären uti hans
yrkande, tror jag, att man kan och bör taga lagutskottets utlåtande
sådant som det föreligger. Det har väl sagts, att det vore af syn¬
nerlig vigt att opinera mot motiveringen för att derigenom på
något sätt opinera till förmån för sjelfva saken eller åtminstone
emot lagutskottet. Ja, det må de göra, som anse sig ha särskild an¬
ledning dertill. För min del anser jag, att de allmänna rätts¬
grundsatser, som tagit sig uttryck i lagutskottets utlåtande — åt¬
minstone i stort sedt samt rigtigt uttydda och förstådda — icke
gifva anledning till någon skälig anmärkning, och vid sådant för¬
hållande ber jag, herr talman, att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.
Herr Öberg: Att jag, herr talman, i denna sena aftonstund
begärt ordet, torde lätt förklaras. Då jag är norrländing och
detta är en norrländsk fråga, har jag såsom sådan känt mig manad
19 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
att säga några ord, och detta så mycket mera, som ett par mycket om åläggande
framstående talare behagat, så att säga, bortförklara den, enligt ■för 6ä9verkf
mitt förmenande, stora nödvändigheten, att något göres för en oålarne och
bättre skötsel af våra urgamla svenska bondehemman, än hvad Norrland, att
nu är fallet, sedan bolagen mer och mer öka sina stora jordförvärf SeAöW^e» un¬
der a. f. Jag vill för min del vara ett, om än svagt, vittne derom, ^erhålla sina
att en del bolag verkligen på sina ställen missköta den jord, de fastigheter
förvärfvat af sina fångesmän, och sköta den på helt annat sätt, än 1 m. m.
dessa gjorde. Om så icke vore fallet, tror jag icke, att kammaren (Forts.)
skulle hafva behöft höra så djerfva beskyllningar och så kraftiga
uttryck om bolagens magt, jordförvärf och skötsel, som här fram¬
förts. Bondeklassen och den af dem brutna jorden der uppe äfven¬
som annorstädes i vårt land är enligt min uppfattning af saker
och ting allt för värdefull att prisgifvas åt en del stora bolags
verksamhet. Jag skall tillåta mig att delgifva kammaren ett
utdrag ur ett bref, för att i någon mån visa, att det är ej så väl-
bestäldt med de s. k. bolagshemmannens skötsel, hvilket här sökts
göras troligt, som jag i dessa dagar erhållit af en framstående
man der uppe, om jag så må säga, i höga norden, hvilken person
skrifver till mig med anledning af den utaf herr Emthén väckta
motionen, i hvars syfte jag tillåtit mig instämma.
Med uteslutande af ingressen skrifver han:
“Det är med glädje, man sett af ortens tidningar, att några
behjertansvärda riksdagsmän, deribland ni har vågat taga i tu med
en synneriigast för Ångermanland så angelägen sak som bolags-
hemmans skötsel och vård. Barnsele socken — min hemort — har
till min grämelse blifvit ett det mest framstående exprimentalfält
i detta sorgliga faktum.
Om en dag så lyckligt blefve genom edert gemensamma ener¬
giska. ingripande, att undersökning sker, så gå ej Barnsele förbi,
särskilt Mellansjö by med många, många dess likar i socknen.
Ack, om lagstiftningsmän hade känt nämnda ort tillförene och
nu, så skulle de med harm och afsky se på bolagsväsendets härj¬
ningar. Framgång åt eder för länet mest vigtiga sak“.
Detta bevisar åtminstone i viss mån, huru det förhåller sig,
och huru man önskar, att Biksdagen måtte ingripa medelst en
lagstiftning.
Grannlagenheten bjuder, att jag icke nämner brefskrifvarens
namn, men jag vågar säga, att tillförlitligheten af hvad som säges
i brefvet torde för herrarne blifva så mycket större, om jag in¬
skränker mig till att säga, att brefskrifvaren är en af det predi¬
kade ordets män.
Nu vill jag inte tvista med vare sig motionären eller utskottet
om, huruvida det botemedel, han i sin motion föreslagit, är det
allra bästa, och jag skall följaktligen icke sätta mig till doms
häröfver, men hvad som deremot för mig är klart, är, att något
bör göras. Jag inskränker mig, herr talman, sedan jag sagt
detta, till den kraft och verkan det hafva kan, till att förklara,
det jag gillar motionens syfte utan att göra något yrkande.
N:o 13. 20
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande
för sågverks-
bolagen i
Dalarne och
Norrland att
behörigen un¬
derhålla sina
jordbruks¬
fastigheter
in. in.
(Forts.)
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Då så¬
väl motionären som också en del talare berört äfven förhållandena
i Dalarne, torde det ursäktas, att jag i denna sena timme begärt
ordet i denna fråga.
Jag vill ej göra mig till något slags försvarare för ett bolags-
välde, som hotar vår sjelfegande hemmansegareklass och som utan
tvifvel innebär en mycket stor social fara för vårt land. Men jag
måste säga, att på detta område likasom på alla andra områden
det framför allt är sanningen, som måste sägas, ty det är den,
som till sist skall segra. Jag vill då i sanningens intresse säga,
att de bolagsegendomar i Dalarne, som jag känner till, skötas på
ett mönstergilt sätt såväl till häfd som till byggnad, och följ¬
aktligen skulle icke de bolag, jag åsyftar, komma att drabbas af
den restriktiva lagstiftning, som motionären föreslagit.
Men om förhållandena i den trakt, som motionären tillhör,
äro sådana, som han och flera andra här upplyst, så har jag den
åsigten, att den lagstiftande församlingen har icke allenast rättighet,
utan äfven skyldighet att ingripa. Och jag måste uttala min för¬
våning deröfver, att det är så många bland kammarens ledamöter,
som så helt och hållet ogillat lagutskottets motivering. Jag vill
ej i detta fall försvara lagutskottet, det kunna herrarne märka,
men lagutskottet har dock uttalat en sanning, som jag skulle önska
vara bifogad bifall till motionen, och det är den sanning, som
återfinnes å sid. 15 i utskottets utlåtande, der det står:
“Väl må erkännas, att bolagens allt jemt sig ökande förvärf
af jordbrirksfastighet kan medföra verkliga sociala vådor, då den
fria jordegareklassen derigenom i väsentlig mån förminskas."
Mina herrar, äfven om vi söka resonera, att det ej är någon
fara å färde, så är det dock en sanning, att fara verkligen är för
handen, större kanske, än vi nu kunna ana eller tänka oss.
Jag vill ej upptaga kammarens tid längre, utan har endast
velat uttala min uppfattning och tillkännagifva, huru förhållandena
äro i Dalarne. Och oaktadt bolagen derstädes nu sköta sina jord¬
egendomar på ett mönstergilt sätt, så är derför faran ej mindre
med afseende på bolagens jordförvärf. Jag har för min del ej det
förtroende för den nya egostyckningslagen, som en del talare an-
gifvit, utan tror, att den icke skall göra förhållandena bättre, men
väl snarare göra dem sämre.
Herr Eriksson i Elgered: Jag skall blifva kort. Den princip¬
debatt, som bär om denna sak egt rum, har varit rätt intressant
och äfven varit föremål för en skarp uppmärksamhet. Och uppen¬
bart är, att någonting måste göras gent emot bolagen och med
afseende på deras jordförvärf. Men om den väg, som här af
motionären beträdts, är den egentligen rätta för att komma till
klarhet i denna sak, det kan blifva en annan fråga. För min del
tror jag, att andra vägar kunna finnas. Och finnes det andra
vägar att beträda, synes det mig, som om man måste besinna, att
så till vida har lagutskottet rätt, som man här slår in på en princip,
som icke förut varit tillämpad på långliga tider. Det nämndes
21 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
just helt nyligen af en ärad ledamot af lagutskottet. För min del Om åläggande
hyser jag betänkligheter mot att bryta principerna om sjelfför sågverks-
bestämmelserätt och förfogande öfver sin rätt förvärfvade egendom; »ålarne och
lagmotionen afser ett ingrepp på eganderätten. Det är sant, att Norrland att
det här gäller bolag, och man anser kanske, att för bolag en annan behörigen an¬
lag bör gälla än för enskilda. Jag vet icke, i hvad mån sådantllerhälla sina
är möjligt. Men mig synes det, som om, i fall man slår in på en fastinMel-
sådan princip, det är möjligt, att det kan fortgå från bolagen till ' m Jm.
de enskilda, och att hvad man här i dag yrkar skall vederfaras (Ports.)
bolag, det yrkar man måhända en annan dag skall tillämpas äfven
på den enskilde jordegaren. Men härtill kommer ännu en annan
sak. Det är nemligen särskild! utaf de båda herrar landshöfdin-
garne från Norrland betonadt, att lagen om egostyckning och jord-
afsöndring berättigar och gifver möjlighet för dessa bolag att be¬
hålla skogen med skatt, under det jorden öfverlemnas till de en¬
skilda, från hvilka bolagen förvärfvat dessa fastigheter. På grund
af denna lag kan det blifva möjligt, att bolag i framtiden kunna
lämpligare än hittills förvärfva stora skogskomplex, medan jorden
fortfarande får återgå till enskilda för att brukas och skötas.
Skulle detta mitt förmenande och förmodande vara rigtigt, följer
deraf, att vi sålunda kunna vänta en tid för att se, hvad fram¬
tiden dervidlag bär i sitt sköte. Jag gör detta så mycket säkrare,
som, hvad särskild! min ort vidkommer, jag vågar säga, i likhet med
herr Daniel Persson, att långt ifrån att bolagen skulle sköta jorden
sämre än de enskilda, sköta de den väl så utmärkt som de en¬
skilda, och jag tror säkerligen, att herrarne skola förgäfves vända
sig till vår ort för att få ett motsatt utlåtande. År nu detta fallet,
så är förhållandet tydligen icke på alla trakter lika. Vänder jag
mig särskilt till Norrland, kan jag icke finna annat, än att me¬
ningarna der äro högst delade. Jag kan icke tro på heder, ära
och samvete, att dessa herrar landshöfdingar talat mot bättre ve¬
tande, utan lemnat exakta uppgifter. Om så är, strida motionärens
och dessa herrars uppgifter mot hvarandra. Det ena synes mig
väga jemnt med det andra. Följaktligen kan man säga, att ställ¬
ningen alls icke är så beklaglig, som från visst håll gjorts an¬
tydan om.
Jag har, herr vice talman, icke något yrkande att göra, men
det får jag säga, att skall jag vara med om det slut, hvartill ut¬
skottet kommit, så vill jag ock vara med om dess motivering,
särskildt under betonande af den punkt, herr Daniel Persson
omnämnde.
Härmed var öfverläggningen slutad. 1 enlighet med de yr¬
kanden, som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propo¬
sitioner: l:o på bifall till utskottets hemställan; 2:o på bifall till
nämnda hemställan, men med ogillande af utskottets motivering;
och 3:o på arfslag å utskottets hemställan och bifall till den i
ämnet väckta motionen; och fann herr vice talmannen den under
2:o upptagna propositionen vara besvarad med öfvervägande ja.
Som votering emellertid begärdes, upptog herr vice talmannen för
N:o 13. 22
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om åläggande bestämmande af kontrapropositionen till förnyade propositioner
för sågverks- hvardera af de båda återstående yrkandena, af bvilka det, som
Dalarne och afsåg bifall till motionen, nu förklarades hafva de flesta rösterna
Norrland att för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades vo-
behörigtn ten-tering, hvarför nu först uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
åerhålla sina
jordbruks¬
fastigheter
m. in.
(Forts.)
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets förevarande utlåtande n:o 29 antager yrkandet om
afslag å utskottets hemställan och bifall till den i ämnet väckta
motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till utskottets nämnda hem¬
ställan.
Denna första votering visade 71 ja, men 101 nej, i följd hvaraf
propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren, med ogillande af lagutskottets
motivering i förevarande utlåtande n:o 29, bifaller hvad utskottet
i samma utlåtande hemstält, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda ut¬
låtande gjorda framställning.
Hufvudvoteringen utföll med 64 ja och 102 nej; och hade
kammaren alltså bifallit utskottets framställning.
Ang. skyldig- §
het för staten
att till korn- Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning
mun erlägga af väckt motion angående skyldighet för staten att till kommun
tlCadomr<>alenErlägga skatt för egendom och rörelse.
Herr E. Sahlin hade i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 187, hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med frågan om den kom¬
munala beskattningens byggande på annan grund än den allmänna
23 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. ra.
bevillningen, behagade låta utreda frågan, i hvilken utsträckning^»?- skyldig
staten bör i de särskilda kommuner, inom hvilkas områden staten he*J"u
har egendom eller drifver rörelse, bidraga till kommunens utgifter, mun eriägqa
samt att Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen aflåta proposition skatt för egen-
rörande de lagändringar, som denna utredning kan föranleda. dom och
rörelse.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till ,Forts )
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde:
Herr Sahlin: Herr talman, mina herrar! En ärad talare
yttrade nyss, att han väl kunde förstå, det en motionär icke
kunde gilla motiven i ett utskottsutlåtande, när detta slutade
med ett afstyrkande. Jag åter befinner mig, mina herrar, i den
gynsamma belägenheten, att jag kan i det principiella underskrifva
hvad lagutskottet sagt, så att differensen mellan mig och lag¬
utskottet är i det hela endast en differens rörande några detalj¬
frågor.
Utskottet säger nemligen å sid. 12 i utlåtandet, “att vissa de¬
lar af motionärens framställning äro uttryck för en uppfattning,
hvilken synes förtjena allt beaktande." Detta är det mest prin¬
cipiella uttalande, som i utlåtandet förekommer; och att detta ut¬
talande är för mig gynsamt, kan ju icke förnekas.
Den uppfattning, från hvilken jag utgått i min framställning,
är den, att hvarje i en kommun bosatt eller egendomsegande eller
rörelse drifvande person skall bidraga till kommunalutgifterna i
mån af sin inkomst inom samma kommun. Denna uppfattning
finner jag också vara i ett annat lagutskottets utlåtande af samma
datum som det förevarande på ett synnerligen kraftigt sätt er¬
känd, fastän detta erkännande der användes för att afstyrka en
motion. Utskottet säger nemligen i sitt betänkande n:o 25, sid. 7,
sedan det framhållit, att man i ett visst afseende icke bör göra
någon särskild lagstiftning för staten: “utan lärer en och samma
princip böra i anförda hänseende vara gällande för alla jordegare“.
Hade lagutskottet velat göra detta uttalande i kanske något vidare
omfattning äfven i nu förevarande utlåtande, så skulle detta hafva
blifvit ett kraftigt tillstyrkande för den af mig väckta motionen.
Den princip, som jag framstält, synes mig vara i hög grad
rättvis: kommunen bereder fördelar åt alla, som inom kommunen
bo eller verka, och deraf följer, att alla böra bidraga till kom¬
munens omkostnader efter en billig fördelningsgrund. Utskottet
har ej heller kunnat anföra något skål, hvarför icke staten borde
bidraga till kommunens utgifter lika väl som hvarje enskild per¬
son inom kommunen. Att staten faktiskt för närvarande icke bi¬
drager dertill, synes mig bero på tvenne orsaker: dels på den
gamla öfverhetsteori, som ännu i någon mån fins qvar, nemligen
att staten skulle vara något alltför högt för att kunna subordinera
under kommunala skattenämnder eller hvad det nu kan vara för
myndigheter, som uttaga skatterna; dels äfven derpå, att skatte-
N:o 13. 24
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Ang. skyldig- förhållandena äro bestämda sedan urgamla tider, då staten icke
de någon sådan verksamhet, som den nu drifver, hvaraf följer,
mun erlägga att- när staten, såsom i våra dagar, börjar drifva verksamhet i
skatt för egen- ganska rik omfattning, denna icke blifvit belagd med samma skatt -
dom och skyldighet, som för den enskilde är gällande.
CFortsS Nu är ^ visserligen sant, som utskottet säger, att man måste
' ' se till, att icke statens intressen få vika för den enskildes, utan
att tvärtom, såsom det heter i utlåtandet — “smärre intressen
böra i fall af kollision vika för iiänsynen till statens egna syften."
Detta är en fullkomligt sann sats, blott man förstår den rätt. Den
kan nemligen förstås på ett sätt, som är origtigt, och endast då
kan den innebära något afstyrkande för min motion. En origtig
betydelse får satsen, om man ville tolka den i öfverensstämmelse
med några ord, som jag i min motion citerat från ett uttalande
af en af Konungens befallningshafvande — se utskottets förelig¬
gande skrifvelse sid. 5 — der det heter: "skulle någon gång in¬
träffa, att genom kronoparks bildande en liten kommuns skatte-
förmåga minskades så, att dess bestånd såsom sjelfständig hotades,
borde den sammanslutas med angränsande kommun.“ l)er förut-
sättes, att staten i fäll af kollision med en mindre kommun skall
vara den absolut herskande, så att den enskilda kommunens be¬
stånd får vika, ja, så att den får absorberas af en nära intill lig¬
gande kommun och derigenom erhålla hvad den för sina utgifter
behöfver. Men så vill lagutskottet förmodligen icke hafva sitt ytt¬
rande på sid. 12 i utlåtandet tolkadt, utan jag antager, att det
har en mycket rimlig mening. Jag vill genom ett exempel visa,
huru det bör förstås. Det gifves vissa tillfällen, då staten be¬
höfver en enskild persons egendom. Om också icke denne vill
släppa till sin egendom, så kan staten, såsom kändt är, genom
expropriation tillegna sig densamma, men märk väl, icke utan
vidare, utan mot skälig ersättning, bestämd af opartiska personer.
Just denna analogi synes mig visa, att äfven i sådana fall, som i
motionen beröras, staten visserligen har rätt att äfven mot den
enskildes vilja verka för sina intressen, men att staten också skall
gifva ersättning åt alla dem, som måste vika för och blifva lidande
genom denna statens verksamhet.
Efter dessa allmänna och principiella frågor öfvergår jag till
en liten granskning af detaljfrågor, som utskottet i sitt utlåtande
berört. Dessa detaljer äro, såsom också utskottet tyckes mena,
hvar och en för sig tagen temligen likgiltiga för sjelfva hufvudfrågan.
Man kan således i den ena eller andra detaljen hafva en mot
motionären afvikande mening och ändock i det hela lika med ho¬
nom säga, att denna fråga om statens bidrag till kommunal¬
utgifterna bör göras till föremål för en grundlig undersökning
genom Kongl. Maj:ts medverkan.
Utskottet framhåller först vägskattefrågan och ger mig i denna
punkt fullkomligt rätt, så vidt jag kan se.
Derefter kommer jern vägsfrågan. Utskottet säger beträffande
denna punkt, att jag föreslagit, det statens jernvägsdrift borde
beskattas lika väl som de enskilda bolagens.jernvägsrörelse. Detta
Onsdagen den ‘2 Mars, e. m.
N:o 13.
25
är icke fullt rigtigt återgifvet eller kan åtminstone missförstås. Ana- skyldig-
Jag har mycket starkt velat göra gällande, att jag vill hafva
samma beskattningspligt för statens jernvägsrörelse som för den mun eriägga
enskildes. Men det är dermed icke sagdt, att jag vill hafva samma skatt för egen-
skatt från statens jernvägar som den, hvilken för närvarande ut- d»m och
går från de enskildes. Jag har sökt stärka mitt yttrande i afseende (porto)
på jernvägsdriften med att ur preussiska lagen citera dess bestäm-
melser om skattskyldighet för statens jernvägar och de enskilda
jernvägarne. Man skulle kunna vinna den af mig yrkade likställig¬
heten äfven genom att för samtliga jernvägar föreskrifva en något
mindre skatt än den, som nu erlägges af de enskilda jernvägarne.
Skattens belopp synes mig vara en sekundär fråga. Det gäller
nu rättsgrunden. För öfrigt vill jag framhålla, att förslaget endast
kan afse jernvägar med vinstgifvande rörelse.
Vidare vill jag mot utskottet framhålla, att, när staten an¬
lägger en jernväg, detta, såsom Andra Kammaren torde hafva sig
väl bekant, i de allra flesta fall föranleder ganska betydande ut¬
gifter för de kommuner, genom hvilkas område denna statens jern¬
väg kommer att framgå. Vi hafva helt nyss i min hemtrakt haft
känning af något sådant — jag syftar på Örebro—Krylbo-banan —
och det fans många kommuner, som ansågo, att den fordran, sta¬
ten stält på kommunernas medverkan, var mycket betungande i
förhållande till den fördel, som kunde vinnas, ja, alltför betun¬
gande för att kommunerna skulle vilja gå med derpå. •
Jag vill också erinra om, huru det var, när statsjernväg först
anlades uppe i Norrland, Jemtländingarne klaga ännu öfver en
landstingsskatt, som tillkommit derigenom, att Jemtland måste
teckna ett stort penningbelopp för att få sin jernväg. Och de
närvarande representanterna för trakterna norr om Ångermanelfven
veta också mycket väl, att den fordran på jordupplåtelse, som
uppstäldes såsom vilkor för jernvägens läggande der, blifvit mycket
betungande för åtskilliga kommuner.
Det förhåller sig således icke så, att statsjernvägen är en ren
gåfva till de kommuner, som deraf beröras. Utskottet säger, att
“det näppeligen kan vara billigt, att, der staten sjelf anlägger en
jernväg, de kommuner, som deraf erhålla hufvudsaklig fördel, också
skola åtnjuta den ytterligare förmånen att för sagda jernväg er¬
hålla bidrag af staten till sina kommunalutskylder.“ Kommunerna
måste emellertid sjelfva bidraga så mycket vid jernvägens anläg¬
gande, att de kommunalutskyider, de skulle komma att få från
jern vägen, om den kommer att gifva vinst, ofta nog icke utgöra
full ersättning för de af kommunen gifna bidragen.
När utskottet sedan fortsätter: “Enahanda betraktelsesätt
torde också, åtminstone i allmänhet, kunna göra sig gällande, der
staten inköper eu enskild jernväg och derefter för sin egen räk¬
ning ombesörjer densammas drift", så får jag erkänna, att jag
äfven med bästa vilja icke lyckats fullt förstå detta utskottets resonne-
ment. Utskottet har nemligen förut framhållit, att den enskilda
kommun, som af staten får en jernväg anlagd genom sitt om¬
råde, deraf har sådana fördelar, att den icke bör hafva kommunal-
N:o 18. 26
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Ang. skyldiy- utskylder af (len jernvägen. .Detta resonnement kan nu icke till-
h<att Jfill lämPas omedelbart på det fall, att staten inköper en enskild jern-
mun erlägga väg, som redan är färdig. Antag, att en kommun icke, åtminstone
skatt för egen- ej i nämnvärd mån, bidragit till jernvägens anläggande, utan att
dom och Jet är ett bolag, som anlagt den. Kommunen har då kommunal-
(Forts) ntskyldsbidrag från jernvägen, om den bär sig. När så bolaget säljer
den till staten, upphör med ens det skattebidrag, som kommunen
förut hade från jernvägen, och detta utan att kommunen, så vidt
jag kan förstå, bär i något afseende någon större fördel af jern¬
vägen, när staten eger den,-än den förut hade, då jernvägen var
i enskild ego.
Detta är ett förhållande, hvarpå jag i min motion gifvit exem¬
pel, framstälda i detalj, och som för rätt många inom kammaren
torde vara från deras hemorter bekant. Jag har särskildt fram¬
hållit stationen Frövi, som skulle blifvit station på den till¬
tänkta Örebro—Krylbo-banan, och visat, huru som Näsby kom¬
mun, i fall staten inköpt denna station och derifrån utgående jern-
vägar, skulle beröfvats nära hälften af sina nuvarande inkomster.
Men icke kan man tro, att kommunens utgifter derför skulle min¬
skas; tvärt om skulle de ökas genom den större rörelse och verk¬
samhet, som komme att uppstå vid stationen. Man måste ju t. ex.
då anställa något större personal, flere stationskarlar o. s. v., och
dermed följer ju äfven, att den vid stationen befintliga skolan
måste ut\*idgas, så framt den ej rent af måste ersättas med en
ny; och väl äfven på andra sätt torde kommunen komma att åsam¬
kas större utgifter. Socknemännen finge således genom statens köp
fördubblade kommunalutskylder.
På samma sätt förhåller det sig med vestkustbanan, såsom
jag antager, att representanterna för de trakter, genom hvilka
denna bana går, kunna intyga. På samma sätt förhåller det sig
äfven med Malmö—Billesholms jernväg i Skåne, och på samma
sätt är det på nästan alla håll, der staten köper enskilda jernvägar.
Jag har vidare talat om riksbanken. Lagutskottet anser icke
heller, att jag i den punkten har träffat det rätta. Den verksam¬
het, som drifves af riksbankens afdelningskontor, är nemligen, säger
utskottet, “af så allmännyttig natur, att man näppeligen kan påstå,
att den är bunden vid någon viss kommun eller skäligen bör till
en sådan göras skattskyldig.1* Riksbankens afdelningskontor i
Örebro, för att nu taga ett exempel, är naturligtvis af allmän¬
nyttig natur. Det har jag också erkänt. Och att den nyttan icke
är inskränkt till Örebro stad, är alldeles gifvet. Men detta är
icke ..heller förhållandet med de. enskilda bankerna ..derstädes. Så
väl Örebro enskilda bank som Örebro folkbank och Örebro handels¬
bank verka icke blott inom staden, utan äfven inom den kring¬
liggande nejden, och få enskilda banker stor framgång, så verka de
inom ganska aflägsna områden af vårt land. Derför är det, som
utskottet här säger om riksbankens afdelningskontor, fullkomligt
lika tillämpligt på de enskilda bankernas kontor inom hvaije sär¬
skild trakt. Dertill kommer, att riksbanken konkurrerar med de
förut befintliga enskilda bankerna — till stor del är det just der-
Ousdagen den 2 Mars, e. m.
27 N:o 13.
för. man önskar sådana kontor — under det den är satt i en gyn- Ang. skyidiy-
sammare belägenhet än dessa, då den slipper betala kommunal-
skatt, hvilket de enskilda bankerna måste underkasta sig. mun erlägga
Jag vill tillägga, att då riksbanken i Tumba drifver pappers- skatt för egen-
bruksrörelse, så är denna icke begränsad till riksbankens eget be- dom och
hot, utan, såsom synes af den till detta års Riksdag aflemnade be-
rättelsen, drifves denna rörelse äfven för försäljning med ganska 1 °r
betydlig vinst för riksbanken, och af denna vinst bör kommunen
hafva sin andel för sina utgifter.
Jag öfvergår derefter till den industriella verksamhet, som
staten bedrifver. Dervid vill jag först erinra om, att jag i min
motion icke berört en form af sådan industriel verksamhet, nem¬
ligen den, som är monopoliserad. När staten t. ex. genom sin
postala verksamhet bereder fördel åt alla kommuner inom riket,
så finner jag det ganska naturligt, att staten icke skall erlägga
skatt till någon enskild kommun. Ty ingen enskild har rätt att
drifva en sådan verksamhet, och den kollision, som jag hela min
motion igenom framhållit som det väsentliga, och som uppstår,
när staten köper eu verksamhet, som en enskild förut drifvit —
den kollisionen kan aldrig inträffa vid denna af staten monopoli¬
serade verksamhet. Detsamma gäller om telegrafen. Detsamma
gäller om både det ena och det andra verksamhetsområdet, så
snart staten ensam får drifva en dylik verksamhet.
När utskottet säger å sid. 12, att den industriella verksamhet,
som staten drifver, “i regeln idkas för åstadkommande af pro¬
dukter, hvilka staten använder för egen räkning'1, så vill jag icke
förneka, att detta påstående är rigtigt, men jag vill fasthålla, att
denna verksamhet i många fall drifves i betydligt större utsträck¬
ning, än staten behöfver för egen del, och jag vill tillägga, att
äfven i de fall, då verksamheten drifves af staten endast för egen
del, staten dock i viss mån har vinst på sin rörelse, då ju staten
genom densamma för billigare pris förvärfvar, hvad den eljest skulle
behöfva köpa från enskild fabrik i den ena eller andra kommunen.
Derför synes det mig icke orimligt att äfven i detta fall begära utred¬
ning, i hvad mån staten bör deltaga i den kommunala beskattningen.
Utskottet erinrar vidare om, hvad äfven jag framhållit från
ett lagutskotts betänkande af år 1894, nemligen att staten genom
skatter från personalen vid sina industriella anläggningar och
genom den ökade omsättningen och rörelsen inom kommunen skulle
bereda densamma fördelar. Detta är fullkomligt rigtigt, men det
samma gäller hvilken fäbriksegare som helst, som inom en kom¬
mun öppnar verksamhet. Han har också tjensteman, väl aflönade
tjensteman, och det är ingen nyhet för kammaren, att de enskildes
tjensteman i allmänhet äro .bättre aflönade än statens tjensteman
med motsvarande göromål. Äfven den enskilde fabriksegaren åstad¬
kommer ju större omsättning inom kommunen. I dessa två af-
seenden, som det nuvarande lagutskottet å nyo framhållit, är sta¬
tens fabriksverksamhet likstäld med den enskilda fabriksverksam¬
heten, och dessa omständigheter kunna derför icke framhållas som
något skäl, hvarför staten skulle befrias från kommunalskatt för
N:o 13. 28
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Any. skyldig- sina industriella anläggningar, under det enskilde industriidkare
ht\t tillkom ^ dylik skatt.
mun erlägga Härtill kommer slutligen, att den vattenkraft, som staten eger,
skutt för egen- inom en snar framtid torde komma att tillgodogöras för statens behof.
dom och Jag har framhållit detta i min motion, och utskottet tager välvilligt
rörelse. Upp äfven denna punkt. Men utskottet anser sig kunna såga,
01‘vJ att när en gång denna kraft blir tillgodogjord, torde “staten ej
sjelf komma att för egen räkning derstädes bedrifva någon indu¬
striel verksamhet, utan torde sådan vattenkraft varda upplåten
till begagnande af enskilda personer eller bolag, hvilka då för
sin rörelse blifva underkastade de allmänna bestämmelserna om
kommunalskatteskyldighet.“ Jag förstår icke rätt, huru lagutskottet
kan med sådan säkerhet eller kanske rättare med sådant anspråk
på sannolikhet — ty längre går icke utskottet — framkasta ett
dylikt antagande. Jag har hört en helt annan teori framställas,
huru staten skall tillgodogöra sig sin vattenkraft, nemligen att
staten skall anlägga elektriska kraftstationer och sedan från dessa
uthyra ett visst antal hästkrafter till den ene eller andre, som kan
vilja deraf begagna sig för sin industri. Om en enskild person gör
en dylik anläggning, så blir äfven kraftstationen belagd med kom¬
munalskatt, men om staten sjelf anlägger eller öfvertager den,
skulle den vara befriad från kommunalskatt. Detta kan ju icke vara
rättvist. Slutligen skulle man också kunna tänka sig, att staten
af den ena eller andra anledningen måste sjelf öfvertaga driften
af en fabriksrörelse. Jag har framhållit i min motion ett exempel:
man kan tänka sig, att staten på grund af militärpolitiska skäl
skulle kunna finna sig föranlåten att förvärfva ett större kanon¬
bruk, t. ex. Bofors; det kunde ju hafva inträfiat, att, när Bofors
bytte om egare, staten hade exproprierat bruket. Huru skulle det
gå i en kommun, der en sådan större fabriksanläggning finnes, om
staten förvärfvade densamma och några kommunalutskylder för
denna anläggning ej vidare erlades. Jo, den kommunen vore
ofelbart dömd till undergång, så vidt icke staten af nåd beviljade
den något understöd. Men det är icke, mina herrar, nåd, som i
detta fall är den högsta principen; den föreliggande frågan är en
rättsfråga, och i enlighet dermed bör den äfven behandlas och af-
göras. — Jag har hört sägas, att både med afseende på Troll¬
hättan och Elfkarlebyfalien sådana förslag, som jag nyss vidrört,
varit framstälda och man och man emellan diskuterade.
Nu skulle man kunna invända: ur allmän rättssynpunkt har
motionären rätt, men det är omöjligt att genomföra en sådan
princip, som han har uppstält. Ja, det är just den frågan, som
jag begärt, att Kongl. Maj:t skulle låta utreda i sammanhang med
frågan om nya grunder för kommunalskattens bestämmande.
Man har vid åtskilliga tillfällen framhållit, att staten för sin
egendom och affärsrörelse måste hafva billigare vilkor än enskilde,
derför att det är för dyrt för staten att betala så som de andra
betala. Denna uppfattning gjorde sig gällande, när frågan om de
norrländska skogarne var före i Riksdagen år 1889, och det är
märkligt att se, hurusom det då erkändes som rigtigt, att, derför
Onsdagen den 2 Mars, e. ra.
2 it >:0 13.
att staten egde så stora skogsdomäner der uppe, den skulle befrias Ans- skyldig-
från de afgifter, som enskilda skogsegare tingo vidkännas. Är
det då svårare för staten med dess stora domäner att ordna sin mun erlägga
drift på ett vinstgifvande sätt, än det är för bolag med mindre skatt för egen-
domäner? Jag kan för min del icke finna det. Det synes mig ä(ym nch
uppenbart, att när man af en enskild skogsegare kan fordra en fports)
sådan skatt, som här är i fråga, bör man äfven kunna ställa samma
fordran på staten. Om staten drifver denna sin affärsrörelse på
lämpligt sätt, så måste staten få lika god och säker vinst och
följaktligen lika säkert kunna betala kommunalutskylder i den
kommun, der rörelsen bedrifves, som en enskild skogsegare.
I många fall synes mig den befrielse, som staten åtnjuter, vara
alldeles påtagligt onödig. Jag vill erinra om sådana staten till¬
höriga industriella anläggningar som Tumba pappersbruk och
Åkers krutbruk, hvilka drifvas med betydlig vinst. Och om det i
andra fall kan hända, att staten icke får så stor vinst af ett in-
dustrielt företag, så innebär ett samtycke till mitt förslag, att den
kommun, i hvilken staten har en industriel anläggning med ett
stort antal arbetare och der staten med mycket besvär för kom¬
munen drifver sin verksamhet, icke ensam skalle få vidkännas ökade
utgifter för skola, kyrka och öfriga kommunala intressen, som sta¬
tens ifrågavarande anläggning medfört, utan att, derigenom att
staten för denna sin verksamhet erlägger kommunalutskylder, dessa
utgifter komme att debiteras ut på landet i dess helhet. Det är
icke fråga om något fiendtligt angrepp mot staten och dess kassa,
utan det är fråga om en rättsgrund, om erkännande af rätten för
den kommun, hvari staten drifver industriel verksamhet, att icke
ensam bestrida de utgifter och bära de olägenheter, som denna
verksamhet medför för kommunen, utan att dessa utgifter skola
drabba i mindre mån, men rättvist samtliga kommuner i riket.
Jag har i afseende på möjligheten att genomföra denna tanke
vändt mig till den utländska lagstiftningen och der funnit exempel,
som tala för mitt förslag. I Preussen t. ex., ett konungarike, som
ingen beskyller för att allt för mycket gynna de enskilda intres¬
sena på statens bekostnad, utan som tvärtom är kändt för det
hårda regemente, det i detta fall utöfvar — i detta land har ny¬
ligen antagits en ny kommunalskattelag, som fullständigt genom¬
för de principer, som jag i min motion framhållit. Lagutskottet
har icke fäst annat afseende vid denna omständighet, som jag i
min motion påpekat, än ett det tryckt af denna del af min motion
lika väl som allt annat, som ;ag har sagt. Utskottet har ty värr
icke på något sätt i sin motiven, g berört denna punkt. Jagtrop
att, om så skett, utskottet skulle hafva funnit, att den stöder mo¬
tionen kanska kraftigt.
Till sist vill jag i detta afseende framhålla, att när det gäller
möjligheten att genomföra en rättsgrundsats, bör man göra skil¬
nad mellan två ting, det ena: det nu bestående, och det andra:
hvad hädanefter kommer till. Det kan hända, att det kan vara
olämpligt att genomföra en sådan reform, som jag föreslagit, med
afseende på hvad staten redan förvärfvat, men deremot icke, om
N:o 13. 80
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Ang. skyldig-xaan ser på, hvad staten ytterligare kan komma att förvärfva. Ty
hat/till för den industriella verksamhet, som staten nu förvärfvar, måsteman
mun erlägga saSa> det är billigt och rätt, att kommunerna icke dväljas i sin
skatt för egen- rätt, utan att de fortfarande få ega den fördel af denna industriella
dom och verksamhet inom deras område, som de till dato haft. Derför, så
(Fortfe) länSe de kommunala beskattningsvilkoren icke äro lika för staten
och för den enskilde, så länge måste en kommun, inom hvars om¬
råde fins en vinstgifvande enskild jernväg eller ett vinstgifvande
industrielt företag, frukta, att staten genom köp skall göra slut
på den inkomst, som kommunen nu med all rätt har deraf.
I slutet af sitt utlåtande anför utskottet, att, äfven om åt¬
skilligt kunde tala för bifall till motionen, utskottet dock finner,
att den komité, som Kongl. Maj:t tillsatt för att utreda frågan om
den kommunala beskattningens byggande på annan grund än den
allmänna bevillningen, “i detta sitt uppdrag har fullgiltig anled¬
ning att om sådan förändring framställa förslag, utan att Riks¬
dagen i sådant afseende aflåter någon särskild skifvelse.“ Den af
herr Husberg bifogade reservationen framhåller också detsamma,
men såsom det enda skäl, hvarför han vill instämma i utskottets
slutkläm. Det är emellertid en ganska stor skilnad, om kommu-
nalskattekomitén fritt och med begagnande af den möjlighet, som
innebäres i dess instruktion, ger sig in på denna fråga, eller om
den får ett klart åläggande af Kongl. Maj:t att upptaga denna
fråga till utredning; det är en så betydlig skilnad, att jag tror,
att dermed kommer denna utredning att stå eller falla. Om ut¬
skottets betänkande antages, tror jag man kan säga, att komite-
rade i detta hänseende rent af äro bundna, inskränkta genom ut¬
skottets motivering; och det vore ändå, såsom jag tror, ganska
olämpligt att i det hänseendet binda och inskränka komitén.
Om åter kammaren antager den af herr Husberg bifogade
reservationen, så erkänner jag, att äfven jag finner hvad herr
Husberg säger vara rigtigt, eller att komitén både kan och bör
upptaga denna fråga. Men jag finner icke, att komiterade genom
sin instruktion åläggas att upptaga densamma. 1 instruktionen
heter det, att Kongl. Maj:t tillsatt denna komité med uppdrag
att verkställa den i Riksdagens skrifvelse omförmälda utredning
samt att afgifva förslag till ändringar i gällande bestämmelser om
kommunalbeskattningen i två syften. Det ena syftet är, att staten
måtte få allt hvad den skall hafva, men möjligen icke för när¬
varande kan få till följd af sammankopplingen mellan bevillningen
till staten och den kommunala skattskyldigheten. Det andra syf¬
tet är, “att de för fyllandet af kommunernas behof erforderliga
skattemedel måtte kommunerna beredas i den för de skattskyldige
minst betungande och efter kommunernas egna förhållanden i möj¬
ligaste mån afpassade ordning.“
Det är vitan tvifvel just på denna del af instruktionen, som
herr Husberg skulle vilja åberopa sig, om han vore närvarande —
det jag synnerligen beklagar, att han icke är, ty jag finner i
hans uttalande ett ganska kraftigt stöd för min uppfattning af
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
31 N:o 13.
sjelfva rättsfrågan. Men när komitén ålades att se till, att kom- Ang. skyldig-
munerna få bidrag i den efter kommunernas egna förhållanden ihet för staten
möjligaste man atpassade ordmng — har da Riksdagen, nar den mun eriägga
skref till Kongl. Haj’:t, eller Kongl. Maj':t vid utfärdandet af denna skatt för egen-
instruktion, verkligen afsett, att komitén skulle underkasta frågan dom och
om statens bidrag till kommunerna en allvarlig pröfning? Jag
finner alla sannolikheter tala mot både det ena och det andra, och 0 s'
derför finner jag naturligt, om komitén, ehuru den kan och bör
upptaga frågan till behandling, när den stöter på en svårighet,
låter denna svåra fråga vara och går öfver till någon annan
fråga för att åtminstone i det hänseendet komma till enighet.
Innan jag väckte min motion, sökte jag fä reda på, huruvida
ej komiterade, utan någon påstötning från Riksdagen eller någon
särskild bestämmelse från Kongl. Maj:ts sida, skulle gifva sig på
allvar in på denna fråga; och jag fann, att man redan försökt sig
på frågan, men stött på sådana svårigheter, att man icke ännu
trott sig om att behandla den med tillbörligt allvar. Det är just
detta, som jag fruktar äfven vid nya försök skall komma att ega
rum, om icke Riksdagen aflåter en sådan skrifvelse, som jag för¬
ordat.
Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten uppå, att, om min
motivering skulle befinnas i den ena eller andra detaljen vara för
långt drifven, såsom jag hört påstås, att den skulle anses vara,
har dock icke Riksdagen, genom att antaga motionen, gått med på allt,
hvad motionären yttrat, eller på något sätt uttalat sig om de mo¬
tiv, på hvilka motionären stödt sitt yrkande. Det är klämmen,
men icke motiveringen med sina detaljer, som är föremål för Riks¬
dagens beslut.
Herr talman, jag hemställer på grund af hvad jag anfört om
afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herrar Eriksson i Bäck och Carlsson i Hede instämde häruti.
Herr Redelius: Jag deremot hemställer om bifall till ut¬
skottets förslag och ber i det hänseendet få erinra om några saker,
som icke gerna kunna vara kammaren obekanta.
Den första är den från gammalt erkända grundsatsen, att
staten icke erlägger bevillning till sig sjelf — det vore endast en
bokföring — medan det finnes statsfastigheter af jordbruksnatur,
som betala skatt till kommunen på grund deraf, att de antingen
äro anslagna till boställen åt diverse tjensteman eller ock utar¬
renderade till enskilda, hvilka nu också betala kommunalskatt.
Och ett undantag från regeln ligger ju äfven deri, att de krono-
parker, som afskilts från vissa hemman, för sin del deltaga i
vägunderhållet, och det så mycket mera, som staten direkt under¬
stöder och bidrager till detta vägunderhåll. Beträffande åter sta¬
tens skattskyldighet i det hela till enskilda kommuner, tror jag,
att man bör tänka sig väl före, innan man går in på detta för¬
slag. Jag ber, för att icke vara vidlyftig, att få utvälja en enda
N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Ang. skyldig- punkt och stannar då vid en, som motionären framhållit, nemligen
tern” beträffande jernvägen. Skulle staten erlägga kommunalskatt för
mun erlägga siBa jernvägar, så blefve det en ganska betydlig post, om man
skatt för egen- nemligen skulle följa samma grunder som för de enskilda eller,
dom och som motionären älskar att uttrycka sig, samma rättsprinciper.
(Forts) Statens jernvägar äro bokförda, som vi veta, för mer än 300,000,000
nI h' kronors värde. Skulle de uppskattas för erläggande af kommunal-
utskylder, då vågar jag antaga, att de icke komme att taxeras
lägre, än statskontoret har beräknat dem till, och det är ett godt
stycke öfver 300,000,000 kronor. Efter 5 öre för 100 kr. blir det
en ganska nätt summa att fördela på rikets olika kommuner, dock
icke på alla, som vi veta. Så kunde det sättas i fråga, om staten
icke skulle erlägga skatt för inkomst också; och mången tror
kanske då, att jernvägen skulle uppskattas till 10 millioners in¬
komst, eftersom det för oss uppgifvits, att under sistlidet år netto¬
inkomsten uppgick till den summan. Härmed vore dock ingen
fara, ty efter allmänna grunder skulle derifrån afdragas 5 pro¬
cent af taxeringsvärdet, d. v. s. 15 millioner, och då blefve det
ingen inkomstbeskattning. Men jag ber i detta hänseende att få
gå litet längre. Het kan nemligen vara tvifvel underkastadt, om
staten har någon inkomst alls af jernvägarne, oaktadt den nämnda
summan tyckes peka på ett gynsamt resultat. Ser man nemligen
på samtliga inkomster och samtliga utgifter för våra jernvägar
för ett visst år, t. ex. 1899, hvars statsreglering nu är föremål för
Riksdagens behandling, så figurerar å ena sidan en inkomst af
10 millioner och å andra sidan en utgift af 20 millioner. Således,
utgifterna sluka upp inkomsterna och 10 millioner deröfver.
Detta går visserligen något öfver motionen och äfven något
öfver utskottets betänkande. Men jag har velat påpeka det för
att fästa uppmärksamheten på, att det är en ganska allvarsam sak.
Jag tror alltså icke, att vi böra gå in på den principen, att
staten skall erlägga kommunalutskylder för sina fastigheter och
icke heller för andra fastigheter, som staten begagnar för det all¬
männa bästa, hvilket också motionären delvis erkänt, då han un¬
dantagit posten och telegrafen m. m.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Då motionären
hade ordet, kom jag att tänka på den domsaga, som jag har äran
att representera. Inom denna domsaga har man kämpat i åt¬
skilliga år för att åstadkomma en jernväg, ty den är i saknad af
en dylik kommunikationsled. Om Riksdagen vill besluta att bygga
en jernväg igenom Elfdalen, till norska gränsen, der vi hafva cirka
12 mil till Karlstad, således till riksbankens närmaste afdelnings-
kontor, om så Riksdagen äfven vill besluta att förlägga ett af-
delningskontor i Elfdalen i Dalby, så försäkrar jag herrarne, att
det finnes ingen så lärd person der uppe, att han kan hitta på
den idén att göra staten skattskyldig till dessa kommuner, derför
att staten bygger jernväg och förlägger ett afdelningskontor der
uppe. De skola icke komma och säga, att de blifva lidande; nej,
tvärtom, de skola känna sig mycket tacksamma, för att Riksdagen
33 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
har tänkt på dem och den svåra belägenhet, hvari de för när- Ang■ skyldig-
varande befinna sig. De af herrarne, som varit med inom Riks-
dagen någon längre tid, kunna mycket väl erinra sig, hvilken strid £un \riäg™a
bet var, då det först var fråga på allvar att anlägga jernvägar skatt för egen-
och att staten skulle bygga dem, huru man kämpade för att få dom och
dessa jernvägar förlagda i den ort, man sjelf representerade. Jag rpe!?e\
påminner mig en gammal berättelse om en representant, som jag ^ 01 SJ
tror icke längre är i lifvet. Med anledning af den strid, som då
fördes om anläggande af en jernväg, lär han hafva sagt: “Jag vill
hafva jernvägen ut till Träslända, ty der bor jag“. Men jag för¬
säkrar herrarne, att han då visserligen icke tänkte på, att kom¬
munen skulle erhålla en direkt inkomst genom att få beskatta
jernvägen. Med ett ord de, som önska, att en jernväg bygges af
staten, de hafva väl aldrig tänkt, åtminstone aldrig sagt, att de
vilja beskatta samma jernväg. Vi hafva uppoffrat millioner efter
millioner för jern vägsanläggningar synnerligast uppe i Norrbotten
för att kultivera detta län. År det nu sant, såsom motionären
säger, att detta län blifvit lidande af detta jernvägsbyggande?
Det är ju något alldeles orimligt. Under sådana förhållanden tror
jas, att det skulle vara ganska få- i denna kammare, som skulle
vilja rösta för statsanslag till jernvägsanläggningar.
Jag har velat yttra dessa ord, derför att jag anser, att man
väl bör vara något rimlig i sina anspråk, då det gäller statsverket.
Vi hafva väl icke endast att bevaka våra egna intressen, utan vi
höra äfven iakttaga statens bästa.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag synnerligast på grund
af den motivering, som förekommer i utskottets betänkande.
Herr von Friesen: Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning af motionärens yttranden rörande riksbankens pappers¬
tillverkning vid Tumba och dess afdelningskontor.
Jag har för min del icke hört, att den kommun, i hvilken
Tumba pappersbruk är beläget, på något sätt klagat öfver att
bruket tillhör kommunen utan att betala skatt till densamma för
rörelsen — jag tror, att det är ett alldeles motsatt förhållande.
Det är sant, att i ett hänseende — beträffande kyrkoherdelönens
utgörande — en oegentlighet har ansetts förefinnas; men den skulle
då hafva insmugit sig, då löneregleringen uppgjordes. Om häruti
en oegentlighet förefinnes, är det således icke lagstiftningens fel,
utan deras, som uppgjorde löneregleringen; och Riksdagen har
sedermera velat bereda en ersättning genom att lemna ett särskildt
anslag till kyrkoherden i Botkyrka och Salems församlingar.
Hvad riksbanken i öfrigt beträffar, synes motionären, att
döma af det referat af hans motion, som finnes i utskottets be¬
tänkande å sidan 10, vilja åberopa sig på förhållandena i Preussen ;
han säger, att skatt af rörelse erlägges för statens industriella
företag lika väl som för enskilda företag och af riksbanken lika
väl som af enskilda banker. Häraf skulle man kunna få den
föreställningen, att riksbanken i Tyskland är en statsbank. Så
är emellertid icke förhållandet, utan den är en aktiebank, och
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 13. 3
N:o 13. 34
Ang. skyldig¬
het för staten
att till kom¬
mun erlägga
skatt för egen¬
dom och
rörelse.
(Forts.)
Onsdegen den 2 Mars, e. m.
då är det ju helt naturligt, att den får erlägga skatt till
kommunen.
Jag tror för min del, att, om en sådan utredning, som motio¬
nären önskar, kommer att ske, man med afseende på riksbanken
bör taga hänsyn till dess alldeles särskilda uppgift att vara ett
stöd för landets hela finansväsende. Man bör besinna, att i riks¬
banken måste finnas samlade flera, för närvarande 30, millioner
kronor i guld, hvilka ligga i dess hvalf såsom en nödvändig grund¬
val för landets penningväsende och i kritiska tider komma att
utgöra ett stöd för samtliga andra banker.
Jag tror också, att det är orätt, hvad motionären påstår, att
riksbankens afdelningskontor äro konkurrenter med de enskilda
bankerna. Så är visserligen icke förhållandet. Jag tror fast hellre,
att de enskilda bankerna, särskildt hädanefter, när all sedelutgif-
ning kommer att ligga i riksbankens hand, blifva tvungen att be¬
trakta riksbanken såsom ett nödvändigt stöd, för att de skola
kunna utöfva sin rörelse.
Jag har velat yttra detta för att betona, att vid den utred¬
ning, som möjligtvis kommer till stånd med anledning af motio¬
närens förslag, man bör taga hänsyn till riksbankens alldeles sär¬
skilda ställning och betydelse för det allmänna, att här icke är
fråga om en affär, som staten drifver för vinstens skull, utan om
en för det hela nödvändig institution, jemförlig med posten och
andra dylika inrättningar, hvilka af staten måste uppehållas, vare
sig de gå med vinst eller förlust.
Herr Eredholm: Herr vice talman! Jag skall för min del
bekänna, att jag till alla delar gillar den princip, som af motio¬
nären blifvit uttalad.
Jag finner, för att hålla mig till det närmaste och mest på¬
tagliga, att, då staten utöfva!’ en verksamhet inom en kommun,
staten tager kommunens anordningar i anspråk i lika hög grad
som en enskild, som utöfvar en liknande verksamhet; och då den
enskilde får bidraga till kommunens utgifter för upprätthållande
af de kommunala anordningar, af hvilka han begagnar sig, så synes
det mig, att äfven staten bör bidraga på samma sätt till bestri¬
dande af dessa utgifter. Jag kan icke finna, att någon rättvisa
ligger deruti, att kommunens öfriga medlemmar skola särskildt
skatta för att staten utöfvar en verksamhet, som tager kommunens
anordningar i anspråk och ådrager kommunen utgifter, utan att
staten dertill på något sätt bidrager.
Det är emellertid tydligt, att, om man tager hela denna fråga
i sin stora omfattning, man naturligen kommer att finna, att en
sådan princip, när den skall genomföras, kommer att stöta på
många svårigheter.
Herr Redelius framhöll t. ex., huruledes, om statens jernvägar
skulle beskattas såsom de enskilda, det skulle blifva en alldeles
ofantlig skatt för kommunen. Jag vet dock icke, om så skulle
blifva förhållandet, såvida man icke betraktar skattefrågan på
samma sätt som herr Redelius, nemligen att staten skulle betala
35 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
icke endast fastighetsskatt, utan äfven inkomstskatt. Det torde Ang. skyidig-
måkända gifvas något annat sätt att lösa frågan om beskattninghet f0? staten
af en sådan verksamhet som jern vägsdrift. att tlU ,kom~
Hvad vidare riksbanken beträffar, så är det utom all fråga,skattförtgen-
att äfven der kommer att göra sig gällande en massa omständig- dom och
heter, till hvilka.man måste taga hänsyn, men det synes mig, att, rörelse.
äfven om all möjlig hänsyn tages till alla särskilda fall, man icke (Forts-)
kan draga den slutsats, att afdelningskontoren skola helt och hållet
fritagas från hvarje kommunalskatt.
Det är emellertid tydligt, såsom motionären äfven antyder,
att denna fråga icke kan lösas förr, än den varit föremål för
utredning.
Nu har utskottet såsom motiv, hvarför det hemstält om af¬
styrkande af herr Sahlins motion, framhållit, att frågan om i hvilken
grad staten skall bidraga till bestridande af de kommunala ut¬
gifterna i de kommuner, der staten utöfvar verksamhet, kan och
bör vara föremål för kommunalskattekomiténs utredning.
Jag kan nu säga, likasom äfven motionären framhållit, att
denna fråga redan varit föremål för behandling inom komitén.
Motionären yttrade, att, enligt de upplysningar, han erhållit, komitén
slagit sig på frågan, men stött på svårigheter och dervid uppgifvit
allt allvarligt försök att lösa densamma. Ja, det förhåller sig så
med alla frågor, som hittills varit föremål för komiténs behand¬
ling. Det är på samma sätt med många andra frågor, så att
härutinnan står denna fråga alldeles icke isolerad, utan detsamma
gäller om allesammans. För öfrigt är det tydligt, att, då komitén
varit i verksamhet så kort tid som ungefär ett par månader och
en sådan mängd frågor der föreligga till behandling och på samma
gång frågor af ganska svår art, man ännu icke kunnat skrida till
någon allvarlig lösning af någon fråga.
Den egentliga anledningen, hvarför jag begärde ordet, var den,
att det synes mig temligen likgiltigt, om kammaren bifaller ut¬
skottets betänkande eller herr Sahlins motion, ty jag föreställer mig,
att, om herr Sahlins motion blifver af kammaren antagen, det icke
skall leda till något annat resultat, än att den begäran om utred¬
ning, som motionären framstält, blifver remitterad till kommunal-
skattekomitén, så att i hvilket fall som helst komitén får att göra med
denna fråga. Det finnes emellertid visserligen en omständighet, som
talar för att man skall skänka sitt bifall åt herr Sahlins motion,
den nemligen om kammarens majoritet anser det önskligt och önsk-
värdt, att staten bidrager till bestridande af de kommunala utgifterna
i de kommuner, der staten tager desammas anordningar i anspråk.
För så vidt kammarens majoritet hyser denna uppfattning, så
har den ju nu ett tillfälle att genom bifall till herr Sahlins motion
gifva ett uttryck åt en sådan uppfattning.
Herr Ivar Månsson: Herr vice talman! Kammaren torde
nog finna, att den nu väckta frågan är en mycket stor princip¬
fråga. Det gäller nemligen, om staten för sina inrättningar skall
betala inkomstskatt till kommunen eller icke. Vid sådant förhål-
S:o 18.
Ang. skyldig¬
het för staten
att till kom¬
mun erlägga
skatt för egen
dom och
rörelse.
(Forts.)
36 Onsdagen den 2 Mars, e. m.
lande kunde det nog vara skäl, om kammaren ville allvarligt göra
ett uttalande i detta afseende, ty, såsom redan här är nämdt,
frågan har varit på tal inom kommunalskattekomitén och der varit
föremål för olika uttalanden, men för min del har jag ingalunda
funnit, att den rönt sådant motstånd och sådana omöjligheter, som
här uttalats. Man ville blott likasom i så många andra frågor,
som föreligga till komiténs behandling, tänka på saken och för sig
sjelf öfverväga, huru den föreslagna förändringen skulle komma att
verka. Säkert är, att frågan icke inom komitén mottagits med
någon missympati, utan tvärtom. Så har jag åtminstone uppfattat
de inom komitén angående denna fråga gjorda uttalanden.
Nu skulle jag, såsom jag ser saken, mycket väl kunna nöja
mig med lagutskottets resonnement, för så vidt det förekommer på
sista sidan af betänkandet, men när det polemiserar på sid. 13,
så är jag rädd för det. Der göras alla möjliga undantag från den
regel, som det enligt min tanke uppstält på sid. 14. Der talas
det om, att, när staten drifver en affär för egen räkning, staten
skall betala skatt, men endast i den mån staten deraf drager någon
vinst. Utskottet går igenom en mängd saker, som det icke anser
att staten skall betala skatt för, men det synes mig, att det sedan
blir ganska få ting qvar, som blifva fria för utgörande af en dy¬
lik beskattning.
Om man tänker sig, att staten drifver en :tor gevärstillverk-
ningsrörelse på ett ställe och har en ofantligt stor fabrik, vid
hvilken sysselsättes ett stort antal arbetare, samt att staten deri¬
genom befolkar kommunens kyrkor, skolor och fattighus o. s. v.,
kan det vid sådant förhållande verkligen vara skäl att befria
staten från att betala till kommunen? Jag kan för min del icke
anse detta vara rigtigt. Detsamma är förhållandet, då staten drifver
en jern vägsrörelse, hvarpå den skördar stora inkomster. Yi se,
hvilka stora summor staten tager in på sin jern vägsdrift, och det
kan i en kommun ligga två ä tre stora jernvägsstationer, vid hvilka
det finnes en ofantligt stor mängd folk, och hvarigenom den ar¬
betande personalen fyller kommunens kyrkor, skolor och fattighus
och förorsakar kommunen många utgifter för sin fattigförsörjning
o. s. v. Kan det verkligen vara skäl, att staten i dylika fall helt
och hållet befrias från att deltaga i kommunens utgifter? Jag kan
icke anse, att så är, och vi hafva nog hemma hos oss sett, hvilka
följder detta medför. Vi hade Yestkustbanan, som var ett enskildt
företag. Staten inlöste den, och all den inkomst, kommunen förut
erhöll från denna bana, har med ens försvunnit, sedan staten blef
dess egare. Ja, det kan ju vara godt och väl med den saken, om man
anser den vara rättvis. Men hvarför bör icke staten lika så väl som
den enskilde, i synnerhet när det gäller affärer, beskattas för vin¬
sten. Landskrona—Engelholms jernvägsbolag dref äfven affär,
innan staten löste in jernvägen, men det var en sådan bana, som
icke gick med vinst, och den bidrog derför icke med ett öre till
kommunens utgifter. Jag anser således, att, när staten drifver
en rörelse, som lemnar en bestämd vinst, den också bör skatta
till kommunen för denna vinst.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
37 ;\:o 13.
Jag skulle, såsom jag nämnt, varit nöjd med och tacksam förän?. skyldig-
utskottets uttalanden i denna sak, om det stannat vid hvad det?,e,; för staten
sagts på sid. 14 och låtit bli att polemisera såsom det gjort på ^un erlägga
föregående sida. Ty der har det tagit från komitén möjligheten skatt för egm-
att vidtaga åtgärder, der det vore skäl att gorå det. Jag tror dom och
nog, att, på sätt herr Husberg resonerat i sin reservation, man ^elfe\
skulle kunna komina till en lycklig lösning af frågan. Men jag ^ or s'^
tycker, att man icke bör stanna dervid, utan anser, att man bör
just på grund af hans motiv bifalla motionen.
Hem vice talman! Det är här icke fråga om annat än en
utredning, i hvad mån det kan vara skäl, att staten betalar skatt
till kommunerna för sin inkomstgifvande rörelse, och det synes
mig derför, att kammaren icke bör stänga vägen för en sådan ut¬
redning. Derför anhåller jag att, med herr Husbergs motivering
såsom grund, få yrka bifall till motionärens skrifvelseförslag.
I detta yttrande instämde herrar Almqvist och Persson i Kille-
bäckstorp.
Herr Ohlsson i Vexiö: Herr vice talman, mina herrar! Jag
skall tillåta mig fästa uppmärksamheten på en enda synpunkt,
en enda omständighet, som hittills icke blifvit berörd, men som i
detta sammanhang synes mig vara förtjent af särskildt beaktande.
Det låter sig tydligtvis icke förnekas, att, om i ett land både
statsbeskattningen och kommunalbeskattningen äro ordnade efter
moderna skatteprinciper, sådana som de af motionären antydda,
i Preussen nyligen genomförda, kraftiga skäl tala för att statens
skattskyldighet gent emot kommunen i väsentlig mån utsträckes.
Men så länge förhållandena äro ordnade såsom i vårt land, der
de direkta statsskatterna utgöra en försvinnande liten del af sta¬
tens inkomster, under det att konsumtions- och de indirekta stats¬
skatterna utgöra hufvudsaken, innebär i sjelfva verket motionärens
förslag i sina konseqvenser ett steg till lindring af de direkta
skatterna (kommunalskatterna) medelst ökadt anlitande af de in¬
direkta skatterna (statsskatterna). Ett sådant steg tror jag väl
icke, att denna kammare skall finnas benägen uttala sig för,
annat än i sammanhang med beslut om förhöjda och mera effek¬
tiva direkta statsskatter. Ser man motionärens förslag, sådant det
här, i och för sig och isoleradt, föreligger, är det enligt min tanke
ett reaktionärt förslag och följaktligen icke, såsom det möjligtvis
kan synas, af liberal innebörd.
Jag tillåter mig också, då motionären i förevarande fall åbe¬
ropat sig på förhållandena i Preussen, påpeka, att kommunal¬
beskattningen der ordnades år 1898; men då var redan — om jag
icke missminner mig, två år förut — statsbeskattningen der om¬
reglerad och omdanad. Denna senare ordnades då efter moderna
skatteprinciper med ren inkomstskatt, förmögenhetsskatt o. s. v.
När man äfven hos oss kommit så långt, att man beträdt den
vägen, då, anser jag, kan man mycket väl tänka på realiserandet
af vissa af motionärens förslag. Jag finner det emellertid helt
N:o 13. 38
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
att till kom¬
mun erlägga
skatt för egen¬
dom och
rörelse.
(Forts.)
Ang. skyldig- naturligt, att Första Kammaren godkänt detsamma. Ty i den
kammaren är nog mången med om att lindra de direkta skatterna
medelst ytterligare anlitande af de nuvarande indirekta skatterna.
Men denna kammare kan väl knappast, efter de uttalanden, som
här många gånger blifvit i motsatt rigtning gjorda, vilja nu ut¬
tala sig i motionärens syfte. Praktiskt sedt, tror jag visserligen,
att det kan vara alldeles likgiltigt, om kammaren godkänner mo¬
tionen eller utskottets hemställan. Ty såsom vi hört af en leda¬
mot utaf kommunalskattekomitén, kommer frägan i allt fäll att der
behandlas. Den finnes, om jag icke är allt för illa underrättad,
upptagen på denna komités promemoria. Jag anser dock, att
denna kammare handlar klokast och försigtigast, om den nu icke
gör ett positivt uttalande i sjelfva sakfrågan, utan låter dermed
anstå, tills denna fråga framkommer i samband med frågan om
förhöjda direkta statsskatter.
Vid sådant förhållande och på af mig nu angifna skäl yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Herr Boethius: Herr vice talman, mina herrar! Utskottet
yttrar på sid. 12 i föreliggande betänkande: “Den grundsatsen
må, enligt utskottets mening, för ingen del lemnas ur sigte, att
staten i sin verksamhet för egna ändamål kan hafva berättigadt
anspråk på att ej hämmas af band eller tyngas af utgifter, pålagda
med uteslutande hänsyn till en eller flera korporationers inom sta¬
ten intressen. Smärre intressen böra alltså i fall af kollison vika
för hänsynen till statens egna syften.“ — För så vidt jag kunnat
utgrunda meningen med detta stycke, skulle den väl vara, att ett
företag, som är till det helas nytta, icke får hindras genom hän¬
syn till ett privat, i detta fall en kommuns intresse. Derom är
jag fullkomligt ense med utskottet. Men lika visst synes det mig,
att, om ett företag är till det helas gagn, det är en obillighet,
att en del af folket för den sakens skull skall tyngas mera än
den öfriga. År det till det helas båtnad, gäller det ett allmänt
intresse, då må också hela folket bidraga dertill. Men genom det
nuvarande förhållandet kan för ett sådant allmänt intresse en
kommun komma att tyngas hårdare än det öfriga landet. Härpå
vill jag andraga ett exempel. Antag, att det inom en kommun
finnes en stor industriel anläggning, som är i enskild ego. Den
gifven kommunen goda kommunalinkomster, och kommunen ordnar
sin budget derefter. Så öfvertager staten den, och då mister kom¬
munen sitt bidrag. Nu vill jag fråga: har icke denna kommun
derigenom fått en tunga framför öfriga kommuner, i det den mist
eu inkomst, och detta ej till nytta för sig, utan för det hela? Jag
kan icke finna, att detta är rättvist.
Huru nu frågan skall ordnas, det är en mycket svår sak, och
motionären har icke heller sjelf bestämdt sagt något härom. Han
har endast begärt en utredning. Under sådana förhållanden kan
jag för min del icke anse annat, än att motionen är fullt be¬
rättigad.
39 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Herr Ohlson från Vexiö försökte med ett argument, som jag^W- skyldig-
tyckte vara ett argumentum ad homines, öfvertyga denna kärn- he*t/°tln s^n
mare om, att den icke borde gå med på^ motionen. Han ville mun eriägga
vädja till det missnöje, som på många håll finnes med det nu-skatt för egen-
varande bevillningssystemet, och ansåg, att vi borde vänta med dom och
denna fråga, till dess vi fått en förnuftig bevillning. Men, mina
herrar, vi hafva ju nu en komité, som skall afgifva förslag till
en förnuftig bevillning, och då är det väl skäl, att denna fråga
också tages i betraktande af denna komité. Jag kan för öfrigt
icke finna, att de indirekta skatterna skulle vara ett bestämdt hin¬
der för det allmänna att göra rättvisa åt kommunerna. I Preus¬
sen, der det också» finnes indirekta skatter, har staten kunnat göra
rättvisa mot kommunerna.
Herr von Friesen sade, att i berörda hänseende icke anförts
några klagomål från Tumba. Det tror jag nog. Det är helt natur¬
ligt, att kommunen der icke har skäl till missnöje, då Tumba sjelf
bekostar sina skolor och sin fattigvård. Vilja de statens inrätt¬
ningar, som finnas inom de olika kommunerna, på samma sätt
sjelfva sköta sina kommunala angelägenheter, ja, då förfaller natur¬
ligtvis det berättigade i denna motion.
Hem Fredholm, som för öfrigt tycktes vara gynsamt stämd
mot motionen, ansåg, att det vore temligen ovigtigt om den bi-
fölles eller icke. Jag ber då att få erinra, att, som Första Kam¬
maren redan bifallit motionärens förslag, detta, om denna kam¬
mare nu äfven bifaller det, blifver ett Riksdagens beslut. Och
resultatet häraf blifver, att frågan remitteras till kommunalskatte-
komitén, som då naturligtvis får en helt annan anledning att taga
den om hand, än den annars skulle hafva.
Jag anhåller om bifall till motionen.
Herr Folke Andersson: Den fråga, som nu föreligger, är
af ganska stor vigt, och vi böra derför noga tänka oss för, innan
vi handla. Vi stå vid skiljovägen, eftersom det här gäller att in¬
föra en ny princip. Förut har nemligen staten för sina egendomar
och anläggningar varit fri från utskylder, men nu vill man slå in
på den bogen, att den i likhet med andra skall betala skatt till
kommunen.
Utskottet har visserligen i vissa fall gifvit motionären rätt,
och Kongl. Maj:t har sjelf till denna Riksdag aflåtit proposition
derom, att de jordaköp, som göras för statens räkning, skola, der
de användas för skogsodling, få af kommunerna beskattas. Ut¬
skottet har också erkänt, att, då det gäller vägunderhållet, staten
bör bidraga, men utskottet har icke kunnat följa motionären i
hela hans åskådning.
Hvad särskild! beträffar frågan om statsjernvägarne och skyl¬
digheten för staten att för den vinst, staten af dem erhåller, låta
sig beskattas lika så väl som enskilde beskattas för af dem inne-
hafda jernvägar, så skall jag försöka visa, att sådant icke vore
rättvist. Man måste nemligen, såsom förut sagts, erkänna, att de
orter, genom hvilka staten drager sitt jernvägsnät, anse detta för
Ji:o 13. 40
Onsdagen den 2 Mars,
rörelse.
I Forts.)
Ang. skyldig-en stor förmån, eftersom andra, som sjelfva få bygga sina jern-
hat/HllTomn-ocl1 derför ådraga sig störa skulder, ingenting hellre skulle
mun erlägga önska, än att staten byggde åt dem. Om t. ex. en jernväg dragés
skattjör egen-genom en kommun och inom denna förläggas en eller kanske två
dom och stationer, så komma stationsinspektorer och banbetjening, som bo¬
sätta sig inom kommunen, att i icke ringa mån få bidraga till
kommunens utgifter, och derför måste det på denna grund anses
såsom en förmån för kommunen, att jernvägen dragés genom den¬
samma, oafsedt den direkta nytta, som jernvägen medför såsom
kommunikationsmedel. En annan socken åter, der man äfven ön¬
skar fä en jernväg, måste till äfventyrs sjelf bekosta dess anläg¬
gande och har derefter att för all framtid bestrida dess under¬
håll. Nu åsyftar man således, att den förra kommunen äfven
skulle få inkomst från staten, för att kommunen fått sin jernväg.
Kan detta vara rätt?
Det har talats om, att kommunerna skulle få ökade bördor der¬
igenom, att deras skolor och fattigvård skulle betungas. Detta kan
ju i viss mån vara sant med afseende på skolorna, men till dessa
erbållas ju bidrag från de personer, som bo inom kommunen, och
hvad fattigvården beträffar, tror jag, att staten pensionerar sina
tjensteman, så att den kommunala fattigvården härigenom skulle
föga betungas. Således synes mig detta skäl böra förfalla.
. Hvad industrien beträffar, kan ju det förevarande förslaget
möjligen ha skäl för sig, derest nemligen staten frambringar mer,
än den sjelf behöfver, och sålunda har någon inkomst af sin till¬
verkning. Men staten befinner sig ju i en särskild undantags¬
ställning. Den verkar ju för ett statsändamål, som är allmänt
och gemensamt för alla. Skulle då staten beskattas inom eu kom¬
mun, der han utöfvar en verksamhet till allas fördel? Nu kan
man såga, att denna verksamhet vållar utgifter för kommunen,
men jag hemställer till de herrar, som påstått detta, om icke kom¬
munen också har motsvarande förmåner. Jag anför som ett exem¬
pel Åkers krutbruk. Der samlas en mängd personer, och ortens
befolkning har der afsättning för sina produkter, på samma gång
som fyrktalet inom kommunen ökas. Jag tror icke, att man kan
anse en dylik anläggning vara särdeles betungande, om man ser
rätt på saken.
Hvad riksbanken beträffar, har herr von Friesen så tydligt
redogjort för förhålkndena med densamma, att det torde vara
bäst att lägga det skälet å sido. Denna bank verkar ju för ett
särskildt ändamål och tjenar, om jag så får säga, såsom förlags-
bank för öfriga banker, eller liksom posten tjenar allmänheten.
Derom torde _ alla kunna vara ense. Hvad beträffar motionärens
yttrande, att i Preussen statsbanken vore beskattad, har herr von
Friesen redan påpekat, att der finnes ingen statsbank, utan den
preussiska banken är en aktiebank. Icke heller detta resonne-
ment torde sålunda hålla streck.
Jag håller dessutom före, att de missförhållanden, som här
papekats och som af utskottet erkänts, komma att tagas under
ompröfning af den komité, som är tillsatt för att söka utreda, om
41 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
kommunalbeskattningen kan byggas på annan grund än bevill-
ningen m. m.
Då vi inom utskottet hyllat denna uppfattning, ha vi icke
kunnat tillstyrka motionärens framställning, utan hemstält om af-
slag å densamma, och får jag derför nu anhålla, att denna ut¬
skottets hemställan måtte af kammaren bifallas.
Herr Hedelius: Det har sagts, att hänsyn borde tagas till
de utgifter, som staten kan tillskynda en kommun genom att der
anlägga en jern vägsstation eller utöfva annan industriel verksam¬
het. Jag ber då få säga, att man också bör taga hänsyn till det
ökade värde, som staten tillför en kommun genom att derstädes
anlägga en jernvägsstation. Jag känner mer än en dylik kom¬
mun, och herrarne känna nog äfven flera sådana, der jordbruk,
vattenfall och andra egendomar mer än fördubblats i värde genom
en stations förläggande inom kommunen, som på detta sätt gjort
en högst betydlig vinst. Om man skulle göra upp debet och kre¬
dit mellan staten, såsom innehafvare af en viss jernvägsstation,
och den kommun, der stationen är belägen, samt dervid föra sta¬
ten till nackdel de förökade kostnader, som kommunen kan komma
att vidkännas på grund af statens mellankomst, och å andra sidan
föra staten till godo de förmåner, som beredts kommunen, så sy¬
nes det mig mycket sannolikt, att åtminstone .i en mängd fall
staten snarare skulle kunna göra anspråk på fordran än vara skyl¬
dig att lemna någon ersättning.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Fredholm: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att bemöta något af hvad herr Ohlsson från Yexiö hade att anföra.
Herr Ohlsson, som låtit anteckna, att han icke deltagit i ären¬
dets behandling inom lagutskottet, stälde sig emellertid på en
ståndpunkt, som icke skilde sig från lagutskottets, annat än så
till vida — såvidt jag kunde förstå — att han ännu kraftigare än
lagutskottet påyrkar, att staten icke bör deltaga i bestridandet af
de kommunala utgifterna.
Herr Ohlsson sade, att så som skatteväsendet nu är ordnadt,
skulle motionärens förslag vara reaktionärt, och han ville söka
visa detta detta genom att framhålla, att om staten skulle bi¬
draga till kommunernas utgifter på alla de ställen, der staten utöfvar
någon verksamhet, skulle det för staten i dess helhet medföra
ökade utgifter. För dessa ökade utgifter skulle staten nödgas be¬
reda sig ersättning genom större inkomster, och då inkomsterna
numera tillflyta staten hufvudsakligen på den indirekta beskatt¬
ningens väg, så skulle derigenom tungan på rikets inbyggare
ökas. Ja, må detta sista vara en sanning — deruti kan jag gifva
honom rätt — men icke mindre visst är, att denna statens skatte-
pligt till kommunerna för betäckandet af de utgifter, staten ådrager
dem, skulle borttaga mycket af den orättvisa, som nu existerar,
Ang. skyldig¬
het för staten
att till kom¬
mun erlägga
skatt för egen¬
dom och
rörelse.
(Forts.)
JNT:o 13. 42
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Ang. skyldig¬
het för staten
att till kom¬
mun erlägga
skatt för egen¬
dom och
rörelse.
(Forts.'
i det att somliga kommuner få bidraga till bestridande af stats¬
utgifterna mer än andra. Den orättvisan skulle förfalla.
För öfrigt skulle äfven en del af den med den indirekta be¬
skattningen förknippade orättvisa, som herr Ohlsson framhöll,
förfalla — något, som han sjelf medgaf — derest man ordnade
skatteväsendet efter moderna skatteprinciper. Dessa moderna
skatteprinciper äro ju i sjelfva verket inga andra, än att man i
första rummet skall grunda skattelagstiftningen på rättvisan, och
vidare att skatterna skola träffa alla samhällets individer efter¬
fika grunder i förhållande till hvars och ens skatteförmåga. Detta
är mycket enkla principer att ställa sig till efterrättelse, och
för min del har jag ingen anledning att icke antaga, att kom-
muualskattekomitén skall komma att ställa sig på den grunden.
I detta sammanhang ber jag få betona, att lika vigtigt som det
är, enligt min mening, för att skatterna icke skola vara tryckande,
att de icke äro stora, lika vigtigt är det också, att de blifva för¬
delade på ett rigtigt och rättvist sätt. Fördelningsprincipen är
lika stor och lika vigtig, kanske ännu mera betydelsefull än skat¬
ternas storlek.
Till att belysa detta ber jag få anföra, att man ju med fog
skulle kunna säga, att då staten betalar skatt till sig sjelf, är
detta en onödig omväg, eftersom staten då med ena handen gifver,
hvad den tager tillbaka med den andra, och det är mycket
mera plausibel att säga detta än att resonera såsom här skett
med afseende å statens bidrag till kommunalskatterna. — 1 och
för sig är tanken nog fullkomligt rigtig, men icke så med af¬
seende å konseqvenserna. Som bekant, betalar ju staten tull för
de varor, som för statens räkning införas i landet, och dessa tull-
afgifter inflyta åter i statens egen kassa, och detta kan man ju
anse ingenting annat vara än att flytta penningarne från ena
fickan till den andra. Men det vigtiga härvidlag är det, att om
staten skulle fritagas från att betala tull, så skulle i fråga om
statens beställningar landets egna näringsidkare med afseende på
dem komma i en ogynsammare ställning gent emot utländingar,
än som är fallet, om staten betalar tull. Detta är en ganska
vigtig konseqvens af att man tagen ut tullafgifter äfven af staten.
Likartade om äfven andra följder härflyta ur en tillämpning af
den rigtiga principen, att staten med afseende på kommunal-
beskattningen bör lika med andra bidraga till kommunernas utgifter.
Med afseende å hvad herr Redelius nämnde derom, att, med
tagen hänsyn till det ökade värde, som tillflyter en kommuns fa¬
stigheter derigenom, att en jernväg dragés fram genom densamma,
en jernväg icke bör skatta till kommunen, så ber jag att få på¬
peka, att det ena icke kan sägas med nödvändighet böra följa af
det andra. Ty det ökade värdet på fastigheterna kommer visser¬
ligen att för dem, som besitta egendom inom kommunen, medföra
en kapitaltillökning. Men en sådan en gång för alla några kom¬
munens medlemmar tillfallande kapitalvinst kan icke bereda kom¬
munernas öfriga medlemmar någon lindring i utgörandet af deras
43 N:o 13.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
kommunala utskylder, hvilka på grund af jernvägens tillkomst Ang. skyldig-
måhända komma att ökas. het för staten
att till kom-
.. . . mun erlägga
Ofverläggmngen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf skatt för egen-
herr vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets dom och
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den i
ämnet väckta motionen; och förklarade herr vice talmannen sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare
propositionen. Omröstning blef emellertid begärd och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voterings¬
proposition:
Den, som med afslag å hvad lagutskottet hemstält i föreva¬
rande utlåtande n:o BO bifaller den i ämnet väckta motionen, röstar
rörelse.
(Forts.)
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hem¬
ställan.
Omröstningen visade 75 ja, men 78 nej; och hade sålunda ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion om införande af bestäm¬
melse derom, att till justitieombudsman icke skulle kunna väljas
någon Konungens eller statens embetsman; och
n:o 2, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 96, 97
och 98 regeringsformen samt § 68 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
n:o 28, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige
i nämnda kontor;
u:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af jord från kyrkoherdebostället i Anundsjö församling; och
n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning och disposition af vissa delar af Åsele sockenskyrkplats;
N:o 13. 44
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
bevillningsutskottets betänkande
n:o 10, i anledning af väckt motion om tull å tack- och barlast-
jern samt skrot; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 31, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gäl¬
lande konkurslag, att borgenär förhindras att genom uppgifvande
af origtig fordran utöfva obehörigt inflytande på konkursförvalt¬
ningen ;
n:o 32, i anledning af väckt motion angående inskränkning uti
den lagstadgade annonseringen beträffande konkurser;
n:o 33, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande legostadga;
n:o 34, i anledning af väckta motioner angående ändring af
17 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straff¬
bestämmelser för vittnen, som utan laga förfall från rätten ute¬
blifva; och
n:o 35, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 § i för¬
ordningen om landsting den 21 mars 1862.
§ 5.
Justerades ytterligare ett protokollsutdrag.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr E. A. Zotterman u:
„ friherre G. G- B. Ceder ström
och „ C. Bydberg
under 5 dagar fr. o. m. den 3 dennes,
m II 6 It )! >! 9 !>
2 4
!> “ >1 )! )) ^ ))
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,40 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Fredagen den 4 Mara.
45 N:o 13.
Fredagen den 4 mars.
Kl. 1/2 3 e. m.
§ 1.
Justerades det i kammarens sammanträde den 25 nästlidne
februari förda protokoll.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. J. Christerson aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående statsanslag för utvidgande af
en skeppsdocka å Lindholmen vid Göteborg.
Hen kongl. propositionen bordlädes.
§ 3.
Till kammaren både inkommit följande sjukbetyg, som upp¬
lästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, Grosshand¬
laren Magnus Arhusiander sedan den 1 dennes och tills vidare, i
följd af ögonsjukdom, är förhindrad att bevista och deltaga i
kammarens arbeten, intygas härmed på heder och samvete.
Stockholm den 3 mars 1898.
Y. Ljungberg,
leg. läkare.
§ 4.
Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riks¬
dagens skrifvelser till Konungen; nemligen:
från statsutskottet:
n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jern vägstrafik;
n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
viljande af vissa förmåner för enskilda jern vägsanläggningar; samt
n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
godtgörelse till jernvägsstyrelsen för förskottsvis utgifven expro-
priationsersättning för viss vid Luleå—Gellivare-banan hörande
mark; samt
N:o 13. 46
Fredagen den 4 Mars.
från lagutskottet:
n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsöknings-
lagen och till lag angående ändrad lydelse af 10 § 4 mom. i för¬
ordningen om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 10 augusti 1877;
n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken;
n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande tillägg till 15 kap. 18 § kyrkolagen;
n:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till erhållande af kyrklig vigsel i visst fall;
n:o 10, i anledning af Kongl Maj:ts proposition med förslag
till lag om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap;
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen;
n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinders¬
löshet till äktenskap;
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse af § 24 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 samt af § 26 i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1883;
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lagar angående ändring i vissa delar af förordningarna om
kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om
landsting den 21 mars 1862 samt af förordningen om kommunal¬
styrelse i Stockholm den 23 maj 1862; samt
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum
lyder enligt förordningen den 2 december 1892;
äfvensom statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 19, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse till jernvägssty-
relsen för förskottsvis utgifven expropriationsersättning för viss
till Luleå—Grellivare-banan hörande mark.
§ 5.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet
bordlagda proposition angående anvisande af medel till odlings-
lånefonden, beslöt kammaren öfverlemna densamma till behand¬
ling af statsutskottet.
Fredagen den 4 Mars. 47 S;o 13.
§ 6.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 1 och 2.
Vid föredragning dernäst af statsutskottets utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde huf-
vudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet, begärdes
ordet af
Herr vice talmannen Swartling, hvilken yttrade: Herr tal¬
man! På samma gång jag anhåller, att detta ärende måtte
ytterligare bordläggas, tillåter jag mig hemställa, att detsamma
måtte å morgondagens föredragningslista sättas främst bland två
gånger bordlagda ärenden.
Jemte det utlåtandet å nyo bordlädes, biföll kammaren den
af herr vice talmannen gjorda hemställan.
Föredrogs vidare och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 28, 29 och 30;
bevillningsutskottets betänkande n:o 10; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 31, 32, 33, 34 och 35.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 36, i
anledning af väckt motion om utarbetande af en arrendelag.
§ 8.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr G. Sandquist
under 14 dagar fr. o. m. den 9 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,si e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.