Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
1
IT:© 74.
Af herr G. A. E. Kronlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag i fråga om
dels inskränktare användning af kortvariga .frihetsstraff,
dels ock om deras utbytande mot lämpligare straffmedel.
Det torde vara en allmänt känd företeelse inom kriminalstatistikens
område, att antalet af ringare brott och förseelser synnerligast mot all¬
männa strafflagen årligen i hög grad tillväxer.
Såsom det motionen vidfogade utdrag ur Sveriges officiella statistik
rörande rättsväsendet utvisar, utgjorde antalet af ringare brott och för¬
seelser mot strafflagen år 1880 83,490, under det att dessa för 1895
uppgingo till 45,959, således en tillväxt under 15 år af nära 12,500.
Af dessa utgöra sorgligt nog, trots nykterhetsrörelsens energiska verk¬
samhet, fylleriförseelserna lejonparten; dessa uppgingo nemligen år 1880
till 19,355 och år 1895 till 28,410, således en ökning af öfver 9,000.
Orsaken till denna nu påpekade företeelse torde väl få sökas uti
flera omständigheter såsom de större städernas snabba tillväxt genom in¬
vandring från landsbygden af oroliga, odisciplinerade element, en mera vak¬
sam, energisk åklagarecorps samt slutligen och ej minst uti den bristande
effektivitet som vidlåder de för förseelserna stadgade bestämmelser.
Ringare brott och förseelser mot strafflagen liksom också förbrytelser
mot ordningsstadgar och lagar rörande rikets hushållning och dylikt för¬
sonas i allmänhet med böter eller kortare fängelsestraff. Statistiken vi¬
sar sålunda, att år 1880, då hela antalet nyssnämnda brott m. m. uppgick
till 58,542 dömdes för sådane 506 personer till fängelse och 53,902 perso-
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Häft. (N:is 74, 75.) 1
g
,Motioner i Andra' Kammaren, N:o 74.
ner till böter och att år 1895 antalet sådana brott m. m. utgjorde
66,111 samt till fängelse och böter dömda personer respektive 636 och
58,885.
Då emellertid den samhällsklass, hvarur dessa till böter dömda per¬
soner mest rekryteras, vanligen är i sådan ekonomisk ställning, att de an¬
tingen oftast helt och hållet sakna tillgångar till böternas gäldande eller
ock att böterna ej författningsenligt kunna hos dem exekutivt uttagas, i
hvilket senare fall det blir beroende af deras egen goda vilja att gälda
böterna, utgör fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff vanligen det surro¬
gat på straff som träder i böternas ställe.
Af statistiken synes jemväl i huru oroväckande hög grad användnin¬
gen af fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff tilltager inom fångvårds-
väsehdet. Under det att år 1883 eller året före afskaffande af vatten-
.öch brödstraffet antalet bötesfångar, som undergingo förvandlingsstraff,
uppgick till 10,047, hade detta antal år 1894 vuxit till 15,659 eller
med öfver femtio procent.
Erfarenheten på detta område visar också att dessa förvandlingsstraff
äro af en mycket kortvarig beskaffenhet. Af t. ex. under år 1895 verk-
stälda 15,389 förvandlingsstraff, bestodo 6,004 sådana i 3 å 4 dagars
fängelse, 5,102 i 5 å 6 dagars fängelse, 1,142 i 7 dagars och 2,606 i 8
å 14 dagars samt endast 535 uti öfver 14 dagars fängelse.
Det är sålunda hufvudsakligen de ringare, obetydliga förseelserna,
sådana som sonas med 5 till 30 kronors böter, hvilka drabbas af förvand-
lingsstraffet,
Betraktar man arten af dylika förseelser torde många af dessa vara
af temligen oskyldig beskaffenhet, t. ex. öfverträdelser af polisföreskrifter
rörande allmänna ordningen, renlighet, helsovård och dylikt; andra åter,
ehuru utgörande förseelser mot strafflagen, kunna ofta härledas af oför¬
stånd, öfverilning, ungdomligt lättsinne eller dylikt, och behöfva sålunda
ej förråda någon brottslighet i viljan. En stor grupp af bötesfångar lä¬
rer vara sådana som försummat inställa sig vid beväringsmönstringarna
eller inskrifningsförrättningarna. Dessas utbildning till fosterlandets för¬
svar föregås sålunda af ett kortare frihetsstraff. En annan och troligen
den största gruppen bötesfångar utgöres af för fylleri dömda personer,
bland hvilka man naturligtvis finner såväl sådana som äro hemfallna
åt dryckenskapslasten, och hvilka till följd häraf äro att betrakta såsom
ständiga poliskunder, som ock sådana hvilka af en eller annan olycklig
tillfällighet iråkat berörda förseelse.
:
. i
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
3
Emot alla desssa små förseelser och på alla dessa grupper af bötes-
fångar användes nu det kortvariga fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff,
utan hänsyn till förseelsens art och innebörd, utan afseende på den döm-i
des individualitet, hans ålder in. m. -i
Förvandlingsstraffet drabbar utan åtskilnad ynglingen-nybörjaren och
vane-förbrytåren, drabbar likaväl den som försummat betala hundskatt
som den hvilken begått bedrägeri eller föröfvat snatteri.
Sammanförandet af dessa båda senare, som jag anfört såsom exem¬
pel, inom fängelsets murar gör fängelsestraffet till en oförtjent skam för
den förre, men förtager deremot så att säga skammen af straffet för den
senare, hvarigenom sålunda fängelsestraffet kommer att verka demorali¬
serande på dem båda.
Utom det att det ovilkorligen måste framstå såsom en orättvisa från
samhällets sida, att den obemediade till böter dömde drabbas af fängelse¬
straffet, under det att den mera bemedlade genom att betala honom
ådömda böter undgår fängelsestraffet eller så att säga friköper sig der¬
ifrån, är det än ytterligare ur andra synpunkter olämpligheten af detta
straff framträder. ■ * '
Såsom jag förut sökt påvisa, gifver erfarenheten vid handen, att de
korta fängelsestraffen på 3 till 7 dagar äro såsom förvandlingsstraff de
vanligaste. 11 • k':.> >■- 1 ': : ‘:: -1
Med hänsyn till fängelsets uppgift att uppfostra och förbättra för¬
brytaren, är det ju alldeles tydligt, att det kortvariga fängelsestraffet helt
och hållet förfelar sitt ändamål, liksom detta ej heller kan anses förden
dömde innebära ett verkligt strafflidande och således icke verka afskräc¬
kande, något som eljest måste anses ligga i frihetens förlust och den iso¬
lering, hvari fången under vistelsen i fängelset blifvit försatt.
Att chefen för fångvårdsstyrelsen redan länge haft uppmärksamheten
fästad på dessa förhållanden, framgår af tvenne till Kongl. Maj:t aflåtna
skrifvelser, den ena af den 24 februari 1889 och den andra af den 16
juni 1896, hvari just framhållas de med nämnda straff förenade olägen¬
heter, i det att bland annat i senare skrifvelsen säges:
»Den fysiska vård, fängelset lemnar och måste lemna den på längre
tid dömde enrumsfången, med hänsyn till hvilken fängelseordningen är
bestämd, kommer emellertid äfven bötesfången till del, hvilken sålunda
åtnjuter de fördelar, fångvården i penitentiärt intresse bereder fången på
längre tid, ffutan fatt dock' bötesfången vinner någon erfarenhet af det
strafflidande enrumsfängelset för den senare medför, ett förhållande, som
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
väl gör sig i någon mån gällande äfven i fråga om andra kortvariga fri¬
hetsstraff, men naturligtvis i alldeles öfvervägande grad hvad angår bötes-
förvandlingsstraffen. Hvarje år utgå från fängelserna rundt omkring i
landet tusental, som öfver allt sprida sin uppfattning af fängelsestraffet,
sådant det enligt deras egen erfarenhet visat sig vara; det har bestått i
åliggandet att underkasta sig rengöring genom ett varmt bad och iföring
af en snygg drägt, samt att vederbörligt antal dagar vistas i enrum eller
utföra några handräckningssysslor inom fängelset, mot åtnjutande af dess
väl tillredda och fullt tillräckliga kost. Ett straff utan förbindelse med
något strafflidande kan tydligtvis icke längre upprätthålla någon straffbot;
folkupplysningen finner det snart öfvervägande löjligt, och inför denna
åskådning försvinner så småningom äfven den känsla af skam, som i all¬
mänhet åtföljer undergåendet af någon bestraffning. Häraf blir åter en
följd, att allt flera underlåta att betala dem ådömda böter, hvilka såle¬
des, till stor kostnad för staten, måste aftjenas genom förvandlingsstraff i
fängelserna; och styrelsen torde knappast misstaga sig i sin förmodan, att
uppfattningen om en den bötesdömde tillkommande rätt att välja emellan
böternas gäldande och förvandlingsstraffet, alldeles oberoende af hans för¬
måga att gälda böterna, förefinnes och i praxis tillämpas vida allmännare
än hvad som af de till styrelsens kännedom komna särskilda fall må
kunna framgå.»
Uti fångvårdsstyrelsens embetsberättelse för år 1895 förekomma yttran¬
den af fängelsepredikanterna, som ytterligare tjena till att belysa frågan:
»Icke mindre än omkring en tredjedel af samtliga nykomna fångar
under året», säger predikanten vid länsfängelset i Kristianstad, »hafva vid
detta fängelse varit bötessittare, som under 564 dagar aftjenat 3,500 kro¬
nor ådömda böter. Och granskar man närmare denna grupp af fångar,
så finner man, att största antalet af dem, eller omkring 33 %, äro så¬
dana, som blifvit dömda för fylleri i förening med oljud, våld eller miss¬
handel.
Dessa äro de, som visa den största likgiltigheten för fängelset och
mest bidraga till att slappa respekten för detsamma.
De anse fängelset hardt när som sin rekreationsort, dit de då och
då behöfva komma, för att under en eller annan vecka få sin af sup-
ning, vanvård och svält förstörda kropp upphjelpt. Många af dem hafva
det aldrig så bra, hvad angår kost, renlighet och sängplats, som då de
äro på fängelset.
Att då och då få utbyta landsvägsgropen eller rännstenen mot en
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
5
ordentlig säng kan för dem icke vara annat än en förmån. Fyllbultar
borde i sanning genom lämplig omvexling mellan vanlig fångkost samt
vatten och bröd få en erfarenhet af, att fängelset icke är en sanitets-
inrättning, dit man endast genom lagöfverträdelse kan vinna inträde, utan
att det är en straffanstalt för lagöfverträdelse. Den dernäst största grup¬
pen af bötesfångar, eller omkring 20 %, äro sådana, som för uraktlåtenhet
att inställa sig vid domstol blifvit dömda till böter. Beträffande bevä-
ringsmännen är det icke alltid likgiltighet eller trots att ställa sig bestå¬
ende lag till efterrättelse, som varit orsaken till deras uteblifvande, utan
några hafva nog velat åtlyda förordningarne, men sådana skäl hafva varit
för handen, att de icke ansett sig kunna. Om de känt bestämmelserna
och förstått att göra anhållan om uppskof ett eller annat år, hade sådant
tvifvelsutan dem beviljats. Nu hafva de i stället i sin okunnighet med
fars och mors samtycke helt enkelt valt att uteblifva och underkasta sig
påföljderna. Man har i hemmet diskuterat fängelsefrågan och gjort sig
förtrogen med att i fängelset aftjena böterna, men att få i hemmen under¬
handla om att taga fängelse för böter, kan icke annat än bidraga till
att minska respekten för fängelset.
Somliga af de öfriga bötesfångarne hafva låtit förstå, att de nog
orkat med att betala böterna, men hafva ansett det förmånligare att
genom fängelse blifva dem qvitt. Kortligen, man finner inom alla de
olika grupperna af bötesfångar den tanken förherskande, att fängelsestraff
är en dem gifven förmån, af hvilken de böra göra bruk. För fängelset
hafva de förlorat all respekt.»
»Ett stort antal af fångpersonalen», yttrar predikanten vid Malmö
länsfängelse, »hafva varit bötesfångar. Endast bötesfångar hafva varit
517 män och 23 qvinnor......nästan utan undantag hafva de blifvit
dömda för fylleri, oljud och våldsamt motstånd mot polis. Få af dem
hafva stannat mer än 15 dagar. De flesta stanna 5 ä 6 dagar i sänder.
Respekten för fängelsen torde ej vara större, än att de skulle anse det
som en stor olycka, om de händelsevis hade pengar till böternas beta¬
lande. Vida beqvämare är det då att få ett par hvilodagar i fängelset.»
Äfven inom utlandet har frågan om de kortvariga fängelsestraffens
användning blifvit föremål för uppmärksamhet från lagstiftarne och i
fångvårdsväsendet praktiskt erfarne män.
Angående dessa straff och med särskild hänsyn till förvandlings-
straffen yttrade chefen för Belgiens fångvård vid internationella krimina-
listföreningens årsmöte i Brtissel 1889:
6
Motioner i Andra Kammaren, N’o 74.
»Erfarenheten synes hafva ådagalagt, att dessa straff verka antingen
för litet eller för mycket. För recidivister är några dagars, till och med
några veckors förlust af friheten en löjlighet såsom straff. Det är hvar¬
ken repressivt eller uppfostrande, hvarken afskräckande eller förbättrande.
För nybörjarne åter är det en allvarsam sak. Då det gäller en person,
som för första gången straffas för en obetydlig förseelse, är det korta
fängelsestraffet ej allenast onyttigt, utan genomgående skadligt. Det ned¬
sätter den hederlige mannen i egna och andras ögon, försvagar hans
känsla af egen värdighet och hans moraliska spänstighet. Efter under¬
gånget straff återvänder han till sitt hem vanärad, stundom kan han ej
mera finna sitt lefvebröd, han har förlorat sin plats på verkstaden, eller
hafva kunderna öfvergifva honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i
arbetets regelbundenhet, endast denna gör det möjligt för honom att spara.
Dömes han nu till fängelse, rubbas alla vilkoren för hans existens; från
denna stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet. Modlöshet inställer sig,
och han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande
plan, som leder till lösdrifveri och tjufnadsbrott; han har fastnat i fängelse¬
maskineriets kuggverk och kommer ej lös.
Men fängelset verkar icke allenast förstörande på individerna; det
bringar ej mindre förderf i socialt hänseende. Man måste sätta sig in i
de känslor och föreställningar, som derifrån studsa öfver till de lägre
klasserna, de tankar straffet hos dem väcker, det omedvetna intryck, som
deraf hos dem framkallas. Då arbetaren dömes till fängelse, föres han
från sin dåliga och ofta osunda bostad till en snygg och ljus cell, som
uppvärmes eller luftas allt efter omständigheterna, han får der bättre
föda än i hemmet, hans hvila är mera ostörd, han får arbete och betal¬
ning för sitt arbete, böcker, sjukvård o. s. v. Man kan icke tänka sig
annat, än att, då fången kommer på fri fot, han skall i samtal med sina
kamrater utbreda den föreställningen, att fängelset är en särdeles ange-
nära vistelseort. Straffsystemet är derigenom undergräfdt, dess moraliska
och afskräckande verkan upphäfd.
Det öfverdrifna användandet af kortvariga fängelsestraff inverkar
“o
äfven högst menligt på fängelseförvaltningen. Cellfängelserna med deras
stora anläggningskostnader och dyrbara apparat äro organiserade för att
till förbättring emottaga en ständig besättning af brottslingar, som der
tillbringa en någorlunda lång tid, och ingalunda för en kundkrets, som
kommer och går, fordrar ständig uppassning och lägger stora hinder i
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74,
7
vägen för fångvårdstjenstens ordnade gång. De kortvariga fängelsestraffen
ålägga fångvårdspersonalen en lika tung som onyttig börda.»
I sammanhang med frågan om olämpligheten af de kortvariga fängelse¬
straffen och önskvärdheten af att inskränka desaramas användning, upp¬
ställer sig också spörsmålet om åstadkommandet af ett mera effektivt och
ett mindre moraliskt förderfligt straffmedel än dessa. Såsom sådant fram¬
ställer sig i första rummet vilkorlig straffdom, som nu mera blifvit upp¬
tagen i den positiva lagstiftningen inom flere af såväl inom- som utom¬
europeiska länder och i andra åter är föremål för lagförslag. Påpekande
ett yttrande af Meyhew: »Främsta grundsatsen för en upplyst straffrätt
är att hellre söka så länge som möjligt hålla folket ifrån fängelserna än
att der spärra in dem för de mest obetydliga förseelser», framhåller
chefen för fångvårdsstyrelsen i ofvan nämnda skrifvelse af den 24 febru¬
ari 1889 i fråga om ovilkorlig straffdom, bland annat: »Erfarenhen har
nemligen ofta visat, att ehuru en första lagöfverträdelse begåtts mera af
oförstånd eller i öfverdåd och lättsinne än af verkligen ond och brottslig
vilja, så har dock den straffade än i följd af upprörd och förbittrad stäm¬
ning öfver det straff, hvilket för honom ter sig såsom er. orättvisa, än
tillbakastött af andras föraktliga yttranden eller kränkande omdömen, än
åter i följd af de yttre förhållanden, i hvilka han såsom straffad blifvit
försatt, föranledts att fullfölja den olycksväg, på hvilken han slagit in,
och slutligen rent af gått förlorad, änskönt, menskligt att döma, denna
sorgliga bana aldrig behöft ifrågakomma, der blott första steget undvi¬
kits eller han i tid kunnat återföras till rätt väg. För att befrämja en
sådan återgång, har man anlitat de utvägar, hvilka angifvas af såväl det
vilkorliga domfällandet som ock varningsdomen. Man har i sådant syfte,
beträffande den förstnämnda metoden, stadgat, att om någon, som för
första gången dömes, kännes skyldig till straff ej öfverstigande viss tid,
må domstolen vara berättigad att bestämma, det med domens verkstäl¬
lande må anstå viss tidslängd, hvars maximum lag föreskrifver; har vid
den bestämda tidens förlopp ingen ny dom ågått den sålunda dömde, är
den första att anse såsom förfallen. I händelse deremot ny dom träffat
honom, sammanlägges den förra med den senare och båda verkställas. . . .
Och utan all tvekan torde böra erkännas, att varningsdom och vilkorligt
domfällande säkerligen hafva sin betydelsefullaste användning med hänsyn
till desse unge anklagade, för hvilka hvad som i går var ett pojkstreck
i dag blifvit en förbrytelse, utan att de sjelfve undergått den förändring
eller hunnit den utveckling, som skulle kunnat åvägabringa någon ändring
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
i deras egen uppfattning af gerningen eller något allvarligare öfvervä¬
gande deraf, innan den begicks. Det torde ock höra erinras, att vår så¬
väl kyrkliga som administrativa rätt sedan långt tillbaka känt och an-
vändt varningen såsom en sjelfständig straffdom i fråga om mindre för¬
seelser.»
Såväl inom internationella kriminalistföreningen, hvartill räkna sig
många af rättsvetenskapens frejdade namn och som på sitt program upp¬
stad, bland annat, att frihetsstraff af kort varaktighet kunna och böra er¬
sättas af andra lika verksamma straffmedel, som äfven på nordiska jurist¬
mötet i Stockholm 1896 har frågan om vilkorlig straffdom utförligt och
uttömmande debatterats, hvarom jag hänvisar till dels en uppsats af pre¬
sidenten Staöl von Holstein i Holms juridiska arkiv för år 1889 och dels
juristmötets tryckta förhandlingar.
Chefen för fångvårdsväsendet i Belgien, der, som bekant, en lag om
vilkorlig straffdom är gällande sedan 10 år tillbaka, rekommenderar denna
lag på det varmaste till efterföljd: »Hotet om verkställighet», säger han,
»i händelse af återfall vore en vida starkare tygel på brottsligheten än
det verkstälda straffet. Sjelfva domen vore tillräckligt repressiv emot
ringare bedrägerier, obetydliga tjufnadsbrott, våldsamheter och injurier
och saknade ej heller preventiv verkan emot personer, som ännu bure
fruktan för att stå tilltalade inför domstol. Lagen vore ett korrektiv
emot öfverdrifterna i ett straffsystem, hvars resultat vore att fylla fängel¬
serna med en hop menniskor, som hastigt passerade dem, ofta till ohjelp¬
lig skada för deras egen framtid, alltid utan något gagn för samhället.
Det vore visserligen sant, att rättigheten till verkställighetens uppskju¬
tande stälde stora anspråk på domarens initiativ och samvetsgrannhet och
tvunge honom att noga skilja emellan dem, för hvilka metoden passade,
och dem, för hvilka densamma vore olämplig; men uppgiften stode i öfver¬
ensstämmelse med domarens naturliga verksamhet och höjde hans ställ¬
ning såsom samhällets representant. Men i synnerhet framhåller sist sagde
fångvårdschef, att bland alla de olika medel, som blifvit föreslagna till
inskränkning i användandet af de gagnlösa och skadliga fängelsestraffen
af kort varaktighet, vore det vilkorliga domfällandet det enda praktiska.»
Inom utlandet är, såsom jag förut påpekat, denna reform redan ge¬
nomförd i flere länder, nemligen England 1879, Belgien 1888, Frankrike
1891, Preussen 1895, Sachsen samma år, Portugal 1893, Norge 1894,
Luxemburg 1892, Neuchatel 1891, Genéve 1892 samt flere utomeuropeiska
länder.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74. f)
Dessutom är reformen föremål för lagförslag inom Österrike, Ungern,
Italien, Schweiz med flere länder.
Enligt den norska lagen om vilkorlig straffdom kan, när straff, som
domstolen ådömer, är böter eller fängelse och då särskildt förmildrande
omständigheter föreligga, i domen bestämmas, att straffets fullbordan skall
under vissa vilkor anstå. Domstolen har dervid att taga hänsyn till den
skyldiges ålder och föregående vandel, till förbrytelsens obetydliga be¬
skaffenhet, de synnerligt förmildrande omständigheter, hvarunder den blef
begången, äfvensom att den skyldige har afgifvit eu fullständig och upp-
rigtig bekännelse och erbjudit den kränkte målseganden den upprättelse
och ersättning, hvarpå denne har anspråk, eller förklarat sig beredd att
efter förmåga gifva sådan ersättning.
Föröfvar nu icke den dömde under de tre närmaste åren efter domens
afkunnande någon uppsåtlig förbrytelse, hvarför han lagföres och ådömes
fängelse eller högre straff, betraktas straffet såsom utståndet i och med
domens afkunnande.
Närmare föreskrifter lernnas vidare i lagen huru med en vilkorligt
domfäld skall förfaras, om han under dessa tre år föröfvar andra förbry¬
telser än nu nämnda, eller om han före vilkorliga domen föröfvat något
brott, hvarför han åtalas, eller underlåter till målseganden inom derför
bestämd tid gifva ersättning m. in.
Vilkorlig dom är liksom vilkorlig frigifning så att säga ett försök
från samhällets sida att genom en vädjan till hans ambition återupprätta
den fallne; och att denna vädjan i många fall ej är fruktlös, visar erfa¬
renheten inom de länder, der reformen är genomförd. De motionen bi¬
fogade statistiska uppgifterna angående de hittills vunna resultaten af den
vilkorliga straffdomen synas vittna fördelaktigt om dess användning.
Dess praktiska fördelar sammanfattades af den norska föredraganden
å nordiska juristmötet i följande ord:
»Vilkorlig dorn är ett godt för förbrytaren icke blott derför, att den
sparar honom från skam och olycka, utan också derför, att den underlättar
honom i hans sträfvande att resa sig efter sitt fall; den är ett godt för hans
närmaste, som i många fall räddas från att blifva utsatt för bekymmer och
nöd; den är ett godt för den förnärmade, som ofta vet, att den skall få sitt för¬
lorade ersatt; den är ett godt för hela samhället, som icke blott undgår utgif¬
ter för fångvården och kraf på fattigvårdsunderstöd, utan också får nyttiga
medlemmar af dem, Indika eljest skulle hafva blifvit vane-förbrytare; den är
slutligen ett godt för oss jurister. Det lins väl knapt någon domare, som
Bih. till Iliks. Prut. 1898. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
icke under sin tjensteutöfning ofta har önskat, att han kunde underlåta
att straffa, i känslan deraf att straffet kan få så vidt gående följder för
förbrytaren och hans familj, att det icke blir någon rimlig proportion
mellan brottet och straffet. För honom blir i dylika fall den vilkorliga
straffdomen en stor hjelp. Han tvingas ej längre att beröfva hustru och
barn sin försörjare, han blir i tillfälle att gifva förbrytaren en utväg att
undgå straff, om han för framtiden vill föra ett hederligt lif.»
Ehuru vilkorlig dom sålunda innebär obetingade fördelar, som tala
för dess införande i vår lagstiftning, kan den vilkorliga domen dock ej
i alla fall af ringare och obetydliga förseelser och under alla omständig¬
heter såsom straffmedel ersätta de kortvariga frihetsstraffen.
I fråga om vane-förbrytaren, den åt dryckenskapen hemfallne, den
genom vanvårdad uppfostran och dåliga inflytelser missrigtade ungdomen,
lärer nog ej den vilkorliga straffdomen vara något effektivt straffmedel
till förekommande af upprepade förbrytelser, liksom ej heller en sådan
dom torde kunna anses lämplig i fråga om mångahanda slags förseelser
mot administrativa författningar, mot rättegångsordningen m. m., t. ex.
utevaro från beväringsmönstring och inskrifningsförrättningar m. in., ute¬
blifvande såsom part eller vittne.
I omsorgen om vanvårdad och vanartig ungdom och dess återförande till
samhällsnyttiga individer har samhället utan tvifvel en stor och vigtig pligt
att fylla, och frågan derom har ju redan blifvit föremål för förberedande
åtgärder från Kongl. Maj:ts sida.
Fylleriförseelsernas oerhörda tillväxt inom samhället torde påkalla
en allvarlig undersökning rörande sättet att förekomma dem eller ned¬
bringa antalet deraf.
Resultaten af bötesstraffen och de korta frihetsstraffen torde beträf¬
fande den åt rusdryckerna hemfallna individen, den oförbätterliga drin¬
karen vara alldeles betydelselösa, något hvarom också fångvårdspersonalen
synes hafva eu allmän erfarenhet. Har drinkaren en gång kommit in
på rusdryckernas förderfliga stråt, afskräcker ej några dagars fängelse
honom från att, lössläppt, fortsätta på samma stråt. Han är hemfallen
under en sjukdom, som endast såsom sådan torde kunna häfvas.
Insättandet af en sådan person, som genom upprepade fylleriförseelser
visat sig vara hemfallen åt dryckenskapen, å för ändamålet inrättade drin¬
kareasyler, hvartill måhända städerna skulle vara villiga använda en del
af sin vinst på bränvinsförsäljningen, torde vara enda möjligheten att
rädda denna person från fysisk och moralisk undergång och bevara honom
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
11
åt samhället. I fråga om de förseelser, som bestå i utevaro från bevä-
ringsmönstring och inskrifningsförrättningar m. m., tillåter jag mig anföra
ett uttalande af chefen för fångvårdsstyrelsen i skrifvelsen den 24 februari
1889: »Enligt infordrade uppgifter», säger han, »hafva i följd af uteblif¬
vande från beväringsmönstringar, inskrifningsförrättningar m. m. jemlikt
vämpligtslagen den 5 juni 1885 ådömda böter i fängelserna aftjenats år
1887 af 481, år 1888 af 1,804 och år 1889 af 1,060 ynglingar. Under
sagda trenne år hafva således 2,845 värnpligtige varit för böters aftje¬
nande inspärrade i rikets fängelser. Att fångvården under de tre till fem
dagar deras vistelse i fängelserna varar skulle kunna varaktigt påverka
deras pligtbegrepp, är föga troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl
lämpar sig för lifvande af deras fosterlandskärlek; men det kan möjligen
befaras, att fängelseminnen i andra afseenden göra mera varaktiga lika¬
som ock i olika rigtningar mindre förmånliga intryck på de ungas sinnen.
Derest icke de för ifrågavarande försummelse ådömda böter kunna aftje-
nas i särskilda militärarrester, förefaller det mig såsom väl värdt att öfver¬
väga, huruvida icke påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i ut¬
sträckta skyldigheter inom värnpligtsområdet, vare sig genom förlängd tjenste¬
tid eller annorledes, hellre än att fortfarande låta, på sätt nu eger rum,
fängelserna blifva för en stor del af den värnpligtiga ungdomen ett slags
förskolor för dess utbildning till fosterlandets försvar.»
En mängd förseelser återstår, dock alltid, emot hvilka de nu före¬
slagna åtgärderna icke lämpligen kunna användas och der sålunda endast
bötes- och förvandlingsstraffen finnas till hands. Att förvandlingsstraffen
till följd af sin kortvarighet ej kunna fylla den sida af straffets ändamål,
som är att förbättra den dömde, torde vara otvifvelaktigt och har jag
redan sökt framhålla.
Af samma orsak och med hänsyn till det sätt, hvarpå förvandlings¬
straffen äro anordnade, kännas de för denne ej såsom något strafflidande
och utgöra derför ej något afskräckande moment, hvarken för den dömde
eller omgifningen.
Der sålunda med hänsyn dertill, att en förseelse ej kan eller bör af
staten lemnas helt och hållet ostraffad, de kortvariga frihetsstraffen måste
såsom förvandlingsstraff användas, kan ifrågasättas, huruvida dessa icke
böra gifvas en mera skärpt form än för närvarande.
Det måste förefalla absurdt, att staten skall låta hemta en bötesfånge
med fångskjuts ofta långa vägar för att derefter insätta honom tre å sex
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
dagars tid i ett förvaringsrum, der han i vanliga fall har det i alla af-
seenden bättre än i det fria tillståndet.
Statistiken visar också, såsom jag förut framhållit, att sedan vatten-
och brödstraffet 1884 afskaffades, har antalet bötesfångar, som undergått
förvandlingssraff, ökats under 10 år från 10,047 till 15,659. Under 1895
inforslades 11,041 fångar, hvaraf nära hälften eller 5,002 personer voro
bötesfångar.
Af till fångtransporten samma år använda statsmedel, 249,894 kr. 38
öre, åtgingo icke mindre än 79,284 kr. 26 öre till transport af bötesfångar,
af hvilka de flesta, såsom jag påpekat, undergått 3 till 6 dagars fängelse.
Vatten- och brödstraffet, tillämpadt under längre tid eller under i
öfrigt sådana förhållanden, att den dertill dömde kan få fysiskt men deraf,
måste naturligtvis anses absolut förkastligt, men synes deremot i förening
med de kortaste förvandlingsstraffen, till exempel 3 till 6 dagar, der sådana
nödvändigtvis måste ega rum, egnadt att bibringa dessa straff egenskap
af ett verkligt strafflidande och således kunna gifva de nuvarande kort¬
variga frihetsstraffen något afskräckande moment, som de nu sakna.
Tillämpadt på endast dessa nämnda korta förvandlingsstraff och allenast
i sådana fall, der vilkorlig straffdom eller annan mildare straffart icke kunde
ifrågakomma, skulle vatten- och brödstraffet träffa en hel mängd små förseel¬
ser, hvilkas begående och upprepande nog ofta kan härledas från likgiltighet
och liknöjdhet för bestående straffbestämmelser och mången gång blott utgöra
ett förhånande af dessa.
Hvad slutligen beträffar de längre, för höga bötesbelopp ådömda för¬
vandlingsstraff, kan möjligen föreslås dessas utbytande mot annan lämp¬
ligare straffart, till exempel tvångsarbete, såsom inom de tyska, franska och
schweiziska lagstiftningarna, hvilken straffart dock mötes af starkt vägande
motskäl.
I detta afseende framhåller presidenten Staöl von Holstein i sin upp¬
sats i Holms juridiska arkiv 1889 om nya straffrättsfrågor följande:
»Till sin natur ett förmögenhetsstraff synes teoretiskt sedt denna
straffart visserligen lämplig såsom förvandlingsstraff; men ur praktisk syn¬
punkt möter den stora betänkligheter. Det är nemligen endast det rena
kroppsarbetet, som kan efter dagsverkspris uppskattas i penningar — och
sålunda lemna en fast förvandlingsnorm. Så snart ett intellektuelt mo¬
ment ger arbetet ett högre värde, blir det icke vidare kommensurabelt
med det råa dagsverket. Böters aftjenande genom arbete kan således icke
erhålla allmän användning, men måste i alla händelser inskränkas till en
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
13
viss samhällsklass. Emot denna betänklighet uppställes nu icke utan skäl
den anmärkningen, att det är just inom denna samma klass af kropps¬
arbetare, som oförmågan att betala böter oftast förekommer, och att tvångs¬
arbetet sålunda, om icke uteslutande, dock i de flesta förvandlingsfall skulle
komma till användande. Detta medgifvet, återstår dock svårigheten att
på alla platser, der sådant erfordras, och i mån af behof bereda tillfälle
för tvångsdagsverkenas utgörande. Äfven om man icke har något att in¬
vända emot, att den ådömda arbetsskyldigheten kan få stå inne någon
tid i afvaktan på lämpligt tillfälle att få använda densamma, och äfven
om staten, såsom föreslaget blifvit, skulle mot ersättning af vederbörande
kommun åt denna öfverlemna rättigheten att tillgodogöra sig tvångsdags-
verkena, så lärer det dock till sist blifva helt och hållet beroende af
lokala förhållanden, om tvångsarbetet såsom förvandlingsstraff kan blifva
effektivt utan att urarta till skamstraff eller slafveri af skadligare verkan
än fängelsestraffet, Denna fråga behandlades på fångvårdskongressen i
Rom år 1885 utan resultat och qvarstår på dagordningen för fångvårds¬
kongressen i Petersburg sommaren 1890.»
Härmed har jag antydningsvis sökt påvisa några af de utvägar, som
torde förefinnas, till afhjelpande af de påpekade missförhållandena.
Då emellertid frågan om inskränkning i användningen af de kort¬
variga frihetsstraffen och deras ersättande, såvidt möjligt är, af andra
lämpligare straffmedel synes mig vara af en utomordentligt stor både
social och ekonomisk betydelse, men några reformer i dessa hänseenden
ej utan föregående omsorgsfull och grundlig pröfning från sakkunnigt håll
torde kunna praktiskt realiseras, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida och i hvad mån de kortvariga frihetsstraffen
och särskildt de s. k. förvandlingsstraffen må kunna
dels till sin användning inskränkas och dels utbytas
mot andra lämpligare straffmedel, samt derefter låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nö¬
diga reformer i gällande lag uti nu angifna syften.
Stockholm den 25 januari 1898.
Georg Kronlund.
I motionens syfte instämmer
O. Anderson.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
Bil, 1.
Några statistiska uppgifter rörande vilkorlig dom, hemtade
ur förhandlingarna vid nordiska juristmötet 1896.
I grefskapet Suffolk i Massachusetts, omfattande äfven staden Boston,
blefvo under tioårs-perioden 1879-—88 7,251 personer stälda på prof,*
deraf 2,808 personer under femårs-perioden 1879—83 och 4,448 per¬
soner under senare femårs-perioden, hvilket utvisar eu stark stegring i
reformens tillämpning. Af de sålunda på prof stälda personer hade vid
tioårs-periodens slut 6,859 eller 91.6 procent af hela antalet uppfört sig
väl, under det att 580 personer blifvit domfälda eller hade afvikit, hvar¬
emot för 312 personer pröfvotiden ännu icke utgått.
Aren 1889—90 hafva äfven goda resultat att utvisa. 2,342 per¬
soner blefvo derunder stälda på prof, af hvilka 289 vid sistnämnda års
utgång ännu icke utstått sin pröfvotid. Af öfriga 2,053 personer jemte
de 312, hvarom förut talats, hade 2,272 uppfört sig väl och endast 93
eller omkring 4 procent domfälts eller afvikit.
På grund af lagen af år 1891 hafva under treårs-perioden ’/10 1891
—3°/9 1894 i hela staten Massachusetts ytterligare 15,651 personer blifvit
stälda på prof. Sålunda ha sedan 1878 öfver 30,000 personer blifvit
stälda på prof, och om verkningarna häraf uttalar sig vederbörande myn¬
dighet mycket gynsamt.
1 Belgien afkunnades under femårs-perioden 1890—94 af les tribunaux
correctionels tillsammans 209,956 domar, hvari straffet löd på sex må¬
nader eller mildare straff — hvari med andra ord vilkorlig dom kunde an¬
vändas. I 66,259 fall eller 31,6 procent af förenämnda domar användes
också en sådan dom. Vilkorlig dom användes under åren 1890 och 1891
* d. v. s. för brott förvunna personer ådömdes icke genast det straff, som borde
följa på brottet, utan domens afkunnande uppsköts på viss tid; om derunder de lagförda
uppförde sig väl, ansågos de efter denna »pröfvo»-tids utgång fria från vidare påföljd.
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
blott i tillhopa 18,289 fall, men deremot under följande två år i 32,251
fall. Af de vilkorligt domfälda personer blefvo 24,915 dömda till fän¬
gelse och 41,344 till böter. Endast å 6,6 procent af dessa personer
fullföljdes straffet, under det att 93,4 procent af dem vid femårs-periodens
utgång icke begått någon ny förseelse. Härvid är dock att märka, att
för en stor del af dessa personer pröfvotiden ännu icke tilländalupit,
hvadan statistiken litet bevisar med hänsyn till spörsmålet, huruvida vil-
korliga domen är egnad att afhålla personer från att begå nya förbry¬
telser.
För polisförbrytelser fäldes under samma tidrymd inalles 697,795
personer, hvaraf till vilkorligt straff 104,699 eller 15 procent; af dessa
komma på den första tvåårs-perioden blott 17,213, medan på den sista
tvåårs-perioden komma 65,695 eller inemot 4 gånger så många. Blott
788 personer blefvo dömda till fängelse och återstoden, 103,911, till
böter. Vid femårs-periodens utgång blef återfall konstateradt i 1,397
fall eller i 1,3 procent af samtliga fallen. Men också här bör märkas,
att en stor del af de domfälda ännu befunno sig i pröfvotiden.
I en rapport af 1891 nämner justitieministern, att resultatet af
lagen om vilkorlig dom är egnadt att förtaga det misstroende och fruktan,
som uttalades vid reformens införande.
Då i Frankrike pröfvotiden är 5 år och det icke förefinnes statistik
längre än till utgången af 1893, kan denna med hänsyn till återfall
icke vara af synnerlig betydelse. Med hänsyn till användningen må
märkas, att vilkorlig dom användes af »les tribunaux correctionels»
under år 1891 i 10.8 procent, under år 1892 i 11 procent och under
1893 i 12.7 procent af de fall, i hvilka sådan kunde användas. An¬
vändningen är mycket ojemn; under det den sålunda i distriktet Rennes
under åren 1891—93 blef tillämpad i 16.3, 17.1, 21.2 procent af samt¬
liga möjliga fall, tillämpades den i distriktet Bastia blott i 2.2, 1.7 och
2.3 procent af dessa. I Paris användes den i 14.3, 13.1 och 13.9
procent af de derför lämpade fall. Inalles blef den i Frankrike vid
»les tribunaux correctionels» från 26 mars 1891 till utgången af 1893
använd på respective 11,778, 17,849 och 20,399 personer, eller tillsam¬
mans 50,026. Af synnerligt intresse är användningen vid »cours d’assise»,
i det man här ser reformen tillämpad på straff af längre varaktighet.
Från 26 mars 1891 till utgången af 1893 afkunnades af dessa dom¬
stolar inalles 136 vilkorliga domar. I 112 af dessa fall blef dömdt till
fängelse på 1 år och derutöfver — deraf 13 på 5 år.
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.
- Af de sålunda vilkorligt domfälda hade vid utgången af år 1898
1,567 personer eller 8.1 procent gjort sig förfallna till undergåendet af
dem ådömdt straff. Samtliga förbrytare befunno sig emellertid ännu i
pröfvotiden.
Det må dock tillfogas, att franske inrikesministern år 1895 uttalar
en varning mot att missbruka lagen, något som han antager hafva skett
i enskilda fall.
I Luxemburg blef under tvåårs-perioden från 10 maj 1892 till 10
maj 1894 lagen använd i 477 fall, hvaraf blott 41 i polissaker; i 7
fall blef straffet senare fullföljdt. Då också här fristen för polissaker
är 5 år, bevisar dock statistiken litet.
1 England föreligga blott uppgifter från sex jurisdiktioner, deribland
från London. I dessa förmärkes dock en stark stegring i lagens an¬
vändning. Under sexårs-perioden 1888—93 blef reformen tillämpad på
10,893 fall, deraf blott 2,530 fall under de tre första åren och deremot
under de tre sista på 7,863 fall. Återfall konstaterades i 938 fall eller
i omkring 9 procent. I ett cirkulär af år 1892 anbefaller The Home
Secretary lagens användning öfver hela landet, i det han påvisar dess
gynsamma resultat i dessa sex jurisdiktioner.
I New Zealand blefvo under tiden 1886—93 561 personer stälda
på prof. Af dessa befunno sig vid utgången af sistnämnda år 43 ännu
i pröfvotiden, af öfriga hade 470 eller 90.7 procent uppfört sig väl.
Staten beräknas hafva med reformens införande under dessa 8 år sparat
öfver 200,000 kronor i fångvårdsutgifter.
I en rapport af 1891 förklarar chefen för fångvårdsväsendet, att det
är all anledning att hoppas och tro, att i den mån som användning af
lagen tilltager — när den brukas varsamt — skola förbrytelserna aftaga.
Från Norge har icke erhållits någon fullständig statistik.
Enligt de underrättelser, som den norske föredraganden vid nordiska
juristmötet 1896 kunnat lemna, blefvo under tvåårs-perioden 6/6 1894—
6/61896 351 personer vilkorligt domfälda, dervid då frånräknades 5 per
soner, hvilka, af underrätt vilkorligt dömda, i högsta instans fått domen
ändrad till ovilkorlig. Å 33 eller 9.4 procent af de sålunda vilkorligt
dömda har straffet sedermera fullföljts. Samtliga vilkorligt domfälda
befinna sig emellertid ännu i pröfvotiden.
Anledningen till att användningen af vilkorlig dom i Norge är, såsom
synes, jemförelsevis mindre än i andra länder angifves vara den derstädes
mycket ofta begagnade åklagaremyndigheten medgifna rätt att, då intet
Motioner i Andra. Kammaren, N:o 74.
17
offentligt intresse kräfver att förbrytaren straffas, eftergifva åtalet, i fall
då förmildrande omständigheter föreligga. Detta förekommer i en mängd
fall, der eljest vilkorlig dom skulle blifva använd, och särskildt i politi-
sager eller smärre förseelser. Ensamt i Kristiania eftergafs sålunda under
åren 1892—94 åtal i 10,038 fall af anmälda 65,867 politi-förseelser.
Bil. 2.
Utdrag ur Sveriges officiella statistik rörande rättsväsendet.
|
Brott,
tor hvilka per¬
soner sakfälts
i första instans.
|
Antal fylleri-
förseelser.
|
Antal ringare
brott och för¬
seelser emot
strafflag m. m.
|
Antal brott
och förseelser
mot ordnings-
stadgar, förord¬
ningar ang.
rikets hushåll¬
ning m. m.
|
Till böter
dömda per¬
soner.
|
Till fängelse
för ringare
brott och för¬
seelse m. m.
dömda per¬
soner.
|
1880
|
61,417
|
19,355
|
33,490
|
25,052
|
53,902
|
506
|
1885
|
56,809
|
18,356
|
34,200
|
19,713
|
49,420
|
551
|
1887
|
60,759
|
21,142
|
36,686
|
21,337
|
52,734
|
564
|
1889
|
63,022
|
22,994
|
38,943
|
21,459
|
54,815
|
594
|
1891
|
67,812
|
25,907
|
43,049
|
21,386
|
57,446
|
581 l
|
1893
|
67,227
|
25,379
|
41,785
|
22,109
|
57,556
|
539
|
1894
|
69,280
|
26,621
|
44,075
|
21,601
|
58,351
|
659
|
1895
|
70,268
|
28,410
|
45,959
|
20,152
|
58,885
|
636
|
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Häft. 3