Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
1
N:o 7.
Af herr M. Höjer m. fl., om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och
38 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.
Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunal¬
styrelse i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfver¬
ståthållare skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom
kommunalrepresentationens sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande,
som i sig innebär eu flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grund¬
sats, på hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för
Sveriges hufvudstad så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige
i rikets öfriga städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den
rätt att utse sin ordförande, hvilken väl må anses vara ett af känne¬
märkena på en rådplägande församlings sjelfständighet. Äfven våra
minsta småstäder, hvilka till äfventyrs icke ega stadsfullmägtige, utan
låta sina angelägenheter handläggas å allmän rådstuga inför magistraten
och under borgmästarens ordförandeskap, äro så till vida i en bättre
ställning än Stockholm, som dessa städers invånare, i det afseende,
hvarom fråga är, när som helst kunna undandraga sig magistratens
och borgmästarens förmynderskap genom att i stadgad ordning öfver¬
låta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige, hvilka då ega att sjelfva
sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att tanken på herr
öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens kommunal¬
representation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig något
tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo
kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främ-
Bih. till Riksd. Frot. 1898. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 2 Raft. (i\:is 7—11). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
mande för 1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om
kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stock¬
holm, ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjenste-
män. De komiterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat
och dess borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunal-
komiténs arbete och som slutade med att framlägga ett eget förslag-
till förordning om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän,
att döma efter deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens per¬
sonliga närvaro vid stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas
lyckosamma gång fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste
sjelfve tänkte på samma sätt, och öfverståthållareembetet, som visser¬
ligen icke till fullo delade deras mening, »ansåg sig i magistratens
och borgerskapets förslag i nu ifrågavarande afseende icke böra till¬
styrka annan förändring än att, i likhet med hvad i kommunalkomiténs
förslag till förordning om landsting vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länen stadgadt, öfverståthållaren förklarades be¬
rättigad att stadsrepresentationens sammanträden öfvervara och i dess
öfverläggningar, men ej i besluten deltaga.» Regeringen gick ett steg
längre. Den öfvergaf i eu vigtig punkt en af den kommunala sjelf-
styrelsens principer och införde i kommunalförordningen för Stockholm
ett undantagsstadgande, som visserligen »icke var en utifrån hemtad
bestämmelse, utan grundadt på äldre vid förordningens tillkomst be¬
stående förhållanden», men som icke derför blef rimligare eller med
författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända hade det icke
varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt, hvad samtiden tänkte,
eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen egde förmåga att sjelfve,
utan en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt sköta kom¬
munens angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket
större skäl för en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunal-
lagarnes utfärdande var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera
fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads kommunala represen¬
tanter alltid skulle komma att finnas icke blott administrativt och
juridiskt bildade män med vana vid handläggandet af offentliga värf,
utan äfven personer med vilja, tid och kompetens att öfvertaga det
ordförandeskap, som den af tusende bestyr öfverhopade öfverståthållaren
fått sig anförtrodt. Säkert är, att den glädjande beredvillighet, hvar¬
med fullt qvalificerade och dugande män allt hitintills låtit sig år efter
år inväljas i kommunalrepresentationen och dess delegationer, inklusive
det mycket arbete fordrande beredningsutskottet, icke häntyder på
någon oroande motvilja hos samhällets ypperste att, vore det äfven
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7. 3
på hedersposten såsom stadsfullmägtiges ordförande, offra tid och krafter
i kommunens tjenst.
Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade
inom kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning
och på samma gång befria dess högste styresman från en börda, som
andra möjligen hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869
års riksdag framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af
dåvarande representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz,
och åtminstone tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål
för behandling inom Stockholms stadsfullmägtige på grund af väckta
förslag, af hvilka det från 1874 var undertecknadt af 10 bland kommunal¬
representationens medlemmar. Att den föreslagna reformen mötte mot¬
stånd hos majoriteten af stadsfullmägtige, var, skulle vi nästan vilja
säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone lika sjelffallet, som att
den på grund af de goda skälen fann understöd af 1869 års lagutskott
och vann en lysande seger inom den då mer än nu reformvänliga
Andra Kammaren. Allt, som mot densamma kunde sägas, sades under
Riksdagens debatter och vederlädes punkt för punkt med en bevisning,
som efter tre årtionden icke förlorat utan vunnit uti styrka. Den förut
ofta åberopade, men från början mycket haltande jemforelsen mellan
landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och öfverståthållarens
ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige torde numera hafva för¬
lorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom den kongl.
förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl. Maj:t
vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen af
tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda
blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i
dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon
icke förty vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stock¬
holms stadsfullmägtige på den grund, att beggedera fortfarande sakna
rätt att sjelfve utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast
förefinnes någon verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna
ordförandeskap å ena sidan och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lag¬
tima landsting bland tingets egna ledamöter utse ordförande å den andra.
För öfrigt må det vara sagdt en gång för alla, hvad redan förut blifvit
offentligen uttaladt, att Stockholms stadsfullmägtige, såsom represen¬
terande en enda kommun, icke utgöra något slags landsting, utan eu
kommunalrepresentation i likhet med stadsfullmägtige i de större Btäder,
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
som icke i landsting deltaga, men hvilkas kommunala representanter
dess bättre ega rätt att sjelfva utse sin ordförande.
Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmägtige har man anfört nödvändigheten att åstad¬
komma och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika för¬
valtningsgrenar inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta
administrativa myndigheten å den andra. Hvad då först angår sam¬
bandet mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör be¬
redningsutskottet med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande
stabila sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må
läggas, att om för ändamålets vinnande öfverståthållarens 'personliga
inflytande skall anses vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifråga¬
sättas — detta inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet
i lagen af den i sammanhang med ordförandeskapet honom förlänade
rättigheten att i kommunalrepresentationens och dess delegationers öfver-
läggningar deltaga. Hvad åter beträffar sambandet mellan den kom¬
munala förvaltningen och den högsta administrativa myndigheten, synes
oss detta samband, oafsedt, det nära förhållande, som i hvarje fall mellan
stats- och kommunalförvaltningen förefinnes, vara mer än nog betryggadt
icke blott genom öfverståthållarens nyss omförmälda rättighet att i
stadsfullmägtiges och dess nämnders deliberationer deltaga, utan fast¬
mer genom hans lagstadgade initiativ samt icke minst genom hans
visserligen alldeles för långt utsträckta magt att pröfva ej mindre lämp¬
ligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges fattade beslut. Vi kunna
för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i hufvudsak, åberopa det
yttrande, som vid frågans föregående behandling i Andra Kammaren
afgafs af eu högt stående embetsman, sedermera Konungens rådgifvare,
hvars strängt konservativa och byråkratiska rättrogenhet är öfver
hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen talar om öfverståt¬
hållarens ordförandeskap såsom nödvändigt för hans personliga infly¬
tande i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att det förra icke
är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare, och man för¬
biser dessutom å andra sidan allt för mycket att i den sjelfstyrelse
kommunallagarna åsyfta ingår såsom ett hufvudmoment, att kommunen
inom det i lag utstakade området för sin verksamhet skall intaga en
fullt sjelfständig ställning gent emot statsadministrationen.
Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande
ansedt, för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes
1886 vid frågans behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af be¬
redningsutskottet i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
5
just på grund af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt
öfverståthållarens ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och
hans deraf härflytande personliga beröring med kommunens represen¬
tanter vore af yttersta vigt för att »hindra slitningar» mellan stads-
fullmägtige och den högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre
skiljaktigheter» dem emellan och dymedelst förekomma den vägran åt
stadfästelse å stadsfullmägtiges beslut, som eljest vore att befara. Så¬
ledes, på det att Stockholms stadsfullmägtige i ett och annat fall icke
må exponeras för en baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållarembetet,
är det Öfvermåttan önskvärdt, att under samme öfverståthållares högt
värderade presidium »alla saker i god enighet, sämja och kärlek må
utföras» i Stockholms stadsfullmägtige; och på det att detta fortfarande
måtte ske, bör en af den kommunala sjelfstyrelsens grundprinciper
kränkas, och hufvudstadens kommunalrepresentation alltjemt vara be¬
röfvad en rätt, som tillkommer stadsfullmägtige i Trosa. Den upp¬
fattningen kunna vi ej dela. Vid utskottets hela argumentation hafva
vi dessutom eu särskild anmärkning att göra. Utskottet, hvars egen¬
domliga resonnement vittnar om en långt gången ringaktning för stads¬
fullmägtiges förmåga att af sig sjelfva, utan öfverståthållarens benägna
medverkan, fatta både formelt rigtiga och för kommunen obestridligt
gagneliga beslut, förbiser, synes det oss, väl mycket, att det rätta kor¬
rektivet mot ett allt för ofta återkommande bruk eller missbruk af öfver¬
ståthållareembetets äfven enligt vår tanke nog långt utsträckta pröf¬
ningsrätt ligger i en på laglig väg åstadkommen inskränkning af denna
rätt, men deremot alls icke i det största möjliga ökandet af öfverståt¬
hållarens mycket omtalade »personliga inflytande» vid de gemytliga
privatdiskussionerna i beredningsutskottet.
Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförande¬
skapet i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren
en helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kom¬
munen och lära känna alla dess olika intressen, och man har fruktat,
att, om detta tvång bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna
hvarje kraftigare eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter,
ja att han kanske icke skulle egna dem någon närmare uppmärksam¬
het annat än vid de fall, då han hade att med ledning af inkomna
skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges understälda eller öfver-
klagade beslut. Denna syn på tingen röjer emellertid en pessimism
vid uppfattningen af den högre byråkratiens vilja och förmåga att upp¬
fylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro långt ifrån att dela.
Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att äfven Stockholms stad
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig eller för sitt
embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi likväl hysa
den förtröstan, att i vanliga fall molsatsen skall inträffa och att i spet¬
sen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en samvets¬
grann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa
och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven
på annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i
öfverståthållareembetets kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin
pligt, äfven om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresen¬
tationen och dess delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina
dugande kolleger i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga
kännedom om personer och förhållanden, hvartill hans embetes mång¬
skiftande natur kan gifva honom ständigt återkommande tillfällen, samt
efter förmåga tillgodose kommunens välförstådda intressen, och han
skall säkerligen derjemte vid vigtiga frågors afgörande infinna sig både
i stadsfullmägtige och beredningsutskott för att från sin hedersplats
vid ordförandens sida, om icke anställa några »kompositionsförsök»
eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva och emottaga sakliga
upplysningar, allt under iakttagande af den takt och reserverade grann¬
lagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt kompromettera
sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång vara befriad
från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren
för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmägtiges ordförande har
att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera skall så¬
som hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva — och må¬
hända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls med
all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som utskottet efter
vederbörliga förändringar lånat ur den störa kommunalkomiténs ut¬
låtande i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne
till ordförande i laudstingen. Enligt utskottets mening stod öfverståt-
hållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige redan i och för
sig i uppenbar strid med de principer för kommunal sjelfstyrelse, som
i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det blef ännu betänk¬
ligare genom den ofvan omnämnda öfverståthållaren tillkommande
rätten att pröfva stadsfullmägtiges beslut. »Ty», säger utskottet,
»utom det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska
lätt kunde blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla miss¬
förstånd och misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot
andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser
af samma person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till
7
Motioner t Andra Kammaren, N:o 7.
detta förhållande varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan
till Riksdagens upplysta bedömande.
Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke
gifvit anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter,
och att således något skäl att företaga en förändring i lagen icke före¬
finnes. Utom det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det
anförda resonnementet såsom ovilkorligt bindande, våga vi mycket
vördsamt förneka rigtigheten af sjelfva förutsättningen. Det torde
knappast lida något tvifvel, att den motion om upphäfvandet af öfver-
ståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige,
som väcktes på 1869 års riksdag, var uttryck af ett missnöje, berätti¬
gad!, eller icke — vi lemna det derhän — med dåvarande öfverståt-
hållarens sätt att uppfatta sin dubbelställning såsom på en gång kom¬
munalrepresentationens ordförande och Konungens höge förtroendeman,
och att detta missnöje hystes af andra än motionären sjelf. Det bör
ej heller anses alltför djerft att uttala den förmodan, att när de 10
ansedda motionärerna i stadsfullmägtige år 1874, vid ett vaktombyte
i öfverståthållareembetet, framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde
detta, icke af lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen
insigt om de väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen.
För öfrigt behöfver man alls icke gå till längesedan försvunna tider för
att om tillvaron af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. Eu för
allmänheten välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges
sammanträden under sistlidne december månad vittnade oförtydbart
derom, huru ytterligt svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare,
äfven med den största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter,
att alltid draga sig till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmäg¬
tiges ordförande, han bör vara endast detta med skyldighet att under
bevaradt lugn till det yttersta hålla på de parlamentariska formerna
och öfverläggningens frihet. Nu bröt han mot de förra och respek¬
terade icke i tillbörligt mått den senare. Och så länge den nuvarande
anordningen består, skall det aldrig kunna förekommas, att icke någon
gång, såsom vid omförmälda tillfälle, intressekonflikter uppstå mellan
öfverståthållaren såsom kommunens högsta administrativa myndighet
och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmägtige, hvarvid den
senare får vika för den förre till förfång för yttrandefriheten och ären¬
denas allsidiga behandling.
På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi vördsamt, att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att nedanuämnda paragrafer i kong!.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm
må erhålla följande förändrade lydelse:
§ 15.
Nedannämnda personer må, med hänsigt till
deras embetes- eller tjenstemannaställning, icke vara
stadsfullmägtige, nemligen öfverståthållaren, under-
ståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfven¬
som de tjenstemän och betjente, hvilka i och för sina
befattningar äro inför stadsfullmägtige eller under
dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.
Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfver¬
ståthållaren eller, der han hindrad är, underståthållaren
att vara tillstädes och i öfverläggningarna, men ej i
besluten deltaga.
§ 18.
Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ord¬
förande och en vice ordförande, om hvilka val under¬
rättelse skall till öfverståthållareembetet insändas.
Åro både ordföranden och vice ordföranden
hindrade att vid något stadsfullmägtiges sammanträde
närvara, välja de, som tillstädes äro, en annan ord¬
förande för tillfället.
Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars
åligganden bestämmas i den instruktion, som de kunna
finna skäligt för honom utfärda.
§ 19-
Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret
börjar den 1 april, sammanträda å första helgfria dag
i februari, april, juni, oktoker och december samt
deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden.
Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio
eller flere af fullmägtige med uppgift om anledningen
skriftligen derom anhålla.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
9
§ 33.
Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio per¬
soner att jemte ordföranden och vice ordföranden hos
fullmägtige utgöra ett särskildt utskott, som har att
med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens
angelägenheter i alla rigtningar; till fullmägtige göra
framställningar och förslag, som i ett eller annat
hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning
bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige
skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stads-
fullmägtiges vägnar företrädesvis öfvervaka verkställig¬
heten af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott
eger att ifrån de under stadsfullmägtige lydande
nämnder, afdelningar eller tjenstemän infordra de
yttranden och upplysningar, som för ärendenas ut¬
redande äro af nöden, äfvensom att hos öfverståthållare-
embetet omedelbart göra framställning om upplysnin¬
gars infordrande från embetsmyndigheter, på sätt för
stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.
öfverståthållaren är obetaget att berednings¬
utskottets sammanträden öfvervara samt att i öfverlägg-
ningarna, men ej i besluten deltaga.
Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare
tjenstgör ock i sådan egenskap hos beredningsutskottet.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 20 januari 1898.
Magnus Höjer. A. Hedin. Fridtjuf Berg.
David Bergström. Curt Wallis. Karl Staaff.
Bis. till Riksd. Rrot. 1898. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft.
2