8
Motioner i Andra Kammaren. N-.o 53
N:o 53.
Af herr J. G. Hazéll, om skrifvelse till Kongl. Maj.t angående
statsbidrag till förbättrad vård åt sådana ekonomiskt
vanlottade sinnessjuka och idioter, för Indika ej erhålles
statshjelp. ,
I öfverstyrelsens öfver hospitalen underdåniga berättelse för år 1895
lemnas redogörelse för sinnessjuka och idioter i vårt land. På grund af
inkomna uppgifter från presterskapet beräknas de sinnessjukas antal till 8,610
och idioternas till 6,674, eller tillsammans 15,284. Af de sinnessjuka till¬
hörde 7,116 landsbygd och 1,494 stad samt bland idioterna 6,238 landsbygd
och 436 stad. Af de sinnessjuka vårdades 2,821 å hospital eller asyl, 61
å länslasarett, 1,299 å fattighus, 54 å enskild anstalt, 4,373 i enskildt hus.
Af idioterna vårdades 198 å hospital eller asyl, 16 å länslasarett, 578 å
fattighus, 289 å enskild anstalt, 5,590 i enskildt hus.
Inför dessa siffror blir det uppenbart, att endast omkring ‘j6 af vårt
lands sinnessjuka och idioter äro omfattade af statens särskilda vård, men
att återstående delen står väsentligen utanför den samma. Kommer nu till
denna saknad jemväl fattigdom, såsom ej sällan är fallet, så har man inom
sistnämnda grupp af medborgare onekligen de mest elända i vårt land, eller
med andra ord: de svagaste lemmar, som behöfva det starkaste stöd. Vis¬
serligen gäller äfven till deras förmån bestämmelsen i kongl. stadgan den 2
november 1883, »att de sinnessjuka skola omsorgsfullt vårdas och med mildhet
efter menniskokärlekens fordringar behandlas»; men i fråga om tillämpningen
möta här många svårigheter.
Skall bördan, utan vidare hjelp, dragas af sådana mindre bemedlade
hem, hvilka egentligen icke kunna påräkna fattigvård, blir den ofta för tung,
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 53.
9
så att mycket af (ten erforderliga vården måste tillbakasättas, och detta äf¬
ven om den officiella tillsynen varder förökad i den retning, som finnes an-
gifven uti 1896 års förslag till stadga angående sinnessjuka. Och beträffan¬
de de fattiga — ja, här har kommunen förbindelse att träda emellan. Men
kommunen är ju trängd af växande kraf från alla sidor. Härtill kommer
ock, att berörda frågor äro mer än många andra egnade att framkalla för¬
lägenhet samt förenade med dryga kostnader, hvilka desslikes falla mycket
ojemnt. Må så vara, att här finnes en del kommuner, som i nu afhandlade
ärende hafva det väl ordnadt och för öfrigt äro kraftiga nog till att bära
sina bördor, äfven om de förökas, så finnas ock många små och svaga, hvilka
behöfva skonas. På det hela taget kan man alltså ej hafva alltför stora
kraf på kommunerna i denna del.
Fördenskull, önskar man härvid en mera allmän och kraftig förbätt¬
ring, så ligger det närmast till hands att rigta sina blickar mot staten. —
Staten har ju länge tänkt på sinnessjuka och idioter; den har ock gjort myc¬
ket för de nödstälda, som vunnit inträde å dess anstalter. — Med afseende
på år 1895 beräknades totalkostnaden för patient till kronor 415: 11. I
detta sammanhang må ock erinras, att de afgifter, som skola för de sjuka
erläggas, indelas i tre klasser. I första klassen är afgiften beräknad till
hela kostnaden för vård och underhäll, i andra klassen till kostnaden för
föda, gång- och sängkläder samt bevakning, och i tredje klassen — till hvil¬
ken hänföras de, som sakna tillgång att erlägga afgift i andra — till kost¬
naden endast för föda; och utgöra omförmälda afgifter under femårsperioden
1895—1899 för dag kronor 2: 25, 0,85, 0,50. Genom statens mellankomst
erhålla alltså åsyftade obemedlade god vård och desslikes dervid så stor lindring i
afgifter, att desamma beräknas endast till kostnaden för föda. ■—- Såsom väl
kändt är, har staten ock trädt emellan med afseende på bildningsanstalter
för bildbara sinnesslöa barn.
Vid öfvervägande af det anförda torde det väl ej få räknas såsom
alltför djerft, om den tanken framkastas, att staten på något motsvarande
sätt träder emellan, då det gäller — om ej uppehälle — så åtminstone vård
åt sådana obemedlade sinnessjuka och idioter, som befinna sig utanför om¬
förmälda anstalter.
På statsbidragets väg skulle ställningen för många svagsinta och idioter
betydligt förbättras, och detta visserligen genom sjelfva bidraget — ehuru
detta naturligtvis för hvarje person ej kan förväntas utgöra något högre
belopp —, men äfven genom de intyg samt det väckande och värmande in¬
flytande, som med rätta må tänkas åtfölja bidraget. Vid sidan af åsyftade
framåtskridande skulle desslikes en välkommen hjelp och uppmuntran lemnas
Bill. till Riksd. Vrot. 1838. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o .55.
åt mången häråt pröfvad familj, så or,k någon lindring1 beredas åt mången
tryckt kommun.
Skulle det befinnas nödigt, att vilkoren för statsbidraget äfven sattes
i samband med åtminstone något mindre understöd från kommunen, så blefve
naturligtvis härmed äfven eu förökad garanti, att statsbidraget ej komme
utanför de fattiges eller mindre bemedlades klass.
Betänkligheter torde måhända förefinnas till att beträda nu påsyftade
stig, enär den synes alltför nära beröra den kommunala fattigvården; men
oafsedt den omständigheten, att fattigvårdsförordningen ej är helt och hållet
främmande för statshjelp, så gäller det här icke att införa en ny princip,
utan endast att i vidsträcktare omfattning — om än i annan form och med
afseende på hvarje person till betydligt ringare belopp — tillämpa den prin¬
cip, som på detta område redan förefinnes. Man må ej heller förgäta,fatt
man här står inför samfundets yttersta, livilka äro utanför hvarje jemförelse,
och der det i många fall erfordras en alldeles särskild vård för mild tillsyn,
bevakning och hjelp.
I underdånigt betänkande och förslag till ordnande af andesvagas
undervisning, afgifvet i mars 1894, finnes ock varmt utlåtande till förmån
för en del af de nödstälda, som här beröras — för den del nemligen, som
med någon befogenhet då kunde blifva föremål för vederbörande komiterades
utlåtande. Der antydes, att då staten åtager sig de bildbara andesvaga, så
bör den ej gå förbi de obildbara. hvilkas »behof af omvårdnad tydligen är
lika stort som eller ännu större än de bildbara andesvagas kraf på under¬
visning och uppfostran». Der antydes ock, att för dessa obildbara andesvaga
böra framdeles genom statens medverkan anordnas erforderligt antal vård¬
anstalter eller s. k. asyler. — Denna tanke må ej på något sätt undan¬
trängas. Men å andra sidan må man ej heller så se på de dyra anstalter,
man byggt och måhända tänker att bygga, att man dervid glömmer den stora
nödstälda skaran, som aldrig kommer inom desamma —■ en skara, som för
öfrigt i hvarje fall rymmer inom sig många, för hvilka af helt naturliga skäl
vården i hemmet eller å den ort, de tillhöra, kan blifva både huldrikare och
billigare än å officiella anstalter.
Med prisvärd uppoffring har staten gjort mycket för sinnessjuka och
idioter, som vistas å hospital och asyler, desslikes ock mycket för bildnings¬
anstalter åt döfva och blinda och nu sist för sådana sinnesslöa barn, som
äro bildbara. Måhända har tiden, skärskådad inför de sista årens gyllne
statsinkomster, mognat derhän, att staten med sin hjelp dristar sig till att
gå ned i de eländas verld ännu längre och mera omfattande — ja, ända ner
till de på jordiska förmåner vanlottade barn, som icke ens äro bildbara!
Motioner i Andra Kammaren, N:o 54. 11
Lifvad af denna tanke vågar jag vördsammast hemställa,
att Riksdagen behagade besluta skrifvelse1!till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande stats¬
bidrag till förbättrad vård åt sådana ekonomiskt vanlottade
sinnessjuka och idioter, hvilka stå utanför den statshjelp,
som lemnas genom hospital, asyler eller bildningsanstalter
för sinnesslöa.
•
Stockholm den 25 januari 1898.
/. G. Hazén.
N:o 54.
Af herr J. Byström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring af § 12 mom. 1 i förordningen om för sälj¬
ning af vin och maltdrycker m. m.
Ehuru det ej är särdeles länge, sedan ‘‘Kongl. Maj:ts nådiga förordning
angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade
icke spirituösa drycker14 utfärdades, hafva dock flera ändringar af densamma
beliöft göras, och flera förklarande kongl. resolutioner ha måst afgifvas.
En bland de paragrafer, hvilka i denna lag ej kunna anses tillfreds¬
ställande, är § 12, som bestämmer om straff för den, som utan vederbörlig
tillåtelse utskänker vin och maltdrycker. Dessa straffbestämmelser, som vid
den tid, då förordningen gafs, möjligen kunde anses nog afskräckande, äro
nu alldeles icke tillräckligt effektiva. Bland annat har penningvärdets oupp-