Motioner i Andra Kammaren, N-.o 227.
1
N:o 227.
Af herr P. Norberg, i anledning af Kongl. Magis proposition
med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till
renbete i Sverige och till lag om renmärken.
Den till innevarande Riksdag aflåtna kongl. propositionen n:o 56,
med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige,
innehåller bland annat i 15 § den bestämmelsen, att för skada, som under
oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader af
renar förorsakas på bergadt hö, hvilket lemnats utestående å mark, i stack
eller hässja, vederbörande renegare icke skall vara ersättningsskyldig, med
mindre än att skadan tillkommit med uppsåt eller genom vårdslöshet vid
renarnes bevakning.
En lag, hvarigenom lappen blir tillförsäkrad rättigheter utan motsva¬
rande skyldigheter, skall, efter hvad å ort och ställe inhemtad mångårig-
erfarenhet om lappens lefnadsvanor förr och nu gifver vid handen, ingalunda
leda till lappens välfärd. Tvärtom skulle lappen genom en sådan lagstiftning
komma att lockas till en fortfarande liknöjdhet i vården af sina renar, en
vårdslöshet, som han under de senare åren tyvärr låtit komma sig till last
och som ovilkorligen måste till slut leda till hans ruin. En dylik lag skall
ej heller af de bofaste kunna emottagas med tillfredsställelse.
Till belysning af förhållandena, sådana de te sig inom de jemtländska
socknarne, hvilka jag närmast känner till, skall jag tillåta mig att påpeka,
att inom dessa socknar består hemmansegarens skörd uteslutande af det hö,
som han får afberga å sina gräsvallar samt myr- och utängs-slåtter. Fastän
belägna ända till 2 å 3 mil från bostaden, kan han å dessa slåtter årligen
afberga 40 å 50, ja ända till 70 lass hö, som, i brist på skog, hvaraf lador
Bill. till Eiksd. Vrot. 1898 1 Sami. 2 Afd. 2 Baud. 54 Käft (N-.is 227,228). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.
kunna uppföras, uppsättas i stackar eller hässjor. På första snöföre eller
då myrar och träsk blifvit så tillfrusna att de äro farbara, vanligen i no¬
vember, hemköres detta hö till gården. Och efter tillgången af det hö, som
bonden då erhåller från sina myr- och utängs-slåtter, är det som han upp¬
sätter sin kreatursbesättning för vintern. Häraf inses lätt, att sjelfva exi-
stensvilkoret för jordbrukaren i dessa fjelltrakter ligger till hufvudsaklig del
just i dessa slåtter.
Vidare utgör tillgången af myr- och utängs-slåtter till väsentlig del
grunden för uppskattningen af hemmanets värde, efter hvilket egaren måste
erlägga rätt betungande skatter och onera af alla slag — alldeles på samma
sätt som öfriga jordbrukare i Sverige måste erlägga skatt för sina hemman.
Häraf torde följa, att den bofastes egendom icke bör lemnas till pris
åt lapparnes liknöjdhet eller godtycke — hvilket tvifvelsutan skulle blifva
fallet, derest ofvan anförda bestämmelse blefve lag. Ty då de flesta skadorna
inträffa långt borta i ödemarken, der ingen menniska finnes, utom möjligen
renarnes vårdare, och då det i följd häraf merendels är omöjligt för den bo¬
faste att förebringa bevisning derom, att skadan skett genom renvårdarnes
uppsåt eller vårdslöshet, är det föreslagna stadgandet af den beskaffenhet,
att — derest lapparne vilja begagna sig af de invändningar, till hvilka lagen
inbjuder — de tillfällen, då ersättning skulle kunna utbekommas, ingalunda
blefve regel, utan tvärtom sällsynta undantag.
Utan ett fullständigt genomförande af grundsatsen: ersättning i hvarje
fall åt den bofaste för af renar förorsakad skada å åtminstone bergad och
i stackar eller på annat sätt förvarad gröda, skall helt visst ändamålet med
den nya lagstiftningen väsentligen förfelas, och stridigheterna mellan lapparne
och de bofaste komma att fortfara.
Lyckligtvis äro de med renvården förknippade svårigheterna ej af den
beskaffenhet, som den dermed mindre invigde förestält sig. Ty om det är
en sanning, att lappen icke under alla förhållanden kan hafva renhjordarne
så i sin hand som den bofaste sin boskap, så är det å andra sidan visst,
dels att han med hänsyn till beskaffenheten af de trakter, der han vanligen
betar sina renar, i allmänhet ej behöfver en sådan magt öfver hjorden, dels
också att han med mera arbete på renarnes tämjande och på vallhundarnes
dressyr kan under vanliga förhållanden utöfva en sådan magt.
Erfarenheten hittills inom Jemtlands län gifver också vid handen, att
de flesta skador uppkomma genom renvaktarens vårdslöshet; att ordentliga
lappar kunna undgå all skadegörelse och följaktligen slippa utgifva ersätt¬
ning för sådan; samt att, der skada skett, de redbar a lapparne icke undan¬
draga sig att ersätta densamma, äfven der ersättningssökanden icke kunnat
visa uppsåt eller vårdslöshet. Erinras bör äfven, att vid de sammanträden,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 227. 3
som hållits med de jemtländska lapparne för inhemtande af deras yttranden
öfver lappkomiténs förslag, lapparne allmänt ansett det vilkor för ersätt¬
ningsskyldigheten, att skadan skall hafva skett genom uppsåt eller vårds¬
löshet, saklöst kunna bortfalla.
Under tiden före de närmast förflutna 20 åren eller så bortåt hörde
det till sällsyntheterna, att skada å höstackarne blef föröfvad genom renar,
fastän lapparne vintertiden då liksom nu nedsatte sig med sina renar på° de
bofastes egor. Och det synes mig klart, att svårigheterna med att hålla
renarne ifrån höstackarne äro vida mindre nu, sedan renbeteslanden på sista
tiden blifvit väsentligen utvidgade.
Med stöd af hvad jag anfört, vågar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen för sin del måtte besluta den förändring
i 15 § af den föreslagna lagen om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige, att i fråga om Jemtlands län
skada, som af renar derstädes förorsakas på bergadt hö,
hvilket icke blifvit infördt i lada, utan lemnats utestående
å mark, i stack eller hässja, skall — äfven då skadan skett
å tid, då renegare varit berättigad att med sina renar
uppehålla sig å de bofastes egor — ersättas af vederbö¬
rande renegare jemväl i det fall, att skadan icke till¬
kommit med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnes
bevakning.
Jag anhåller vördsamt, att lagutskottet behagade närmare formulera
det stadgande, hvartill min motion kan föranleda.
Stockholm den 12 mars 1898.
P. Norberg.
I motionens syfte instämmer
0. Walter.