Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
1
\
N:o 215.
Af herr C. Lindhagen, i anledning af Kongl. Maj.is proposi¬
tion med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt
till renbete i Sverige och till lag om renmärken.
I anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 56, ber jag att
få motionsvis erinra följande beträtfande
l:o. Förslaget till lag om svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.
§§ 6 och 9.
1886 års lapplag har i det stora hela motsvarat behofvet och för¬
hållandena inom Norrbottens län. Deremot synes den ej i allo varit lycko¬
sam för Yesterbottens och Jemtlands län, der renvården på senare tider
råkat i stor oordning.
Detta omdöme gäller ej skogslapparne inom Norrbottens och Vester-
hottens län. Upprätthållandet af skogslapparnes rätt att idka sin renskötsel
äfven sommartiden i odlade bygder synes blifva ett allt olösligare problem.
Ingen lagstiftning torde kunna i längden undanskjuta för dem nödvändig¬
heten att öfvergå antingen till fjellappar eller till bofaste.
Vigtigare och tacksammare är deremot uppgiften att genom lag
bringa ordning i fjellapparnes näringsförhållanden. Ty om dem gäller för
visso fortfarande följande, som yttrades i motiven till det komitébetänkande
af 1883, som ligger till grund för 1886 års lag: »Det kan ej vara annat
än lyckligt för ett land, med så vidsträckta fjell som vårt, att det finnes
ett folk och ett djur, hvarigenom dessa stora trakter kunna afvinnas för¬
delar, och utkomst der skapas åt menniskor, hvilket icke annorledes än genom
detta folk och dessa djur lärer kunna ske. Deraf ock nödvändigheten att
Bih. till Bilcsd. Prot. 1898. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 47 Höft. (N:is 215, 216). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
ställa så, att de vanskligheter, som, utan utöfvarnes förvållande, ligga i
sjelfva näringen, icke ökas genom intrång och missgrepp från utöfvare af
andra näringar samt från dem, som hafva att afväga rättigheter och skyldig¬
heter å ömse sidor».
Att renvården äfven bland fjellapparne inom Vesterbottens och Jemt-
lands län råkat på förfall konstateras allmänt, men om orsakerna yttrar man
sig i allmänhet ganska sväfvande. Många förmena, att missförhållandet till
en del är att tillskrifva den bestämmelsen i 1886 års lag, hvarigenom lap-
parnes forna vana att vintertiden flytta i vissa odlade byggder fastlogs i lagen
såsom en rättighet, hvilken de derefter skulle tagit sig anledning att miss¬
bruka. Såsom bidragande orsaker framhålles äfven odlingens fortgång samt
lappens beröring med den bofasta befolkningen, som förderfva!’ honom eller
åtminstone inger honom smak för lefnadsvanor, oförenliga med det sträfsamma
lif, som utgör betingelserna för en god renskötsel. I Jernband klagas från
flera håll öfver de fasta lappskolornas förvekligande inflytande på lapp¬
barnen.
Men den hufvudsakligaste och vigtigaste anledningen synes ligga deri,
att 1886 års lag borttog den inom hvarje lappby uppkomna indelningen i
särskilda land, hvartill uteslutande rätt ansågs tillkomma olika hushåll, som
jemväl derå erhöllo uttrycklig införsel af Konungens befallningshafvande mot
erläggande af en viss afgift, (lappskatteland, skattefjell.)
1883 års komiterade funno nemligen denna anordning olämplig. Äfven
fordom, säga komiterade, voro visserligen de trakter, der lapparne egde vistas
sommartiden, indelade i lappbyar. Men inom hvarje by förekom ingen för¬
delning af dess område mellan byns medlemmar. Denna sakernas ordning
hade bibehållit sig i Torneå och Luleå lappmarker af Norrbottens län, der
jemväl föreskrifter i lappfogdeinstruktionen af den 5 augusti 1760 om regle¬
ring af lappantalet mellan byarne tid efter annan iakttagits. De nya grund¬
satser, som på andra håll gjort sig gällande och föranledt uppkomsten af
gränser inom sjelfva byarne, hade visat sig medföra endast trängsel och brist
å ett håll, öfverflödigt utrymme å ett annat. Derför erfordrades här en
återgång till hvad i gamla tider gält.
Med godkännande af denna uppfattning legaliserade 1886 års lag
byindelning, men undandrog de särskilda innehafvarne af lappskattelandet och
skattefjellen allt rättsskydd för deras innehaf och för de anordningar,
som de till gagn för renskötseln eller till egen beqvämlighet och trefnad
der vidtagit.
Inom Vesterbottens län synas en del lappfamiljer ännu söka hålla sig
qvar i sina gamla, numera så otrygga besittningar; och åtminstone delvis
lärer ännu införselskatt erläggas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
3
I Jemtlands län åter har 1886 års lagstiftning gått i verkställighet
med alla sina konseqvenser. Der sutto förut lapparne såsom åbor å ren-
betesfjellen på grund af särskilda inrymningsbref mot erläggande af de ränte-
belopp, som vid afvittring åren 1846—1856 faststälts för fallen. Genom
utslag den 6 december 1893 har emellertid Konungens befallningshafvande
förklarat samtliga dessa räntor skola afskrifvas. Detta på den grund, att
efter den 1886 vidtagna förändringen i dispositionen af renbetesfjellen hvarken
lappbyarne, som egde afgiftsfritt begagna fjellen, eller någon annan kunde
lagligen åläggas betala räntorna. En del lappar hade äfven vägrat vidare
erlägga räntor för rättigheter, som sålunda fråntagits dem. Öfver nämnda
utslag klagade emellertid åtskilliga lappar hos kammarkollegium under fram¬
hållande, att de funno icke något stadgande i den nya lagen, som hindrade
dem erlägga skatt för fjellen, att de ansågo sig å andra sidan ega bättre
och säkrare rätt till fjellen än andra, då de erlade räntorna, och att de
kände sig »otrygga och utan hem», om de forna åborätterna med skattskyldighet
borttogos. Såsom var att vänta, faststäldes emellertid utslaget af kammar¬
kollegium. Konungens befallningshafvande, som tagit initiativet till nämnda
skatteafföring långt innan befallningshafvande aflät sin bekanta underdåniga
skrifvelse af den 15 augusti 1892, med förslag till ny lapplag för Jernband,
ansåg sig efter detta kunna i nämnda skrifvelse utpeka jemtlandslapparne
såsom nådehjon och lösdrifvare och i sådant afseende bland annat redan då
erinra, att de för alla förmåner, staten förunnade dem, ej »betalte ett enda
öre som afgift eller någon skatt till staten».
Förutnämnda i 1886 års lag genomförda uppfattning, att betet borde
vara gemensamt inom lappbyn, föreföll utan tvifvel, då den framkom, såsom
påtagligen vigtig *). Men nu efteråt har erfarenheten visat, att man därvid
i mycket misstog sig.
Det är ju också klart, att när man för ett naturfolk som lapparne
och i en sådan näringsgren som renskötseln med ett slag rubbar gammal
häfd utan att sätta något annat i stället, så måste resultatet blifva anarki
och allmän oreda. Härtill kommer äfven ett annat svårt förbiseende. Lap¬
pen är visserligen nomad, men deraf följer ej, att fullkomlig hemlöshet är
det för honom naturligaste. Tvärtom är det kändt, huru fästad han i all¬
mänhet varit vid sitt stamhåll, de så kallade höst- och vårvistena, När man
der beröfvar honom rätt till hemfrid och behandlar honom endast såsom ett
*) Tvä ledamöter i högsta domstolen anmärkte dock, att om på vissa trakter
inrymningsbref ven uppfattats medföra sådan rätt, att reglering af lappantalet mellan
lappbyarne derigenom förhindrades, så borde allenast för framtiden annan form för
dessa upplåtelser vidtagas.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215
nummer i en lös, nomadhord, så underkänner man hans menniskovärde och
tager bort hans intresse för sin näring, på samma gång man beröfvar honom
äfven möjligheterna att sammanhålla renarne och egna dem ordentlig omvårdnad.
Dessa synpunkter synas ej hafva framhållits till öfvervägande för den
år 1895 tillsatta komité, hvars förslag hufvudsakligen upptagits i den kongl.
propositionen. Åtminstone innehåller komiténs tryckta betänkande så godt
som intet härom.
Men deremot belyses saken klart af vederbörande lappfogdar i deras
öfver komitéförslaget afgifna utlåtanden, hvilkas talande innehåll i denna del
synes mig särskilt förtjent att bevaras från glömskan. Sålunda anför lapp¬
fogden i Vesterbottens län A. F. Burman:
“Före tillkomsten af 1886 års lapplag var skattelandet detsamma för
lappen som hemmanet är för bonden. Det gick i arf från far till son, så
länge de voro nomader, och för detta land, som han dessutom på grund af
införsel kunde kalla sitt, erlade han skatt till krona och presterskap. Der
var sålunda hans fädernetorfva och egentliga hem, och der hade han in¬
rättat allting efter sitt behof samt för detta ändamål uppfört rengårdar,
timrade visthus och kojor af resvirke. Inom dess område egde han att under
alla årstider, om han så ville, använda betet och ordna sin renskötsel som
honom bäst syntes utan att blifva ofredad af andra lappars renar. Härom
fans visserligen ingenting i lag bestämdt, men den gamla goda sedvanan,
att hvar och en respekterade den andres rätt härutinnan, hade så länge
praktiserats, att det knappast var någon lapp, som icke trodde, att hans
skatteland var i lag skyddadt mot intrång från andra. Detta gjorde äfven,
att han icke heller sjelf fick ofreda sina grannar, och derför var han tvungen
att använda tillräckligt antal vårdare för sina renar, så att dessa kunde
hållas inom hans eget område strängt afskilda från andras. Följden häraf
blef, att lian ända från sitt skatteland kunde, med boskapen i en samlad
skara, börja flyttningen till nedre landet, hvilken omständighet utgjorde
och fortfarande utgör en sådan vigtig förutsättning för vinterflyttningens
vidare lyckliga fortgång och afslutning, att jag icke nog kan framhålla
den. Men 1886 års lapplag kom och bestämde blott, att de för lapparne
afsätta land skulle indelas i lappbyar, samt att inom lappby ej andra
lappar egde rätt att sommartiden uppehålla sig med sina renar än de,
hvilka sjelfva erhållit rätt dertill eller egt rätt att vistas inom dess område.
Om någon vidare fördelning af sommarbetet inom byn bestämdes icke. Här¬
igenom förlorade nu den gamla skattelandsindelningen, som dock under gångna
tider visat sig ensam mägtig att hålla ordning och reda i nomadlifvet inom
Vesterbottens län, sin fordna betydelse, och följderna uteblefvo ej. Då de
förmögne bland lapparne, för hvilkas stora renantal betet redan börjat blifva
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
5
otillräckligt, märkte, att de genom den nya lagen fingo rättighet att beta
sina renar hvar de ville inom byn, afskedade de småningom sina legda vår¬
dare och läto sina hjordar sprida sig in på grannarnes skatteland, för att
utan ersättning få använda vidsträcktare betesmarker. Härigenom tvingades
till en början de på renar fattige, men på arbetskrafter relativt mera för-
mögne s. k. smålapparne, då de icke ville lemna sina egna små hjordar utan
vård, att äfven taga hand om de rikes flertal renar, hvilket förhållande nog
också ingått i de förmögnare lapparnes beräkningar. Men snart blefvo små¬
lapparne, som icke fingo vara fredade på egna lappland, för hvilka de dock
erlade jemförelsevis tunga skatter, och dessutom skulle tvingas att utan er¬
sättning vårda de rikes flertal renar, modlösa och slutligen så likgiltiga, att
de läto hela den sammanblandade renmassan gå vind för våg. Dessa miss¬
förhållanden hafva år från år ökat oredan i nomadlifvet, så att det nu gått
derhän, att alla Vesterbottens lappars hjordar, med högst 3 eller 4 undan¬
tag, sammanblandats till en enda massa af strof- eller “allmänningsrenar“,
som vid vinterns inbrott i oordnade skaror från fjellen öfversvämma länets
lappmarker och kustland, åstadkommande skada, der de draga fram, och vid
vårens början på samma sätt återvända. Jag tror mig härmed hafva visat
sj elfva grunden till nomadlifvets förfall inom Vesterbottens län, och att denna
ytterst och nästan uteslutande kan sökas deri, att lapp icke varit i lag
skyddad mot intrång på sitt skatteland, och torde alltså för ordningens åter¬
bringande vara nödvändigt, att i de blifvande byordningarne intaga bestäm¬
melser, som tillerkänna honom sådant skydd, i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med det förslag, som jag vid lapplagskomitens sammanträde i Lycksele
den 10 augusti 1895 hade äran framlägga. — ----------
---— Ett utsträckt skydd för skattelandet kan dessutom endast be¬
traktas såsom en gärd af rättvisa och billighet åt alla de lappar inom länet,
som fortfarande hafva införsel uti sina land och betala skatt för dem, och
hvilka derför borde, när helst de det ville, ega rätt att vara fredade mot
nu nämnda intrång, hvarigenom de, såsom visadt är, icke blott på det mest
hänsynslösa sätt kränkas i sin hemfrid, utan äfven beröfvas allt välde öfver
sin egendom."
Lappfogden i Jemtlands län Alarik Dalqvist yttrar i samma rigtning
följande:
“Jag håller före, att stadganden, som hindra lapparnes egenmägtiga
flyttningar in på hvarandras områden, äro bland de första vilkoren för en
god renvård. Då med införandet af 1886 års renbetslag den gamla inrym-
ningsrätten till renbetesfjellen — af lapparne sjelfve betraktad såsom egan-
derätt — borttogs, föll en af de mägtigaste skrankorna mot vårdslöshet och
6
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 215.
oordning, och det må fördenskull anses högst nödigt att genom laghud, så
vidt sådant sig göra låter, gifva ersättning för det som förlorats/1
Här synes det sålunda främst gälla att, såsom lappfogden säger, söka
gifva ersättning för det som förlorats. Hur skall man sålunda kunna åter¬
gifva lapparne i Vesterbottens och Jemtlands län den mer eller mindre förlo¬
rade hemkänslan, som utgör ett så mägtigt och oumbärligt bindemedel för
ordnade förhållanden? Böra ej för detta ändamål de särskilda lappfamiljerna
anvisas bestämda områden på de platser, der de sedan gammalt haft hemvist?
På hvilka vilkor böra dessa upplåtelser ske, så att å ena sidan lapparne
känna sig trygga i sin besittning, men å andra sidan möjlighet bibehålies att
kunna i mån af behof reglera områdestilldelningen? Hvilka grunder kunna
tillämpas vid fördelningen af renbetena i syfte att befrämja en jemnare för-
mögenhetsställning bland lapparne och särskildt förebygga, att ej det öfver¬
tag, de rike lapparne lära erhållit genom den uppkomna oredan, vid en blif¬
vande områdestilldelning länder dem obehörigen till fördel? Kunna härvid
mått och steg vidtagas, så att större vigt lägges vid en omsorgsfull och ratio¬
nel renskötsel än vid ett skadligt uppdrifvande af renstockens storlek? Är
det ej gagneligt, att de upplåtna nyttjanderätterna såsom förut stadfästas
genom skriftliga, af Konungens befallningshafvande utgifna upplåtelsebref?
Hvilka ytterligare åtgärder kunna erfordras för att bereda nyttj anderätten
det rättsskydd, som på grund af områdenas större begränsning eller andra
förhållanden må erfordras? Är det ej rigtigt samt för höjande af lappens
sjelfkänsla och sociala ställning äfven angeläget att, såsom förut, alla lappar
erlägga någon liten skatt för sina besittningar? Allt detta är frågor, som
sannolikt tarfvat noggrann utredning och pröfning. Men 1895 års komité
har, som sagdt, ej föranledts gå på djupet af detta ämne. I betänkandet före¬
kommer härom endast följande: I protokollet för ett af komiterade hållet
sammanträde i Vesterbottens län är antecknadt: “Lapparne höllo före, att
den sämre vården till stor del hade sin anledning i indelningen i lappbyar.
Så länge hvar lapp hade uteslutande rätt till sitt skatteland, höllos ren-
hjordarne skilda, och hvarje lapp hade sina renar bättre i sin hand. Sam¬
manblandning af renarne inom lappbyns område försvårade vården om dem.“ Vid
ett särskildt sammanträde med lappfogdarne yttrade lappfogden i Vesterbottens
län, Burman, och dåvarande lappfogden i Jemtlands län, Smve, att en för¬
delning af sommarbetet inom en lappby borde ovilkorligen ske, antingen lap¬
parne / kunna derom komma öfverens eller icke; och anmärkte Burman sär¬
skildt, att det nog blefve svårt att nu få en dylik indelning till stånd på
lapparnes eget initiativ, emedan de förmögnare lapparne, som gerna ville
öfverflytta vården af sina renar på de fattigare lapparne, af sådan anled¬
ning hade intresse af att betesmarkerna voro gemensamma. Sedan komité-
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 215.
7
rade i sina motiver erinrat, hurusom, särskilt i norra Jernband och Vester-
botten, af lapparne kraftigt framhållits, att möjligheten att under vistelsen
på enskildes mark afhålla renarne från skadegörelse i hög grad berodde
derpå, att en hvar lapp i god tid före flyttningen begynte och och under flytt¬
ningen fortsatte att hålla sin hjord skild från andras, fortsätter komitén så¬
lunda: “Inom Vesterbottens län anses det till och med af omtänksamma
lappar vara ett önskemål för åstadkommande af en bättre vård af renar, att
lapparne äfven i fjellen under sommartiden hålla sig qvar på sitt gamla
lappskatteland och att sålunda lappbyns betesmarker icke begagnas gemen¬
samt af de till byn hörande lappar.“ På denna utredning och motivering
har i § 9 upptagits, att de byordningar, som enligt förslaget skola finnas
för hvarje by, kunna få innehålla föreskrifter om “fördelning af sommarbetet
inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt af betesrättens utöfning/4
Då nu detta stadgande tillkommit utan att, såvidt motiven utvisa,
de vigtiga frågor, som dermed skolat lösas, fått en allsidig utredning, och
då i motiveringen vidare säges om de angelägenheter, som skola ordnas i
byordningarne, att de i första hand äro en lapparnes inre angelägenhet och
ej böra göras till föremål för den allmänna lagstiftningen, så synes man
kunna hysa tvekan, huruvida nämnda stadgande inrymmer antagliga utsigter
till en tillfredsställande lösning af spörsmål, hvilka förefalla mer än andra
bort lösas företrädesvis genom direkt ingripande af statsmagten. I hvarje
fall bör det vara af vigt, att uppmärksamheten fästes på hvad saken egent¬
ligen gäller, och det kan väl ifrågasättas, om ej åtminstone i sådant af¬
seende till väckelse och ledning för framtiden i § 9 lämpligen borde äfven
allmänt angifvas de ändamål, som med fördelningen af renbetena måste ytterst
vinnas.
För befrämjande af angelägenheten, att lapparne hålla sina renhjordar
åtskilda, har emellertid äfven upptagits föreskrift i § 6 om böter för upp-
såtligt eller vålladt intrång å annan lappby under maj—september, d. v. s.
under tid, då lapparne äro pligtige att hålla sig inom lappbyns gränser.
Komiterades flertal, som ville för Vesterbottens och Jemtlands län utsträcka
den stadgade tiden för vistelsen inom lappbyn till oktober, föreslogo dock,
märkligt nog, icke att ansvarsbestämmelserna skulle inom dessa län afse
jemväl sistnämnde månad, hvilket föranledde lappfogden i Vesterbottens län
framhålla, att skyddet borde gälla “minst44 hela den tid lapparne måste uppe¬
hålla sig inom lappbyn. Lappfogden i Jemtlands län åter yrkade redan
inför komiterade, att skyddet borde der omfatta hela året. I de afgifna ut¬
låtandena framhålles ytterligare nödvändigheten häraf såväl af lappfogden
som af andra; och tillstyrkas dessa framställningar äfven af Konungens
befallningshafvande.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
Förhållandet lär vara, att inom flera lappbyar i Jemtlands län lapparne
uppehålla sig mestadels hela året inom egna områden och inom de öfriga med få
undantag söka, för undvikande af skadegörelse å hö, qvardröja der så länge
som möjligt. Det är då af vigt, att betet inom byn ej minskas genom in¬
trång från andra byar, hvilket dessutom lätt föranleder, att renhjordarna
skingras. Behofvet af det begärda utsträckta skyddet för lappbyn har äfven
bestyrkts af erfarenheten. Det synes derför särskildt inom Jemtlands län,
der förhållandet mellan lappar och bofaste är så ömtåligt, vara af vigt, att
man på allt sätt stöder och uppmuntrar lapparnes bemödanden att uppe¬
hålla sig på renbetsfjellen så lång tid af året som möjligt.
I anledning af det nu sagda har jag sålunda velat vördsamt
dels yrka, att i § 6 förbudet mot vistelse å annan
lappbys område må, åtminstone för Jemtlands län, utsträckas
till hela året;
dels fästa uppmärksamhet på den, såsom det synes,
vigtigaste orsaken till lappväsendets förfall inom Yester-
bottens och Jemtlands län, hvilket påkallar öfvervägande,
huruvida, i hvad mån eller på hvad sätt denna orsak må
anses blifva tillfyllestgörande undanröjd genom det i § 9
intagna stadgandet, att byordningen må kunna innehålla
föreskrift om fördelning af samarbetet inom lappbyn och
ordnandet i öfrigt af betesrättens utöfning.
§§ 14 och 15.
Såväl komiterades flertal som högsta domstolen hafva hemstält, att i
förslaget må upptagas stadgande om ovilkorlig skyldighet att ersätta skada,
som af renar förorsakas å trakt, der lapparne icke ega rätt att uppehålla
sig någon tid af året. I enlighet med den mening, som uttalats af komiténs
ordförande, har en dylik föreskrift dock ej influtit i Kongl. Maj:ts förslag
af skäl, att den ansetts ej vara behöflig, men sannolikt skola föranleda tal¬
rika tvister om tillvaro eller icke tillvaro af sedvanerätt.
Denna sak, hvarom meningarne sålunda äro delade, förtjenar utan
tvifvel att noga öfvervägas.
Förhållandet mellan lappar och bofaste har hitintills gestaltat sig så,
att stridigheterna varit många, men rättegångarne sällsynta; och de omstän¬
digheter, som gjort, att man å ömse sidor fruktat inlåta sig på en oviss och
dyr process, skola nog fortfarande visa sig verksamma i enahanda rigtning,
äfven om det föreslagna stadgandet komme till stånd. Sannolikt skulle dettas
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
9
tillämpning ifrågasättas endast i klara fall; och enligt erfarenheten betalar
lappen oftast godvilligt, när han finner sig ej kunna undgå ersättnings¬
skyldighet.
Men det ifrågasatta stadgandet kan derutöfver möjligen få en ganska
stor betydelse, såsom egnadt att motverka de öfverklagade olägenheterna af
sedvanerättens lagfästande, på samma gång derigenom visas ett visst'billigt
tillmötesgående mot den allmänna och ständigt återkommande fordran från
bofaste, att lappen skall ovilkorligen ersätta all skada. Då, såsom man på¬
står, lappen numera, i medvetande af lagens innehåll, mångenstädes miss¬
brukar sin sedvanerätt, så bör hvarje hot i lagen om ovilkorligt och känbar!
äfventyr för denna rätts öfverskridande verka till att afhålla honom derifrån.
Lappen är till sin natur sorglös och lättsinnig. Och man gör honom bestämdt
obotlig skada genom att visa benägenhet lossa på sådana band, som tvinga
honom att taga hänsyn och tänka sig för något litet.
Enligt högsta domstolens erinran eger stadgandet vidare en särskild
betydelse för de orter, hvarest lappar förut icke vistats, men der å kronans
mark, såsom i § 30 förutsättes, åt lapparne upplåtas renbetesland. En dylik
upplåtelse egde 1888 rum å Sårna kronopark i Dalarne, hvaraf bildats Idre
lappby. Ett förslag till ny dylik disposition af kronoparker inom Sårna före¬
ligger för närvarande till behandling i finansdepartementet. Och ingen vet
hvad framtiden i den vägen genom händelsernas tvång eller vederbörandes
välvilja ytterligare kan bära i sitt sköte.
Jag tillåter mig derför föreslå,
att, på sätt högsta domstolen hemstält, i lagen upp¬
tages ett stadgande af samma innehåll som §17ikomite-
rades förslag.
§ 26.
Eu af förslagets vigtigaste nyheter är upphäfvandet af bofastes ren-
egarskap, livilket det af många skäl blifvit en nödvändighet att afskaffa.
Undantag är dock »tills vidare» gjordt för Norrbottens läns lappmark, der
jordbrukare skulle behöfva renskötseln såsom binäring till jordbruket och
vederlag för intrång af skogslappar.
Häremot ha i afgifna utlåtanden från derå håll gjorts erinringar:
Genom medgifvande af detta undantag skulle man på långt när ej vunnit
hvad man åsyftat. Det vore ock nödvändigt, att ladugårdsskötsel utveckla¬
des, men så länge bonden fick ega renar, af livilka han kunde slagta till
husbehof, visade erfarenheten, att ladugården försummades. Många handlande
Bill. till Riksd. Rrot. 1898. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 4.7 liäft. 2
in
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
och andra bofaste inom lappmarken, som tillika vore jordbrukare, ockrade
med renskötseln såsom affär. Faststäldes förbud för kustlandets inbyggare
att ega renar, skulle sannolikt i stället renafifärer uppkomma i lika stort
antal i lappmarken. Derför yrkas, att åtminstone ett maximum fastställes,
hvilket äfven Konungens befallningshafvande finner beaktansvärdt, men anser
möta svårigheter vid tillämpningen.
Äfven om behofvet för bofaste att fortfarande ega renar vore större
1 Norrbottens än i Vesterbottens lappmark, hvilket emellertid från det senare
hållet uttryckligen bestrides, så synes dock hela reformen blifva halfgjord
och kunna väsentligen förfelas, om bofaste inom Norrbottens lappmark fort¬
farande få obehindrad rätt till renbete för hur många renar som helst. Det
torde ock blifva svårt gifva skäl för en anordning, som förbjuder en fattig
fjellbonde i Vesterbotten att hålla sig med några renar, under det i Norr¬
bottens lappmark, der redan nu bofaste finnas, som ega 1,000 renar hvar,
stora affärer i renskötsel skulle få bedrifvas. Allt synes derför tala för
fastställande åtminstone af ett maximum, i hvilket afseende må till ledning
anföras, att inom Vesterbottens lappmark lära bofaste renegare i allmänhet
ega tio högst tjugu renar. För kontrollen har man naturligtvis att närmast
gå till den i § 11 omnämnda renlängd. Befinnes någon hafva för många
renar, torde med det Överskjutande antalet förfaras på sätt i § 26 mom.
2 stadgas.
Visserligen har ifrågavarande undantagsrätt tillagts endast egare eller
brukare af jordbruksfastighet. Men enligt hvad som blifvit upplyst, har man
genom denna begränsning allenast uppnått, att från åtnjutande af den med-
gifna förmånen uteslutits inhysingsfolk, backstugusittare och andra arbetare,
Indika för sin utkomst äro mer eller mindre beroende af besittningen utaf
en eller annan dragren. Enligt en allmänt uttalad önskan tillstyrker derför
äfven Konungens befallningshafvande, att det må tillåtas lapp att under sin
vård hafva jemväl dragrenar, tillhörande den icke jordbrukande befolkningen
i lappmarkerna, samt dessutom äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpi-
lombolo kommuner. Denna fråga tarfvar dock först närmare utredning ge¬
nom inhemtande af en del upplysningar, som ej kunna erhållas ur hand-
lingarne.
Emellertid hemställer jag,
att den i 26 § 3 mom. omförmälda rätt för lapp att
hafva under sin vård renar, tillhörande annan än lapp,
må begränsas till högst tjugu renar för hvarje sådan
person, men å andra sidan, derest det låter sig göra, ut¬
sträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än må vara
deras egare.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
11
2:o. Förslaget till lag om renmärken.
§ 2.
Från Norrbotten, der renskötseln är af större omfattning och betydelse
än på andra orter, bär från många kompetenta håll påyrkats inrättandet för
hvarje tingslag af en särskild renmärkesnämnd, sammansatt af sakkunniga
personer. Den skulle sammanträda omedelbart före eller under tingen för att
granska ansökningar om fastställelse eller inregistrering åt renmärken samt
deröfver afgifva yttrande till rätten. Konungens befallningshafvande till¬
styrker äfven dessa framställningar.
Lappfogden säger, att »en lång sorglig erfarenhet» visat behofvet af
eu sådan nämnd. Ännu mer trängande synes då detta behof blifva, derest
Riksdagen antager det nu framlagda förslaget till en strängare renmärkeslag,
af hvars konseqventa tillämpning man väntar sig många fördelar. Nämnden
bör naturligtvis ej inrättas på andra orter, än der den är särskilt behöflig.
I lagen torde derför endast stadgas om dess sammansättning, men öfverlemnas
åt Konungen förordna, för Indika tingslag den skall inrättas.
På grund af hvad sålunda anförts hemställes,
att i lagen må upptagas föreskrift om att eu särskild
renmärkesnämnd inå kunna inrättas för tingslag, der behof
af en dylik nämnd förefinnes.
Jag anhåller vördsamt, att denna motion må remitteras till lagutskottet,
som lämpligast torde efter närmare utredning formulera de ändringar eller
tillägg i lagtexten, som må föranledas af motionen, derest den i någon del
anses förtjena afseende.
Stockholm den 26 februari 1898.
Carl Lindhagen.