10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
N:o 14.
Af herr E. A. Lindblad, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om omarbetande af lagen angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet m. m.
Den väglag, som 1891 års Riksdag ändtligen efter många för¬
beredelser antog, och som sedan af regeringen den 23 oktober samma
år stadfästades och offentliggjordes, torde knnna i korthet angifvas som
ett försök att lösa vägfrågan, ett försök som ej slagit väl ut. Något
annat var ej heller att vänta, då lagen såsom ett sammanjemknings-
förslag knappt tillfredsstälde någon; en ledamot i den komité, som
utarbetade det första förslaget, vitsordade vid förra Riksdagen, att
nästan ingen likhet förefinnes mellan komitéförslaget och den antagna
lagen. Denna antogs också troligen för att ändtligen en gång komma
ifrån en gammal tvistefråga och under uttryckligt förbehåll att fram¬
deles i mån af erfarenhet vinna rättelser.
Lagen började tillämpas i vissa delar 1894 och skulle under år
1895 följas i sin helhet, men knappt hafva tvenne år förgått, förr än
otaliga ändringsförslag hafva sett dagen och framburits för Riksdagen.
Både vid 1896 och 1897 års riksdagar stälde sig lagutskottet gynsamt
mot eu del förslag till ändring och komplettering af lagen, men ansåg
dessa i allmänhet ej no g omfattande och framhöll såsom öfver hufvud
olämpligt att så snart göra ändringar, innan en uttömmande erfarenhet
vid tillämpningen vunnits. Detta skäl har också Riksdagen hittills
visat sig gilla under uttalande af mer eller mindre högljudda protester
mot lagen; å ena sidan har otåligheten att vinna rättelser stält till
lagutskottet en fråga, huru gammal lagen egentligen skall bli för att
kunna ändras, å den andra har man tröstat med, att lagens alla detaljer
efter verkstälda nya vägdelningar skulle vinna tillämpning öfverallt för
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
11
att först sedan kunna med fördel ändras. Allting liar dock pekat
mot en fullständig revision, och en sådan torde snart ej kunna tillbaka¬
visas, alldenstund erfarenhet tillräckligt hunnit bilda sig, der vägdelning
blifvit genomförd; mångenstädes åter, der sådan ej blifvit bragt till
slut, torde det dröja många år, innan alla klagomål blifvit slutligen
afgjorda, enär det är en offentlig hemlighet, att man här och hvar
klagar så länge och så ofta man kan, för att få blifva vid sina gamla
vägstycken så länge som möjligt.
Helt säkert var det känslan af något dylikt, som vid debatten i
fjor inom Första Kammaren kom en framskjuten man att göra sig till
tolk för en ej ovanlig önskan: »Om det finge bli, som det var förut!»
. . . Ja — det kan ej nekas — utbytet af hela denna lagändring, hvari¬
genom bördan skulle delvis flyttas från landtmannens skuldror, har
blifvit alltför ringa: bidragen från staten såsom alltför plottriga har
ingen tackat för, likaså har andra skatteobjekters deltagande ej blifvit
särskildt märkbart, ty allt detta och mera dertill har åtgått till ökade
administrationskostnader, ökadt besvär. Man kan visserligen ej neka,
att genom den framtvungna revisionen af orternas vägförhållanden och
tack vare Konungens befallningshafvandes, som jag vill hoppas, allt
fortfarande vakna blick, trots protester eu del nya vägar kunnat in¬
delas, och bland de härigenom lyckliggjorde torde finnas väglagens
enda, om icke beundrare, så vänner. Dessa tiga dock tillfredsstälda
med att ha blifvit hjelpta, under det deras motståndare ogilla allt hvad
nya vägar och väglag heter, och detta förklarar, huru som man endast
förnimmer ett allmänt missnöje.
Hvad är då orsaken till detta? Jo, helt visst den, att lagen till
sina hufvudsakliga delar, enligt mitt förmenande, är fullkomligt oprak¬
tisk. Om en annan börda, t. ex. fattigvårdstungan, för närvarande drab¬
bar mycket ojemnt inom landet på så vis, att bidragen dertill inom
olika socknar eller bland olika rotar inom samma socken kunna ställa
sig mycket olika, icke vill man derför, för att utjemna beloppen, införa
vida större fattigvårdsdistrikt än kommunen, med en dyrbarare och
mera invecklad administration än den nuvarande — och huru skulle
för öfrigt ett fattigvårdsområde gestalta sig, ifall det utsträcktes lika
med t. ex. ett landstingsomi'åde? Svaret kan nog ej blifva mer än ett.
Deremot torde idén med statsbidrag till de nuvarande fattigvårds-
distrikteu eller kommunerna vara en lösning. Liksom staten bidrager
till kommunens skolutgifter, så torde staten böra bidraga eller lemna
ökade bidrag för att utjemna andra bördor, som drabba ojemnt. Och
hellre än att centralisera och fördyra förvaltningen, torde en utsträckt
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
(^centralisation vara att rekommendera, hvarvid förvaltningen kan fås
gratis. Härtill kommer beträffande väghållningen, att denna såsom
förenad med naturaprestationer är mycket känslig för afståndsförhållanden
med mera, hvarigenom en utjemning inom stora distrikt blir vida
vanskligare än inom smärre: »summurn jus, summa injuia!» Största
rätt kan medföra största orätt.
Liksom fattigvården är bunden vid kommunen, så bör också väg-
hållet vara ett kommunalt onus. Det är nog sant, att kommunerna
härigenom kunna drabbas mycket olika, men som regel torde kunna
antagas, att eu kommun, som inom sitt område har många allmänna
vägar, vunnit större lättnad för samfärdseln än en med färre sådana,
men som deremot naturligen alltid har längre och kostsammare utfarts-
vägar att underhålla och således indirekt drabbas af en annan vägbörda.
Eu jämförelse mellan 1862 års kommunallagar och 189L års väg¬
lag åskådliggör bäst, hvilken metod har företräde. De förra göra
socknarne till förvaltningsområden för såväl skola som kyrka och
fattigvård, men medgifva beträffande sistnämnda börda en ganska stor
frihet, dels att införa mindre underafdelningar (fattigvårdsrotar), dels
att välja det sätt, som på olika orter kan finnas lämpligast: fattig¬
gårdar, fattighus med eller utan gemensam utspisning samt ^ackorde¬
ring eller understöd i kontanter eller in natura. Väglagen åter utgår
från större distrikt, »för att vinna jemnhet», och medger blott ett enda
sätt för väghållet: indelning på jordbruksfastigheten . . . under så vidt
skilda förhållanden som exempelvis i Skåne och Norrland. Kan man
då begära, att lagen skall blifva många decennier gammal?
Af hittills gjorda ändringsförslag peka rätt många hän mot
»kommunen»: kommunalnämnd skall upprätta vägfyrktalslängd, hvilken
skulle underkastas samma granskning som den kommunala; kommunal¬
nämnd skall debitera och uppbära vägmedlen och redovisa till vägsty-
relsen; kommunalnämnd får redan nu esomoftast vägstyrelsens uppdrag
att tillhandahålla väghållarne statsbidraget. Med allt detta visas, att
kommunalnämnden fungerar vida lättare än vägstyrelsen.
En vägdelningsförrättare, som varit i tillfälle att följa vägdelnin-
garne inom ett helt län, har kommit till den öfvertygelsen, att natura-
underhållet bör följa socLmindelningen; först i så fall vinnes något så
när garanti, att förskjutningarne ej bli alltför betungande. Kan denna
regel följas, undvikes också en olägenhet, som vid fjorårets riksdag
belystes af en ledamot af Andra Kammaren: en skärgårdskommun,
som ej har någon indelad väg, nödgas hålla väg på fastlandet. Många
andra ökommuner ha fått sina forna indelade sockenvägar förklarade
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
som enskilda och hafva sitt egentliga väghåll inom fastlandskommuner,
miltals från hemmet.
Om man vid indelningen i väghållningsdistrikt haft klarhet om
vägdelningens verkan, så hade helt visst distrikten från början blifvit
smärre. För att endast anföra exempel från Södermanland, som äro
motionären bekanta, må nämnas: inom Daga distrikt, som blott består
af 6 kommuner, var fråga väckt att afskilja den största kommunen
såsom eget distrikt (ett stationssamhälle skulle nämligen medföra större
tillflöde till vägkassan der, än som var fallet inom de öfriga socknarne).
Dessa opponerade sig häremot; — efter vägdelningen få dessa fem hjelpa
den sjette kommunen med en del af' dess vägar.
Samma förhållande egde rum inom Oppunda distrikt, der Ving¬
åkers kommun ville blifva eget distrikt; vid vägdelningen befanns denna
kommun hafva så mycket vägar, att en extra indelning gjordes på en
del af dem, och erhölls extra betalning derför. Åtgärden vidtogs för
att undvika, att skjutningen af vägstycken in i Vingåker skulle med¬
föra afstånd af ända till 3 mil till väglotterna. Hade de öfriga sock¬
narne gått in på att bilete 2 eller flere distrikt, hade de undgått dy¬
lika åtgärder på sidan om lagen, och ingen hade ansett sig bli lidande
derpå.
Dessa exempel kunna säkerligen mångfaldigas. Deraf vill det
framgå, att väghållningen i och för sig sjelf ej är så tryckande, eller
åtminstone att känslan af ojemnhet och orättvisa ej är så förnimbar,
förr än möjligen en uppskattning går fram och räknar med siffror i
stället för att väghållaren räknar med afstånd och vägsträckor. Och
hvad dessa »siffror» aldrig kunna visa, det är, att en väghållare hellre
kan grusa dubbelt så lång vägsträcka, om han får hållas i närheten af
sitt hem, än om han blir skuffad undan långt bort i en annan kommun.
Uppskattningen då vägdelning pågår .— i och för sig en vansklig sak
— blir helt naturligt ändå mindre tillförlitlig, då densamma blott är
baserad på väglottens afstånd från grusgrop, under det att i verklig¬
heten det också blir fråga om en annan punkts belägenhet, nemligen
väghållarens hemvist i förhållande till de 2 andra punkterna. Detta
såsom obekant kan vägdelningsförrättaren ej taga hänsyn till. Det
skall också visa sig, att den kostnad, vägdelningen upptager för all
väg i distriktet, i de flesta fall vida understiger den kostnad, som den
särskilda nämnden vid sin uppskattning kormner till. Och dock ligger
den förra till grund för en vägdelning, som är tillkommen för att
»utjemna orättvisor».
Också har troligen vid alla vägdelningar gjorts anmärkning öfver
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
»graderingen», fastän dessa anmärkningar fått sjelfmant eller hos myn¬
digheterna förfalla, dels af skäl att. en ny uppskattning blefve för dyr,
dels också inför svårigheten att åstadkomma någon bättre.
Undersöker man vidare, hvilka som deltaga i vägunderhållet, så
frågar man sig än mera, om detta är rättvist. Som exempel må an¬
föras: En lägenhetsegare med 500 kronors stuga och 300 kronors uthus,
hvilken kan vara understödstagare, får betala. Eu handtverkare med
1500—2000 kronors lägenhet men utan beskattningsbar inkomst får
betala lika mycket som ett mejeri med samma taxeringsvärde, som
dessutom har maskiner för tusentals kronor och en inkomst af 950
kronor. Om en person har kapital, som ger 1000 kronor i ränta, så
deltager han, men om han sätter in sitt kapital och betingar sig en
lifränta, så slipper han; en apotekare på landet får betala för sin inkomst,
men en läkare, som verkligen nödgas anlita vägarne för sitt yrke,
slipper; ett afdelningskontor af en bank får betala, men en jernvägs-
station slipper ifrån, och dock brukar en sådan just ej orsaka den
minsta slitningen på en väg; detsamma torde delvis vara förhållandet
med »inkomst af skeppsrederi och sjöfart»; en*slagtare med 1,000 kronors
inkomst får betala, men en bruksdisponent med 10,000 kronors lön slipper
undan. Vore det ej bättre att hitta på ett sätt, der, om man också ej
undginge att »sila mygg», man dock slapp att »svälja kameler»?
För att nu särskildt återkomma till frågan om inkomst af »kanal,
jernväg och annan farväg», tillåter sig motionären närmare skärskåda
de skäl vägkomitén sid. 123 anfört. Komitén »finner det mindre lämp¬
ligt, att den ena kommunikationsleden bidroge till underhåll af den
andra.» Detta vore fullt rigtigt, om jernvägarne betjenade allmänheten
utan ersättning, om de vore endast en allmän förmån och ej en affär.
Sant är, att de långväga transporterna å landsväg minskats genom jern-
vägarna, men dessa hafva i sin .tur framkallat en stegring af omsätt¬
ningen och särskildt en partiel slitning af vägarne, som rättats torde
utjemnas, då vägkassor bildas, derigenom att just de stationer, som
orsaka den största freqvensen, också lemna sin motsvarande afgift till
vägunderhållet. Den indirekta nyttan af jernvägarne är onekligen stor
för samhället, men särskildt för vägunderhållet är den problematisk.
Och bäst torde vara att anse »affär som affär» och som sådan skyldig
att bidraga i likhet med andra affärer till allmänna onera. Att lands¬
ting och kommuner lemnat bidrag för att få vissa jernvägar till stånd,
ändrar icke uppfattningen; i värsta fall få dessa kommuner då ytter¬
ligare ge med en hand och taga med den andra.
Beträffande kanalanläggningar torde kunna sägas detsamma som
Motioner i Andra Kammaren, Avo 14.
15
om jernvägarne, och hvad angår »skeppsrederier och sjöfart», träffas
nog ej många af vägskatten, då rederierna mestadels torde höra hemma
i städerna.
Slutligen statsbidraget. Lagutskottet vid 1897 års riksdag har
gillat förslag, att statsbidrag borde utgå för alla allmänna vägar, äfven
dem som underhållas på entreprenad af vägkassans medel. Men man
kan fråga sig, hvarför icke bidrag likaledes erhållas för alla broai•,
äfven dem, som underhålles af vägkassan, nemligen de större. Likaså
för färjor och slutligen för vinterunderhållet. I rena jordbruksdistrikt,
der vägkassan ej växer af sig sjelf, blir vinterunderhållet ganska be¬
tungande. Statens skyldighet är ju erkänd beträffande ny- och om¬
byggnad af väg, hvarför ej då bidrag till underhållet såväl vinter som
sommar?
Åndtligen kommer frågan om sättet för väghållningen. I fråga
om vinterväghållningen har man infört ett slags blandadt system af
entreprenad och indelning: vissa hemman, som äro »lämpligt belägna»,
äro tvungna att åtaga sig mot ersättning, som kan bestämmas af offent¬
lig myndighet. Då man kan fastställa en ersättning för ett så vexlande
onus som snöplogning och snöskottning, så är det väl ej svårare att
bestämma dylik för grusningen. Då vidare förhållandena i Norrland
och andra icke-åkerbruksdistrikt samt särskildt Dalarne visas vara
sådana, att väghållarne på sidan om lagen ena sig om att använda
entreprenadsystemet, så bör väl lagen, då den ändras, inrymma en
sådan möjlighet. Statsbidraget kan väl uträknas ändå och helst be¬
stämmas efter ett medeltal mellan olika värderingar, deribland entre¬
prenadsumman torde bli den icke minst tillförlitliga.
För att nu komma till positiva förslag, föreslås: kommunen blir
väghållningsdistrikt. Måhända kan härigenom lättare uppnås enighet,
livilka vägar som böra vara allmänna, och ej som t. ex. nu har händt,
att väg till qvarn indelas, men till expeditionshafvande pastor (gammal
sockenväg) lemnas såsom enskild. Två eller flere socknar, som gränsa
till hvarandra och hafva lifliga förbindelser, kunna dock fortfarande
utgöra ett distrikt. Konungens befallningshafvande utöfvar, såsom hit¬
tills, den väsendtliga tillsynen öfver vägarnes skötsel, som fortfarande
tillkommer all jordbruksfastighet, dock med minst 500 kronors taxerings¬
värde. Endast då ny- eller ombyggnad af väg förekommer, äfvensom
vid särskild uppskattning af vägunderhållet, ombesörjer Konungens
befallningshafvande, att särskilda nämnder, helst oaflönade och valda för
större distrikt (härad) tillsättas, hvarvid i båda fallen kronan såsom direkt
intresserad ej bör sakna ombud. Vägstyrelsens nuvarande åligganden
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
försvinna och. dermed också onödiga kostnader och oegentligheter: att
vägstyrelsens ombud får ersättning vid syner, men ej biträdande nämnde¬
män. Efter verkstäld ny vägdelning — som torde bli mindre dyrbar,
enär den redan gjorda graderingen torde närma sig rättvisan mera, ju
mindre distriktets storlek föranleder skjutningar, och sålunda fortfarande
vara användbar — efter delningen uppskattas kostnaden för såväl sommar¬
som vinterunderhållet i sin helhet för kommunen. Denna uppskattning
revideras hvart tionde år samt efter hvarje ny vägdelning. För sommar¬
underhållet bidrager staten med TV af kostnaden, som härvid bestämmes
genom ett medeltal mellan den af vägdelningsförrättaren samt särskilda
nämnden angifna summan. För väg ar, som underhållas på entreprenad,
fås medeltalet genom att äfven medräkna entreprenadsumman, sådan
den utgår vid tiden för uppskattningen. Detta bidrag inbetalas till
kommunalnämnden, som förvaltar medlen och dermed ombesörjer
l:o) ny vägdelning,
2:o) underhåll eller omläggning af större och dyrbarare broar, som
vägdelningsförrättaren finner olämpligt att tilldela enskilda väghållare,
3:o) vinterväghållningen, så långt medlen förslå.
I ersättning för denna summa, som jordbruksfastigheterna sålunda
afstå till socknens gemensamma nytta, medgifves rätt att för vinter¬
väghållet i öfrigt uttaxera erforderligt belopp efter vanliga kommunala
grunder. Kunde statsbidrag lemnas härtill, förslagsvis hälften af kostnaden,
så skulle i flertalet kommuner troligen ej någon väsendtlig uttaxering
behöfva ifrågakomma, och således all betänklighet rörande landsbygdens
jemförelsevis fåtaliga beskattade löntagare försvinna, under det att jord¬
bruksfastigheterna, som afstått från statsbidraget för sommarväghållningen,
ej heller finge vidkännas några särskildt ökade kontanta bidrag. I
sådana kommuner, der ett afsevärdt fyrktal finnes för »annan fastighet»
eller för »inkomst», och der det sålunda blir obilligt att jordbruksfastig¬
heterna så godt som ensamma drabbas af naturaunderhållet, äfvensom
öfverallt eljes, der ett absolut flertal af väghållare efter vägtal räknadt
finner sådant fördelaktigt, må äfven sommarunderhållet kunna ställas på
entreprenad under offentlig myndighets öfverinseende, och utgår utdebi¬
teringen för hvarje sålunda underhållen väg efter byggnadsfyrk d. v. s.
med fullt belopp för fastighetsfyrk och \ deremot af inkomstfyrk. Samma
debiteringsgrund följes äfven för ny- eller ombyggnad af väg (häradsvis),
der som stats- och landstingsbidrag ej dertill förslå.
För kommuner, der vägunderhållet blir ovanligt betungande genom
granskap till en, företrädesvis statens, jernvägsstation, stad, lastage¬
plats, eller till följd af kostnad för färja, bro eller af andra grunder,
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
torde böra medgifvas Kong], Maj:t rätt att efter tillstyrkan af Konungens
befallningshafvande förhöja statsbidraget intill fjerdedel af den uppskattade
eller betalade 10-åriga medeltalskostnaden för hela sommar- och vinter¬
väghållningen inom kommunen. En undersökning skall dock visa, att
sådana kommuner äro jemförelsevis få; flertalet kommer att reda sig
med det ordinarie statsbidraget.
De nu föreslagna förändringarne skola helt naturligt förefalla vidt-
gående; men med det material, som står till buds från verkstälda upp¬
skattningar samt pågående eller afslutade vägdelningar äfvensom i nu
utgående snöplogningsersättning, skall helt visst kunna framgå, att väg-
frågan mycket väl kan ordnas på detta sätt. Hufvudprincipen är att
göra väghållningen så enkel som den verkligen kan vara, minska för¬
valtningskostnader och bestyr, anslå det nu utgående statsbidraget till
vinterväghållningen och fordra statsbidrag till rester^ deraf, möjliggöra
entreprenadsystemet på de grunder för underhållskostnaden, som väg-
komitén förordat och som gälla för många andra besvär, hvilka fordom
ålegat enbart den i mantal satta jorden, och slutligen — det icke minst
vigtiga —- att vinna garanti för att få naturaunderhållet så lämpligt
placeradt som möjligt.
Den nuvarande väglagen kan sedan sägas ha fyllt sin mission:
den har visat, att man kan inveckla, göra för mycket af vägunderhållet,
den har skaffat ett tillförlitligare material att grunda ytterligare beräk¬
ningar på, och slutligen har den bildat en lämplig öfvergångsform, då
nya skatteobjekter skola anlitas. Vägkomitcn yttrar sid. 115:
»Enligt komiterades uppfattning äro de allmänna vägarne nyttiga
och behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de begagna vä¬
garne direkt eller endast indirekt af desamma draga fördel; och om så
är, borde hvarje medborgare, i mån af sin förmåga i förhållande till
öfriges, bidraga till de allmänna vägarnes byggande och underhåll. Den
omständigheten, att ett beskattningsföremål enligt bestående lag, till
följd af förut rådande tidsförhållanden, befinnes (—fn. är?) pligtigt att
ensamt bestrida detta besvär, bör icke, då behof göres af förnyad lag¬
stiftning i ämnet, verka till hinder för läggande af den grund för besvärets
utgörande, som förändrade omständigheter numera påkalla såsom med
rättvisa ocli billighet mest öfverensstämmande, dock utan förbiseende af
dels beskattningsföremålens inbördes förhållande till hvarandra, såsom
större säkerhet i besittning af det ena än det andra och det enas större
förmåga att bära bördan än det andras, dels frågan, huruvida bördan af
besväret för det deraf å en viss tid betungade beskattningsföremålet
lilh. till Riksd. Prat. I8U8. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 3 Halt. 3
18
Motioner i Andra Kammaren N:o 14.
medfört lindring å andra beskattningsområden, dels ock billigheten deraf,
att en skälig öfvergångsperiod bestämmes, innan ett nytt beskattnings-
föremål förpligtas att underkasta sig ett onus, hvarifrån det förut varit
rättsligen befriadt.»
Genom ökning af samfälligheten ville komitén utjemna detta onus;
förslaget att stanna vid landstingsområdet skulle dock blott skapat yt¬
terligare administrationskostnader och besvär, då åter ett steg längre,
nemligen ett erkännande att staten borde deltaga i underhållet af all¬
männa vägarne (skid. 113 och 116 lemna ett sådant erkännande), skulle
törenklat hela frågan. Okadt statsbidrag göres befogad! deraf, att sta¬
ten nu långt mer än förr utkräfver högre skatter genom bevillningar,
stämpelmedel m. in., och rättvisan torde då kräfva, att en något större
del återgår till kommunerna, för att slippa pålägga nya skatter, som ju
vägskatten onekligen är, hvarjemte det kan visa sig praktiskt att för
utjemning melkn olika trakter kunna medgifva olika stora belopp. Det
minsta man kan fordra är väl, att staten betalar förvaltningsomkost-
nader och uppbördsprovisioner, som bli en följd af en olämplig lag och
ett inveckladt debiteringssätt.
Då staten erkännes ega en väsentlig del i underhållsskyldigheten,
och endast farhågan att öka kostnaderna nödvändiggör att binda natura-
underhållet vid jorden, så bör detta om möjligt lokaliseras så, att det
blir så litet betungande som möjligt. Tanken på kommunen såsom,
gränsreglering härför är ej ny; redan 1735 yrkade ridderskapet och
adeln, att ingen skulle behöfva underhålla allmänna landsvägen utom
sitt härad, och på sockne- eller häradsväg utom sin socken (vägkom.
sid. 18). Förslag att utkräfva bidrag till underhållskostnaden efter all¬
mänt kommunala grunder uttalades delvis i en riksdagsskrivelse 1866,
kammarkollegium yttrade sig vilkorligt härför 1867 och förordade i så
fall en utsträckning äfven till löntagare, och Kongl. Maj:t aflat till
1868 års Riksdag en proposition om vinterväghållets bekostande medels
kommunalutskylder (vägkom. sidd. 23—26.)
I en motion 1890 i Andra kammaren (n:r 165) yttrades: »Jag tror
ingalunda, att genom nu framstälda förslag en definitiv lösning af väg-
frågan kan åstadkommas. Denna ligger antagligen i hela väghållnings-
besvärets öfverflyttande på staten och kommunen, men tiden är icke
mogen för en sådan reform. Hvarje väglag som nu kan fastställas är
enligt min tro endast en öfvergångslag, och då anser jag fördelaktigast
att låta de nya bestämmelser, som nu böra göras, inskränka sig till
att på enklaste och billigaste sätt afhjälpa de mest kännbara miss¬
förhållandena.»
Motioner i Andra Kammaren N:o 14.
19
Det kan numera icke bestridas, att vägarnes underhållande är ett
statsändamål, fastän detta onus af praktiska skäl fortfarande måste läg¬
gas på kommunen och jorden. Men då fordringarne på statshjelp ej
gå högre än i värsta fall till { af verkliga kostnaden (detta i sådana
kommuner, der staten har en inbringande jernvägsstation, eller som ligga
nära en plats, som bidrager med hög bevillning eller dylikt), då vidare
detta statsbidrag ingår till kommunalkassan och hvad som ytterligare
erfordras uttaxeras efter allmänna kommunala grunder, der jorden dess¬
utom gör arbetet in natura, eller i andra fall efter så kallad byggnads-
fyrk, så borde ej omdömet blifva, att jordbrukaren lastar af för mycket
åt ett onus, som förr med rätta låg enbart på jordbruket, men som
samhällets nuvarande utveckling ej längre kan låta så förblifva.
Ölvertygad att väglagen måste ju förr dess hellre fullständigt om¬
arbetas och af intresse för saken ej till freds att komma med en ute¬
slutande negativ framställning, har jag velat bringa under debatt de
förändringar, som enligt mitt förmenande skulle förenkla väghållnings-
besväret. Gillas några af de nu angifna synpunkterna och förslagen,
eller om Riksdagen öfver hufvud anser tiden vara inne för en fullstän¬
dig revision af väglagen, vågar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kan,
låta fullständigt omarbeta lagen angående väghåll-
ningsbesvärets utgörande på landet af den 23 okto¬
ber 1891 och till Riksdagen öfverlemna sådant förslag.
Stockholm den 21 januari 1898.
Ernst Lindblad.
I motionens syfte instämma:
Knut Almqvist.
N. J. Nilsson.
.!. E. Olsson.
Aug. Pettersson,
Österhaningo.
20
Motioner i Andra Kammaren,' N:o 14.
Bil. lått. A.
Utdrag ur 1896 års vägdelningsliandlingar för Daga härads väg¬
hållning sdistrikt inom Södermanlands län, utvisande de särskilda sock¬
narnas vägtal och derpå belöpande underhållskostnad samt underhålls¬
kostnaden på i verkligheten befintliga vägar inom hvarje socken:
|
|
Underhållskostnad
|
|
|
<
|
|
|
|
|
|
QJQ
|
|
|
å befintliga
|
|
|
belöpande
|
vägar inom
|
|
|
efter vägtal.
|
socknen.
|
Underhållskostnaden för alla vågarm inom distrik-
|
|
|
|
|
|
tet är beräknad till 9,826 kronor 92 öre, som fördelats
|
|
|
|
|
|
på distriktets sammanräknade 58,599 vägtal.
|
|
|
|
|
|
Frustuna socken ..........................................
|
13,049
|
2,188
|
29
|
2,667
|
67
|
Kattnäs „ ........................................
|
3,419
|
573
|
36
|
387
|
73
|
Gåsinge „ .....................................• —
|
11,276
|
1,890
|
96
|
1,644
|
02
|
Dillnäs „ ................... .....................
|
2,650
|
444
|
40
|
447
|
25
|
Björnlunda „ .......................................
|
15,029
|
2,520
|
33
|
3,046|C4
|
Gryts „ .......................................
|
13,176
|
2,209
|
58
|
1,633|61
|
Summa
|
58,599
|
9,826
|
92
|
9,82692
|
Rätt från vägdelningshandlingarne utdraget, betygar
Nyköping den 31 december 1897.
Ex officio
Ax. W. Lodén,
Förste landtmätare.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
21
Bil. Litt. B.
Tablå öfver de särskilda kommunernas utgifter inom Daga härads väg¬
hållning sdistrikt, beräknade efter 1894 års fyrktal och under antagande af stats¬
bidrags erhållande medels yV af sommarunderhållet och 4 af vinterunderhållet:
|
l
1894 års fyrktal
|
Summa.
|
| Vinterväghållnings-
kostnad 1898.
|
Statsbidrag:
|
Summa.
|
i Brist i vägkassan
att fylla.
|
j Uttax. pr fyrk, öre.
|
inflyter
|
i—1
<
%
r4
0
öre
|
för jord utan
mantal.
för i mantal
satt jord.
|
för annan
fastighet.
|
för öfriga
beskattnings-
föremål.
|
‘/lo-del af
sommarunder¬
håll. lägst.
'/s-ten af
vinterunder¬
hållet.
|
iFrustunasocken: 7,685 214
|
3,539
|
12,352
|
23,790
|
538
|
81
|
269
|
40 266
|
77
|
536 17
|
2
|
64
|
_
|
—
|
—'
|
Kattnäs
|
» 2,013 114
|
37
|
453
|
2,617
|
131
|
98
|
65
|
99 38
|
77
|
104 76
|
27
|
22
|
1
|
26
|
17
|
Gåsinge
|
» 16,742 257
|
455
|
1,721
|
9,175
|
654
|
72
|
327
|
36 164
|
40
|
491 76
|
162
|
96
|
2
|
183
|
60
|
Dillnäs
|
» |l,634 409
|
98
|
249
|
2,390
|
157
|
29
|
78
|
6 4! 44
|
7 2
|
123 36
|
33
|
93
|
1.6
|
35
|
86
|
Björnlunda
|
* 8,904 180
|
718
|
5,241
|
15,043
|
614
|
19
|
307
|
09,304
|
66
|
611 75
|
2
|
44
|
—
|
—
|
—
|
Gryts
|
» i7,813| 251
|
463
|
2,003
|
10,530
|
738
|
60
|
369
|
30 163
|
36
|
532,66
|
205
|
94
|
2
|
210
|
60
|
Summa
|
|
|
|
2,835
|
59
|
1,417
|
78 982
|
68
|
2,400)4 6
|
435 13
|
|
|
|
Utgifterna för underhåll och nybyggnad af sådana större broar, som anses
böra vidmagthållas af *vägkassan, äfvensom amorteringen af ny vägdelnings-
kostnad — hvilka båda utgiftsposter äro till beloppet okända — kunna helt visst
bestridas med öfverskottet å statsbidraget för sommarväghållningen. För hela
distriktet utgjorde detta bidrag 1895—1897 T'-fl af särskilda nämndens uppskatt¬
ning 1894: kronor 14,486: 82 = kronor 1,448: 68 årligen. Efter verkstäld ny
vägdelning, som tillämpas från och med 1898, blir uppskattade kostnaden med
visshet större, enär c:a 3 mil ny väg tillkommer.
Det är att märka, att enligt bil. Litt. A. Frustuna och Björnlunda inom
egna kommuner hafva relativt mer sommarväg att underhålla in natura, än som
belöper enligt vägtal på distriktet i sin helhet; vinterväghållet är dock jemförelse¬
vis lindrigt. Kattnäs, Gåsinge och Gryt få deremot mindre väg inom resp.
kommuner än som belöper enligt vägtal, Dillnäs ungefär lika.
Vägskatt har 1895—1898 debiterats med 3,5—2 öre för vanlig vägfyrk,
26—25 öre för icke naturapligtige eller ännu icke indelta vägfyrkar.
Stockholm den 21 januari 1898.
Ernst Lindblad.
Bih. till lliksd. Vrot. 1898. 7 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 lläft.
4