10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 135.
det alltså ligger i deras välförstådda intresse, att alla skrankor, som af¬
lägsna dem från svenska folket och dess förtroende, bortfalla, tager jag
mig friheten föreslå,
. .. , .r. i / „ . _ v''\ r v . i . »
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att det
i kong], förklaringen den 23 mars 1807 punkt 40 stad¬
gade förbud för enskild part att taga stämning å någon
domare för att tilltala honom för fel eller brott i em-
betet måtte upphäfvas, och i stället förordnas, att hvaije
, svensk man under alla förhållanden skall ega rätt att
föra målsegaretalan såväl mot domare som öfriga ern-
•i betsmän,; , ,
■■ ■ ii_ > ,, .'fri ' i - . !-i ■. i • .: ■ > ■ ,■ : •
Om remiss till lagutskottet anhålles.
.•* t « »i [ ■ t > ‘fr \ ' * * i ‘ *f /•'tf ' • ■ ' i . (j
Stockholm den 27 januari 1898.
D. Holmgren.
..... ii' !;• •’ .ii ukIhh ■> ; l i * ’1.; i -n.Jfnds :r . . •> t;
,, i. fi-ii N:o 136.
•• 'Oi /(i ••>[< i/o..u ru:*iir'.r>t m v/ - -fvO-*.!
■■■"? ’ , - ‘ ■! : >*.1.1.0 Oj ;»It>|f J i J !■ O* {• Ii; f? I>: V\•; . ;;i Vi : • :.J • - -i. - - . •'*> •. uolol*'
Af herr D. Hol 111 gren i Värnhem, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående förändrad lagstiftning mot ocker.
Afl ing V; ;.>V,varm* .1. i - >,,1
Allbekanta tilldragelser under förlidet år och deraf föranledda af-
slöjanden af den skändliga Ockerhandtering, som i icke ringa omfattning
utöfvas i vårt land, särskilt i hufvudstaden, hafva rigta! den allmänna
uppmärksamheten på en lucka i vår lagstiftning, närmast i vår strafflag,
hvilken lucka det bör ligga statsmagterna om hjertat att såväl i den all¬
männa moralens som i den enskilda medborgarens intresse snarast möjligt
söka fylla. • > f
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
11
Att har icke kan blifva fråga om något statens ingripande i regle¬
ringen af penningens marknadspris, synes mig sjelfklart. Utöfver den all¬
männa räntelag, som vi redan ega i handelsbalkens 9 kap., lära ingå
bestämmelser angående räntefoten vara af behofvet påkallade. Jag anser
till och med, att nu gällande allmänna bestämmelse om räntemaximum
saklöst kunde undvaras, och den frihet, som enligt kongl. förordningen
af den 13 september 1864 gäller i fråga om försträckningar på högst sex
månader utan säkerhet i fast egendom, utan fara utsträckas till alla heder¬
liga försträckningsaftal utan undantag, dock alltid under förutsättning, att
det allmänna rättsmedvetandets uppfattning af ett försträckningsaftals he¬
derlighet eller ohederlighet finge sitt uttryck i lagen.
Inom det legitima affärslifvet har utan tvifvel grundsatsen om det
fria aftalet, som tillåter, att en varas pris bestämmes uteslutande af för¬
hållandet mellan tillgång och efterfrågan i stort sedt, sin fulla giltighet,
och detta bör, såsom ofta af den fria räntans försvarare blifvit anmärkt,
gälla penningen lika väl som hvarje annan vara ellér nyttighet. I regle¬
randet af penningens pris i den allmänna marknaden bör derför enligt
mitt förmenande staten icke ingripa.
Annorlunda kan deremot förhållandet understundom blifva, om det
gäller sådana transaktioner, vid hvilka ett öfverskridande af de i den all¬
männa penningmarknaden vid en viss tidpunkt gängse, ur den fria kon¬
kurrensen framgångna räntesatserna eger rum. Jag är långt ifrån att vilja
påstå, att hvarje sådant öfverskridande är obehörigt. Det torde gifvas fall,
då till och med en betydligt högre ränta än den vanliga kan i betrak¬
tande af försträckningsgifvarens risk i förening med arten och beskaffen¬
heten af det ändamål, för hvilket förstråckningstagaren ämnar använda
penningarne, vara fullt berättigad. Sådana fall, i hvilka försträckningen,
trots de tunga vilkoren, är till verkligt gagn för försträckningstagaren, och
der moraliskt fullt berättigade intressen främjas genom transaktionen, på¬
kalla icke något ingripande från det allmännas sida. Som bekant före¬
kommer emellertid en stor mängd fall, då transaktionens syfte icke har
något att göra med försträckningstagarens sanna, välförstådda intresse, utan
der densamma mera tjenar att tillfredsställa försträckningsgifvarens hän¬
synslösa vinstbegär till större eller mindre men, oftast till obotlig skada
för försträckningstagaren. 1 sådana fall föreligger ocker. Och att detta är,
moraliskt sedt, ett brott lika väl som t. ex. stöld eller bedrägeri, derom
lärer hvarken bland den fria räntans anhängare eller dess motståndare råda
mer än eu mening.
Hvarför hafva då icke våra lagstiftare upptagit detta brott bland
dem, hvilka staten belägger med straff? Skulle detta måhända bero på
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
svårigheten att bestämma, i hvilka fall ett straffvärdt förfarande före-
I Tyskland, der man sedan nära aderton år eger en ockerlag med
stränga straffbestämmelser, har dock denna svårighet ej befunnits oöfver¬
vinnelig. Till straffbart ocker räknar den tyska strafflagens § 302 a det,
att någon begagnar sig af en annans nödstälda belägenhet, lättsinne eller
oerfarenhet för att vid försträckning af penningar eller vid prolongation af
en skuld betinga sig eller tredje man en ekonomisk förmån, som i sådan
grad öfverstiger den gängse räntefoten, att den betingade förmånen i be¬
traktande af omständigheterna står i uppenbart missförhållande till presta¬
tionen. Ett straff af ända till sex månaders fängelse jemte 3,000 mark i
böter och förlust af medborgerligt förtroende kan följa' härpå; och dubbelt
så strängt straff stadgas i § 302 b, i fall ocker bedrifves under förklädd
form eller vissa andra dermed likstälda förhållanden; och i begge fallen
straffas enligt § 302 c äfven den, som med vetskap om tillkomsten af eu
ockerfordran öfvertager och afyttrar den eller söker göra den gällande.
För den, som yrkesmessigt drifver ocker, stadgar § 302 d särskilt strängt
straff, och en sådan ådömes ovilkorligen vanfräjd. Nämnas må ock, att
försträckningsaftal, som falla under ockerlägen, äro ogiltiga,, och ockraren
förklaras skyldig att återbära, hvad han på grund af slika aftal kan hafva
bekommit.
Det säger sig sjelf!, att fall kunna förekomma, da det blir svårt,
för lagens tillämpare att afgöra, om de af lagen för förfarandets brotts¬
lighet uppstäda förutsättningar föreligga eller ej; sådant ligger i sakens
natur, och i dylika fall får domaren tillämpa den gamla kända, regeln att
hellre fria, än fälla. Men i allmänhet torde icke heller eu dylik svårighet,
möta,. En invändning, som motståndarne till all lagstiftning mot ocker
aldrig underlåtit att anföra, är den, att en dylik lag skulle så lätt kunna,
kringgås eller gäckas, att den brottslige sällan eller aldrig skulle åtkommas.
Om nu ock detta vore sant, så tror jag, att lagen ändock icke vore utan
betydelse. Ensamt, det, att procentarehandteringen blefve genom statens
lagar brännmärkt såsom brottslig, vore i min tanke ett godt. Det skulle
för visso icke blifva utan verkan hvarken på den icke ringa del af allmän¬
heten, hvars rättsmedvetande i många fall behöfver stödet af yttre aukto¬
ritet, för att komma till en bestämd uppfattning, ej heller på eu och annan
bland dem, som för egen del icke skulle hafva något emot, att egna sig åt
den lukrativa ockrarehandteringen, men skulle känna det mindre behagligt
att veta, det lagens hotande svärd ständigt sväfvade öfver deras hufvuden.
å dertill kommer, att väl svårligen någon skada skulle kunna förorsakas
genom en ockerlag af samma karakter som den för tyska riket gällande,
så synes mig, att försök med eu dylik lag, huru ringa verkan man än
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
33
väntar sig deraf, dock böra göras. Jag är emellertid för min egen del
lifligt öfvertygad derom, att den ifrågasatta lagen ingalunda skulle kunna
kringgås och gäckas så lätt, som mången förmenar. Att den liksom alla
lagar skulle i enstaka fall visa sig vanmägtig gent emot det onda, är ingen¬
ting märkvärdigt. Det finnes mer än en bestämmelse i vår strafflag, som,
oaktadt brott deremot dagligdags förekomma, sällan tillämpas, så t. ex.
bestämmelserna om hasardspel i strafflagens 18 kap. 14 §. Dock har ingen
på allvar ifrågasatt att upphäfva dessa bestämmelser.
Om den ifrågasatta lagen, liksom den tyska, stadgade straff äfven
för ocker i förklädd form, så blefve den icke så lätt att kringgå, och hvad
beträffar möjligheten af bevisnings^förebringande, så borde det icke möta
större hinder att i detta fall gifva särskilda föreskrifter, som underlätta
densamma, än det varit i fråga om oloflig bränvinsutskänkning (se § 55
af kongl. förordningen den 2?4‘ maj 1895 angående vilkoren för försäljning
af bränvin). , . .. .
Då enligt min uppfattning eu lag i här antydda syfte vore af gagn,
och saknaden af sådan innebär en brist i vår lagstiftning, får jag härmed
hemställa, y, . •. . - , '
att Riksdagen måtte besluta uti skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utar¬
beta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestäm¬
melser mot ocker i ungefärlig öfverensstämmelse med de
bestämmelser, som innehållas i den tyska lagen angående
ocker af den 31 maj 1880.
, M (, 1 ' ...... . , . , ? ’ , ... 'T.#.... . , » f
r • ■ ';'S; ; . 11 •' /' V.! > * H >* < - ' ' \ - • VJ ■ -■ \>i t 11•.f
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 27 januari 1898. , - \
no.i r. (ii >-> \ 1 ;,l' • V ; ; • ; ■>_ i ! I0 i . / \ >\ ; ■ f ; ’! fn > ‘
D. Holmgren.
/
I { > 51 ’ •