Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
1
N:o 12.
• ' • ■' 'i ■ .• fu-j flit !
Af herr T. Zetterstrand, om skrifvelse till Kongl. Maj-,t med
begäran om förslag till lag angående upphäfvande af
fideikommiss med afseende på fast och lös egendom m. m.
Under de sistförflutna femton åren har frågan om upphäfvande
af fideikommisstiftelser åtta gånger behandlats af kamrarne, utan att
desamma kunnat enas om något beslut, syftande på ändring i de be¬
stående förhållandena.
Oafsedt att de ofta återkommande yrkandena i ämnet ådagalägga
ett lifligt intresse för frågans lösning, så torde man med fullt fog
kunna påstå, att den allmänna opinionen, äfven inom för öfrigt mycket
konservativa kretsar, på senare tiden allt mera enats om önskvärd¬
heten af fideikommissinstitutionens snara afskaffande.
Då ^ frågan på denna grund efter ett fyraårigt hvilostånd å nyo
väckes på tal, må det tillåtas mig att i förstone söka bemöta de skäl,
som vid ärendets sista behandling anfördes mot ett bifall till den på¬
yrkade reformen.
Det sades bland annat, att fideikommissen vore »blandade bäst
skötta egendomarne» och att de vore »bättre skötta, än de små hem-
mansegarnes jord i allmänhet kunde skötas».
Beträffande detta påstående vill jag visst icke förneka de faktiska
förhållanden, att ett stort antal fideikommissegendomar äro väl häfdade,
Bih. till Jii/csd. Prot. 1898. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Haft. (Nita 12 -14). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
att bland dem äfven finnas flera, som skötas på ett mönstergildt sätt,
samt att fideikommissen, såsom merendels belägna i våra bördigare
landsdelar och omfattande stora jordarealer, hafva goda förutsättningar
att gifva större afkastningar än sådana mindre hemmansdelar, hvilkas
egare icke mägta att draga fördel af nutidens många arbetsbesparande
maskiner och öfriga hjelpmedel.
Men häraf får man ingalunda draga de slutsatser, att fideikom¬
missen i allmänhet skulle skötas så synnerligen väl, eller att, under i
öfrigt lika förhållanden, en fideikommissinnehafvare finge antagas sköta
sin jord bättre än den, som vore egare till jorden.
Tvärtom visar just erfarenheten, att en mängd fideikommisser
högeligen vanskötas och att åtskilliga sådana snart sagdt ligga i läger¬
vall, ofta no g såsom en följd af fideikommissbrefvens otidsenliga be¬
stämmelser, hvilket med skärpa och sakkunskap framhålles i Rikets
Ständers skrifvelse af den 27 mars 1810, till hvilken skrifvelse, senast
intagen i 1894 års lagutskottsutlåtande n:o 41 sidd. 8 och 9, jag vörd¬
samt tillåter mig att hänvisa.
Det har vidare påståtts, att för dem, som vilja köpa jord, finnas
tillräckligt många andra jordbrukslägenheter att förvärfva, hvadan fidei¬
kommissinstitutionens upphäfvande med afseende å de mindre bemed¬
lade icke kan medföra någon verkan.
Hvad detta påstående angår, så må det villigt erkännas, att den
befintliga tillgången på jord inom landet är sa stor, att man icke kan,
såsom äfven skett, påstå, att en styckning af fideikommissen skulle
vara nödvändig för att skaffa jordbruk åt de mindre bemedlade, men
å andra sidan lärer det icke kunna förnekas, att vissa fideikommiss-
egendomar hafva sådan belägenhet och så beskaffade egofigurer, att
afsöndringar från eller styckningar af desamma skulle lända till fördel
ej allenast för landets kultivering, utan äfven för sjelfva fideikommis¬
sens skötsel; och då man numera temligen allmänt hyser de åsigter,
att man i möjligaste måtto bör främja en sund jordstyckning och der¬
jemte motverka bildandet af stora fastighe.tskomplex, skulle det väl
förefalla besynnerligt, om man samtidigt kunde finna det ur stats-
ekonomisk synpunkt lämpligt att bibehålla ett rättsinstitut, som asyftar
att hindra jordstyckning och till all tid sammanhålla redan befintliga
fastighetskomplex.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12. 3
Ytterligare har framhållits, att åtminstone några af våra gamla
historiska familjer ännu kunna befinna sig i välstånd, tack vare inne-
hafvandet af fideikommiss; att den, som eger ett fideikommiss, ge¬
nom insättningar i någon lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt kan
betrygga sina yngre barns framtid, samt att man ej för mycket bör
fästa sig vid den omständigheten, att i en familj det ena barnet blir
rikare än det andra, helst som personer i allmänhet ega laglig rätt att,
äfven om bröstarfvingar finnas, förordna om sin förmögenhet.
Häremot vill jag inlägga min bestämda protest, tv ehuruväl inne-
hafvandet af fideikommiss ostridigt bereder vissa medlemmar af vår
aristokrati större lätthet än eljest att nå en mera framskjuten social
och politisk betydelse, måste man dock betänka, att dylik fördel endast
tillkommer enstaka medlemmar af familjerna och ofta vinnes på be¬
kostnad af syskon, som i många fall skulle varit bättre skickade att
gagna sitt land och uppehålla familjens traditioner; att medvetandet
om en framdeles erhållande förmögenhet ofta har ett demoraliserande
inflytande; att fideikommissbestämmelserna i stället för att verka sam¬
manhållande ofta alstra tvister och bitterhet inom slägterna; att, om
en fideikommissinnehafvare vill genom kapitalbildning sörja för sina
från fideikommisset uteslutna barn, detta kan menligt inverka på egen¬
domens skötsel, samt att, om fadern ej hinner betrygga dessa barns
framtida utkomst, de vid hans frånfälle kunna komma i den föga af-
undsvärda belägenhet att antingen nödgas afbryta påbörjade studier,
försaka tidigare lefnadsvanor och vid sjukdomsfall råka i nöd eller
ock för studiernas fortsättande eller erhållande af nödtorftigt uppe¬
hälle blifva beroende af den nye fideikommissariens godtycke.
Då nu härtill kommer, att det svenska folket med stolthet kan
åberopa, att redan i den gråa forntiden hvarje bröstarfvinges arfsrätt
var genom lag fastslagen, att i midten af detta sekel qvinna till¬
erkändes lika arfsrätt mot man, samt att åtminstone laglotten ej kan
utan giltiga grunder afhäudas någon, kan det icke annat än i högsta
grad kränka rättsmedvetandet, att inom ett fåtal svenska familjer dessa
rättsgrundsatser förmedelst fideikommissinstitutionen blifvit fullständigt
åsidosatta.
Desslikes har med stor skärpa betonats, att redan bestående
fideikommissstiftelser ej kunde ändras, enär man derigenom skulle
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
afvika från den allmänna rättsgrundsats, att civillagstiftning ej får
medföra retroaktiv verkan.
Ett strängt fasthållande vid en dylik uppfattning skulle ju uppen¬
bart leda derhän, att under det arfs- och testamentslagar, ja, sjelfva
grundlagarne liksom allt annat menskligt äro underkastade förändring,
så skulle enskilda personers bestämmelser, om än aldrig så afvita,
blott de meddelats före år 1810 samt upptecknats i något slags fidei-
kommissbref, blifva för evig tid beståndande.
Frånsedt det förnuftsvidriga derutinnan, måste man väl medgifva,
att det icke är så helt bestäldt med påståendet om den åsyftade
reformens retroaktiva verkan, ty ingen afser val att i någon mån
rubba nuvarande fideikommissinnehafvares rätt, likasom det väl torde
vara gifvet, att man för att mildra öfvergången till de nya förhållan¬
dena skall låta lagen träda i kraft först efter de närmaste fideikommis-
sariernas frånfälle, under hvilka förhållanden någon fruktan för rätts-
kränkning ej bör lägga binder i vägen för att göra rikets arfslagar i
framtiden allmänneligen gällande.
Slutligen bar man uttalat den farhåga, att konseqvensen af
fideikommissens upphäfvande skulle blifva ett upphäfvande jemväl af
sådana förordnanden, som blifvit gjorda till förmån för allehanda in¬
rättningar, såsom kyrkor, fattigvård m. ro., ja, att sjelfva den kungliga
familjens arfsrätt skulle sättas på spel.
Att bemöta dylika hugskott af en uppjagad fantasi torde dock
vara öfverflödigt, ty en hvar lärer nog utan allt för vidlyftig efter¬
tanke observera dels skilnaden mellan att frånhända bestående institu¬
tioner dem tillerkända förmåner samt att lagstifta om enskilda, ännu
ofödda individers arfsförhållanden och dels den omständigheten, att
medan laga förbud redan finnes mot nya fideikommiss’ instiftande,
lägger lagen ej något hinder i vägen för donationer till allmännyttiga
ändamål, hvilka donationer helt säkert komma att allt framgent snarare
uppmuntras än stäfjas, i den mån de ej komma i strid mot statens
välförstådda intressen.
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
Efter denna lilla polemik må det tillåtas mig korteligen yrka,
att då fideikommissinstitutionen snarare motverkar än främjar landets
kultivering, medför en mängd påtagliga missförhållanden samt står i
uppenbar strid mot nutida rättsmedvetandet, Riksdagen måtte i den
form, som kan finnas lämpligt, uttala sig för afskaffande af allt hvad
fideikommiss heter, på land och i stad, i fast, eller lös egendom; och
får jag i sådant afseende hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det
täcktes Kong]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket be¬
stående familjefideikommisstiftelser i fast och lös
egendom på land och i stad upphäfvas, äfvensom
förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande
af rättsförhållandena vid sista innehafvarnes död må
erfordras.
Stockholm den 21 januari 1898.
T. Zetterstrand.
xi') il ’