Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.
1
N:o 29.
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1898, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjö¬
farten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 95, har Kong].
Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, så lydande:
§ 1.
Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och af
hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro bygda eller
naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta alla
dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende derå om de
ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro
barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra
eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af
inhemska fartyg och båtar skola utgöras.
Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och
båtar äro bestämda.
För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna
förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar, som till
bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 5 Samt. 1 Afd. 26 Raft. (N:o 29.)
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.
§ 2.
Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro underkastade så val stämpelafgift som tull,
samt bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom vin, för
hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna,
tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande
mindre partier, nemligen:
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,
garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,
kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,
malt 10 kg.,
risgryn 5 kg.,
socker 5 kg.,
spanmål, omalen, 40 kg.,
» malen, 25 kg.,
tobak 1 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor,
Öl 5 liter samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som
är belägen mellan Djeknelidens tullstation i Vermland och Ljusnebäcken i
Herjeådalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jemtland och norr
om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i fråga om nedan-
nämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet att af
dem tullfritt medföra följande partier, nemligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spanmål, omalen, 150 kg.,
» malen, 100 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett värde
af 40 kronor,
Öl 10 liter,
andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskildt
stadgats, till ett sammanräknadt värde åt 30 kronor.
För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
t
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29. 3
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan
införda qvantiteten.
Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som i
handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för att
utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor, som af
handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt de äro af de slag,
med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar, skyldig
att, jemte uppgift om yrke och hemvist, aflemna en under edlig förpligtelse
afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handels¬
afsigt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen
räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de in¬
föras. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i vanlig
ordning tullbehandlas.
Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller brukar egendom på
båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för
egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras
från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för reparation
och som efter sådan förädling eller reparation återinföras, skola vid åter-
införseln vara fria från tullumgälder.
Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras
från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller reparation,
om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras, vid inför¬
seln till Sverige vara fria från tullumgälder.
Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast för
transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade
tullafgifter.
Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och 4
gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen eller i särskild! fall tullmyndig¬
het vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna anses
erforderliga.
§ 3.
Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar å
norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till Sverige
i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver
isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen
införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats till norska sidan
<
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.
af nämnda färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska
sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart
sändas sjövägen vidare.
Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande maj och,
der icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15 maj 1899.
I den kongl. propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsråds¬
protokollet öfver finansärenden för den 15 innevarande april, hvaraf inhemtas,
att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl.
Maj:t anfört:
»Med anledning deraf, att nådiga förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter
skedd uppsägning komme att upphöra att gälla med den 12 juli 1897, före¬
slog Eders Kongl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april sistnämnda år
Riksdagen att antaga en författning, genom hvilken sjöfarten och gränstrafiken
mellan de båda länderna komme att regleras för tiden efter utgången af
mellanrikslagens giltighetstid. Då min företrädare i embetet sistberörda dag
anmälde detta ärende inför Eders Kongl. Maj:t, erinrade han, att förhand¬
lingar varit inledda med norska regeringen om upprättande af förslag till en
författning af samma ömsesidigt förbindande kraft som mellanrikslagen, enligt
hvilken författning de båda länderna skulle tillerkänna hvarandra behandling
såsom den mest gynnade nation i fråga om handel och sjöfart äfvensom er¬
forderliga lättnader beredas gränstrafiken, men att dessa förhandlingar då icke
ännu ledt till resultat, af anledning att fråga i Norge blifvit väckt om in¬
förande af differentialtullsystemet och att, då denna fråga ej ännu hunnit
genomgå förberedande behandling, det ansetts mindre lämpligt att för det då¬
varande binda sin handlingsfrihet genom ett aftal med Sverige om behandling
som den mest gynnade nation. Den omständighet att en ömsesidigt förplig¬
tande öfverenskommelse i ämnet sålunda icke kunnat komma till stånd syntes
dock departementschefen icke innebära giltig anledning att icke medgifva
Norge behandling som den mest gynnade nation. När mellanrikslagen gått
till ända, skulle, med då gällande bestämmelser, Sverige fortfarande komma
att i Norge åtnjuta behandling som den mest gynnade nation, men Norges
sjöfart deremot att enligt utredning, som af departementschefen lemnats, vid¬
kännas en högst väsentlig inskränkning i sina dittillsvarande förmåner. An¬
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29. 5
ledning att försätta den norska sjöfarten på Sverige i en sådan undantags¬
ställning, vida ofördelaktigare än den, som åtnjötes af andra länders sjöfart
här i riket, syntes icke förefinnas, och departementschefen hade derföre trott,
att, oaktadt öfverenskommelse om ömsesidig behandling som den mest gynnade
nation icke kunnat komma till stånd, förhållandet genom en af Norges sam¬
tycke oberoende lag borde ordnas sålunda, att sådan behandling komme
Norges handel och sjöfart här i riket till .godo. Tydligt vore emellertid, att
en dylik lag icke borde ega gällande kraft längre, än motsvarande förmån
tillkomme svensk handel och sjöfart i Norge. Då likväl lagens giltighet
svårligen kunde till sitt fortbestånd göras beroende af inträffandet eller ute-
blifvandet af en norsk lagstiftningsåtgärd, syntes vilkoret af reciprocitet ej
böra i sjelfva lagen upptagas. Lämpligare syntes vara, att lagen antoges att
gälla till om med någon dag vid slutet af innevarande års riksdag, exempel¬
vis den 15 maj eller den tidigare dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen
fattadt. Dermed vunnes ock möjlighet att få denna lag, som ju till följd af
sin beskaffenhet borde vara gemensam, bragt till stånd såsom sådan, om de
i Norge pågående utredningar då hunnit föras till slut.
Sedan ofvan omförmälda nådiga proposition blifvit af Riksdagen bifallen,
utfärdades den 28 maj 1897 nådig förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, hvilken för¬
ordning skulle träda i kraft den 13 påföljande juli och, der icke annorlunda
stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15 maj 1898.
I fråga om reglerandet af sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige
och Norge för tiden efter den 15 nästkommande maj hafva förhandlingar egt
rum med norska regeringen, hvilka likväl icke ledt dertill, att aftal kunnat
med Norge träffas om ömsesidig behandling som den mest gynnade nation.
Då omständigheterna jemväl i öfrigt äro oförändrade, synes lämpligt, att de
bestämmelser, som under tiden efter mellanrikslagens upphörande reglerat hit¬
hörande förhållanden, må i hufvudsakligen enahanda form som hittills erhålla
förlängd giltighet för tiden till och med den 15 maj 1899 eller den tidigare
dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen fattadt.
Hvad författningens innehåll beträffar, torde endast ett par smärre för¬
ändringar vara af behofvet påkallade.
I mom. 3 af § 2 i 1897 års förordning stadgas, att varor, som af
gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från Sverige till Norge för att för¬
ädlas genom blekning, färgning, garfning, målning, spinning, väfning eller
annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling
eller reparation återinföras, skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.
Motsvarande bestämmelse finnes meddelad i § 3 mom. 4 af norska kungörel¬
sen om tullafgifter den 9 september 1897. Med ifrågavarande bestämmelse
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.
har afsetts att bereda hushållen på ömse sidor om gränsen möjlighet att äfven
efter mellanrikslagens upphörande få sina varor förädlade eller reparerade på
det för ändamålet lämpligaste ställe, oberoende deraf på hvilken sida om
gränsen detta ställe vore beläget. För ändamålet fordras naturligen, att
varorna så väl vid utförseln till det andra landet som vid återinförseln till
det egna landet äro fria från tullumgälder. Den affattning, ifrågavarande
mom. af § 2 erhållit, är emellertid så till vida ofullständig, som momentet,
jemfördt med motsvarande norska bestämmelser, endast föranleder dertill, att
varor, som utförts öfver gränsen, må tullfritt återinföras, men icke tillika
dertill, att varorna tullfritt må föras öfver gränsen in i det andra landet.
Då likväl i brist af ett sådant medgifvande hela stadgandet kommer att sakna
egentlig betydelse, torde momentet i sagda afseende höra fullständigas och för
sådant ändamål erhålla ett tillägg af följande lydelse:
»Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras
från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller reparation,
om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras, vid införseln
till Sverige vara fria från tullumgälder.»
Enligt hvad af skrifvelse från norska regeringens finans- och tull¬
departement af den 6 i denna månad inhemtas, har förslag till motsvarande
bestämmelse blifvit af norska regeringen Stortinget förelagdt.
I § 3 af förordningen den 28 maj 1897 stadgas, att varor, som öfver
Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund föras från Norge till Sverige
i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver
isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen införda,
så vida de icke antingen sjövägen transporterats till norska sidan af nämnda färj-
ställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska sidan eller ock blifvit
till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.
Vid de förhandlingar, som efter mellanrikslagens uppsägning under
åren 1895 och 1896 egde rum mellan svenska och norska ombud för utar¬
betande af förslag till nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömse¬
sidiga handels- och sjöfartsförhållanden, föreslogs af de svenska ombuden, att
bestämmelserna om hvad som uti ifrågavarande gränstrakt skulle anses som
landväga trafik skulle erhålla en sålunda förändrad affattning, att såsom
landväga trafik endast skulle anses den varuförsel, som under angifna för¬
hållanden egde rum öster om Saltbacken å svenska och Sponviken å norska
sidan öfver Svinesund eller Idefjorden. Enligt protokollet öfver förhandlin¬
garna anmärkte härtill de norska ombuden, att de icke hade något att erinra
mot den sålunda föreslagna förändringen, om blott de nya gränspunkterna
hade samma bestämdhet som den nuvarande gränslinien, hvarom man emeller¬
tid icke vågade uttala någon säker åsigt, innan förhållandena på orten
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29. 7
blifyit närmare undersökta. Då numera, enligt hvad från norska rege¬
ringen meddelats, äfven från norsk sida anses önskvärdt, att omförmälda för¬
ändring i gränsbestämningen vidtages, dock så att i stället för »Spon viken»
sättes »Spon viks skansar», synes § 3 i 1897 års förordning lämpligen böra
erhålla en i öfverensstämmelse härmed ändrad affattning.»
Då utskottet icke har något att erinra mot det i den kongl. proposi¬
tionen framlagda förslaget, hemställer utskottet,
att ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte af Riks¬
dagen antagas,
Stockholm den 29 april 1898.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Reservationer
af herrar Cavalli och J. G. Almqvist, hvilka yttrat:
»Vid behandling sistlidet år af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gräns-
trafiken mellan Sverige och Norge, hvilket förslag var, med undantag af
två alldeles oväsentliga förändringar, lika lydande med det till Riksdagens
pröfning nu föreliggande, tillstyrkte bevillningsutskottet Riksdagen att an¬
taga den kongl. propositionen, men hemstälde tillika, att Riksdagen dessutom
måtte besluta, att, derest Kongl. Maj:t skulle finna, att Sveriges behandling
i handels- och sjöfartsförhällanden såsom den af Norge mest gynnade nation
i ett eller annat afsevärdt hänseende blefve upphäfd, eller motsvarande
rättigheter, som i § 2 mom. 2—4 af förordningen medgifvits vid införsel
till Sverige, skulle vid införsel till Norge förvägras, Kongl. Maj:t skulle ega
att när som helst förordna, det författningen delvis eller helt och hållet
skulle upphäfvas.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.
Denna utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren, men afslogs
af Andra Kammaren, i följd hvaraf densamma förföll.
Då vi sistlidet år biträdt utskottets ofvannämnda hemställan, samt,
enligt vår åsigt, några förhållanden icke inträdt, som böra föranleda utskottet
att frångå sitt sistlidet år fattade, af Första Kammaren godkända beslut,
hemställa vi,
l:o) att nu ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjö¬
farten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte
af Riksdagen antagas; och
2:o) att Riksdagen dessutom måtte besluta, att, derest Kongl.
Maj:t skulle finna, att Sveriges behandling i handels- och
sjöfartsförhållanden såsom den af Norge mest gynnade
nation i ett eller annat afsevärdt hänseende varder upphäfd,
eller motsvarande rättigheter, som i § 2 mom. 2—4 af
förslaget medgifvits vid införsel till Sverige, skulle vid
införsel till Norge förvägras, Kongl. Maj:t må ega att
när som helst förordna, det denna författning delvis eller
helt och hållet skall upphäfvas».
samt af herrar Almström, Weinberg, M. S. Nisser, friherre Klingspor,
Philipson, af Bur én och Ber gend ahl, hvilka ansett, att en förordning af sådan
art och innebörd som den nu föreslagna borde vara gällande, endast så länge
Sverige i handels- och sjöfartsförhållanden af det land, som i förordningen
åsyftas, åtnjuter behandling såsom den mest gynnade nation, samt derför
hemstält,
att ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjö¬
farten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte
af Riksdagen antagas, under vilkor att, derest Kongl.
Maj:t skulle finna, att Sveriges behandling i handels- och
sjöfartsförhållanden såsom den af Norge mest gynnade
nation i ett eller annat afsevärdt hänseende varder upphäfd,
eller motsvarande rättigheter, som i § 2 mom. 2—4 af
ofvannämnda förslag medgifvits vid införsel till Sverige,
skulle vid införsel till Norge förvägras, Kongl. Maj:t
må ega att när som helst förordna, det denna författning
delvis eller helt och hållet skall upphäfvas.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1898.