4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
N:o 12.
Ankom till Riksd. kansli den 28 april 1897, kl. 3 e. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde
meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa
vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas eller der
utbjudas eller hällas till salu.
På grund af en inom Andra Kammaren af herrar Curt Wallis,
friherre Werner G. von Schwerin, Carl H. Björck och Christian Loven
väckt motion, n:o 168, har Andra Kammaren, med bifall till dess tredje
tillfälliga utskotts hemställan (i utlåtande n:o 13) för sin del beslutat,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ej föreskrift må böra meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul) fosfor
ingår, icke få till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu,
samt, derest dylik föreskrift pröfvas erforderlig, för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lag i ämnet.
Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen har detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott.
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
Motionärerna anse talande skäl förefinnas för ett förbud emot för¬
säljningen af nämnda tändstickor. Det är nemligen fosfortändstickornas
lätta tillgänglighet, hvilken så godt som uteslutande är betingelsen för
det stora antalet fosforförgiftningar i vårt land. Dessa hafva under den
senaste mansåldern varit stadda i snabb, hittills ohejdad och derför all¬
varliga farhågor ingifvande tillväxt. I början af 1870-talet förekommo
årligen bland de dödsfall, hvilka till medicinalstyrelsen inrapporterats
och föranledt medikolegal undersökning, endast omkring 10, föranledda
af fosforförgiftning, medan nu för tiden fosforförgiftningarnas antal årligen
uppgår till omkring 100 och derutöfver. De drabba så godt som ute¬
slutande qvinnor, företrädesvis unga qvinnor i deras bästa år, och ända¬
målet med dem är så godt som alltid foster för drifning.
Till belysande af de nuvarande förhållandena meddela motio¬
närerna hithörande siffror för år 1896. De medikolegala obduktioner,
hvilka påvisat förgiftning som orsak till dödsfall under år 1896 och
som inrapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde sammanlagdt 173.
Deraf framkallades af fosfor 138 eller 80 procent och af andra gifter
35 eller blott 20 procent. Af dessa fosforförgiftningar drabbades endast
6 män och barn, deremot 132 qvinnor och af dessa 118 unga, ogifta
qvinnor i sina bästa år.
Syftemålet med så godt som nästan alla dessa förgiftningar
framgår, säga motionärerna, otvetydigt af obduktionsberättelserna, hvilket
syftemål också i flertalet fall synes hafva blifvit uppnådt, fastän i de
fall, som i dessa obduktionsberättelser skildras, modern vid foster-
fördrifniugen också satt lifvet till. Att ett så ytterst farligt medel fort¬
farande så allmänt användes, beror, säga de vidare, tydligen på det
för öfrigt från bland annat Stockholms sjukhus flera gånger konstaterade
förhållandet, att fosterfördrifningen kan lyckas utan att kosta modern
lifvet. Under sådana förhållanden drifvas dessa olyckliga unga qvinnor
af sin starka längtan att komma ur sin olyckliga belägenhet att till¬
gripa det lifsfarliga medlet, som ej blott hotar lifvet, utan hotar det¬
samma med en ytterst qvalfull död.
Vid det förhållandet, att statistiken visar, att fosforförgiftningar
för fosterfördrifningsändamål förekomma i alla landsändar och klart
vore, att en hel mängd, framför allt nästan alla de, vid hvilka endast
barnet, men icke modern satt till lifvet genom förgiftningen, icke komme
till vår kännedom, anse motionärerna, att vi i detta fall stå inför en
verklig landsplåga.
Sedan motionärerna vidare framhållit, att ett förbud mot för¬
säljning af fosfortändstickor knappast kan sägas komma att menligt
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
inverka på industrien, eftersom det förhållande föreligger, att fosfor¬
tändstickor till ett värde af två och en qvarts millioner kronor årligen
exporteras, under det att hela fabrikationens värde uppgår till två och
en half millioner kronor, och att alltså förbrukningen inom landet endast
uppgår till 10 procent af tillverkningen, och att den fabrik, Vulcan, som
fabricerar mest af varan, exporterar 92 procent af sin tillverkning samt
att fosfortändstickorna kunna ersättas af säkerhetständstickor, komma
de till en undersökning af den frågan, om ej andra vigtiga skäl tala
emot ett sådant förbud. Och dermed komma de till bemötande af mot
förbudet gjorda invändningar.
Hvad då först konsumenterna beträffar, så synes det motionärerna
uppenbart, att den ringa prisskilnad, som förekommer mellan fosfor¬
tändstickor och säkerhetständstickor, ej bör kunna i en så allvarlig sak
anses spela någon rol, då till följd af den stora konkurrensen båda
varorna betinga ett så lågt pris.
Ej heller torde, enligt motionärernas mening, den gjorda invänd¬
ningen, att skogsbyggarne i Norrland och befolkningen vid Sveriges
syd- och vestkust skulle af klimatiska skäl nödgas använda fosfortänd¬
stickor, behöfva tillmätas någon betydelse, då man betänker, att inga
klagomål afhörts från Finland och Danmark, hvarest fosforstickors an¬
vändning i mer än tjugu år varit förbjuden.
Att svenskarne skulle förbjuda fosfortändstickornas försäljning i
eget land, men det oaktadt tillåta deras export, har väckt betänklig¬
heter; men om man besinnar, att i de länder, dit exporten nu går,
icke, såvidt kändt är, samma missbruk af dessa stickor som för när¬
varande hos oss i någon som helst oroväckande grad föreligger, och
att dessa länders regeringar, om faran af detta missbruk derstädes en
gång skulle yppa sig, när som helst kunna genom lagbestämmelser
skydda sig mot densamma, så tyckas dessa betänkligheter ej böra utgöra
några hinder för ett försök att hos oss genom försäljningsförbud stäfja
detta missbruk.
Hvad effektiviteten af det föreslagna förbudet vidkommer, så visar
statistiken från Danmark, der, såsom redan är nämndt, ett sådant för¬
bud redan verkat mer än tjugu år, att fosforförgiftningar derstädes ej
förekomma.
Mot anmärkningen, att ett förbud mot försäljningen skulle, om
ej fabrikationen äfvenledes blefve förbjuden, blifva kringgånget der¬
igenom att varan skulle af arbetame smugglas ut ur fabrikerna och
blifva försåld bland allmänheten, torde med rätta kunna anmärkas, att
detta ej i nämnvärd grad bör kunna komma i fråga dels till följd af
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 7
varans skrymmande beskaffenhet, dels ock derför att densamma så lätt
genom lnkten förråder sin närvaro.
Det har invändts, att äfven om vi sålunda blefve qvitt foster-
fördrifningarna genom fosfor alldeles som i Danmark, skulle detta ej
minska fosterfördrifningarnas antal, ty andra medel skulle i stället till¬
gripas. Häremot anse sig motionärerna böra erinra derom, att i första
rummet ett sådant påstående är obevisadt och i det andra, att foster-
fördrifningarna genom fosfor intaga en alldeles särskildt olycksdiger
ställning genom forsforns stora giftighet på samma gång som dess
stora lättillgänglighet. Andra gifter, hvilka användts som foster fördrif¬
vande medel, äro i hög grad svåråtkomliga, i det de endast mot läkares
recept erhållas från apotek, och öfriga medel äro ej ens tillnärmelsevis
lika farliga för moderns lif som fosforn.
Vidare har sagts, att man skulle kunna vinna samma mål, som
man vill vinna genom förbud mot försäljning af forfortändstickor, der¬
igenom att man i populära skrifter underrättade allmänheten om fosforns
faror. Att detta enkla medel ej användts af de läkare och myndigheter
(t. ex. medicinalstyrelsen), hvilka hafva kunskap om fosfortändstickornas
farliga betydelse, anse motionärerna uppenbarligen bero derpå, att det
ansetts otillständigt att i än vidare kretsar sprida kunskapen om ett
fosterfördrifningsmedel, om än ett farligt sådant — den kunskapen är
redan tillräckligt spridd — och att allmänheten ej skulle känna till fos¬
forns farlighet synes föga antagligt; trots kunskapen härom användes
den för meranämnda ändamål, tydligen emedan motiven för att använda
fosterfördrifningsmedel ofta äro så starka, att äfven mycket farliga medel
icke skys.
Det har äfven påpekats, att förbud mot försäljningen af fosfor¬
tändstickor icke skulle hindra åtkomsten af fosfor, alldenstund den så¬
som fosformos får utan recept försäljas å apoteken. Häremot erinra
motionärerna, att hittills fosforn i sällsynta undantagsfall i denna form
användts till förgiftning, men skulle förbud mot fosfortändstickornas
försäljning antagas, så torde Kongl. Maj:t ej töfva att förbjuda fosfor¬
mosets försäljning å apoteken utan recept.
Slutligen vända sig motionärerna mot tviflet derom, att, emedan
fosforgiftet under perioden 1873—1892 åstadkommit i medeltal endast
30 till 40 dödsfall årligen, eu samhällsfara föreligger i dessa fosfor¬
förgiftningar. Och do anse sig skyldiga betona, att, äfven om man
bortser från att dessa dödsfall i allmänhet utgjort dubbeldödsfall, i det
eu moder och hennes barn samtidigt allidit, den verkligt stora faran
för samhället ligger deri, att dessa förgiftningar på mindre än eu mans-
8 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Ko 1) Utlåtande Ko 12.
ålder tiodubblats samt att det synes, som om de alltjemt vore stadda
i tilltagande.
Under sådana förhållanden, och då motionärerna ansett sig hafva
visat, att man icke med skäl kan påstå, att producenter eller konsu¬
menter af fosfortändstickor här i landet genom ett förbud mot dessa
stickors försäljning skulle lida någon nämnvärd skada, och att det före¬
slagna lagstadgandet har alla utsigter att blifva fullt effektivt och lägga
hinder i vägen för dessa förgiftningar, göra de den hemställan, som
motionen innehåller.
Andra Kammarens tillfälliga utskott har yttrat:
»Innan utskottet går att uttala sin egen uppfattning i denna fråga,
torde det vara lämpligt att i korthet redogöra för hvad hittills i vårt
land och våra grannländer gjorts beträffande lagstiftningen om fosfor¬
tändstickor.
År 1863 beslöto Riksens Ständer en framställning till Kongl. Maj:t
derom, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med den då på pröfning be¬
roende frågan om utfärdande af lag angående sundlietsförhållandenas
ordnande i riket, »täcktes taga i öfvervägande, hvilka föreskrifter i
ändamål att förekomma fosfornekros ansågos böra i nämnda lag in¬
flyta». Derefter utfärdade Kongl. Maj:t den 18 februari 1870 den ännu
gällande förordningen »angående hvad vid tillverkning af tändstickor
eller andra tändmedel, för hvilkas beredning vanlig fosfor användes,
skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
arbetarne». En ny förordning har under den 9 december 1896 utkom¬
mit att tillämpas från och med den 1 juli innevarande år. I denna
senare förordning äro sundhetsbestämmelserna betydligt skärpta så, att
både nya och redan i gång varande fabriker skola besigtigas af yrkes-
inspektör, att ingen får användas i vissa farligare arbeten utan före¬
gående läkarebesigtning, att minimiåldern för dylik användning höjts
från 15 till 18 år och att längsta oafbrutna sysselsättningen sänkts
från den nu föreskrifna tiden af 6 månader till 1 månad med en månads
mellantid, innan samma person å nyo får begagnas till samma arbete,
samt att läkaren skall antagas af vederbörande länsstyrelse och till
denna göra anmälan, derest hans föreskrifter ej efterlefvas eller helso-
tillståndet vid fabriken finnes otillfredsställande.
De genom förordningen af den 18 februari 1870 gifna föreskrif¬
terna torde, särdeles i början, icke hafva blifvit så noggrant eller all¬
mänt tillämpade som Önskligt varit, enär fall af fosfornekros före¬
komma fortfarande i ej ringa grad. Detta förhållande föranledde herr
J. P. Nilsson i Käggla att vid 1874 års riksdag i en inom Andra Kärn-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 9
maren väckt motion (n:o 94) yrka förbud mot tillverkning af fosfor¬
tändstickor såsom det enda verksamma medlet att skydda arbetarne
mot fosforgiftets menliga inverkan. Motionen afstyrktes dock af veder¬
börande utskott och föll i kammaren utan votering.
Emellertid fortforo klagomålen öfver förekomsten af fosfornekros,
och till dessa klagomål började äfven klagomål uppstå öfver missbruk
af fosforstickor till brottsliga ändamål. Af denna anledning väckte herr
Bengt Rääf år 1882 i Första Kammaren en motion (n:o 25) om förbud
mot försäljning af fosfortändstickor. Som skäl åberopade motionären
fosforns eldfarlighet och giftighet, genom hvilken senare egenskap den¬
samma inom fabrikerna orsakade sjukdom hos arbetarne och utom fa¬
brikerna användes till mord, sjelfmord och abortiva ändamål. Det till¬
fälliga utskott, dit förslaget hänvisades, egnade detsamma en grundlig
utredning och hemstälde om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
utfärdande af förbud mot tillverkning, införsel och försäljning af fosfor¬
tändstickor. Till detta slut kom utskottet, icke på grund af något er-
kändt behof att skydda arbetarne i fabrikerna, utan för att genom fos¬
forstickornas borttagande söka förekomma eldsolyckor samt förhindra
fosterfördrifning, mord och sjelfmord genom fosfor. Beträffande yrkes-
faran, ansåg utskottet att genom dess utredning vore till fullo ådaga-
lagdt, att sjelfva tillverkningen af fosforstickor icke för de dermed sys¬
selsatta arbetarne medfört någon synnerlig våda, i fall de uti kongl.
förordningen af den 18 februari 1870 meddelade föreskrifter noggrant
iakttagas. Utskottets utlåtande föranledde i Första Kammaren en liflig
debatt, som dock slutade dermed, att detsamma af kammaren afslogs
med 74 röster mot 27.
Nästa gång frågan om förbud mot fosfortändstickor kom under
Riksdagens pröfning var 1892, då i Andra Kammaren en motion (n:o 69)
frambars af herr Z. Larsson från Upsala, som föreslog, »att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande, inom lämplig tid,
fullständigt förbud mot såväl tillverkning som handel med eller för¬
brukning af fosfortändstickor inom landet». Denna motion rönte lika
öde som de föregående. Sedan det tillfälliga utskott, som fått frågan
till sig remitterad, uti ett sakrikt betänkande afstyrkt motionen, blef
denna den 9 april i Andra Kammaren afslagen utan votering, men
efter en liflig diskussion.
Sista gången frågan förekom till behandling inom Riksdagen var
år 1896, då friherre W. G. von Schwerin uti en motion (n:o 102) inom
Filt. till liiksd. Frat. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 11 Höft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
Andra Kammaren föreslog, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru¬
vida icke tillverkning här i riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa
vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, må kunna alldeles förbjudas, dels
att föreskrift må meddelas derom, att dylika tändstickor ej må till riket
införas eller härstädes hållas till salu eller utbjudas». Med anledning
af denna motion hemstälde Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3,
till hvilket utskott kammaren remitterade frågan, uti sitt betänkande
n:o 11, »att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla motionen, att
kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
ej föreskrift må böra meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas tänd¬
massa vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, icke få till riket införas eller
der utbjudas eller hållas till salu, samt derest dylik föreskrift pröfvas
erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet». Efter
en liflig debatt antog Andra Kammaren den 27 mars detta utskottets
förslag med 86 röster mot 74. Första Kammarens andra tillfälliga
utskott, till hvilket frågan hänskjuta, förordade detsamma, men Första
Kammaren afslog förslaget den 25 april med 65 röster mot 38.
I Danmark gäller i afseende på fosfortändstickor en lag, utfärdad
den 14 februari 1874, hvars första paragraf i öfversättning lyder så¬
lunda: »Efter den 1 januari 1875 förbjudes det att här i landet för¬
färdiga tändstickor, i hvilkas tändsats det finnes hvit fosfor, eller andra
tändstickor än sådana, som äro afsedda att afstrykas på särskilda, der¬
till inrättade strykplån. Det förbjudes äfven från samma tid att här i
landet införa och efter den 1 juli 1875 att här i landet sälja tänd¬
stickor, hvilkas förfärdigande i enlighet med ofvanstående är förbjudet».
1 detta land är således fullständigt förbud infördt mot tillverkning, för¬
säljning och import af fosfortändstickor.
I Finland finnes ett liknande förbud stadgadt i kejserliga kun¬
görelsen den 13 november 1872, som föreskrifver, att tillverkning och
försäljning derstädes af tändstickor med hvit fosfor är förbjuden från
och med den 1 januari 1874.
I Norge är förhållandet ett annat. Der är dylik fabrikation till-
låten, och den enda lagstiftning i ämnet, som finnes, är en kongl. re¬
solution af den 8 april 1890, hvari vissa försigtighetsregler påbjudits
vid fabrikation af »almindelige Fosforstikker».
I Belgien utkom den 25 mars 1890 en kongl. förordning rörande
försäljning al tändstickor, hvarigenom det från den 1 oktober 1891 för¬
bjöds att från upplag, innehållande mer än 500 askar tändstickor, sälja
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 1) Utlåtande N:o 12. 11
dylika, hvilkas tändsats innehåller mer än 8 eller 10 procent hvit fos¬
for, nemligen 8 procent, då tändmassan påsatts i uppvärmdt, och 10
procent, då den påsatts i kallt tillstånd.
Nu föreliggande motion utgör ett fullständigt upptagande af det
förslag, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 uti dess ut¬
låtande n:o 11 vid 1896 års riksdag med anledning af friherre von
Schwerins motion framstälde. Under sådant förhållande anser sig utskottet
böra, ehuru i största korthet, anföra de skäl, på hvillca nämnda utskott
grundade sitt förslag.
Sedan utskottet i fråga redogjort för motionen och för hvad i
lagstiftningsväg vore åtgjordt i saken så inom landet som i våra grann¬
länder, äfvensom framhållit den omfattning, hvari fosfortändsticksfabrika-
tionen drefs inom vårt land, huru stor exporten af dessa tändstickor
var och till lxvilka länder de exporterades samt huru stor del förbru¬
kades inom landet, äfvensom anfört ett längre utlåtande af läkaren vid
tändsticksfabriken Vulcan, uttalade utskottet den bestämda öfvertygelsen,
att något förbud mot tillverkning inom landet af fosfortändstickor ej
kunde påkallas eller försvaras med j^rkesfaran för arbetarne. Hvad som
i afseende på tillverkningen af fosfortändstickor erfordrades vore en till¬
räcklig kontroll derå, att gällande föreskrifter verkligen blefve iakttagna.
Och en sådan fans uti yrkesinspektionen samt uti den för tändsticks-
fabrikationen utfärdade kongl. förordningen.
I afseende åter på den del af friherre von Schwerins motion,
hvilken innehöll yrkande om förbud mot införsel, utbjudande till salu
och försäljning af fosfortändstickor, hade utskottet funnit sina åsigter
mera öfverensstämmande med motionärens; och en närmare granskning
af de vådor för allmän ordning och säkerhet, som medföljde använd¬
ningen af dessa tändstickor, hade visat, att ett dylikt förbud icke sak¬
nade skäl för sig.
Hvad då beträffade fosforstickornas eldfarlighet, så berodde denna
naturligtvis på fosforns stora lättantändlighet. Som bekant vore, och
motionären äfven påpekat, behöfdes för fosforstickornas antändning blott
en ringa grad af friktion mot hvilket torrt ämne som helst, under det
att de s. k. säkerhetständstickorna för antändning i regeln fordrade
strykning mot ett särskildt prepareradt plån. Att till följd deraf fosfor¬
stickornas eldfarlighet skulle vara ganska stor, läge i sakens natur; och
de eldsvådor, som af denna orsak vållats, hade antagligen varit derå,
än man i allmänhet förestälde sig.
I afseende på fosforns missbruk till förgiftningar ådagalade den
jemförelsevis fullständiga statistik, som dåmera i detta ämne fans, i
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
huru hög grad den brottsliga användningen af fosforstickor på senare
tid tilltagit, och bevisade, enligt utskottets åsigt, mer än något annat
behöfligheten af att allmänheten betoges tillfälle att fritt förskaffa sig
detta gift.
Såsom mest upplysande i detta ämne åberopade utskottet ett arbete:
»Bidrag till kännedom om förgiftningarna i Sverige under åren 1873—
1892», intaget i Upsala universitets årsskrift 1893 och författadt af en
framstående jmgre vetenskapsman inom medicinska fakulteten.
Enligt detta arbete uppgingo samtliga de under åren 1873—1892
till sundhetskollegium och medicinalstyrelsen inrapporterade dödsfall,
hvilka på misstanke om förgiftning ledt till medikolegala undersökningar,
till ett antal af 1,890. Af dessa hade fosfor åstadkommit 743 fall,
hvilken siffra utgjorde 39,31 procent af samtliga under denna tid in¬
rapporterade förgiftningar. Men dessa fall hade ifrån åren 1873 och
1874, då de utgjort respektive 15,19 procent samt 8,86 procent, succesive
stigit till år 1892, då de utgjorde 71,31 procent af samtliga inrapporte¬
rade förgiftningar inom landet.
Ändamålet med eller orsaken till dessa förgiftningar medelst fosfor
under de nämnda 20 åren var:
Fosterfördrifning
|
i
|
616
|
fall
|
eller
|
82,91
|
procent
|
sjelfmord
|
i
|
74
|
11
|
11
|
9,96
|
11
|
mord
|
i
|
20
|
11
|
11
|
2,69
|
11
|
olycksfall
|
i
|
2
|
11
|
11
|
0,27
|
11
|
qvacksalveri
|
i
|
1
|
11
|
11
|
0,13
|
11
|
obestämda
|
i
|
30
|
11
|
11
|
4,04
|
11
|
Summa
|
743
|
fall
|
och
|
100,oo
|
procent,
|
Till dessa siffror borde också räknas det kanske öfvervägande
flertalet af förgiftningsfall, som icke kommit till allmänhetens kännedom.
Detta fosforstickornas missbrukande till förgiftning i förening med
deras obestridliga eldfarlighet gjorde, att utskottet för sin del måste
gilla motionärens åsigt, att dylika tändstickors utbjudande till salu och
försäljning inom landet äfvensom deras införande från främmande län¬
der borde förbjudas. På den möjliga invändningen, att genom ett så¬
dant förbud allmänheten skulle nödgas köpa de något dyrare s. k.
säkerhetständstickorna, ansåg sig utskottet kunna genmäla, att dylika
tändstickor dåmera — på grund af senare tiders konkurrens inom tänd-
sticksfabrikationen — kunde köpas så billigt, att det ökade priset ej
torde vara af afsevärd betydelse ens för den mindre bemedlade, och
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 13
att det möjliga fördyrandet af varan fullt uppvägdes af de fördelar,
som ett dylikt försvinnande ur vårt lands marknad af fosforstickorna
skulle medföra. Vårt land var för öfrigt härvidlag i den gynsamma
belägenhet, att det större behof af s. k. säkerhetständstickor, som skulle
blifva en följd af det ifrågasatta förbudet, med största lätthet kunde
fyllas af inhemsk tillverkning, utan att någon införsel utifrån behöfde
förekomma.
Med hänsyn till den åsyftade verkan af ett dylikt förbud hade det
erinrats, att, äfven om tillgången på fosfor derigenom skulle minskas,
andra gifter det oaktadt finnas i tillräcklig mängd qvar till de brotts¬
liges förfogande. Ett godkännande af sådan invändning skulle dock i
sjelfva verket, menade utskottet, innebära ett förnekande af de hos oss
sedan lång tid tillbaka följda grundsatser, hvilka fått sitt uttryck i
gällande giftstadga och åtskilliga andra författningar.
Äfvenså hade framhållits det förment origtiga eller åtminstone
för rättskänslan föga tilltalande uti att inom vårt land tillåta förfär¬
digande och utskeppning af en vara, hvars införsel till och försäljning
inom samma land är förbjuden. Men i detta hänseende ansåg utskottet
böra bemärkas, att i många stora länder, både europeiska och trans¬
atlantiska, vanan eller rent af behofvet fortfarande kräfde tillförsel af
just den vara, som vi för vår del och i våra förhållanden visserligen
funno både umbärlig och skadlig, men som hos dem då icke veterligen
blifvit öfverflödig eller ens gifvit anledning till missnöje, och på hvil¬
ken de, lika väl som vi, när som helst kunde skydda sig genom ett
införselförbud.
Så långt utskottet för 1896, till hvilkets utlåtande i öfrigt utskottet
tager sig friheten hänvisa.
Af det nu anförda framgår, att i samma mån försigtighetsåtgärder
vid tillverkningen af fosfortändstickor noggrannare iakttagas, i samma
mån minskas yrkesfaran för arbetarne. Också har frågan om förbud
mot tillverkning af fosfortändstickor nu af motionärerna lemnats å sido,
en åtgärd, hvars rigtighet. utskottet för sin del icke kan annat än gilla.
Ett motsatt förhållande eger deremot rum med afseende på frågan
om fosforstickornas användande för brottsliga ändamål. År efter år
ökas antalet af brott, särskilt de för abortiva ändamål. Då t. ex., så¬
som här ofvan visats, under 20-årsperioden 1873—1892 fallen af sjelf-
mord genom fosfor år 1873 utgjorde 15,19 procent och år 1874 stan¬
nade vid blott 8,8 6 procent af samtliga sjelfmorden inom landet, stego
de år 1892 ända till 71,31 procent. Och af de 743 fosforförgiftnings-
14 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
fallen under hela denna tid utgjorde fosterfördrifningarnas antal 616 fall
eller 82,91 procent.
Icke bättre ställer det sig för åren 1893—1896. Tvärtom ter sig
saken under dessa år ännu sorgligare. Sålunda visar oss statistiken för
åren 1893 och 1894 följande siffror:
Sjelfmord
under ar 1893: 165, under år 1894: 204,
deraf genom skjutning män 6, qvinnor 0= 6 ...... män 3, qvinnor 0= 3
„ „ skärande eller stickande „ 3 „ 0=3 ..... „ — „ 2=2
„ „ dränkning „ 5 „ 2=7 ..... „ 7 „ 3= 10
„ „ hängning eller strypning „ 18 „ 4= 22 ...... „ 12 ., 4= 16
„ „ förgiftning , „ 18 „ 14= 32 ...... „ 18 „ 37= 55
„ „ fosterfördrifvande medel „ — „ 95= 95 ...... „ — „ 118 = 118
Summa antal män 50, qvinnor 115 = 165. män 40, qvinnor 164 = 204.
För åren 1895 och 1896 är ännu ingen statistik i detta fall från
trycket utkommen, men enligt den uppgift, utskottet erhållit i medicinal¬
styrelsen, uppgingo fosforförgiftnirigarna under år 1895 till 94. Af dessa
tillhöra 92 fall kvinnor, deraf 86 antagas vara fosterfördrifningsfall;
1 fall kommer under rubriken »män» och 1 fall »barn». Någon upp¬
gift på hela antalet förgiftningsfall har utskottet deremot icke erhållit
för år 1895. I motionen framhålla motionärerna, att de medikolegala
obduktioner, hvilka påvisat förgiftning såsom orsak till dödsfall under
år 1896 och som rapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde tillsam¬
mans 173, deraf 138 framkallats af fosfor och 35 af andra gifter, äfven¬
som att dessa fosforförgiftningar drabbat endast 6 män och barn, der¬
emot 132 qvinnor och af dessa 118 unga, ogifta qvinnor och i sina bästa
år. Likaså upplysa motionärerna derom, att syftet med så godt som
nästan alla dessa förgiftningar, som drabbat qvinnor, varit foster-
fördrifningar.
Af ofvan anförda siffror finner man, för den händelse foster-
fördrifningsfallen få anses åstadkomna medelst användande af fosfor,
att af samtliga sjelfmordsfallen för år 1893 icke mindre än 83 procent
voro förorsakade genom fosfor och under år 1894 omkring 72 procent
eller i medeltal för dessa 2 år 77 procent. Sålunda i medeltal en
stigning med omkring 5 procent sedan år 1892.
Ser man åter på förhållandet mellan fallen af förgiftning genom
fosfor och andra gifter, så finner man under åren 1893, 1894 och 1896
följande siffror: år 1893 voro samtliga förgiftningsfallen 127, deraf 95
eller 75 procent orsakade af fosfor (»fosterfördrifvande medel») och 32
eller 25 procent af andra gifter; år 1894 utgjorde förgiftningsfallen 173,
törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 15
deraf 118 eller 68 procent genom fosfor (»fosterfördrifvande medel»)
och 55 fall eller 32 procent orsakade af andra gifter; år 1896 voro
också samtliga förgiftningsfallen 173, deraf 138 eller 80 procent orsakade
genom fosfor och 35 fall eller 20 procent genom andra gifter. Äfven
här utvisar medelsiffran för dessa 3 år 77 procent.
Vid betraktande åter af alla förgiftningsfall, orsakade genom fosfor,
finner man, att under 20-års-perioden 1873—1892 nära 83 procent
komma under rubriken fosterfördrifning. För åren 1893 och 1894 saknar
utskottet bestämda siffror; men för år 1895 visas, att af de 94 fallen,
som detta år förekommo, 86 fall eller öfver 91 procent räknats till
rubriken fosterfördrifning och endast 8 fall eller icke fullt 9 procent
till andra orsaker. Och af motionen vill det framgå, att icke blott
siffran på fosterfördrifningsfallen år 1896 är betydligt större än den för
1895 utan äfven att procenten också är större.
Under sådana förhållanden och då utskottet för sin del icke kan
annat än gilla de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin motion,
anser sig utskottet böra tillstyrka bifall till det af dem gjorda yrkandet.
Visserligen anser utskottet den invändningen, att fosfor stickorna skulle
i viss mening vara oumbärliga uti grufvor och för fiskarebefolkningen
m. fl., emedan dessa stickor hafva större motståndskraft emot fuktighet
än säkerhetständstickorna, vara beaktansvärd. Men gent emot denna
invändning vill utskottet dels hänvisa på förhållandena i Finland och
Danmark, der fosforstickorna varit förbjudna i öfver 20 år, utan att
klagomål deröfver hörts, dels framhålla att faran af det brottsliga
bruket af fosforstickorna i hög grad öfverväger den olägenhet, som deras
försvinnande ur marknaden skulle åstadkomma i grufvor och vid fiske¬
lägen samt på dermed jemförliga ställen, dels ock uttala den förhopp¬
ningen, att olägenheterna med säkerhetständstickornas användande i
nu berörda fall skola kunna på teknisk väg undanrödjas.
Då Första Kammarens första tillfälliga utskott nu går att yttra
sig i frågan, får utskottet först påvisa, att de af inedkammarens ut¬
skott anförda uppgifterna angående sjelfmorden under åren 1893 och
1894 icke öfverensstämma med de uppgifter som meddelas i Bidrag
till Sveriges officiella statistik: A) Befolkningsstatistik för åren
16 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
1893 och 1894. Der uppgifvas antalen sjelfmord jemte dödssätten
sålunda:
år 1893 år 1894
|
män
|
qvinnor
|
summa
|
män
|
qvinnor
|
summa
|
Skott.........................................
|
79
|
i
|
80
|
88
|
—
|
88
|
Stickande och skärande ......
|
28
|
0
|
31
|
28
|
10
|
38
|
Dränkning ..............................
|
56
|
30
|
86
|
71
|
37
|
108
|
Hängning och strypning:......
|
287
|
62
|
349
|
293
|
56
|
349
|
Gift ..........................................
|
28
|
86
|
114
|
25
|
152
|
177
|
Krossning.................................
|
7
|
4
|
11
|
7
|
1
|
8
|
Annorledes eller obestämdt
|
2
|
—
|
2
|
3
|
—
|
3
|
|
487
|
186
|
673
|
515
|
256
|
771.
|
Af de genom gift omkomna qvinnorna voro antecknade såsom
sjelfmördare genom fosfor år 1893 — 71 och år 1894 — 126.
De af Andra Kammarens utskott angifna talen torde vara hem-
tade från medicinalstyrelsens embetsberättelse, der redogörelse lemnas
för medikolegala förrättningar. Denna statistik afser således antalet
verkstälda rättsmedicinska liköppningar och icke antalet i riket före¬
komna sjelfmord. De i Andra Kammarens utskotts utlåtande anförda
talen äro således vilseledande. Men äfven om sjelfmorden genom fosfor
icke i förhållande till antalet af andra sjelfmord intager samma för¬
färande ställning, som det nämnda utlåtandet skulle angifva, medgifver
Första Kammarens utskott dock villigt, att antalet af de qvinnor, som
aflidit, derigenom att de i syfte att fördrifva foster intagit fosfor, är
beklagligt stort.
Huruvida detta beklagliga förhållande bör föranleda förbud mot
införsel till riket eller till salu hållande derstädes af fosfortändstickor,
är dock en annan fråga. Lagstiftningen i afseende å gifter åsyftar —
förutom att medgifva den legitima användningen af desamma — att
förekomma dels att de användas till giftmord, dels ock att de genom vårds¬
löst användande förorsaka skada. I intetdera fallen torde dock före¬
skrifter erfordras angående behandlingen af fosfor, som genom sin lukt
nära nog utesluter tanken på, att den skulle af någon person ovetande för¬
täras; och att genom försigtighetsmått hindra personer från sjelfmord
torde näppeligen låta sig göra, då ju många andra sätt derför finnas
att välja emellan.
För det påyrkade förbudet anföres emellertid att fosforn användes
till fosterfördrifning, dervid densamma medför modrens död på samma
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 17
gång som fostrets. Ehuru det är sant att fostret erkännes såsom ett
rättssubjekt och att angrepp mot dess lif bestraffas, kan utskottet dock, i
betraktande af fostrets förhållande till modren, icke finna att bedöman¬
det af den nu föreliggande frågan deraf förändras. Undanrödjes ett
medel för verkställande af den brottsliga afsigten, återstå andra, hvilka
antagligen komma att anlitas, så länge anledningen till fosterfördrif-
ningen eller den hafvande ogifta qvinnans förtviflan öfver sin ställ¬
ning förefinnes. Och det ifrågasatta förbudet varder således i sjelfva
verket så godt som ändamålslöst, äfven om för fosterfördrifning ej
skulle användas fosfor, som dock sannolikt skulle kunna åtkommas,
äfven om fosforständstickorna icke vore tillgängliga.
Lagstiftningen angående giftiga ämnen måste dock medgifva det
nödiga bruket af desamma. Det lärer icke kunna bestridas att tänd¬
stickor äro en nödvändighetsvara. Särskildt lära fosforständstickorna
vara nödvändiga för skogsarbetare, sjömän, fiskare och grufarbetare,
hvilka lefva under sådana förhållanden, att säkerhetständstickorna, som
lida skada af fukt eller fuktig värme, icke kunna af dem användas.
Priset å fosforständstickor är äfven billigare än det å säkerhetständ¬
stickorna.
Utan betydelse, om ock ej en afgörande, lärer det icke kunna
vara, att tillverkningen af fosforständstickor är en vigtig industri samt
att något stötande ligger deruti att en vara, som icke får inom riket
användas, likväl må tillverkas för export.
Annan grund för förbudet än fosforns missbrukande till sjelf-
mord eller fosterfördrifning synes icke nu åberopas.
Med erinran derom, att kammaren sistlidet år icke biföll yrkandet
om förbud mot införsel till riket eller tillsaluhållande derstädes af
fosforständstickor, får utskottet alltså hemställa,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendets fattade beslut.
Stockholm den 26 april 1897.
På utskottets vägnar:
ROBERT DICKSON.
Bill. till Riksd. Urat. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 11 Höft.
3