Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
1
N:o 17.
Ant. till Riksd. kansli den G april 1897, kl. 6 e. in.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran
till major på stat inom svenska armén.
Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 156, har herrJ. Nydahl
hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter rörande befordran till
major på stat inom svenska armén, att— genom införandet af särskilda
kompeteusprof, företrädesvis af praktisk art, och genom utfärdandet af
andra för ändamålet erforderliga bestämmelser — möjligaste garanti
vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt qvalificerade personer
må ifrågakomma.
Rörande det ämne, motionen afser, innehåller det för armén
gällande tjenstgöringsreglemente följande bestämmelser:
Del II, kap. 1, § 4, mom. 10. Regementschefen skall känna
regementets officerares — — duglighet och användbarhet i tjensten.
---mom. 11. Han skall, i hvad på honom ankommer,'--
använda all omsorg vid antagandet af personal till de särskilda beställ-
ningarne vid regementet samt med oveld och oaflåtlig! afseende på
tjenstens bästa handhafva befordringsväsendet.
Bill. till Urked. Vrot. 1897. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 17 Höft. (N:o 17.) I
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotfs (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
--§ lli mom. 12. Fördelningschefen och generalbefälhafvare!!
skall känna samtlige regementsofficerares, kapteners och ryttmästares
vid de till fördelningen hörande truppförbanden af infanteriet, kavalle¬
riet och trängen duglighet och användbarhet i tjensten samt äfven, med
hänsyn till fördelningens öfrige officerare och civilmilitära personer af
officers rang, söka förvärfva sig största möjliga personalkännedom.
— kap. III § 8 mom. 3. Skicklighet och förtjenst, ådagalagda uti
redan innehafd beställning på sådant sätt, att enahanda egenskaper
kunna förutsättas skola göra sig gällande uti en med högre tjenstegrad
förbunden ansvarsfullare beställning, skola, derest inga särskilda kompe-
tensvilkor äro stadgade eller andra föreskrifter lemnade, vara de enda
grunderna för såväl befordran som förslags afgifvande till sådan, och,
der särskilda kompetensvilkor äro stadgade, uti alla de fall, då val
mellan flere kompetente ifrågakommer.
— --mom. 5, punkt 2. Befordran till officersbeställning äfven¬
som transport inom oflficersgraderna sker af Konungen.
— — — mom. 7. Till officersbeställning från och med underlöjt¬
nantsgraden till och med majorsgraden, hvad den senare vidkommer dock
så vidt med densamma ej följer chefskap för corps, afgifves förslag af
regementschef eller chef som har regementschefs myndighet öfver per¬
sonalen.
---mom. 11. Chef, som har att yttra sig öfver ett af under¬
lydande chef upprättadt förslag, skall, så vida detsamma icke oändradt
tillstyrkes, sjelf afgifva eget förslag, och öfverlemnas detta tillsammans
med det förstnämnda till den det vederbör.
— — § 15, mom. 1. Vid ledighet inom majorsgraden vid rege¬
mente af infanteriet, kavalleriet eller artilleriet skall å successions-
förslaget uppföras den inom regementet till tjensterangen främste af
kaptenerna, hvilken regementschefen anser dertill skicklig: och i öfriet
passande.
Anser sig fördelningschef eller likstäld chef icke böra tillstyrka
det gjorda förslaget, skall han å det förslag, som af honom afgifves,
uppföra annan till den lediga beställningen skicklig och i öfrigt
passande kapten vid något af honom underlydande regementen, och bör
han härvid fästa behörig uppmärksamhet derå, att en så vidt möjligt
jemn befordran till regementsofficersgraderna inom de särskilda officers-
corpserna af samma vapenslag sålunda vinnes.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
Vid 1891 års riksdag gjorde herr Nydahl i motionen n:o 175
framställning om utfärdande af sådana föreskrifter rörande befordringarne
inom svenska armén, att för nåendet af kompani-, sqvadrons- och
batterichefsgraden samt för befordran till major på stat tillfyllestgörande
kompetensprof måtte afläggas, egnade att skapa ett rättvist befordrings-
system på grundvalen af förtjenst och skicklighet.
Denna motion afstyrktes af tredje tillfälliga utskottet, till hvilket.
motionen hänvisats, men Andra Kammaren ådagalade sina sympatier
för motionen genom att med 106 röster med 48 återförvisa ärendet till
utskottet, hvilket emellertid med föranledande af den långt framskridna
tiden ej medhann att å nyo framlägga ärendet för kammaren.
Nu har herr Nydahl med föranledande af påräknade sympatier
för frågans lösning å nyo dragit ärendet inför Riksdagens pröfning, dock
endast med afseende å den förra motionens vigtigaste del, eller frågan
om befordran till major; och har motionären till stöd lör sin framställ¬
ning åberopat följande:
Det förspörjes en ganska allmän klagan, att man i allmänhet ställer för ringa
fordringar på qvalifikationerna hos de kompani-, sqvadrons- eller batterichefer, som
befordras till majorer på stat. Å successionsförslag till majorsgraden skall af veder¬
börande regementschef uppföras den inom regementet till tjensterangen främste af
kaptenerna, hvilken regementschefen anser skicklig och i öfrigt passande. Det är
allt, hvad en regementschef har att hålla sig till. Men det säger sig sjelft, att då
armén har ett fyratiotal regementschefer, äro naturligen åsigterna om hvem som bör
anses »skicklig och i öfrigt passande» mycket vexlande, hvadan tjenstgöringsregle-
mentets föreskrift i detta afseende icke innebär någon tillfyllestgörande garanti för,
att endast verkligt kompetenta kaptener ifrågakomma till majorsbefordran. Nu skall
visserligen arméfördelningschefen till- eller afstyrka ifrågavarande befordringsförslag.
Men oafsedt den omständigheten, att arméfördelningscheferna kunna hafva mycket
olika anspråk i fråga om de personer, som äro »skickliga och i öfrigt passande» för
att vinna majors befordran, när förvissa sig nämnda öhefer på ett ingående sätt om
de föreslagnes duglighet? Under regementsmötena gifves icke tid för dem att på
ett grundligt sätt göra sig förtrogna med deras kompetens. Det finnes således ingen
annan utväg än att för ändamålet införa och stadga särskilda kompetensprof, på ett
ändamålsenligt sätt anordnade och omfattande praktiska ting. Då man t. ex. ansett
dylika prof erforderliga inom en så stor armé som den österrikiska, torde det icke
vara ur vägen, att man inom en liten armé, som kostar mycket, deråt egnar upp¬
märksamhet.
Kompetensprofven böra emellertid icke ensamma utgöra vilkor för majors¬
befordran, utan den, som dertill bör ifrågakomma, bör ega sådana karaktersegen-
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 17.
skapor, att han lämpar sig för ett högre befäl, hvarjemte han bör kunna förete en
föregående hedrande militär tjenstemannabana. I sammanhang härmed må påpekas,
enligt hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1891 års riksdag anförde,
de qvalifikationslistor, som i vissa land läggas till grund för befordringarna och som
af vederbörande myndigheter årligen upprättas öfver underlydande officerare, med
angifvande af deras personliga egenskaper, duglighet och kunskaper m. m.
På grund deraf och då åtgärder af nyss berörd art synts motionären egnade
att bereda skickligheten och förtjensten rum vid befordran till major på stat, på
samma gång de helt visst skulle befordra krigsvetenskapliga studier och höja be-
fordringsnivån, har han med fäst afseende på det vigtiga steg, som befordran från
kapten till major utgjorde, och med hänvisning till hvad i ämnet förekom vid 1891
års riksdag, funnit sig böra framkomma med den i motionen gjorda hemställan.
Då man tager hänsyn till, att härväsendet oaflåtligen kräfver
ökade uppoffringar, att genom ett successivt genomförande af den all¬
männa värnpligtens idé större delen af landets ungdom tillbringar en
vida längre tid än förr under fanorna, att nutidens uppfinningar med
deraf härflytande hastiga omstörtningar på vapenteknikens och taktikens
områden ställa alltjemt stegrade fordringar på befälet, samt att vilkoren
för inträde på officersbanan samtidigt dermed på senare tiden betydligt
skärpts, så kan man icke finna annat, än att det är väl värdt, att stats-
magterna taga under öfvervägande, huru vida i sammanhang dermed
äfven nödiga garantier finnas, för att de högre befälsplatserna blifva
anförtrodda åt personer, hvilka med afseende å såväl militära qvalifika-
tioner som personliga egenskaper äro väl skickade att fylla dessa vig¬
tiga värf; och enär särskildt erhållandet af majorsgraden med dess ökade
militära betydelse, större aflöning, längre tjenstgöringstid och fördelak¬
tigare pensionsförhållanden väl får anses medföra inträdande bland det
högre armébefälet, vill det synas utskottet, som om motionären med
rätta fästat uppmärksamheten på den stora vigten af nödiga garantier
för att särskildt vid befordringar till majorsbeställningar endast dertill
fullt qvalificerade personer må ifrågakomma.
1 likhet med motionären kan utskottet ej frigöra sig från den
uppfattningen, att här ofvan intagna föreskrifter med afseende å majors-
tillsättningar ingalunda äro tillfredsställande.
För att fullständiga motionärens framställning bör dock; göras det
tillägg, att arméfördelningscheferna vid de för hvarje särskild fördel¬
ning ofta återkommande fältöfningarna med officerare från olika vapen
hafva något tillfälle att bilda sig föreställning om de till dessa öfningar
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17. 5
inkallade kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran
till högre poster, äfvensom att nämnda chefer från ledarne för rekryt-
och volontärskolorna kunna inhemta upplysningar om dit kommenderade
kompaniofficerares förmåga och skicklighet.
Näppeligen torde emellertid hvarje kapten under sin tjenstgöring
såsom sådan blifva i tillfälle att deltaga i dessa öfningar och skolor,
och ännu mindre antagligt torde det vara, att samma arméfördelnings-
chef, under hvars inseende han deltager i dem, qvarstår vid chefsplat¬
sen å den tid, då pröfningen af kaptenens lämplighet att uppföras å
majorsförslag sedermera ifrågakommer.
Vidare torde böra erinras derom, att, då vederbörande arméför-
delningschef icke kan ega genomgående kännedom om alla de till ma¬
jorer föreslagnes lämplighet, han vid hvarje majorsförslags pröfning
afsigtligt. eller icke lärer komma att fästa afseende vid sin uppfattning
om vederbörande regementschefs förmåga och sätt att bedöma majors-
kandidaterna. Då dervid arméfördelningschefen utan allt tvifvel skall
hysa största förtroendet till dem af hans underlydande regementschefer,
som i militärtjenstens handhafvande mest tillgodose de moment af krigs-
tjensten, som synas fördelningschefen vigtigast, kan detta lätt medföra
en allt för stor ensidighet vid fördelningschefens pröfning af de upp¬
rättade majorsförslagen samt lända derhän, att befordringsfrågan kom¬
mer att afgöras af omständigheter, som ingalunda tillgodose rättvisans
fordringar.
Ett ytterligare hinder för ett fullt opartiskt bedömande af de re¬
spektive kompaniofficerarnes inbördes företräden ligger äfven gifvetvis
derutinnan, att en del af dem på grund af tillfälliga omständigheter,
såsom höft]enst, riksdagsmannaverksamhet, gardestjenstgöring, högre
börd eller framstående förmögenhetsställning, komma i tillfälle att på
högre ort göra siua talanger beaktade vida mera, än som är fallet med
åtskilliga deras mången gång såväl på det militära området som å ka-
rakterens vägnar mera framstående kamrater vid landsortsregementena.
Åro emellertid nu gällande föreskrifter rörande befordran till
major otillräckliga och olämpliga, så uppstår frågan, huru desamma
skulle kunna göras mera ändamålsenliga.
I sådant afseende kunde ju det af motionären i främsta rummet
påyrkade anordnandet af särskilda kompetensprof, företrädesvis af prak¬
tisk art, vara värdt beaktande.
Med anledning häraf har på utskottets begäran generalstabens
militärstatistiska afdelning med erkännansvärd beredvillighet lemnat
upplysningar angående dylika profs förekomst inom utlandets arméer;
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
och får utskottet härmed delgifva kammaren de erhållna meddelandena,
så lydande:
forskac j ®nhgt inom generalstabens militärstatistiska afdelning tillgängliga källor er-
detaljerna. ^°™ras i Danmark, och Norge ingå särskilda examina för att vinna majorsbefordran.
Stockholm den 18 mars 1897.
Henri de Champs,
löjtnant.
Tyska och
schweiziska
detaljerna.
Tyskland.
För befordran till major erfordras inga särskilda examina.
Schweiz.
För befordran till major erfordras inga särskilda examina.
Stockholm den 18 mars 1897.
Leonard von Mentzer,
löjtnant.
Enligt
>Taschen-
Ausqabe der
Vorschrif-
ten. Heft
91*, och
>Reichs-
wehr> den
24 april
1895, n:r 759.
Kompetensvilkor för befordran till major inom Österrikisk-Ungerska armén.
För majorsbefordran fordras en särskild så kallad »Stabsofficiers-Prufung»,
som pågår ungefär 3 veckor och omfattar lösandet af uppgifter sådana som vid våra
fältöfningar, anordnandet af öfningar för truppstyrkor intill ett regementes storlek,
ledandet af krigsspel m. m.
Kropplig och andlig uthållighet ingå äfven som vilkor för befordran, hvarför
öfningarna ofta pågå i det fria från kl. 8 f. in. till kl. 5 e. m. utan rast, hvarpå
följer ett par timmars arbete inomhus.
Stockholm den 16 mars 1897.
Henri de Champs,
löjtnant.
7
Andra Kammarens Tillfälliga Uf^Tcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
Hvarje befordran till högre grad till och med major är inom engelska armén
beroende af vissa prof*), som officeren har att aflägga. Dessa omfatta förandet af
trupp (bataljon eller dermed jemförlig styrka) i olika slags terräng, samt en del
skriftliga prof liknande dem, som det hos oss tillkommer officeren att lösa under
en fältöfning. För kaptenerna af infanteriet tillkommer derjemte att visa prof på
nöjaktig färdighet i ridning.
Stockholm den 18 mars 1897.
Henri de Clmmps,
löjtnant.
Engelska
detaljen.
Enligt > Das
englische
Heer>, von le
Juge. Leip¬
zig 1896.
Och 5öfver¬
sigt af Stor-
Brittaniens
härorganisa-
tion>,afE.A.
Ridder stolpe.
V. P. M.
angående kompetensvilkor för befordran till major inom italienska armén. Italienska
detaljen.
Nya italienska befordringslagen af den 2 juli 1896 föreskrifver i art. 38 an¬
gående befordran till major:
»Majorer utnämnas efter tjensteålder bland kaptener å vederbörande tjenste-
ranglista». (I Italien räknas tjensteåldern till och med öfverstes grad inom vapnet,
således har man en tjensteranglista för infanteriet, en för kavalleriet o. s. v ).
»Undantag göres för majorer vid sanitetscorpsen, hvilka till 3 fjerdedelar ut¬
nämnas efter tjensteålder och till 1 fjerdedel efter val bland kaptener af sagda corps,
hvilka hunnit upp till den äldsta 1/4 bland kaptenerna af corpsen».
»Kaptener vid generalstaben utnämnas till majorer i det vapen, hvarifrån de
utgått, så snart de hunnit upp till den äldsta 1/,5 bland kaptenerna af sagda vapen.»
Art. 39: »Majorerna vid generalstaben utväljas bland majorer af de olika
vapnen, hvilka varit kaptener vid generalstaben samt fullgjort minst 2 års trupp-
tjenst som majorer vid det vapen, hvarifrån de utgått.»
Men, enligt art. 1, kan ingen utnämnas till högre grad, som icke visat sig
lämplig att fylla de åligganden, som dermed äro förenade, och enligt art. 24 tillhör
det särskilda befordringskominissioner att bedöma kandidatens lämplighet. Ingen
kan befordras, som icke erhållit dessa kommissioners bestämda förord och intyg, att
han på grund af sin meritförteckning är förtjent af befordran.
Sättet för utrönande af kandidatens lämplighet bestämmes, enligt lagens art. 24,
i ett särskildt reglemente, hvilket dock ännu icke kommit generalstaben till hända.
Man torde dock icke allt för mycket misstaga sig uti, att dessa väntade före¬
skrifter komma att gå ut på en examen i fråga om befordran till major.
Den gamla befordringslagen af 1853 föreskref visserligen icke någon »majors-
examen», men under årens lopp har utvecklat sig en praxis i den vägen, så att
ännu år 1895 hade kandidat till ledig majorsbeställning att anmäla sig till pröfning
inför en kommission, sammansatt af: 1 general, ordförande, 4 generaler eller öfverstar,
ledamöter, och 2 öfverstar som suppleanter. Kommissionen var gemensam för hela
armén.
*) Kali knappast kallas »examen».
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
Pröfningarna voro ganska stränga och närmade sig i mycket slutexamen vid
italienska krigshögskolan.
De omfattade:
teoretiska prof:
l:o Skriftligen utveckla och muntligen diskutera en fråga, som utan att an¬
stränga minnet gifver ett mått på kandidatens allmänbildning och vidden af hans
militära kunskaper;
2:o På samma sätt utveckla och diskutera en taktisk uppgift — med hjelp
af karta — angående en arméfördelnings uppträdande i ett visst krigsläge;
praktiska prof:
l:o att vid en öfning i terrängen — med 2 mot hvarandra opererande styrkor
-— föra befälet öfver minst 2 bataljoner infanteri med något kavalleri och artilleri
(för kandidater af infanteriet) eller (för kandidater af kavalleriet) öfver åtminstone
2 sqvadroner med infanteri och artilleri;
2:o att inom fördelnings- eller brigadförband vid öfning i terrängen föra en
styrka af minst regemente af kanditatens vapen.
Kandidaten erhöll betyg dels för hvarje särskildt prof och dels ett gemensamt
betyg efter alla pröfningarnas afsilande.
Slutomdömet afgafs af kommissionens ledamöter i sluten omröstning, der
hvarje ledamot med »ja» eller »nej» afgjorde kandidatens lämplighet.
För specialvapnen existerade ingen examen.
Stockholm den 16 mars 1897.
Gabr. Hedengren,
underlöjtnant.
Ryska
detaljen.
Inom ryska armén förekommer ej någon examen för vinnande af befordran
från kapten (ryttmästare) till öfverstelöjtnant (major finnes ej vidare i Ryssland).
Stockholm den 18 mars 1897.
K. E. Peterson,
kapten.
P. M.
angående vmajorsexamem inom Frankrike, Holland, Belgien och Rumänien.
Enligt inom generalstaben tillgängliga uppgifter existerar icke någon examen
såsom kompetensvilkor för majorsbefordvan inom Frankrike, Holland och Belgien. —
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
Rumänien:
En majorsexamen existerade åtminstone ända till år 1893. *)
Examensprogrammet innefattade året 1889 (enl. »La revue générale et de
l’état-majon>) följande prof:
I. För infanterister:
A. Muntlig examen. — Kompani-, bataljons- och brigadskolan; inre tjenst
och fälttjenst; skjutinstruktion och vapenlära; lagar (angående arméens organisation,
befälskader, rekrytering, officerarnes förmåner, befordran, pensionering, militära rätts¬
skipningen och disciplinstadga); krigskonst (definition på strategien); taktik, passagéra
och permanenta befästningar, topografi; geografi (allmän och särskilt Rumäniens); eld-
handvapnen med skjutteori.
B. Skriftlig examen. — En fråga i krigskonst.
C. Praktisk pröfning. — Bataljonsexercis samt mindre fälttjenstöfning med
bataljon efter förutsättning, som först i terrängen erhålles.
II. För kavallerister:
A. Muntlig examen. — Sqvadrons- och regementsskolan till fots och till
häst; resten af reglementena som för infanterist; dessutom kännedom om handboken
för kavalleriets pionierer och telegrafister; öfriga krigsvetenskapliga ämnen som för
infanteriet, men med särskild tillämpning på vapnet.
B. Skriftlig examen. — En fråga i krigskonst.
C. Praktisk pröfning. — Kavalleriregementes evolutioner och en mindre fält¬
tjenstöfning med samma enhet; en rekognoscering (kartutkast och rapport).
III. För iugeniörofficerare och artillerister:
Muntlig och praktisk pröfning i hvarje vapens speciella ämnen. —
Sedan 1889 hafva en del förändringar vidtagits, hvarigenom hufvudvigten
öfverflyttats från den teoretiska till den praktiska pröfningen.
. Enligt Militär-Wochenblatt för 1893 inskränker sig den muntliga pröfningen
till reglementena. Vid det skriftliga profvets bedömande känner examinator icke
namnet på vederbörande kandidat, hvarigenom man hoppas vinna ett fullt rättvist
slutomdöme.
Den praktiska pröfningen sker offentligt i terrängen och innefattar lösningen
af en uppgift med markerad truppstyrka.
Stockholm den 18 mars 1897.
Gabr. Hedengren,
underlöjtnant.
*) Senare uppgift saknas.
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Höft.
2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
Af dessa handlingar framgår, att särskilda kompetensprof för
vinnande af maj or sbefordran existera inom en del arméer men inom de
flesta arméer icke förekomma.
Då man emellertid tager hänsyn till, dels att någon tjenstegrad,
fullt jemförlig med den svenska majorsgraden, hvarken förekommer i
Norge eller Danmark, samt dels att vid de utländska arméer, der den
allmänna värnpligten är fullständigt genomförd, officerarne torde vara
i en så godt som oafbruten tjenstgöring, hvadan rikligare tillfällen än
hos oss förefinnas för de öfverordnade att bilda sig ett rigtigt omdöme
om majorskandidaternas lämplighet, så torde man icke vara berättigad
att uteslutande på förhållandena i utlandet grunda sitt omdöme rörande
de ifrågasatta kompetensprofvens behöflighet.
Utskottet vill i stället såsom sin mening uttala, att under vår
nuvarande arméorganisation sådana prof, som motionären ant.ydt, helt
visst skulle, om de lämpligt anordnades, medföra en ökad garanti för
att till majorer blefve befordrade personer med framstående militärisk
duglighet, hvadan alltså skäl torde förefinnas för införande af dy¬
lika prof.
För angifvande, om än endast i hufvudsakliga drag, huru dylika
prof borde anordnas, erfordras emellertid en sakkunskap, som icke kan
stå utskottet till buds; och vill utskottet fördenskull i sådant afseende
endast betona, att enligt dess mening, det borde komma att stå en
hvar innehafvare af kaptensgraden inom de olika vapnen fritt att efter
derom gjord framställning, så snart omständigheterna medgåfve, undergå
dylikt prof och deröfver af sakkunnige erhålla betyg; att, derest prof
misslyckades, tillfälle torde böra beredas för att andra profs afläggande
efter någon lämplig tids mellanrum, samt att de erhållna vitsorden
öfver profven sedermera skulle jemte personliga egenskaper, nit och
skicklighet i tjensten, anciennitet m. in. tagas under öfvervägande vid
ifrågakommande befordringar.
Det är emellertid ingalunda utskottets tanke, att allenast genom
kompetensprofvens införande den omhandlade befordringsfrågan skulle
blifva lyckligt löst, utan är det tvärtom en annan sida af saken, som
utskottet anser vara än mera beaktansvärd.
Förhållandet är nemligen, som kändt är, att militärer i allmänhet
i olikhet mot de fleste andra tjenstemän hvarken få söka befordran eller
kunna klaga öfver skedda utnämningar. Att härutinnan föreslå någon
ändring finner sig utskottet visserligen ej ens kunna ifrågasätta, då så¬
dant helt visst skulle anses medföra en menlig inverkan på disciplinen,
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
hvilken ju betraktas såsom en af härväsendets grundvalar; men då vid
ett dylikt befordringssätt det under nuvarande förhållanden alltför lätt
kan hända att, äfven om endast förtjente män vid högre befordringar
komme i åtanka, andra lika eller ännu mera förtjenta aldrig hafva någon
utsigt till avancement, så vill det synas utskottet, som om man äfven
borde vara angelägen om erhållande af sådana befordringsregler, att
nyssangifna för de enskilde ödesdigra missförhållanden äfven i möjli¬
gaste måtto kunde förebyggas och på samma gång en utjemning
ega rum beträffande utsigten till befordran de olika regementena
emellan.
I sådant syfte har det synts utskottet, som om hvarje majors-
utnämning borde föregås af förslag, upprättadt af för sådant ändamål
tillsatta kommissioner.
Af dylika kommissioner borde enligt utskottets mening finnas en
för hvarje arméfördelnings infanteritrupper, en för de tre sydliga och
en för de tre nordliga fältartillerierna o. s. v.
Hvarje kommission kunde bestå af äldste regementschefen såsom
ordförande samt derjemte af äldste majoren från hvarje regemente (eller
corps) och desslikes af en i kaptensgraden från hvarje regemente (eller
corps), vald af dess samtlige kompaniofficerare.
Sedan kommissionen, hvars ledamöter vid förrättningar borde åt¬
njuta deras tjenstegrad tillkommande resekostnads- och traktameuts-
ersättning, uppsatt förslag å tre personer, skulle det tillkomma fördel-
ningschef eller hans vederlike att efter regements- (eller corps-)chefs
hörande lemna förord åt någon af de föreslagna, hvarefter någon bland
dem i regeln borde vid tjenstens tillsättande komma i åtanka.
Det inflytande å blifvande tillsättningar, som sålunda skulle bere¬
das officerscorpserna i deras helhet, skulle för visso i ganska hög grad
främja ett rättvist befordringsväsende samt väsentligt bidraga till
höjande af officerarnes intresse och duglighet i tjensten.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet vördsamt
hemställa, att Andra Kammaren, med föranledande af herr Joh. Nydahls
föreliggande motion, måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana för¬
ändrade föreskrifter rörande befordran till major på
stat inom svenska armén, att genom bestämmelser i
ofvan antydda rigtningar största möjliga garanti vin-
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
nes, att vid sådan befordran endast dertill fullt qvali-
ficerade personer må ifrågakomma.
Stockholm den 2 april 1897.
På utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservation
af herrar Johan Hjelmérus och J. G. Hazén.
»Vid ledighet inom majorsgraden vid regemente af infanteriet,
kavalleriet eller artilleriet skall å successionsförslaget uppföras den
inom regementet till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken rege¬
mentschefen anser skicklig och i öfrigt passande. Anser sig fördelnings-
chef eller likstäld chef icke böra tillstjnrka det gjorda förslaget, skall
han å det förslag, som af honom afgifves, uppföra annan till den lediga
beställningen skicklig och i öfrigt passande kapten vid något af honom
underlydande regementen, och bör man härvid fästa behörig upp¬
märksamhet derå, att en såvidt möjlig jemn befordran till regements-
officersgraderna inom de särskilda officerscorpserna af samma vapenslag
sålunda vinnes.
Dessa äro de enda direkta föreskrifter rörande befordring till
majorsgraden inom svenska armén, som finnas i gällande tjenstgörings-
reglemente.
Det är visserligen sant, att fördelningscheferna under pågående
möten och öfningar böra följa sina underlydandes tjenstgöring, för att
lära känna deras duglighet och användbarhet. Men, då inga närmare före¬
skrifter, oss veterligt, finnas, rörande omfattningen af denna inspektions-
pligt,_ hvadan vid förslags upprättande till majorsplatser allt är beroende
på minnet, samt om detta sviker eller icke är att påräkna till följd af
ombyte i fördelningsbefälet, på hörsagor af underordnade befälhafvare
eller stabspersonalen, anse vi — på samma gång vi finna utskottets
förslag med hänsyn till våra förhållanden allt för omfattande och i
öfrigt förknippadt med allt för stora kostnader — att ett stort steg
13
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
mot det af motionären åsyftade målet, en rättvisare och bättre befordran
till regementsofficersplatser, borde kunna tagas, om det stadgades att
fördelningschefer och med dem likstälde befälhafvare vore skyldige att,
efter hvarje inspektion af underlydande truppförband, uppsätta ett
detaljeradt »bedömande» af hvarje under inspektionen i någon öfning
sjelfständigt handlande kompani-, sqvadrons- eller batterichef, h vilket
bedömande, justeradt omedelbart efter inspektionens slut i närvaro af
truppförbandets befälhafvare, sedermera i utdrag skulle bifogas för-
delningschefens befordringsförsiag. I regeln skulle alltså för hvarje
äldre kapten ligga flera dylika kompetensprof, hvarigenom ancienne-
teten erhölle lämpligt försteg just på skicklighetens och förtjenstens
vädjobana. Ingen behöfde efter en enda pröfning anses underkänd,
utan kunde en hvar som ville arbeta i sitt fack vinna större erkännande
vid en ny pröfning, liksom ingen heller på blott utfallet af en enda
pröfning kunde tro sig hafva betyg på kompetens.
Slutligen torde vi få tillägga att vår mening ingalunda är att
dessa bedömanden af vederbörande fördelningschefer borde vara ensamt
eller uteslutande afgörande vid frågan om officerarnes befordran, utan
borde allenast betraktas såsom utgångspunkt, hvarifrån officielt måste
motiveras afstyrkande eller tillstyrkande.
Äfvenså vid de talrika intransporterna från främmande fördelningar,
vore dylika officiella protokoll, så vidt vi kunna förstå, till mycket
stöd vid jemförelse olika aspiranter emellan, allra helst om de före¬
slagits och rekommenderats af olika personer. -■
Med stöd af hvad vi sålunda haft äran anföra tillåta vi oss hem¬
ställa att Andra Kammaren på grund af förevarande motion måtte för
sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana för¬
ändrade föreskrifter rörande befordran till major på
stat inom svenska armén, att genom bestämmelser i
ofvan antydda rigtning, största möjliga garanti vinnes,
att vid sådan befordran endast dertill fullt kompetente
personer må ifrågakomma.
3
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Raft.