Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 14.
1
ST:o 14.
Ant till Eiksd. kansli den 5 april 1897, kl. 1 e. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maf.t angående afskaffande af lärareprof inför dom¬
kapitlen.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 65), som blifvit till Motionen.
utskottet hänvisad, hafva herrar S. J. Kardell och J. Persson i Arboga,
hemstält:
»att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att Konungen
måtte taga i öfvervägande, huruvida icke lärareprofven inför domkapitlen
skulle kunna afskaffas».
Såsom skäl för sitt förslag hafva motionärerna korteligen anfört, att
det vore en erkänd sak, att de lärareprof, som aflades inför domkapitlen,
icke vore ändamålsenliga. I all synnerhet kunde lätt olika grunder för
bedömandet af dessa prof göra sig gällande vid de olika domkapitlen,
vid hvilket förhållande de betyg, som åsattes dem, icke kunde tillmätas
någon större betydelse. De kunde det så mycket mindre, som det i
sjelfva verket torde vara omöjligt för vederbörande myndigheter att på
den korta tid, som är anslagen åt dessa prof, bilda sig en rätt före¬
ställning om en sökandes duglighet för lärarekallet.
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 14 Häft. (N:o 14.) 1
2
Historik.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
För öfrigt vore hela lärareprofvet numera, efter profårsinstitutionens
införande, öfverflödigt. Lärarekandidaterna ådagalade under profårskursen
till fyllest hvad de gå för, och några upprepade prof behöfdes för dem
lika litet som för andra tjensteman.
Någonting motsvarande lärareprofven inför konsistorierna funnes icke
heller i Norge och Danmark. Men i vårt land funnes de, gagnlösa
i och för sig sjelfva och direkt skadliga genom de dryga kostnader, som
profven medförde för de obefordrade lärarne, hvilka under nuvarande
förhållanden i regel nödgades många gånger underkasta sig alla de kost¬
nader och obehag, som äro förenade med ifrågavarande prof, innan de
vunne befordran. Lärareprofven vore äfven till skada för stiftsläroverken,
der undervisningen genom dem rubbades i sin jemna gång.
Slutligen påpeka motionärerna, att en lärares förmåga att undervisa
kan utvecklas genom tjenstgöring. Men öfver den ökade duglighet, som
han förvärfvade efter profårskursens slut, borde rektor vid det läroverk,
der han tjenstgjort, eller inspektör, om en sådan befattning framdeles in¬
rättades, kunna afgifva till fyllest görande betyg.
För ett rätt bedömande af den föreliggande frågan torde vara
af gagn att taga någon kännedom om lärareprofvens uppkomst och ut¬
veckling till deras nuvarande form, hvadan eu kort öfverblick deraf här
meddelas.
* Redan i 1724 års skolordning stadgades för en blifvande gymnasie¬
lärare, utom den latinska disputationsakt, som utgjorde hans förnämsta
kompetensprof, ett slags »lectio cursoria» eller en lektion, som för tillfället
anordnades inför domkapitlet*), på det att »man säkert må erfara, hvad
lärdom, uttal, gåfvor och skickelighet han eger af naturen och egen flit
att betjena ungdomen». Fn sådan lektion skulle hållas af sökande till
lektorat eller adjunktur vid gymnasium eller högre lärdomsskola, hvilken
den tiden var en från trivialskolan eller den lägre lärdoinsskolan skild
läroanstalt, äfvensom af sökande till rektorat eller konrektorat vid trivial¬
skola (Kap. I, § 2). Deremot hfide öfrige lärare vid sistnämnda skola,
*) »Lectio cursoria tyckes vara onödig, när Candidaten publice disputerat, åtminstone om han
förut tjenar vid någon beställning i scholan, der hans föreställningsgåfvor blifvit kände.» Wallqvist,
Ecclesiastique Handlingar I, 467, Wexiö 1788.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
kollegerna, som föreslogos af rektor, endast att undergå »ordenteligt förhör
i Consistorio», *) för att deras skicklighet sålunda måtte pröfvas (Kap. I, § 6).
Af dessa stadgande^! inhemtas — icke minst, om man jemför dem med
den i dylika mål väl förfarne biskop Wallqvists dertill fogade kommen-
tarier — att såväl lektionsprofvet för gymnasielärare och rektorer som
i synnerhet konsistorieförhöret med kollegerna afsåg icke blott att ådaga¬
lägga vederbörande lärares undervisningsskicklighet, utan äfven hans kun¬
skaper. Profven ansågos dock saklöst kunna bortfalla, då sökanden genom
sin föregående tjenstgöring var för domkapitlet bekant. Sådana prof
inför stiftsmyndigheten voro för öfrigt långt mera på sin plats den
tiden, då indigenatsrätten var gällande och en lärarekandidat alltså i sin
ansökningsrätt var inskränkt till det stift han tillhörde. I sjelfva verket
var profvet ett slags examen med stiftets blifvande elementarlärare, liksom
pastoralexamen med stiftets blifvande prester. Pröfningen af sökandens
teoretiska insigter — en karakter, som lärareprofvet i våra dagar alldeles
förlorat — kunde dessutom sägas vara af behofvet påkallad i en tid, då
aflagd akademisk examen ej var föreskrifven för kollegerna och ej ens
med bestämdhet fordrades af lektorerna.
En fastare form erhöll lärareprofvet genom 1801 och 1820 års skol¬
ordningar. Enligt den senare skulle ett s. k. föreläsningsprof för en afdelning
af ungdomen vid stiftsläroverket, jemte rättande af en latinsk skriföfning, i
närvaro af domkapitlets ledamöter fullgöras af hvarje sökande till läraretjenst.
Sökande till lektorat skulle sålunda, efter aflagdt latinskt disputationsprof,
för högsta afdelningen af gymnasiet föreläsa i latinska språket och i det
ämne den sökta tjensten omfattade, sökande till gymnasieadjunktur åter i
latin, franska och tyska inför samma afdelning. Af rektorer, konrektorer
och öfrige lärare vid trivial- och apologistskola fordrades till och med, att
de, såsom bevis på sina insigter, skulle inför högsta klassen af ifrågavarande
skolor föreläsa i alla de ämnen, som i denna klass förekommo (Kap. II,
§§ 1, 2). Dervid framhålles alldeles bestämdt profvets dubbla betydelse
såsom både teoretiskt och praktiskt prof, då det heter, att »särskildt ut¬
låtande skall meddelas öfver den sökandes ådagalagda lärdom och kun¬
skaper, med hänseende till den sökta sysslan, och särskildt öfver dess
utförsgåfvor eller det sätt, hvarpå han sina insigter åt ungdomen med¬
delat» (Sekt. III, kap. II, § 3). Ännu då denna skolordning utfärdades, var
*) »Detta förhör är väl angeläget med alldeles okända personer, men att dertill kalla inländske
magistrar synes vara ett nog stort misstroende till Academiernas Philosophiska Faculteter. Wall-
qvist, anf. arb. I, 470.
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
nemligen endast för lektorer och gymnasieadjunkter, äfvensom för rektorer
vid de lägre lärdoinsskolorna, den filosofiska graden föreskrifven som
teoretiskt kompetensvilkor. Af öfriga lärare kräfdes endast en termins
väl vitsordad skoltjenstgöring, och häraf blef en naturlig följd, att lärdoms¬
prof i de olika skolämnena måste sådane sökande affordras.
Sedan gymnasiet och de lägre lärdomsskolorna år 1849 blifvit sam¬
manslagna till en läroanstalt, det s. k. »elementarläroverket» eller senare
»allmänna läroverket», inträdde genom den följande läroverksstadgan af
1856 i afseende å lärareprofvet hufvudsakligen den ändringen, att sökande
till adjunkts- eller kollegabefattning icke nödvändigt behöfde aflägga prof i
alla skolämnen, utan endast i sådana, i hvilka han ansågs komma att
undervisa. Kompetensfordringarna till dessa befattningar skärptes nemligen
då ej mera, än att två terminers skoltjenstgöring stadgades för att kunna
utnämnas till ordinarie adjunkt eller kollega, i stället för att förut fordrats
endast en termin.
Först genom läroverJcsstadgan af 1859 inskränktes ämnena vid lärare-
prof för adjunkts- och kollega befattning till trenne. Detta stod i samband
dermed, att ifrågavarande stadga införde filosofie kandidatexamen såsom
teoretiskt kompetensvilkor för nämnda befattningar. Dermed bortföll all¬
deles behofvet af att betrakta lärareprofvet såsom en kunskapspröfning.
Ur stadgan uteslöts alltså bestämmelsen om den dubbla betygsgifningen,
hvilket dock ej hindrade, att åtskilliga domkapitel en tid framåt fortforo
att enligt gammal vana vitsorda »sökandens genom profvet ådagalagda
kunskaper». Derjemte höll man på att lärarekandidaten för att visa sin
fond af vetande skulle uppträda i katedern oförberedd. Ett dylikt fast¬
hållande vid profvets teoretiska betydelse var, efter indigenatsrättens upp¬
häfvande 1849, näppeligen följdrigtig, men den traditionella formen fort-
lefde länge nog, äfven sedan den förlorat sin egentliga bevekelsegrund.
Sin nuvarande form och betydelse såsom kompetensvilkor för alla
ordinarie läraretjenster erhöll lärareprofvet egentligen genom läroverlts-
stadgan af 1878. Der fastslogs tydligt dess karakter af uteslutande praktiskt
prof, afsedt att ådagalägga den sökandes undervisningsskicklighet, och med¬
delades bestämd föreskrift derom, att profuppgifterna skulle sökanden ett
dygn före profvet delgifvas. Kort förut hade undervisningsprofvet fått
en ökad betydelse för extra lärare och vikarier, i det att genom kongl.
cirkuläret den 1 juni 1877 aflagdt undervisningsprof, jemte andra kom¬
petensfordringar, stadgades såsom vilkor för nämnda lärares löneturs-
beräkning.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 5
Af denna kortfattade öfverblick torde oförtydbart framgå, att lärare-
profvet under tidernas lopp alldeles ändrat karakter och väsentligen för¬
lorat i betydelse. Från att ursprungligen ha varit både ett teoretiskt och
ett praktiskt prof — i inånga fall kanske mest det förra — har det
småningom öfvergått att blifva ett rent praktiskt prof, uteslutande afsedt
att ådagalägga sökandens pedagogiska skicklighet. I samma mån som
fordringarna på den blifvande läroverkslärarens teoretiska kompetens ha
ökats genom stadgande af aflagda akademiska examina, har naturligen
lärareprofvet inför domkapitlen såsom kunskapsinätare blifvit värdelöst,
och ingen håller numera ur denna synpunkt på detsamma.
Det var emellertid först så sent som 1878 eller för knappt tjugu år
sedan, som lärareprofvets numera enbart praktisk-pedagogiska beskaffenhet
faststäldes. Och likväl hade redan då vid sidan af detsamma uppväxt
en praktisk-pedagogisk institution af vida större betydelse, nemligen det
år 1865 inrättade och sedan betydligt utvecklade prof året. Detta innebär,
såsom bekant, att en lärarekandidat efter aflagd akademisk examen under
ett läsår hänvisas till något af de s. k. profårsläroverken för att der under
ledning af vederbörande lärare på olika stadier åhöra och utöfva under¬
undervisning, hvarjemte en teoretisk kurs i pedagogik genomgås. Det är
uppenbart, att den erfarenhet, som genom en blifvande lärares deltagande i
den praktiska skolverksamheten under profåret vinnes om hans undervis¬
ningsskicklighet och öfriga egenskaper såsom lärare, måste blifva af långt
större värde än den, som inhemtas genom ett tillfälligt, ofta under ogyn-
samma omständigheter af olika art försiggående undervisningsprof inför
ett domkapitel. Man kan alltså säga, att med den utbildning profårs-
institutionen i våra dagar fått har lärareprofvet eller, såsom det officielt
kallas, undervisningsprofvet förlorat en stor del af sin förra betydelse äfven
såsom vittnesbörd om en lärares praktiska duglighet.
Bestämmelserna angående undervisningsprofvet i dess nuvarande ge- Nu gällande
stalt och angående dess betydelse såsom kompetensvilkor vid tillsättning angåen/le un-
af läraretjenster vid de allmänna läroverken återfinnas i 5$ 56, 57 och dervisnings-
** t »' ^ T)Vot SCIS01YI
60—64 af Kongl. Maj:ts nådiga stadga för samma läroverk af 1878, kompetens-
sådan denna genom kongl. cirkuläret den 22 mars 1895 i vissa mindre vilkor färla-
*— ^ y* dy* (f fl (ITl/StdU
väsentliga delar blifvit modifierad. Dessa paragrafer återgifvas här nedan
i sin nu gällande lydelse:
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
§ 56.
Inom trettio dagar efter ansökningstidens slut, fataliedagen oräknad, skall sökande
till lektors-, adjunkts- eller kollegabefattning skriftligen för konsistorium tillkännagifva,
huruvida han har för afsigt att aflägga undervisningsprof för den sökta sysslan. Sedan
denna tid utgått, pröfve konsistorium de inkomna' ansökningshandlingarna och utsätte
tid, å hvilken undervisningsprof skall afläggas. Dylikt prof bör försiggå så fort lämp¬
ligen ske kan, dock ej förrän två månader förflutit efter ansökningstidens utgång och i
alla händelser minst en månad efter läseårets början. Önskar sökande att tidigare aflägga
prof vet, göre derom framställning hos konsistorium.
§ 57.
1. Undervisningsprofvet sker under konsistoriets inseende och ledning sålunda,
att den sökande undervisar några tillkallade lärjungar eller hel klass vid i stiftsstaden
beläget högre läroverk och dervid dels under form af förberedelse och förhör, dels i
sammanhängande framställning behandlar uppgifter, valda inom klassens lärokurs uti
hvart och ett af de ämnen, i hvilka han skall aflägga prof. Af dessa uppgifter eger
den sökande att ett dygn före profvet erhålla del.
2. Sökande till lektorsbefattning aflägge undervisningsprof inom läroverkets högsta
klass i de två ämnen, som blifvit vid ledighetens kungörande angifna, samt derjemte i
ett tredje, som han sjelf eger välja bland de i öfriga grupper för lektorsbefattning in¬
gående ämnen.
3. Sökande till adjunkts- eller kollegabefattning aflägge undervisningsprof inom
läroverkets femte klass i de ämnen, som blifvit vid ledighetens kungörande bestämda,
och dessutom, om han det åstundar, i ett eller flera andra bland de i öfriga grupper
för adjunkts- eller kollegabefattning ingående ämnen; börande dock prof i ämne, som
först i femte eller sjette klassen inträder, afläggas inom sistnämnda klass.
4. Hvar och en, som aflägger undervisningsprof, skall rätta ett eller flera skrift¬
liga arbeten, nemligen:
a) hvarje sökande till lärarebefattning: en uppsats på modersmålet;
b) sökande till lärarebefattning i latin eller grekiska: en öfversättning till latin,
samt sökande till lektorsbefattning i latin derjemte en öfversättning från latin till mo¬
dersmålet;
c) sökande till lärarebefattning i främmande lefvande språk: en öfversättning till
hvart och ett af de språk, i hvilka prof aflägges;
d) sökande till lärarebefattning i matematik: ett matematiskt arbete;
e) sökande till lektorsbefattning i fysik: ett fysikaliskt arbete.
5. De skriftliga arbetena skola vara utförda af lärjungar inom den klass, der
profvet sker, men, om i något ämne skriftliga arbeten först i en högre klass förekomma,
af lärjungar inom denna. Arbetena rättas af den sökande under behörigt öfvervakande
en eller två dagar före det muntliga profvet, men genomgås vid dettas afläggande. Vid
rättandet af de skriftliga arbetena eger den profvande medhafva de hjelpmedel, han finner
behöfliga.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 14. 7
§ 60.
1. Undervisningsprof aflägges, efter derom genom offentligt anslag gjordt till¬
kännagifvande, vid högre läroverk i stiftsstaden under pågående läsetermin för öppna
dörrar; och böra konsistoriets samtliga ledamöter profvet öfvervara och bedöma, så vida
ej laga förfall för någon af dem inträffar.
2. Sedan sökanden aflagt undervisningsprof, afgifves betyg deröfver, särskildt för
hvarje ämne, medelst något af uttrycken: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med
beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd.
Vid utnämning till läraresyssla må endast den sökande kunna ifrågakomma, som
i det föreskrifna profvet erhållit vitsordet godkänd eller derutöfver i hvart och ett af de
till profvet hörande ämnen.
3. Till öfvervarande af lärareprof skall konsistorium hvarje gång kalla rektor vid
det läroverk, vid hvilket profvet skall afläggas, der han icke annars i konsistorium har
säte och stämma, samt må derjemte kunna tillkalla en eller flera med afseende på prof-
vets beskaffenhet särskildt sakkunniga män; och ega de sålunda tillkallade äfven i bety¬
gens afgifvande deltaga. I bedömandet af prof för läraresyssla vid annat läroverk ege
detta läroverks rektor rättighet att taga del, och skall konsistorium underrätta honom
om tiden för sådant profs afläggande.
§ 61.
Den, som uppfylt vilkoren för behörighet att söka lektorsbefattning, vare be¬
rättigad att för vinnande af rätt till lönetursberäkning eller kompetens till rektorsbeställ-
ning vid högre läroverk, efter derom inom en månad efter läsetermins början gjord an¬
mälan, inför konsistorium aflägga undervisningsprof för lektorsbefattning i någon af de
i § 52 mom. 2 för dylik befattning angifna ämnesgrupper jemte ett tredje ämne, som
han sjelf eger välja bland de i öfriga grupper för lektorsbefattning ingående ämnen;
skolande dock, förrän undervisningsprofvet eger rum, betyg om godkändt disputations¬
prof inför vederbörande fakultet i ett af den valda gruppens ämnen hos konsistorium
företes.
§ 62.
Har sökande till läraresyssla en gång aflagt godkända prof för densamma inför
det konsistorium, som sysslan tillsätter, vare han från nytt prof frikallad, så vida han
ej sjelf äskar att, till ådagaläggande af vunnen förkofran i insigter och erfarenhet, så¬
dant undergå, eller så framt ej sedan förra profvets afläggande fem år förflutit, utan att
sökanden under tiden varit vid rikets allmänna läroverk såsom lärare anstäld. Men
sökes syssla, som fordrar andra eller flera prof än de redan aflagda, vare sökanden ovil¬
korligen skyldig att äfven dessa undergå, så framt afseende skall kunna på hans an¬
sökning fästas; hvarför alltid bör i protokollet upptagas, för hvilken syssla sökande
prof aflagt.
§ 63.
1. Sedan alla sökande aflagt sina prof, företages i konsistorium den lediga syss¬
lans tillsättning, då biskopen först afgifve till protokollet sitt yttrande, hvilken bland
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
de sökande han, på förekomna skäl, anser böra till sysslan utnämnas. Hvar och en af
konsistoriets öfriga ledamöter röste derefter i vanlig ordning, likaledes med anförande af
sina skäl, och vare den utnämnd, som de flesta rösterna undfått; hvarvid biskopen ege
två röster utom den honom i händelse af lika röstetal tillkommande afgörande rösten.
2. Ej må tillsättning af läraresyssla företagas i biskopens frånvaro, utan att han
derom blifvit underrättad och skriftligen afgifvit sina röster, hvilka på ofvan stadgade
sätt först till beräkning upptagas.
3. Under biskopsledighet tillsättes läraresyssla af konsistorium genom de flesta
rösterna, då ordföranden endast ege afgörande röst vid lika röstetal.
§ 64.
Vid lärares utnämning skall afseende fästas på de egenskaper, som enligt § 53
fordras af sökande till läraresyssla, och derjemte hänsyn tagas till tjenstgöring vid offent¬
liga eller under offentlig kontroll stående läroanstalter samt till lärdom äfven i andra
ämnen än dem, som höra till den sökta sysslan.
Vid tillsättning af adjunkts- eller kollegabefattning galle i följande ordning så¬
som befordringsgrunder:
1) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning, ådagalagda vid
genomgående af profår, i undervisningsprof och under föregående lärareverksamhet;
2) lärdomsförtjenster, särskildt i de ämnen, som höra till den ifrågavarande sysslan;
3) längden af föregående väl vitsordad tjenstgöring;
hvarvid en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund må kunna
uppvägas af ett större företräde enligt en senare.
Vid tillsättning af lektorsbefattning skola lärdomsförtjenster, särskildt om de före¬
finnas i till sysslan hörande ämnen, såsom befordringsgrund likställas med undervisnings¬
skickligheten; och skall i fråga om dylik befattning hänsyn till den föregående tjenst-
göringens längd företrädesvis tagas, då denna tjenstgöring egt rum å det högre skol¬
stadiet och i med den ifrågavarande befattningen förenade ämnen.
Vid tillsättning af lärare vid de läroverk, till hvilka lärarekandidater för genom¬
gående af profår hänvisas, skall särskildt afseende fästas å sökandes lämplighet att bi¬
träda vid bemälda kandidaters handledning.
Då ordinarie lärare söker annan befattning af samma slag som den han innehar,
och dervid har att räkna sig till godo en längre tjenstetid, bör vid utnämningen skälig
hänsyn äfven tagas till behofvet af yngre och friskare krafter för sysslans bestridande.
För Stockholms stads läroverk, hvilka stå under ledning af en sär¬
skild direktion, gälla i afseende å undervisningsprofs afläggande, liksom i
flera andra afseenden, särskilda bestämmelser. Härom är nemligen genom
kongl. brefvet den 27 april 1883 stadgadt:
att direktionen eger bestämma, vid hvilket af stadens högre allmänna läroverk
prof till sökt läraresyssla skola afläggas;
att direktionen må, der så anses lämpligt, utöfva sin pligt att bedöma lärareprof
genom utsedda personer, dock att i bedömandet alltid skola deltaga minst fyra *af direk¬
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 9
tionens egna medlemmar, bland hvilka, då kristendom utgör ett af de ämnen, hvaruti
prof aflägges, minst en skall vara medlem af Stockholms stads konsistorium;
att hvad i § 60 mom. 3 af läro ver ksstadgan finnes bestämdt om rätt för rektor
vid högre läroverk utom stiftsstad att taga del i bedömande af prof för läraresyssla vid
läroverket skall tillämpas på rektor vid sådant läroverk inom Stockholm; samt
att, jemlikt grunderna för berörda § mom. 1 och 3, till åhörande af sådant prof och
deltagande i dess bedömande skall kallas rektor vid det läroverk, der profvet skall afläggas.
Hvad den bedömande profrnyndighetens sammansättning beträffar,
torde bestämmelserna derom vid de olika domkapitlen i allmänhet tolkas
så, att fem af domkapitlets ledamöter skola närvara vid åhörandet och
vitsordandet af undervisningsprof, hvarjemte ofta nog, då förhållandena
sådant kräfva och medgifva, en specielt sakkunnig person tillkallas äfven¬
som rektor vid det läroverk, der tjensten sökes, om han ej är medlem af
domkapitlet. Ej sällan lägga dock såväl afstånden, t. ex. i Norrland, som
profvens mängd hinder i vägen för tillämpningen af ett sådant tillkallande
af extra ledamöter vid proftillfällen. I Stockholm ha på senare tider,
enligt ofvan anförda kongl. bref, undervisningsprofven aflagts inför en
nämnd, i allmänhet bestående af fyra direktionsledamöter, deribland de
tre rektorerna vid liufvudstadens högre allmänna läroverk, samt två för
hvarje ämne tillkallade sakkunnige (två lektorer vid lektorsprof, en lektor
och en adjunkt vid adjunktsprof) äfvensom, då det galt tillsättning af
lärareplatser vid något af de femklassiga läroverken, detta läroverks rektor.
Att så olika sammansatta myndigheter måste döma mycket olika, så
mycket mer som ingen gemensam norm för bedömandet är fastslagen,
faller af sig sjelft.
I afseende å undervisningsprofvens freqvens märkes, att denna na¬
turligen varierar betydligt allt efter antalet läroverk och lediga tjenster
inom de olika stiften. Men att de prof, som afläggas inför samma dom¬
kapitel, under en termin uppgått till 20 ä 30, hör ej till sällsyntheterna.
Ty hvarje sökande, som fullföljer sin ansökan till eu tjenst, måste aflägga
särskilt prof för den sökta tjensten, äfven om han flera år tjenstgjort
inom stiftet eller inför andra domkapitel aflagt dylika, väl vitsordade prof.
Endast i det fall, att sökanden inför samma domkapitel förut aflagt prof
i alldeles samma ämnen, som den sökta tjensten omfattar, är han enligt
stadgan befriad från nytt prof, så framt han fortsatt sin tjenstgöring vid
läroverken. Men äro ämnena vid den sökta sysslan delvis andra än de,
i hvilka sökanden förut profvat, så måste kompletteringsprof afläggas.
Söker någon eu tjenst utom det stift, der han tjenstgjort och profvat,
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Käft. 2
Fördelar
och olägenhe¬
ter af nu gäl¬
lande bestäm¬
melser om un-
dervisnings-
profven.
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
måste nytt prof afläggas, för så vidt han ej efter åtskilligt profvande i
olika stift sökt och erhållit kongl. dispens, ett medel, som dock med
nu gällande stadganden föga anlitas, enär den stora och ofta nog afgörande
vigt, som vid utnämningar fästes vid senaste profbetyget, särdeles vid till¬
sättande af adjunkts- och kollegabefattningar, är nogsamt kändt. Till de
många tjenste- och kompletteringsprofven komma vidare extra lärares och
vikariers prof för lönetursberäkning, hvilka dock hädanefter blifva färre,
sedan undervisningsprofvet i detta afseende från och med ar 1895 bort¬
fallit i fråga om adjunkts- och kollegabefattningar.
De fördelar, som undervisningsprofvet i sin nuvarande form medfört,
torde i korthet kunna sägas vara af två slag. Dels får nemligen den
tillsättande myndigheten vid profvet tillfälle att taga någon om ock
ej särdeles omfattande eller i allo tillförlitlig — personlig kännedom
om de sökande. Dels kan ock en lärare genom ett godt prof väsent¬
ligen öka sina meriter, om han lyckats mindre väl i profåret men under
derpå följande tjenstgöring vid läroverken vunnit ökad skicklighet, eller
om han vill söka en tjenst i annat ämne än dem hans profår omfattar.
Dessa omständigheter äro af vigt och få alltså ej förbises.
Men fråga är, huruvida ej nämnda ändamål pa annat sätt skulle
kunna uppnås än genom undervisningsprofvet, säd ant det för närvarande
är organiseradt. Ty obestridligen medför denna organisation manga och
svåra olägenheter både för läroverken, domkapitlen och lärarne. I sadant
afseende yttrar Skara domkapitel i ett underdånigt utlåtande af den 31
januari 1894:
»En ändring i nu gällande bestämmelser rörande undervisningsprof för lärarebefatt¬
ningar är, enligt domkapitlets förmenande, i hög grad af bebofvet påkallad. Redan den
omständigheten, att de befordringssökande nödgas, för att vinna de icke lysande löneför¬
måner, som erbjudas på* lärarebanan, företaga flera kostsamma resor för afläggande af
prof, innebär en obillighet, som bör undanrödjas. Dertill komma de olägenheter, hvilka
undervisningsprofvens nuvarande anordning medför för de läroverk, der profven hållas,
derigenom att undervisningen störes, särskildt i de vigtiga femte och sjunde klasserna.
Dessa olägenheter, alltid känbara, hafva på senare tider till följd af det ökade antalet
ansökningar till lediga lärarebefattningar blifvit nästan outhärdliga. Domkapitlet vill i
sådant afseende nämna, att icke mindre än 37 undervisningsprof äro utsatta att hållas
härstädes under innevarande termin. Sannolikt är väl, att icke alla dessa prof verk¬
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
ligen komma att ega rum, men trängseln på lärarebanan bar äfven baft den verkan, att
allt större del af de sökande fullfölja sina ansökningar förmedelst profs afläggande. Det
är lätt att tänka sig, i huru flög grad arbetet vid läroverket under sådana förhållanden
måste blifva stördt och hindradt, och huru domkapitlets medlemmar måste betungas, då
de jemte sina öfriga göromål hafva att bevista och bedöma alla dessa prof.
Det kan ej heller nekas, att, då domkapitlens medlemmar icke tillsättas med sär¬
skilt afseende på förmåga att bedöma undervisningsprof, full garanti icke finnes derför,
att de skola besitta härför nödiga egenskaper. I profvens bedömande deltager i regeln
endast en sakkunnig för hvarje ämne. Dennes mening får derför enligt sakens natur
ett öfvervägande inflytande, särskildt i vissa ämnen. Men sakkunskap och äfven lärare¬
skicklighet kan ofta finnas i förening med en viss ensidighet, som kan behöfva en mot¬
vigt uti en annans äfven på sakkunnighet grundade mening. Det kan äfven inträffa,
att inom ett domkapitel icke finnes ett tillräckligt mått af den erfarenhet om undervis¬
ningen på läroverkets lägre stadier, som är erforderlig för ett säkert bedömande af ett
adjunktsprof.»
Angående de olägenheter, som ur pedagogisk och ur praktisk synpunkt
vidlåda undervisningsprofvet i dess nuvarande form, yttrar vidare en för¬
fattare i Pedagogisk Tidskrift för år 1895 följande:
»Det är lätt att inse, att en lektion är principielt skild från ett prof genom det
olika syftemålet med de båda akterna: i ena fallet att bibringa lärjungarne kunskaper,
i andra att utröna den profvandes undervisningsskicklighet. Härigenom konstitueras en
grundväsentlig åtskilnad, som gör det lika omöjligt för ett prof att bli en verklig lektion
som för en fogel att bli en fisk.
Men jag vill bortse från denna principiella olikhet. Kanske ändå att det dubbla
syfte, som ligger uttryckt i ordet proflektion, skulle kunna i viss grad vinnas, så att med
profvets hufvudsyfte förmäldes ett annat, nemligen att undervisa barnen, lära dem något.
Nödvändiga förutsättningar härför äro, att den profvande har klart för sig icke
mindre lärjungames ståndpunkt än proflektionens sammanhang med föregående lektioner.
Men huru i all verlden skall den första af dessa fordringar kunna uppfyllas? Den
profvande kommer dagen före profvet resande till stiftsstaden och känner i regeln icke
ens namnen på de lärjungar, å hvilka han har att pröfva sin pedagogiska färdighet.
Enda sättet, hvarpå den profvande skulle kunna förvärfva sig förutnämnda insigt, vore,
att han före profvet finge åhöra några lektioner i den klass, der han har att uppträda.
Men detta låter sig ju icke göra utom möjligen i det fall, att han är anstäld vid stifts-
läroverket.
Faran ligger alltså nära till hands, att den profvande antingen höjer sig öfver
eller sänker sig under lärjungarnes kunskapsnivå. Det hjelper icke att =hafva reda på
det kunskapsmått, som reglementsenligt bör finnas inom en viss klass. Åtskilliga sam-
manstälda ogynsamma omständigheter, såsom föregående mindre god undervisning och
en mer än vanligt klen naturlig begåfning hos en hel klass, kunna^ hafva till följd, att
den profvande befinnes hafva anlagt sin lektion efter för hög måttstock. Ä andra sidan kan det
alltför väl hända, att ett tillfälligt sammanträffande af gynsamma omständigheter gör,
att en efter klassens förmodade ståndpunkt afpassad lektion, om än i sig aldrig så för¬
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
träfflig, måste bli förfelad ur den synpunkt, att dermed åsyftas meddela barnen un¬
dervisning.
Lika omöjligt som det alltså är, att den profvande kan ha klart för sig lärjun-
garnes ståndpunkt, lika litet kan man bjuda till att göra allvar af den fordran, att han
skall känna proflektionens sammanhang med närmast föregående lektioner, då han ju
måste sväfva i den djupaste okunnighet om det sätt, hvarpå klassens lärare under dessa
tagit sitt ämne. Någon klar föreställning härom torde ej heller kunna vinnas genom
personlig hänvändning till den senare.
Mig synes sålunda en proflektion svårligen kunna på ett kontinuerligt sätt anknyta
sig till den föregående undervisningen. Men då, för att en kunskap skall ega något
värde, fordras, att den är sammanhängande, så följer, att en proflektion i regeln blir för
lärjungarne mindre lärorik än en vanlig lektion.
Härtill bidraga för öfrigt en mängd yttre omständigheter. Så t. ex. kan närvaron
af consistoriales svårligen undgå att i någon mån utöfva en distraherande inverkan på
barnasinnet. Lärjungarnes medvetande, att det icke har någon betydelse, huru de sjelfva
reda sig vid förhöret, att de sitta der blott som försöksobjekt för profoffret måste ovil¬
korligen ytterligare öka deras förströddhet och draga tankarne från lektionen på annat,
särskildt på den profvandes sätt att sköta sig, hvilket gerna göres till föremål för iakt¬
tagelser och kritik.
Jag tror mig alltså hafva ovedersägligen uppvisat, att vid ett prof det didaktiska
elementet med naturnödvändighet måste träda så i bakgrunden, att ett dylikt aldrig kan
blifva undervisande på samma sätt som en vanlig lektion.
Men häraf följer, att ett prof vållar afbrott i undervisningens jemna gång, eu stö¬
rande inflytelse, som ej inskränker sig endast till den klass inom stiftsläroverket, hvars
lärjungar äro försöksmaterial, utan sträcker sina verkningar än längre.
Det torde ej kunna bestridas, att den undervisning, som åligger den profvande
vid det läroverk, hvarest han är som lärare anstäld, lider af hans frånvaro. Visserligen
erhålla lärjungarne ej formligt lof, utan gemenligen tillgår som bekant på det sätt, att
rektor vidtalar, d. v. s. ålägger, några af den bortavarandes medlärare att ställföreträda
denne; men oafsedt den understundom rätt betungande ökning i arbete, som sålunda
kommer på dessa senares lott, så är detta vikarierande för lärjungarne af högst proble¬
matisk nytta, ja, faktiskt ligger undervisningen rent af nere.
Det kan sålunda med fog påstås, att genom profven undervisningen förryckes ej
blott vid stiftsläroverken, utan äfven vid andra. För min åsigt härutinnan är jag i till¬
fälle att åberopa läroverkskomiterade, hvilka såsom afsevärda företräden hos den af dem
föreslagna nya anordningen framhålla följande: »Lärjungarne vid stiftstädernas läroverk,
som nu oupphörligt störas i sin läsning, dels derigenom att de måste närvara vid profven,
dels emedan de lärare, af hvilka de skulle undervisas, äro upptagna som bisittare vid
desamma, skulle lättare medhinna sina kurser. Undervisningen äfven vid öfriga läro¬
verk skulle blifva jemnare, då tjenstledighet för profs afläggande ej längre behöfde med¬
delas de lärare vid desamma, som vore under ansökning till lärarebefattning.»
Detta om de för läroverkens undervisning menliga verkningarna af lärareprofven.
Men detta är blott en sida af saken. Vida mera graverande äro de anmärkningar,
som kunna rigtas mot profinstitutionen, om den betraktas ur den profvandes egen syn¬
punkt samt med hänsyn till det sätt, hvarpå den fyller sitt ändamål.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
13
Det är icke så sällan, man inom skolkretsar kan få höra uttryck sådana som
dessa: Kand. Y. har på sista tiden »profvat upp sig», så att hans befordran ej torde
låta länge vänta på sig, eller: D:r Z. är visserligen en utmärkt god lärare, men han
är ingen »profkarl», hvarför det ligger i vida fältet, när han kan få fast plats.
Dylika yttranden innebära tydligen, såsom jag ock strax skall visa, att profveriet
är en alldeles speciel konst. Såsom sådan kräfver densamma ock, för nödig färdighets
vinnande, trägen öfning. Profveriet är en sport, hvari man måste tränas för att bli,
hvad man kallar, en »skarp profvare». Erfarenheten visar också, att ju flitigare man
profvar, desto snabbare vinnes befordran. På detta sätt tillbringar visserligen mången
extra ordinarie ett lif fullt af »pröfningar», men utan kamp vinnes ingen krona. Så
länge betyg öfver aflagda prof skola utgöra förnämsta befordringsgrunden, så länge kommer
full förtrogenhet med profteknikens alla detaljer att utgöra en af de säkraste garantierna
för ett lyckligt resultat. Derför gör en hvar klokt uti att, så ofta omständigheterna det
medgifva, repetera den obehagliga akten. Härvid lägger emellertid ekonomien allt för
ofta hinder i vägen. Det är kostbart att i ett land med så stor utsträckning som vårt
ofta uppträda som profresande å den pedagogiska marknaden.
Jag känner exempel på sådana, som i profresor under endast ett års tid nedlagt
500 kronor. Ett stort antal af de klent aflönade extra ordinarie lärarne, hvilkas årsin¬
komst ofta ej räcker till vivre och nödig amortering å studieskulder, måste vigilera för
att skaffa respengar till sina proffarder och undergräfva derigenom ytterligare sin eko¬
nomiska ställning. Under sådana omständigheter är klart, att man i allmänhet icke
profreser så ofta, som man skulle göra, derest penningfrågan ej vållade några bekymmer.
Häri ligger påtagligen ett förhatligt gynnande af de förmögnare på de obemedlades be¬
kostnad.
Jag nämnde nyss, att det i de flesta fall kräfves trägen öfning i profvandets all¬
deles särskilda konst, innan vederbörande ernå den för anställningens vinnande nödiga
profrutinen. Men det är icke alltid gifvet, att en i hvardagslag god lärare ens genom
öfning någonsin kan förvärfva densamma. Det är nemligen något helt annat att vid
det läroverk, hvarest man är anstäld som lärare, i en klass, der hvarje ynglings stånd¬
punkt är en välbekant, hålla en lektion, emot att efter en lång och tröttande resa, som
vanligtvis bringar en ur jemnvigt, och efter att ha tillbragt natten på ett hotell ställas
ansigte mot ansigte med vildt främmande pojkar, om hvilkas begåfning och kunskaper
man ej eger den aflägsnaste aning, och dertill hafva ett helt kritiskt konsistorium till
åhörare samt inom sig medvetandet, att det sätt, hvarpå man fyller den förelagda upp¬
giften, är ödesdigert bestämmande för ens framtid.
Eör att vara en dylik situation vuxen kräfves oundgängligen, att man kan frigöra
sig från den rampfeber, som så ofta åtföljer det offentliga uppträdandet, att man är i be¬
sittning af själsnärvaro, kallblodighet, med ett ord starka nerver. Men denna lyckliga för¬
måga att vara lugn och ogenerad är icke alltid till finnandes hos idkarne af den enerve¬
rande lärareverksamheten. — Lärarnes prof erbjuda i detta afseende en slående analogi
med lärjungarnes examina. Hur ofta händer det ej, att en eljest skicklig lärjunge i examen
blir konsternerad och bortkommen? Huru orättvist och oförnuftigt skulle det icke vara,
om åt en sådan gåfves betyg ej efter de förut under terminens lopp ådagalagda kun¬
skaperna, utan efter de svar, han gifvit i examen! Men det är just detta, som mutatis
mutandis sker vid lärareprofven.
14
Föregående
förslag att af¬
skaffa eller
reformera
undervis¬
ningsprofvet.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
Hvilka garantier eger man för att den profvande vid sin beredelse icke anlitar
andras bistånd? För den fara, som ligger häri, hafva läroverkskomiterade icke varit blinda,
då de yttra, att »det icke varit utan exempel, att beredelsetiden föranledt missbruk, i det
att en mindre skicklig profvande genom främmande hjelp satts i stånd att behandla den
eller de förelagda uppgifterna på ett helt annat sätt, än han på egen hand skulle hafva
kunnat, och sålunda vunnit försteg framför en i sjelf va verket skickligare».
Hvad kännedom får man genom ett prof om lärarens nit, pligttrohet, ordnings¬
sinne och tålamod ? Alls ingen. Och dock äro dessa egenskaper minst lika nödvändiga
betingelser för en fruktbärande undervisning som den formella färdigheten.
År det väl möjligt att vid dessa pedagogiska parader, som benämnas prof, utröna
den disciplinära förmågan? Ingalunda. Den måste helt och hållet lemnas ur räkningen.
Och likväl utgör densamma ett conditio sins qua non för ett framgångsrikt bedrifvande
af lärareverksamheten.
Alla dessa omständigheter tillSammanstagna göra, att profven äro vilseledande som
mätare af verklig lärareduglighet; erfarenheten har också visat, att den, som aflagt ett
glänsande undervisningsprof, ändå blifvit en medelmåttig, ja, till och med underhaltig lärare,
under det å andra sidan mången, som af ett eller annat skäl i undervisningsprof ej
kunnat förvärfva särdeles höga vitsord, i praktiken vunnit utmärkta resultat.»
Då en institution från olika håll erkännes vara behäftad med så många
och betydande brister som det nuvarande undervisningsprofvet, är det
naturligt, att sträfvanden skola framträda för att ombilda, ja, rent af att
afskaffa densamma. Så har ock i senare tider varit fallet med under¬
visningsprofvet.
Det första allvarliga försöket att i detta afseende åstadkomma en
ändring gjordes af den af Kongl. Maj:t förordnade läroverkskomité, som i
augusti 1884 afgaf sitt betänkande. Komiterade föreslogo nemligen, att
undervisningsprofvet skulle upphöra att vara en obligatorisk kompetens-
fordran för sökande till lärarebefattningar, men tillika att det skulle få
qvarstå såsom fakultativt. De yttrade härom följande:
»För bedömandet af huruvida den sökande är praktiskt användbar såsom lärare,
är det ifrågavarande undervisningsprofvet icke längre oundgängligt. Genom det år 1865
införda, sedermera utvecklade och slutligen obligatoriska profåret erhåller numera en
blifvande lärare en första handledning i undervisningens konst, och genom det betyg,
som öfver profårskursen afgifves, visar det sig, åtminstone huruvida en person är använd¬
bar såsom lärare eller icke. Och det kan väl till och med antagas, att de personer,
som haft profårskandidaten under sin handledning, varit i tillfälle att bilda sig ett
Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
15
säkrare omdöme öfver hans kompetens för lärarekallet än det, som kan vinnas genom
att åhöra blott ett par timmars lärareprof.
Oaktadt sålunda läroverksstadgans fordran på lärames både teoretiska och praktiska
utbildning under de sistförflutna 25 åren blifvit en helt annan än förut, så har dock
den betydelse, som tillerkännes det inför domkapitlet aflagda profvet, icke undergått
någon väsentlig förändring. Från de öfriga kompetensvilkoren finnes vida större möjlig¬
het till dispens än från afläggandet af åtminstone ett undervisningsprof. Den vanliga
tolkningen af skolstadgans föreskrifter torde vara, att vid befordringar till adjunkts-
eller kollegatjenster lägges den utan all fråga största vigten på det af den tillsättande
myndigheten sjelf vid profvet afgifna betyget, hvaremot examens-, profårs- och tjenst-
göringsbetyg mindre tagas med i räkningen.
Att detta framkallat missnöje bland lärarne är ej att undra på. Men det finnes
en ännu säkrare källa till missnöje. Det, som med största skäl kan sägas till lärare-
profvens försvar, är, att derigenom ett tillfälle beredes den tillsättande myndigheten att
rörande den sökande förskaffa sig en personlig bekantskap, som lemnar bättre ledning
för omdömet än en meritförteckning. Funnes i Sverige blott en myndighet, som tillsatte
skoltjenster, vore det ej så betungande för en person att en gång i sitt lif personligen
inställa sig inför denna. Men nu finnas ej mindre än fjorton sådana myndigheter, och
om en lärare, såsom väl ofta är fallet, får söka några gånger förgäfves, måste han, för
hvarje gång han med sin ansökan vänder sig till ett nytt stift, underkasta sig nytt prof
med deraf följande utgifter för resor.
Det obligatoriska lärareprofvet medför äfven, att en ordinarie lärare icke är be¬
rättigad att söka transport utom stiftet med bibehållen tjenstegrad utan att aflägga nytt
undervisningsprof, och är han lektor, jemväl disputationsprof, såvida han ej en gång för
alla undangjort detta vid universitetet. Äfven om den myndighet, som tillsätter platsen,
känner en sökande aldrig så väl, äfven om denne kan prestera de mest tillförlitliga intyg
öfver sin tjenstgöring, skall profvet enligt lag i alla händelser afläggas. Detta har fram¬
kallat talrika ansökningar om dispenser, hvilka Kong! Maj:t måst företaga till pröfning en
och en, och svårligen kan någon bestämd princip fastställas, när en sådan sökt dispens
bör beviljas eller afslås, eller i hvilken mån betyg, afgifna af ett domkapitel, böra vara
bindande för ett annat.
Vid besättandet af universitetslärareplatser står det den sökande fritt att genom
disputations- och föreläsningsprof styrka sin skicklighet till embetet, eller ock att, derest
han vill, sådant underlåta. Komitén hyser icke någon betänklighet att tillstyrka ena¬
handa frihet i fråga om läraretjenster vid de allmänna läroverken, helst som svårligen
något missbruk eller några menliga följder af en sådan frihet torde vara att befara. Ty
antagligen lär en sökande, så framt han ej på något särdeles framstående sätt förut
dokumenterat sin skicklighet och derest han verkligen är allvarligt intresserad för tjenstens
erhållande, ej underlåta att för den dömande myndigheten ådagalägga sin lämplighet
för lärarekallet.
På grund häraf föreslår alltså komitén,
att hvarje sökande till lärarebefattning må ega rättighet, men ej skyldighet, att genom
inför vederbörande domkapitel aflagdt undervisningsprof styrka sin skicklighet till
embetet.»
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utsholts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
Detta komitéförslag ledde emellertid ej till någon praktisk åtgärd,
utan man sökte i stället taga upp frågan från en annan sida. Genom att
förlägga samtliga undervisningsprof till ett ställe och inför samma myn¬
dighet hoppades man kunna åstadkomma större likformighet i afseende å
profvens bedömande och en välbehöflig minskning i deras antal, hvarjemte
domkapitlens arbete med läroverksärenden icke oväsentligt skulle lättas.
Kongl. Maj:t gaf i maj 1893 åt de komiterade, som förordnats att utarbeta
förslag till ny läroverksstadga, i uppdrag att äfven afgifva förslag till de
närmare föreskrifter, som kunde befinnas nödiga, derest samtliga under¬
visningsprof för lärarebefattningar vid rikets allmänna läroverk förlädes
till hufvudstaden.
I sitt betänkande, dagtecknadt den 24 november nyssnämnda år, till¬
styrkte komiterade upprättandet af en profkommission i Stockholm,
inför hvilken undervisningsprof för alla lärarebefattningar vid rikets läro¬
verk skulle afläggas, medan likväl domkapitlen skulle få behålla utnäm-
ningsrätten. Kommissionen skulle bestå af tre s. k. ständiga, för viss tid
af Kongl. Maj:t förordnade ledamöter, af hvilka en skulle ombytas hvar
tredje vecka, och tvenne specielt sakkunnige medlemmar, som skulle del¬
taga i bedömandet endast af profven i de särskilda ämnen, för hvilka de
tillkallats. För att ej störande ingripa i läroverkens arbete skulle kom¬
missionens väsentliga verksamhet förläggas till ferierna. Lärjungar, i all¬
mänhet tio för hvarje prof, ansåg man sig mot viss dagaflöning kunna
erhålla från vederbörande klass vid läroverken, der de, som ville för ända¬
målet tjenstgöra, skulle anmäla sig hos rektor. Kostnaden för det till¬
tänkta embetsverket beräknades till 12,000 kronor om året, när hela den
nya profinstitutionen hunnit utveckla sig; men komiterade befarade, att
kostnaden under de närmaste organisationsåren i anledning af den
massa prof, som då vore att förvänta, skulle komma att uppgå till
dubbla summan.
Förslaget att sålunda upprätta en profkommission i hufvudstaden och
der centralisera hela profväsendet rönte emellertid ett kompakt motstånd
både inom fackkretsar och från riksdagens sida. Då Kongl. Maj:t fram¬
lade förslaget inför 1894 års Riksdag, föll det i båda kamrarna, och Riks¬
dagen uttalade i sin skrifvelse förkastelsedomen deröfver i följande orda¬
lag: »Mot den utväg, som innefattas i Eders Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, hyser dock Riksdagen stora betänkligheter. Det synes nem¬
ligen Riksdagen vara i hög grad att befara, att med den organisation,
som föreslagits för den ifrågasatta profkommissionen, dennas arbetssätt
17
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 14.
skulle blifva synnerligen tungt, äfvensom att densamma skulle komma
att omedelbart eller medelbart medföra olägenheter, hvilka, ehuru af
något annan natur, dock skulle vara jemförliga med de brister i den nu
gällande ordningen, som man genom kommissionens inrättande velat af¬
hjelpa. Dertill kommer, att den skulle ådraga statsverket en afsevärd
utgift, äfven om denna skulle kunna inskränkas till hvad som nu före¬
slagits, något hvarom emellertid Riksdagen icke är öfvertygad, särskilt
med tanken derpå, att troligen långt flera s. k. omprof, än som beräknats,
skulle komma att afläggas.»
Något hade dock under den genomgående kritik, för hvilken koinité-
förslaget blef utsatt, vunnits. Riksdagen medgaf i samma skrifvelse, att
godkändt adjunktsprof såsom vilkor för lönetursberäkning för adjunkt vid
allmänt läroverk skulle från början af år 1895 upphöra, en bestämmelse,
som i någon mån bör bidraga att minska antalet öfverflödiga prof.
Uppmärksamheten hade äfven under förslagets behandling skarpare
än förr blifvit fäst på ohållbarheten af undervisningsprofvens nuvarande
organisation. Riksdagen förklarade i sin nyss berörda skrifvelse, der
den kongl. propositionen om inrättande af eu profkommission i huf-
vudstaden afslogs, att »Riksdagen ej ville förneka, att olägenheterna
vid den nuvarande anordningen för lärareprofs afläggande äro sådana, att
man allvarligen bör taga i öfvervägande, huru de skulle kunna undan-
rödjas eller åtminstone förminskas». I skrifvelsen antyddes vidare, att
man genom ändamålsenliga anordningar i fråga om profårskimsen och be¬
träffande rektorernas åliggande att utfärda tjenstgöringsbetyg torde kunna
vinna större säkerhet än som för närvarande är fallet för dugliga lärares
anställning vid läroverken samt åstadkomma en väsentlig inskränkning i
nu gällande skyldighet att aflägga lärareprof.
Dessa reformtankar, först framstälda i statsutskottets utlåtande vid
meranämnda riksdag, utvecklades närmare under debatten i kamrarne
och blefvo sedan föremål för diskussion i lärarekretsar inom olika delar
af landet. Dervid vunno de gifna uppslagen från flera håll liflig an¬
slutning.
Läroverkslärarne i Hernösand yttrade sig vid ett enskildt möte hösten
1894 för lärareprofvets ersättande med ett ombildadt profår. Det ut¬
talad»^ dervid bland annat:
»Det syfte, som med undervisningsprofvet afsetts, torde kunna vinnas säkrare dels
genom skärpning af profårsundervisningen, dels genom särskilda bestämmelser rörande
tjenstgöringsbetyg. Under pro få ro t borde lärarekandidaten sättas i tillfälle att icke blott
Jlili. till lliksd. Trut. 1897. 8 Sand. '2 Afl. 2 Band. It ljuft.
• >
18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 14.
åhöra mönsterlektioner, utan äfven någon längre tid med god handledning sjelf sköta
undervisningen i de ämnen han valt. Kandidat, som visade sig olämplig för lärare¬
kallet, borde redan vid profåret afvisas. Hade någon erhållit lågt profårsbetyg och trodde
sig ega berättigade anspråk att få bättre, skulle det tillåtas honom att efter någon tids
tjenstgöring vid läroverk genomgå en ny, kortare kurs vid profårsläroverk och deröfver
erhålla nytt betyg.»
Inom Stockholms läraresällskap, der frågan vid två sammanträden
under samma höst behandlades, var man i allmänhet ense om att
utdöma det nuvarande profsystemet. Deremot förordades, såsom af
Hernösandslärarne, en reorganisation af profåret, särskildt i sådan rigtning,
att handledare i profåret måtte väljas med stor omsorg och profårs-
betyget göras tillförlitligare. Vidare borde tillfälle beredas för lärare
att efter någon tids anställning erhålla nytt vitsord öfver sin undervisnings¬
skicklighet vid profårsläroverken. Större vigt än hittills borde ock läggas
på rektors tjenstgöringsbetyg såsom befordringsgrund.
Inom Göteborgs läraresällskap, der frågan vid ungefär samma tid
under två sammanträden afhandlades, enade man sig om följande uttalande:
att undervisningsprofvet i sin nuvarande gestalt eller reformeradt efter liknande
principer måste blifva utan nämnvärdt gagn för läroverken, men till men för deras lugna
verksamhet och betungande såväl för den profvande myndigheten som för den profvande;
att sådant prof derför bör såsom kompetensvilkor för erhållande af ordinarie plats
vid läroverken afskaffas;
att för dylik kompetens borde fordras dels betyg öfver vederbörligen aflagd aka¬
demisk examen, hvilken mer än hittills bör lämpas efter läroverkens behof, dels ock
öfver genomgången profårskurs samt ett års derpå följande tjenstgöring vid läroverk; samt
att för de lärare, som önska vinna förbättrad kompetens, tillfälle bör beredas att
vid de läroverk, där profårskurs är upprättad, inför en för ändamålet tillsatt sakkunnig
nämnd aflägga proflektioner och deröfver erhålla vitsord.
Sedan alltså Kongl. Maj:t genom sin proposition till ] 894 års riks¬
dag om ändrade bestämmelser för undervisningsprofs afläggande gjort
frågan aktuel, har den inom lärarekretsar flitigt afhandlats och allt flere
röster höjt sig för dessa profs afskaffande eller åtminstone reformerande
hufvudsakligen i den rigtning, meranämnda riksdagsskrivelse angifvit.
Motionärernas förslag är äfven att betrakta såsom ett uttryck för denna
opinion, som inom fackkretsar på senare tider alltmer utbildat sig och
vuxit i styrka.
19
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o I) Utlåtande N;o 14.
Innan utskottet öfvergår att för egen del yttra s*g i den före 1 iggande
frågan, torde en kort öfversigt af hithörande förhållanden i våra grann - de förhållan-
liinder till iemförelse böra förutskickas. (len ,* £an~
Dervid är först att anmärka, att undervisningsprofvet i den mening oc/, Preussen.
det hos oss förekommer eller såsom en särskild pröfning af vederbörande
lärares undervisningsskicklighet vid hvarje förefallande tjenstetillsättning
icke finnes i något annat land i Europa utom Finland, der det såsom
så mycket annat är att betrakta såsom en reflex af utvecklingen på
denna sida Bottenhafvet. Profvet aflägges dock i Finland, på grund af
olika organisation af läroverksstyrelsen, på ett rationellare sätt än hos oss.
Det vill alltså synas, som om undervisningsprofvet i sin nuvarande ge¬
stalt vore eu för Sverige egendomlig inrättning; men fråga torde vara,
om det hör till sådana egendomligheter, som vi böra hålla på.
Se vi på förhållandena i Danmark och Norge, så finna vi, att samt¬
liga läroverkslärare der, såväl »Skoleadjunkter» som »Overlajrere», utnäm¬
nas af regeringen. Närmast under kultusministeriet står i Danmark
»Undervisningsinspektionen», bestående af trenne af kultusministern för tre
år i sänder förordnade medlemmar. Undervisningsinspektionen, hvilken,
såsom namnet antyder, kontrollerar skolornas verksamhet, står äfven
såsom rådgifvande sakkunnig myndighet vid kultusministeriets sida, af¬
gifvande utlåtanden vid tjenstetillsättningar. I Norge äro förhållandena i
afseende å läroverksstyrelsen likartade med Danmarks. Äfven der finnes
eu öfverstyrelse för läroverken, kallad »Undervisningsrådet» och samman¬
satt af en ordförande och sex andra medlemmar, hvilka utses af regerin¬
gen för fem år i sänder bland män med praktisk insigt i det högre
skolväsendet. Dessutom har man i Norge »Forstanderskabet» eller lokal-
styrelsen för hvarje särskildt läroverk, hvilken bland annat eger att efter
rektors hemställan afgifva förslag till regeringen vid besättandet af lediga
ordinarie läraretjenster.
Vidare är att märka, att både i Danmark och Norge finnes en sär¬
skild lärareexamen, mycket mer lämpad efter läroverkens behof än de
filosofiska examina hos oss. Också är det i båda länderna stadgadt, att
en blifvande läroverkslärare får gå en viss tid — i Danmark två, i Norge
fem år — såsom extra lärare, innan han anställes såsom ordinarie. Men
något slags praktiskt prof i sammanhang med tjenstetillsättningar före¬
kommer lika litet der som i andra länder.
Vända vi oss till Tyskland och särskildt, till Preussen, der förhål¬
landena i detta såsom i många andra afseende]! kunna anses typiska för
Utskottets
yttrande.
20 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 7) Utlåtande N:o U.
de öfriga tyska staternas, finna vi, att en blifvande lärare efter tagen
lärareexamen, hvilken aflägges inför en för ändamålet sammansatt examens-
kommission, först har att genomgå ett pedagogiskt seminarium eller ett mot
vårt profår svarande läroår vid något högre läroverk, då lärarekandidaten
under en erfaren rektors ledning får tillfälle att ytterligare utbilda sig
i praktisk retning. Sedan plägar han genom något »Provinzialschul-
kollegiuin» (provinsens läroverksstyrelse) kallas till »Hulfslehrer», hvilken
post ungefär motsvarar extralärarebeställningen hos oss, och ändteligen
efter ytterligare tjenstgöring på samma sätt kallas till ordinarie lärare.
Anställningen såsom sådan beror alltså i Preussen på kallelse från skol¬
myndighetens sida, hvarjemte dock i vissa fall kultusministerns samtycke
måste inhemtas. I Preussen, liksom i Danmark och Norge, inspekteras
undervisningen flitigare än hos oss såväl genom rektorerna som genom
läroverksstyrelsens medlemmar, hvaremot någon sträng jemförelse mellan
olika lärares meriter, såsom hos oss, på grund af utnämningssättet, der
ej eger rum.
Om af denna öfverblick af förhållandena vid tillsättning af lärare-
tjenster vid läroverken i angränsande länder ej kan inhemtas något annat,
så framgår dock deraf, att några särskilda undervisningsprof vid tjenste-
tillsättningar der alls icke förekomma. Hufvudvigten är i fråga om lärare-
kompetensen lagd på en för ändamålet väl afpassad lärareexamen och
derpå följande praktisk tjenstgöring vid skolorna samt på rektors eller
annan skolmyndighets vitsord öfver läraren, vitsord, som i de nämnda
länderna naturligen måste spela en vida större rol än hos oss, emedan
läroverksstyrelsen der är mycket mer centraliserad.
Efter att ha tagit ofvan lemnade upplysningar i öfvervägande finner
utskottet, i likhet med motionärerna, att undervisningsprofvet i dess nu¬
varande form ingalunda kan kallas ändamålsenligt. Det utgör fastmer
— såsom i det föregående visats — en i flera afseenden föråldrad institution,
som särskildt genom profårets införande och den möjlighet till ytterligare
utveckling af detsamma, som förefinnes, förlorat en stor del af sin förra
betydelse. .Dertill medföra profven betydande olägenheter både för de
allmänna läroverken, för domkapitlen och för lärarne, utan att derför det
med profvet åsyftade gagnet i afsevärd mån uppnås.
För läroverken visa sig undervisningsprofven menliga derigenom, att de
i synnerhet vid stiftsläroverken, der prof för samtliga lediga läraretjenster
21
Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
inom stiftet af alla sökande skola afläggas, vålla ständiga rubbningar i läs¬
ningens jemna gång, enär såväl flertalet lektorer som lärjungarne i 7:de och
5:te klasserna vid profven tagas i anspråk. Äfven vid andra läroverk måste
undervisningen komma att lida, då extralärare i större antal äro vid läro¬
verket anstälda., och dessa för att vinna befordran allt emellanåt måste
företaga profresor, hvartill ledighet, uppgående till minst tre dagar, ej
gerna kan dem förvägras.
För domkapitlen äro lärareprofven likaledes betungande. Serdeles
i de större stiften, der ett flertal högre och lägre läroverk finnes, taga
profven en betydlig del af kapitelledamöternas dyrbara och för andra
ändamål väsentligen afsedda tid och arbetskraft i anspråk.
För lärareaspiranterna ändtligen hafva profvens oupphörliga förnyande,
deras giltighet endast inom ett visst stifts gränser och den stora vigt, som
vid utnämningar lägges på profbetygen, visat sig vara en ständig källa
till oro, som menligt inverkar på mången lärares arbetskraft. Också
orsaka de ofta förekommande profresorna extra lärarne rätt känbara ut¬
gifter, hvilka göra deras i och för sig ingalunda afundsvärda ställning
ännu mera betryckt.
Härtill kommer — nästan vigtigast af allt — att lärareprofven med
sin nuvarande organisation icke kunna sägas vara någon särdeles till¬
förlitlig mätare på en blifvande läroverkslärares undervisningsskicklighet;
det kan lätt hända, att en god lärare aflägger ett dåligt prof och tvärtom.
I de flesta fall torde ock den erfarenhet, som under profåret och derpå
följande tjenstgöring vinnes om en lärares undervisningsförmåga, vara af
säkrare art än det omdöme, som grundas på afhörandet af en eller ett par
timmars proflektion, hvilken i många afseenden har en helt annan karakter
än en vanlig lästimme. Slutligen bör äfven erinras derom, att flera af en
lärares vigtigaste egenskaper, såsom hans disciplinära förmåga, hans tålamod,
ordningssinne, nit i kallet och icke minst hans personliga förhållande till
ungdomen, hvarpå så stor vigt ligger, alldeles icke eller endast i högst
obetydlig grad komma i dagen vid ett undervisningsprof, sådant det för
närvarande är inrättadt.
Också har åsigten om den nuvarande profinstitutionens olämplighet
och behofvet af dess reformerande, såsom ofvan visats, småningom
blifvit alltmer allmän och vunnit erkännande ej blott genom uttalanden
från lärarekretsar och kongl. komitéer utan äfven af regeringen, som
vid 1894 års riksdag framlade eu proposition angående undervisnings-
profs upphörande i dess nuvarande form och afläggande inför eu i hufvud-
22
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.
staden upprättad kommission för dylika profs bedömande. Visserligen
blef nämnda förslag på anförda grunder, dem utskottet i allo gillar,
af Riksdagen förkastadt. Men Riksdagen uttalade i sin skrifvelse i frågan
derjemte, som ofvan anmärkt, att »olägenheterna vid den nuvarande an¬
ordningen af lärareprofven äro sådana, att man allvarligen bör taga i öfver-
vervägande, huru de skulle kunna undanrödjas eller åtminstone förminskas».
Till detta uttalande i 1894: års riksdagsskrivelse ansluter sig utskottet,
så mycket mer som den erfarenhet, som efter skrifvelsens aflåtande vunnits,
endast varit egnad att ytterligare bekräfta nödvändigheten af en reform
i ifrågavarande afseende. De antydningar till en lösning af frågan om
undervisningsprofvets ordnande, som i nämnda riksdagsskrivelse innehållas
och som under debatten i Riksdagens båda kamrar närmare utvecklades,
synas äfven beaktansvärda och hafva i de uttalanden, som gjorts i frågan från
sakkunnigt håll, i allmänhet omfattats med sympati.
Vid bedömandet af de olika förslag, som i den föreliggande, ganska
invecklade frågan framkommit, synes det utskottet, att man förnämligast
måste utgå från den synpunkten, huru de allmänna läroverken säkrast
och med minsta möjliga besvär och kostnad skola kunna åt sig förvärfva
de bästa lärarekrafterna, eu uppgift, på hvars lyckliga lösning våra läro¬
verks framtida utveckling i hög grad måste anses bero.
1 detta afseende har blifvit ifrågasatt, att samtliga ordinarie lärare vid
de allmänna läroverken, såväl kolleger och adjunkter som lektorer, skulle
— liksom förhållandet är i våra grannländer — utnämnas af regeringen,
och att i samband dermed en öfverstyrelse för de allmänna läroverken
inrättas med ty åtföljande fackinspektörer, om hvilka motionärerna i förbi¬
gående framkastat eu antydan. Men detta vidlyftiga och ännu alldeles
outredda förslag, hvars genomförande skulle orsaka betydande kost¬
nader och gifva upphof åt eu centralisation, som för vårt lands skolväsen
varit främmande och om hvars lämplighet för detsamma stor tvekan måste
råda, föreligger icke nu och gifver sålunda från utskottets sida ingen an¬
ledning till vidare uttalande.
Utgår man åter från bibehållande af den nuvarande organisationen af
läroverksstyrelsen, förefaller det utskottet, som om åtskilliga åtgärder skulle
kunna vidtagas för att undanrödja de från många håll öfverklagade olägen¬
heterna af undervisningsprofven, utan att derför garantierna för att läroverken
skola erhålla goda lärare derigenom minskades. Utskottet anser nemligen, att
en lärovcrkslärares kompetens väsentligen måste anses ådagalagd genom hans
aflagda akademiska examina och disputationsprof, hvilka, behörigen vits-
Andra Kammarens Tillfälliga. UlsJcotls (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 23
ordade, visa hans duglighet i teoretiskt afseende, samt genom hans profår
och derpå följande tjenstgöring vid läroverken, hvilka, behörigen vitsordade,
visa hans duglighet i praktiskt afseende. Fyllandet af dylika kompetens¬
fordringar betraktas på de flesta andra lefnadsbanor såsom tillfyllestgörande
för att vinna befordran till ordinarie tjenst. Hvarför skulle man då af en
blifvande läroverkslärare vid tjenstetillsättningar fordra afläggande! af ytter¬
ligare prof, som i flera afseenden äro af ganska tvifvelaktigt värde?
Fn utväg att ytterligare förvissa sig om en sökande lärares kompetens
vore att, utöfver nu stadgade vilkor för ordinarie anställning, fordra en
viss tids väl vitsordad tjenstgöring vid läroverk, t. ex. två år, hvarunder den
under profåret vunna uppfattningen af sökandens egenskaper såsom lärare
kunde hinna ytterligare stadga sig eller vederläggas. Ett dylikt stadgande
finnes i Danmark och Norge, och dess införande hos oss skulle näppeligen
medföra några olägenheter. I sammanhang härmed anser sig utskottet
äfven böra påpeka önskvärdheten af utarbetande af lämpliga bestämmelser
angående tjenstgöringsbetygs afgifvande.
Bland medel att vid läraretillsättningar upprätthålla den personliga
principen och tillgodose läroverkens intresse att erhålla de dugligaste
lärarekrafterna torde äfven förtjena uppmärksammas stadgande af skyldighet
för rektor vid det läroverk, der en tjenst sökes, att, efter det samtliga
ansökningshandlingar till tjensten af den tillsättande myndigheten till
honom remitterats, afgifva skriftligt yttrande med förord för den, som
han anser vara den till tjenstens erhållande mest förtjente och för läro¬
verkets behof lämpligaste. Faran för att rektor skulle missbruka
sitt förord till att på obehörigt sätt söka gynna vissa personer och
hålla andra tillbaka, synes förebyggd genom den kritik, ett dylikt offent¬
ligt yttrande måste blifva underkastadt såväl från den tillsättande myn¬
dighetens sida som äfven från annat håll, hvarjemte rätt att hos Kongl.
Maj:t öfverklaga utnämning naturligtvis fortfarande skulle vara sökande
bibehållen.
Men om det i många, ja törhända i de flesta fall kunde finnas öf¬
verflödigt att af en blifvande läroverkslärare fordra ytterligare kompe-
tensvilkor utöfver de ofvan nämnda — i likhet med hvad fallet är i
andra länder utom Finland — och om undervisningsprofven alltså
oftast saklöst kunde bortfalla, så gifvas dock vissa omständigheter, under
hvilka dylika prof ej synas kunna undvaras. Då nemligen eu lärare,
som måhända fått ett mindre förmånligt profårsbetyg, efter några
års tjenstgöring önskar få sin under praktiken ökade undervisnings-
24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 14.
skicklighet vitsordad, eller då en lärare söker en tjenst, der något ämne
ingår, hvari han ej har betyg från sitt profår, bör naturligen tillfälle stå
honom öppet att genom ytterligare profs afläggande vinna ökad kom¬
petens.
För sådana fall, då en lärare genom förnyadt prof vill söka för¬
bättra eller förfullständiga sina under profåret vunna vitsord, synes
emellertid vara tillräckligt att, såsom i 1884 års komitébetänkande
föreslås, låta profvet qvarstå såsom fakultativt. Dervid kan dock starkt
ifrågasättas, huruvida ej profvet samtidigt borde reorganiseras och sättas
i förbindelse med en utveckling af profårsinstitutionen. Man skulle kunna
tänka sig, att profåret i allmänhet afslutades med ett inför eu särskildt
utsedd sakkunnig nämnd afiagdt undervisningsprof, lektorsprof för sådana
lärare, som vilja vinna kompetens för lektorstjenst, och adjunktsprof för
sådana, som vilja vinna kompetens endast för adjunktstjenst, och att ett
dylikt prof, helt eller delvis, sedermera kunde af lärare, som någon tid
tjenstgjort vid skolorna, å nyo få afläggas vid ett af de i Stockholm och
i universitetsstäderna belägna profårsläroverken. Ett dylikt prof egde för¬
delen af att kunna försiggå i samband med det dagliga skolarbetet och
borde efter skedd anmälan kunna afläggas när som helst under läsåret, ej
endast då tjenst söktes. Innan en sådan anordning som att förlägga samtliga
undervisningsprof — låt vara att de göras fakultativa — till profårs¬
läroverken kan vidtagas, kräfves emellertid en särskild utredning af
de anordningar, som vid profårsläroverken till följd deraf torde blifva
nödiga, en utredning, som naturligen måste föregå afgörandet af härmed
sammanhängande frågor.
Skulle man åter, trots alla de olägenheter, som dermed följa, ej kunna
besluta sig för att med ens afskaffa de hittillsvarande undervisningsprofven
inför domkapitlen, så böra de åtminstone, såsom Riksdagen redan förut uttalat,
i möjligaste mån inskränkas. I detta afseende kunna flera åtgärder på¬
tänkas, såsom att göra profven fakultativa, då de förut väl meriterade ej
behöfde tvingas till omprof, att afskaffa det genom den utveckling, som bör
kunna gifvas åt profåret, obehöfliga undervisningsprofvet såsom vilkor vid
lönetursberäkning för lektorat, liksom redan skett med afseende å adjunkts¬
befattningar, o. s. v.
Utskottet medgifver emellertid villigt, att, om meningarna angående
lärareprofvens afskaffande i deras nuvarande form äro ganska enhälliga, så
kan detsamma icke sägas vara förhållandet, då fråga uppstår om hvad som
skall sättas i profvens ställe. Vid afgörandet af den frågan måste naturligen
25
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (1V:o 1) Utlåtande N:o 14.
läroverkens intresse af att erhålla dugliga lärare framför allt tillgodoses.
Men att uppställa de bästa möjliga garantierna för uppnående af detta i
hög grad eftersträfvansvärda mål, är icke lätt. Frågan kräfver onekligen
för att lyckligt lösas en noggrann, fackmessig utredning, och då frågan
derjemte måste räknas bland dem, som på det närmaste beröra lärover¬
kens framtida utveckling, får utskottet, i hufvudsaklig anslutning till hvad
Riksdagen i sin skrifvelse år 1894 yttrat i detta afseende och under åbe¬
ropande af ofvan gjorda uttalanden, i anledning af herrar Kardells och
Perssons i Arboga motion, hemställa,
att Andra Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning, om
och under hvilka förutsättningar de nu stadgade under-
visningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken må kunna afskaffas eller åtminstone i vä¬
sentlig mån inskränkas, samt att Kongl. Maj:t för
Riksdagen måtte framlägga det förslag, hvartill ut¬
redningen kan föranleda.
Stockholm den 2 april 1897.
På utskottets vägnar:
EMIL HAMMARLUND.
Reservation
af herr A. Olsson mot vissa delar af utskottets motivering.
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft.
4