Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1897, kl. 12 midd.
Särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition n:o 10 med förslag till lag för
Sveriges riksbank, äfvensom af herrar F. A. Boström,
A. P. Gustafsson och M. Dalin i detta ämne väckta
motioner, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 28
med förslag till lag med vissa bestämmelser om riks¬
bankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum föt
riksbanken, till ansvarighetslag för fullmägtige i riks¬
banken samt till ansvarighetslag för ledamöter i styrel¬
serna vid, riksbankens afdelningskontor.
Till förberedande handläggning har särskilda utskottet fått mottaga:
a) Kongl. Maj:ts proposition n:o 10, hvari Kongl. Magt, under
åberopande af det vid propositionen fogade utdrag af protokoll öfver
finansärenden den 9 januari 1897, föreslagit Riksdagen att, under förut¬
sättning att de enligt 1896 års Riksdags beslut hvilande förslagen till
ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65,
68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen varda af Riksdagen slutligen antagna,
för sin del antaga här nedan införda förslag till lag för Sveriges riksbank;
b) Kongl. Maj:ts proposition n:o 28, hvari Kong]. Maj:t, under åbe¬
ropande af vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami. 1 Afd. 1 Tf afl.. (Ko 1.) 1
Korton blad
2
Särskilda Utskottets Utledande N:o 1.
förda protokoll, jemlik! 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen att
antaga:
dels, under förutsättning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts
nådiga proposition den 9 januari 1897 med förslag till lag för Sveriges
riksbank, här nedan införda förslag till lag med vissa bestämmelser om
riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken,
dels och här nedan intagna förslag till ansvarighetslag för fulinålg-
tige i riksbanken och till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid
riksbankens afdelningskontor;
c) tre särskilda, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag för Sveriges riksbank inom Riksdagen väckta motioner, nemligen:
herr F. A. Boströms i Första Kammaren väckta motion n:o 48 samt herrar
A. P. Gustafssons och M. Dahns i Andra Kammaren väckta motioner n:is
150 och 175.
I dessa motioner har yrkats:
af herr F. A. Boström:
att det belopp, hvartill riksbanken under de i 7 § åf Kongl. Maj:ts
förslag angifna vilkor må berättigas att utgifva sedlar utöfver hvad enligt
6 § är medgifvet, bestämmes till ett hundra millioner kronor;
att den i 8 § af Kongl. Maj:ts förslag för visst fall stadgade ökning
af riksbankens metalliska kassa bestämmes till minst trettio procent af det
belopp, hvarmed de på grund af 7 § utgifna. sedlar öfverskjuta sextio
millioner kronor;
att riksbanken må ega att äfven genom annat aftal än köp öfver¬
taga svenska eller utländska statspapper äfvensom att förmedla köp och
försäljning af obligationer;
att så kallade afbetalningslån må kunna utlemnas till sammanlagdt
belopp af tolf millioner kronor samt att äfven i öfrigt utlåning må kunna
ske mot namnsäkerhet;
att riksbanken må ega att i förvar mottaga gods under försegling;
att riksbanken må ega att å sitt sedeltryckeri idka tryckerirörelse
äfvensom att vid sitt pappersbruk bedrifva papperstillverkning;
att riksbankens behållning i utländska statspapper må kunna vid
behof afyttras till förstärkning af bankens kassatillgångar;
att bestämmelserna angående behörighet att vara fullmägtig i riks¬
banken må affattas i öfverensstämmelse med det af innevarande Riksdag
antagna stadgande angående behörighet för utöfvande af riksdagsmanna-
befattning; med det tillägg likväl, att fullmägtigskap i riksbanken ej må
förenas med ledamotskap i annan bank än sparbank eller postsparbank;
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
3
att tystlåtenhet med afseende å de i 41 § af Kong]. Maj:ts förslag
angifva omständigheter må åläggas, utom de i nämnda § upptagna per¬
soner, jemväl dem, som vid granskning af riksbankens styrelse och för¬
valtning biträda Riksdagens revisorer;
samt att räntan å kassakreditiv, som enskild bank på grund af stad¬
gandet i 45 § 2 punkten i förslaget kan komma att hos riksbanken be¬
gagna, skall sättas två procent lägre än gällande tre månaders vexel-
diskonto, dock ej under två för hundra om året;
af herr A. P. Gustafsson:
att, för den händelse Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
för Sveriges riksbank af Riksdagen antages, 13 § mom. d måtte få sådana
bestämmelser, att, om lånesökande så önska, de så kallade afbetalnings-
lånen få återbetalas med en tiondedel hvar sjette månad, äfvensom att
sammanlagda beloppet af sådana lån begränsas till femton millioner
kronor;
samt af herr M. Dahn:
att till § 16 i Kongl. Maj:ts förslag göres ett tillägg af innehåll, att
fullmägtige i riksbanken må kunna åt firmor, som hafva vexeldiskontering
i riksbanken och ej sjelfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifnings-
räkning mot räntegodtgörelse; äfvensom att räntegodtgörelse må kunna af
fullmägtige medgifvas för medel, innestående å depositionsräkning, när
sådant anses vara med riksbankens fördel förenligt;
samt att den i § 45 af Kongl. Maj:t föreslagna rätt för enskilda
banker att i riksbanken begagna kassakreditiv måtte ersättas med rediskon-
te ringsrätt.
Öfver de med Kongl. Maj:ts propositioner framlagda lagförslagen
äfvensom öfver herr A. P. Gustafssons motion har utskottet infordrat full-
mägtiges i riksbanken yttrande, hvilket tillika med protokollsutdrag, inne¬
fattande enskilde fullmägtiges afvikande meningar i vissa delar, finnes
såsom bilaga fogadt vid detta utlåtande.
Innan utskottet öfvergår till granskningen af de framlagda lagför¬
slagen, vill utskottet i korthet erinra om denna lagstiftningsfrågas upp¬
komst samt om förarbetena till densamma.
Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 19 april 1881 anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse gällande lagstiftning för enskilda sedel-
4
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
utgifvande banker samt derefter till Riksdagen afgifva förslag till ny lag
i ämnet, tillsatte Kongl. Maj:t den 18 november 1881 en komité med upp¬
drag att afgifva yttrande och förslag till bankväsendets ordnande. I sitt
den 14 december 1883 afgifna utlåtande har denna komité funnit sig böra
obetingadt förorda ett banksystem, grundadt på en enda sedelutgifvande
centralbank — riksbanken, men på samma gång, under erinran om de en¬
skilda bankernas betydelse för vårt näringslif, varnat för en brådstörtad
öfvergång till ett nytt system samt ansett en öfvergångsperiod vara af nöden,
under hvilken dels riksbanken kunde bereda sig för sin större uppgift, dels
ock den enskilda bankrörelsen få rådrum att afpassa sin verksamhet efter
de nya förhållanden, som skulle inträda.
Med anslutning till komiténs uppfattning föreslog Kongl. Maj:t i pro¬
position till 1886 års Riksdag, i sammanhang med andra lagförslag på bank¬
väsendets område, en begränsning af de enskilda bankernas sedelutgifnings-
rätt. Förslaget gick ut på att låta de enskilda bankerna tills vidare be¬
hålla rätten att utgifva ungefär det sedelbelopp, som de under den när¬
mast föregående tioårsperioden i medeltal haft utelöpande, men att för¬
hindra utgifningens ökning och derigenom bereda riksbanken tillfälle att
fylla det ökade behof af omsättningsmedel, som en tillväxt i den allmänna
rörelsen kunde komma att kräfva. Syftet var sålunda att skapa en öfver¬
gångsperiod, i enlighet med hvad bankkomitén föreslagit, men någon slut¬
punkt för denna öfvergångstid var icke i Kongl. Maj:ts förslag utsatt.
Kongl. Maj:ts proposition ledde emellertid icke till något resultat, emedan
kamrarne stannade i olika beslut, som ej kunde sammanjemkas.
I anledning af denna utgång fann Kong]. Maj:t skäligt att utsträcka
de enskilda bankernas oktroj, hvilken eljest skulle utgått med år 1888, på
ytterligare fem år eller till 1893 års utgång.
Till 1887 års Riksdag aflät Kong]. Maj:t proposition i samma syfte
som förra året, men denna kom, i följd af Riksdagens upplösning, ej
under behandling.
Den 21 december 1888 uttalade dåvarande chefen för finansdeparte¬
mentet i yttrande till statsrådsprotokollet den mening, att förnyade för¬
slag till sedelutgifningsrättens ordnande sannolikt ej skulle leda till något
resultat, med mindre de framlades i sammanhang med förslag till en lös¬
ning af bankfrågan i hela dess vidd, och i öfverensstämmelse med denna
åsigt uppdrog Kong]. Maj:t den 5 oktober 1889 åt en ny komité att afgifva
förslag till bankväsendets ordnande. Det program, denna komité hade att
följa, var meddelad t i förberörda yttrande till statsrådsprotokollet och inne¬
fattade, i korthet uttryckt: all sedelutgifnings öfverflyttande till riksbanken
under vilkor, dels att genom ändringar i bankens organisation garantier
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
5
vunnes för eu måttfull, bankmessig och af politiska inflytelser oberoende
förvaltning, dels ock att afvecklingen af de enskilda bankernas sedelutgif-
ning egde rum med nödig varsamhet.
De lagförslag, komitén på nu angifna grundval utarbetat, innefattade:
förslag till lag för Sveriges riksbank;
förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
förslag till ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;
förslag till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges
riksbanks afdelningskontor; samt
förslag till lag angående indragning af enskilda bankers sedel-
utgifningsrätt.
Då komiténs förslag i väsentliga delar tjenat till förebild för de
kongl. förslag, som nu föreligga till Riksdagens pröfning, har utskottet
ansett lämpligt att här gifva en sammanfattning af det hufvudsakliga i
komiténs motivering och tillåter sig härvid att begagna den framställning,
som gifvits af chefen för finansdepartementet i anförande till protokollet
öfver finansärenden den 24 januari 1896.
»Komitén anslöt sig utan tvekan till åsigten om lämpligheten af
sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank, riksbanken. Be¬
träffande vilkoren för uppnående af detta mål och dervid först riksbankens
omorganisation, fann komitén det uppenbart, att, då man fordrade en sär¬
skild begränsning för hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna for¬
dran måste än kraftigare göra sig gällande mot en bank, som finge det
ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett lands sedelutgifning. Mynt¬
väsendets upprätthållande, hvilket vore eu sådan banks främsta uppgift,
ålade den, enligt komiténs mening, att afstå från åtskilliga, med sedel¬
emissionen icke rätt förenliga, om ock i och för sig fullt legitima rörelse¬
grenar; och då man åt denna enda bank öfverlemnade hela sedelutgifningen
och sålunda på denna väg tillförsäkrade den eu fullt tillräcklig vinst, kunde
lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för dess verksamhet
med hela den stränghet, som påkallades af denna dess främsta uppgift.
En dylik bank borde sålunda hållas borta från alla egentliga förlags- och
spekulationsaffärer eller i allmänhet ‘från all sådan bankrörelse, vid hvilken
de af banken utlernnade försträckningarna återvände till banken först efter
en alltför lång eller alltför obestämd tid. Icke heller borde eu bank, som
genom den honom tillerkända rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit
den stora förmånen att af allmänheten upptaga räntefria lån, tillika be¬
drifva inlåning mot räntegodtgörelse. Genom att afhålla sig från detta
slags rörelse skulle banken frigöra sig från tvånget att behöfva uppsöka
affärer för att kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka
6
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
den sjelf skulle erlägga ränta; och en bank, som måste söka efter lån¬
tagare, löpte tydligtvis alltid större fara att råka ut för mindre goda så¬
dana än den bank, som kunde i allt lugn vänta på, att affärer erbjödes
honom, och bland dessa för sig utvälja de säkraste och mest passande.
Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot ränte-
godtgörelse emottaga penningar å deposition eller i löpande räkning; och
vidare borde riksbankens utlåningsrörelse inskränkas till diskontering af
affärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på kort tids upp¬
sägning mot pant af goda värdepapper eller af varor. Koinitén hade likväl
bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf månader
samt lån mot förbindelse till återbetalning af minst en femtedel af be¬
loppet hvar sjette månad, men betecknade detta såsom en eftergift, be¬
tingad af hos oss rådande kreditbruk. Hvad särskilt beträffade de s. k.
afbetalningslårien, ansåg komitén dem ega allt för djupa rötter i våra vanor
och kanske äfven allt för väl motsvara några samhällsklassers, särskild!
mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof för att kunna
utan afsaknad eller böra utan tvingande skal plötsligen indragas. Komitén
föreslog emellertid, att afbetalningslånen, hvartill enligt gällande regle¬
mente för riksbanken må användas högst 12 millioner kronor, samman¬
räknade ej finge öfverstiga 10 millioner kronor, samt att kassakreditiv
skulle få beviljas endast mot pant af obligationer, aktier eller i fast egen¬
dom intecknade skuldebref.
Komitén framhöll i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält, från
hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde och borde med
så mycket större fördel bearbetas af de enskilda bankinrättningarna; och
sålunda skulle mellan bankerna åstadkommas en arbetsfördelning, som borde
lända till styrka för det hela samt vara till gagn både för riksbanken och
de enskilda bankinstituten.
I fråga om grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning er¬
inrade komitén, att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europeiska
centralbanker företedde den egendomligheten, att landets representant¬
församling ensam hade beslutanderätt öfver dess förvaltning. Endast deri
inskränkning funnes i Riksdagens magt öfver banken, att en del före¬
skrifter, nemligen de, som vore upptagna i lagen för Rikets Ständers bank
den 1 mars 1830, hade fått karakteren af civillag, till hvars ändring
eller upphäfvande således fordrades samtycke äfven af Konungen. Dessa
föreskrifter anginge bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar,
förfarandet, om den vägrade detta, storleken af bankens grundfond och
reservfond samt skyldigheten för banken att för hvarje månad och år
offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det förstnämnda och vig-
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
7
tigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet att inlösa sina
sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlagsbud, hvarjemte
grundlagarne innehölle stadganden om antalet fullinägtige i riksbanken och
sattet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser för riksbanken lem-
nades deremot af Riksdagen allena, och denna utsåge enväldigt bankens
styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess förvaltning.
'Erfarenheten från gångna tider har’, yttrade komitén vidare, 'nog¬
samt lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt egnad
att skydda landets invånares på myntvärdet beroende egendom och rätt
och icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva den kraft och den
omsigt, som den nationella hushållningens utveckling och förkofran kräfde;
och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård, Riksdagen under
senare tider onekligen egnat riksbanken, se en garanti mot Övergrepp för
framtiden, ty det är icke under lugna, utan under oroliga tider, som lag¬
stadgade formers lämplighet sättes på prof. Om man än numera icke be-
höfver befara så långt gående missgrepp i riksbankens förvaltning, som
förflutna tider bevittnat och som ofta berott på bristande erfarenhet om
vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår i allt fall den påtagliga vådan
deraf, att riksbanken är uteslutande beroende af en politisk riksförsamling,
hvilken i synnerhet under upprörda tider kan komma att, med åsidosättande
af bankens och det allmännas intressen, använda banken till främjande af
partisyften.’
Faran häraf har komitén velat i främsta rummet afvärja genom att
i vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karakteren af lag, stiftad
af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som normera riksbankens
rörelse och förvaltning.
1 en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott, såsom
nu, bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld,
utan äfven bestämmelserna om metalliska kassans storlek och beskaffenhet,
maximum för sedelutgifningen och de slag af valutor, som för densamma
skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt dessa senare föreskrifter
bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens skyldighet att inlösa
sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen föreskrifterna om vilkoren och
gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst kunde af Riksdagen ensam
ändras, kunde under vissa förhållanden frestelsen till en för stor sedelutgif-
ning blifva så stark, att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskredes
och den lagstadgade skyldigheten att vid anfordran inlösa sedlarne icke
längre kunde fullgöras.
Fn lag föi- riksbanken borde vidare upptaga grunderna för bankens
utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet, äfvensom
8
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens styrelse.
Det vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam nation icke
borde åt ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och verksamhet
en tillfällig majoritet inom Riksdagen egde magt att utan ansvarighet
besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften icke allenast att
genom sina sedlar förmedla hela landets penningomsättning, utan äfven
att vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.
De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde
befinnas erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet, vore
det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskilda af Riks¬
dagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligtvis måste
ställas, att det icke finge strida mot de i sjelfva lagen för riksbanken
gifna bestämmelser.»
Angående afvecklingen af de enskilda bankernas sedelutgifning, före¬
slog komitén, att emissionsrätten efter 1893 års utgång skulle begränsas
till femtio millioner, efter fem år minskas till hälften af detta belopp samt efter
ytterligare fem års förlopp eller vid 1903 års utgång helt och hållet upphöra.
Komiténs betänkande och förslag vann anslutning inom Kongl. Maj:ts
regering, och redan till 1890 års Riksdag aflat. Kongl. Maj:t proposition
med förslag till ändringar i den af komitén angifna syftning i 50, 70, 72,
98 och 109- §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdags¬
ordningen. Kärnpunkten i detta förslag var förändringen i 72 § regerings¬
formen, enligt hvilken dels normerna för riksbankens styrelse skulle med¬
delas i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag, dels ock riks¬
bankens styrelse skulle utgöras af nio fullmägtige, af hvilka Konungen
skulle utse tre och Riksdagen välja sex och hvilka samtliga skulle för¬
ordnas för tre år i sänder.
Denna proposition vann Första Kammarens bifall, men afslogs i
Andra Kammaren, och i följd af denna utgång blefvo komiténs öfriga
förslag icke förelagda Riksdagen. I slutet af år 1891 förlängde Kongl.
Maj:t de enskilda bankernas oktroj på ytterligare 10 år eller till slutet af
år 1903, och genom kungörelse den 27 januari 1893 oktrojerades en ny
enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank, som dervid likaledes
erhöll sedelutgifningsrätt till slutet af år 1903.
Sedan 1893 och 1894 års Riksdagar för sin del antagit ett inom Riks¬
dagen framstäldt förslag till ändring i 71 § riksdagsordningen, enligt
hvilket fullmägtige i riksbanken skulle väljas för en tid af tre år, har
Kongl. Maj:t sanktionerat detta beslut. Härigenom har vunnits ett af de
syften, som afsågos i 1890 års kongl. proposition, nemligen en ökad ga¬
ranti för bevarande af kontinuiteten inom riksbankens styrelse.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
9
Vid 1893 års Riksdag väcktes i förevarande ämne äfven en annan
motion med förslag, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte an¬
hålla, det Kongl. Magt täcktes på vissa i motionen framhållna, i sina
hufvudpunkter med 1889 års komités förslag öfverensstämmande grunder
till påföljande Riksdag framlägga förslag till omorganisation af vårt bank¬
väsende med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna.
Denna motion bifölls af Andra Kammaren, men blef af Första
Kammaren afslagen.
Redan vid 1894 års riksdag väcktes emellertid, denna gång inom
Första Kammaren, motion i enahanda syfte, och sedan fullmägtige i riks¬
banken i infordradt utlåtande uttalat sig för lämpligheten att genom en för¬
sigtigt genomförd reform öfverlemna rätten att utgifva banksedlar åt riks¬
banken allena, enades kamrarne, i enlighet med sammansatta banko- och
lagutskottets hemställan, att i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder, som angifvits dels af fullmäg¬
tige i riksbanken och dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar af
dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för Sveriges riksbank och
till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, för
Riksdagen framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet med af¬
seende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna.
I ett anförande till statsrådsprotokollet den 24 januari 1896 yttrade
chefen för finansdepartementet, att hvad sålunda inom Riksdagen före¬
kommit syntes berättiga till det antagande, att åsigterna inom Riksdagen
numera mognat för en lösning af bankfrågan hufvudsakligen i den ret¬
ning, 1890 års komitébetänkande angifver. Det förslag till lag för Sveriges
riksbank, som på grund deraf inom finansdepartementet uppgjorts, förut¬
satte emellertid vissa grundlagsändringar, och Kongl. Maj:t aflat derför till
1896 års Riksdag proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdags¬
ordningen i hufvudsaklig syftning, att åt Kongl. Magt måtte inrymmas
rätt att deltaga i tillsättningen af riksbankens styrelse samt i stiftande af
lag, enligt hvilken riksbanken skulle förvaltas.
Riksdagen fann sig icke böra bifalla Kongl. Maj:ts förslag oförändradt,
men antog, i anledning af detsamma, såsom hyflande för vidare grundlags¬
enlig behandling ett i vissa delar ändradt förslag till nämnda grundlags-
paragrafers lydelse.
Såsom det vid Kongl. Maj:ts proposition n:o 10 fogade utdraget af
protokoll öfver finansärenden den 9 januari 1897 innehåller, har chefen
Bih. till lliksd. Prat. 1807. 8 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 2
10
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
för finansdepartementet ansett de ändringar, Riksdagen sålunda för sin
del beslutit, i hvad de anginge propositionens ofvan angifna hufvudsakliga
syfte, vara af beskaffenhet att kunna af Kongl. Maj:t godkännas.
Af de lagförslag, som Kongl. Maj:t i anledning häraf öfverlemnat
till Riksdagens pröfning, äro förslagen till ansvarighetslag för fullmägtige
i riksbanken samt till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riks¬
bankens afdelningskontor i allo öfverensstämmande med motsvarande för¬
slag i 1890 års komitébetänkande.
Bestämmelserna angående afvecklingen af de enskilda bankernas
sedelutgifning, hvarom komitén afgifvit ett särskildt lagförslag, hafva i
Kongl. Maj:ts förslag införts i lagen för Sveriges riksbank, i form af
öfvergångsstadganden. Dessa bestämmelser hafva emellertid i det kongl.
förslaget ett helt annat innehåll, än hvad komitén föreslagit.
Hvad beträffar den föreslagna lagen för Sveriges riksbank, är först
att framhålla den af 1896 års Riksdags beslut beroende olikhet med komiténs
förslag, att densamma väl skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt,
men icke behandlas i den ordning, 87 § 1 mom. regeringsformen före-
skrifver. Denna ordning har dock bibehållits för behandlingen af bestäm¬
melserna om tillvägagåendet vid bankens vägran att inlösa sina sedlar,
hvilka, jemte bestämmelserna, att riksbanken hädanefter skall vara ensam
berättigad att utgifva banksedlar samt föreskriften angående forum för riks¬
banken, blifvit sammanförda i en särskild lag. Ordningen för bankens
styrelse och förvaltning är enligt Kongl. Maj:ts förslag en annan än i
komiténs, äfven detta beroende af det beslut, som 1896 års Riksdag här¬
utinnan fattat.
Med undantag af nu anmärkta förändringar är det af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget till lag för Sveriges riksbank i det hela bygd! på
samma grunder som 1889 års komités förslag.
Till sitt syftemål och sina principer torde alltså det kongl. förslaget
redan vara för Riksdagen bekant; och utskottet vill härutinnan erinra, att vid
1894 års riksdag det sammansatta banko- och lagutskottet angående 1889
års komitéförslag yttrat, att utskottet deri såge »ett lyckligt uppslag till
bankfrågans lösning i rigtning af det allmänt erkända önskemålet — upp¬
hörandet af den enskilda sedelutgifningsrätten och denna rätts koncen¬
trering till riksbanken, hvilket skulle särskildt bidraga dertill, att riks¬
banken sattes i stånd att fylla uppgiften af en verklig nationalbank, som,
på samma gång den kraftigare än hittills kunde utgöra ett stöd mot och
i möjligaste mån förekomma skadliga rubbningar i affärslifvet, äfven tillförde
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
11
staten ett välbehöfligt bidrag till bestridande af dess alltjemt stigande
utgifter^
Särskilda utskottet, som likaledes erkänner vigten och fördelen af
en öfvergång till ett centralbanks-system, finner äfven, att det föreliggande
förslaget i flera väsentliga delar innebär en tillfredsställande lösning af
denna reformfråga; och utskottet vill i detta hänseende särskildt fram¬
hålla det kongl. förslagets betydelse dels derutinnan, att de grundläggande
bestämmelserna angående riksbankens organisation och verksamhet skulle
i vida större utsträckning, än hvad hittills varit fallet, erhålla karakteren
af lag, dels och deri, att i lagen skulle bestämmas vissa gränser för riks¬
bankens rörelse.
I flera punkter har emellertid utskottet haft en från förslaget af¬
vikande uppfattning derom, huruvida en bestämmelse har sin rätta plats i
lagen eller i de reglementariska föreskrifter, hvilka framgent, som hittills,
skola fullständiga de till lag upphöjda stadgandena. Äfvenledes har ut¬
skottet föreslagit åtskilliga modifikationer i föreskrifterna om bankens
rörelse, och har detta merendels haft sin grund i en sträfvan att icke göra
andra förändringar i omfattningen och sättet för riksbankens verksamhet,
än som oundgängligen kräfvas af dess ställning såsom ensam sedelutgif-
vande bank. Utskottet vill i denna fråga erinra, att såväl Kongl. Maj:ts
förslag som 1890 års komitébetänkande tagit till förebild, hvad 1881 års
bankkomité härutinnan föreslagit. Men det finnes, enligt utskottets me¬
ning, en väsentlig skilnad mellan den riksbank, som 1881 års komité ville
inrätta, och den, som i det föreliggande förslaget är ifrågasatt. Den först¬
nämnda skulle bildas af staten jemte enskilda lottegare; dess principal
skulle vara en bankstämma, deri Riksdagen insatte halfva och de enskilde
lottegarne halfva antalet ledamöter; denna bankstämma skulle utse ett
bankråd, som skulle hafva öfverinseende öfver bankens förvaltning, och
slutligen skulle bankrådet välja sex af bankens sju fullmägtige. Det är
uppenbart, att med en sådan organisation af banken det skulle vara af
yttersta vigt att i möjligaste mån i lagen förebygga, att bankens soliditet
sattes i fara genom de enskilde lottegarnes begär efter vinstutdelning, och
att för ty hvarje verksamhet, som kunde locka till spekulation, skulle för¬
bjudas. Allt detta gestaltar sig annorlunda med den organisation, som
här är i fråga.
Utskottet öfvergår nu till granskning af de särskilda lagförslagen,
och kommer härvid att redogöra för de ändringar, utskottet dels i nu an¬
märkta hänseenden, dels ock i andra punkter föreslagit. Af denna redo¬
görelse skall äfven framgå, i hvilken mån, de i ämnet väckta motionerna,
enligt utskottets åsigt, böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.
12
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
l:o.
Förslag till lag för Sveriges riksbank.
Till följd deraf, att i utskottets förslag uteslutits sex af Kongl. Maj:t
föreslagna paragrafer, men deremot införts två nya, har från och med
§ 22 paragrafernas nummerordning förändrats. Denna förändring kommer
i det följande att iakttagas, dock att paragrafens nummer i Kongl. Maj:t.s
förslag bifogas inom parentes.
2 §•
Utskottet har ansett rigtigast, att, såsom i nu gällande banklag är för¬
hållandet samt fullmägtige i riksbanken tillstyrkt, i denna paragraf erinras
derom, att värdet af riksbankens fasta egendom, inventarier samt mynt-
och medaljsamling ej får inberäknas i bankens grundfond. Det föreslagna
tillägget innebär uppenbarligen ej någon ändring i hvad Kongl. Maj:t af-
sett, utan endast ett förtydligande.
3 §•
Då bestämmelserna i denna paragraf till största delen skola ingå
dels i grundlag, dels ock i särskilt stiftad civillag och sålunda endast för
öfversigtens skull äro i förevarande lagrum återgifna, har utskottet ansett
lämpligt att införa en hänvisning till de lagrum, från hvilka de äro
hemtade.
7 och 8 §§.
Angående dessa paragrafer hafva bankofullmägtige yttrat:
»Det belopp, hvarmed riksbankens sedelutgifning må öfverskrida de
i § 6 faststälda s. k. kassatillgångar, föreslogs af 1889 års bankkomité
till högst sjuttiofem millioner kronor. Kongl. Maj:t har i den aflåtna
propositionen föreslagit att höja detta belopp till nittio millioner kronor
med anledning deraf, att bankernas sammanräknade utelöpande sedlar vid
1895 års slut uppgingo till etthundraaderton millioner kronor samt er¬
farenheten sålunda syntes visa, att, under en period af liflig, industriel
»
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
13
och kommersiel utveckling, det af bankkomitén föreslagna maximum möj¬
ligen kunde komma att icke motsvara behofvet. Den lärdom, som kan
hemtas från senast förflutna årets bankrapporter, synes ytterligare bekräfta
denna uppfattning, enär vid 1896 års slut det samlade utelöpande sedel¬
beloppet öfverstege 128 millionär kronor. Enligt 7 och 8 §§ i banklagen
skulle med ett uppnådt maximum af 90 millioner kronor riksbankens guld¬
kassa utgöra minst 37 millioner kronor, sålunda sedelutgifningen i sin
helhet kunna uppgå till 127 millioner, hvartill komme den sedelemission,
som enligt § 6 får grundas på behållningarna å löpande räkning hos ut¬
ländska hus. Med antagande af en utelöpande sedelemission, lika med
den vid 1896 års slut, skulle således beloppet af bankens utländska kassa¬
tillgångar hafva ungefär motsvarat riksbankens reserv af obegagnad sedel-
utgifningsrätt, och då dessa i allmänhet utgöra mellan 10 och 20 milli¬
oner, kunde väl denna reserv anses tillräcklig. Men med afseende derå,
att efter reformens genomförande samtliga bankers inneliggande kassor
skola komma att utgöras af riksbankens sedlar och icke, såsom nu, hufvud¬
sakligen af bankernas egna, samt att följaktligen ett icke obetydligt större
belopp af riksbankens sedlar måste komma att sålunda immobiliseras, än
nu är förhållandet, då bankerna hålla riksmyntskassa endast motsvarande,
hvad som kan anses nödigt för deras sedelinvexling, samt att derjemte
under en fortfarande stark utveckling af handelsomsättningen behofvet af
betalningsmedel icke osannolikt kommer att öfverskrida det vid 1896 års
slut befintliga, kunna fullmägtige icke undertrycka den farhågan, att äfven
det högre, af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet kan finnas väl ringa. En
sådan knapphet måste vålla affärsomsättningen oro och äfven allvarliga
svårigheter genom deraf föranledda indragningar af eller fördyrade vilkor
för diskonteringen, utan att dock dessa varit nödvändiga från synpunkten
af sedelemissionens trygghet. Denna garanteras nemligen i främsta rum¬
met af de s. k. bankmessiga säkerheternas beskaffenhet, och för deras
soliditet synes lagförslaget ganska välbetänkt hafva sörjt genom före¬
skrifterna i § 7, enligt hvilka täckningen af sedlarna förnämligast kommer
att utgöras af diskonterade vexlar, hvarigenom vid förefallande verkligt
behof sedelemissionen lätt och liksom af sig sjelf kan sammandragas.
Fullmägtige hysa på dessa grunder den åsigt, att det i § 7 faststälda
maximum af sedelemissionen kan utan fara för riksbanken och till större
trygghet för omsättningens ostörda fortgång höjas till 100 millioner kronor.
Angående de i § 8 föreslagna stadganden, som bestämma den me¬
talliska kassans beskaffenhet och minsta belopp såsom det fasta och mera
orörliga underlaget för sedelemissionen, instämma fullmägtige i förslaget
derom, att denna kassa bör utgöras uteslutande af guld såsom den metall,
14
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
hvarmed sedlarne skola inlösas, samt att det minsta beloppet lämpligen
kan sättas till 25 millioner kronor. Deremot våga fullmägtige anse, att
tilläggsbestämmelsen om 40 procent i guld af det belopp, hvarmed de på
grund af § 7 utgifna sedlar öfverstiga 60 millioner kronor, utan fara kan
något förmildras, så att denna procentsats nedsättes till 30 procent. Med
det enligt fullmägtiges förslag gifna högsta belopp af enligt § 7 utgifna
sedlar, eller 100 millioner, skulle då guldkassan utgöra minst 37 millioner,
eller samma summa som enligt kong], propositionen med maximum af 90
millioner kronor.
Fullmägtige underskatta visserligen icke önskvärdheten och lämplig¬
heten af att riksbanken i mån af sedelemissionens tillväxt äfven ökar sin
guldtillgång och antaga gerna, att under vanliga förhållanden detta skall
fortfarande, såsom hittills, komma att ske, men vilja fästa uppmärksam¬
heten derå, att vid vissa tillfällen, och särdeles vid en stark täflan mellan de
stora kontinentalbankerna att draga till sig guld, det kan visa sig ganska
svårt att alltid behålla det en gång förvärfvade öfverskottet öfver lagstad-
gadt minimum af guld och sålunda svårigheter vållas rörelsen, hvilka icke
äro af dennas egen beskaffenhet betingade.»
Då utskottet i hufvudsak delar de åsigter, bankofullmägtige här ut¬
talat, har utskottet föreslagit ändringar i 7 och 8 §§, i enlighet med banko-
fullmägtiges hemställan.
11 §•
Den lydelse, denna paragraf har i Kongl. Maj:ts förslag, återfinnes
så väl i 1890 års komitébetänkande som i 1881 års bankkomités förslag
till lag för Sveriges riksbank. Sistnämnda komité hade, såsom densamma
i sina motiv meddelar, hemtat bestämmelsen från då gällande bankoregle¬
mente. Sedan den tiden har emellertid stadgandets lydelse i bankoregle¬
mentet undergått förändring, i det att möjlighet öppnats för riksbanken att
köpa vexel, dragen å firma eller person utom riket, äfven då vexeln är
betalbar inom landet. Utskottet delar bankofullmägtiges mening, att denna
rättighet bör bibehållas, och likaledes finner utskottet, på de skål, banko¬
fullmägtige anfört, lämpligt att äfven i öfrigt bringa paragrafen till öfver¬
ensstämmelse med nu gällande bankoreglementes stadgande.
12 §.
Denna paragraf motsvarar § 12 mom. 2 i gällande bankoreglemente.
En jemförelse visar emellertid, att Kongl. Maj:ts förslag i två hän¬
seenden innehåller en inskränkning i bankoreglementets bestämmelser, i
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
15
det att dels bankens rättighet att drifva handel med andra än svenska
obligationer är inskränkt till sådana lätt säljbara utländska statspapper,
som redan äro å utländsk börs noterade, dels ock rättigheten att förmedla
köp och försäljning af obligationer är utesluten. — Äfven om denna para¬
graf gäller, hvad nyss är yttradt om § 11 eller att dess formulering enligt
Kongl. Maj:ts proposition är hemtad ur 1890 års komitébetänkande, som i
sin ordning lånat densamma från 1881 års bankkomités förslag. Sist¬
nämnda komités betänkande upplyser, att komitén med den första inskränk¬
ningen afsett att afhålla riksbanken från deltagande i utländska låneopera-
tioner. Hvad beträffar rättigheten att förmedla köp och försäljning af
obligationer, är bestämmelsen derom i bankoreglementet af yngre datum
än begge komitéförslagen; den har nemligen införts först af 1892 års
Riksdag.
I detta ämne har herr F. A. Boström föreslagit, att riksbanken må
ega att genom annat aftal än köp öfvertaga svenska eller utländska stats¬
papper äfvensom att förmedla köp och försäljning af obligationer, och i
denna rigtning går äfven bankofullmägtiges hemställan angående ifråga¬
varande paragraf.
Hvad den första frågan angår, kan utskottet väl, med 1881 års bank-
komité, medgifva, att det icke kan anses höra till en centralbanks uppgift
och ändamål att deltaga i tecknande af statslån, framför allt ej utländska.
Men dermed lärer väl icke vara afgjordt, att en sådan åtgärd skall i lag
ovilkorligen förbjudas. I det föreliggande lagförslagets 26 § (25 §) är stadgadt,
att riksbanken, när dess reservfond stigit till föreskrifvet minimibelopp,
skall vara skyldig hafva minst 12V2 millioner kronor af sina tillgångar
placerade i lätt säljbara utländska statspapper. Häraf torde vara gifvet,
att en åtgärd, som afser att förvärfva banken dylik valuta, är väl förenlig
med bankens uppgift; det gäller blott att se till, om det föreligger någon
synnerlig fåra, att rättigheten skall missbrukas.
I detta hänseende vill utskottet erinra om hvad här ofvan blifvit an¬
märkt angående skilnaden mellan den organisation af riksbanken, som 1881 års
komité ville införa, och den, som i det föreliggande förslaget är ifrågasatt.
Det synes ej finnas något skäl att antaga, att den styrelse, som en¬
ligt Kongl. Maj:ts förslag skall föra riksbankens förvaltning, skall komma
att bortse från hänsyn till bankens soliditet för att gifva sig in i speku¬
lationer. Då del. riu ej kan förnekas, att rätten att deltaga i statslåns
tecknande kan sätta riksbanken i tillfälle att förvärfva utländska stats¬
papper på fördelaktigare vilkor, än som eljest skulle blifva fallet, och då,
hvad svenska statslån beträffar, riksbankens deltagande kan anses vara af
betydelse för låneoperationens framgång i utlandet, har utskottet funnit sig
16
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
höra tillstyrka ett tillägg till 12 §, genom hvilket riksbanken må erhålla
rätt att genom annat aftal än köp öfvertaga såväl svenska statens obliga¬
tioner som utländska, lätt säljbara statspapper.
Hvad angår motionens andra del, har utskottet inhemtat, att den i
bankoreglementet medgifna rätten för riksbanken att förmedla köp och
försäljning af obligationer i någon mån funnit användning särskilt med
afseende å svenska statens obligationer, och då lämpligen sådan förmedling,
i händelse dylikt ifrågasättes, bör få ega rum äfven med afseende å all¬
männa hypoteksbankens obligationer, har utskottet föreslagit ett tillägg
af detta innehåll.
13 §.
Mom. a).
Angående bestämmelsen i mom. a) hafva fullmägtige i riksbanken
anmärkt svårigheten att kunna tillämpa det förbehåll, som gjorts med af¬
seende å bankens rätt att diskontera vexlar. Fullmägtige yttra härom
bland annat:
»Stadgandet i mom. a) af 13 §, att vexlar, för att till diskontering
kunna antagas, skola 'pröfvas vara grundade å verkliga handelsaffärer’,
synes, såsom det i lagförslaget är affattadt, vara alltför kategoriskt samt
i tillämpningen komma att erbjuda oöfvervinneliga svårigheter.
Det måste nemligen ofta nog inträffa, att äfven med bästa vilja det
visar sig ogörligt att bestämdt urskilja, huru vida vexelns ursprung är
sådant, som lagen gör till vilkor för dess antagande, och till undvikande
af förseelse mot lagen torde derför vederbörande styrelse stundom komma
att tillämpa densamma mera hänsynslöst och strängt, än lagen sjelf afsett.
Särskildt för den rediskonteringsrörelse, som riksbanken redan i betydande
omfång bedrifver och som under en del af öfvergångsperioden skall blifva
lagstadgad, torde en så formulerad föreskrift komma att lägga ganska stora
hinder i vägen. Fullmägtige underkänna visserligen icke rigtigheten af
den grundsats, som lagförslaget velat befästa, eller att, enär den bank-
messiga betäckningen af sedelemissionen skall förnämligast bestå af diskon¬
terade vexlar, dessa vexlar böra hafva ett sådant ursprung, att derigenom
ett nytt och legitimt behof af ökadt omsättningsmedel uppstått, och förbise
icke, att denna grundsats i de flesta stora emissionsbankernas stadgar eller
reglementen funnit sitt uttryck, om äfven i en mera modererad form.»
Då utskottet i hufvudsak delar de åsigter, fullmägtige här uttalat,
har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att berörda förbehåll må utgå.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
17
Mom. b).
Kongl. Maj:ts förslag innehåller i likhet med motsvarande bestäm¬
melse i 1890 års komitébetänkande den föreskrift, att af enskilda per¬
soner eller bolag utfärdade skuldebref med endast namnsäkerhet icke må
godkännas såsom pant för lån af här afsedd art.
Utlåning mot hypotek af ifrågavarande beskaffenhet har under de
senare åren egt rum till jemförelsevis ringa belopp. Så utgjorde den 31
december 1896 beloppet vid riksbankens samtliga kontor tillhopa 815,922
kronor 4 öre.
Utskottet finner det vara fullt rigtigt, att utlåning mot namnsäkerhet
icke bör förekomma i någon betydligare utsträckning. Då emellertid hvad
ofvan angifvits synes visa, att vederbörande kontorsstyrelser opåmindt
iakttagit denna regel, och då det ej kan bestridas, att en pant af ifråga¬
varande art kan utgöra en fullt tillfredsställande säkerhet, har utskottet
ansett det onödigt och olämpligt att genom ett ovilkorligt förbud förhindra
belåning af ifrågavarande värdepapper. Utskottet vill äfven erinra, att
1881 års komité icke ansett ett sådant förbud vara af nöden; dess förslag
angifver nemligen såsom antaglig pant för lån af här afsedd art jemväl
löpande förskrifning. På dessa grunder har utskottet, i anledning af en
i ämnet väckt motion föreslagit, att orden »dock att af enskilda personer
eller bolag utfärdade skuldebref med endast namnsäkerhet icke må såsom
pant godkännas» måtte ur lagen utgå.
Bankofullmägtige hafva fäst uppmärksamheten på, att gällande banko¬
reglemente innehåller ett stadgande, enligt hvilket riksbanken eger att åt
kommun eller med sådan jemförlig samfällighet utlemna lån utan annan
säkerhet än dess egen förbindelse. Det torde så mycket mindre vara skål
att i detta förhållande nu vidtaga någon ändring, som jemväl 1889 års
komité, att döma af dess motivering till 14 § mom. b, motsvarande 13 §
mom. b i det kongl. förslaget, tänkt sig', att kommuner, samfund och stiftelser
skulle kunna erhålla lån utan särskild säkerhet. Utskottet har derför an¬
sett sig böra till 13 § mom. b föreslå ett tillägg, affattadt i öfverens¬
stämmelse med bankoreglementets stadgande och 1889 års komités ut¬
talande i ämnet.
Mom. d).
Med ändring af hvad Kongl. Maj:ts förslag härom innehåller har ut¬
skottet, med anledning af herr F. A. Boströms i ämnet väckta motion samt med
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 1 Afd. / Håft. 3
18
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
anslutnig till bankofullmågtiges uttalande, föreslagit, att kassakreditiv och
kredit i löpande räkning må kunna af riksbanken beviljas jemväl mot
säkerhet af borgen såsom för egen skuld. I bankofullmägtiges yttrande
heter det härom:
»Med fullt erkännande af det önskvärda derutinnan, att en central¬
bank, sådan som riksbanken enligt det föreliggande förslaget skulle blifva,
icke må lemna försträckningar på längre tid, allra minst sådana, der
säkerheten icke är af erkänd prima qvalitet och lätt realisabel, måste dock
fullinägtige uttala sina betänkligheter mot att i lagen intaga ett absolut
förbud för riksbanken att bevilja kassakreditiv mot annat än realsäkerhet.
Kreditivbruket har hos oss blifvit så djupt rotfast, att mera våldsamma
åtgärder i fråga om dess begränsande, så vidt riksbanken rör, otvifvel¬
aktigt skola få stor betydelse för dess rörelse äfven i öfrig!, särskild!
hvad' afdelningskontoren beträffar, åtminstone för närvarande och i den
närmaste framtiden, innan de enskilda bankerna fullständigt upphört med
sin sedelutgifning.
Om man nu ansett sig kunna bibehålla kreditivformen, för så vidt
realsäkerhet af ena eller andra slaget lemnas, torde faran icke vara allt¬
för stor, om ställandet af namnsäkerhet ej alldeles förbjudes, helst sträf-
vandena inom riksbanken redan länge gått i den rigtningen att småningom
minska namnsäkerhetskreditivens antal och belopp. Måhända skulle in¬
skränkningar i afseende å rätten att bevilja sådana kunna ske i lag eller
reglemente vare sig genom begränsning till visst procenttal eller på
annat sätt.»
Till hvad bankofullmägtige anfört vill utskottet lägga en erinran,
att vår riksbank har en proportionsvis ovanligt stor grundfond, hvilket
just betingats af, men på samma gång äfven rättfärdigar, att banken i viss
mån egnar sig åt rörelsegrenar, som eljest icke anses tillhöra en central¬
banks verksamhet. I öfrigt torde det vara uppenbart, att hvilka förbe¬
håll än i lagen uppställas, kommer dock alltid den hufvudsakliga vig¬
ten att ligga på vederbörande styrelses pröfning af den i det särskilda
fallet erbjudna säkerheten, ty äfven så kallad realsäkerhet kan visa sig
värdelös.
På nu anförda skäl har utskottet ansett sig böra föreslå ofvan om-
förmälta ändring i Kongl. Maj:ts förslag, och utskottet är af den mening,
att den jemväl tillagda anvisningen att i bankoreglementet fastställa maximi¬
belopp ej mindre för kreditiv mot namnsäkerhet än äfven för den total¬
summa, som i denna rörelsegren får användas, erbjuder en mera betryg¬
gande garanti för bankens soliditet än blott ett förbud mot borgenssäker-
hets användande.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
19
Sista stycket i § 13 innehåller bestämmelser om de s. k. afbe-
talningslånen. Beträdande detta stadgande har utskottet varit åt den
mening, att vilkoren för lånens återbetalande rätteligen hafva sin plats ej
i lagen, utan i reglementet för riksbanken. Då den i förevarande lagrum
afsedda utlåning närmast är att betrakta såsom en särskild rörelse, som
riksbanken bedrifver vid sidan af sin öfriga verksamhet, synes det här
egentligen vara af vigt att bestämma, huru stor del af bankens kapi¬
tal, som skall afskiljas för denna rörelsegren. Utskottet har med denna
åsigt icke funnit anledning att ingå i närmare pröfning af de modifika¬
tioner i afbetalningsvilkoren, som herr A. P. Gustafsson i sin motion
föreslagit.
Beträffande afbetalningslånefondens storlek, hvilken Kongl. Magt velat
sänka från dess nuvarande belopp, tolf millioner kronor, till tio millioner,
föreligga två i motion väckta förslag, nemligen dels herr F. A. Boströms, att
fonden - skall bibehållas vid sitt nuvarande belopp, tolf millioner, och dels
herr A. P. Gustafssons, att den må höjas till femton millioner. Utskottet
har funnit anledning saknas vare sig att sänka beloppet eller att höja
detsamma, och har derför, med anledning af herr F. A. Boströms motion,
föreslagit dess fastställande till tolf millioner kronor. Det enda skäl, som
anförts för en minskning till det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, är att
utlåningen under de senare åren endast uppgått till omkring åtta och en
half mill. kr., men då det väl låter tänka sig, att behofvet af dessa lån å
nyo tillväxer, helst åtskilliga nya afdelningskontor under den närmaste
framtiden skola inrättas, har utskottet icke i antydda förhållande kunnat
finna en tillräcklig grund för att ändra hvad nu gäller.
15 §.
Det af utskottet föreslagna tillägget till denna paragrafs andra stycke
innebär endast ett fullständigande af hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Hvad
åter angår ändringen för öfrigt i lydelsen, hänvisar utskottet till de af
bankofullmägtige anförda skäl.
16 §.
Denna paragraf har under utskottets behandling erhållit en helt
olika affattning mot Kongl. Maj:ts förslag. Till en början har utskottet
20
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
till denna paragraf uppflyttat en bestämmelse, som i Kongl. Maj:ts för¬
slag har sin plats under mom. a) i 19 §. Mottagande af penningar på
deposition är en art af ixdåning och har derför ansetts snarare böra stå
tillsammans med stadgandena om girorörelsen än med 19 §:s bestämmelser,
som afse mottagande till förvar.
16 § mom. b) i utskottets förslag innehåller, hvad som enligt Kongl.
Maj:ts förslag står i 16 §.
Härefter har utskottet tillagt ett stycke, som afser att tillförsäkra
riksbanken rätt till den art af bankverksamhet, som plägar benämnas
clearing-rörelse. Denna verksamhet består, i korthet uttryckt, deruti, att
banken uppträder som mellanhand mellan andra banker och bankirer och
medelst öfverföringar å deras konton i bankens böcker förmedlar ett qvitt-
ningsförfarande dem emellan. En dylik rörelse synes äfven 1889 års bank-
komité hafva velat bereda riksbanken tillfälle att drifva, då den ansett,
att 17 § i dess förslag, hvilken hade samma lydelse som 16 § i Kongl.
Maj:ts förslag, innebure en dylik rätt. Utskottet har emellertid funnit
lämpligt att tillägga ifrågavarande bestämmelse på den grund, att det kan
sättas i fråga, om nyssberörda stadgande gifver riksbanken befogenhet att
uppträda såsom ledare af en clearing-rörelse. Utskottet vill ytterligare
erinra, att ifrågavarande rörelse icke förutsätter någon förskottering från
riksbankens sida och sålunda är utan risk, och då den i andra länder
visat sig vara till gagn för den allmänna rörelsen, har utskottet ansett den¬
samma böra tillhöra riksbankens verksamhet.
Slutligen har utskottet, med bifall till ett yrkande i herr Dahns i
Andra Kammaren väckta motion, till denna paragraf lagt en bestämmelse,
genom hvilken riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel,
som hos banken insättas på upp- och afskrifningsräkning eller depositions-
räkning. Utskottet delar visserligen den uppfattningen, att en centralbank
icke bör skaffa sig driftkapital genom att mot ränta upplåna medel; men
eu sådan befogenhet som den här afsedda anser utskottet dock af skäl,
som här nedan nämnas, böra bibehållas för riksbanken. Att denna befo¬
genhet skulle komma att missbrukas af riksbankens styrelse synes vara så
mycket mindre att befara, som den hittills vunna erfarenheten alldeles
icke gifver anledning till en sådan farhåga. För öfrigt- lära de grunder,
på hvilka banken är byggd, häremot lemna full trygghet, då i en stats-
anstalt, sådan som riksbanken är, det enskilda intresset icke kan föranleda
till spekulationsaffärer med upplånade medel. Deremot har det synts ut¬
skottet, att möjligheten att lemna räntegodtgörelse, för medel, insatta å upp-
och afskrifningsräkning, bör i särskilda fall kunna underlätta samarbetet
med goda affärshus, som önska att hafva direkt vexeldiskontering hos riks¬
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
21
banken, hvarjemte riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mot¬
taga penningar äfven å deposition har ett medel att vid sidan åt och i
samverkan med andra sådana, som stå densamma till buds, användas för
att åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som
till dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa
verkande anstalt.
I sammanhang härmed kan nämnas, att rättighet att lemna ränte-
godtgörelse för inlånade medel äfven är medgifven centralbanker i andra
länder, oaktadt dessa helt eller delvis äro aktiebanker.
17 §.
Angående denna § hafva bankofullmägtige yttrat:
»Vid § 17 hafva fullmägtige ej annan erinran, än att, då stadgandet
deri, sådant det är affattadt, skulle kunna gifva anledning till antagande,
att riksbanken vore skyldig att såsom kommissionär ombesörja utbetal¬
ningar på annan ort för statsverkets räkning, och då riksbanken ej kan
förbinda sig till något allmänt åtagande i berörda hänseende, fullmägtige
anse, att någon så ovilkorlig förpliktelse, som här ifrågasatts, icke bör i
lagen intagas, utan att, såsom i nuvarande reglemente § 20 mom. 5 är
stadgadt, det må få bero på särskild öfverenskommelse, i hvad mån riks¬
banken må kunna åtaga sig att vid sina afdelningskontor besörja sådana
utbetalningar för statsverkets räkning, som der afses.»
I 1890 års komitébetänkande, § 18, hvarest förebilden till stadgandet
är att söka, fans likvisst ett tillägg af innehåll att närmare föreskrifter i
frågan skulle meddelas af Konungen. Utskottet har, liksom 1889 års bank-
komité, funnit närmare föreskrifter vara väl behöfliga, men har ansett rig-
tigast, att dessa, liksom hittills varit förhållandet, meddelas i bankoregle¬
mentet.
18 §.
Angående den ändring, utskottet här föreslagit, åberopas hvad banko¬
fullmägtige i sitt utlåtande anfört vid denna paragraf.
Bankofullmägtiges yttrande är af följande lydelse:
»I afseende å allmänhetens rätt att i riksbanken erhålla s. k. post-
vexlar är enligt § 18 föreskrifvet, att sådan vexel skall vara stäld att in¬
lösas antingen i hufvudkontoret eller i något af afdelningskontoren. Jem-
likt bestämmelse i § 21 af reglementet, sådant densamma affattats i enlighet
22
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
med beslut vid 1892 års riksdag, utställes numera dylik vexel endast å
Sveriges riksbank i Stockholm, och anledningen till ändring af förut¬
varande föreskrifter härom var, att, enär riksbankens postvexlar emottoges
å alla bankplatser i riket och inlöstes af hvilket riksbankskon tor som helst,
äfven om de ej voro direkt på detsamma utstälda, det ej ansågs vara
nödigt att i vexeln bestämma mer än en betalningsort, nemligen Stock¬
holm, hvilket derjemte vid fråga om dödandet af förkommen vexel med¬
förde den väsentliga lättnaden, att, då ansökan derom enligt vexellagen
skall göras hos rätten å betalningsorten, åtgärd för dödandet ej behöfde
vidtagas vid mer än en domstol.»
19 §.
Vid 16 § här ofvan har utskottet anfört de skäl, som föranledt ut¬
skottet att tillstyrka öfverflyttande till nämnda lagrum af den bestämmelse,
som i Kongl. Maj:ts förslag upptagits under 19 § mom. a).
Mom. b) och c) i Kongl. Maj:ts förslag äro i utskottets förslag sam-
manstälda i paragrafens första stycke. Utskottet har härvid anslutit sig
till bankofullmägtiges hemställan och åberopar till stöd för den vidtagna
ändringen, hvad bankofullmägtige härutinnan anfört.
Slutligen har utskottet funnit giltig anledning saknas att fråntaga
riksbanken den befogenhet, som den hittills egt, att till förvar mottaga så
kallade slutna deposita. Rörelsen har visserligen varit af ringa omfång och föga
inbringande, men dess betydelse torde mindre ligga i den omfattning, i
hvilken allmänheten begagnar sig af en sådan rättighet, än i det gagn, som
deraf kan beredas åt offentliga myndigheter och allmänna inrättningar.
Det är med hänsyn härtill, som utskottet, med anledning af herr F. A.
Boströms motion i ämnet, funnit sig böra föreslå ett tillägg, hvarigenom
en möjlighet öppnas för riksbanken att till förvar mottaga gods under för¬
segling, medan på Riksdagen må bero att stadga, om och i hvilken omfatt¬
ning denna rättighet också skall göras till en skyldighet.
20 §.
Riksbanken har efter år 1885 med nationalbanken i Köpenhamn
samt Norges bank hållit en löpande räkning, som haft till ändamål att i
möjligaste mån undvika guldtransporter länderna emellan. Dessa räknin¬
gar hafva varit räntelösa och bankerna hafva vid behof ömsesidigt legat i
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
23
förskott. För att kunna åt riksbanken bibehålla rätten att hålla dylika
räkningar, som funnits vara till synnerlig fördel, har utskottet föreslagit
ändringen i paragrafens andra stycke, och härigenom har äfven rättighet
att hålla medel innestående å s. k. separaträkning fortfarande blifvit riks¬
banken tillförsäkrad.
21 § (ny paragraf).
Bankofullmägtige hafva fäst uppmärksamheten på, att riksbankens
tryckerirörelse och papperstillverkning icke äro nämnda bland de arter af
rörelse, som enligt den föreslagna lagen äro riksbanken medgifna. Med
den affattning, § 21 i Kongl. Maj:ts förslag erhållit, torde det vara af
nöden, att rättelse sker härutinnan, och utskottet har derför med anled¬
ning af herr F. A. Boströms motion i ämnet föreslagit att i lagen införa
ett stadgande af innehåll, att riksbanken må ega att å sitt sedeltryckeri
idka tryckerirörelse äfvensom att vid sitt pappersbruk bedrifva pappers¬
tillverkning.
Utskottet har ansett lämpligt, att denna bestämmelse får sin plats
omedelbart före den paragraf, som i Kongl. Maj:ts förslag bär nummer 21,
men som i följd af den nya paragrafens inskjutande erhållit nummer 22.
22 § (21 §).
En af bankofullmägtige gjord erinran har föranledt utskottet att i
paragrafen göra ett tillägg. I detta innefattas tydligen äfven riksbankens
befogenhet att i öfriga hänseenden tillgodose fastighetens skötsel.
I sista stycket är dels en med hänsyn till innehållet i 1 mom. såsom
obehöflig ansedd mellanmening utesluten, dels ock vidtagen en redaktions-
ändring, vid hvilken utskottet tagit till förebild en motsvarande bestäm¬
melse i gällande sparbankslag.
23 och 24 §§ (22 och 23 §§).
I dessa paragrafer äro vidtagna ett par mindre redaktionsändringar,
hvilka icke torde kräfva närmare förklaring.
24
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
26 § (25 §).
Föreskriften i Ivongl. Maj:ts förslag, att reservfonden skall placeras
i utländska statspapper, synes icke stå väl tillsammans med bestämmelsen,
att den endast må användas till betäckande af förlust, som å bankens rö¬
relse uppstått. Ty fördelen af att banken har en del af sina tillgångar
placerade i utländska, lätt säljbara statspapper, ligger enligt utskottets för¬
menande deri, att dessa äro lätta att utbyta mot guld och alltså vid före¬
fallande behof kunna användas till förstärkande af bankens kassa. Derför
har det synts utskottet nödvändigt att med anledning af herr F. A.
Boströms motion i §:ens lydelse göra en förändring, hvarigenom ifrågava¬
rande utländska statspapper kunna äfven för nu omnämnda ändamål begagnas,
men bör det tillika uttryckligen stadgas, att, om fullmägtige gjort bruk af
den sålunda medgifna rättigheten, det skall åligga dem att, när så kan
ske, å nyo uppbringa behållningen till ett mot reservfonden svarande
belopp.
Dessutom torde, såsom bankofullmägtige anmärkt, en bestämmelse,
att dessa statspapper särskildt skola bokföras såsom reservfond, kunna för¬
anleda olägenhet, hvadan utskottet jemväl tillstyrkt en ändring i det syfte,
bankofullmägtige förordat.
Genom de af utskottet sålunda föreslagna ändringar har också para¬
grafens affattning bragts till närmare öfverensstämmelse med § 4 i gällande
bankoreglemente.
27 § (26 §).
Med undantag af bestämmelsen angående arfvode åt fullmägtiges
ordförande, är förevarande paragrafs innehåll hemtadt ur 72 § regerings¬
formen och 71 § riksdagsordningen, sådana dessa paragrafer blifvit af 1896
års Riksdag antagna att hvila för vidare grundlagsenlig behandling. Då
efter utskottets mening en bestämmelse angående beloppet af ordförandens
arfvode icke bör hafva plats i lagen, utan i reglementet för riksbanken, samt
med afseende å paragrafens innehåll i öfrigt en hänvisning till grundlags-
stadgandet synes vara tillräcklig, har utskottet gifvit paragrafen den affatt¬
ning, dess förslag utvisar.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
25
28 § (27 §).
Som 72 § regeringsformen och 73 § låksdagsordningen, med den ly¬
delse de hafva i nyssberörda hyllande g r u n d 1 ag s fö r s 1 a g, innehålla allt hvad
utskottet anser böra stadgas om utseende af fullmägtiges suppleanter samt
dessas tjenstgöring, har utskottet ansett, att i denna lag endast bör hän¬
visas till nämnda grundlagsstadganden. Att suppleanterna fortfarande, som
hittills, böra inträda i tjenstgöring i den ordning, som vid valet blifvit
bestämd, synes icke behöfva särskilt föreskrifvas.
§ 30 (§ 29).
Med afseende å vilkoren för utöfvande af fullmägtigskap i riksbanken
innehåller herr F. A. Boströms motion det förslag, att bestämmelserna härom
måtte, med ändring af Kongl. Maj:ts förslag, affattas i öfverensstämmelse
med det af innevarande Riksdag antagna stadgandet angående vilkoren för
utöfvande af riksdagsmannabefattning, med det tillägg likväl, att fullmägtig
i riksbanken icke samtidigt må vara ledamot af styrelsen i annan bank än
sparbank eller postsparbanken. Utskottet har funnit motionärens förslag böra
bifallas, likväl med undantag för hvad berörda grundlagsstadgande inne¬
håller angående obehörig inverkan på riksdagsmannaval, hvilket förbehåll
ansetts icke böra i denna lag intagas.
(30-35 §§.)
I stället för den ordning för riksbankens förvaltning, som hittills
tillämpats, nemligen att fullmägtige inom sig utse två deputerade, mellan
hvilka den löpande förvaltningen är delad, skulle enligt 30 § i Kongl.
Maj:ts förslag den löpande förvaltningen handhafvas af en enda ledamot,
direktören, biträdd af en vice direktör. Det har synts utskottet betänkligt
att vid den här ifrågasatta öfvergången till ett nytt system frångå eu ord¬
ning, som länge är pröfvad och som hittills visat sig hafva ländt till gagn
för riksbankens förvaltning.
I öfrigt, har utskottet, i likhet med bankofullmägtige, ansett, att äfven
om denna bestämmelse vore lämplig, så väl den som öfriga bestämmelser
angående göroraålens fördelning mellan fullmägtige tillhöra reglementet, icke
lagen, samt förty föreslagit, att 30—35 §§ måtte ur lagen utgå.
Bih. till Biksd. Prof. 18.97. 8 Sami. / Afd. 1 llåft.
\
26
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
33 § (ny paragraf).
Bankofullmägtige hafva erinrat, att Kong!. Maj:ts förslag saknar före¬
skrift angående tillsättande af styrelse för afdelningskontoren. Utskottet
delar fullmägtiges mening, att i lagen bör fastställas, att befogenhet att
tillsätta dessa styrelseledamöter skall tillkomma fullmägtige. Öfriga bestäm¬
melser, som härutinnan äro af nöden, torde böra meddelas i reglementet.
34 § (38 §).
I första stycket har utskottet föreslagit en redaktionsförändring, som
ej torde tarfva närmare förklaring.
Då jemväl styrelseledamöter vid afdelningskontoren skola i fråga om
sin tjenst vara ansvarige enligt särskild ansvarighetslag, har utskottet funnit,
att erinran derom bör inflyta i paragrafens sista stycke, hvaremot mellan¬
satsen »derest han öfverträder eller eftersätter honom i denna egenskap
åliggande pligter» torde såsom obehöflig kunna utgå.
36 § (40 §).
Kongl. Maj:ts förslag har åt fullmägtige i riksbanken inrymt en vid¬
sträckt befogenhet att bestämma, hvilka af de till fullmägtiges pröfning
förekommande ärenden böra i hemligt protokoll upptagas. Med fullt er¬
kännande af det rigtiga deri, att fullmägtiges rätt härutinnan blifver
vidsträcktare, än hvad nu gällande bankoreglemente medgifver, har dock
utskottet med hänsyn till tryckfrihetsförordningen icke ansett sig böra
föreslå större utvidgning af denna rätt, än som af omständigheterna ovil¬
korligen föranledes. Utskottet har derför ansett nödigt att i paragrafen
utförligt angifva de ärenden, hvilka kunna anses vara af sådan art, att de
böra hemliga hållas, och har härvid dels haft bankoreglementets § 44 till
förebild, dels ock tagit hänsyn till hvad bankofullmägtige erinrat angående
nödvändigheten att tillgodose kundernas intressen.
37 § (41 §).
Bankofullmägtige yttra angående denna paragraf:
»Sedan i en af herr Nyländer inom Andra Kammaren väckt motion
fästs uppmärksamhet derå, att bland dem, hvilka särskild! ålagts att tyst
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o I.
27
och förtegadt hålla vissa bankärenden, ej omförmälts de, som vid gransk¬
ningen af riksbankens styrelse och förvaltning biträda revisorerne, torde i
§41 tillägg böra ske angående jemväl dessa biträdens skyldighet i berörda
hänseende.»
Herr Nyländers motion har icke hänvisats till särskilda utskottets
behandling, men då enahanda yrkande framställa i herr F. A. Boströms till
utskottet hänvisade motion, har utskottet i anledning af denna föreslagit
ett tillägg, öfverensstämmande med den åsigt banko! ullmägtige uttalat.
38 § (42 §).
Enligt den lydelse, förevarande paragraf har i Kongl. Maj:ts förslag
skulle det, sedan det föreliggande lagförslaget kungjorts och trädt i kraft
såsom lag, tillkomma Konungen att till efterrättelse kungöra de reglemen¬
ten, som Riksdagen för bankens verksamhet antoge, och kungörandet skulle
föregås af en pröfning angående reglementets öfverensstämmelse med lagen.
Utskottet vill ingalunda förneka, att en sådan rättighet har en gifven
anledning i den omständigheten, att den lag, som reglementet skulle kom¬
plettera, stiftats af Konung och Riksdag gemensamt. Men då det skulle
kunna inträffa, att Konung och Riksdag hyste olika uppfattning om hvad
som är stridande mot lagen samt att Konungen af sådan grund vägrade
att kungöra ett af Riksdagen antaget reglemente, så synes med det af
Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet fara kunna uppstå, att riksbanken blefve
utan reglemente för sin verksamhet. Utskottet har ej funnit annan utväg
' att undgå denna fara än att affatta stadgandet på samma sätt, som en mot¬
svarande bestämmelse i lagen för Rikets Ständers bank är aftattad.
40 § (44 §).
Den ändring, som utskottet föreslagit med afseende å 27 § (26 §) i
förslaget har betingat ändringen i förevarande paragrafs affattning.
41 § (45 §).
Den redaktionsförändring, som utskottet företagit i första stycket,
torde icke kräfva närmare förklaring.
28
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Med afseende å paragrafens andra stycke hafva ändringsyrkanden fram¬
ställs såväl i herr F. A. Boströms som i herr Dahns motion. Herr Boströms
yrkande går ut på att, på sätt bankofullmägtige förordat, räntan å kassa-
kreditiv, som enskild bank på grund af förevarande stadgande kan komma
att hos riksbanken begagna, må sättas två procent lägre än gällande tre
månaders vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året.
Herr Dahns yrkande åsyftar deremot att få den rätt till kassakredi-
tiv, som Kongl. Maj:ts förslag velat medgifva de enskilda bankerna, utbytt
mot en motsvarande rediskonteringsrätt.
Då utskottet icke kunnat dela de betänkligheter mot den af Kongl.
Maj:t föreslagna rätt till kassakreditiv, hvilka inom utskottet yppats och
hvilka synas hafva förestafva! hen1 Dahns motion, har utskottet icke kun¬
nat tillstyrka bifall till denna.
Deremot har utskottet funnit de skäl bankofullmägtige anfört för
räntesatsens rörlighet förtjena afseende. Bankofullmägtige yttra:
»Under erkännande af billigheten deri, att de enskilda banker, som
redan före utgången af 1903 afstå från utöfvandet af sin sedelutgifnings-
rätt, erhålla någon dem i lag tillförsäkrad ersättning, hafva fullmägtige
funnit sig kunna tillstyrka förslaget om beviljande af kreditiv hos riks¬
banken för dessa banker, men likväl endast med vissa modifikationer i
det nu föreliggande förslaget. Om det också må raedgifvas, att det belopp
af 60 å 65 millioner kronor, hvartill dessa kreditiv högst kunde komma
att uppgå, och som motsvaras af det belopp enskild banksedelutgifning,
som deremot upphört, endast är en del af den sedelemission, som landet
under alla förhållanden behöfver och följaktligen sannolikt icke kommer att
hårdt trycka på riksbankens invexlingstillgångar, utgöra dock dessa mil¬
lioner en alltför betydlig del af det allmänna omsättningsmedlet för att
alldeles undandragas från de vilkor och det pris, hvartill under olika för¬
hållanden penningar från riksbanken tillhandahållas allmänheten, hvarmed
äfven de enskilda bankerna för så betydande fonder fritagas från all hän¬
syn till de åtgärder, som af riksbanken vidtagas med aktgifvande på den
allmänna, rörelsens sundhet och soliditet. Fullmägtige anse derför, att rän¬
tan å kreditiven bör göras beroende af vexeldiskontot, stiga och falla med
detta, och föreslå, att räntan må bestämmas till 2 procent under gällande
3 månaders vexeldiskonto, dock icke under 2 procent för år räknadt. Skulle,
såsom i det i Kongl. Maj:ts proposition åtföljande statsrådsprotokollet an-
tydts, en så bestämd godtgörelse icke af de enskilda bankerna allmänt anses
vara af nog stort värde att motsvara uppoffringen af ett skyndsamt öfver¬
lemnande af deras sedelutgifningsrätt, torde skadan deraf icke blifva sär¬
deles stor och sannolikt uppvägas af den fördelen, att öfvergången af all
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
29
sedelutgifningsrätt till riksbanken i stället för att brådskyndas koinme att
ske mera varsamt och blifva fördelad på något längre tid.»
Utskottet har derför tillstyrkt, att paragrafens andra stycke må an¬
tagas i enlighet med Kongl. Majrts förslag, med den af herr F. A. Boström
påyrkade ändring.
I paragrafens fjerde stycke har utskottet föreslagit en ändring, som
betingas af hvad utskottet förut beslutat angående 13 § mom. a).
Hvad angår bankofullmägtiges hemställan om förtydligande af uttryc¬
ket afdelningskontor, har utskottet i kongl. finansdepartementet erhållit
upplysning, att med detta uttryck i Kongl. Maj:ts förslag förstås alla olika
slag af enskild banks filialkontor, och har utskottet efter inhemtande af
denna upplysning icke funnit skäl att föreslå någon ändring i Kongl. Maj:ts
förslag.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet härmed
hemställa
att Riksdagen med förklarande, att Kongl. Maj:ts
förslag till lag för Sveriges riksbank icke kan oförän-
dradt. antagas, ville, i anledning såväl af Kongl. Maj:ts
berörda proposition som af herrar F. A. Boströms, A.
P. Gustafssons och M. Dahns motioner, under förutsätt¬
ning att de enligt 1896 års Riksdags beslut hyflande
förslagen till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111
§§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riks¬
dagsordningen varda af Riksdagen slutligen antagna, för
sin del antaga följande
Lag för Sveriges riksbank.
I Kap.
Om grundfonden.
1 §•
Sveriges riksbank, som är stäld under Riksdagens garanti, drifver
bankrörelse enligt denna lag.
30
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
2 §,
Riksbankens grundfond skall ut¬
göra femtio millioner kronor.
Utskottets förslag.
2 §■
Riksbankens grundfond skall, utan
beräkning af riksbankens fasta egen¬
dom, inventarier samt mynt- och me¬
daljsamling, utgöra femtio millioner
kronor.
II Kap.
Om sedelutgifningsrätten.
3 §•
Riksbanken är ensam berättigad
att utgifva banksedlar. Dessa sedlar
utgöra lagligt betalningsmedel i riket
och skola, när helst sådant påfordras,
af riksbanken vid dess hufvudkontor
inlösas efter deras lydelse.
3 §•
Riksbanken är, enligt särskildt
stiftad lag med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt, så
ock angående forum för riksbanken,
ensam berättigad att utgifva bank¬
sedlar.
Dessa sedlar utgöra, enligt 72 §
regeringsformen, lagligt betalnings¬
medel i riket och skola, närhelst
sådant påfordras, af riksbanken in¬
lösas efter deras lydelse.
Inlösen af riksbankens sedlar sker
vid bankens hufvudkontor.
4 §•
Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla förbindelse för riks¬
banken att vid anfordran inlösa densamma med guldmynt enligt lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
31
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
5 §•
Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett hundra,
och ett tusen kronor.
6 §•
I
Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsva¬
ras af följande kassatillgångar:
a) metallisk kassa, så beräknad som i 8 § sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande, mot
sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;
c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
7 §•
Utöfver det enligt 6 § medgifna
belopp är riksbanken berättigad till
en sedelutgifning af högst nittio mil¬
lioner kronor, under vilkor att de
på grund häraf utgifna sedlar mot¬
svaras af följande tillgångar sam¬
manräknade:
a) lätt säljbara utländska stats¬
papper;
b) statens, allmänna hypoteks-
bankens och andra inhemska obliga¬
tioner, som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller
utom riket.
8 §•
Såsom riksbankens metalliska
kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt
7 §.
Utöfver det enligt 6 § medgifna
belopp är riksbanken berättigad till
en sedelutgifning af högst ett hundra
millioner, under vilkor att de på
grund häraf utgifna sedlar motsvaras
af följande tillgångar sammanräk¬
nade:
a) lätt säljbara utländska stats¬
papper;
b) statens, allmänna hypoteks-
bankeris och andra inhemska obliga¬
tioner, som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller
utom riket.
8 §•
Såsom riksbankens metalliska
kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
32
Kongl. Maj:ts förslag.
svenskt och utländskt guldmynt samt
omyntadt guld.
Metalliska kassan må ej bibehål¬
las vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall,
då de på grund af 7 § utgifna sed¬
lar öfverstiga sextio millioner kronor,
riksbanken hålla i metallisk kassa
minst fyratio procent af det belopp,
hvarmed de på sådan grund utgifna
sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.
Utskottets förslag.
svenskt och utländskt guldmynt samt
omyntadt guld.
Metalliska kassan må ej bibehål¬
las vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall,
då de på grund af 7 § utgifna sed¬
lar öfverstiga sextio millioner kronor,
riksbanken hålla i metallisk kassa
minst trettio procent af det belopp,
hvarmed de på sådan grund utgifna
sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.
III Kap.
Om rörelsen.
9 §•
Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i Stockholm samt
vid afdelningskontor inom riket; och skall ett sådant kontor finnas inom
hvarje län utom Stockholms.
10 §.
Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.
Guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket aflem-
nas, skall af riksbanken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller
två tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag
af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der smidbargöring och
skedning ifrågakomma, af de derför stadgade afgifter; dock må fullmägtige
i riksbanken, när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskost¬
naden eller någon del deraf.
11 §. 11 §•
Riksbanken eger att köpa och Riksbanken eger att köpa och sälja
sälja vexlar, å utrikes ort betalbara vexlar, dragna d finna i utlandet
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
33
Kongl. Maj:ts förslag-
inom sex månader, äfvensom att
öfvertaga andra fordringar, å utrikes
ort förfallna inom samma tid.
12 §.
Riksbanken eger att köpa och
sälja svenska obligationer samt så¬
dana å utländsk börs noterade ut¬
ländska statspapper, som äro lätt
säljbara.
13 §.
Riksbanken eger att drifva ut-
låningsrörelse medelst:
a) diskontering af accepterade, å
inrikes ort inom sex månader betal¬
bara vexlar, hvilka pröfvas vara grun¬
dade å verkliga handelsaffärer;
b) utlåning mot förbindelse till
återbetalning antingen å bestämd tid
af högst sex månader eller ock efter
högst tre månaders uppsägning samt
mot pant af obligationer, aktier eller
andra värdepapper; dock att af en¬
skilda personer eller bolag utfärdade
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami.
Utskottets förslag.
eller utomlands bosatt person, förfall¬
na till betalning inom sex månader
samt betalbara å utrikes eller inrikes
ort, äfvensom att öfvertaga och åter
afyttra annan utländsk valuta, som
förfaller inom samma tid.
12 §.
Riksbanken eger att
a) köpa och sälja svenska obliga¬
tioner samt sådana å utländsk börs
noterade utländska statspapper, som
äro lätt säljbara;
b) genom annat aftal öfvertaga
såväl svenska statens obligationer som
utländska, lätt säljbara statspapper;
c) förmedla köp och försäljning
af svenska statens och allmänna hypo-
teksbankens obligationer.
13 §.
Riksbanken eger att drifva ut-
låningsrörelse medelst:
a) diskontering af accepterade, å
inrikes ort inom sex månader betal¬
bara vexlar;
b) utlåning mot förbindelse till
återbetalning antingen å bestämd tid
af högst sex månader eller ock efter
högst tre månaders uppsägning samt
mot pant af obligationer, aktier eller
andra värdepapper; dock att kommun
och annan dermed jemförlig sam¬
fällighet äfvensom stiftelse må, på
1 Afd. 1 Höft. «r>
34
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj-.ts förslag.
skuldebref med endast namnsäkerhet
icke må såsom pant godkännas;
c) utlåning mot förbindelse till
återbetalning å bestämd tid af högst
sex månader samt mot pant af varor,
liggande å allmän våg eller satta i
förvar hos tredje man, som förbundit
sig att hålla dem eller deras värde
riksbanken tillhanda samt pröfvas
för en sådan förbindelse vederhäftig;
' d) beviljande af kassakreditiv och
kredit i löpande räkning på högst
tolf månader mot pant af obligatio¬
ner, aktier eller i fast egendom in¬
tecknade skuldebref.
Derjemte må riksbanken utlemna
lån mot förbindelse till återbetalning
af minst en femtedel af förskrifna
beloppet hvar sjette månad och mot
säkerhet af löpande förskrifning, an¬
nat värdepapper eller borgen såsom
för egen skuld. Dessa afbetalnings-
lån må dock ej stiga till högre sam-
manräknadt belopp än tio millioner
kronor.
Utskottets förslag.
ofvan stadgade återbetalning svilkor,
kunna erhålla lån utan annan säker¬
het än dess egen förbindelse.
c) utlåning mot förbindelse till
återbetalning å bestämd tid af högst
sex månader samt mot pant af varor,
liggande å allmän våg eller satta i
förvar hos tredje man, som förbun¬
dit sig att hålla dem eller deras
värde riksbanken tillhanda samt pröf¬
vas för en sådan förbindelse veder¬
häftig ;
d) beviljande på högst tolf må¬
nader af kassakreditiv och kredit i
löpande räkning mot pant af obliga¬
tioner, aktier eller i fast egendom in¬
tecknade skuldebref eller ock mot sä¬
kerhet af borgen såsom för egen skuld;
dock att i reglementet för riksbanken
skall bestämmas såväl, till hvithet
högsta sammanlagda belopp riksban¬
kens tillgångar må i denna rörelse¬
gren användas, som ock huru stor del
af detta belopp må kunna mot namn¬
säkerhet utlånas.
Derjemte må riksbanken utlemna ’
lån mot förbindelse till återbetalning
på vissa bestämda tider {af'betalnings-
län) samt mot säkerhet som i moment
d) sägs. Dessa län må dock ej stiga
till högre sammanräknadt belopp än
tolf millioner kronor.
14 §.
Riksgäldskontoret eger att vid riksbankens hufvudkontor begagna
kassakreditiv, dock ej till högre belopp än en million femhundra tusen
kronor. Riksgäldskontoret är ej skyldigt att för kreditivet ställa säkerhet
eller erlägga kreditivafgift.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o /■
35
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
15 §.
Åt fullmägtig i riksbanken eller
ledamot af styrelse vid afdelnings-
kontor må lån utlemnas endast mot
pant af varor liggande å allmän våg
eller af statens, allmänna hypoteks-
bankens eller hypotekföreningars
obligationer samt kassakreditiv be¬
viljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.
Vexel med fullmägtigs eller sty¬
relseledamots namn må icke diskon¬
teras.
15 §.
o
Åt fullmägtig i riksbanken eller
ledamot af styrelse vid afdelnings-
kontor må lån utlemnas endast mot
pant af varor liggande å allmän våg
eller af statens, allmänna hypoteks-
bankens eller hypoteksföreningars
obligationer samt kassakreditiv be¬
viljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.
Lån, kassakreditiv eller kredit i
löpande räkning med borgen af full¬
mägtig eller styrelseledamot vid af¬
delning skontor må icke beviljas; ej
heller må vexel, å hvilken fullmägtig
eller styrelseledamot är tecknad såsom
acceptant, trassent eller siste endos¬
sent, i riksbanken diskonteras.
16 §.
Af en Jivar, som sådant önskar,
skall riksbanken, såväl vid hufvud-
kontoret som vid afdelningskontoren,
mottaga och å giroräkning föra pen¬
ningar med förbindelse att vid an¬
fordran tillhandahålla räkningshafva-
ren hvad å räkningen innestår.
För förande af giroräkning må
riksbanken ej taga afgift och ej heller
godtgöra ränta för medel, som inne¬
stå å sådan räkning.
16 §.
Af en hvar, som sådant önskar,
skall riksbanken såväl vid hufvud-
kontoret som vid afdelningskontoren
a) på deposition afgiftsfritt mot¬
taga penningar att utan räntegodt-
görelse återbetalas vid anfordran eller
å tid, som vid insättningen bestämmes;
skolande bevis öfver sålunda insätta
penningar ställas till viss man;
b) likaledes utan afgift eller ränte-
godtgörelse mottaga och å giroräk¬
ning föra penningar med förbindelse
att vid anfordran tillhandahålla räk-
ningshafvaren hvad å räkningen inne¬
står.
36
Särskilda Utskottets Utlåtande A:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
17 §.
Riksbanken är pligtig att utan
godtgörelse för statsverkets räkning
mottaga penningar och af statsverkets
tillgodohafvande verkställa utbetal¬
ningar.
18 §.
En hvar eger att i riksbankens
hufvud- eller afdelningskontor insätta
penningar mot erhållande, utan af¬
gift, af vexel, stäld att vid upp¬
visandet inlösas antingen i hufvud-
kontoret eller i något af afdelnings-
kontoren.
19 §.
Riksbanken mottager till förvar:
a) penningar att utan räntegodt¬
görelse återbetalas vid anfordran eller
Utskottets förslag.
I sammanhang med girorörelsen
må riksbanken vidtaga de anordnin¬
gar, som kunna finnas erforderliga
för underlättande af betalningsutjem¬
ning ar {clearing).
Dessutom må fullmägtige kunna
åt firmor, som hafva vexeldiskon-
tering i riksbanken och ej sjelfva
drifva bankrörelse, öppna upp- och
af skrifning sräkning mot räntegodt-
görelse; äfvenså må räntegodtgörelse
kunna af fullmägtige medgifvas för
medel innestående å dep ositionsr åk¬
ning, när sådant anses vara med riks¬
bankens fördel förenligt.
17 §.
Riksbanken är pligtig att utan
räntegodtgörelse för statsverkets räk¬
ning mottaga penningar och af stats¬
verkets tillgodohafvande verkställa
utbetalningar, i enlighet med de när¬
mare föreskrifter, som meddelas i
reglementet för riksbanken,
18 §.
En hvar eger att i riksbankens
hufvud- eller afdelningskontor insätta
penningar mot erhållande, utan afgift,
af vexel å Sveriges riksbank i Stock¬
holm, stäld att vid uppvisandet in¬
lösas.
19 §.
Riksbanken mottager till förvar
guld eller silfver, myntadt eller i
plants, äfvensom obligationer, aktier
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
37
Kongl. Maj:ts förslag.
å tid, som vid insättningen bestäm¬
mes; skolande bevis öfver sålunda
insatta penningar ställas till viss man;
b) guld eller silfver, myntadt eller
i plants, mot bevis, som skall ställas
till viss man och innehålla såväl gul¬
dets eller silfrets vigt och efter vigten
beräknade värde som ock förbindelse
för riksbanken att, mot bevisets åter¬
bekommande och betalning af stad¬
gad förvaringsafgift, återställa det
till förvar mottagna guldet eller silf-
ret eller, om sådant ej kan ske, be¬
tala dess i beviset upptagna värde;
c) obligationer, aktier eller andra
värdepapper, af de slag fullmägtige
i riksbanken bestämma, mot bevis,
som skall ställas till viss man och
innehålla såväl förteckning å de sär¬
skilda värdepapperen jemte å dem
satta värden som ock förbindelse för
riksbanken att, mot bevisets åter¬
bekommande och betalning af stadgad
afgift, återställa de i förvar mottagna
värdepapperen eller lémna andra af
samma slag, beskaffenhet och belopp
eller ock ersätta de felande efter
deras i beviset bestämda värden; sko¬
lande i reglementet för riksbanken
fastställas bankens åtagande i afseende
å förvaltningen af obligationer, aktier
och andra värdepapper, som i förvar
mottagas.
20 §.
Riksbanken må, när sådant af
fullmägtige pröfvas erforderligt, be-
Utskottets förslag.
eller andra värdepapper; skolande i
reglementet för riksbanken dels be¬
stämmas, huruvida utom vid hufvud-
kontoret, der tillfälle till mottagande
af ifrågavarande valutor alltid skall
vara beredd, den i detta moment om-
förmälda rörelse må vid annat riks-
bankskontor drifvas, dels ock med¬
delas de föreskrifter, som för den¬
samma må finnas erforderliga.
Äfven gods under försegling må
kunna i riksbanken till förvar mot¬
tagas, enligt reglementets närmare
föreskrifter.
20 §.
Riksbanken må, när sådant af
fullmägtige pröfvas erforderligt, be-
38
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
gagna utländsk kredit i form af lån
eller kreditiv inom belopp, som i
reglementet för riksbanken bestäm¬
mes.
Derjemte må riksbanken af bank-
inrättningar eller handelshus å ut¬
ländsk ort, hvilka godtgöra riks¬
banken ränta för medel, innestående
å löpande räkning, å sin sida mottaga
medel å sådan räkning samt derå
godtgöra ränta.
21 §.
Riksbanken må ej deltaga i eller
drifva annan rörelse än den, som i
denna lag är riksbanken uttryck¬
ligen medgifven; ej heller må riks¬
banken ega andra fastigheter än dem,
som äro nödiga för inrymmande af
riksbankens kontor.
För riksbankens fordran pantsatt
eller utmätt fast eller lös egendom,
som försäljes å auktion, dervid riks¬
bankens rätt kan vara beroende, må
riksbanken vara oförhindrad att in¬
ropa; dock skall den egendom, så¬
vida densamme är af beskaffenhet
att icke i annan ordning kunna af
Utskottets förslag.
gagna utländsk kredit i form af lån
eller kreditiv inom belopp, som i
reglementet för riksbanken bestäm¬
mes.
Derjemte må riksbanken med ak¬
tade och säkra utländska bankinrätt¬
ningar och handelshus öppna räkning
med eller utan räntegodtgörelse.
21 §.
Riksbanken eger att å sitt sedel¬
tryckeri idka tryckerirörelse, äfvensom,
att vid sitt pappersbruk bedrifva
papperstillverkning.
22 §.
Riksbanken må ej deltaga i eller
drifva annan rörelse än den, som i
denna lag är riksbanken uttryckligen
medgifven; ej heller må riksbanken
ega andra fastigheter än dem, som
äro afsedda för inrymmande af riks¬
bankens kontor, samt dem, som finnas
nödiga för papperstillverkningen och
tryckerirörelsen.
För riksbankens fordran pantsatt
eller utmätt fast eller lös egendom,
som försäljes å auktion, dervid riks¬
bankens rätt kan vara beroende, må
riksbanken vara oförhindrad att in¬
ropa; dock skall den egendom äter
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
39
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
riksbanken förvärfvas, åter afyttras, afyttras, när så prof vas lämpligt och
så snart sådant utan förlust kan ske. i hvarje fall när det utan förlust
kan ske.
■ i. r-ii), .*•«' '.o-..is.:■■. i-r/f ) , • ..uiii.iiv- <s)"»åiii.d.<åri >
IV Kap.
ooh offentliggörande samt om reservfonden.
Om räkenskapernas afslutande
22 §.
Vid hvarje kalenderårs slutskall
fullständigt bokslut öfver riksban¬
kens ställning upprättas; skolande
på grund af detta bokslut en öfver¬
sigt, som fullständigt utvisar riks¬
bankens ställning, så fort ske kan,
tryckas och med allmänna tidnin¬
garna utdelas.
23 §.
Omedelbart efter hvarje månads
slut skall upprättas en öfversigt,
utvisande under särskilda rubriker
riksbankens tillgångar och skulder.
Denna öfversigt skall derefter oför¬
dröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.
Derjemte skall för hvarje vecka
upprättas och i allmänna tidningarna
införas uppgift om riksbankens me¬
talliska kassa och öfriga kassatill¬
gångar, utelöpande sedlar samt obe¬
gagnade sedelutgifningsrätt.
23 §.
Vid hvarje kalenderårs slut skall
fullständigt bokslut upprättas; sko¬
lande på grund af detta bokslut en
öfversigt, som fullständigt utvisar
riksbankens ställning, så fort ske
kan, tryckas och med allmänna tid¬
ningarna utdelas.
24 §.
Omedelbart efter hvarje månads
slut skall upprättas en öfversigt,
utvisande under särskilda rubriker
riksbankens tillgångar och skulder.
Denna öfversigt skall derefter oför¬
dröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.
Derjemte skall för hvarje vecka
upprättas och i allmänna tidningarna
införas uppgift om riksbankens me¬
talliska kassa och öfriga i 6 § om¬
förmäla kassatillgäng ar, utelöpande
sedlar samt obegagnade sedelutgif¬
ningsrätt.
40
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o l.
Kong1. Maj:ts förslag.
24 §.
Öfver riksbankens behållna årliga
vinst eger Riksdagen förfoga, dock
med iakttagande af hvad här nedan
i 25 § stadgas.
25 §.
Af riksbankens behållna årliga
vinst skola minst tio procent af-
sftttas till bankens reservfond. Sedan
reservfonden uppgått till minst tjugu¬
fem procent af bankens grundfond,
må vidare afsättning till reserv¬
fonden kunna upphöra. Nedgår re¬
servfonden under detta belopp, skall
afsättning till densamma ånyo vid¬
taga.
Reservfonden skall placeras i lätt
säljbara, utländska statspapper samt
må endast användas till betäckande
af förlust, som å bankens rörelse i
dess helhet under något år uppstått
och som icke kan ersättas af befint¬
liga, till framtida förfogande reser¬
verade medel.
Utskottets förslag.
25 §.
Öfver riksbankens behållna årliga
vinst eger Riksdagen förfoga, dock
med iakttagande af hvad här nedan
i 26 § stadgas.
26 §.
Af riksbankens behållna årliga
vinst skola minst tio procent af-
sättas till bankens reservfond. Sedan
reservfonden uppgått till minst tjugu¬
fem procent af bankens grundfond,
må vidare afsättning till reserv¬
fonden kunna upphöra. Nedgår re¬
servfonden under detta belopp, skall
afsättning till densamma ånyo vid¬
taga.
Uti lätt säljbara utländska stats¬
papper skall riksbanken innehafva
minst ett belopp, som motsvarar re¬
servfonden; åliggande det fullmägtige
att, i händelse dylika statspapper
någon gång, vare sig till förstärkning
af de i § 6 omförmälta kassatill¬
gångar eller till betäckande af för¬
lust, som å bankens rörelse uppstått,
behöfva afyttras, så att behållningen
nedgår under hvad ofvan är bestämdt,
så fort sig göra låter, ånyo upp¬
bringa denna till ett mot reservfonden
svarande belopp.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
41
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
V Kap.
Om bankens styrelse och förvaltning.
26 §.
Riksbanken förvaltas, enligt hvad
i 72 § regeringsformen stadgas, af
sju fullmilgtige, förordnade en af
Konungen och sex af Riksdagen.
Den af Konungen förordnade skall
vara ordförande bland fullmägtige,
men må ej utöfva annan befattning
inom riksbankens styrelse. Han åt¬
njuter af riksbankens medel ett årligt
arfvode till belopp, som med hälften
öfverstiger det, en hvar af de öfrige
fullmägtige i denna sin egenskap
eger uppbära enligt af Riksdagen
faststäld aflöningsstat.
Fullmägtige välja sjelfve bland
sig vice ordförande.
27 §.
För fullmägtige skola, enligt hvad
i 72 § regeringsformen sägs, finnas
fyra suppleanter, utsedde, en af
Konungen och tre af Riksdagen.
Den af Konungen utsedde supple¬
anten inträder såsom fullmägtig vid
förfall för den af Konungen utsedde
ordinarie ledamoten. De af Riks¬
dagen valde suppleanter inträda i
tjenstgöring, när så nödigt finnes,
samt inkallas i den ordning, som
vid valet blifvit bestämd.
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami.
27 §.
Riksbanken förvaltas enligt 12 §
regeringsformen och 71 § riksdags¬
ordningen, af sju fullmägtige.
28 §.
För fullmägtige skola, jemnlikt 72
§ regeringsformen och 73 § riks¬
dagsordningen, finnas fyra supple¬
anter.
1 Afd. 1 Håft.
6
42
Särskilda Utskottets Utlåtande kJ:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
28 §.
Ledamot af statsrådet eller full¬
mägtig i riksgäldskontoret må ej
vara fullmägtig i riksbanken.
29 §.
Fullmägtig i riksbanken må ej
den vara, som icke råder öfver sig
och sitt gods; ej den, som till borge¬
närer all sin egendom afträdt och
icke, på sätt lag förmår, gitter visa,
att han från deras kraf befriad är;
ej den, som af allmän åklagare är
tilltalad för brott, som kan medföra
förlust af medborgerligt förtroende;
ej heller den, som genom domstols
beslut förklarats medborgerligt för¬
troende förlustig eller ovärdig att
inför rätta föra andras talan.
30 §.
Fullmägtige utse årligen bland
sig en direktör och en vice direktör.
31 §.
Fullmägtige skola för behandling
af allmänna ärenden sammanträda
Utskottets förslag.
29 §.
Ledamot af statsrådet eller full¬
mägtig i riksgäld skontoret må ej
vara fullmägtig i riksbanken.
30 §.
Fullmägtig i riksbanken inå ej
den vara, som icke är svensk med¬
borgare; ej den som står under för¬
mynderskap; ej den som till borge¬
närer all sin egendom afträdt och
icke, på sätt lag förmår, gitter visa,
att han från deras kraf befriad är; ej
den,som är förlustig medborgerligt för¬
troende eller genom utslag, hvilket ännu
icke vunnit laga kraft, är dömd till
förlust af medborgerligt förtroende,
eller den, som är stäld under fram¬
tiden för brott, hvilket medför nämnda
påföljd; ej den, som är förklarad
ovärdig att inför rätta föra andras
talan eller att i rikets tjenst vidare
nyttjas.
Fullmägtig må ej vara ledamot
af styrelse i annan bank än spar¬
bank eller postsparbanken.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
48
Kongl. Maj:ts förslag.
minst en gång hvarje vecka. Beslut
må icke fattas, derest ej minst fem
fullmägtige äro tillstädes, dock må
ärenden, som höra skyndsamt hand¬
läggas, kunna afgöras af allenast
fyra fullmägtige, derest tre af dem
äro ense om heslutet. I samman¬
träden med fullmägtige i riksgälds-
kontoret skola alltid minst fem af
fullmägtige i riksbanken deltaga.
Fullmägtiges öfverläggning ar och
beslut skola antecknas i protokoll.
Förekommer vid ärendes afgörande
skiljaktighet inom fullmägtige, höra
de sina meningar till protokollet yttra.
Der rösterna äro lika, gäller den
mening, ordföranden biträder. Vid
val till sådana uppdrag, hvartill
fullmägtig kan blifva utsedd, skall
dock sluten omröstning ega rum; och
skall, när så erfordras, genom lott¬
ning skiljas mellan dem, som vid
valet erhållit lika antal röster.
32 §.
Pröfning af diskonterings-, låne-
och kreditiv ansökning ar verkställes
alla söckendagar af minst fyra full¬
mägtige.
Sådan ansökning må ej anses be¬
viljad, med mindre flertalet bland
närvarande fullmägtige sig om bifall
dertill förenat.
33 §.
Den af fullmägtige utsedde direk¬
tören, som föredrager ärendena inför
Utskottets förslag.
44
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
fullmägtige samt tillser utförandet af
deras beslut, åligger i öfrigt att i
öfverensstämmelse med reglementet för
riksbanken och den instruktion, som
af fullmägtige för honom fastställes,
utöfva tillsyn öfver göromålen inom
riksbanken samt handhafva de för¬
valtning sbestyr, som åt honom an¬
förtros.
Utskottets förslag.
34 §.
Vice direktören åligger att under
den tid, då direktören åtnjuter ledig¬
het, äfvensom vid förfall för honom,
fullgöra hans åligganden samt att
enligt den instruktion, som af full¬
mägtige för honom fastställes, vid
göromålen biträda direktören och ut¬
föra de öfriga uppdrag, som åt ho¬
nom öfverlemnas.
35 §.
Huru fullmägtige i andra fall,
än ofvan sägs, må för särskilda upp¬
drag inom sig förordna särskilda per¬
soner, stadgas i reglementet för riks¬
banken.
36 §.
Har Konungen på framställning
af fullmägtige i riksbanken eller, der
Konungen eljest så pröfvat nödigt,
förordnat ombud att med fullmäg-
31 §•
Har Konungen på framställning
af fullmägtige i riksbanken eller, der
Konungen eljest så pröfvat nödigt,
förordnat ombud att med fullmäg-
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
45
Kongl. Maj:ts förslag.
tige i något särskildt ärende för¬
handla, må fullmägtige med Konun¬
gens ombud öfverlägga, men är det
fullmägtige förbjudet att i ombudets
närvaro fatta beslut.
37 §.
Efter hvarje års slut skola full¬
mägtige till Riksdagens bankoutskott
afgifva berättelse angående riksban¬
kens tillstånd, rörelse och förvalt¬
ning. Denna berättelse skall till
trycket befordras och hållas för all¬
mänheten tillgänglig.
38 §.
Fullmägtige kunna ej' i och för
sin befattning med riksbanken emot¬
taga föreskrifter af någon annan än
Riksdagen och dess bankoutskott, i
de fall detta sistnämnda eger att
sådana å Riksdagens vägnar med¬
dela; och äro fullmägtige för sina
åtgärder i denna egenskap Riksdagen
eller dess bankoutskott och revisorer
allena redo skyldige.
Utskottets förslag.
tige i något särskildt ärende för¬
handla, må fullmägtige med Konun¬
gens ombud öfverlägga, men är det
fullmägtige förbjudet att i ombudets
närvaro fatta beslut.
32 §.
Efter hvarje års slut skola full¬
mägtige till Riksdagens bankoutskott
afgifva berättelse angående riksban¬
kens tillstånd, rörelse och förvalt¬
ning. Denna berättelse skall till
trycket befordras och hållas för all¬
mänheten tillgänglig.
33 §.
Styrelse vid af delning skontoren ut¬
ses af fullmägtige i enlighet med de
närmare föreskrifter, som meddelas
i reglementet för riksbanken.
34 §.
Fullmägtige kunna ej i och för
sin befattning med riksbanken emot¬
taga föreskrifter af någon annan än
Riksdagen och dess bankoutskott i
de fall nämnda utskott eger att så¬
dana å Riksdagens vägnar meddela;
och äro fullmägtige för sina åtgärder
i denna egenskap Riksdagen eller
dess bankoutskott och revisorer allena
redo skyldige.
46
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
I fråga om ansvarsfrihet för full¬
mägtige beslutar Riksdagen.
Om fullmägtigs ansvarighet,
derest han öfverträder eller efter¬
sätter honom i denna egenskap ålig¬
gande pligter, stadgas i särskild an¬
svarighetslag.
39 §.
Fullmägtig i riksbanken eller le¬
damot af styrelse vid afdelnings-
kontor eger icke att såsom kommis¬
sionär taga någon befattning med
vexeldiskontering eller med anskaf¬
fande af lån eller kreditiv i riks¬
bankens hufvud- eller afdelnings-
kontor.
Öfverträder fullmägtig detta för¬
bud, göres anmälan derom hos Riks¬
dagens justitieombudsman, som an¬
ställer åtal i enlighet med den för
fullmägtige gällande ansvarighetslag.
Öfverträdes förbudet af ledamot
i afdelningskontors styrelse, förfares
på sätt reglementet för riksbanken
och den särskilda ansvarighetslagen
för dessa styrelseledamöter bestämma.
40 §.
Öfverläggningar och beslut hos
fullmägtige i frågor, som angå me¬
talliska kassan och sättet för till¬
verkning af banksedlar, samt i andra
ärenden, hvilka - fullmägtige pröfva
böra hemliga hållas, sk ola^ upptagas
Utskottets förslag.
I fråga om ansvarsfrihet för full¬
mägtige beslutar Riksdagen.
Om ansvarighet för fullmägtige
samt för styrelseledamöter vid avdel¬
ningskontoren stadgas i särskilda an¬
svarighetslagar.
35 §.
Fullmägtig i riksbanken eller le¬
damot af styrelse vid afdelnings-
kontor eger icke att såsom kommis¬
sionär taga någon befattning med
vexeldiskontering eller med anskaf¬
fande af lån eller kreditiv i riks¬
bankens hufvud- eller afdelnings-
kontor.
öfverträder fullmägtig detta för¬
bud, göres anmälan derom hos Riks¬
dagens justitieombudsman, som an¬
ställer åtal i eldighet med den för
fullmägtige gällande ansvarighetslag.
öfverträdes förbudet af ledamot
i afdelningskontors styrelse, förfares
på sätt reglementet för riksbanken
och den särskilda ansvarighetslagen
för dessa styrelseledamöter bestämma.
§ 36.
Till sädana ärenden hos riksban¬
ken, hvilka böra hemliga hållas, räk¬
nas, utom diskonterings-, låne- och
kreditiv ärenden samt andra ärenden,
som röra kunders f örhållanden till riks¬
banken, fullmägtiges öfverläggningar
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
47
Kongl. Maj:ts förslag.
i särskilt protokoll, • hvars innehåll
ej må yppas, förr än Riksdagens
bankoutskott, dess revisorer eller
fullmägtige i riksbanken anse sådant
kunna ske utan skada för riksbanken.
41 §•
Riksbankens fullmägtige och re¬
visorer, ledaraöterne af afdelnings-
kontorens styrelser samt alla vid
riksbanken anstalt!e tjensteman skola
dold! och förtegadt hålla hvad som
rörer enskilda personers förhållanden
till riksbanken eller hvad i öfrigt
vid förvaltningen kan förefalla af
sådan beskaffenhet, att det enligt lag
och reglementet för riksbanken hem¬
ligt hållas bör.
42 §.
De föreskrifter, som utöfver denna
lag erfordras angående riksbankens
förvaltning, meddelas af Riksdagen
i särskild! reglemente.
Utskottets förslag.
och beslut i de ärenden, som otnför-
mälas i 11 § samt 12 § mom. a) och
b) af denna lag, åtgärder till vid-
magthållande af metalliska kassan
samt frågor om sättet för tillverkning
af banksedlar.
Öfverläggning ar och beslut i så¬
dana frågor skola upptagas i särskildt
protokoll, hvars innehåll ej må yppas,
förr än Riksdagens bankoutskott, dess
revisorer eller fullmägtige i riksban¬
ken anse sådant kunna ske utan skada
för riksbanken.
37 §.
Riksbankens fullmägtige och re¬
visorer, ledamöterna af afdelnings-
kontorens styrelser, alla vid riks¬
banken anstälde tjensteman samt de
personer, som vid granskningen af
riksbankens styrelse och förvaltning
biträda Riksdagens revisorer, skola
doldt och förtegadt hålla hvad som
rörer enskilda personers förhållanden
till riksbanken eller hvad i öfrigt
vid förvaltningen kan förefalla af
sådan beskaffenhet, att det enligt
lag och reglementet för riksbanken
hemligt hållas bör.
38 §.
De föreskrifter, som utöfver denna
lag erfordras angående riksbankens
förvaltning, meddelas af Riksdagen
i särskildt reglemente.
48
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
Detta reglemente öfverlemna» till
Konungen. Finner Konungen regle¬
mentet icke vara stridande mot denna
lag, varder detsamma af Konungen
till efterrättelse kungjordt.
Utskottets förslag.
Detta reglemente skall upprättas
i så noggrann öfverensstämmelse med
hvad i denna lag är stadgadt, att i
det samma icke får intagas någon
bestämmelse, som är mot lagen stri¬
dande.
VI Kap.
Öfvergångsstadganden.
43 §.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1899 utom i de delar, hvarom
nedan stadgas.
44 §.
Bestämmelserna i V kap. om riks¬
bankens styrelse och förvaltning blif¬
va gällande, så snart med tillämpning
af de förändrade grunder för till¬
sättning af riksbankens styrelse,
hvarom i 26 § förmäles, sådan sty¬
relse första gången blifvit utsedd.
45 §.
Utan hinder af föreskriften i 3 §,
att riksbanken ensam är berättigad
att utgifva banksedlar, ega enskilda
banker att intill utgången af år 1903
39 §.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1899 utom i de delar, hvarom
nedan stadgas.
40 §.
Bestämmelserna i V kap. om
riksbankens styrelse och förvaltning
skola genast ega tillämpning.
41 §.
Jemlikt lagen med. vissa bestäm¬
melser om riksbankens sedelutgifnings-
rätt, så ock angående foruin för riks¬
banken, ega enskilda banker att intill
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
49
Kongl. Maj:ts förslag.
utgifva egna sedlar; och är riks¬
banken pligtig att åt dessa banker
inrymma de förmåner, som här nedan
omförmälas.
Från början af år 1899 till ut¬
gången af år 1903 eger enskild bank,
som, efter minst tre månader förut
hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått från
sin rätt att utgifva egna sedlar samt
icke indragit något af sina den 1
januari 1896 befintliga afdelnings-
kontor, att hos riksbanken, mot säker¬
het som af dess fullmägtige god¬
kännes, begagna kassakreditiv till det
belopp, hvartill dess utelöpande sed¬
lar vid sistnämnda tidpunkt upp-
gingo, utan erläggande af kreditiv-
afgift och mot ränta, som icke må
sättas högre än till två för hundra
om året.
Då sådan anmälan, som ofvan är
nämnd, inkommit till chefen för fi¬
nansdepartementet, skola fullmägtige
i riksbanken ofördröjligen derom
underrättas.
Från början af år 1904 till ut¬
gången af år 1908 eger enskild bank,
som icke indragit något åt ofvan-
berörda afdelningskontor, att, intill
sextio procent af förut omförmälda
belopp, i riksbanken ^diskontera vex-
lar af sådan beskaffenhet, som i 13
§ a) af denna lag sägs, mot diskonto,
icke öfverstigande två tredjedelar af
det eljest i riksbanken gällande.
Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller re-
Bili. till Iiiksd. Prof. !S(J7. S Sand.
Utskottets förslag.
utgången af år 1903 utgifva egna
sedlar; och är riksbanken pligtig att
åt dessa banker inrymma de förmåner,
som här nedan omförmälas. t .
Från början af år 1899 till ut¬
gången af år 1903 eger enskild bank,
som, efter minst tre månader förut
hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått från
sin rätt att utgifva egna sedlar samt
icke indragit något af sina den 1
januari 1896 befintliga afdelnings¬
kontor, att hos riksbanken, mot säker¬
het, som af dess fullmägtige god¬
kännes, begagna kassakreditiv till det
belopp, hvartill dess utelöpande sed¬
lar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,
utan erläggande af kreditivafgift och
mot ränta, tvä procent lägre än gäl¬
lande tre månaders vexeldiskonto, dock
ej under två för hundra om året.
Då sådan anmälan, som ofvan är
nämnd, inkommit till chefen för fi¬
nansdepartementet, skola fullmägtige
i riksbanken ofördröjligen derom un¬
derrättas.
Från början af år 1904 till ut¬
gången af år 1908 eger enskild bank,
som icke indragit något af ofvan-
berörda afdelningskontor, att, intill
sextio procent af förut omförmälda
belopp, i riksbanken ^diskontera
vexlar, som af fullmägtige godkännas,
mot diskonto, icke öfverstigande tvä
tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.
Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller re-
/ Afl. 1 Höft. 7
50
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
diskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller in¬
drager den derefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdel-
ningskontor, beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det eller
de indragna kontorens omfång och
betydelse för den allmänna rörelsen,
bestämma, huruvida den sålunda
skedda indragningen må föranleda
att kreditiv- eller rediskonterings-
beloppet ned sättes eller att banken
uteslutes från all rätt till kreditiv
eller ^diskontering.
Den rätt till kassakreditiv och
till rediskontering, hvarom här ofvan
förmäles, bibehålies äfven der enskild
bank blifvit ombildad till bankaktie¬
bolag.
46 §.
Under tiden från början af år
1899 till utgången af år 1903 må
bland de tillgångar, som enligt 7 §
skola motsvara riksbankens sedel-
utgifning utöfver det enligt 6 § med¬
gift^ belopp, inberäknas jemväl sådan
kreditivfordran hos enskild bank,
hvarom i 45 § förmäles.
47 §.
Hvad i 9 § stadgas om afdel-
ningskontor af riksbanken må efter
hand vinna tillämpning och skall vid
ingången af år 1904 vara fullständigt
genomfördt.
Utskottets förslag.
diskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller in¬
drager den derefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdel-
ningskontor, beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det eller
de indragna kontorens omfång och
betydelse för den allmänna rörelsen
bestämma, huruvida den sålunda
skedda indragningen må föranleda
att kreditiv- eller rediskonterings-
beloppet nedsättes eller att banken
uteslutes från all rätt till kreditiv
eller rediskontering.
Den rätt till kassakreditiv och
till rediskontering, hvarom här ofvan
förmäles, bibehålies äfven der enskild
bank blifvit ombildad till bankaktie¬
bolag.
42 §.
Under tiden från början af år
1899 till utgången af år 1903 må
bland de tillgångar, som enligt 7 §
skola motsvara riksbankens sedel-
utgifning utöfver det enligt 6 § ined-
gifna belopp, inberäknas jemväl sådan
kreditivfordran hos enskild bank,
hvarom i 41 § förmäles.
43 §.
Hvad i 9 § stadgas om afdel-
ningskontor af riksbanken må efter
hand vinna tillämpning och skall vid
ingången af år 1904 vara fullständigt
genomfördt.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
51
2:o.
Förslag till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedel-
utgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken, till
ansvarighetslag för fullmägtige i riksbanken samt till
ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid
riksbankens afdelningskontor.
Dessa lagförslag hafva följande lydelse:
Förslag
till
Lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, sä ock
angående forum för riksbanken.
Med upphäfvande dels af lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars
1830 jemte de särskilda stadganden, som utgöra ändring i sagda lag, dels
af öfriga föreskrifter angående särskilt forum för riksbanken, så ock med
ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla emot denna lag
stridande, förordnas som följer:
1 §•
Riksbanken vai’e ensam berättigad att utgifva banksedlar.
I f M ,
2 §.
Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid upp¬
visandet inlösa, må den, som innehar sedeln, derom göra skriftlig anmälan
hos Svea hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmägtige i riks¬
banken, eger att med frågan enligt lag och författningar förfara, öfver
52
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom
den tid och i den ordning, som i 30 kap. 18 § rättegångsbalken sägs.
Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens oför¬
måga att genast uppfylla sina förbindelser, göre hofrätten hos Konungen
derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse
med grundlagar^, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla allmänna
förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd att sina sedlar vid anfordran
inlösa.
Riksbanken vare uti de mål, för hvilka ej här ofvan eller eljest genom
lag annorlunda stadgas, lydande under Stockholms rådstufvurätt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1899; dock att de mål,
som derförut på grund af äldre lag blifvit emot riksbanken i Svea hofrätt
anhängiggjorda, skola af hofrätten handläggas och med slut afhjelpas, äf¬
vensom att enskild bank, som eger rätt att utgifva banksedlar, må enligt
förut gällande bestämmelser intill utgången af år 1903 den rätt tillgodonjuta.
Förslag
till
Ansvarighetslag för fullmägtige i riksbanken.
Med upphäfvande af ansvarighetslagen för Riksdagens fullmägtige i
Sveriges riksbank den 12 september 1868 förordnas som följer:
1 §■
öfverträder eller eftersätter fullmägtig i riksbanken de pligter, honom
i sådan egenskap åligga enligt rikets grundlagar eller de för förvaltningen
af riksbanken utfärdade lagar, ordningar, stadgar och reglementen eller
Särskilda Utskotf£ts Utlåtande N:o 1.
53
enligt de särskilda föreskrifter, Riksdagen eller dess bankoutskott meddelat,
eller förbryter han sig eljest i utöfningen af sin befattning, straffes derför
så, som i allmän lag om brott af embetsman för hvarje fall är stadgadt;
svara ock till skadestånd.
1 : v ■. »A' n ! I ! i • .*5 R.o *•»! ii Jj ’'< 1 - -i ■'! - »’ ; /'I-»■'
2 §•
Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer ege förordna om
åtal för förbrytelse, som i 1 § är sagd. Det åtal skall af Riksdagens
justitieombudsman anställas.
Yppas anledning till sådant åtal under tid, då Riksdagen eller dess
revisorer icke äro församlade, eller har fullmägtig olofligen såsom kom¬
missionär tagit befattning med vexeldiskontering eller anskaffande af lån
eller kreditiv i riksbanken, ege justitieombudsmannen att, utan särskildt
förordnande, åtal väcka. Fullmägtig, som varder under åtal stäld, af hålk
sig från utöfningen af sin befattning, intill dess målet blifvit genom laga
kraft egande utslag afgjordt.
3 §•
Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna lag upptaga
och afdöma. . ■,, ,
Den, som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege att deröfver hos
Konungen anföra besvär inom den tid och i den ordning, som för fullföljd
af talan i brottmål i allmänhet är stadgadt.
Förslag
till
Ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens af delning skontor.
Med upphäfvande af ansvarighetslagen för de af Riksdagen förord¬
nade ledamöter i styrelserna för Sveriges riksbanks lånekontor i orterna den
12 september 1868 förordnas som följer:
54
Särskilda Utskottets Utlåtande AT:o 1.
1 §•
; K
Öfverträder eller eftersätter ledamot i styrelsen vid något riksbankens
afdelningskontor de pligter, honom i sådan egenskap åligga enligt de för
förvaltningen af riksbanken utfärdade lagar, ordningar, stadgar och regle¬
menten eller enligt de särskilda föreskrifter, Riksdagen eller dess banko¬
utskott eller ock fullmägtige i riksbanken meddelat, eller förbryter han
sig eljest i utöfningen af sin befattning, straffes derför så, som i allmän
lag om bigott af erabetsmän för hvarje fall är stadgadt; svare ock till
skadestånd.
2 §•
Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer, så ock fullmägtige
i riksbanken ege förordna om åtal för förbrytelse, som i 1 § är sagd.
Det åtal skall af Riksdagens justitieombudsman anställas.
Styrelseledamot, som varder under åtal stäld, afhålle sig från utöf¬
ningen af sin befattning, intill dess målet blifvit genom laga kraft egande
utslag afgjordt.
3 §•
Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna lag upptaga och
afdöma.
Den, som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege att deröfver hos
Konungen anföra besvär inom den tid och i den ordning, som för full¬
följd af talan i brottmål i allmänhet är stadgadt.
Då utskottet med afseende å dessa lagförslag icke haft något att
erinra, får utskottet härmed hemställa,
att den kongl. propositionen måtte bifallas.
Stockholm den 10 april 1897.
På särskilda utskottets vägnar:
F. A. BOSTRÖM.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
,55
Reservation er:
af herrar von Friesen, F. Andersson och H. Andersson, hvilka anfört:
»I den kongl. propositionen n:o 10 med förslag till lag för Sveriges
riksbank föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen, att, under förutsättning att de
enligt 1896 års Riksdags beslut hyllande förslagen till ändringar i 50, 70,
72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73
§§ riksdagsordningen varda åt Riksdagen slutligen antagna, för sin del
antaga det propositionen bilagda lagförslaget. Och i den kongl. proposi¬
tionen n:o 28 föreslår Kongl. Maj:t bland annat Riksdagen att antaga, un¬
der förutsättning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts här först nämnda
proposition n:o 10, ett vid propositionen fogadt, förslag till lag med vissa
bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum
för riksbanken. Ktt slutligt antagande från Riksdagens sida af ofvannämnda,
nu hvilande grundlagsförslag är således af Kongl. Maj:t i de nu förelig¬
gande propositionerna gjordt till vilkor för bankreformens genomförande.
Detta vilkor kunna vi för vår del icke godkänna, och följaktligen kunna
vi icke heller, oaktadt vi till fullo uppskatta fördelarna för landets pen¬
ningväsende, såväl deraf att riksbanken blifver ensam sedelutgifvande bank
i landet, som ock deraf att de allmänna grunderna för riksbankens verk¬
samhet fastställas i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag, un¬
der nuvarande förhållanden, då reformen skulle medföra en enligt vår tanke
hvarken nyttig eller nödig ändring af grundlagen, medverka till denna
reform.
Om banklagen frigjordes från sammanhanget med den nämnda grund¬
lagsändringen, skulle den enligt vår tanke kunna antagas i den af utskottet
föreslagna formen med den ändring, som af herr Dalin i hans reservation
till detta betänkande blifvit yrkad.»
samt särskilt, beträffande utskottets hemställan under Do:
vid 13 § mom. b.):
? I
af herr Tiirnebladh, hvilken anfört:
»Utsträckandet af rätten att erhålla
sägning, derhän, att äfven s. k. löpande
lån å viss tid, eventuelt å upp¬
förskri fn ingår med endast namn-
5G
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
säkerhet skulle kunna gälla såsom pant, synes mig icke öfverensstämma
med den uppgift en centralbank har att fylla.»
vid It) §:
af herrar F. A. Boström, grefve ffamilton, Litliander, Moberg, Asker,
Brelimer och Törnebladli, hvilka anfört:
»Så- väl 1881 som 1889 års komitéer för afgifvande af förslag till
bankväsendets ordnande hafva framhållit, hurusom eu centralbank, som
genom den honom tillerkända rättigheten att ensam utgifva sedlar, erhållit
den stora förmånen att af allmänheten upptaga räntefria lån, icke finge be¬
drifva inlåning mot räntegodtgörelse samt fördenskull med vidhållande af
denna jemväl i de förnämsta utländska centralbanker upptagna grundsats
ansett, att det borde förbjudas riksbanken att emot räntegodtgörelse emot¬
taga penningar, hvarigenom gränserna för dess verksamhet skulle uppdragas
med den stränghet, som betingades af dess uppgift. Denna rigtiga grundsats
vid genomförandet af det program, som sålunda blifvit uppstäld för bank¬
väsendets ordnande i vårt land med särskild hänsyn till riksbankens ut¬
veckling till ensam sedelutgifvande bank, har ytterligare blifvit betonad
och framhållen i den kongl. proposition, utskottet haft att behandla, och
vi hafva icke funnit skäl anförda för att frångå densamma.
Så mycket större anledning synes för öfrigt vara att icke i lagen
intaga ens den här ifrågasatta tillåtelsen för riksbanken att kunna med¬
gifva räntegodtgörelse, som motiveringen ger anledning till den farhågan,
att densamma skulle kunna begagnas på ett sätt, som icke öfverensstämmer
med den allmänna rörelsens intresse.
På grund af hvad nu anförts yrka vi, att den i 16 § tillagda be¬
stämmelsen, hvarigenom utskottet i angifna fall inrymt åt riksbanken rätt
att å upp- och afskrifnings- samt å depositionsräkning mottaga penningar
mot ränta, icke må i lagen införas.»
vid 27 § (26 §): _ _ ;
af herrar F. A. Boström, grefve Ffamilton, Moberg, Asker och Brehmer.
af herr Törnebladli, som anfört:
»Utan att inlåta mig på frågan om beloppet af fullmägtiges arfvoden,
vill jag dock såsom min mening uttala, att en bestämmelse om arfvodet
för ordföranden bort i lagen intagas.»
vid 28 § (27 §):
af herrar grefve Ffamilton, Asker och Brehmer.
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
5
vid 30 § (29 §):
[!■>dir* < af herr Törnebladh, som anfört:
»Den tillagda bestämmelsen, att fullmägtig ej må vara ledamot af
styrelse i annan bank än sparbank eller postsparbanken, synes mig obehöflig
samt, sådan den nu intagits, dels kunna vålla obehöriga svårigheter vid de
val, Riksdagen har att förrätta, dels ock likställa det nu ifrågavarande för¬
budet, för fullmägtig i riksbanken med disqvalifikationer af helt annan art
och till hvilka hänsyn måste tagas redan vid valet.»
vid 38 § (42 §):
af herrar Moberg, Asker och Brehner.
vid 41 § (45 §) och 42 § (46 §):
af herr Nyländer;
af herr Dahn, med hvilken herrar Holmgren och Hedgren instämt:
»Då ett utlemnande af riksbankens tillgångar mot förbindelser med så
lång förfallotid, som ifrågasatts enligt Kongl. Maj:ts förslag om rätt för en¬
skilda banker att i riksbanken begagna kassakreditiv, efter mitt förmenande
icke är förenligt med dess ställning såsom centralbank och då jag icke kan
anse rigtigt att i ett öfvergångsstadgande afvika från de grundsatser för
sedelutgifningen, hvilka eljest i lagen gjorts gällande, har jag yrkat,
dels att 41 § (45 §) må erhålla följande ändrade lydelse:
»Jemlikt lagen med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgif-
ningsrätt, så ock om forum för riksbanken ega enskilda banker att intill
utgången af år 1903 utgifva egna sedlar.
Från början af år 1899 till utgången af år 1903 eger enskild bank,
som, efter minst tre månader förut hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt
icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
att intill det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid sistnämnda tid¬
punkt uppgingo, i riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmägtige god¬
kännas, mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riks¬
banken gällande.
Då sådan anmälan etc. (lika med Kongl. Maj:ts förslag).
Enskild bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelnings¬
kontor, eger att från början af år 1904 till utgången af år 1908 intill
sextio procent af förut omförmälda belopp åtnjuta enahanda rediskonterings-
förmån, som ofvan sägs.
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 1 A/d. 1 Hii/t.
8
58
Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.
Har enskild bank nar, enligt hvad nu är sagdt, rediskonteringsrätt,
eljest etc.--— att rediskonteringsbeloppet nedsättes eller att banken
utesluta! från all rätt till rediskontering.
adb Den rätt till rediskontering, hvarom etc. (lika med Kong]. Majits
■förslag).»- dg huv* eib v ^nund -.v>V .»traniui ur miF» tillbe» ,hiux.
i t-A dels ock att 42 § (46 §) .måtte nr lagen .utgå.» •.;;.! u >gub#:di.H .1:..
rit; lirum: flod In 'iHikfiTivdiluB/p-ib bom ie»dai-.d*dn t git^iiintlii! ‘lut labud
, .bil liv-Liv.—ii,iUi:>'! wniRt »-»tferm H7>i!/:d nd!i/d fiii i(:>o
Herr Amnéus har begärt att få här antecknadt, att han icke inom
utskottet deltagit i slutliga behandlingen af ifrågavarande lagförslag.
|
|
|
|
|
|
|
|
:(j? it* .**
|
t i rt-M
|
> (?; <:
|
• li *
|
i
|
r *
JK* /
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
; s 0,*‘W
|
N«V-V.
|
rrul
|
b;
|
|
: in
|
llBt-il
|
ii
|
iv ii\A'-
|
AV
|
Ji-M.» NV v
|
iysuV
|
|
|
UOiUi/ii i.
|
'jfJl , s »
|
s\mv \
|
mil
|
! j*
11.
|
|
t>. b
|
>IH '!
|
|
■•likt!fri
|
|
i tom urt
|
>i> i '\ )
|
|
t >fi‘jdnnd
|
Isdn tu -d
|
.»(»HlFO!
|
i »Itu
|
tia i
|
r(i
|
|
ii’»
|
; » t i f
|
|
I 1110 l
|
på;
|
"/i <"» 1
|
tf .1
|
|
iio/l jgiln
|
o attek«ij4n'ti m
|
0*1 .it
|
1 tull 1
|
;i'{o
|
l gmd
|
|
; t J * 11H
|
|
1 nita
|
‘10
|
it » .vitill
|
• J lsi r
|
|
cd Bugtig
|
ad no du n-
|
|
t i le,
|
|
nät
|
rldidf
|
noa
|
'»>!’>(
|
ill
|
vi „|, 1
|
|
r >1 inuti r/
|
vilt1)
|
|
0f(1 - r.f 'Vil
|
iniiiOn »‘■i
|
»i.» I»‘>i
|
It jgiiili-!.
|
• • *1
|
il ‘»d'i!
|
V»! *
|
!*•»* i::
|
Ä,
|
tunn
|
*!•
|
iui‘i’1 cd
|
1 A r
|
|
|
‘.ViiwyyiM
|
tM
|
i .) U:
|
•vi
|
|
onn:
|
|
U
|
■ Å'l
|
t •<-.(
|
•{ (
|
•rf , »bm.i
|
I i f>.'_
|
|
|
;( i [-••:>(! >
|
n.<Ili v.
|
li .im
|
no i i ?
|
)i'L'I
|
ij[->} *- »e
|
|
|
|
i »
’ ■ it* r > 11
|
i »
|
•■tnr:b<t ’!
|
; • >(..
|
|
:[h'">t ri!l;;r
|
n jdi* <,f
|
( l : ;;
|
/ »
; t
|
i I V.
|
.VA.
|
|
• h ji-i
|
: ' i •>»>
|
|
|
1 fri.'
|
(HO
|
|
|
ununt^ri
|
, ! • *1
|
!! It r;
|
«‘fJ l
|
dihii
|
•)(.«
|
|
11 j j
|
fl!-
|
T
|
■ldu«,f
|
|
/1 r Å k i! * * t
|
|
ii
|
4 t t r' j! > ;•[ r;
|
"it min..
|
t j'M»
|
de.
|
\?
|
. i i A
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
r
|
mii; * r /lviz
|
* 11 «u*
|
t;! -i,
|
. tr
|
U‘il
|
MUigtll
|
i .
. rt 11 1* *
|
1 bil
|
As
|
it-,
|
|
1 'ris
|
b:
|
it-
|
»L*in;f.*tir I
|
lt,f 10! åf
|
■| (• 1. ;
|
n r
|
|
rf i
|
|
, -in
|
|
1*1
|
( • i * M * i
|
|
i •of 111
|
r * n ■ >
|
-
|
, ,j[ T i < > i
|
M tbnrrjf d
|
i ‘ffJ
|
iå|!!J
|
Il T
|
■ it..
|
rlHO^
|
hi »»:v
|
*11* (
|
b.
|
(t i -»; »•
|
■ ■
|
.vtiiitw i
|
?!; t
|
|
1 ni- i::/i
|
.t itklfb:
|
, i in [f
|
111!. tf
|
Öl'.j
|
1*
|
HKCTai •
|
. Isbill
|
u-Avg
|
»ifi
|
111
|
. i;-1
|
gift mild
|
|
I
|
|
I cl. lull
|
' it. i
|
ol:*; it
|
■tig*;
|
•ibn
|
1 ‘Mt|
|
*■ oi i
|
jtlJtU
|
in*
|
-‘.»iris
|
t} t
|
/ ‘I It-M-
|
»hd
|
|
|
it liihi./d
|
•'bi !
|
i-.d
|
r»o
|
Hit.
|
n Mi:
|
-bog
|
agn
|
’<> ;
|
Siiihit
|
} r,
|
?! It W .'! j
|
|
|
*n*>hior>ff
|
|
,r. j,
|
i .itc
|
o > n* d
|
[jO
|
tdmiq
|
|
! ».-■
|
di
|
»•*!«'
|
|
•nd-di-iffi'
|
>*ft i
|
i /
|
1 ‘.«b'It,gill
|
-•t-v/V. ■:>;(•
|
* 1 ,• till
|
•deif)
|
• ton
. f o
|
V
|
HUUi:;n
|
|
|
|
|
|
it W;: j H f /.
|
. fn*
|
1» »
|
A i>»m c
|
dil) .•-)•- •
|
•idiom
|
Vi' 11 i!
|
|
/ t
r‘ i
|
|
-r gni
|
|
t i > >
|
i;;j ftVj
|
l*Kl
|
nn/to :•
|
1«;
|
|
il j i y . , • i 1 . i
|
:i ad .ii'
|
O-i ,;h
|
IT »‘it
|
blid'
|
o. 1
|
|
iiu.u
|
fl)»
|
> f
|
‘tr. jk
|
it
|
»'•JO 1 u
|
i 1 it
|
f
|
Öl:! -c '!
|
r, ii r.r ;«'*#< •
|
f 1 i *
|
i r t;
|
|
|
lobtod
|
• — M!»
|
|
|
eif‘öi
|
Bill
|
minr r.
|
Vlijll
|
tv
|
<l'|o!-.d ,n 1
|
Ob;nnö‘li!M
|
, )[f'( j")
|
* t ii t
|
.•i'*-*..
|
■Cl
|
o i\jA>y
|
nc/lo mur- .tull trio t
Stockholm 1897. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Bil. 1.
Till Riksdagens Särskilda Utskott.
Medelst skrifvelse af den 18 dennes har utskottet anmodat full-
mägtige att afgifva yttrande i anledning af dels Kongl. Maj:ts till inne¬
varande Riksdag aflåtna propositioner med förslag till lag för Sveriges
riksbank äfvensom till ansvarighetslag för fullmägtige i riksbanken samt
styrelseledamöter vid afdelningskontoren, dels ock en af herr A. Gustafs¬
son inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 150, som har samband
med nämnda förslag i hvad rör dess bestämmelser angående de för s. k.
afbetalningslån afsedda medel.
Hvad härvid först beträffar banklagen och omfattningen af den¬
samma synes med allt skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke en del af
de i kap. V angående bankens styrelse och förvaltning meddelade be¬
stämmelser snarare äro af beskaffenhet att kunna och böra tillhöra de
regleinentariska föreskrifterna.
Sådant är enligt fullmägtiges åsigt förhållandet med de paragrafer,
som bestämma fördelningen af göromålen mellan fullmägtige, härvid
dock naturligtvis undantaget hvad som rör ordförandeskapet. I afseende
å berörda fördelning har föreslagits en ändring af större betydelse, nem¬
ligen anställande af en direktör och en vice direktör, men äfven denna
torde, om den öfver hufvud anses böra komma till stånd, kunna hän¬
föras till reglementets föreskrifter och fastställas i samma ordning, som
för sådana är bestämd.
För sin del finna fullmägtige fördenskull, att §§ 30, 31, 32, 33, 34
och 35 böra ur lagen utgå.
Vidare finnas i § 19 angående mottagande i förvar af penningar,
guld och silfver samt värdepapper införda åtskilliga detaljbcstämmelser,
som fullmägtige anse lämpligast böra hänföras till reglementet, hvartill
Bill. Ull Rilcsd. Prof. 1897. 8 Sami. 1 Afd. 1 Eåft. 1
2
kommer, att förslaget kan gifva anledning till den tydning, att riks¬
banken skall drifva all den i paragrafen omförmälda rörelsen vid samt¬
liga sina kontor, hvilket skulle kunna medföra svårigheter eller väsent¬
liga olägenheter; hvadan bestämmanderätten härutinnan torde få öfver-
lemnas åt fullmägtige. Det vill derför synas tillfyllest, om nämnda
paragraf i lagen erhåller följande lydelse:
Riksbanken mottager till förvar:
a) penningar, att utan räntegodtgörelse återbetalas
vid anfordran eller å tid, som vid insättningen be¬
stämmes; skolande bevis öfver sålunda insatta pen¬
ningar ställas till viss man;
b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, äfven¬
som obligationer, aktier eller andra värdepapper; sko¬
lande i reglementet för riksbanken bestämmas, huru¬
vida utom vid hufvudkontoret, der tillfälle till emot¬
tagande af ifrågavarande valutor alltid skall vara be-
redt, den i detta moment omförmälda rörelse må vid
annat riksbankskontor drifvas, dels ock meddelas de
föreskrifter, som för densamma må finnas erforderliga.
Beträffande de öfriga bestämmelserna i förslaget hafva fullmägtige,
som icke ansett sig böra ingå i pröfningen af de frågor, hvilka röra de
rent konstitutionella föreskrifterna, för sin del ej något att erinra mot
dem, som äro inrymda i §§ 1, 3, 4, 5, 6, 9, 10, 14, 16, 22, 24, 28, 29,
36, 37, 39, 43, 46 och 47.
Hvad deremot angår återstående delar af lagen, få fullmägtige här
nedan i den ordningsföljd, paragraferingen föranleder, lemna redogörelse
för de erinringar och förslag till i viss mån ändrade föreskrifter, till
hvilka fullmägtige funnit sig hafva anledning.
§3. I § 4 af nu gällande banklag af den 1 mars 1830 finnes i afseende
å riksbankens grund- och reservfonder föreskrifvet, att i desamma ej får
inräknas värdet af bankens fasta egendom, inventarier samt mynt- och
medaljsamling. Som enligt nu förevarande förslag reservfonden skall
placeras' i lätt säljbara utländska statspapper, erfordras, hvad beträffar
densamma, ej något dylikt stadgande, men fullmägtige anse deremot
lämpligt, att § 2, rörande grundfonden, bör affattas i öfverensstämmelse
3
med ofvannämnda § 4 och § 3 i bankoreglementet och till följd deraf
erhålla följande lydelse:
Riksbankens grundfond skall, utan beräkning af
riksbankens, fasta egendom, inventarier samt mynt- och
medaljsamling utgöra femtio millioner kronor.
Det belopp, hvarmed riksbankens sedelutgifning må öfverskrida de § 7.
i § 6 fastställa s. k. kassatillgångar föreslogs af 1889 års bankkomité
till högst sjuttiofem millioner kronor. Kongl. Maj:t har i den aflåtna
propositionen föreslagit att höja detta belopp till nittio millioner kronor
med anledning deraf att bankernas sammanräknade utelöpande sedlar
vid 1895 års slut uppgingo till etthundraaderton millioner kronor samt
erfarenheten sålunda syntes visa att, under en period af liflig, industriell
och kommersiell utveckling det af bankkomitén föreslagna maximum
möjligen kunde komma att icke motsvara behofvet. Den lärdom, som
kan hemtas från senast förflutna årets bankrapporter, synes ytterligare
bekräfta denna uppfattning, enär vid 1896 års slut det samlade ute¬
löpande sedelbeloppet öfversteg 128 millioner kronor. Enligt 7 och
8 §§ i banklagen skulle med ett uppnådt maximum af 90 millioner
kronor riksbankens guldkassa utgöra minst 37 millioner kronor, så¬
lunda sedelutgifningen i sin helhet kunna uppgå till 127 millioner,
hvartill komme den sedelemission, som enligt § 6 får grundas på behåll¬
ningarna å löpande räkning hos utländska hus. Med antagande af en ute¬
löpande sedelemission, lika med den vid 1896 års slut, skulle således be¬
loppet af bankens utländska kassatillgångar hafva ungefär motsvarat riks¬
bankens reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt, och då dessa i allmänhet
utgöra mellan 10 och 20 millioner, kunde väl denna reserv anses tillräcklig.
Men med afseende derå, att efter reformens genomförande samtliga bankers
inneliggande kassor skola komma att utgöras af riksbankens sedlar och
icke, såsom nu, hufvudsakligen af bankernas egna, samt att följaktligen
ett icke obetydligt större belopp af riksbankens sedlar måste komma att
sålunda immobiliseras, än nu är förhållandet, då bankerna hålla riks-
myntskassa endast motsvarande hvad som kan anses nödigt för deras
sedelinvexling, samt att derjemte under eu fortfarande stark utveckling
af handelsomsåttningen behofvet af betalningsmedel icke osannolikt
kommer att öfverskrida det vid 1896 års slut befintliga, kunna fullmäg-
tige icke undertrycka den farhågan, att äfven det högre af Kongl. Ma:jt
föreslagna beloppet kan finnas väl ringa. Eu sådan knapphet måste
4
vålla affärsomsättningen oro och äfven allvarliga svårigheter genom deraf
föranledda indragningar af eller fördyrade vilkor för diskonteringen,
utan att dock dessa varit nödvändiga från synpunkten af sedelemissionens
trygghet, Denna garanteras nemligen i främsta rummet af de s. k. bank-
messiga säkerheternas beskaffenhet, och för deras soliditet synes lag¬
förslaget ganska välbetänkt hafva sörjt genom föreskrifterna i § 7, enligt
hvilka täckningen af sedlarna förnämligast kommer att utgöras af diskon¬
terade vexlar, hvarigenom vid förefallande verkligt behof sedelemissionen
lätt och liksom af sig sjelf kan sammandragas. Fullmägtige hysa på
dessa grunder den åsigt, att det i § 7 faststälda maximum af sedel¬
emissionen kan utan fara för riksbanken och till större trygghet för om¬
sättningens ostörda fortgång höjas till 100 millioner kronor.
£ 8. Angående de i denna paragraf föreslagna stadganden, som bestämma
den metalliska kassans beskaffenhet och minsta belopp, såsom det fasta
och mera orörliga underlaget för sedelemissionen, instämma fullmägtige i
förslaget derom, att denna kassa bör utgöras uteslutande af guld,
såsom den metall, hvarmed sedlarna skola inlösas, samt att det minsta
beloppet lämpligen kan sättas till 25 millioner kronor. Deremot våga
fullmägtige anse, att tilläggsbestämmelsen om 40 procent i guld af det
belopp, hvarmed de på grund af § 7 utgifna sedlar öfverstiga 60 millio¬
ner kronor, utan fara kan något förmildras, så att denna procentsats
nedsättes till 30 procent. Med det enligt fullmägtiges förslag gifna
högsta belopp af enligt § 7 utgifna sedlar, eller 100 millioner, skulle då
guldkassan utgöra minst 37 millioner, eller samma summa, som enligt
kongl. propositionen med maximum af 90 millioner kronor.
Fullmägtige underskatta visserligen icke önskvärdheten och lämp¬
ligheten af att riksbanken i mån af sedelemissionens tillväxt äfven ökar
sin guldtillgång, och antaga gerna att under vanliga förhållanden detta
skall fortfarande, såsom hittills, komma att ske, men vilja fästa upp¬
märksamheten derå, att vid vissa tillfällen, och särdeles vid en stark
täflan mellan de stora kontinentalbankerna att draga till sig guld, det
kan visa sig ganska svårt att alltid behålla det en gång förvärfvade
öfverskottet öfver lagstadgadt minimum af guld och sålunda svårighete.r
vållas rörelsen, hvilka icke äro af dennas egen beskaffenhet betingade
5
I afseende å § 11 må erinras, att den lydelse, som 12 § 1 mom. i
nu gällande bankoreglemente erhållit efter förslag af fullmägtige till
1892 års bankoutskott, synes vara att föredraga, enär derigenom möjlig¬
het hålles öppen för riksbanken att köpa vexel, dragen å utländsk
person eller firma, äfven ifall den är betalbar å inrikes ort. Likaledes
synes ordet »valuta» lämpligare än »fordringar», eftersom ej sällan till¬
fälle erbjudes att med bank eller bankir träffa aftal om öfvertagande af
valuta, som först å angifven tid längre fram blir disponibel.
Då riksbanken skall ega goda utländska statspapper såsom reserv¬
fond, synes det icke böra förmenas banken att, särskilt för anskaffande
af dylika, då lämpligt tillfälle gifves, deltaga i utländska statslån,, om
ock, såsom naturligt är, riksbanken bör låta sig angeläget vara att icke
drifva spekulation i fråga om dylika lån.
Enahanda rätt synes böra riksbanken förvaras beträffande inländska
statslån.
Vid 1892 års riksdag blef med anledning af i ämnet väckt motion och
i enlighet med ett af fullmägtige afgifvet förslag § 12 mom. 2 ändrad
på det sätt, att rätt beviljades riksbanken att förmedla köp och försälj¬
ning af obligationer, särskildt svenska statens. Sedan dess har också
dylik förmedling egt rum vid flera afdelningskontor, i det allmänheten
haft tillfälle att till en af fullmägtige i riksgäldskontor bestämd kurs
köpa svenska statens obligationer.
Att denna rätt bör uttryckligen erkännas i den nya lagen, torde
* vara uppenbart.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, torde dels § 11 böra
affattas i ^närmaste öfverensstämmelse med § 12 mom. 1 i gällande
bankoreglemente, dock att i fråga om annan valutas öfvertagande tiden,
liksom för vexlar, begränsas till sex månader,
dels ock åt § 12 gifvas den lydelse, att riksbanken derigenom be¬
myndigas icke blott att köpa och åter försälja utan äfven genom annat
aftal öfvertaga å utrikes börs noterade utländska statspapper, äfvensom
att köpa och försälja svenska obligationer samt genom annat aftal öfver¬
taga svenska statens obligationer,
dels slutligen att till samma § 12 tillägges ett moment, hvarigenom
åt riksbanken inrymmes den rätt att förmedla köp och försäljning af
vissa slags inhemska obligationer, som afses i fullmägtiges skrifvelse
till bankoutskottet vid 1892 års riksdag.
§ n
6
§13, mom. a. Stadgandet i mom. a af § 13, att vexlar, för att till diskontering
kunna antagas, skola »pröfvas vara grundade å verkliga handelsaffärer»,
synes, såsom det i lagförslaget är affattadt, vara alltför kategoriskt samt
i tillämpningen komma att erbjuda oöfvervinneliga svårigheter.
Det måste nemligen ofta nog inträffa, att äfven med bästa vilja det
visar sig ogörligt att bestämdt urskilja, huru vida vexelns ursprung är
sådant, som lagen gör till vilkor för dess antagande, och till undvikande
af förseelse mot lagen torde derför vederbörande styrelse stundom komma
att tillämpa densamma mera hänsynslöst och strängt än lagen sjelf afsett.
Särskildt för den rediskonteringsrörelse, som riksbanken redan i be¬
tydande omfång bedrifver och som under en del af öfvergångsperioden
skall blifva lagstadgad, torde en så formulerad föreskrift komma att
lägga ganska stora hinder i vägen. Fullmägtige underkänna visserligen
icke rigtigheten af den grundsats, som lagförslaget velat befästa eller
att, enär den bankmessiga betäckningen af sedelernissionen skall förnäm¬
ligast bestå af diskonterade vexlar, dessa vexlar böra hafva ett sådant
ursprung, att derigenom ett nytt och legitimt behof af ökadt omsätt¬
ningsmedel uppstått, och förbise icke att denna grundsats i de flesta
stora emissionsbankernas stadgar eller reglementen funnit sitt uttryck,
om äfven i en mera modererad form.
Så t. ex. föreskrifver reglementet för kejserliga tyska riksbanken,
att endast sådana vexlar få diskonteras, som härleda sig antingen från
verkligt köp eller försäljning af varor eller från sådant bank- eller han¬
delshus, som drifver såsom affär att mot provision bevilja vexelkredit
och hvars ställning betryggar vexelns infriande vid förfallotid.
Fullmägtige föreslå derför, att den ifrågavarande satsen »hvilka
pröfvas etc.» må uteslutas ur lagen, men att deremot i reglementet in¬
föres ett stadgande, som ålägger vederbörande styrelse att vid direkt
diskontering tillbakavisa sådana vexlar, som antagligen utgöra endast en
förstucken låneoperation, ofta nog af en karakter, som annars är riks¬
banken förbjuden. Derigenom skulle, med undvikande af de svårigheter,
som ett kategoriskt lagstadgande af denna art medför, likväl gifvas regle¬
mentets helgd åt en praxis, som fullmägtige redan under en följd af år
och med framgång sökt så vidt möjligt tillämpa.
§ 13, mom. 6. Punkten b) är affattad i öfverensstämmelse med förslag af senast
församlade bankkomité, som i motiveringen härtill yttrar, att likasom
vexlar, hvilkas karakter af ackommodationsvexlar är otvetydig, i förslaget
uteslutits från riksbankens rörelse, sådant bör ske med lån, för hvilka
icke ställes någon annan säkerhet än enskildas reverser med eller utan
borgen, hvadan från de värdepapper, mot hvilkas förpantning lån kan
7
erhållas, undantag^ sådana af enskild eller bolag utfärdade skuldebref,
som endast innehålla namnsäkerhet, men att härigenom icke kommuner,
samfund eller stiftelser betagits möjligheten att mot af dem lemnade
enkla förskrifningar erhålla lån i riksbanken.
Till förtydligande af sistnämnda undantag anse fullmägtige, att uti
ifrågavarande punkt bör göras ett tillägg i ungefärlig öfverensstämmelse
med stadgandet i sista punkten af paragraf 29 i gällande bankoregle¬
mente, så lydande:
, Såsom säkerhet för försträckning, hvilken lemnats
till kommun eller med sådan jemförlig samfällighet,
kan dock efter fullmägtiges eller vederbörande styrelses
pröfning godkännas låntagarens egen förbindelse utan
sådant hypotek, som här ofvan stadgas.
Med fullt erkännande af det önskvärda derutinnan, att en central-^
bank, sådan som riksbanken enligt det föreliggande förslaget skulle blifva,
icke må lemna försträckningar på längre tid, allra minst sådana, der
säkerheten icke är af erkänd prima qvalitet och lätt realisabel, måste
dock fullmägtige uttala sina betänkligheter mot att i lagen intaga ett
absolut förbud för riksbanken att bevilja kassakreditiv mot annat än real¬
säkerhet. Kreditivbruket har hos oss blifvit så djupt rotfast, att mera
våldsamma åtgärder i fråga om dess begränsande, så vidt riksbanken
rör, otvifvelaktigt skola få stor betydelse för dess rörelse äfven i öfrig!,,
särskild! hvad afdelningskontoren beträffar, åtminstone för närvarande
och i den närmaste framtiden, innan de enskilda bankerna fullständigt
upphört med sin sedelutgifning.
Om man nu ansett sig kunna bibehålla kreditivformen, för såvidt
realsäkerhet af ena eller andra slaget lemnas, torde faran icke vara allt¬
för stor, om ställandet af namnsäkerhet ej alldeles förbjudes, helst
sträfvandena inom riksbanken redan länge gått i den rigtningen att
småningom minska namnsäkerhetskreditivens antal och belopp. Måhända
skulle inskränkningar i afseende å rätten att bevilja sådana kunna ske i
lag eller reglemente vare sig genom begränsning till visst procenttal
eller på annat sätt. Att kommuners och samfälligheters förbindelser
skulle kunna efter vederbörlig pröfning tagas goda för kreditiv likasom
för lån enligt mom. b, torde ej vara någon risk att medgifva. I alla
händelser synes, om rätten att lemna kreditiv mot borgenssäkerhet, anses
böra upphäfvas, en öfvergångstid vara nödig, hvilken torde kunna be¬
stämmas till tre år, efter det lagen börjat tillämpas, och borde i sådant
fall fullmägtige under den sålunda bestämda tiden varsamt förbereda
'3, mom. d.
8
§ 13, sista
stycket.
§ 15.
reformen, så att, när förbudet att bevilja kreditiv af ifrågavarande be¬
skaffenhet träder i kraft, rörelsen inom riksbankens kontor kan hafva
ordnat sig med afseende på de nya förhållandena.
Komitéerna af 1883 och 1890 hafva båda erinrat, hurusom den
rörelse riksbanken bedrifvit i och genom utlemnande af lån på 2Y2 års
tid med afbetalning af minst Ys hvar sjette månad icke är sådan att den
borde idkas af en sedelutgifvande centralbank. Med afseende likväl å
den häfd, som ifrågavarande rörelse vunnit inom vårt land och då riks¬
bankens kapital skulle vara så pass stort att hinder icke mötte för ut¬
öfvande af dylik rörelse till inskränkt omfång, hafva komitéerna ansett
sig kunna föreslå, att afbetalningslån må såsom hittills utlemnas, dock
ej till högre sammanräknadt belopp än tio millioner kronor, och detta
förslag är af Kongl. Maj:t upptaget.
Att öka den fond, som sålunda skulle vara för ett visst utom
bankens öfriga verksamhet stäldt ändamål, till femton millioner kronor
skulle enligt fullmägtiges åsigt icke vara välbetänkt, då derigenom ej
mindre än trettio procent af bankens grundkapital blefve bundna i lån
på lång tid och, såsom af redan vunna erfarenheter torde framgå, nästan
uteslutande mot namnsäkerhet.
Och om redan 2Y2 år måste anses vara en lång löpetid för dylika
lån, lära anmärkningar med så mycket större skäl kunna rigtas mot
låneperiodens utsträckning till dubbla tiden, vare sig afbetalningarna
skulle, såsom motionären, herr Gustafsson föreslagit, ske mot Y10 hvart
halfår eller, såsom stundom ifrågasatts, utgöras med Ys hvart år. För¬
slag om dylik ändring hafva framkommit vid flere riksdagar, men hvarken
hos fullmägtige, bankoutskottet eller Riksdagen hafva de vunnit under¬
stöd. I det afseendet anhålla fullmägtige att få åberopa särskildt hvad
de anfört i yttranden till bankoutskottet 1890 och 1895. De åsigter,
som i dessa yttranden framstälts, hafva naturligtvis i ännu högre grad
tillämplighet, då det gäller att genom lag för en längre framtid ordna
riksbankens verksamhet så som afseendet på dess nya ställning kräfver.
På grund af hvad sålunda anförts finna fullmägtige någon, ändring,
i hvad Kongl. Maj:t i det ifrågavarande hänseendet föreslagit, icke böra
ifrågakomma.
I § 15 är föreskrifvet, att vexel med fullmägtigs- eller styrelseleda¬
mots namn icke får i riksbanken diskonteras. Så rigtig den åsigten än
är, att ledamot af styrelsen för en bankinrättning må blott mot första
9
klassens realsäkerhet få vara gäldenär till densamma, skulle dock syn¬
nerligast vid rediskonteringar, dervid å vexel kan förekomma en hel
mängd namn, ofvannämnda ovilkorliga föreskrift kunna medföra stora
olägenheter och äfven svårigheter samt föranleda till afvisande af en
värdehandling, mot hvars antaglighet ingen annan anmärkning vore att
göra än att derå funnes en fullmägtigs eller styrelseledamots namn, som
åtminstone ej borde kunna förringa dess säkerhet.
Fullmägtige anse derför det afsedda ändamålet i fullt tillräcklig
grad uppnås, om bestämmelsen i fråga affattas ungefär sålunda:
»Vexel, å hvilken fullmägtig eller styrelseledamot är tecknad såsom
acceptant, trassent eller sista endossent, må icke i riksbanken diskonteras».
Vid § 17 hafva fullmägtige ej annan erinran än att, då stadgandet § 17.
deri, sådant det är affattadt, skulle kunna gifva anledning till antagande,
att riksbanken vore skyldig att såsom kommissionär ombesörja utbetal¬
ningar på annan ort för statsverkets räkning, och då riksbanken ej kan
förbinda sig till något allmänt åtagande i berörda hänseende, fullmäg¬
tige anse, att någon så ovilkorlig förpligtelse, som här ifrågasatts, icke
bör i lagen intagas, utan att, såsom i nuvarande reglemente § 20 mom. 5
är stadgadt, det må få bero på särskild öfverenskommelse, i hvad mån
riksbanken må kunna åtaga sig att vid sina afdelningskontor besörja så¬
dana utbetalningar för statsverkets räkning, som der afses.
I afseende å allmänhetens rätt att i riksbanken erhålla s. k. post- § 18.
vexlar är enligt § 18 föreskrifvet, att sådan vexel skall vara stäld att
inlösas antingen i hufvudkontoret eller i något af afdelningskontoren.
Jemlikt bestämmelse i § 21 af reglementet, sådant densamma affättats
i enlighet med beslut vid 1892 års riksdag, utställes numera dylik
vexel endast å Sveriges riksbank i Stockholm, och anledningen till än¬
dring af förutvarande föreskrifter härom var att, enär riksbankens post-
vexlar emottoges å alla bankplatser i riket och inlöstes af hvilket riks-
bankskontor som helst, äfven om de ej voro direkt på detsamma ut¬
staka, det ej ansågs vara nödigt att i vexeln bestämma mer än en
betalningsort, nemligen Stockholm, hvilket derjemte vid fråga om dödan¬
det af förkommen vexel medförde den väsentliga lättnaden, att, då an¬
sökan derom enligt vexellagen skall göras hos rätten å betalningsorten,
åtgärd för dödandet ej behöfde vidtagas vid mer än en domstol.
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 2
10
Fullmäktige anse derför att § 18 i förslaget bör erhålla denna
lydelse:
»En hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor in¬
sätta penningar mot erhållande, utan afgift, af vexel å Sveriges riksbank
i Stockholm, stäld att vid uppvisandet inlösas.»
§ 20. I senare punkten af § 20 bestämmes angående rätt för riksbanken
att godtgöra ränta för medel, innestående å löpande räkning med ut¬
ländska bankinrättningar eller handelshus, som å sin sida lemna dylik
räntegodtgörelse. Då likväl äfven förekommer, att utom dylik räkning
föras särskilda räntelösa räkningar, såsom förhållandet är på grund af
ett mellan de tre nordiska nationalbankerna till förekommande af pen-
ningeförsändelser träfFadt aftal, synes till paragrafen böra göras ett lämp¬
ligt tillägg i öfverensstämmelse med stadgandet i bankoreglementets § 12
mom. 4, enligt hvilket åt fullmägtige är öfverlåtet att bestämma vilkoren
för räknings öppnande.
§21. I § 21 är föreskrifvet, att riksbanken ej må deltaga i eller drifva
annan rörelse än den, som i banklagen är riksbanken uttryckligen med-
gifven. Med anledning häraf och då i denna lag ej namnes något om
riksbankens pappersbruk och tryckeri, som torde fortfarande vara för
banken behöfiiga och hvilkas verksamhet måste anses hänförlig till rö¬
relse, hafva fullmägtige velat fästa uppmärksamhet å angelägenheten af
en ändring eller ett tillägg i lagens bestämmelser härutinnan, hvarjemte
fullmägtige, i afseende å föreskriften att riksbanken ej må ega andra
fastigheter än dem, som äro nödiga för inrymmande af riksbankens
kontor, velat dels erinra, att riksbanken för sitt pappersbruk innehar
fast egendom vid Tumba, dels ock uttala såsom sin åsigt att, då en del
af afdelningskontor tillhörigt hus kan vara för annat än dess eget ända¬
mål användt, uttrycket äro »nödiga för» lämpligen torde utbytas mot
»afsedda för».
§23. Hvad beträffar det i andra punkten af § 23 förekommande uttrycket
»öfriga kassatillgångar», synes detsamma böra förtydligas till: »öfriga i
§ 6 omförmälda kassatillgångar».
11
Mot lydelsen af denna paragraf må erinras, att den mot 2:dra stycket § 25.
i densamma svarande bestämmelsen i § 4 af gällande bankoreglemente
synes vara att föredraga. Den lyder sålunda: »Uti goda utländska stats¬
papper bör riksbanken innehafva minst ett belopp, som motsvarar reserv¬
fonden», dock med utbyte af »goda» mot det föreslagna »lätt säljbara».
Genom ett sådant stadgande är full trygghet beredd för tillgodoseende
af det ändamål, som är åsyftadt, nemligen att riksbanken skall ega ett
visst bestämdt belopp af så beskaffade utländska statspapper, hvilka ut¬
göra reservfond, utan att det är särskildt i och genom bokföringen an-
gifvet, hvilka af dylika statspapper tillhöra reservfonden, något som är
egnadt att åstadkomma onödiga omflyttningar t. ex. vid utlottningar
eller konverteringar.
I afseende å de i §§ 26 och 27 omförmälda bestämmelser angående §§ 26, 27.
sammansättningen af styrelsen för riksbanken hafva fullmägtige ej ansett
sig för sin del hafva anledning göra annan erinran än att, då stadgan-
den härom äro meddelade i regeringsformen § 72 och riksdagsordnin¬
gen § 71 och något bestämdt skal att i förändrad form upprepa dem i
banklagen icke torde förefinnas, berörda bestämmelser sjmas lämpligen
kunna affattas i analogi med hvad bankoreglementets § 40 mom. 1 i
ämnet innehåller eller genom hänvisning till grundlagen.
I § 38, deri bland annat stadgas om ansvar för fullmägtige, torde § 38.
tillägg böra ske angående jemväl styrelseledamöternas ansvarighet enligt
den för dem gällande särskilda ansvarighetslag.
Denna paragraf innefattar utvidgning af fullmägtiges rätt och pligt § 40.
att föra vissa ärenden till hemligt protokoll. För egen del lära full¬
mägtige icke hafva anledning att häremot göra någon erinran. Om
emellertid den rätt, som sålunda skulle medgifvas fullmägtige, kan anses
väl vidsträckt, så torde det å andra sidan böra framhållas, hurusom nu
gällande stadgande är alltför begränsadt med hänsyn till kundernas
berättigade fordran, att vissa affärsförhållanden icke blifva lemnade åt
offentligheten.
12
Bankoreglementets 44 § har följande lydelse:
»Till sådana ärenden hos riksbanken, hvilka böra hållas hemliga,
räknas, utom diskonterings-, låne- och kreditivärenden, fullmägtiges
öfverläggningar och beslut rörande köp och försäljning af vexlar å ut¬
ländskt mynt eller andra valutor, åtgärder till vidmagthållande af me¬
talliska kassan samt frågor om sättet för tillverkning af banksedlar, så
att det, som i dessa ämnen, med hvad dertill hörer, upptages i särskildt
protokoll, ej får yppas, förr än bankoutskottet, Riksdagens revisorer
eller fullmägtige anse sådant kunna ske utan skada för riksbanken.»
Härigenom är visserligen sekretess, såsom sig vederbör, tillförsäkrad
i afseende å diskonterings-, låne- och kreditivärenden, men under dessa
innefattas icke alla affärsförbindelser emellan banken och dess kunder.
Så är t. ex. hvad som rör emottagandet af öppna deposita icke föremål
för hemlig behandling. Det är emellertid lätt insedt, att allmänheten i
afseende härå kan finna anledning till framställningar, i hvilka affärs¬
förhållanden af grannlaga art äro vidrörda. Äfven i andra fall kan före¬
komma sådant, hvilket enligt sakens natur och i kundens välförstådda
intresse ej borde få yppas. Enligt § 41 af gällande reglemente åligger
det fullmägtige: »att doldt och förtegadt hålla, hvad som rörer enskilda
personers förhållanden till riksbanken eller i öfrigt vid förvaltningen
kan förefalla af sådan beskaffenhet, att det, enligt Riksdagens beslut,
tyst vara bör». — Hvad der är föreskrifvet, väl närmast med afseende
på muntliga meddelanden, kan med allt skäl anses böra få tillämpning
äfven på protokollsföring. Af hvad sålunda anförts torde framgå, att
någon ändring i nuvarande bestämmelserna om behandlingen till proto¬
kollet af vissa ärenden, som röra kunders affärsförbindelser med riks¬
banken, är af behofvet påkallad, om banken skall kunna fylla sin upp¬
gift gent emot dem, som anlita densamma. Då för öfrigt fullmägtiges
pröfning härutinnan efterföljes af Riksdagens revisorers och banko-
utskottets, synes härigenom garanti mot missbruk vara beredd.
§ 41- Sedan i en af herr Nyländer inom Andra Kammaren väckt motion
fästs uppmärksamhet derå, att bland dem, hvilka särskildt ålagts att
tyst och förtegadt hålla vissa bankärenden, ej omförmälts de, som vid
granskningen af riksbankens styrelse och förvaltning biträda revisorerne,
torde i § 41 tillägg böra ske angående jemväl dessa biträdens skyldig¬
het i berörda hänseende.
13
I lagförslaget finnes ej införd någon bestämmelse angående till¬
sättande för afdelningskontoren af styrelseledamöter jemte suppleanter
för dessa, hvilka samtliga enligt § 59 af bankoreglementet utses af fnll-
mägtige för ett år i sänder, efter kalenderår räknadt. Stadgande härom
synes dock böra ingå i banklagens öde kap., vare sig mot slutet af det¬
samma eller på annan lämplig plats.
Under erkännande af billigheten deri, att de enskilda banker, som
redan före utgången af 1903 afstå från utöfvandet af sin sedelutgifnings-
rätt, erhålla någon dem i lag tillförsäkrad ersättning, hafva fullmägtige
funnit sig kunna tillstyrka förslaget om beviljande af kreditiv hos riks¬
banken för dessa banker, men likväl endast med vissa modifikationer i
det nu föreliggande förslaget. Om det också må medgifvas, att det
belopp af 60 å 65 millioner kronor, hvartill dessa kreditiv högst kunde
komma att uppgå, och som motsvaras af det belopp enskild banksedel-
utgifning, som deremot upphört, endast är en. del af den sedelemission,
som landet under alla förhållanden behöfver och följaktligen sannolikt
icke kommer att hårdt trycka på riksbankens invexlingstillgångar, ut¬
göra dock dessa millioner en alltför betydlig del af det allmänna om¬
sättningsmedlet för att alldeles undandragas från de vilkor och det pris,
hvartill under olika förhållanden penningar från riksbanken tillhanda¬
hållas allmänheten, hvarmed äfven de enskilda bankerna för så bety¬
dande fonder fritagas från all hänsyn till de åtgärder, som af riksbanken
vidtagas med aktgifvande på den allmänna rörelsens sundhet och solidi¬
tet. Fullmägtige anse derför, att räntan å kreditiven bör göras beroende
af vexeldiskontot, stiga och falla med detta, och föreslå,1 att räntan må
bestämmas till 2 % under gällande 3 månaders vexeldiskonto, dock icke
under 2 % för år räknadt. Skulle, såsom i det i Kongl. Maj:ts proposi¬
tion åtföljande statsrådsprotokollet antydts, en så bestämd godtgörelse
icke af de enskilda bankerna allmänt anses vara af nog stort värde att
motsvara uppoffringen af ett skyndsamt öfverlemnande af deras sedel-
utgifningsrätt, torde skadan deraf icke blifva särdeles stor och sannolikt
uppvägas af den fördelen, att öfvergången af all sedelutgifningsrätt till
riksbanken i stället för att brådskyndas komme att ske mera varsamt
och blifva fördelad på något längre tid.
Det föreslagna stadgandet innehåller vidare, att enskild bank efter
3 månader förut hos chefen för finansdepartementet gjord anmälan om
afstående af sin sedolutgifningsrätt eger, under i öfrigt stadgade vilkor,
hos riksbanken begagna kreditiv till det belopp, hvartill dess utelöpande
£ 45.
14
sedlar vid eu viss tid uppgmgo. Det synes framgå häraf, att blott på
grund af en tillkännagifven afsigt att afstå sedelutgifningsrätten banken
skulle ega att begagna sin kreditivrätt i hela dess vidd, oberoende af,
om och i hvad mån denna afsigt erhållit verkställighet i form af fak¬
tisk indragning af de utelöpande sedlarne. Om äfven några svårare
missbruk i följd häraf icke må vara att befara, lära dock icke lagens
egna ord böra öppna dörren dertill, och det synes fullmägtige lämpli¬
gare, att lagen så affattas, att rätten till kreditiv inträder omedelbart
efter anmälan om öfverlemnande till riksbanken af sedelutgifningsrätten,
men begagnandet af denna rätt först i den mån och till det belopp,
som vid hvarje månadsslut banken enligt de officiella rapporterna visar
sig hafva indragit sina sedlar och för kreditivet stält godkänd säkerhet.
hånligt förslaget skulle kreditivet bestämmas till det belopp, som
hvarje bank hade utelöpande i sedlar vid ingången af år 1896. En
framflyttning af denna tidpunkt till ingången af 1897 skulle, då enskilda
bankernas utelöpande sedlar vid sistnämnda tid öfverstego beloppet vid
den förra med omkring 41/) millioner kronor, höja bankernas kreditiv¬
rätt med motsvarande summa, men om sådant skulle anses billigt till
någon ersättning för de i viss mån strängare vilkor för begagnande af
kreditiven, som af fullmägtige föreslagits, synes deremot intet vara att
invända.
Vidkommande den i 4:de punkten af paragrafen meddelade bestäm¬
melsen angående beskaffenheten af de vexlar, som enskild bank må i
riksbanken ^diskontera, i afseende hvarå hänvisas till § 13 a, följer af
fullmägtiges här ofvan vid sistnämnda paragraf afgifna ändringsförslag
att, om detsamma antages, uttrycket: »vexlar af sådan beskaffenhet, som
i 13 § a af denna lag sägs» bör utbytas mot annat af förslagsvis föl¬
jande lydelse:
»vexlar, som af fullmägtige pröfvas kunna antagas».
Derjemte och i afseende å det för erhållande af kassakreditiv och
rediskonteringsrätt för enskilda bankerna bestämda vilkor att under ti¬
den i fråga ej hafva indragit något af sina afdelningskontor, få full¬
mägtige fästa uppmärksamhet å de olika benämningar, såsom afdelnings¬
kontor, kommissions- och expeditionskontor m. m., som förekomma i
afseende å dessa bankers på särskilda platser varande, filialer, och anse
fullmägtige att, för undvikande af olika meningar angående hvad i före¬
varande fall med afdelningskontor rätteligen förstås, paragrafens uttryck:
15
»afdelningskontor» förtydligas i den rigtning, att dermed skulle afses
kontor, hvilka drifva direkt in- och utlåningsrörelse.
Hvad slutligen beträffar förslagen till särskild lag om sedelutgif-
ningsrätt och forum för riksbanken samt till ansvarighetslagar för full-
mägtige i riksbanken och styrelserna för afdelningskontoren hafva full-
mägtige ej något mot dessas lydelse att erinra; och torde genom full-
mägtiges uttalande här ofvan vid § 13 herr Gustafssons motion angående
afbetalningslånen få anses besvarad.
Protokollsutdrag, innefattande i vissa delar särskilda meningar, af¬
gift^ af undertecknade Arnberg, Törnebladh, Liljewalch, von Friesen
och O. Jonsson bifogas.
Stockholm den 3 mars 1897.
PEHR EHRENHEIM.
R. Törnebladh. J. W. Arnberg. Tom Liljewalch.
Sixten von Friesen. Olof Jonsson.
Robert Almström.
16
Bil. 2.
Utdrag af protokollet, hållet hos herrar fullmägtige i
riksbanken den 3 mars 1897.
S. D. Det sistförflutna gårdag beslutade yttrandet till särskilda
utskottet justrades nu, hvarefter följande reservationer och särskilda
meningar anmäldes och aflemnades, nemligen af:
dels herr vice ordföranden, som anförde:
»I allmänhet delande de åsigter, som af fullmägtiges flertal i fråga
om den föreslagna lagen framstälts, anser jag mig dock böra på förhand
uttala, att jag icke, i hvad jag sålunda biträdt, finner något hinder möta
för mig att i den mån under öfverläggningen inom utskott och kam¬
mare skäl anföras, som kunna gifva styrka och stöd åt en från min i
visst afseende afvikande uppfattning, med min röst bidraga till besluts
fattande på sätt jag då kan pröfva skäligt och ändamålsenligt från syn¬
punkten af riksbankens och det allmännas rätt och bästa»;
dels herr Arnberg, med hvilken herr Liljewalcli instämde:
»I fullmägtiges åsigt, att en längre öfvergångstid bör fastställas för
afveckling af riksbankens ingångna kreditivkontrakt mot säkerhet af
borgensförbindelse, hafva vi icke kunnat instämma, vare sig afsigten är
att endast redan afslutade sådana kontrakt skola under öfvergångstiden
kunna förnyas eller att äfven nya sådana må under denna period kunna
afslutas. Vi hysa den uppfattning, att beviljande af förlagskreditiv på
17
tolf månader är en rörelsegren, som för en emissionsbank, hvars för-
lagsmedel ensamt eller åtminstone i det väsentligaste bestå af dess vid
anfordran betalbara sedlar, måste bedömas såsom olämplig, äfven om till
säkerhet för kreditaftalen äro lemnade goda realhypotek, och att dess
bibehållande i lagförslaget endast kan motiveras af undseende för eu
hos oss gerna och i icke ringa utsträckning begagnad kreditform. I
ännu högre grad måste detta vara förhållandet med dylika krediter, då
de äro garanterade af endast borgens- eller andra personliga förbindel¬
ser, hvilka naturligen skola visa sig vara mycket svåra, stundom omöj¬
liga att vid behof indraga. Att de så äro, synes framgå af fullmägtiges
åsigt om behofvet af en så lång afvecklingst.id för de nu löpande. Om
lagförslaget nu skulle blifva antaget, återstår likväl ännu ett och ett hälft
år, innan det i detta fall skulle vinna tillämpning, och om denna, tid
icke skulle få anses tillräcklig för betalning af det fåtal millioner, riks¬
banken har utestående på ett stort antal, ofta på ganska små belopp
lydande kreditivkontrakt, lär deraf endast kunna slutas, att dessa kredit-
aftal äro af sådan beskaffenhet, att de långt hellre icke bort afslutas
och i hvarje fall böra så fort möjligt upphöra att gälla.
Då vi sålunda äro af den åsigt, att en dylik längre afvecklings-
period icke är af behofvet påkallad samt att sjelfva denna kreditform
är lika väl för riksbanken som allmänna rörelsen olämplig och kan,
bedrifven i större omfattning, blifva farlig, hafva vi icke kunnat till¬
styrka att tillåta den i lagen qvarstå, icke ens såsom ett öfvergångs-
stadgande.»;
dels herr Jonsson, som yttrade:
»Då det i sista stycket af § 13 förekommande uttrycket »af minst
en femtedel» måste anses betyda, att de reglementariska föreskrifterna
eller vid tillämpningen af sjelfva lagstadgandet en inskränkning af
återbetalningstiden från nuvarande två och ett hälft år till exempelvis
ett år kan göras, har jag ansett, att, då ordet minst framför en siffra
betecknar ett minimum, som kan öfverskridas, denna siffra »en femtedel»
bort utbytas mot en tiondedel.»;
hvarjemte herr von Frusen, som af riksdagsgöromål hindrades att
deltaga i sammanträdet, låtit aflemna följande skriftliga anförande:
»Då jag dels af sammanträden i statsutskottet varit i betydande mån
hindrad att deltaga i fullmägtigcs öfverläggningar angående den före¬
slagna banklagen, dels erhållit tillfälle att i särskilda utskottet direkt
Bill. till Rikad. Prof. 1807. 8 Sami. 7 Afd. 7 Raft. 3
18
framlägga min uppfattning i denna fråga, har jag här endast velat ut¬
tala, att mina åsigter angående banklagens innehåll, hvilka i väsentliga
delar skilja sig från dem, som i det kongl. förslaget gjort sig gällande,
i åtskilliga punkter icke heller sammanfalla med dem, som fått ett ut¬
tryck i fullmägtiges nu afgifna yttrande.»
Utdrag af protokollet skulle tillställas särskilda utskottet.
Som ofvan.
Ur protokollet
Hjalmar Marin.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri, 1897.