Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
1
N:o 55.
Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1897, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen.
22, 23 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen äro för närvarande af föl¬
jande lydelse:
22 §. »Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin
rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta;
straffes högst med straffarbete i två år, i de fall der gerningen ej med
svårare straff särskildt belagd är.»
23 §. »Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med miss¬
handel eller brottslig gerning, och sker det på sådant sätt eller under så¬
dana omständigheter, att anledning är att befara, det hotet verkställas
skall; dömes, der ej det hot med särskildt straff belagdt är, till böter eller
fängelse i högst sex månader.»
24 § (enligt lag den 9 juni 1893). »Brott, som i 22 § sagdt är,
må ej åtalas af allmän åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal,
eller ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller
hindrats att återgå till arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
af annan, än målsegande.»
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 37 Håft. (N:o 55—57.)
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 36, hemställer herr Ljungberg,
dels att 23 § af 15 kap. strafflagen må erhålla följande lydelse:
»Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller
brottslig gerning, och sker det på sådant sätt eller under sådana omständig¬
heter, att anledning är att befara, det hotet verkställas skall, eller söker
någon medelst trugande, lockande eller tubbande eller annorledes förmå
annan att nedlägga arbete, som han enligt lag eller aftal är skyldig att
utföra, eller att vägra öfvertagandet af honom erbjudet arbete, dömes, der
ej det hot och den lockelse med särskild! straff belagdt är, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag samma vare för den, som utställer
vakter att afhålla personer frän något arbete eller som låter bruka sig till
sådan vakthållning»;
dels att 24:e § af samma kapitel må erhålla följande lydelse:
»Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej
målsegande angifver det till åtal, eller ock genom brottet någon tvingats
att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till eller att öfver¬
taga erbjudet arbete»;
dels ock att slutorden i 24 § af nämnda kapitel, nemligen: »ej heller
må brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan än målsegande», må uteslutas.
Till stöd för motionen anför motionären:
»De olycksdigra följder, som arbetsinställelser nästan alltid medföra
icke blott för arbetsgifvarne utan äfven för arbetarne sjelfva, göra det till
en bjudande pligt för lagstiftaren att, om möjligt, afböja eller åtminstone
minska dessa följder.
Man kan icke heller säga, att dessa förluster drabba allenast enskilda
personer.
Det afbrott i produktionen, som oftast, då liflig efterfrågan råder,
genom en strejk uppstår, medför för landet sjelf! antingen en förminskning
i tillgången å vissa varor och sålunda en prisstegring å dessa, eller, der
utländsk konkurrens inskrider, förlusten af kunder för den inhemska mark¬
naden. Stora förråd af råmateriel och äfven förädlade alster förfaras; och
maskiner samt andra mer eller mindre fasta kapitaler vanvårdas och ligga
räntelösa.
Redan allenast farhågan för en strejk utöfvar ett hämmande tryck
på företagsamheten; och en enda arbetsinställelse kan icke blott vålla
oförskyldt lidande för tredje man utan äfven verka förderfligt för andra
industrigrenar, hvilkas behof den strejkande industrien icke längre kan
tillfredsställa. Der tillverkningen afser den stora massans förbruknings¬
artiklar, kan prisstegringen framkalla nöd bland de fattigaste klasserna;
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
och galler strejken kommunikationsväsendet eller de förrättningar af största
vigt, för hvilka samhället sysselsätter ett större antal arbetare, såsom t. ex.
renhållning, brandväsende m. m., äfventyras hela samhällens sunda lif och
bestånd.
För fall af sistnämnda art är den nuvarande lagstiftningen alldeles
otillräcklig, och en ganska ny erfarenhet har visat, att helt andra och vida
kraftigare lagbestämmelser i det hänseendet erfordras. Men äfven för
mindre samhällsvådliga strejker måste tillses, att icke främmande upp¬
viglare få insteg bland arbetarne och antingen tillställa eller förlänga
arbetsinställelser samt att främmande eller från andra håll inkallade arbe¬
tare icke förhindras att öfvertaga ett nedlagdt arbete.
I sistnämnda afseende visar sig en märklig brist i den lagförändring,
som år 1893, genom lag af den 9 juni, vidtogs. Derigenom har nemli¬
gen i 15 kap. 24 § strafflagen väl blifvit stadgadt, att åtal må ske af
allmän åklagare, om någon hindrats att återgå till arbete; men man har
förgätit det ofta inträffande fall, att andra arbetare genom våld, hot eller
lockelser, förhindras att öfvertaga arbeten, som förut i yrket varande ar¬
betare nedlagt, ja, att sistnämnde arbetare till och med blockera det bruk
eller den verkstad, som de försatt i overksamhet. Detta förbiseende är
desto mera märkligt, som den kongl. propositionen n:o 24 i detta ämne
vid samma riksdag innehöll en mera omfattande och tillfredsställande re¬
daktion af ifrågavarande §, nemligen — — »der ej genom brottet någon
blifvit hindrad från lofligt arbete.»
Emellertid torde äfven sådant förtydligande af detta stadgande er¬
fordras, att icke endast våld, utan äfven hot och lockelser innefattas i de
hinder, som afses.
För några månader sedan inträffade i en stad i södra Sverige, att
renhållningskarlarne, då nytt tjensteaftal för tiden från 24 oktober skulle
ingås, nedlade arbetet; och då drätselkammaren i deras ställe tillkallade
folk dels från Stockholm och dels från Jönköping, blefvo dessa genast in¬
dragna i fackföreningslokalen och med hot och lockelser öfvertalade att
återresa.
Ett annat exempel lemnar det beklagliga förhållande, som främmande
uppviglare åstadkommo vid ett bruk i Södermanland. Sedan från en af
sina arbetare blockerad verkstad i Nyköping beställning ingått till nämnda
bruk å ett stycke gjutgods, och brukets gjutare redan förklarat sig villige
att verkställa arbetet, infunno sig på söndagen derefter ett par emissarier,
som förmådde gjutarne att vägra arbetets utförande, och för dessa perso¬
ners skull blef, genom brukets nedläggande, hela den fem gånger större
personalen utan både lön och arbete.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
Den stora och långvariga Norbergsstrejken skulle, säges det, aldrig
hafva utbrutit, om icke en uppviglare uppträda sedan de 273 arbetarne
redan dels underskrifvit, dels beslutat underskrifva de hyreskontrakt, hvar¬
om tvisten gälde. Han förledde de senare att ändra sitt beslut och att
tillika förmå de öfrige att återkalla sina namnteckningar.
Med hvilken förblindelse och till hvilken skada för sin egen existens,
arbetare kunna underkasta sig fackföreningars och andra folkledares ordres,
visar följande exempel:
En murarestrejk utbröt på våren 1896 i en stad i Skåne, hvarvid
arbetarne fordrade timpenningens höjande från 36 till 40 öre. Arbetarne
sjelfva voro fullt nöjda med sina 36 öre, men fackförbundsstyrelsen i
Malmö ditsände ett ombud, som förbjöd dem att arbeta under 40 öre, och
de »fria» arbetarne vågade icke säga nej, utan nedlade arbetet. Då an¬
skaffades andra murare, som icke tillhörde förbundet, och ett derefter af
de förre gjordt försök att öfvertala dem att lemna platsen blef bestämdt
tillbakavisadt. Och så fingo de strejkande, af hvilka de flesta voro familje¬
fäder, gå der och svälta.
Det synes mig, att den strafflöshet, som nu tillåter hvarje uppvig¬
lare att förleda arbetare dels att undandraga sig dem tillhörande arbete,
dels ock att förhindra andra att öfvertaga de senares förrättningar, borde
upphöra, samt att ett stadgande derom borde införas i strafflagen, exempel¬
vis i 23 § af 15 kap.
Att straffbestämmelse för lockelser icke är något för vår lagstiftning
okändt, kan ses af 42 § legostadgan, der det heter: »Lockar husbonde
annans tjenstehjon att tjenst uppsäga, böte 6 rdr 32 sk.» Och obestrid¬
ligt är, att förledandet af en eller par tjenare är mycket mindre straffvärdt
och betänkligt än att förleda hela skaror af arbetare att öfvergifva åtaget
arbete eller att, trots derom träffad öfverenskommelse, vägra att i de förras
ställe fullgöra arbete.
24 paragrafens slutord: »ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
af annan än målsegande» torde saklöst kunna uteslutas, då ingen skada
sker, om åklagare uppträder, der en målsegande saknar mod eller tillfälle
att åtala brottsliga hotelser.»
Den af motionären föreslagna ändringen i 23 § af strafflagens 15
kapitel kan utskottet ej finna lämplig. Väl må medgifvas önskvärdheten
att genom lagbestämmelser förebygga arbetsinställelser eller mildra de svåra
följderna deraf — utskottet har i ett föregående utlåtande haft tillfälle att
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
härom sig uttala — men under inga förhållanden torde man kunna såsom
medel härför godkänna en lagändring, som skulle beteckna ett afsteg från
allmänna straffrättsprinciper. Sådan är emellertid den åt motionären i
nyssberörda paragraf ifrågasatta, då densamma afser att såsom brottsligt
bestraffa förledandet till en handling, ehuru denna sista icke är med straff
belagd. Motionärens till stöd anförda jemförelse med bestämmelsen i 42 §
legostadgan om ansvar för lockelse af tjenstehjon ur tjenst lämpar sig ej
härför, då denna sista bestämmelse står i full enlighet med nyss angifna
straffrättsgrundsats. Afvikandet ur tjenst är nemligen med straff belagdt,
alltså att såsom brott anse.
Hvad åter beträffar motionärens förslag att i 24 § af ofvanberörda
kapitel göra ett tillägg i syfte att under offentlig åtalsrätt hänföra det fall,
att någon, på sätt i 22 § omförmäles, hindras att öfvertaga erbjudet arbete,
hyser utskottet den uppfattningen, att ett dylikt tillägg utgör en följd-
rigtig konseqvens af de grunder, som betingat paragrafens nuvarande ly¬
delse. Såsom man torde erinra sig, ingick Riksdagen år 1892 till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj: t ville taga i öfvervägande, huruvida
icke allmän åklagare måtte berättigas att å tjenstens vägnar tala å sådana
under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser, som afsåge att genom
våld eller hot hindra annan från fortsättande af lofligt arbete, som han sig
åtagit, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i ämnet.
Såsom skäl för sin framställning anförde Riksdagen bland annat:
Erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt land gåfve
vid handen, att upprörande kränkningar af arbetets frihet ej sällan före-
koinme, i det att arbetare, som ville fortsätta det arbete, de åtagit sig att
utföra, med hot eller våld hindrats derifrån och tvingats att deltaga i ar¬
betsinställelsen. Arbetarnes eget väl kräfde, att mot dylika rättskränk-
ningar bereddes dem ett verksammare skydd, än gällande lagstiftning för¬
mådde gifva. Det åsyftade målet kunde lättast vinnas derigenom, att ifråga¬
varande brott stäldes under allmänt åtal. Det vore nemligen uppenbart,
att fruktan för hämnd eller andra under trycket af ett olidligt tvång fram¬
kallade hänsyn i allmänhet förhindrade en angifvelse, som eljest icke ute-
blifvit, och att sålunda, derest förbrytelser af ifrågavarande art stäldes
under allmänt åtal, desamma säkerligen kunde antagas i de flesta fall komma
att erhålla välförtjent näpst.
I anledning af denna Riksdagens skrifvelse afläts till 1898 års Riks¬
dag förslag om ändrad lydelse af 24 § i 15 kap. strafflagen, uti hvilket
förslag under allmänt åtal hänfördes brott, hvarigenom någon hindrats från
lofligt arbete.
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
Lagutskottet, hvars hemställan bifölls af Riksdagen, vidtog emeller¬
tid i propositionens förslag en ändring för att bringa detsamma i när¬
mare öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sjelf i berörda skrifvelse
hemstält.
Af hvad i ärendet förekommit torde emellertid den slutsatsen kunna
dragas, att intet särskildt skäl förefunnits för sådan begränsning af 24 §,
att hindrande från att öfvertaga erbjudet arbete stälts utom offentligt åtal;
och då, såsom utskottet redan uttalat, ett bifall till motionärens förslag
härutinnan . synes utskottet lämpligt, anser utskottet detta böra antagas,
dock efter iakttagande af en mindre, formel ändring.
Hvad slutligen angår herr Ljungbergs förslag att genom uteslutande
åt 24 §:s slutord ställa de i 23 § omnämnda brott under allmänt åtal,
vill utskottet erinra derom, att lagstiftningen om brotts undantagande från
allmänt åtal grundar sig dels derpå, att en del brott möjligen kunna vara
förenade med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet, att de ej böra
till offentlig behandling framdragas, om ej den förnärmade sjelf önskar
sådant, dels ock derpå, att en del brott äro af så ringa allmän betydelse,
att det icke ansetts lämpligt att med deras åtalande besvära allmänna
åklagaren. Lämpligheten af dessa grundsatser, hvarpå jemväl det af motio¬
nären till uteslutande föreslagna stadgandet hvilar, torde icke kunna ifråga¬
sättas; och finner utskottet följaktligen motionen i denna del icke böra
förordas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet alltså hemställa:
Lo) att Riksdagen med anledning af förevarande
motion måtte för sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän
åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal eller
ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbets¬
inställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att
öfvertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23
§ sägs, åtalas af annan än målsegande; samt
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
2:o) att förevarande motion i öfrigt icke må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 30 april 1897.
På lagutskottets vägnar:
.do
CARL B. HASSELROT.
\\>
Keservation
mot utskottets hemställan i första punkten af herrar Hasselrot och E.
Svensson.
Herrar Fröberg, F. Andersson, Redelius och Ohlsson hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.