8
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
N:o 50.
Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1897, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
till skydd för arbetsaftal och om slitande af tvister
mellan arbetsgivare och arbetstagare genom skiljemän.
Uti tre särskilda till lagutskottet hänvisade motioner hafva vid
innevarande riksdag ifrågasatts åtgärder i syfte att förhindra brytande
af aftal om arbete och att underlätta afslutandet af utbrutna strejker.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 42, anför herr
Ljungberg, sedan han erinrat derom, att han i annan motion föreslagit
Riksdagen att antaga lagbestämmelser i strafflagen till afböjande af
onödiga och blott genom uppviglare åstadkomna strejker: »Det gifves
arbetsinställelser, genom hvilka ett helt samhälles ekonomiska välfärd
och sundhetstillstånd äfventyras, och fråga kan vara, och har äfven till
och med inom vår radikala press blifvit väckt, huruvida icke samhället
borde med lagstiftningens hjelp sätta sig i säkerhet för så farliga stämp-
lingar. Vår lag saknar icke exempel på lagbestämmelser mot den en¬
skildes godtycke eller egennytta, när det gäller allmän välfärd. Men
om det fall, som förekommer i kap. 15 § 4 byggningabalken, att om
någon, vid uppbåd till skogseld, kommer för sent eller träder från sitt
arbete och ställe förr än hemlof gifves, är väl förtjent af straff (här
dock alltför ringa), borde väl en strejk af brandcorpsens eller vatten¬
ledningsverkets, renhållningsväsendets och andra sådana för ett samhälles
sundhet och välfärd nödvändiga arbetare vara lika straffvärd och be¬
läggas med böter eller fängelse. Då under tjenstetiden tjenare ej eger
afvika förr än tiden är ute, torde väl äfven för arbetare, som med
Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 9
kännedom om sina pligter och sitt ansvar antagit plats vid förenämnda
inrättningar, den kontraherade arbetstiden böra gälla utan afbrott.
Då det visat sig, att icke ens anställandet såsom lagstadde tjenare
kunnat hindra arbetare vid inrättning af ofvannämnda beskaffenhet att
inställa arbetet, helst vederbörande domstol af uttrycket, i legostadgans
6:e §, att husbonde åligger »tjenstehjon med försvarligt underhåll och
tjenlig! husrum förse», tagit sig anledning att förklara lagstadde arbetare,
som ej äro i husbondes kost och bostad, icke kunna betraktas som hus¬
bondens tjenare, torde, om ej en sådan förklaring skall lemnas öfver
detta stadgande, att med dessa ord icke afses någon pligt att lemna
kost och bostad, der öfverenskommen ersättning derför lemnas, ett till-
lägg böra göras vid 1 mom. i 52 § af legostadgan, att bestämmelsen i
detta mom. blefve tillämplig jemväl på arbetare, kontraktsenligt an-
stälda vid inrättningar sådana som brandcorps, vattenledningsverk, ren-
hållningsväsende och liknande verk.»
I detta afseende ansåge motionären sig blott behöfva påminna om
den stora strejken i Stockholm i juli 1896, för att visa, hvilken ho¬
tande fara för ett helt stort samhälle, vissa, ingalunda af nöd, utan af
okynne, framkallade strejker kunde medföra. Det hände nemligen, sedan
arbetarne vid Löfsta nedlagt arbetet och renhållningskarlar från staden
blifvit dit utskickade, att dessa vägrade att arbeta, och då de på den
grund af skedades, hotade arbetarne vid gasverket, renhållningen och
vattenledningen samt gatstensättarne att nedlägga glit arbete, om ej de
afskedade arbetarne återupptoges. Faran afböjdes för denna gång genom
en kompromiss; men blott en vapenhvila torde ha inträdt.
I detta sammanhang ville motionären äfven hemställa, huruvida
icke lagstiftningen borde hafva sin uppmärksamhet rigtad på nödvän¬
digheten att begränsa liden för eu arbetsinställelses fortvaro, då en sådan
vanligen just genom sin långvarighet medförde så oerhörda förluster för
både näringarna och arbetarne.
Det vore icke bekant, hvad den i mer än 11 månader fortgående
strejken bland 8 it 900 arbetare i Norbergs bergslag kostade dem, men
det hade uppgifvits, att en betydligt kortare strejk i Köpenhamn, år 1895,
bland 400 sjömän medförde för dem en förlust af 50—60,000 kronor;
och af eu tryckt berättelse om de arbetsinställelser, som år 1883 (det
stora strejkåret) egde rum i New-York, inhemtades, att de 44,950 per¬
soner af olika yrken, som under det året instält arbetet, hade förlorat
366,150 arbetsdagar till ett aflöningsvärde af 125,000 pund sterling (om¬
kring 2,250,000 kr.); hvartill komme de ofantliga förluster, arbetsgif-
varne lidit.
Bill. till Riksd. Prof. 1807. 1 Sami. 32 Halt.
2
10 Lagutskottets Utlåtande j\’:o 50.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer herr Ljungberg,
under anhållan, att lagutskottet måtte i hans förslag vidtaga den for¬
mella omredigering, som kunde af utskottet anses nödig, att Riksdagen
måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse af 1 mom. i 52 §
legostadgan:
»Afviker tjenstehjon ur tjenst förr än tjenstetid ute är eller det
redo för sig gjort, hafve husbonde våld att hemta det åter, som i 45 §
sägs; och blifve tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag eller kontrakts¬
tidens slut samt miste halfva den betingade lönen och gälde skadan.
Samma lag vare för arbetare, kontraktsenligt anstälde vid allmänna in¬
rättning ar, sådana som brandcorps, vattenledningsverk, renhållning sväsende
och liknande verk.»
Uti motionen n:o 43 i Första Kammaren anför samme motionär:
»Om man icke lärer kunna tveka om nödvändigheten att, så snart
möjligt är, bringa en strejk till afslutning, torde man väl äfven kunna
enas derom att statsmagterna böra träffa härtill nödiga bestämmelser;
och då man numera i flera länder ansett enda sättet att bilägga stridig¬
heterna mellan arbetsgifvare och arbetare vara att upprätta skiljedom¬
stolar — i Förenta staterna lära alla arbetareföreningar, utom en (jern-
och stålarbetarnes), förordat skiljedomar, i stället för strejker och lock¬
outer — torde det vara skäl att äfven i vårt land antaga denna, onek¬
ligen för civiliserade samhällen värdigare metod, hvilken för öfrigt all¬
deles icke är främmande för vår nyare lagstiftning. Uti den år 1887
den 28 oktober utfärdade »Lag om skiljomän» stadgas att i tvistemål
kan enhvar af parterne påkalla skiljeaftal, hvarjemte föreskrifter lemnas
angående skiljemännens antal och andra hithörande frågor.
Måhända skulle lämpligast vara, att ett tillägg rörande arbets¬
inställelse inlades uti nämnda lag; men då hithörande frågor äro af
ganska skiljaktig beskaffenhet emot dem i andra tvistemål, torde skäl
icke saknas att stifta en särskild lag om skiljemän i mål angående
arbetsinställelser, i hvilken bland annat följande punkter torde böra
upptagas :
1) På' det att ej genom strejker alltför stor skada må tillfogas
både det allmänna och enskilda, vore önskvärdt, att den först efter
viss tids — exempelvis 7 dagars — uppsägning finge sättas i verket
eller att den åtminstone kunde begränsas till en kortare tid, i hvilket
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
hänseende torde böra stadgas, att om densamma icke är inom 14 dagar
afslutad, skola parterne vara pligtige att genast efter denna tids för¬
lopp utse, hvardera 3 skiljemän, hvilka 6 personer sins emellan välja
den 7:de, på sätt 4:de § i 1887 års lag stadgar, såsom ojäfvig skilje¬
domare. Sker ej sådan uppsägning som sagdt är, hafva arbetsgifvarne
våld, der skriftligt aftal är genom strejken brutet, att antingen, genom
vederbörande offentlig myndighet, låta i arbetet inställa den kontrakts-
brytande eller innehålla hälften af den lön den senare har att fordra.
2) Har icke inom 3 dagar efter de 14 dagarnes förlopp någondera
af parterne valt skiljemän och det inför magistraten i stad eller krono¬
fogde å landet tillkännagivit, skall strejken anses afslutad och arbe-
tarne återgå till eller inställas i sitt arbete. Om åter blott endera af
parterne, men icke båda, underlåter att välja skiljemän, skall den sidans
skiljemän utses af nämnda myndigheter, hvilka likaledes hafva afgörande
rätt i fråga om den 7:de skiljemannens utseende, derest parterne icke
kunna förena sig om honom.
3) Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterne att klandra
skiljedomen, skola de anses hafva utfäst sig att åtnöjas med densamma.
4) Undandrager sig någondera af parterne domens fullgörande
när den är laga kraftvunnen, är det arbetsgifvarne, anses de hafva bi¬
fallit arbetarnes anspråk, och om det är arbetare, få de underkasta sig
förutvarande vilkor.
Vill åter klagan föras öfver skiljedom, hvilken bör inom två dagar
efter dess afkunnande skriftligen meddelas parterne, ega de derom föra
talan hos underrätt i den ort der strejken utbrutit; och öfver den dom¬
stols utslag må ej klagan föras.
Dessa äro blott hufvuddragen af de föreskrifter, som jag tänkt
mig angelägna och hvilka redan delvis äro antagna i andra länder, der
man sökt finna utvägar att utan den bittra och långvariga strid, som
annars vanligen åtföljer hvarje strejk, inom kort tid bilägga en sådan;
och öfriga nödvändiga detaljbestämmelser torde kunna meddelas af lag¬
utskottet, till hvars pröfning i första hand detta förslag öfverlemnas.
Jag betviflar icke att äfven andra frågor än de af mig nu berörda
skulle påkalla lagstiftningens mellankomst. Så till exempel är man på
god väg att här i landet införa det i vissa främmande länder gängse
boycottningssystemet, i det att t. ex. under tobaksarbetarestrejken
tryckta cirkulär utdelades, innefattande uppmaningar att ej köpa vissa
firmors produkter; man fordrar att misshaglige verkmästare skola af-
skedas, och det skall ej numera stå eu arbetsgivare fritt att afsåga
sig eu arbetares biträde, och från den hamnarbetarestrejk, som nyligen
}2
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
pågått i Stockholm, då man likasom vid sjömansstrejken i Köpenhamn
förmenade lasterna gerna kunde ruttna i fartygen, är ej steget långt
till det tyranni, som de engelske dockarbetarne nyligen velat utöfva,
då deras utskott offentliggjort en proklamation, enligt hvilken intet från
europeisk hamn kommande fartyg skall blifva lossadt, om icke de ar¬
betare som lastat det äro medlemmar af någon fackförening; men
huruvida lagstiftningen ännu må ingripa mot dylika redan förekomna
eller blott emotsedda yttringar af fanatism eller öfvermod vill jag för
tillfället lemna derhän.
Det nära nog laglösa tillstånd, som för närvarande inträder inom
det arbetsfält, der strejk utbryter, är för arbetaren i de allra flesta fall
till stor skada; och det ingalunda i sig förkastliga mål, som lian åsyftar
— bättre utkomstmedel — bör kunna vinnas både förr och med större
säkerhet genom en förut bestämd ordning för dylika tvisters slitande.»
Med stöd häraf föreslår motionären, att en lag om skiljemän i
mål angående arbetsinställelser måtte stiftas hufvudsakligen af det in¬
nehåll, som blifvit af motionären antydt.
Slutligen hemställer herr C. J. Jakobson uti eu inom Andra Kam¬
maren väckt motion, n:o 49, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riks¬
dagen ett lagförslag i syfte att skaffa laga effektivt skydd åt arbets-
aftalets helgd.
Som skäl härför anför denne motionär:
»Med sorg och bekymmer se våra dagars arbetsgivare framtiden
an tack vare den strejkfarsot, hvilken allt mer synes utbreda sig bland
arbetarne i olika näringar. Man behöfver icke förmena arbetarne deras
rätt att söka ständig förbättring i sina ekonomiska vilkor för att med
växande oro iakttaga, huru de allt hellre och hellre tillgripa strejk¬
utvägen för att nå detta mål. Gällande lagar och förordningar förmå
faktiskt intet mot allt det ofog, som bedrifves före och under en strejk,
men då alla samhällsmedlemmar med rätt kunna fordra skydd mot
den ekonomiska sköfling, som alltid drabbar arbetsgivaren genom eu
strejk, huru okynnesmessig denna än varit, synas statsmagterna hafva
skyldighet tillse, att det påpekade onda på möjligast fullständiga sätt
afhjelpes.
I äldre tider, med de förhållanden som då rådde i afseende å
13
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
husbönders och tjenares ömsesidiga ställning, fans en lagstiftning, som
på ett både praktiskt och för båda parterna gynsamt sätt ordnade
deras inbördes rättigheter och skyldigheter, men denna lagstiftnings-
form, den s. k. legostadgan, räcker icke till efter den enorma utveck¬
ling i vexlande former, som äfven arbetsmarknaden erhållit i våra
dagar. Det är numera endast jordbruksarbetare, som träffa tjensteaftal
på basis af tjenstehjonsstadgan. Och om än de icke vilja försaka de
fördelar af en för längre tid tryggad ställning, af huld och vård under
sjukdomens dagar m. m., som tjenstehjonsstadgan erbjuder, så skulle
en stadsarbetare knappt våga visa sig så »otidsenlig» att taga laga
städsel, för allt det hån detta skulle inbringa honom från »klassmedvetna»
kamrater. Man föredrager i städerna i bästa fall att träffa uppgörelse
med sin arbetsgifvare med en kortare uppsägningstid, hvilken arbets-
gifvaren, som alltid kan afpressas godtgörelse för ett brutet aftal, nog
får hålla, men hvilken, enligt hvad erfarenheten lärt, arbetarne hålla,
endast om och så länge de hafva lust.
De gällande lagar, som eljest skulle kunna skydda mot strejk¬
missbruk, inskränka sig i sjelfva verket till en lam och intetsägande
förordning om ansvar för hot och våld från strejkande mot sådana
kamrater, som ej vilja deltaga i strejken. Men om detta lagbud har
man redan fått den erfarenheten, att det icke kan sägas alis gagna,
enär agitatorer och strejkledare med iakttagande af nödig försigtighet
icke alls behöfva frukta denna lag och likväl fullt ut kunna använda
sina magtmedel mot strejkvägrande kamrater.
Då denna art af skyddslagstiftning mot strejker sålunda visat sig
fruktlös, men då å andra sidan statsmagterna ovilkorligen äro skyldiga
att skydda arbetsgifvare och äfven icke-strejklystno arbetare mot de
skador, som en strejk ådrager dem, synes det mig, att de lagstiftande
myndigheterna icke hafva mer än ett sätt att välja för att ernå detta
syfte.
Detta sätt är att genom eu klok och praktisk lagstiftning stadga
ett effektivt skydd ä båda sidor för arbetsaftalets helgd.
Det är detta skydd, som nu faktiskt saknas. Rättslöshetstillståndet
är i sjelfva verket fullständigt, såsom en lika sorglig som mångtalig
erfarenhet visat. Eu mästare i ett yrke träffar aftal med sina arbetare
om t. ex. två veckors ömsesidig uppsägning och eu viss lön och på
grund häraf gör han upp pris på sina leveranser till kunderna. Det
gäller t. ex. ett större arbete på eu nybyggnad eller dylikt. Arbetar-
nes fackförening får reda på att mästaren åtagit sig beställningen i
fråga, och genast är tillfället lägligt att framställa mer eller mindre
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
obefogade eller ibland oförsynta kraf, bvilka genast måste beviljas,
eljest strejk ögonblickligen! Ett annat fall: en mästare bar uppgjort
med sina arbetare att verkställa det eller det arbetet för en viss ackord¬
summa. Med stöd af denna träffar han aftal med sin kund och utfäster
sig, såsom brukligt är, att betala en viss plikt, om ej arbetet blir fär¬
digt på utsatt tid. Emellertid påbjuder fackföreningen strejk, och
mästaren har att välja mellan att betala den dryga plikten eller att
betala sådan arbetslön, att denna äter upp hela förtjensten och kanske
mera dertill.
Man må icke invända, att dylika fall väl kunna tänkas, men
näppeligen torde förekomma. Tvärtom torde det vara litet hvar be¬
kant, att sådant numera är så alldagligt, särskildt i de större städerna,
att allmänhetens intresse derför förslöats, under det att näringsidkare
i alla branscher med oro och bekymmer dagligen se sig hotade af olika
yttringar af fackföreningstyranniet. Och om det på den allra sista
tiden synts vara något mindre strejker än förut, kan det helt visst
anses orsakadt deraf, att den socialistiska arbetareledningen rustar sig
för en kommande s. k. storstrejk, hvars förödande verkningar helt
visst icke skulle stå tillbaka för de sköflingar, ett krig plägar medföra.
Men, säger man, hvarför finna sig arbetsgifvarne utan vidare i
att arbetarne bryta det ingångna aftalet? Jo, svaras, derför att lagen
icke ger dem tillfälle att uttaga sin rätt. Visserligen kan ju arbets-
gifvaren draga arbetaren inför domstol med yrkande af skadestånd,
och har han ett bindande kontrakt, dömer nog äfven domstolen ar¬
betaren skyldig att betala, men hvad mer! Då det sedan blir fråga
om att utkräfva skadeståndet, saknar arbetaren medel, och det hela
resulterar i att mästaren utom sin förra förlust äfven får vidkännas
utgifterna för processen. För att icke tala om att han derefter i all
sin tid skulle utpekas såsom arbetarefiende och sannolikt äfven för¬
följas af de moderna tyranner, som kallas fackföreningsledare.
Naturligtvis är det icke meningen att på något sätt inskränka
arbetarens lagliga frihet att efter godtfinnande förfoga öfver sin dyr¬
baraste egendom, sitt arbete, eller att sätta det högsta pris derpå, som
han kan betinga sig på arbetsmarknaden. Det kan icke heller blifva
tal om att på något sätt inskränka arbetarnes sammanslutningsrätt, så
mycket mindre, som i denna i och för sig icke ligger något skadligt.
Här kan endast blifva fråga om, och det är äfven allt hvad som be-
höfves, att skapa en lagstiftning, som på ett nöjaktigt sätt skafar helgd
åt det. arbetsaftal, som arbetaren sjelf fritt och otvunget ingått med sin
arbetsgifvare, det må för öfrigt afse kortare eller längre tid, ett större
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
eller mindre styckarbete. Blefve det förenadt med ett tillräckligt
strängt ansvar att bryta ett arbetsaftal, vare sig mästaren eller ar¬
betaren gjorde det, ett ansvar som kunde resultera i tvångsarbete, der,
på grund af tredska eller oförmåga att betala, skada tillfogades endera
kontrahenten eller en del arbetare af deras arbetskamrater, lär det
icke finnas ringaste tvifvel derom, att icke derigenom alla okynnes-
strejker skulle förebyggas. Ingens lagliga rätt kränktes af en dylik
lag, ty det är en hvars pligt att hålla hvad han lofvat. Och de olägen¬
heter, hvilka kunna förmenas vidlåda ett dylikt stadgande, äro helt
visst icke omöjliga att afhjelpa. Frågan är blott att utan rädsla och
undfallenhet för en högröstad socialistisk agitation taga steget fullt
ut och icke nöja sig med en halfmesyr, som skulle skada mer än
gagna.
För att bereda rum för en sådan lag måste emellertid en del
formella lagändringar göras, hvadan jag för min del anser lyckligast,
om Kongl. Maj:t toge frågan under ompröfning och efter noggrann
utredning föreläde Riksdagen ett lagförslag i afsedt syfte. Innebörden
af den nya lagen torde dock till sina hufvuddrag här böra beröras.
Liksom enligt den nuvarande tjenstehjonsstadgan tredska att full¬
göra arbetsaftalet medför utom ekonomisk påföljd äfven annat straff,
och då denna princip således redan har burskap i vår lagstiftning, bör
sådan påföljd stadgas i afseende å allt slags arbetsaftal, som ingås
under lagligt betryggande former. Ett skriftligt kontrakt bör alltså
vara laga bindande, hur kort tid det afser, eller om det blott är fråga
om styckarbete, ett eller flera. Bryter endera parten aftalet, skall han
af den andra parten lagforas och skadan för käranden undersökas och
bestämmas. Efter fallen dom skall den dömde utbetala den ådömda
skadeersättningen och rättegångskostnaderna. Kan han ej det, eller
tredskar han, må han hållas till allmänt arbete i viss, mot den ådömda
summan svarande tid. Gifvet är, att lagbudet, skall så affattas, att det
skyddar den, som oförvålladt bryter ett aftal, för annat än ekonomisk
risk. Likaså bör det tillses, att unga eller oerfarna arbetare, som
möjligen af samvetslösa arbetsgifvare narrats att träffa sådana aftal,
hvilka antingen på grund af allt för låg arbetslön eller andra dylika
orsaker icke kunna hållas, sedan detta vederbörligen konstaterats, icke
må drabbas af ansvar för ett dylikt aftals brytande.»
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
Förevarande motioner, hvilka af utskottet behandlats i ett samman¬
hang, hafva det syftet gemensamt att söka, så vidt möjligt är, före¬
bygga eller åtminstone förminska de skadliga verkningarne af arbets¬
inställelser till trots af ingångna arbetsaftal; och säkerligen kan intet
med fog invändas mot rättmätigheten af detta syfte, liksom man ej
lärer kunna bestrida behofvet af åtgärder uti ifrågavarande riktning.
Om man nemligen fasthåller — hvad herr Jakobson i sin motion på¬
pekat och hvad utskottet till förebyggande af missförstånd vill ytter¬
ligare betona — att det icke blifvit ifrågasatt och ej kan på allvar
komma i fråga att i ringaste mån inskränka arbetarnes rätt att fritt
förfoga öfver sin arbetskraft och söka betinga sig det pris för sitt
arbete, som de anse motsvara detsamma, så kan det icke förnekas, att
ett aftal om arbete å ena och arbetspris å andra sidan bör, likaväl som
hvarje annan medveten och frivillig öfverenskommelse, uppfyllas, der
så påfordras, och detta likaväl af den ena som af den andra af parterna,
samt, till den ändan, vara faktiskt förbindande lika starkt åt båda
hållen. Behofvet åter af åtgärder, egnade att uppnå ifrågavarande syfte,
synes utskottet vara praktiskt ådagalagdt genom de arbetsinställelser
af större omfattning, hvilka på senare tider egt rum i vårt land, och
af de förluster och den skada, som derigenom uppstått för såväl arbets¬
givare som arbetstagare.
Kan man således, enligt utskottets mening, vara temligen ense
om lämpligheten af särskilda lagstiftningsåtgärder till förekommande,
så långt ske kan, af ekonomisk skada genom brytande af arbetsaftal,
så torde enigheten icke vara lika stor, då fråga blir om beskaffenheten
af de åtgärder, som för detta ändamål böra vidtagas.
Hvad först beträffar herr Ljungbergs förslag i hans ofvannämnda
motion, n:o 42, om ändring i gällande legostadga i syfte att arbetare i
det allmännas tjenst, hvilkas arbete vore af sådan särskild betydelse
för samhället, att dess inställande skulle kunna medföra särskild fara
eller särskilda obehag för det allmänna, skulle kunna, äfven om de
ej vore i tjensten anstälda i den ordning, som i legostadgan afses,
derest de före den bestämda tjenstetidens slut afveke ur tjensten, i
likhet med tjenstehjon genom vederbörande myndighet återhemtas och
inställas i den tjenst, de lemnat, så kan utskottet — bortsedt från det
formelt origtiga uti att i legostadgan införa bestämmelser angående
arbetare, som icke äro tjenstehjon — icke förorda eu dylik bestämmelse.
Dels synes det nemligen utskottet icke finnas skäl för en utsträckning
af detta stadgande, hvilket torde kunna anses som temligen föråldradt
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
och som också beträffande tjenstehjon icke ofta lärer komma till an¬
vändning, dels torde man beträffande sådant arbete som det, om bvilket
bär är fråga, hafva än mera orsak än i andra fall att icke dertill
använda mot deras vilja dem, som velat öfvergifva detsamma.
Herr Ljungbergs i motionen n:o 43 framstälda förslag afser att
möjliggöra och, i händelse af tredska å någondera sidan, framtvinga
ett hastigare slitande af tvist i mål angående arbetsinställelse, än nu
kan åstadkommas; och ett medel härför tror sig motionären hafva
funnit i ett lagstadgande om skiljedomstolar för afgörande af dylika
tvister. I detta afseende hyser utskottet emellertid den åsigt, att
skiljemannainstitutet, hvilket för öfrigt icke torde hafva omfattats med
det förtroende eller visat sig medföra den praktiska nytta, som man
vid stiftandet af gällande lag om skiljemän förväntat, icke bör påtvingas
de parter, som icke äro ense om att anlita denna utväg. Då utskottet
derjemte finner de af motionären antydda särskilda bestämmelser i
detta afseende vara dels för part, som tredskas att välja skiljemän
eller undandrager sig skiljedomens fullgörande, allt för stränga, dels
skäligen opraktiska, kan utskottet icke biträda herr Ljungbergs i sist¬
nämnda motion gjorda hemställan.
Utskottet, som icke heller delar herr Jakobsons åsigt, att det
skadestånd, som kan ådömas den, hvilken utan skäl brutit ett arbets-
aftal, bör förvandlas till allmänt arbete, anser emellertid, att någonting
bör göras för att bereda nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna
arbetsaftal, och då andra bestämmelser härutinnan än de föråldrade
och föga tillämpliga stadgandena i tjenstehjonsstadgan icke finnas samt
den utredning af hithörande förhållanden, som lärer böra föregå ett
nytt lagstadgande i ämnet, endast kan genom Kongl. Maj:ts försorg
åvägabringas, dervid jemväl torde böra tagas i öfvervägande, huruvida
skiljedom kan och bör i vidsträcktare mån än nu gällande lag om
skiljemän medgifver användas vid tvister emellan arbetsgifvare och
arbetstagare, föranlåtes utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i anledning af förevarande
motioner i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag
till sådana lagbestämmelser rörande arbetsaftal, som
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 32 Höft. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
för vinnande af ofvan angifna syfte kunna anses
erforderliga.
Stockholm den 21 april 1897.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation af herr Ohlsson.
Herr Reåelius har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.