Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
1
N:o 16.
Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1897, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagförändring i syfte att
för utbekommande af visst slag utaf fordran handräckning
må kunna sökas omedelbart hos utmätningsman.
I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 6, anför herr T. Zetterstrand:
För kreditväsendets sunda utveckling vore det af synnerlig vigt, att
den exekutiva behandlingen af fordringar blefve i möjligaste måtto snabb
och enkel.
c Då emellertid vår nu gällande lagstiftning i detta hänseende syntes
motionären långt ifrån tidsenlig, ville motionären söka att korteligen påvisa
det väsentligaste missförhållande, som enligt hans förmenande vore rådande,
samt sättet, hvarpå detsamma lättast torde kunna afhjelpas.
För utbekommande af fordringar, grundande sig å skuldebref, god¬
kända räkningar eller andra klara fordringsbevis, kunde man, som känd!
vore, icke enligt nu gällande lagstiftning söka omedelbar handräckning hos
vederbörande utsökningsman (kronofogde eller stadsfogde), utan måste borgenär
dessförinnan, så framt han icke ville stämma gäldenären inför rätta, söka
honom hos öfverexekutor, d. v. s. å landet Konungens befallningshafvande
och i stad magistrat eller någon dess ledamot.
Med föranledande af exekutionssätenas ringa antal kunde dock en dylik
lagsökning emellanåt vara förenad med ganska stora besvär, hvarjemte lag¬
sökningen alltid, liksom rättegången, föranledde större eller mindre tidsutdrägt
samt rätt dryga kostnader, såsom kommissionärsarfvode, lösen för kommuni-
JJih. till Hiksd. Urat. 1897. 7 ISaml. 11 Häjt. (N:o 16.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
kationresolution och afgift för dess delgifvande samt utslagslösen, hvilka
samtliga kostnader finge förskjutas af borgenären, men i sista hand drabba
gäldenären.
Då nu en borgenär, hvars fordran härledde sig från inrop af lös¬
egendom å offentlig auktion, egde att på grund af auktionsprotokoll söka
omedelbar handräckning hos vederbörande utmätningsman, så ville det verk¬
ligen synas, som om den borgenär, hvilken till stöd för sin fordran hade att
åberopa ofvan antydda klara och af gäldenären undertecknade fordringsbevis,
så mycket hellre borde få komma i åtnjutande af likartad förmån och sålunda
kunna undvika rättegångs- eller lagsökningsproceduren.
Yrkande i denna rigtning framkom äfven vid behandlingen af nya
utsökningslagen under 1877 års riksmöte samt understöddes af en mängd
framstående personer från skilda läger inom Andra Kammaren; men som
deremot bland annat framhölls, att man ej på en gång borde vidtaga allt
för stora förändringar i de bestående förhållandena, samt att kronofogdarne
i saknad af juridisk underbyggnad ej ansågos besitta erforderliga qvalifika-
tioner för öfvertagande af denna del utaf öfverexekutorernas åligganden, föll
frågan efter en långvarig debatt mot allenast 6 rösters öfvervigt för den nu
gällande lagtexten.
Då under de 20 år, som sedan dess förflutit, en betydande ekonomisk
utveckling inom landet egt rum, samt alltjemt stegrade kraf på större skynd¬
samhet inom olika områden gjort sig gällande, borde tanken på en reform i
berörda hänseende hafva hunnit mogna, och då dertill komme, att till följd
af förändrade kompetensvilkor det stora flertalet utmätningsman numera torde
hafva aflagt juridisk examen, samt de öfriga genom mångårig tjenstutöfning
måste förutsättas vara väl skickade att behandla nu ifrågavarande, icke
synnerligen invecklade ärenden, torde tiden vara inne för en lagändring i
ofvan angifna rigtning.
Med föranledande häraf hemställer motionären,
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade hemställa om förslag
till lagförändring, syftande derhän, att för utbekommande af fordran, som är
till betalning förfallen och grundar sig på skuldebref eller annat skriftligt
fordringsbevis, må kunna sökas omedelbar handräckning hos vederbörande
utmätningsman.
Motionären har uti sitt förslag ej fullt tydligt angifva, i hvilken rigt¬
ning utmätningsman skulle tillerkännas ökad befogenhet att lemna omedelbar
handräckning för uttagande af fordran, som är till betalning förfallen och
Lagutskottets"* Utlåtande N:o 16.
8
grundar sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis. Då han
emellertid i sin hemställan användt uttrycket »handräckning», vill det synas
utskottet antagligt, att han haft för ögonen tvenne särskilda alternativ för
vinnande af motionens syfte.
Det ena skulle väl då vara, att lagsökning, jemlikt 12 § utsöknings-
lagen, finge göras hos utmätningsman i stället för hos de myndigheter, åt
hvilka öfverexekutors befogenhet nu är anförtrodd — härigenom skulle, såsom
motionären anser önskligt, exekutionssätenas antal i väsentlig mån ökas —;
det andra alternativet — som närmast synes hafva af motionären åsyftats —
vore att i fråga om utmätning likställa fordran, som är till betalning för¬
fallen och grundar sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, med
fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från inrop
af lös egendom och är till» betalning förfallen.
Såsom kändt, innehåller 55 § af gällande utsökningslag bestämmelse
derom, att för fordran af sist berörda art utmätning må ske, ändå att betal¬
ningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, såvida nemligen denne vid ut-
mätningstillfället utan jäf erkänner skulden.
Hvad först beträffar förslaget att åt utmätningsman tillerkänna öfver¬
exekutors befogenhet i lagsökningsmål, är detsamma, enligt utskottets mening
ej att tillråda. Dylika mål äro nemligen ingalunda alltid af den enkla be¬
skaffenhet, att. deras afgörande, utan fara för rättssäkerheten, skulle kunna
åt utmätningsmannen ombetros, särskildt vid det förhållandet att ännu många
utmätningsmål! icke äro jurister och derför icke kunna anses ega kompetens
att bedöma de mångskiftande spörsmål, som i lagsökningsärenden kräfva af¬
görande. Särskildt kunna svårigheter vara förenade med besluts fattande
öfver de invändningar, som af gäldenären kunna mot lagsökningen anföras
och af hvilka endast ett fåtal med nödvändighet föranleder ärendets hänvisande
till domstols pröfning. I öfrigt vill det synas utskottet, som om högst ringa
fördel skulle för borgenärer uppstå genom en sådan anordning som den förut¬
nämnda, då sjelfva proceduren för lagsökningsärendenas behandling väl fort¬
farande måste blifva densamma och kostnaderna alltså ej nämnvärdt minskas.
Äfven om någon besparing i tidsutdrägt skulle kunna på angifvet sätt åväga¬
bringas, hvilket likvisst är tvifvel underkastadt, torde ej för denna ringa
fördels vinnande en förändring af så genomgripande art som den ifrågasatta
böra vidtagas, dä som sagdt rättssäkerheten derigenom skulle kunna i väsentlig
män förringas.
Hvad sedermera angår det i motionen innefattade förslag att likställa
fordran enligt skriftligt fordringsbevis med fordran på grund af auktionsinrop,
vill utskottet till en början erinra, att förslag i sådant syfte redan tillförene
varit till Riksdagens pröfning hänskjutna. Lagutskottet, som vid dessa till¬
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
fållen — 1889 och 1890 års riksdagar — haft att i ämnet sig yttra, har
emellertid afstyrkt bifall till förslagen, hvilka jemväl blifvit af båda kamrarne
förkastade.
Då de af 1890 års lagutskott anförda skäl för dess afstyrkande hem¬
ställan synas väl egnade att ådagalägga förslagets olämplighet, har utskottet
ansett lämpligt att återerinra om desamma.
Efter att hafva omnämnt ifrågavarande förslags innebörd vara den,
att det särskilda, mera summariska utsökningsförfarande, hvilket är stadgadt
i fråga om fordran, som härleder sig från inrop å offentlig auktion, skulle erhålla
tillämplighet i afseende å hvarje fordran, som grundar sig på klar, till be¬
talning förfallen förbindelse, fortsätter utskottet:
»Att i så betydande mån utsträcka tillämpningen af nämnda summa¬
riska förfarande synes emellertid lagutskottet ur flere s}mpunkter mindre
tjenligt. I första rummet möter den betänklighet, att det i de fall, då så¬
dant förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen att pröfva,
huruvida den af sökanden företedda förbindelsen uppfyller de vilkor, som
enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar. Denna pröfning lärer
icke alltid vara så enkel, att densamma lämpligen kan öfverlemnas åt ut¬
mätningsmannen. Begår denne vid pröfningen ett misstag, kunna kostnader
förorsakas, som utan ett dylikt stadgande som det nu föreslagna aldrig
behöft ifrågakomma.
Vidare kan hela förfarandet, som ju skulle afse icke blott att skydda
gäldenären emot allt för stora lagsökningskostnader, utan ock att genom den
ökade snabbheten hindra honom från att undanskaffa sina tillgångar, helt
och hållet omintetgöras derigenom, att gäldenären vid utmätningstillfället
håller sig undan, så att något erkännande af skulden ej kan erhållas. Att
denna omständighet icke behöft tagas i betraktande vid utmätning af fordran
för auktionsinrop, torde hafva sin grund deri, att dylika fordringar vanligen
icke uppgå till sådana belopp, att gäldenären kan hafva något nämnvärdt
intresse af att hindra utmätningen. Helt annorlunda blir emellertid för¬
hållandet, då frågan gäller betydligare summor. Gäldenären kan då hafva
intresse att förekomma omedelbar utmätning, om han nemligen hyser för¬
hoppning att kunna inom den närmaste tiden anskaffa medel för att frivilligt
fullgöra förbindelsen. Han håller sig då undan, likasom i det fall att han
af andra skäl vill fördröja utmätningen, och fordringsegaren nödgas då an¬
lita det vanliga utsökningsförfarandet. Leder sedan detta till utmätning, så
måste, förutom kostnaden derför, äfven kostnaden för försöket att använda
omedelbar utmätning gäldas, hvarvid i fråga om sistnämnda kostnad tvekan
kan uppstå, huruvida den slutligen bör drabba fordringsegaren eller gälde-
Lagutskottets Utlåtande N:o 16. 5
nären. Den synes äfven kunna blifva rätt betydlig, om utmätningsmannen
har lång väg att tillryggalägga.
Erfarenheten har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen för¬
orsakas genom det ordinarie utsökningsförfarandet, ofta är till fördel för
både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen delgifvits gäldenären,
sporras nemligen denne genom den då tydliga och hotande faran för det
störande ingrepp i hans ekonomiska förhållanden, som utmätningen innebär,
till lifligare ansträngningar att anskaffa medel till en frivillig uppgörelse,
under det han kanske förut, i förhoppning att fordringsegaren icke skall
vilja göra sin rätt gällande på sådant sätt, endast låtit tiden gå, utan att
vidtaga någon allvarlig åtgärd för förbindelsens fullgörande. Den möjlighet,
som sålnnda för gäldenären förefinnes att undvika utmätning, skulle genom
det nu föreslagna förfarandet omintetgöras, då utmätningsmannen skulle utan
vidare förberedelse infinna sig hos gäldenären och verkställa utmätning,
hvilken jemväl skulle afse den, på sätt ofvan blifvit antydt, stundom icke
obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.
Härtill kommer, att den föreslagna lagändringen skulle öppna ett
vidsträckt fält för svikliga tillställningar till förfång för tredje man, i det
att genom öfverenskommelse mellan gäldenären och en utmätningssökande
förmånsrätt på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen beredas för
en fordran, som till och med kunde vara helt och hållet fingerad.»
Utskottet instämmer till fullo i nu anförda yttrande af 1890 års
lagutskott och får alltså, under åberopande dels deraf, dels af hvad utskottet
för egen del tillåtit sig att i förevarande ämne anföra, hemställa,
att Herr Zetterstrands ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 mars 1897.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Bih. till Riksd. Frot. 1897. 7 Sami. 11 Höft.
2
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
Reservation af herr P. G. Petersson.
Herr J. Anderson har begärt få antecknadt, att han till följd af
sjukdom icke inom utskottet deltagit i behandling af detta ärende.'
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.