RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1897. Första Kammaren. N:o 9.
Tisdagen den 2 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 23 nästlidne februari.
Anmäldes och bordlädes
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i anled¬
ning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och full-
mägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemen¬
samt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och riksbankshus;
bankoutskottets memorial n:o 3, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid åtskilliga afdelningskontor af riksbanken; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt motion om vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet.
Föredrogo3, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 27 i nästlidne månad bordlaga ärenden, nemligen stats¬
utskottets utlåtanden n:is 25—27, bevillningsutskottets betänkanden n:is
3 och 4 samt lagutskottets utlåtanden nås 13—15.
Fänta Kammarens Prot. 1897. N:o 9.
1
N:0 9.
2
Tisdagen den 2 Mars.
Herr Leman afgaf en motion, n:o 45, om ändring i gällande be¬
stämmelser angående handeln med vin och maltdrycker i stad.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ekströmer under
femton dagar från och med morgondagen.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst å föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.4 3 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 3 Mars.
3
N:o 9.
Onsdagen den 3 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 24 nästlidne februari.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till upprensning af Kalmar sund och
ombyggnad af Väddö kanal;
n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående stats¬
bidrag för utrotande af ollonborrar; och
n:o BO, angående väckt motion om förhöjning af lönen åt Riks¬
dagens justitieombudsman m. m.; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 16, i anledning af väckt motion om lagförändring i syfte att
för utbekommande af visst slag utaf fordran handräckning må kunna
sökas omedelbart hos utmätningsman; och
n:o 17, i anledning af kamrarnes återremiss af lagutskottets ut¬
låtande n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående patent
den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 §
i samma förordning.
Efter föredragning af herr Lemans under gårdagen bordlagda
motion, n:o 45, om ändring i gällande bestämmelser angående handeln
med vin och maltdrycker i stad, beslöt kammaren hänvisa denna
motion till sitt tilllälliga utskott n:o 1.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
följande nästlidne dag bordlagda ärenden, nemligen sammansatta stats-
och bankoutskottets utlåtande n:o 1, bankoutskottets memorial n:o 3
samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.
N:0 9.
4
Ifrågasatt tull
d superfosfat.
Onsdagen den 3 Mars.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 27
nästlidne februari och den 2 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik,
n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af den kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten Lida Hyddan
å Örebro stads 'område och
n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till staden Sundsvall af viss, statens jernvägar tillhörig mark,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 27 nästlidne februari och den 2 innevarande månad
bordlagda betänkande n:o 3, angående vissa ännu oafgjorda delar af
tullbevillningeu.
Punkten 1.
Herr af Buren: Som kammaren torde finna af detta betänkande,
har jag haft en annan mening inom bevillningsutskottet än dess flertal
och mot tullfrihet för superfosfat afgifvit min reservation. I bevillnings¬
utskottets afdelning stod jag alldeles ensam om denna min åsigt, men
i bevillningsutskottets plenum föll denna min mening med 14 röster
mot 5. Dervid är att märka, att 8 af dessa röster voro principiella
frihandelsröster. Då de inhemska näringarna i allmänhet fått en väl-
behöflig hjelp, så synes det mig både rättvist och billigt, att någon
hjelp äfven beredes superfosfatfabrikationen, som har att kämpa mot
en mycket våldsam utländsk konkurrens, så mycket våldsammare och
svårare för denna industri, som den har att med sina goda varor i
stor skala konkurrera med sådana, som äro underhaltiga. Eu sådan
undantagsställning kan icke försvaras, icke allenast derför, att denna
konkurrens förorsakar superfosfatfabrikationen förlust, utan äfven der¬
för, att jag vågar påstå, det vore i svenska jordbrukets eget intresse,
om denna lilla tullsats af 25 öre per 100 kilogram beviljades denna
fabrikation.
Det kan nemligen icke vara herrarne obekant, att klagomål från
landtbrukare framkommit, som bevisa, att de få köpa superfosfat och
gödningsämnen af mycket underhaltig, för att icke säga förfalskad,
beskaffenhet. Hvarifrån komma väl dessa förfalskade varor, om icke
från de utländska fabrikerna, som leverera sina dåliga varor till pris,
understigande hvad superfosfatfabrikerna här i Sverige kunna leverera
sina fullgoda varor till. I tidningspressen hafva varit synliga åtskilliga
varningar till jordbrukarne mot att skaffa sig sådana gödningsämnen.
Bland sådana har jag klippt ut en ur stockholmstidningen Aftonbladet
— som ju icke är någon beundrare af tullskydd — för den 16 februari
1897. Der säger denna tidning: “En mängd landtmän inom Småland
ha i år inköpt konstgjorda gödningsämnen. Detta är nog i och för
Onsdagen den 3 Mars.
5
N o 9.
sig godt och val. Beklagligt är dock, säger en smålandstidning, att
de gjort sina inköp hos en af de firmor, hvars underhaltiga varor äro
alltför väl kända, så att utbytet torde blifva ganska klent. Af detta
vill det synas, som om pressens varningar för underhaltiga gödnings¬
ämnen i stället för att förminska afsättningen af den förfalskade varan
utgjort en reklam för densamma."
Men om jag nu skulle antaga, att med denna lilla tull af 25 öre
per 100 kilogram varans pris skulle höjas med samma belopp —
hvilket jag för min del icke tror — finna herrarna mycket väl, åt¬
minstone de, som äro någorlunda hemma i jordbruksnäringen, att då
till ett tunnland jord användes en säck superfosfat, hvilket är detsamma
som 100 kilogram, gör det 25 öre per tunnland; och vågar jag påstå,
att behållningen af att få denna fullgoda vara till 25 öre högre pris
per tunnland blir mycket större, än behållningen skulle blifva, om man
skulle taga en vara, som är 25 öre billigare, men underhaltig. Det är
sålunda efter mitt förmenande af vigt för den svenska jordbruksnäringen
att verkligen skydda denna inhemska industri, som är för densamma
af stor betydelse, och det är icke, såsom utskottet här säger, att det
skulle skada jordbruket, om priset å ett för detsamma nyttigt och
mycket användt ämne förhöjdes genom tull. Detta skäl anser jag mig
nu hafva till fullo vederlagt.
Det andra skälet, som utskottet här förebringar, är, att det skulle
vara svårt att vid tullbehandling skilja dessa superfosfater från andra
gödningsämnen. Det har varit mig synnerligen angeläget att söka
bemöta detta bevillningsutskottets skäl, emedan det fans röster, som
endast och allenast till följd häraf icke kunde biträda min åsigt; men
som jag icke är fackman, måste jag förskaffa mig upplysning från
fackmän, huruvida detta skäl är rigtigt och befogadt eller icke. Jag
har sålunda i bevillningsutskottet visat åtskilliga prof på gödnings¬
ämnen, och dessa gåfvo tydligt till känna — jag vädjar till mina kam¬
rater inom utskottet — att man med blotta ögat kunde se, hvilket
var superfosfat och hvilket var att hänföra till andra gödningsämnen.
Men jag åtnöjde mig icke dermed, utan jag begärde och erhöll
af kompetent person, af handelskemisten i Stockholm, följande intyg:
“superfosfat kan på grund af sitt förhållande till vatten, vattenlös¬
ningens sura reaktion samt halt, vattenlöslig fosforsyra, som lätt påvisas
med t. ex. molybdenvätska, utan vidare fackkunskap och utan svårighet
skiljas från andra i handeln förekommande artificiella gödningsämnen.
Stockholm den 20 februari 1897. John Bandin, handelskemist i Stock¬
holm."
Äfven har jag förskaffat mig från en tekniskt bildad person —
hvilket för mig var af vigt, då vi numera sakna den enda tekniskt
bildade person, vi förut hade i utskottet, nemligen herr Almström,
hvilket jag för min del djupt beklagar — följande yttrande: “Man
tager eu knifsudd af varan i flata handen, häller på några droppar
vatten och doppar deri eu remsa blått lakmuspupper. År då varan
superfosfat, färgas papperet rödt, hvilket icke sker med andra göd¬
ningsämnen. Ett annat också mycket lätt utförbart prof består uti
att i ett profrör hälla litet vatten på eu knifsudd af varan, omskaka,
Ifrågasatt tull
å superfosfat.
(Forts.)
N:o 9.
6
Onsdagen den 3 Mars.
Ifrågasatt tull låta slammet sätta sig till bottnen, hälla lösningen genom ett filtrum i
ä ffortsf”*' 6tt anna^ Pr°frör samt dertill sätta s. k. molybdenvätska, då en stark
or bl gul fällning uppstår, om varan utgjordes af superfosfat, men i annat
fäll icke." Jag tror mig således hafva fullkomligt vederlagt detta af
utskottet anförda skäl för afslag på ifrågavarande motion. Är det
sålunda af vigt för svenska jordbruket att få en fullgod vara, måste
det också vara af vigt för jordbruksnäringen, att superfosfatfabrikationen
eger bestånd, ty det kan icke tänkas, att en fabrikation skall fort¬
sätta sin verksamhet, som år efter år går med förlust; och följden blir
naturligtvis den, att om den nedlägges, komma ju de utländska till¬
verkningarna att helt och hållet beherska den svenska marknaden
och äfven bestämma det pris, som jordbrukarne för detta superfosfat
måste betala. Jag har äfven för att så mycket bättre få reda på
förhållandena afgifvit till superfosfatfabriken i Stockholm åtskilliga
frågor och anhållit att derpå få svar. Den första frågan, jag afgifvit,
lyder sålunda: huru stor är förbrukningen af superfosfat i landet, hvar¬
ifrån tagas råämnena och hvilka äro de? Derpå har nu superfosfat¬
fabriken i Stockholm svarat: “den inhemska är för år 50 å 6J,000
tons och importen c:a 14,000 tons. Förbrukningen sålunda 65 å
75,000 tons. Råämne: fosfat, kommande till största delen från Florida
i Norra Amerika samt från Algeriet." Nu är det att hoppas, att
detta råämne skall kunna hemtas från de kolossala tillgångar på apatit,
som finnas i Norrland. Hvilken fördelaktig och vigtig sak detta skulle
vara för den svenska industrien behöfver jag icke för denna ärade
kammare påvisa.
Den andra frågan, som jag framstälde till superfosfatfabriken, var:
“hvad är priset på superfosfat?" Svaret lyder: “20 procent superfosfat,
svenska fabrikernas, kronor 6 pr 100 kilogram i stora partier med
några procents förhöjning vid små partier och detalj försäljning. Från
utlandet erbjuds vara till 5:40 å 5:60 pr. 100 kilogram.“ Häraf
torde man finna, att den föreslagna superfosfattullen är mer än väl¬
behörig.
Den tredje frågan var: “lemnar fabrikationen af superfosfat vinst
eller förlust?"
Svaret lyder: “vår tillverkning har under de båda senaste åren gått
med förlust; 1895 förlorade vi på vår gödningsämne- och foderämnes-
affär 123,601:47 kronor; 1896 var förlusten 52,565: 6 3 kronor. Dervid
är att märka, att foderämnesaffären 1895 äfven gick med någon för¬
lust, men deremot under 1896 med en rätt god vinst till följd af en
ovanligt gynsam konjunktur på hösten. Att bolaget det oaktadt haft
en liten vinst på hela sin rörelse, så att en utdelning kunnat lemnas
aktieegarne, beror derpå, att det har en stor fabrik för tillverkning
af klorsyradt kali på elektrolytisk väg, som täckt förlusten på gödnings-
ämnesaflären och dessutom lemnat ett öfverskott.* Jag har dessutom
funnit af en annan tidningsuppsats, nemligen i Nya Dagligt Allehanda
för några dagar sedan, att “förhållandena äro, kort sagdt, sådana, att
utan detta skydd den svenska superfosfatindustrien efter all sannolik¬
het är dömd till undergång. Utlandets superfosfatfabriker sälja nem¬
ligen i Sverige, der de vilja hafva öppen marknad för öfverskottet af
7
N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
sin tillverkning, till pris, som till ock med understiger tillverknings- ifrågasatt tull
värdet, under det de i eget land genom konventioner sins emellan hålla :l
ett betydligt högre pris. Konkurrensen från utlandet är sålunda helt
enkelt ruinerande för den svenska superfosfatindustrien. Det är följ¬
aktligen uppenbarligen en orättvisa att vägra den det skydd, andra
näringar erhålla."
Den fjerde frågan, jag framstälde till nämnde bolag, lydde: “huru
många arbetare äro sysselsatta med fabrikationen af superfosfat och
huru många personer hafva deraf sin försörjning?" Svaret lyder så¬
lunda: “Att döma af förhållandena vid våra egna fabriker, sysselsättas
vid landets superfosfatfabriker 6 å 700 arbetare, hvartill komma inge-
niörer, kontorsbiträden etc., som torde uppgå till ett hundratal. Som
flertalet af arbetarne äro gifta, torde man kunna beräkna, att för närvarande
omkring 3,000 personer hafvasin försörjning genom dessa fabriker. “Det
är ju alldeles klart, att denna arbetspersonal kommer att mångdubblas,
för den händelse råämnena komma att tagas från vårt eget land.
Slutligen har utskottet i afseende på kontrollen sagt, att det för¬
väntar en kontroll på denna superfosfat, hvilket skulle vara en orsak
att icke bevilja tullsatsen, emedan, enligt hvad utskottet förmenar,
införseln af underhaltig vara då möjligen skulle blifva undanröjd. Så¬
lunda är utskottet sjelft icke fullt säkert på att denna fara för för¬
falskade varor blir genom den förväntade kontrollen undanröjd.
För min del är jag aldeles öfvertygad, att den kontroll, som bör
ske, bör göras vid fabrikerna sjelfva för att den skall blifva effektiv,
och efter mitt förmenande skulle det vara bäst och nyttigast, om hela
tillverkningen af detta gödningsämne gjordes inom landet. Och man
behöfver icke befara, att priset derför kommer att höjas, ty det finnes
4 sådana bolag i landet, som komme att täfla med hvarandra.
Jag tror mig nu hafva bemött alla skäl, som utskottet anfört för
denna tullfrihet.
Till sist ber jag att få säga några ord med anledning deraf, att
man förebrått mig, att jag skulle vilja hafva tullar för tullarnes egen
skull. Jag ber att på det bestämdaste få tillbakavisa dessa beskyll¬
ningar. 1 denna fråga likasom i alla tullfrågor är min ståndpunkt den,
— och jag ber att få framhålla ännu en gång, såsom jag gjort många
gånger förut — att det svenska arbetet behöfver skydd gent emot en
öfvermägtig utländsk konkurrens, icke derför att producenterna skola
få högre pris för sin vara på konsumenternas bekostnad, utan derför
att arbetsförtjensten och arbetsvinsten för allt, som kan produceras
inom vårt land, skall tillfalla den svenska arbetaren, och jag hyser den
förhoppningen, att våra svenska arbetare, hvad de amerikanske arbe¬
tarne redan länge insett, snart skola komma under fund med, hvarest
de hafva att söka och hvarest de hafva att finna sina bästa vänner.
Ilerr grefve och talman, jag anhåller om bifall till min och fri¬
herre Ivlingspors reservation.
Herr Stephens: Såsom hufvudsakliga anledningar, hvarför jord¬
bruket nu skulle betungas med en beskattning å ett af dess vigtigaste
råämnen, framhåller man, att do svenska superfosfatfabrikerna icke skulle
N:0 9.
8
Onsdagen den 3 Mars.
Ifrågasatt tull kunna konkurrera med de utländska, samt att genom åsättande af
“ flFortfu) t“11. pä suPerfosfat förfalskningar af detta gödningsämne skulle undan-
rödjas. Jag anhåller att då få litet närmare granska dessa tvenne skäl.
Med hänsyn dertill, att superfosfatfabrikerna erhålla sin råvara
från Södra Amerika, blir kostnaden ungefär densamma, antingen denna
vara levereras i belgiska, tyska, engelska eller svenska hamnar. Frakt-
skilnaden kan icke vara af någon större betydenhet, arbetet, som sedan
pålägges varan, är ringa, och jag kan således för min del icke förstå
annat, än att man sköter sig illa här i landet, då man icke kan kon¬
kurrera med de utländska fabrikerna. Men förutom superfosfatfabrika-
tionen drifva våra fabriker äfven en annan rörelse. Den består dels
uti att fabricera andra kemiska ämnen, bland annat och förnämligast
svafvelsyra, samt att diäfva handelsrörelse i stor skala, icke minst med
superfosfat.
Det synes mig dock besynnerligt, att, om det lönar sig att från
utlandet importera och sälja en vara, fabrikationen af densamma inom
landet, hvilken i allt väsentligt med afseende på produktionsvilkoren är
likstäld med utlandets, icke skall kunna drifvas med förtjenst.
Hvad nu beträffar frågan, huruvida genom åsättande af den nu
ifrågavarande tullen faran för jordbruket att få förfalskade gödnings¬
ämnen skulle kunna undanrödjas, kan jag icke heller finna, att en
dylik fördel skulle vinnas. Superfosfatfabrikerna handla i stor skala
med importeradt superfosfat. Det är således alls ingen garanti för att
man erhåller svenskt fabrikat, då man köper från svenska fabriker;
det kan likaväl vara utländskt. Å andra sidan må herrarne icke tro,
att de utländska jordbrukarne icke äro så vakna, att de förbise möjlig¬
heten af förekommande förfalskningar och söka skydda sig mot de¬
samma; och konkurrensen utomlands är så stor, att en vara, som icke
vore fullgod, aldrig kan påräkna någon större afsättning. Jag tror
derför icke någon fara föreligger för att vi från de utländska fabri¬
kerna icke skulle kunna få lika goda varor som från de inhemska.
Vidare hafva de svenska fabrikerna en ganska god förtjenst, derigenom
att vissa andra af deras fabrikat, hufvudsakligen svafvelsyra, hvaraf
förbrukningen till andra ändamål förutom till superfosfatfabrikationen
är ganska betydlig, äro belagda med tull.
Så vidt jag kan bedöma frågan, kan jag icke finna anledningen,
hvarför jordbruket, den näring, som står sig sämst, skulle beskattas
för att gynna en industri, som, så vidt jag har mig bekant, visst icke
har det så klent stäldt med sina affärer.
Jag får derför yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ljungberg: Till den ganska fullständiga redogörelse för den
fråga, som nu föreligger, hvilken herr Buren lemnat, torde jag icke
behöfva lägga många ord.
Tvenne hufvudsakliga anmärkningar hafva rigtats mot den af mig
väckta motionen, nemligen att jordbrukarne icke riskerade att, såsom
det nu vore stäldt, erhålla dåliga varor, samt att icke någon fara före-
låge för den inhemska superfosfatindustrien. Hvad nu beträffar denna
varas dåliga beskaffenhet, hafva klagomålen deröfver förekommit så
9
N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
länge, att förhållandet dermed numera borde vara erkändt af hvar Ifrågasatt tull
man, och hvad den siste talaren yttrade i motsatt rigtning vederlägges ° ^rts.)a'
alldeles deraf, att han medgaf behofvet af den kontroll, hvarom man
talat på senare tider, hvilken kontroll kanske likväl icke blir bättre
än den, som påbjöds i afseende å margarin, men blott tilllämpades
för inhemsk vara.
Hvad beträffar faran för den svenska superfosfatindustrien, så är
det väl bekant, att de nuvarande få fabrikerna icke hafva att motse
någon framtid såsom sådana med den nuvarande konkurrensen. De
hafva sökt att sträfva sig fram genom att förbinda sin verksamhet med
annan rörelse, men om de icke få skydd emot den utländska konkur¬
rensen, är det alldeles påtagligt — åtminstone påstås det med säker¬
het, att så är förhållandet — att de icke skola kunna fortsätta super-
fosfattillverkningen. Het är väl bekant, att svenska varor i allmänhet
och specielt i detta fall äro mer ärliga och pålitliga, och att man icke
behöfde befara någon stegring i priset, derför borgar den omständig¬
heten, att det blefve större verksamhet för de inhemska fabrikerna
samt större täflan dem emellan. Att faran för dessa är öfverhängande,
synes deraf, att, enligt fullt säker uppgift och äfven ett mig förevisadt
bref, några utländska fabrikanter hotat att, om man icke vill bereda
dem afsättning för en tredjedel eller åtminstone en fjerdedel af hvad
här i landet erfordras, komma att börja en förkrossande konkurrens
med våra fabriker och kasta hit en massa superfosfat, att säljas till
nedsatt pris, för hvilket ändamål de hafva en million francs till sitt
förfogande.
Man bör således väl betänka, att något måste göras; den tull,
som föreslås, 25 öre per 100 kilogram, är i sjelfva verket alldeles för
ringa, men den skulle i någon mån hämma införseln. Och att den
icke komme att verka betungande på jordbruket, derför garanterar
den ökade täflan, som utan tvifvel komme att uppstå mellan våra
egna fabriker, när de Ange, med något hopp om framgång, fritt ut¬
veckla sig. Jag finner det således alldeles nödvändigt, att åtminstone
något göres för att stäfva den fara, som hotar, och den skada, som
nu tillfogas landets jordbrukare, och jag ber derför att få yrka bifall
till motionen.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talman¬
nen jemlikt de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare
derpå att kammaren skulle, med utslag å utskottets hemställan, bi¬
falla den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig
finna den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Hen, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 1
af sitt betänkande n:o 3, röstar
Ja;
N:o 9, 10 Onsdagen den 3 Mars.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—53;
Nej—52.
Punkt en 2.
Förhöjning af Mom. a).
tullen ä sul-
Herr Almgren, Oscar: Vid förra riksdagen var jag i tillfälle
att meddela några siffror, då ännu icke i tryck tillgängliga, som jag
erhållit i kommerskollegium, och hvilka utvisade, att garfverinäringen
under år 1894 gjort ett ganska väsentligt uppsving, Jag är nu lika¬
ledes i tillfälle att genom några siffror för år 1895, som icke före¬
komma i bevillningsutskottets utlåtande, men dock äro fullkomligt på¬
litliga, emedan de äro tillgängliga i kommerskollegium, för år 1895
påvisa ett ännu större uppsving inom denna näring. Jag skall bedja
få anföra siflrorna för de tre sista åren, detta särskildt derför, att vid
förra riksdagen genmältes, att ett enda års erfarenhet icke borde få gälla
såsom ett bevis. Man har nu tillgång till uppgifter för 3 år, som visa
en oafbruten stegring inom garfverinäringen. Tillverkningen utgjorde år
1893 5,509,668 kronor och utvisade redan då en ringa ökning sedan 1892.
1894 uppgick den till 6,030,460 och 1895 till 6,823,707 kronor, således
under 1895 en stegring af icke mindre än 800,000 kronor. Samtidigt
har arbetarnes antal stigit; det var 1893 1,764, 1894 1,859 och 1895
1,923. Kan man under sådana förhållanden säga, att garfverinäringen
lider under betryck? Under tre år efter hvarandra kan man påvisa en
oafbruten stegring icke blott af tillverkningen, utan äfven i arbetarnes
antal. Dertill kommer, att under sista året i gång varande fabriker
visa en, om ock ej så ansenlig, tillväxt, nemligen från 566 1894 till
575 1895. Antalet hästkrafter har också något ökats.
Nu vet jag väl, att man kommer att svara mig: ja, men importen
har äfven ökats i oerhörd grad. Med afseende på importen är jag
äfven i tillfälle att kunna meddela några ganska betecknande siffror.
Dessa äro visserligen ännu icke officiella, men jag tror mig emellertid
kunna svara för dem; de äro mig meddelade från tillförlitligt håll.
Importen under 1895 af sulläder, bindsulläder och läder, andra slag,
utgjorde tillsammans 3,416,000 kilogram. För 1896 är motsvarande
siffra endast 3,389,000, således mindre än för 1895. Här kan man
med skäl säga, att reflexionerna göra sig sjelfva. Jag vill derför icke
upprepa de skäl, som under föregående 3 å 4 riksdagar framhållits
emot lädertullens höjande. Frågan är, kan man säga, till fullo ut-
Onsdagen den 3 Mars. 11 N;o 9.
debatterad. Jag inskränker mig således till att hänvisa till de nu upp- Förhöjning af
lästa siffrorna och ber att få yrka afslag på utskottets och bifall till m/m.
den af Andra Kammarens reservanter gjorda hemställan. (Forts.)
Herr Philipson: Jag skall med mycket nöje instämma i de ord,
hvilka den siste talaren yttrade, innan han slutade sitt anförande,
nemligen att denna fråga om förhöjning af tullen å läder, hudar och
skinn, oberedda och beredda, är så genomdebatterad i Riksdagen och
i synnerhet i denna kammare, att väl icke mycket återstår att säga.
Jag hade nog derför äfven tänkt mig att kunna inskränka mig till
att helt enkelt, utan att ingå i någon debatt om denna förhöjda tull¬
sats lämplighet, begära bifall till utskottets hemställan och skulle nog
dertill inskränkt mig, för så vidt icke den siste talaren a nyo ingått uti
bedömande af det berättigade eller mindre berättigade uti begärd för¬
höjning i tullsatsen. Jag tillåter mig då få nämna, det jag fruktar,
att hans uppfattning af garfverinäringens tillstånd i vårt land icke är
den rätta. Under det att under de senare åren, och jag dristar mig
att säga tack vare det nya tullsystemet, alla eller de allra flesta nä¬
ringar utvecklats, blomstrat, förstorats och genom sin afkastning lemnat
sina idkare, sina skötare en fullgod vinst, en ersättning för deras möda,
deras risker och omtanke, så finnes från denna regel ett sorgligt undan¬
tag. Eu gren af våra näringar, af vår industri, nemligen garfverinärin-
gen, befinner sig i en sannerligen högst betryckt ställning. Oaktadt
denna näring icke försämrat det värdefulla i sina tillverkningars be¬
skaffenhet, utan dertill förbättrat sina arbetsmetoder, ej heller derför
att köpförmågau hos dess konsumenter minskats — den har tvärtom
ökats — så har dock det blifvit ett faktum, som icke kan förnekas, att
fördelarne för idkare af denna gren af näringarna i vårt land minskats
år från år. Beviset härpå ligger nära till hands att påvisa uti de ofta
förekommande konkurserna, uti det upphörande af garfverifabriker,
hvilket allt till stor del åstadkommits genom eu öfvermägtig utländsk
konkurrens. Är det då för mycket, frågar man, om Riksdagen, sedan
denna näringsidkare under de senaste åren oupphörligt framkommit till
Riksdagen med petitioner om en tullsats, som dock måste anses vara
måttlig, är det då för mycket, säger jag, om nu efter 4, 5, 6 års
förlopp Riksdagen lyssnar till dessa efter mitt förmenande berättigade
fordringar? Jag tror det icke! Det är naturligt, att siffror, såsom äfven
den siste talaren det gjorde, kunna grupperas så, att man vid samman¬
ställningen af dem kan komma till olika åsigt mot om de uppstälts
på annat sätt. Men det kan icke förnekas, att äfven de siffror, som
han anförde och hvilka af reservanterna blifvit delvis omnämnda, efter
mitt förmenande ingalunda bevisa, att — under en tid, då afsättningen
af alla andra fabriksalster förstorats så betydligt, att man utan öfver¬
drift kan säga, att denna afsättning, jemförd med den för 8, 9, 10 år
sedan, har, om icke fördubblats, så dock ökats med halfva dess belopp
garfverinäringen deremot icke har gått tillbaka. Denna näring är tyd¬
ligen på tillbakagående, och om man också konstaterar, att importen
under 189G minskats mot importen 1895, skall jag bedja få lemna
den upplysningen, att importen 1895 berodde på något helt annat än
N:o 9. 12 Onsdagen den 3 Mars.
Förhöjning af endast behof. Den berodde på spekulation. Man befarade en stegring
Mtfer m *rn priset på läder och hudar i Amerika, såsom också inträffade, och
(Forts.) man befarade, att tullen vid 1896 års riksdag skulle höjas på hudar
och skinn. Detta var, enligt mitt förmenande, anledningen till den
ökade importen 1895 mot 1896. Huru som helst, lär väl ingen kunna
förneka, att garfverinäringen lider under ett svårt betryck; och då ett
minskande af detta betryck genom åsättande af en så lindrig tullsats
som den föreslagna icke kommer att hårdt drabba den konsumerande
allmänheten, hoppas jag, att denna kammare nu liksom vid föregående
riksdagar skall godkänna utskottets hemställan, hvartill jag beder att
få yrka bifall.
Herr Fagerholm: Endast några få ord. En talare på stock¬
holmsbänken har sagt, att garfverinäringen gått framåt på senare tid.
Jag vill då lemna en upplysning från bevillningsutskottets utlåtande,
der det står, att 1871 infördes vissa lädervaror från utlandet för
1,800,000 kronor, men 1895 infördes för 9,600,000 kronor. 1871 var jag
i tillfälle att bedöma garfverinäringens tillstånd, ty jag var då sjelf
garfvare. Då kunde man på garfveriyrket förtjena ganska bra, men
nu för tiden lär det vara nästan omöjligt. Hvad sullädersfabrikationen
beträffar, är införseln 5|- gånger större än tillverkningen inom landet.
Jag har blott velat säga detta, och yrkar bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de yrkan¬
den, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till utskottets
i afseende å föreliggande moment gjorda hemställan samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla mom.
a) i den af herr Collander m. fl. vid förevarande punkt afgifna reser¬
vation; och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom- b).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Tull å tackjern Punkten 4.
m. m.
Herr Dahlberg: Jag hade förlidet år anledning att utförligt
inlåta mig på ifrågavarande ämne, och mitt anförande skall derför
blifva mycket kort. Jag vill endast inlägga en gensaga mot utskottets
argumentering. Utskottet säger: ‘‘Då, under sådana omständigheter,
införseln hållit sig vid ungefärligen samma storlek eller åtminstone
icke väsentligen ökats, synes det utskottet häraf framgå, att inne¬
liggande stora förråd af tackjern blifvit använda och att tullen följakt-
Onsdagen den 3 Mars. 13 N:0 9.
ligen verkat ett icke obetydligt uppsving för gjutjernstillverkningen, Tullå tackjern
hvilket, under förutsättning af tullens återinförande, sannolikt kommer
att fortfara." Bör min del är jag af den åsigt, att utskottet bär
begått ett fullständigt felslut. Det är en sanning, att lagren blifvit
betydligt minskade. Men en lika obestridlig sanning synes mig vara,
att detta har sitt ursprung i det uppsving, som affärslifvet i allmänhet
tagit. Då, efter min åsigt, reservanterna hafva fullgoda skäl för sitt
afstyrkande af tullens åsättande, skall jag för min del, då jag, såsom
förut nämndt, förra året hade tillfälle att utförligt redogöra för de
skäl, hvarför enligt mitt förmenande, just för den svenska bruksindu-
striens intressen, en sådan tull icke bör återinföras, inskränka mig
till att yrka afslag på utskottets framställning och bifall till reservan¬
ternas.
Herr Stephens: Som jag vid flera föregående tillfällen och senast
vid sistlidne riksdag i denna kammare yttrat mig i förevarande fråga,
skulle jag kunna inskränka mig till hvad jag då anförde; men då jag
anser frågan vara af vigt, skall jag något uppehålla mig vid densamma.
Det har både från reservanternas sida och af den föregående
talaren framhållits skäl, hvarför någon tackjernstull icke skulle vara
behöflig, utan kanske snarare skadlig. Jag skall nu litet närmare skär¬
skåda dessa påståenden och försöka gendrifva desamma.
B^öregående år visade jag, att sedan tullen på tackjern åsattes
1892, hade tillverkningen af gjutjern här i landet i det närmaste för¬
dubblats, och efter denna tid har ingen förändring skett. Men det
är en suk, som jag vid sistlidne riksdag icke omnämnde, och det är,
att gjuterierna och de mekaniska verkstäderna, hvilka väl äro ett af
de intressen, som åstadkommit tackjernstullens borttagande, fingo sam¬
tidigt med tackjernstullens åsättande dels ökad tull på gjutgods och
dels 10 procent tull på maskiner och redskap. Således hafva dessa
industrier fått full ersättning för denna tackjernstull och höra för den
skull icke missunna jerntillverkarne något skydd för sin industri.
Hufvudsakliga anledningen, hvarför tackjernstullen vid förra årets
riksdag afslogs, förmodar jag var hänsyn till melianrikslagen. Man
ville då på Sveriges bekostnad gå Norge till mötes genom att borttaga
ett hinder, som man ansåg låg i vägen för åstadkommande af eu ny
mellanrikslag. Då denna mellanrikslagsfråga numera är undanröjd,
anser jag, att dermed ett af de största hindren för tackjernstullens
återinförande är borta; men sedan sistlidne riksdag hafva äfven till¬
kommit ett par förhållanden, som kunna inverka på denna fråga och
som jag derför vill omnämna. 1 Österrike har man nemligen förra
året uppfunnit en ny metod, hvarigenom man af grått kiselhaltigt och
fosförhaltigt tackjern, d. v. s. sådant tackjern, som införes till våra
gjuterier, kan frambringas ett utmärkt stål och smidesjern. Jag har i
denna fråga för ett par månader sedan fått en skrifvelse från Mr Gil-
christ i London, den person, som tillsammans med Mr Ihomas upp¬
fann den s. k. Thomas-Gilchrist-basiska metoden, den metod, som
möjliggjorde användningen af fosforhaltig malm och hvilken metod man
har att tacka för att vår förut värdelösa jernmalm nu i stor skala
N;0 9. 14 Onsdagen den 3 Mars.
Tull ä tackjern exporteras. Denna person skrifver, att han väntade sig mycket af den
(Forts.) B7a uPPfinr)iDgen) hvars tillämpning han personligen öfvervar i Öster¬
rike, och man antager, att den kommer på ett ingripande sätt att
inverka på jernhandteriugen. Vidare har i Amerika tackjärnstillverk¬
ningen utvecklat sig i en sådan grad, att man derstädes tillverkar be¬
tydligt mera tackjern, än landet behöfver, hvarför man nu har planer
att kasta sin ötverproduktion in på den europeiska marknaden och
der sälja den till nästan hvilket pris som helst.
Skulle nu dessa förhållanden, som jag omnämnt, realiseras, kommer
det att blifva en mycket lönande affär här i landet att använda ut¬
ländskt tackjern äfven för smidesjern och stålproduktion. Vi hafva
således att emotse ett stort tillflöde af utländskt tackjern, såvida vi
icke i tid vidtaga någon åtgärd för att hämma detsamma; och den
enda åtgärd, som jag för min del tror skulle vara effektiv, vore, att
vi finge en verkligt verksam tull. Den nu föreslagna tullen är för
låg för att vara verksam, men då jag hellre ser, att vi fä någon tull
än ingen, beder jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Åkerman: Det är ledsamt att i eu ren partifräga äfven i
år få lof att uppträda mot det parti, jag har äran tillhöra, men då
en tystlåtenhet från min sida möjligen kunde uppfattas såsom ett
tecken, att jag sedan i fjor ändrat åsigt rörande tackjernstullens be¬
tydelse för vårt land, har jag trott mig pligtig upplysa, att jag lika
väl nu som då anser en tackjernstull för Sverige vara till mera skada
än gagn. Den är till skada för våra gjuterier, i det att den betungar
dem med en årlig omkostnad af omkring 270,000 kronor, och den är
till intet eller åtminstone endast högst ringa gagn för våra tackjerns-
tillverkare, ty priset på svenskt tackjern beror på helt andra om¬
ständigheter, än huruvida en tull af 80 öre i Sverige förefinnes eller
icke. Utskottet har redan anmärkt, och denna åsigt tyckes delas af
många i denna kammare, att våra gjuterier och mekaniska verkstäder
genom den tull, de fått sig tillerkänd på gjutgods, hafva full kom¬
pensation för tackjernstullen. Af allt, som i denna fråga framkommit,
beklagar jag emellertid såsom protektionist intet så mycket, som att
utskottet berört denna sak och dervid liksom antydt, att dessa indu¬
strier skulle, om tackjernstullen uteblir, hafva en för hög tull på sina
produkter. Jag delar icke denna åsigt; och äfven om någon liten
jemkning utan allt för stor olägenhet möjligen skulle kunna ske, vore
en sådan utan betydelse för konsumenterna, emedan vi numera hafva
tillräckligt många gjuterier, för att prisen på deras produkter icke
skola blifva högre, än som erfordras för att de skola kunna reda sig.
Konkurrensen mellan landets egna gjutgodstillverkare är, med andra
ord, redan så stor, att det för konsumenterna ingenting betyder, äfven
om tullen å gjutgods skulle vara en smula för högt tilltagen.
Den siste talaren har framhållit åtskilligt, som efter hans för¬
menande skulle tala för att en tackjernstull nu skulle hafva större
betydelse än i fjor. Så omnämnde han, att en ny metod uppfunnits,
hvarigenom det skulle blifva möjligt att af fosforhaltigt tackjern fram-
15
N o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
ställa ett godt stål. Konsten att af fosforförande tackjern framställa Tull å tackjern
fosforfattigt jern är emellertid icke ny, ty det är snart tjugu år, sedan
patentet på de basiska bessemer- och martinmetoderna uttogs, och
den österrikiska uppfinning, som min ärade vän på jöuköpingsbänken
nyss afsåg, är endast en obetydlig modifikation af den basiska martin-
metoden, i det att samma process, som förut ända till slutet utförts
i en och samma ugn, enligt det nya arbetssättet uppdelas på två martin-
ugnar. Då likväl denna kammare svårligen kan anses såsom lämpligt
forum för tekniska frågor, vill jag ej här närmare inlåta mig på ifråga¬
varande spörsmål, utan inskränker mig till att kort och godt bestrida,
att berörda österrikiska uppfinning i ringaste mån gör någon skilnad
i Sveriges behof af tackjernstull i år mot i fjor.
Samme talare nämnde vidare, att, sedan tackjernstullfrågan i fjor
förevar i Riksdagen, amerikanskt tackjern börjat tynga på den euro¬
peiska marknaden, i det att sådant i stora mängder der afyttras till,
snart sagdt, hvad pris som helst. Förhållandet är visserligen, att några
tiotusental ton tackjern från sydstaterna under sistlidna års höst ut¬
förts till Europa, men visst icke till lägre pris, än som nätt och jemt
behöfts för att det skulle kunna finna köpare i Europa, och detta för¬
hållande beror helt enkelt derpå, att, som bekant, jernkonjuukturerna i
Europa under de båda sista åren varit ganska goda, under det att
Förenta staterna deremot lidit af ett svårt betryck, som, hvad jern-
handteringen beträffar, särskildt gjort sig gällande under senare hälften
af 1896. Men när tackjernsprisen i Europa på grund af förbättrade
konjunkturer stigit, under det att desamma i Amerika tvärt om fallit,
är det ju icke så underligt, om man under en sådan period kan sända
något tackjern i eu motsatt rigtning mot hvad vanligen är händelsen.
Det är emellertid endast några tiotusental ton eller en i förhållande
till Europas tackjernstillverkniugsbelopp så godt som försvinnande qvan¬
titet, som frågan gäller, och den amerikanska tackjerusexporten kan
alls icke sägas hafva utöfvat något märkbart inflytande på tackjerns¬
prisen i Europa. Så snart konjunkturerna i Förenta staterna hunnit
sä förbättras, att tackjernsprisen der åter blifva någorlunda ordinära,
kommer deras jernexport till Europa att af sig sjelf upphöra, och när
tillika en försämring i Europas konjunkturer inträffar, så blir nog
Amerika å nyo afnämare af europeiskt tackjern, om ock i aftagande
mängd till följd af jernhandteringens enorma utveckling i Förenta
staterna.
Den siste talaren åberopade äfven sitt i fjor lemnade meddelande
om att gjuttackjernstillverkningen här i landet från och med 1892
skulle hafva fördubblats. När han i fjor framkastade detta påstående,
väckte detsamma min synnerliga förvåning, då mina egna studier åt
vår statistik icke ledt till samma resultat, men som jag icke genast
hade tillgång till nödiga material för att tillse, huru sig med saken
rätteligen förhöll, kunde jag då icke bestrida det gjorda påståendet.
Nu är jag deremot i tillfälle att göra det, och alltsamman beror derpå,
att talaren med hvarandra jemfört alldeles olika saker. Det är först
från och med 1892, som vi hafva någon statistisk redogörelse för huru
mycket gjuttackjern, som i Sverige framställe;-;, och den siffra för mot-
N:o 9. 16 Onsdagen den 3 Mars.
Tull å tackjern svarande tillverkning före sagda år, hvarmed min ärade vän på jön-
(Forts.) köpingsbänken gjort sin jemförelse, är den af öfverdirektör Styffe för
åren 1884—1888 till föga mer än 9,000 ton i tullkomiten gjorda upp¬
skattning af det inom landet till gjutgods använda svenska tackjernet.
I denna Styffes siffra ingick emellertid hvarken i Sverige framstäldt
aduceringstackjern eller här för exportändamål tillverkadt gjuttackjern,
hvaremot herr Stephens kommit till sina 20,000 ton genom att till det
i Sverige tillverkade gjuttackjernet lägga ej blott direkt från masugn
framstäldt gjutgods, utan äfven allt här i Sverige framstäldt aducerings¬
tackjern, hvilket alls icke hör hit, då nästan allt sådant härifrån
exporteras, och den lilla del deraf, som inom landet förbrukas, användes
såsom material för en alldeles särskild handtering, nemligen framställ¬
ning af smidbart gjutgods. Herr Stephens’ åsigt, att tackjernstullen i
fjor föll på den omständigheten, att genom sagda tulls borttagande
en lättnad bereddes för uppgörande af en ny mellanrikslag, vågar jag
hvarken bekräfta eller bestrida, men nog minnes jag, att när jag i fjor
framhöll sagda omständighet, så blef densamma i denna kammare kraf¬
tigt bestridd. För hvar och en, hvilken i likhet med mig i det längsta
vill hoppas, att frågan om eu mellanrikslag förr eller senare å nyo
skall upptagas, finnes emellertid fortfarande all anledning att icke
nu åter pålägga tackjernstull, ty visst är, att en tackjernstull och
ännu mera en dermed förenad skrottull väsentligt kommer att försvåra
en sådan frågas lyckliga lösning. Ej heller i detta hänseende anser
jag således någon skilnad nu förefinnas mot i fjor.
Jag vill icke upptaga kammarens tid med att närmare redogöra
för de skäl, hvilka ytterst ligga till grund för min åsigt, att en tack¬
jernstull är till mycket mera skada än gagn — i fall den ens kan
sägas vara af något gagn — utan skall jag, under hänvisande till hvad
jag i fjor härutinnan yttrade, inskränka mig till att meddela, det jag i
år liksom i fjor kommer att rösta emot den föreslagna tackjerns- och
skrottullen.
Herr Reuterswärd: Vi kunna väl svårligen förneka, att de få
rösters majoritet, som förlidet år vanns för tackjernstullens borttagande,
hade sin egentliga orsak deruti, att man trodde sig genom att på för¬
hand efterskänka eu tullsats, som för vårt broderland var af vigt,
kunna få en bättre och drägligare mellanrikslag. Jag säger, att jag
är alldeles öfvertygad, att de 40 röster, som i denna kammare föllo
mot de 108, härledde sig just af de yttranden, som här fäldes, att,
låtom oss visa att vi äro beredda att göra en uppoffring redan nu,
så kunna vi hoppas på ett godt resultat. Men huru det slagit ut,
veta vi alla. Dessutom är det åtminstone icke den siste talaren obe¬
kant, att hela skyddsystemet för vår jernindustri baserar sig uteslu¬
tande på skyddstull å tackjern. Den föreslogs af 1888 års tullkomité,
och Kongl. Maj:ts proposition grundade sig på denna komités utlåtande,
och den ifrågavarande tullsatsen har således undergått en fullständig
granskning och visat sig icke allenast af behofvet påkallad, utan både
rättvis och billig såsom en länk i systemet. Och att en så gammal
17
N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
industri i vårt land som tackjernstillverkniDgen skulle vara det första,
som brötes ut ur tullsystemet, anser jag för min del vara ett stort
misstag. Hvar och en, som gjort sig reda för hvad tullsatser, satta i
verkligt system, betyda för all industri, måste med mig erkänna, att
den gången begick Riksdagen ett stort politiskt misstag, då den bort¬
tog tackjernstullen. För de stora tackjernstillverkarne, som sjelfva
använda sitt tackjern i och för förädling, spelar det ingen väsentlig
roll, vare sig det är tull eller icke. Men, mine herrar, vi hafva i
våra s. k. bergslag personer, ja, härad och socknar, som uteslutande
lefva på bergsbruk och den tackjernstillverkning, de kunna åstadkomma.
De hafva nästan intet jordbruk att tala om; deras obetydliga jordbruk
föder dem icke, brödföder dem icke ens. Men de hafva sina egna
små grufdelar och egna kol och kunna vara 10, 20, ja, ända till 30
intressenter i en och samma masugn. De hafva sina vissa blåsnings-
dygn, och den produkt, de sålunda framkalla, har åstadkommits med
eget arbete, egen kolning, egna dragare och eget tjenstfolk. För
resten hänvisas de till att i bergslagsorterna genom forsling och sådant
betjena de stora bruken. Dessa bergsmän kunna nu med skäl säga:
derför att vi äro de små i landet och icke kunna konkurrera med
de stora, derför ser Riksdagen oss öfver axlarne, och fastän majori¬
teten i Första Kammaren för skyddsystemet är så öfverväldigande,
vill den icke gifva oss vår rätt, och vi hafva dock lika mycket rätt
till skydd som någon annan loflig näring.
Den siste ärade talaren nämnde, att den tull, som erlagts för tackjern,
utgjorde 270,000 kronor. Ja, mine herrar, fördela dessa 270,000 kronor
på en produktion af 44 | millioner, så få herrarne se, hvilken obetyd¬
lig roll denna tull spelar. Men släpper man nu af den ena råvaru-
tullen efter den andra, det ena half-fabrikatet efter det andra och
föreställer sig, att, först sedan man kommit upp till den förädlade varan,
tullen får inträda, då begår man ett stort misstag. Vårt system går
ut på, att man skall skydda svenskt arbete och svensk produktion,
den må heta det ena eller det andra. Och vilja vi konseqvent genom¬
drifva och qvarhålla systemet, så få vi icke anse någon produktion
för ringa för att inrymmas i detta system.
Den siste talaren, med hvilken jag ogerna byter ord, allra minst
i en protektionistisk fråga, nämnde äfven, att ett skäl att icke nu
återgå till tackjernstullen är, att om vi skola kunna hafva förhoppning
att komma till en vänlig uppgörelse med broderlandet, är det godt att
hafva en stötesten undanröjd. Men, mine herrar, vi kunna behöfva
alla de plus, vi hafva på vår sida, om vi skola hafva något att hoppas
och qvitta med för en blifvande uppgörelse. Man bör icke på förhand
skänka bort det allra minsta i hopp att få någon medgörlighet, ty det är
med detta som med aptiten, den växer, medan man äter. Ju flera efter¬
gifter i förskott, desto sämre blir ställningen vid den slutliga uppgörelsen.
Jag har så många gånger yttrat mig i denna fråga, att jag icke skall
längre upptaga tiden, utan anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Stephens: Jag har begärt ordet endast för att bemöta
något af hvad herr Åkerman anförde.
Föräta Kammar ens Prot. 1807. N:o 9. 2
Tull å tackjern
m. m.
(Forts.)
N:0 9.
18
Tull å tackjern
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mars.
Det är mycket rigtigt, såsom kan uppgaf, att kommerskollegium
icke meddelat några uppgifter om huru mycket gjuttackjern, som till¬
verkades i landet före 1892, och att jag således i fjor endast hade
herr Styffes approximativa siffror att hålla mig vid. Men i år har
jag gjort en beräkning på annan väg och vill låta herrarna höra,
livilket resultat jag kommit till. Jag har betraktat gjutjernet såsom
gjutjern, oafsedt om det användes till vanligt gjutgods eller till aduce-
radt gjutgods, och finner då, att för de tre åren närmast före tackjerns-
tullens åsättande, 1889, 1890, 1891, medeltillverkningen af gjutgods
utgjorde 40,510 ton samt att medeltillverkningen per år under de tre
senare åren 1892, 1893 och 1894 var 43,507 ton, således en ökning i
gjutgodstillverkningen i medeltal årligen under de tre senare åren
mot de tre föregående af 2,997 ton. Minskningen i importen af tack¬
jern och skrot var äfven i medeltal årligen för de tre senare åren
1892, 1893 och 1894, mot de tre föregående 2,463 ton. Om man
dertill lägger afbränningen på tackjernet, som uppstår genom om¬
smältning, så kommer man till det resultatet att den årliga ökningen i
tillverkningen af gjutjern inom vårt land, sedan tullen åsattes, har varit
närmare 6,000 ton. Således bör detta jäfva herr Åkermans uppgift,
att någon ökning icke skulle hafva inträffat.
Rörande den befarade importen af tackjern från Amerika, som
också af herr Åkerman behandlades såsom eu sak utan betydelse, beder
jag få nämna, att det är fråga om att från Amerika årligen skicka
öfver 100,000 ton till Europa och för denna vara taga livilket pris,
som kan erhållas för att blifva af med den. Jag tror således icke,
att denna omständighet är så betydelselös, som han låtit påskina.
Herr Ljungberg: Den ärade chefen för kommerskollegium har
utan tvifvel ett stort intresse för våra näringar, men jag tror, att han
icke nog beaktat den näring, som här är i fråga.
De tabeller, vi i betänkandet hafva att tillgå, gifva oss den upp¬
lysning, att tillverkningen af tackjern år 1880 var 405,713 ton, samt
att år 1895, d. v. s. efter 15 år, hade den icke hunnit längre än till
462,930 ton. Således en ökning med blott ’/7del. Men under samma
tid har införseln fördubblats, under det att uttörseln blott ökats med
4-del. Detta är utan tvifvel tänkvärda siffror.
Vi hafva tagit oss före i senare år att skicka ut vår bästa malm,
vårt dyrbaraste råämne för jernhandteringen, och vi hafva lyckats be¬
reda utländingen tillfälle att undersälja oss i främmande länder. Man
bör väl icke nu äfven bereda honom tillfälle att undersälja oss i vårt
eget land. Det är just detta, jag och andra velat motverka, och som
gifvit mig anledning att väcka motion i denna fråga. Och jag tror,
att det är största skäl att bifalla en så liten tull som denna, om hvil¬
ken sakkunnige förklarat, att den alldeles icke är tillräcklig, men likväl
kan utgöra något hinder för den stora importen. Jag ber att !å yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Lundström: Då denna fråga förevar vid 1892 års riks¬
dag, hade jag tillfälle att uttala mina åsigter rörande densamma och
Onsdagen den 3 Mars. 19
med min röst bidraga till det slut, hvartill Riksdagen då kom. De
skal, som sedermera anförts emot detta beslut, hafva icke kunnat
rubba min åsigt i detta fall. Jag har mycket stor aktning för talaren
på vermlandsbänken, som nyss hade ordet, och sätter hans auktoritet
mycket högt, men jag kan dock icke förena mig med honom deri,
att denna tull skall förorsaka större skada än gagn. Jag vet också,
att denna min åsigt delas af åtskilliga i bergsvetenskapen framstående
män, såsom vår nuvarande föreståndare för Stockholms bergsskola m. fl.
Det kan väl icke förnekas, att, om genom denna tull det utländska
gjuttackjernet blir dyrare, gjuterierna blifva mindre frestade att an¬
vända detsamma i större mån, än de nödvändigt behöfva, och jag
föreställer mig, att allt efter som det utländska gjuttackjernets pris
närmar sig priset på svenskt gjuttackjern, komma ock gjuterierna att
använda det sistnämnda i större mängd. Detta torde visserligen icke
betyda så mycket, då det svenska smidestackjernet står i högt pris
och konjunkturerna äro gynsamma, men under svåra konjunkturer
blir dock förhållandet ett annat. Ju mera svenskt gjuttackjern då
förbrukas vid gjuterierna, desto mera skall tillverkningen af smides-
tackjern kunna inskränkas, desto mindre böra behållningarna deraf
blifva och desto lättare bör det kunna afsättas. För tillverknings-
beloppet af gjuttackjern inom landet före och efter tullförändriugen
har redan en föregående talare redogjort, för så vidt det kunnat
ske, då statistiken härutinnan är bristfällig.
Hvad införseln af gjuttackjern före och efter tullförhöjningen an¬
går, så framgår af den tabell, som finnes i bevillningsutskottets be¬
tänkande, att densamma under 3-årsperioden 1889—91, om endast
tack- och barlastjern räknas, utgjort i medeltal 27,998 ton pr år och
under de 3 åren efter tullens åsättande 1893 — 1895 varit 24,474 ton
pr år, således eu minskad införsel af 1,524 ton om året. Jemtöres
införseln under de 4 åren före och de 4 åren efter år 1892 — har
en minskning i importen under de fyra sista åren egt rum af i medel¬
tal 651 ton pr år. Sammanräknas både skrot, tack- och barlastjern,
har importen minskats ännu mera. Införseln var nemligen under de
3 första åren 30,574 och under de 3 sista åren 27,694 ton, således
2,880 ton pr år mindre i medeltal. Detta tyckes bevisa, att tullen
verkligen bidragit till minskning af importen och således haft någon
verkan. Då dertill kommer, att tillverkningen vid våra gjuterier och
mekaniska verkstäder ingalunda varit mindre än förut, utan snarare
tvärtom, så torde deraf kunna slutas, att förbrukningen af svenskt
gjuttackjern genom denna tull verkligen blifvit något ökad.
På dessa och förut anförda skäl ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Åkerman: Jag begärde ordet för att visa, hurusom, när
herr Stephens fortfarande kommer till det resultat, att vi från och
med år 1892 hafva ungefär 6,000 ton större gjutjernstillverkning än
tillförene, detta, som sagdt, beror derpå, att han från och med sagda
år tillägger inom landet framstäldt aduceringstackjern, som just be¬
löper sig till ungefär denna qvantitet. Vi hafva ingen kännedom om
N:0 9.
Tull å tackjern
m. m.
(Forts.)
N: 0 9.
20
Onsdagen den 3 Mars.
Tullå tackjern aduceringstackjernets tillverkningsbelopp före år 1892, men detsamma
m- m- bär emellertid varierat från 5,2(52 ton 1892 till 8,500 ton 1895 och
(Forts.) • årjjgt medeltal under dessa fyra år utgjort 6,655 ton. Der hafva
vi således den skilnad, som herr Stephens vill tillgodoräkna vår gjut-
godstillverkning med inhemskt tackjern, under det att Sveriges fram¬
ställning af gjuttackjern, praktiskt sedt, varit oförändrad.
Den siste talaren framhöll såsom ett bevis för tackjernstullens
goda verkningar, att tackjernsimporten minskats efter år 1892. Jag
ber då att få erinra om, att jag i fjol ådagalade, huru ifrågavarande
importsiffror omgestalta sig allt efter årens mer eller mindre rättvisa
uppdelning. Att importen af eu vara, hvarå tull väntas blifva ålagd,
alltid blir jemförelsevis mycket stor och tvärtom efter tullens trädande
i kraft i samma män liten, är ju en allmän och alldeles naturlig
regel, hvilken också gjorde sig gällande under åren närmast före och
efter tackjernstullens början i medlet af 1892. Men efter 1893, då
tackjernsimporten endast var 20,782 ton, har den år för år hastigt
ökats, i det att den 1894 var 27,679, 1895 30,960 och 1896 33,104
ton, eller vid pass 7,000 ton större än det af herr Lundström anförda
medeltalet lör de tre år, som närmast föregingo tackjernstullens på¬
läggande. Tackjernsimporten under 1896 är för öfrig! den största,
som i Sverige någonsin lörekommit, och detta förhållande är så mycket
mera betecknande för vårt behof af utländskt gjuttackjern, som tyd-
ligtvis ingen då utifrån inköpte mera gjuttackjern, än som ansågs all¬
deles nödvändigt för årets behof, då tackjern under hela 1896 drog
tull, men deremot med detta års ingång blef tullfritt.
Herr Fränekel: Den förste ärade talaren utgick ifrån den syn¬
punkt, att frågan om tackjernstull eller icke tackjernstull inom denna
kammare var sä genomdebatterad, att icke några vidare skäl för eller
emot kunde anföras. Genom herr Åkermans första uppträdande har
frågan dock kommit i ett annat skede. Han har nemligen här fram¬
kastat den åsigt, att en tull på engelskt tackjern skulle vara mera till
skada än gagn för vår jerntillverkning. Han har visserligen blifvit
oss beviset skyldig i det fallet. Hvad han menar med, att denna tull
på engelskt tackjern skulle kunna skada vår tackjernstillverkning, kan
jag icke förstå. Den skada, han afsett, skulle möjligen vara den, som
skulle tillfogas våra mekaniska verkstäder. Då måste man möta honom
med samma invändning, som han gjorde i fjol: hafva de mekaniska
verkstäderna klagat öfver tackjernstullen? Nej, det hafva de icke.
Dertill äro de alltför kloka. De veta mycket val, att tullen på färdigt
gjutgods, på maskiner och redskap redan blifvit af tullkomitén före¬
slagen och sedan af Riksdagen faststäld, allt med fästadt afseende på
den tull, som de möjligen skulle erlägga för den lilla qvantitet engelskt
tackjern, som af dem importerades. Det visade sig redan i fjol, att
den nuvarande tullen på engelskt tackjern uppgick till ungefär 225,000
kronor, under det att tillverkningsvärdet vid de mekaniska verkstäderna
steg till 34 millioner. Om jag då i stora drag frågar mig: hvad är
de mekaniska verkstädernas utlägg i fråga om tull på det engelska
tackjernet, som de begagna, så uppgår det till omkring -f procent af
21
N:0 9.
Onsdagen den 3 Mars.
tillverkningsvärdet. Huru litet detta betyder, bör hvar och en verk-
stadsegare veta, om de få behålla tullen på gjutgods och maskiner.
Hvad som står qvar såsom ett faktum, det är, att om det engelska
tackjernet, som importeras till Sverige, blir billigare, så måste de meka¬
niska verkstäderna i eget intresse använda mera sådant tackjern, än
om det är något fördyradt. I det fallet skall jag be att få framhålla,
huru det skulle gå t. ex. i England i en sådan fråga. Jag erkänner
med glädje, att de mekaniska verkstäderna i Sverige stå synnerligen
högt för sin arbetsskicklighet och för de utomordentliga fabrikat, de
i allmänhet leverera. Men ingen lär väl vilja bestrida, att det finnes
dugtiga mekaniska verkstäder äfven i England och att dessa mekaniska
verkstäder äfven kunna producera framstående fabrikat med deri in¬
gående, framstående godt gjutgods. År det väl någon bland herrarne,
som tror, att man icke i Englands mekaniska verkstäder kan åstad¬
komma förstklassiga maskiner och gjutgods medelst engelskt tackjern?
Jo, i sanning, det kan man göra, men man importerar icke svenskt
tackjern till England för att dermed producera maskiner och gjutgods,
utan man tager af de bästa engelska tackjernssorterna för att åstad¬
komma goda blandningar och får derigenom de bästa resultat.
Hvad bevisar nu allt detta? Jo, det bevisar, att om de mekaniska
verkstäderna kunna få köpa engelskt tackjern för betydligt billigare
pris än det svenska, så måste de gå i den rigtningen, att de öka an¬
vändningen af det engelska tackjernet för maskiner och gjutgods och
således minska konsumtionen af det svenska tackjernet. Denna fråga
är så tydlig, att det ligger i öppen dag, att, om såsom för närvarande
denna bila tullsats bibehålies, de mekaniska verkstäderna i Sverige
komma att använda endast så litet engelskt tackjern, som de ound¬
gängligen behöfva, men det bevisar ingalunda, att icke denna konsum¬
tion af engelskt tackjern kan komma att ökas för våra mekaniska
verkstäders behof, om tullen borttages.
Dertill kommer, att de mekaniska verkstäderna med tacksamhet
måste erkänna, att, sedan en tullsats af 10 procent på maskiner och
redskap infördes, icke allenast deras export kunnat betydligt ökas genom
att de kunnat få någorlunda betaldt för sin produktion, utan äfven
att den inländska konsumtionen af maskiner nu blifvit på ett högst
betydligt sätt tillgodosedd med inländsk tillverkning.
I detta fall skulle jag blott vilja bedja att få hänvisa till Skepps¬
bron i Stockholm, huru det der såg ut för några år sedan, innan
tullen infördes; ja, då var den belamrad med lokomobiler och trösk¬
verk från England, som öfversvämmade vårt land. Nu deremot tror
jag det vara ganska sällsynt, att man får se sådana lokomobiler och
tröskverk; och hvarpå beror väl detta? Jo, derpå, att dessa numera
tillverkas inom landet i vida större utsträckning.
Det visar sig också, att våra mekaniska verkstäder, såsom synes
af siffrorna, numera kunna anses hafva i medeltal tillgodosett mellan
3 och 4 millioner kronor mera än förut af det inhemska behofvet af
maskiner och redskap, än hvad fallet var förut.
Sammanställer jag nu detta med denna lilla tullsats, som det nu
är fråga om att åter åsätta, och som man säger vara så betungande, så
Tull å tackjern
m. m.
(Forts.)
N:o 9.
22
Onsdagen den 3 Mars.
Tull å tackjern
m. m
(Forts.)
är jag öfvertygad om, att man måste erkänna, att detta är en tull, som
man är skyldig att åsätta detta material, enär det, enligt min tanke, bör
för den svenska jernindustrien vara ett önskningsmål att endast i
mycket liten skala anlita den engelska marknaden för ett fabrikat,
som faktiskt borde vara vårt eget land förbehållet.
Af de skäl, som jag nu tagit mig friheten anföra, ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.
Hans excellens friherre von Essen: I likhet med en föregående
talare får jag förklara, att det för mig är mycket obehagligt att upp¬
träda emot mina meningsfränder i afseende å tullfrågor, men jag kan
icke underlåta att inför kammaren uppgifva de skäl, som föranleda
mig att rösta emot den nu föreslagna tackjernstullen. Det är så myc¬
ket mera nödvändigt, att jag med några ord redogör för mina åsigter
i denna fråga, som jag haft den äran att för 1892 års Riksdag
framlägga den kong!, proposition, som afsåg åsättande af tull å tack¬
jern. Då 1888 års tullkomité afiemuade sitt förslag, funnos der åt¬
skilliga punkter, som jag skulle önskat något modifierade. Detta är
kammaren väl bekant och jag behöfver icke närmare ingå på att an¬
gifva skälen härför. Jag vill endast nämna, att det var svårt att göra
dessa modifieringar i tulltaxan, som jag ansåg vara önskvärda. Jag
ville dock göra så få förändringar som möjligt i det förslag, som år
1888 framlades. Jag måste bekänna, att i afseende å tackjernstullen
hade jag helst önskat, att den icke blifvit åsatt, men jag har fogat
mig i omständigheterna och jag har sedan icke röstat emot den, men
vid detta tillfälle tillåter jag mig inför kammaren förklara, att jag
anser mig nödsakad att göra det.
Jag ber att få se denna sak från en synpunkt, som ännu icke af
någon talare framhållits. Jag har anledning dertill i ett yttrande, som
fälts många gånger förut i kammaren, nemligen huru bedröfligt och
sorgligt det är i vårt land, att så mycken malm föres ut och att vi
sjelfva icke kunna förädla densamma. Detta är en utopi, en tanke,
som en gång måste vederläggas, nemligen tanken att vi skulle kunna
sjelfva förädla all vår malm. Vi måste dervid komma i håg, att malm¬
tillgången är oerhörd, men att tillgången på bränsle deremot är jem¬
förelsevis liten. Förhållandet är nemligen det, och hvarje bergsbrukare
skall gifva mig rätt härutinnan, att han i allmänhet icke kan erhålla
för sitt kol ett högre pris än omkring 2 | öre per kubikfot på rot,
äfven med rätt höga pris för jerntillverkningen. Det bör icke för
någon praktisk man vara främmande, hvad det betyder att låta sin
skog falla, då man icke kan för densamma få mera än 2 \ öre per
kubikfot.
Om man deremot låter skogen växa, till dess man kan använda
den till pappersmassa eller försäga den, blir resultatet helt annat. Man
kan t, ex. beräkna, att skogen, använd till pappersmassa, lemnat ett
netto af 12 å 15 öre per kubikfot, motsvarande de 2 j öre, som jag nyss
nämnde, och kommer virket en gång till sågen, tror jag mig kunna be¬
räkna en siffra på 20—25 öre, under förutsättning af temligen goda
kommunikationsförhållanden. Sant är naturligtvis, att skogen måste då
Onsdagen den 3 Mars. 23 N:o 9.
växa längre, men så får jag å andra sidan så ofantligt mycket högre Tull å tackjern
betaldt för densamma. (Forts.)
Det är sålunda en gifven fördel för våra skogar, att man låter
dem tillväxa och begagnar så litet som möjligt af dem till kok Det
är ju naturligt, att i vissa trakter eu stor del af skogen måste an¬
vändas till kolning, till följd af de rådande transportförhållandena och
de skogshushållningsprinciper, som måste följas. Men säkert är, att
eu alldeles för stor del af skogen användts och användes ännu till
kolning. Och dock svarar denna koltillgång för hela landet alldeles
icke emot den malmtillgång, hvartill kolen skulle användas för att
tillfyllestgörande få våra malmer förädlade. Det står icke i vår magt,
och stode det i vår magt, vore detta den sämsta skogshushållning.
Hvad nu särskildt beträffar tackjernstillverkningen, så känner
hvarje tillverkare, att det tackjern, som användes till gjutgods, är
mycket dyrare än det, som användes till smide. Tillverkningskost¬
naden blir nemligen högre för det förra, emedan för detsamma åtgår
en större qvantitet kol än för det senare. När således en tackjerns-
fabrikant skall ställa sig i konkurrens med den engelska marknaden,
får han lof att prestera en vara, som är vida dyrbarare än det tack¬
jern, han kan göra för smidesändamål. Men jag måste medgifva, att
det finnes malmer, som icke passa för tillverkning af smidestackjern,
ehuru jemförelsevis af mycket obetydlig omfattning.
Det är ju endast för dem, som tillverka gjuttackjern, som tullen
skulle åsättas, en tull, som måste enligt min tanke fördyra varan för
gjuterier och mekaniska verkstäder. Det fåtal bergsmän, som tillverka
denna vara i Vestmanland och Vermland, borde, synes mig, snarast
möjligt välja tillverkning af annat tackjern och använda en del af sin
skog på annat sätt. Äfven om tullen åsättes denna vara, så kommer
slutresultatet att blifva dåligt och vinsten klen. Att de hunna be¬
drifva denna tillverkning, beror, såsom herr Reuterswärd yttrade, derpå,
att de nedlägga hela sin arbetskraft på denna tillverkning, och den
räkna de icke till så högt pris. De få visserligen dåligt betaldt för
sitt arbete och för sina kol, men summan blir, att affären går, om
den än icke går bra. Men de hafva icke något jordbruk att egna sig
åt, och detta är endast ett sätt att nödtorftigt uppehålla sig.
Det skäl, som föranledde mig att föreslå eu tull å tackjern till
1892 års tulltaxa, var, att jag, som andra, hade den tanken, att tack¬
jernstillverkningen skulle komma att välja en annan metod. Man
väntade, att den basiska metoden skulle få en storartad utveckling och
bringa fram ett tackjern med betydlig kolbesparing, som sålunda skulle
täfla äfven i pris med det engelska gjuttackjernet. Det skedde
emellertid icke och det kunde man då icke förutse. Det var ett sätt
att gynna framgången af denna nya metod, som jag tänkte mig så¬
lunda skulle kunna vinna insteg i vårt land och att vi då skulle
kunna täfla med den utländska marknaden i afseende på tackjern.
Det var äfven det, som antyddes i det yttrande, i hvilket herr btyffe
framstälde vilkoren för framgången af ett gynsamt resultat för vår
tackjernstill verkning.
Det är således från denna synpunkt och från den större syn-
N.o 9.
24
Onsdagen den 3 Mars.
Tull åtackjern punkten, skoghushållningen i allmänhet, som jag anser denna tull icke
(Forts ) va.ra Saon och befordra en tackjernstillverkning af den art, som
här är i fråga. Det kan ju hända, att det kännes tungt för eu och
annan, som icke får denna fördel, men i stort sedt tror jag icke, att
det är till gagn för vårt land. Deremot är jag mycket villig att bibe¬
hålla den tull, som gynnar de mekaniska verkstäderna och deras för¬
ädlingsprocesser och skyddar dem emot den öfverproduktion, som de
måste taga emot från Amerika.
Jag tror, mine herrar, att jag icke behöfver yttra mera för att
rättfärdiga mig, och huru påkostande det är för mig att skilja mig
från partiet i detta fall, så bär jag ansett mig böra afgifva den för¬
klaring, att jag icke kan rösta för den nu föreslagna tullen.
Herr Reuterswärd: Med anledning af den siste ärade talarens
anförande anhåller jag att få yttra några ord. Jag fattade hans ord
så, som skulle det vara en misshushållning, då skogsegare använda
sina kol för tackjernstillverkning, synnerligast då det gäller så kalladt
grått tackjern, hvilket drager mera kol än det hvita. Men nu veten
I, mine herrar, lika väl som jag, att trakter finnas inom vårt land i
saknad af såväl jernvägar som närhet till bruksegendomar för afsätt¬
ning af kolen. Folk finnas, hvilka t. ex. slagit sig ned i en skogsbygd,
ofta af den beskaffenhet, att der icke finnes mer än ett slag af vägar,
så kallade vintervägar. Om denna befolkning ej kunde genom kolning
använda sin skogstillgång för hyttebruk, så skulle de ej kunna existera.
För mm del tror jag, att Riksdagens pligt är att se till att äfven
dessa små skogsegare icke måtte hindras att drifva sådana handteringar,
som för dem äro fördelaktigast och naturligast. Det är väl alldeles
klart, att, om uti en obygd med god tillgång på skog, malm och vatten¬
kraft en bergsman vill slå sig ner der för att drifva hyttebruk, man
icke bör försvåra möjligheten för honom att på detta sätt förvärfva
sitt lefvebröd, utan tvärtom söka att genom tullskydd å hans arbete
och produktion göra det möjligt för honom att existera,
Det är verkligen glädjande, att genom den under de senare åren
inom Riksdagen förda diskussion, särskildt rörande dessa tullar, äfven
hos våra yngre vetenskapsmän uppmärksamheten blifvit fästad på nöd¬
vändigheten af att lägga tull på tackjern, i hvilket afseende jag ber att
få upplysa om, att professorn vid tekniska högskolan Wiborgh, herr
Åkermans efterträdare, på det bestämdaste uttalat, att denna tull är
icke blott en nödvändighet, utan fullt berättigad och bör finnas, såsom
varande vår jernhandtering i allmänhet till gagn. Då våra äldre och
yngre vetenskapsmän icke äro i detta afseende fullt ense, tror jag,
att Första Kammaren bör göra, hvad den för sin del anser vara rig-
tigast, och göra rättvisa inom alla grenar af vårt lands produktion,
der skydd behöfves.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Dahlberg, att kammaren
25
N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den af herr Collander
m. fl. vid punkten afgifna reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till ut¬
skottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Wcern begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, juste¬
rades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 4
af sitt betänkande n:o B, röstar
Den, det ej vill, röstar
Jaj
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den af herr
Collander med flere vid punkten afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—74;
Nej—44.
Punkterna 5—7.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 27 nästlidne
månad och den 2 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 4, i
anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen an¬
gående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, biföll kammaren hvad
utskottet i detta betänkande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 nästlidne februari och den
2 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckta
motioner i syfte att ordinarie domhafvande å landet må benämnas
lagman.
Herr Asker: Då Riksdagen för icke länge sedan accepterade
förslaget att vid rättegångsväsendets omdanande beträda de partiella
reformernas väg, afsåg man naturligtvis dermed icke så obetydliga
reformer som en titelaturfråga, hvilken i sanning synes åtminstone
Om lagmans■
titelns till¬
delande åt
underdomare
på landet.
N:o 9.
26
Onsdagen den 3 Mars.
Om lagmans- mig vara allt för liten för att tillåtas vandra, så att säga, på egen
titelns till-
delande åt
underdomare
på landet.
(Forte.)
hand från Riksdagen till Kongl. Maj:t.
Granskar man för öfrigt de skäl, som ligga till grund för motionen,
så måste man erkänna, att de äro ganska svaga. Den ärade motionären
inom denna kammare framhåller, bland annat, att våra landtdomare
som oftast benämnas lag;män. För min del kan jag dock icke efter en
tjensteverksamhet inom fyra olika län konstatera, att häradshöfdingarne
i allmänhet tituleras “lagmän".
Vidare säger motionären, att “benämningen häradshöfding numera
gifves icke allenast åt den ordinarie landtdomaren, utan äfven åt hans
biträden samt jemväl åt praktiserande jurister, ja, ofta nog äfven åt
icke jurister'*. Ja, jag undrar, om icke fullkomligt samma missöde
skulle kunna komma att drabba lagmanstiteln, om den blefve införd,
eller att lagmanstiteln — för att använda lagutskottets egna ord i
fråga om häradshöfdingetiteln — i det allmänna lifvet ofta skulle
komma att tilldelas personer, som hafva eu helt annan verksamhet än
domarens.
Lagutskottet säger nu visserligen, att det för sin del icke har
något att erinra mot bifall till motionärernas framställningar, men
utskottet har icke relaterat, att denna fråga varit föremål för Riks¬
dagens behandling en gång förut, nemligen 1890. Det lagutskott, som
då afgaf utlåtande i ämnet, sammanfattade sin tankegång i följande
enkla, men klara och tydliga motivering och kläm: KDå den i före¬
varande motion väckta fråga, som synes lämpligast kunna komma
under behandling i sammanhang med frågan om ändrad organisation
af domstolsväsendet, i hvarje fall icke lärer vara af sådan beskaffenhet,
att den bör göras till föremål för en särskild framställning från Riks¬
dagens sida, hemställer utskottet, att förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda14. Utan ett ords debatt bifölls detta
utlåtande af Riksdagens båda kamrar.
Långt ifrån att jag för egen del har något att erinra emot att
titeln häradshöfding utbytes mot annan benämning, anser jag dock, i
likhet med 1890 års lagutskott, att det bör vara ett oeftergifligt vilkor
för en dylik förändring, att den sker i sammanhang med domstols¬
väsendets omorganisation, enär man först då kan komma i tillfälle
att bedöma, huruvida den nya titel, som skulle ersätta den nuvarande,
är fullt exakt och fullt lämplig.
I följd häraf och då jag anser, att frågan nu lika väl som år 1890
blifvit för tidigt väckt, tillåter jag mig vördsamt yrka afslag på utskottets
förevarande framställning.
Herr Säve: Få tjenstemannaklasser i vårt land sätter jag för
min del högre än vår högt aktade, dugliga och nitiska landtdomare-
corps, och vore det fråga om att än ytterligare på allvar stärka den
fasta och trygga ställning, som denna corps innehar såväl inom staten
som i den allmänna oponionen, skulle allra minst jag vilja sätta mig
deremot, men denna ställning tryggas visserligen icke på det sätt, man
här föreslagit.
Jag tror, mina herrar, att vi kunna vara ense derom, att vi svenskar
Onsdagen den 3 Mars. 27 N:0 9.
ha den svagheten att i umgänge med andra personer lätt falla för Om lagmam-
frestelsen > att tilltala dem med titlar vida högre än som i allmänhet ^7* *
öfverensstämma med vederbörande personers samhällsställning eller underdomare
verksamhet. Hvarpå detta nu egentligen beror vill jag icke närmare på landet.
inlåta mig; jag antager, att det har sin hufvudsakliga grund i vår (Forts.)
medfödda svenska artighet, möjligen äfven i den brist hos vårt språk,
att det saknar ett passande och lämpligt tilltalspronomen. Men huru
med den saken än må förhålla sig, så ligger det dock någonting falskt
i detta att benämna personer med annat än deras rätta namn, och jag
tror att det vore föga lämpligt, om Riksdagen å sin sida gåfve sanktion
åt denna ovana genom att bifalla det nu framstälda reformförslaget
i afseende på våra landtdomares titulatur. Det förhåller sig nemligen
så, att hela den stora bildade allmänheten i vårt land uti begreppet
lagman lägger icke begreppet af en underdomare, utan det af en öfver¬
domare, och hvarje skolgosse, som slutat sin medeltids historia, vet
val, att lagmannen, som han naturligtvis tänker sig under bilden af
gamle Torgny, icke var häradets domare, utan att han förde ordet
vid landskapstingets förhandlingar, och att på detta landskapsting
förhandlades icke blott om domareärenden, utan äfven om en hel del
andra frågor af ekonomisk eller kommunal art, Under sådana för¬
hållanden ligger det helt visst i den ifrågasatta förändringen någonting
för det historiska sinnet stötande. Jag vet för öfrigt icke, hvad hela
reformen skall tjena till, och uppenbart är, att om den blefve genom¬
förd, komme vi att först och främst förlora den vackra häradshöfdinge-
titeln, eu benämning, hvilken går tillbaka långt ner i sagans natt,
hvilken antagligen är äldre än sjelfva lagmanstiteln, och hvilken gått
in i vår allmoges medvetande såsom en lämplig benämning på den
man, hvilken i landsbygderna har att i främsta rummet upprätthålla
folkets lag och rätt. Hvad beträffar de yngre juristerna, är den redan
förlorad, euär hofrätterna, som bekant är, med all rätt icke vidare
utdela några vice häradsböfdingetitlar. Man säger emellertid, att vi
böra upplifva den vackra lagmanstiteln. Detta kan ske på annat sätt.
Sådana förhållanden kunna nemligen inträffa, att den med fördel borde
kunna tagas upp igen. Våra domstolar kunna möjligen i en framtid
behöfva omorganiseras, och det kan dä vara lämpligt att använda
lagmanstiteln på domare i öfverrätt.
Men den torde äfven kunna användas på ett annat område. Den
gamle medeltida lagmannen var ordförande å landskapets ting och
landskapsmenighetens representant gent emot Konungen eller hans
ombud. De gamla landskapstingen i sin forna form finnas ej mer,
om vi ock i senare tider sökt att i viss män återupplifva dem, hvilket
vi kunna se af våra kommunallagar, af hvilka en särskilt berör
landstingen.
Det är att antaga, att den administrativa utvecklingen i vårt
land framdeles kommer att gå i rigtning icke emot centralisation,
utan emot decentralisation. Jag kan tänka mig, att uti eu framtid
landstingets betydelse på det ekonomiska och kommunala området kan
blifva vida större än i våra dagar, i sammanhang hvarmed måhända
N:o 9.
28
Onsdagen den 3 Mars.
°ZJiar,T~ landshöfdingarne såsom förvaltningens hufvudsakliga organ i länen
delande åt kunna komma att få en väsentligt annan ställning än nu.
underdomare . daS troi, att det icke skulle vara olämpligt med hänsyn till den
på landet, förändring, som landstingen kunna komma att undergå att hafva
(Forts.) denna lagmanstitel i reserv, en titel, som enligt mitt förmenande, sedd
ifrån historisk synpunkt, är fullt ut lika berättigad för ordföranden i
ett landsting som för ordföranden i en domstol.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få ansluta mig till
den föregående ärade talaren i hans yrkande på afslag å utskottets
hemställan.
Herr Leman: Jag erkänner mer än gerna, att denna fråga icke
är af någon omfattande betydelse, men det tör dock icke vara hinder
för Riksdagen att någon gång äfven bifalla en reform, som ej hör till
de störa och genomgripande. Den förste talaren sade, att man skulle
vänta till en allmän omorganisation af domstolsväsendet. Ja, då tror
jag, att om man skall vänta så länge, kommer det att dröja i sekler.
Erfarenheten har nemligen visat, att en fullständig omorganisation af
domstolsväsendet går endast på de partiella reformernas väg. Den
andre talaren yttrade, att namnet icke vore adeqvat, och anförde
historiska skäl derför. För min del skulle jag kunna gifva honom
rätt om lagmannen verkligen under de senare tiderna motsvarade,
i^oi ^aU Var början. Jag tillåter mig erinra om, att enligt
1134 års lag hade lagmannen långt ifrån den demokratiska ställning,
som han mtog under medeltiden, utan han var blott en mellaninstans,
som redan 1849 afskaffades. Om man vill granska sakeii historiskt,
finner man vidare, att häradshöfdingetiteln visserligen har anor men
underdomaren i Sverige har icke af ålder öfver allt kallats härads¬
höfding i Svea land kallades han domare och endast i Göta land
häradshöfding — men han var mycket mer än domare, ty han icke
blott dömde, utan äfven verkstälde domen och ledde häradets ekonomiska
angelägenheter. Ja, enligt hvad några påstå, hade han äfven att del¬
taga i frågor om krigsangelägenheter. Detta är dock icke så säkert.
Alltså synes häradshöfdingetiteln hafva af ålder varit mycket mera
omfattande än nu. Jag tror, att man kan betydligt förenkla frågan,
om mau blott ser den så, att lagman är ett annat uttryck för domare;
och då det verkligen icke kan bestridas, att underdomaren på landet
ofta benämnes lagman — visserligen sade den förste talaren, att han
icke hört det, men många åt kammarens ledamöter kunna vitsorda,
att ännu både här och der på landet sådan benämning gifves honom
och om man vill hylla den gamla satsen “suum cuique“, tror jag,
att man utan fara kan antaga denna lilla reform. För min del yrkar
jag naturligtvis bifall till lagutskottets förslag.
Herr Alin: Den siste ärade talaren yttrade, att det icke vore
sä olämpligt, om Riksdagen äfven sysselsatte sig med sådana reformer,
som icke äro alltför stora och genomgripande, och att den derför
kunde besluta denna. Det är ju en sats, som i vissa fall kan låta
hora sig, men då skall det väl finnas något skäl för reformen. Hvad
29
N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
angår de skäl, som här af den ärade motionären och lagutskottet
blifvit anförda, får jag säga, att jag för min del finner dem lika goda
som — inga! Utskottet säger, att titeln lagman mera exakt än härads¬
höfding augifver arten af uuderdomarens embetsmannaverksamhet. Ja,
skola vi taga oss för att analysera betydelsen af de olika titlarne på
embetsmännen här i vårt land för att ändra dem så, att de mera
egentligt motsvara arten af den embetsmannaverksamhet, som utöfvas
af dem, hvilka bära dem, så tror jag, att Riksdagen skall få åtskilligt
onödigt att skaffa med. Arten åt häradshöfdingens verksamhet och i
hvad mån denna motsvaras af titeln, det är en sak, som har utveckiat
sig, bitit sig in i och rotfast sig i folkets medvetande under många
hundratals år. Det är mycket sant, hvad den siste ärade talaren
yttrade, att ordet “häradshöfding'1 nu icke motsvarar samma embete
som i äldsta tider, men det har under så lång tid betecknat, hvad
det nu betecknar, att det verkligen skulle — deri instämmer jag till f ullo
med talaren på vermlandsbänken — vara ett brott mot den historiska
pieteten att utan något talande praktiskt skäl borttaga denna titel.
De embetstitlar, vi hafva här i landet, äro i de flesta tall af utländskt
ursprung. Det är icke många, som äro af rent svenskt ursprung.
Denna är det, och jag tror, man kan säga, att den är den äldsta åt
alla. Jag vill icke tala om, att den är äldre än namnet “Riksdag11,
men den är äfven äldre än namnet “Konung" i betydelsen af rikets
styresman. Jag behöfver icke taga vidare exempel för att ådagalägga,
hvad herrarne redan val veta om denna titels ålder. Vore det nu
så, att denna gamla titel af sina innehafvare burits på ett sådant
sätt, att den neddragits och derigenom förlorat i respekt, så kunde
det ju hafva varit skäl att taga bort den. Men det är så långt der¬
ifrån, att det fins väl få embetsman här i landet, som bära eu titel,
hvilken har eu hedersammare klang än häradshöfdingetiteln. — Vidare
säger utskottet som ett skäl för den ifrågavarande “reformen", att
denna titel i det dagliga lifvet tilldelas äfven andra än domare. Detta
skäl kuude låta höra sig för några år sedan, då vice häradshöfdinge¬
titeln utdelades i massa, men detta förhållande har upphört; ty som
bekant, utnämna hofrätterna icke vidare några vice häradshöfdingar.
I följd deraf har också ifrågavarande skäl väsentligen förlorat den
betydelse, det förut hade. — Motionären begagnar i sin motion det
yttrande, att tiden torde vara inne att åt den ordinarie landtdomaren
återbörda benämningen lagman. Likasom motionen synes utvisa en
brist på sinne för den historiska utvecklingens betydelse, synes också
ifrågavarande uttryck bevisa, att den ärade motionären icke har rätt
satt sig in i den ifrågavarande titelns historia. Ty det är verkligen
vilseledande att begagna uttrycket "återbörda“ i ett fall, då den
ifrågavarande titeln aldrig burits af dem, som nu skulle få den.
Härtill kommer, hvad som förut blifvit framhållet, att det möjligen
kan inträffa, att den tid kommer, då man behöfver använda eu sådan
benämning som “lagman11. Jag kan taga ett exempel från vårt grann¬
land i vester, der man för några år sedan genomförde en reform i
rättegångsordningen, som upplifvade de gamla lagsagorna och åter-
införde lagmaustitelu med bibehållande af underdomarne. Men man
Om lagmans-
titelns till¬
delande åt
■underdomare
på landet.
(Forts.)
N o 9- 30 Onsdagen den 3 Mars.
må ^afVa kvilken som helst med afseende på lämpligheten af
delande*åt deu ella ,eller aucira utaf ifrågavarande benämningar, så synes mig,
underdomare om för hvar det skal bör vara gällande, som, enligt hvad den
på landet, förste talaren, så vidt jag hörde, yttrade, var bestämmande för Riks-
(Forts.) dagen år 1890 — så bestämmande, att icke ett ord om saken yttra¬
des i någon af Riksdagens kamrar. Dåvarande lagutskott uttalade
sig enhälligt på följande sätt om eu motsvarande motion, väckt af
herr Adelsköld: “Då den i förevarande motion väckta fråga, som synes
lämpligast kunna komma under behandling i sammanhang med frågan
om ändrad organisation af domstolsväsendet, i hvarje fall icke lärer
vara af sådan beskaffenhet, att den bör göras till föremål för en
särskild framställning från Riksdagens sida, hemställer utskottet, att
förevarande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.“
I detta beslut, som Riksdagen då enhälligt fattade, synes mig icke
någon ändring på grund af hvad sedan inträffat nu böra ske, tvärtom;
och derför instämmer jag i den förste talarens yrkande.
Herr Ljungberg: Om jag vore öfvertygad derom, att härads-
höfdmgarne allmänt skulle vara tillfredsstälda med denna förändring
skulle jag för min del icke hafva något deremot; men jag bar funnit!
att bland dem råda ganska olika meningar om denna sak. Deras
styrka ligger i det stora anseende, de ega genom sin upplysning, oveld
och skicklighet. Jag tror icke, att något kan i detta fall tilläggas
dem, lika litet som något kan fråntagas dem. Om således härads-
höfdingarue sjelfva i detta fall äro af delade meningar, tror jag, att
man härvid skulle kunna göra sig den gamla frågan: “Ou est la
femme?“ Jag tror nemligen, att fruarna skulle sätta mera värde på
denna titelförändring än deras herrar och män.
Det är en annan sida af saken, som också bör beaktas. Frågau
har kommit dels för tidigt, dels för sent. För tidigt, derför att den
domstolsomorganisation, med hvilken den borde stå’i sammanhang,
ännu är långt ifrån sitt förverkligande; och för sent, derför att för¬
ändringen utan tvifvel skulle haft långt bättre utsigter för sig, om den
kommit på den tid, då vi hade en sådan myckenhet vice’härads-
höfdingar. Men sedan hofrätterna begått, hvad jag anser, det felet
att afskaffa denna titel, är ju icke någon förvexling mellan ordinarie
häradshöfdingar och vice häradshöfdiugar att befara, och man kan
således nu ganska väl låta häradshöfdiugetitelu qvarstå. Det kan hända,
att frågan om vice häradshöfdingeskapet åter eu gång förekommer och
blir afgjord till fromma för de unga jurister, hvilka nu få sakna eu
väl förtjent uppmuntran, och då kan det möjligen vara tid att tänka
på en förändring af de ordinarie häradshöfdingarnes titel. Men uuder
nuvarande förhållanden måste jag förena mig med dem, som yrka af¬
steg på utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens för¬
handlingar, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats dels bifall
till hvad utskottet hemstält, dels ock afslag derå.
31
N:o 9.
Onsdagen den 3 Mars.
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på afslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad
n:o 13, röstar
lagutskottet
Ja;
hemstält
Den, det ej vill, röstar
Nej;
sitt utlåtande
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—45;
Nej—58.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 27 nästlidne februari
och den 2 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 14, i anledning af justitieombudsmannens framställning an¬
gående anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen, och
n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 26 och 27 näst¬
lidne februari bordlagda memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1,6 7 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
N o 9.
32
Fredagen den 5 Mars.
Fredagen den 5 mars
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 26 nästlidne februari.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 18, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen om
skydd mot yrkesfara; och
n:o 19, i anledning af justitieombudsmannens framställning an¬
gående det i statens tjenst använda papper m. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran föl¬
jande den 3 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtanden n:is 28—30 samt lagutskottets utlåtanden n:is 16 och 17.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fröberg under
femton dagar från den 8 innevarande månad.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,41 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.