RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Första Kammaren. N:o 26.
Måndagen den 3 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.
Upplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse:
Till Riksdagen.
Vördsammast får jag härmed afsäga mig det af Riksdagen
gifna uppdrag att vara justieombudsmannens efterträdare.
Stockholm den 3 maj 1897.
Herman Hohtlieb.
*
Denna skrifvelse lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af protokollet härom underrättas
för den åtgärd, som på dem ankomme.
Herr talmannen anförde, att han, efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att fredagen den
7 i denna månad skulle anställas val af valmän jemte suppleanter
för utseende af Riksdagens justieombudsmans efterträdare.
Detta förslag antogs.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 1 i
denna månad bordlagda memorial n:o 45 a, med öfverlemnande till
Riksdagen af förteckningar å försålda kronoegendomar samt å
inköp af mark för bildande af kronoparker.
Första Kammarens Prof. 1897. N:o 26.
1
N:o 26. 2
Om inrättande
af en admini¬
strativ öfver¬
domstol.
Måndagen den 3 Maj.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 1 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen:
statsutskottets utlåtande n:o 57, sammansatta stats- och banko¬
utskottets utlåtanden och memorial n:is 10—12, bankoutskottets
memorial n:is 11 och 12 äfvensom särskilda utskottets memorial n:o 3.
Föredrogs å ny o konstitutionsutskottets den 30 nästlidne april
och den 1 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om ändring af §§ 6, 7, 9, 15, 17, 18, 21, 22, 23,
24, 26, 34, 99, 101, 102, 103, 104, 105 och 106 regeringsformen
samt §§ 11, 38, 43 och 69 riksdagsordningen.
Herr Alin: Såsom herrarne funnit af motionen och af utskottets
betänkande, går motionen hufvudsakligen ut på, att de s. k. be-
svärsmålen skulle afskiljas från statsrådet och öfverlemnas åt en
särskild administrativ öfverdomstol. Det förslag, som motionären
i det afseendet framstält, öfverensstämmer i hufvudsak med det
förslag, som för något öfver 40 år sedan framstäldes af stats¬
mannen grefve Gustaf Lagerbjelke och fick konstitutionsutskottets
tillstyrkande och till följd deraf blef hvilande vid den riksdag,
då det framstäldes, riksdagen 1853-54. Förslaget motiverades af
konstitutionsutskottet i ett utlåtande, som i beviskraft eger, jag
vågar säga, betydligt företräde framför det, som konstitutions¬
utskottet nu afgifvit, ehuru detta sistnämnda har förtjensten med
afseende på utredning att lemna vissa uppgifter, som icke hafva
motsvarighet i utskottets betänkande från år 1854. Detta be¬
tänkande finnes bifogadt motionen såsom bilaga, till följd hvaraf
herrarne torde förut hafva inhemtat kännedom derom.
Det framhålles i nämnda betänkande såsom ett mål af syn¬
nerlig vigt att i väsentlig mån minska antalet af de icke i egentlig
mening riksvårdande ärenden, hvilkas föredragning inför Konungen
i statsrådet otvifvelaktigt måste förorsaka stor inskränkning af
den tid och omsorg, samhällets angelägenheter af högre vigt taga
i anspråk. Och särskildt med afseende på frågan om besvärs-
målens skiljande från statsrådet framhålles, huruledes det icke är
troligt, att för den händelse mängden af tvistefrågor beroende på
tillämpningen af de ekonomiska och administrativa författningarna
varit så stor, när regeringsformen stiftades som den sedermera
blifvit, hade enligt all sannolikhet grundlagsstiftarne icke lagt
deras afgörande på regenten sjelf eller öfverlemnat dem åt stats¬
rådets behandling, utan sökt någon annan utväg för deras afgörande.
Kunde detta sägas år 1854, så frågar jag, hvad i det fallet
icke kan sägas år 1897. Den utveckling, som hade egt rum under
de 45 år, som då förflutit, sedan grundlagen stiftades och som
föranledde ett sådant uttalande, motsvaras till fullo af den ut¬
veckling, som under följande tider egt rum med afseende på
ökningen af de ärenden, som förekomma i statsrådet, och med
afseende hvarpå uppgifter finnas i det utlåtande, som nu är af-
gifvet af konstitutionsutskottet, särskildt å sidan 21. Den arbets-
Måndagen den 3 Maj.
3 N:o 26.
börda, som i följd deraf skulle hvila på statsrådets ledamöter, Om inrättande
måste visserligen hafva blifvit minskad genom utvecklingen afafenadmini-
byråinrättningen, men i alla fall är det gifvet, att mängden af ‘^om sta'
göromål måste verka i hög grad tyngande på den, som icke nöjer (Forts.)
sig med att lita på underordnades utredning och uppgifter, utan
vill söka att sjelfständigt sätta sig in i de saker, han har att
föredraga, och för hvilka han sjelf skall i sista hand bära an¬
svaret. Och hvad det nuvarande förhållandet kan betyda för en
statsrådsledamot, som så fattar sin uppgift, det hade man för en
tid sedan tillfälle att se, då en departementschef måste efter ett
par års verksamhet lemna sin plats till följd af genom öfver¬
ansträngning bruten helsa. Det är klart, att om departements¬
cheferna i så hög grad äro öfverhopade af ärenden, hörande till
deras departement, måste i samma mån också möjligheten för dem
att sätta sig in i ärenden, hörande till andra departement, som
förekomma till behandling i statsrådet, i så väsentlig grad minskas,
att afsigten med den förändring, som gjordes 1840 med afseende
på statsrådets sammansättning, nemligen att de föredragande från
att vara tillfälliga ledamöter i statsrådet blefvo ständiga för att
kunna öfvervara hvarandras föredragning och således icke endast
befatta sig med de ärenden, som tillhöra deras egna departement
— den afsigten måste i väsentlig mån förfelas.
Vidare ber jag att få påpeka, att mängden af besvärsmål gör,
att de konsultativa statsråden, som väl enligt afsigten med för¬
ändringen år 1840 skulle utgöra den egentliga politiska delen af
statsrådet och i det fallet motsvara, hvad statsrådet i sin helhet
utgjorde före förändringen, blifva så upptagna af besvärsmål och
tillika med den befattning, som måste åligga dem att se till, att
äfven andra frågor blifva afgjorda med tillbörligt hänseende till
den rättsliga sidan, att denna politiska uppgift af dem mer och
mer måste lemnas å sido. Deraf följer åter, att den uppgift såsom
en politiskt rådgifvande korporation, som skall tillhöra statsrådet,
svårligen kan fyllas, utan denna del af statsrådets verksamhet
kommer ovilkorligen att fälla på en ledamot af statsrådet, och
statsministersinstitutionen måste också till följd deraf erhålla en
betydelse, som icke var meningen, att den skulle i sådan grad
erhålla, då den inrättades. Det är gifvet, att det måste innebära
en väsentlig förändring i statsförfattningens grunder, om den upp¬
gift såsom politiskt rådgifvande, i stället för att tillhöra statsråds-
institutionen i dess helhet, kommer att egentligen tillhöra blott en
af statsrådets ledamöter. Jag tror derför, att det förslag, som här
blifvit framstäldt af motionären och som välvilligt mottagits af
konstitutionsutskottet, är väl värdt Riksdagens uppmärksamhet.
Utskottet har icke ansett sig böra vidtaga annan åtgärd än att
lemna den utredning, som det gifvit, och i den tanken, att deri
skulle ligga anledning till frågans upptagande, hemstält, att motionen
icke nu må föranleda någon Riksdagens åtgärd. Mig synes emel¬
lertid, att det särskilda skål, som utskottet anfört för denna hem¬
ställan, nemligen att frågan om förändring uti statsrådsinstitutionen
på grund af en Riksdagens skrifvelse är beroende på Kongl. Maj:ts
N:o 26. i
Måndagen den 3 Maj.
Om inrättande pröfning, icke borde vara anledning att lemna förslaget utan sär-
af en,adJnini~ skild åtgärd, ty dessa begge frågor stå enligt min mening temligen,
S rdomstol r om icke helt och hållet, oberoende af hvarandra. .lag tror, att
(Ports.) äfven om man till följd af denna skrifvelse skulle få ännu en
departementschef, så måste i alla fall en åtgärd i den rigtning,
som af motionären är angifven, på allvar komma i fråga, och jag
tror, att äfven om denna åtgärd %udtages, vore visst icke frågan
om ökning af departementschefernas antal en fråga, som borde
läggas å sido. Vid sådant förhållande har jag ansett, att utskottet
bort gå längre, än det gjort. Jag har icke mycket förtroende till att
motiveringen till ett betänkande, som slutar med hemställan om
afslag, skall just kunna medföra så synnerligen mycket. Det
finnes mycket annat att läsa för regeringens ledamöter än konstitu¬
tionsutskottets utlåtanden, och dessa utlåtanden äro visserligen
icke alls så roliga, att man utan särskild anledning tager och
studerar dem. Till följd deraf synes det mig, som om utskottet
bort tillstyrka aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om utredning af behofvet och lämpligheten af en sådan
åtgärd som den af motionären föreslagna. Det är derför, som
jag och några af mina kamrater inom Första Kammarens afdelning
af utskottet hafva reserverat oss mot utskottets betänkande. Då
nu emellertid icke någon af ledamöterna från Andra Kammaren
har anmält sin reservation i samma rigtning och jag till följd
deraf icke har någon förhoppning, att Riksdagens begge kamrar
kunna förena sig om en dylik skrifvelse, skall jag icke derom
framställa något yrkande, så vida jag icke dertill under diskussionen
får någon anledning genom understöd af ledamöter inom kammaren,
som hafva mer kännedom än jag om hvad till denna vigtiga och
omfattande fråga hör, och, hvad jag alldeles saknar, den personliga
erfarenhet, som för hennes rigtiga bedömande är nödig.
Jag har således icke nu något yrkande att framställa.
Herr Nyström, Carl: Jag kan försäkra, och det hafva nog
herrarne kunnat ana sjelfva, att inom konstitutionsutskottet voro
skiljaktigheterna icke mycket stora mellan majoritetens mening
och reservanternas. De ena som de andra voro djupt genomträngda
af betydelsen af grefve Lagerbjelkes initiativ, ett initiativ, som
förr eller senare måste leda till resultat, och jag har derför begärt
ordet icke för att motsäga den ärade talare, som nyss stod på
denna plats, utan blott för att förklara, hvarför utskottet kom till
nu föreliggande resultat, och hvarför det icke denna gång förenat
sig om den önskade skrifvelsen till Kongl. Maj:t.
Det är denna gång icke bristande utredning — detta lättfångna
argument, hvarmed täckas allehanda underlåtenhetssynder vid Riks¬
dagens förhandlingar — som vi skylla på, då vi afstyrka en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Hen motionen hade kommit sent in,
och det visade sig, att meningarne voro temligen delade om hvad
en skrifvelse till Kongl. Maj:t egentligen skulle innebära för att
gorå rigtig verkan. Det fans nemligen åtminstone följande olika
skiftningar i meningarne, som jag tillåter mig att relatera,
5 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
emedan det är af vigt att få dem inregistrerade i kammarens Ominrättande
protokoll. "f en admini-
En sida önskade hålla på den nya inrättningens egenskap af strdomstol**
domstol för besvärsmål, och således kallades den af dem hela tiden (Ports.)
för domstol.
Den andra meningsgruppen ville lika starkt framhålla den nya
inrättningens egenskap af att vara utredande och förberedande för
Konungens administrativa och ekonomiska lagstiftning.
Den tredje ville hafva in en liten mening om införande, åt¬
minstone i ringa grad, af ett slags ministerstyrelse.
Den fjerde ville framhålla, att man framför allt behöfde ökning
af departementens antal för att minska den för närvarande be¬
fintliga öfveransträngningen å departementen, som icke från något
håll bestrides.
En annan grupp önskade såväl inrättande af en regeringsrätt
som ökning af departementens antal och ansåg, att endast på detta
sätt skulle man kunna lösa det svåra och vigtiga problemet. Det
framhölls också, jag glömde att säga detta, i afseende på den
dubbla -egenskapen hos den tilltänkta regeringsrätten att vara å
ena sidan dömande och å andra sidan utredande, att den der¬
igenom finge sin rätta parallel med högsta domstolen, som också
är dels dömande, dels beredande.
När det nu således var så många olika meningar om, huru
problemet skulle lösas, och så många olika meningar om det bote¬
medel, som i skrifvelsen till Kongl. Maj:t skulle föreslås, och saken
kom sent före, lära herrarne icke undra på, om man icke såg sig
god att åstadkomma någon duglig produkt i den vägen af utskottets
verksamhet, utan i stället finge lita till två saker, nemligen dels
det faktum, att det ligger inne en skrifvelse hos Kongl. Maj:t
rörande ett nytt statsdepartement, vid hvithet förhållande det är
sannolikt, att regeringen, då sistnämnda sak upptages, också skall
egna sin uppmärksamhet åt nu föreliggande, vigtiga reformfråga,
och dels den förhoppningen, att regeringen, när den sedan upptoge
frågan, skulle fästa afseende vid den utredning, som konstitutions¬
utskottet i sitt betänkande förebragt, och de yttranden till förmån
för saken, som inom kammaren förekommit. Man ansåg, att man
tills vidare måste nöja sig med detta och hysa förhoppning om
reformen, hvars nödvändighet och önskvärdhet ingen vare sig i
majoriteten eller bland reservanterna betviflar.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Unger: Jag vill blott i största korthet tillkännagifva
orsaken, hvarför jag biträdt utskottets hemställan.
Vi äro alla, nästan utan undantag, ense, att anordnande af
den ifrågakomna regeringsrätten vore en mycket nödig och nyttig
reform, men alla torde vi också vara ense derom, att det är
omöjligt för en enskild motionär att framställa ett nöjaktigt förslag
i detta hänseende. Det är en fråga af alltför stor omfattning,
och som förutsätter en detaljkännedom i förvaltningens alla grenar,
som eu enskild person icke gerna förfogar öfver. Nu är lyckligtvis
Nso 26. 6
Måndagen den 3 Maj.
Om inrättande praxis den, att det endast är undantagsvis, som konstitutions-
af en admini- utskottet, som det tillkommer att kos Riksdagen föreslå nödiga
^donJtoT oc!l nyttiga ändringar i grundlagar^, tager sig före att besvära
'Forts.) Kongl. Maj:t med skrifvelse!’. Det kar visserligen händt någon
gång, men endast undantagsvis; ock det är så mycket mer skäl
att icke göra det nu, som ifrågavarande ämne är af natur att
ligga Kongl. Maj:t så nära, att Kong]. Maj:t icke lärer behöfva
påminnelse från Riksdagen att i ärendet vidtaga de åtgärder, som
motionären åsyftar.
Detta kar varit mina skäl, hvarför jag biträdt utskottets be¬
slut och, fastän utskottet i sin motivering anfört, att det ansåg
reformen eftersträfvansvärd, motsatt mig inom utskottet ifrågasatt
skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första
Kammarens tillfälliga utskotts den 30 sistlidne april och den 1
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af
väckt motion om ändring af gällande bestämmelser angående
handeln med vin och maltdrycker i stad.
Om ändrade Punkten a.
bestämmelser
angående för- Herr Leman: Då jag väckte den motion, som i föreliggande
oc^maitdryc- betänkande behandlats, skedde det på grund af tvenne skål: det
ker i stad. ena, att jag i min ringa mån ville söka motarbeta de försök, som
genom åtskilliga i Andra Kammaren väckta motioner gjorts att
kringskära den lojala handeln med maltdrycker, och det andra, att
jag ville söka stäfja de missbruk, som genom den illojala malt-
drycksbandeln förekommit.
För min del anser jag det vara högeligen vigtigt, attnärings-
frihetsförordningen icke må vara tillämplig på handeln med malt¬
drycker, så att, uteslutande på grund af den sistnämnda förordningen,
ingen må ega drifva handel med maltdrycker. Utskottet har också
i sin stad erkänt rigtigheten af denna princip. Å andra sidan vill
jag erkänna, att utskottets anmärkning mot mitt förslag, såsom
jag hade formulerat detsamma, synes mig fullkomligt befogad.
Jag har nemligen icke tagit i betraktande förhållandena på landet,
utan blott dem i städerna, och jag måste alltså medgifva, att
frågan har större omfattning, än jag från början tänkt mig; der¬
för har jag ock intet att invända mot, att utskottet icke velat
godkänna det af mig under punkt 1 väckta förslag. Det är emel¬
lertid en enda punkt i utskottets betänkande, hvarom jag anhåller
att något vidlyftigare få yttra mig, då jag beträffande densamma
icke är fullt ense med utskottet, ehuru jag icke heller derom ämnar
framställa något från utskottet afvikande yrkande. Utskottet
7 N;o 26.
Måndagen den 3 Maj.
yttrar: Val anser utskottet förslaget, att försäljning af vin och Om ändrade
maltdrycker skulle kunna förbjudas i vissa trakter af stad, icke
vara ändamålsenligt. Ett sådant förbud skulle, på sätt svenska säljning afvin
bryggareföreningens verkställande utskott antydt, innebära en be- och maltdryc-
svärlig tunga för hela befolkningen inom det område, som således her i stad.
skulle utmärkas. Det må också kunna befaras, att, i händelse all (Forts.)
försäljning af maltdrycker till afhemtning komme att förbjudas
inom någon af stadens utkanter, inom den angränsande landt-
kommunen skulle i närheten af stadsgränsen uppstå försäljnings¬
ställen, der maltdrycker komme att tillhandahållas, visserligen i
belopp af mer än tio liter, men der ordningen blefve svår att
kontrollera. Jag tror icke det skäl, utskottet anfört, är så tungt
vägande. Redan nu är det på många ställen i städerna bestämdt,
att hvarken utskänkning eller utminutering af bränvin skall få ega
rum å vissa områden, särskildt å sådana, som äro så glest be¬
bodda, att der icke finnes någon polisbevakning. Om man nu
tillåter en obehindrad ölförsäljning i dylika fall, kan man visser¬
ligen, såsom utskottet längre ned i betänkandet påvisar, genom
inskränkning af den för sådan handel tillåtna tiden i någon mån
stäcka, hvad som nu eger rum, nemligen en ytterst illojal handel
med maltdrycker, men jag tror aldrig, att det skall lyckas helt
och hållet. Dessutom måste man ju, enligt nu gällande förordning,
angående drifvandet af nykterhetsvärdshusrörelse, uppgifva, på
hvilka ställen sådana skola inrättas, och det tillkommer myndig¬
heterna att pröfva, bland annat, huruvida lokalen är olämpligt
eller lämpligt belägen samt i förra fallet neka tillstånd. Jag
anser, att man utan fara skulle kunna låta myndigheterna jemväl
bestämma vissa trakter i städerna, der maltdrycks.försäljning icke
finge ega rum. Jag tror icke, det vore att befara, att, i händelse
maltdrycksförsäljning förbjödes i städernes utkanter, dylik handel
skulle uppstå på den angränsande landsbygden. Dessutom kunna
myndigheterna ju reglera dessa förhållanden genom tillstånd eller
förbud af sådan handel.
Då utskottet, såsom jag redan nämnt, välvilligt upptagit åt¬
skilliga andra punkter i min motion, som jag tror skulle gagna
god ordning, har jag icke något särskildt yrkande att framställa,
utan vill endast hemställa om bifall till utskottets förslag i första
punkten.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan;
och skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
Punkten b.
Utskottets hemställan bifölls.
NiO 26. 8
Måndagen den 3 Maj.
Om kontroll
öjver vården
och förvaltnin¬
gen af fromma
stiftelser.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
30 nästlidne april och den 1 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 11, i anledning af väckt fråga om vidtagande af åtgärder för
kontroll öfver vården ock förvaltningen af fromma stiftelser
inom landet.
Herr B illin g: Frågan om vården af fromma stiftelser är en
ganska vigtig fråga. Enligt Konungens befallningshafvandes sist
utgifna femårsberättelser uppgår summan af de nämnda stiftelser
tillhöriga medel till 184 millioner. En de!, och en ganska bety¬
dande de], af dessa millioner vårdas nog med omsorg, men för en
mycket stor del deraf och dess vård finnes icke något slags
effektiv uppsigt. Det är ej minsta tvifvel underkastadt, att åt¬
skilliga af dessa fromma stiftelser under årens lopp försvunnit
såsom särskilda stiftelser, och att andra icke användas på det sätt,
som donatorn bestämt. För min del har jag derför ansett det af
ganska stor betydelse, att man vidtoge åtgärder för en bättre vård
af dessa stora, i välgörenhetens intresse oftast gjorda stiftelser.
Min motion härom har också haft den framgång i Riks¬
dagen, att hvarken inom Första eller Andra Kammaren någon
enda röst höjt sig emot densamma. Härigenom hafva båda kam-
rarne erkänt, att något bör göras i det af mig angifna syftet.
Första Kammaren har beslutit en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, att de åtgärder måtte vidtagas, som för ändamålets vin¬
nande funnes nödiga, och Andra Kammaren har gått in på det¬
samma, men anser tillika, att Riksdagen borde få yttra sig öfver
dessa åtgärder. Nu har ärendet återkommit till Första Kammarens
tillfälliga utskott, och detta har, med påpekande, att vidtagandet
af åtgärder rörande denna angelägenhet tillhör Kong]. Maj:t, ansett,
att Riksdagen icke behöfde reservera sig rätten att yttra sin åsigt
om dylika åtgärder. Utskottet har emellertid, troligen i ändamål
att befordra motionens syfte, till kammarens förra gången fattade
beslut lagt detta: att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte
anhålla, att, i händelse något anslag eller någon civillag för ända¬
målet erfordrades, framställning derom till Riksdagen måtte ske.
Utskottet finner dock sjelf, att en sådan hos Kongl. Maj:t gjord
hemställan är temligen betänklig. Den är väl egentligen alldeles
omöjlig enligt min uppfattning. Ty icke kan väl Riksdagen skrifva
till Kongl. Maj:t med begäran, att i fråga om anslag eller ändring
i författning af civillags natur Kong]. Maj:t skall inkomma till
Riksdagen med framställning, då grundlagen bestämdt föreskrifver
detta. Icke kan det vara lämpligt, att Riksdagen skrifver till
Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte följa gällande
grundlag. Utskottets hemställan är derför icke af beskaffenhet
att böra bifallas, och säkerligen skulle också, om Första Kammaren
biföll dess framställning, densamma blifva mycket illa medfaren i
Andra Kammaren.
Jag förmodar, att utskottets ledamöter icke heller mycket
ifrigt hålla på sin framställning i detta stycke. Då nu utskottets
hemställan icke lärer kunna bifallas, men båda kamrarne äro eniga
Måndagen den 3 Maj.
9 N:o 26.
derom, att motionens syfte bör befordras, hemställer jag, om icke Om kontroll
Första Kammaren skulle vilja biträda Andra Kammarens beslut.
Det förekommer mig, som om häruti icke läge den allra ringaste afkomma
risk. Visserligen håller jag Första Kammarens utskott räkning stiftelser.
för dess goda vilja att värna om Konungens ekonomiska lagstift- (Forts.)
ningsrätt, men i detta fall är det ju icke fråga om denna rätt.
Första Kammarens utskott medgifver sielft, att Andra Kammarens
utskott icke räknat denna sak såsom tillhörande allmän lag. Andra
Kammarens utskott antyder icke, att det tänkt på Konungens
ekonomiska lagstiftningsrätt, och Andra Kammaren har icke be¬
gärt att få deltaga i stiftandet af lag, utan endast att få yttra sig
om de åtgärder, som af Kongl. Maj:t kunna finnas nödiga för
åstadkommandet af en kontroll, och såsom motiv härför anfört,
att dessa åtgärder möjligen kunna komma att beröra många in¬
tressen. Vi känna väl till den i vårt land så starka frihetskänslan
och ömtåligheten för allt, hvad som stöter på uppsigt. Andra
Kammaren har också, så vidt jag förstår, tänkt på möjligheten,
att många ofta besvärliga åtgärder kunna blifva en följd af denna
skrifvelse, och derför velat yttra sig icke om deras upphöjande
till lag, utan om deras praktiskhet, om deras användbarhet och
tillämplighet på praktiska förhållanden. Andra Kammaren har
säkerligen icke med sitt förslag afsett ett intrång i Konungens
lagstiftningsrätt, utan endast fattat beslutet med tanke på det i
frågan praktiska och lämpliga. I denna rigtning har också Andra
Kammarens utskott uttalat sig. Under sådana förhållanden och
då dertill kommer, att, om Första Kammaren fattar beslut, öfver¬
ensstämmande med den Andras, det blir Kong!. Maj:t förbehållet
att pröfva, huruvida och i hvad mån han vill begära Riksdagens
medverkan, är det bestämdt icke den ringaste fara att bifalla
Andra Kammarens beslut. Finner Kongl. Maj:t inga andra åt¬
gärder behöfliga än t. ex. en obetydlig förändring i landshöfdinge-
instruktionen eller något dylikt, så torde Kongl. Maj:t icke låta
Riksdagen yttra sig derom; befinnas deremot mer omfattande åt¬
gärder vara af nöden, så lärer icke heller Kongl. Maj:t hafva
något emot att inhemta Riksdagens yttrande i ämnet.
Jag anhåller således, herr grefve och talman, att få yrka, att
Första Kammaren ville biträda Andra Kammarens beslut eller att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Haj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana åtgärder, som kunde finnas nödiga för åstadkommande
af kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser
inom landet.
Herr Dickson: Jag tror icke, den föregående talaren är
obekant med hvad man kallar kompromisser eller jemkningar af
stridande åsigter för att åstadkomma enighet. För min del hade
jag helst velat tillstyrka Första Kammaren att vidhålla sitt en
gång fattade beslut, men då det i utskottet framhölls, att man
borde välja en sådan hemställan, som också af utskottet antogs,
samt att det kunde tänkas, att Andra Kammaren lättare skulle
Nto 26. 10
Måndagen den 3 Maj.
Om kontroll kunna antaga ett sådant beslut som det föreliggande, frångick jag
öfver värden~ på, denna grund mina betänkligheter och omfattade det beslut,
lin afkomma d?T1 utskottet stannat. Jag tror icke, den föregående talaren ogillar
9 stiftelser, sådana kompromisser, som endast sträcka sig till formen, men icke
(Forts.) till saken. Gräller det saken, håller jag lika starkt som någon
annan på Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt. Jag tror
icke, att Andra Kammarens beslut är så oskyldigt, som det för¬
menas. Det heter: “framlägga förslag till åtgärder, som kunna
finnas nödiga". År det något förslag till förordning, blir det ett
lagförslag, som behandlas i lagutskottet. Att äfven herr Billing
funnit, att saken här gäller något mer än yttranderätten, framgick
deraf, att han framhöll, det Riksdagen “reserverade sig rätten11, men
Riksdagen har visserligen icke rätt att reservera sig någon sådan.
Det är ostridigt, att åtgärder i angifvet syfte äro nödvändiga samt
äfven att de tillhöra Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. Om
för öfrigt frågan denna gång faller, så kan den ju tagas upp en
annan gång. Möjligen kan någon länsstyrelse, något domkapitel
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på frågan, som med denna
förändring af formen kan blifva föremål för Kongl. Maj:ts åt¬
göranden. Men om Riksdagen uttalar, att den vill vara med om
lagstiftningsåtgärder, som röra ett ärende af detta slag, är det ett
ord, som icke kan tagas tillbaka. Man sätter Kongl. Maj:t i en
obehaglig mellanhand: antingen skall han rätta sig efter Riks¬
dagens yttrande eller ock utsätta sig för åtskilliga angrepp. För
min del anser jag icke utskottets föreliggande förslag så farligt,
och jag yrkar bifall till detsamma.
Herr Ljungberg: Det bar af den siste talaren framhållits,
att denna fråga ostridigt tillhör Konungens ekonomiska lagstift¬
ningsrätt. Detta påstående synes mig icke vara alldeles sjelf¬
kärt. Såsom här påpekats, finnas här i landet en hel mängd
fromma stiftelser, till bvilka staten lemnar bidrag, och det är då
alldeles icke oskäligt, att Riksdagen håller sin hand öfver kon¬
trollen. Då nu Andra Kammaren så bestämt uttrykt sin vilja
och önskan, att Riksdagen skall deltaga i behandlingen af denna
fråga, så vore det måhända icke lämpligt, om denna kammare,
som bör vara lika angelägen som den andra att bevara represen¬
tationens rätt gent emot konungamagten, frånsade sig detta till¬
fälle att bevaka densamma. Och hvad det tillägg angår, som
utskottet har gjort till förbättring af kammarens förra beslut, så
är fördelen deraf ganska tvifvelaktig, ty då här säges: “i hän¬
delse något anslag eller någon civillag för ändamålet erfordras,
bör derom göras framställning till Riksdagen", så kan härvid först
anmärkas, att, såsom den förste ärade talaren förmenade, det icke
behöfver skrifvas till Kong]. Maj:t om något sådant. Dertill
kommer, att man ännu knappast hört någon, som innehar magten,
sjelfmant afsåga sig densamma, och det vore oklokt att räkna med
en så osäker eventualitet. Att endast lita på den möjligheten, att
Kongl. Maj:t skall finna för godt att framlägga förslag i ämnet
inför Riksdagen, finner jag således icke lämpligt; och så vida man
11 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
verkligen vill komma till det resultat, som motionären åsyftar, tror Om Kontroll
jag icke, man har annat att göra än att biträda.Andra Kammarens
beslut, hvartill jag således ber att få påyrka bifall. gen af fromma
stiftelser.
Herr Kodhe: Ehuru jag deltagit i utskottets beslut, så, då (Forts.)
iag försport, att detta beslut icke lär ha någon utsigt att antagas
i Andra Kammaren, och då det enligt min mening skulle vara
att mycket beklaga, om frågan folie vid denna riksdag, bär jag
ingenting emot att ansluta mig till det yrkande, som herr Billing
fråmstält, att Första Kammaren ville biträda Andra Kammarens
beslut. Jag anser mig så mycket hellre kunna göra^ det, som
Andra Kammaren med sitt yttrande icke lär hafva åsyftat att
göra anspråk på rätt att fatta beslut rörande de förslag i denna
fråga, hvilka af Kongl. Haj:t skulle föreläggas Riksdagen, utan
endast att få meddela utlåtande. Under sådana förhållanden anser
jag icke någon fara ligga uti att biträda Andra Kammarens beslut,
till h vilket jag ber att få yrka bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Billmg,
att kammaren skulle biträda Andra Kammarens i ämnet fattade
beslut.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarade herr talmannen sig finna propositionen på god¬
kännande af herr Billings yrkande vara med öfvervägande ja
besvarad.
Herr DicJcson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i sitt utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, biträder kammaren Andra Kammarens i ämnet
fattade beslut.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—37;
Nej—53.
N:o 26. 12
Måndagen den 3 Maj.
Om förhud Föredrogs å nyo Första Kammarens den 30 sistlidne april och
m°t fosfor- flen q innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning
införande ochvackt fråga om skrifvelse till Kong]. Maj:t med begäran om
saluhällande utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas derom, att tänd-
i riket. stickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket
införas eller der utbjudas eller hållas till salu.
Herr Grundberg: Frågan om förbud mot försäljning af fosfor-
tändstickor inom landet har vid flere riksdagar varit föremål för
öfverläggning och det så nyligen som vid förlidet års riksdag.
Emellertid får man icke förvåna sig öfver, att denna fråga riksdag
efter riksdag kommer tillbaka, då det här gäller att afhjelpa ett
ondt, som år efter år blir allt värre, och det har gått så långt, att
missbruket af fosfortändstickorna anses numera, såsom motionärerna
också anmärkt, såsom ett verkligt samhällsondt.
Den nu föreliggande motionen har vid de tvenne senaste riks-
dagarne blifvit antagen af Andra Kammaren. Vid förra riksdagen
afslogs den af Första Kammaren och nu är den afstyrkt af det
kammarens tillfälliga utskott, som haft att behandla frågan. Då
denna så nyligen förevarit, är det klart, att skälen för och emot
äro allmänt kända, och jag skall derför icke många minuter taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk, utan endast helt kort yttra
några ord angående utskottets betänkande.
Såsom det egentliga hufvudskälet anser jag utskottets uttryck:
“undanrödjes ett medel för verkställande af den brottsliga afsigten,
återstå andra11. Ja, detta är ju ett uttryck, som man kan hafva,
men naturligtvis betyder det ingenting, förr än det blifvit visadt,
att det finnes något annat medel, som har samma verkan som
fosfor och på samma gång har den verkan såsom fosterfördrifvande
medel och är så giftigt och äfven är så lätt tillgängligt, som detta
medel är. Ett sådant medel har likväl ingen ännu mägtat påvisa,
icke utskottet och icke heller någon annan. Och detta är ju helt
naturligt, då ett sådant medel icke är kändt. I full konseqvens
dermed säger utskottet i nästa mening, att “det ifrågasatta för¬
budet varder i sjelfva verket så godt som ändamålslöst". Nu för¬
håller sig dermed så, att vid förra riksdagen tog jag mig friheten
påvisa, att ett förbud mot fosfortändstickor visst icke är ändamåls-
löst. Det anföres i officiella uppgifter, som lemnats från Danmark
till hygieniska kongressen i London år 1891, att under åren 1884—89
i hela Danmark, utom Köpenhamn, endast 2 förgiftningsfall af fosfor
förekommit och i Köpenhamn under samma tid på de stora sjuk¬
husen, Kommunehospitalet och Fredriks, hospital, endast ett fall.
I “Medicinsk beretning for Kongeriget Danmark, udgiven af det
Kongl. Sundhedskollegium11, hvaraf ett band föreligger för hvar¬
dera af åren 1890—93 med ett särskildt kapitel för förgiftningar,
omtalas ej ett enda fall af förgiftning i följd af fosfor under något
af dessa 4 år. I Sverige har fosforförgiftning egt rum i 262 fall
under tre af dessa fyra år. Detta måtte väl bevisa, att förbudet
icke är ändamålslöst, utan att man tvärtom lyckats få slut på
dessa förgiftningar till följd af fosfor.
Måndagen den 3 Maj. 13
“Det lär icke kunna bestridas, att tändstickor äro en nöd-
vändighetsvara“, säger utskottet vidare. Det bestrider heller ingen,
att som en nödvändighetsvara måste anses de fosforfria tänd¬
stickorna eller de tändstickor, som innehålla endast eu eller annan
modifikation af fosfor.
Att dessa fosfortändstickor skulle vara nödvändiga för sjömän
och skogsarbetare och dylikt — det skulle vara ett tungt vägande
skäl, i fall det är något verkligt skäl, men att det så icke är, kan
man se deraf, såsom också påvisades vid förra riksdagen, att i
Danmark och Finland, hvilka länder hafva ungefär samma för¬
hållanden som vi, hafva fosfortändstickor varit förbjudna i öfver
20 år. Danmark har ju eu hel mängd fiskare och sjömän, som
lefva under samma förhållanden som våra, och i Finland finnes en
mängd skogsarbetare, och således förekomma i dessa länder samma
betingelser som hos oss. I dessa har det dock visat sig, att det
går ändå, trots förbudet. Hade det visat sig omöjligt att reda sig
utan fosfortändstickor, så hade helt säkert en agitation derstädes
uppstått att få bort hela förbudet. Detta utskottets skäl kan
således reduceras till så godt som intet. Att priset å fosfor¬
tändstickor är så mycket billigare, betyder väl ännu mindre, då i
våra dagar både den ena och den andra sorten är ofantligt billig
och priset på säkerhets-tändstickor oupphörligt sjunker. Sedan
tillägger utskottet: “utan betydelse lärer det icke kunna vara, att
tillverkningen af fosfortändstickor är en vigtig industri". Ja, det
är det, men det är dock icke mera än 10 proc. af fosfortänd¬
stickorna, som användas i Sverige, resten exporteras. Skulle det
nu blifva förbud för dessa tändstickor, är det naturligt, att det icke
kommer i fråga någon import, utom det, som förut har blifvit såldt
af fosfortändstickor, det kommer sedan att säljas af säkerhets-
tändstickor, och då torde denna industri icke komma att lida på
förbudet.
Till sist säger utskottet, att det anser det icke vara lämpligt
eller icke ens rätt att tillverka fosfortändstickor och exportera
dessa, oaktadt man icke vill använda dem inom eget land. Detta
torde dock vara en öfverflödig ömhet om engelsmännen, som egent¬
ligen köpa våra fosfortändstickor. Att de begagna dem der, är
naturligt; men de begagna dem icke, såsom hos oss, till olofliga
ändamål. Blifva engelsmännen öfvertygade om, att det blir nöd¬
vändigt att förbjuda dem, så komma de nog att göra det. Man
utgifver icke dessa tändstickor för annat, än hvad de äro. De äro
fosfortändstickor, och det vet hvarje menniska, att de äro giftiga.
Äfven det skälet anser jag således ega liten, om ens någon, be¬
tydelse.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, anhåller jag att få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till skrifvelsen.
Herr Rodhe: Jag har icke inom utskottet kunnat biträda den
mening, som utmynnar i utskottets hemställan. Jag anser nem¬
ligen fullgiltigt skäl föreligga för Första Kammaren att biträda
Andra Kammarens beslut. Skälet ligger tydligtvis i det stora
N:o 26.
Om förbud
mot fosfor-
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Forts.)
Nio 26.
Om förbud
mot fosfor-
tändstickors
införande och
sakfällande
i riket.
(Forts.)
14 Måndagen den 3 Maj.
antalet sjelfmord, som begås genom användande af det gift, som
innehålles i fosfortändstickorna. Detta antal är, såsom statistiken
utvisar, i ständig tillväxt; det är för 1894 uppgifvet till 126.
Dägger man härtill de icke kända fall, då, genom användande af
detta gift, endast fostret dödats — och att de fallen icke äro få,
kan man taga för gifvet, enär det annars vore otänkbart, att så
många skulle våga använda fosfortändstickor för nämnda ändamål
— så befinnes det, att det är ett betydligt antal menniskolif, som
spilles genom missbruket af fosfortändstickor. Häri synes mig
ligga en allvarlig maning till samhället att genom en förbuds-
lagstiftning söka hämma missbruket af ifrågavarande gift. Om
genom ett sådant förbud ett antal menniskolif skulle kunna sparas,
så måste ju vinsten deraf anses väga betydligt mera än den ma¬
teriella förlust eller olägenhet, som derigenom möjligen skulle kunna
vållas. Värdet af ett menniskolif kan ju icke ens ställas i jem¬
förelse med en skada på det materiella området. För öfrigt har
man alldeles icke kunnat bevisa, att några svårare olägenheter
verkligen skulle bli en följd af en förbudslagstiftning sådan som
den föreslagna. Erfarenheten från våra grannländer gifver vid
handen, att man utan olägenhet kan undvara fosfortändstickor.
Man har invändt emot det ifrågasatta förbudet, att man ju icke
kan hindra, att menniskor begå sjelfmord; det finnes så många
andra gifter, genom hvilka man kap beröfva sig lifvet. Men är
det icke just den lätta tillgången till giftet, som för dessa arma
qvinnor, hvarom nu är fråga, blir till så stor frestelse att använda
det? Icke tror man, att de skulle, om de icke hade denna tillgång,
försöka att frän apoteken eller på omvägar och med besvär skaffa
sig något gift för att fullborda sitt syfte? Nej, utan tvifvel skulle
de öfvergifva tanken på fosterfördrifning, om de icke hade dessa
fosfortändstickor till hands. .
Det skäl, som ytterligare anförts emot denna förbudslagstiftning,
att det nemligen skulle vara orätt att exportera till andra länder
en vara, hvars användning man vill förbjuda inom landet, kan jag
icke tillmäta någon betydelse. Det skulle kunna vara af betydelse,
om man utförde en giftig vara under förebärande, att det icke vore
gift, men det gör man icke här. Man utför varan under öppet
tillkännagifvande, att den innehåller gift. Det tillhör väl icke oss
att bestämma, när inom andra länder ett förbud mot användande
af fosfortändstickor bör ske. Vi hafva sjelfva under en lång följd
af år användt nästan uteslutande fosfortändstickor, och det föll väl
icke då någon in att yrka på, att man skulle förbjuda importen
hit af sådana tändstickor. Det är först sedan missbruket af ifråga¬
varande vara visat sig blifva så öfverhandentagande, som man har
ansett det nödigt, att något måste göras i nu antydda retning.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, ber jag att
få yrka afslag å utskottets hemställan och att Första Kammaren
måtte biträda Andra Kammarens i ärendet fattade beslut.
Herr Wdeselgren: Det är tre skäl, som bestämt min upp¬
fattning i denna fråga. Det första skälet ligger i de ohyggliga
16 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
siffror, som visa antalet fall af förgiftning, der giftet hemtats från
fosfortändstickor. Det andra skälet är det sakförhållande, att i
Finland och Danmark fosfortändstickor hafva varit förbjudna i
öfver 20 år, utan att man hört något klagomål häröfver. Mitt
tredje skäl inneligger i min bestämda öfvertygelse, att de olägen¬
heter, som för närvarande kunna åberopas såsom oskiljaktiga från
ett förbud af fosfortändstickor för grufarbetare, fiskare, sjömän
m. fl., utan tvifvel komma att af vederbörande fabrikanter
ganska snart paralyseras. Man uppger ju visserligen, att den fukt,
som för sagda klasser af befolkningen skulle omöjliggöra begag¬
nandet af vanliga säkerhetständstickor, också måste hindra af-
skaffandet af fosforstickor; men jag är viss, att fabrikerna mycket
lätt torde kunna, genom nya packningsförhållanden eller på andra
satt, omintetgöra detta skäl, att fortfarande låta fosforgiftet vara
tillgängligt för hvem som helst. Det kan väl, ifrån industriel
synpunkt sedt, medföra förlust för en eller annan fabrik, det
ifrågasatta förbudet — det medgifves. Men jag säger såsom en
föregående talare: hvad betyder denna förlust emot den förlust,
som samhället vederfares på grund af nu rådande förhållanden!
Dessa 743 fall, der förgiftning åstadkommits genom fosfor, måtte
väl hafva något mera att säga än ett eller annat tusental kronor,
som den ena eller den andra fabriken, om förbudet kommer till
stånd, finge uppföra på sitt förlustkonto!
Jag kan icke tro, att Första Kammaren, då denna motion år
efter år återkommer och de sorgliga följderna af den frihet, som
i förevarande fall ännu i vårt land eger rum, visat sig vara i
oaflåtlig! stigande, att Första Kammaren, säger jag, icke skall
behjerta nödvändigheten att vidtaga den åtgärd, genom hvilken
man vill söka hejda det onda, hvars verklighet ingen vågat förneka.
På grund af de anförda skälen får jag ansluta mig till dem,
som yrkat bifall till Andra Kammarens beslut.
Herr Sörensson: Jag har också varit tillstädes vid utskottets
behandling af denna fråga, men jag kan under inga förhållanden
dela det slut, hvartill utskottet kommit.
Utskottets motivering innebär egentligen, åt,t eftersom man
icke kan taga bort alla gifter, skall man icke taga bort detta,
ehuru det är så lätt tillgängligt; eftersom man icke kan förhindra
alla mord i denna retning, skall man icke heller förhindra dem,
som ske genom fosfortändstickor. Jag anser, att utskottet bort
tillstyrka oss att nu taga bort fosfortändstickorna, som äro så
farliga och dock så lätt tillgängliga. Skulle det då visa sig, att
man finner på ett annat medel för dylika sjelfmord, så få vi åter
gripa det onda vid roten och taga bort också detta medel. Det
gäller verkligen att råda bot emot ett svårt samhällsondt. De
siffror, som här förekomma, tala ett förfärligt språk. Jag kan
tänka mig, att en qvinna med skam och nöd för ögonen tillgriper
detta gift i sin förtviflan, med förhoppning att undgå denna skam
och nöd. Men bär gäller, att “tillfället gör tjufven". Vore detta
gift icke så lätt tillgängligt, så skulle hon helt säkert besinna sig
Om förbud
mot fosfor¬
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Forts.)
N:o 26. 16
Om förhud
mot fosfor¬
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Fortä.)
Måndagen den 3 Maj.
och månget lif vara räddadt. Jag skall icke upptaga den ekono¬
miska sidan af denna fråga, hvilken är tillräckligt behandlad förut.
Jag har sett den endast från moralisk synpunkt och yrkar på den
grund, att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
beslut.
Herr Bremberg: Den motion, som nu föreligger, har under
tvenne riksdagar förut varit pröfvad, men icke kunnat vinna
kammarens bifall. Sistlidne riksdag reserverade jag mig emot
utskottets hemställan om bifall till motionen, och jag har icke
sedan dess kommit till andra åsigter, hvarför jag fortfarande måste
yrka afslag på den ifrågavarande motionen.
Att utan någon anledning, som jag anser det vara, taga bort
en nödvändighetsartikel, som nu förser 2- ä 3,000 arbetare med
bröd, tilltalar mig ej. Man säger visserligen, att det är endast
10 proc. af fosforstickorna, som användas inom landet, och att
resten skulle exporteras, hvadan tillverkningen fortfarande skulle
blifva ungefär densamma. Det förefaller mig likvisst motbjudande
och ovärdigt för ett land att förbjuda ett gift här i landet, men
utbjuda det åt utländingen.
Motionärerna säga, att det har icke förnummits några klago¬
mål från Danmark och Finland öfver att man der tagit bort fosfor¬
stickorna. Men nog kunna dessa länders invånare vara miss¬
nöjda., fastän de icke fört någon klagan.
Herr Girundberg yttrade, att han trodde, att det icke skulle
finnas något fosterfördrifningsmedel, som är lika svårt och lika
lätt tillgängligt som fosforstickor. Rigtigheten af denna hans tro
vågar jag betvifla. Det är nemligen icke mera än 3 veckor, sedan
jag erhöll ett meddelande från Arvidsjaurs lappmark, att en ung
qvinna häktats för fosterfördrifning medelst qvicksilfver, hvilket
jag vågar påstå är lika lätt tillgängligt som fosfortändstickor.
Det finnes nemligen numera i hvarje hus en termometer eller en
barometer, hvilken är lika lätt tillgänglig som tändstickorna, och
jag antager, att qvicksilfret i dem är lika farligt som fosfor. Skulle
man nu förbjuda fosfortändstickornas användande, så borde man
väl på samma gång förbjuda begagnande af termometrar och baro¬
metrar, eljest vinner man rakt ingenting.
Att dessa fosfortändstickor äro nödvändiga för befolkningen,
i synnerhet i de nordliga länen, är en känd och afgjord sak.
Kommer man ut i regn och dåligt väder och endast har säkerhets-
tändstickor, reder man sig dåligt, ty då blifva de vanligen snart
odugliga. De tåla ingen fukt, och man kan derför blifva ganska
blottställd, om man t. ex. miltals ifrån hemmet är sysselsatt i
skogarne. Man behöfver då för att torka sig efter regnet eller
för att värma sig göra upp eld, och om man då icke har andra
än dessa säkerhetständstickor, är det ofta alldeles omöjligt att
använda dessa, om de blifvit våta. Om man deremot för en fosfor-
tändsticka, som blifvit våt, till handen eller kinden, så uppvärmes
den och torkar genast, så att den kan fatta eld. På samma sätt
är det för fiskarena; de behöfva också dessa fosforstickor och för
17 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
grufarbetarne äro de absolut nödvändiga, ty så fort en säkerhets-
tändsticka kommer ner i en grufva, är den oanvändbar der, hvilket
icke är fallet med fosforstickorna.
Nu säger herr Grundberg, att fosterfördrifningen i Danmark
har minskats, sedan fosforstickorna blefvo förbjudna. Att så
skett, vågar jag betvifla. Hade den minskats, så hade väl motio¬
närerna vetat detta. Under senare år hafva visserligen förgift¬
ningarna med fosfor minskats derstädes och alldeles slutat, men
det är väl icke underligt, då fosfortändstickorna blifvit förbjudna
och icke finnas att tillgå, men icke hafva fosterfördrifningarna
derför minskats eller upphört, ty då hade motionärerna gjort
sig möda att påvisa detta förhållande, hvilket ju kunnat vara
ganska afgörande för frågan.
Herr Wieselgren säde, att säkerhetständstickorna kunna för¬
bättras och blifva lika användbara som fosforstickorna. Ja, om
så kan ske, då vill jag vara den förste, som skall förorda fosfor¬
stickornas borttagande, men innan dess torde det vara för tidigt
att taga bort denna nödvändighetsvara.
På grund af hvad jag här anfört, ber jag att få yrka bi¬
fall _ till utskottets förslag och således afslag å den föreliggande
motionen.
Herr Almén: Denna fråga är icke ny. Jag har äfven haft
tillfälle att yttra mig i densamma åtminstone en gång vid förra
riksdagen, och jag har försport, att en och annan skulle hafva
missförstått mitt yttrande derhän, att jag verkligen icke skulle
vara för förbud mot fosfortändstickors användning. Under sådana
förhållanden och då dertill kommer, att jag icke kan gilla de skäl,
på hviska utskottet afstyrkt bifall till Andra Kammarens förslag,
anser jag mig tvungen att till närmare granskning upptaga de
skäl, utskottet anfört för afslag.
Utskottet säger på sid. 17, att om också förbud utfärdas,
skulle detta förbud blifva “så godt som ändamålslöst, äfven om
för fosterfördrifning ej skulle användas fosfor, som dock sannolikt
skulle kunna åtkommas, äfven om fosfortändstickorna icke vore
tillgängliga11. Jag förstår icke, hvad utskottet härmed menar. Man
har icke lyckats göra arsenik alldeles oåtkomlig genom förbud,
men svårigheten med detta förbud är, att det är partiel till följd
deraf att arseniken har stor teknisk användning. Beklagligt nog
är arsenik sålunda temligen spridd, men vida mindre än förr och
försvinnande litet i jemförelse med fosforstickor. Då emellertid
här icke är fråga om ett partiel^ utan om ett totalt förbud mot
användning af fosforstickor, borde det blifva ganska effektivt. Då
härtill kommer, att det relativt är ganska svårt att förvara fosfor,
är detta ett ytterligare skäl för antagandet, att förbudet verkligen
blir effektivt. Och hvad det beträffar, att fosfor såsom råttgift är
tillgängligt, så är det en stor skilnad redan nu i fråga om lätt¬
heten att åtkomma fosfor i denna form och lättheten att åtkomma
fosfortändstickor. Skulle förbud mot fosforstickors användning
bomma till stånd, bör det icke finnas någon betänklighet att för-
Första Kammarens Prot. 1897. N:o 26. 2
Om förbud
mot fosfor¬
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Ports.)
Nso 26.
Om förhud
mot fosfor¬
tändstickors
införande och
sahihållande
i riket.
(Forts.)
18 Måndagen den 3 Maj.
bjuda fosfors användning för att döda råttor, ty bättre gift mot
råttor torde det ej möta svårighet att erhålla. Den invändningen,
att fosformos kan fås på läkarerecept, beror på ett missförstånd,
ty läkarne ega visserligen rätt att föreskrifva gifter för menniskor,
men icke för skadedjur, hvarför ett förbud nog komme att blifva
effektivt, derest det utfärdas.
Utskottet säger vidare: “Lagstiftningen angående giftiga ämnen
måste dock medgifva det nödiga bruket af desamma. Det lärer
icke kunna bestridas, att tändstickor äro en nödvändighetsvara.*4
Alldeles rigtigt! Men hvem har gifvit utskottet eller någon annan
rätt att häraf draga den slutsatsen, att fosfortändstickor äro eu
nödvändighetsvara? Säkerhetständstickor äro nödvändiga nu för
tiden, men ingen menniska vill väl påstå, att fosfortändstickor
äro nödvändiga, då det finnes andra och dertill fullgoda tänd¬
stickor; och då andra länder kunnat vara af med dem 24 år,
torde de ej vara oumbärliga. Jag tror således, att det är vilse¬
ledande och icke upplysande att, när man talar om nödvändig¬
heten af en vara, utsträcka denna bestämning till alla liknande
varor. Att fosfortändstickor skulle vara nödvändiga för skogs¬
arbetare m. fl., vill jag delvis bestrida, åberopande erfarenheten
från andra länder, särskilt våra grannländer. Dertill kommer,
att jag för min del är viss om, att i ett land, der man lärt att
göra säkerhetständstickor tidigare än i något annat land och der
denna fabrikation gått längre framåt än i något annat land, våra
fabrikanter äro så utrustade, att den dag, allmänheten behöfver
säkerhetständstickor så beskaffade, att de motstå fukt och fuktig
luft, komma fabrikanterna också att producera en sådan vara.
Här yttrades af en talare, som hade ordet före mig, att då så
ännu icke skett, kunde man vänta. Ja, då kunde det hända, att
vi finge vänta allt för länge, ty fabrikanten gör sig icke denna
möda förr, än dessa varaktigare säkerhetständstickor behöfvas.
Låt oss förbjuda fosfortändstickor, så skola nog fabrikanterna
producera säkerhetständstickor, som passa för menniskor, som
vistas i fuktig omgifning. Således synes det mig icke från den
svnpunkten böra vara något hinder för ett förbud.
Här talas vidare om, att priset på fosfortändstickor är billigare
än på säkerhetständstickor. Ja, mine herrar, priset är så billigt,
att vi ty värr se stickor både brända och obrända kastade litet
hvarstädes, ty de äro så billiga, att man anser, att de icke äio
förtjenta att tillvaratagas. Men att vara så mån om allmänheten,
att man, för att spara den ett hundradels öre för att den må
kunna få en tändsticka, får behålla detta gift, tycker jag är en
sparsamhet, som går väl långt. Således anser jag detta argument
icke synnerligen mycket värdt.
Sedermera säges i betänkandet: “Utan betydelse, om ock ej
en afgörande, lärer det icke kunna vara, att tillverkningen åt
fosfortändstickor är en vigtig industri**. Härtill svarar jag — ja!
Men ingen menniska har velat taga bort denna vigtiga industri.
Man tillåter denna industri hädanefter såsom hittills med. vilkor,
att varan exporteras; och då förbrukningen inom landet icke ut-
Måndagen den 3 Maj 19
gör iller än ^ 10 procent af hela tillverkningen och tillverknings¬
värdet uppgår till 2V2 millioner kronor, utgör den verkliga för¬
lusten 250,000 kronor. Men, mine herrar, blir det verkligen någon
förlust? Behofvet af tändstickor lärer icke minskas, om vi taga
bort fosfortändstickorna. Hvad blir då följden? Jo, att den lilla
åtgång af fosfortändstickor, som hittills egt rum, kommer att
ersä,ttas af eu ökad förbrukning af säkerhetständstickor, som också
produceras i vårt land. Vi hafva således icke gjort annat än
en högst ringa rubbning i den nuvarande tillverkningen, som
bär till följd en minskning i produktionen af fosfortändstickor,
men en motsvarande ökning i produktionen af säkerhetständstickor.
Ekonomiskt sedd, har denna fråga således efter mitt förmenande
icke stor betydelse.
Nu säger man äfven, att det ligger något motbjudande — det
användes ett starkare uttryck, som jag glömt — uti att tillverka
fosfortändstickor för export, då man icke vill förbruka dem inom
landet. Hetta är ett argument, som jag icke förstår. Om det
vore fråga om att gorå en giftig vara, som man kunde pluttra
på folk utan att de förstodo faran af densamma, eller om man
ville smuggla in den i ett annat land, som icke ville hafva den,
vore denna anmärkning rigtig. Men då jag bereder ett land, som
tillverkar och förbrukar fosforstickor, tillfälle att få inköpa denna
vara, kan jag icke se, att jag gör något annat, än hvad detta
land sjelf önskar, helst om jag producerar denna vara bättre än
någon annan. Ty ingen lär väl misstänka, då han köper en vara
såsom fosfortändstickor, att det icke är fosfortändstickor, han
köper. Det är således icke omoraliskt att producera en vara åt
en utländing, som vill hafva den och vet hvad han får.
Utskottet säger vidare: “Annan grund för förbudet än fosforns
missbrukande till sjelfmord eller fosterfördrifning synes icke nu
åberopas'1. Jag svarar dertill, att detta är ett godt skäl; och då
en öfvervägande del af dem, som taga lifvet af sig, göra det med
fosfor, borde det vara ett tillräckligt talande skäl.
Slutligen säger man — och vigten deraf vill jag icke förneka
att taga vi bort fosforn, lära väl dessa olyckliga varelser,
som vilja dölja sin skam, tillgripa andra medel. Detta är onek¬
ligen hufvudargumentet, men det bär redan blifvit bemött från
annat håll dermed, att derför att det finnes många gifter, skall
man väl icke släppa alla lösa. Och ser man saken från en annan
synpunkt, nemligen lättheten att åtkomma giftet, så finner man,
att alla gifter icke äro lika lätt åtkomliga som fosfortäud-
stickorna, hvilka väl måste betraktas såsom lättast åtkomliga af
alla. Nu är det ty värr sant, att det finnes andra utvägar för
dem, som vilja fördrifva foster med uppoffrande af sitt eget lif;
men finge dessa olyckliga varelser veta, att de väl aldrig eller
nästan aldrig blifva af med fostret, om de icke släppa till sitt
eget lif, att denna död är en af de smärtsammaste, och slutligen
att deras åstundan att dölja sin skam icke lyckas, ty vid obduk¬
tionen får man reda derpå — och en hastig död föranleder obduk¬
tion — vore kunskapen härom spridd, säger jag, då tror jag, de
Nso 26.
Om förhud
mot fosfor-
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Forts.)
N:o 26. 20
Måndagen den 3 Maj.
Om förbud
mot fosfor¬
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Fort8.)
flesta af dessa olyckliga skulle draga sig för en handling, som
de visste skulle medföra förlust af deras eget lif. Men att sprida
denna kunskap går så långsamt, att man får tillgripa ett annat
medel, och det är att försvåra åtkomsten af detta farliga gift.
Slutligen påstår jag, att äfven om andra medel finnas för
fosterfördrifning, bör detta förbud ändå blifva ganska verksamt
derför, att den förtviflade menniska, som har giftet dagligen för
sina ögon, griper vid ett olyckligt tillfälle af stegrad misstämning,
hvad hon har till hands. Om hon icke hade detta gift dagligen
för sig och icke med lätthet kunde få det utan att väcka miss¬
tanke, skulle hon betänka sig, och med betänksamheten skulle
följa, att hon afstod från ett. uppsåt, hvars realiserande ändå ej
skulle befria henne från skammen. Det är just den dagliga
frestelsen att hafva i sina händer ett gift, som så lätt beröfvar
henne fostret, men som lika lätt beröfvar henne lifvet, hvilken
gör, att motståndskraften försvagas. Detta är det vigtigaste argu¬
mentet för bifall. Och då ett bifall icke kommer att medföra
några verkliga olägenheter, som icke med lätthet kunna öfver-
vinnas, synes det mig underligt, om Första Kammaren skulle
afslå den föreslagna åtgärden. Härvid kan erinras, att frågan
varit före flera gånger och att kammaren har afslagit den. Jag
skulle dervid vilja säga, att detta endast bevisar, att man ej
velat förhasta sig. För öfrigt ligger det ju intet förklenande i
att ändra åsigt. Jag vill äfven framhålla den omständigheten,
att fosfortändstickor äro obrukliga i förmögnare familjer och
familjer af medelklassen, de existera egentligen endast hos fattig¬
man och de mindre bemedlade; och hvar hafva dessa sina för¬
nämsta målsmän, oro icke hos Andra Kammaren? Om nu denna
Andra Kammare behjertar detta olyckliga förhållande med foster¬
fördrifning genom fosfor derhän, att den finner sig i de olägen¬
heter, som följa af ett förbud, är det då på sin plats, att Första
Kammaren skulle sätta sig emot det? Jag tycker, att detta är
ett skäl, som i och för sig sjelf är tillräckligt för att bifalla
Andra Kammarens förslag; och får jag derför hemställa om bifall
till detsamma.
Herr Rudebeck: Jag skulle efter den siste talarens anförande
kunna afstå från ordet, ty jag delar hans uppfattning, och han
har framhållit så fullständigt alla de skäl, på kvilka äfven jag
stöder min mening, men jag skall dock bedja att helt kort få
yttra några få ord.
För den, som i sin embetsverksamhet haft tillfälle att erfara
det bedröfliga förhållande, om hvilket den åberopade statistiken
talar, för honom kan det icke vara annat än en bjudande pligt
att i hvad på honom ankommer söka afhjelpa detta sorgliga
förhållande. Hvad den siste talaren anförde bör för den, som vill
bedöma saken rätt, vara fullkomligt öfvertygande, och jag anser,
att det icke skulle vara öfverensstämmande med hvad frågans
allvar kräfver, om Första Kammaren skulle vägra att biträda
Andra Kammarens i ärendet fattade beslut. Inom Andra Kam-
Måndagen den 3 Maj. 21
maren har erkänts det berättigade uti motionärens yrkande, och
det skal, som af Första Kammarens utskott hufvudsakligen anförts
såsom skäl för afslag, eller att om man tager bort fosforgiftet,
finnas qvar andra gifter, som kunna hafva samma verkan, det skälet
har blifvit så fullständigt bemött och vederlagdt af föregående
talare, att jag icke skall upptaga tiden med att vidare tala om
detta betydelselösa skäl. Dock vill jag gent emot den talare, som,
i sammanhang med att äfven han fäste uppmärksamheten på nu
nämnda förhållande, såsom ett bevis på dess betydelse åberopade,
att han erfarit, att en qvinna i saknad af annat gift användt
qvicksilfver, som hon förskaffat sig från en termometer eller en
barometer, hemställa, om detta exempel visar, hvad det skulle
visa. Skulle man genom förbudet mot fosforstickorna och före¬
kommandet af fosfors missbruk icke stå större risk än den, som
ligger deri, att en person slår sönder en termometer för att skaffa
sig qvicksilfver att intaga som gift, då är med fosforförbudet
mycket vunnet, ty med lättheten att nn kunna åtkomma fosfor¬
gift torde näppeligen kunna jemföras utvägen att erhålla qvick¬
silfver från termometrar.
Jag hemställer, att Första Kammaren måtte biträda Andra
Kammarens beslut.
) Herr Östberg: Orsaken, hvarför jag icke velat biträda för-
siaget om förbud mot försäljning af fosfortändstickor, är hufvud¬
sakligen^ den, att jag fruktar för dessa ständiga reglementeringar,
som i våra dagar söka allt mera binda våra steg, hvart vi vända
oss. Jag vill erinra om, att genom lagstiftningen om försäljning
af gifter — hvilket ligger frågan nära — möjligheten försvårats
att åtkomma läkemedel, som man i utlandet utan svårighet kan
erhålla. Det må derför väl frågas, huruvida skäl föreligger att
gå ytterligare ett steg på den prohibitiv^ vägen och söka förbjuda
en vara, som hittills fritt kunnat inom landet försäljas. Jag tror
för öfrigt icke, att man kan vara alldeles säker på att utestänga
möjligheten att åtkomma fosfor genom att förbjuda fosforstickorna.
Det skulle visserligen kunna vara möjligt, att så blefve förhållan¬
det, om äfven tillverkning af fosforstickor inom landet blefve för¬
bjuden, men det har man ännu icke ansett sig kunna göra, och
det synes mig alldeles klart, att om tillverkning af sådana tänd¬
stickor får ske inom landet, kan det icke möta så stora svårig¬
heter för allmänheten att erhålla sådana tändstickor. Vi veta, alt
man nu icke har synnerlig svårighet att få arsenik, ehuru försälj¬
ningen deraf är förbjuden, och det är, efter mitt förmenande, all¬
deles tydligt, att, i fall fosfortändstickor finge tillverkas inom landet,
det äfven skulle vara mycket lätt att kunna få köpa sådana, och
det blefve antagligen ej heller större svårigheter att smuggla in
fosforstickor än att smuggla in åtskilligt annat, som herrarne
känna. Skulle äfven tillverkningen af fosfortändstickor förbjudas,
hvilket vore det enda effektiva medlet att här tillgripa, så komme
man ju gifvetvis att afsevärdt skada en vigtig näring inom riket,
och detta vore i min tanke mycket betänkligt, liksom man bör
N:o 26.
Om förbud
mot fosfor-
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Forts.)
N:o 26. 22
Måndagen den 3 Maj.
Om förbud, tveka att försvåra möjligheten för en del af landets befolkning
mot fosfor- såsom grufarbetare, sjömän o. s. v. att få lämpliga tändstickor.
införande°oe/t Såsom jag nämnde, anser jag det mycket betänkligt, att man
1 saluhållande går för långt på reglementeringens väg. Jag vill jemföra nu före-
i riket. liggande yrkande med ett annat yrkande i samma rigtning, hvilket
(Forts.) af mägtiga krafter oupphörligt framställas, nemligen om förbud
mot försäljning af spritdrycker. Skulle man förbjuda fosforstickor,
så är det antagligt, att man från det hållet komme att säga: när
man har förbjudit ett gift, som föranleder död af ett jemförelsevis
mindre antal personer, borde man då icke med ännu mycket större
skäl förbjuda spriten, hvilken dödar tusen gånger så många som
fosforn och väl måste anses vara långt farligare för vårt lands
välfärd? Jag tror, att man skulle hafva rätt svårt att lemna ett
tillfredsställande svar på ett sådant yrkande. För min del vågar
jag icke sätta de olägenheter, som här äro framhållna och som
jag erkänner vara mycket behjertansvärda, så högt, att jag skulle
vilja förorda ett förbud mot försäljning af fosfortändstickor. Jag
har derför inom utskottet yrkat bifall till det slut, hvartill ut¬
skottet kommit, och beder jag att äfven nu få göra detsamma.
Herr Dickson: Frågan om förbud emot fosfortändstickor
har framkommit under olika skeden. Först gälde frågan att helt
och hållet förbjuda deras tillverkning. Det har nu icke satts i
fråga, utan man förbjuder endast deras användning inom riket,
men tillåter, att de få tillverkas och exporteras. — Jag kan icke
säga, att jag tycker detta vara något lyckligt sätt att lösa denna
fråga. För mig är det något stötande och för vår lagstiftning är
det helt och hållet främmande, att man tillåter tillverkningen afen
vara för export, men icke dess användande inom riket.
Det yttrades af en talare under förra årets diskussion, att
“fosfortändstickor innehölle gift, men icke vore gift." Det är nog
rätt. Men nu skall man betrakta dem, som om de vore gift. Gift¬
stadgan åsyftar så väl att medgifva det legitima bruket af giftiga
varor som ock att förekomma deras användande till giftmord eller
till vådlig förgiftning. Det är klart, att man icke kan freda sig
för förgiftning, såvida gift får användas till tapeter, gardiner, kon-
fektyrer och dylikt. Detta är också förbjudet till en viss grad, och
det är naturligtvis förbjudet att i allmänhet hafva tillgång till
farliga gifter. Vissa gifter få köpas i bodar, och äfven de farligaste
gifter, såsom arsenik och stryknin, kunna åtkommas under vissa
förhållanden. Derjemte tror jag, att huru stränga bestämmelser
man än har, och huru sträng tillsyn man än håller öfver gift¬
stadgans tillämpning, skaffar sig dock allmänheten tillgång till
farliga gifter. Då och då förekommer ett giftmord med arsenik,
och det visar, att detta gift icke är omöjligt att åtkomma, trots
alla de förbud, som finnas. Naturligtvis köpes det icke på apoteket,
utan på något annat ställe, och sannolikt skulle fosforn åtkommas
på samma sätt, d. v. s. hemligen. Att slutligen genom lagstiftning
förhindra personer från sjelfmord, låter sig nog icke göra.
Måndagen den 3 Maj.
23 X:o 26.
Nu åberopas för detta förbud, att det skulle bidraga till att Om förbud
minska antalet fosterfördrifningar. I hvilken grad det lyckas att ’.n<wl ■f?®/0’"
med fosfor fördrifva foster, det vet jag icke, men chefens förinf6rande oc/t
medicinalstyrelsen yttrande tycktes antyda, att det endast var i saluhållande
sällsynta fall, försöket aflopp på annat sätt, än att modern fick * riket.
sätta lifvet till. Jag tror emellertid, att antingen modern nu ville (Forts.)
beröfva sig sjelf lifvet eller endast beröfva fostret lifvet, så finnas
nog andra medel dertill.
Det är naturligtvis klart, att man icke nu kan bevisa, huru
det kan komma att gå, sedan förbudet trädt i kraft, utan man
måste rätta sig efter sannolikhetsskäl. Af rättegångar vet man,
att det finnes andra sätt än fosfor att fördrifva foster, och att
de kunna vara mera eller mindre effektiva och äfven mera eller
mindre farliga. Utskottet har icke velat anföra dessa medel, och
jag skall icke heller göra det, men det är säkert, att de finnas,
och der den ogifta qvinnan råkar i förtviflan öfver sin ställning,
lär hon äfven använda dem, huru hon än må komma öfver dem.
Icke är det för att fosforn smakar bra, som den användes.
Man har häntydt på, att förhållandena i Danmark skulle vara
bättre än hos oss, Det är styrkt, att icke så många fall af fosfor-
föi-giftning der egt rum, men det har icke kunnat förebringas någon
bevisning om, att förhållandena i fråga om fosterfördrifuing skulle
vara fördelaktigare än hos oss. Jag har ingen anledning tro, att
det skulle vara bättre.
Jag tycker emellertid, att motionärerna bort åstadkomma nå¬
gon utredning i detta fall. Utskottet har icke kunnat göra det.
Den 10 april remitterades ärendet till utskottet, och med anledning
af den tid, som är bestämd för Riksdagens sammanvaro, är det
naturligtvis nödvändigt att så fort som möjligt afgifva ett ut¬
låtande. Jag får således säga, att förhållandet med Danmark vill
jag icke tillerkänna någon beviskraft, förr än det visats, huru för¬
hållandena der ställa sig.
Emellertid äro tändstickor en nödvändighetsvara och fosfor¬
tändstickorna äro det äfven. Herr Bremberg, som sjelf lefvat i det
nordligaste Sverige, har derutinnan lemnat ett bestämdt vitsord,
och under handläggning af denna fråga i Andra Kammaren under
förra riksdagen intygades af åtskilliga allmogemän, att fosfortänd¬
stickorna äro, under vissa förhållanden, alldeles nödvändiga. Att
det i år gick så lätt att genomdrifva detta förslag i Andra Kam¬
maren, kan hafva berott på, att ärendet der förekom sent en
middag.
Det har yttrats, att om ett förbud i detta afseende komme till
stånd, skulle nog fabrikanterna göra någon ny, vacker uppfinning,
som gjorde säkerhetständstickorna lämpliga att användas, äfven
om någon fukt vidlådde dem. Detta är dock en sak, som man
icke kan veta. Jag föreställer mig, att det vore lämpligare, att
uppfinningen gick först och förbudet komme sedan, än tvärtom.
Jag har ännu icke hört, att någon annan grund åberopats, än att
fosfortändstickor missbrukats på det sätt, som förut angifvits, och
det är derför icke behöfiigt att upptaga till bemötande ett argu-
N:o 26. 24
Måndagen den 3 Maj.
Om förbud
mot fosfor-
tändstickors
införande och
saluhållande
i riket.
(Forts.)
merit, som under eu föregående period åberopats. För min de!
tycker jag, att det nya systemet icke står i öfverensstämmelse
med sunda principer, och jag tror icke heller, att det skulle vara
lämpligt.
Den statistik, som Andra Kammarens utskott har förebragt,
är vilseledande. Den åsyftar de medikolegala obduktionerna, men
icke antalet sjelfmord, och det är klart, att, då ett dödsfall sker
genom förgiftning, det måste anställas medikolegal besigtning^
Men andra sjelfmord ske ofta under sådana förhållanden, att man
icke har anledning att verkställa en sådan undersökning. Jemför
man antalet af gift omkomna med antalet andra sjelfmord, så
framträder icke antalet giftmord såsom så förfärligt stort. Man
måste ju alltid jemföra det med den menniskostock, som finnes,
och huru beklagligt hvarje fall är, så kan jag icke erkänna, att
antalet af dessa fall är så öfvervägande stort.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Boström, Filip: Af Södermanlands läns diarier har
jag inhemtat, att antalet af de utaf länsmännen till Konungens
befallningshafvande anmälda dödsfall i följd af fosforförgiftning
utgjorde under sista femårsperioden två för 1892, ökades under
1893 till fem och utgjorde under åren 1894, 1895, 1896 cirka sju
årligen. Dessa dödsfall hafva sålunda under denna tid tredubblats.
Jag fruktar, att utom dessa anmälda dödsfall en stor del före-
funnits, hvilka icke blifvit till Konungens befallningshafvande an¬
mälda, och då dertill läggas de säkerligen talrika fall, då foster-
fördrifning skett, men modern förblifvit vid lif, anser jag tiden
inne, att en förändring åstadkommes. En sådan förändring önskas
från många landsändar och är helt visst i högsta grad af behofvet
påkallad.
Under diskussionen har från derå håll framhållits, att fosfor¬
stickorna skulle vara en nödvändighetsvara, men jag får då i lik¬
het med herr Almén säga, att tändstickor äro en nödvändighets¬
vara, men icke fosforstickorna. En talare från norrlandsbänken
förklarade dessa fosforstickor vara nödvändiga för så väl skogs-
som fiskeribefolkningen. Men jag får då säga, att när Finlands
skogsarbetare kunnat i öfver tjugu år vara dem förutan, måtte
väl detta äfven kunna gå för sig hos oss, och hvad särskildt
fiskeribefolkningen beträffar, har ett dylikt förbud funnits i Dan¬
mark under samma tid. Med den saken torde således icke vara
så farligt.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Andra Kammarens i ären¬
det fattade beslut.
Herr Lindgren: Då diskussionen i denna fråga tagit en
temligen stor omfattning, må det tiliåtas äfven mig att få yttra
några ord, särskildt som jag i följd af min ställning har en icke
ringa personlig erfarenhet om fosfortändstickornas olyckliga miss¬
brukande.
Det betänkligaste med dessa fosforstickor synes mig vara,
Måndagen den 3 Maj. 25 N:o 26.
att ända ned till befolkningens lägsta lager trängt kännedom om Om förbud
fosforns verkan såsom fosterfördrifningsmedel, ett medel, som dock
är så farligt, att det i de flesta fall äfven beröfvar modern lifvet-införande och
Det finnes en omständighet, hvilken icke här blifvit berörd, men saluhållande
hvilken torde vara allt skäl att beakta. Då en ung qvinna riket.
råkar i den sorgliga belägenhet, att hon af förtviflan är färdig (F°rts0
att göra hvad som helst, och i sin nöd söker råd och hjelp till
att undgå det hon fruktar, är det just de råd, hvilka hon nu får
af de dervid verksamma tillskyndarne, som föranleda till detta
missbruk af fosforstickorna.
I ett land deremot, der till äfventyra ingen vet eller tänker
på, att fosforstickorna kunna användas för detta syfte, finnes ju
ingen sådan risk som hos oss, och vi behöfva icke göra oss något
samvete af att exportera dem till orter, der de icke missbrukas i
brottslig afsigt. Men när våra qvacksalfvare och “kloka" perso¬
ner, som konsulteras af unga olyckliga qvinnor, genast äro färdiga
att med fosforens tillhjelp arrangera saken, då kan det vara på
tid att skaffa undan detta medel.
Det kan väl icke fälla någon in att säga, att icke andra me¬
del också finnas. Många sådana existera, hvilka leda mycket lät¬
tare och oskyldigare till målet, men derom känner icke allmän¬
heten så mycket, att hvar och en kan erbjuda dem till begagnande.
Det synes mig derför vid bedömandet af denna fråga vara en
beaktansvärd omständighet, att detta gift är så allmänt bekant
och så ytterst lätt tillgängligt. Om försäljning af fosfortändstickor
förbjudes, nödgas åtminstone dessa rådgifverskor och tillskynderskor
att skaffa medel på något annat sätt, der de löpa mera risk och
der det på samma gång blir mycket lättare att påvisa, att dylika
hjelperskor varit framme och på olofligt sätt ingripit. Faran att
blifva åtalade och bestraffade blir sedan för dem mycket större.
Jag tror således, att, ehuru det icke är något önskvärdt att
behöfva göra en undantagslagstiftning, tidpunkten dock är inne,
då man måste göra det, och jag kan icke tro, att de svårigheter,
hvilka skulle uppstå i följd af det ifrågavarande förbudet, icke
skulle ganska lätt kunna ötvervinnas.
Jag ansluter mig således till dem, hvilka önska, att utskottets
betänkande icke måtte bifallas, utan att Första Kammaren ville
biträda Andra Kammarens beslut.
Herr Unger: Jag har icke mycket att i saken tillägga, men
vill dock, i anledning af en talares på stockholmslänsbänken ytt¬
rande derom, att fosfor kunde skaffas i alla fall, erinra, att det
hvarken under diskussionen eller eljest, så vidt jag vet, blifvit
bestrida att fosfor kan skaffas på flera sätt, men det måste väl
för hvar och en vara klart, att det är stor skilnad emellan å ena
sidan att kunna efter långa omvägar och med mycket besvär
skaffa sig detta gift och å andra sidan den stora frestelse, den
medför, den situationen, då en stackars svag, förtviflad qvinna be¬
finner sig i sin kammare ensam med sin sorg och sina fosforstickor.
\:o 26. 26
Måndagen den 3 Maj.
Om Jorbud De brott, hvarom här är fråga, begås vanligen icke med berådt
tändstiJkors mo<^ .oc^ e*ter öfverläggning, utan de begås af hastigt mod och i
införande och ^ tillstånd^ af förtviflan. Helt visst skulle det afhålla många
saluhållande från att begå ett sådant brott som fosterfördrifning, om det skulle
% riket. behöfvas lång tid och långa omvägar att skaffa sig medlet för
(Forts.) brottet, ty det är just tillfället, som gör, att dessa brott nu ofta
begås.
Vidare vill jag mot samme talare erinra, att den liknelse,
han gjorde mellan fosfor och sprithaltiga drycker, haltar betydligt,
ty fosfor är under alla förhållanden gift, då deremot sprithaltiga
drycker äro att såsom sådant anses, endast i fall de omättligt för¬
täras. Dessutom ingriper lagstiftaren oupphörligen mot missbruket
af starka drycker. År det då så oegentligt, att man vill lagstifta
äfven mot missbruket af fosfor.
Då emellertid redan många öfvertygande skäl äro anförda för
bifall till Andra Kammarens beslut i denna fråga, anser jag mig
icke böra vidare orda derom, utan yrkar bifall till detsamma.
Herr Treffenberg: Efter den uttömmande belysning, herr
Almén genom sitt anförande gifvit åt denna fråga, trodde jag, att
alla motståndarne till Andra Kammarens beslut skulle nedlägga
vapen; men då jag hörde utskottets ärade ordförande yttra, att
det icke kan lyckas att på lagstiftningens väg hindra folk att
begå sjelfmord, ber jag att mot honom få säga, att detta har nog
sin rigtighet, men på den sak, hvarom nu är fråga, eger tillämp¬
lighet endast under den förutsättning, att fosterfördrifverskans
afsigt verkligen vore att begå sjelfmord, men jag är fullt öfver-
tygad derom — och med mig äfven herr Almén och den talare,
hvilken näst före den siste hade ordet — att så icke här är för¬
hållandet. Enligt min mening är fosterfördrifverskans afsigt endast
att fördrifva fostret, men på samma gång rädda sitt eget lif, och
det enkla skälet till denna min öfvertygelse är det, att, såsom
allmänt kändt är, så många andra sätt finnas att göra sig lifvet
qvitt, hvilka äro både mera hastigt verkande och mindre plåg¬
samma. Detta borde väl också vara tillräckligt för att ådagalägga
svagheten hos den del af utskottets argumentation, hvilken före¬
kommer på sidorna 16 och 17 i utskottets utlåtande. På förra
stället yttras nemligen, “att genom försigtighetsmått hindra per¬
soner från sjelfmord torde näppeligen låta sig göra, då ju många
andra sätt derför finnas”. Och vidare säger utskottet: “undan-
rödjes ett medel för verkställande af den brottsliga afsigten, återstå
andra, hvilka antagligen komma att anlitas, så länge anledningen
till fosterfördrifningen eller den hafvande ogifta qvinnans förtviflan
öfver sin ställning förefinnes".
Det var någon som nämnde, att orsaken, hvarför det gick så
qvickt att i Andra Kammaren få beslutet till stånd, var den, att
ärendet förekom så sent på eftermiddagen; vi äro nu häri samma
lyckliga situation — klockan är redan öfver två — och jag hoppas,
att det skall leda till ett lika godt resultat i denna kammare.
27 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
Friherre von Krsemer: Här har blifvit så mycket taladt i Om förbud
frågan, att jag blott vill yttra några få ord. 7ndItuZs
Hvad som i synnerhet förefaller mig motbjudande i Andra införande och
Kammarens beslut är det, att vi skulle beträda samma bana som saluhällande
den, på hvilken Tyskland länge varit inne, eller att förbjuda en Lrikf\
hop saker inom lanäet, men tillåta deras utförsel till andra länder. <.*orts.j
Detta förefaller mig rent af stå i strid med katekesen, som på
frågan: “Hvem är vår nästa?" svarar: “Alla menniskor, både kända
oclT okända" o. s. v., samt vidare föreskrifver: “Du skall älska din
nästa såsom dig sjelf'1.
Om således man anser försäljning af fosforstickor böra i
Sverige förbjudas, bör man väl heller icke tillstädja deras utförsel
till andra länder.
Jag har blott velat göra detta ringa inlägg uti frågan.
Jag röstar för bifall till utskottets hemställan.
Herr Almén: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång be¬
gärt ordet.
Den siste talaren kom fram med det gamla argumentet, att
det icke är anständigt att tillverka fosforstickor för utförsel, då
man sjelf icke tillåter deras försäljning inom landet. Jag måste
då fästa hans uppmärksamhet på, att då fråga är om förgiftade
tapeter, tyger och annat sådant, vet köparen icke, hvilken fara han
löper, då deremot i afseende på exporten af fosforstickor till dem,
som vilja importera dessa, köparen, om han icke är allt för dum,
ögonblickligen ser, att det är fosforstickor. Man bör således icke
jemföra dessa saker med hvarandra, tillverkning af farliga varor,
som ingen kan känna igen eller misstänka vara giftiga, med till¬
verkning af varor, hvilka äro farliga endast för dem, hvilka vilja
och förstå att sig till skada använda desamma.
Eu annan talare häntydde på, att detta förbud, om det ginge
igenom, icke skulle blifva effektivt, och han gjorde en jemförelse
emellan arsenik och fosfor.
Detta var dock en mindre väl vald jemförelse. Just i afseende
på arsenik hafva vi, oaktadt den tillåtes vid glasbruk och i många
andra fall, likväl, tack vare den lagstiftning vi ega, kommit derhän,
att dessa arsenikförgiftningar, hvilka förr voro så vanliga, nu¬
mera äro mycket sällsynta, under det att man vid alla de för¬
giftningar, hvarom här är fråga, nästan uteslutande begagnar sig
af fosfor.
Då arsenikförbudet har haft ett så lyckligt resultat, kunna vi
förvänta ett lyckligt resultat äfven af förbud mot fosforstickornas
användande, äfven om fosterfördrifning ej derigenom kan full¬
ständigt förekommas.
Den, som ser, huru dessa förgiftningar äro i tilltagande, och
för mig är detta ett sorgligt faktum — jag har i dag erhållit tre
rapporter om dylika — måste med mig instämma uti, att här får
lof att göras något.
På denna gruud yrkar jag fortfarande bifall till Andra Kam¬
marens beslut.
N:o 26.
28
Måndagen den 3 Maj.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
derunder förekomna yrkanden propositionerj först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle biträda
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
0m af' -föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
skaffande eller SO nästlidne april och den 1 i denna månad bordlagda utlåtande
0/ undervis6 n:o „13> 1 anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t
ningsVrof för angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.
vissa lärare-
befattningar. Herr Törnebladh: Första Kammarens utskott har i detta
foll förebragt en annan motivering än Andra Kammarens utskott.
Jag tror också, att detta varit synnerligen välbetänkt af Första
Kammarens utskott, och det är just med afseende på den skrifvelse,
som kammaren kommer att utfärda, derest Första Kammaren bi¬
träder sitt utskotts hemställan, som jag anhåller att nu få yttra
några ord, helst Andra Kammarens motivering innehåller åtskilligt,
hvilket väl tål att ses i en annan belysning än den, utskottet bar
gifvit deråt.
Andra Kammarens tillfälliga utskott börjar med sin egentliga
motivering på sid. 19, men förutskickar på sid. 14 ett yttrande,
som är betänkligt nog.
Het beter der: “Då en institution från olika håll erkännes
vara behäftad med så många och betydande brister som det nu¬
varande undervisningsprofvet, är det naturligt, att sträfvanden
skola framträda för att ombilda, ja, rent af att afskaffa den¬
samma”.
Om således några sträfvanden förekommit i detta syfte, eller
i syfte af institutionens ombildande, är det ganska naturligt. Men
om en institution är behäftad med brister, följer väl icke med
nödvändighet deraf, att den bör afskaffas. Visserligen icke. Också
hafva undervisningsprofven numera blifvit någonting helt annat,
än hvad de voro på 1850- och 1860-talen, då jag kan säga, att
dessa prof i vissa fall intogo ett mellanting emellan löjlighet och
skandal, jag begagnar starka uttryck, men om jag ville tala om
åtskilliga historier från den tiden, skulle jag dermed kunna bevisa
uttryckens befogenhet. Så är emellertid, som sagdt, icke för¬
hållandet numera. Dessa prof hafva ombildats till ett bättre och
visa derför äfven ett helt annat resultat, hvarpå bästa beviset är,
att äfven Andra Kammarens utskott ansett möjligt att delvis åt¬
minstone bibehålla dem, hvarigenom man också erkänt, att de kunna
Måndagen den 3 Maj.
29 N:o 26.
vara till någon nytta och i viss män uppfylla sitt ändamål, om de Om «/
skötas rationel^ Andra Kammarens utskott har också åberopat s}affande e!,‘r
1882 — 1884 års läroverkskomité, men dervid icke tillräckligt fram- ^j lmdervis-
hållit den omständigheten, att samma komité föreslog profvens fingsprof för
inskränkande eller afskaffande såsom obligatoriska i samman- vissa lärare-
hang med sitt förslag om en öfverstyrelse för läroverken, och så befattningar.
fort man öfvergifver detta sammanhang, kan man icke hemta de ' or 9"'
bevis, man önskar af komiténs utlåtande i detta fall.
Komitén har väl sagt, att åtskilliga brister förefunnes, men
komitén har dock velat bibehålla möjligheten till undervisningsprof
i sammanhang med öfverstyrelsen. Derom är dock icke nu. fråga.
Angående de förmenta brister, hvilka i åtskilliga insända ar¬
tiklar uti tidskrifter framhållits, vill jag icke mycket orda, men
det får jag säga, att hvad der anförts, är dels i högsta grad öfver¬
drifvet, dels origtigt, och om derför skulle behöfvas bevis, är jag
beredd att lemna sådana, men jag vill icke eljest trötta kammaren
dermed.
Under sådana förhållanden synes det mig, som om man icke
borde gå för långt i att fördöma undervisningsprofven, allra helst
som de numera icke i afseende på befordran hafva den afgörande
betydelse, som de förut hade. Enligt nu gällande skollag ega de
ingalunda en dylik betydelse. Hvad man anmärkt mot under¬
visningsprofven — och det har särskildt af den nyss nämnda
komitén framhållits — att de skulle vara en afgörande faktor vid
befordran, det gäller nu endast i viss mån.
Vidare har man talat om, att profven skulle vara alldeles
olämpliga der, för att de ej kunna likställas med en vanlig lektion.
Nej, det kunna de visserligen icke. Profven afse, att den prof¬
vande skall i någon mån få tillfälle att ådagalägga sina teoretiska
kunskaper eller rättare sagdt sina teoretiska kunskaper tillämpade
under den praktiska undervisningen, och jag kan försäkra kam¬
marens ledamöter, att om man är något van att bedöma ett prof,
ser man i de flesta fall ganska väl hvad personen går för äfven
i teoretiskt hänseende, icke blott i afseende på hans praktiska
duglighet.
Hvad man sagt derom, att profningen är eh sport, kan jag
icke finna vara rigtigt. Det är sant, att den ene kan hafva något
lättare för att profva, den andre något svårare, men en bedömande
profkommission kan, såsom den nu är sammansatt, mycket väl se,
om det är verklig lärareförmåga, som ligger bakom, eller om det
är en för tillfället inöfvad förmåga att reda sig på ytan. Det är
väl sällan, man icke snart kommer under fund med den saken.
Alltså, så dåliga, soin man vill göra dessa prof, äro de dock
icke. Men de hafva nog, såsom Första Kammarens utskott an¬
märkt, åtskilliga olägenheter både för läroverken, för lärarne och
för de bedömande myndigheterna. För läroverken anser jag faran
vara mycket mindre; ty det kan icke nekas, att ett väl anordnadt
ftrof, om det också kan medföra någon rubbning i läroverkets
ugna ordning, dock har ett visst väckande inflytande på lärarne,
äfven dem, som icke profva, framkallar ett större pedagogiskt in-
Ji:o 26. 30
Måndagen den 3 Maj.
Om af¬
skaffande eller
inskränkande
af undervis¬
nings pr of för
vissa lärare¬
befattningar.
(Forts.)
tresse och föranleder till dryftande af pedagogiska spörsmål i
högre grad än eljest, hvilket dock alltid måste anses vara en fördel
för läroverket.
Men undervisningsprofven medföra åtskilliga olägenheter för
de profvande lärarne, ja, kanske mest för dem, och derför, särskildt
för att icke betunga dem med onödiga kostnader, skall jag icke
motsätta mig den föreslagna skrifvelsen, så vidt den nemligen
blifver försigtigt affattad, ty det är ju möjligt, att åtskilligt kan
göras till förbättring af de nuvarande förhållandena.
Hvad åter beträffar, att ledamöternas i domkapitlen dyrbara
och för andra göromål väsentligen afsedda tid och arbetskrafter
här tagas i anspråk, får jag säga, att under de 19 år, jag tillhörde
ett domkapitel, fann jag visserligen, att undervisningsprofven icke
kunde anses såsom en i allo illa använd tid, snarare tvärtom, och
att de lände läroverket till gagn utan att för mycket inkräkta
på tiden för den behöriga skötseln af öfriga konsistoriella göromål.
Men sedan dess hafva dessa prof kommit att taga betydligt mera
tid i anspråk, en omständighet, som här torde vara att beakta.
Hvad jag särskildt vill framhålla är, att om man tänker af¬
skaffa dessa prof, måste man vara ytterst försigtig i afseende på
de grunder, som skola blifva gällande för befordran, på det att
icke åt ancienniteten måtte inrymmas en allt för stor betydelse.
Tv om det är sant, att profven kunna medföra några olägenheter
för läroverken, så skulle enligt mitt förmenande en befordran,
företrädesvis grundad på anciennitet, innebära en vida större fara
för läroverken, än hvad de nuvarande undervisningsprofven med¬
föra. Men det borde kunna undvikas, och det torde finnas sätt,
hvarigenom man kan tillgodose så väl det ena som det andra.
Att lägga för mycken vigt på tjenstgöringsbetygen, det skulle jag
vilja varna för, åtminstone om man tänker sig tjenstgöringsbetygen
endast bestå i tillämpandet för personen i fråga af den eller den
betygskategorien; ty hvilken verklig ledning, den tillsättande myn¬
digheten deraf skulle få, det torde vara ganska lätt att sluta till,
om man någorlunda känner till, huru svårt det är att afgifva vissa,
i bestämda rubriker faststälda vitsord öfver den ene eller andre
och derpå grunda en verklig jemförelse för framtida befordran.
Som sagdt, jag skall icke motsätta mig den föreslagna skrif¬
velsen, men fäster särskild uppmärksamhet derpå, att Första Kam¬
marens utskotts motivering, angående betydande olägenheter på
olika håll, är för mig afgörande; ty det omdöme, hvilket Andra
Kammarens utskott mer eller mindre direkt afgifvit angående
profvens beskaffenhet, tål väsentlig afprutning och modifikation.
Jag har intet annat yrkande att göra än på bifall till klämmen,
sådan den af Första Kammarens utskott blifvit framstäld, således
med uteslutande af Andra Kammarens hemställan om, att frågan
underställes [Riksdagens pröfning, ehuru jag icke anser det vara
af så synnerlig vigt.
Herr Billing: Jag anhåller att få i hufvudsak instämma med
den siste talaren, men jag vill blott tillägga det, att jag något
Måndagen den 3 Maj.
31 Xso 26.
mera, än hvad han tyckes gorå, senterar olägenheterna med de Om af-
nuvarande profven, och att jag för min del anser, att det ligger
en stor vigt på en förändr ing med afseende på de många svång- ^ undervis¬
heter och olägenheter, som profven medföra för de profvande. ningsproj för
vissa lärare-
Herr Sandberg: Det nuvarande förhållandet, att en lärare-
kandidat för att vara kompetent till samma slags tjenst vid rikets '
alla läroverk nödgas aflägga prof inför icke mindre än tretton
myndigheter, torde väl vara ett oefterrättlighetstillstånd, och saken
förbättras sannerligen icke derigenom, att det är samma myndighet,
som afgifver betyg öfver de aflagda profven och som sedermera
utnämner till tjensten. Af dessa skäl kan jag ej annat än förena
mig om yrkandet på bifall till den föreslagna skrifvelsen, huru
svårt det än torde vara att finna någon antaglig utväg för att
komma ut ur det nuvarande bedröfliga tillståndet.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält;
och som Andra Kammarens beslut i ämnet således icke blifvit
af Första Kammaren oförändradt antaget, skulle jemlikt 63 §
3 mom. riksdagsordningen ärendet till Andra Kammaren åter-
lemnas för ny behandling.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lag- Om ändringar
utskottets den 28 och 30 sistlidne april bordlagda utlåtande n:o 52, iJa9fn af9-
i anledning af väckta motioner om ändringar i och tillägg till jefräre"»"»*-"
lagen angående vägkållningsbesvärets utgörande på landet den görande på
23 oktober 1891. landet.
Punkten 1.
Herr vice talmannen: Dessa gång efter gång, riksdag efter
riksdag återkommande motioner om ändringar i och tillägg till
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet fram¬
kalla alltid hos mig ett ungdomsminne. En af våra dramatiska
författare inför på scenen en ung läkare, som efter slutad aka¬
demisk kurs, full af tillförsigt, börjar praktisera. Hos honom in¬
finner sig en hederlig landtman, som besväras af det felet, att
han ser snedt på andra — detta icke i figurlig mening, utan i
bokstaflig — han vindar nemligen på det ena ögat och begär nu
hjelp derför. Den unge läkaren opererar honom, men efter en
tid återkommer han, men då är det ytter värre, ty nu vindar han
på båda ögonen. Derför anhåller han ödmjukast, att han kunde
“få bli som han var förut". Precis i samma ställning befinner
- sig för närvarande landtmannen till väghållningslagen. Meningen
var, att väghållningsbesväret skulle lättas, men i stället har det
nu blifvit mycket försvåradt, och jag är fullkomligt öfvertygad
Jf:o 26. 32
Måndagen den 3 Maj.
Om ändringar om, att det finnes många landtman, som lika med mig skulle önska,
väghållnings- att ^ bli som det var förut". Jag vill ogerna i ekonomiska
besvärets ut- frågor meddela min egen personliga erfarenhet, men jag skall göra
görande på ett undantag för den här gången. Jag har att underhålla in
landet. natura precis samma vägstycke som förut, både vinter och sommar,
(Forts.) ocjj dertill får jag lemna ett kontant bidrag, uppgående till unge¬
fär samma belopp, som jag i fastighetsskatt betalar till staten.
Jag tyckte, att det var ett något underligt sätt att lindra väg¬
hållningen, men jag kom i håg hvad Lidner så vackert säger:
“Glöm din egen nöd för millioners väll" Men beträffande de
här “millionerna" eller flertalet, så, när jag började höra efter,
påträffade jag icke en enda, som icke fått ökadt besvär i detta
hänseende. Lagutskottet medgifver, att det finnes åtskilliga olägen¬
heter, men säger, att “det torde under lagens fortsatta tillämp¬
ning komma att yppa sig åtskilliga brister utöfver dem, man redan
iakttagit". Ja, om detta skall vara en tröst, så är det, för att
begagna samma skalds ord, en “tröst för ett tigerhjerta". Men
jag tviflar icke alls på, att lika som i ett konstverk skönheterna
icke alltid kunna på en gång uppfattas, så skola ock i ett så
konstigt verk som denna lag bristerna så småningom komma att
uppdagas. Men jag tror i alla fall, att man redan har så mycken
erfarenhet af lagens verkningar, att utskottet gerna kunde hafva
i år föreslagit vidtagandet af några åtgärder. Lagutskottet talar
om önskvärdheten af en genomgripande revision. Jag vet nu
icke, om dess mening är, att utskottet sjelft till en kommande
riksdag skall företaga en sådan revision, men jag föreställer mig,
att så upptagen, lagutskottets tid är, skall det icke kunna med¬
hinna en dylik genomgripande revision. Min uppfattning är nem¬
ligen, att hela lagen är alldeles rasande. Man har icke alls
uppnått, hvad man med densamma åsyftat, nemligen att lindra
besväret för jordbruket, åtminstone i de egentliga jordbruks¬
distrikten, hvarför jag tror, att hela lagen måste totalt om¬
arbetas. Jag anser derför, att man bör taga boten, der man
tagit soten, och att det således är nödvändigt att hos Kongl.
Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande. Jag skulle derför i öfver¬
ensstämmelse med denna min uppfattning helst yrkat återremiss,
men jag vet, att det efter den första maj icke är värdt att yrka
återremiss. Jag har dock icke kunnat underlåta att framlägga
den erfarenhet, jag har från det län, jag tillhör, och som tagit
sig uttryck i dessa inom Andra Kammaren ständigt återkommande
motioner af riksdagsmän just från detta län. Och jag tror, att
det är en nödvändighet att, om man begått ett misstag, för Riks¬
dagens egen skull söka rätta det. Den här väglagen har inom
vissa kretsar väckt mycket, mycket misstämning och — jag till¬
lägger det — ett visst misstroende till Riksdagens förmåga att
stifta lagar. Vi hafva ett annat exempel på ett annat område i
den der lagförklaringen, som Riksdagen för några år sedan afgaf
till helighållande af söndagarne, och hvarigenom nu gator och ■
torg öfversvämmas af skrikande tobakspojkar. Jag tror, att man
måste vara litet varsammare vid antagandet af sådana här nya
Måndagen den 3 Maj.
33 N:o 26.
lagförslag och att, om man märker att misstag blifvit begångna,
man låter sig angeläget vara att rätta dessa misstag. Jag bar
blott velat fästa uppmärksamheten på frågan, ty jag tror verk¬
ligen, att den är beaktansvärd. Men i sakens nuvarande läge kan
jag icke framställa något särskildt yrkande.
Herr Hasselrot: Ehuru kammarens vice talman icke fram¬
stäf något bestämdt yrkande, anser jag det vara min skyldighet
att något precisera utskottets ställning till lagen i sin helhet
och icke endast till den nu föredragna 4 §. Förhållandet är, så¬
som herr vice talmannen påpekat och för öfrigt är temligen erkändt,
att väglagen icke uppfylt hvad man af densamma väntat. Jag
tror dock, att förhållandet icke är så illa, som han synes vilja
framställa det. Den har nog på sina ställen i landet åstadkommit
lindring i väghållningsbesväret, om också icke öfver allt, och när
man hunnit sätta sig in i förhållandena och ordna allt på praktiskt
sätt, torde den nog på derå ställen visa sig rätt fördelaktig.
Det är dock temligen allmänt erkändt, att lagen icke i sina
detaljer är fullt lyckligt framstäld, utan att en och annan an¬
märkning kan göras mot densamma. Vid föregående riksdag
väcktes förslag om ändring i vissa paragrafer, och i år äro fram¬
ställningar gjorda om ändring af icke mindre än 17 olika be¬
stämmelser i lagen. Lagutskottet har egnat hvart och ett af
dessa förslag sin granskning, men har af dessa olika 17 yrkanden
icke ansett sig kunna instämma i befogenheten af flera än fem
eller, närmare taget, egentligen fyra. Under sådana förhållanden
ansåg lagutskottet lämpligast att, såsom det nu gjort, undan¬
skjuta pröfningen af dessa fyra småsaker, som lagutskottet ansåge
sig kunna tillstyrka, i afvaktan på den sannolikt nära förestående
tid, då en ordentlig revision af lagen företages — icke af lag¬
utskottet af sig sjelf, ty det vet herr vice talmannen mycket
bättre än någon annan, att lagutskottet icke får efter eget tycke
företaga några revisioner, utan endast med anledning af bestämda
yrkanden från Hiksdagen eller förslag från Kongl. Maj:t. Vi
trodde då det vara klokare, att, då lagen ännu icke vunnit till-
lämpning på flera ställen och på andra tillämpats endast ett eller
annat år samt således en mängd ojemnheter skulle kunna ut-
jemnas eller nya anledningar till ändring skulle kunna yppas,
man väntade med ändring i anledning af de nu framställa an¬
märkningar, som lagutskottet eljest trodde sig kunna tillstyrka,
till den slutliga revisionen, som icke kan länge undanskjutas.
Detta var skälet, hvarför lagutskottet afstyrkte samtliga nu före¬
varande motioner i ämnet.
Herr Forssell: Den förkastelsedom, kammarens ärade vice
talman uttalat öfver väglagen, torde visserligen vara berättigad,
men i hufvudsak endast för vissa delar af landet. Det är otvifvel¬
aktigt, att i alla de orter inom vårt land, der jordbruket är
alldeles öfvervägande eller nästan uteslutande näringsgren, har
den nya vägordningen icke medfört någon egentlig förmån för
Första Kammarens Prof. 1897. N:o 26. 3
Om ändringar
i lagen ang.
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.-)
X':o 26. 34
Måndagen den 3 Maj.
Om ändringar jordbrukarne, utan endast obehaget af en tyngre förvaltning. Men
i lagen ang. j (Je vidsträckta delar af vårt land, der vid sidan af jordbruket
Tesväret^ut- förekommer någon lifligare industriel rörelse, hvilken förut varit
görande på befriad från allt deltagande i vägbördan och nu fått en ganska
landet. stor sådan börda sig ålagd, der kommer utan tvifvel den nya
(Forts.) vägordningen att för jordbrukarne kännas ganska välkommen.
Tillika kan det ju icke nekas, att den nya förvaltningsordningen
kommer att underlätta sjelfva vägbyggnadsarbetet och likaså
bereda större möjlighet för att underhålla vägarne på gemensam
bekostnad samt förekomma de svårigheter, som uppstått för in¬
delning af nya vägar. Men den nuvarande väglagen har för öfrigt
alldeles obestridligen mycket stora brister, och för egen del är
jag mycket tillfredsstäld med att hafva bestämdt motsatt mig
densamma såväl här i Riksdagen som äfven i det embetsverk, till
hvars utlåtande Riksdagens produkt varit i sista instans hänskjuten.
Den har brister af både formel och äfven reel natur, brister,
som borde hafva kunnat afbjelpas genom en omarbetning och
som berodde helt enkelt derpå, att man något obetänksamt i det
nyss utarbetade lagförslaget insköt nya grundsatser, som icke
stämde med förslagets detaljer, och att man icke hade tid eller
gjorde sig möda att omarbeta detaljerna så, att de stämde med
de nya principerna. Derigenom tillkom ett hastverk, som väckte
mycken undran och förlägenhet. För närvarande pågår emeller¬
tid ett förklaringsarbete inom embetsverken och hos Kongl. Maj:t.
Man tolkar lagen i administrativ väg, och genom dessa prejudikat
vinnes så småningom en fast grund för lagens tillämpning. Men
naturligtvis fortgår detta långsamt, och under tiden råder miss¬
nöje i landet hos dem, som icke veta, hur lagen skall tolkas.
Jag tror emellertid likasom lagutskottet, att tiden ännu icke är
inne att företaga någon allmän och större revision. Den kommer
kanske inom kort, då det möjligen visat sig, att den admini¬
strativa tolkningen icke är öfverensstämmande med hvad som
inom landet anses vara fullt enligt med de väghållningsskyldiges
önskningar. Jag anser dock, att det för närvarande icke före¬
ligger något skäl att ogilla lagutskottets hemställan, hvartill jag
yrkar bifall.
Herr vice talmannen: Jag vill endast förklara, att jag helt
och hållet instämmer med den föregående talaren deri, att inom
de distrikt, der åkerbruket intager en mindre framstående ställ¬
ning, lagen har verkat ganska godt, men min anmärkning mot
densamma gälde — såsom jag också uttryckligen förklarade —
de distrikt, der åkerbruket var den uteslutande eller förnämsta
näringen. Det är inom dessa distrikt, som missnöjet med lagen
är så allmänt och verkningarna af densamma visat sig så otill¬
fredsställande.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.
Måndagen den 3 Maj.
35 X:o 26.
Punkten 2.
Herr Berg, Lars: Då jag deltagit i det förberedande arbetet
för väglagen, anser jag mig pligtig fästa uppmärksamheten på,
att ett bifall till’ utskottets motivering vid denna punkt skulle
utgöra ett principielt uttalande, som stode i strid icke blott
med en af de vigtigaste grunder, på bvilka lagen hvilar, utan
äfven med de åsigter, som Första Kammaren alltid uttalat och
som enligt min åsigt Första Kammaren också alltid bör vid¬
hålla. Mina ord åsyfta herr Sandquists motion om sådan ändring
af 6 §, att äfven inkomst af lön af enskild eller allmän tjenst
skall deltaga i vägunderhållet. När Riksdagen en gång för tjugu
år sedan begärde en ny väglag, förklarade den uttryckligen, att
den endast afsåg jordbruk eller annan fastighet och, såsom jag
vill minnas orden lydde, “med fastighet förenad industriel rörelse".
Emellertid kom förslaget att helt naturligt innehålla undantag för
alla sådana inkomster, som komma af lön, pension och andra lösa
eller tillfälliga inkomster. Men nu säger utskottet: “Hvad åter
angår den af herr Sandquist i 6 § föreslagna ändring, synes det
utskottet, som om densammas syfte hade goda skäl för sig. Det
lärer nemligen ej kunna förnekas, att personer, som i aflöning
hafva en inkomst af ett tusen kronor eller derutöfver, äro, hvad
beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga,
i minst lika god, ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som
enligt nu gällande lag få dertill bidraga, och särskildt vid jem¬
förelse med egare eller innehafvare af smärre fastigheter ter sig
löntagarnes ställning i detta afseende sådan, att den dem med¬
gifva fördel näppeligen kan på goda grunder försvaras”. Jo, det
är just hvad som på goda grunder kan och måste försvaras. Det
har nemligen varit och är frågan om'ett real-onus, som förut ålegat
jorden och hvartill nu åtskilliga nya beskattningsföremål kommit.
Att då utsträcka detta äfven till de lösa inkomsttagarne skulle
således efter min åsigt vara en synnerligen stor orättvisa, icke
blott derför, att den fastighetsegande mannen har helt andra in¬
tressen — för honom är nemligen vägen ett medel och ett vilkor
för värdet af hans egendom, hvaremot den för den löse lön¬
tagaren, klockaren, sergeanten, barnmorskan eller skollärarinnan
m. fl., hvilka det ena året finnas i den ena kommunen och det
andra i den andra, är af jemförelsevis ringa vigt — utan äfven
derför, att, då väglagen endast berör väghållningsskyldige på lands¬
bygden, men icke inom städerna, detta skulle föranleda orätt¬
visa emellan sjelfva löntagarne och tvinga de på landet boende
att, om de kunna, flytta in till städerna. Dertill kommer, att
fastighetsegaren har den stora förmånen att få utgöra sin under¬
hållsskyldighet in natura. Han får utföra det med sitt arbete på
tider, då lian sjelf har bäst ledighet och icke har något annat att
göra. År det en större egendom, har han dragare och tjenare att
använda dertill. Inkomsttagaren måste deremot lösa det med
penningar. Med ett ord, det är en stor principfråga, som åt¬
minstone saknar all utredning, och derför skulle jag tro, att
Om ändringar
i lagen ang.
v äghdilnivgs-
besvärets ut¬
görande pa
landet.
(Forts.)
N:o 26. 36
Måndagen den 3 Maj.
Om ändringar kammaren icke är beredd att nu binda sig, och då det, såsom
i}°cm9■ utskottet säger och äfven jag tror, är fråga om att snart grund¬
ad■ärets’l^t- ligt omarbeta väglagen, är det väl icke skäl för kammaren att ut¬
förande pa tala en så ominös mening som att alla löntagare och, såsom ut-
landet. skottet säger, äfven pensionstagare, således äfven tjenstgörande
(Forts.) ocp pensionerade klockare, sergeanter och skollärarinnor, hvilkas
inkomst når upp till 1,000 kronor, skola deltaga i vägunderhållet
med sina löner och pensioner eller, kanske äfven de, in natura.
Jag är derför alldeles viss om, att kammaren vill gilla mitt yrkande
att bifalla utskottets förslag, men med ogillande af motiveringen i
hvad den angår § 6.
Med afseende på hvad som nyss yttrades om väglagen i dess
helhet, ber jag att endast med" ett par ord få, eftersom jag
deltagit i vägkomiténs arbeten, erinra, att mellan den nuvarande
väglagen och det förslag, som då utarbetades i enlighet med
Riksdagens begäran, lins nästan ingen likhet. Regeringen och
i synnerhet Riksdagen har efter hand så fullständigt ändrat grund
och sammanhang i detta förslag, att jag till fullo instämmer i
vice talmannens yttrande om dess beskaffenhet. Den torde icke
vara möjlig att länge tillämpa, om man vill vinna dels en billig
och rättvis fördelning af vägbördan, dels väl underhållna, goda
vägar. Hufvudfelet är, att icke såsom grundprincip för lagen
bibehållits den ojäfviga principen, att om den tunga bördan
skall kunna dagligen bäras, fordras, att den fördelas rättvist
och på så stor samfällighet som möjligt. I förslaget hade der¬
för förutsatts, att landstingsområdet skulle vara ett väghållnings-
distrikt. Innan man kommer till denna uppfattning och en derpå
byggd lagstiftning, komma alla detaljförändringar i väglagen att
bli hemligen gagnlösa och ofta synnerligen svåra att tillämpa.
Genom att ålägga nya beskattningsföremål skyldighet att del¬
taga i vägunderhållet, för att hjelpa de förutvarande väghållnings-
skyldige, kom man flerstädes till ännu större orättvisa vid bördans
fördelning än förut. Endast i kustprovinserna eller några centrala
orter med rik industri, som äfven förut icke varit betungade,
fingo vissa distrikt genom den nya väglagen sin vägbörda i flera
fall nästan reducerad till noll, under det att de aflägsnare lands-
delarne och de hufvudsakligen jordbrukande provinserna, såsom
här förut framhållits, fingo sin börda oförändrad eller till och
med ökad.
Herr Hasselrot: De af herrarne, som voro ledamöter af
kammaren, då väglagen antogs, erinra sig säkert, att det var eu
vidlyftig diskussion och olika meningar om, huru långt man borde
sträcka anspråken på nya föremål, som skulle deltaga i under¬
hållet; och det framhölls från ena sidan — och dit hörde jag, så¬
som jag fortfarande gör — att, då man tog in bland dem, som
voro skyldige att deltaga i vägunderhållet—jag vill ej göra jem¬
förelse med fastighetsegarne såsom den föregående talaren — alla
dem, som hade en inkomst af öfver 1,000 kronor, syntes det rigtigt
och billigt, att jemväl sådan inkomst, som härflöt af lön, lifränta,
37 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
pension och dylikt, borde bidraga, då den öfversteg 1,000 kronor. Om ändringar
Det har aldrig varit fråga om, att folkskolelärarinnor, sergeanter 'lagen ang.
med flere skulle med sin pension bidraga; och det är att på ett
oriktigt sätt öfverdrifva saken att säga sådant. Det bar endast görande på
varit ifrågasatt att jemställa lön och dylikt på 1,000 kronor med landet.
annan inkomst af 1,000 kronor. En handlande, som drifver en (Forts.)
rörelse med 1,000 kronors inkomst, får t. ex. betala. Utskottets
majoritet bar nu uttalat sig i en viss rigtning, och vid ärendets
behandling i utskottet fäste jag uppmärksamheten på, att de af
Eörsta Kammarens ledamöter, som både en annan åsigt, borde
reservera sig mot motiveringen vid denna paragraf. Derpå sva¬
rades, att motiveringen vid en paragraf binder icke, då den af-
styrkes. Det blir ingen skrifvelse af, och då får motiveringen stå
för utskottsmajoritetens räkning. Under sådana förhållanden blef
det ej ens mot motiveringen någon reservation. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att utskottets hem¬
ställan skulle bifallas, dels ock, af herr Berg, Lars, att kamma¬
ren, med ogillande af utskottets motivering, skulle bifalla hvad
utskottet hemstält.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkan¬
den, och förklarades propositionen på bifall till utskottets hem¬
ställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Lunkterna 3—8.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 9.
Herr Anderson, Albert: Ehuru jag biträder det slut, till
hvilket utskottet i fråga om denna punkt kommit, kan jag dock
icke för min del godkänna utskottets motivering. Utskottet yttrar
nemligen på sid. 24, rörande förslaget, att uttrycklig föreskrift
måtte meddelas derom, att kostnaden för offentliggörande i läns-
kungörelserna af vägnämndernas uppskattningsinstrument skulle
gäldas af allmänna medel, att detta förslag “synes utskottet väl-
grundadt“. Skall detta betyda, att utskottet anser statens öfver-
tagande af denna kostnad vara grundad i sjelfva lagen, får jag
erinra derom, att äfven efter den nya väglagens utfärdande väg¬
hållningen på landsbygden är ett kommunalt besvär, och att staten
dervid icke har att bidraga i andra fall, än då sådant är i lagen
uttryckligen föreskrifvet. — Dessa fall äro upptagna dels i väg¬
lagens 60 §, som stadgar, att staten skall bidraga med en tiondedel
af den årliga kostnaden för väghållningen under den tid, marken
är bar, och dels i 84 §, som stadgar, att staten skall betala halfva
kostnaden för vägdelning, som företages första gången efter lagens
>
N:o 26. 38
Måndagen den 3 Maj.
Om ändringar stiftande. Således kan jag icke finna, att i sjelfva lagen någon
i lagen ang. föreskrift finnes, som ålägger staten att betala kostnaden för offent-
väghåUnings- jjggöran(fe j länskungörelserna af uppskattningsinstrumenten. —
görande på Skall åter detta af mig nyss anförda yttrande af utskottet betyda,
landet. att staten skall åtaga sig större delaktighet i väghållningsbesväret
(Forts.) än hittills; då kan det vara fråga om, huruvida icke vida verk¬
sammare vore, att staten åtoge sig större andel i det årliga under¬
hållet, hvilket jag dock icke för min del vill föreslå. Kostnaden
för offentliggörande i länskungörelserna af väguppskattningsintru-
menten är jemförelsevis obetydlig, så att jag föreställer mig, att,
vare sig denna kostnad slutligen skall drabba staten eller de väg-
hållningsskyldige, den icke kommer att utöfva någon synnerligen
stor verkan. Men kammaren behagade erinra sig, att, då lagen trädde
i kraft och vägstyrelserna icke hade några medel tillgängliga,
framställning hos Kongl. Maj:t gjordes derom, att kostnaden för
offentliggörande i länskungörelserna af uppskattningsinstrumenten
måtte få förskjutas af statsmedel. Och den länsstyrelse, som
gjorde framställningen, påpekade, att enligt kongl. cirkuläret den
30 november 1876 tryckning af länskungörelse, som afsåge lands¬
kommuns och menighetsstyrelses angelägenheter och dylikt, skulle
bekostas af den, som föranledt införandet, eller hvars angelägenhet
kungörelsen afsåge. Detta cirkulärbref tillkom efter det Riksdagen
blifvit i ämnet hörd, och de grundsatser, som i brefvet äro ut¬
talade, hafva af Riksdagen förut blifvit pröfvade och godkända.
I följd af berörda framställning aflat Kongl. Haj:t till Riksdagen
en proposition om, att kostnaden för dessa länskungörelser skulle
få med statsmedel förskjutas mot ersättning af vederbörande väg-
kassor — och dermed var ju tydligt uttryckt, hvad Kongl. Maj:t
menade. Statsutskottet tillstyrkte propositionen. Första Kam¬
maren biföll, men Andra Kammaren afslog densamma. Stats¬
utskottet fann då på ett fyndigt sammanjemkningsförslag. Ut¬
skottet föreslog nemligen, att ifrågavarande kostnad skulle för¬
skjutas af statsmedel mot ersättning “af den, det vederbör". Detta
blef också Riksdagens beslut. Och statskontoret fick Kongl. Maj:ts
befallning att förskottera berörda medel, men uttaga ersättning
“af den, det vederbör". Detta embetsverk råkade således ut för
att tolka nämnda uttryck. Statskontoret måste hafva ersättning
för de uthetalta medlen, och med ledning af stadgandet i 1876
års cirkulärbref hade det icke någon annan att vända sig emot
än vägstyrelserna. Nu har en stor del af dessa betalat det för¬
skjutna beloppet, men flera hafva nekat att betala. Vid detta
förhållande hade embetsverket icke annan utväg än att stämma
till domstol. Man ville dock till en början föra talan mot endast
några få vägstyrelser och få ett prejudikat, i den tanke, att, då
man hade en laga kraftvunnen dom för sig, de öfriga styrelserna
skulle rätta sig derefter. Och jag anser, att, om slutligen en sådan
rättegång skulle gå statskontoret emot, detta embetsverk bör an¬
mäla förhållandet hos Kongl. Maj:t och hemställa, att^ förslag
måtte aflåtas till Riksdagen om, att staten åtager sig öfver hela
landet kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna åt väg-
Måndagen den 3 Maj.
39 Nso 26.
uppskattningsinstrumenten, så att icke den ena vägstyrelsen kommer
att behandlas på ett och den andra på ett annat sätt. Såsom
sagdt, summan är icke synnerligen stor, och hela frågan är således
af föga betydelse, men jag kan icke vara med om det uttryck,
som lagutskottet här har begagnat, eller att förslaget om att sta¬
ten skall öfvertaga ifrågavarande kostnad är “välgrundad^1.
Herr Hasselrot: Jag erkänner, att lagutskottets yttrande
icke skall tyddas så, som den förste talaren förutsatte, nemligen
så, att lagutskottet skulle anse, att väglagen redan nu gifver någon
anledning till sådan tolkning, som ifrågasatts. Derom har ut¬
skottet icke yttrat sig. Utan tvärtom har utskottet, då fråga var
om att få en bestämmelse, som medgaf en sådan retroaktiv tolk¬
ning, yttrat, att det icke ville gå in på en sådan bestämmelse.
Så vidt jag för min del förstår, är, så som väglagen nu är skrifven,
Kong!. Maj:t och kronan berättigad att utfå ersättning af väg-
kassorna för den tryckningskostnad, som hittills förskjutits. — Lag¬
utskottet har endast afsett, att en ändring i detta förhållande bör
ega rum, så att uttrycklig föreskrift gifves derom, att staten skall
för framtiden vidkännas ifrågavarande kostnad, och såsom grund
härför har utskottet åberopat motionärens förslag i ämnet. Motio¬
nären påpekar nemligen, att det i 1876 års kungörelse gifna stad¬
gande, att “tryckning af kungörelse eller meddelande, som afser
landstings-, lands- eller stadskommuns eller menighetsstyrelses ange¬
lägenheter, skall bekostas af den, som föranledt införandet11, af
alla myndigheter tolkats så, att detta endast gäller, i fall någon
af dessa korporationer i sitt särskilda intresse har önskat en publi¬
kation intagen i länskungörelserna, då deremot andra i författ¬
ningarna påbjudna kungörelser, som röra nyssnämnda korporationer,
såsom om landstingsmannaval, om val af ordförande -i kommunal¬
nämnd och fattigvårdsstyrelse m. m., utan anspråk på ersättning
hafva intagits i länskungörelserna. — Det är, såsom sagdt, icke
något annat, utskottet afsett med sitt uttryck, än att uttrycklig
bestämmelse bör införas derom, att intagandet i länskungörelserna
af uppskattningsinstrumenten skall ske utan kostnad för väg-
kassorna.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.
Punkterna 10 och 11.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 12.
Herr Asker: Då lagutskottet i afseende å en af de anmärk¬
ningar, som blifvit framstälda mot 58 § i väglagen, gifvit motio¬
närerna rätt såväl deruti, att bestämmelse helt och hållet saknas
om, huru besvär skola anföras öfver väghållningsskyldiges beslut
Om ändringar
i lagen ang.
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 26. 40
Måndagen den 3 Maj.
Om ändringar inför vägstyrelserna, som ock i afseende å sättet att afhjelpa denna
” ?ng' brist, skulle man verkligen hafva väntat sig, att utskottet hemstält
"besvärets^fa- om en skrifvelse till Kongl. Maj:t åtminstone i denna punkt, hvil-
görande på ken är af rent processuel natur och mycket väl kunnat behandlas
landet. fristående från öfriga anmärkningar mot väglagen. Nu tillråder
(Forts.) emellertid utskottet Riksdagen att vänta, till dess flera brister
kommit att visa sig i lagen, samt tillägger, att de ändringar, som
utskottet ansett sig kunna förorda, icke synas vara af någon syn¬
nerlig vigt eller betydelse. Denna utskottets uppfattning kan jag
för min del icke godkänna. Flera gånger under min embetsutöf-
ning har jag blifvit tillspord om, när och hvar vederbörande skola
klaga öfver en utgifts- och inkomststat, uppgjord inför vägstyrel-
sen af de väghållningsskyldige, och hvarje gång har jag måst
svara, att väglagen icke derom innehåller någon bestämmelse. I
ett fall, som kommit till min kännedom, hafva verkligen besvär
blifvit anförda hos Konungens befallningshafvande, men icke blif¬
vit upptagna till pröfning, enär Konungens befallningshafvande
icke ansett sig befogad enligt väglagen att handlägga dylika
frågor.
Vid sådant förhållande och då uppenbart är, att, derest ett
beslut tillkommit, som är mot lag stridande, kränker enskild per¬
sons rätt, hvilar på orättvis grund eller öfverskrider deras befo¬
genhet, som beslutet fattat, utväg bör finnas att föra talan mot
ett dylikt beslut, har jag med dessa ord endast velat uttala en
förhoppning, att det icke måtte dröja länge, innan bestämmelse i
detta hänseende blifver införd i väglagen, en bestämmelse, som,
så vidt jag vet, icke saknas i någon annan af vårt lands lagar.
Jag har för närvarande icke något yrkande att framställa.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kamma¬
ren biföll utskottets i nu föredragna punkt gjorda hemställan.
Punkterna 13—17.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Lagförslag Föredrogs å nyo lagutskottets den 28 och 30 nästlidne månad
ang. kött■ bordlagda memorial n:o 53, i anledning af kamrarnes återremiss
^slagthus.00 utaf utskottets utlåtande n:o 30 i anledning af väckta motioner
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagt-
tvång m. m.
På framställning af herr talmannen beslöts, att föreliggande
memorial skulle paragrafvis företagas till afgörande, samt att,
sedan de särskilda paragraferna blifvit genomgångna, den före¬
slagna lagens slutmening och rubrik skulle föredragas, hvarefter
utskottets hemställan skulle till besvarande förekomma.
Måndagen den 3 Maj.
41 N:o 26.
§ 1-
Godkändes.
Lagförslag
ang. kött-
besigtning och
slagthus.
(Forts.)
§ &
Herr Öländer: Jag har reserverat mig mot denna paragraf,
men jag ber att få tillkännagifva, att min reservation är afgifven
under förutsättning, att Riksdagen, på sätt lagutskottet i 8 § före¬
slagit, skall bestämma, att den taxa, som skall upprättas för be¬
gagnande af offentligt slagthus, skall uppgöras med beräkning, att
deri äfven ingår ränta å anläggningskapitalet. Jag anser en sådan
bestämmelse billig endast i de större exportorterna, der slagtbusen
användas hufvudsakligen vid slagt i och för export och der så¬
ledes köttproducenten ovilkorligen har en fördel af slagttvånget.
Skulle deremot Riksdagen, såsom jag knappast tror, med bifall
till min reservation vid 8 § besluta, att berörda bestämmelse icke
skall införas, utan att städerna sjelfva skola få vidkännas ränta
å anläggningskapitalet för slagthusenj har jag ingenting emot, att
hvilken stad som helst må begagna sig af rätten till slagttvång.
Det är ju icke mer än billigt, att de städer, som vilja införa slagt¬
tvång och underkasta sig de kostnader, som dermed äro förenade,
endast för att derigenom undgå faran att få äta helsovådligt kött,
skola vara berättigade dertill, huru litet invånareantal de än må
ega. Men att i sådana städer, der således införandet af slagttvång
är betingadt uteslutande af hygieniska skäl och sålunda endast
länder till stadens egen fördel, ålägga köttproducenterna att icke
blott underkasta sig alla de besvär och kostnader, som äro med
slagttvånget förenade, utan äfven på sätt och vis ersätta sjelfva
slagthuset genom att betala ränta å anläggningskapitalet, det tyc¬
ker jag vara både orättvist och obilligt. Man kan visserligen
säga, att en producent behöfver icke låta sina kreatur slägtas i
stadens slagthus, men jag undrar, om han icke dertill blir tvungen,
för så vidt han vill hafva någon utsigt att med fördel få sitt kött
försåldt. I sådana städer, der slagthus äro införda, skall nemli¬
gen, efter hvad jag tror, ingen köttköpare vilja köpa annat kött
än det, som blifvit slagtadt i stadens slagthus. Åtminstone kom¬
mer köttet af de djur, som slägtas annorstädes, att betinga ett
pris så lågt, att producenten säkerligen icke kan vara dermed be¬
låten. — Under sådana förhållanden och då jag icke tror, att Riks¬
dagen kommer att godkänna min reservation vid 8 §, yrkar jag
bifall till min reservation vid nu föredragna paragraf.
Friherre von Krmmer: Då jag yttrade mig i denna fråga
vid dess första föredragande, torde ursäktas, att jag äfven nu
tager till ordet för att framhålla några af de betänkligheter, som
jag hyser mot det nya förslag, som lagutskottet afgifvit. — Till
hvad den näst föregående talaren yttrat angående 8 § ber jag att
få återkomma, när herr grefven och talmannen föredragit denna
paragraf. Jag vill nu blott yttra mig om förslaget i dess helhet
Nso 26. 42
Måndagen den 3 Maj.-
Lagförslag och särskildt om den föredragna 2 §. — Om man betraktar ut-
besigtninq 'och skott®ts föregående förslag, der utskottet stälde sig på en så rent
slagthus, negativ^ ståndpunkt, att det icke ville veta af vare sig köttbesigt-
(Forta.) ningstvång eller slagttvång annat än för exportslagterier, och så
detta förslag, der utskottet på en gång gått så långt, att det till¬
styrker rättighet för alla städer — de må vara huru små som
helst — att upprätta slagthus och införa slagttvång, gör det ett eget
intryck. Man nästan kommer att tänka på det franska ordspråket
“reculer pour mieux sauter“. Det hade varit naturligare, synes
mig, att, då utskottet första gången af full öfvertygelse framstält
ett så inskränkt förslag, utskottet nu efter återremissen kommit
att stanna vid herr Ohlssons enligt min tanke välbetänkta för¬
slag i denna punkt. Jag säger välbetänkta, ty då en så ny och i
synnerhet dyr sak som uppförande af slagthus och införande af
slagttvång skall först försökas i ett land, måtte det väl vara med
skälig försigtighet förenligt, att icke detta försök till att börja med
utsträckes längre än till städer med 50,000 invånare och deröfver.
Deremot invändes, att ett par mindre städer, Helsingborg, Trelle¬
borg och jag tror äfven Karlstad, hafva begärt att få införa slagt¬
tvång. Jag ber då att få påpeka, att enligt 8 § af herr Ohlssons
förslag, är tillåtet äfven för sådana städer att, om ock icke införa
slagttvång, dock anordna slagteriinrättningar i och för export.
De kunna således vinna det ändamål, de i främsta hand afse, utan
att ålägga samhällena i sin helhet ett sådant tvång som det ifråga¬
varande, hvilket synes mig icke kunna leda till något lyckligt
resultat i en dylik mindre stad, ty om icke ett sådant slagthus
erbjuder alla “nutidens beqvämligheter'1, såsom det brukar heta
om våningar, som skola uthyras, lärer saken icke komma att blifva
populär eller vinna någon vidare utsträckning. — Jag får således
för min del i afseende å 2 § yrka bifall till herr Ohlssons reser¬
vation, dock icke alldeles oförändrad. Jag skulle nemligen vilja
göra en liten förändring mot slutet af paragrafen. I herr Ohls¬
sons _ förslag heter det, liksom i utskottets, att om djur till följd
af sjukdom eller olyckshändelse måste i hast nedslagtas, är det
icke förbjudet att slagta djuret äfven utanför slagthuset, men skall
i sådant fall köttet, om det är afsedt till menniskoföda, genast
efter djurets nedslagtning ostyckadt jemte alla dertill hörande in¬
elfvor, utom tarmar, föras till” offentliga slagthuset för att der be¬
sigtiga Mig synes, att det icke är med vederbörlig försigtighet
förenligt att stadga något sådant som att ett djur, behäftadt med
mjeltbrand, rots eller dylikt, hvilket i hast blifvit nedslagtadt,
skall genast föras till slagthuset. Det erinrar — i fall det till-
låtes mig att använda en bild — om den grekiska trähästen, som
fördes in i Troja, full med fiender. Jag tror, att det kan vara
mycket farligt att införa en sådan smittförande kropp i sjelfva
slagthuset. Skulle en besigtningsman vara till hands att i samma
ögonblick, som kroppen der införes, undersöka den och döma den
till förstöring, torde icke faran vara stor, men det kan hända, att
under göromålens mängd en sådan smitta omkring sig spridande
kropp får ligga qvar i timmar och inficiera slagthuset samt så¬
43 Nso 26.
Måndagen den 3 Maj.
lunda minska förtroendet för det der besigtigade köttet. Jagskall Lagförslag
derför anhålla att få yrka bifall till herr Ohlssons reservation an9-kott■
med det tillägg, att efter orden “föras till" insättas orden “derför ^Haguts™
särskild afsedd lokal i närheten af“. Såsom herrarne finna, är (Forts.)
det icke någon stor förändring. Och det är till och med antag¬
ligt, att, vid anläggningen af ett offentligt slagthus, vederbörande
anläggare af sig sjelfva iakttaga den försigtighet att inrätta en
särskild lokal för ifrågavarande ändamål. Dock är det alltid säk¬
rare att påpeka saken.
Herr Lybeck: Då denna fråga redan vid föregående tillfällen
blifvit tillräckligt utredd och debatterad, vill jag icke upptaga
kammarens tid länge. Naturligtvis hade önskligare varit, om det
återremitterade betänkandet icke varit åtföljdt af reservationer.
Då emellertid nu så är förhållandet, får man taga saken, sådan
den är. Jag har den uppfattning, att i fall jag icke kan få det
allra bästa, jag tänkt mig, får jag nöja mig med det goda, jag
kan få. Och jag vågar påstå, att det resultat, hvartill utskottet
kommit, kan anses vara godt. Frågan är af den verkligen vigtiga
beskaffenhet, ur såväl hygienisk som ekonomisk synpunkt sedd,
att det vore synnerligen beklagansvärd!, om den skulle falla.
Visserligen kunna vid detta så väl som vid andra lagförslag
anmärkningar göras, men när lagen blifvit pröfvad, torde väl ändå
erfarenheten kunna utjemna de förhållanden, hvaröfver anmärk¬
ningar skulle kunna göras. Som jag är lifligt öfvertygad om
nyttan och nödvändigheten af lagens antagande, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag i denna paragraf.
Herr Hasselrot: Till svar å den förste ärade talarens ytt¬
rande, hvari han uttalade sin förvåning öfver lagutskottets olika
ställning vid frågans behandling förra gången och nu, ber jag att
få nämna, att lagutskottets majoritet hade samma uppfattning nu
som förra gången, nemligen att det nog vore önskligt, om man
kunde stanna vid hvad som då föreslogs, nemligen slagthus för
export, men då båda kamrarne hade en annan mening, har lag¬
utskottet ansett sig böra böja sig för densamma och derför fram¬
lagt det förslag, som nu föreligger. Beträffande detta förslag
hafva två anmärkningar gjorts, den första af friherre von Krcemer
derom, att man borde hafva inskränkt slagthustvånget till endast
de städer, som hade öfver 50,000 invånare, i enlighet med herrar
Öländers och Ohlssons förslag. Häremot ber jag att få påpeka,
att det torde icke vara i-igtigt att till endast dessa större städer
inskränka rättigheten till slagthus, då det finnes så många andra
städer, af hvilka jag endast exempelvis vill nämna Helsingborg,
Trelleborg och Karlstad, som hafva visat synnerligt intresse föl-
införande af slagthus; och det är icke så, som samme talare sade,
att det skulle finnas tillfälle för dessa mindre städer beredt genom
föreskrifterna i § 3 att skaffa sig slagthus; ty det är endast “en¬
skild person, förening eller bolag" och icke kommun, som enligt
denna paragraf beredts möjlighet att få slagteriinrättning under
N:o 26. 44
Måndagen den 3 Maj.
Lagförslag offentlig kontroll, och dessutom vill jag påpeka, att enligt § 2 är
besigtning* och ^et i0'*0 n^Son skyldighet för städerna att skaffa sig slagthus,
slagthus001 utan paragrafen innebär endast en rättighet för dem att inrätta
(Forts.) sådana slagthus, om de vilja.
Vidare gjorde friherre von Kraemer en anmärkning mot en
detaljbestämmelse i denna paragraf, nemligen om att köttet af djur,
som nedslagtats till följd af hastigt inträffad sjukdom, skall föras
till slagthuset. Jag ber att deremot få påpeka, att samma be¬
stämmelse förefans i det förslag, som Kongl. Maj:t öfverlemnade
till Riksdagen förra året, och som, utarbetadt inom ecklesiastik¬
departementet, naturligtvis varit föremål för granskning af veteri¬
nära myndigheter. Det förefaller mig för öfrigt ganska rigtigt,
att ett sålunda nedslagtadt kreatur skall föras till slagthuset, dit
alla för slagt afsedda lefvande kreatur ju skola föras, de må
vara behäftade med mjeltbrand eller icke. Jag tager dessutom
för gifvet, att i dessa offentliga slagthus komma att finnas sär¬
skilda platser för sådana djur, om hvilkas helsotillstånd man är
tveksam och som derför icke äro lämpliga att föras tillsammans
med de andra. För byggandet af slagtbusen skola ju planer upp¬
göras, som skola godkännas af Konungens befallningshafvande,
och jag kan icke tänka mig, att denna myndighet lemnar sitt god¬
kännande, utan att anordningarna i dylikt afseende äro tillfreds¬
ställande. Då ordalagen dessutom äro alldeles desamma som i
Kongl. Maj:ts förslag, finner jag icke anledning att deri vidtaga
någon förändring.
Friherre von Kraemer: Jag böjer mig för den genanmärk¬
ning, som blifvit gjord mot mitt förslag om inskjutande af några
ord i slutet af paragrafen, och afstår från mitt yrkande om bifall
till detta förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels
ock, af herr Öländer, att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som föreslagits i den af honom m. fl. vid utskottets me¬
morial fogade reservation.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af paragrafen i
enlighet med utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
§§ 3-7.
Godkändes.
§ 8.
Herr Leman: I fråga om första momentet af § 8 kan jag för
min del icke underlåta att åtminstone till protokollet yttra några ord.
Måndagen den 3 Maj.
45 X:o 26.
Det är en temligen våldsam förändring, som utskottet kär Lagförslag
företagit. I det ursprungliga, af Kongl. Maj:t uppgjorda förslaget
liksom äfven i det af motionärerna nu framlagda hemställes, att slagthus.
för köttbesigtning af kommunens besigtningsman samhället må ega (Forts.)
att uppbära afgift. Utskottet åter bär i sitt första moment af
denna paragraf stadgat, att “för köttbesigtning, anstäld på grund
af § 1, erlägges icke någon afgift". Speeielt i Göteborg inflyta
omkring 25,000 kronor om året för köttbesigtningar, hvilket belopp
af samhället användes till utgifter för samma besigtning, i följd
hvaraf samhället sjelft icke har någon direkt inkomst deraf. Men
om nu föreliggande förslag blifver lag, så är det naturligt, att
samhället får en minst lika stor utgift som nu utan att till gen¬
gäld få någon motsvarande inkomst, och man kan befara, att vid
sådant förhållande stadssamhällena, som redan nu hafva ganska
stora utgifter, kunna ställa sig tveksamma i fråga om anskaffandet
af så dyrbara inrättningar som slagthus. Då jag emellertid är
lifligt intresserad för att lagen skall gå igenom, vill jag icke göra
något yrkande, men medan jag har ordet, ber jag att få påpeka
en omständighet, som jag anser innebära en försämring af ut¬
skottet, och det är, att utskottet uteslutit § 9 i Kongl. Maj:ts och
motionärernas förslag, hvilken, enligt mitt förmenande, innebar
den enda möjligheten att få någon kontroll öfver slagterierna och
korffabrikerna utomkring städerna. Åtminstone i Göteborg — och
jag tror att det är samma förhållande i Stockholm — har det icke
försports klagomål öfver det kött, som slagtats, eller den korf,
som tillverkats inom staden, men starka och befogade klagomål
hafva deremot framstälts öfver de varor, som införts från slagterier
och korffabriker, belägna utom stadens gräns. Alla stadssamhällen,
som vilja se hygienens fordringar tillfredsstälda, önska derför, att
§ 9 mätte få stå qvar. Nu har utskottet visserligen ansett, att
formella svårigheter möta för att låta paragrafen qvarstå i lagen,
men uttalat den förmodan, att den skall på administrativ väg
återkomma. Detta kan nog vara bra, men det synes mig dock
vara ett osäkert sätt att gå till väga att utesluta ett stadgande i
en lag i förhoppning att återfå det på administrativ väg.
Jag har emellertid icke något yrkande att göra.
Herr Öländer: Jag har icke annat att säga, än att jag, på
grund af hvad jag förut i dag yttrat, anhåller om bifall till min
reservation och sålunda hemställer, att ur denna paragraf måtte
uteslutas orden: jemte ränta å anläggningskapitalet.
Herr Rudebeck: Jag skall bedja att först få bemöta den
näst föregående talarens anmärkning deremot, att, jemlikt första
momentet af § 8 i utskottets nu föreliggande förslag, icke någon
afgift skall erläggas för köttbesigtning. Det är naturligtvis all¬
deles uppenbart, att denna förändrade bestämmelse tillkommit
genom en eftergift från deras sida, som önskat att få behålla para¬
grafen oförändrad, sådan dess lydelse var från början. Jag var,
såsom herrarne veta, reservant emot utskottets första betänkande
N:o 26. 46
Måndagen den 3 Maj.
Lagförslag och hade önskat, att det förslag, som Kongl. Maj:t framlade förra
ang. kött- året ocjj gom upptagits af motionärerna, hade äfven i denna del
eSlslagthus°C oförändradt vunnit framgång. Men det visade sig inom utskottet,
(Forts.) då frågan efter återremiss der behandlades, att det icke var möj¬
ligt att vinna detta, och för att icke genom att hålla strängt härpå
vålla frågans fall, syntes det mig och de öfriga ledamöter inom
utskottet, som önskade framgång åt frågan, rigtigare att afstå från
yrkandet i denna del och medgifva befrielse från afgift för kött-
besigtning. Derför tala ju ock, såsom utskottet anför i sin moti¬
vering, mångahanda skäl. Då det icke kan förnekas, att kött-
besigtningen i första hand är för staden fördelaktig, så må det
icke synas så obilligt, att staden underkastar sig den dermed för¬
bundna kostnaden utan anspråk på ersättning derför. Ett annat
förhållande är med slagthus, och enligt utskottets förslag skulle
staden för sina kostnader derutinnan i viss mån få godtgörelse
genom rättighet att i afgifter enligt taxa uppbära äfven ränta på
anläggningskapitalet. Reservanterna hafva emellertid i sin reserva¬
tion yrkat, att denna bestämmelse skulle utgå, och skälet dertill
är farhågan, att taxan skulle blifva oskäligt hög, till skada för
landtmännen. Det ligger emellertid, synes det mig, i hvarje stads
eget intresse att se till, att taxan icke blifver högre, än att slagt-
huset gerna och ofta anlitas, ty det är ju till stadens fördel, att
så sker. Deri ligger, enligt mitt förmenande, ett korrektiv mot
att, såsom man befarat, kostnaderna skulle blifva högre, än skäligt
är, och medföra för köttproducenterna någon afsevärd tunga. Erfa¬
renheten från andra länder i detta fall är ju fullkomligt lugnande,
då, så vidt kändt är, några dylika missförhållanden der icke
uppstått.
Jag skall slutligen, med anledning af herr Lemans betänklig¬
heter mot borttagandet ur motionärernas, d. v. s. Kongl. Maj:ts,
förslag af § 9, be att få upplysa, att orsaken dertill är, att, då
denna lag skall blifva af civillags natur, deri icke kan intagas en
dylik bestämmelse, hvilken har sin rätta plats i en administrativ
författning. Utskottet hyste fördenskull grundade farhågor för
att, om i föreliggande lagförslag en sådan bestämmelse blefve in¬
ryckt, detsamma skulle vid granskning i högsta domstolen fram¬
kalla grava anmärkningar. Då dessutom alldeles samma ändamål,
som afses med § 9, kan vinnas genom en administrativ författning,
så finnes icke något giltigt skäl mot den förändring, som utskottet
har tillåtit sig, helt och hållet i syfte att genom förslagets affat¬
tande i så rigtig form som möjligt bidraga till dess framgång.
Jag yrkar för den skull bifall till lagutskottets förslag.
Friherre von Krsemer: Jag har tillåtit mig begära ordet
för att äfven i fråga om denna paragraf instämma i herr Öländers
yrkande om bifall till herr Ohlssons reservation. Hvad angår
den anmärkning, som af en talare blifvit framstäld mot ett stad¬
gande i utskottets förslag, som äfven i herr Ohlssons reservation
upprepats, att “för köttbesigtning, anstäld på grund af § 1, er¬
lägges icke någon afgift11, så skulle jag nära nog vara benägen
Måndagen den 3 Maj.
47 Xso 26.
att sluta mig till den ärade talarens mening, att nog kunde det Lagförslag
vara billigt, att vid köttbesigtning också någon ringa afgift finge}^si9tran*'och
upptagas, i synnerhet som allmänheten är van vid att få erlägga ^slagthus™
afgift för besigtning af svinkött. Men vare det fjerran från (borta.)
mig att vilja splittra rösterna för en så ringa meningsskilj¬
aktighets skull!
Hvad angår det andra momentet, så anser jag, att herr Ohlsson
har haft ofantligt rätt i sitt yrkande, att de sista orden — om
ersättning jemväl för ränta å anläggningskapitalet — skulle utgå.
Jag vill med anledning af den föregående talarens förmodan, att
den uteslutna § 9 skulle kunnat föranleda anmärkningar vid lag¬
förslagets granskning i högsta domstolen, hemställa, huruvida icke
mycket gravare anmärkningar skulle kunna framställas mot ett
så rent af obestämdt stadgande, som att städerna skulle få upp¬
taga en afgift så stor, att den betäckte “räntan på anläggnings¬
kapitalet", hvilken ränta det ju kunde falla det ena samhället in
att beräkna efter 6 procent, under det att det andra beräknade
den efter 3 procent, så att afgifterna blefve helt olika. Någon
begränsning i det afseendet finnes ju icke här angifven? Dess¬
utom, om man vill framgång åt en sak, som är så ny och som
åsamkar köttproducenterna sådana kostnader och besvär som slagt-
tvång, är det bra obilligt att begära, att städerna genom afgifter
skola få ersättning icke blott för underhåll och förvaltning, utan
äfven för ränta å anläggningskapitalet. Man har sagt, att en
sådan anläggning i Stockholm skulle kosta bortåt tre millioner;
det blir således 120,000, 150,000 eller 180,000 kronor i ränta, allt
efter olika räntefot, som skulle utgå från dem, som vilja begagna
sig af slagthuset. Jag hemställer, huruvida det icke vore att från
första stund göra saken rent af förhatlig. Jag vågar således, i
trots af motgången vid föregående paragraf, hoppas, att kammaren
ville medgifva den förändring i den föredragna paragrafen, att
herr Ohlssons reservation i denna del vunne bifall.
Herr "VValldén: Just ur den af den föregående talaren an¬
tydda synpunkten af angelägenheten att bereda framgång åt ifråga¬
varande sak tror jag i olikhet med honom, att det är klokt och
rigtigt, ja, till och med nödvändigt att bifalla lagutskottets förslag
i andra momentet oförändradt, d. v. s. med bibehållande af dessa
sista ord: jemte ränta ä anläggningskapitalet. Det lärer icke vara
kammarens ledamöter obekant, att dessa stora, moderna, fullt tids¬
enligt inrättade slagthus äro ganska dyrbara inrättningar och
kräfva mycket stora anläggningskostnader. Också hafva de städer,
som gjort de framställningar till Kongl. Maj:t i ämnet, hvilka för-
anledt hela frågans upptagande vid .Riksdagen, gjort dessa fram¬
ställningar under förutsättning, så vidt jag icke missminner mig,
dels att de skulle få uppbära afgift för besigtningen efter taxa
och dels att de, äfven efter taxa, skulle få uppbära ersättning för
underhåll och förvaltning af slagthusen samt ränta å anläggnings¬
kapitalet, ja, jag tror till och med, att på något håll ifrågasättes
att få i ersättningen inräkna äfven amortering af sjelfva anläggnings-
N:o 26. 48
Måndagen den 3 Maj.
Lagförslag
ang. kött-
besigtning
och slagthus.
(F orts.)
kapitalet — detta sistnämnda är jag dock icke fullt säker på. Nu
vill man — och jag kan icke bestrida, att det kan hafva något
skäl för sig — att städerna sjelfva skola betala hela besigtnings-
kostnaden, och denna blir naturligtvis icke billigare derigenom, att
man fordrar, att all besigtning skall verkställas genom legitimerad
veterinär. Men om man nu dertill skulle, såsom af ett par talare
yrkats, utesluta städerna från möjligheten att erhålla ersättning
för ränta å anläggningskapitalet, då fruktar jag, att saken kommer
i ett helt annat läge, än den var, då dessa städer gjorde sina fram¬
ställningar, och att stadsfullmägtige — hvilka ju äro beskattnings-
myndigheter — i åtskilliga städer skola draga sig för eller tveka
att under sådana förhållanden besluta sig för anläggandet af dylika
dyrbara anstalter, åtminstone i fullt tidsenligt och ändamålsenligt
skick, och då hade man ju icke vunnit det med denna lag afsedda
ändamålet. Jag återkommer således dertill, att vill man verkligen,
att dessa slagthus skola komma till stånd — och det erkännes ju
vara en inrättning af stor nytta icke blott i hygieniskt afseende,
utan äfven i landtbruksekonomiskt — då tror jag, att det är all¬
deles nödvändigt att bifalla lagutskottets förslag i denna del. Jag
kan icke heller finna, att det ligger någonting orättvist eller obilligt
i denna bestämmelse. Ty i dessa slagthus komma att vidtagas icke
blott hygieniska, utan äfven en hel del andra ganska dyrbara an¬
ordningar, hvilkas ändamål är att minska arbetskostnaderna vid
slagt, att möjliggöra köttets förvarande på bästa sätt under en
längre tid och att bereda tillfälle till att på det mest praktiska
och rigtiga sätt tillvarataga alla delar af det slagtade kreaturet,
allt fördelar, som ju måste anses vara afsevärda för dem, som
begagna sig af slagthuset. Jag kan således, som sagdt, icke finna
någon obillighet uti, att desse också bidraga till att betala räntan
på det stora derå nedlagda kapitalet.
På grund af det anförda tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Odelberg, Theodor: Jag förstår mer än väl, att
reservanternas förslag, att städerna ej skola hafva rättighet att
beräkna ränta å det kapital, som nedlägges i uppförandet af
offentliga slagthus, kan af mången godkännas, då man har sig
bekant, att somliga städer ej rygga tillbaka för uppförandet af
slagthus, beräknade att medföra en utgift af 4 millioner kronor,
och man med säkerhet kan förutse, att det blir jordbruket, som
får betala denna ränta, men jag kan likväl ej annat än yrka bifall
till utskottets förslag, ty med antagandet af reservanternas ifråga¬
varande förslag, skulle med all säkerhet, till oberäknelig skada för
vår köttexport, den tidpunkt ytterligare framskjutas, då vi kunna
påräkna att i våra exporthamnar se slagthus uppförda. För öfrigt
synes mig en dylik bestämmelse obillig, då man i eu följande
paragraf, nemligen den 10:de, föreskrifvit, att stad skall vara
skyldig att, då offentligt slagteri uppföres, inlösa alla i privata
personers ego inom staden befintliga slagterier.
Måndagen den 3 Maj.
49 N:o 26.
Friherre von Krsemer: Blott ett par ord. Jag instämmer
helt och hållet i den första hälften af den siste talarens yttrande,
men deremot icke alls i den senare hälften. I den förra delen af
anförandet har den ärade talaren just framhållit hvad jag ämnade
påpeka, då jag ännu en gång begärde ordet, nemligen att den, som
får betala räntan å anläggningskapitalet, det blir landtbrukaren,
som göder slagtkreaturen, och icke slagtaren i staden. Det är
alldeles gifvet, att när landtbrukaren hädanefter säljer sina göd¬
oxar till slagtaren från staden, hvilken är ute på landet och ser
sig om efter slagtboskap, så kommer landtbrukaren att få höra
långa tal om huru omöjligt det är för slagtaren att betala samma
pris som förr i verlden, enär det blifvit så ofantligt dyrt att slagta,
sedan man fått slagthus i staden. Nog blir det landtbrukaren 30m
här får betala fiolerna, och jag hemställer till herrarne, om landt-
bruket verkligen befinner sig i så lysande ställning, att vi nu böra
härmed betunga det. Jag tror, att man på detta sätt kan göra
hela saken rent af förhatlig.
För öfrigt är det nog så, att det icke är blott landtbruket,
som härigenom skulle blifva betungadt, ty det är klart, att slag¬
taren också vid försäljning i staden af kött skall för andra gången
tala om huru stora kostnader som äro förenade med slagten, och så
stegras köttpriserna i städerna till den fattiga befolkningens förfång.
Denna bestämmelse gör det vidare omöjligt att i lagen in¬
föra det enligt mitt förmenande sunda administrativa tillägget, att
slagthustvång skulle tillämpas inom en viss rayon utomkring de
större städerna, hvarigenom man undginge de slagterier utanför
dessa städer, hvilka gifvit anledning till hela denna fråga.
Då således alltid endera parten måste blifva lidande, antingen
städerna, derför att de icke erhålla ränta på anläggningskostnaden,
eller också landtbrukarne genom keatursprisets nedtryckande och
den fattiga befolkningen i städerna genom stegring af priset på
kött, men städernas lidande säkerligen blir det mindre, och då
dessutom bifall till utskottets förslag skulle göra det omöjligt att
utsträcka den åsyftade kontrollen till rayonen utomkring de stora
städerna, så är det tydligt för mig, att herr Ohlssons förslag bör
hafva företräde, och jag får derför förnya mitt förra yrkande under
uttalande af den förhoppning, att kammaren måtte i detta fall till¬
mötesgå önskningarna om bifall till reservationen.
Herr Wijk: Jag vidhåller helt och hållet de åsigter jag ut¬
talade förra gången, denna fråga var före i kammaren. Jag önskar
att städerna måtte erhålla skälig ränta på anläggningskostnaden,
och jag är förvissad om att, i händelse reservanternas förslag
skulle gå igenom, man skulle aflägsna sig från, i stället för att
närma sig lösningen af denna fråga.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Leman: Då jag förra gången hade ordet, hade jag ingen
anledning att yttra mig angående herr Ohlssons reservation, och
jag har derför nu tillåtit mig, ehuru tiden är långt framskriden,
Första Kammarens Frat. 1897. N:o 2G. 4
Lagforslag
ang. kött-
besigtning
och slagthus.
(Ports.)
N:o 26. 50
Måndagen den 3 Maj.
Lagforslag
ang. kött-
besigtning
och slagthus.
(Ports.)
att begära ordet för att något yttra mig om denna reservation.
Jag säde, då slagtbuslagen för någon tid sedan i kammaren före¬
drogs, och jag vidhåller det fullkomligt, att, om man alltför mycket
kringskär städernas rätt, så kan det inträffa, att vi väl få en
slagthuslag, men i allt fall inga slagthus. Det tyckes mig för
öfrigt vara orättvist, om lagstiftningen icke skulle tillåta att den,
det må vara en kommun eller annan, som bedrifver en industriel
inrättning — och ett slagthus är en sådan inrättning — skulle få
beräkna sig till godo hvad som är nödigt för att förränta an¬
läggningskostnaden. Det är, äfven om räntegodtgörelse medgifves,
någorlunda säkert, att slagthusrörelsen ej kommer att medföra
betydliga utgifter för städerna. Deremot kommer, enligt de upp¬
gjorda kalkylerna, kostnaden för dem, hvilka begagna slagthuset
och hvilka ju i alla händelser få full valuta för sina afgifter, att i
en ytterst ringa mån ökas, ifall ränta å anläggningen får beräknas.
Jag håller derför före, att de, som anslutit sig till reservationen,
förbisett de verkningar, ett bifall härtill skulle hafva.
Här har tvistats om hvem som till sist får betala afgiften;
jag anser ej lämpligt att nu inlåta mig på en dylik principtvist.
Men jag anser, att rättvisan fordrar, att de, som upplåta sådana
etablissement som de ifrågavarande, ock må erhålla skälig ränta
på sina kostnader. Det tillhör Riksdagen att häfda och tillgodose
hvad som är rätt och billigt samt att icke stifta lagar, hvarigenom
särskilda samhällen eller samhällsklasser ensidigt betungas. Det
är derför icke i städernas, utan i rättvisans intresse, som jag yrkar
bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels
ock, af herr Öländer, att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som föreslagits i den vid utskottets föredragna memorial
fogade reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på god¬
kännande af paragrafen i enlighet med utskottets förslag vara med
öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner 8 § i lagutskottets förslag till lag an¬
gående köttbesigtning och slagthus, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Måndagen den 3 Maj.
51 N:o 26.
Vinner Nej, godkännes 8 § med den lydelse, som föreslagits i
den vid utskottets memorial n:o 53 fogade reservation.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—61;
Nej-22.
Ofriga delar af lagförslaget.
Godkändes.
Utskottets i memorialet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredrag¬
ningen af lagförslaget.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lag¬
utskottets den 28 och 30 sistlidne april b&dlagda utlåtande n:o
54, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagarne om
aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verk¬
samhet den 28 juni 1895.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2. Ifrågasatt rätt
till antagande
Herr Berlin: Då jag till medreservant inom lagutskottet ifs{aktieboia*
denna fråga har utskottets ordförande, skulle det kunna synas‘'°r “ ‘ie °ag'
öfverflödigt, att jag begärt ordet, men jag har i föreliggande fall en
särskild anledning att angifva motiven till min afvikande mening.
Under handläggning, ifrån tillkomsten af lagen om handels¬
register, firma och prokura, af till denna lag hörande ärenden har
jag nemligen kommit till den erfarenhet, att rättigheten att antaga
prokurist för vissa aktiebolag är synnerligen vigtig. Redan innan
denna lag tillkom, begagnades prokurister af ett antal aktiebolag,
och sedan dess hafva många aktiebolag i Stockholm gjort an¬
mälningar om anställande af prokurister och fått dessa anmäl¬
ningar registrerade. Registreringsmyndigheten har dervid endast
uppstält såsom vilkor, att prokuristernas anställande skulle ske
på grund af bolagsstämmans bemyndigande.
De antagna prokuristerna hafva användts dels för den dagliga
förvaltningen, dels ock — och i synnerhet — för tjenstgöring vid
afdelningskontor. Om ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt säte
N:o 26. 52
Måndagen den 3 Maj.
Jfrågasatt rätt i Stockholm, behöfver i landsorten anlägga ett afdelningskontor
Uaf okm-ist oc^ önskar åt dess förvaltning bereda eu större handlingsfrihet,
för aktiebolag. finnes enligt nu gällande lagstiftning ingen annan möjlighet öppen
(Forts.) för bolaget, än att till afdelningskontoret sända en eller flere
styrelseledamöter. Man måste medgifva, att utfärdandet af en
prokurafullmagt för en disponent är en vida mer praktisk utväg.
Utskottet har i den föreslagna lagbestämmelsen sett en fara,
bestående deri, att, såsom utskottet säger, “ett medgifvande för
styrelsen att antaga prokurist skulle göra det möjligt för personer
att låta välja sig till styrelseledamöter i en mängd aktiebolag för
att i dem alla uppbära arfvode men öfverlemna skötandet af största
delen af bolagens angelägenheter åt prokurister". Denna fara synes
för mig åtminstone vara uppkonstruerad och är dessutom på förhand
förekommen genom det i motionen föreslagna stadgandet om, att
det skall erfordras bolagsstämmans medgifvande, för att styrelsen
skall kunna antaga prokurister. Jag skulle också såsom stöd för
min öfvertygelse om obefintligheten af denna fara kunna åberopa
mig på och uppgifva flera mycket gamla och mycket aktningsvärda
aktiebolag här i Stockholm, hvilka användt prokurister under den
tid, då sådant var tillåtet, och om hvilka det visserligen icke kan
antagas, vare sig att de skulle hafva gjort detta, derest de ansett
sig derigenom äfventyra sina aktieegares rättssäkerhet, eller att
de anstalt prokurister för nöjet att se sina styrelseledamöter i
ostördt lugn åtnjuta dryga arfvoden.
Jag befarar icke en sådan användning af den föreslagna be¬
stämmelsen, i händelse lagändringen nu skulle gå igenom, och då
denna lagändring icke innebär något nytt eller opröfvadt utan
endast en återgång till hvad som faktiskt förefunnits nära ett tiotal
af år, anhåller jag att i denna del få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Philipson: Anledningen, hvarför jag vid denna sena
timme vågar uppträda och taga kammarens tid i anspråk, är i
första rummet den, att då jag varit ledamot i aktiebolagskomitén
och således der deltagit i behandlingen af denna fråga, jag haft
tillfälle sätta mig in i densamma och dessutom är mycket intres¬
serad af att den ej af Riksdagen får en enligt min mening otill¬
fredsställande lösning. Frågan om rättighet för en styrelse att
med bolagets medgifvande sjelf utse prokurist förelåg i denna
komité ganska länge och skärskådades från alla synpunkter, hvar¬
vid komitén slutligen kom till det beslut att föreslå den bestäm¬
melse, som den nuvarande lagen innehåller och hvithet förslag
äfven vunnit godkännande så väl af högsta domstolen som af Kong!.
Maj:t och nu senast af lagutskottet. — Jag har derför funnit mig
böra uppträda till försvar för utskottets hemställan samt något
genmäla å hvad den siste talaren anfört.
Det torde då vara nödvändigt att genast för eder, mine herrar,
uppläsa lagens nu gällande bestämmelse om hvad prokura är.
Denna bestämmelse återfinnes i § 25, 3 kap., i lagen om handels¬
register, firma och prokura och lyder sålunda: “Har innehafvaren
Måndagen den 3 Maj.
53 N:o 26.
af en i handelsregister införd firma meddelat viss man fullmagt, ifrågasatt rätt
som uttryckligen förklaras vara prokura, eller bär lian annorledes hU antagande
utmärkt någon såsom sin prokurist, ege denne att, i allt hvad tillaktiebolag.
bedrifvande af hufvudmannens rörelse hörer, handla å hans vägnar (Forts.)
och teckna hans firma; dock må prokuristen ej afhända hufvud-
mannen hans fasta egendom eller medgifva inteckning deri, med
mindre han blifvit deitill uttryckligen bemyndigad.“
Motionären hemställer nu om en ändring i aktiebolagslagen.
Denna lag har, såsom jag till en början vill för kammaren på¬
peka, trädt i kraft den 1 januari 1897 och har sålunda nu till-
lämpats endast fyra månader och tre dagar, och jag hemställer,
redan med hänsyn härtill, huruvida det kan vara skäl att så snart
göra ändring i denna lag.
Men vidare kan en lagändring anses önskvärd först, när man
känner och erkänner behofvet af ändringen, och i olikhet med den
föregående talaren vågar jag påstå att, hurudana förhållandena i
detta afseende än må vara i Stockholm, så har åtminstone så vidt
jag vet i landsorten icke uttalats någon önskan, långt mindre
yppats något behof af att aktiebolagens styrelser skulle hafva
rättighet, om bolagsstämma sådant medgifvit, att antaga prokurist.
Enligt aktiebolagen intager bolagets styrelse icke någon så
underordnad ställning, att den kan anses uteslutande vara blott
en verkställande myndighet, utan styrelsen har att för bolaget i
många och ofta vigtiga angelägenheter fatta beslut, hvilka beslut
kunna vara af för svenska förhållanden betydande beskaffenhet.
Nu säger 40:de § i denna aktiebolagslag beträffande styrelsen:
“Ledamot af styrelsen skall vara i Sverige bosatt svensk eller
norsk undersåte, der ej för särskildt fall Konungen medgifver, att
styrelsen må till viss del, dock högst en tredjedel af hela antalet,
bestå af främmande undersåtar eller å utrikes ort bosatte svenske
eller norske undersåtar." Styrelsen skall således enligt lag bestå
af svenske eller norske undersåtar, men den prokurist, styrelsen
efter motionärens förslag skulle kunna antaga med bolagsstäm¬
mans begifvande, han kan vara utländing, och till följd af be¬
stämmelserna om prokura skulle denne utländing kunna med sty¬
relsens hela magt och befogenhet ej allenast verkställa de bo¬
lagets angelägenheter, som bolaget för sin verksamhet utstakat,
utan äfven fatta beslut angående densamma, dess utsträckning
m. m., något som icke öfverensstämmer med andan eller meningen
af § 40 i aktiebolagslagen.
Redan den urkund, som framlägges vid inbjudning till teck¬
ning af aktier i ett nytt bolag, tillkännagifver också, huru styrelsen
skall vara sammansatt. Der står nu t. ex., att styrelsen skall
bestå af tre personer, men ingenting säges om att en prokurist
kan anställas, och så tecknar en person aktier, viss om att sty¬
relsen skall sjelf och icke genom prokurist svara för bolaget och
handhafva dess angelägenheter, men sedan skulle det kunna hända,
att styrelsen, i stället för att vilja sjelf sköta bolagets angelägen¬
heter, redan på dess första bolagsstämma söker få medgifvande att
tillsätta eu prokurist, som bolagsmännen icke alls känna och hvars
N:o 26. 54
Måndagen den 3 Maj.
ifrågasatt rätt namn den ej heller behöfver uppgifva. Nu svarar man mig, att
a/imktlisf (*et är icke aningen, att styrelsen skall få tillsätta prokurist,
för aktiebolag. me(l mindre än att bolagsstämman dertill gifver sitt samtycke,
(Forts.) och att detta naturligtvis på bolagsstämman ytterst beror och så
står det också i motionen. Men det är dock icke ifrågasatt att
bolagsstämmor sjelfva skulle utnämna prokuristen, utan dessa
skulle blott på bolagsstämma medgifva styrelsen att skaffa en så¬
dan, och huru det ofta tillgår på bolagsstämmor efter måhända
föregångna bearbetningar, känna vi nog litet hvar.
Jag antager vidare, att bolagsmännen till följd af yrkanden
på första bolagsstämman åt sig utsett en styrelse, bestående af
exempelvis A. B. och C., emedan bolagsmännen hafva förtroende
för dessas kapacitet och veta, att de äro dugliga och skickliga
personer, som de antaga skola väl sköta bolagets angelägenheter,
ty eljest skulle bolagsmännen icke välja dem, men det är derför
icke sagdt, att man kan hafva eller har lika stort förtroende för
deras omdömesförmåga i val af exempelvis herr D. eller någon
annan herre såsom prokurist och lämplig till skötande af bolagets
angelägenheter. Och bolaget hade dock afsett att dessa styrelse¬
ledamöter skulle sjelfve handhafva bolagets angelägenheter, men
sedan de väl tillsatt prokurist, så resa de måhända till landet och
låta D. fullgöra deras åtagna åligganden. Visserligen är det sant,
att det är bolagsmännen, som skola lemna medgifvande åt styrel¬
sen att tillsätta prokurist, men deraf följer icke, att de vilja vara
med om att hafva till prokurist den, som styrelsen utser, och
hvars arfvode bolaget får betala, och styrelsen tillsättes af bolags¬
stämman, jag beder att för herrarne få betona detta, kanske dock
först efter votering, men prokuristen skulle tillsättas af styrelsen
och af dem ensam.
För min del måste jag derför anse det ganska vådligt att
borttaga förbudet att anställa prokurist hos aktiebolag.
Här har blifvit sagdt, att det är icke alltid som personer söka
blifva styrelseledamöter blott för att få arfvode. Detta är mycket
rigtigt, men sådana fall förekomma. Jag känner flere fall, då per¬
soner ingått i bolag endast under det vilkor, att de skulle blifva
insatta i styrelsen, och sådant kan nog inträffa hädanefter också.
— Det kan nog också inträffa, att till styrelseledamöter väljas perso¬
ner, som hafva endast föga kännedom om den verksamhet, de slags
affärer, som bolaget ämnar bedrifva. Dessa skulle, om denna lag¬
ändring antoges, säkert skaffa sig en prokurist, som finge, fri från
allt det ansvar, som åligger styrelsen, sköta angelägenheterna.
Ginge det sedan illa, komme styrelsen blott att säga: ja, det var
skada, att vi tillsatte en oduglig prokurist, men vi misstogo oss
på honom.
Man har här sagt, att denna ändring emellertid skulle vara
mycket önskvärd. Men hvilka äro då de, som önska den? Jo,
antagligen de styrelseledamöter, som icke vilja utföra det arbete,
hvartill de blifvit utsedde. Deremot betviflar jag, att någon hört
bolagsmännen i allmänhet anse ändringen nödig.
55 Jf:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
Vidare har det sagts, att prokuristen beböfdes hos sådana Ifrågasatt rätt
bolag, som hafva afdelningskontor i landsorten t. ex., då bolagenm antagande
annars skulle vara tvungna att ditskicka styrelseledamöter att
förestå dessa afdelningskontor. Jag ber dock om förlåtelse, att (Forts/)09'
jag ej rätt förstår det talet. Jag förestod under många, ja 28 år
sjelf ett sådant afdelningskontor och jag var icke ledamot i bo¬
lagets styrelse, men jag hade fullmagt, och en fullmagt gillade
både styrelsen och jag såsom lämpligare och bättre än prokura.
Med stöd af fullmagten kunde jag handhafva affären enligt er¬
hållen instruktion med samma rätt, som om jag vore den, som
bestämde öfver sjelfva afdelningskontorets angelägenheter under
viss begränsning; någon prokura med dess vidt gående befogen¬
het behöfde jag således ej.
Här har äfven talats om förhållandet i utlandet, särskilt i
Tyskland. Det är fullkomligt sant, att man i Tyskland har rät¬
tighet tillsätta prokurister för aktiebolagen, och i bolagskomitén
togo vi också allvarlig hänsyn härtill, men jag ber att få upplysa,
att i Tyskland icke förekommer, att ett bolag har en styrelse, som
får ensam besluta åtgärders vidtagande för bolaget, utan styrelsen
är der vanligen en endast verkställande myndighet. Man har, som
bekant, i Tyskland ett så kalladt Verwaltnngsrath, hvilket oftast
ensamt eller också gemensamt med styrelsen eller på förslag af
denna beslutar om hvad, som skall af styrelsen i detta fall före¬
tagas eller utföras. Fråga väcktes i komitén om att föreslå be¬
stämmelser om ett sådant Verwaltungsrath äfven för vårt lands
aktiebolag, men af flera skäl, och då det äfven ansågs kunna med¬
föra svårigheter att få tillräckligt antal personer, lämpliga att
kunna göra nytta uti en så till antalet förstorad administration
med dess ökade kostnad, så förföll der frågan. Om man nu hade
en motsvarighet till ett sådant Verwaltungsrath. ett slags öfver¬
styrelse, skulle styrelsen lätt sjunka ned till att blifva nästan lik¬
ståt med en verkställande direktör, och då kunde den utan stor
skada få hafva en prokurist tillsatt af öfverstyrelsen och styrelsen.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olander: Då i 44» § af nu gällande lag angående aktie¬
bolag, som utfärdades så sent som den 28 juni 1895, och således
för mindre än två år sedan, stadgas, att prokurist icke får antagas
af aktiebolag, får man väl antaga, att regering och Riksdag hade
giltiga skäl för ett dylikt stadgande. Skälet är kortfattadt och
finnes angifvet i motiven till lagen på följande sätt: “Då sty¬
relsen _ är vald för att handhafva bolagets angelägenheter, synes
den ej höra få undandraga sig sina åligganden genom att antaga
prokurist; ej heller lärer något behof förefinnas för bolaget att,
vid sidan af den för handhafvande af bolagets angelägenheter ut¬
sedda styrelsen, meddela prokurafullmagt.“ Mot dessa motiv gjorde
högsta domstolen icke någon anmärkning, och Riksdagen måste
naturligen hafva gillat dem genom att antaga ifrågavarande be¬
stämmelse. Hvad har nu efter knappa två års förlopp kunnat
N:o 26. 66
Måndagen den 3 Maj.
ifrågasatt rätt inträffa, som gjort detta stadgande olämpligt och betagit dessa
till antagande motjv deras gällande kraft?
för aktiebolag Motionären har härför icke angifvit några skäl; han har endast
(Ports.) sagt, att “ett utveckladt näringslif icke torde medgifva uudvaran-
det af prokurister för aktiebolagen", i hvilket afseende han såsom
vittnesbörd åberopar “lagstiftningen hos våra största kulturländer“.
Men man kan icke gerna antaga, att under denna korta tid närings-
lifvet erhållit en sådan utveckling, att hvad som stadgades för
två år sedan icke skulle kunna passa för nuvarande förhållanden.
Det är tydligt, att hvad regering och Riksdag då ansåg lämpligt
eller olämpligt icke kan under dessa två år hafva förlorat något
af sin giltighet. Det går väl icke an att i eu så ny lag, tillkom¬
men efter långa förberedelser och noggran pröfning, göra ändrin¬
gar, så snart någon finner ett eller annat stadgande deri icke vara
med sin fördel förenligt.
Hvad beträffar åter att lagstiftningen i våra största kultur¬
länder medger prokura för aktiebolag, antager jag, att vi äro be¬
rättigade att ordna vår lagstiftning efter de förhållanden, som
gälla i vårt land, på det för dessa förhållanden lämpligaste sättet.
Liksom vi äro skyldiga att i våra handelsförbindelser med utlän-
dingen rätta oss efter utlandets lagar, böra väl också utländingarne
i sina förbindelser med oss respektera våra lagar och rätta sig
efter dem. Det vore naturligen mycket beqvämt för en styrelse
att till en prokurist öfverlåta de skyldigheter och det ansvar, den
åtagit sig, men just till följd af det olämpliga häri, har detta för¬
bud meddelats. Och det vore väl högst besynnerligt, om vi skulle
ändra, hvad vi anse lämpligt för våra förhållanden, derför att ut¬
ländingarne icke finna behag deri. Dessutom har man ännu för
liten erfarenhet af lagens verkningar. Den får väl lof att till-
lämpas något längre än två år, innan man företager sig att deri
göraoändringar.
Åberopande i öfrigt, hvad förut yttrats af talare, som hysa
samma åsigt som jag, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Almgren, Oscar: Då jag haft den äran att tillhöra
den skandinaviska komité, som afgifvit det första lagförslaget an¬
gående firma och prokura, skall ja£ tillåta mig säga några ord i
den föreliggande frågan.
Jag ber dervid få fästa uppmärksamheten på, att komitén en¬
hälligt var af den åsigt, att någon fara icke förelåge, derest aktie¬
bolag gåfves rätt att tillsätta prokurist. Det visade sig också
under den ganska långa tidrymd, då en sådan tillåtelse för aktie¬
bolag var gällande, att något missbruk icke skedde. Man hade
kunnat vänta, att herr Philipson till stöd för sitt uttalande upp¬
gifva något enda exempel derpå, att under den tiden skada upp¬
kommit på grund af att aktiebolag tillsatt prokurist. Men så
skedde ej. I Tyskland har denna fråga behandlats på ett sätt,
som påminner om det läge, hvari frågan nu befinner sig. I Tysk¬
land föreslogs först detsamma, som nu gäller här, så att aktie¬
bolag ej skulle få tillsätta prokurist. Men under förslagets be-
Måndagen den 3 Maj.
57 N:o 26.
handling framkommo så stora betänkligheter mot förslaget i denna ifrågasatt raft
del, och det gjordes så kraftiga yrkanden på, att aktiebolag skulle^ antagande
erhålla denna rätt, att vid förslagets slutliga behandling det blefy^ aktiebolag
aktiebolagen medgifvet att tillsätta prokurister. (Fort-!.)
Jag skall be att få framhålla blott ett par exempel på de
anledningar, som göra det äfven hos oss önskligt att hafva denna
rätt inrymd åt aktiebolagen. Det ena fallet är redan framhållet —
det är, då aktiebolag har så stora affärer, att det har filialer.
Det är då olämpligt att för hvarje filial tillsätta särskild styrelse.
Det andra fallet tror jag inträffa ofta i vårt land och med åren
torde komma att än oftare förekomma. Det är, när hufvudmannen
för en affär faller ifrån och arfvingarne anse det lämpligast att
ombilda affären till ett aktiebolag. 1 den gamla affären finnes
redan en prokurist, en sedan gammalt betrodd bokhållare. När
nu aktiebolaget bildas, skulle denne icke kunna få prokura. Sådan
skulle fråntagas honom, och han skulle ej kirnna få anlitas på
enahanda sätt som förut, så vida nemligen arfvingarne ej vilja
gifva honom plats i styrelsen. Men i sådana familjebolag kunna
omständigheterna ofta vara sådana, att man icke vill släppa in en
främmande i styrelsen, ehuru man icke har något emot, att den
gamle bokhållaren har prokuran qvar.
Här har fästs uppmärksamheten på, huru vigtig prokuran är
och huru stort förtroende den innebär. Just deri ligger garantien
för att bolagsstämman icke lättsinnigt gifver styrelsen i uppdrag
att tillsätta prokurist, utan noga betänker sig, innan den sä gör.
Vidare har det sagts, att det är för tidigt att ändra en lag,
som icke varit i tillämpning mer än några månader. Jag frågar,
om det icke är bättre att fortast möjligt ändra den än låta den
tillämpas längre tid under ökadt missnöje. Då från ena hållet
framhålles, att här föreligger ett verkligt behof, medan från mot¬
sidan icke kunnat visas, att under de 9 år, rättigheten funnits,
någon skada skett, så yrkar jag bifall till reservationen.
Herr Hasselrot: Enär jag är reservant i ämnet, tillåter jag
mig yttra några ord. Då man lagstiftar för affärslifvet, tror jag
man bör hafva den grundsats stadigt för ögonen att icke lägga
mer band på rörelsen, än nödigt är, och med tillämpning häraf i
förevarande fall, synes mig uppenbart, att man icke bör lägga
hinder i vägen för en bolagsstämma att, då den finner så med
sin fördel förenligt, bemyndiga sin styrelse antaga prokurist. Af
hvad förut yttrats tyckes framgå, att fall kunna finnas, då det är
för stämman och styrelsen fördelaktigt att antaga en prokurist.
Ty är förhållandet så, som herr Philipson säger, att majoriteten
på en bolagsstämma har förtroende för styrelsen, men icke för en
prokurist, som styrelsen kan antaga, så medgifver den icke proku-
ristens antagande. Men har den deremot förtroende för styrelsens
val af prokurist, så gifver den styrelsen ett sådant bemyndigande.
Det ligger i sakens natur, att affären kan vara så stor, att t. ex.
räkningar, fakturor och dylikt måste af styrelsen öfverlemnas åt
andra. Man säger, att då kan styrelsen gifva full magt, men detta
Första Kammarens Fritt. KW7. N:o tl<>. 5
N:o 26. 68
Måndagen den 3 Maj.
ifrågasatt rätt har den olägenheten, att tredje man måste försäkra sig om, att
au antagande {jeH) som stall handla på bolagets vägnar, har en fullmagt, daterad
f&r aktiebottf samma dag, som uppdraget utföres, ty eljest kan man icke vara
°V(Fnas°)a°' säker, att ej fullmagten är indragen. Med prokura är det ett
annat förhållande. Den gäller, tills den blir offentligen återkallad.
I affärer med utlandet lärer det vara så, att man är absolut
nödgad att emot lagens stadgande använda beteckningen “p. p.“,
derför att utländingen icke gör affärer, om den, som svarar å bolagets
vägnar, endast åberopar fullmagt. Om nu så är, att bestämmelsen
i fråga redan ledt till olägenheter och tvingat aktiebolag att
bryta mot lagen, synes det nödigt att gorå den begärda ändringen
så fort som möjligt och icke afvakta vidare resultat. Flertalet af
våra affärsmän, hvilka bäst kunna bedöma saken, önska denna
ändring, och i rent juridiskt hänseende är det likgiltigt, hvilket-
dera, som bestämmes.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.
Herr Philipson: Endast ett par ord! Jag måste upplysa
den siste ärade talaren, att de meddelanden, han lemnade, berodde
på ett misstag. Jag har i många år icke såsom prokurist, utan
såsom fullmägtig drifvit affärer med utländingar, och ännu har ej
händt, att de ej godkänt de transaktioner, hvilka jag haft med dem.
Gent emot hvad herr Almgren anförde, vill jag påvisa ett för¬
hållande, som han känner lika väl som jag. Om den gamle pro-
kuristen icke anses böra insättas i det nybildade aktiebolagets
styrelse, men denne vill fortfarande använda honom, så kan han
ju erhålla fullmagt.
Herr Rudebeck: Blott några få ord! Den näst föregående
talaren har anfört såsom skäl för sin mening, att han fått den
uppfattningen, att flera affärsmän yrkat från sin ståndpunkt bifall
till ändringen angående antagande af prokurist för aktiebolag.
Jag har också sökt meddela mig med affärsmän, särskildt dem,
som hafva erfarenhet och kännedom om bolags verksamhet, och
jag har dervid fått en motsatt uppfattning mot den förre talarens.
Jag har från flera personer, som måste anses fullt tillförlitliga,
fått den upplysningen, att den ifrågasatta bestämmelsen af en del
anses, lindrigast sagdt, icke behöflig och af en annan del åter långt
ifrån önsklig. Det framgår häraf tydligt, att meningarna mellan
affärsmän, som äro förtrogna med bolagsförhållanden, äro från
hvarandra vidt skilda. Jag hemställer då, om det kan vara skäl
att ändra en lagbestämmelse, som vid nyligen föregående gransk¬
ning utan meningsskiljaktighet antagits, och som varit gällande
blott under några få månader, och antaga en ny bestämmelse, för
hvilken, så vidt jag kunnat inhemta, icke gifvits något mera er-
kändt skäl eller åberopats något annat motiv än en uppgift, att
vissa bolag icke kunde undvara prokurist. Om åtminstone affärs¬
männen vore eniga härom, skulle jag böja mig för deras sak¬
kännedom, men när meningarna bland dem icke äro stadgade,
synes det betänkligt att på så lösa grunder utbyta ett en gång
59 N:o 26.
Måndagen den 3 Maj.
godkändt stadgande, hvars tillämpning icke hunnit visa sig med¬
föra någon skada, mot ett nytt, hvars gagn är omtvistadt.
I allmänhet synes det mig betänkligt, detta oupphörligt än¬
drandet af lagar, så att de knappt hinna tillämpas, innan de ändras,
ett förfarande, som är allt annat än nyttigt för dem, som lagen
berör, och ännu betänkligare blir det, om ändringen ej har stöd i
en allmän, på erfarenhet grundad uppfattning om dess behof.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Rop hördes nu på proposition.
Herr Lem an: Jag kan icke förstå, hvarför lagstiftningen skall
vara så om och beskyddande mot fullmyndige män, som sjelfva
hafva beslutanderätten i sin hand, hvarför man skall beskydda
aktieägare, som sjelfva ..borde ega bestämma, huruvida prokurist
må anställas eller icke? Äfven om alla aJctieecjarne nu vilja anställa
en prokurist och besluta att antaga den eller den till prokurist,
så säger lagen: “nej, det fån I icke!” Kan det ligga någon rim¬
lighet i ett sådant stadgande, helst då här icke gäller att skydda
tredje man, ty tredje man skyddas icke bättre, utan snarare sämre,
i fall. ett aktiebolags styrelse, i stället för att antaga prokurist,
för visst eller vissa ändamål förordnar ombud genom fullmagt,
hvilken utan några som helst formaliteter när som helst kan åter¬
kallas, utan att sådant återkallande notoriskt kommer till tredje
mans kännedom. Representanten på norrköpingsbänken yttrade,
att han handlat på grund af fullmagt i många år. Han handlar
troligtvis så ännu, men skälet till att deraf ingen olägenhet för¬
sports är naturligtvis det, att allmänheten känner honom och att
han åtnjuter dess förtroende. Men af enstaka fall är man icke
berättigad att draga slutsatser, och lätt kan hända, att personer,
som förhandla med ett befullmägtigadt ombud för ett aktiebolag,
kunna drabbas af förlust. Bolagets styrelse är nemligen icke
lagligen skyldig att offentliggöra, om och när fullmagten inskränkes
eller å,terkallas. Deremot kan den behörighet, som tillkommer
prokurist, icke med laga verkan mot tredje man, som är i god
tro, inskränkas till viss tid eller annorledes begränsas. Dessutom
skall ändring eller återkallelse af anmäld prokura anmälas till
handelsregistret. Allmänheten är alltså ojemförligt mycket bättre
skyddad, om den förhandlar med en prokurist, än om den förhandlar
med ett annorledes befullmägtigadt ombud. Vigten ligger derpå,
att (len större allmänheten, som är i god tro, må behörigen skyddas.
Aktieegarne står det ju fritt att besluta, som dem bäst synes.
Jag kan ej förstå den nästan hypnotiska fruktan, som man hyser
för ordet prokurist. För min del finner jag, att det bör lända
till gagn och icke till skada, om man medgifver aktiebolag rättig¬
het att antaga prokurist, och jag får derför yrka bifall till re¬
servationen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen, i
enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
Ifrågasatt rätt
till antagande
af prokurist
för aktiebolag.
(Forts.)
N:o 26. 60
Måndagen den 3 Maj.
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält
samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hem¬
ställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid ut¬
låtandet afgifna reservation; och förklarade herr talmannen sig
finna den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 2 af
sitt utlåtande n:o 54, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—83;
Nej—20.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljadas herr Bergius under
tolf dagar från och med den 10 innevarande månad.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 4,59 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.