RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Andra Kammaren. N:o 7.
Fredagen den 26 februari.
Kl. Y2 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 19 i denna månad.
§ 2.
Till kammaren kade inkommit två, så lydande protokoll:
År 1897 den 24 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valför¬
rättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
Revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollander med samtliga
afgifna eller 44 röster, i följd hvaraf revisionssekreteraren Thollander
blifvit till Riksdagens justitieombudsman utsedd.
J. Johansson. Adolf Helander.
K. Bohnstedt. M. Arhusiander.
År 1897 den 24 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstält nytt val af justitie¬
ombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den
tid, justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga
förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman med samtliga
afgifna eller 44 röster, i följd hvaraf herr revisionssekreteraren
Bohman blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.
J. Johansson. Adolf Helander.
K. Bohnstedt. M. Arhusiander.
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 7.
1
N:o 7.
2
Fredagen den 26 Februari.
Efter uppläsande häraf beslöts, att underrättelse om de sålunda
försiggångna valen skulle meddelas Riksdagens kanslideputerade, med
anmodan till dem att låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
till såväl förordnanden för de valde som skrifvelse till Konungen med
anmälan om de verkstälda valen.
§ 3.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o" 5, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om
jernvägsaktiebolag.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtande n:o 5, samt
lagutskottets utlåtanden n:is 10, 11 och 12.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr friherre W. von Schwerin, för helsans vårdande, under 15
dagar fr. o. m. den 3 dennes;
» A. G. Olsson i Frösvi under 5 » » » 27 »
och » R. Eklundh från Lund » 5 » » 1 nästa mars.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial n:o 2,
angående verkstäld granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.
Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.
§ 7.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 6 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Lördagen den 27 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 20 innevarande februari.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Johan Nordin,
som lider af influensa, till följd deraf nu är oförmögen att deltaga i
kammarens arbeten, intygas.
Stockholm den 26 februari 1897.
Emil Öhnvall,
legit. läk.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. E. von Krusenstjerna aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändring i bestämmelserna
rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herrljunga jernvägsaktieboleg
beviljadt statslån.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången bankoutskottets
memorial n:o 2.
§ 5.
Enligt kammarens derom förut fattade beslut företogs nu först ändr^nq\
till behandling lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af dels vissa delar af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa gällande fdr-
delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884, dels ock ordning
väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning. patent!
N:o 7.
4
Lördagen den 27 Februari.
Angående
ändring i
vissa delar a
gällande för¬
ordning
angående
patent.
(Forts.)
Genom proposition, n:o 16, af den 9 nästlidne januari hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga följande förslag till
Lag
om ändring i vissa delar af förordningen angående patent den 16
maj 1884.
Härigenom förordnas, att 3 och 25 §§ i förordningen angående
patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 3.
Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så be-
skrifven i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att
sakkunnig person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar
utöfva uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig
från alster eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.
Har uppfinning blifvit förevisad å internationel utställning, må
dock den omständigheten, att uppfinningen dervid eller sedermera
blifvit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utöfning,
icke utgöra binder för patents meddelande, så framt ansökan derom
inkommer inom sex månader efter det uppfinningen utstäldes.
25 §.
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen
förordna:
att om någon bär i riket sökt patent å en uppfinning före ut¬
gången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst sju månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det veder¬
börande myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må
den bär i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansök¬
ningar äfvensom med hänsyn till sådant hinder mot patents med¬
delande, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord
samtidigt med ansökningen i den främmande staten.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.
Härförutom hade i en inom Första Kammaren väckt motion,
n:o 40, herr G. de Laval hemstält, att Riksdagen måtte för sin del
Lördagen den 27 Februari.
5
N:o 7.
besluta, att 25 § i kongl. förordningen angående patent den 16 maj Angående
1884 skall hafva följande förändrade lydelse: ändring i
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket ^lUmdeför-
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen ordning
förordna: angående
1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före patent.
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till (Forts.)
högst sju månader från det han i den främmande staten sökt skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det veder¬
börande myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må
den här i riket gjorda ansökningen iförhållande till andra ansökningar
äfvensom med hänsyn till sådant hinder mot patentets meddelande,
som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt
med ansökningen i den främmande staten;
2) att, om någon, som i den främmande staten åtnjuter skydd
för en här i riket patenterad uppfinning, fullgjort hvad i den främ¬
mande staten är för skyddets bibehållande föreskrifvet, hans under¬
låtenhet att här i riket utöfva uppfinningen icke må anses medföra
den för sådan underlåtenhet eljest här stadgade påföljd.
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen antagas.
Efter uppläsande häraf begärdes ordet af
Herr Bruzelius, som yttrade: Herr talman! Jag tager mig
friheten hemställa, att samtliga punkter i lagutskottets nu förevarande
betänkande måtte i ett sammanhang föredragas.
Sedan den af herr Bruzelius gjorda hemställan af kammaren bi¬
fallits, föredrogos jemväl återstående punkterna 2) och 3), deri utskottet
hemstält:
2) »att herr de Lavals ifrågavarande motion, i hvad densamma
öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition, må
anses besvarad genom Riksdagens beslut i anledning af utskottets här
ofvan under 1) gjorda hemställan;
3) att herr de Lavals motion i öfrigt icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.»
Ordet lemnades härefter till
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt,
som yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition angående ändring uti vissa delar af patent¬
lagen afser att bana väg för en öfverenskommelse med tyska riket,
i fråga om hvilken underhandlingar en längre tid pågått. Genom
den i Tyskland antagna nya patentlagen har det nemligen blifvit för
N o 7.
6
Lördagen den 27 Februari.
Angående oss oundgängligen nödvändigt att afsluta en ny konvention medTysk-
iiSrVand’ derest våra trä- och jernmärken efter den 1 maj innevarande
gällande för- '°ir skulle kunna fortfarande blifva skyddade i nämnda land. För
ordning sådant ändamål har Kongl. Maj:t föreslagit vissa lagändringar, som
angående efter svensk uppfattning ansetts erforderliga för afslutandet af ifråga-
patent. varande konvention. Dessa lagändringar hafva blifvit af lagutskottet
(Forts.) tillstyrkta, och derom torde således, åtminstone för närvarande, icke
behöfva vidare talas.
I sammanhang härmed förekommer emellertid till behandling
äfven ett utaf en ledamot af riksdagen väckt förslag, att till 25 §
patentlagen måtte fogas ett tillägg af innehåll, att ett patents ut¬
öfning i ett främmande land må vara tillräcklig att skydda patent¬
rätten i Sverige, såframt en konvention i detta syfte blifvit af Kongl.
Maj:t med det främmande landet afsluten. Då emellertid den af¬
fattning, som motionären gifvit sitt förslag, efter min uppfattning,
kan vara föremål för berättigade anmärkningar, har jag ansett mig
skyldig att, innan kammaren skrider till öfverläggning i ämnet, fram¬
ställa de skäl, som synas tala för att kammaren, äfven om den
hyllar de åsigter i frågan, som motionären uttalat, bör vid denna
riksdag inskränka sig till att besluta en skrifvelse i ärendet till
Kongl. Maj:t och för öfrigt antaga den föreliggande propositionen i
oförändradt skick.
Den första af de betänkligheter, som synas mig framkallade af
motionärens förslag, sådant det af honom affattats, är den, att genom
ett antagande utaf den af motionären föreslagna lydelsen af 25 §
patentlagen och en på grund af denna lydelse afslutad konvention
med Tyskland det sedermera skulle under en följd af år blifva omöjligt
att i den svenska patentlagen införa det utbyte af utöfningstvånget
mot licenstvång, som Riksdagen i skrifvelse sistlidet år satte i fråga.
Det är nemligen vid det förhållande, att motionären valt den af¬
fattning af det utaf honom föreslagna lagstadgandet, hvilken här före¬
ligger, och icke begagnat en annan redaktion, som äfven stått honom
till buds, lätt att finna, att, om denna bestämmelse blefve lag, det
härigenom vore omöjliggjordt att genomföra den förändring, om
hvilken jag nyss talat. Man vore då vis ä vis det land, med hvilket
man slutit aftalet, förbunden att respektera den utöfning, som der
kunde förekomma, och kunde icke gent emot detta land påyrka, att
ett licenstvång genom svensk lagstiftning blefve infördt, så länge den
ifrågasatta konventionen vore gällande. Lämpligheten af att, derest
i vår patenträtt införes ett stadgande i den af motionären ifrågasatta
rigtningen, förbinda denna ändring med ett införande deri af be¬
stämmelsen om licenstvång är efter mitt förmenande tydligt ådagalagd,
bland annat, genom de förhållanden, som, efter hvad från sakkunnigt
håll meddelats, redan inträffat i den internationella samfärdseln mellan
två stater, som just afslutat en konvention, baserad på de grunder i
afseende å utöfningen, hvilka i motionärens förslag innehållas. Det
har nemligen förekommit fall, då ett i två länder meddeladt patent
ILO 7.
Lördagen den 27 Februari. 7
bragts till utöfning på det sätt, att medborgarne i det land, som Angående
patentinnehafvaren tillhört, kunnat få köpa maskiner, inrättade efter ^^fddaruf
patentet, men att hvarje försäljning åt' dylika maskiner till det andra ganan^ för-
landet varit omöjliggjord. Det är tydligt, att ett sådant förhållande ordning
icke kan vara lämpligt för industrien, och att, sedan uppmärksam- angående
heten blifvit fäst derpå, att dylikt kan följa afen ifrågasatt konvention, patent.
sådan som motionären tänkt sig den, man vid konventionens åt- (Forts.)
slutande är nödsakad att på förhand vidtaga åtgärder, hvarigenom
ett dylikt missförhållande uteslutes. Detta kan ske genom införande
af licenstvång.
Vidare synes det mig kunna anmärkas mot den af motionären
föreslagna bestämmelsen, att genom en konvention, ingången på det
sätt och efter de grundsatser, som motionären ifrågasatt, utan att
samtidigt några andra jemkningar vidtagas i patentlagen, det för¬
hållande uppkommer, att, då i Sverige ett patent efter svensk patent¬
lag är förverkadt, om dess utöfning icke eger rum under loppet af
någon viss tid, underlåtenheten att utöfva patentet i Tyskland icke
ovilkorligen medför rättighetens förlust, enär nemligen i detta land
frågan om patenträttighetens förlust är beroende på pröfning af
patentamtet. Denna myndighet kan visserligen förklara ett patent,
som icke utöfvas, vara förverkadt, men patentamtet kan också på
åtskilliga grunder finna, att skäl icke föxeligga att afgifva ett sådant
förklarande, och då eger i Tyskland patentet bestånd. Under sådana
förhållanden är det lätt att finna, huru det skulle kunna komma att
ställa sig i fråga om ett patent, meddeladt både i Sverige och i
Tyskland, för den händelse att en konvention i öfverensstämmelse med
motionärens förslag kommit till stånd. Om någon här i landet
började utöfva en näring med tillämpning af ett efter hans för¬
menande förverkadt, uteslutande svenskt patent, medgifver för när¬
varande vår lag, att, derest denne person blefve antastad af den för¬
mente patentinnehafvaren och efter rättegång kunde vid domstol
ådagalägga, att patentet vore förverkadt, laglig rätt må anses till¬
komma honom att utöfva sin industri på sätt som dittills skett. År
det åter fråga om ett patent, som är beviljadt äfven i Tyskland, kan
icke i och för sig sjelfva underlåtenheten att under tre år utöfva
patentet medföra dess förverkande. Patentet kan då icke skaffas ur
verlden på annat sätt än att den, som är i saken intresserad, går in
till tyska patentamtet med yrkande, att patentet der må förklaras
ogiltigt. Förrän detta skett, föreställer jag mig, att svensk domstol
icke skall kunna från ansvar frikalla den, som dragit nytta af patentet,
på den grund, att detta vore att anse som ogiltigt.
Jag anser således, att den af motionären ifrågasatta bestämmelsen
bör vara föregången af en undersökning och sannolikt äfven förenad
med en lagförändring, hvarigenom förekommas de olägenheter för den
svenska industrien, hvilka skulle följa af patenträttighetens ordnande
på det sätt, motionären åsyftar, derest icke samtidigt dermed andra
jemkningar genomfördes i patentlagen.
N!o 7.
8
Lördagen den 27 Februari.
Angående Slutligen synes mig ett kraftigt skäl tala för, att Riksdagen torde
vissa delar af^va: aa^a8a Kongl. Maj:ts förslag oförändradt och i fråga om den af
gällande för- motionären föreslagna ändringen för denna gång nöja sig med eu
ordning skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det är nemligen så, att underhandlingarna
angående med Tyskland böra vara afslutade till den 1 nästinstundande maj.
ft ™ . Antager Riksdagen det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till ändring
' or sd i patentlagen, kunna underhandlingarna omedelbart fortsättas och,
som jag hoppas, äfven i tillräckligt god tid afslutas för vinnande af
det mål, vi eftersträfva. Förändrar deremot Riksdagen Kongl. Maj:ts
proposition och fogar dertill det af motionären föreslagna tillägget
till § 25, blir den första påföljden den, att lagförslaget måste åter¬
remitteras till högsta domstolen för erhållande af utlåtande deröfver.
De skäl, som jag förut haft äran för herrarne framhålla, tala efter
min uppfattning tydligt för, att högsta domstolen icke kan lemna lag¬
förslaget utan erinringar. Innan lagförslaget slutligen föredrages in¬
för Kongl. Maj:t måste vid sådant förhållande så lång tid förflyta, att
högsta domstolen hinner att efter granskning af lagförslaget afgifva
de anmärkningar, hvartill detsamma kan föranleda, hvarefter kan
tagas i öfvervägande, huruvida dessa anmärkningar äro af den be¬
skaffenhet, att förslaget kan godkännas eller icke. Först sedan alla
dessa förberedande åtgärder hunnit vidtagas, och Kongl. Maj:t funnit
omständigheterna vara sådana, att förslaget bör godkännas, oaktadt
allt hvad deremot kan erinras, först derefter kan författningen ut¬
färdas och underhandlingarne med Tyskland fortgå. Det är att befara,
att vi då äro så pass nära den af mig förut omnämnda tidpunkten,
den 1 nästkommande maj, att det icke kan vara tjenligt för under¬
handlingarnas fortgång, att så kort tid återstår.
På dessa skäl vågar jag uttala den förhoppningen, att kammaren
måtte godkänna Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, och att, derest
kammaren delar den af motionären framburna åsigten, kammaren vid
denna riksdag allenast ville besluta att aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i motionens syfte. Det är tydligt, att denna skrifvelse då kom¬
mer att behandlas i sammanhang med nu pågående utredning i fråga
om de förändringar i patentlagen, som kunna föranledas af införandet
utaf licenstvång.
Herr talman! Det är allenast dessa erinringar jag önskat att,
innan diskussionen börjar, få framlägga för kammaren.
Vidare anförde:
Herr Grefve Hamilton: Af herr statsrådets och chefens för
kong], justitiedepartementet yttrande torde herrarne tydligt hafva funnit,
att regeringen visserligen hyser åtskilliga betänkligheter emot att god¬
känna herr de Lavals förslag, sådant det af honom formulerats, men
att regeringen ingalunda vill bestrida, att detta förslag hvilar på en
rigtig tanke.
Lördagen den 27 Februari.
9
N:o 7.
, Jag är för min del utaf alldeles samma åsigt. Jag skall derför
be att få taga herrarnes uppmärksamhet ett ögonblick i anspråk för
att framhålla hvad det egentligen här är fråga om.
Som kammarens ledamöter i allmänhet torde hafva sig bekant,
föreskrifves i den svenska patentlagen, att en patenthafvare inom viss
tid skall bringa sitt patent till utöfning inom riket, vid äfventyr att
eljest gå sin patenträtt förlustig. I de flesta andra länder finnas mot¬
svarande bestämmelser. Denna skyldighet för en person, som gjort
en uppfinning, hvilken är af den betydelse att han måste patentera
den i flera länder, att utöfva uppfinningen i dem alla är ytterst be¬
tungande. Har en uppfinnare, såsom ofta händer, många patent, blir
det derjemte mycket besvärligt att ständigt behöfva tänka på, att
patentet utöfvas i hvarje land, der det är beviljadt. Men på samma
gång, som detta är ytterst betungande och besvärligt för uppfinnaren
eller patenthafvaren, är det i sjelfva verket till föga gagn för indu¬
strien. Erfarenheten har nogsamt visat, att man icke med dylika
tvångsmedel kan framtvinga lifskraftiga industriella inrättningar. Patent¬
hafvaren har sitt hufvudetablissement i sitt hemland eller öfver hufvud
taget der. hvarest hans fabrikation har de bästa vilkoren, och på
andra håll utöfvar han patentet endast så pass mycket, att patent¬
rätten blir skyddad. I den svenska patentlagen stadgas, att patent¬
hafvaren skall utöfva uppfinningen i väsentligt omfång, och detta går
i allmänhet så till, att en patentagent en gång om året i en fabrik,
som han för tillfället förhyrer, gör hvad som kan kallas att utöfva
uppfinningen, d. v. s. han tillverkar så mycket af en maskin eller af
vissa maskindelar, att utöfningen af uppfinningen kan anses ske i
väsentligt omfång. Detta är analogt med hvad som ofta sker i fråga
om inmutning af grufvor: det är endast ett försvarsarbete, och den
svenska industrien har deraf icke det ringaste gagn. Jag behöfver i
sjelfva verket icke vidare utveckla denna sak, ty Riksdagen har redan
i fjol erkänt detta, då Riksdagen uttryckligen uttalade såsom sin åsigt,
att utöfningstvånget icke uppfyller sitt ändamål, och derför föreslog, att
detta skulle utbytas emot såkalladt licenstvång, d. v. s. en förklaring, att
vederbörande gerna må underlåta att sjelfva utöfva uppfinningen, men då
icke heller må hindra andra att, emot billig ersättning, utöfva densamma.
I Tyskland har man varit strängare än hos oss och lagt sig mycken
vinn om att söka framtvinga utöfningen »i lämpligt omfång», såsom
det heter. Man har der gått så långt för att på konstladt sätt söka
framtvinga en på patent grundad industri, att det t. ex. inträffat, att
eu engelsman, som i Tyskland hade en fabrik, vid hvilken han oaf¬
brutet tillverkade en vara, som såldes på den tyska marknaden, likväl
blef sin patenträtt förlustig, derför att domstolen funnit, att han till¬
verkade mera i engelska fabriker, och, då äfven den engelska varan
importerades till Tyskland, missförhållandet mellan hvad han tillverkade
i Tyskland och i England blef för stort, hvadan fabrikanten, som
sagdt, blef sin patenträtt förlustig. Många besynnerliga rättsfrågor i
den vägen hafva i Tyskland blifvit förda.
Angående
ändring i
vissa delar af
gällande för¬
ordning
angående
patent.
(Forts.)
5:0 7.
10
Lördagen den 27 Februari.
Angående. Nu har herr de Laval föreslagit, att man skulle begagna stad-
visla delar af §anc*et om utöfningstvånget till att vinna en fördel, som vore af stort
gällande för- vid internationella aftal. Man skulle nemligen derigenom vid en
ordning konvention med Tyskland om ömsesidigt skydd för den industriella
angående eganderätten kunna träffa den öfverenskommelsen, att, om svenska upp-
patent. jinnare sluppe utöfva patenterade uppfinningar i Tyskland, tyske upp-
( orts.) flnnare skulle få samma förmån i Sverige. Detta är emellertid icke
någon uppfinning af herr de Laval. Det är en fråga, som står på
dagordningen i alla länder och som ovilkorligen kommer att förr
eller senare tränga sig fram. Hos oss har den närmast framkommit
af den anledningen, att Tyskland träffat sådana överenskommelser
med flera andra länder och ifrågasatt en dylik med Sverige. Nu
synes det mig gifvet, att det är en enorm fördel, som sålunda erbjudes
den svenska industrien. Jag säger med flit den svenska industrien,
emedan lagutskottet i sitt utlåtande gjort en skilnad mellan upp-
finnarnes intressen och industriens intressen. Men jag kan för min
del icke se någon dylik skilnad. Dessa intressen äro fullkomligt
identiska. Enligt min tanke är det således eu stor fördel, som nu
erbjudes in svenska industrien. Tyskland erbjuder våra uppfinnare
en marknad på 50 millioner invånare mot det att det sjelf erhåller eu
marknad på endast 5 millioner. Men — torde man nu säga — inte
kan väl i all rimlighets namn någon inbilla sig, att tyskarne, som
äro så kloka, kunna göra ett erbjudande, som för dem skulle ställa
sig så ofördelaktigt. Här ligger nog nogonting bakom. Nej! så är
det icke. Ty det är två saker, som man härvid måste taga i betrak¬
tande. För det första hafva tyskarne funnit, att man icke med tvångs¬
medel lyckas framkalla någon industri inom landet, utan att detta är
hopplöst och endast åstadkommer obehagliga rättegångar, hvarför de
nu vilja tillgodogöra sig utöfningstvånget såsom ett bytesmedel vid
aftal med främmande stater. Men för det andra är det från Tysk¬
lands sida icke fråga om en konvention endast med Sverige. Hade
så varit, då skulle Sverige säkerligen icke blifvit erbjudet denna för¬
del, men nu är det Tysklands mening att få till stånd överenskom¬
melser med alla länder, och då ställer sig saken annorlunda. För¬
hållandet är nemligen, att det finnes en så kallad patentunion, en
sammanslutning af flera länder till ömsesidigt skydd för patenterade
uppfinningar, en union, som stiftades år 1883 i Paris. Medelpunkten
för denna union är Frankrike, som gjort allt hvad det kunnat för att
få densamma till stånd och för anslutning till densamma. Tyskland
har emellertid icke velat vara med i denna union, utan har nu börjat
att genom separatkonventioner med sig förena andra stater, såväl så¬
dana, som icke ingått i pariserunionen, som sådana, livilka ingått i
densamma. Det är således en strid mellan Tyskland å ena sidan och
pariserunionen å den andra det här gäller; och det är detta, som för¬
klarar, att Tyskland kommer och gör ett sådant erbjudande. Men
herrarne måste komma i håg, att detta erbjudande göres nu, men att
det icke är sagdt, att det kommer att göras framdeles. Hvad vi der-
Lördagen den 27 Februari.
11
N:o 7.
för böra taga i noga öfvervägande är, huruvida vi icke genom ett an- Angående
tagande af Tysklands anbud kunna i framtiden vinna så betydande Vl^r^far’af
fördelar, att vi nu böra begagna tillfället. Vi böra komma i båg, att gauan^ för.
det svenska folket är ett folk, som på uppfinningarnes område intager ordning
ett ganska framstående rum genom många och utmärkta uppfinningar; angående
och för det andra, att det icke är någon dröm att säga, att vi an- patent.
lagligen stå inför en epok, i hvilken den industriella utvecklingen (Forts.)
kommer att blifva sådan, att vårt land möjligen blifver kalladt att
deri spela en betydande rol, särskildt på grund af våra många och
betydande vattenfall. Jag ber herrarne tänka på hvad det under så¬
dana förhållanden kan komma att betyda, om våra uppfinnare kunna
i hemlandet koncentrera hela sin tillverkning.
Såsom vi se af betänkandet, har lagutskottet emellertid afstyrkt
herr de Lavals motion. Det är ju också ett omfattande förslag, som
här framkommit från en enskild motionär och framkommit för första
gången. Och jag säger ej något om att utskottet under sådana för¬
hållanden ställer sig en smula tveksamt. Men jag beklagar, att ut¬
skottets afstyrkande skett på sådana grunder. Om utskottet inskränkt
sig till att säga, att saken vore alltför ny för att kunna så utan vidare
antagas, så hade man icke kunnat säga något derom. Men då ut¬
skottet uttalat sig i den rigtningen, att ett antagande af förslaget
skulle medföra skada för den svenska industrien, anser jag att detta
är alldeles origtigt och att det skulle vara önskligt, att Riksdagen åt¬
minstone uttalande sitt gillande af principen i herr de Lavals motion.
De betänkligheter, som af herr statsrådet och chefen för justitie¬
departementet framstälts mot förslaget, synas mig icke heller vara af
svårare beskaffenhet, än att man genom en redaktionsändring skulle
kunna undanrödja dem. Skulle derför lagutskottet vilja taga saken
ännu en gång under öfvervägande, kunde det ju hända, att man genom
vidtagande af vissa ändringar skulle kunna få fram ett antagligt för¬
slag, eller ock att, såsom herr statsrådet antyder, man kunde ena sig
om en skrifvelse i ämnet. Jag vill derför föreslå, att denna fråga
återremitteras till lagutskottet.
Nu förhåller det sig emellertid så, att det föreliggande betänkandet
behandlar icke blott herr de Lavals förslag, utan äfven en kongl.
proposition. Mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit lär icke någon anmärk¬
ning kunna göras. Det är i sjelfva verket i fullkomlig analogi med
hvad Riksdagen nyligen beslutit i fråga om varumärkeslagen. Men
då den kongl. propositionen afser delvis samma §, som herr de Lavals
motion afser, eller § 25 i patentförordningen, och delvis § 3 i samma
förordning, samt den ändring, som Kongl. Maj:t föreslår i § 3, delvis
är en konseqvens af § 25, anser jag det lämpligast, att alltsammans
fortfarande hålles i hop, och att sålunda Kongl. Maj:ts proposition
får göra herr de Lavals förslag sällskap tillbaka till lagutskottet. Jag
tillåter mig derför, herr grefve och talman, att yrka återremiss af
hela betänkandet.
N:o 7.
12
Lördagen den 27 Februari.
Angående Herr Bruzelius: Med anledning af hvad här yttrats såväl af
trissa delar af ^err statsrådet och chefen för justitiedepartementet som af herr grefve
gällande för- Hamilton, skall jag be att få förklara, att meningarne inom utskottet
ordning vant så delade i afseende på denna fråga, att vi icke skola hafva
angående något emot, om kammaren beslutar en återremiss.
patent.
(Ports.) Herr Elowson: Af nu föredragna handlingar synes framgå, att
ett antagande af herr de Lavals motion skulle blifva till väsentlig
nytta för den svenska industrien. Om så är förhållandet, kan jag
icke annat än beklaga, att regeringen, som dock enligt samma hand¬
lingar haft framställningar i detta syfte liggande hos sig sedan den
17 oktober 1895, icke ansett sig böra vidtaga någon åtgärd i öfverens¬
stämmelse med samma framställningar. Lagutskottet har enligt mitt
förmenande afstyrkt herr de Lavals motion på grunder, som icke äro
hållbara. Utskottet säger, att det Varit »af omtanke för den svenska
industriens gynsamma utveckling», som utskottet icke kunnat tillstyrka
motionärens hemställan. Mig synes tvärtom, som om den tanke, som
ligger i herr de Lavals motion, skulle vara till väsentligt gagn för
den svenska industrien.
Om en uppfinnare söker och får patent i Sverige på en uppfinning,
så måste han, såsom af diskussionen upplysts, och i enlighet med
hvad nu gällande patentlag stadgar, inom viss tid bringa sin upp¬
finning till utöfning inom landet. Om uppfinnaren tillika söker och
får patent på samma uppfinning utom landet, exempelvis i Tyskland,
så måste han, för att patentet skall der ega bestånd, bringa upp¬
finningen till utöfning äfven der. Han måste således för den artikel,
hans uppfinning afser, anlägga fabriker såväl i Tyskland som i Sverige.
Skulle deremot herr de Lavals förslag gå igenom, så skulle saken
gestalta sig på ett helt annat sätt. Då kunde uppfinnaren anlägga
sin fabrik i Sverige på det ställe, han funne mest lämpligt, och sedan
finge den svenska fabriken skicka sina varor icke endast på den
svenska marknaden, utan äfven på den tyska. Det skulle vara eu
stor fördel. Men naturligtvis måste man då äfven medgifva samma
fördel åt tyska uppfinnare, och det är den sidan af saken, som ut¬
skottet synes uteslutande betona. Ja, det är sant, att ett sådant
medgifvande åt tyska uppfinnare icke vore till någon fördel för Sverige.
Men om vi väga dessa fördelar mot hvarandra: å ena sidan fördelarne
för de svenska uppfinnarne och å andra sidan fördelarne för de tyska,
så tror jag, att öfvervigten skall komma att stanna på svenska sidan.
Ty dels är den tyska marknaden — såsom af en föregående talare
erinrats — så betydligt större än den svenska, och dels är Sverige
ett synnerligt lämpligt land för industriella anläggningar. Jag kan
icke underlåta att framhålla, hurusom herr de Lavals motion för-
tjenar erkännande äfven i det hänseendet, att den tagit behörig hän¬
syn till en konstitutionel uppfattning af traktatsrätten. Riksdagen
skulle nemligen här fatta ett så beskaffadt beslut, att Konungen kunde
vid afslutandet af patentkonventioner med främmande länder införa
Lördagen den 27 Februari.
13
; N:o 7.
ett stadgande i öfverensstämmelse med herr de Lavals förslag. Detta Angående
anser jag vara fullständigt i sin ordning. ändring i
Nu har det från statsrådsbänken framhållits, att det vore skäl filande fö/-
att bifalla lagutskottets förslag. Skulle emellertid de skäl, som herr9 ordning'
statsrådet och chefen för justitiedepartementet andragit, befinnas angående
talande, vore det likväl enligt min mening af stort intresse, att patent.
kammaren icke godkände den motivering, som lagutskottet anfört för (Forts.)
afstyrkandet af herr de Lavals motion. För min del kan jag icke
finna annat, än att det för uppfinnare och således äfven för industri¬
idkare vore en väsentlig fördel att få den tanke, som ligger till grund
för herr de Lavals motion, med det snaraste förverkligad. Jag skall
derför, oaktadt herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ansåg, att man kunde vinna det åsyftade målet genom en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, be att få förena mig i det yrkande grefve Hamilton
framstälde angående ärendets återremiss till lagutskottet. Jag anser
det nemligen vara synnerligen önskvärdt, att lagutskottet ännu en
gång får mottaga ärendet, så att utskottet må kunna framkomma
med ett betänkande, som visar, att den föreliggande frågan är af
stor betydelse för den svenska industrien. Genom en återremiss kan
utskottet blifva i tillfälle att välja det sätt, som bäst lämpar sig för
det åsyftade målets vinnande.
Jag vågar också uttala den förhoppning, att de underhandlingar,
som i denna sak äro å bane med Tyskland, må kunna föras derhän,
att en konvention kommer till stånd.
På grund af de utaf mig nu framhållna skäl, anhåller jag att få
instämma i yrkandet om återremiss till lagutskottet af betänkandet i
dess helhet.
Häruti instämde herr Göthberg.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
återremittera ärendet i dess helhet till utskottet.
§ 6.
Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets
betänkande n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2. Angående
tullen å fläsk,
I särskilda motioner, väckta den ena inom Första Kammaren, andra "la9-
mo 19, af herr J. P. Dahlberg, och den andra inom Andra Kammaren,
N:o 7.
14
Lördagen den 27 Februari.
Angående
tullen å fläsk,
andra slag.
(Forts.)
n:o 117, af herr C. G. Thor, hade föreslagits, att tullen å fläsk,
andra slag, måtte nedsättas till 10 öre för kilogram; och hade herr
Dahlberg derjemte yrkat, att den tullnedsättning, som på grund af
hans motion kunde komma att ske, måtte tillämpas, så snart sådant
i grundlagsenlig ordning kunde ega rum.
Utskottet hemstälde emellertid i förevarande punkt, att tullen å
fläsk, andra slag, måtte bibehållas oförändrad.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:
dels af herrar friherre von Schwerin och Göransson;
dels af herrar Gollander, Jansson i Krakerud, Lundström och
Olsson i Sörnäs, hvilka sistnämnde hemstält:
l:o) att tullen å fläsk, andra slag, måtte nedsättas från sitt
nuvarande belopp, 20 öre, till 10 öre för kilogram; och
2:o) att, under förutsättning af bifall till hvad de under punkten
l:o) hemstält, Riksdagen ville för sin del besluta, att tullnedsättningen
må tillämpas, så snart sådant i grundlagsenlig ordning kan ega rum;
dels slutligen ock af herr Fredholm.
I fråga härom anförde nu:
Herr Collander: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
vet mig aldrig förut hafva sett ett utskottsbetänkande, som i all sin
korta enkelhet så försyndat sig mot logikens lagar och helt enkelt
förnekar faktum som just det föreliggande. Om jag derför ber att få
något vidlyftigt behandla denna fråga, skall jag anhålla om kammarens
öfverseende, af den orsak, att frågan om fläsktullen är en gammal
bekant, som kammaren kanske helst skulle vilja se behandlad'så fort
som möjligt. Det är emellertid icke endast i fråga om tullsatsen,
som jag önskar yttra mig, utan äfven för att söka visa det fullständiga
misstag protektionisterna begå, då de för systemets skull fasthålla vid
en tullsats, som med afseende på sitt ändamål visat sig vara full¬
ständigt vanmägtig. Jag vill med mitt anförande ingalunda på något
sätt göra ett anfall för att få bort det protektionistiska systemet, ty
det vet jag nog, att det icke kommer att lyckas. Jag ber för öfrigt
att få fästa mina ärade vänners på skyddssidan uppmärksamhet derpå,
att jag, sedan systemet infördes år 1888, icke med någon motion
sökt att rubba detsamma, utan att jag derutinnan alltid stält mig på
en lojal ståndpunkt.
I sitt föreliggande betänkande yttrar utskottet på sid. 2 i fråga
om fläsktullen följande: »Påståendet, att ifrågavarande tull icke skulle
utgöra något skydd för den inhemska produktionen af fläsk, utan
verka blott och bart som en finanstull, i det att amerikanskt fläsk
genom sin stora fetthalt betraktades såsom en vara af helt annat
Lördagen den 27 Februari.
15
N:o 7.
slag än det svenska fläsket, anser utskottet icke rigtigt, enär enligt
utskottets förmenande svårighet icke förefinnes att inom landet produ¬
cera fläsk af sådan fetthalt, som det amerikanska innehåller, och att
sålunda under skyddet af den åsätta tullen med framgång täfla med
utlandet på detta område». Ja, detta påstående hafva ju reservanterna
i sin reservation faktiskt visat icke hålla streck. Om herrarne behagade
se på den statistik öfver fläskimporten, som finnes intatren i reserva¬
tionen till betänkandet å sid. 6, så framgår deraf vid en jemförelse
mellan importsiffrorna och tullsatserna för åren 1888—1896, att tullen
icke verkat i den rigtning, som skyddsvännerna afsett, nemligen att
hindra importen af det utländska fläsket och ersätta den med den
svenska produktionen. Detta kan icke förnekas, ty siffrorna äro oemot¬
sägliga. Reservanterna hafva äfven påvisat, att dessa importsiffror
vid jemförelse med tullsatserna utgöra en alldeles tydlig exponent på
denna imports stigande och fallande med skogsafverknings- och trävaru¬
exportrörelsen i Norrland. Den har således icke något att göra med
tullens storlek. Under sådana förhållanden är utskottets påstående i
detta hänseende fullständigt gripet ur luften.
Om man nu ser efter, hvarthän det importerade fläsket, andra
slag, går, så finner man å sid. 142 i den här i kammaren utdelade
statistiken för år 1895, att sjöledes inkom: till Sundsvall nära 1,000,000
kg. och till Gefle mera än l/s million kg., hvarjemte det å sid. 102
upplyses, att landvägen från Norge — således längs gränsen mot
Norrland — inkom omkring 2 millioner kg., alltså direkt till Norr¬
land 31/3 million kg eller mera än hälften af hela importen. Af det
ofri ga under året importerade fläsket inkom till Stockholm omkring
en million kg. och till Göteborg omkring en million kg , hvilken im¬
port sedermera förnämligast sändes till de norrländska orterna. Endast
en obetydlighet deraf konsumeras på andra håll.
Om jag derefter undersöker, från hvilka trakter det exporterade
fläsket, andra slag, kommer, så upplyses i samma statistik på sid. 184,
att från Malmö exporterats omkring 33/4 million kg., från Helsingborg
omkring 3 millioner kg. och från Göteborg omkring 2‘/4 million kg.,
alltså från Skåne eller södra Sverige 63/4 million kg. eller 2/s af
exporten och från Göteborg 1/s af exporten.
Om jag vidare undersöker det ekonomiska resultatet af importen
och exporten af fläsk, andra slag, under nämnda år, så visar statistiken,
att importen var näsrot mera än 6,000,000 kg. med ett värde af
kronor 3,851,675, hvilket motsvarar ett genomsnittsvärde af 63 öre
per kg., och att exporten var 92/,, millioner kg., med ett värde af
omkring 71/. million kronor, som motsvarar ett genomsnittsvärde af
74 öre per kg. Således ett högre pris af 11 öre per kg. för det
exporterade fläsket, mot hvad vi fått betala för det importerade. Om
vi således, i stället för att exportera vårt svenska fläsk, uppfodrat
det på norrländingarne, hade ju landet derpå uppenbart gjort en
gifven förlust för 6,113,770 kg. importeradt fläsk å 11 öre kg., af
bortåt 3/4 million kronor. Är detta sundt fiirstånd?
Angående
tullen å fläsk,
andra slag.
(Forts.)
Ji:o 7.
16
Lördagen den 27 Februari.
Angående
tullen å fläsk
andra slag.
(Forts.)
När nu skyddsvännerna påyrka, att vi skola sätta en tull på
’ fläsket för att norrländingarne skola vänja sig af med sin besynnerliga
smak för det fetare amerikanska fläsket, och i stället äta den smak¬
ligare svenska varan, så har det ju blifvit konstateradt på ett sätt,
hvaremot endast är möjlig den invändningen, som stöder sig på för¬
nekande af lörnuftigt tänkande, att hvarken 20 eller 10 öres tull per
ett kg. fläsk förmår de halsstarriga norrländingarne att förändra sin
smak. Det är således icke i skyddsafsigt, som denna tull tillkommit.
Nej, mine herrar, låtom oss följa förnuftets lagar i våra rådslag och
säga: för att uppnå det af skyddsvännerna åstundade resultatet, att
lära norrländingarne att äta svenskt fläsk, fordras, såsom också reser¬
vanterna erinrat, eu betydligt högre tullsats än både 10 och 20 öre
per kg.
Då nu norrländingarne hafva en sådan särskild smak, finnes då
ingen annan möjlighet, för att åt den svenska produktionen förvärfva
den norrländska konsumtionen, än att höja tullen å fläsk, andra slag,
oskäligt? Jo, mycket säkert. Vi veta, att amerikanarne för produk¬
tionen af sitt fetare fläsk med stor fördel använda majsutfodring.
Hvarför hafva ej svinuppfödarne i Sverige stält sig denna vigtiga
erfarenhet till efterrättelse? Jo, derför att det protektionistiska
systemet med en falsk slutledning här fordrar, att detta ypperliga
foderämne för svinuppfödandet, omalen majs, skall för den svenske
jordbrukaren genom tull fördyras med ej mindre än 8 kronor 70 öre
per 100 kg. Är sådant ekonomiskt förnuftigt? Jag endast frågar
mina ärade vänner på skyddssidan härom.
En klarsynt anhängare af skyddssystemet och ledamot af Första
Kammaren har i dagarne låtit utdela en högst tänkvärd uppsats, som
visar huru mycket vi här i landet årligen förlora genom att gå så
oförnuftigt till väga som att vid svinutfordringen använda den dyrare
hafren i stället för att ersätta den med den billigare majsen. Nu
säga mina vänner på skyddssidan, att majs kunna vi icke importera,
derför att det icke skulle öfverensstämma med skyddssystemets prin¬
ciper, att den finge införas tullfritt. Men jag hemställer, om det
finnes logik i ett sådant resonnement.
Jag vill, såsom jag redan antydt, icke vara med om att på något
sätt skjuta en bresch i det protektionistiska systemet, men jag vill
att derifrån utrensas allt hvad som är ohållbart. Ty lika visst som
tullen på socker skyddar den skånska sockernäringen, och flera andra
tullsatser, der de förnuftigt åsatts, verka såsom skyddssystemet der¬
med afsett, lika visst är det, att en tull på fläsk af den beskaffenhet,
som vi hafva erfarenhet om, är vanmägtig och icke verkar annat än
såsom en finanstull. Under sådana förhållanden hemställer jag, huru¬
vida det kan vara skäl och om det är rätt att bibehålla denna be-
skattningsform, då man faktiskt vet, att den drabbar de mindre
bemedlade i samhället. Sådant skadar systemet mera än det gagnar.
Mine herrar! Reservanterna hafva uttalat, att de helst skulle
önska, att tullen å fläsk, andra slag, helt och hållet borttoges, enär
Lördagen den 27 Februari.
17
X:o 7.
statsinkomsterna icke kafva behof deraf; men då icke någon motion Angående
derom föreligger, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till
motionen. anrasag.
(Forts.)
Med berr Collander förenade sig herrar Arhusiander, Ryding,
Emthén, Norberg, Bromée, Grusébjörn och Melin.
Herr Centerwall yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!
Het är ganska ledsamt för en nyvald ledamot att få hålla sitt jungfru¬
tal om ett så mycket behandladt, så litet jungfruligt ämne som det
amerikanska fläsket. Men det kan ju icke hjelpas, att vi norrländingar
måste stiga upp och vittna, som det heter, om vi också veta, att det
icke tjenar till mycket. Som sagdt, detta ämne är så mycket
behandladt. Jag påminner mig, att för några år sedan uppsändes
till Norrland cirkulär från en affärsfirma i Stockholm, hvari det med¬
delades, att firman lyckats upptäcka, som den uttryckte sig, »en ny
outtömlig fläskkälla», jag tror någonstädes i södra Amerika. En sådan
fläskkälla fins nog också här i kammaren. Och vi norrländingar
måste tyvärr oupphörligt öka på den.
Det har talats af många före mig om förhållandena i den lands¬
ända norrländingarne bebo. Vi anse oss, i vissa stycken tillbakasätta
af Riksdagen. Vi veta mycket väl, att dessa herrar, som sitta här
midt emot mig, hafva alla möjliga omsorger om hela riket. Men man
torde mången gång kunna göra sig skyldig till det misstaget att tro,
att hvad som är ens eget bästa också är hela rikets bästa. Vi veta
ock, att vår regering, som oaktadt olikhet i ekonomiska och andra
åsigter, vi tro vara en på det hela god regering, sörjer så godt som
mö iligt för oss. Men liksom vi hafva tillbakasätta platser deruppe,
från hvilka, från vår orts åtminstone, allt låter »harmset och
hotande» — och allt måste sägas med styrka, för att det skall
höras nere på slätten, så äro också invånarne i Norrland i många
fall något styfmoderligt behandlade. Vi sågo en ljusglimt härom¬
dagen, som kom våra sinnen att blifva något mindre frostländiga.
Det var, då anslaget till frostminskningsföretag höjdes. Men jag
undrar, om vi få tillskrifva detta ett lifligt intresse för Norrlunds
bygder hos denna kammares flertal. Man har kanske för frågans
utgång att tacka dels den omständigheten att Första Kammaren ju
då redan medgifvit anslagets höjning, dels ock en högt ärad ledamot
på norrbottensbänken, hvilkens sakrika vältalighet och inlägg i
debatten måhända åtgjorde frågan. Jag tror, mine herrar sydlän-
dingar, att ni icke alltid rigtigt förstått norrländingarnes behof eller
ens hvad man menar med Norrland, när man talar om Norrlands
behof. Eller tron I, att desse, som arbeta deruppe, alla äro norr¬
ländingar? Nej, det finnes bland dem också skaraborgare, smålän-
dingar och vermländingar, som i stort antal komma dit upp som vild¬
gässen om våren och draga dädan som vildgässen om hösten. En del
af dem äro sysselsatta i skogarne. Litet hvar af oss norrländingar
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 7. 2
N:o 1.
18
Lördagen den 27 Februari.
Angående
tullen å fläsk
andra slag.
(Forts.)
vet, huru det går till. Arbetarne, som äro sysselsatta med skogs¬
driften, hopfoga en enkel timmerkoja, och i den få de söka underhålla
värmen, så godt de det kunna, då temperaturen derutanför någon
gång kan uppgå till 40 grader. Derför förbruka dessa arbetare med
förkärlek kaffe och mycket fett dask. Kunde detta produceras i Sverige,
om det vore möjligt att uppföda så feta svin hos oss och att skicka deras
dask upp till Norrland, då vore det ju lika bra, ty då skulle arbetarne
äta sådant dask lika gerna som det amerikanska, förutsatt att det
ej blefve mycket dyrare. Men så länge det icke är möjligt att upp¬
föda så feta svin i Sverige, så länge det bnnes majstull, är det nöd¬
vändigt för våra arbetare att äta amerikanskt dask. Jag vädjar till
den ärade norrlandsrepresentant, som sjelf varit arbetare, sjelf legat
uppe i- skogarne och sjelf känt på, huru det der är, och derför väckt
motion om däsktullens nedsättande. Ni, mine herrar, veten det ej
tillräckligt. Jag önskar, att det i Sverige som i andra land funnes
fria jernvägsresor för riksdagsmän. Då skulle vi norrländingar inbjuda
eder, skaraborgare, småländingar och andra sydländingar, bjuda eder till
oss, och I skullen blifva hederligt undfägnade hos oss, ej med ameri¬
kanskt dask, ty vi äta det ej, och vi skulle försöka visa eder, huru
det lefves deruppe, främst huru våra arbetare ha det. Och jag tror,
att efter den betan stämningen i kammaren skulle blifva gent emot
norrländing-arne — jag kan visserligen ej säga en annan, det vågar
jag ej smickra mig med, men mera lugn och stilla i fråga om note¬
ringen å fläsk.
När nu det är ett faktum, att vi ej kunna komma med något
nytt, då vi ej kunna säga något nytt i saken, då siffrorna redan äro
undangjorda i dag, från denna plats nyss förut af herr Collander och
från en annan plats i detta hus af en ärad representant på stockholms¬
bänken som talade i onsdags, behöfver jag icke nu besvära herrarne
med någon vidare utredning i frågan. Och då det är så godt som
bevisadt, att denna tull är eu konsumtionstull — ja, vi skulle kunna
kalla den en lyxtull, ty alla tullar, som ej äro behöfliga, kunna sägas
vara lyxtullar — då detta är så godt som bevisadt och dessutom,
att statsverket ej behöfver denna tull såsom en flnanstull, hvadtjenar
det då till, att man med densamma gör dessa millioner arbetare
ledsna? Mine herrar, det är kanske ock olämpligt att göra det.
Våra norrländske arbetare äro bland de mest laglydige, duglige,
kunnige och upplysningssökande medborgare. Men det har börjat ett
nytt slags arbete bland dem. Jag vill ej stöta en ärad ledamot på
stockholmsbänken. Men jag vill säga, att redan på vår horisont åskan
börjat mullra. Det drager omkring bland oss personer, som söka
göra arbetarne missnöjda och som begagna sig af misstag, som begås
här och y>å andra ställen. Tror I, mine herrar, att det vore lämpligt,
att dessa hyggliga män, som ofta äro kött af edert kött och blod af
edert blod, herrar skaraborgare, småländingar och vermländingar, tron
I, att det vore nyttigare, om de i stället för hvad de nu tro hyllade
socialistiska och socialdemokratiska läror, dessa bedröfliga åsigter, som
Lördagen den 27 Februari.
19
N:o 7
i stället för det organiska sätta det mekaniska, i stället för frihet och
ljus och trefnad sätta en ny stats odrägliga allmagt? Tron I, mine
herrar, att det vore bra, om vi förlorade Norrland på det sättet, och
att socialismen i stället vunne det?
Nu kan man väl göra åtskilliga invändningar mot hvad jag sagt
— jag skall be att till en del få göra dem sjelf. Man säger bland
annat, att fläsket uppe hos oss ej stigit i pris efter den sista tull¬
förhöjningen. Nej, det har det icke gjort. Men detta af det skälet,
att spekulationen, då tullen sattes upp, var så oerhördt stor, att man
samlat på lager i Norrland och öfriga delar af riket tillräckligt mycket
fläsk, för att priset å denna vara skulle en längre tid blifva detsamma,
som den förut varit. Naturligt är emellertid, att, om tullen fortfar,
förhållandet måste småningom ändras. — Ja, säger man också, men
det regnar guld öfver Norrland i år; och säkert är, att åtminstone
för öfre Norrland näppeligen någonsin och för nedre Norrland knappt
sedan år 18/6 det varit sådana tider som nu. Nå, skola då arbetarne
ej också få godt af detta? Skola arbetarne alltjemt förblifva under¬
kastade, som socialisterna säga, den kopparhårda lönelagen, som bjuder,
att en arbetare aldrig skall kunna förtjena mera, än hvad nätt och
jemnt går åt för hans och hans familjs nödtorftiga lefnadsomkostnader?
Skola arbetarne aldrig kunna få njuta af glädje och trefnad och litet
extra också? Nu vill jag säga, för att ej den ärade representanten
på stockholmsbänken, ifall han är här, skall beslå mig med att hafva
en origtig uppfattning, att jag väl vet, att Lasalle med sin »eherner
Lohngesetz» icke afsett precis hvad jag omnämnde, utan konkurrensen
mellan arbetarne sjelfva. För öfrigt är den ärade kammarledamoten,
om jag ej misstar mig, marxist och tycker kanske icke om Lasalle.
Men i sak kommer det på ett ut, om »lönelagen» verkar i följd af
konkurrens eller i följd af tullar.
Alltnog, jag kan ej se annat, än att I gören väl, om ni tillåten
nedsättningen af fläsktullen. Herr vice talmannen, som jag nämner
för hederns skull, sade häromdagen: »Varen svenske!»; och det finnes
ingenting i synnerhet för den, som något mera sett främmande länder,
som är så kärt som att vara svensk. Men det finnes dock något
större och högre, och det skulle jag vilja tillropa er alla: varen
rättvise!
Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Collandersm. fl. reservation.
Herr Bergendahl: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
å min sida deremot ber att få yrka bifall till utskottets hemställan,
och detta hufvudsakligen på grund af de skäl, som utskottet förebragt
i sin motivering. Att ingå i någon vidlyftigare diskussion anser jag
för min del icke vara skäligt att besvära kammaren med, synnerligast
som denna fråga blifvit så ofta debatterad här i kammaren, och jag
sjelf haft anledning flera gånger att yttra mig i densamma, utan ber
jag att endast få fästa mig vid ett par punkter i den reservation,
som är afgifven af herr Collander m. fl.
Angående
tullen å fläsk,
andra slag.
(Forts.!
N:o 7.
20
Lördagen den 27 Februari.
Angående
tullen å fläsk,
andra slag.
(Forts.)
Desse reservanter säga bland annat, att »de tullsatser, som sedan
år 1888 varit gällande» å fläsk, »visat sig fullkomligt vanmägtiga att
skydda jordbrukets förmenta intressen och endast verkat såsom eu
tyngande finanstull på de mindre bemedlades lefnadskostnader.» Häruti
ligger ju en motsägelse. Man säger å ena sidan, att jordbruket
icke haft någon nytta af denna tull, och å andra sidan, att konsumen¬
terna icke haft någon skada af densamma. Ett sådant resonnement
förstår jag i sanning icke. De, som föra ett sådant tal, kunde gerna,
enligt mitt förmenande, låta denna tullsats vara som den nu är. Ett
annat högst märkvärdigt uttalande förekommer i denna reservation,
nemligen, att det verkligen skulle kunna produceras inom landet ett
sådant fläsk, som norrländingarne skulle kunna bruka. Det säges
nemligen i reservationen, att, en tillräcklig tull skulle kunna åstad¬
komma detta. Det är första gången jag hört, från det hållet,
från dem, som ansett sig företrädesvis föra talan för Norrlands arbetare,
att inom landet kan produceras ett fläsk, som kan ätas i Norrland.
Men jag anhåller också att få fästa mig något vid den reser¬
vation, som är afgifven af en annan ledamot af bevillningsutskottet,
herr Fredholm. Han säger, att han på uppgitna skäl, som han fram¬
hållit i utskottet, hoppats att man skulle hafva velat fasthålla vid
status quo i tullfrågan, hvad nu vidkomme läder-, tackjerns- och
fläsktullarne. Jag hemställer till herr Fredholm, huruvida det verkligen
kan vara möjligt att bibehålla status quo på det ekonomiska området
i vår rastlösa tid, då förhållandena undergå oupphörliga vexlingar;
huru skall det kunna vara möjligt att bibehålla samma ståndpunkt i
ekonomiska frågor? Jag ber honom kasta en blick omkring iveriden;
se på Amerika, som hvarje år ändrar sin tulltaxa och som, om jag
rätt uppfattat situationen, kommer inom någon månad att vidtaga
genomgående förändringar i densamma. Se på Frankrike, der man
nyligen beslutit förhöjning af sockerpremierna; se på Tyskland, der
tulltaxan äfvenledes allt som oftast förändras! Och se vi på för¬
hållandena hos oss sjelfva, så hafva vi ju liggande på bevillnings¬
utskottets bord en mängd motioner, som afse dels införande af nya
tullsatser, dels borttagande eller sänkande af andra. Hur kan det
derför vara möjligt att tala om status quo i tullfrågor? Det är ju
en teori, som ej kan tillämpas i praktiken. Men om den ärade
representanten alltjemt fasthåller vid detta status quo, hvarför har han
ej stält sig på denna ståndpunkt vid föregående riksdagar och således
då verkat för bibehållande af tullsatserna å tackjern, fläsk m. m.?
Slutligen ber jag att med anledning af hvad den näst föregående talaren,
representanten från Söderhamn, yttrade, få säga några ord. Han på¬
pekade, att Norrland har varit mycket laglydigt och nog fortfarande
i allmänhet är så, men att det dock börjar mullra der uppe i byg¬
derna. Jag kan dock icke föreställa mig, att den åska, som enligt
hans påstående der börjat höras, kan bero på något missnöje öfver
den nu ifrågasatta fläsktullens bibehållande. Ty jag kan icke tänka
mig, att Norrland och de norrländske arbetarne med arbetsförtjenst^-
Lördagen den 27 Februari.
21
ILO 7.
vida öfverstigande dem i de sydligare delarne af landet, skulle vilja Angående
missunna på något sätt jordbrukarne i Sveriges sydligare delar, att de tullen å fläsk,
blifva i tillfälle att skada sig förtjenst på en näring, som af dem a ^ A1'
idkas, men Norrland icke har. Så nämnde han, att Norrland var så f 0 s’'
rysligt tillbakasatt af Riksdagen. Jag tror att bästa svaret på denna
beskyllning var det mummel häremot, som hördes här i kammaren
från så väl icke norrländingars som norrländingars sida. Man bör
verkligen icke kasta ut en sådan beskyllning mot det sydligare Sverige,
då man vet i huru hög grad representationen tillmötesgått norr-
ländingarnes önskningar i många afseenden. Jag vill nu icke upprepa,
i hvilka detta varit fallet, ty det känner hvar och en af herrarne sjelf,
han må vara norrländing eller icke.
För närvarande vill jag icke vidare yttra mig uti frågan, utan
vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Det kan icke
falla mig in att tänka, det jag med mitt anförande i denna fråga
skulle kunna inverka på kammarens beslut. Men när utskottet säger,
att det påståendet är origtigt, att man icke skulle i Sverige kunna
producera fläsk af samma fetthalt, som det amerikanska innehåller,
så tror jag att det tar miste. Jag har hit upp till kammaren tagit med
mig ett kemiskt handlexikon, utgifvet af professor Cleve i Upsala. Han
skrifver under artikeln kött, att benfritt fläsk af svenska svinkreatur
har en fetthalt af 37yi8 procent, men att fläsk af amerikanska svin har
en fetthalt af 76 procent. Således är fetthalten hos det amerikanska
fläsket mer än dubbelt så stor som hos det svenska. Vattenhalten
hos det svenska fläsket är 47 å 48 procent, under det att det ameri¬
kanska fläsket icke håller mer än 13y2 procent. Alltså är vatten¬
halten icke stort mer än V, hos det amerikanska fläsket ijemförelse
med vattenhalten hos det svenska. Det torde deraf vara uppenbart,
att det påståendet är alldeles rigtigt, att det amerikanska fläsket är
en helt annan vara än det svenska.
Huruvida det kan gå an att producera svenskt fläsk med samma
fetthalt som det amerikanska, är naturligtvis en sak, som jag icke
kan afgöra, men jag tror, på grund af hvad jag dels här, dels annor¬
städes hört, att det icke går för sig, med mindre än att man här
såsom i Amerika fodrar svinen med majs. Detta åter låter sig icke göra
till följd af den tull, hvarmed majsen är belagd vid införsel till vårt land.
Det är uppenbart, att det protektionistiska systemet i denna punkt
kommit in i en återvändsgränd, och huru man skall komma ut ur
den, det öfverlemnar jag åt herrarne sjelfva att afgöra. För resten
vill jag här meddela en upplysning, som jag sjelf erhöll under min resa
i den amerikanska vestern, då det intresserade mig att taga reda på
dessa förhållanden liksom på många andra. Jag fick nemligen dervid
veta, att fetthalten hos det amerikanska fläsket beror icke bara derpå,
att svinen födas med majs, utan äfven derpå att de jemte majsen
erhålla ett annat födoämne, som visserligen icke är mycket aptitligt,
iY:o 7.
22
Lördagen den 27 Februari.
Angående men dock åstadkommer en stor effekt, nemligen det födoämne, som
>landra sia*1" Passera^ genom nötkreaturens magar. Derför hafva de amerikanska
' (Forts T hj°rdegarne ordn£d: det sa, att i regeln ett visst antal svin kommer på
01 s' ett visst antal oxar vid betena der ute på de stora prärierna.
Jag för min del kan icke annat än på det lifligaste intressera mig
tör de yrkanden, som motionerna innehålla, men skall sjelf icke göra
något yrkande, emedan jag anser det lönlöst. Jag har blott velat
nämna detta.
Herr friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt
ordet i anledning af herr Bergendahls anförande, deri han bland annat
vände sig mot en reservant inom bevillningsutskottet, som ansett att
man borde hålla på status quo i tullfrågan. Herr Bergendahl förklarade,
att status quo i tullfrågan vore omöjligt, tv tullarne måste vara i eu
beständig rörelse och omvexling, och naturligtvis är detta ifrån hans
synpunkt liktydigt med en beständig stegring. Denna sanning kom
helt visst ifrån hjertat, och angenämt är det onekligen att då och då
få höra uttalas ett ord, som kommer ifrån hjertats djup.
Vi veta alla, huruledes under den valstrid, som föregick sista
riksdagsmannavalet, man allmänt höll på status quo, och att det just
ifrån tullvännernas läger förklarades, att något annat alldeles icke
åsyftades, samt att någon stegring af tullen af ett eller annat slag
aldrig skulle komma i fråga. Derpå gingo ock åtskilliga frihandlare
in och böjde sig för nödvändigheten, ty äfven vi skulle nöja oss med
status quo för att på det sättet söka få lugn, ehuru visserligen mången
betviflade upprigtigheten af dessa försäkringar.
Herr Bergendahl har nu förklarat ■— och jag hoppas, att han
gjorde det endast för egen räkning, men icke för det parti han tillhör
— att man icke alls tänkt sig något status quo, utan alljemt hoppades
på ett ständigt framåtskridande, det vill säga i afseende på tullarne.
Detta var nu den egentliga anledningen, hvarför jag begärde ordet.
Men jag har gjort det äfven derför, att denna fråga oftast här i
kammaren gjorts till en rent norrländsk fråga, då det i allmänhet varit
ondast norrländingar, som motsatt sig denna fläsktull, under det represen¬
tanterna från mellersta och södra Sverige merendels hållit sig tillbaka.
Då jag är representant från mellersta Sverige, anser jag mig såsom
sådan böra här uttala min åsigt, så mycket hellre som jag äfven är jord¬
brukare och kanske icke så obetydlig sådan, samt dessutom fläskprodu¬
cent. Måhända producerar jag mera fläsk än någon här i kammaren; —
jag vågar icke säga det bestämdt men jag tror det nästan.
Under sådana förhållanden bör jag vara i stånd att se saken äfven
ifrån den andra sidan, och kan anses vara opartisk, så till vida, att
jag icke tänker blott på Norrlands fördelar, utan äfven förmår bedöma
denna tulls betydelse för fläskproducenterna. Hafva vi då verkligen
så stor vinning af densamma, att vi derför böra uppoffra andra intressen?
Jag vågar protestera deremot. Jag anser nemligen, att denna fläsktull
är af så ringa betydelse för fläskproducenterna och att den inverkar
Lördagen den 27 Februari.
23
N:o 7.
så litet på höjningen af fläskpriset, att vi, som producera fläsk, icke Angående
pa na gr a vilkor hora ifra derför. ^ andra 'sl
Ja, säger man kanske, hvad betyda dessa ord ifrån honom, som är cports)'
så vansinnig, att han, oaktadt stor jordbrukare, ändock är frihandlare,
att han, oaktadt han producerar spanmål i stor mängd, alltid motsatt
sig spannmålstullarne och fortfarande kommer att motsätta sig höjning
af dem. Jag medger, att detta fenomen kan synas oförklarligt för
mången här i kammaren, men jag tror, att jag har goda skäl för denna
min åsigt och detta mitt handlingssätt, hvilka icke endast äro före-
stafvade af rent menskliga känslor för rättvisa och billighet, utan äfven
af klokhetsskäl och tanke på egen fördel. Jag har nemligen alltid
ansett, att dessa allt mer stegrade tullar i sjelfva verket ingalunda
lända till jordbrukets sanna fördel, låt också vara att jag för närvarande
är med om deras bibehållande, enär de äro svåra att rubba och rubbningar
dessutom äro farliga, tv trots hvad herr Bergendahl sade, är status quo
i tullfrågan ofta en nödvändighet, enär hvarje rubbning deraf kan med¬
föra stora förluster på många håll. Men jag tror, att framtiden kommer
att utvisa, att det svenska jordbruket icke kan vinna de stora fördelar
af tullarne, som skyddsvännerna förespeglat.
Jag anser derför, mine herrar, att Andra Kammaren, då den förut
motsatt sig fläsktullen i allmänhet, dervid handl it mycket klokt, och jag
hoppas, att Andra Kammaren äfven nu, ehuruväl den förändrat färg i
mångt och mycket, och särskildt i afseende å tullarne, dock skall fasthålla
vid sina gamla traditioner dervidlag och nu medgifva den äskade ned-
sättningen. Jag vill icke, som herr Collander gjorde, vädja till skydds-
vännernas omtanke om systemet, medelst någon antydan att detta kunde
skadas genom fläsktullens bibehållande vid oförändradt belopp, tv i
sådant fall skulle ju vi frihandlare vara tvungna att rösta mot förslaget,
men jag tillåter mig deremot påminna om de ord en ärad skyddsvän
en gång här fälde: »Jag är icke bara protektionist, utan äfven menniska».
Dessa ord tror jag litet hvar här i kammaren bör lägga på hjertat.
Utaf de skäl, jag nu sökt framhålla, ber jag, herr grefve och talman,
att få yrka bifall till den af herr Collander m. fl. afgifna reservationen.
Herrar Eriksson i Bäck och Sjövan instämde häruti.
Herr Husberg: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt
ordet, icke för att göra något inlägg i sak, tv de skäl, som tala för
den mening i denna fråga, som jag delar, hafva blifvit och blifva
tvifvelsutan alldeles tillräckligt framförda af andra, utan med anledning
af ett yttrande, som fäldes nyss af en ärad representant på en af
norrlandsbänkarne. Herr Centerwall måtte icke hafva följt med de
senaste årens riksdagshistoria, ty hade han det gjort, tycker jag att
lian skulle hafva funnit, att denna historia utvisar ett alltjemt stegradt
uppskattande af Norrlands resurser och rika tillgångar samt hand i
hand dermed en ökad villighet ifrån hela det öfriga Sverige att bi¬
springa, hjelpa och utveckla hvad möjligt är. Detta erkännande tror
K:o 7. 24 Lördagen den 27 Februari.
Angående jag vi norrländingar få tacksamt afgifva, under förklarande, att vi —
tlandra slag ’ Ja£ tror ia£ kan £öra det a samtliga norrländingars vägnar — icke
. ' kunna göra oss solidariska med herr Centerwall i de uttalanden, han
(rörts.) h„r hade.
I detta yttrande instämde herrar Wiklund, Boström, Dahlstedt,
Näslund och Arhusiander.
Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall i stället till herr Collanders m. fl.
reservation i hvad den afsåg nedsättning af ifrågavarande tullsats till
10 öre för kilogram. Herr talmannen förklarade sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen, men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i andra punk¬
ten af förevarande utlåtande n:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner nej, har kammaren besluta att tullen å fläsk, andra slag,
skall nedsättas från sitt nuvarande belopp, 20 öre, till 10 öre för
kilogram.
Omröstningen visade 96 ja men 111 nej; och hade alltså kammarens
beslut utfallit i enlighet med nej-propositionens innehåll.
I punkten 3 hemstälde utskottet:
att, vid bifall till hvad utskottet under punkterna l:o) och 2:o)
hemstält, herr Dahlbergs yrkande angående tiden för tillämpningen af
flen utaf honom föreslagna tullsatsen måtte anses hafva förfallit.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr C ol lan der: Då genom utgången af den nyss hållna voteringen
kammaren beslutit att nedsätta den förra året satta tullen å fläsk, ber
jag att få yrka, att, med afslag å utskottets hemställan i tredje punkten
af betänkandet, det å sid. 7 under 2:o) stående förslaget af reservanterna
i stället måtte bifallas. Det lyder så:
»att, under förutsättning af bifall till hvad vi under punkten l:o)
hemstält, Riksdagen ville för sin del besluta, att tullnedsättningen må
tillämpas, så snart sådant i grundlagsenlig ordning kan ega rum».
Lördagen den 27 Februari.
25
N:o 7.
Då det är en nedsättning af tullen, icke en förhöjning, har man Angående
ansett, att Riksdagen och regeringen böra vara ense om beslut i ämnet. tu^gfratlag
Med bifall till denna herr Collanders hemställan och efter af herr (Forts-)
talmannen i sådant afseende gifven proposition, afslog kammaren ut¬
skottets hemställan och biföll mom. 2:o) af herr Collanders m. fl. ofvan
omförmälda reservation.
Punkten 4. Angående
tull å potatis.
Med tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr J. Nilsson
i Sorröd väckt motion, n:o 114, uti hvilken sju andra af kammarens
ledamöter instämt, hemstälde utskottet i denna punkt, att potatis, äfven
krossad eller rifven, måtte åsättas en tull af 50 öre för 100 kilogram.
Särskilda reservationer emot denna utskottets hemställan hade
anmälts:
dels af herrar friherre von Schwerin och Göransson;
dels ock af herrar Collander, Jansson i Krakerud, Lundström,
Olsson i Söt näs, Elis Nilson och Persson \ Rinkaby, hvilka sistnämnde
yrkat, att gällande tullfrihet för artikeln potatis, äfven krossad eller
rifven, måtte bibehållas;
slutligen hade herr Fredholm låtit å betänkandet anteckna, att han
icke deltagit i utskottets ifrågavarande beslut.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Nilson från Lidköping: Det är eget att se, i huru hög
grad åsigterna i fråga om åsättande af tull å potatis inom bevillnings¬
utskottet kastat om sedan förlidet år. Då afstyrkte utskottet nästan
enhälligt åsättandet af dylik tull; endast två reservanter, båda från
Första Kammaren, uttalade sig då i motsatt rigtning. Nu deremot
tyckas alla utskottsledamöter från nämnda kammare äfvensom två från
den Andra hafva ansett en dylik tull behöflig. Hvilka skälen till denna
omkastning än må hafva varit, lärer det åtminstone icke kunna skyllas
på några för jordbrukaren under tiden inträffade, försämrade konjunk¬
turer; ty såväl skördeförhållandena i allmänhet som prisen på landt-
mannaprodukter hafva stält sig vida gynsammare under det senaste
året än det närmast föregående.
Under förra årets valkampanj för utseende af ledamöter i Riks¬
dagens Andra Kammare omfattades — och uttalades äfven mer eller
mindre öppet — den åsigten, att tullstriderna under den närmaste
treårsperioden borde få hvila, och detta särskildt och framför allt med
afseende å lifsmedelstullarne. Bibehållandet af status quo i tullfrågorna
var alltså den temligen allmänt angifna lösen. Också har vid inne-
N o 7.
26
Angående
träl å potatis
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
varande riksdag, utom i fråga om artikeln majs, intet försök gjorts
• vare sig till höjning eller sänkning i de egentliga spanmålstullarne.
Hvarför har man då icke äfven kunnat lemna potatisen i fred? En
hvar vet, att för statskassan spelar tullinkomsten af denna vara icke
alls någon rol, äfvensom att denna tull icke förmår inverka på varans
pris inom landet under vanliga förhållanden, men att den deremot, i
händelse af ett missväxtår, kan i icke oväsentlig grad höja priset på
detta för den fattigare befolkningen högst oundgängliga födoämne.
Denna tullfråga är nu visserligen icke att räkna bland de synner¬
ligen stora och vigtiga; det må medgifvas. Eör den fattigare befolk¬
ningen har den icke annat än under vissa undantagsår, såsom sagdt
är, någon synnerlig betydelse; och af tullifrarne sjelfva torde den icke
heller betraktas såsom någon hörnsten för den af det nya systemet
uppförda stora tullbyggnaden. Under sådana förhållanden synes det
ock, som om man mycket lätt borde kunna enas om att helt och hållet
nu och framdeles aflägsna denna fråga från dagordningen.
Genom kammarens nyligen fattade beslut har visserligen en ned¬
sättning af tullen å fläsk gått igenom i Andra Kammaren, men vi
känna också allt för väl, att tullen i allt fall kommer att vid de gemen¬
samma voteringarne blifva oförändrad.
Jag hemställer derför till denna kammare, och särskild! till dess
tullvänner, att till gengäld låta äfven potatisen såsom förut vara be¬
friad från tull.
Under förhoppning, att så skall ske, ber jag, herr talman, att få
yrka afslag å utskottets betänkande i den nu föredragna punkten.
Herr Andersson från Malmö: Herr grefve och talman, mine
herrar! Hade det endast gält att sätta en tull å den tidiga utländska
potatis, som under våren importeras till vårt land och som hufvud¬
sakligen konsumeras vid rike mans bord samt kostar ett par, tre kronor
per liter, hade det ej varit så mycket att säga om denna tull, ty x/2 öre
ungefär på litern kan der icke spela någon roll för vare sig säljaren
eller köparen. Men då det här äfven gäller att beskatta en så vigtig
nödvändighetsvara, ett så vigtigt födoämne — jag vågar nära nog säga,
lika vigtigt som brödet för den fattigare befolkningen — och det just
vid sådana tillfällen, då nära nog brist råder på den varan inom
landet — då kan jag ej uraktlåta att mot ett sådant förslag nedlägga
min protest.
Det är, som herrarne väl veta, hufvudsakligast på vårarne, som
import af utländsk potatis eger rum, vanligen i april och maj månader,
då det som oftast inträffar, att de svenska lagren äro upprymda. Till
det samhälle, jag sjelf tillhör, importeras icke så synnerligen mycket
utländsk potatis; men det har dock en eller annan gång inträffat, att
en utländsk skuta kommit in med dylik vara till Malmö hamn. Det
har, som sagdt, varit vid sådana tillfallen, då någon svensk potatis
knappast stått att erhålla inom samhället.
Jag har sjelf för en del år till baka nödgats betala 7 kronor 50 öre
Lördagen den 27 Februari.
27
N:o 7.
för 5 kubikfot utländsk potatis, och, mine herrar, det vill ungefär säga
detsamma som 10 kronor för en gammal tunna gammal potatis. Jag
vill nu hemställa till herrarne, om det kan vara rättvist att just vid
sådana exceptionella fall, då de svenske producenterna ej ha något att
sälja, utan man nödgas taga varan utifrån, sätta tull å en vara, sådan
som denna, så vigtig synnerligast för den fattigare befolkningen, och
sålunda ytterligare fördyra densamma genom en skatt — låt vara att
den är obetydlig.
Hvilken fördel den svenske jordbrukaren skulle kunna ha genom
att man lägger en tull af 50 öre på utländsk potatis, har jag liksom
den föregående talaren, svårt att fatta. Såsom vi se af utskottets be¬
tänkande, utgör importen till vårt land af utländsk potatis blott en
försvinnande bråkdel — jag tror det är 1/32S — af produktionen inom
landet, och i denna import ingår naturligtvis äfven sådan tidig vår¬
potatis, som odlas i södra Tyskland och som under alla förhållanden
likväl kommer hit, och detta tidigare än den svenska vårpotatisen
kommit i marknaden. Jag har, som sagdt, mycket svårt att inse, på
hvad sätt eller i hvad mån tullen skulle kunna gagna det svenska
jordbruket, men förslaget har väl kommit till, derför att man, såsom
motionären säger, vill fylla en lucka i tullsystemet.
Här vore lika mycket att säga om deDna tull på potatis som om
tullen på spanmål, men jag vill ej upptaga tiden dermed, då jag före¬
ställer mig, att det är flere talare efter mig, som skola yttra sig i
denna fråga. Men jag har velat säga detta hufvudsakligen för att få
till protokollet uttala en protest mot den föreslagna tullsatsen, som jag
finner vara till intet gagn för den svenska potatisproduktionen, men
till skada för de svenska potatiskonsumenterna.
Innan jag lemnar ordet, skall jag be att få påpeka en missupp¬
fattning, som den ärade motionären gjort sig skyldig till. På sid.
3 i utskottets betänkande gör utskottet ett citat af motionen, som jag
ber att få läsa upp. I första stycket står nemligen: »Härtill kommer
ytterligare, att vår inhemska potatis icke ens kan afyttras till städerna
så fördelaktigt som den importerade, derigenom att landtmännen inom
vårt land hafva att afyttra denna vara till återförsäljare inom städerna,
hvilka härför i sin ordning blifva beskattade, då deremot den impor¬
terade kan utan extra kostnad försäljas såväl i minut som parti från
i svensk hamn liggande skuta eller fartyg».
Detta, mine herrar, är en fullkomlig missuppfattning af motionären.
Ty det är ju helt naturligt, att, då en utländsk skutskeppare kommen
till en svensk hamn för att försälja sin vara, de afgifter, som han har
att erlägga för denna försäljning, äro bra mycket större, än om en
återförsäljaro åtager sig att på torget i en stad sälja ett af honom in¬
köpt parti potatis. Kostnaden för den förre blir naturligtvis mycket
större. Den utländska skutskepparen, som jag föreställer mig äfven
är återförsäljare, ty det är väl ganska få sådana personer, som idka
sjöfart och jordbruk på en gång, får ju köpa potatisen af andra, lasta
in den på sitt fartyg, segla med den till främmande land, der ligga 8
Angående
tull å potatis.
(Forts.)
N:o 7.
28
Lördagen den 27 Februari.
Angående ä 14 dagar i hamn och för hvarje dag betala liggedagspenningar, hamn-
tull å potatis, -umgälder och afgifter till den stad eller kommun, der han idkar denna
(Forts.) försäljning. Man skall äfven tänka på, att han skall förränta det
kapital, som är nedlagdt i skutan, men när han ej kan använda denna
i seglation, får han inga inkomster till räntor och underhåll.
För en person åter, som står på torget och utminuterar sin potatis,
behöfver proceduren ej vala så kostsam som för den utländske skut-
skepparen, ty han kan lasta en dragkärra eller en liten vagn med några
säckar och sedan sälja dessa på torget litervis eller hektolitervis, och
de afgifter, som han erlägger härför, äro naturligtvis mycket mindre
än hvad en utländing har att erlägga, som kommer till främmande
hamn för att sälja.
Jag har velat säga detta derför, att det eljest hade kunnat hända,
att någon ledamot af kammaren skulle kunna finna detta — nemligen
att, såsom motionären sagt, utländingen favoriseras framför den in-
ländske — vara ett skäl för att yrka bifall till den nu väckta motionen.
Till slut, herr talman, anhåller jag att få yrka afslag på så väl
motionen som utskottets betänkande.
Herr Sjö vall: Herr talman, mine herrar! Då potatis jemte
bröd är ett af de obemedlades och mindre bemedlades förnämsta födo¬
ämnen; då tullen å potatis har, snart sagdt, ingen betydelse för den
svenska potatisodlingen, enär importen af denna vara utgör blott 1/828
af den inhemska produktionen; och då denna tull, på sina håll känne¬
tecknad med titeln okynnestull, alltså skulle vara till, mindre för
nyttans skull än för att fylla en felande länk i det nu herskande
systemet, kan jag för min del af dessa rent teoretiska skäl, som blifvit
anförda för densamma, icke vara med om att pålägga fattigman en
sådan ny konsumtionsskatt. Visserligen har satts i utsigt, att denna
skatt skulle drabba allenast de välmående klasserna i samhället, men
det har äfven inom utskottet blifvit uppvisadt, att vid ett eventuell
missväxtår förhållandena bli sådana, att denna tull kommer att drabba
den fattiga klassen.
Man har vidare sagt, att tullen vore så ringa, att den ej skulle
i nämnvärd män fördyra varan. Men jag är i detta stycke mycket
rådd och jag vet, att det gamla ordspråket: »aptiten kommer under
det man äter» nog kommer att besannas. Ty har man blott lyckats
genomdrifva denna tullsats på denna vara, så dröjer det icke länge,
förr än man kommer att öka den, så att den blir ganska betungande
för de klasser, som vi vilja skydda för densamma.
Jag har velat göra detta uttalande för att frikänna mig från
hvarje beskyllning för någon som helst anslutning till hvad utskottet
här tillstyrkt; och jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan
samt bifall till reservanternas yrkande.
Herr Hammarström förklarade sig instämma med herr Sjövall.
29
Lördagen den 27 Februari.
Nso 7.
Herr Bergendahl: Herr grefve och talman! Jag ber att få Angående
till utskottets hemställan i förevarande punkt yrka bifall. iul1 “Potatls-
Min kamrat på skaraborgsbänken yrkade bifall till reservationen; (Forts.)
det förefaller mig ej litet egendomligt att han icke intog denna status
quo-ståndpunkt år 1892, då den nu ifrågasatta tullen på potatis blef
af Riksdagen borttagen. Det är visserligen sant, att ställningen då
var sådan, att spanmålsprisen voro i hög grad stegrade genom det
ryska exportförbudet hösten förut, och att då spanmålstullarna sänktes
det ansågs af några lämpligt att äfven öfriga lifsmedelstullar skulle
sänkas. Men sedan nu den vid 1892 års riksdag sänkta spanmåls-
tullen icke allenast blifvit återförd till sitt förra belopp, utan äfven
höjd deröfver, så tycker jag, att rättvisan kriifver, att potatisen åter¬
får sitt förra tullskydd.
Herr Andersson från Malmö talade om, att han icke kunde förstå
hvad denna potatistull skulle hafva för betydelse. Härpå vill jag
svara honom, att motioner om denna tulls återinförande hafva före¬
kommit vid riksdagen hvarje år från 1894, och deruti ligger väl ett
bevis för behofvet af denna tulls återinförande.
Den ärade representanten på malmöbänken sade äfven, att om
det blott gälde den tidigare potatisen, så skulle han icke hafva någon¬
ting emot denna tull. År 1888 motionerades om att under vissa
tider af året, nemligen mellan den 1 mars och den 30 september,
skulle potatis åsättas en tull af eu krona 50 öre, men Riksdagen gick
icke in på detta, utan beslöt en tull af 50 öre för hela året.
En talare på skånebänken, herr Sjövan, bar betecknat denna
tull såsom en okynnestull. Jag vill derpå svara honom, att om den
ärade talaren tager reda på hvilka de 24 motionärer från 10 af
Sveriges län äro, som sedan år 1894 motionerat om denna tull, min
öfvertygelse är, att lian skall ändra sin åsigt härutinnan, då han säker¬
ligen skall finna, att dessa aktade, hedervärda och allvarliga repre¬
sentanter ej kunna eller vilja vara med om något okynne. Här har
vidare talats om, att denna tull skulle ha så ringa betydelse derför,
att införseln af potatis är så liten i förhållande till landets produktion.
Ja, det är nog sant, att under det senaste året till och med halfva
december icke importerades mer än circa 30,000 tunnor. Men om
man beräknar priset till 4 kronor tunnan, så uppgår värdet af denna
införsel till 120,000 kronor. Detta kan väl anses såsom eu jemförelse¬
vis liten summa, men dock så beaktansvärd, så anse åtminstone vi
protektionister, att det varit önskvärdt om den kommit landets produ¬
center till godo i stället för utlandets.
Sedan reservanterna vidare i sin reservation talat om att större
delen af den potatis, som importeras, skulle vara den s. k. tidigare
potatisen, så säga de att återstoden till stor del skulle bestå i ut-
sädespotatis. Ja, det är ju möjligt. — De hafva dock icke framlagt
några statistiska uppgifter deTom; men om så också skulle vara, så
bevisar detta endast, att vi inom landet icke lagt oss vinn om att
producera utsädespotatis i den miingd som behöfves, och vill jag med
Jf:o 7.
30
Angående
tull å potatis
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
anledning häraf omtala, att för tio år sedan fans i Skåne en potatis¬
odlare, som förde i handeln cirka 200 sorter potatis för olika ända¬
mål. Och hvarför skulle icke Sverige kunna åstadkomma utsädes-
potatis i tillräcklig mängd, ett land, som har så stora potatisodlingar?
Jag vill derför bestämdt protestera emot att man af denna orsak
skall kunna förorda tullfrihet på potatis.
Vidare säga reservanterna, att priset skulle höjas i hög grad, om
det blefve missväxt. Ja, men så blir förhållandet med allt annat, om
det blir missväxt. Blir det missväxt på spanmål, så höjes antagligen
priset på spanmål, det kan icke hjelpas, dock tror jag icke att vi i
vårt land, med dess stora utsträckning, behöfva befara, att det skall
blifva missväxt på potatis i alla delar af landet; den ena landsändan
får hjelpa den andra. Häremot invänder man visserligen, att frakterna
äro så höga, att man icke kan föra potatisen från den ena delen af
landet till den andra. Detta är mycket sant; och jag har derför
för ett par riksdagar sedan i väckt motion om nedsättning af jern-
vägsfrakterna särskddt påpekat olämpligheten af den oändligt höga
fraktsatsen å denna vara. Men skulle missväxt uppkomma, så kan ju
regeringen på administrativ väg ställa om, att fraktsatserna blefve
nedsatta, så att förhållandena i detta afseende utjemnades inom de
olika landsdelarne.
Vidare säga reservanterna, att antagandet af den föreslagna
tullen skulle uppväcka ett allmänt och berättigadt missnöje i landet.
Jag kan icke tro det. Så sade man också för några år sedan om
fläsktullen, och jag erinrar mig särskildt att för ett par år sedan en
representant här i kammaren framhöll, hvilken motvilja denna tull
skulle väcka. Jag tror icke, att det är så farligt med den saken,
som herrarne påstå.
Ur hvilken synpunkt jag än ser denna sak, så kan jag icke finna
annat, än att motionärerna hafva rätt, då de försöka att återkomma
till den tullsats, som var före nedsättningen år 1892.
Med herr Bergendahl förenade sig herr Erickson i Bjersby.
Herr Olsson i Åsak: Herr grefve och talman, mine herrar!
Äfven jag skall be att med några ord få uttala min mening med
anledning af den nu föredragna punkten.
Ett af de skäl som anförts till stöd för den nu af utskottets
majoritet föreslagna potatistullen, är det, att det anses orättvist och
såsom en lucka i vårt nuvarande tullsystem, att icke den jordegare
eller arrendator, som eger eller brukar den sämre jorden, lika väl
som egare eller brukare af den bättre jorden erhåller nödigt skydd
för sin näring. Nå ja, om nu en potatistull af 50 öre per 100
kilogram lyckas fylla den af utskottet förmenta luckan, så vore, så
vidt jag kan förstå, en sådan tullsats precis lika rättvis — och lika
orättvis också för resten — som tullen på spanmål. Men nu hafva
vissa reservanter från denna kammare tydligen ådagalagt, att så icke
Lördagen den 27 Februari.
31
N:o 7.
kommer att blifva händelsen. Ty då, enligt deras uppgifter i reserva- Angående
tionen, potatisinförseln, öfver hufvud taget, blott utgör l/828 af<MW & potatis.
landets hela potatisproduktion — något som äfven utskottets majoritet (Forts.)
sjelf erkänner — så borde motionärerna sjelfva och deras ärade
meningsfränder kunna inse, att den obetydliga importen icke mägtar
i någon nämnvärd mån inverka på priset på den inhemska varan. Då
sålunda detta skål, som naturligtvis både af motionärerna och af
utskottet måste betraktas såsom hufvudmotiv, är af liten, för att icke
säga ingen betydelse, så förefaller det mig, som om motionärernas
framställning och det derpå grundade utskottsbetänkandet skulle vara
en smula löjligt, och detta så mycket mera, som utskottet sjelft
erkänner rigtigbeten af reservanternas påstående, att potatisimporten
är alldeles för ringa, för att denna tull skulle kunna någon vidare
kraftig skyddsverkan åstadkomma.
Men nu har äfven denna fråga en ganska allvarsam sida, hvilken
jag minst af allt kan lemna obeaktad. Såsom herrarne veta, går
större delen af den importerade potatisen till Norrland, der de egna
tillgångarne icke alls räcka till att fylla behofvet. Befolkningen i de
norrländska städerna och den lösa arbetarebefolkningen i Norrland
öfver hufvud taget skulle således för ett alldeles nödvändigt lifsmedel,
som den knappt kan från något båll erhålla till fullo, få betala en
stor del af den föreslagna tullen, och detta oaktadt de jordbrukare
det här är fråga om att skydda icke skulle få någon motsvarande
fördel deraf. Ty jag kan försäkra herrarne, att den potatis, som
jordbrukarne i Norrland få öfver att sälja, går åt som smör i mark¬
naden, och det är alldeles visst, att den i mycket ringa grad kan
täfla med den potatis, som införes. Härtill kommer, att potatis¬
skörden i Norrland ofta nog antingen helt och hållet eller också
delvis blir förstörd af frost eller andra ogynsamma klimatiska för¬
hållanden, hvartill icke så sällan kommer, att potatiseD, sedan den
upptagits, angripes af röta, och detta i så betänklig grad, att man
ofta nog måste frakta ut hela förråd ur källarne såsom alldeles
odugliga. Följden af allt detta blir, att jordbrukarne sjelfva få köpa
potatis dels till husbehof, dels till utsäde. I den trakt, hvarifrån jag
är, var detta händelsen förra året och är det ännu mera i år. Flere
af jordbrukarne i min valkrets hafva icke potatis till våren, utan
måste köpa den från ett eller annat håll. Men då frågar jag: kan
det under sådana förhållanden anses rimligt och rättvist att åsätta
tull på potatis? Jag tror icke det; någon reson hör man väl dock
hafva.
Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden längre, utan inskränker
mig till att yrka afslag å bevillningsutskottets betänkande i den före¬
dragna punkten.
Herr Co 11 an der: Herr talman, mine herrar! Äfven denna
fråga är en gammal gengångare, som man kanske helst skulle göra
No 7.
32
Lördagen den 27 Februari.
Angående, hastigt slut på, och jag skall icke heller uppehålla mig länge vid
tull å potatis, densamma.
(i orts.) jag tror, att sjelfva åsättandet af tullen icke har så mycken
betydelse, så länge vi hafva goda år; ty äfven om vi för potatisen få
betala 50 öre i tull, så betyder det ju icke så mycket. Men det är
väl gifvet, att man icke får riskera att i missväxtår lägga denna
tyngd på de klasser, som hafva svårast att betala sina lifs-
fömödenheter.
Men nu tillkommer dessutom ett nytt förhållande, som gör, att
saken ställer sig på ett annat sätt än förra gången. Vi böra erinra
oss, att den 13 juli detta år upphör mellanrikslagen mellan Sverige
och Norge. Således skidle denna tull komma att utefter hela denna
landgräns verka besvärande och betungande, då man behöfver utbyta
den ifrågavarande varan.
Det är likaså, synes mig, alldeles tydligt, att denna tull omöj¬
ligen kan, om man resonerar allvarligt och förnuftigt, stödja systemet,
såsom man framhåller från vissa håll, der man har en nästan religiös
tro på tullsatser, såsom den ärade representanten på skaraborgs-
bänken. Men resonnerar man förnuftigt, så finner man nog, att den
icke kan stödja systemet, och det är också glädjande att höra flere
skyddsvänner uttala, att denna tull i sjelfva verket mera skadar
systemet.
En ärad vän på södermanlandsbänken frågade emellertid nyss:
hvarför skola vi, som icke tillhöra skyddsvännerna, taga bort en sak,
som kan skada systemet? Jo, det böra vi göra, tyjagärså öfvertygad
om frihandelssystemets seger i en framtid, när protektionisterna hunnit
löpa linan ut, att jag icke tror, att vi behöfva några sådana hjelp¬
trupper som orimliga tullar.
Här har framhållits, att det icke blott är en lucka i systemet,
som skall fyllas, utan att det äfven förefinnas andra högst besynnerliga
förhållanden. Man talar således om att Kristianstads län och vissa
delar af Småland hafva behof af skydd för sin potatisodling, derför
att jorden der icke är så lämplig för ädlare sädesslag, och man vill
derför förhindra bränvinsbränning af andra dertill lämpliga ämnen,
såsom majs och melass. Nu är det fråga om att anlägga ett hvit-
betsbränneri i Skåne, och jag är säker på att mina ärade vänner på
smålandsbänken skola säga: icke skola skåningarne få bränna bränvin
af hvitbetor, ty hvar skola vi då göra af vår potatis. Men, mine
herrar, om vi resonera på det sättet, så komma vi in i en åter¬
vändsgränd, ur hvilken vi ej kunna komma ut. Då finge vi uppresa
tullmurar mellan socken och socken för att icke säga mellan hemman
och hemman. Ur denna synpunkt önskar jag, att mina vänner
skyddsvännerna må komma öfverens med oss om att vi icke böra
gå med på åtminstone sådana här tullar. Tagen skydd, då det är
förnuftigt, men icke då det är oförnuftigt.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
Lördagen den 27 Februari.
33
N:o 7.
Herr Hed gr en: Såsom den ärade talaren från Södra Vadsbo
sagt, har om denna fråga motionerats vid nästan alla riksdagar på
senare tiden, och den liknar derför i mångt och mycket Tors bockar,
ty huru många gånger den än fått släppa lifvet till, så har den alltid
stått upp igen lika pigg och lifskraftig, och i år hafva motionens
anhängare fått den glädjen, att deras åsigter delas af sjelfva bevillnings¬
utskottet. Det är egendomligt att se, huru nämnda utskott, som be¬
handlade samma fråga i fjol, då ifrån samma premisser gjorde en
slutledning i diametralt motsatt rigtning mot nu.
Jag skall blott tillåta mig att citera de sista orden i 1896 års
utskottsbetänkande, som lyda sålunda: »Då sålunda tullen under
vanliga förhållanden icke gagnar producenterna, men under vissa
omständigheter kunde komma att verka menligt för konsumenterna,
anser utskottet någon sådan icke böra ifrågakomma.» Denna åsigt
tror jag verkligen, att alla, som icke hafva stirrat sig blinda på tull¬
systemet, mycket väl kunna underskrifva. Man kan näppeligen, när
man jemför detta uttalande med utskottets nu föreliggande betänkande,
få någon annan uppfattning, än att denna fråga nu kommit i ett helt
annat läge än för ett år sedan. Detta är dock, såsom herrarne veta,
icke fallet, ty förutsättningarna och vilkoren för denna näring äro
precis desamma nu som förut. Nej, det är bevillningsutskottets
majoritet, som här skiftat färg och åsigter, och om logiken har fått
sitta delvis emellan för att man skulle få fram hvad man vill, så
betyder det icke så mycket. Det är nog här, såsom motionären säger
och såsom äfven antydningsvis påpekas i utskottets betänkande, en
lucka i systemet, som skall fyllas, och det är derför, som vi nu skola
lyckliggöra landet med äfven potatistull. Skulle icke ändå denna
lucka tills vidare kunna hållas öppen? Jag befarar nemligen, att, om
herrarne undan för undan täppa till alla hål och omsorgsfullt stänga
igen alla luckor i denna stora tullbyggnad, luften derinne skall blifva
så qvaf och unken, att alla luckor till sist sprängas af sig sjelfva, och
då kan det hända, att korsdraget blir så starkt, att hela systemet
blåser bort, och det är väl dock icke meningen. För dem, som i tull¬
frågan och äfven på andra områden resonera som så: ju värre det
blir, desto bättre är det, för dem skulle ett bifall till utskottets förslag
säkerligen vara välkommet, ty jag vet näppeligen någon tullsats, som
af den stora allmänheten skulle mottagas med så stort och berättigadt
missnöje som potatistullen, och detta är också helt naturligt, ty inom
de fattigas hem utgör potatisen jemte brödet den hufvudsakliga
födan. I dessa hem ätes potatis till morgon, potatis till middag och
potatis till qväll, och det kan nog hända, att barnen i sådana familjer
emellan dessa mål få sig en kall potatis, om de blifva hungriga. När
nu alltså detta födoämne har till den grad ingått i den dagliga spisen,
som det gjort, så beder jag eder, mine herrar: betänken eder, innan
I fördyren iifven detta genom tull.
Nu väntar jag den invändningen, att det icke är meningen att
fördyra denna vara, och motionären säger att det till och med är
Andra Kammarens Prol. ISO 7. N:o 7.
Angående
tull å potatis.
(Forts.)
3
7. 34 Lördagen den 27 Februari.
Angående mindre sannolikt, att så kommer att ske. Ja, så kan man säga och
tull å potatis. kan man visserligen resonera, men när man kommer till prak-
(Forts.) tiken, så har väl e: farenlieten alltid visat att tullar på hvilka varor
som helst, nemligen sådana som importeras, verka fördyrande och
och icke motsatsen. Kammaren har nyss för sin del beslutat nedsätta
fläsktullen, och ehuru jag för min del skulle önska, att detta kam¬
marens beslut vid den gemensamma voteringen äfven blefve Riksdagens,
så kan jag dock icke tillmäta den frågan så stor betydelse, som om
den nu föreslagna potatistullen äfven skulle gå igenom. Då nemligen
verkningarna af fläsktullen drabba blott en mindre del af svenska
folket, så kommer potatistullen att trycka på alla. och det betänk¬
ligaste med dessa tullsatser eller dessa skatter, ty skatter blifva de i
alla fall, är att de verka icke progressivt utan raka motsatsen.
Jag kan, herr talman, icke vara med om att med ett enda öres
tull fördyra detta nödvändiga lifsmedel, och jag ber er, mine herrar,
låten de fattiga få äta åtminstone potatisen tullfri. Jag ber att få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Herr Göthberg instämde häruti.
Herr Meyer: Jag har begärt ordet egentligen blott för att till¬
kännagifva min ståndpunkt i denna fråga och icke för att söka öfver¬
tyga någon menniska, ty jag har sedan gammalt en sorglig erfarenhet
af att herrarne på motsidan aldrig förstå att uppskatta vår välvilja
Huru goda skäl vi än bjuda, säga de blott: nej tack, vi kunna ej
taga emot dem.
Så frihandlare jag än är, får jag dock bekänna, att detta är eu
tull efter mitt sinne. Jag skulle till och med med det allra största
nöje i verlden vara med om den, för såvidt jag kunde få ens till¬
närmelsevis någon garanti för att de undantagsfall, som reservanterna
hafva påpekat, aldrig skulle komma att inträffa. Ty huru förhåller
det sig med denna tull? Jo, delvis drabbar den den tidiga potatisen
— en ren öfverflödsartikel, och mot tull å sådana har ingen friliand-
lare något att invända — men för öfrigt drabbar den blott potatis-
odlarne sjelfva, d. v. s. dem, som i billighetens och rättvisans namn
begära att få betala denna tull, ty den drabbar uteslutande den potatis,
som importeras för att användas till utsäde. Jag vågar pasta, att
denna tull är i sitt slag en ren kuriositet, och jag skulle vara ganska
intresserad af att se, huru den skulle taga sig ut i tulltaxan bland
alla de andra tullarne.
Nu förhåller det sig emellertid med potatisen så, att den såsom
näringsmedel betraktad har ett mycket lågt värde, men icke förty^ är
det en massa folk, som är hänvisad till detta lifsmedel och som måste
i beklagligt stor utsträckning använda det, derför att det är så billigt.
Men huru billigt det är, är det dock icke så billigt, att det icke fins
många menniskor, som icke kunna skaffa sig så mycket som de skulle
vilja hafva af denna vara, utan som äro nödgade — det är ett faktum —
att trots billigheten räkna sina potatisar och utportionera dem, och
Lördagen den 27 Februari.
85
N:o 7.
detta under fullt normala förhållanden, då potatisen icke är dyr utan
billig. Huru skall det då gestalta sig, när sådana undantags-
förhållanden, som reservanterna påpekat, inträffa? Det synes mig, att
den omständigheten enbart är tillräcklig att uppväga alla de skäl,
som blifvit anförda eller rättare sagdt icke anförda för införande af
en potatistul), och jag vågar påstå att, äfven om jag i öfrigt vore
skyddsvän, jag skulle anse mig icke kunna rösta för en tull, som under
vanliga förhållanden är absolut värdelös, men som i samma ögonblick,
som den blir effektiv, blir omensklig.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Pantzarhiehn,
Liljeholm och Crusebjörn.
Herr Nilsson i Sorröd yttrade: Beträffande den föreslagna tullen
å potatis kan nog en hvar inse, att en tullsats af 50 öre per 100
kilogram icke kan få någon väsentlig betydelse för hvarken säljare
eller köpare på annat sätt, än att utländska försäljare derigenom
komma att konkurrera med återförsäljare i städerna på det sätt, att
det blir nödvändigt för de förra att låta uppväga eller uppmäta par¬
tiet och förskaffa någon nederlagsplats för detsamma. Jag har sjelf
erfarenhet af att, derest Tyskland eller Danmark, eller bådadera, hafva
mindre godt om potatis, resa uppköpare från städerna ut på lands¬
bygden och göra uppköp under höst och vår om åtskilliga vagnslaster,
som sedan forslas till städerna. Hafva deremot Tyskland och Dan¬
mark öfverflöd af denna vara, öfverföres den helt enkelt till de svenska
hamnarna för att der försäljas, och man behöfver ej tro, att någon
uppköpare då låter höra af sig. Lika litet är det bevändt att göra
försök med att resa in till städerna för att afyttra potatis, ty man
mötes då med det besked, att vi kunna ej köpa något förlag, emedan
i hamnen ligga en eller flere skutor lastade med potatis, och flere
väntas. Följden blir ju då helt naturligt den, att vår inom landet
producerade vara får användas för utfodring, hvartill den dock med
afseende å mjölkproduktion är mindre lämplig. Och ej sällan händer
det, att stora partier, som under vintermånaderna med både kostnad
och besvär blifvit förvarade för att på våren afyttras för inköp af
gödning och gräsfrö m. m., komma att gå alldeles värdelöst förlorade,
under det att af de medel, som åtgå för inköp af den utländska potatisen,
icke ett öre stannar i vårt land, hvaremot, om vår inhemska potatis
kommer att användas för städernas invånare, största delen af de
medel, som nu strömma till utlandet, nog komme att stanna i städerna
för erforderliga uppköp till hemmen.
Det har framhållits, att importen af potatis icke vore af nämn¬
värd betydelse, då den uppginge endast till omkring tre millioner
kilogram pr år. Men, mine herrar, om vi tänka på hvad tre millioner
hafva för betydelse bland fem millioner menniskor och vi tänka, att af
dessa fem millioner ett ganska drygt antal utgöres af verkliga potatis¬
odlare, har saken icke så liten betydelse, utan det iir sannolikt största
delen af den importerade potatisen, som till mat förbrukas i städerna.
Angående
tull å potatis.
(Forts.)
N:0 7.
36
Lördagen den 27 Februari.
Angående Vidare har man talat om potatisens betydelse för arbetarne i
tull å 'potatis, städerna. Ja mine herrar, man hör så ofta talas om sådant med
(Forts.) afseende å städernas arbetare. Men det är så sällan man hör någon
höja sin röst till förmån för arbetarne på landsbygden. Af dessa ar¬
betare på landsbygden finnes ett mycket stort antal, som hafva börjat
såsom kroppsarbetare och genom sparsamhet förvärfvat sig så pass
stort kapital, att de genom inköp af en torfva eller öfvertagande af
ett arrende bildat sina egna hem. Dessa medborgare bör man också
hafva någon ömmande tanke för. Dessa medborgare på vissa trakter,
hvilka jag åsyftat i min motion, äro sådana, som mycket väl kunde
behöfva en liten billig och rättvis inkomst af denna handtering, någon
liten ersättning för möda och besvär.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Centerwall: Jag skall be att på de skäl, som förut äro
anförda, i korthet få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen. De skäl jag för resten ville anföra, de politiska
skälen, kanske jag icke skall åter upprepa, men jag vill dock säga,
att de finnas. Jag, som lefver midt i ett arbetarecentrum och bär
rundt omkring mig många tusen arbetare, tror mig väl känna till
hvad de tänka. Jag får säga, att huru liberal jag är och andra må
vara, skulle vi dock med mycken smärta se, att vissa radikala idéer,
framför allt socialistiska, bland dem finge spridning. Men detta blir
ju händelsen, om missnöjet bos dem blir allt för starkt, derför att de
tycka, att man liksom i onödan vill trycka dem.
För öfrigt vill jag begagna tillfället att för herr talmannen och
kammaren förklara, att de ord, jag nyss yttrade om Norrlands ställning
och huru det behandlas, voro i uttrycket, om också ej till afsigten,
något skarpa, såsom också framhållits af eu talare på norrlandsbänken.
Jag tillåter mig att i det fallet erinra, att en rekryt, som kommer i
elden första gången på ett okändt slagfält, löper fara att skjuta bort
litet mer krut än som strängt taget behöfves. Jag föreställer mig ock
alt mycket få bland dem, som här tala för första gången, hafva sin¬
net så fritt, att de kunna gifva sina uttryck precis den nyans de åsyftat.
Och det torde vara en pligt att mildra hvad man sjelf funnit för
starkt, hvadan sådant härmed sker. Men d,t går jag ej ifrån, att
norrländingarne förtjena att behandlas väl och kanske förtjena litet
mer än herrarne i sin nyss så starkt framhållna välvilja velat giiva
dem. Ty man må komma i håg, att vi betala en mycket stor del af
tullarne och bidraga på andra sätt till statsinkomsterna; och dessutom
kan jag försäkra, att vi äro ärliga och redliga svenskar.
Herr Persson i Rinkaby: Herr talman, mine herrar! Här är
så mycket sagdt om denna sak, att intet skulle vara för mig att
tillägga, så framt jag icke ansåge mig höra tillkännagifva, att jag
nödgas taga ett visst afstånd från de af mina länskamrater, som motio¬
nerat i denna fråga. Jag tror, att det är dem välbekant, att i den
Lördagen den 27 Februari.
37
N:o 7.
valkrets, som jag tillhör, äro just de största potatisodlingsfälten be¬
lägna, nemligen omkring staden Kristianstad och i närheten af Åhus.
.Tåg bor endast en half mil från Åhus hamn, men jag har icke haft det
ringaste tillfälle att der se någon import af potatis, som kunnat göra
intrång på vår odling. Det förhåller sig ej alldeles på samma sättmed
potatisodling som med fläskproduktion. Ty fläsk kunna vi ju möjligen
från Skåne skicka till Norrland, men potatis kunna vi ej sända dit. Detta
säger jag med anledning af herr Bergendahls yttrande att vårt land
vore stort, att vi icke behöfde befara någon brist i detta afseende.
Men äfven om det uppstode brist på potatis i Norrland, så skulle det
dock vara omöjligt för oss skåningar att dit afsätta potatis, emedan
den då med de frakter vi nu hafva skulle betinga tredubbla priset.
Hvad beträffar de skäl, som man anfört för att införa skydd för
den tidiga potatisodlingen, så vill jag nämna, att jag i bevillnings¬
utskottet begagnade mig af tillfället och skref till sekreteraren i hus¬
hållningssällskapet i Kristianstad, en mycket bemärkt man i detta af¬
seende, som verkat mycket godt för potatisodlingen i vår hemort. Han
svarade, att det skulle vara till stor skada, om tull sattes på sådan
potatis, som kommer in tidigt om våren, det vill säga sådan potatis,
som uppdrages i Tyskland med dess fördelaktigare klimat och som vi
importera för att dermed förbättra våra potatissorter. Potatisen blir
efter några år gammal och lönar sig ej till odling, utan man blir
nödsakad att göra ombyte af utsäde. Nu kan man säga, att om man
vill köpa ett hundra kilogram till utsäde, så inverkar det icke, om
man får betala femtio öre i tull derför. Men jag vill då säga, att
man icke bör vänta större verkan af den tull, som man vill åsätta
den potatis, som införes till städerna.
Jag kan ej inse, att denna tull skulle vara till någon den ringaste
nytta, och om, såsom motionären åsyftat, meningen endast är att fylla
en förment lucka i systemet, så må jag säga. att den luckan gerna
kan stå qvar. Då herr Bergendahl dessutom anser nödigt att stän¬
digt röra på systemet och icke kan vara med om status quo, få vi
nog anledning återkomma till den omtalta luckan, och jag skall der¬
för yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Månsson: Det är ju alldeles gifvet, att i denna sak, lika
väl som då man talar om tullar i allmänhet, olika åsigter göra sig
gällande. Det är olika åsigter som komma fram, såsom vi hört, äfven
från jordbrukarehållet, beroende antagligen på den uppfattning man i
hufvudsaken har om frihandeln och tullskyddet. Nu är det i alla fall
på det viset, att vi, så vidt jag vet och såsom vi väl alla kunna vara
ense om, hafva genomfört ett någorlunda helt tullsystem; det kan icke
hjelpas, det är så, och följden deraf är den, att alla få betala, den
ene till den andres hjelp. Så få jordbrukarne, när de skola betala
något mera än eljest för alla sina maskiner, alla sina redskap och
hvad de skola köpa, bidraga till detta system. Så få fabriksidkarne
och de andre i sin män bidraga till jordbruksnäringens skydd. Nu för-
Angående
tull å potatis
(Forts.)
\:o 7. ' 88 Lördagen den 27 februari.
Angående_ håller det sig så, att det finnes en del folk i vårt land, som odlar en
tull å potatis, dålig, mager sandjord. De kunna icke odla annat nära nog än potatis
(Forts.) och möjligen litet råg och något hafre. Potatisodlingen är deras
hufvudodling. Nu anse dessa, att det är hardt, att de skola betala
såsom de faktiskt göra, en skarf mera för nästan allt de skola köpa,
utan att hafva det minsta skydd för sin handtering, sin potatisodling.
Så ungefär resonera dessa personer. Jag bor nere i den bördigaste
trakt jag tror fins i vårt land. Men det oaktadt finnas stora sträckor,
ja flere stora socknar, såsom hela Saxtorps, hela Karaby socken och
en stor del af Änglöfs socken, som ligga alldeles inpå mig, hvilka
bestå af sådan mager sandjord. De äro hänvisade till denna potatis¬
odling. Folket kör ofta in till Malmö och Landskrona med sin potatis.
Men det är ingen lätt sak att sköta potatisen hela vintern och skydda
den för frost och sådant, hvartill fordras stor omvårdnad. Emellertid,
då de komma med sitt lass potatis, är det icke torgpriset som reglerar
hvad de skola hafva, utan skutan vid hamnen. Får egaren af denna
skuta veta hvad priset på torget är, så rättar han sig derefter och
går derunder några ören.
Nu sade talaren på malmöbänken, att han får betala hamn-
umgälder; ja tacka för, att han det får göra. Vidare sades, att han
har afgifter för skutan. Ja, hvar och en som har en affär, t. ex. en
hökare eller annan handlande, får betala för sin bod. Men att en
sådan person, hvarom här är fråga, skattar till svenska staten, tror jag
icke, lika litet som jag tror, att han bidrager till kommunens uppe¬
hållande. Då tycker jag, att denna lilla afgift, som icke kan blifva
annat än en sorts inregistreringsafgift, icke är så orimlig. Men man
gör denna sak större än den är. Det har varit sådan tull förut i
flere år. Aldrig hörde man då, att det var synnerlig olägenhet deraf;
utan då Kongl. Maj:t 1892 föreslog sänkning af andra tullar med an¬
ledning af prisstegringen, föreslog Kongl. Maj:t att potatistullen borde
behållas vid 50 öre, fastän en gemensam votering slopade den i riks¬
dagen. Emellertid tror jag icke, att det alls är farligt att åsätta
denna tull, utan anser, som sagdt, att herrarne öfverskatta saken.
Nu säger man å ena sidan: denna tull höjer icke prisen; det
är inbillning, att den skall verka något. Men å andra sidan säger
man, att uppe i Norrland potatisen skall blifva förfärligt dyr, om
denna tull af 50 öre åsättes. Är ett sådant resonnement rimligtV
Kan icke tullen verka höjning i priset för den, som skall sälja, så kan
den icke heller verka höjning för den, som skall köpa. Jag tror sanner¬
ligen icke, att saken är af så stor vigt, men det är en sorts iuregi-
streringsafgift, hvarigenom man reglerar förhållandet mellan torgpriset
och hamnpriset; deri ligger efter min uppfattning frågans kärna. Och
det är ju icke så mycket att sätta sig emot. Det ropades för några
år sedan på brödtullar och svälttullar, men kan man verkligen säga,
att det dermed varit och är något farligt? Lika litet skall denna
tull, ja, ännu mindre, verka i något afseende till skada. Man kunde
möjligen befara det med afseende åspanmålstullar, men alldeles icke här.
Lördagen den 27 Februari. 39 N:o 7.
Det är af sådan hänsyn, med tanke på dessa menniskor, som odla Angående
denna magra mark, som jag från min sida tycker, att man äfven härtu^ Poln,,s-
kan tala om rättvisa. ' 01 ts'^
Af dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till bevillnings¬
utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Högstedt, Andersson i Löfhult,
Sjöberg och Petersson i Skurö.
Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman! Då jag redan
instämt i herr Meyers yttrande, så kunde det vara onödigt af mig att
begära ordet. Men jag har gjort det för att söka i någon mån reducera
ett yttrande af motionären i fråga. Han framhöll, att den import af
potatis, som egde rum, uppginge till omkring 3,000,000 kilogram om
året, och hart sade, att detta utgjorde en så väsentlig del af städernas
behof af potatis, att det i följd af denna import vore svårt för landt-
männen att afyttra sin skörd i städerna. Ja, 3,000,000 kilogram låter
ganska mycket, men om man tänker på hvad det verkligen utgör, så
tror jag, att hans påstående i väsentlig mån reduceras. Städerna hafva
ett invånareantal af omkring 900,000; dividerar jag 900,000 i 3,000,000,
så blir det ungefär 4 kilogram eller omkring 7 u hektoliter på hvarje
person. Huru denna afsättning i städerna skulle kunna hafva en
sådan inverkan på hela produktionen inom landet, som man velat göra
gällande, kan jag icke förstå. Emellertid har jag begärt ordet för att
uttala detta, för den händelse en eller annan skulle tro, att dessa af
motionären anförda siffror skulle hafva någon beviskraft.
Herr talman! Jag har ej annat yrkande att göra än det jag redan
förut tillkännagifvit genom mitt instämmande med herr Meyer. Jag
hemställer sålunda om afslag å utskottets betänkande och bifall till
den dervid fogade reservationen.
Herr vice talmannen Danielson: Jag vet mycket väl, huru
kammarens beslut i denna fråga skall utfalla, och jag har derför icke
heller begärt ordet för att söka inverka på detta beslut. Ty säkert
kommer kammaren att afslå utskottets hemställan. Men jag kan emeller¬
tid icke underlåta att här framföra den önskan om åsättande af tull
på potatis, som jag vet, att en stor del af mina valmän hyser. Det är
samma förhållande i min valkrets, som här antvdts från andra håll,
nemligen att der finnes mycket mager och sandig jord, som ej kan
framalstra annan skörd än af potatis.
Jag tror, att man bör se denna sak på annat sätt än herr
Centerwall antydde. Han sade, att vi borde fästa afseende vid arbetarne,
ej göra dem missnöjda, ej framkalla socialism. Ja, min gode herr
Centerwall, tror herr Centerwall, att det endast är herrar, som
odla potatis ? Nej det är just arbetare, som odla potatis, och om dessa
arbetare genom införandet af ifrågavarande tull kunde erhålla någon
lindring i sin sträfsamma kamp för tillvaron, så tycker jag, att det ej
!N:o 7. 40 Lördagen den 27 Februari.
Angående' vore något att missunna dem. Tanken, mine herrar, på det förhållandet,
iu tv p°taUs' att det Just är de fattiga arbetarne i jordbruksyrket, som nu begära
°its.) en 1 iten hjelp. Och då kan jag ej inse, att det är en öfverdrifven be¬
gäran, att arbetare i andra yrken måtte på detta sätt hjelpa dem, att
arbetarne, så att säga, göra utbyte i att understödja hvarandra. Dessa
synpunkter bör man taga i öfvervägande, och man bör ej tänka
allenast på de lösa arbetarne, utan äfven på dem, som hafva en liten
torfva och försöka lefva och sträfva på den.
Med dessa ord bär jag velat gifva till känna min mening i frågan,
och jag är öfvertvgad, att om man tänkte på dessa fattiga, så ginge
man ej rättvisan för nära, om man gåfve dem en liten hjelp.
Jag har mångfaldiga gånger om vårarne här i Stockholm iakttagit,
huru folk från den ort jag tillhör kommit hit med den ena skutan
efter den andra med last af potatis, som utbjudits nästan till hvad
pris som helst. Den varan kan ej gömmas, man kan ej gå hem igen
med lasten, utan man måste taga hvad som bjudes. Men så har det
inkommit tysk potatislast till sådan myckenhet, att det fylt hela
Skeppsbron med sina potatissäckar. Vid sådant förhållande har det
varit omöjligt för dessa små försäljare att afyttra sin vara, och då från
Sundsvall och de norra orterna försports, att på samma sätt tyska
försäljare ditkommit med potatislaster, har följden blifvit den, att de
producenter, som jag åsyftar, fått lemna sin vara för mycket låga
pris. Att ett sådant förhållande skall verka ruinerande för sådana,
som ej kunna odla annat än potatis, kunna herrarne lätt förstå. Den
lilla afgift, som här är i fråga, kan ej skada de arbetare, hvilkas talan
våra motståndare fört, och jag upprepar, att i allt fall arbetarne böra
hjelpa hvarandra. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Med herr vice talmannen förenade sig herrar Petersson i Dänninge-
landa, Jönsson i Mårarp, Anderson i Tenhult, Rydberg, Petersson i
Påboda och Persson i Killebäckstorp.
Herr Persson i Tallberg yttrade: Herr talman! Jag tänkte
icke uppträda i denna fråga, ty jag tror icke, att den föreslagna tullen
har synnerligen stor betydelse vare sig i det ena eller andra afseende!.
Men här hafva blifvit anförda så fosterländska och vackra fraser, och
här har talats sa mycket om skydd för våra näringar, att herrarne
icke få undra på, om jag känner mig vek om hjertat. Derför har jag
begärt ordet för att säga några få ord.
Då man talar så vackert om skydd för våra näringar, tycker jag
också, att det snart vore på tiden att tala om skydd för någonting
annat. Yi hafva icke allenast inhemska näringar, som böra skyddas,
utan också inhemska medborgare, som vi böra egna mer upp¬
märksamhet.
För öfrigt ha under debatten från det protektionistiska hållet
serverats så många märkvärdiga saker, att herrarne må ursäkta, att jag
icke förmår fatta dem. Herr Bergendahl talade om att vi importerade
Lördagen den 27 Februari.
41
ILO 7.
ungefär 30,000 tunnor potatis å 4 kr. pr tunna; det gjorde, säde han, Angående
1,200,000 kronor. Herr Ivar Månsson sade, att han bodde i dentul1 åP°tatls-
bördigaste trakten i vårt land och att der vore så mager jord, att der (Forts.)
växte knappast annat än potatis. Herrarne må ursäkta, att jag icke
förstår detta. Man har icke egentligen kunnat anföra några skäl, hvar¬
för denna tull bör åsättas, annat än det, att man borde fylla något
slags lucka i systemet, eller, hvilket väl är detsamma, att sätta kronan
på verket. Men jag hemställer till herrar protektionister, som skapat
ett så stort och vackert system, om det är skäl att sätta en potatis¬
krona på hela detta system. Jag fruktar, att det skall blifva torröta i
denna krona, som kan skämma bort hela systemet. Jag yrkar derför
afslag å såväl motionen som utskottets betänkande.
Herr Eriksson i Qväcklingen instämde häruti.
Herr Bergendahl: Då kanske någon annan i likhet med den
siste ärade talaren icke förstod, att jag råkade göra mig skyldig till
en misssägning, får j ag härmed tillkännagifva, att då jag sade 1,200,000,
det var min mening att säga 120,000. Men jag tror visserligen, att
de allra flesta förstodo, att det var en missägning.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, pro¬
positioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå
och bifall i stället till herr Collanders m. fl. vid punkten fogade, ofvan
omförmälda reservation. Herr talmannen förklarade sig anse den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i fjerde
punkten af förevarande utlåtande n:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren besluta, att gällande tullfrihet för
artikeln potatis, äfven krossad eller rifven, skall bibehållas.
Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 69 ledamöter röstat
ja, men 134 nej; och hade kammaren alltså beslutat, att gällande tull¬
frihet för artikeln potatis, äfven krossad eller rifven, skall bibehållas.
Efter föredragning vidare af punkten 5, innefattande utskottets
hemställan beträffande tidpunkten för tillämpningen af den af utskottet
i punkten 4 föreslagna tullsats, begärdes ordet af
Jf:o 7.
42
Lördagen den 27 Februari.
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste fiskeri-
assistenten.
Herr von Frie sen, som yttrade: Herr talman! Med anledning
af det beslut, kammaren nyss har fattat rörande föregående punkt, får
jag hemställa, att kammaren måtte förklara, att utskottets hemställan i
den nu föredragna punkten må anses hafva förfallit.
I enlighet med denna hemställan och sedan herr talmannen derå
gifvit proposition, beslöt kammaren förklara utskottets i denna punkt
gjorda hemställan hafva, till följd af kammarens beslut i fråga om
punkten 4, förfallit.
§ 7.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 7, angående reg¬
leringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande
anslaget till civildepartementet.
Punkten 1.
Det af utskottet gjorda meddelande lades till handlingarne och
utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2—7.
Biföllos.
Punkten 8.
Mom. l:o.
Med tillstyrkande af hvad Kong], Maj:t i ämnet föreslagit, hemstälde
utskottet under litt. a) af detta moment, att Riksdagen måtte medgifva,
»att förste fiskeri assistentens lön för tiden från och med år 1898 be¬
stämmes till 3,000 kronor och att lönen sedan, efter innehafvarens af
sådan befattning väl vitsordade tjenstgöring under en tid af fem år,
räknad från och med året näst efter det, då han blifvit antagen, ökas
med 500 kronor och efter tio års enahanda tjenstgöring med ytter¬
ligare 500 kronor, med rätt derjemte för nuvarande innehafvaren af
befattningen, förste fiskeriassistenten Filip Trybom att, i händelse han
fortfarande kommer att vid densamma qvarstå, få, efter det lönen
blifvit sålunda förhöjd, i afseende å ålderstilläggs åtnjutande tillgodo¬
räkna sig den tid, han såsom förste fiskeriassistent tjenstgjort.»
I särskilda reservationer hade deremot yrkats:
dels af herrar vice talmannen A. P. Danielson, H. Andersson
i Nöbbelöf, C. Persson i Stallerbult, P. Pehr son iTörneryd, O. Prickson
i Bjersbv, K. A. Kihlberg, J. A. Sjö och P. Ersson i Vestlandaholm,
• Lördagen den 27 Februari. 43
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke måtte af Riks¬
dagen bifallas;
och dels af herrar S. G. von Friesen, L Månsson, P. G. Näslund
och F. O. Larsson i Mörtlösa, hvilka yrkat, att utskottet måtte
hemställa,
att Riksdagen måtte medgifva, att förste fiskeri assistentens lön för
tiden från och med år 1898 bestämmes till 2,500 kronor och att lönen
sedan, efter innehafvarens af sådan befattning väl vitsordade tjenst¬
göring under en tid af fem år, räknad från och med året näst efter
det, då han blifvit antagen, ökas med 500 kronor och efter tio års
enahanda tjenstgöring med ytterligare 500 kronor, med rätt derjemte
för nuvarande innehafvaren af befattningen, förste fiskeriassistenten
Filip Trybom att, i händelse han fortfarande kommer att vid densamma
qvarstå, få, efter det lönen blifvit sålunda förhöjd, i afseende å ålders-
tilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig den tid, han såsom förste fiskeri-
assistent tjenstgjort.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då jag instämt i
den reservation, som vid denna punkt är afgifven af herr vice tal¬
mannen, skall jag be att nu få yrka bifall till denna reservation, hvilken
innehåller yrkande om afslag å den nu föredragna punkten.
Uti Kongl Maj:ts proposition, hvilken statsutskottet tillstyrkt, begäres
det, att förste fiskeriassistenten s lön skall från och med nästa års början
höjas med 1,000 kronor. Yi åter, som undertecknat denna reservation,
finna, att den begärda löneförhöjningen icke är fullt befogad, utan att
den lön, som till förste fiskeriassistenten för närvarande utgår, kan
anses vara tillräcklig. För närvarande åtnjuter ifrågavarande tjenste¬
man icke mindre än 3,000 kronor i årlig lön, enär han redan intjenat
tvenne ålderstillägg, och destutom finnes anvisadt, emot. redovisnings¬
skyldighet, ett anslag af 1,500 kronor till förste fiskeriassistentens
resor, dervid han jemväl erhåller dagaflöning. Häraf synes framgå, att
hans lön icke är så ringa. — Orsaken, hvarför löneförhöjning nu be¬
gäres, är den, att en instruktion skulle utfärdas, att tillämpas från och
med nästa år, för denne tjensteman och hans verksamhet, under d( t att
för närvarande ingen instruktion finnes för honom faststäld. Ser mm då
efter i den föreslagna instruktionen och jemför det arbete, som han
enligt denna skulle få, med det han nu har, så tror jag, att man kan
anse, att från och med nästa år lönen i dess nuvarande belopp utgör
full betalning för det arbete, som man efter den nya regleringen skulle
ålägga honom.
Vidare heter det i propositionen, att förste fiskeriassistenten skulle
från och med nästa år få utföra eu del af det arbete, som nu åligger
fiskeriinspektören. Men för den händelse, den förstnämnde skulle
K:o 7.
Angående
löneförhöj¬
ning för
orste fislccri-
assistentcn.
(Forts.)
N:o 7.
44
Lördagen den 27 Februari.
Angående åläggas Bytt arbete och han förut har full sysselsättning, så är det
°ning för klart, att han icke får tid till alltsammans, att fullgöra både det arbete,
förste fiskeri-han förut har, och det nya, han möjligtvis skulle få; så att jag icke
assistenten, tror, att det, i och med detsamma han får nytt arbete att utföra, der-
(Forts.) igenom skulle vara fullt ådagalagdt, att han bör ha högre aflöning.
Det -är äfven ett annat förhållande med denne tjensteman. Han
har nemligen rätt att uppbära hela sin lön såsom pension, och
detta utan den ringaste skyldighet att betala något belopp i pensions-
afgift. Jemför man med honom andra tjenstemän, som åtnjuta pension,
motsvarande den förres, så finner man, att dessa hafva rätt stora belopp
att erlägga såsom pensionsafgifter, hvarigenom på samma gång deras
lön minskas. Den nu ifrågavarande tjenstemannen åter behöfver icke
med ett ° enda öres pensionsafgift minska sin lön, och detta torde i
någon mån förklara, hvarför jag icke kan vara med om någon löne-
tillökning.
Om jag sedan öfvergår till fiskeriinspektören och ser på hans
instruktion, så finnes såsom kompetensvilkor upptaget för honom, att
han skall hafva tjenstgjort såsom fiskeriassistent i minst 5 år; ser jag
åter efter hvad lön en fiskeriinspektör har, är denna densamma, som
nu är för fiskeriassistenten föreslagen. Det är då klart, att förste
fiskeriassistenten icke kan finna med sin fördel förenligt att söka
en plats, som icke ger ett öres högre aflöning, än den han
lemnar. Jag tror, att äfven detta bör tagas i betraktande, innan man
fastslår lönen till så högt belopp, som här är ifrågasatt. Jag hoppas,
att kammaren ville instämma i de åtta reservanternas afslagsyrkande å
det nu föredragna momentet, och derför får jag yrka bifall till det af
oss reservanter framstälda förslaget.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Det är nog icke så, som den siste ärade talaren yttrade,
att skälet, hvarför man begärt löneförhöjning för förste fiskeriassistenten
att utgå från och med nästa års början, skulle vara, att en ny instruk¬
tion är föreslagen, utan skälet är, såsom samme talare äfven framhöll
i fortsättningen af yttrandet, att man genom denna nya instruktion
ämnar ålägga förste fiskeriassistenten ökade göromål.
Förhållandet är, såsom af den kongl. propositionen synes, att, när
vid landtbruksstyrelsens inrättande fiskeriintendenten inflyttades såsom
ledamot i detta nya embetsverk, han fick bibehålla de åligganden, som
förut tillkommo honom såson fiskeriintendent. Ett af dessa åligganden
var det genom ett kongl. bref af år 1867 bestämda, att han skulle
biträda Konungens befallningshafvande vid uppgörande af de fiskeri-
stadgar för särskilda större fiskeriområdeD, som det enligt fiskeri stadgan
tillkommer Konungens befallningshafvande att utfärda. Då nu dessa
stadgar ofta beröra många enskilda intressen, så är det nästan regel,
att de öfveridagas hos Kongl. Maj:t. I sådant fall infordrar Kongl.
^ajJ yttrande öfver stadgarne från landtbruksstyrelsen, och i detta
verk är det samme fiskeriintendent, som är föredragande af och del-
Lördagen den 27 Februari.
45
>':o 7.
tager i yttrandes afgifvande öfver stadgar, hvilka han kanske har redi¬
gerat, eller i hvilkas tillkomst han i alla händelser tagit en betydlig
del. Det är denna fiskeriintendentens dubbelställning, som, med allt
erkännande af den nuvarande fiskeriintendentens verksamhet, i allt fall
är hinderlig för den allsidiga pröfning, som klagandena naturligtvis
önska vinna genom sina besvär — det är, säger jag, denna fiskeri¬
intendentens dubbelställning, som föranledt Kong!. llaj:t att nu föreslå,
att hans befattning att vara rådgifvande åt Konungens befallnings¬
hafvande vid uppgörande af fiskeristadgar, liksom att eljest afgifva af
myndigheterna infordrade yttranden i fiskerifrågor, skulle öfverflyttas
på förste fiskeriassistenten. Detta är så uppenbarligen rigtigt, att der¬
emot ingen invändning med fog kan göras.
Men invändningarne komma, när man föreslår, att i följd af dessa
ökade göromål förste fiskeriassistenten skall erhålla någon tillökning i
sina löneförmåner. Nu medgifver jag mycket gerna, att man icke kan
säga, att, så snart en tjensteman får tillökning i sina tjensteåligganden,
hans lön genast bör höjas. Jag tror icke, att detta bör uppställas som
en ovilkorlig regel, utan det måste vara så, att, om de nya göromål,
som åläggas tjenstemännen, äro af mycket omfattande beskaffenhet, men
deremot de förutvarande löneförmånerna icke äro betydliga, grundad
anledning till löneförhöjning må anses förefinnas.
Förste fiskeriassistentens lön är nu 2,000 kronor, hvarjemte han
har två ålderstillägg, så att han efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring
kan komma upp till 3,000 kronors lön. Hans ersättning för resor ut¬
går efter redovisning, och jag tror icke, särskilt om man tager hänsyn
till den klass i resereglementet, efter hvilken han eger rätt att uppbära
reseersättning, att anslaget för hans resor för honom kan anses inne¬
bära någon fördel. Jag tror, att hans verkliga inkomster komma att
stanna vid dessa 3,000 kronor.
Jag ber dessutom få erinra derom, att förste fiskeriassistentens
göromål äro sådana, att det för deras fullgörande kräfves goda veten¬
skapliga insigt.er. Som kammaren torde hafva sig bekant, är den nu¬
varande framstående innehafvaren af denna tjenst filosofie doktor. Löne¬
förmånerna deremot äro mindre, än hvad landtbruksingeniörerna och
de kringresande undervisarne i boskapsskötsel, mejerihushållning, slöjd
etc. uppbära. Dessas lön börjar med samma belopp, men de åtnjuta
tre ålderstillägg och kunna således komma upp till 3,500 kronor.
Ej heller synes det mig, att för afslag af Kongl. Majrts proposition
i ämnet kan hemtas något skäl deraf, att staten skulle hafva uppoffrat
allt för mycket på fiskerinäringens befrämjande i vårt land. Det är
ju en näring, som, efter hvad statsutskottet sjelft uppgifver i ett be¬
tänkande för några år sedan, lemnar eu bruttoafkastning af 12 millioner
kronor. Huru mycket uppoffrar nu staten på denna närings befräm¬
jande? Jo, först och främst detta anslag af 35,000 kronor, vidare en
lånefond, som, om jag ej misstager mig, uppgår till 100,000 kronor.
Detta är allt, hvad mig veterligen uppoffras för fiskerinäringen — jag
skall dock, för att vara fullständig, tillägga lönen för fiskeriintendenten
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste fiskeri¬
assistenten.
(Forts.)
X.o 7.
Lördagen den 27 Februari.
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste ftskeri-
assistenten.
(Forts.)
4 b
i landtbruksstyrelsen. Denna summa synes mig icke så betydande,
att man på den grund bör kunna hysa någon tvekan att bevilja
anslaget.
Den ärade talaren erinrade äfven om, att förste fiskeriassistenten
vore berättigad till statspension, men att han icke behöfde inbetala
något för erhållande deraf. Detta har nog sin rigtighet. Men han blir
då icke heller delegare i civilstatens pensionsinrättning, och till följd
deraf får icke heller hans enka rättighet till pension. Det är endast
han sjelf, som är berättigad till pension.
Då, så vidt jag kan se, fallgiltiga skäl föreligga för den af Kongl.
Maj:t föreslagna löneförhöjningen af 1,000 kronor, tillåter jag mig som
ledamot af kammaren att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr von Friesen: Som kammaren behagade finna, har jag
jemte tre af statsutskottets ledamöter reserverat mig mot det beslut,
till hvilket utskottet kommit, men i annat syfte än de åtta andra
reservanterna från denna kammare. Yi hafva nemligen ansett, att
någon löneförhöjning borde beviljas åt den ifrågavarande tjenstemannen,
dock icke till så stort belopp som det af Kongl. Maj:t föreslagna.
Kongl. Maj:t har nemligen föreslagit, att lönen skulle ökas med 1,000
kronor, och vi föreslå en ökning af 500 kronor. Dervid hafva vi
visserligen ingalunda utgått från den synpunkten, att, då en tjenste-
mans arbete ökas, lönen derför också skall i och med detsamma ökas.
Men det tilltalade oss onekligen, att den förändring skulle göras i
landtbruksstyrelsens arbetsordning, som af Kongl. Maj:t blifvit stöld i
utsigt. Det kan ju icke vara med god ordning öfverensstämmande, att,
såsom hittills varit händelsen, fiskeriinspektören är så godt som utslags-
gifvande i fråga om de beslut, som Konungens befallningshafvande fattar
i tiskeriärenden, och att, när sedermera en enskild person besvärat sig
öfver dessa beslut, fiskeriinspektören tillika skall hos den sakkunniga
myndigheten vara utslagsgifvande vid pröfning af besvären. Det gladde
oss onekligen att se i landtbruksstyrelsens yttrande uttaladt, det »ända¬
målet med besvären blefve på detta sätt i viss mån förfeladt, och akt¬
ningen för den administrativa rättskipningen sattes på spel». Ett så
kraftigt uttalande som detta ansågo vi verkligen vara i hög grad be-
aktansvärdt; och jag får för min enskilda del tillägga, att jag tror det
vore godt, om man ville sli in på den vägen och tillse, i allmänhet,
att embetsmännen icke fiage i ett föregående stadium taga befattning
med ärenden, i hvilkas afgörande de såsom tillhörande en embets¬
myndighet skola taga de!. Om det också kanhända icke eljest i admi¬
nistrationen finnes regie meriteradt så, som här varit fallet, så tror jag
dock, att det icke så sällan enskildt förekommer, att så är förhållandet,
och det vore i hög grad önskhgt, att detta missförhållande kunde af-
hjelpas. Efter det kraftiga uttalande, landtbruksstyrelsen gjort, förefaller
det mig, som om uppmärksamheten på detta missförhållande borde vara
i så hög grad fäst, att något borde åtgöras i saken, men, som sagdt,
detta endast fäste vår uppmärksamhet på denna fråga i mer än vanlig
Lördagen den 27 Februari.
47
N:0 7.
grad, det var icke för oss afgörande. Vi kommo, som nyss nämndes, Angående
att närmare tänka på saken, och då öfvertygade man oss om nöd- låneförhöj-
vändigheten att på innehafvaren af den ifrågavarande tjensten ställa förste*1 fiske)-i-
så höga kompetensfordringar, som af den nuvarande verkligen blifvit assistenten.
uppfylda. Och med kännedom om hvad tjensteman, som besitta dylika (Forts.)
kompetensfordringar, eljest åtnjuta i lön af staten, funno vi, att den
lön, som af den nuvarande tjensteinnehafvaren åtnjutes, icke kan anses
vara fullt rättvis. lian har nemligen, såsom nämndt är, två tusen
kronor i lön med två ålderstillägg, och kommer således in alles till tre
tusen kronor. Då blef frågan den, hvilsen förhöjning i aflöningen, om
man anser att en sådan bör ske, kunde vara lämplig, och dervid höllo
vi oss till öfriga innehafvare af tjänster, hvilka åtnjuta sina löner från
samma reservationsanslag till jordbruket, handeln och näringarna. Dessa
äro eu undervisare i boskapsskötsel, en undervisare i mejeriskötsel,
samtlige landtbruksingeniörer, en undervisare i fårskötsel och ullkultur
samt en undervisare i husslöjd. Samtliga dessa hafva, såsom statsrådet
och chefen för civildepartementet nämnde, en begynnelselön af 2,000
kronor med tre ålderstillägg och uppnå således eu lön af 3,500 kronor.
Enligt vårt förslag skulle den ifrågavarande förste fiskenassistenten
komma i åtnjutande såsom slutlön af samma belopp, nemligen 3,500
kronor, och vi ansågo oss uti det förhållande, att öfriga tjenstemän
från detta anslag uppnådde detta belopp, hafva en utgångspunkt att
hålla oss vid i fråga om bestämmandet af löneförhöjningen för förste
fiskeriassistenten. '
Den ärade talaren på skaraborgsbänken nämnde, att om förste
fiskeriassistenten kan åtaga sig detta ökade arbete, så bevisar det, att
han förut icke haft fullt upp att göra på sin tjenst. Ja, det förhåller
sig nog så, att han har extra inkomster. Erån ett län i södra Sverige
lär han, enligt hvad jag hört uppgifvas, uppbära en inkomst af om¬
kring 900 kronor, men det kan mycket väl hända, att, med de ökade
göromål, som enligt den nya instruktionen skulle tillkomma honom,
han, om icke genast, så om någon tid, blir urståndsatt att åtaga sig
detta extra arbete, och då bortfaller denna inkomst, och löneförhöjningen
kommer då att innebära en verklig ersättning för en förlorad inkomst.
Hvad den invändningen beträffar, att fiskeriinspektören icke har
mera i lön än förste fiskeriassistenten skulle få, så gäller den endast
i fråga om fiskeriinspektörens begynnelselön och förste fiskeriassistentens
af Kongl. Maj:t föreslagna slutliga lön, ty fiskeriinspektören har, om
jag icke minnes orätt — jag har icke staten här — i begynnelselön
4,000 kronor och två ålderstillägg om 500 kronor och således en slut¬
lön af 5,000 kronor. Det är således klart, att förste fiskeriassistenten,
äfven om han skulle få den af Kongl. Maj:t föreslagna och ännu mera,
om han skulle erhålla den af oss reservanter föreslagna lön, skulle
finna med sin fördel förenligt att öfvergå från förste fiskeriassistent-
tjensten till fiskeriinspektörens plats.
Dessa äro i korthet de skäl, som varit för oss fyra reservanter
bestämmande.
N:o 7.
48
Lördagen den 27 Februari.
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste fiskeri-
assistenten.
(Forts.)
Nu skulle man kunna tänka, att, om fiskeriassistenten endast får
en löneförhöjning af 500 kronor, Kongl. Maj:t icke skulle ålägga honom
. det ökade arbete, som uti den kongl. propositionen är ifrågasatt, men
för att håfva all tvekan i detta fall ber jag, herr talman, att få göra
en ändring i det utaf oss i reservationen gjorda yrkandet eller rättare
sagdt ett tillägg, och hemställer jag således, att kammaren ville be¬
sluta, att Riksdagen måtte medgifva, att — under vilkor att å förste
fiskeriassistenten öfverflyttas den fiskeriinspektören för det närvarande
åliggande skyldighet dels att fullgöra hvad på grund åt kongl. kun¬
görelsen den 8 november 1867 ankommit på fiskeriintendenten, dels
ock att afgifva af myndigheter infordrade yttranden i fiskerifrågor —
förste fiskeriassistentens lön o. s. v. fika med reservationen.
Göres detta tillägg, så kan det icke råda någon tvekan derom, att,
om Riksdagen beslutar i enlighet med reservanternas förslag, den ifråga¬
satta förändringen uti landtbruksstyrelsens arbetsordning kommer till
stånd, för så vidt lönen er’läder den ifrågasatta förhöjningen.
Häruti instämde herrar Näslund, Månsson och Larsson i Hörtlösa.
Herr Pehr son i Törneryd yttrade: Herr talman! Till hvad
den förste talaren anfört har jag föga att tillägga, endast några
få ord.
Jag skall likvisst börja med att villigt erkänna, att det är eu
oegentlighet, hvilken äfven blifvit framhållen först från statsrådsbänken
och sedermera af den siste talaren, att samma person i landtbruks-
styrelsen är rådgifvande, profvande och dömande i samma mål,
hvarför en ändring härutinnan är af behofvet påkallad. Men deremot
kan jag icke erkänna, att icke denna ändring kan åstadkommas på
annat sätt än genom en löneförhöjning.
Om detta sätt att resonera till förmån för löneförhöjningen i
fråga vore rigtigt, så skulle väl följden deraf blifva en annan, som
jag skall taga mig friheten att påpeka. År det rigtigt, att, när man
vill pålägga en tjensteman ökade göromål, deraf bör följa i hvarje
fall en förhöjning af hans aflöning, så bör det väl äfven vara fika
rigtigt, att, när man minskar göromålen för en tjensteman, man söker
åstadkomma en nedsättning af hans löneförmåner. Nu är emellertid
förhållandet beträffande den nu ifrågavarande åtgärden, att man vill
ålägga förste fiskeriassistenten ökade göromål och derför föreslår en
löneförhöjning, men ehuru man samtidigt minskar göromålen för
fiskeriinspektören, så föreslår man icke för honom en minskning af
lönen. Detta innebär enligt mitt förmenande en inkonseqvens, som
är af så pass stor betydelse, att den icke bör förbigås, utan vid ett
tillfälle sådant som detta framhållas.
Jag kan äfven icke annat än i likhet med den förste talaren
betona, att den aflöning, som nuvarande förste fiskeriassistent åtnjuter,
bör anses vara skälig, allra helst som han har den stora förmånen
att erhålla pension motsvarande fulla lönen, utan att han under hela
Lördagen den 27 Februari.
49
N:o 7.
sin tjenstetid vid något tillfälle eller på något sätt dertill bidragit; Angående
en omständighet, som synes mig vara af största betydelse. löneförhnj-
På dessa i största korthet anförda skäl anhåller jag, herr ftjrstefakeri-
talman, att få ansluta mig till den inom utskottet afgifna reservation, assistenten.
Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag anser och
har alltid ansett, att det är en mycket vigtig sak och med god hus¬
hållning öfverensstämmande, att vetenskapen göres fruktbärande för
våra näringar, men för att nå detta mål måste man tillse, att man
erhåller vetenskapsmän af mycket god qvalitet, hvilka egna sig åt
näringarna.
Jag har vändt mig till de mest sakkunnige inom vetenskapen i
Upsala för att inhemta deras mening om den vetenskapliga kompetens,
som kräfves för skötandet af det nu ifrågavarande embetet, och de
hafva förklarat, att om en person skall kunna med verklig framgång
utöfva detsamma, så bör han ega en mycket grundlig vetenskaplig
bildning, men under sådana omständigheter är det äfven nödvändigt,
att de aflöningsvilkor, som erbjudas honom, äro sådana, att verkligt
dugligt folk kan förvärfvas till platsen. Herrarne skola nog vid
närmare eftertanke finna, att nuvarande lön, 2,000 kronor, hvilken
med ålderstilläggen går upp till 3,000 kronor, icke är en lämplig lön
för en verklig vetenskapsman. Man klagar öfver och det brukar icke
förnekas från något håll, att elementarlärarnes löner äro för låga,
men en lektor i zoologi och botanik har dock högre lön än den,
förste fiskeriassistenten uppbär, ehuru den senare för att vara till
verklig nytta nog bör ega samma kunskaper, som fordras af en lektor
i nämnda ämnen.
Den förste talaren anmärkte emellertid, att fiskeriassistenten antag¬
ligen hade biförtjenster. Ja, mine herrar, saknades sådana för honom,
vore det nog omöjligt att erhålla en duglig man på denna plats.
För öfrigt har det icke varit Riksdagens mening att förvägra inne¬
hafvare af sådana platser som den ifrågavarande biförtjenster. Jag
tror, att t. ex. landtbruksingeniörer få åtaga sig enskilda uppdrag,
och provinsialläkarne, som åtnjuta lön och äro berättigade till pension,
hafva full rättighet att taga betalning för enskilda uppdrag. Således
har det, föreställer jag mig, varit eu tyst förutsättning, att denne man
skulle få åtaga sig enskilda uppdrag. Han har derigenom kunnat
göra så mycket större nytta just på det sätt, att enskilde vändt sig
till en sakkunnig, och dessutom har ju, såsom nyss nämndes, ett helt
län vändt sig till denne man. Skulle man nu ålägga honom en mängd
ökade embetsgöromål, så måste det blifva en inskränkning i hans
biförtjenster.
Här har framhållits, att man icke bör gifva en embetsman högre
lön endast derför, att han fått ökade göromål. Ja, det är mycket
sant såsom allmän regel, men har det förutsatts, att han skulle kunna
åtaga sig enskildt arbete och derigenom erhålla en bifortjenst, så är
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 7. 4
N:o 7.
50
Lördagen den 27 Februari.
Angående det tydligen en obillighet att öka hans ordinarie arbete utan att
löneförhöj- samtidigt höja hans aflöning.
örste9fiskeri- biet anmärktes i sammanhang härmed, att man minskade inspek-
assistenten. törens arbete, men det oaktadt icke nedsatte hans lön. Enligt hvad
(Forts.) jag hört uppgifvas, skulle emellertid genom den föreslagna förändringen
uti administrationen fiskeriinspektörens arbete icke blifva minskadt,
emedan han skulle få tillfälle att egna sig åt en mängd praktiska
frågor, hvilka äro af stor vigt, men som han icke kunnat handlägga
på grund af honom åliggande skyldighet att afgifva utlåtanden.
Jag anser således, att den föreslagna löneförbättringen åt förste
fiskeriassistenten är fullt berättigad, och derigenom skulle äfven en
mycket stor vinst med afseende på förvaltningen vinnas, såsom herr
von Friesen så klart framhållit.
Det gäller nu för mig att bestämma mig för antingen Kongl.
Maj:ts och utskottets förslag eller de fyra reservanternas. Jag skulle
visserligen af opportunitetsskäl kunna bestämma mig för det senare,
men då det synes mig, att Kongl. Majrts förslag är fullt befogadt och
att derigenom en verklig förbättring äfven för fiskerinäringen skulle
vinnas, skall jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr von Friesen: Hei’r talman! Jag begärde ordet med
anledning af en ärad statsutskottsledamots på blekingebänken yttrande.
Han anförde, att då genom detta arrangement i landtbruksstyrelsen
fiskeriinspektörens arbete komme att minskas, så borde äfven hans
lön nedsättas. Det kan ju hafva mycket skäl för sig, detta. Men
detta öfverflyttande af göromål, som här ifrågakommer, är af något
annan art än i vanliga fall öfverflyttningar af göromål. Ty i många
fall — och det är just meningen, att så skall blifva — far fiskeri-
inspektören lika mycket att göra, som han hittills haft, nemligen för
alla fiskerimål, som i besvärsväg förekomma inför landtbruksstyrelsen.
Förut har han i första hand utredt frågorna och sedermera haft att
yttra sig deröfver i landtbruksstyrelsen, hvilket då för honom blef
en ganska lätt uppgift, eftersom han förut var inne i ämnet. Nu är
meningen, att förste fiskeriassistenten skall vara den, som afgifver
yttrande i första hand, och sedermera, om målet i besvärsväg kommer
till landtbruksstyrelsen, så skall det der behandlas af fiskeriinspektören,
hvilken då får med målet ungefär lika mycket arbete som förut.
Dessutom heter det här i statsrådsprotokollet:
sGenom ett sådant öfverflyttande skulle också vinnas den fördelen,
att fiskeriinspektören blefve i tillfälle att mera än för närvarande, då
hans tid mycket upptoges af nyssberörda verksamhet, arbeta för sin
vigtigaste uppgift, lösandet af frågor af mera allmän natur, som hörde
till samma förvaltning, samt fullföljandet af den utredning om de
lämpligaste åtgärderna för fiskets ändamålsenliga befrämjande, som
det enligt landtbruksstyrelsens instruktion ålåge honom att åstad¬
komma.»
Lördagen den 27 Februari. 51 'N:o 7.
Det finnes således vissa göromål, vissa i instruktionen bestämda ingående
göromål, som han förut icke hunnit med, men som han genom denna
minskning i arbete skulle kunna fullgöra. förste fiskeri-
För öfrigt vet jag icke, huru med denna sak förhåller sig, huru assistenten.
mycket arbete mera eller mindre han får. Men det synes mig, att (Forts.)
första fiskeriassistentens lön bör bestämmas någorlunda oberoende af
detta, och att det bör tillkomma fiskeriinspektörens förmän att se till,
att af honom utkräfves det arbete, som bör påfordras.
Herr Ollas A, Ericsson: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning af herr Boethii yttrande, att man skulle skaffa sig
kompetenta embetsman genom att aflöna dem bra. Det är godt och
väl; men jag har hittills icke hört, att någon har klandrat den nu¬
varande innehafvaren af den befattning, som är i fråga, för att han
icke skulle vara fullt kompetent. Tvärtom, både inom utskottet och
man och man emellan har jag hört goda vitsord om ifrågavarande
person; och det är att märka, att denna person sökte och erhöll denna
befattning med de lönovilkor, som han nu har.
För resten tror jag, att Riksdagen bör erinra sig det uttalande,
Riksdagen gjorde för en fyra år sedan, då jag tog mig friheten att
inom kammaren väcka en motion, som afsåg en nedsättning i embets-
och tjenstemännens löner. Statsutskottet afgaf ett enhälligt yttrande
öfver denna motion, att den kunde hafva stora och goda skäl för sig;
men utskottet ansåg på samma gång, att ett bifall till denna motion
icke skulle medföra den verkan, att den träffade de nuvarande tjenste-
innehafvarne, då i deras fullmagt också uppgifvits den lön, som de
egde rätt att bekomma, så länge de innehade tjensten. På samma gång
yttrade utskottet, hvilket sedermera godkändes af Riksdagen, att man
lika fullt vid tillsättande af nya tjenster och vid omorganisation af
embetsverk skulle noga tillse, att besparingar gjordes. Jag vill erinra
kammaren om detta uttalande och framställa den frågan, huruvida det
är konseqvent att frångå detsamma den ena gången efter den andra
genom att höja embets- och tjenstemäns löner vid sådana fall, som här
är i fråga.
Nu påstås, att denna embetsman skulle få en större tjenstgörings-
skyldighet genom dessa ändrade förhållanden och följaktligen skulle
behöfva en liten tillökning i sin lön. Jag tror icke, att dessa göromål
skulle blifva så betungande, att han icke fortfarande kan sköta sitt
extra arbete, om icke i så stor utsträckning, så dock i någon mån, och
för den skull lätt bör kunna åtnöja sig med do löneförmåner, han för
närvarande har, äfven om han sknlle underkasta sig ökade embets-
göromål.
Jag instämmer med hvad herrar Persson i Stallerhult ochPehrson
i Törneryd anfört om afslag å Kongl. M»j:ts framställning om löne¬
förhöjning för ifrågavarande embetsman.
N:o 7.
52
Lördagen den 27 Februari.
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste fiskeri-
assistenten.
(Forts.)
Herr Boeihius: Den siste ärade talaren anförde mot mig1, att
den nuvarande innehafvaren af platsen är ju en duglig karl, och att
vi således hafva fått dugligt folk för denna lön. Ja, han är en mycket
duglig man, derom finnes icke mer än eu mening. Men jag vill fästa
den ärade talarens uppmärksamhet på, att det nu blir fråga om att
minska de inkomster, som han hittills kunnat åtnjuta, genom att
ålägga honom ett nytt lönlöst arbete, som hindrar honom att åtaga sig
enskilda uppdrag, hvartill han varit berättigad. Och det är detta, som
synes mig obilligt och oklokt.
Men jag uttalade mig för öfrigt angående en allmän princip,
och det är den principen, att det är af vigt att kunna få dugliga
vetenskapsmän att egna sig, åt näringarna. Sätter man lönerna för
vetenskapsmän i allmänhet eller personer med vetenskaplig bildning
för låga, så blir följden den, att det dugliga folket icke går den
vägen. Ty det är så i vårt samhälle, att det finnes tillfälle för dugligt
folk att fi så oändligt mycket större inkomster på annat båll. Sätter
man låga löner, så blir följden, att man på detta område får nöja sig
med sämre förmågor.
Hvad som visar billigheten af en förhöjning här är för öfrigt det,
att undervisaren i slöjd har den större lönen, den, som de fyra
reservanterna föreslagit; men herrarne må väl medgifva, att det är en
ofantligt olika kompetens, som erfordras för att sköta en sådan tjenst
och för att vara fiskeriassistent.
Herr A. Hedin: Herr talman! När Kongl. Maj:t begär 100,000
kronor eller, än bättre, när Kongl. Maj:t begär millioner, så ha Kongl.
Maj:t och hans rådgifvare mycket god utsigt att utan stort bråk och
utan synnerligt, ja, ofta utan något prut få hvad Kongl. Maj:t begär.
Men när Kongl. Maj:t begär tiotusental, är det redan svårt, och när
han begär tusen kronor, sitter det mycket hårdt åt, och går han ned
till några hundra, så är det nästan omöjligt. Detta är, mine herrar,
Riksdagens sparsamhet.
Hvad här har talats om, att man icke skall ifrågasätta löneför¬
höjning, så snart en tjensteman skall få någon tillökning i sina göromål,
det finnes ju uttaladt i de af Riksdagen faststälda bestämmelserna för de
nyreglerade staterna. Der står det inskrifvet och detta i mycket uttryckligare
ordalag, än som här under diskussionen blifvit begagnade. Det gäller
blott att se till, att detta efterföljes; och i det hänssendet brister mycket.
Vidare vill jag säga, att, då här har anförts, så vidt jag icke miss¬
förstått yttrandet, att den ifrågavarande tjenstemannen skulle hafva
haft någon, jag tror icke mycket stor, inkomst af något annat uppdrag
än i sin egenskap af fiskeritjensteman, det icke bör vara i främsta
rummet åt det hållet, Riksdagen bör rigta sin uppmärksamhet, när den
vill vare sig göra besparingar eller inskränka — i fall någon utsigt
dertill någonsin yppar sig — inskränka det mångsyssleri, som i otaliga
fall gör den rikligt aflönade statstjensten — den rikligt aflönade stats-
tjensten jemte åtföljande pensionsförmåner — till en bisak vid sidan
Lördagen den 27 Februari.
53
N:o 7.
af de mångfaldiga enskilda uppdragen i bolag och eljest. Det är icke
genom att spara på 500 eller 1,000 kronor för en vetenskapligt danad
fackman, som under en följd af år, efter hvad jag tror herr statsrådet
och chefen för civildepartementet skall bekräfta, med framgång och
med erkänd skicklighet arbetat i sitt fack — det är icke genom att
spiara på aflöningen åt tjensteman i de lågt aflönade graderna, som
Riksdagen ser det rättmätiga sparsambetsbehofvet till godo. För att
gorå det, skall Riksdagen vända sina ögon åt annat håll. Och jag
begagnar detta tillfälle att till statsutskottet rigta en vördsam fram¬
ställning — jag begagnar detta tillfälle, säger jag, ty vi diskutera icke
den saken nu, men jag får väl icke annat tillfälle att göra det — att
till ledning för sig sjolft och till ledning för oss andra och för hela
landet skaffa fram en uppenbarelsebok, hvars spridda blad finnas uppe
i statsdepartementen. När jag för två år sedan tog mig friheten att
väcka en motion om undersökning angående mångsyssleriet, så var det
en ärad ledamot af Första Kammaren — han befinner sig för öfrigt i
ett helt annat läger än jag, i fall han ännu lefver, hvilket jag icke
vet, ty här om dagen satte han sitt hufvud i pant — som med mycket
kraftiga skäl understödde min motion eller kanske rättare den hem¬
ställan, som statsutskottet med anledning af min motion hade gjort
När då der framstäldes sådana exempel, som att en förtroendeembets-
man, som har 9,000 kronor i lön, och på sedvanligt sätt grundlägger
pensionsrätt, ungefär ingenting har att göra i sitt embete, så att han
är i tillfälle att i åtskilliga bolag m. m. förtjena, låt mig se, 36,000
minus 9,000, det blir 27,000 kronor, så har man att välja på, hvad
denne ledamot i Första Kammaren sade: »Detta kan icke gå till på
annat sätt, än att tjensten sättes tillbaka», eller hvad jag sade,
att mannen i sjelfva verket icke har något att göra i sin tjenst.
Om Riksdagen vill spara på allvar, så låt oss då rigta vår upp¬
märksamhet åt det hållet, men icke spara på några fattiga hundra kronor
för en person, som har allvarlig sysselsättning och för hvilken förut¬
sattes, såsom en talare på upsalabänken nyss sagt, en vetenskaplig ut¬
bildning, som gör honom till en verklig fackman på sitt område. Jag
skall rätta mitt votum i denna sak efter hvad jag kan finna vara det
lämpligaste förfarandet, men tills vidare, och derest jag blir satt i till¬
fälle att utan att skada saken göra hvad jag finner vara rättast, vill
jag rösta för Kongl. Maj:ts proposition.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Då jag förra gången både ordet och vände mig mot ett yttrande af en
talare på skaraborgsbänken, erinrade jag derom, att, enligt min upp-
fallning, en tjensteman lön ingalunda bör höjas blott derför, att hans
göromål ökas. Det är icke sä, som en talare på blokingebänken ytt¬
rade, att blott göromålen ökas, genast ifrågasätter Kongl. Maj:t ökade
löner för respektive tjensteman. Jag har sjelf varit i tillfälle att öfver¬
tyga mig om i huru hög grad arbetet på ett visst område har ökats.
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste fiskeri-
assistenten.
(Forts.)
N:0 7.
54
Lördagen den 27 Februari.
Angående
löneförhöj¬
ning för
förste fiskeri-
assistenten.
(Forts.)
I sju år bär jag vant borta från den förvaltning, till hvilken jag nu
återkommit, och jag har härvid varit i tillfälle att se, huru arbetsbördan
ökats för tjenstemännon inom denna förvaltningsgren. Dock har jag icke
någon erfarenhet om att under dessa sju år deras löneförmåner biifvit
förbättrade. Men förhåller det sig så, som af en talare på stockholms¬
bänken framhölls, att de ökade göromål, som man ålägger en tjenste¬
man, ställa på honom, på hans vetenskapliga utbildning för att blifva
till tjenstens skötande fullt kompetent, ökade anspråk, då synes mig
skäl till löneförbättring föreligga, och det är ju, som samme talare fram¬
höll, också fallet här.
Hvad den nuvarande innehafvaren af tjensten angår, kan jag i
fullaste måtto underskrifva de vitsord om honom, som här biifvit uttalade.
I fråga om hvad ledamoten i statsutskottet på stockholmsbänken ytt¬
rade, så äro hans och mina åsigter i' detta fall divergerande endast i
fråga om beloppet 500 kronor. Då han emellertid till stöd för den af
honom såsom lämplig anförda siffran åberopade en jemförelse med andra
tjensteinnehafvare under den stora anslagstiteln »jordbruket, handeln och
näringarne», för hvilka lönen uppgår till 3,500 kronor, hvadan alltså,
enligt hans mening, detta belopp skulle vara skälig lön för förste fiskeri-
assistenten med den ökade befogenhet och de ökade göromål, han nu
skulle erhålla, tillåter jag mig erinra om, att bland dessa 3,500 kronors
tjensteman förekomma just de af honom omnämnda, undervisaren i
slöjd och undervisaren i ullkultur. Jag tror icke, att man på dem kan
ställa samma fordringar i vetenskapligt afseende, som samme talare er¬
inrade om, att man numera måste ställa på förste fiskeriassistenten.
Deruti hemtar jag ett skäl för att dessa tjensteman ej äro fullt kommen-
surabla, hvarför jag också anser det lönebelopp, som af Kongl. Maj:t
föreslagits, vara rigtigare än det, hvarom de fyra ärade reservanterna
hemstält.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall till den af herr vice
talmannen m. fl. i ämnet afgifna reservation; 3:o) bifall till det af herr
von Friesen under öfverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen
gaf proposition å hvart och ett af dessa yrkanden och fann proposi¬
tionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be¬
svarad. Votering begärdes. I följd häraf upptog herr talmannen, för
bestämmande af kontrapropositionen, å nyo hvardera af de båda åter¬
stående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till herr von Friesens
yrkande, nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Då emellertid
votering äskades jemväl i fråga om kontrapropositionen, blef nu först
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående mom. 1, a
af åttonde punkten i statsutskottets förevarande utlåtande n:o 7 antager
Lördagen den 27 Februari.
55
N:o 7.
den af herr S. G. von Friesen ra. fl. vid detta moment afgifna reserva¬
tionen med deri under öfverläggningen föreslagen ändring, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till herr vice talmannens m. fl. vid momentet
afgifna reservation.
Den omröstning, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
visade 86 ja, men 110 nej; och erhöll alltså propositionen förhufvud-
voteringen följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. 1, a af åttonde
punkten i förevarande utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren bifallit den af herr vice talmannen m.-fl.
vid detta moment afgifna reservation.
Hufvudvoteringen utföll med 82 ja och 109 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit herr vice talmannens m. fl. i ämnet afgifna
reservation.
Under litt. b) af förevarande moment hemstälde utskottet, attKiks-
dagen måtte höja anslaget till fiskerinäringens understöd från 35,000
kronor till 36,000 kronor, eller med 1,000 kronor.
I afgifven reservation yrkade deremot herr vice talmannen
Danielson och hans förenämnda medreservanter,
att anslaget till fiskerinäringens understöd måtte i riksstaten för
år 1898 uppföras med oförändradt belopp af 35,000 kronor.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr von Friesen': Med anledning af den utgång,som voteringen
i den förrådpunkten erhållit, hemställer jag, att kammaren måtte bifalla
>T:« 7.
56
Lördagen den 27 Februari.
den af herr vice talmannen m. fl. vid betänkandet i denna punkt fogade
reservation, i hvilken heinställes, att anslaget till fiskerinäringens under¬
stöd måtte i riksstaten för år 1898 uppföras med oförändradt belopp
af 35,000 kronor.
Vidare yttrades ej. Med afslag a utskottets hemställan biföll
kammaren herr vice talmannens m. fl. förenämnda reservation.
Lätt. c)
Bifölls.
Mom. 2.
Bifölls jemväl.
Punkterna 9—11.
Biföllos.
Punkterna 12 och 13.
Lades till handlingarne.
Punkterna 14—21.
Biföllos.
Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare hand¬
läggningen af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., till hvilken tid
kammarens ledamöter medelst utfärdadt anslag kallats att åter samman¬
träda.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr E. Hj. Sjövall under 4 dagar fr. o. m. den 3 inst. mars;
och » frih. I. von Knorring » 4 » » » 1 » »
§ 9.
Herr A. Hedin begärde ordet och yttrade: Då det lär vara
meningen, att vi skola samlas till aftonplenum i dag, och då det är
första gången under denna riksdag, som detta sker, skall jag be att få
framställa det förslaget till arbetsordning, att kammaren behagade be¬
sluta att tills vidare icke fullfölja något aftonplenum längre än till
Lördagen den 27 Februari.
57
ILO 7.
kl. 10 e. m. Ty, sedan man tillbragt 5 timmar häri kammaren på för¬
middagen, torde de, jemte 3 timmar på aftonen, vara en ganska aktnings¬
värd tid, särskildt under de atmosferiska förhållanden, som här äro
rådande. För öfrigt skall jag be att få anmärka, att jag — något som
alla kammarens ledamöter torde kunna intyga — icke, då jag gör denna
framställning, »tigger för min sjuka mor», som man säger. Ty jag går
icke från något plenum, förr än det är slut, äfven om det skulle räcka
till kl. 2 på natten. Men det finnes yngre ledamöter, som icke hålla
ut så bra som vi gamla här i kammaren; och jag skulle önska att
slippa upplefva en sådan tilldragelse en gång till som detlördagsplenum
förliden vår, då kammaren voterade angående riksbanksreformen.
Den af herr Hedin sålunda gjorda framställning begärdes på bordet
och bordlädes till nästa sammanträde.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 i e. m.
In fidem
F. Nathorst Böös.
o
5
Andra Kammarens Prof, 1897. N:,