RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Andra Kammaren. N:o 40.
Lördagen den 8 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 1 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarne följande till kammaren
inkomna protokoll:
1897 den 7 maj sammanträdde de af Riksdagens kamrar utsedde
valmän för att — sedan käradshöfdingen B. H. Rothlieb, som den
30 sistlidne april utsetts till Riksdagens justitieombudsmans efter¬
trädare, afsagt sig detta förtroendeuppdrag — utse den man, som
skall efterträda Riksdagens justitieombudsman, i fall denne, innan nästa
lagtima Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med
döden afgå, samt utöfva embetet under den tid, justitieombudsmannen
kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad;
och befunnos, efter valförrättningens slut, rösterna hafva utfallit
sålunda, att herr assessoren Gustaf Ribbing erhållit 36 röster, i följd
hvaraf herr assessoren Ribbing blifvit utsedd till justitieombuds¬
mannens efterträdare.
Adolf Helander. Herman liehm.
Ivar Månsson. Otto M. Höglund.
och skulle Riksdagens kanslideputerade genom utdrag af proto¬
kollet underrättas om detta val samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarne ingifva förslag till dels förordnande för den valde, dels
skrifvelse till Konungen med anmälan om det verkstälda valet.
§ 3.
Efter föredragning af Kongl. Mai:ts på kammarens bord hvilande
proposition, rörande deklaration med Frankrike angående ordnande
Andra Kammarens Prof 1R97. N:n 40. 1
N:o 40.
2
Lördagen den 8 Maj.
af de Förenade Rikenas traktatFörhållanden med regentskapet Tunis,
beslöt kammaren öfverlemna densamma till behandling af bevillnings¬
utskottet.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes För andra gången statsutskottets ut¬
låtanden n:is 74, 75, 76, 77, 78, 79 och 80.
§ 5.
Ordet lemnades till
Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! I likhet med hvad åldersordföranden inom Första Kammaren
samtidigt härmed Föreslår, vill jag hemställa, att Andra Kammaren
måtte besluta att genom en deputation (ill Hans Maj:t Konungen vid
Dess 25-års jubileum som regent, den 18 nästkommande september,
en dag då Riksdagen under vanliga förhållanden icke är samlad,
framföra kammarens lyckönskningar; och tillåter jag mig, under
förutsättning åt kammarens bifall till denna min hemställan, föreslå,
att deputationen måtte utgöras af talmannen, vice talmannen och tolf
af kammarens ledamöter, hvarjemte sex suppleanter torde böra utses
för att i händelse af behof inträda för de ledamöter, som af eu eller
annan anledning hafva Förfall att infinna sig.
Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.
1 sammanhang härmed beslöts, att valet af ledamöter och supple¬
anter i den beslutade deputationen skulle ega rum nästa fredag den
14 dennes.
§ 6.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
n:o 80, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne;
n:o 81, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej
må till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu; samt
n:o 82, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet.
Angående § 7.
förslag till
ny bevill- Jemlikt derom förut fattadt beslut, Företogs nu till behandling
förordning bevillningsutskottets betänkande n:o 19, angående allmänna bevillningen.
3 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
Uti proposition n:o 29 både Kong]. Maj:t, under åberopande af
ett dervid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för den 26 sistlidne februari, föreslagit Riksdagen att antaga ett pro¬
positionen bilagdt förslag till ny förordning angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst jemte instruktion för taxeringsmyn¬
digheterna.
I särskilda motioner inom Andra Kammaren både vidare yrkats
ändringar i vissa delar af Kongl. Maj:ts förslag, nemligen:
i motion n:o 165, af herr J. Bromée och sju andra af kammarens
ledamöter:
»att, i händelse Kong!. Maj:ts förslag till ny förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst af Riksdagen antages, i
den nya bevillningsförordningen varder infördt stadgande derom,
att bevillning påföres försäljning af skog eller skogseffekter från
egen eller annans mark, virkesfångst från egen eller annans mark för
annat ändamål än husbehof äfvensom virkesfångst från skogsområde,
som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens understöd, till
sågverk eller kanalbolag, samt
att för inkomst af fäst egendom skattskyldig taxeras i den kom¬
mun, inom hvars område egendomen är belägen, och för inkomst,
hvarom här ofvan förmälts, der skogsområdet är beläget»;
i motion u:o 164, af herrar Nilsson och Kronlunä:
»att Riksdagen ville i nu föreliggande förslag till bevillnings¬
förordning besluta sådan ändring, att innehafvare af lägenhet med
tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af
åbyggnader och ej öfverstiger 500 kronors värde, må befrias från
bevillning, derest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillning
af fäst egendom eller inkomst, eller hans inkomster, sammanlagdt
med det hyresvärde, åbyggnaden kan ega, uppgå till 500 kronor.»;
i motion n:o 169, af herrar J. A. Fjällbäck och John Olsson:
att Riksdagen måtte besluta »sådan ändring i 11 § af Kongl.
Maj ds förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, att frihet från bevillning eger rum i det fall, att den
skattskyldiges å en eller flera orter, uppskattade årsinkomster, deri
inberäknade äfven hustruns, sammanlagda icke öfverstiga 500 kronor;
samt att, derest samma årsinkomster öfverstiga:
500 kr.,
|
men
|
icke
|
1,000
|
kr., afdrag
|
åtnjutes för 500 kr.
|
1,000 »
1,300 »
|
»
|
»
|
1,300
|
» »
|
»
|
» 400 »
|
|
>
|
1,6(K)
|
Tf ■»
|
|
» 300 »
|
1,600 »
|
|
»
|
1,900
|
» »
|
>
|
» 200 »
|
1,900 »
|
>
|
|
2,200
|
» »
|
>
|
» 100 »
|
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
4
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
äfvensom att det belopp, för hvilken enligt hvad ofvan stadgas, be¬
villning icke eger rum eller hvilket får såsom bevillningsfritt afdragas,
må kunna ökas med högst 200 kronor å ort, der kostnaden för bo¬
stad är synnerligen hög i jemförelse med förhållandet inom riket i
allmänhet, äfvensom med högst 200 kronor på grund af särdeles
ömmande omständigheter, såsom talrik familj, långvarig sjukdom,
olyckshändelse eller dylikt; dock att denna ökning icke må för någon
skattskyldig öfverstiga sammanlagdt 300 kronor.»;
i motion n:o 162, af herr A. Olsson iMårdäng, med hvilken fyra
andra åt kammarens ledamöter instämt:
»att Riksdagen ville besluta om sådant tillägg till mom. b § 4
kongl. förordningen angående bevillning af fast egendom etc., att
byggnad, tillhörande nykterhetssällskap eller föreningar och afsedd
för deras verksamhet, må från fastigbetsbevilluing befrias »;
i motion, n:o 170, af herr P. Waldenström:
»att, om lagförslaget antages, Riksdagen må besluta den ändring
i § 30, att slutet får följande lydelse:
’---öfverlemnas till Konungens befallningshafvande--
— af honom under kontroll af tvenne af pr öfning snämnden utsedde
män förstöras.»;
samt
i motion n:o 172, af herr G. J. Jansson i Djursätra:
»att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i 74 § 1 mom. af
Kongl. Maj:ts förslag till förordning angående bevillning af fast egen¬
dom samt af inkomst, att, beträffande den åt hvarje pröfningsnämnd,
med undantag af Stockholms städs medgifna rätt att för vissa i samma
paragraf och moment uppgifna kostnader och besvär använda och för¬
dela härför erforderligt belopp, detta må utgå med högst två procent
af de första 100,000 kronor, hvartill länets hela bevillningssumma för
året uppgår, och med en procent af allt hvad bevillningssummau
öfverstiger 100,000 kronor.»
Under punkten 1 hemstälde nu utskottet:
att Riksdagen, med förklarande, att Kong!. Maj:ts förevarande
förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga samma förslag
med de ändringar och tillägg, ett vid utskottets betänkande fogadt
författningsförslag utvisade.
För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
ifrågavarande ärende, hade ordet begärts af
5 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
Herr Collander, som nn i sådant afseende auförde: Herr talman!
Då det torde vara angeläget, att detta ärende, som är ganska vid¬
lyftigt, föredrages i en lämplig ordning, så anhåller jag att beträffande
foredragningssättet få föreslå följande:
att förevarande betänkande punktvis företages till afgörande och
punkten l:o sålunda, att de deri afscdda författningsförslagen först
föredragas paragrafvis med rubriken sist och derefter utskottets i
punkten l:o gjorda hemställan;
att paragraferna i författningsförslaget föredragas i följande ord¬
ning: först § 14, och att dervid öfverläggningen må röra sig om för¬
slaget i dess helhet, och derefter §§ 1, 2, 3 o. s. v. i nummerordning;
att, derest en eller annan del af lagförslaget återremitteras till
bevillningsutskottet, detta då må ega befogenhet att äfven föreslå de
ändringar i ej återremitterade delar, som kunna ega sammanhang
med eller böra vara en följd af återremissen; samt vidare
att, beträffande dels paragrafernas nummerbeteckning, dels ock
de under särskilda rubriker förekommande hänvisningar till olika para¬
grafer i författningen, bevillningsutskottet må ega att, sedan den före¬
slagna författningens text af Riksdagen slutligen pröfvats, vidtaga de
jemkningar och rättelser, som kunna föranledas af Riksdagens beslut.
Den föreslagna 14:e pagrafen innehåller, såsom bekant, det nya i
förordningen, nemligen utsträckning af deklarationsskyldigheten.
Hvad herr Collander sålunda hemstält bifölls af kammaren.
I följd häraf föredrogs nu till en början § 14, så lydande:
(Kongl. Majsts förslag.)
14 §.
Skyldige att, i den ordning bär
nedan stadgas, utan särskild anma¬
ning på heder och samvete afgifva
uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:
a) egare af fastighet eller sådan
innehafvare deraf, som i 2 § om-
förmäles, så vida för nästföregående
är taxeringsvärde af minst 5,000
kronor varit fastigheten åsatt;
b) verk eller bolag, som är med
Kong]. Maj:ts oktroj försedt eller
blilvit såsom aktiebolag registre-
( Utskottets förslag.)
14 §•
Skyldige att, i den ordning här
nedan stadgas, utan särskild anma¬
ning på heder och samvete afgifva
uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:
a) egare af fastighet, som i 1 §
b) omförmäles, eller sådan
innehafvare af dylik fastighet,
som enligt 2 § är pligtig att
derför erlägga bevillning, så
vida för nästföregående år
taxeringsvärdet å denellerde
fastigheter, livilka af honom
egas eller med skattskyldig¬
het innehafvas, sammanlagdt
uppgått till minst 10,000 kro¬
nor;
b) (Oförändradt.)
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:0 40.
6
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
radt eller står under offentlig kon¬
troll ;
c) annan skattskyldig, som under
nästföregående år uppskattats för
eller åtnjutit minst 1,000 kronors
inkomst af kapital eller enligt lag
är pligtig att föra handelsböcker.
c) en livar, som enligt lag är
pligtig att föra kaudelsböcker;
d) skattskyldig, som under
nästföregående år uppsk åt ta ts
för eller åtnjutit minst 1,000
kronors inkomst af kapital
eller i arrende för fastighet;
ej skattskyldig, som under
nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit minst 2,000
kronors inkomst af arbete
eller af kapital och arbete
gemensamt.
Beträffande denna § hade reservationer anmälts:
af herrar Cavalli, Almqvist, Svedelius, Philipson och Swartling,
hvilka yrkat, att paragrafen mätte erhålla följande lydelse:
14 §.
Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild
anmaning på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid
taxeringen äro:
a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 §
omförmäles, så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst
5,000 kronor varit fastigheten åsatt;
b) (lika med utskottets förslag)';
c) (lika med utskottets förslag);
d) skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats för
eller åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst af kapital;
e) (lika med utskottets förslag).;
af herr Nisser;
af herr af Bur in;
af friherre Klingspor;
af herr Collander, som yrkat, att paragrafen måtte erhålla föl¬
jande lydelse:
14 §•
Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild an¬
maning på heder och samvete afgifva uppgift till ledning vid taxe-
ri ngen äro:
a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 §
omförmäles, såvida för nästföregående år taxeringsvärde af minst
25,000 kronor varit fastigheten åsatt;
7
N:0 40.
Lördagen den 8 Maj.
b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt Angående
eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig
kontroll; ninas-
c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats förordning.
för eller åtnjutit minst 3,000 kronors inkomst af kapital, af arbete (Forts.)
eller af kapital och arbete gemensamt eller ock enligt lag är
pligtig att föra handelsböcker;
af herr Fredholm, som föreslagit följande lydelse:
14 §.
Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild an¬
maning på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxe¬
ringen äro:
a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 §
omlörmäles, så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst
50,000 kronor varit fastigheten åsatt;
b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt
eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller stå under offentlig
kontroll;
c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit inkomst af kapital, eller af arbete, eller af begge
gemensamt, uppgående till minst 4,000 kronor.
I fråga härom anförde:
Herr Eriksson i El ge red: Herr talman! Det föreliggande för¬
slaget, sådant det blifvit af bevillningsutskottet formuleradt, stadgar
inom vissa gränser deklarationsskyldighet för alla tued undantag af
jordbruksfastighetsegare. Dessa äro dock icke helt och hållet fri-
tagna från denna skyldighet, äfven om de icke äro obligatoriskt
skyldige att deklarera. De äro nemligen under vissa vilkor skyldige
dertill, d. v. s. under det vilkor, att taxeringsmyndigheterna infordra
* uppgifter af dem, vid hvilket förhållande det åligger dem att jemlikt
21:te„ paragrafen lemna sådana uppgifter i den män de det kunna.
Öfriga kategorier af skattskyldige äro deremot pligtige att lemna
uppgifter, och en kategori har utan afseende på några gränser skyl¬
dighet dertill, nemligen de, som enligt lag äro pligtige att föra handels¬
böcker, fastighetsegare af annan fastighet vid en gräns af 10,000
kroiior, inkomsttagare, som åtnjuta inkomst utaf kapital eller i arrende
för fastighet vid en gräns af 1,000 kronor samt slutligen inkomst¬
tagare, som hafva inkomst af arbete eller arbete och kapital gemen¬
samt, vid en gräns af 2,000 kronor. Detta, som återfinnes i 14:dc
paragrafen, torde väl vara det väsentligaste af förslagets innebörd
jemte 31:a paragrafen, som handlar om eftertaxeriug och i hvilken
vitesbestämmelser äro faststälda. Men mot detta har jag, såsom
berrarne finna, reserverat mig med hänsyn till två af momenten i
14 §, nemligen mom. d. och mom. e.
Min reservation med afseende på mom. d. gäller arrende af
N:0 40.
8
Lördagen den 8 Maj.
Angående fastighet. Detta moment afser icke ensamt, men naturligtvis före¬
nt* bevill- trädesvis, arrende af jordbruksfastighet; och att, när egare af jord-
nings- *’ruk icke är ovilkorligen pligtig att deklarera, likväl de, som hafva
förordning, minst 1,000 kronors inkomst i arrende för jordbruksfastighet, skola
(Forts.) vara ovilkorligen pligtiga dertill, synes mig vara eu stor inkonseqvens.
Jag begriper för öfrigt icke, hvartill denna sjelfdeklaration skall tjena,
ty det är omöjligt, att dermed åsyftas, att de skola skatta för denna
sin inkomst, då det hvarken i den nuvarande bevilluingsförordningen
eller i det föreliggande förslaget finnes någonting, som talar om
skyldighet att skatta för sådan inkomst i annan form än genom er¬
läggande åt fastighetsskatt. Här föreligger således icke eu personlig
skatt, utan något, som följer med fastigheten. Uppgifterna, som här
skulle lernnas, synas då icke kunna tjena taxeringsmyndigheterna
till annat än på sin höjd att lemna ökad klarhet, huru högt de böra
upptaxera eu jordegendom, från hvilken ett sådant arrende utgår.
Med afseende åter på min reservation i mom. e, så synes mig
detta moment, jemfördt med mom. d, innehålla en oegentlighet. Ty
vid inkomst af kapital är gränsen, som jag nyss nämnde, 1,000 kro¬
nor, men i fråga om inkomst af arbete eller af arbete och kapital
gemensamt, är gränsen satt vid 2,000 kronor. Denna skilnad, som
ju uppgår till 100 procent, synes mig icke hafva sitt fulla berättigande,
utan vara temligen öfverdrifven. Jag vet visserligen, att, hvar helst
man än sätter gränsen, kan den blifva mer eller mindre godtycklig;
men det har synts mig, att man under sådana förhållanden åtminstone
kunnat stanna vid den gräns, som efter vår nuvarande bevillnings-
iorordnings 11 § angifver, hvar det bevillningsfria afdraget upphör,
nemligen vid 1,800 kronor. Ett sådant tillvägagående skulle åtmin¬
stone hafva hatt någon giltighet, och i hvarje fall större giltighet, än
hvad det nu framlagda förslaget innebär.
Oaktadt dessa smärre, formella oegentligheter, måste jag dock
medgifva, att utskottets förslag, sådant det föreligger, i och för sig
har så stora förtjenster, att, uteslutande från denna synpunkt sedt,
man skulle kunna vara med om detsamma.
Men det är icke endast detta, som för mig varit afgörande. För
mig ställer sig frågan så, att man här måste taga i betraktande *
såväl innebörden i urtima Iliksdagens skrifvelse år 1892 och i bevill¬
ningsutskottets uttalande vid 1893 års riksdag som äfven hvad i
ärendet blifvit yttradt af de komitéer, som åren 1894„och 1895 blifvit
af Kongl. Maj:t tillsatta för denna frågas utredning. Är nu det före¬
liggande förslaget om sjelfdeklaration hela det svar, som härpå är
gilvet, synes det mig, att man verkligen måste hysa betänkligheter
mot detsamma. Ty jag frågar mig sjelf: hvad innebär detta förslag?
Det innebär, att de, som nu äro skattskyldiga, skulle tvingas att
lemna sanna uppgifter om sina inkomster och tillgångar. Men för¬
slaget innebär icke någon som helst rättvisare fördelning af skatte
bördorna, utan ansluter sig i detta afseende till hvad som förut varit
gällande. Om, säger jag, detta verkligen skall vara svaret på Kiks-
dagens skrivelser och 1894 års komitéutredning, kan jag för miu
del icke gerna vara med om att godkänna förslaget. Jag antager
nemligen, att derest riksdagen bifaller detsamma, skulle i framtiden
9
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
en kommande regering och likaså Första Kamaren, då frågor väckts
om eu rättvisare fördelning af skattebördan, kunna härpå svara: 1
hafven ju genom beslutet af år 1897 angående sjelfdeklaration fått,
hvad I begärt. Nu hafven I icke något vidare att vänta, och några
förslag i detta hänseende kunna och böra derför icke förekomma.
Det är detta, som gör saken betänklig, och dessa betänkligheter
minskas icke, då man kastar en blick på de orättvisor med afseende
på skattebördans fördelning, som för närvarande förefinnas.
Jag antager t. ex., att det finnes två godsegare, hvilkas gods
äro taxerade till en million kronor hvartdera. Dessa gods lemna,
efter en räntefot af 5 procent, en inkomst af 50,000 kronor hvart¬
dera. Den ene godsegaren har, förutom inkomsten af sitt gods,
ytterligare en inkomst på aktier af 50,000 kronor, motsvarande ett
kapital på ännu en million. Han eger sålunda faktiskt två millioner
och har eu inkomst för år af 100,000 kronor. Den andre godsegaren
har visserligen åt sitt gods samma inkomst som den förre, men hans
gods är intecknadt för 800,000 kronor, motsvarande, efter 5 procent
räknadt, ett räntebelopp af 40,000 kronor. Fråndrager jag detta
belopp från den summa af 50,000 kronor, som motsvarar egarens
inkomst af godset, återstår för honom en nettobehållning åt 10,000
kronor. Detta är sålunda hela hans inkomst, och hans verkliga för¬
mögenhet är 200,000 kronor. — Dessa båda godsegare erlägga emeller¬
tid och skulle, äfven enligt detta förslag, fortfarande komma att
erlägga lika stora skattebidrag till stat och kommun. Den ene har
sålunda tio gånger större förmögenhet och tio gånger större inkomst
än den andre, men båda skatta absolut lika.
Jag kan framdraga ett annat liknande exempel, rörande tvenne
kemmansegare, af hvilka hvardera bar ett hemman på 10,000 kronor.
Den ene har, förutom sitt hemman, ett kapital på 9,990 kronor,
under det att den andre har en skuld på öfver 9,990 kronor. Den
ene eger sålunda faktiskt 20,(XX) kronor, den andre eger faktiskt
ingenting, men båda betala samma skattebidrag till stat och kommun.
Jag hemställer till herrarne, huruvida man under sådana för¬
hållanden har anledning att vara belåten och svara regeringen: vi
hafva fått, hvad vi hafva begärt. Mig synes, att det svar, som
bevillningsutskottet gifvit på herr Ollas Anders Ericssons motion,
ingalunda är tillräckligt, och det är detta, som egentligen vållar
mina betänkligheter.
Härtill kommer en annan omständighet, och det är den, att
nyligen under denna riksdag till regeringen aflåtits en skrifvelse,
godkänd af båda kamrarne, gående derpå ut, att den kommunala
beskattningen borde skiljas från skatten till staten. Skulle nu rege¬
ringen för Riksdagen framlägga ett förslag, som möjliggör detta
särskiljande, så är det alldeles uppenbart, att eu af de väsentligaste
faktorer, som nu ligga hindrande i vägen för genomförande åt eu
rättvisare beskattning, vore undanröjd Det uttalades just bland
annat af 1894 års skattekomité, att den kommunala beskattningen
läge hindrande i vägen i detta afseende och borde skiljas trän skatten
till staten, detta särskilt med hänsyn till fastighetsbeskattningen.
Och om det verkligen skall blifva oss möjligt att få rättvisa här-
Angående
f örslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)'
N:0 40.
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
10 Lördagen den 8 Maj.
ntinnan såväl med afseende å fastighetsskatten som med afseende å
den skuldsättning, som hvilar så väl på jordbruket som å annan
fastighet, så tror jag, att vi blifva nödsakade att biträda 1894 års
komités förslag om ett visst afdrag för den intecknade gälden. Detta
skulle ju kunna ske genom att utbyta fastighetsskatten mot inkomst¬
skatt.
Men det finnes äfven en annan form än utbytandet af fastighets¬
skatten mot inkomstskatt, under hvilken regering och Riksdag skulle
kunna komma derhän, att man finge rättvisa med afseende å den
skuldsättning, som hvilar på jordbruket och annan fastighet, och
det vore att införa progressiv beskattning, i det man indelade all
fastighet i vissa grupper eller klasser, med lägre eller högre taxerings¬
värde, som ömsesidig gräns för hvarje klass, der bevillningsprocenten
gjordes stigande uppåt. Detta uttryck, progressiv beskattning, behöfva
herrarne ingalunda frukta. Vi hafva ju redan erkänt principen med
afseende på progressiv beskattning genom stadgandet om skatt på
död mans bo, och den är genomförd i Tyskland m. fl. stater,
om jag icke misstager mig äfven i Frankrike. Blefve progressiv
beskattning genomförd äfven hos oss, skulle det mycket väl låta
sig göra, att den skuldsättning, som hvilar på jordbruket, blefve
lättad, utan att derför statens inkomster af fastighetsbevillningen
minskades, och en rättvisare skattefördelning i detta hänseende sålunda
bragd till stånd.
Likaså skulle det säkerligen vara en gärd af rättvisa, att en gång,
då de indirekta skatterna sjunka och skatteförmågan sålunda från
denna synpunkt minskas, men i stället direkt beskattning mera tages
i anspråk, den vigtiga reformen blefve genomförd, att aktier gjordes
till föremål för beskattning. Herrarne skola väl häremot invända
att detta vore en dubbel beskattning, ty aktiebolagen skatta ju an¬
tingen blott vid sina hufvudkontor eller ock såväl vid hufvudkontoren
som vid afdelningskontoren; men säga hvad man vill, måste det väl
ändå medgifvas, att det förhållande, att en person, som har 100,000
kronor i inkomst af aktier, icke är skyldig att derför skatta, innebär
eu orättvisa, som behöfver afhjelpas så snart som möjligt. Jag tror,
att genom införande af beskattning på aktier vore en af de vigtigasté
reformerna på detta område genomförd.
Det är af dessa skäl och på grund af de betänkligheter, jag
hyser, att genom förslagets antagande tiden för lösningen af dessa
vigtiga skattereformer och för en rättvisare fördelning af skattebördan
varder aflägsnad i stället för närmad, som jag, herr talman, yrkar
afslag å förslaget.
Herr Fredholm: Herr talman! Som herrarne torde hafva
funnit, äro de förslag till ändringar i bcvillningsförordningcn, som
här förekomma till afgörande, såsom skattereformer betraktade,
oväsentliga med undantag af den, som afser införandet af sjelf-
deklaration.
Sjelfdeklarationsprincipen är, såsom vi alla veta, ett vilkor för
ett genomfördt iukomstbeskattningssystem. Sjelfdeklarationen har,
som chefen för finansdepartementet säger, till uppgift »icke endast
11
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
att tillföra statsverket ökade inkomster, utan---att i görligaste
män öka möjligheterna för en rättvis och jemlik taxering». För
uppfyllandet af detta ändamål är det emellertid icke nödvändigt, att
man gör denna sjelfdeklaration obligatorisk för alla skattskyldiga.
Det är alldeles tydligt, att med afseende å statsverkets ökade in¬
komster det icke kan vara angeläget för staten att ålägga de små
inkomsttagarne sjelfdeklaration, då ju den inkomst, som från dem i
följd deraf skulle kunna ytterligare tillflyta statsverket, blefve högst
obetydlig. För öfrigt är det för taxeringsmyndigheterna icke förenadt
med så stora svårigheter att uppskatta de minsta inkomsttagarne,
äfven om dessa icke lemna några uppgifter om sin inkomst. Nej,
svårigheterna framträda just då det är fråga om de högre beskattade.
När det gäller personer, hvilkas årliga inkomst varierar från 3,000
ända upp till öfver 400,000 kronor om året, då är det nödvändigt,
att taxeringsmyndigheterna till ledning för uppskattningen hafva att
tillgå af inkomsttagarne sjelfva lcmnade uppgifter. Sjelfdcklarationen
är således med afseende å de högre beskattade en nödvändighet icke
blott för att bereda staten ökade inkomster, utan också för att kunna
åstadkomma en rättvis och jemlik beskattning.
I de länder, der man tillämpat principen om sjelfdeklaration, har
man också från skyldigheten att afgifva sådan uteslutit de mindre
inkomsttagarne. Man har dervid valt än den ena, än den andra gränsen.
I Preussen har man ansett det tillräckligt att sätta gränsen vid en
inkomst af 3,000 mark. De, som hafva mindre inkomst, äro der icke
skyldiga att aflemna deklaration annat än på anfordran, men hafva
naturligtvis rättighet att sjelfmant lemna dylika uppgifter.
Nu befarar jag, att då man med afseende å inkomsttagarne gått
så långt ned, som skett i Kongl. Maj:ts och utskottets förslag, kommer
man att derigenom hos oss framkalla stora svårigheter vid tillämpningen
af sjelfdeklarationsprincipen, hvilket enligt mitt förmenande kommer
att skapa stor ovilja bland den svenska allmänheten mot sjelf-
deklarationen såsom princip, och om en fiendtlig opinion utvecklar
sig deremot, kommer denna att sedermera lägga hinder i vägen för
genomförandet af en mera utsträckt sjelfdeklaration, då vi en gång
komma att behöfva den för att kunna införa ett fullt genomfördt
inkomstbeskattningssystem. Man må ej förbise, att med denna
beskattningsform äro förknippade nya, ej oväsentliga regulativa
bestämmelser. För det första har man ålagt bevillningsberedningarnas
ordförande att lemna de skattskyldige alla de upplysningar, som
dessa önska. Det är derför temligen tydligt, att om man utsträcker
uppgiftsskyldigheten allt för långt, komma bevillningsberedningarnas
ordförande att blifva öfverlupnaaf personer, som begära upplysningar.
Detta gäller i synnerhet första gången, då de nya stadgandena skola
tillämpas, ty då de varit i tillämpning en längre följd af år, har
kännedomen om dem ingått i det allmänna medvetandet, och då kan
en uppgiftsskyldig erhålla alla önskade upplysningar af första bästa
vän. Vidare må man betänka, hvilken stor apparat i (ifrigt bär
skulle tagas i anspråk. Om deklaration icke lcmuus, skall anmaning
utfärdas till den uppgiftsskyldige att fullgöra denna sin skyldighet.
Om den uppgift på inkomsten, som i deklarationen meddelats, icke
Angående
förslug till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
12
Lördagen den 8 Maj.
Angående utaf taxeringsmyndigheten följes, då skall denna mot bevis lemna
ny*bevill- (^en deklarationspligtige uppgift derom, att man frångått deklarationen,
nings- samt skälen derför. Herrarne förstå, att allt detta blir för beskattnings-
förordniny. myndigheterna ett ganska betydande arbete, om det skall utsträckas
(Forts.) öfver ett större antal skattskyldige.
Jag har nu tänkt mig, att, då man uti Preussen, der denna
sjelfdeklaration ingår som ett ordnadt led i beskattningssystemet,
kan vara nöjd med att sätta gränsen för densammas användning till
eu inkomst af 3,000 mark, man här i vårt land, der man icke nu
vill införa sjelfdeklarationen såsom vilkor för ett rättvist beskattnings-
system, utan endast antager den för att vänja folk vid densamma,
borde kunna till en början höja gränsen för att sedermera, sedan
någon erfarenhet blifvit vunnen, efter behof sänka densamma. För-
delarne af detta tillvägagångssätt vore, att man i början, innan
apparaten hunnit att komma i gång och arbeta rigtigt, finge röra
sig inom ett mindre område. Jag har derför tänkt mig, att man
skulle kunna sätta gränsen till 4,000 kronor, och då jag tagit denna
siffra till gräns, bär detta icke skett utan någon anledning. Och
jag skall äfven be att få redogöra för anledningen till, att jag valt
just denna siffra. Skall man vara i tillfälle att i någon mån bedöma,
på hvad sätt sjelfdeklarationen komme att verka, kan man icke bilda
sig ett sådant omdöme om någon annan inkomst än den å 4,000
kronor och derutöfver; detta helt enkelt på den grund, att vi nära
nog äro i saknad af officiella uppgifter angående inkomstfördelningen
i vårt land. Den första uppgift, vi i det hänseendet ega, är från
1879 och gäller 1876 års bevillning. Sedermera har, efter urtima
riksdagen år 1892, till statsverkspropositionen år 1893 lemnats en
kortfattad uppgift på de för inkomst af kapital och arbete skatt¬
skyldige. I denna uppgift redogöres först för alla de små inkomst-
tagarne med ända till 1,200 kronors inkomst; sedermera hafva vi en
grupp mellan 1,200 och 1,800 kronors inkomst, så en tredje grupp
med en inkomst mellan 1,800 och 4,000 kronor, samt till sist en grupp
med 4,000 kronors inkomst och derutöfver. Det är derför, jag valt
4,000 kronor såsom gräns, då man inom denna ram kan innesluta
alla de högst beskattade.
Herrarne kunna nu med ledning af dessa sistnämnda uppgifter
få kännedom om, huru ett åläggande för dessa högst beskattade
att aflemna deklaration skulle komma att utfalla. Antalet skatt¬
skyldige, som tillhöra denna grupp, utgöra endast 5 procent af alla
skattskyldige, hvadan man sålunda får endast ett ringa antal personer
att röra sig med — deras absoluta antal uppgår icke till mera än
mellan 15,000 och 16,000.
Med afseende åter på den procent af inkomstbevillningen, som
skulle träffas af deklarationsskyldigheten, blir förhållandet ett helt
annat, ty denna grupp betalar 55 procent af hela inkomstbevillningen.
Herrarne förstå således, att på samma gång man genom att sätta
gränsen till 4,000 kronor vinner fördelen af att ej draga in allt för
många personer i detta nya och okända, om jag så får säga, företag,
träffar man i alla fall mera än hälften af hela inkomstbevillningen
och kan således inom detta och just det vigtigaste området skipa
13 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
rättvisa. Genom att kunna rätt uppskatta de personer, som hafva
så vexlande inkomst som från 4,(XX) kronor till öfver 400,000 kronor,
kan man såväl komma att bereda staten ökade inkomster som afse-
värdt befrämja en rättvis och jemlik fördelning af beskattningen.
Jag skall nu icke länge uppehålla mig vid, huru dessa siffror
gestalta sig inom de olika städerna. Jag skall blott be att få lemna
ett par upplysningar rörande den kategori af skattskyldige, jag nyss
berörde, och detta med ledning af en uppgift, som förekom i Dagens
Nyheter i oktober månad år 1895. Der förefinnes nemligen den
fullständigaste källa, man bar att tillgå för kännedomen om
inkomsternas fördelning i städerna och för bedömandet, huru sjelf-
deklarationen på detta område skall komma att verka. Jag bar derå
gånger tillåtit mig uttala önskvärdheten af, att regeringen ville vara
betänkt på att anskaffa ordentliga officiella uppgifter, hvaraf man
kunde bedöma verkningarne af de åtgärder på beskattningsväsendets
område, som man i framtiden kan komma att föreslå, och jag anser
mig äfven nu böra betona vigten deraf. Men så länge man är i
saknad af dylika uppgifter, får man taga hvad man bar, och det är
Dagens Nyheter. De i denna tidning meddelade uppgifterna äro
för öfrigt i alla fall icke så otillförlitliga, enär de äro grundade på
och uppgjorda enligt de sammandrag öfver taxeringslängderna, som
årligen förekomma i städernas tidningar, efter hvad herrarne torde
hafva sig bekant. Enligt nu åberopade källa, räknade den kategori
af skattskyldige, som uppskattats till en inkomst af 4,000 kronor och
derutöfver, i Stockholm 4,000 personer, i Göteborg 1,568 och i Malmö
621. Jag skall icke trötta herrarne med många siffror för små¬
städerna, utan endast anföra några exempel. Hvad Östersund beträffar,
hörde jag häromdagen uppgifvas, att der skulle finnas högst få
personer med öfver 4,000 kronors inkomst; der fans dock enligt ofvan
omnämnda uppgift 93 stycken, och nu kanske de uppgå till 100; i
Sala äro de 39, i Skellefteå 38, i Arboga 41, o. s. v. Af alla skatt¬
skyldige i riket, som tillhöra denna grupp, komma 4/i på städerna
och resten på landsbygden.
Jag har vidare tänkt mig vara nödvändigt att vid införandet
af sjeltdeklaratiouen följa några principer, och jag har då ur
principiel synpunkt icke kunnat finna någon den minsta anledning
till att med afseende å deklarationsskyldigheten skilja jordbruks¬
fastighet och anuau fastighet. Det är visserligen sant, att införandet
af deklarationsskyldighet, i hvilken form det än sker, icke skall med¬
föra någon förändring i beskattningens grunder, och att införa donna
skyldighet med afseende på jordbruksfastighet tjenar således såsom
eu skattereform visserligen just icke mycket till Men jag anser
dock, att om man vill börja att taga ett första steg till en verklig
skattereform, sä bör man taga detta steg principrigtigt. Detta med
hänsyn till jordbruksfastigheten. Eu annan princip, som jag likaledes
håller på, är den, att enligt min åsigt, är det inkomstbeloppets storlek
allena, som bör vara bestämmande för, hvilka som skola hafva
deklarationsskyldighet eller ej. På grund af hvad jag förut anfört,
har jag föreslagit siffran 4,000 såsom den rätta gränsen. 1 full
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40. 14
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
öfverensstämmelse härmed har jag velat utesluta ett sådant stadgande
om deklarationsskyldighet som det, hvilket Kong!. Maj:t framstäf,
eller att alla skola afgifva deklaration, som äro skyldiga att föra
handelsbok. Det är säkerligen herrarne väl bekant, att många af
dessa, som äro skyldiga att fora handelsbok, i inkomsthänseende
verkligen äro så litet betydande, att de äro fullt jemförliga med
dem, som Kong!. Maj:t ej ansett sig hafva anledning att vilja ålägga
denna skyldighet.
Jag har nu redogjort för innehållet af det förslag, jag tillåtit mig
att i min reservation framlägga. Det är, synes det mig, enkelt, klart
och principenligt. Det kommer icke att medföra några nämnvärda
svårigheter i tillämpningen, när man nu vill börja att pröfva, huru
deklarationsskyldigheten hos oss kommer att verka. Först sedan
man förvärfvat någon erfarenhet i detta hänseende, är tiden inne för
att utsträcka denna skyldighet. Jag ber derjemte att få göra herrarne
uppmärksamma på, hvilken verklig fördel, inan kommer att vinna,
äfven om man nu endast inför deklarationsskyldigheten i så ringa
omfattning, som jag föreslagit. Man vinner nemligen en kunskap, soin
man hittills saknat, eller kännedomen om inkomstfördelningen bland
samhällets välbergade medlemmar, och en kännedom om, huru det
stål- till med inkomsterna för dessa, är af allra största vigt och
betydelse, när man sedermera i framtiden skall gripa sig an med att
genomföra en ordnad och fullständig inkomstbeskattning.
Herr talman! På de skäl, jag bär har anfört, tillåter jag mig
att yrka bifall till den ändring af Kongl. Majds proposition, som jag
uti min reservation föreslagit med afseende på § 14.
Herr Cellunder: Herr talman, ntine herrar! Såväl uti den af
Kongl. Maj:t framlagda propositionen som i utskottets betänkande
har blifvit framhållet, att det nu af Kongl. Maj.t framlagda förslaget
icke afser att åvägabringa de skattereformer, som Riksdagen efter
urtima-besluten år 1892 i en skrifvelse till Kongl. Maj.t framhöll så¬
som nödvändiga. Detta har, som jag nämnde, på det tydligaste blifvit
framhållet på båda ställena, och det kan .således icke vara tal om, att
det nu frandagda förslaget skulle utgöra en lösning af dessa frågor.
Det är likaledes af vigt, att, om Riksdagen kommer att bifalla
det nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, det bör ske under ut¬
talande af, att Riksdagen fortfarande väntar på lösningen af de skatte¬
reformer, som 1892 års urtima Riksdag erinrade om såsom nöd¬
vändiga.
Kongl Maj:t har nu i sitt förslag redogjort för, hurusom Kongl.
Maj:t sedan år 1892 sökt att komma en sådan lösning till stånd, som
Riksdagen begärt, men att svårigheter hafva mött att kunna få ett
förslag, som skulle kunna tillfredsställa alla fordringar.
Fn af de förnämsta svårigheterna, som i detta fall hafva erbjudit
sig, har alldeles gifvet varit, att, så länge den kommunala beskatt¬
ningen sammanhänger med bevillningen till kronan, man svårligen kan
erhålla en antaglig bevillningsförordning med de skattereformer, hvar¬
om Riksdagen erinrat. Riksdagen bär just i år tydligt erkänt detta,
dä Riksdagen beslutat eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
15 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
att få utredt, under hvad vilkor dessa båda olika beskattningsgrenar, Angående
den kommunala beskattningen och beskattningen till kronan, skulle försl^9 till
kunna skiljas åt Först när en sådan utredning skett, kan man med nyni*_
säkert hopp vänta att få ett förslag framlagdt, som löser dessa skatte- förordning.
reformer. (Forts.)
Nu kunde man ju säga, såsom den förste talaren yttrade, att
då vi ännu ej fått och ännu ej på eu tid kunna emotse ett förslag
till en sådan bevillningsförordning, hvartill tjena då partiella för¬
ändringar? Jo, mina herrar, det är en vigtig sak, som liiksdagen
jemväl framhöll i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1892, den nemli¬
gen, att, om man skall kunna erhålla tillfredsställande reformer på skatte¬
lagstiftningens område, detta förutsätter, att man utsträcker deklara¬
tionsskyldigheten. Förhållandet är, att det icke är något nytt in¬
stitut, snm Kongl. Maj:t genom detta förslag vill införa. Uet finnes
redan ett sådant i vår bevillningsförordning. Den nu gällande be-
villningsförordningen bestämmer nemligen, att aktiebolag och lön¬
tagare skola vara deklarationsskyldiga. Nu vill Kong]. Maj:t ut¬
sträcka denna deklarationsskyldighet till ett större antal skattskyldige,
än nuvarande bevillningsförordning bestämmer. Det är detta, som är
det nya i saken, denna utsträckning af de deklarationsskyldiges
antal.
Dervid kan man naturligtvis sedan hafva ganska olika meningar
om, huru man närmare bör ordna saken. Kongl. Maj:t har en, ut¬
skottet eu annan, herr Fredholm eu tredje, och jag har i min reserva¬
tion kommit till en från dessa afvikande. Då är frågan, hvilken¬
dera af dessa meningar man skall godkänna. För att nu derutinnan
kunna fatta ett beslut, är det nödvändigt, att man erinrar sig eu sak,
som jag i min reservation tagit mig friheten att fästa uppmärksam¬
heten på, nemligen att det af Kongl Maj:t framlagda Förslaget endast
i några få paragrafer erbjuder något väsentligt nytt. Det är i om¬
kring tio paragrafer. Tjnguen paragrafer i Kongl. Maj:ts förslag hafva
fullständig motsvarighet i den nuvarande bevillningsförordningen, och
i icke mindre än femtioåtta paragrafer förekomma endast dels några
smärre förändringar, som erfordras för de nya deklarationsbestäm-
melserna, dels några med dessa bestämmelser ej sammanhängande
ändringar af nu gällande ordning, äfven dessa af mindre väsentlig
art. Man kan derför säga, att om vi kunna ena oss om § 14, böra
vi mycket lätt kunna ena oss om alla de öfriga paragraferna i för¬
slaget. Men kunna vi icke det, då synes det mig rigtigast att för¬
kasta förslaget i dess helhet. Derför har jag också tagit mig frihe¬
ten föreslå, att § 14 skulle föredragas först.
Om jag nu öfvergår till att granska den nämnda paragrafen, § 14,
så finner jag, att Kongl. Maj:t der såsom nytt infört, att deklara¬
tionsskyldighet skall åligga icke endast de enligt den nuvarande be¬
villningsförordningen deklarationspligtige: aktiebolag och löntagare,
utan äfven andra inkomsttagare af kapital och arbete, samt fastig¬
het. Dervid har ock Kongl. Magt, som mig synes fullt riktigt, i sitt
förslag utgått ifrån, att, om fastighet skall hafva deklarationsskyldig¬
het, man icke bör — såsom utskottet sedan gjort — skilja på olika
slag af fastighet. Kong!. Majrt har alltså icke gjort skilnad mellan
N.o 40. 16
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
jordbruksfastighet och annan fastighet, utan föreslagit, att deklara¬
tionsskyldighet skall åligga egare eller innehafvare af fastighet af
minst 5,000 kronors taxeringsvärde.
Utskottet åter säger: vi kunna icke vara med om att ålägga
jordbruksfastighet deklarationsskyldighet, men vi skola ålägga annan
fastighet sådan, ehuru icke i samma utsträckning, som Kong!. Maja
föreslagit, eller till fastighet åt minst 5,000 kronors taxeringsvärde;
vi taga derför bort jordbruksfastighet, och af annan fastighet den,
som ej uppgår till 10,000 kronors taxeringsvärde.
Två af reservanterna i utskottet från denna kammare, nemligen
herr Fredholm och jag, hafva ansett, att Kongl. Maj:ts ståndpunkt, att
icke skilja mellan jordbruks- och annan fastighet, utan för all fastig¬
het bestämma deklarationsskyldighet, är den rätta. Men vi hafva der¬
utinnan varit af olika meningar med Kongl. Maja och utskottet, att vi
ansett, att, när man skall införa nya bestämmelser, man måste — såsom
ju för öfrigt äfven Kongl. Maja och utskottet erinrat — gå varsamt till
väga. Man bör derför icke sätta strecket för deklarationsskyldigheten
för långt ned. När Kongl. Maja satt strecket vid 5,000 kronors
taxeringsvärde för fastighet, synes oss detta, gent emot den deklarations¬
skyldighet, som skulle åligga inkomsttagare af kapital eller arbete,
icke vara rättvist afvägdt. Ty enligt Kongl. Majäs förslag skall in¬
komsttagare af kapital ej, förrän han uppskattås till 1,000 kronors
inkomst, vara deklarationsskyldig; men lägger man ned 5,000 kronor
i en fastighet, skall man också vara deklarationsskyldig. Deremot
synes det oss, reservanter, som borde det vara någon motsvarighet
mellan bestämmelserna om kapital. Antingen det nu ligger i jord¬
bruks- eller annan fastighet, eller det är utlånadt, bör det ega eu
deklarationsskyldighet vid ungefär samma gräns.
Denna gräus är naturligtvis en smaksak att sätta. Herr Fred¬
holm har föreslagit, att taxeringsvärdet för deklarationsskyldig fastig¬
het skall sättas till 50,000 kronor i stället för af Kongl. Maj:t före¬
slagna 5,000 kronor. Jag skall för min del mycket gerna gå med
på herr Fredholms förslag, ehuru jag föreslagit en förhöjning till en¬
dast 25,000 kronor. Jag har tagit denna siffra, 25,000, derför att den
ligger närmare den siffra, som man tänker sig motsvara inkomst af
1,000 kronor.
Men hvad man alldeles gifvet bör hålla på, om förslaget i sin
helhet skall kunna antagas, (let är, att ingen skilnad göres mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet, såsom utskottet har gjort. Ty
då kommer åtminstone jag att ställa mig på den ståndpunkten, att
jag yrkar utslag på det hela. Men kan man ena sig om, att all fa¬
stighet likasom äfven inkomst af kapital och arbete skall vara de¬
klarationsskyldig, kan man ena sig derom, då gäller det endast att
sedan komma öfverens om, hvar gränsen skall sättas. Dervidlag skall
jag ställa mig på den ståndpunkten, att, om vi kunna ena oss om
någon gräus, antingen den sättes vid 25,000 kronor, 50,000 kronor
eller 30,000 kronor för deklarationsskyldig fastighet, blott den ej
blifver för lag, jag ej skall hafva några andra betänkligheter mot att
bifalla förslaget. Ty vi fä, såsom herr Fredholm erinrade, komma
i håg, att, när man skall utsträcka deklarationsskyldigheten, man icke
17
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
får utsträcka den för djupt ned till personer, som icke äro vana att
deklarera, som kanske ej föra räkenskaper o. s. v. Man bör derför
sätta gränsen högre, man får i alla fall de större inkomsttagarne och
fastigbetsegarne deklarationsskyldiga och får derigenom för deklara-
tionsprincipeu insteg i det allmänna medvetandet; och man kan då
sedan, genom att successivt sänka gränsen, fä allt flere och flere de-
klarationsskyldige.
Ty, mine herrar, det är eu vigtig sak, som det här är fråga om,
en sak, som visst icke endast sammanhänger med de reformer i skatte¬
lagstiftningen om t. ex. progressiv beskattning och aktiers beskatt¬
ning, om hvilkas nödvändighet man här talar. Utan den är nöd¬
vändig derför, att man måste lära sig inse, att man har en sanuings-
pligt, då det gäller att uppgifva sina inkomster. Om man, då det
gäller beskattning, fördöljer hvad man har för inkomster, blir följden
endast den, att de, som rätt uppgifva dem och sålunda blifva rätt be¬
skattade, fä bära den större bördan. Det finnes under nuvarande
förhållanden många personer, som ba större inkomster, än taxerings¬
myndigheterna anse dem ha, och som ej känna några samvetsföre¬
bråelser öfver att tiga dermed. Tillfrågar man någon sådan om hans
inkomster, så svarar han visserligen, om han är en hederlig man: jag
har den och den inkomsten; men han anser sig icke hafva samvets¬
pligt att gå till taxeringsmyndigheten och säga: ni har taxerat mig
för lågt. Det är för att i detta hänseende söka inplanta bättre be¬
grepp hos den skattskyldiga allmänheten, som sjelfdekiarationen bör
införas; och då bör man börja med de större inkomsttagarne och
fastighetsegarne.
Det är gifvet, att, om man skall komma till en rigtig beskatt¬
ning, fotad på den direkta beskattningens grund, man måste komma
till eu allmän inkomstskatt, såsom förhållandet numera är i alla sta¬
ter med något utveckladt skattesystem. Men sådant förutsätter ovil¬
korligen uppgifter om all fastighet. Detta synes mig Kongl. Magt i
sitt förslag varit angelägen om att göra början med, för att man så
småningom vid en väntad skattereform skulle komma till en allmän
inkomstskatt. Men då måste, likasom i Frankrike och Tyskland, all
fastighet uppskattas.
Herr talman! På grund af hvad jag nu haft äran anföra, kan
jag icke oförändradt biträda vare sig Kongl. Maj:ts eller utskottets
förslag, utan ber att i fråga om den föredragna paragrafen få yrka
bifall till mitt å sid. 192 i betänkandet intagna förslag till lydelse af
densamma. Skulle, såsom jag nämnt, herr Fredholms förslag till
siffrorna befinnas mera tilltalande, skall jag i sä fäll förena mig med
honom. 1 min reservation vid denna paragraf har jag eljest för¬
ändrat det af Kong], Maj:t föreslagna taxeringsvärdet för fastighet
från 5,000 kronor till 25,000 kronor — och det gäller bär all fastig¬
het — och iukomstsiffran för kapital och arbete eller kapital och ar¬
bete gemensamt frän 1,000 kronor till 3,000 kronor.
Herr liestad i tis: Under de senare åren bar, såsom utskottet
påvisat, ett lifligt arbete pågått, i syfte att finna någon form, under
hvilken strängare kunde anlitas den direkta beskattningen för att
hindra Kammarens Prof 1897 N:o 40. 2
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:0 40.
18
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
fylla statsverkets behof. De punkter, dervid förnämligast tagits under
behandling, hafva varit: att kunna förvandla den ru från fastighet
utgående afkomstskatten till inkomstskatt, att kunna beskatta inkomst
till följd af skogsafverkning, att kuna höja skatten för inkomst åt
kapital och att kunna beskatta jemväl inkomst af aktier, att kunna
utsträcka det bevillningsfria afdraget eller finna normer, efter hvilka
det skulle kunna bestämmas rättvisare än nu, och slutligen att införa
förpligtelse för skattskyldig att till ledning vid taxeringen lemna uppgift
om beloppet af sina inkomster.
Hvad den första frågan angår, eller förvandlingen af den nuvarande
afkomstskatten på fastighet till inkomstskatt, torde det för herrar
landtbrukare vara uppenbart, att synnerligen störa svårigheter skulle
möta för dem att kunna på siffran uppgifva de inkomster, de hafva
från sina fastigheter, särskilt om man tager i betraktande, att åtskilliga
af de förmåner, som medfölja innehafvandet af fastighet, svårligen
äro i penningar uppskattbara, 1894 års komité gjorde ett försök i
detta afseende, men fann sig dock snart icke kunna lösa detta
spörsmål. I stället för att lösa, högg man då af knuten; de komi-
terade förklarade nemligen helt enkelt, att den nu från fastighet utgå¬
ende afkomstskatten skulle utgå med enahanda belopp, men kallas
för inkomstskatt. Men klart och tydligt är ju, att man icke derigenom,
att man utbyter namnet, förvandlar sjelfva saken, och att sålunda
den form, de tänkte sig för denna beskattning, icke var något annat
än eu förstucken afkomstskatt. Följden var, att man enligt deras
förslag icke fann eu rättvis och kraftig beskattning af fastighet, utan
endast en utväg att kunna bereda åtskilliga förmåner för jordbruks-
innehafvarne, men alldeles icke för staten.
Utan inkomstskatt går det, såsom vi veta, icke an att gifva ränte-
afdrag för intecknad gäld, såsom här föreslagits, och icke heller att
medgifva bevillningsfritt afdrag för de lägre beloppen. Detta skulle
emellertid kunna realiseras på grund af denna fiktion, att kalla skatten
lör inkomstskatt. Derigenom skulle fastighet under vissa förhållanden
kunna tå åtnjuta bevillningsfritt afdrag och likaså njuta afdrag för
intecknad gäld intill högst 40 procent af taxeringsvärdet, om inteck-
ningssumman uppginge till eller öfverstege nämnda belopp. Jag vill
härvid i förbigående anmärka det egendomliga förhållandet att, då
summan af befintliga inteckningar på landet uppgår till 40 procent
af hela fastighetsvärdet, men i stad, såsom jag tror, till 60 procent,
man endast skulle få taga medeltalet efter landet och icke efter stad.
Hvad skulle väl följden blifva af de ifrågasatta åtgärderna?
Jag skall be att fä belysa det med ett exempel. Låt oss antaga, att
jag innehar eu fastighet, som är taxerad till 50,000 kronor. Den är
intecknad till 40 procent, d. v. s. med 20,000 kronor. Då har jag
rättighet att afdraga dessa 20,000 kronor från fastighetens taxerings¬
värde 50,000, och för återstoden eller 30,000 kronor skall jag skatta.
Enligt den stadgade normen i dylika fall skulle dervid inkomsten åt
fastigheten beräknas gå till 1,800 kronor, men detta belopp skulle
komma att falla inom den ram, för hvilken bevillningsafdrag får ske,
hvarför enligt förslaget afdrag skulle ega ruin med 200 kronor. Åter¬
står således 1,600 kronor, som jag skulle skatta för, d. v. s. skatten
19 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
till staten skulle blifva 16 kronor. Men jag hemställer till herrarne,
huruvida icke en fastighet, som är taxerad till ett så högt belopp
som 50,000 kronor, ändå bör drabbas af en högre afgift till staten
än 16 kronor. Men vare härmed huru som helst; hela förslaget faller
dock derpå, att man icke kunnat genomföra eu verklig inkomstskatte-
bevillning, utan endast utbytt benämningen afkoiustskatt mot
inkomstskatt.
Vidare bar man med synnerlig kärlek omfattat planen att beskatta
inkomst, härledande sig från alverkuing af skog. Om jag då kar
inkomstbeskattning i ordets rigtiga bemärkelse, så möta icke oöfver-
stigliga svårigheter för en sådan beskattning. Men deremot har man
icke ifrågasatt något sådant, så länge vi hafva afkomstskatten qvar.
Ty med af komstskattens begrepp följer uppenbarligen, att jag icke är
skyldig att för min egendom betala något annat än den afkoiustskatt,
som är den pålagd, jag må hafva eu större eller mindre inkomst, det
må vara rikligare eller knappare skörd. Sålunda kan i det nu af mig
antagna fallet icke för jordegaren rättvisligen ifrågakomma någon
skatt i detta hänseende.
Men annorlunda skulle förhållandet ställa sig för den, som köper
skogsafverkningsrätt. Två fall kan jag dä tänka mig: antingen att
afverkningsrätten förvärfvas på viss tid, högst 20 år enligt lagen,
eller också att man köper rätt till utverkning af träd på rot. I båda
dessa fall krafvel- rättvisan, att man, innan skatt kan ifrågakomma,
åtnjuter afdrag för det belopp, skogens förvärfvande kostat. Jag antager’
att man icke vill frångå detta rättvisa kraf. Huru skall dä den före¬
slagna planen kunna realiseras.
Jag tänker dä först på det fallet, att frågan gäller afverkningsrätt
för viss tid. Hå skall jag be att till de herrar, som anse den före¬
slagna planen vara möjlig att genomföra, fä framställa följande fråga.
Huru skall, i fall jag köpt mig en skogsafverkningsrätt på 20 år och inne¬
haft den i 15 år och derunder tillgodogjort mig en del af skogens innehåll
samt sedan säljer den — huru skall, säger jag. den efterkommande kunna
uträkna eller vederbörande kunna bestämma för hvilket belopp skatten
skall utgå? Denna fråga upptogs af 1895 års komité, af hvilken jag hade
äran att vara ledamot, till mycket allvarlig ompröfning; menvikommo
ingenstädes. 1891 års komité har visserligen angifvit några grunder
att här vid lag följa, men inom denna komité voro meniugarne högst
delade, och de vederbörande, som derefter afgåfvo yttrande i frågan,
hafva mot dessa grunder framstält allvarliga anmärkningar. 1894 års
komité byggde hufvudsakligen på de grunder, som voro angifna af
1891 års komité, men då det gälde att i praktiken söka omsätta de
regler, som uppståIts, kunde icke någon rimlig lösning finnas. 1
1694—1895 års komité satt eu ovanligt skarpsinnig man, som fördom
utgjorde eu prydnad för denna kammare; lian försökte med all sin
förmåga att lösa denna gåta, men det gick icke. Nu bär en ärad
ledamot af utskottet i förevarande del uttalat sina sympatier för ett
sådant förslags genomförande. Ja, det kan jag också gorå. Men
större sympatier skulle lian hos svenska folket vunnit, derest han
med ett enda ord angifvit, huru denna svåra fråga skulle kunna lösas
på ett praktiskt sätt.
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts)
N:o 40.
20
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
Öfvergår jag sedan till det andra slaget af skogsafverkning,
nemligen skogsförsäljning till utverkning af träd på rot, sä torde de,
som om sädana affärer kafva någon kännedom, väl veta, att man
numera i allmänhet får betala för en sådan rätt precis hvad den är
värd. Sedan jag gjort afverkniugen och fört ner träden till ett vatten¬
drag, för hvad skall jag då beskattas? Jo, uppenbarligen för skogens
eller trädens värde med afdrag för inköpspriset och för omkostnaderna
för afverkningen och uedforslingen. Men detta värde kan dä icke
anses vara mycket högre än just precis hvad som utgitvits. 1 y
vinsten, om det blir någon, kan först utrönas, sedan träden blifvit
nedfraktade till förädlingsorten och blifvit förädlade och sålda. Utgår
jag således från den förutsättningen, att man i allmänhet fär betala
det köpvärde, skogen har, blir det i förevarande fall icke någon
utredbar vinst, och följaktligen kan någon beskattning efter några
rättvisa grunder icke ega rum. Huru jag derför än ser saken, har
jag icke — jag må hafva huru stora sympatier som helst för den¬
samma — hört någon, som för närvarande kunnat framställa något
praktiskt förslag för dessa åsigters genomförande.
Man har vidare ifrågasatt eu förhöjning af skatten på inkomst
af kapital under det antagandet, att detta skatteobjekt skulle vara
starkare än annan inkomst Jag har icke åt utskottets förslag anled¬
ning att i afseende på detta ingå i någon närmare granskning, jag
vill blott antydningsvis nämna, att äfven det påståendet i någon män
kan föranleda till orättvisor, och jag skall belysa det med ett exempel.
Jag antager, att en räntetagare med eu årlig inkomst af 3,000 kronor
har familj, bestående af hustru och flera barn, att försörja. Jag antager
vidare, att en jordegare sitter med en årlig inkomst af sin jord af
3,000 kronor, men är utan familj. Nu frågar jag: År då den förre
med familj försedde personen ett bättre och starkare skatteobjekt
— han, som skall föda denna stora familj — än denne ensling, som
sitter på sin egendom med samma inkomst? Jag kan icke finna det.
Skall något förslag härutinnan genomföras, erfordras en grannlaga
undersökning om de undantag, som ur rättvisans och billighetens
synpunkt böra ega rum.
Man har här vidare ifrågasatt, att skatt skulle betalas för aktier.
Med anledning häraf vill jag blott anmärka, att ett sådant företag
måste med den största varsamhet sättas i verket, om icke alltför
stora orättvisor skola blifva följden. Ty märken val, mine herrar,
att den inkomst, som aktieegarne erhålla från ett aktiebolag, den är
redan beskattad inom den ort, der bolaget är beläget; och det skulle
ju för öfrig! vara orimligt, om icke den kommun, der ett industri-
etablissement ligger, skulle få någon nytta af de inkomster, som
bolaget har. Men en beskattning på de enskilde delegarne i bolaget
blir alltid en dubbel beskattning, sedan bolaget först erlagt sin skatt.
Vidare har här påyrkats af ett par motionärer, att det bevill-
uingsfria afdraget skulle utsträckas och detsamma så anordnas, att
icke någon orättvisa vid språnget från den ena till den andra klassen
komme att ega rum. Jag skall icke ställa mig osympatisk emot
detta förslag. Men jag skall be att få påminna om, hvad utskottet
enligt min åsigt rätteligen framhållit, nemligen att eu utsträckning
Lördagen den 8 Maj. 21
af det bevillningsfria afdraget icke bör ifrågakomma förr, än en
sådan lindring kan gifva» åt samhällets alla invånare, hvilket åter
icke i fråga om fastighet kan ske, förrän inkomstbeskattning blifvit
införd. Hvad sedan beträffar motionärernas anmärkning i syfte att
bevisa, att orättvisa uppkommer, då man nalkas det streck, som i nu
gällande bevillningsförordning är stadgadt för afdragets upphörande,
så vill jag nämna, att, så snart en siffra utgör gränsen för en rättighet,
svårigheter alltid komma att uppstå, då man nalkas denna gräns.
Men man kan utjemna detta genom att göra gränserna flera, och jag
förmodar, att den dag skall komma, då bevillningsförordningen kan
utarbetas i den rigtningen, att man kan fylla detta kraf.
Jag kommer ändtligen till Kongl. Maj:ts förslag om förpligtelse
lör skattskjddig att uppgifva beloppet på sina inkomster. Det synes
mig uppenbart, att ett sådant förslag utgör den egentliga hörnstenen
i den byggnad, i hvilken man skulle inrymma ett fullständigt genom-
fördt inkomstskattetorslag. Nu har en sådan byggnad icke kunnat
uppföras, och deraf kunde jag draga den slutsatsen, att någon hörn¬
sten icke vore erforderlig. Men jag kan å andra sidan resonera
såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet synes mig hafva gjort, eller att detta förslag
är en väg, på hvilken man kan leda sig derhän att lättare få en
bevillningsreform genomförd. Är det så, då skall jag icke undan¬
draga mig att skänka behörigt afseende åt detta förslag, i synnerhet
som jag från främmande länder erfarit, att genom ett sådant förslag
en icke oväsentlig fördel blifvit staten beredd. Jag tvekar desto
mindre att ansluta mig till förslaget, som det synes mig vara med
synnerlig varsamhet och omsigt genomfördt. Af de främmande förslag
i delta hänseende, »om jag varit i tillfälle att taga kännedom om,
synes mig intet vara att föredraga framför detta — jag vet endast
ett, som dermed kan jemföras.
Om jag sålunda icke tvekar att ansluta mig till förslaget om
sjelfdeklaration — är jag deremot mycket tveksam, huruvida den af
utskottet gjorda ändring i 15 § i Kongl. Maj:ts förslag kan vara
rättvis. Den syftar nemligen på att befria jordegare från den deri
stadgade skyldigheten att hvart femte år aflemna skriftlig uppgift,
enligt faststäldt formulär, om egendomens enligt tillgängliga hand¬
lingar eller annorledes kända areal i åker, äng samt skogs- och
betesmark. Detta har utskottet borttagit, och utskottet har sökt finna
ett surrogat derför i den bestämmelse, som införts i 21 § art. b).
Nu skall jag gerna medgifva, att för jordegarne sjelfdeklarationens
betydelse icke är lika prmgnant som för andra skattskyldige; men
afsigten med stadgandet i 15 § är synnerligen vigtig, ty derigenom
bär man tänkt sig att kunna få de stora språng och ojemnhetcr,
som förefinnas i fastighetstaxeringsvärden, utjemnade. Hade man
tillgång till alla de uppgifter, som der finnas omnämnda, skulle utan
tvifvel det synnerligen eftorsträfvansvärda målet, att få en jemn be¬
skattning af jorden, kunna ernås. Detta åter förefaller mig icke
kunna vinnas genom utskottets förslag. Erfarenheten har visat, att,
fastän enligt nu gällande lag sådana upplysningar kunnat infordras,
de i allmänhet aldrig hafva blifvit upptagna; och äfven om så någon
N:o 40.
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
22
Lördagen den 8 Maj.
Angående gång skulle skett, har man dermed icke vunnit den allsidiga utred-
^m^heviU1 n'nS om en jordegendoms värde, som i 15 § åt' Kong!. Maj:ts förslag
mi åsyftas.
Hvad slutligen angår den föreliggande paragrafen, är jag beredd
att, derest herr Swartling eller någon annan yrkar bifall till den¬
samma, sådan den lyder i den af honom med flere afgifna reserva¬
tionen, skänka mitt understöd åt det förslaget.
Herr talman! För närvarande har jag ingen anledning att
närmare, än som skett, inlåta mig på någon granskning af det före¬
liggande förslaget.
ny bevill-
ninqs-
fbyordning.
(Forts.)
Herr Göransson: Man har klandrat, att icke ett förslag till
mera genomgripande revision af bevillningsstadgan blifvit framlagdt.
Såsom skäl, hvarför så ej skett, auföres uti ett vid den kougl.
propositionen fogadt utdrag af statsrådsprotokollet af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet bland annat följande: »Den, som
tager kännedom om de olika bidragen till den nu afslutade utred¬
ningen och tillika bibehåller i minnet de icke fåtaliga, men städse i
hufvudsak fruktlösa ansatser till en mera genomgripande revision af
bevillningslagstiftningen, som föregått det senaste försöket, skall icke
hafva svårt att vinna den öfvertygelsen, att vår af eu fastighetsskatt
och eu inkomstskatt sammansatta, med en tyngande öfverbyggnad
af ofta mångdubbelt drygare kommunalskatter försedda samt för en
och samma skattskyldige ofta på ett stort antal kommuner sönder¬
splittrade bevillning icke är mägtig att i sig upptaga skatteprinciper,
som med största lätthet och smidighet kunnat infogas i andra länders
enhetliga, från vidhäftadt bihang af kommunalskatter fria allmänna
inkomstskatter.» Detta är således hufvudskälet enligt Kongl. Maj:ts
proposition, hvarför icke ett mera fullständigt förslag har kommit fram.
Nu föreligger, såsom det hufvudsakliga, förslag om införande af
sjelfdeklaration. Men af de många reservationer, som äro bifogade
utskottets betänkande, kan man finna, huru olika åsigterna äro äfven
om detta förslag, och älven ibland de komitéer, som förut behandlat
frågan. 1894 års komité föreslog, att sjelfdeklaration skulle åläggas
följande grupper: egare af fastighet med 1,000 kronors fastighetsvärde,
inkomsttagare med 1,000 kronors inkomst af kapital eller 1,500
kronor i annan inkomst; 1895 års komité föreslog 1,000 kronors
fastighetsvärde, 600 kronors inkomst af kapital och 1,200 kronor
för öfriga inkomster; det kongl. förslaget upptager 5,(XX) kronors
fastighetsvärde, 1,000 kronors inkomst af kapital samt inkomst af
rörelse, hvars idkare enligt lag är skyldig att föra handelsböcker;
utskottet har nu slutligen föreslagit, att sjelfdeklaration skulle vara
underkastade: en hvar, som enligt lag är pligtig att föra haudels-
böcker; »skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats för
eller åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst af kapital eller i arrende
för fastighet»; skattskyldig, »som under nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit minst 2,000 kronors inkomst af arbete eller af
kapital och arbete gemensamt»; och dessutom har utskottet föreslagit
att höja summan för värdet å annan fastighet, hvarför deklarations¬
skyldighet skulle ega rum, ifrån 5,000 till 10,000 kronor, samt att
23 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
egare af jordbruksfastighet icke skulle vara ovilkorlig! deklarations-
skyldig, utan endast för den händelse, att hans inkomst af arrende
för sådan fastighet uppginge till minst 1,000 kronor, vara skyldig
att uppgifva det.
Nu har man framhållit ifrån åtskilliga håll, att dessa belopp äro
alltför små. Det har klandrats här af den förste talaren, att man
föreslagit deklarationsskyldighet beträffande inkomst af arrende för
jordbruksfastighet, samt att man föreslagit en lägre summa för
inkomst af kapital än för inkomst af arbete, hvilket han ansåg vara
inkonseqvent' beträffande jordbruksfastighet, alldenstund man befriat
jordbruksfastighet i öfrigt ifrån deklarationsskyldighet, och beträf¬
fande annan inkomst, då det vore stadgadt olika belopp för deklara¬
tionsskyldighet.
Det skål, som har föranledt mig att biträda beslutet om att
undantaga egare af jordbruksfastighet ifrån deklarationsskyldighet,
har icke varit, att jag derigenom velat undandraga jordbruksfastighet
ifrån en beskattning, som jag skulle velat lägga på de icke jord-
brukande klasserna, utan egentliga skälet, kan jag säga, har varit
det, att jag ansett det vara mycket svårt, för att icke säga omöjligt,
för jordbrukarne att efterkomma den fordran, som stadgas i § 15.
Det heter här i Kongl. Maj:ts förslag: »Uppgiftsskyldig egare
eller innehafvare af jordbruksfastighet skall, första gången år 1898
och derefter hvart femte år, aflemna skriftlig uppgift, enligt fast-
stäldt formulär, om egendomens enligt tillgängliga handlingar eller
annorledes kända areal i åker, äng samt skogs- och betesmark,
hvarje egoslag för sig, och, der sådant kan uppgifvas, egendomens
genom ordentlig gradering kända innehåll i fullgod jord af sagda
egoslag äfvensom om årliga arrendet för utarrenderad egendom.»
Det har jag för min del ansett vara en ofantligt stor svårighet
för jordbrukare att kunna komma ut med, synnerligast i de orter,
och de äro icke få, der det kan vara 30, 40 å 50 år, sedan laga
skifte pågått. Oftast saknas i följd häraf handlingar, som kunna
lemna kännedom om arealen och i öfrigt om de särskilda egoslagen.
Men äfven om det skulle finnas skifteshandlingar utaf yngre datum,
kan man icke ens af dem erhålla upplysning om de särskilda ego-
slagen i skogs-, ängs- och betesmark, som här står. Jag tror icke,
att skifteshandlingar bruka upptaga några betesmarker särskild^ och
då skulle enligt mitt förmenande, om man skulle efterfölja denna
§, icke återstå annat för dessa jordbrukare än att låta uppmäta —
och då de icke sjelfva äro dertill kompetenta, skulle de nödgas
anlita en landtmätare — sin jordareal i dessa olika egoslag, som
här äro beskrifna. Detta har jag för min del icke ansett mig kunna
vara med om.
Jag har dertill äfven haft ett annat skäl. Jag kan nemligen
icke ställa en fastighetsegares deklarationsskyldighet i jembredd
med den deklarationsskyldighet, som åligger eu inkomsttagare, ty
det är min öfvertygelse, och denna öfvertygelse grundar jag äfven
på uttalanden så väl i komitéernas som Kongl. Maj:ts förslag, att
det är mycket lättare att dölja eu inkomst, synnerligast en inkomst
af kapital, än hvad det är att kunna dölja en fastighets verkliga
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:0 40.
24
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
värde. Och detta är en så väsentlig skilnad, så att jag ieke kan
ställa dessa på samma nivå, åtminstonstone icke så länge, som man
icke har en allmän inkomstskatt. Få vi en sådan införd, så att
äfven fastighet kommer att erlägga inkomstskatt i stället för fastighets-
bevillning, då anser jag tiden vara inne att tänka på deklarations¬
skyldighet, äfven hvad angår jordbruksfastighet, men intill dess kan
jag icke vara med derom. Jag tror äfven, att sådan inkomstskatt
eger rum i de länder, der obligatorisk sjelfdeklaration blifvit införd.
Dessutom föreställer jag mig, att det är mycket lättare för taxerings¬
myndigheterna att få reda på värdet å jordbruksfastigheter än å
andra beskattningsföremål. Ty dessa fastigheter byta ofta om egare,
och då har man lätt tillgång till köpeafhandlingar, som visa köpe¬
skillingens belopp, hvari man således kan få en väsentlig ledning
för taxeringsvärdets bestämmande. Jag tror derför icke, man kan
säga, att det är lika mycket af behofvet påkalladt att införa deklara¬
tionsskyldighet med afseende å jordbruksfastighet som med afseende
å inkomst.
Nu kan man visserligen säga, att detta gäller ock om »annan
fastighet». Jag skall icke neka till det, men hvarför jag för min
del var med om att taga med äfven »annan fastighet» under deklara¬
tionsskyldigheten, var derför, att det är lättare och möjligare att
åstadkomma uppgifter rörande »annan fastighet», än hvad det är
beträffande jordbruksfastighet.
Man har också sagt, att de belopp äro alltför små, som utskottet
här har föreslagit såsom gräns, då deklaration af inkomst skulle
åläggas.
Det är yrkadt här utaf åtskilliga reservanter, att dessa belopp
skulle höjas, nemligen af herr Fredholm, att fastighetssumman skulle
höjas ifrån af utskottet föreslagna 10,000 kronor till 50,000 kronor,
och att »annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit inkomst af kapital eller af arbete eller af begge
gemensamt, uppgående till minst 4,000 kronor», skulle vara deklara-
tionsskyldig. Jag kan icke för min del vara med om detta, och
om jag ser äfven på de föregående komitéernas förslag, hafva
deras belopp varit ändå lägre, än hvad utskottet nu har föreslagit.
Man kan se den här saken äfven ifrån flera synpunkter. Om
man ser den endast ifrån storstadssynpunkt, kan man må hända
invända, att ett sådant inkomstbelopp som 4,000 kronor anses vara
ganska lågt. Men om man ser den ifrån landsortssynpunkt, och jag
särskildt tager hänsyn till det kapital, som en sådan inkomst,
beräknad efter 4 procent, representerar, kommer jag till ett kapital¬
belopp af 100,000 kronor. Huru många, tro herrarne, man skulle
träffa på i landsortskommuner, som skulle komma under denna rubrik ?
Jag tror, det skulle blifva ganska få, om ens någon.
Så har man sagt — det framhölls särskildt af herr Fredholm —
att dessa små skattebelopp betyda så litet, den inkomst, staten har
deraf, betyder så litet. Men jag har icke kunnat se frågan bara
ifrån statens synpunkt, utan så länge, som vi hafva den kommunala
beskattningen byggd på bevillningen, så berör det äfven kommunerna.
Och det är äfven med hänsyn härtill, som jag icke kunnat vara med
Lördagen den 8 Maj. 25 N:o 40»
om att sätta beloppet högre, än hvad utskottet föreslagit, Det drabbar Angamåe
ändå icke kapitalisten, förrän han har 25,(XX) kronor i kapital, och bevill-
när en person har så stort kapital, anser jag, det icke skulle vara fiings-
någon egentlig olägenhet och tunga för honom att vara deklarations- förordning.
skyldig. Äfvenså, när en person har 2,000 kronors årlig inkomst åt (Forts.)
annat än kapital, anses det, hvad landsbygden beträffar, vara en
ganska väsentlig inkomst. Och jag tror, att om landsbygden skall
få någon vidare nytta af denna deklaration med afseende på sina
kommunala utskylder, så är det nödvändigt, enligt mitt förmenande,
att sätta beloppet till det, som utskottet föreslagit.
Sedan har det såsom skäl för att höja beloppet anförts, att det
skulle väcka en sådan ovilja ibland dessa små inkomsttagare att
sätta beloppet såsom af utskottet föreslagits, och man har då åberopat
sig på, att i Preussen man har satt beloppet till 3,000 mark.
Jag vet icke, om man kan jemföra våra förhållanden med
Preussens. Jag tror, att storkapitalet måhända är mera represen-
teradt der, än hvad det är hos oss, och då anser jag den jem-
förelsen icke gerna kunna hålla streck. Dessutom har man trott,
att om man nu skulle börja med dessa större inkomsttagare och
sedan gå ner till de lägre, skulle det gå lättare att få igenom för¬
slaget. Detta resonnement kan jag icke förstå. Ty skall det nu
väcka eu sådan ovilja att ålägga dessa mindre inkomsttagare, som
hafva mellan 1 ä 2,000 kronors inkomst, deklarationsskyldighet, då
förstår jag icke, huru det skulle kunna väcka mindre ovilja, om
man först ålägger de större inkomsttagarne deklarationsskyldighet,
och det derigenom visar sig, att man vinner kännedom om, huru det
varit möjligt för dem att undansnilla en del af sina inkomster, och
huru detta skulle verka fördelaktigt på de mindre inkomsttagarne,
så att de sedan lättare skulle underkasta sig deklarationsskyldig¬
heten, sedan de sett dessa exempel. Snarare tvärt om.
Emellertid har man äfven anfört, att det här är en så obetydlig
förändring, en så obetydlig förbättring, att det vore skäl att, atslå
alltsammans, till dess man finge en fullständig revision åt bevill-
ningsförorduingen. Ja, det kan man ju göra, om man så vill. Jag
har dock för min del ansett, att deklarationsskyldighets införande
icke har något sammanhang med en fullständig reform af bevillnings-
stadgan, utan att det mycket väl kan ske särskild! för sig. Och
jag anser det vara skäl i att göra en början med detta, alldenstund
man sett, huru svårt det är att kunna få fram och vinna enighet fil¬
ett mera genomgripande förslag. Det har visat sig, huru olika
meningar det varit i de komitéer, som arbetat här, och det kommer
sannolikt att visa sig, äfven inom Riksdagen, att meningarna blifva
ganska delade. Derför har jag trott, att det skulle kunna gå lättare
att komma till ett lyckligt resultat med detta på de partiella refor¬
mernas väg, och derför har jag ansett en början kunna ske med det
nu föreslagna, nemligen deklarationspligtens införande.
Sedan kan man visserligen klandra utskottet för, att det icke
kommit med ett mera fullständigt förslag. Det har naturligtvis
utskottet icke varit förhindradt att göra, alldenstund det förelegat
motioner i detta ämne. Men då den kongl. propositionen kom utskottet
N:o 40. 26 Lördagen den 8 Maj.
f-11 hand.a,sä sent so.m i slutet af februari månad, och utskottet natur¬
av bevill- h«tT,s lclie dessförinnan kunde företaga några åtgärder med en
nings- motion, som då var aflemnad, enär man väntade den kongl. proposi-
förordning. tionen, har det varit omöjligt för utskottet att på den tid, som stått
(Forts.) utskottet till buds, kunna vidtaga erforderliga förarbeten för en
sa genomgripande reform, som det skulle vara att skapa en helt och
hållet ny bevillningsförordning.
• ia,g, tror. heller icke> att man genom att antaga detta förslag om
sjelfdeklaration skall försvåra reformens genomförande framdeles.
Såsom vi veta, har Riksdagen nu i år beslutit eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om cn utredning angående skiljande af
den kommunala beskattningen från bevillningen till staten. Och jag
tager för alldeles gifvet, att, när förslag derom en gång kommer
Irån Kong], Magt, det också samtidigt bör komma ett förslag om en
fullständig revision af bevillningsförordningen. Till dess tror jag
icke, att det är möjligt, att man kan vidtaga några ytterligare åtgärder
på detta område.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, skall jag be att för
närvarande få yrka bifall till den nu föredragna paragrafen.
Herrar Lundström och Söderberg instämde häruti.
Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Ute i landet, särskilt
i Norrland och min hembygd, har det länge uttalats behofvet af en
ny bevillningsförordning, genom hvilken rättvisa i beskattningen kunde
åstadkommas. Missnöje med det sätt, hvarpå beskattningen af de
stora rikedomarne och den stora inkomsten hittills skett, har oförtyd-
bart gifvit sig till känna. Särskildt hafva orättvisorna med beskattningen
åt den stora skogsrörelse, som pågår i Norrland, varit föremål för
missnöje Det har nemligen icke blott ansetts och erkänts ute i
landet, utan ätven här vid Riksdagen flere gånger uttalats i motioner
och annorledes, att denna rörelse, denna nästan största gren af all
handelsrörelse i vårt land, icke kunnat rättvist beskattas.
Vid 189G års riksdag erkände också denna kammare, genom att
bifalla en motion, som åsyftade ändring i 8 och 12 §§ i gällande
bevillningsförordning, att beskattningeu af skogsrörelsen ingalunda
var tillfredsställande. Med anledning af dylika uttalanden och med
anledning af denna kammares beslut tillsatte också Kongl. Maj:t
samma år en komité för att utarbeta förslag till ny bevillningsförord¬
ning, särskildt med afseende på denna vigtiga rörelsegren, skogs¬
rörelsen. Komitéu afgaf sitt betänkande den 1 maj 1891, och denna
komité fann, att de öfverklagade förhållandena borde rättas, och
hemstälde särskildt i 8 och 12 §§ af sitt förslag, »att idkare af
skogsrörelse, som i S mom. 2 punkten omförmäldes, skulle beskattas
för inkomst deraf, der skogsområdet vore beläget».
Efter det denna komité aflemnat sitt förslag, tillsatte Kongl.
Maj:t en ny komité för att ännu bättre skärskåda förhållandena och
utarbeta förslag till bättre beskattning, förutom i andra delar, af skogs¬
rörelsen och afhjelpande af öfverklagade missförhållanden i andra
hänseenden. Denna komité afgaf, som käudt, sitt utlåtande den 2
27 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
november 1894, och äfven donna komité ansåg, hvad särskild! skogs-
rörelsen vidkommer, att förordningen borde ändras sa, att rörelsen ^
kunde beskattas för verkliga inkomsten deraf. Och denna beskatt- 'nings-
ning ansåg äfven denna komité böra ske, der den egentliga skogs- förordning.
rörelsen bedrefves och icke endast på den ort, der förädlingen åt (Forts.)
trävarorna skedde. Denna komités utlåtande var i öfrigt mycket
vidtomfattande och tog i allt mera hänsyn till det uttalade missnöjet,
än den föregående komitén gjort.
Ilärförutom uttalades vid urtima riksdagen år 1892 från stats-
rädsbänken, då bärordningsförslaget var före, att man icke skulle
frukta för de stora kostnader, detta förslag ådroge oss, utan att man
snart skulle få förslag till ny bevillningsförordning, genom hvilken
man skulle komma till eu rättvisare beskattning, vid hvilken hvar och
en skulle få betala efter sin förmåga, d. v. s. rikedomen och den
stora inkomsten skulle uppsökas. Man fick nästan på hand, att eu
progressiv beskattning skulle införas.
Efter alla dessa uttalanden, efter båda komitéernas och denna
kammares och frän regeringsbänkeu gjorda uttalanden har man väl
med fog kunnat vänta, att ett mera genomgripande och ett särskild!
i de öfverklagade och särskildt påpekade delarne åt bevilluings-
förordniugen mera genomgripande och i detalj gående förslag skulle
hafva framkommit. Men man söker här verkligen förgäfves etter
något, som kan lända till rättelse af ens de största och mest i ögonen
fallande orättvisorna.
Det har sagts af eu talare på elfsborgsbänken, att skogsrörelsen
nästan omöjligen kan rättvist beskattas. Ja, det är sorgligt, att en
sådan uppfattning kan göra sig gällande. Jag tänkte, att talareu skulle
nöja sig med att säga, att det är mycket svårt eller åtminstone icke
lätt att få eu rättvis beskattning af skogsrörelsen. Men då han fram¬
höll, att det är omöjligt, kan jag icke annat än inlägga min gensaga
mot honom, lian anförde som exempel: om någon köpt skogs-
afverkningsrätt på 20 år och efter 15 år sålde skogen, huru skulle
man dä kunna beskatta innehafvare!! eller egaren för inkomst? Och
vidare anförde han, att i allmänhet det betalas fullt ut hvad skogen
är värd, så att det egentligen icke blir någon inkomst. Ja, på det
vill jag svara, att jag tänkt mig, att, om man fått in en rättvisare
beskattningsuorm i bevillningsförordniugen äfven för skogsrörelsen,
man visst icke skulle beskatta skogsrörelse förr, än det kunnat visas,
att den lemnat någon inkomst.
Det har förut i Riksdagen uttalats önskvärdheten af och nu före¬
ligger frän Kong!. Maj:t förslag om att ålägga sjelfdeklaration. Om
eu lag komme till stånd, som ålägger inkomsttagare sjelfdeklaration,
är det väl gifvet, att det skulle underlätta mycket, äfven när det
gälde att få reda på eu skogsegares eller ett trävarubolags inkom¬
ster. Jag medgifver, att detta varit svårt hittills, men det har icke
varit svårare, om kikare åt skogsrörelsen skulle hafva taxerats för
inkomst å den ort, der rörelsen bedrifves, än det måste vara för
taxeringsmyndighet, som skall taxera den ä den ort, der förädlingen
af varan sker. Taxeringsmyndigheterna i förädlingsorten hafva ingen
kännedom om den inkomst, sågverksegaren har a atverkningsortcu,
JJ:o 40. 28
Lördagen den 8 Maj.
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
k den ort, der skogsrörelsen bedrifves. Jag är öfvertygad om, att
trävaruhandlande, de ma bo i Stockholm eller Göteborg, ingalunda
kunna af taxeringsmyndigheterna der rättvist beskattas för den rörelse
de bedrifva t. ex. i Vesternorrlands, Jemtlands eller Vesterbottens
län Det kan icke gerna vara möjligt, att de kunna blifva rättvist
beskattade åt myndigheter, som icke alls känna till, hvilken inkomst
de hatt. Om myndigheterna skola alldeles på måfå välja en summa,
kunna de lika val beskatta för högt som för lågt.
Nå, för att nu återgå till det exempel, som talaren på elfsborgs-
bänken anförde, om skogen såldes efter 15 år och det ej blifvit någon
inkomst, ja, då är det väl alldeles gifvet, att man icke skall beskatta
den trävaruhandlande, som egt skogen under dessa 15 år, för någon
inkomst, då han icke fått, någon. Men han har fört böcker under
tiden, och om än deraf framgår, att lian icke tjena! något under
föista, femte, tionde eller kanske till och med femtonde året, men,
da han sålde skogen eller virket derifrån under det femtonde året,
och om han då började att fä vinst på affären, skall han uppgifva
denna sin inkomst och derför taxeras. Jag anser, att det sålunda
val ej kan vara omöjligt att få eu rättvis beskattning äfven på skogs¬
rörelsen. Man pålägger trävaruhandlandeii bevillning för inkomst just
. år, han haft inkomst, och ej något annat år. Har han något år
ej haft inkomst af sin skogsrörelse, skall han naturligtvis ej erlägga
någon bevillning derför.
Samme talare ordade äfven om, att värdet vore svårt att be¬
stämma, och att man väl i alla fall måste afräkna de utlägg
som gjorts till köpesumma med flere omkostnader. Ja, det är ju
alldeles gifvet för dem, som sett, huru det tillgår med skogsrörelsen
och bokföringen af densamma, och vill erkänna huru det är, att
den, som drifver affärer i skogsrörelsen, i sitt debet upptager köpe¬
summan för skogen; han tager vidare upp i debet hela afverknings-
kostnaden för hvarje år, han tager upp i debet allt, hvad han
kostar på för rensning af vattendrag, som går från skogen till
närmaste allmänna vattendrag; han tar i debet äfven upp kostnaderna
för anläggning af afverkningsvägar m. in. Men i kredit tager han för
hvarje år upp värdet å det antal timmerstockar, som afverkas och föras
till närmaste vattendrag; och om han för rigtigt, tar han upp dem
till det pris, som gäller vid försäljning af virke på det vattendraget,
i a det sättet ser hvarje trävaruhandlare för hvarenda skog, han eger
— den må ligga i det ena länet eller det andra — om affären med
sjeltva skogen burit sig, om han fått inkomst på skogen eller förlorat
pa den. Under sådana förhållanden, och då jag kan försäkra att
böckerna föras sä för hvarenda skog — kunna herrarne då ändock
anse det rättvist, att beskattningen åt trävarubolagen för sjeltva
alverkningen icke skall ske å den ort, der afverkningen eger ruin.
tt ar icke små summor, som gatt från både stat och kommun genom
de missförhållanden, som på detta område gjort sig gällande allt
sedan denna rörelse kom till stånd Särskildt de kommuner, der stor
skogsrörelse drifvits, men som icke fått ett enda öre i kommunalskatt
al denna rörelse, hafva blifvit mest lidande. Alla dessa kommuner få
Lördagen den 8 Maj.
29
N:o 40.
endast mottaga en stor del utslitna och förderfvade arbetare och deras
barn att underhålla. f°ny ZiU
Utskottet har, blaud annat, sagt, att min med fleres motion nings-
kommit in så sent, att utskottet icke hunnit behandla en så vidlyftig förordning.
fråga som den här nämnda. Ja, det kan utskottet i viss mån ha rätt (Forts.)
i att säga; men jag vill derpå svara endast det, att min med fleres
motion var föranledd af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen.
Denna proposition inkom till Riksdagen den 6 sistlidne mars, och
vår motion kom in så tidigt, att den kom till bevillningsutskottet,
innan utskottet ens börjat det ringaste behandla den kongl. propo¬
sitionen.
Som jag nämnde, har man i denna fråga ett flertal komitéers
och myndigheters uttalanden att bygga på, och då jag nämner myndig¬
heter, kommer jag i håg, att detta sista komitébetänkande af den 2
november 1894 varit utstäldt för yttranden af, bland annat, Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län. Jag har visserligen icke
sett, hvad Konungens befallningshafvande i mellersta och södra Sveriges
län yttrat, men jag har sett efter, hvad Konuugens befallningshafvande
i de norrländska länen, hos hvilka jag förmodade den största sakkänne¬
domen vis-å-vis skogsrörelseu vara att finna, haft att säga om de
föreslagna ändringarue i beskattningen af skogsrörelsen; och jag har
icke funnit, att en enda af dessa norrländska myndigheter sagt dem
vara olämpliga, utan de hafva samtliga godkänt dem, somliga utan
att säga något och somliga under uttryckande af sitt gillande af de
ändringar, som voro föreslagna. — Efter alla dessa komitéers och
myndigheters uttalanden, hade man nu, såsom jag nämnde, väntat
att fä ett förslag, som toge hänsyn till och åstadkomme rättelser i de
djupt och vidt ingripande missförhållanden, som i fråga om skogs¬
rörelsen varit rådande och gjort, att man ej kunnat beskatta denna
den största och rikaste inkomsten af kapital eller rörelse för att,
såsom det utlofvats, betäcka statens utgifter med direkta skatter och
fä dessa lagda, der bärkraften är störst. Då emellertid detta saknas
i det föreliggande förslaget, kan jag, herr talman, för närvarande icke
annat än yrka afslag å såväl den kongl. propositionen som bevill¬
ningsutskottets betänkande i den nu föredragna paragrafen. Skulle
jag sättas i valet och qvalet vid en eventuel votering, ber jag att
få ge till käuna, att jag i sådant fall helst kommer att sluta mig till
herr Kredholms reservation.
Med herr Bromée förenade sig herrar Eriksson i Qväcklingen,
Emthén, Nordin i Sättna och Nordin i Hammerdal.
Herr Berndes: Om sjelfdeklaration nu skall införas, ber jag för
min del att få ge till känna, att jag icke kan gå med på vare sig
Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag. Meningen med denna sjelf¬
deklaration skulle ju vara att upplysa beskattningsmyndigheterna
om något, som de icke förut veta eller veta endast ofullständigt. Nu
har man ju i följd af beskattningssättet här att skilja på två arter
beskattningsföremål — fastighet och inkomst. Gå vi då till fastig¬
heterna, så har utskottet helt och hållet uteslutit jordbruksfastighet.
N:o 40. 30
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
Visserligen kan man väl i allmänhet säga, att fastigheternas värden,
såväl i stad som på landet, äro ganska väl kända för bevillnings-
beredningarne; det skall väl icke gerna kunna hända, att icke bered¬
ningen i allmänhet vet, hvad den eller den egendomen är värd, hvad
sista försäljningspriset å densamma varit o. s. v. Man skulle derför,
såsom ock utskottet gjort, kunna säga, att i fråga om fastigheter
behöfves ej någon vidare upplysning.
Men man kan ju dock tänka sig, att i fråga om större egen¬
domar inträffat betydande förändringar, hvarom medlemmarne af
bevillningsberedning äro okunniga; och på denna grund, samt äfven
på grund deraf, att det väckt någon ovilja, att fastighetsegarne skulle
vara betriade från sjelfdeklaration, då inkomsttagarne icke äro det,
skulle jag vilja yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag härutinnan, men
med den ändring, att siffran å taxeringsvärdet höjes från 5,000 till
20,000.
Hvad beträffar utskottets förslag att från deklaration undantaga
jordbruksfastighet, men icke »annan fastighet,» så synas de skäl, som
härför anförts, vara ganska svaga.
I fråga sedan om beskattningen af inkomst, så går regeringens
förslag ut på, att deklarationsskyldighet åligger den, som har 1,000
kronors inkomst af kapital. Jag vet verkligen icke, hvad kapitalet
gjort för ondt, eller hvad fel man kan finna deri, att folk genom
sparsamhet och arbetsamhet söker skaffa sig ett kapital, eftersom
man ju ibland till och med föreslagit, att inkomst af kapital skall
beskattas 50 procent högre än annan inkomst. Här är visserligen
icke fråga om någon beskattning, utan blott om skyldighet att lemna
uppgift om sin inkomst. År emellertid meningen med denna sjelf¬
deklaration att få någon verklig upplysning om skatteförmågan, så
vinnes ej målet genom det föreslagna stadgandet. Ty det kan ju
hända, att eu person har 500 till 1,000 kronors inkomst af kapital,
men lefver upp 10,000 å 15,000 kronor; och hvarifrån han får det
öfriga, veta icke taxeringsmyndigheterna —det kan ju vara inkomst
af aktier, som han icke skattar för, eller af arbete. Taxerings¬
myndigheterna ha ju blott de upplysningar, de fått.
Hvad utskottets förslag beträffar, så har ju först och främst ett
af momenten i Kongl. Maj:ts förslag af utskottet delats i tre moment.
Nu tycker jag icke om dylika uppdelningar, eller att man får för
mycket bestämmelser; det är tillräckligt besvärligt ändå för ord¬
förande och medlemmar i bevillniugsberedningarne, utan att saken
inkrånglas vidare.
Hvad förslaget i sak beträffar, så frågar jag: hvad finnes det
för grund till, att de, som ha 1,000 kronor i inkomst af kapital,
skola deklarera, men de, som ha inkomst af arbete eller af kapital
och arbete, icke skola deklarera, förrän de komma upp till eu inkomst
af 2,000 kronor.
Denna skilnad är ju alldeles godtycklig — för att nu icke tala
om, att utskottet i samband med inkomst af kapital stält äfven
inkomst af arrende för fastighet. Det är icke mycket konseqvens i
detta. I första momentet undantages all jordbruksfastighet, men så
stadgas här, att den, som af arrende för fastighet har eu inkomst af
31
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
1.000 kronor, skall deklarera. Hvad ha beskattuingsmyndigheterna Angående
att göra med, om man brukar sin fastighet sjelf eller arrenderar ut
hela egendomen eller en del af den — det kan jag icke finna. vwgs-
Jag skulle derför vilja föreslå, att den skattskyldige, som åtnjuter förordning.
2.000 kronors inkomst af hvad slag som helst, med undantag för (Forts.)
inkomst af fastighet, skall vara skyldig att deklarera. Man kan ju
tycka, att äfven detta är en godtyckligt vald siffra. Herr Fredholm
har föreslagit 4,000 kronor, och han har derför framlagt positiva
motiv — ganska goda skäl för öfrigt. Jag har emellertid för mitt
förslag endast det att åberopa, att, om man rättar sig efter utlandet,
der deklarationen redan är införd, i Preussen deklarationsgränsen
satts till 3,000 mark. Detta motsvarar 2,700 kronor; och jag tror
nästan, att 2,700 kronor i Tyskland svara mot 2,000 kronor här i landet.
Åtminstone tycker jag, att man icke bör gå så högt som till 4,000
kronor, ehuru jag erkänner, att ju skäl framlagts för denna siffra.
Jag skulle derför, herr talman, vilja föreslå, att första momentet
får samma lydelse som i regeringens förslag, men med ändring af
summan, så att det skulle lyda:
a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 §
omförmäles, så vida för nästföregående år taxeringsvärde al' minst
20.000 kronor varit fastigheten åsatt;
I mom. b) har jag icke någon afvikande åsigt mot regeringens
förslag, utan lernnar det momentet oförändradt.
Mom. c) skulle lyda:
»annan skattskyldig, som uuder nästföregående år uppskattats till
eller åtnjutit minst 2,000 kronors annan inkomst än af fastighet eller
enligt lag är pligtig att föra handelsböcker.»
Jag behåller denna sista bestämmelse, att den, som är pligtig
att föra handelsböcker, äfven skall deklarera, om han än har aldrig
så liten inkomst. Då han är skyldig att föra handelsböcker och i
vissa fäll äfven att förevisa dem, bör han äfven kunna anmäla,
hvilken inkomst han haft. Till dem, som äro skyldiga att föra
handelsböcker, höra ju äfven dessa små handlande både i städerna och
på landet, som icke kunna föra böcker och i många fall icke föra
dem. Men handla och vandla kunna de i många fall till ortens
skada; och så råka de i cession, och det blir fästning af. Det är
för att få kontroll på dem, som jag vill ha qvar denna bestämmelse.
Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall till dessa mina förslag.
Herr friherre von Schwerin: Det är eu känd sak, att, när det
är fråga om att ändra skattelagstiftningen eller deri införa nya prin¬
ciper, meningarne bryta sig högt. Kong!. Maj:ts här föreliggande pro¬
position afser i viss mån eu ändring af det bestående och, såsom som¬
liga Säga, införandet af en ny princip Men det vill jag från första
början be herrarne observera, att här icke är fråga om att införa nå¬
got nytt i vår skattelagstiftning, ty der tinnes i viss mån redan en
sjelfdeklaration; och klart är, att huru beslutet om dessa förändringar
nu än utfaller, drifvas vi framdeles med nödvändighet till en utvidg¬
ning af sjelfdeklarationsprincipen, såsom skett i många andra länder.
Nu korn, som herrarne veta, denna kong!, proposition något
N:o 40.
32
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
sent; och det är klart, att likasom man såväl utom som inom Riks¬
dagen och i komitéerna sett meningarne vara mycket delade i denna
sak, sä har detta ock varit fallet inom utskottet.* Och jag får säga,
att det enda, som man tvärt kunnat enas om, varit att afslå det hela,
i synnerhet sedan det förhällaudet tillkom, att Riksdagens båda kam¬
rar enades om en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att fä utredning om
och eventuelt förslag till ett särskiljande af skatterna till kommun
och stat. Just den omständigheten, att dessa skatter varit och fort¬
farande äro förenade här i Sverige, har man sett utgöra en ständigt
återkommande stötesten för alla ändringar i vårt beskattningssystem.
Åtminstone ansåg jag för min del, att utskottet just häri kunde
hafva ett godt skäl att afslå förslaget. Men då utskottet ej ville
göra det, så var det derför, att utskottet ville genom att i är få i
hop ett förslag gifva Riksdagen tillfälle att diskutera ämnet och der¬
vid eventuelt gifva någon ledning för blifvande ändringsförslag För
min del är jag också alldeles öfvertygad, att, som Kongl. Maj:t i så¬
dant afseende fatt en skrifvelse från Riksdagen, Kongl. Majd kommer
att göra allt möjligt och sitt bästa för att få en grundlig utredning
af alla dessa förslag, så att vi ändtligen kunna komma till ett ord¬
nande af vår skattelagstiftning, hvilket är i högsta grad af behofvet
påkalladt.
Under sådana förhållanden må herrarne medgifva, att det natur¬
ligtvis var omöjligt för utskottet att för det första komma till något
enigt förslag och för det andra komma till något förslag, som till-
fredsstälde det stora flertalet. Det är kanske svårt till och med att
åstadkomma ett förslag, som helt och hållet tillfredsställer någon enda.
För att nu fä något förslag, blef det kompromiss från alla håll, sär¬
skilt rörande detta, som handlar om sjelfdeklarationen. Kärnpunkten
deri är, att utskottet uteslutit sjelfdeklaration för egare af jordbruks¬
fastighet, och jag skall he att få yttra några ord härom, trots att herr
Göransson i Åsen ganska noggrant och korrekt utredt denna fråga.
Man har från vissa håll beskylt jordhrukarne för egoism, der¬
för att de velat^ undandraga sig denna deklarationsskyldighet. Nej i
mine herrar, så var ej fallet åtminstone med jordbrukarne inom be¬
villningsutskottet, utan det var egentligen två andra skäl, som or¬
sakade, att man slutligen lät bestämmelsen om denna deklarations¬
skyldighet. utgå. Det ena af dessa skäl var, att det med hänsyn till
karteförhållanden och andra dylika förhållanden här i landet var all¬
deles omöjligt för en mängd jordbrukare, särskildt uppåt landet, att
lemna något sä när tillförlitliga uppgifter. Jag skulle dock för min
del ändock ej varit rädd för att medtaga ifrågavarande bestämmelse,
ty jag anser, att en jordbrukare, som ej har kartor, mycket väl i
sin sjelfdeklaration kan förklara, att han kan ej lemna några upp¬
gifter, emedan han saknar kartor. Jag tror således, att det ej varit
farligt att bestämma sjelfdeklaration äfven för jordbrukarne, men när
eu del utskottsledamöter höll på, att man ej borde ålägga någon nå¬
got, som vore outförbar^ så böjde man sig för det skälet och lät
saken falla.
Jag tror vidare, att det i verkligheten betyder ofantligt litet, om
denna sjelfdeklaration hade fått stå qvar. Jag anser nemligen, att
33
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
den e) hade medfört någon vidare praktisk nytta, ty hvad tro herrarne.
att den praktiska behållningen hade blifvit vid bevillningsberedningar-
uas sammanträden af alla dessa uppgifter, som man lemnat in, skrifua
på olika sätt, efter olika grunder och med olika stilar af hvarje jord¬
brukare, som hade fastighet till 5,000 kronors taxeringsvärde? Jag-
ber herrarne betänka, hvad man i bevillniugsbereduingarua skulle
göra med hela den högen. Jag tror, som sagdt, icke, att det blefve
någon praktisk nytta dermed. Det, som är lättast och bäst att få reda
på i bevilluingsberedningarna, är hemmanens verkliga värde, ty detta
hafva grannar och vänner nog reda på, och det letar sig nog fram.
Men jag erkänner dock villigt, att det ej ser bra ut, att i be-
villningsförordningen deklarationsskyldigheten för jordbrukarne har
bortfallit. Jag medgifver, att jag ej alls skulle hafva något emot
den, och jag är öfvertygad om att vi nog i eu framtid komma att
införa den; men på samma gång ber jag ännu eu gång att få upp¬
repa, att den praktiska nyttan af att ålägga dessa medborgare sjelf-
deklaratiou, dä det här i Sverige saknas katastersystem, icke kan blifva
synnerligen stor.
Under sådana förhållanden skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Friherre Bonde: Den senaste ärade talaren, representanten för
Frosta härad, har, såsom vi hört, yrkat bifall till utskottets hemställan.
Men jag måste beklaga det ärade bevillningsutskottet, derför att det
ej tätt någon varmare och krigare förespråkare än den siste talaren,
ty denne rnedgaf ju, att utskottet hade mycket svaga skäl för sitt
förslag. Mig föreföll det först, som om hans anförande egentligen
skulle gä ut på att bemöta utskottet, hvars förslag i den förelig¬
gande punkten han rnedgaf vara ett olyckligt foster af något slags
kompromiss, nemligen en kompromiss mellan sådana, som både den
ståndpunkten, att de ej ville någonting alls.
lian erkände, att det såg mycket illa ut att här undandraga
jordbrukarne från denna sjelfdeklaration, och deri gifver jag honom
rätt. Men innan jag vidare ingår på sjelfva hufvudfrågan eller denna
§ 14, skall jag yttra mig något om förslaget i dess helhet.
Herr Restadius hade rätt, dä han sade, att mauga önskningsmäl
under senare tider blifvit uttalade rörande ändring af våra beskatt-
iiiiigsförhällauden. Dessa önskningsmäl hade till och med tagit form
af, som man kan säga, rättvisa kraf. Under de förhållanden, som rådt
i vält land under de senare area i fråga om beskattningen, har
svenska folket fordrat, att beviiluingsförordningen ställes på eu rätt¬
vis grund, och att beskattningen må träffa rättvisare, än den hittills
har gjort, Man känner sig i sanning något besviken i sina förhopp¬
ningar härvidlag, och man måste medgifva, att det svar på de fram¬
ställda krafven, som ter sig i den kong!, propositionen, är högst otill
fredställande. Ja, man finner nästan alls ingenting af allt hvad man
hade tänkt och hoppats. Man skulle derför — jag erkänner det
mycket väl — i likhet med herr Bromée och mången annan här i
kammaren, som troligen dela denna åsigt, vara hågad att säga, att
Andra Kammarc7i* Prat. 1897. N:o 40. 3
Angående
förslag Ull
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40. 34
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
när vi ej alls få, hvad vi vilja hafva, är det bäst att afstå allt¬
sammans.
Här var en talare — jag tror, att det var den förste talaren —
som yttrade, att vi skola akta oss att taga detta förslag, ty gjorde
vi det, skulle vi angifva, att vi ej önskade några vidare reformer.
Ja, man kan ju ställa sig på denna, om man så vill kalla deu, nihi¬
listiska ståndpunkt. Men jag tror, att, om man ock ej får allt hvad
man önskar, man ej dock bör kasta bort hvad som kan vara godt och
lämpligt i detta förslag. 1 >et sades, såsom jag vill minnas, af någon
talare, att denna sjelfdeklaratiou skulle vara en hörnsten till en ny
systembyggnad för beskattningen, men att, när vi ej finge byggnaden,
vi ej heller behöfde hörnstenen. Jag tror dock icke, att denne talare
hade fullkomligt rätt i detta sitt påstående, ty min åsigt är, att, om
man fått tag i hörnstenen, det är bäst att hålla på den, så att man,
när byggnaden skall uppföras, har någon grund att lägga deu på.
Herr Fredholm yttrade, att man får vara ytterst försigtig, när
man ger sig in på denna nya princip, så att man ej afskräcka- allt
för mänga från att gä in på denna sjelfdeklaration eller denna ej
kommer att te sig allt för afskräckande. Han ville derför gå ganska
lamt och försigtigt till väga. Jag tror emellertid ej, att det i verk¬
ligheten är sä farligt att låta folk i allmänhet fä känna, hvad sjelf¬
deklaratiou är, i fall verkligen meningen är, att vi skola gifva oss in
på detta system. Och detta anser jag i likhet med flera föregående
talare vara alldeles nödvändigt. Om man nu således fastslår det, så
anser jag, att det är bäst att så godt först som sist nu göra en början
dermed. Jag vill deri gifva friherre von Schwerin rätt, att det ej är
eu fullkomligt ny princip, som det här är fråga om att införa, ty det
finnes redan i mer än ett fäll i visst hänseende en viss grad af sjelf¬
deklaration. Men den form deraf, som föreligger både i Kongl. Maj:ts
proposition och i utskottets förslag, är dock ny. Jag tror, att det är
så godt att försöka den och dervid låta den verka något vidsträcktare,
än herr Fredholm tänkt sig.
Att antaga utskottets förslag härvidlag kan jag ej på några
vilkor vara med om. Ty det är väl omotiveradt att, dä det gäller
en sak som denna, säga, att eu viss klass af medborgare skall vara
fritagen från densamma. Och jag tror, att detta är så mycket olämp¬
ligare och origtigare, som just den klass, hvilken skulle fritagas frän
denna skyldighet — i fäll det nu är eu sä betungande skyldighet,
hvilket jag betviflar — är den klass i samhället, som har majoritet
inom Riksdagen. Det skulle ej se rigtigt bra ut, såsom äfven någon
nyss anmärkte, om Riksdagen beslöte något sådant.
Här har anförts en massa praktiska skäl mot deklarationsskyldig¬
het för egare af jordbruksfastighet. Man har sålunda anlort, att det
är omöjligt att införa dylik skyldighet derför, att det ej hus kartor
in. in.; och den siste talaren sade, att i synnerhet uppåt landet skulle
det vara alldeles omöjligt för en jordegare att uppgifva sin areal, då
han ej vore säker om dess storlek. Jag tror, att detta är ett låvitskt
och origtigt tal. Det torde i allmänhet vara högst tå jordbrukare —
i synnerhet om jordbruksfastighetens värde sättes högre, än Kougl.
Maj:t föreslagit, eller 5,000 kronor, och höjes till, såsom herr Berndes
35 N.o 40.
Lördagen den 8 Maj.
ville, exempelvis 20,000 kronor — det torde, säger jag, vara högst Angående
tå jordbrukare med eu fastighet af 20,000 kronors värde, som ej förslag till
ungefärligen kunua angifva den areal, de ha. Det är verkligen att nynitws-
hafva alltför laga begrepp om våra jordbrukares intelligens att ej förordning.
tro dem, som bruka en så pass stor egendom, om att veta, huru (Forts.)
mycket de bruka. Ja, det kan hända, att i fråga om skogsmark,
hagmark och utmark de ej på tunnlandet kunna uppgifva arealen.
Det är möjligt; men nog kan den, som brukar en så pass stor egen¬
dom som af 20,000 kronors värde, veta, huru mycket odlad mark,
han har. Han vet ju, huru mycket han sår och skördar, och efter
det kan han ungefärligen åtminstone få reda på arealens storlek.
Det är således nödvändigt, att, om denna sjelfdeklarationsprincip
skall införas, man låter den gälla lika för alla klasser af medborgare
i vårt land och ej, såsom jag nyss nämnde, undantager just den klass,
som har majoritet^ i Riksdagen.
Jag hade tänkt att föreslå några andra siffror än dem, som förut
äro föreslagna, men alla siffror måste blifva fullkomligt godtyckligt
valda. Jag erkänner visserligen, att herr Fredholm för sina siffror
anfört statistiska uppgifter och andra talande skäl, man jag tror dock,
att han gått för högt upp: 4,000 kronor i inkomst åt kapital och
arbete är i vårt land en för hög siffra, då den skall angifva gränsen
för denna deklarationsskyldighet, och på samma sätt förhåller det
sig med siffran 50,000 kronor såsom taxeringsvärde för fastighet.
Man har visserligen anfört, att man i alla fall träffar en stor mängd
beskattningsföremål med dessa siffror; men med den kännedom, jag
har just om inkomstbeloppen på landsbygden, tror jag, att ett in¬
komstbelopp af 4,000 kronor der är för högt tilltaget, och att det
är önskvärdt, att det sättes lägre, t. ex., såsom herr Berndes före¬
slagit, till 2,000 kronor, och instämmer jag i det fallet med honom.
Likaledes föreslår herr Berndes 20,000 kronors taxeringsvärde af
fastighet såsom gränssiffra för deklarationsskyldigheten, hvilket
synes mig möjligen vara en lämplig siffra derför, att det i en annan
punkt är föreslaget, att den, som har inkomst af arrende för fastighet
1.000 kronor, skall vara deklarationsskyldig. Och hvarför skall då
den ej ha deklarationsskyldighet, som brukar sin jord sjelf? Ty en
egendom, som i arrende ger 1,000 kronor, bör vara värd ungefär
20.000 kronor.
Det vore ofantligt mycket att tillägga om förslaget i dess helhet
och kanske äfven om denna deklarationsskyldighet; men dä diskussionen
troligtvis ändå kommer att blifva ganska lång och vidlyftig, vill jag
ej längre upptaga kammarens tid, utan ber att fä förena mig i herr
Berndes’ yrkande.
Herr Bergendahl: 1 det föreliggande betänkandet uppgifves fel¬
aktigt, att jag skulle ha reserverat mig mot inom. c af den föreslagna
14 §, under det att min reservation i verkligheten afser inom. d.
Detta moment innehåller, att »skattskyldig, som under nästföregående
är uppskattats för eller åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst af ka¬
pital eller i arrende för fastighet», skall värnpligtig att aflemna upp¬
gift om sin inkomst Del är orden »eller i arrende för fastighet»,
N:o 40.
BO
Angående
förslag till
ny bevill¬
ning»-
förordning-
(Förts.)
Lördagen den 8 Maj.
jag vill hafva borttagna. Jag anser, att här är en inkonseqvens be¬
gången af utskottet, derutinnan att utskottet icke vill vara med om
sjelfdeklaration för jordbruksfastigheter, men dock vill ålägga egareu
att uppgifva sin arrendeinkomst, och detta är sä mycket mera in¬
konseqvent, som egaren icke kan beskattas för detta arrendebelopp.
Att nu utskottet gjort så, är väl för att dessa uppgifter skulle tjena
till ledning vid taxering af fastigheten, men då tycker jag, att ut¬
skottet icke borde ha angifvit något bestämdt belopp, ty skall upp¬
giften endast tjena till ledning för taxeringsmyndigheterna, hade man
ju kunnat lika väl taga 800 kronor eller 900 kronor eller hvilket an¬
nat belopp som helst.
Hvad nu sjelfva den stora frågan om sjelfdeklarationen beträffar,
så har jag biträdt utskottet i dess hemställan. Det har väl nu af
mänga bär framhållits såsom ett skäl för afslag, att sjelfdeklaration
icke blifvit ålagd innehafvare af jordbruksfastigheter. Jag kan icke
finna, att detta skäl är fullt giltigt, ty hvilken nytta skulle väl
taxeringsmyndigheterna egentligen hafva af de uppgifter, som i detta
hänseende skulle komma från fastighetsegarne, dessa uppgifter om
areal m. m., som skulle vara till ledning för bedömande af fastig¬
heternas värde? I bevillningsberedningarna sitta personer från orterna,
fullt hemmastadda med fastigheternas beskaffenhet, och dessa komma
nog hädanefter som hittills att taxeras efter mängden af kreatur, ut¬
sädets mängd och beskaffenhet m. m. Jag anser derför, att det är
ett origtigt påstående, att det skulle vara sä nödvändigt, att egare af
jordbruksfastigheter skulle åläggas sjelfdeklaration, och jag tycker,
att det skulle vara egendomligt af denna kammare, om den skulle
utslå denna paragraf. Meningen är ju hufvudsakligen att komma åt
kapitalet, så att egare af kapital skola komma till insigt om att de
skola på ett korrektare sätt uppgifva sina inkomster häraf än hittills.
Jag menar nu icke härmed, att motsatsen alltid varit förhållandet
eller att så oftast skulle vara, men att förhållandet är, att mänga
gånger ganska origtiga uppgifter lemnas, är ju faktiskt, och det är
ju också detta förhållande, som legat till grund för den kongl. pro-
prositionen. Det är visserligen sant, att hvarje bevillningsberednings
ordförande ju äfven nu har rätt att infordra uppgifter i detta hän¬
seende, men, som man vet, följer intet ansvar, om dessa uppgifter
icke äro rigtiga, och jag föreställer mig, att genom de ansvarsbestäm¬
melser, som här skulle åtfölja sjelfdeklarationen, skulle kapitalisterna
komma till insigt om att de hädanefter böra lemna noggrannare upp¬
gifter. Jag har med hvad jag sagt velat tillkännagifva min afsigt
att instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets förslag i före¬
varande paragraf, med undantag af ofvannämnda ord »eller i arrende
för fastighet», hvilka jag vill hafva bort.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr
grefve och talman, mine herrar! Under diskussionen har antydts, att
det resultat, till hvilket regeringen kommit i sin proposition, är
skäligen magert, och att det är ett temligen tarfligt svar på urtima
l.iksdagens yttrande. Hvad har då urtima 1 liksdagen uttalat? Jo,
urtima Riksdagen har sagt, att en revision af bevillningsförordningens
37 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
bestämmelser, i syfte att så väl i allmänhet öka deras effektivitet
som ock att åvägabringa en mera likformig tillämpning af bevillnings-
förordningen samt särskild! på ett verksammare sätt, än för närvarande
eger rum, träffa vissa inkomstarter, vore önsklig.
I förbigående ber jag att få erinra derom, att åtskilligt redan
har gjorts med anledning af urtima Riksdagens uttalande. Jag ber
att få erinra om stämpelskattens förhöjning, genom hvilken rätt be¬
tydliga belopp influtit till budgeten. Vidare ber jag att få erinra
om, att betydande belopp tillkommit på de direkta skatternas väg
genom tilläggsbevillningen, hvilken nu genom Riksdagens eget beslut
har upphört, oaktadt Kongl. Maj:t föreslog dess fortvaro vid förra
riksdagen.
Af Riksdagens yttrande har Kongl. Maj:t icke kunnat draga den
slutsatsen, att Riksdagen har önskat en så fullständig omändring af
våra skatter och andra förhållanden, som skulle innefattas i kom¬
munalskattens skiljande från den allmänna bevillningen och bevill-
ningens förvandling till en från detta samband frigjord inkomstskatt.
Också har Kongl. Maj:t ansett sig böra inslå på andra vägar för att
lösa skattefrågan.
Af motiveringen till den kongl. propositionen tror jag med till¬
räcklig tydlighet framgår, att hindret för genomförande af förändrin¬
gar i vårt skatteväsende hufvudsakligen är att söka i sambandet
mellan bevillningen och kommunalskatten. Det har visat sig, att
så snart man försökt att i enlighet med Riksdagens uttalade önskan
träffa vissa inkomstarter på ett verksammare sätt, så har man stött
på svårigheter. Det har visat sig, att genom att slå in på den vägen
och med bibehållande af den gamla skattegrunden skulle det uppstå
en mängd ojemnheter och orättvisor i beskattningen, som vore af
ganska betänklig art.
Hvad som komiterade och vederbörande myndigheter varit skä¬
ligen ense om, är, att sjelfdeklaration borde införas. Och jag anser,
att sjelfdeklaration äfven står i öfverensstämmelse med 1892 års
urtima Riksdags skrifvelse. Okad effektivitet och större likformighet
i tillämpningen af bevillningsforordningens bestämmelser har ju 1892
års urtima Riksdags skrifvelse i första rummet angifvit såsom ända¬
målet med eu revision af bevillningsförordningen. Men såsom det
står i motiveringen till den kongl. propositionen, är hufvudsyftet
med sjelfdeklarationens införande icke att tillföra statsverket ökade
inkomster, utan att i görligaste mån öka möjligheten för en rättvis
taxering; och icke mindre vid tillämpningen af nuvarande bevill¬
ningsförordning än äfven såsom grundval för vidare utveckling af
beskattningslagstiftningen måste sjelfdeklarationen ega stor betydelse.
Detta har ock varit skälet, hvarför Kongl. Maj:t föreslagit införandet
af sjelfdeklaration. Huru långt ned på inkomstskalan och huru långt
ned i fråga om värdet af fäst egendom man bör gä vid bestäm¬
mandet af deklarationstvång, derom kunna naturligtvis meningarna
vara delade och derom kan tvistas. Men hvad som synes mig, att
man icke borde tvista om, det är, huruvida äfven jordbruksfastighet
skall underkastas deklarationstvång. Jag tror i likhet med en ärad
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:0 40.
38
Lördagen den 8 Maj.
Angående talare på stockholmsbänken, att det är principvidrigt, att icke äfven
förslag till dessa fastigheter åläggas deklaration.
n\inql- Jag hyser — helt naturligt — den önskan, att Riksdagen måtte
förordning, fatta ett sådant beslut, att deklaration måtte införas i bevilInings-
(Forts.) förordningen, men jag säger tillika, att Riksdagens beslut må nu
blifva det ena eller det andra, så mycket är dock, enligt mitt för¬
menande, med detta förslags framläggande vunnet, att en akt be¬
träffande försöket att lösa skattefrågan härmed är afslutad och en
ny akt torde få börja. Den akt, som jag anser afslutad, är försöket
att lösa frågan på det gamla skattesystemets grund. Den utredning,
som föregått propositionen, och propositionen sjelf, tror jag har fram¬
kallat innevarande Riksdags beslut om skrifvelse till Kong]. Maj:t
angående den kommunala beskattningens skiljande från bevillningen.
En utredning i sådant syfte kommer naturligtvis med anledning af
Riksdagens skrifvelse att företagas, och jag vågar hysa det hopp, att
härmed ett steg är taget i rätt rigtning, och då jag är öfvertygad
om, att både Kongl. Maj:t och Riksdagen äro besjälade af en önskan
att ernå ett mera rationelt beskattningssätt än det nuvarande, vågar
jag hoppas, att äfven denna fråga slutligen skall få en efter våra
förhållanden lyckligt lämpad lösning, äfven om deni följd af frågans
vigt och omfång kommer att taga sin vederbörliga tid.
Ilerr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag har verk
ligen icke hunnit att fullständigt genomläsa det nu föreliggande digra
betänkandet, än mindre medhunnit att i detalj granska dess många
bestämmelser, men så mycket har jag dock af handlingarna inhemtat
och sä mycket har jag under denna diskussion erfarit, att jag kom¬
mit till den bestämda uppfattning, att vi gjorde klokast och hand¬
lade mest besinningsfullt, om vi såge tiden an i afvaktan på erhål¬
lande af ett mera genomgripande reformförslag och tills vidare bibe¬
höll vår visserligen föråldrade, men dock bepröfvade bevillnings¬
förordning. På dessa skäl, herr talman, tager jag mig friheten att
yrka afslag icke blott på den nu föredragna paragrafen, utan på
förslaget i dess helhet.
Häruti instämde herrar Hammarström, Härin och Thylander
Herr friherre von Knorling: Herr talman, mine herrar! Till
eu början skall jag be att få erinra derom, att man från en viss
fraktion i kammaren ofta hört förebråelser för att vi sedan år 1892
icke användt den direkta skattemetoden i den utsträckning, som bort
ske, för att betänka den förlust af statsinkomster, som uppkommit
genom den då beslutade grundskatteafskrifningen. Visserligen hafva
ännu icke grundskatterna blifvit afskrifna till sitt hela belopp, men
de direkta skatter, som hittills blifvit beslutade, räcka dock icke till
— det får man erkänna — att betäcka de redan afskrifna beloppen.
Nu är genom det förslag, som här framlagts, tillfälle beredt att gå
i den rigtning, som man anser vara den lämpliga. Ty ingen lär väl
vilja förneka, att om man införer sjelfdeklarationen, komma de di¬
rekta skatterna till staten derigenom att ökas. Man har derpå ett
39
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
tillförlitligt exempel från det land, der sjelfdeklarationen blef införd Angående
i början af detta decennium, nemligen Preussen. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har äfven antydt i det anförande nings-
till statsrådsprotokollet, som finnes bilagdt den kongj. propositionen, förordning.
att en ökning af statsinkomsterna skulle genom införandet af sjelf- (Forts.)
deklaration försiggå i icke obetydlig mån. Vill man åter icke an¬
taga sjelfdeklarationen, så bör man åtminstone icke sedan komma
med förebråelser öfver, att något förslag ej blifvit framlagdt, hvari¬
genom statens inkomster kunna ökas på direkt skatteväg.
Det har blifvit sagdt — jag tror, det är åt en af reservanterna —
att sjelfdeklarationen egentligen hör till ett nytt skattesystem och
att den borde bilda underlaget för detta. Det vore derför rigtigast,
menade han, att dröja med antagandet af denna princip, tills de
nya skattelagarne blifva färdiga. Jag tror deremot, att det icke vore
klokt att gå till väga på det sättet. Förutom att det mycket väl går
för sig att lägga grunden för hvad som skall byggas en tid förut,
så tror jag i följd af den erfarenhet, jag besitter — och liknande
erfarenhet hafven I, mine herrar, nog allesammans — att det är
mycket svårt att i Riksdagen genomdrifva kombinerade lagar. Det
brukar gå vida lättare att styckevis genomföra de reformer, man
önskar. Det är ju alldeles klart, att om i en ny skattelag det bletve
bestämdt t. ex., att kapitalet skall skatta till staten i högre mån än
nu, och om man då samtidigt ville införa sjelfdeklaration, så skulle
motståndet mot dessa reformer blifva mycket starkare, då motstån-
darne till förslagen såge, att de genom antagandet af sjelfdeklara¬
tionen, så till sägandes, gåfve sig till pris för den högre beskattnin¬
gen. Det är således klokare, tror jag, att antaga sjelfdeklarationen
förut; motståndet mot den förhöjda beskattningen framdeles bör då
icke blifva så starkt.
I den nuvarande bevillningsförordningen finnes, såsom vi^veta,
sjelfdeklaration föreskrifven endast för vissa bolag, nemligen sådana,
som hafva stadfästelse af Kong]. Maj:t på sin bolagsordning. Men
det fins också ett stadgande, som bestämmer, att embetsverk, styrelser
och nämnda bolag hafva skyldighet att deklarera med atseende å
underlydande embetsmän och tjenstemän, ja, till och med arbetare.
Häraf synes, att deklarationssystemet, äfven om det ej är sjelfdekla¬
ration, förekommer nu äfven med afseende på sådana, som äro mycket
lågt beskattade.
För öfrigt hafva andra bolag och arbetsgifvare i allmänhet
skyldighet att lemna uppgifter med afseende på sina underlydandes
inkomster, i händelse sådana uppgifter påkallas. Jag kan derför ej
finna någon anledning till att höja de siffror, som äro föreslagna åt
bevillningsutskottet i afseende å sjelfdeklaration af inkomst åt ka¬
pital och arbete. Det vore tvärtom orättvisa — förefaller det mig —
att höja dessa siffror, på samma gång man bibehölle skyldigheten
för bolag att deklarera i afseende å arbetare med så låg inkomst
som ända ned till 500 kronor.
Jag skall nu bedja att få öfvergå till det föreliggande förslaget.
Såsom herrarne se, är det nedtyngdt af en mängd reservationer. Men
det är alldeles naturligt, att så skall vara fallet, när det är fråga om
N:o 40.
40
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
ett förslag, som innehåller ett mycket stort antal paragrafer och dess¬
utom behandlar ett tiertal motioner. Jag tror dock, att man icke
behöfver fästa synnerligt afseende vid en del af dessa reservationer.
De vigtigaste synas mig kunna indelas i två hufvudklasser. Den
ena omfattar de 5 ledamöterna af Första Kammaren, som hafva re¬
serverat sig angående utskottets hemställan, att jordbrukarne icke
skola åläggas deklarationsskyldighet. Den andra klassen utgöres af
reservationerna från herrar Fredholm och Collander.
Hvad nu jordbrukets fritagande från deklarationsskyldigheten
beträffar, så anser jag, såsom herr statsrådet och chefen för finans¬
departementet yttrade, att det är principvidrigt att föreslå, att jord¬
bruket skall blifva alldeles befriadt i detta hänseende. Ja, det är
principvidrigt! Men det förhåller sig med principen, att alla skola
deklarera, på samma sätt som med skyldigheten att fullgöra värn-
pligten. Det ålägges såsom en allmänt medborgerlig skyldighet att
fullgöra densamma, men en del måste dock befrias derifrån, i följd
deraf att de icke kunna uppfylla den. Jag vill nu dermed ingalunda
hafva sagt, att alla jordbrukare icke skulle kunna deklarera. Men
jag vågar påstå, att en stor del af de mindre jordbrukarne icke kunna
uppfylla denna skyldighet, helt enkelt af den orsaken, att de icke
veta, huru stor areal de besitta. Jag har många gånger frågat en
sådan: huru stort är det eller det gärdet? Och jag får alltid till
svar: man kan så ut så och så mycket säd på det. — Nej, invänder
jag, jag vill veta, huru många tunnland det innehåller — det vet
jag icke, svarar han vanligen. Råder sådan okunnighet angående
åkerjordens areal, bör kunskapen angående hag- och skogsmarkens
areal vara än mindre. Huru skall man då kunna tillämpa Kongl.
Maj:ts och dessa 5 reservanters förslag, att deklarationsskyldigheten
skall åläggas alla jordbrukare med fastigheter af minst 5,000 kronors
värde? Det heter visserligen i det formulär, som är fästadt såsom
bihang vid Kongl. Maj:ts proposition, att de endast skola intyga på
heder och samvete, såvidt de känna. Men då de icke känna några be¬
stämda arealsiffror, kunna de ju icke intyga sådana på heder och
samvete. Man bör nemligen beakta, att uppgifterna måste gå ut på
visst bestämdt antal hektar af de olika egoslagen. Fordrades ej
detta, betydde uppgiftsskyldigheten intet. Hvilka jordbrukare är det
då, som böra kunna afgifva deklaration? Jo, sådana, som hafva sina
gårdar uppmätta.
Då jag tror, att de, som ega jordbruksfastigheter med ett taxe¬
ringsvärde af 25,(XX) kronor och derutöfver, hafva sina gårdar upp¬
mätta, vill jag derför föreslå denna siffra med afseende å jordbru-
karnes deklarationsskyldighet, och det så mycket mer, som den mot¬
svarar ett tusen kronors inkomst af kapital efter 4 procent.
Det finnes en annan anmärkning, som jag vill rigta mot ut¬
skottets förslag, ehuru den anmärkningen är mindre betydande. Det
är en anmärkning mot skyldigheten att deklarera angående inkomst
i arrende för fastighet. Det står nemligen, att man skall deklarera,
när man har en inkomst i arrende af minst 1,000 kronor. Men så¬
som herrarne veta, beskattas icke sådan inkomst. Orsaken, hvarför
41
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
bestämmelsen är intagen, kan icke vara annan än den, att eu sådan
uppgift skall lända till ledning vid egendomens taxering. Under
detta förhållande anser jag, att sådan inkomst bör deklareras, huru
liten den än är.
Herrarne Collander och Fredholm visa i sina reservationer miss¬
belåtenhet med de siffror, som utskottet föreslår med afseende å de¬
klaration af inkomst. Den ene af dem vill hafva 3,000 kronors in¬
komst bestämd såsom minimum och den andra 4,000.
Sannolikt hafva de begge reservanterna och jag en olika upp¬
fattning angående sjelfdeklarationens ändamål. Jag fruktar, att dessa
herrar hafva den åsigten, att sjelfdeklarationen hör införas för att,
så att säga, komma åt de större förmögenheterna och högre inkom¬
sterna. Jag har deremot den uppfattningen, att, oaktadt det nu
nämnda är biändamål, hufvudändamålet är att skaffa rättvisa i be¬
skattningen utefter hela linien, d. v. s. att åstadkomma, att alla skatta
efter den inkomst, som de verkligen hafva. Det är klart, att under
sådant förhållande jag önskar sjelfdeklaration för lägre inkomster, än
de anse lämpliga. Jag tror icke, att de siffror, som äro satta i ut¬
skottets förslag, äro för låga, och detta säger jag särskilt i sam¬
band med hvad jag yttrade i början af mitt anförande angående den
deklaration, som embetsverk, styrelser och bolag hafva skyldighet
att göra med afseende å sina underlydande.
Man har anfört, att siffran 3,000 kronor eller 4,(»00 kronor —
jag mins icke, hvilken af de ärade talarne det var, som yttrade det
— kunde ej vara så olämplig, då man i Preussen ansett, att en in¬
komst, som går öfver 3,000 riksmark, är den minsta inkomst, som
bör hafva deklarationsskyldighet. Men jag vill med afseende härå
påpeka, att 3,000 riksmark äro nätt och jemnt motsvarande 2,700
kronor, svenskt mynt, så att skilnaden är icke så synnerligen stor
mellan 2,000 kronor och 3,000 riksmark.
Vidare vill jag erinra om, att i Tyskland spelar denna siffra,
3,000 riksmark, samma roll i ett visst hänseende som 1,800 kronor
hos oss. Det är nemligen så, att alla, som ej hafva större inkomst
än 3,000 riksmark, hafva rättighet att få skatteafdrag på grund af
åtskilliga skäl — många flera, än som finnas upptagna i vår bevill¬
ningsförordning.
Slutligen torde i Preussen den vinst, som beredes staten genom
skatt från dem, som ej hafva större inkomst än 3,000 riksmark, ej
vara synnerligen stor i jemförelse med vinsten af de större inkomsterna
— detta så väl af nyssnämnda skäl som emedan ingen skatt er¬
lägges för inkomst af 000 riksmark och derunder, hvarförutom skatten
är progressiv, börjande endast med 0,6 procent. Med ett ord, jag
tror, att siffran 3,000 riksmark i Preussen ej kan erbjuda någon jem¬
förelse för oss i ifrågavarande hänseende.
Talaren på stockholmsbänken yttrade i början af sammanträdet,
att det är lämpligt att taga en högre siffra, i följd deraf att folket
då så småningom får vänja sig vid sjelfdeklarationen. Ja, det lian
yttrade härvid angående taxeringsmyndigheterna är alldeles lägligt.
De få vänja sig vid saken härigenom. Men icke kan jag föreställa
mig, att de personer, som äro taxerade till eu mindre inkomst än
Angående
förslag‘till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40. 42 Lördagen den 8 Maj.
Angående han föreslagit, det minsta kunna vänja sig vid sjelfdeklaration, derför
ny bevill- att ^e’ som hafva högre inkomster, äro deklarationsskyldiga.
ninas- För girigt, om en sådan högre siffra bestämdes, som blifva före-
'or.°y ™n9' slagen af de båda reservanterna, skulle denna sjelfdeklaration ej
(. or s.) hafva någon synnerlig betydelse på landsbygden, ty der torde de
personer, som hafva en taxeringsbar inkomst af 3,000 å 4,000 kronor,
endast utgöra ett fåtal.
Jag vill ej taga kammarens tid i anspråk längre. Jag har en¬
dast velat uttrycka min åsigt om den 14:e paragrafen; jag anser det
vara rigtigt, att en del åt jordbrukarne fä deklarera, nemligen sådana,
som kunna göra det.
Jag skall derför bedja att få yrka återremias i det afseende!, att
jag önskar få bestämdt, att sådana jordbrukare, som hafva egendo¬
mar taxerade till 25,000 kronor och derutöfver, skola få skyldighet
att deklarera, och vidare, att alla skola hafva deklarationsskyldighet
i afseende på hvilken summa som helst, de uppbära i arrende.
Ilerr Lindblad instämde häruti.
Herr Fredholm: Herr talman! Man har under diskussionen
sagt, att den uppgiftsskyldighet, som nu föreslås, icke är någon ny¬
het, emedan redan nu finnes stadgad skyldighet att i vissa fall af¬
lemna uppgifter af ifrågavarande slag Detta är både sant och icke
sant Vi hafva en viss uppgiftsskyldighet föreskrifven, men den är
icke förenad med sådana straffbestämmelser, som här föreslås och
äro en nödvändighet, då man nu vill hos oss göra sjelfdeklarationen
obligatorisk. Detta är en väsentlig skilnad. Om man alltså har all¬
varlig mening att hos oss införa obligatorisk sjelfdeklaration med alla
dess konseqvenser, bör man vara försigtig vid införandet, med hän¬
syn dertill, att öfverträdandet åt bestämmelserna angående den obliga¬
toriska sjelfdeklarationen måste vara belagdt med strängt straff, om
denna sjelfdeklaration skall blifva, hvad den bör vara, en verklighet
och icke stå endast såsom ett ornament.
Den siste talaren trodde, att jag genom mitt förslag att sätta
gränsen så högt, som jag gjort, afsäge att komma åt de högre be¬
skattade. Ja, visserligen är detta min mening, ty är det några, som
man skall komma åt, så är det i första rummet de högre beskattade
och ej de lägst beskattade. Men det är ej af denna anledning, som
jag satt gränsen till fyra tusen kronor, utan detta beror derpå att
man genom att inskränka de deklarationsskyldiges antal skall kunna
förvärfva erfarenhet om, huru de bestämmelser, som det här är fråga
om att tillämpa, komma att utfalla i verkligheten.
Herrarne skola ej föreställa sig, att tillämpningen är en synner¬
ligen lätt sak. Jag ber herrarne, t. ex., något litet se på huru
uppgifter skola lemnas enligt formuläret n:o 10, hvilket återfinnes å
sid 173 i betänkandet. Der står:
»Undertecknads behållna inkomst af nedannämnda slag har sist-
sistlidna år utgjort:
Lördagen den 8 Maj.
43
N:o 40.
Kronor
l:o) åt' kapital ....................................
2:o) af arbete........................................
Summa»
Längre ned står dessutom inkomst åt' aktier, banklotter och ar¬
rende af fastighet, men uppgift derom skall lemnas endast upplys¬
ningsvis. Här är således egentligen fråga om inkomst l:o) af ka¬
pital och 2:o) af arbete Nu frågar jag herrarne: huru skall vid ifyl¬
landet af formuläret den göra, som har en lifränta eller eu undan-
tagsförmån? Skall han uppföra denna sin inkomst under inkomst af
kapital eller under inkomst af arbete? I »etta kan vara en ganska qvi¬
stig fråga att besvara. Visserligen är föreskrift om, huru dylik inkomst
skall uppföras, lemnad i bevillningsförordningen, hvilken innehåller
eu paragraf, som säger, hvad som skall räknas till inkomst af ka¬
pital och hvad som skall räknas till inkomst af arbete, och der är
stadgadt, att till inkomst af arbete skall räknas lifränta och undan-
tagsförmån. Men sådant torde för en skattskyldig ej vara lätt att
räkna ut af sig sjelf, utan ifyllandet af formuläret förutsätter känne¬
dom om bevillningsförordningen, eu kännedom, som man ej kan antaga,
att alla deklarationspligtige skola vara i besittning af. Och någon
upplysning, att man skall uppföra lifränta såsom inkomst af arbete
och icke, såsom mig synes naturligare, som inkomst af kapital, finnes
icke på formulärets baksida.
När man af detta finner, huru lättvindigt man upprättat formu¬
lären, då må ingen undra, att det synes mig nödvändigt att iakttaga
den största försigtighet, när man släpper ut formulären till allmän¬
heten, ålägger denna att fylla i dem och stadgar straff, om upp¬
gifterna icke äro rigtiga.
Huru tro herrarne för (ifrigt, att det skall gå med de taxerings¬
myndigheter, som skola granska de aflemnade uppgifterna, skicka
anmaningar att ingifva uteblifva eller fullständigare uppgifter samt
besvara förfrågningar angående de anmärkningar, som framstälts mot
aflemnade uppgifter? Huru dessa myndigheter skola komma att reda
sig med ett så omfattande arbete, derom saknar man fullständig
kännedom, och det synes mig derför äfven af detta skäl nödvändigt
att skaffa erfarenhet om, huru denna apparat kommer att verka, in¬
nan man utsträcker skyldigheten öfver allt folket.
Jag tillät mig säga förra gången, jag hade ordet, att om man ställer
så till, att de uppgiftsskyldige på grund af okunnighet och mindre
förtänksamma föreskrifter icke äro i stånd att verkställa deklaratio¬
nen på ett rätt sätt, så uppväcker man ovilja hos befolkningen emot
hela denna metod, och då har man genom oförsigtighet skadat saken,
och ej blott denna sak, utan äfven de skattereformer, för hvilka den
är vilkoret.
Emellertid ser det ut, då, efter hvad man sagt, Första Kammaren
afslagit så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets förslag med
102 röster mot 26, som om frågan för denna riksdag vore fallen, ty
utskottet kan svårligen i denna fråga sammanjemka olikt! beslut emel¬
lan kamrarne, och huruvida gemensam omröstning kan komma till
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
44
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
stånd, derom vill jag nu ej yttra mig. Men huru som helst, så sy¬
nes det mig, att denna kammare åtminstone bör stå fast vid den
ståndpunkt, som den förut intagit i beskattningsfrågan, och icke lemna
samma afböjande svar på Kongl. Maj:ts framställning, som Första
Kammaren redan gjort. Tvärtom synes mig denna kammare böra för¬
klara, att den vill hafva sjelfdeklaration; och jag för min del hoppas,
att kammaren vid denna förklaring uttalar sig i en sådan rigtning,
att deraf framgår, att man bör gå till väga med den försigtighet och
varsamhet, som här är af behofvet så högeligen påkallad.
Derför skall jag, herr talman, trots Första Kammarens afslag och
ehuru det sålunda är ovisst, huru det kan gå med hela frågan, dock
anhålla, att denna kammare ville bifalla, hvad jag i min reservation
hemstält och förut yrkat bifall till.
Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mine herrar! Då jag ta¬
git mig friheten väcka en motion om en ändring i en af denna för¬
fattnings paragrafer, skall jag bedja att nu få yttra några ord.
Jag skall först begagna tillfället att uttala min mening angående
den nu föredragna fjortonde paragrafen. Jag sympatiserar mycket
med denna princip, som det här är fråga om att införa, nemligen
sjelfdeklarationen. Men jag finner mig ej tilltalad hvarken af Kongl.
Maj:ts eller af utskottets förslag.
Emot Kongl. Majds förslag har jag det att anmärka, att jag
finner det olämpligt beträffande sådana egendomar, som icke hafva
så tydliga och klara handlingar att framvisa, att man deraf kan sluta
sig till det uppskattade värdet å de olika jordslagen. En uppgift
t. ex. på arealen af ett hemman i min hemort, der till lika
störa hemman, efter mantal räknadt, kunna finnas, på ena stället sjuttio
eller sjuttiofem tunnland, på det andra tvåhundra eller till och med
nära trehundra tunnland, kan icke gifva någon ledning för taxerings¬
myndigheterna, emedan dessa större egendomar i skogsmark hafva
stora sträckor, som, snart sagdt, äro delvis så godt som värdelösa.
Dessutom finnes ej, så vidt jag kan finna, någon möjlighet att med
ledning af nya skifteshandlingar kunna säga, hvad som är betesmark
och hvad som är ren skogsmark, ty sä vidt jag känner förhållandena,
användes hela skogsmarken på många ställen till betesmark.
Men utskottets förslag tilltalar mig ej heller synnerligen, just
derför att utskottet gjort skilnad på fastighet och fastighet. Jag
kan ej finna det vara lämpligt, att egare af jordbruksfastighet skola
fritagas från deklarationsskyldighet, men egare af annan fastighet
åläggas sådan skyldighet. Då det emellertid icke, så vidt jag kan
finna, är någon utsigt att få fram något af de förslag och yrkanden,
som framstäf, har jag i detta afseende icke något yrkande att göra,
men har dock ansett mig böra uttala min åsigt.
Vidare skall jag bedja att tå i största korthet uttala mina sym¬
patier för herrar Nilssons och Kronlunds motion. Utskottet har såsom
skäl för sin hemställan om afslag anfört, hvad Riksdagen beslutat uti
ifrågavarande syfte. Riksdagen har uttalat den meningen, att det
icke skulle vara någon skilnad emellan eu gårdsfastighet till värde
under femhundra kronor och en hemmansdel med samma värde. Ja,
46
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
rninc herrar, man måste dock göra skilnad emellan hvad som be- Angående
namnes en hemmausdel i ena och andra fallet. I vissa delar af lan- förslag till
det kan under så ringa fastighetsvärde finnas både jord och skog. n^in^sl_
Dessutom erinrar jag herrarue om att på eu hemmausdel kan finnas förordning.
eu gård, som kan ega ganska stort värde, men för hvilken egareu (Forts.)
undgår all beskattning, Under sådana förhållanden kan jag ej finna
annat, äu att motionärerna haft full rätt i sitt yrkande om ändring
i detta afseende.
Hvad slutligen beträffar min motion, ber jag att få anmärka, att
jag icke kan finna annat, än att utskottet i sin motivering har syftat
på någonting, som icke finnes i motionen. Jag skall bedja att få
erinra herrarue om hvad som står i sista punkten af min motivering.
Jag har der tydligen sagt, att mitt förslag afsäge, att i de fall, då
ifrågavarande lokaler, som jag syftat på, d. v. s. lokaler, till¬
hörande nykterhetssällskap, icke lemna egaren någon inkomst, egaren
skulle vara fri från beskattning derför. Deremot invänder nu ut¬
skottet, att dessa sällskap vid sidan af det sedliga målet äfven hafva
andra syften af ekonomisk beskaffenhet. Härmed torde, så vidt jag
kan förstå af sammanhanget, utskottet mena, att sådana lokaler kunna
bereda egaren inkomst. Jag ber att ännu en gång få upprepa, att
detta icke träffar min motion. Jag har sagt, att endast i det fall,
att egaren icke uppbär någon inkomst af dylika lokaler, dessa kunna
anses vara likstälda med kyrkor och missionshus, såsom jag uttryckt
mig i motionen. År det nu så, att egaren kan få någon inkomst af
dessa lokaler, så innehåller fortsättningen af det moment, hvari jag
begärt ändring, stadgande om huru i sådant fall skall förfaras med
afseende å taxeringen.
Ej heller i fråga härom har jag något yrkande att göra. Men
jag har velat uttala min mening i dessa frågor. Och jag vill till
slut uttrycka den önskan, att, då, såsom ju nu är att antaga, detta
förslag fäller, man, då någon gång och, som jag hoppas, så snart
som möjligt, nytt förslag framiägges, måtte taga i öfvervägande jem¬
väl de af mig nu berörda synpunkter.
Herr talman, jag har intet yrkande att framställa.
Herr Olsson i Sörnäs: Då inom afdeluingen ärendet förevar,
blef först fråga om huruvida man skulle gifva sig in på sjelf-
deklaration eller icke. Det blef inom afdeluingen majoritet för att
man skulle så göra. Frågan blef då sedan, huruvida det icke skulle
vara klokt, att man toge den i så mild form som möjligt, hvilket
äfven ingår i motiven för nu ifrågavarande sjelfdeklaration. Jag
stälde mig dä bland dem, som ville, att enligt 14 § de små jordbruks¬
fastigheterna skulle befrias, icke utaf det skäl, att jag var sä synnerligen
om om dem, utan derför, att jag ansåg, att det skulle vara alldeles
utan någon som helst nytta i praktiskt afseende. Det var orsaken
för mig, hvarför jag gick med på paragrafen. Men som af diskussionen
bär tyckes vilja framgå, är det nästan lika många förslag, som det
finnes talare; och detta förefaller mig nästan utgöra ett bevis på att
förslaget icke är moget att antagas. Jag är derför af den åsigt, att
det icke skall bekymra mig mycket, älven om förslaget faller, emedan
N:o 40. 46
Angående
f örslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
jag icke ser så synnerligen stora fördelar i detsamma. Jag tiar, som
sagd!, varit med om förslaget och hoppades, att kammaren skulle
vilja antaga det i den form, hvari det af utskottet blifvit framlagdt.
Men det later nu ganska tråkigt, särskild! sedan Första Kammaren
med så förkrossande majoritet afslagit detsamma. Jag skall derför
icke ens tillåta mig att göra något yrkande.
Herr Swartling: Herr talman! Efter den utgång, frågan, enligt
hvad som uppgifves, fått i Första Kammaren, kan det icke vara skäl
uti att mycket sysselsätta sig med den i denna kammare, dä resultatet
i sjelfva verket icke kan blifva annat än negativt. Men jag ber
dock det oaktadt att få säga några ord, och jag vägar hoppas, att
denna kammares beslut icke skall blifva liknande Första Kammarens.
Ehuruväl, som sagdt, resultatet i sjelfva verket blir detsamma som
intet, vore det dock önskvärdt, att denna kammare genom sitt beslut
ville afgifva eu opinionsyttring.
Det har blifvit anmärkt förut, att det egentligen nya i före¬
liggande förslag är den obligatoriska sjelfdeklarationen. Och det
har blifvit sagdt, att detta icke är någonting helt och hållet nytt, ty
det finnes redan nu. Men det är i alla fall nu ifrågasatt en sä om¬
fattande utsträckning af det lilla, som redan finnes, att man väl kan
betrakta det hela som nytt. Men för min del kan jag i alla fall icke
finna detta nya vara sä svårt att begripa, att det borde kunna utgöra
grund för kammaren att afstå hela betänkandet, såsom min ärade
kamrat på denna bänk nyss antydt. Ty om ock tiden varit knappt
tillmätt, har den dock varit tillräckligt lång för att vi kunnat pröfva
den saken, synnerligast som den frågan icke är för kammaren alldeles
ny. Det bär ju varit tal om den förr. Man har ock inom utskottet
varit temligen ense om denna princips antagande. Men man har
skilt sig åt i afseende på den utsträckning, den skulle komma att fä.
Jag ber i förbigående få anmärka, att man har uttalat fruktan för
att ett godkännande af detta förslag nu skulle komma att lägga
binder i vägen för den reform rörande vårt skatteväsende, som vi
alla vänta på att fä. Men jag kan icke se, att så behöfver komma
att ske. Tvärtom är genom ett sådant godkännande ett steg taget
på de partiella reformernas väg. Det är något, som måste gå förut,
om vi skola tänka oss, att skatteväsendet skall kunna reformeras
helt och hållet. Och att man i den rigtningen har att motse ett
förslag, det hafva vi ju dess bättre nyss hört bekräftas från statsråds-
bänken och behöfva således icke befara att derpå få vänta förgäfves.
Att ett sådant förslag emellertid icke kan framläggas under den allra
närmaste tiden, ligger i sakens natur, ty att det måste föregås af
noggranna utredningar och undersökningar, det veta vi alla.
Hvad beträffar den utsträckning, som den föreslagna obligatoriska
sjelfdeklarationen skulle få, hafva vi reservanter — fyra från Första
Kammaren jemte mig — ansett, att denna sjelfdeklaration bör gälla
alla klasser utan undantag. Enligt utskottets förslag skulle dock
egare af jordbruksfastighet fritagas frän denna skyldighet. Man har
anfört som skäl derför bland annat svårigheten för jordbrukare att
kunna uppgifva arealen af sin egendom. Ja, detta kan ju måhända
47 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
vara sant, om det gäller mycket små egendomar, men jag vågar tro,
till ock med påstå, att, när det gäller egendom, hvars taxeringsvärde
uppgår till 5,000 kronor ock deröfver, egareu på ett eller annat sätt
gjort sig reda för huru .stor areal han kan kafva, åtminstone hvad
beträffar åker ock äng. År det skogsmark, kan det hända, att egaren
icke så noga känner, huru många tunnland, den omfattar. Men han
kan ju icke lemna bättre upplysning, än kan sjelf eget’, llufvudsaken
är att fä dessa upplysningar lernnade pä heder ock samvete och så
noggranna, som möjligt är.
Nu får jag säga, att jag för min del icke skulle hafva något
emot att höja detta värde något. Kongl. Maj:t har föreslagit 5,000
kronor, vi reservanter hafva godkäut detta. Men skulle man vilja
sätta siffran 10,000 kronor, skulle icke jag för min del vara emot
en sådan ändring. Men då man anfört beloppet af 20,000 å 25,000
kronor såsom lämpligt för lägsta värde på egendom, för hvilken
egareu vore skyldig att deklarera, och grundat detta derpå, att på
detta kapital skulle räntan utgöra omkring 1,000 kronor, och man
fordrat, att inkomst af arrende, som uppgår till minst den summan,
skall vara föremal för sjeltdeklaration, sä förbiser man, att detta icke
är Kongl. Maj:ts förslag. Det är eu ändring, utskottet tillätit sig
att göra, hvarigenom det fordrat, deklarationsskyldighet för vissa
arretidebelopp. Enligt Kongl. Maj ts förslag bindes uppgiftsskyldig-
heten vid egendomens taxeringsvärde, icke vid arrendebeloppets
storlek.
Hvad angår annan inkomst, d. v. s. inkomst af kapital eller
arbete, kan jag icke neka, att herr Fredkolm kan i viss män hafva rätt.
Det vore en fördel ur viss synpunkt sedt, om man stannade vid
åläggandet af sjelfdeklarationstväng för endast högre belopp. Alldeles
visst är, att arbetet, som nog eljest komme att blifva ganska betydligt
för bevillningsberedningens ordförande, skulle väsentligen minskas.
Men detta kan icke utgöra skäl för mig att gå med på det förslaget.
Detta bland annat af det skäl, att, då det åligger embetsverk, styrelser
för verk och bolag in. fl. att uppgifva inkomsterna för sina embets-
och tjensteman, löntagare och arbetare, det i regeln skulle komma
att inträffa, att man finge kännedom om de verkliga inkomsterna
hvad beträffar de små beloppen, under det att det blefve ett stort
mellanrum mellan beloppen på några hundra eller ett tusen kronor
ä ena sidan och fyra tusen kronor å andra sidan, eller det belopp,
som herr Fredbolm skulle vilja hafva satt som gräns. Dessa belopp,
som ligga emellan, kunde man icke vid taxeringen vara säker på
att fa fullt exakt angifva, under det man finge fullt exakta uppgifter
angående de små beloppen. Det kan jag för min del icke finna vara
lämpligt och derför icke heller önskvärdt.
Det kunde ju vara mycket att säga i denna fråga. Men dä
Första Kammaren redan fattat beslut i ärendet, är det ändainålslöst
att slösa bort tiden med att tala vidlyftigt om saken; det tjenar till
ingenting. Jag skall derför stanna vid hvad jag redan anfört, an¬
hållande att fa yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservation
utaf herr Cavalli m. fl. med den ändring deri, att sitfran 5,IKX) ändras
till 10,000.
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
48
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
Herrar Månsson och Olsson i Ornakärr förklarade sig instämma
med herr Swartling.
Herr Branting: I det läge, hvari frågan kommit genom Första
Kammarens beslut, återstår för Andra Kammaren knappast något
annat än att afgifva en opinionsyttring, som emellertid kan markera,
att, såsom jag hoppas, denna kammare vill någonting verkligt i skatte-
reformväg i motsats till det nej, som Första Kammaren nyss uttalat
mot hvarje förändring, och som väl näppeligen, om det skall utläggas,
kan fä annan tolkning än den, att, när man icke ens vill gå med
på förslaget om sjelfdeklaration för närvarande, man sä mycket
mindre vill vara med om något moderat skattesystem, i hvilket sjelf¬
deklaration skulle utgöra hörnstenen. Det är derför, synes det mig,
ingalunda ovigtig!, att Andra Kammaren icke ändå, såsom ställningen
nu är, kastar yxan i sjön, utan beslutar sig för ett positivt uttalande,
så att icke åtminstone de obotfärdigas förhinder måtte komma att
fä göra sig gällande, utan att verkligen regeringen mätte i Andra
Kammarens hållning få någon anledning att skynda litet på med
nästa akt i skattefrågan, hvarom vi nyss hörde herr statsrådet och
chefen för kong! finansdepartementet uttala sig.
Jag hade ämnat, om diskussionen tagit samma utsträckning och
sysselsatt sig med samma omfattande frågor, som den i början tycktes
göra, något närmare nagelfara särskildt ett uttalande i urtima
Riksdagens skrifvelse, som går derpå ut, att Riksdagen ställer sig
synnerligen reserverad mot framtidstanken om progressiv beskattning på
grund af att uti ett land — såsom det heter — som är ganska blottadt
på mera betydande förmögenheter meningarna torde vara ganska delade
angående progressiv beskattuingsförmåga af verklig statsfiuansiel
effektivitet. Jag tror, att denna sats, som blifvit på vissa håll nästan
upphöjd till rangen af eu dogm, dock med hvarje år, som går, förlorar
allt mer i sanning. Och om det vore rätta stunden nu, skulle jag,
såsom jag tror, kunna med ganska talande och intressanta siffror
bevisa, att det finnes verkligen i våra öfverstå inkomstlager mycket
stora och betydande summor, som staten skulle kunna med fullt fog
tillgodogöra för sina ändamål, och att derifrån skulle kunna påräknas
ingalunda föraktliga bidrag till statskassan, i fall man nemligen ville
beqväma sig till den nya, stora skatteförändring, som skulle ligga i
att man läte dessa stora förmögenheter, också de, komma att i någon
män efter sin förmåga bidraga till statens inkomster. Men såsom
ställningen nu här har blifvit, skall jag icke upptaga kammarens tid
med denna framställning, utan i stället inskränka mig till att för min
del sluta mig helt och hållet till herr Fredholms reservation, derför
att det ännu icke af de ärade talare, som uttalat sig för att man skulle
gå längre i sjelfdeklarationsförpligtelsen, kunnat bevisas, att man
.skulle vinna någonting väsentligt med denna utsträckning af sjelf-
deklarationsskyldigheten. För statens del blefve ju vinsten ofantligt
obetydlig, i fall man finge sjelfdeklaration nere vid dessa små medel¬
klassinkomster; derigenom konime t. ex. en person, som af taxerings¬
myndigheterna nu uppskattats för 2,100 kronor, kanske att uppskattas
40 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
för 2,200 eller 2,300 kronors inkomst. Detta är bagateller och obetyd- Angående
ligheter, hvarförutan här naturligtvis skulle kunna påräknas en förslag till
inverkan åt ömse håll, så att det icke blefve enbart en höjning, man n\^s.
derigenom vunne. Deremot är det påtagligt, att en verkligt positiv förordning.
och afsevärd vinst kunde åstadkommas, äfven utan det progressiva (Forts)
beskattningssystem, som med tiden måste följa med sjelfdeklaration,
i fall man inom de högsta inkomstgrupperna finge till stånd sjelf¬
deklaration. Det blir en betydande skilnad, i fall en taxeringsmyndighet
på god tro upptager inkomstskatt för ett belopp af 10,000 kronor,
eller om genom sjelfdeklaration detta belopp springer upp till 20,000
eller 25,000, kanske 30,000 kronor. Det blir något för staten att
beakta och taga vara på, på samma gäng det blir ett rättvist system,
man i någon mån får infördt. Men man undviker att draga med, till
ingen nytta för staten —- om man stannar vid 4,000 kronors-strecket
— en stor mängd personer, kvilkas iukomstbelopp man dock på ett
ungefär känner, och hvilka verkligen skulle tå betydande svårigheter
att förstå sig på alla de formulär och uppgifter, som af dem komme
att kräfvas.
Det är då vida vigtigare och bättre, att en början verkligen göres,
men att man stannar vid dessa högre belopp, hvilka man egentligen
afser att träffa genom sjelfdeklarations införande.
I afseende på vid hvilket belopp af landtfastighets taxeringsvärde,
man skulle kunna lämpligen börja, så hafva derom olika uppgifter
framkommit från herrar landtman, hvilka måste anses vara de mest
kompetenta att bedöma denua sak, hvarför jag icke vågar i denna
del göra något bestämdt yrkande. Men i afseende på den punkt,
som jag tror mig kunna något så när bedöma, nemligen huru sjelf¬
deklaration skulle komma att taga sig ut i fråga om taxeringen i stad,
så vill jag bestämdt varna för att för närvarande gå ned under
4,000-kronorsstrecket, ty gör man det, växer för hvarje hundratal
kronor, man går ned, massan af personer, som skulle blifva deklara-
tionsskyldige, utan att man deraf har något gagn, endast ökadt besvär.
Och hvad skulle följden deraf blifva, om icke att denna ökade börda,
som man, utan att derigenom vinna något nämnvärdt resultat, skulle
pålägga en stor mängd medborgare, skulle komma att medföra en
viss förtrytelse och ovilja mot detta nya beskattningssystem, en
förtrytelse, som med tiden komme att verka skadligt och förhindrande
gent emot de vidare skattereformer, till hvilka sjelfdeklaratiouen blott
skulle vara en början.
Mine herrar 1 Jag skall be att för min del få förena mig i herr
Fredholms reservation i donna punkt, liksom jag också hoppas, att
Andra Kammaren, af de allmänna skål, som jag i början af mitt
anförande framhållit, måtte, när vi komma så långt fram i betänkandet,
positivt och bestämdt uttala sig för fortsättningen på herr Fredholms
reservation, deri han påyrkar en ordentlig skattereform. Ty någon
sådan må man icke tro vara åstadkommen ensamt dermed, att vi
här från statsrådsbänken hört ett löfte uttalas om en ny akt i detta
reformsträfvande; det behöfves nog, att Riksdagen, så att säga, stryker
under på att denna akt må börja ju förr dess hellre.
Andra Kammarens Prof. 1897. N'-o 40. 4
N:o 40. 50
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
Herr Lundell: Jag har begärt ordet föt att gifva några upp¬
lysningar om i livad män jordbrukarne kunna vara i tillfälle att af¬
gifva sjelfdekOration, enär jag har temligen riklig erfarenhet i detta
hänseende från mitt deltagande i ett hundratal besigtningar i och för
hypotekslån. Jag får dervid säga, att jag högst sällan eller så godt
som aldrig träffat någon jordbrukare, som icke kunnat uppgifva area¬
len af siua egor, åkrar och dylikt. Det är visserligen sant, såsom
föregående talare sagt, att de icke alltid veta antalet tunnland, men
de kunna uppgifva, att de utsått så och så mycket höstsäd, så och
så mycket vårsäd på den eller den åkern, och på detta vis kan man
sluta sig till huru många tunnland de ega. Och vidare är det myc¬
ket få af de små jordegendomarne, som. icke undergått laga skifte;
jag tror det finnes hela provinser, t. ex. Öland, der man knappast kan
få tag i en enda gård, som icke undergått laga skifte; möjligen är
icke så fallet med ett par tre af de större egendomarne på Öland.
Endast i ett af dessa hundratals fall har eu jordbrukare varit i för¬
lägenhet, dä han skulle uppgifva arealen af sin egendom, men det
var dä fråga om en egendom, som hade ett taxeringsvärde af 30,000
kronor, och öfver hvilken det icke fans någon karta alls. På många
andra ställen var taxeringsvärdet af den egendom, som skulle belå¬
nas, 1,000 kronor eller så, och egarne kunde mycket väl uppgifva
egendomarne8 areal. Dessutom finnes skifteskarta på de fleste smågår-
darne. Jag tror således, att man icke behöfver befara att i detta
hänseende gå ned till för lågt taxeringsvärde.
Hvad gagn åter ett sådant förfarande skulle föra med sig, är
icke så godt att med säkerhet bedöma, derför att det är en betydlig
skilnad på olika jordegendomars beskaffenhet och dylikt. Men jag
tror, att man kan gå vida under Kongl. Maj:ts förslag; vill man gå
ned ända till 1,000 kronors taxeringsvärde för jordbruksfastighet, så
tror jag, som sagdt, att det icke är någon svårighet för jordbrukarne
att lemna uppgifter, när man icke frågar dem om något annat än
arealen; är det åter deras inkomst man frågar efter, kunna de nog
dervid komma i förlägenhet
Hvad sjelfva förslaget i fiffigt beträffar, ser jag icke mycken för¬
bättring skola vinnas genom detsamma; det kommer egentligen en¬
dast att bli ett experimenterande med sjelfdeklaration och dess verk¬
ningar. I somliga taxeringsdistrikt tror jag, att man möjligen kan
vinna någonting, i andra deremot icke. I det bevillningsberednings-
distrikt, der jag under tjugo års tid varit med om taxeringen, tror
jag, att sjelldeklarationen skulle göra raktingen nytta; man finge icke
bättre uppgifter än nu om folks inkomster m. m., men det kan ju
vara olika i olika distrikt.
Jag tror således, att förslaget icke är någon synnerlig förbättring
af den författning i ämnet, som vi redan ega; förslaget har ingen¬
städes satt i fråga att bereda en mer rättvis beskattning genom att
ändra sjelfva grunderna för bevillningens utgörande. Det kan ju
hända, att man på en del ställen skulle kunna få litet bättre reda på
hvad folk skulle skatta för, men det torde nog icke blifva så mycket
noggrannare uppgifter i det hela.
Men deremot tror jag, att ett antagande åt det nu föreliggande
51
N:0 40.
Lördagen den 8 Maj
förslaget skulle komma att fördröja framkomsten af ett nytt, bättre
förslag, och derför yrkar jag afslag såväl å Kongl. Maj:ts förslag
som utskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Dä jag icke kan gilla det slut, hvar¬
till utskottet kommit, skall jag be att få yttra några ord.
Först vill jag då Fästa uppmärksamheten vid den orättvisa, som
enligt min uppfattning ligger deruti, att de skattskyldige icke åläg¬
gas deklaration efter samma grunder. Utskottet har föreslagit, att eu
del personer skola deklarera, derför att de Föra handelsböcker, en
annan del, derför att de hafva 1,000 kronor i inkomst, och en tredje
derför att de hafva 2,000 kronor i inkomst. Svenska folket bör väl
hafva samma rättigheter och samma skyldigheter, utan afseende på
om den ene medborgaren för handelsböcker och den andre icke.
Vidare ber jag få säga, att jag anser det vara allt för ensidigt att
gå så långt ner i afseende å dem, som föra handelsböcker, men der¬
jemte befria alla egare af jordbruksfastighet. Man kan väl gerna icke
undgå att erkänna, att detta är eu ensidighet, som går väl långt.
Jag tror derjemte, att om man hade garantier för att dessa jord¬
brukare i sjelfva verket blefve befriade enligt utskottets förslag i §
21, så skulle man ändå kunna erkänna, att det vore någon idé i
utskottets Förslag. Men jag har den öfvertygelsen, att denna para¬
grafs sista moment ställer det ännu svårare för jordbrukarna, än om
utskottet föreslagit, att de skulle vara skyldiga att deklarera. Ty i
nämnda paragrafs sista moment står det, att de skola lemna uppgifter,
så vidt de kunna, men jag har icke sett eller hört någon paragraf
i bevillningsförordningen, hvilken afgör, om de kunna lemna dessa
uppgifter eller icke Om nu en jordbrukare skifver till vederbörande
taxeringsmyndigheter och säger, att han barså och så mänga tunnland,
så kan han icke gorå något vidare än att upplysa derom. Men om
jordbrukarne sjelfva skola bestämma det, hvartill skall det då tjena
att infordra upplysningar? Skola deremot icke jordbrukarne sjelfva
fä bestämma det, utan frågan bänskjutas till domstol och domstolen
lemna utslag, så kommer jordbrukaren i svårare ställning, än om han
blefve ålagd att sjelf deklarera. Det är med anledning deraf och af
åtskilliga andra anledningar, som jag för min del instämt i herrFred-
holms reservation. Man kan ju hafva olika åsigter med afseende på
siffrorna 4,000 kronor för inkomst och 50,000 kronor för taxerings¬
värdet, men dessa siffror äro i alla fall eu fast grund att bygga på.
Vill man sedan sänka dessa belopp, lärer det icke möta något hin¬
der, men när man skall införa en så stor reform, så bör man lägga
eu fast grund, som är öfverensstämmande med billighet och rättvisa,
och sedan bygga vidare på denna grund.
Det har varit åtskilliga representanter, som sagt mig, att om
detta blefve Riksdagens beslut, så skulle denna deklaration icke
drabba någon enda af deras komitenter, men detta ger väl icke
någon anledning att rösta emot ett sådant förslag, ty då hafva ju
herrarne icke ålagt sina komitenter några skyldigheter, och då är
det väl ingen fara. Men när man i alla fall vill saken och vill lägga
en fast grund för eu vidare utveckling, så synes man mig icke böra
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40. 52 Lördagen den 8 Maj.
Angående draga i betänkande att rösta för herr Fredholms reservation, och derför
förslag till 8kaf] jag be att få yrka bifall till densamma.
n\ings- Jag v^ar icke upptaga tiden längre med alt söka redogöra för
förordning, det olämpliga uti att de mindre hemmansegarne skulle deklarera.
(Forts.) Tiden medgifver icke detta, och för närvarande är det icke heller
behöfiigt.
Herr friherre von Knorring: Jag anhåller att få ändra mitt
yrkande derhän, att jag yrkar antagande af utskottets förslag i § 14
med det tillägg, att egare eller innehafvare af jordbruksfastighet
med ett taxeringsvärde af minst 25,000 kronor åläggas att deklarera.
Herr Collander: Då jag sist hade ordet och yrkade bifall till
min reservation, yttrade jag, att jag lika gerna kunde förena mig
med herr Fredholm i hans yrkande, som i sak är detsamma, då vi
endast skilja oss i fråga om de belopp, vid hvilka deklarations¬
skyldigheten skall inträda, om nemligen hans yrkande skulle hafva
större utsigt att gå igenom, och derför ber jag nu, herr talman,
att få återtaga mitt yrkande och förena mig med herr Fredholm.
Jag anser det synnerligen vigtigt, att Andra Kammaren gör ett
uttalande i denna punkt och, då herr Fredholm i sitt yrkande sätter
gränsvärdena högre upp och således bör om detsamma kunna samla
flere personer, ber jag, som sagdt, att få biträda detsamma.
Öfverläggningen var slutad. Sedan herr friherre von Knorring
återtagit sitt först framstälda yrkande om återremiss och herr Collander
frånträdt yrkandet om bifall till sin reservation i denna del, qvar-
stodo följande yrkanden, nemligen på: l:o) antagande af utskottets
förslag till lydelse af ifrågavarande § oförändradt; 2:o) antagande af
samma förslag med den af herr Bergendahl under öfverläggningen
yrkade ändring; 3:o) bifall till herr Fredholms reservation; 4:o) bifall
till herr Swartlings förslag; 5:o) bifall till herr Berndes’ förslag;
6:o) bifall till herr friherre von Knorrings förslag; och slutligen 7:o)
afslag i denna del å såväl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen gaf propositioner å
hvart och ett af dessa yrkanden och fann propositionen på antagande
af utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
emellertid begärdes, upptog herr talmannen till förnyade propositioner
hvart och ett af de återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg
bifall till herr Fredholms reservation, nu förklarades hafva de flesta
rösterna för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades
votering; hvarför, och sedan till kontraproposition i denna votering
antagits yrkandet på rent afslag, nu först uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontrapropositionen i hufvudvoteringen angående
§ 14 i förevarande förslag till förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst antager yrkandet om bifall till herr Fred-
53 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
holma i fråga om denna § afgifna, utskottets betänkande vidfogade
reservation, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om afslag i denna del å så väl utskottets hem¬
ställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda proposition.
Denna första votering utföll med 115 ja mot 101 nej, hvadan
propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande af kammaren god
kända lydelse:
Den, som vill, att kammaren skall antaga bevillningsutskottets
törslag till § 14 i förevarande förslag till förordning angående be¬
sittning af fast egendom samt af inkomst, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Fredhofm i fråga
om denna § afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.
I denna senare votering röstade 87 ledamöter ja, men 120 nej,
och hade kammaren alltså beträffande denna § bifallit herr Fredholms
reservation.
Härefter föredrogs § I, som antogs.
Herr Fredholm yttrade: Med afseende å ärendets vidare behand¬
ling skall jag tillåta mig att beträffande föredragningssättet hemställa,
att paragraferna icke måtte uppläsas utan endast föredragas med
deras nummer.
Denna hemställan bifölls.
§§ 2 och 3-
Antogos.
§ 4 var så lydande:
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
64
Lördagen den 8 Maj.
Angående (Kongl. Maj-.ts förelag.)
förelag till 4 o
ny bevill-
förordning * ®8tigbetsbe vinning erlägges icke
(Forts.) gtateD.
b) städer och andra menigheter,
akademier och vetenskapliga sam¬
fund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar: för
dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;
regementen och officerscorpser:
för deras vid mötesplatser till be¬
gagnande under mötena uppförda
byggnader; samt
enskilda personer eller samfund:
för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;
allt dock endast så framt nu
nu omförmähla allmänna platser,
tomter, byggnader, kyrkor och
bönehus icke lemna egaren någon
inkomst; börande i motsatt fall
fastighetsbevillning utgöras för så
stor del af fastighetens taxerings¬
värde, som enligt den i instruk¬
tionen för taxeringsmyndigheterna
bestämda grund motsvararinkomst-
beloppet; och
c) egare af kanal, jernväg och
annan farväg eller farled samt
flottled: för den mark,som af an¬
läggningen upptages, äfvensom för
sjelfva kanal- och vägbyggnaden,
hvarunder jemväl inbegripas de
för anläggningens begagnande er¬
forderliga stationshus, verkstäder
och andra byggnader.
(Utskottets förslag.)
4 §•
Fastighetsbevillning erlägges icke
af:
d) staten;
b) akademier, vetenskapliga sam¬
fund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar: för
dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;
kommuner och andra menighe¬
ter: för dem tillhöriga, inom d eras
eget område belägna allmänna
platser, tomter och byggnader;
regementen — —----
----byggnader; samt
enskilda---—---
-- — bönehus;
allt--------
— — — inkomstbeloppet; och
c) (OfÖrändradt.)
1 sin vid betänkandet fogade reservation hade deremot herr
Collander hemstält, att denna § måste erhålla följande lydelse:
4 §-
Fastighetsbevillning erlägges icke af:
a) staten;
55
N:0 40.
Lördagen den 8 Maj.
b) kommuner och andra menigheter, akademier, vetenskapliga
samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar: ' bevill-
för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader; nings-
regementen och olficerscorpser: för deras vid mötesplatser till förordning.
begagnande under mötena uppförda byggnader; samt (Forts.)
enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;
allt dock endast så framt nu omförmälda allmänna platser, tom¬
ter, byggnader, kyrkor och bönehus icke lemna egaren någon in¬
komst; börande i motsatt fall fastigbetsbevillniug utgöras för så stor
del af fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i instruktionen för
taxeringsmyndigheterna bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet;
och
c) egare af kanal, jernväg och annan farväg eller farled samt
flottled: för den mark, som af anlägguingen upptages, äfvensom för
sjelfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder jemväl inbegripas de
för anläggningens begagnande erforderliga stationshus, verkstäder
och andra byggnader.
Herr Fredholm erhöll ordet och yttrade: Om herrarne behagade
göra eu jemförelse mellan Kongl. Maj:ts och utskottets förslag i 4 §,
så skola herrarne finna, att utskottet här gjort en ändring, som
refererar sig till de i Kongl. Maj:ts förslag mom. b. omförmälda
städer. Utskottet har först velat ändra ordet »städer» till »kommuner»,
och derom kan ju icke vara något att saga. Men dessutom har
utskottet gjort en annan förändring, som i mina ögon är ganska
betänklig. I stället för bestämmelsen i nu gällande bevillnings¬
förordning, som i detta hänseende är lika med Kongl. Maj:ts förslag,
eller att städer för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och
byggnader icke erlägga någon fastighetsbevillning under annan förut¬
sättning än den, som omtalas på sid. 50, eller att omförmälda allmänna
platser, tomter och byggnader lemna egaren någon inkomst, har
utskottet ansett förutvarande bestämmelse endast böra gälla för all¬
männa platser, tomter och byggnader, som äro belägna inom städernas
eget område.
No är det endast då, när dessa städerna tillhöriga allmänna
platser, tomter och byggnader, vare sig de äro belägna inom eller
utom staden, lemna städerna någon inkomst, som de för dem få
erlägga fastighetsbevillning; i annat fäll erlägga de icke sådan.
Skulle man derför bifalla utskottets förslag, blefve följden den, att
om en stad eller annan kommun hade en begrafningsplats utanför
sitt område, så skulle staden eller kommunen få betala fastighets¬
bevillning för denna begrafningsplats. Detta förekommer icke nu,
emedan en sådan plats icke är af beskaffenhet, att den lemnar någon
inkomst.
Se vi i detta fall särskilt på Stockholm, så finnas här två
begrafningsplatser, som tillhöra staden, men ligga utanför stadens
område. Den ena, nemligen den norra, ligger i Solna församling,
N:o 40. 56
Lördagen den 8 Maj.
första till f-en a?dra eller.den 8ödr.a ligger i Bränkyrka församling. För den
ny bevill- ,ra bär verkligen fastighetsbevillning erlagts, ehuru väl denna
nings- prölningsnämndens bevillningsåtgärd är öfverklagad; men för den
förordning, andra begrafningsplatsen betalas icke någon fastighetsbevillning, och
(Forts.) detta förhållande är grundadt på Kongl. Maj:ts utslag.
Då genom bifall till utskottets förslag ändring i detta förhållande
skulle inträda, tillåter jag mig att yrka afslag på utskottets förslag
och bifall till Kongl. Maj:ts. Jag gör det så mycket mera, som det
synes mig icke vara i sin ordning, att man skulle låta städerna
betala tastighetsbevillning för sina begrafhingsplatser, då regementen
och otficerscorpser icke betala något för de på mötesplatser uppförda
byggnaderna, och då kanaler och jernvägar med dem tillhörande
stationshus, verkstäder och öfriga byggnader äro från fastighets-
bevillning befriade. Det vill synas mig, att man icke borde vara
mindre mån om att fritaga begrafningsplatserna från skatt än hvad
man är i fråga om förenämnda byggnader, så att icke den nu lefvande
generationen får betala skatt för de dödas hvilostäder.
Jag yrkar afslag på utskottets förslag i 4:de § och bifall till
Kongl. Maj:ts.
Herr Svanberg instämde med herr Fredholm.
Herr Nilsson i Grafva: Med anledning af den motion, som af
herr G. Kronlund och mig är afgifven, ber jag att få yttra några ord.
Väl vetande, att gent emot ett så godt som enhälligt bevillnings-
utskottsbeslut någon förhoppning ej gifves att nu få den föreliggande
motionen antagen, tillåter jag mig dock att yrka bifall till den¬
samma.
Utskottet hänvisar till ett vid 1893 års riksdag af dåvarande
bevillningsutskott afgifvet betänkande öfver en i samma syfte väckt
motion, nemligen af herr N. Jönsson i Gammalstorp, och anför:
»Vid 1891 års riksdag väcktes, likaledes af herr Jönsson, förslag
i syfte att husbyggnader, i värde understigande 500 kronor, skulle
vara trån bevillning fria. I sitt ötver motionen afgifna betänkande
framhöll bevillningsutskottet, under påpekande, att många bemmans-
delar funnes, som icke egde ett värde af 500 kronor, att, då egaren
åt en sådan hemmansdel finge utgöra ej blott bevillning och de
utskylder, som efter denna utginge, utan äfven de pålagor, som hos
oss hvilade på sj elfva jorden, det skulle leda till lika stor orättvisa,
som den motionären velat afhjelpa, om husbyggnader, värda mindre
än 500 kronor, skulle befrias från den skattskyldighet, som med
egandet af dem vore förenad; och hemstälde utskottet, att berörda
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken
hemställan äfven blef af båda kamrarne bifallen.»
Af dessa skäl finner sig bevillningsutskottet äfven nu böra hem¬
ställa om afslag å den nu ifrågavarande motionen.
Men enligt mitt förmenande kunna icke dessa husbyggnader,
om hvilka här är fråga, jemföras med små hemmansdelar, ty beträffande
dessa senare är det jorden, som upptages i bevillning, och denna
kan väl icke gerna befrias från skatt.
67 N.o 40.
Lördagen den 8 Maj.
Väl är det sant, att en egare till en hemmansdel, soin ej
uppgår till högre värde än 500 kronor, kan hafva det svårt nog i
ekonomiskt hänseende, inen jag tror dock, att dennes existens¬
förhållanden i regeln äro något bättre än backstugusittarnes. För
öfrigt äro dessa små hemmansdelar i många fall bebyggda med hus,
hvilka i värde ej så litet öfverstiga det belopp, hvartill hemmans-
delen är taxerad.
Då frågan var före vid 1893 års riksdag, anfördes af en talare,
att den bevillningssumma, som erlades för en dylik stuga, är så
ringa, att den icke vore värd att tala om, men det är ej nog med
denna bevillning; är stugan taxerad, så måste egaren, såsom i
motionen är anfördt, äfven betala skatt till kommunen, till prest,
sjukvård m. m., uppgående tillika med de personliga afgifterna, för
man och hustru till omkring 4 kronor. För öfrigt, så länge han
skattar för fastigheten, kan han icke befrias från personliga afgifter,
vore han än aldrig så fattig.
Jag vill ej påstå, att existensstrecket är för högt, men en person,
som eger ett kapital af inemot 10,000 kronor, han är befriad från
bevillning, då deremot denne fattige backstugusittare, som ofta nog
endast genom medmenniskors hjelp kunnat på sin ålderdom förskaffa
sig en liten stuga, uppgående i värde till 500 kronor och mången
gång derunder, han skall för denna stuga erlägga bevillning. Jag
hemställer så väl till herrar ledamöter i bevillningsutskottet som
till kammaren i öfrigt: kan detta vara förenadt med billighet och
rättvisa?
Ja, här skulle ju nog vara flera talande skäl att anföra till
fördel för motionen, men jag skall, herr talman, inskränka mig till
att, på grund af hvad jag nu anfört, och med stöd af hvad som i
motionen är framhållet, yrka bifall till motionen och afslag på
utskottets förslag.
I sammanhang härmed ber jag att få föreslå ett tillägg till
bevillningsförordningens 4:e paragraf och att således ett moment d)
måtte i paragrafen införas af följande lydelse: »Innehafvare af
lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga
värde utgöres af åbyggnader och ej öfverstiger 500 kronor, derest
lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillning af fast egendom
eller inkomst eller hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde,
åbyggnaden kan ega, uppgå till 500 kronor.»
Häruti instämde herrar Olsson i Skiftinge och Sandquist.
Ilerr Collander: Herr talman! I likhet med den förste ärade
talaren ber jag att få yrka afslag å utskottets betänkande, hvilket
på ett besynnerligt sätt skiljer en offentlig byggnads beskattnings-
pligt, om den ligger på eget eller andras område, då nemligen i
denna paragraf alldeles tydligt säges, att, om den lemnar egaren
någon inkomst, den skall påföras bevillning, men deremot att, om
det är en offentlig byggnad, som icke är afsedd dertill, t. ex. en
kyrka, ett rådhus och dylikt, den skall vara skattefri. Det finnes
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N;0 40.
58
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
icke något skäl, att denna skattepligt skall tillämpas, om byggnaden
ligger i en annan kommun, då ju ändamålet är detsamma.
Då nu herr Fredkolm yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag, så
ber jag i olikhet med honom, hvilket jag tror att han kommer att god¬
känna, att få yrka bifall till min reservation, hvilken återfinnes på
sidan 191 af utskottets betänkande och innehåller ett förslag till
lydelse af denna paragraf. Den skiljer sig endast obetydligt från
Kongl. Maj:ts förslag, i det att ordet »städer» utbytts mot »kom¬
muner», hvilket äfven utskottet användt i sitt förslag. Det är nem¬
ligen mycket vigtigt, att man sätter ordet kommuner och icke endast
städer, då det är kommuner både i stad och på land, som det gäller.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka utslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till min reservation, som innehåller förslag till
formulering af 4:e paragrafen.
Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
får på det lifligaste instämma i hvad min länskamrat nyss yttrat
och yrkat, nemligen att befrielse från att erlägga fastighetsbevillning
bör lernnas åt innehafvare af så små fastigheter, som äro under 500
kronors värde, d. v. s. egentligen åt de s. k. backstugusittarnes
klass. Det synes verkligen onaturligt, att en person, som har en
liten stuga till ett värde af 500 kronor, skall betala fastighetsbevill¬
ning. Den inkomst, lian har af denna stuga, är ringa, ja i allmänhet
kanske ingen annan än den indirekta inkomsten, att han har tak
öfver hufvudet. Att han då för detta skall betala skatt, synes verk¬
ligen orättvist. Och jag tror, att de fleste af herrarne här i kam¬
maren hafva samma erfarenhet som jag, att nemligen bevillnings-
beredningarna på landet mycket ofta gå på sidan om lagen och
förfara olagligt, i det att de utesluta sådana fastigheter. Jag vet,
åtminstone af egen erfarenhet från Södermanland, att vi, ehuru man är
skyldig att upptaga alla lägenheter till deras brandförsäkringsvärde,
hafva blundat för lagens drakoniska bestämmelser i detta afseende —
och det har äfven pröfningsnämnden gjort — enär vi funnit det
obilligt och orättvist att upptaga dylika små värdelösa lägenheter
till fastighetsbevillning. Det synes mig nu vara önskligt, att äfven
detta blefve legaliseradt, och att en bestämmelse kunde införas i
bevillningsförordningen om att dessa små lägenheter må befrias från
bevillning.
Den motivering för afstyrkande af motionen, som utskottet
anfört, citerande ett föregående års bevillningsutskotts motivering,
och hvilken min bänkkamrat nyss uppläste, tyckes mig vara helt
otydlig och intetsägande. Deri framhålles endast, att ett bifall till
motionen skulle medföra en lika stor orättvisa, då derigenom icke
från taxering befriades äfven jordbruksinnehafvare, som ega jord af
500 kronors värde. Det är nemligen ytterst sällan, som en jordbruks¬
fastighet har ett så ringa värde som 500 kronor. Är den upptagen
till detta värde, är taxeringsvärdet utan tvifvel satt alldeles för lågt,
då enbart byggnaderna på fastigheten väl böra hafva detta värde.
Jag tror derför icke, att man finner så många jordbruksinnehafvare,
som besitta så små fastigheter. Om man också endast har litet
69
N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
jord till ett värde af 500 kronor, så är dock detta mera än att endast
hafva tak öfver hufvndet.
Jag tror för min del, att det skulle vara en gärd af billighet
och rättvisa åt dessa de mest utblottade af landets invånare, om
man nu befriade dem från erläggande af bevillning. Och jag vädjar
till denna kammare, om den icke skulle kunna bortse från den lilla
orättvisa, som skulle kunna bestå deruti, att en eller annan jordbruks-
innehafvare icke blir befriad från bevillning, ehuru han kanske är i
lika fattiga omständigheter som backstugusittaren. Vi hafva ju
redan uttalat den principen, att man, om icke rättvisa kan göras åt
alla, åtminstone bör skipa rättvisa så långt som det är möjligt. Det
är med hänsyn till detta, som jag anhåller, att kammaren måtte
bifalla den billiga och rättvisa framställning, som utaf herr Nilsson
i Grofva blifvit gjord.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Nilssons i Grofva
framställning.
Med friherre Bonde förenade sig herrar Höjer, Wavrinsky, John
Olsson, O. Olsson i Stockholm, Bränning, Byström, Eklund från
Stockholm, Pantzarhielm, Pettersson i Osterhaninge, Lindblad, Alm¬
qvist, Åkerlund, Grundelig Aulin, Rydberg, Thylander, Hansson i
Sol berga och Emthén.
Herr friherre von Schwerin: Herr grefve och talman, mine
herrar! Det är visserligen icke synnerligen angenämt för mig att
behöfva uppträda i denna sak för att gendrifva hvad en föregående
talare, herr Fredholm, yttrade, men jag skall dock be att gent emot
honom få säga några ord.
Herr Fredholm yttrade, att det är orättvist och icke lämpligt
att taga skatt för en lägenhet, belägen i en annan kommun, då
denna lägenhet användes till kyrkogård eller icke i allmänhet gifver
någon inkomst. Men, mine herrar, jag skall be att få anföra ett
aktuelt exempel. Låtom oss taga detta exempel från Stockholms
stad. Här ligger strax utanför Norrtull en liten kommun, som heter
Solna, och i denna är Stockholms stads kyrkogård belägen. Om nu
Stockholms stad kommer att fortfarande utveckla sig så raskt, som
den hittills gjort, är det tydligt och klart, att Stockholms stad för
att kunna utvidga sin kyrkogård måste köpa in den ena lägenheten
efter den andra i Solna kommun. Jag har hört uppgifvas, att Stock¬
holms stad redan skulle ega betydligt öfver halfva arealen i Solna
kommun, och det kommer på detta sätt att gå derhän, att, om
Stockholms stad köper in alla fastigheter inom Solna kommun och
använder dem till detta ändamål, skulle Solna kommun, om nu
kyrkogården skall vara befriad från beskattning, till sist icke få
någon inkomst alls af sådana fastigheter.
Jag vill nämna ett annat exempel, fortfarande hemtadt från
Stockholms stad. Stockholms stad drifver en stor rörelse inom en
annan kommun, nemligen ett stenhuggeri. Och åtminstone har det
i bevillningsutskottet uppgifvits, att Stockholms stad icke betalar ett
öre i skatt till stat eller kommun för denna storartade rörelse med
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40.
60
Angående
förslag till
ny bevill-
nings-
foordning.
(Forts.)
Lördagen den 8 Maj.
många arbetare och ett stort tillverkningsvärde, som staden drifver i
en annan kommun. Om detta stenhuggeri tillhörde en enskild
person, är det tydligt och klart, att denna finge betala skatt derför,
men emedan Stockholms kommun nu är egare till rörelsen och
naturligtvis ställer sina räkenskaper så, att staden icke har någon
direkt inkomst af stenhuggeri^, vid hvilket staden hugger sin
gatsten och dylikt, så betalar staden ingen skatt derför. Kan det
väl vara rätt och billigt, att Stockholms stad, att en kommun skall
vara befriad från skatt för en rörelse, för hvilken egaren, om han
vore en enskild person, skulle få betala skatt? Jag kan åtminstone
icke finna detta vara rigtigt.
Jag skall, herr talman, be att på det allra bestämdaste få yrka
bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Fredholm: Jag skall först tillåta mig att något bemöta
hvad den siste ärade talaren yttrade.
Hvad norra kyrkogården beträffar, så utgöres den af afsöndrade
delar från Haga och Karlbergs kungsgårdar. Och ehuru jag ej med
bestämdhet vet det, har jag dock anledning antaga, att Solna kom¬
mun, inom hvilken dessa afsöndring^ äro belägna, ingalunda fått
siua skatteinkomster minskade genom kyrkogårdens förläggande dit,
utan tvärtom fått dem ökade, emedan med kyrkogården äro förenade
eu hel del byggnader såsom arbetarebostäder och åtskilliga andra
lägenheter, på hvilka jag här har uppgift och för hvilka rätteligen
betalas skatt och det både till stat och kommun på den grund, att
de lemna inkomst. Den skatt, som Stockholms stad betalar härför
i Solna kommun, har för år 1895 uppgått till öfver 800 kronor, hvaraf
146 kronor i skatt till staten och i tilläggsbevinning lika mycket samt
425 kronor i kommunalskatt.
Hvad vidare angår den ärade talarens påstående, att andra Stock¬
holms stad tillhöriga egendomar, belägna i bredvidliggande kom¬
muner, och vid hvilka rörelse drifves, skulle vara skattefria, får jag,
med anledning af hvad han anförde om stadens stenhuggeri, förklara,
att, om sådana uppgifter meddelats utskottet, hafva de varit fullstän¬
digt origtiga. Ty detta Stenhamra stenhuggeri i Sånga socken är
taxeradt till 25,000 kronor för jordbruksfastigheten och 68,000 kronor
för annan fastighet, och för allt detta betalas skatt.
Jag begärde emellertid ordet egentligen derför, att, då jag förut
yrkade bifall till Kong]. Maj:ts förslag, jag dervid förbisåg, att herr
Collander i sin reservation yrkat afslag ä utskottets hemställan och
bifall till Kougl. Maj:ts förslag med den ändring, att i § 4 mom b)
i stället för ordet sstäder» insattes ordet »kommuner». Då jag icke
bar något emot en sådan ändring, skall jag nu bo att få taga till¬
baka det yrkande jag förut gjort och i stället förena mig med herr
Collander.
Med afseende å hvad en motionär, herr Nilsson i Grofva, anfört
derom, att utskottet icke tillmötesgått hans motion, ber jag få till¬
kännagifva, att jag för min enskilda del lifligt behjertar det syfte,
som motionären eftersträfvar. Jag skall dock tillåta mig att redogöra
för de motiv, som ledt utskottet vid dess afstyrkande af förslaget.
61 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
Dessa motiv äro att söka deri, att motioner, likartade med denna,
blifvit väckta såväl vid 1891 som vid 1893 års riksdagar, men båda
gångerna af Riksdagen afslagits. Ehuru jag för min del är intres¬
serad af att en reform i det syfte, som motionären föreslagit, må
komma till stånd, synes mig likväl, att den bör ställas i samband
med åtskilliga andra reformer med afseende å beskattningen såväl
af smärre fastigheter som af mindre inkomsttagare, och då alla dylika
motioner, som i år framkommit till bevillningsutskottet, blifvit af¬
styrka, kunna herrarne nogsamt förstå anledningen till att jag för¬
enat mig i utskottets hemställan om afslag jemväl å den nu ifråga¬
varande motionen.
Jag vågar äfven ifrågasätta, om det verkligen kan vara skal att
nu yrka bifall till motionen, då ett beslut i denna rigtning skulle
gifva anledning till ökadt arbete för utskottet vid frågans förnyade
behandling. Det är således icke derför, att icke jag till alla delar
erkänner det berättigade i motionens syfte, utan derför, att jag anser
motionen böra behandlas i samband med andra frågor och att tiden
för riksdagens samvaro är långt framskriden, som jag anser skäl
icke föreligga att nu bifalla densamma.
Herr Bergendahl: Såsom reservant mot utskottets hemställan
rörande herrar Nilssons i Grafva och Kronlunds motion derom, att
smärre husegare på landet, hvilka icke hafva sina hus på fri grund,
må, der åbyggnadernas värde icke öfverstiger 500 kronor och under
i öfrigt stadgade vilkor, åtnjuta frihet från bevillning, anhåller jag
att få förena mig med herr Nilsson i Grafva i det yrkande, han här
framstält. Jag yrkar således bifall till den förevarande paragrafen,
sådan den här föreligger, med det af herr Nilsson i Grafva föreslagna
^■tillägg.
Herr friherre von Knorling: Med anledning af herr Fredholms
uttalande angående skattskyldigheten för anläggningar, som en stads-
kommun kan hafva gjort inom en annan kommun, ber jag få säga,
att jag tror saken icke böra så lättvindigt behandlas, som herr
Fredholm gjort. Det lärer för närvarande förekomma och torde nog
äfven i framtiden blifva fallet, att en stadskommun gör en sådan
anläggning inom en landskommun, som t. ex. en vattenledning eller
ett elektricitetsverk, hvaraf stadskommunen visserligen icke skördar
direkt ekonomisk vinst, men som är af beskaffenhet, att stadskom-
muneu deraf har ekonomisk fördel, och nog vore det då obilligt, att
denna stadskommun skulle vara för den ifrågavarande anläggningen
fri från skatt både till staten och till den kommun, der anläggningen
är belägen. Om det vore så, att stadskommunen i sådant fäll vore
befriad från skatt till staten, men skyldig att betala kommunalskatt,
skulle jag för min del icke hafva något att anmärka; men den
frågan är outredd.
Vidkommande det herr Fredholm talade om obillighetcn deraf,
att en stadskommun skall skatta för en kyrkogårdsanläggning, som
den har inom eu närliggande kommun, vågar jag anmärka, att
åtminstone Stockholms kommun icke skulle derigenom drabbas af
Angående
förslag till
ny bevill¬
nings¬
förordning.
(Forts.)
N:o 40. få
Lördagen den 8 Maj.
Angående någon förlust, ty, såsom bekant, inköper Stockholms kommun sådana
'nubeoiU- jordstycken, som den använder till begrafningsplatser, för relativt
nings- billigt pris och säljer sedermera grafplatsema för ganska höga
förordning, summor. Jag tror således icke, att man kan säga, att det skulle
(Forts.) medföra ekonomisk förlust för stadskommunerna, om de finge betala
skatt för sådana anläggningar.
Med anledning af hvad jag nu yttrat, anhåller jag om bifall
till utskottets förslag.
Herr Fredholm: Herr talman! Det är två skäl,som den senaste
talaren anfört för att ifrågavarande kyrkogårdsanläggningar borde
beläggas med skatt. Det ena skälet var det, att dylika anläggningar
skulle medföra vissa utgifter för den kommun, der de äro belägna.
Jag kan emellertid icke förstå, hvilka utgifter vare sig för skolvård
eller fattigvård eu kyrkogård förorsakar kommunen.
Hvad beträffar den andra invändningen eller att Stockholms
stad skulle hafva inkomst af kyrkogården genom att der försälja
grafplatser, så är det klart, att staden på sådant sätt måste förskaffa
sig den inkomst, som visat sig vara nödvändig för att betacka om¬
kostnaderna för kyrkogårdens ordnande och hållande i stånd. Men
att Stockholms stad derutöfver icke har någon inkomst på kyrko¬
gården, det är alldeles tydligt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen propositioner å de qvarstående yrkandena, nemligen dels
antagande af utskottets förslag och dels bifall till herr Collanders
reservation; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till reservationen. Votering
blef likväl bogärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som beträffande lydelsen af § 4 i förevarande förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
bifaller den af herr Collander i fråga om denna § afgifna, utskottets
betänkande vidfogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren antagit nämnda § med den af utskottet
föreslagna lydelsen.
Omröstningen utföll med 89 ja, men 99 nej; varande alltså para¬
grafen antagen med den lydelse, som af utskottet föreslagits.
Härefter gaf herr talmannen proposition på det af herr Nilsson
i Grofva föreslagna tillägg till denna §; och blef det föreslagna tillägget
af kammaren antaget.
63 N:o 40.
Lördagen den 8 Maj.
Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare före¬
dragningen af föreliggande ärende till i afton kl. 7, till hvilken tid
kammarens ledamöter genom utfärdadt anslag kallats att åter
sammanträda.
§ 8.
Herr John Olsson begärde ordet och yttrade: Herr grefve och
talman! Jag anhåller vördsamt hos kammaren att få till herr stats¬
rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet framställa följande
interpellation:
Under debatten i Andra Kammaren vid gårdagens plenum berördes
bland annat, i sammanhang med frågan om portionsersättning åt under¬
officerare, de ersättningar, som tvenne regementschefer, nemligen
öfverstarne R. V. T. Berg och C. V. H. Leuliusen i strid med gällande
lönestater låtit till sig utbetalas för en tredje tjenstehäst utöfver de
två, för hvilka enligt kongl. brefvet den 2 december 1892 lönetillägg
och fourageersättning skola utgå.
Då herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
som var närvarande under debatten, ansåg sig förhindrad att, i den
ordning frågan då blifvit väckt, besvara de anmärkningar, som af ett
par talare framstäldes, men å andra sidan uttryckte sitt beklagande
öfver att icke hafva kommit i tillfälle att lemna de fullt tillfreds¬
ställande upplysningar, som herr statsrådet sade sig kunna lemna,
finner jag för mig deri en anledning att genom en formlig inter¬
pellation bereda herr statsrådet det önskade tillfället att svara på de
gjorda anmärkningarne i saken.
På sätt under debatten omnämdes, hade af chefen för lifrege-
mentets husarer, herr öfverste Leuhusen, för år 1894 uttagits ersättning
för en tredje tjenstehäst, uppgående till 765 kronor. Mot denna i
strid med vederbörande regementsintendents mening gjorda utbetalning,
framstäldes af arméförvaltningen anmärkning och yrkades, att beloppet
skulle återbäras Efter af regementschefen anförda besvär häröfver
faststälde emellertid kammarrätten arméförvaltningens anmärkning
samt förpligtade regementschefen att återbära beloppet.
Sedan frågan dragits under Kongl. Maj:ts pröfning, förklarade
Kongl. Maj:t, i nådig resolution af den 24 juli 1896, att Kongl.
Maj:t funnit kammarrättens utslag vara lagligen grundadt, men med
hänsyn till i målet förekomna omständigheter, velat låta bero vid
den till klaganden redan gjorda utbetalningen af ifrågavarande 765
kronor.
Man torde haft skäl att antaga, att, sedan såväl arméförvalt¬
ningen som kammarrätten funnit regementschefen obehörigen hafva
uttagit ifrågavarande belopp och förpligta! honom att återbära det¬
samma, han åtminstone derefter skulle funnit sig föranlåten aft ställa
sig myndigheternas utslag till efterrättelse. Men chefen för lifrege-
mentets husarer fortfor det oaktadt att såväl 1895 som 1896 låta till
sig utbetala ersättning för en tredje tjenstehäst med ofvan nämnda
belopp af 765 kronor. Och äfven efter det Kongl. Maj:t i omför-
mälda nådiga resolution den 24 juli 1896 förklarat kammarrättens
N:o 40. 64
Lördagen den 8 Maj.
utslag lagligen grundad^ fortsattes utbetalandet af den ifrågavarande
ersättningen till öfverste Leuhusen.
I anledning af de häröfver inom arméförvaltningen gjorda an¬
märkningar har chefen för lifregementets husarer bland annat anfört,
att han »haft skäl antaga det vara hans rättighet utfå anmärkta löne¬
tillägg och fourageersättning äfven för åren 1895 och 1896, enär
Kongl. Maj:t genom nådig resolution den 24 juli 1896 med hänsyn
till i ett alldeles liknande mål förekomna omständigheter velat låta
bero vid den till honom gjorda utbetalningen under år 1894».
Då det synes mig betänkligt, om en sådan tolkning af berörda
kongl. resolution skulle kunna göra sig gällande, vågar jag vördsamt
hos kammaren anhålla att få till herr stadsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet framställa det spörsmål:
»Huruvida Kongl. Maj:ts ofvanberörda resolution af den 24 juli
1896, på sätt chefen för lifregementets husarer antagit, kan för fram¬
tiden anses innebära ett stöd för den uppfattningen, att vederbörande
regementschef skulle vara berättigad att utfå anmärkta lönetillägg
och fourageersättning för en tredje tjenstehästV»
Den sålunda framstälda anhållan begärdes på bordet och bord¬
lädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,6 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
%
Stockholm, AssociationsBoktryckeriet, 1897.