RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Andra Kammaren. N:o 37.
Onsdagen den 5 maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets Ang. löne-
utlåtande n:o 57, angående Kongl. Maj:ts proposition rörande löne- ^f^e/rid
reglering för personalen vid statens jernvägar och i anledning statens jern-
deraf inom Riksdagen väckta motioner. vägar.
(Forts.)
Deraf återstodo punkterna VII—XIX, hvilka samtliga biföllos.
§ 2.
Till kammarens afgörande förelåg vidare sammansatta stats- Om ändring
och bankoutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af vackt motion ir^tfultil{eH
om ändrad lydelse af § 7 i gällande instruktion för Riksdagens yö>. Riks.
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken. dagens revi-
styr er.
Till sammansatta stats- och bankoutskottet hade för förbere¬
dande handläggning öfverlemnats en i Andra Kammaren väckt
motion (n:o 8) af herr S. O. Nyländer med hemställan, att Riks¬
dagen måtte besluta, att § 7 i gällande instruktion för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken skall erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
§ 7.
Revisorerna skola vid sin förrättning noggrant iakttaga hvad
regeringsformen, riksdagsordningen och denna instruktion samt
de för fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret gällande
ansvarighetslagar och öfriga stadganden innehålla; och skola revi¬
sorerna samt de vid revisionen biträdande hålla tyst och förtegadt
hvad enligt Riksdagens beslut eller ingångna aftal eller för öfrigt
enligt sakens natur bör vara tyst rörande enskildes affärsförhål¬
landen till kronan, riksbanken eller riksgäldskontoret.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte för¬
anleda till någon Riksdagens åtgärd.
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 37.
1
N:o 37. 2
Onsdagen den ö Maj, e. m.
Om ändring Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde-
/ g 7 af
l nstvuktl 071671
för Riks- Herr Nyländer: Herr grefve och talman, mine herrar! Det
dagens revi- var med verklig förvåning, jag mottog underrättelsen, att detta
sover. sammansätta utskott afstyrkt min motion i fråga om en liten än-
Forts.) dring i § 7 af instruktionen för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgäldsverken, och detta så mycket mera, som för¬
slaget endast är en följdrigtig konseqvens af Riksdagens beslut
föregående år i liknande frågor. Det var nemligen i fjol, som
Riksdagen, i enlighet med bankoutskottets hemställan, beslöt ändra
instruktionen för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelnings-
kontor i orterna derhän, att äfven de vid revisionen biträdande
skulle åläggas att tyst och företegadt hålla, hvad som rörer en¬
skilda personers förhållande till kontoret. Det var äfven dä, som
Riksdagen beslöt att i instruktionen för bankoutskottet införa
den bestämmelsen, att icke allenast utskottets ledamöter, utan
äfven utskottets kansli skulle åläggas att doldt och förtegadt hålla,
hvad som enligt Riksdagens beslut tyst hållas bör.
Samma tystnadspligt hade utan tvifvel då blifvit ålagd äfven
de personer, som biträda statsrevisorerna vid deras gransknings-
arbete, ty i det af Riksdagen antagna utlåtandet heter det, att
enahanda brist, som anmärkts beträffande revisorerna vid rikban¬
kens afdelningskontor, vidlåder äfven instruktionen för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken, sådan den lyder
enligt kongl. kungörelsen den 9 maj 1893, ty om en likartad tyst¬
nadspligt för statsrevisorernas biträden nämnes uti ifrågavaran¬
de instruktion icke något. Men som något grundlagsenligt initia¬
tiv till ändring i denna instruktion icke var taget, kunde intet
åtgörande i saken då vidtagas. Nu föreligger emellertid eu i be¬
hörig tid väckt motion om ett afhjelpande af denna utaf Riksda¬
gen sjelf vitsordade och konstaterade brist i instruktionen för
statsrevisorerna, och utskottet medgifver äfven, att något borde i
saken göras; ty utskottet säger, att det i likhet med motionären
finner det nödvändigt, att statsrevisorernas biträden i lika mån
som revisorerna sjelfva äro förbundna att hålla tyst och förte¬
gadt, hvad till deras kännedom kommer angående statsrevisorer¬
nas förhandlingar.
Och det är ju alldeles tydligt, att, då revisorerna äro ålagda
tystnadspligt, sådan äfven bör gälla för deras biträden; ty i annat
fall har bestämmelsen härom ej något värde. Men icke för ty
säger utskottet vidare, att, eftersom statsrevisorerna »ega lemna
alla föreskrifter i fråga om biträdenas tjenstgöring, finner utskot¬
tet det icke vara erforderligt, att Riksdagen uti en instruktion,
som är faststäld för statsrevisorerna, lemnar särskilda bestämmel¬
ser i nu ifrågavarande afseende». Detta skäl synes mig ingalunda
hållbart, och Riksdagen torde näppeligen kunna gilla detsamma,
om den vill vara konseqvent i sina uttalanden.
Onsdagen den o Maj, e. m.
3 N:o 37.
Riksdagens revisorer vid afdelningskontoren i orterna antaga Om ändring
ju sjelfva sina biträden och ega att för dem utfärda föreskrifter; ^struMinnen
bankoutskottet antager äfven sitt kansli och sina tjensteman pir )>,ks
och eger likaledes rätt att för dem utfärda nödiga föreskrifter; dagens rcri¬
men det oaktadt har Riksdagen ansett det vara nödigt och er- sorer.
forderlig! att såväl uti instruktionen, för riksbankens afdelnings- (Forts.)
kontor som uti densamma för bankoutskottet införa särskilda be¬
stämmelser om den tystnadspligt, som åligger deras tjensteman.
Man torde derför icke på den omständigheten, att biträdena
utses af statsrevisorerna sjelfva, kunna bygga något för Riksdagen
antagligt skäl till afslag å min hemställan.
Nu säger visserligen utskottet vidare, att det föreställer sig,
satt de statsrevisorer, som härnäst sammanträda, icke lära under¬
låta — — att i arbetsordning, som af dem fa3tställes, intaga
lämpliga föreskrifter för biträdena om tystnadspligt». Ja, huru
statsrevisorerna dervidlag komma att handla, derom kan man ju
ingenting veta. Men hvad som är visst, det är, att någon skyl¬
dighet för dem att uti sin arbetsordning intaga bestämmelser i
detta afseende alldeles icke förefinnes. Om också det ena årets
revisorer skulle finna lämpligt att antaga en arbetsordning med
en bestämmelse om biträdenas tystnadspligt, finnes det intet hin¬
der för att ett följande års revisorer antaga en arbetsordning,
hvari dylika bestämmelser äro uteslutna. Jag tror för öfrigt
knappast, att det skulle vara rigtigt, att dylika föreskrifter för
de statsrevisorerna biträdande personerna intoges uti den ifråga¬
varande arbetsordningen. Ty uti den af Riksdagen faststälda in¬
struktionen för statsrevisorerna heter det, att i denna arbetsord¬
ning skola intagas bestämmelser om »sättet för och fördelningen
af arbetet vid årets revisionsförrättning», således endast bestäm¬
melser angående statsreviorernas arbete. Och jag kan nämna,
att de arbetsordningar, som antagits de år, jag haft äran deltaga
i statsrevisionen, innehålla ingenting rörande revisorernas biträden.
Det tillhör, efter min mening, obestridligen Riksdagen och icke
statsrevisorerna eller någon annan att fatta beslut derom, att
vederbörande skola, såsom orden lyda, »hålla tyst och förtegadt
hvad enligt Riksdagens beslut eller ingångna aftal eller för öfrigt
enligt sakens natur bör vara tyst rörande enskildes affärsförhål¬
landen till kronan, riksbanken och riksgäldskontoret». Och att
Riksdagen äfven har denna uppfattning och ej vill afstå från
denna sin rätt, framgår otvetydigt såväl utaf det beslut, som
förra Riksdagen, såsom jag förut omnämnt, fattade, som ock utaf
ett af Riksdagen i år nyligen fattadt beslut, då uti den nya riks¬
bankslagen infördes i en paragraf äfven den bestämmelsen, att
de personer, som biträda statsrevisorerna vid granskningen af
bankoverket, skola åläggas ifrågavarande tystnadspligt, och detta
oafsedt den omständigheten, att dessa personer antagas och utses
af statsrevisorerna sjelfva, samt oafsedt 1»vilka föreskrifter än den
N:o 37. 4
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Om ändring arbetsordning innehåller, hvarom utskottet talar. Statsrevisorerna
• arbeta, som herrarne känna till, på tre afdelningar, en för stats¬
ko,. Riks- verket> en för bankoverket och en för riksgälds verket. Det skulle
dagens revi- väl nu synas mycket besynnerligt och egendomligt, att, då Riks-
sorer. dagen beslutat att införa denna tystnadspligt, såväl för statsrevi-
(Forts.) sorerna som för deras biträden, då det gäller bankoverket, Riks¬
dagen icke skulle bestämma något sådant för biträdena, utan en¬
dast för revisorerna sjelfva, då det gäller statsverket och riks-
gäldsverket, kvilka båda verk dock äro lika vigtiga och mera
vidtomfattande än bankoverket någonsin är.
Det är för att afhjelpa denna inkonseqvens, som jag vågar
hoppas, att äfven denna kammare skall finna skäl att antaga mitt
förslag, nemligen att, i öfverensstämmelse med hvad i motionen
föreslagits, i den sjunde paragrafen af instruktionen för statsrevi¬
sorerna inskjutas orden »samt de vid revisionen biträdande», så
att ifrågavarande § 7 skulle erhålla följande ändrade lydelse:
»Revisorerna skola vid sin förrättning noggrant iakttaga hvad
regeringsformen, riksdagsordningen och denna instruktion samt
de för fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret gällande
ansvarighetslagar och öfriga stadganden innehålla; och skola re¬
visorerna samt de vid revisionen Inträdande hålla tyst och förtegadt
hvad enligt Riksdagens beslut eller ingångna aftal eller föröfrigt
enligt sakens natur böra vara tyst rörande enskildes affärsförhål¬
landen till kronan, riksbanken eller riksgäldskontoret.»
Jag tillåter mig till sist nämna, att Första Kammaren i dag
på förmiddagen antagit denna lydelse af paragrafen.
Jag vågar anhålla, att herr talmannen behagade framställa
proposition om bifall till detta mitt förslag.
Häruti instämde herrar Hedgren och Nilsson i Kattleberg.
Herr Nilsson i Skärhus yttrade: Herr talman! Efter den långa
och vidlyftiga utredning, som motionären har framstält, skall jag
ej ingå i någon vidare utredning af ärendet, emedan jag hyser
precis samma åsigter härvidlag som han. Jag skall endast be
att få yrka bifall till den af honom gjorda framställningen.
I detta yttrande instämde herr Zotterman.
Herr grefve Hamilton: Herr talman! Efter de båda föregående
talarnes anföranden kunde det kanske vara öfverflödigt att vidare
yttra något. Men jag ber ändock att för min del få påpeka, att
Riksdagen alldeles gifvet skulle begå en bra märkvärdig inkonse¬
qvens, om Riksdagen bifölle detta utskottsbetänkande. Ty Riks¬
dagen beslöt i fjol att införa motsvarande bestämmelse i instruk¬
tionen för Riksdagens revisorer för afdelningskontoren i orterna,
och Riksdagen uttalade då rent af ett beklagande öfver att Riks-
5 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
(lagen ej för tillfället hade initiativrätt att framlägga ett liknande Om ändring
förslag, som det motionären nu kommit fram med. Och vid inne- irjJ*Jct£*en
varande års riksdag har särskilda utskottet beslutat att göra ett för Riks-
alldeles analogt tillägg till § 37 i hanklagen. Således har Riks- dagens revi-
dagen i detta fall beslutat, att denna tystnadspligt rent af borde sorer.
stadgas i en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad (Forts.)
lag, och det vore då bra underligt, om Riksdagen nu, med afse¬
ende å det af motionären påpekade fallet, skulle säga: här behöf-
ver Riksdagen ej bestämma angående tystnadspligten, utan det
bör bero på revisorerna sjelfva att bestämma.
För öfrigt tror jag, att vi alla äro öfverens derom, att det
är af stor vigt att en dylik tystnadspligt stadgas äfven med af¬
seende på revisorernas biträden; ty jag bar hört dem, som del¬
tagit i revisionen, säga, att det verkligen mera än eu gång före¬
kommit, att uppgifter emanerat och influtit i pressen angående
beslut, revisorerna fattat, som de önskat skulle hållas hemliga,
och dessa hafva emanerat på den grund, att biträdena ej varit
skyldiga att tiga.
Då jag, som sagdt, anser, att konseqvensen helt enkelt for¬
drar, att kammaren bifaller motionärens förslag, skall jag, herr
talman, be att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till herr Nyländers förslag.
Herr Eklundh i Lund: Anledningen till att utskottet
ej tillstyrkt motionen är, såsom af beiänkandet synes, alldeles
icke den, att utskottet underskattat vigten af den sak, angående
hvilken motionären har framkommit med yrkande; men manbar
tänkt sig, att någon reglementsäudring icke behöfde vidtagas,
sedan frågan blifvit påpekad. Det är för öfrigt icke alldeles
samma förhållande med revisorerna för riksbankens afdelnings-
koutor som med statsrevisorerna, ty revisorerna för riksbankens
afdelningskontor hafva, så vidt jag vet, icke någon arbetsordning,
hvilket deremot statsrevisorerna hafva. Utskottet ansåg det vara
lämpligast, att i denna statsrevisorernas arbetsordning intoges be¬
stämmelse om tystnadspligt för de revisorerna biträdande tjenste¬
man och betjente. Det är statsrevisorerna sjelfva, som antaga
dessa tjensteman och betjente, och derför bör det äfven, ansåg
utskottet, vara statsrevisorerna, som bestämma de regler, hvilka
skola lända till efterrättelse för tjenstepersonalen.
Då emellertid utskottet och motionären i sak äro alldeles ense
och då det torde vara temligen likgiltigt, om ifrågasatta stadgande
på ena eller andra sättet tillkommer, samt då det för öfrigt lätt
skulle kunna origtigt tolkas, om Andra Kammaren afsloge motio¬
nen, sedan Första Kammaren bifallit densamma, antager jag, att
utskottet för sin del icke skulle hafva något emot, om kammaren
nu bifölle motionen.
N:o 37. 6
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta
motionen.
§ 3.
Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om utredning i
fråga om lämpligheten af uppförande af nytt riksbankshus å Hel¬
geandsholmen m. in.
§ 4.
Vid föredragning dernäst af sammansatta stats- och banko¬
utskottets memorial n:o 12, i anledning af fullmägtiges i riks¬
banken och riksgäldskontoret framställning angående inmurande
af grundsten i riksdagshusbyggnaden på Helgeandsholmen, begär¬
des ordet af
Herr Bäckgren, som yttrade: För min del är jag naturligtvis
tacksam för att tillfälle beredes Riksdagens ledamöter att närvara vid
den tillämnade högtidligheten på Helgeandsholmen. Det är emeller¬
tid icke för att yttra detta, som jag begärt ordet, utan för att uttala
mitt beklagande öfver att till kamrarne inkomma från utskotten
betänkanden, som i språkligt afseende hafva en mindre vårdad form,
såsom fallet är med detta memorial. Som herrarne se, har me¬
morialet till öfverskrift: »Memorial i anledning af fullmägtiges i
riksbanken och riksgäldskontoret framställning angående inmu¬
rande af grundsten i riksdagshusbyggnaden på Helgeandsholmen»,
och i slutet sf memorialet heter det: »På det sammansatta ut-
skottets vägnar». När man genomläser detta memorial, kan man
icke finna, hvilket af de sammansatta utskotten det är, som af¬
gifva detsamma, men händelsevis finnes i memorialet intagen en
från fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret aflåten skrif¬
velse, som har till öfverskrift: »Till sammansatta stats- och banko¬
utskottet», och derutaf torde man kunna sluta, att det just är
det sammansatta stats- och bankoutskottet, som afgifvit memori¬
alet. Efter min mening borde det för god ordnings skull hafva
hetat, antingen i öfverskriften: »Sammansatta stats- och banko¬
utskottets memorial», eller ock i slutet: »På det sammansatta
stats- och bankoutskottets vägnar».
Man behöfver endast läsa igenom de första fyra raderna i
detta betänkande för att finna, att språket kanske icke har den
vårdade form, som det borde hafva i riksdagstrycket. Det heter
der: »Sedan fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret i
skrivelser till statsutskottet och bankoutskottet, hvilka till det
7 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
sammansätta utskottet för behandling öfverlemnats, omförmalt,
att arbetet med grundläggningen af riksdagshusbyggnaden pa
Helgeandsholmen numera fortskridit så långt» o. s. v. Meningen
är väl, att det skall lyda: »Sedan fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret i skrifvelser till statsutskottet och bankoutskottet,
hvilka skrifvelser till det sammansatta utskottet för behandling
öfverlemnats» o. s. v., och meningen är väl icke, som det här
står, att det skulle vara statsutskottet och bankoutskottet, som
blifvit öfverlemnade till det sammansatta utskottet.
Vidare förekommer ett annat besynnerligt uttryck, då det
nemligen heter »grundläggningen af riksdagshusbyggnaden på
Helgeandsholmen». Det borde väl, såvidt jag kan förstå, heta
»grundläggningen för riksdagshusbyggnaden» o. 8. v.
Jag har velat påpeka detta under förhoppning, att något
större omsorg måtte egnas sjelfva språket i riksdagstrycket.
Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 5-
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 54, i anled¬
ning af väckt motion angående ändringar i lagarne om aktie¬
bolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895.
I motion n:o 41 inom Första Kammaren hade herr Tillberg
föreslagit Riksdagen att för sin del besluta:
att i aktiebolags firma ej må obehörigen intagas annans namn
eller namnet å annans fasta egendom; och
att i firman för dylik förening ej må obehörigen intagas nam¬
net å annans fasta egendom; äfvensom
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i
aktiebolagslagen, att prokurist för aktiebolag må af dess styrelse
antagas, derest styrelsen dertill erhållit bolagsstämmans bemyn¬
digande.
Utskottet hemstälde ■
1) att Riksdagen med anledning af herr Tillbergs ifråga¬
varande motion måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om
framläggande för Riksdagen af förslag till lagbestämmelser derom,
att i aktiebolags firma ej må obehörigen intagas annans namn
eller namnet å annans fasta egendom, och att i firma för regi¬
strerade föreningar för ekonomisk verksamhet ej må obehörigen
intagas namnet ä annans fasta egendom; samt
2) att motionen i öfrigt icke måtte till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
N:o 37. 8
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Hvad utskottet under mom. 1) hemstält bifölls.
Beträffande vidare utskottets under mom. 2) snörda hemställan
anförde:
Herr Grefve Hamilton: Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning af den hemställan, som utskottet gjort under andra
punkten i sitt _ förevarande utlåtande. Jag vill icke göra något
yrkande, men jag har ansett, att den fråga, som der behandlas,
icke torde vara så alldeles utredd, som utskottet förutsätter. Det
kan deriör mycket väl hända, att irågan återkommer till eu annan
riksdag, och det vore kanske icke lämpligt, om man då kunde
hänvisa till detta utskottsbetänkande såsom ett alldeles oemot-
sagdt aktstycke.
Hvad som här föreligger är ju det, att motiouären ifrågasatt,
huruvida icke äfven aktiebolag borde få antaga prokurator, Detta
är såvidt jag har mig bekant, medgifvet i de flesta utländska lag¬
stiftningar, och jag vet, att det i nu gällande aktiebolagslag före¬
kommande förbudet vållat ganska stora bekymmer hos åtskilliga
aktiebolag. Utskottet erinrar derom, att ett aktiebolags styrelse
har rätt att »meddela fullmagt för personer att å bolagets vägnar
föra talan och teckna dess firma på grund af fullmagt, som
nftU,,1ft71S jemväl kan vara generel». Det torde dock icke vara
så alldeles gifvet, att eu dylik fullmagt kan vara generel, men
om den får vara generel, så är skilnaden mellan densamma och
en prokura icke stor. Jag hemställer då: hvilketdera är bättre,
att en person uppträder och tecknar bolagets firma på grund af
en generel fullmagt, utan att anteckning om denna hans befogen¬
het förekommer i bolagsregistret, eller att han uppträder i egenskap
af prokunst, hvilket förhållande ju alltid skulle anmärkas i registret?
Jag skall, som sagdt, icke framställa något yrkande. Jag ber
blott att ytterligare få inlägga en mild protest mot det uttalande
som förekommer å sid. 3 i utskottets betänkande, der det heter,
att »ett medgifvande för styrelsen att antaga prokurist skulle göra
det möjligt för personer att låta välja sig till styrelseledamöter i
en mängd aktiebolag för att i dem alla uppbära arfvoden, men
öfverlemna skötandet af största delen af bolagens angelägenheter
åt prokurister». Jag ber härvid att på det allra bestämdaste” få
bestrida, att detta har det allra ringaste med den föreliggande
frågan att göra. Det går ju i detta fall precis lika bra att utfärda
fullmagter. Det blifver ej i någon som helst mån svårare för eu
person att vara styrelseledamot i en mängd aktiebolag derigenom,
att aktiebolagens styrelser icke få antaga prokurister. Detta ut¬
skottets uttalande har ej den ringaste grund.
Jag har, som sagdt, icke något yrkande att framställa, utan
bär blott velat göra dessa uttalanden, för att utskottets uttalande
ej må få stå oemotsagdt, om frågan återkommer.
Onsdagen den 5 Maj, e. in. 9 N:0 37.
Häruti instämde herrar Staaff och Persson i Tällberg.
Herr Höglund yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag vill erinra mig, att uti aktiebolagslagen finnes stadgadt såsom
allmän regel, att ett aktiebolags firma skall tecknas åt alla styrelse¬
ledamöterna gemensamt, bolagsstämman dock obetaget att bemyn¬
diga vare sig en medlem af styrelsen eller flera gemensamt att
teckna firma. Men såsom regel heter det dock, att alla styrelse¬
ledamöterna skola gemensamt teckna firman. Med anledning häraf
ansåg bolagskomitén, att det skulle vara oformligt, då man såsom
regel fordrade alla styrelseledamöternas underskrift, att medgifva
en ensam prokurist att teckna bolagets firma med samma verkan,
som om tecknandet skett af alla styrelseledamöterna gemensamt.
Jag vill erinra mig, att detta var anledningen till, hvarför först
bolagskomitén och efter den Kongl. Maj:t föreslogo, att prokurist
icke skulle få för aktiebolag antagas. Detta skäl torde hafva ett
helt annat värde än det, som af utskottet här har blifvit anfördt.
Herr Grefve H am il ton: Med anledning af min ärade
grannes yttrande ber jag att få fästa uppmärksamheten på att
hvad han anförde nog har sin fullkomliga rigtighet och att man
äfven torde få tillmäta det skäl, han framlade, en viss giltighet,
om man nemligen utgår från det antagandet, att det här vore
fråga om att ett aktiebolags styrelse utan vidare skulle hafva
rättighet att antaga prokurist. Men så lyder icke motionärens
förslag. Motionären, som mycket väl har insett, att detta icke
vore lämpligt, har föreslagit, att prokurist för aktiebolag skulle få
af dess styrelse antagas, derest styrelsen dertill erhållit bolagsstäm¬
mans bemyndigande. Liksom styrelsen, derest annat icke är be¬
stämdt, får anses innehafva kollektivprokura, från hvilken regel
bolagsstämman har rättighet att afvika genom att bestämma, att
firman får tecknas af en styrelsens ledamot eller flera gemensamt,
så skulle också, enligt motionärens förslag, bolagsstämman ega
besluta, att styrelsen finge antaga prokurist, och detta vore icke
så oformligt, som om man utginge derifrån, att styrelsen utan
vidare skulle hafva rätt att antaga prokurist. — Jag har blott
velat anmärka detta.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter
af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren utskottets hemställan jemväl i denna del.
§ G.
I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande
no 8, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 6, 7, 9, 15,
17, 18, 21, 22, 23, 24, 26, 34, 99, 101, 102, 103, 104, 105 och
106 regeringsformen samt §§ 11, 38, 43 och 69 riksdagsordningen.
N:o 37. 10
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman väckta motion, n:o 159,
icke måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.
Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af
Herr Johnsson i Bollnäs, hvilken inom utskottet varit af
skiljaktig mening beträffande motiveringen och nu yttrade: Det
kan_ vid första påseendet synas vara af mindre betydelse, hvilka
motiv användas för afslag ä en motion, men så är icke förhållan¬
det i förevarande fall. Jag ber att få erinra kammaren derom,
att Riksdagen år 1893 till Kongl. Maj:t aflat en skrifvelse med
hemställan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida
icke inrättandet af ett nytt statsdepartement vore ändamålsenligt,
särskildt med hänsyn till att derigenom minska de hopade göro¬
mål, af hvilka eu del departement, framför allt civil- och eckle¬
siastikdepartementen, vore betungade. Denna skrifvelse är för
närvarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Om Riksdagen
nu bifölle konstitutionsutskottets hemställan i förevarande punkt,
skulle derutaf framgå, att Riksdagen nu har öfvergifvit den tanke,
som föresväfvade Riksdagen år 1893, och i stället ville uttala den
åsigten, att .de anmärkta olägenheterna borde afhjelpas företrädes¬
vis genom inrättande af en regeringsrätt. Då jag icke kan före¬
ställa mig, att Riksdagen sedan år 1893 ändrat åsigt i förevarande
fråga och då till och med under diskussionen i dag utaf flera talare
framhållits nödvändigheten af att ärendena hos Kongl. Maj:t
blifva fördelade på sådant sätt, att departementscheferna, särskildt
chefen för civildepartementet, kunna egna större uppmärksamhet
åt vissa organisationsfrågor, än hvad nu är fallet, tillåter jag mig
hemställa, huruvida icke kammaren skulle anse sig böra bifalla
den af mig vid utskottets betänkande fogade reservation. Jag har
i reservationen endast hänvisat till 1893 års skrifvelse, och då
denna, som sagdt, är beroende på Kongl. Maj ds pröfning, tror
jag det varaktigt, att Riksdagen nu, med afslag å utskottets
hemställan, bifaller den nämnda, af mig afgifna reservationen.
Jag skall derför, herr talman, taga mig friheten yrka afslag
å utskottets hemställan och bifall till min reservation.
Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Angående g 7
upphäfvande y
afkungörelsen
rörande in- Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens
»lutning å tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, i anledning af väckt
1>19'^augusti mo^on om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
1889. kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti 1889.
11 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom Angående
Andra Kammaren af herr S. J. Kardell afgifna motion, n:0 64, afkimglrdsen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. rörande in¬
mutning d
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts kronojord de,i
af herr Kronlund, hvilken hemstält, ST '
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, med upphäfvande af
kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889 i hvad angår förbud mot
anvisande tills vidare af utmål för i kungörelsen afsedd fyndighet,
i kungörelsen måtte införas bestämmelse derom, att, der utmål
för sådan fyndighet anvisas, vederbörande grufegare skall, obero¬
ende af de i 18, 19 och 20 §§ af grufvestadgan den 19 maj 1884
meddelade föreskrifter rörande tiden för anmälan om begagnandet
af jordegareandel, vara underkastad de förändrade bestämmelser
om rätt för kronan att tillgodogöra sig jordegareandelen, som
genom ny lagstiftning kunna blifva gällande, samt att i protokollet
vid utmålsförrättning anteckning härom skall ske.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Kardell: Herr talman, mina herrar! Jag kan väl för¬
stå, att efter den vändning, som debatten om herr Fredholms
motion angående åsättande af en viss afgäld vid inmutning å
kronojord för en tid sedan tog här i kammaren, jag icke kan
vänta någon framgång för min motion; men jag vill dock med
några ord söka försvara densamma.
Jag borde väl kunna antaga, att författningen af den 19
augusti 1889 är känd för hvar och en af kammarens ledamöter,
men jag skall dock i korthet rekapitulera innehållet af densamma.
Genom denna författning bestämmes, att inmutare af fyndighet
å odisponerad kronojord icke kan erhålla utmålsläggning, förrän
frågan om statens jordegareandel blifvit löst. Men den frågan
har ännu icke blifvit löst, ehuru det är 8 år, sedan denna för¬
fattning kom till stånd. Eu inmutare, som icke erhållit utmåls¬
läggning, har icke någon tryggad besittningsrätt till det inmutade
området. Han får ej der uppföra andra byggnader än sådana,
som för försöksarbetet äro oundgängligen nödiga. Han får icke
inteckna området för upplånande af penningar, som behöfvas för
grufdriften; mod ett ord, han kan öfver hufvud taget icke på
något sätt tillgodogöra sig den inmutade fyndigheten. Deremot
medför förliållaudet för honom idel utgifter. Han måste nem¬
ligen vidkännas ganska betydliga kostnader för att uppehålla in-
mutningsrätten. På hvarje inmutadt område måste inmutaren
årligen spränga 10 kubikmeter malm; och det kostar ganska
N:o 37. 12
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
18S9.
(Forts.)
mycket i dessa trakter. Ett enda bolag, som inmutat åtskilliga
fyndigheter i Kvickjock, får t. ex. för dylika försöksarbeten betala
icke mindre än 10,000 kronor årligen; och det har pågått i många
år. Detta står ju rakt i strid med grufiagen. Ty enligt denna
kan icke eu inmutare på enskild persons egendom vara skyldig
att utföra sådana försöksarbeten längre än 3 år, tv inom denna
tid skall han nödvändigt erhålla utmål. Men här måsto man
underkasta sig dylika utgifter år efter år. Härtill kommer vidare
det egendomliga förhållandet, att genom denna förordning in-
mutares skyldighet att begära utmålsläggning icke blifvit upp-
häfd. Hvarje inmutare måste nemligen begära utmål senast inom
3 år efter inmutningen; men en inmutare i Lappland måste för
att bibehålla inmutarerätten litet emellan ingå till regeringen
med sådan anhållan, ehuru han vet, att hans ansökan kommer
att afslås. — För lappmarken medför detta tillstånd stora olägen¬
heter. Ingå nya grufvor hafva der blifvit upptagna efter 1889.
Odemarken råder i hela dess vildhet, der annars mensklig in¬
dustri skulle hafva sin härd. Denna författning af den 19 augusti
1889 utgör således eu verklig hämsko på denna landsdels utveck¬
ling och borde derför upphäfvas samt upphäfvas — såsom jag
tycker utan alla vilkor. Jag har förra gången, då denna
fråga var före, sagt, att jag anser — och jag anser fortfarande —
att staten icke under dylika omständigheter bör uttaga någon
jordegareandel, och jag vill något utveckla skälen för denna min
åsigt. Man har gjort många försök att lösa denna fråga. Det
ena förslaget efter det andra har blifvit framstäldt; 5 ä 6 förslag
hafva varit på tapeten, men alla hafva blifvit förkastade, emedan
de visat sig opraktiska. Hvarför det? Jo, just derför, att frågan
är så svårlöst. Man befinner sig dervid verkligen mellan ett
Scyila och ett Charybdis. Ty antingen skulle staten besluta att
taga för sig bra, i hvilket fall följden blefve den, att inga gruf-
företag alls komma till stånd der uppe, utan vildmaikens ulfvar
fortfarande komme att tjuta, der annars ekot af grufarbetarnes
släggor skulle genljuda. Eller också skulle staten taga för sig
så litet, att det endast vore fråga om att uppehålla anspråken.
Men i sådant fall tror jag, att affären komme att kosta mera, än
den smakade. Kontrollen blefve mycket dyrbar, och det blefve
en svår förvaltningsapparat.
Härtill kommer vidare, att i grannlanden, Norge, Finland
och (Ryssland, staten icke uttager någon jordegareandel. Men
det är en ganska betänklig sak, i fali sådana olikheter råda i
länder, som gränsa till hvarandra. Ty förhållandet kan leda till
missnöje och detta till politiska obehagligheter. Jag vill icke
säga, att det skall göra det, men det skulle ju möjligen kunna
hända.
Eu annan omständighet är vidare den, att, då Riksdagen
år 1889 skref till Kongl. Maj:t angående denna sak, man icke
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
13 N:o 37.
hade klart för sig, att de största bergverken — de bergverk,
med anledning af kvilka man skref till Kongl. Maj:t, och kvilka
äro bland jordens rikaste malmberg, nemligen Kirunavaara och
Luossavaara — redan fått utmålsläggning. De fyndigketer der¬
emot, om kvilka nu är fråga, äro nästan allesamman mindre be¬
tydande och kunna anses vara af andra, tredje ock fjerde ord¬
ningen. Efter hvad jag kört af en person, som eger fullständig
kännedom om dessa trakter, äro dessa malmberg sådana, att de,
antingen på grund af sitt läge eller också på grund af malmtill¬
gången svårligen kunna löna grufdriften, om staten beslutar sig
för att uttaga sin jordegareandel. Men det kan nu icke bjelpas;
man vill uttaga densamma. Man tycker sig, så att säga, se
guldet glimma der uppe mellan fjellen, ock man anser, att det
blifvit ditlagdt för Sveriges kronas räkning. Men öfver detta
guld rufvar såsom en drake ödemarken, och den, som vill med
kopp om framgång bekämpa denna, kan måste, så att säga,
vara iförd en rustning af guld. D. v. s. man måste för detta ända¬
mål vända sig till kapitalet; det finnes ingen annan möjlighet. Men
om man skall kunna intressera kapitalisterna, då får man icke
lägga för svåra kinder i vägen. Då afskräcker man dem, och
det blir ingen uppblomstring af.
Det finnes visserligen äfven en annan möjlighet, nemligen
att staten sjelf öfvertoge dessa fyndigheter ock sjelf bearbetade
dem. Ja, om man ville tillgripa den utvägen, vore det något
helt annat. Men jag tänker, att man kär i Riksdagen icke vill
beträda den vägen.
Men — heter det i alla fall — staten måste uttaga sin jord¬
egareandel. Naturligtvis får äfven jag böja mig för denna önskan.
Men i sådant fall måste vi, kvar och en i sin stad, söka sträfva
till att saken ordnas så, att bördan blir så litet skadlig som möj¬
ligt. Skall staten uttaga sin jordegareandel, då måste den väl
uttagas — såsom herr Fredholm föreslagit — i form af någon
måttlig afgäld. Men i hvarje fall erfordras frihetsår, och det
icke så få. Den kännare af lappmarkens förhållanden, om hvilken
jag nyss talade, och som icke är i någon mån intresserad i dessa
bergverk, han har förklarat sig anse, att 25 frihetsår skulle vara
nödvändiga, emedan man för att sätta grufföretag i gång der
uppe måste underkasta sig så ofantliga kostnader. Man måste
bygga jernvägar, utan kvilka numera ett grufföretag omöjligt
kan bära sig och man måste från aflägsna orter skaffa material
till byggnader och annat dylikt. Jag nämnde, då herr Fredholms
motion för någon tid sedan behandlades här i kammaren, att man
vid Gellivara hade nedlagt 10 millioner kronor på byggnader.
Jag både fått denna uppgift af en person, som väl käuner till
förhållandena. Men denna uppgift var något antiqverad. Jag
bar sedan hört af eu annan person, som ännu närmare känner
till förhållandena der, och hvilkens uppgifter afse den nuvarande
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forts.)
N:o 37. 14
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
19 augusti
1889.
(Forts.)
■lugäende ställningen, att det kapital, som der nedlagts på byggnader udd-
ÄÄ**r Ii'1 ““<«<»» *»». B* ^ icke utlutande StZ,
rörande in- som bär nedlagts. Det är byggnader, som vant nödvändiga för
murning å arbetet; och man bar måst upplåna penningar för att sätta sådant
kronojord den [ verket. Nu är det emellertid ett stort bolag, som rår om Gelli-
vara malmberg; och på samma sätt är det vid Kirunavaara och
Luossavaara; der herskar storkapitalet. Men här är det fråga om
små inmutare. För dem kommer det naturligtvis icke att bli fråga
om sådana summor, som nyss sades. Men i det stora hela blir
allt så mycket svårare för dem, då man tager i betraktande, att
de stora bolagen alla äro fria från erläggande af jordegareandel
till staten, men icke dessa smärre inmutare.
Ja — som sagdt — sakerna måste ordnas på något sätt; men
i främsta rummet måste förordningen af den 19 augusti bort,
äfven om det icke kan ske utan vilkor. Utskottet har emellertid
i sin hemställan föreslagit, att min motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Jag kan icke förstå, att utskottet
kunnat komma till ett sådant slut efter en motivering, som dock
i det hela taget är välvillig, och i hvilken utskottet erkänner
ohållbarheten af det rådande tillståndet. Mot utskottets hem¬
ställan har dock, som herrarne finna, afgifvits en reservation af
herr Kronlund, som vill, att — jemte upphäfvande af kongl.
kungörelsen den 19 augusti 1889 i hvad angår förbud mot an¬
visande tills vidare af utmål för i kungörelsen afsedd fyndighet
bestämmelse måtte i kungörelsen införas om att den, som
erhåller utmål, skall vara underkastad de förändrade bestämmel¬
ser om rätt för kronan att tillgodogöra sig jordegareandelen, som
framdeles genom ny lagstiftning kunna blifva gällande.
Det är åtminstone ett rimligt förslag, ehuru, om det skulle
blifva antaget, mycken ovisshet fortfarande skulle komma att
råda. Men det blefve i alla fall bättre än nu. Om man deremot
icke beslutar sig för en sådan åtgärd, kommer det att dröja länge,
innan denna fråga blir löst af statsmagterna; och det kommer att
dröja så mycket längre, som det finnes ett mägtigt intresse i
mellersta Sverige, som fruktar för konkurrensen med den norr¬
bottniska malmen. Det är emellertid en fruktan, som i mina
ögon icke är rätt befogad. Jernproduktiouen i Sverige är dock
icke så stor, jemförd med hela jordens jernproduktion, att en
sådan, fruktan behöfver förefinnas.
År 1889 uppgick hela jernproduktionen på jorden till
55,700,000 tons, och i Sverige uppgick den samma år till 1,900,000
tons — hvaraf 620,000 tons från malmberget i Gellivara. Det,
som således det året upptogs i Sverige, utgjorde icke mer än 3
procent af jordens hela produktion. Om då en och annan
million ton mera skulle komma att utföras i marknaden från
Sverige, så vore det väl icke så farligt. För öfrigt kommer icke
exporten från lappmarken att influera på det mellansvenska
15 N:o 37.
Onsdagen den 6 Maj, e, m.
iemet, som bär sin bestämda användning och sin bestämda mark- Angående
nåd. Det jern, som fås från Norrbotten, är af sämre qvalitet och
kan icke användas till sådana finare saker som det mellansvenska. in-
Deremot skulle den norrbottniska jernmalmen kunna konkurrera >,tutning å
med t. ex. den kanadensiska jernmalmen, som lär användas kronojord den
mycket i Holland. Under sådana förhållanden borde väl för- 19
fattningen på de skäl, jag nyss nämnt, upphäfvas. Och om man (Forts)
upphäfver den, kommer det nog icke att dröja, förrän denna
fråga blifver löst, ty då får nog litet hvar intresse af densammas
snara lösning. Såväl grufegarne i Norrbotten, hvilka vilja kom¬
ma ur det ovisshetstillstånd, i bvilket de fortfarande skulle be¬
finna sig, som äfven de i mellersta Sverige komma då att arbeta
härför. Staten förlorar ingenting på att den uppbäfves. Dess
rätt blifver ändå till fullo reserverad. Ty om ett och annat
hundratusentals ton exporteras, utan att staten tager någon jord-
egareandel, finnes det ändå så ofantliga tillgångar qvar, att detta
icke är något att tala om.
Jag nämnde, att jag för min del till en början måste yrka
på, att författningen uppbäfves utan vilkor, och jag vill gerna
veta, om jag i kammaren kan finna någon resonans för detta
yrkande. Men blifver jag stäld i valet mellan utskottets och
reservantens hemställan, så är det tydligt, att jag kommer att
rösta för det senare alternativet, emedan derigenom det förskräck¬
liga provisorium, som för närvarande hvilar såsom en mara öfver det
nordligaste Sverige och hämmar dess utveckling, kommer att upp¬
höra. Den dag, denna författning kommer att upphäfvas, den
dagen kommer helt visst en suck af lättnad att gå fram genom
lappmarkens bygder. Sedan kommer det icke att dröja länge,
förrän nya grufföretag der komma till stånd, förrän nytt lif och
ny rörelse der uppblomstrar, förrän massor af kolonister komma
att begifva sig dit, i stället för till Amerika, och förrän det svenska
språket kommer att der fortsätta det triumftåg, som det redan
börjat vid Malmberget. Då skall äfven lagens herravälde der
åter göra sig gällande, ty det tillstånd, som nu råder der, är
icke lagens.
Jag ber att nu få yrka bifall till min motion oförändrad,
men jag kommer antagligen att sedermera under diskussionen
blifva tvungen att välja mellan utskottets och reservantens hem¬
ställan, och då kommer jag att bestämma mig för reservationen.
Herr Jansson i Taberg: Herr talman, mine herrar 1 Såsom
kammaren behagade finna, framställer herr Kardell i sin motion
yrkande på, att staten fortfarande skall afstå från jordegareandel
vid graf inmutningar å odisponerad kronojord. Detta yrkande
stöder motionären hufvudsakligen derpå, att, oaktadt den mång¬
sidiga utredning, som kommit frågan om inmutningar å kronojord
till del, denna fråga likväl icke synes hafva kommit sin lösning
N:o 37. 16
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forta.)
närmare. På grund häraf anser han, att en vidare bearbetning
af frågan ej tjenar till något, och yrkar derför, att Riksdagen skall
hos Kongl. Maj:t anhålla, alt kongl. kungörelsen rörande inmut¬
ning å kronojord den 19 augusti 1889 måtte i sin helhet upp-
häfvas. För min del anser jsg och vågar äfven hoppas, att det
arbete, som på förevarande frågas utredning blifvit nedlagdt, kan
och äfven bör betraktas såsom ett ganska vigtigt och nödvändigt
förarbete till ledning och stöd vid frågans slutliga lösning. När
man vet, att Riksdagens åsigt i frågan är densamma som förut
och att Riksdagen sålunda vill, att staten bör tillgodogöra sig
jordegareandel vid inmutningar å odisponerad kronojord, då måste
man väl också — åtminstone gör jag det — utgå från den åskåd-
ningen och hafva den tanken för ögonen. Men jag hoppas och
önskar, att regering och Riksdag ändå till sist skola finna en
lösning på denna verkligen svåra fråga. De stora och verkligen
kraftiga ansträngningar, som göras för att motarbeta detta, inne¬
bära ju ett gifvet bevis för, att intresset för frågan är stort. Jag
medgifver, i likhet med utskottet, villigt och gerna, att den ifråga¬
varande kungörelsen verkat förlamande på grufhandteringens ut¬
veckling, men för min del tror jag dock, att frågans tyngdpunkt
just ligger i detta förhållande, som rör sjelfva eganderätten, och
ej så mycket i den omständigheten, att inmutarue i sitt försvars-
arbete hafva ökade svårigheter af kungörelsen.
Om nu exempelvis reservantens mening skulle vinna Riks¬
dagens bifall, och kungörelsen komme att upphäfvas i sin senare
del, så att inmutare finge utmål, ja, då komme åtminstone enligt
min mening ställningen att under den första tiden i någon mån
förbättras i så måtto, att inmutaren behöfver inlägga ett lindri¬
gare arbete på det fortfarande försvaret. Men om vi nu besinna,
att det i grufvestadgans 42 § bland annat föreskrifves, att »ej
må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för
minst tre arbetsår fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt»,
så finna vi, att, äfven om man har utmål, tre års ytterligare ar-
betsskyldighet skall vara fullgjord, innan hvilostånd kan erhållas.
Och inom tre år det vågar jag hoppas på grund af de kraftiga
uttalanden, som gjorts mot den ifrågavarande kungörelsens fort¬
farande bestånd — måste väl denna sak vara vederbörligen ord¬
nad. Denna omständighet är emellertid för mig en väsentlig an¬
ledning till, att jag icke kan vara med om reservantens hemställan,
då ett bifall dertill antagligen på obestämd tid ytterligare skulle
framskjuta hufvudfrågans afgörande längre än eljest torde bli
händelsen.
Reservanten yrkar, att kungörelsen i vissa delar måtte upp¬
häfvas, samt motionären, att den måtte upphäfvas i sin helhet;
i båda fallen ligger dock tyngdpunkten i eganderätten, d. v. s. i
frågan om huruvida eu inmutare skall ega och besitta halfva eller
hela fyndigheten. Vidare yrkar reservanten, att vissa paragrafer
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
17 N:o 37.
(Forts.
i grufvestadgau skola träda ur gällande kraft, för att den af bo- Angående
nom föreslagna förändringen i kungörelsen skall kunna genom - 'JfanlöZsen
föras; men då jag anser detta yrkande ligga utanför motionens förande in¬
låta, och ehuru jag mycket behjerta!- sjeliva saken, har jag än- mutning ä
dock, af denna anledning, icke kunnat vara med om reserva- kronojord den
tionen. 1889
Motionären anförde till stöd för sitt yrkande en hel del saker,
som jag för min del icke kan gilla. I början af sitt anförande
uppräxnade bau en massa olägenheter, hvaraf inmutarne drabbas.
Så t. ex. nämnde han, att området icke kan få intecknas. Jag
tror icke, att området kan få intecknas, äfven om de hafva utmål.
Alla våra grufvor anses ju såsom lösören och icke såsom fastig¬
heter och kunna derför icke intecknas på samma sätt som jord¬
bruksfastighet. Vidare nämnde han, att inmutarne äro skyldiga
att, för att få behålla inmutningsrätten, för hvarje år spränga 10
kubikmeter malm. Nej, de skola spränga 10 kubikmeter berg
och icke 10 kubikmeter malm. Vore det malm, då vore detta
arbete icke i någon mån improduktivt, ty då lemnade nog mal¬
men full ersättning för brytningskostnaderna. Då han sade, att
kostnaden för denna sprängning för ett enda bolag årligen upp¬
gått till 10,000 kr., tror jag, att denna uppgift var något öfver¬
drifven. Kostnaden för arbetsskyldigheten för hvarje utmål be¬
räknas ju i medeltal uppgå till omkring 55 ä 60 kronor om året.
Nu medgifver jag villigt, att dessa kostnader äro väsentligt högre
i norra än i mellersta Sverige, men jag tror ändock icke, att
olägenheterna deraf äro så stora, som motionären framhöll. Så
nämnde han, att inmutarne i norra Sverige synnerligen svårt be¬
röras af statsmagternas beslut att förhindra dem från utmål och
att de icke borde vara skyldiga att underkasta sig strängare före¬
skrifter i det hänseendet, än andra inmutare i landet. Ja, om de
erhållit sin inmutningsrätt under samma omständigheter, så kunde
ju detta möjligen vara något skäl; men de inmutare, på hvilka
herr Kardell syftar, de hafva kommit i besittning af sin inmut¬
ningsrätt, sedan den kongl. kungörelsen trädt i kraft. De borde
derför, om de velat klokt beräkna sin affär, äfven tagit hänsyn
till den omständigheten, att de först inom en oviss tid kunde få
utmål. Hvad beträffar herr Kardells yttrande, att våra grann¬
länder både helt andra bestämmelser i detta ämne än vi, och att
sådant lätt kunde leda till politiska förvecklingar, så tror jag, att
vi icke hafva något att frukta i detta hänseende. Med afseende
på motionärens yttrande derom, att Riksdagens skrifvelse år 1889
endast åsyftade de större bergverken sådana som Gelli vara, Luossa-
vaara och Kirunnavaara, och att dessa redan då hade fatt utinåis-
lägguing, samt att de bergverk, han föröfrigt åsyftar, äro af Ådra,
Adjö och 4:do ordningen, så ber jag att deremot få anmärka, dels
att kongl. kungörelsen af 1889 tydligen icke kan tillämpas på
de nämnda gruffälten, samt dels att man icke kan kalla alla
Andra Kammarens Prof. 1997. N:o 97. 2
N:o 37. 18
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Angånule de grufföretag, herr Kardell för öfrigt syftar på, för bergverk af
aihi.mörelsen2:dra’ 3:die eller 4;de ordningen. Ruutavaara t. ex. har 300,000
rörande in- qv.-meters malmarea, då deremot Grängesbergs stora malmfält
matning a endast har en malmarea af 43,000 qv.-meter. Slutligen yttrade
kronojord den herr Kardell, att staten ej komme att förlora något på att kun-
mg £örelsen upphäfdes, enär malm tillgången i Lappland var så ofant-
Forts"' ]!gt stor‘ Ja§ t>Tcker’ att man af den omständigheten, att rnalm-
v tillgången är stor, kan och bör draga en motsatt slutledning. Ty
om fyndigheterna äro mycket stora och der ligga millioner och
åter millioner tons malm, tror jag man skulle kunna säga, att
staten förlorar, om den icke får någon andel i dessa millioner.
För öfrigt skall jag be att få på de skäl, som utskottet har fram¬
hållit i sin motivering, nemligen med erkännande af de svårig¬
heter, den kong!, kungörelsen framkallat, och med förhoppning,
att eu lagstiftning i ämnet till afhjelpande af svårigheterna så
skyndsamt som möjligt måtte från vederbörande framkomma och
statsmagterna derom enas, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Kronlund: Herr talman, mine herrar! Jag har redan
i min reservation angifvit skälen, hvarför jag icke inom utskottet
kunnat tillstyrka bifall till motionen i vidare mån än reservationen
angifver. Riksdagen har upprepade gånger kraftigt betonat önsk¬
värdheten af att jordegareaudelen tillvaratages och tillgodogöres å
fyndigheter å kronans odisponerade mark. Ett bifall till motionen
skulle utan tvifvel beröfva staten en god del af de fördelar, som med
den ifrågavarande lagstiftningen åsyftas. Herr Kardell har moti¬
verat sin motion och något litet utvecklat betydelsen utaf dessa
stadganden, och jag ber nu, att i någon mån äfven få närmare
angifva min ståndpunkt.
Genom kungörelsen har staten velat förbehålla kronan jord-
eganderätten äfven å de fyndigheter, som inmutats före det den
ifrågavarande lagstiftningen trädde i kraft. Derför bestämdes i
kungörelsen, att vid inmutningar skulle förbehåll göras om att
inmutaren skulle vara underkastad de bestämmelser, som kunde
komma till stånd angående denna statens framtida rätt, och genom
detta förbehåll har ju icke inmutaren kommit i annan ställning
till staten än till hvarje enskild jordegare, som ju alltid har rätt
att göra sin jordegareanael gällande; så derom är ju ingenting
att säga. Men i kungörelsen föreskrifves ännu något annat, nem¬
ligen förbudet mot utmål tills vidare. Det är just i detta förbud,
som den största olägenheten synes mig ligga. Före utmålet får
inmutaren endast vidtaga vissa förberedande arbeten, som hufvud¬
sakligen afse att blotta och undersöka fyndigheten, och i detta
arbete, hvars omfång grufstyrelsen bestämmer, får icke något uppe¬
håll göras, vid inmutningsrättens förlust, förrän utmål vunnits.
Genom utmålsläggniugen anvisas vederbörande inmutare ett
visst område, inom hvilket han har att vidtaga de för grufdriften
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
19 N:o 37.
erforderliga arbeten, och han får vidare efter detta utmål åtnjuta Angående
vissa förmåner, som icke äro honom medgifna förut, nemligen
hviloståud och arbetsskyldighetens ersättande med afgifter, hvilka n ylande öl-*
medgifvanden tydligen tillkommit för att sätta iumutaren i stånd »tutning n
att anskaffa erforderligt driftkapital. kronojord den
Det i kungörelsen stadgade förbudet mot utmål tills vidare 19
försätter inmutaren i den härda nödvändigheten, att, äfven om ,Fortg\
han fullgjort alla för utmåls erhållande erforderliga arbeten, år efter v or s'y
år fortsätta arbetet. Om således en inmutare vill försvara sin in¬
mutning, hvartill han redan genom inmutningen förvärfvat besitt¬
ningsrätt under vissa förbehåll, tvingas han att på en obestämd
framtid på inmutningen nedlägga ett improduktivt och obehöfligt
arbete, det så kallade försvarsarbetet. Såsom herr Kardell nyss
nämnde, uppgår medelkostnaden till 55 kronor för hvarje inmut¬
ning. Vi skola besinna hvad det gör, då det finnes 840 inmut¬
ningar i Norrbottens och Vesterbottens län, som äro underkastade
detta vilkor. Man behöfver blott multiplicera dessa siffror med
hvarandra för att få det belopp, som visar detta. Det är eu dryg
utgift för inmutarne i de norra länen, då man besinnar, att dessa
kanske mången gång utgöras af fattiga nybyggare och nomader,
och stora svårigheter sannolikt möta för dem att anskaffa det lilla
kapital, som behöfves för försvarsarbetets hållande i kraft.
Ser man åter frågan från det allmännas synpunkt, så finner
man, att genom förbudet mot utmål förhindras påbörjandet åt eu
ordnad grufdrift, något som emellertid för staten måste vara af
lika stort intresse som för den enskilde.
Huru frågan om tillgodogörandet af statens jordegareandel än
löses, antingen staten vill inträda som delegare, vill arrendera ut
sin rätt eller vill genom årlig afgäld tillgodogöra sig fördelarne,
så kan staten enligt mitt förmenande icke hafva annat än fördel
utaf, att de vilkorligt gjorda inmutningarna ju förr desto hellre
blifva föremål för ordnad grufdrift. Staten kan ju derigenom desto
tidigare tillvarataga de ekonomiska fördelarne af sin jordegare¬
andel deri.
Nu har här invändts af den föregående talaren, att olägen¬
heterna qvarstå utaf den här kungörelsen ändå, att man icke kan
komma ifrån dessa olägenheter, som motionären påpekat. Ja, det
är sant, att olägenheter qvarstå. Inmutaren har, så länge icke
frågan om jordegareandelen ordnats, vissa svårigheter, såsom att
anskaffa för grufdriften nödigt rörelsekapital. Derpå vill jag svara,
att, liksom en förläggare eller långifvare åt en mmutare på en¬
skilds mark alltid har att taga i betraktande just dennes jord¬
egareandel, bör icke denna statens framtida rätt verka mera af¬
skräckande, än den enskildes rätt. Nej, snarare mindre. Ty här¬
vidlag är alltid att taga i betraktande, att staten vid ordnandet
af sin meddelegarerätt i fyndigheter utan tvifvel kommer i långt
N:o 37. 20
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forts.)
större grad än den enskilde att taga hänsyn till inmutarnes rätt
och bästa just för grufdriftens befrämjande.
Ja, så kan man ju invända, att inmutaren visste af olägen¬
heterna, visste af kungörelsen, då han inmutade jorden. Ja väl,
han visste af kungörelsen, men han visste också, att den var af
tillfällig art och icke borde kunna hafva denna långa utsträck¬
ning. Han borde kunna antaga, att den här kungörelsen icke
skulle medföra de olägenheter, som den just genom sin långvarig¬
het medfört.
Herr Jansson hor anmärkt, att min reservation icke faller inom
ramen för motionen. Jag vill deremot bara påpeka, att herr
Kardell just i sin motion framhållit de hufvudsakliga olägenheter,
som härröra ifrån förbudet mot utmål. Såsom botemedel mot
dessa olägenheter föreslår han hela kungörelsens borttagande. Jag
anser, att man kunde nöja sig med något mindre än detta. I
stället för att bäfva hela kungörelsen, kunde man taga bort ena
delen deraf, ersätta förbudet mot utmål mot ett mindre; man
skulle kunna hafva ett vilkorligt utmål, eller man skulle kunna
säga ett modifieradt förbud, och det synes mig falla inom ramen
för motionen. Till och med motionären har icke ens ifrågasatt
detta.
Ja, på de skäl, jag anfört, ber jag att få yrka bifall till min
reservation.
Herr Fredholm: Jag kan i likhet med en föregående talare
icke annat än beklaga, att den kongl. kungörelse, hvarom nu är
fråga, har haft en så lång varaktighet. Det vill synas mig, som
om det för regeringen hade bort vara angeläget att åtminstone
då, när Riksdagen icke kunde godkänna Kongl. Maj:ts proposition
vid 1894 års riksdag, genast vidtaga åtgärder för att icke för
inmutarne försvåra det tillstånd, i hvilket de blifvit försatta ge¬
nom denna kungörelse. För dem fortfar nemligen åliggandet att
göra försvarsarbete, och de äro också skyldiga att anhålla om
utmål, oaktadt de ej kunna få det. Så väl det ena som det an¬
dra borde ha kunnat ordnas på något sätt, och jag beklagar, att
icke regeringen redan gjort det.
Huruvida det nu skall vara nödvändigt att, för att förmildra
de svårigheter, i hvilka inmutarne genom kungörelsen blifvit för¬
satta, gå till väga såsom reservanten föreslagit, nemligen att medge
dem vilkorlig utmålsläggning, det vill säga medge dem hvad utmå-
let innebär, nemligen eganderätten, men på samma gång förklara,
dem med afseende å denna skola vara underkastade en framtida
inskränkning såsom en följd af kronans jordegareandel, lemnar
jag derhän. Det vill synas mig, att man skulle kunnat vinna
det syftemål, som jag i likhet med motionären anser önskvärdt,
om man inskränkt sig till att begära, att för inmutningar skola få
gälla samma vilkor, som med afseende å utmål är stadgadt i 40,
21 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
41 och 42 §§ grufvestadgan, nemligen att inmutarne skalle få Angående
utföra försvarsarbetet, icke för hvarje inmutning särskiidt, utan af kungörelsen
samfåldt för alla inmutningar på en gång och på ett enda ställe. rörande in-
Derigenom skulle inmutarne sättas i tillfälle att göra denna bryt- matning å
ning för sig ekonomisk. Visserligen skulle man också kunnat kronojord den
medgifva dem, att, i stället för att fullgöra försvarsarbetet, få be 19
tala en lindrig afgift, eller, hvithet jag helst skulle hafva sett, att de (F0rts)
fått anstånd med fullgörandet af de skyldigheter, som åligga in-
mutarne ända till dess frågan om utmålsläggningen blifvit ändt-
ligen ordnad.
Men att man skall gå så långt, som att medge dem den
eganderätt, som medföljer utmålsläggningen, det synes mig icke
vara behöfligt för att bespara inmutarne onödiga utgifter. Utaf
motionären har likväl framhållits, att detta skulle vara nödvän¬
digt för att åt inmutarne bereda utväg att förskaffa sig rörelse¬
kapital. Kommerskollegium har likaledes yttiat i sitt utlåtande
1895: satt frånvaron af den mera betryggande rätt till eu fyn¬
dighet, som utmålsläggningen medför, i hög grad motverkar be-
uägenheten att lemna penningar till sådana företag».
Jag föreställer mig dock, att denna benägenhet att lemna
penningar i detta som i andra fall är väsentligen beroende på
arten af den säkerhet, förlagsgifvaren erhåller af den, han lernnar
penningarna åt. Har denna senare icke fullt betryggad egande¬
rätt till det företag, i hvithet han skall använda penningarna, och
det måste man säga, att han icke har, när han har skyldighet
att underkasta sig hvilken inskränkning i eganderätten som i
framtiden kan komma att honom föreläggas, så syne3 mig ut-
sigten att på grund af utmålsläggningen erhålla förlagskapital
icke vara synnerligen stor.
A andra sidan säger man, att statens fördel icke skulle på
allra minsta vis förminskas och riskeras, derigenom att man mea-
gifver inmutare å odisponerad kronojord samma förmåner, som
andra inmutare skola ega. Det torde dock kunna sättas i fråga,
om så är förhållandet. Mig förefaller det ganska vanskligt, att
staten medger inmutarne den eganderätt, som åtföljer utmålslägg¬
ningen, och att staten sedan kommer och föreskritver de vilkor,
hvarunder, och det sätt, hvarpå denna eganderätt skall begagnas,
eller också i hvad män den skall inskränkas. Det är gifvet, att,
i samma stund staten har gjort inmutarne ett sådant medgif¬
vande, så kunna de med skäl göra anspråk på att bli betryggade
i de anordningar och dispositioner, som de på grund deraf gjort,
och det förefaller mig, som om Riksdagen, når frågan skall komma
till slutligt afgörande, då måste taga hänsyn dertill. Riksdagen blir
således då icke fullkomligt fri och oförhindrad att fatta sådana
beslut med afseende å kr.mans jordegareandel, som Riksdagen,
utan att förut vara bunden af något medgifvande, annars skulle
N:o 37.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
i 19 augusti
; 1889.
(Forts.)
22
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
hafva kunnat anse lämpliga, ulan måste vid beslutets fattande
taga hänsyn till existerande förhållanden.
Då jag nar denna uppfattning, skulle det naturligtvis för mig
vara mycket kärt, om jag kunde se någon möjlighet att, utan
uppgifvande af kronans rätt, befria inmutarne från de dem nu
åliggande skyldigheter och låta dem få ett hvilostånd, tills frågan
blefve afgjord. Men jag kan icke sa, huru detta skall gå till.
Jag kan icke tänka mig, hvad som dock ligger närmast till hands,
skall genom ny kungörelse medgifva dem ett
sådant hvilostånd, eftersom Riksdagen så bestämdt uttalat sig för
att den af Kongl. Maj: t utfärdade kungörelsen af år 1889 ej varit
fullt lagligt grundad. Jag kan icke heller se, huru det under
denna riksdag skulle kunna vara möjligt att få till stånd en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, såsom frågan nu blifvit handlagd.
Om denna fråga blifvit, som jag anser hafva varit det rätta, re-
mitteiad till lagutskottet och behandlad i samband med min mo¬
tion, skulle man hafva vant i tillfälle att genom återremiss redan
nu hafva fått till stånd en sådan skrifvelse. Och i sådant fall
tager jag för alldeles gifvet, att Kongl. Maj:t gått Riksdagens
önskningar i detta hänseende till mötes och genast undanröjt de
svårigheter, i hvilka Kongl. Maj:t försatt inmutarne.
Med afseende ä frågans siutliga lösning vill det synas mig,
som om den icke skulle vara omöjlig. Det är visserligen sant,
att svårigheter äro förknippade dermed, men det finnes ju, på
sätt en föregående talare redan anmärkt, många förarbeten verk-
stälda. Och de svårigheter, som herr Kardell förmenar vara för¬
knippade med afgäldssystemet, stora kontrollapparater m. in., tror
jag verkligen kunna reduceras till ganska måttliga dimensioner.
Må man tänka på dessa enskilde jordegare i England, som upp-
bära royalty från stenkolsgrufvor, upptagna på deras egendomar!
De hafva ej några stora kontrollapparater, men penningar tillflyta
dem rikligt. Jag tror derför, att det äfven för svenska staten
skulle kunna gå för sig att ordna denna sak på ett enkelt och
praktiskt sätt.
För öfrigt vill jag med anledning af herr Kardelis yttrande
framhålla, att det naturligtvis aldrig kunnat vara någon tanke
hos mig på, att man genast skulle uttaga hela kronans jordegare
andel, i synnerhet i början af eu grufvas verksamhet. Jag har
också förestält mig, att det skulle kunna vara möjligt att taga ut
denna jordegareandel af några och underlåta att göra det af an¬
dra, allt efter som förhållandena föreligga. Jag kan icke före¬
ställa mig, att det skall vara nödvändigt att göra några strikta
lagbestämmelser i detalj, som skola vara gällande för alla, utan
jag tior, att man godt kan öfverlemna åt Kongl. Maj.t att i före¬
kommande fall få hafva någon handlingsfrihet. Men hvad som
äi af vigt är, att staten icke släpper ifrån sig rätten. Tv har
staten en gång släppt den ifrån sig, är den för alltid borta'
23 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Nu bar herr Kardell sagt, att det blott gäller grufvor af
tredje och fjerde ordningen, i det de större malmfälten redan nu
vore betryggade genom den utmålsläggning de fått. Detta senare
skulle då afse Gellivara, Luossavaara och Kirunnavaara; ty en före¬
gående talare bar upplyst, att det icke finnes andra större malm-
fält deruppe, som fått utmål, men att dessa fått utmål. Hvad
emellertid utmålsläggningen för Gellivara beträffar, bär det sagts,
att olika meningar kunna göra sig gällande, huruvida den är så
alldeles säkert grundad. Det torde derför måhända tarfvas un¬
dersökning derom, icke för att man med bolaget skall gå bård-
händt till väga, men derför, att man med detta skall kunna
komma till en lämplig uppgörelse.. Hvad sedan beträffar Luossa¬
vaara och Kirunnavaara, tänker jag mig, att man äfven i fråga
om dessa skulle kunna komma till en lämplig uppgörelse, då
deras värde för de nuvarande egarne är helt och hållet beroende
på, om dessa få kommunikationer till stånd eller icke. Och jag
föreställer mig, att egarne icke skulle vara obenägna att släppa
ifrån sig något af sin juridiska rätt, för så vidt det vore på ett
sådant medgifvande beroende, huruvida de skulle få några kom¬
munikationer eller icke. Således när fråga om jernväg deruppe
kommer till handläggning, kan Riksdagen uppställa åtskilliga
vilkor för att de skola få rättighet att bygga jernväg. Och da
tror jag, att man kan ordna hela denna fråga på ett ganska till¬
fredsställande och likartadt sätt för hela Norrbottens län..
Jag inskränker mig till omnämnandet af detta, då jag san¬
nerligen icke ännu lyckats för mig klargöra det sätt, på hvilket
man bäst bör gå till väga för att bereda inmutarne den lindring
ecb den trygghet de önska, utan att på något sätt släppa efter
en linie rf statens rätt såsom jordegare.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning n
kronojord den
19 augusti
ISS 9.
(Forts.)
Herr Zotterman: Herr talman, mina herrar! Motionären har
till en början här framhållit den hämsko, som den nu behandlade
kungörelsen lägger på inmutningsföretagen i Norrbottens län.
Utskottet har delat denna hans uppfattning och för sin del också,
ansett, att kungörelsen borde uppbäfvas så fort som möjligt.
Motionären hade vidare funnit denna utskottets ställning till hans
motion välvillig, men kunde icke förstå, huru utskottet med denna
uppfattning kunnat komma till ett afstyrkande. Jo, han borde
förstå det, om han ser på utskottets första motion. Utskottet
framhåller ju, att Riksdagen ej mindre än fyra gånger på åtta
år och senast den 3 april detta år uttalat sig för, att staten skall
delaktiggöras af joidegareandelen på odisponerad kronojord. Ut¬
skottet säger nemligen med hänvisning till detta faktiska förhål¬
lande, atC då motionären går i alldeles diametralt motsatt ret¬
ning/i det lian yrkar, att staten skall fortfarande afsåga sig denna
jordegareandel, utskottet anser, att ensamt deri det ligger fullt
tillräckliga skål att afstyrka motionen. Men efter erkännande af
N:o 37. 24
Onsdagen den 5 Maj, e.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
varande in¬
mutning a
Kronojord den
lä augusti
läS9.
(Forts.)
de svårigheter, som här förefinnas, framhåller utskottet, att ut¬
skottet icke kan anse, att denna fråga kan på ett nöjaktigt sätt
losas, med mindre förslag dertill kommer från Komd. Makt
Under deu diskussion, som vid 1896 års riksdag fördes i denna
kammare, med anledning af motionärens interpellation, framhöll
också eu framstående talare på stockholmsbänken den satsen, att
irågan icke kunde i sak lösas, med mindre något förslag kornine
fr™ I)enna liaus fingervisning får jag säga, att
utskottet för sm del tagit ad notam. Derför har utskottet främ¬
ja1 , önskvärdheten deraf. Men utskottet bär derjemte velat
framkalla det uttalande, Riksdagen gjorde år 1894 i denna fråga
att den innehölle ett sådant ämne, hvari Riksdagen också för sin
del borde besluta. Genom denna erinran har utskottet velat in-
d.rekt framhålla, att denna fråga är af eu sådan betydelse, att
utskottet för sm del ansett, att frågan rättast bort behandlas af
ett ständigt utskott, ehuru utskottet för sin del menat sig hafva
särskild! formelt skäl att icke återlemna motionen, då, efter ut¬
skottets uppfattning, rätt dertill icke funnes för utskottet.
Hvad sedermei a vidkommer motionärens yttrande, att ifråga¬
varande riksdagsskrifvelses tillkomst härleder sig från önskan att
mota utmålsrätt för just de två bergen Kirunuavaara och Luossa-
vaara, vill jag icke nu bestrida detta. Men då han säger att
genom utmåla meddelande egarne till dessa berg fått eu förmån,
som är så betydelsefull, att alla andra inmutuingsföretag äro i
jemförelse med dem af mindre betydenhet, vill jag fästa herrarnes
uppmärksamhet på, hvad härom yttrats från annat håll och i
annat sammanhang. Jag har här ett par små broschyrer. Den
ena heter: »Norrland, några anteckningar derom under en resa
sommaren 1896, skildrade i bref till Nya Dagligt Allehanda af
Gustaf Nerman». Om herrarne slå upp sidan 94, synes der, afl,
om jag inräknar Gellivara malmbrytning, all jernmalm som bröts
1 vårt land år 1895, var_ 1,901,974 ton, men att, om jag från¬
räkna1 för Gellivara 629,709 ton, jernmalmsbrytningen i hela
.landet förutom den vid Gellivara, det året uppgick till 1,272,265.
Nu vil. jag jemföra denna siffra med andra siffror, som upp-
giivas i eu annan broschyr, som jag också fått mig tilldelad
Dess titel ar: »Officiela handlingar rörande den af landshöfdingen
, J- -Bråkenhielm» etc. »hos Kongl. Maj:t gjorda ansökan om
koncession a anläggandet af jernväg från Gellivara till Vassijaure
vid nksgränsen mot Norge». Af hvad deri å sidan 13 anförts,
synes, att bevisningen gifver vid handen, att det är från Kirunna-
vaara och Luossavaara, som malmföringen kan ske öfver Ofoten
inAAnnn att ma!mfö™f?en derifrån kan drifvas upp till
1,000,000 a 1,200,000 ton per år. Ur dessa berg kan mau såle¬
des pr år hemta och borttransportera nära på lika mycket, som
i hela det öfnga Sverige kan brytas på samma tid. Af detta
skulle man då finna, att motionärens framställning af dessa bergs
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
26 N:o 37.
betydelse skulle vara berättigad. Ja, men ser jag på sidan 9 i
samma broschyr, huru ter sig saken då? Jo, det läses der: »Här¬
jemte är det bekant, att Norrbotten af malmer och mineralier
eger hopade skatter — Luossavaara och Kirunnavaara äro endast
enstaka länkar i den kedja af malm- och mineralförande berg,
som der rymmas — och geologerna, hvilka ännu icke hunnit till¬
fyllest utforska länets fyndigheter, hysa stora tankar om den fram¬
tid, som en gång på grund af bergens rikedom skall uppstå för
Norrbotten och derigenom för Sverige». Af hvad sålunda anförts
i dessa handlingar, mine herrar, framgår det, att de fyndigheter
eller grufinmutningar, som härefter kunna ske, ingalunda äro
någon obetydlighet. De äro blott två länkar på hela denua malm¬
bergskedja, dessa berg, som ensamma kunna gifva så mycket
malm, som hela det öfriga Sverige för närvarande gifver. Jag
tror, att under sådana förhållanden det är skäl i, att Riksdagen
nu, när frågan föreligger för femte gången inom denna korta tid,
håller på hvad Riksdagen fyra gånger sedan år 1889 uttalat.
Detta är för mig alldeles tillräckligt skäl för afsiag å motionen.
Sedan finner’ jag för miu del nödigt att yttra mig om reserva¬
tionen. Kammaren torde märka, att motionären, af hvad Riks¬
dagen uttalat rörande statens jordegareandel å odisponerad krono¬
jord, icke kunnat förmås att upphöra med framförandet af en
mening, motstridig Riksdagens. Motionären yrkar ett upphäfvande
af denna kungörelse och vill derigenom lemna lika frihet som
före kungörelsens utfärdande åt dem, som gjort inmutning af
mineralfyndigheter i Norrbottens län, eller hvar som helst i vårt
land, der odisponerad kronojord är att finna. Reservanten åter¬
igen har accepterat Riksdagens gång efter annan uttalade mening,
att staten skall tillgodogöra sig jordegareaudelen. Jag frågar kam¬
maren: är detta icke motsats i yrkanden? Motionären säger, att
den väg, på hvilken Riksdagen sagt sig vilja slå in, eller som
Riksdagen anvisat, genom frågans utgång här visat sig vara så
svår, att han tyckt sig finna, att det af Riksdagen förordade sättet
för frågans lösning icke måtte vara rätt lämpligt. Om vi se på
fjerde sidan i utskottsbetänkande^ der motionen citeras, framstår
detta der tydligt och klart.
Men reservanten säger, att vi visserligen skola i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att utmål må meddelas, men med samma
skyldighet för utmålsegaren att underkasta sig den nya lagstift¬
ningen i afseende å kronans jordegareandel, som nu gäller in-
mutningstagaren. För min del kan jag icke finna annat, än att
detta är att öfverskrida motion'ns omfång, och att reservationen
således ur den synpuukten icke kan af kammaren bifallas. Dess¬
utom följer ju af ett bifall till denna reservation en suspension
af 18, 19 och 20 §§ i grufvestadgau.
Huru jag än ser saken, sä kan jag för min del icke tro
annat än att, med de uttalanden, som utskottet har gjort, vi tjena
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forts.)
N:o 37. 26
Onsdagen den S Maj, e. m.
d6nna sak vida bättre genom att bifalla utskottets förslag än
af kungörelsen geilom a t tb i f a 11 ar e s er v a ti on eu, om vi också skulle kunna bifalla
rörande -in- denna. Vill motionären verkligen, att denna fråga så snart som
nötning d möjligt löses, så synes det mig att, då han glidit öfver — han
lTZoJtT^ Täkta mi8'. att JaS säger det- eftersom han synes vara villig
1889. biträda reservationen — från att vara absolut motståndare till
(Forts.) slaten3 jordegareandel till att vara ganska medgörlig i det af¬
seende!, han bör komma igen nästa liksdag med en motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t, så att vi då genom en direkt skrif¬
velse af Kongl. Maj:t kunna utbedja oss ett nytt förslag. Det är
således ur såväl sjelfva sakens synpunkt, som ock ur formens syn¬
punkt, som jag ber att fä yrka bifall till utskottets förslag samt
afslag å reservationen.
Herr Andersson i Hasseibol instämde häruti.
Herr A. Hedin: Herr talman! Jag skall till en början
tillåta mig att uttala den förmodan, att min mycket poetiska vän
ifrån Östersund bar öfverskattat sambandet mellan inmutnings-
industrien och landets blomstring och välstånd samt segertåget
för den forna ärans och de multnade hjeltarnes språk mot norden.
Man kan komma på den betraktelsen, när man erinrar sig, att
på 15 år eller från 1868—1882 icke flere än 39 bearbetade grufvor
tillkommit såsom följd af mer än 23,000 nya inmutningar, såsom
eu reservant vid lagutskottets betänkande mo 37 vid 1884 års
riksdag påpekade.
Men dermed vare huru som helst. Inmutningsindustrien torde
åtminstone icke förtjena att befrämjas på bekostnad af omvård¬
naden om Riksdagens lagstiftande magt.
Konstitutionsutskottet vid den första nya riksdagen 1867 ytt¬
rade i sitt utlåtande n:o 14: »Då Riksdagen numera samman¬
träder hvarje år, sättes den i tillfälle att, derest Konungen någon
gång kunde anses hafva, utströ,’1-* s n ekonomiska lagstiftnings-
mag.- adt Kr långt, snart söka få förhållandet återfördt inom sina
behöriga gränser». Riksdagen »sättes i tillfälle »att verka i den
rigtningen, men i den rigtningen verkar ej Riksdagen genom bifall
till sådana förslag, som den här motionen och reservationen. Kam¬
maren torde icke behöfva mycket sysselsätta sig med frågan, den
subtila frågan om förhållandet mellan motionärens förslag och
reservantens förslag och huruvida det är möjligt att advocera för
att reservantens förslag har tillräcklig basis i motionärens förslag
för att det skulle kunna bär antagas, då man väl kan vara ense
om att förslaget icke har undergått den behöriga behandlingen,
eftersom det icke har blifvit remitteradt till lagutskottet.
Men det är någonting, som är mera beaktansvärdt än detta,
nemligen att, genom bifall till vare sig motionärens förslag eller
reservantens, Riksdagen skulle indirekt erkänna Kongl. Maj:ts ute-
27 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
slutande lagstiftningsmakt på det ifrågavarande området. Om Angående
Riksdagen det gör, då kommer Riksdagen att aflägga ett slaga
syndabekännelse, att år 1884 lagutskottet och denna kammare rörande in-
och Första Kammaren velat inkräkta på Kongl. Maj:ts grundlags- rundning å
enliga rätt, då nemligen Riksdagen på lagutskottets hemställan kronojord den
— och lagutskottets hemställan i detta fall kan man ju kalla herr
Axel Bergströms hemställan — beslöt, att Riksdagen icke skulle, (Forts )
på sätt Kongl. Maj:t hade begärt, afgifva ett »yttrande» öfver
förslaget till grufvestadga, utan i stället förklara, att Riksdagen
för sin del antoge detsamma. Icke skall väl Riksdagen nu befinnas
benägen, åtminstone icke denna kammare, att förklara, att den
då lät sig af herr Axel Bergström förledas till ett ingrepp i Kongl.
Maj:ts grundlagsenliga magt?
Kongl. Maj:t har vid mer än ett tillfälle erkänt åtminstone
så mycket, att grufvestadgan er eu lag af blandad natur, innehål¬
lande dels civilrättsliga bestämmelser, dels sådana, som enligt
Kongl. Maj:ts uppfattning falla under den ekonomiska lagstift¬
ningen i enlighet med § 89 regeringsformen.
I sin proposition till Riksdagen den 21 juli 1854 yttrade
Kongl. Maj:t, då det ifrågasatts, att, beträffande inmutningen å
kronojord åt inmutare, kronoåbo o. s, v. öfverlåta kronans rätt
till deltagande i grufarbeten samt ersättningar för inmutad mark
och — jag citerar ordagrant — »att stadgande härom icke bör
ega rum utan Riksdagens medgifvande, samt för öfrigt i författ¬
ningen måste ingå flera bestämmanden, under hvilka eganderätts-
förhållanden äro beroende, har Kongl. Maj:t, ehuru i den föreslagna
stadgan eganderätten blifvit väsentligen mera än i de äldre för¬
fattningarna tillgodosedd, velat för erforderlig granskning meddela
Rikets Ständer förslaget».
Således: Kongl. Maj:t har uttryckligen erkänt, att grufve¬
stadgan i alla fall innehåller bestämmelser, om hvilka. det icke
grundlagsenligt tillkommer Kongl. Maj:t att allena lagstifta, men
Kongl. Maj:t ville likväl förbehålla sig att blott öfverlemna stadgan
till Riksdagens granskning i vissa delar, i en annan del begära ett
medgifvande, för att sedermera sjelf förordna. Ett dylikt uttalande
förekommer äfven i Kongl. Maj:ts proposition till 1884 års Riks¬
dag, ehuru Kongl. Maj:t då äfven blott begärde Riksdagens ytt¬
rande. Men detta besvarades på det sätt, som jag nyss nämnde,
och detta skedde under herr Berg-dröms auspicier.
Nu kan man fråga: är det då kanske någon liten obetydlig¬
het i gruflagstiftningen, som kan anses vara af civillags natur,
uuder det att den alldeles öfvervägande delen skulle vara af
ekonomisk natur enligt § 89 regeringsformen? På den frågan
skall jag be att få svara med eu erinran om, hvad en rätta!år :
man — det var liofrättsrådot Forsell — såsom ledamot ; t ±884
års lagutskott i sin reservation anförde, nemligen r i * ui grufve-
stadgaus 8 kap. de 5 första kap , 7:de kap., t', a åt Håle kap:s
N:o 37.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1S89.
(Forts.)
28
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
§§ sa,Mt de tre slutparagraferna vore af »reu civillags natur»
samt att således blott öde kap. och § 69, 8:de kap. vore en »ad¬
ministrativ författning och det enda i hela förslaget, som kunde
få namn af grufstadga». Han fann äfven, att i detta lagstiftnings¬
ärende af blandad natur skiluaden var ofantligt lätt att uppdraga
mellan den stora del af området, som hörde under civillagstift¬
ningen, och den mycket bila del, ett litet hörn, som var af admi¬
nistrativ natur, så att det mycket väl hade kunnat gå för sig att
utfärda en civillag rörande allt det väsentliga, allt det hufvudsak-
hga i hela denna lagstiftning, och förlägga det andra till en liten
administrativ stadga.
Det heter, tror jag, i killespelet, att kille drager det sämsta
kortet, med sig, men, herr talman, här ha vi att göra med eu helt
annan kille, som är af helt annan beskaffenhet, och det är 8 89
regeringsformen i Kongl. Maj ds hand här i Sverige. Den drager
med sig det bästa, som fins, den drager med sig hela den öfnga
leken, den dragen ifrån oss både allmän lag, grundlag och skatte-
lagar. Det protesterar jag nu emot, liksom jag mänga gånger
förr protesterat, och det kommer jag nog väl ännu en gång att
protestera mot, om jag får lefva. Jag vill ej, att Riksdagen i det
hänseendet skall gifva något på hand, och derför tog jag ordet
för att be kammaren, att den måtte finna, att hvarken motionä¬
rens eller reservantens förslag bör till någon kammarens åtgärd
föranleda.
Herr Kardell: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
vill först yttra ett par ord med anledning af hvad herr Jansson
i Taberg sade, då han nyss hade ordet.
Han säde, att det här naturligtvis var fråga om ett mycket
stort och lifligt intresse, eftersom man så mycket arbetade på att
va •^rfattningen upphöjd. Ja, väl är det fråga om ett stort och
lifligt intresse, som borde vara allas vårt intresse, och som särskildt
ä,r af vigt för hela lappmarkens uppkomst. Förhållandet är nem-
ligen, att bergverken i Lappland föra odlingen med sig; allt efter¬
som bergverk der i äldre tider ha blifvit upptagna, hafva åker¬
brukare sedan flyttat in och slagit sig ned.
Dessa bergverk från äldre tider ha nu alla gått under, men
det jordbruk, som kommit till stånd, finnes qvar, och på detta
sätt ha, efter uppgift af en person, som allmänt anses vara eu
framstående lappmarkskännare, de allra flesta byar i lappmarken
uppkommit, åtminstone i öfre lappmarken. Bergverken äro, som
sagdt, borta, men jordbruket är qvar. På samma sätt skulle väl
ock nu, ifall ett antal nya bergverk komme till stånd, dessa,
i synnerhet de mindre, nog i sinom tid skatta åt förgängelsen,
men vi skulle dock ha en vinst i form af fortfarande odling i behåll.
Vidare sade herr Jansson, att olägenheterna af det rådande
tillståudet icke skulle vara så stora, som jag sagt. Jag har ju ej
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
29 N:o 37.
sjelf varit deruppe, och kan derför ej af egen erfarenhet säga, Angående
huru det är, men jag har från fullt trovärdigt håll hört bittra
klagomål öfver det rådande tillståndet, klagomål af den art, att rörande in-
jag för min del måste anse, att tillståndet är odrägligt. smitning å
Af den kännare af lappmarken, om hvilken Jag nyss talad e, kronojord den
____ r n t i i______ 19 auQusti
har jag äfven fått uppgifter om fyndigheterna. Åtskilliga af dem
äro ganska rika, men de ligga i allmänhet ej så till, att man
kan komma åt dem utan att bygga jernväg. Det finnes dock ett
bergverk, som lär vara af första ordningen, och för hvilket utrnåls-
läggning ej är beviljad; det år bergverket i Qvickjokk. Der finnes
det ofantligt stora fyndigheter af jernmalm, men denna är blandad
med titan, och man har ej ännu lyckats lösa problemet att fri
göra jernmalmen från titanen. Man är sysselsatt med att söka
lösa detta problem, och när man lyckats dermed, blir det nog
en grufva, som kan mäta sig med de stora fyndigheterna längre
upp i landet, men för närvarande är ej betydelsen deraf så stor.
Jag har ej bär fört något bolags eller någon annan enskilds
talan, utan det är statsintresset, som för mig är hufvudsak, nem¬
ligen att landet blir uppodladt, och att industri der uppkommer,
så att eu flitig och idog befolkning der kan förvärfva sitt uppehälle.
Herr Zotterman talade om ett par broschyrer, som han hade
i handen. De skulle vara offentliga, men han nämnde ej, huru¬
vida de voro officiella. Jag tviflar verkligen derpå, ty det händer,
att personer, som göra resor deruppe, få en öfverdrifven uppfatt¬
ning af förhållandena. Då de komma i beröring med än den
ene, än den andre, så är det klart, att, i synnerhet om de ej
sjelfva äro geologer, deras uppgifter stundom skola vara grundade
på mindre tillförlitliga hörsagor.
Han antog, att Kirunnavaara och Luossavaara blott skulle
vara små länkar i en hel kedja af fyndigheter. Nej, så är visst
icke förhållandet. De äro mycket dugtiga länkar, och alla de
öfriga grufvorna äro obetydliga i jemförelse med dem, om man
undantager Qvickjokk.
Att förslag till lösning af denna fråga bör komma från Kongl.
Maj:t, det anser jag också; men ett sådant förslag kan väl i alla
fall komma från Kongl. Maj:t, äfven om Riksdagen begär ett
upphäfvande af denna förordning. Kongl. Maj it är nog i alla
händelser den närmaste att taga initiativet i denna fråga.
Hvad nu den konstitutionella sidan af frågan beträffar, är
jag nog också af den mening, att grufvestadgan egentligen är af
civillags natur. Men det är ju här fråga om eu förordning, som
blifvit utfärdad i rent administrativ väg; och jag kan icke finna
annat, än att eu förordning, utfärdad i administrativ väg, äfven
hör i administrativ väg upphäfvas. Konseqvenserna kunde eljest
bli högst betänkliga. Antag, att den ena kammaren — Första
Kammaren t. ex. — ville genomföra en reform, som Andra Kam¬
maren motsatte sig, och att, när intet annat medel återstode för
19 augusti
1889.
(Forte.)
N:o 37.
Angående
upphäfvande
a f kungörelsen
rörande in¬
mutning ä
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forts.-)
30
Onsdagen den 5 Jlaj, e. m.
att få frågan igenom, Första Kammaren förmådde Kong!. Makt
att i ämnet utfärda en administrativ stadga, antag t ex i något
som rörde grufvestadgan — ja, då stode man der; hvad Första
Kammaren hade velat, men Andra Kammaren icke velat, vore
då fastslaget för alltid, ty naturligtvis skulle medkammaren af
gjordt motsätta sig förordningens upphäfvande. Jag kan således
ej fauna annat, äu att, då denna författning tillkommit i admini¬
strativ väg, den ock bör i samma väg upphäfvas.
Jag har icke fått något medhåll för min uppfattning — det
kunde jag för öfrigt förstå och hörde det äfven, då herr Fredholms
motl,on„ före — och jag skall derför afstå från hvarje yrkande
om bifall till min motion och ansluter mig i stället till reservan-
,heT Kronlund, förslag, hvilket under för handen varande
förhållanden är det enda, som kan vinna framgång.
Herr Husberg: Herr grefve och talman, mine herrar! I den
diskussion, som förts här i afton, har senast af herr Hedin blifvit
^ ^ ^en &amla frågan om Konungens ekonomiska lag-
stiftmngsmagt. Jag skall icke i den saken disputera. Jag tror
visserligen att, efter hvad som vid de senaste riksdagarne före
talfat, utvecklingen kommer att gå derhän, att Riksdagen kommer
att med Konungen besluta i frågor rörande gruflagstiftningen.
Men hvad jag nu vill säga är att, då herr Hedin förmenar att,
antingen man antager motionärens eller reservantens förslag, lig¬
ger i detta antagande ett alldeles tydligt erkännande från kam¬
marens sida, att Kongl. Maj:t här har ensam beslutanderätt, på¬
står jag, att detta yttrande af herr Hedin icke är rigtigt. Hans
anmärkning träffar nemligen motionen, men den träffar icke re¬
servationen. För så vidt utskottet rigtigt återgifvit motionen, har
motionären hemstält, »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till all kraft
och verkan upphäfva nämnda kongl. kungörelse». Ja der har
ju motionären yrkat en framställning från Riksdagen, hvarigenom
Riksdagen skulle anmoda Kongl. Maj:t att upphäfva 1889 års
kungörelse. Deremot har reservanten hemstält, att »Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl Maj:t anhålla, det Kongl. Makt
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, med upphäfvande af
kongl. kungörelsen den 19 Augusti 1889 i hvad angår förbud
mot anvisande tills vidare af utmål för i kungörelsen afsedd fyn¬
dighet, i kungörelsen måtte införas bestämmelse derom» etc., utan
att han med ett enda ord antydt, huruvida han vill ge sig in på
/^istiga frågan, om gruflagstiftningen är ekonomisk lag-
stiftning eller gemensam för Konungen och Riksdagen. Jag skall
ej heller gå in på den tvistefrågan här, utan endast konstatera,
att, som reservationen är afFattad, den enligt min uppfattning icke
innebär något uttalande i vare sig den ena eller andra rigtningen.
Här har framstälts en annan anmärkning åt formelt-konsti-
31 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
tutionel natur, nemligen den, som uttalades af herr Jansson i Angående
Taberg och sedan äfven, efter hvad jag tror, af herr Zotterman
samt delvis berördes jemväl af herr Hedin, eller att den af herr rörande in-
Kronlund framlagda reservationen måste anses falla utom den matning å
väckta motionens° ram, och att följaktligen proposition å ett yr- kronojord de»
bände på bifall till densamma här ej skulle kunna framställas. ^
I motsats härtill tror jag för min del, att reservationen mycket rts'
väl och fullkomligt rigtigt låter sig subsumera under motionen.
Motionen går ut på, att kungörelsen måtte upphåfvas i dess hel¬
het; reservationen går ut på, att kungörelsen måtte upphäfvas
endast i en del. Men för att undanrödja all tvekan i det afseen-
det, och för att borttaga all konstitutionel tveksamhet, skall jag
tillåta mig att i slutet af mitt yttrande framställa ett yrkande,
som i sak sammanfaller med reservationen, men i afseende å for¬
men är sådant, att jag icke tror, att den mest skrupulöst nog¬
granne skall kunna påstå, att det yrkandet faller utom motionens
ram- . .
Sedan jag yttrat detta, ber jag att något få inlåta mig a
sjelfva saken.
1S89 års kungörelse, hvilken från nästan alla håll så skarpt
klandras, var, när den tillkom, fullkomligt befogad. Riksdagen
hade ju år 1889 i skrifvelse till Kongl. Maj: t hemstält, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke kronan borde vid
inmutningar å odisponerad kronojord begagna sin jordegareandel.
För att icke då en påpasslig spekulationslusta skulle genom tal¬
rika inmutningar alldeles göra om intet den påräknade effekten
af den tiliernade nya lagstiftningen, utfärdade Kongl. Maj:t denna
kungörelse, hvilken, som herrarne veta, innehåller två saker, törst
och främst det, att inmutning å odisponerad kronojord, skedd
efter 1889 års kungörelses dag, skall vara underkastad, att kro¬
nan gör gällande sin jordegareandel i inmutningen, och vidare,
det, att utmål för sådan inmutning tills vidare icke finge anvisas.
Nu är det ju alldeles uppenbart, att denna lagstiftning icke
från början var afsedd att få annat än provisorisk giltighet. Man
tänkte sig naturligtvis, att detta interimistiska tillstånd icke skulle
fortfara synnerligen länge; man tänkte, att Kongl. Maj:t och Riks¬
dagen skulle kunna enas om det sätt, hvarpå staten skulle be¬
gagna sin jordegareandel. Men det skedde icke så. När Kongl.
Maj:t för 1894 års Riksdag framlade eu proposition i sjelfva hufvud-
frågan, stannade kamrarne i skiljaktiga beslut, och frågan för¬
föll. Och får man döma efter de meningsskiljaktigheter, som då
yppade sig mellan kamrarne samt mellan Kongl. Maj:t och den
ena kammaren, måste man säga, att det står i vida fältet, när
den hufvudfrågan blir löst.
Skall då detta provisoriska tillstånd, som skapades genom
1889 års kungörelse, ovilkorligen och med alla dess olägenheter
fortfara, till dess hufvudfrågan blir genom Konungens och Riks-
N:o 37. 32
Onsdagen den 5 Maj, e. in.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rövande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forts.)
dagens beslut afgjord? Alla erkänna, nästan med en mun, —jag
bai för min del icke hört något annat — att denna kungörelse
skapat ett tillstånd, som man nödvändigt måste söka att så fort
som möjligt komma ifrån. Att sådant uttalas af t. ex. herr
Kardell, som anser, att staten icke alls bör begagna sin jord-
egareandel i dessa grufvor — det är sjelfkärt; men samma ut¬
talande göres äfven å motsidan af dem, som anse, att staten bör
på det strängaste vidhålla sitt anspråk på delaktighet i inmut¬
ningar å odisponerad kronojord. Äfven desse medge, att det
nuvarande tillståndet, i följd af 1889 års kungörelse, blifvit ett
oefterrättlighetstillstånd, som det vore önskvärdt att, ju förr dess
hellre, komma ifrån. Nå, då frågar jag: erbjuder sig verkligen
icke något sätt att, om också icke alldeles komma ifrån dessa
olägenheter i hela deras omfattning, åtminstone så att säga bryta
udden af de värsta af dessa olägenheter? Finnes det icke något
sätt att skaffa åtminstone någon rättelse?
Utskottet besvarar den frågan nekande; utskottet ser ingen
möjlighet att komma till rätta med denna sak, förrän hufvud-
frågan, frågan om begagnandet af statens jordegareandel i dessa
fyndigheter, en gång blir löst. Till dess den lösningen inträfEar,
måste, enligt utskottets mening, det nuvarande tillståndet med
alla dess olägenheter fortfara.
Detta vore ett ganska ledsamt perspektiv, då jag ej kan dela
den sangviniska uppfattningen, att bestämmelser om användandet
af statens jordegareandel komma att träffas så synnerligt snart,
För min del tror jag dock, att det finnes ett sätt — som ock här
under diskussionen blifvit påpekadt — att undanrödja, om ej
alla, så åtminstone de svåraste olägenheterna, som äro förenade
med det nuvarande tillståndet. Det är nemligen derigenom, att
kungörelsen upphäfves, icke i första punkten, utan endast i den
del, som afser förbud mot utmålsläggning. Jag tror, att derige¬
nom skulle undanrödjas de värsta och bedröfligaste af de nuva¬
rande ledsamheterna. Jag tror verkligen, att den förändringen
kan vidtagas, utan att man äfventyrar statens tillgodogörande i
eu framtid af dess jordegareandel i dessa inmutningar. Detta är
naturligtvis hufvudsaken, ty det är alldeles klart, att nog vill
Riksdagen vara med om att låta dessa inmutare få utmålslägg¬
ning, för så vidt icke, genom att tillstädja dylik utmålsläggning,
statens framtida rätt att tillgodogöra sig sin andel i dessa utmål
och grufvor skulle på något sätt lida fara. Det gäller således
här den frågan: kan staten verkligen låta dessa inmutare få ut¬
mål, utan att derigenom statens eventuella rätt i dessa inmut¬
ningar omintetgöres? För min del tror jag verkligen, att man
kan besvara den frågan med ja. Jag tror, att det går an att
tillstädja utmålsläggning i detta fall, utan att man kan säga, att
man dermed kastat bort statens eventuella rätt eller ens försvårat
tillgodogörandet af statens framtida rätt i dessa inmutningar.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
33 N:o 37.
För att kunna bilda sig ett bestämdt omdöme i den saken,
måste man naturligtvis veta, hvad betydelse utmålsläggningen bär
Hvilken juridisk verkan har då utmålslftggmngen, efter man
måste vara så rådd för att låta inmutarue få utmål för sina fyn¬
digheter? Herr Fredholm i Stockholm yttrade nyss under diskus¬
sionen, att genom utmålslftggmngen får mmutaren Äganderätt till
grufvan. Detta påstående, mine herrar är icke exakt. Det fti
icke exakt derför, att »eganderätt» är ett begrepp, som icke passar
in på detta förhållande. Om man ser på grufvestadgan.och laser
innehållet af dess 8 §, första delen, skulle man för öfrigt kunna
med lika fog säga, att eganderätten konstitueras och börjar ge¬
nom inmutningen - lika väl som genom utmålsläggningem
Här skrefs för några år sedan eu akademisk afhandling, ut-
sifven år 1891, »om grufregale och grufegendom enligt svens
fatt,, af hvilken afhandling eu stor del är egnad åt att bevisa,
rtt man icke kan tala om »eganderätt» i fråga om grufvor, utan
ålt “en X som upplätesrid säd.™» foretag, är att be rak a
såsom eu begränsad sakrätt, närmast jemförlig med servitutsrätt.
EmeUerUd lare eig man begagnar det eea eller andra iand»b.
uttrycket, måste man göra klart för sig, hvad den rättighet verk¬
ligen innebär, som inmutare får genom utmålsl aggning •
vidt lag förstår, kan man korrekt uttrycka detta på det sattet,
att, medan han före utmålsläggningen icke är berättigad att am
stalla annat arbete än sådant, som erfordras för fyndighetens
undersökning och blottande, så eger han efter utoålslåggningeii
r-iui o it nä fvndiaheten inom det bestämda områoet idkatullsian
å“ KÄÄ» länge de faktiska förhällanden. och
de° tekniska möjligheterna medgifva. Detta är den ena omstäa
digheten, som karakteriserar utmålsläggningens betydelse Len
andra är att den bildar eu preklusion mot alla anspråk från
utomstående, särskildt att jordägare!! är skyldig att
läggningen anmäla, om lian vill taga del i arbsmt. Härmed tror
lag8 mig fullständigt hafva angifvit utmålsläggningens Judiska
betydelse, i de afseenden nemligen, som här hafva något att be¬
tyda I)å frågar lag: möter verkligen från någon af dessa båda
svnnunkter någon fara för staten att tillåta ifrågavarande perso¬
nel att erhålla utmålsläggning? Jag säde, att ut.nftts äggmngeri
är den sista terminen, inom hvilken jordägare'.! skall afmåla, om
han vill begagna sin jordegareandel. Ja, bär finna herrarne, a
In Järigbef Sö.er i leende ä begagnande ef »t Bob» jo,deg,™-
rätt Man kan icke blankt gifva mmutaren ratt till utmål oca
bibehålla grufvestadgans skrift att
sist vid utmålsläggningen anmäla, huruvida lian mII -DS ‘g
af sin jordegareandel. Ty frågan, om staten skall e,in icke .-kall
taga del i grufvelag på kronojord, år ju ännu sväfvande. Afl,
om man bär vill tillåta utmålsläggning, måste man gdia <kt för
behåll, som häradshöfding Kronluud syftar på x senare hälften af
Andra Kammarens Viol. 1897. N:o .77.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rörande in¬
mutning a
kronojord den
19 augusti
1889.
f Forts.)
N:o 37. 34
Onsdagen den 5 Maj, o. m.
Angående
upphäfvande
af kungörelsen
rövande in¬
mutning å
kronojord den
19 augusti
1889.
(Forts.)
klämmen till sin reservation, och således förbehålla kronan rätt
att få äfven efter utmålsläggningen anmäla sin önskan att taga
del i företaget, och utmålsläggningen får alltså icke bär konsti¬
tuera någon preklusion eller några fatalier. Jo, mina herrar
men denna svårighet är mycket lätt afhjelpt; det kan ske genom
ett enda penndrag. Då återstår den frågan: medför det något
äfventyr eller någon fara för kronans rätt från den synpunkten,
att grufinnehafvaren efter utmålsläggningen har rätt att idka
verklig grufdrift å fyndigheten? Här skulle väl egentligen den
ömtåliga punkten ligga. För min del tror jag, att icke keller bär
någon fara är å färd©. Det är visserligen sant, att om en in-
mutare efter utmålsläggningen idkar grufdrift någon tid, nå*ra
ar eller så — jag antager, att han verkligen gör detta och icke
soker liviloståud, hvartill han dock efter utmålsläggningen har
rätt • • så kunna till äfventyr svårigheter uppstå för staten, när
statsmagterna väl komma sams om, på hvilket sätt staten skall
deltaga i grufföretag på odisponerad kronojord. Ty om och när
staten skall kasta sig in i ett redan påbörjadt företag, kunna
vissa svårigheter uppstå att bestämma, på hvilket sätt ett sådant
statens ingripande skall ske, särskildt med hänsyn dertill, att viss
godtgörelse då måste lemims för de nödiga ock nyttiga kostnader,
grufegaren nedlagt på grufföretaget för att bringa detsamma till
den ståndpunkt med afseende å byggnader och maskiner och dy¬
likt, hvari det då befinner sig. Men dessa svårigheter tror ia<*
icke äro så stora. Märk väl, att redan enligt de gällande bestäm¬
melserna i grufvestadgan kunna liknande svårigheter förekomma,
om också icke direkt desamma och i samma utsträckning. Ty
när en jordegare nu anmäler, att han vill taga del i ett grufföre¬
tag, kan det der finnas utförda åtskilliga arbeten, i Indika han är
skyldig att participera, och kan då icke godvillig öfverenskom-
melso träffas, så skall ersättningsfrågan afgöras af en kompromiss,
om hvars sammansättning grufvestadgan innehåller bestämmelser,
rå samma sätt ställer sig väl saken, när kronan såsom jordegare
skall inträda i ett grufföretag, som avancerat någon tid framåt.
Jag kan icke förstå, att detta skall innebära några synnerliga svårig¬
heter för kronan. Men om jag icke kali förstå, att så är förhål¬
landet, så finnas. å andra sidan onekligen ganska starka skäl,
som tala för att i d9 enskilda grufegarnes intresse detta utmåls-
förbud upphäfves. Det nuvarande förhållandet är dock ganska
ledsamt. En person har fått en inmutning, men blir år efter år
afstängd från att idka verklig grufdrift. Han är deremot skyl¬
dig att bedrifva ett under sådana förhållanden ganska menings¬
löst försvarsarbete, ty lian kan icke söka något hvilostånd. Hans
rätt är således helt och hållet in snspenso; han befinner sig så
att såga, ^ i en återvändsgränd och kan hvarken komma ut eller
in. Det fiunes väl ingen svensk näring, som för närvarande labo¬
rerar med så egendomliga förhållanden.
35 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. in.
Man kan nu säga: hvad skulle inmutaren på det hela taget Angående
hafva för nytta af att erhålla utmål? Han skulle ju alltid hafva
det damoklessvärdet, att staten komme och ville taga del i gruf-'rörande in-
företaget, öfver sitt hufvud. Ja, väl är detta för honom en olä- utlutning å
genhet, men han får väl underkasta sig denna. Den är väl ej kronojord den
så svår, ty den anpart, med hvilken staten kan komma att in- ^augusti
träda i hans företag, är ju icke alldeles oberäknelig. Han kan ,
alltid veta, att den måste komma att hålla sig inom en viss maximi¬
gräns, och han bör ju kunna veta, att staten, i fall staten griper
in i hans företag, nog skall taga hänsyn till den skäliga, nyttiga
och nödiga kostnad, som blifvit nedlagd på företaget, för att i
afseende å byggnader, maskinerier och dylikt fä det i det stånd,
hvari det befinues. Och det är icke blott från den enskildes syn¬
punkt sedt, som det nuvarande tillståndet är beklagligt. Det ver¬
kar ju förlamande på grufnäriugen i stora vidder, och af hvilken
betydelse grufnäringen är, särskildt för Norrbotten, det kunna väl
herrarne inse, ty låt vara, att icke numera kunna inmutas så
vigtiga grufvor som de, hvilka redan äro under bearbetning, så
finnas dock tillräckligt vigtiga sådana, för att dessa, om de verk¬
ligen finge bedrifvas, skulle kunna lemna uppehälle till många
menniskor ecb i sin mån kunna verksamt bidraga till kulturens
befrämjande deruppe.
När jag nu öfverväger allt detta, mine herrar, så kommer
jag således till det yrkande, att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huru¬
vida icke förbudet mot utmåleläggning i det fall, som nu är i
fråga, lämpligen kunde uppliäfvas. Det är således samma tanke,
som herr Kronlund har i sin kläm, men för att parera de kon¬
stitutionella betänkligheter, som nyss uttalades af herr Jansson,
skall jag be att få framställa mitt yrkande i denna form: att
kammaren ville för sin del besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maja anhålla, det Kongl. Maj it täcktes taga i öfvervä¬
gande, huruvida samt under hvilka närmare vilkor och förbehåll det
i kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889 gifna förbud mot anvi¬
sande tills vidare af utmål för i kungörelsen afsedd fyndighet må
kunna upphäfvas.
Jag tror näppeligen, att man skall kunna säga, att detta yr¬
kande faller utom motionens ram, och till detta yrkande får jag
anhålla om bifall.
Häruti instämde herrar grefve Tiamilton, Eriksson i Elgered,
Wallm ark, Dahlstcdt och Waldenström.
Herr Fredholm: Med anledning af den siste talarens ytt¬
rande skall jag tillåta mig att säga några ord.
Jag vill visst icke bestrida, att det uttryck, jag begagnade
för den tanke, hvaraf jag var genomträngd, nemligen »eganderätt»,
N:o 37. 36 Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Angående icke var fullt exakt ur teoretisk och juridisk synpunkt. Ur dessa
afkumördmisyaPunkter sedt- hade jag kanske hellre bort använda det uttryck,
rörande in- som den ärade talaren använde, nemligen »sakrätt», men för mig
matning å är icke ett uttrycks teoretiska och juridiska rigtighet det, hvarpå
kronojord den den afgörande vigten ligger, utan denna är att söka i det prak-
191889 tiska resultatet ocd i de konseqvenser, som åtfölja ett af Riks-
(Forts) da8ea fattad t beslut. Då jag derför begagnade ordet eganderätt,
så var det för att precisera, i hvilken annan ställning inmutaren
inträder, då han bär fått utmålsläggning, och hvilka större an¬
språk han då mot förut kan göra gällande mot samhället, när
han genom utmålsläggningen är tryggad i sin besittningsrätt.
Jag ber herrarne observera, huruledes den siste ärade talaren
betonade den betydelse, som ligger i sjelfva inmutningen, för att
derigenom drifva fram utmålsläggningen såsom inmutnings nöd¬
vändiga konseqvens. Men kan man redan i detta stadium på
juridisk väg framdrifva utmålsläggningen, så är man, när man
väl fått den, uppenbart i en mycket, mycket starkare juridisk
position, då man sedermera vill bestrida staten rätt att få någon
andel i företaget. Man intager då för vinnandet af detta ända¬
mål icke blott en bättre teoretisk ståndpunkt, utan man har då
äfven beredt sig ett materiel underlag. Man kan då åberopa sig
på det i företaget nedlagda kapital och åtskilligt annat, som är
ur praktisk synpunkt mycket afgörande och betydelsefullt, och
derigenom har man i hög grad försvagat deras ställning, som
vilja förfäkta kronans rätt.
Öfverläggningen var slutad. Sedan herr Kardell återtagit sitt
först framstälda yrkande om bifall till den af honom väckta mo¬
tionen, qvarstodo följande yrkanden, nemligen: l.o bifall till ut¬
skottets hemställan; 2:o afslag derå och bifall till herr Kronlunds
reservation; och 3:o bifall till det af herr Husberg under öfver¬
läggningen framstälda förslag. Efter det herr talmannen till pro¬
position upptagit hvart och ett af dessa yrkanden, yttrade:
Herr Kronlund: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande om
bifall till min reservation och i stället yrka bifall till herr
Husbergs förslag.
Herr Kardell: Äfven jag ber att få återtaga mitt yrkande.
Herr talmannen gaf härefter å nyo propositioner å hvartdera
af de återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till
herr Husbergs förslag, nu förklarades hafva flertalets mening för
sig. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
37 N:o 37.
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
Den, som, beträffande Audra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts förevarande betänkande n:o 18, bifaller det af herr
Husberg under öfverläggningen framstälda förslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.
Voteringen utföll med 87 ja och 119 nej; och hade alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 8-
Föredrogs härefter bankoutskottets memorial n:o 11, i fråga
om åtgärder för beredande af egna bankbygguader åt vissa afdel-
ningskontor af riksbanken.
Under punkten 1 hemstälde utskottet:
att Riksdagen måtte bemyndiga fullmägtige i riksbanken att,
enligt ritningar, som af fullmägtige godkännas, och, efter infor¬
drande af ytterligare kostnadsförslag, låta å den för riksbankens
afdelningskontor i Örebro inköpta tomt uppföra ett hus af sten i
två eller tre våningar till eu kostnad för tre våningars hus af
högst 80,000 kronor.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr vice talmannen Danielson: Jag antager, att kam¬
maren nog antager utskottets förslag, men jag kan dock icke
underlåta att säga några ord. . . .
Jag tycker verkligen, att i detta betänkande ingår en
som är ganska märkvärdig. Det är nemligen icke blott fråga
om att bygga hvad banken behöfver, utan ett hus med flera vå¬
ningar för uthyrning. Skall man köpa större tomt också, än
man behöfver, för att kanske sedan på nytt sälja eu del deraf.
Jag tycker, att denna verksamhet är litet märkvärdig för banken,
helst som det står i banklagen, att bankon icke bör ega större
egendom, än den behöfver. Derför tycker jag att man hade bort
tillse, att man icke bygger mer, än man behöfver för baukkouto-
rets räkning, ty om man på detta sätt bygger på spekulation, så
vet man icke, hvart det kan taga vägen. Om man köper så stora
N:o 37. 38
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
tomter, så kunna fullmägtige komma med förslag att på alla möj¬
liga håll bygga två- och trevåningshus till uthyrning. Detta anser
]ag icke ntgigt, utan man bör blott hålla sig till, hvad afdel-
nmgskontoren behöfva. Icke är det val meningen, att riksbanken
eka 1 gifva sig till husegare och hyra ut lägenheter i alla residens-
städer.
Jag vill hafva sagt detta, för att det må vara klart, att jag
för mm del ej vill vara med om att slå in på en sådan väg
V* äro “u 1 bö,Jan med att bygga bankhus i landsorten - jag
vill nemligen ej tala om de större städerna, Göteborg och Malmö
der bankrörelsen är mycket omfattande — och jag tycker då, att
det ej kan vara skäl att i dessa små residensstäder bygga mera
än som behöfves. Att på detta sätt fastläsa mycket penningar,
flera hundra tusen kronor, anser jag vara onödigt. Deraf kunna
löranledas trakasserier med vice värdar och hyresgäster samt
orsakas obehag genom reparationer och dylikt. Jag tycker der¬
för, att banken icke bör egna sig åt sådan verksamhet.
På samma sätt, då man inköper tomter till bankhus, skaffar
man mycket större områden, än som behöfvas, och derigenom får
man, bland annat, större gatudelar att underhålla och andra
kostnader, som icke äro beböfliga.
Nu ser man i denna punkt, att bankkontoret i Örebro kan
få vara inrymdt ännu två år i Örebro sparbanks hus. Det är
sålunda ingen brådska å färde, och jag tror, att förhållandet är
detsamma med de andra bygguadsförslagen. Jag kan för öfrigt
icke förstå, hvarför man här i Örebro skall bygga ett hus i tre
våningar, medan det för bankkontoret i Gefle ifrågasättes endast
ett hus i en våning och för kontoret i Mariestad likaledes blott
i en våning. På denna olikhet har jag äfven velat fästa upp¬
märksamheten.
Jag skulle derför helst sett, om frågan kunnat återremitteras
till bankoutskottet, för att vi måtte kunna få ett annat, i det af¬
seende, jag berört, mera tillfredsställande förslag. Men jag inser,
att en återremiss icke är möjlig, nu i slutet af Riksdagen, utan
frågan måste omedelbart afgöras, helst Första Kammaren antag¬
ligen redan bifallit utskottets förslag.
Emellertid skall jag tillåta mig att göra ett'yrkande till den
kraft och verkan, det hafva kan. Jag anser, som sagdt, att denna
fråga icke är brådskande, utan att man kunde uppskjuta saken
till ett annat år, då man kunde få utredning, om det ej ginge
för sig att bygga billigare. Och vi kunde då undgå att slå in
på den väg, som nu ifrågasatts. Jag tager mig derför, jag vill
säga, den djerfheten att yrka afslag å utskottets hemställan, för
att få höra hvad kammaren har för uppfattning i denna sak.
Herr Holmgren i Hillebola: Herr talmani Anledningen,
hvarför utskottet har tillstyrkt, att bankhuset i Örebro måtte upp-
39 N:o 37.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
föras i tre våningar, är den, att, såsom herrarne torde påminna
sig, den i Örebro inköpta tomten blifvit jemförelsevis dyr, bero¬
ende derpå, att tomtprisen i Örebro stad för sådana tomter, som
lämpade sig för bankkontorets behof, stå så högt. För att nu
tillgodogöra sig tomten på bästa möjliga sätt, hafva bankofull-
mägtige föreslagit att bygga ett större hus, enär man derigenom
med afseende å det höga tomtpriset skulle draga större fördel af
tomten, än om den bebyggdes allenast med ett hus af den stor¬
lek, som behöfdes blott för bankkontorets egen räkning. Dertill
kommer, att tomten har ett sådant läge, att den på båda sidor
är omgifven af höga hus, så att, om den bebyggdes med ett lågt
hus, detta komma att vanpryda den plats, der det kommer att
stå. Det är af dessa skäl, som utskottet tillstyrkt fullmägtiges
förslag i den delen.
Skulle man återigen icke uppföra ett större hus, än som kräf-
ves endast för kontorets egen räkning, sk både man ej tillgodo¬
gjort sig tomten på bästa sätt, för så vidt jag förstår.
Dessutom vill jag erinra mig, att, då bankoutskottet inkom
till Riksdagen med förslag att inköpa denna tomt, hvilket förslag
af Riksdagen godkändes, i utskottets då afgifna memorial fram¬
hölls, att, för att tillgodogöra sig tomten, i det blifvande bank¬
huset borde inrymmas bostadslägenheter eller andra lokaler till
uthyrning, emedan tomten vore för dyr för att bebyggas blott
för bankiokal. Jag anser derför, att alla skäl tala för att bifalla
utskottets hemställan.
Nu kan man visserligen säga, att detta byggnadsförslag stäl¬
ler sig ganska dyrt, och detta har utskottet också framhållit i
sista stycket af motiveringen i denna punkt. Jag är emellertid
förvissad om, att fullmägtige, då de komma att slutligen företaga
denna hyggnadsfråga till afgörande, skola tillse, att kostnaden
blir den minsta möjliga.
Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Sahlin: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga
och är derför icke rustad med ekonomiska beräkningar. Men det
är icke heller ur ekonomisk synpunkt, förslaget behöfver stödjas,
utan med hänsyn till det blifvande bankhusets läge. Jag hem¬
ställer till herrarne, om det vore lämpligt att vid ett af de för¬
nämsta torgen i Örebro uppföra eu byggnad, som skulle komma
att omgifvas på ena sidan af ett hus med lyra våningars gafvel
och på den andra af ett hus med eu likaledes mycket hög gafvel,
under det den nya byggnaden blefve så låg, att den ej ens till¬
närmelsevis komme att täcka dessa gafiar. Vi äro i Örebro icke
synnerligen nöjda med det förslag, som föreligger, derlör att man,
ehuru huset kommer att ligga på eu hörntomt, bestämt sig för
att bygga icke, såsom först var meningen, med fasad åt både
gatan och torget, utan blott åt gatan med eu åt torget öppen gård
N:o 37. 40
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
mellan bankhuset och apotekshuset. Nu sluttar torget och riks¬
bankens tomt, apotekshuset ligger uppe på höjningen med sin
fyra våningars gafvel. Mellan denna gafvel och riksbankens hus
skall, som sagdt, enligt förslaget blifva öppen gård. Skulle man
nu bygga ett envåningshus på riksbankens tomt, skulle detta
tydligen blifva rent af vanprydande för staden.
Jag hemställer derför om bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Eriksson i Bäck, Folke Andersson
och Ersson i Veetlandaholm.
Herr Nyländer: Då jag är af den uppfattningen, att riks¬
banken bör så fort som möjligt anskaffa egna lokaler åt sina
bankkontor i landsortsstäderna, ser jag gerna, att kammaren bi¬
faller, hvad utskottet i detta betänkande hemstält. Hvad särskildt
Örebrokontoret beträffar, är det — såsom den föregående ärade
talaren nämnde — just med hänsyn till tomtens läge, som ut¬
skottet förestält sig, att det vore lämpligt och rigtigt, om en tre-
våningsbyggnad kunde uppföras. Kostnaderna för denna tillök¬
ning äro icke synnerligen stora, endast 6,500 kronor; och dessa
kostnader skulle mer än tillräckligt ersättas genom de hyres¬
inkomster, banken skulle få af denna tredje våning.
För öfrigt är jag af den meningen, att dessa bankbyggnader
för afdelningskontoren borde så uppföras, att staten der kunde
inrymma åtminstone en del af öfriga i residensstäderna varande
statsinrättningar, såsom post och telegraf, för att derigenom vara
oberoende af de privata personerna och deras hyresbestämmelser.
Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Mallmin instämde häruti.
Herr von Friesen: Då här talats om möjligheten att.bygga
ett envåningshus på den för banken inköpta tomten i Örebro,
vill jag anmärka, att, om man med ett envåningshus, menar ett
hus, som endast har jordvåning, byggnadsstadgan för Örebro stad
icke tillåter uppförandet på denna tomt af ett sådant hus, man
då tänkt sig. Menar man åter med envåningshus ett sådant, som
har så väl jordvåning som våning eu trappa upp, så medgifver
byggnadsstadgan uppförandet af ett sådant. För bankens behof
vore det ju ock tillräckligt. Men, såsom af ett par ärade talare
redan framhållits, är det dels icke någon olägenhet för banken
ur ekonomisk synpunkt att bygga den tredje våningen, dels ock
ur platsens synpunkt och ur kommunens synpunkt önskligt, att
det blir tre våningar i huset, med afseende på belägenheten af
detta. Då således båda intressena, bankens och det lokala, kunna
på en gång tillgodoses, kan jag — om byggnaden kan uppföras
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
41 N:o 37.
för den föreslagna kostnaden af 80,000 kronor — ej finna annat,
än att det lämpligaste vore att uppföra huset i tre våningar.
Hvad sjelfva saken för öfrigt beträffar, instämmer jag helt
och hållet med den siste ärade talaren deri, att det bör vara i
bankens intresse att söka komma under eget tak i alla de städer,
der bankkontor finnas. Jag vill särskilt betona, att detta ej är
en uppfattning blott hos fullmägtige, utan denna åsigt har äfven
delats åtminstone af statsrevisorerna från denna kammare vid
nästlidet års statsrevision. Fullmägtige hade nemligen först hyrt
en lokal för det tillämnade afdelniugskontoret i Mariestad. . Men
statsrevisorerna från denna kammare — jag vill icke säga rigtaae
en anmärkning deremot, ty det kunna icke statsrevisorerna från
blott den ena kammaren — men de uttalade den enligt min
tanke alldeles rigtiga uppfattningen, att det vore lämpligare, att
riksbanken, synnerligen i Mariestad, som nyss brunnit, förvärfvade
egen tomt för att der uppföra ett eget hus. Jag tror för min
del, att detta är det rätta, och att man således nu genom om¬
ständigheternas magt kommit på rätt väg äfven i fråga om af-
delningskontoret i Mariestad.
Jag har, som sagdt, egentligen begärt ordet för att med af¬
seende å den tilltänkta byggnaden i Örebro lemna den upplys¬
ningen, att ett envåningshus i vanlig bemärkelse icke får enligt
byggnadsstadgan i Örebro uppföras på den för ändamålet inköpta
tomten, och att det är förenligt med bankens intressen att upp¬
föra ett trevåningshus, likasom ock den önskan från kommunen
uttalats, att ett sådant trévåningshus der måtte uppföras.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt pro¬
positioner af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punlderna 2—5.
Biföllos.
§ 9.
Slutligen föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial n:o 12,
med anledning af gjord framställning om ålderstiilägg åt verk¬
mästaren vid Tumba bruk.
§ io.
Ordet lemnades härefter till herr vice talmannen Danielson,
som yttrade: Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att
bevillningsutskottets betänkande n:o 19, angående allmänna bevill-
Andra Kammarens Prof. 1897, N:o 37. 4
N:o 37. 42
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
ningen, måtte uppföras främst på föredragningslistan till lördagens
plenum bland de då två gånger bordlagda ärenden.
Denna hemställan bifölls.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen;
statsutskottets utlåtande och memorial:
“:0 5^> ^gående väckta förslag om afsättning till arbetare-
försäkringsfonden,
_ 11:0 om anvisande af de i regeringsformens 63 8 före-
sknfna kreditivsummor, 3
n:° 60, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra in¬
föras i det nya reglementet för riksgäldskontoret,
n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
GngDmnerPen810U & alImänna iQdragningsstaten åt e. o. professor
• ni? anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående ersätt¬
ning för naturaportion till underofficerare och vederlikar vid armén,
• * anledning af Kongl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs befästande
åt sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar,
64, j. anledning af Kongl. Majrts proposition angående
förbättring af hamnen vid Stora Rör å Oland,
n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
restaurering af det s. k. Gamla kungshuset i Stockholm,
n:o 66, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor, rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel,
, 1 anledning af Kongl. Maj.ts proposition om anvisande
åt medel till förekommande och hämmande af tuberkelsiukdomar
hos nötkreaturen, J
n.o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anvisande
åt medel för Sveriges deltagande i 1900 års verldsutställning i Paris,
• -n:0 69» i anledning af Kong], Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående disposition af patent- och varu-
märkesafgifter samt vissa andra registreringsafgifter,
• a ** * * »^ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
jordafsöndnng från förra regementschefsbostället Tegnaholm 1 V*
43 N:o 37.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
mantal, i Tegnaby socken och Konga härad af Kronobergs län
till utvidgning af skolhusplan,
n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
byte af mark mellan kronan och Vesterviks stad, och
n:o 72, i anledning af tre särskilda framställningar af Kongl.
Maj:t om efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial:
n:o 2, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 1 öfver
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utarbetande af förslag till ändring i kongl. förordningen angående
försäljning af bränvin m. m., i syfte att erhålla strängare straff¬
bestämmelser vid återfall i förseelse mot förordningen, och
n:o 3, angående ersättning åt sammansatta bevillnings- och
lagutskottets sekreterare;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 58, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 4 i lagen den 24 maj 1895
angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens stäl¬
lande på krigsfot, och
n:o 59, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande näringslagstiftning, m. m.;
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om ändringar uti instruktionen för jernvägsstyrelsen; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 20, i anledning af väckt motion om öfverlåtande åt kom¬
munerna att bestämma om rätt till försäljning af Öl och vin till
mindre belopp än tio liter, och
n:o 21, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
bestämmelser angående handeln med vin och maltdrycker i stad.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Swartling under 2 dagar fr. o. m. den 6 dennes,
och herr John Olsson under den 6 dennes.
N:o 37. 44
Onsdagen den 5 Maj, e. m.
§ 13.
af Prot°kollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10,22 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Stockholm, P. Palmquists Aktieb. Boktr., 1897.