RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Andra Kammaren. N:o 33.
Lördagen den 1 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 24
nästlidne april förda protokoll.
Ordet begärdes af
Herr Blowson, som anförde: Herr talman! Under den debatt,
för hvilken det nu föredragna protokollet redogör, begärde jag ordet
med anledning af ett uttalande, som hans excellens herr statsministern
gjorde angående privatbankerna. Omnämnande, hurusom de enskilda,
sedelutgifvande bankerna lede af vissa svagheter, yttrade hans excel¬
lens enligt det stenografiska referatet, att »dessa svagheter förnäm¬
ligast härflyta af den sedelutgifningsrätt, som är dessa banker med-
gifven». I det protokoll, som nu föreligger till justering, har framför
uttrycket »den sedelutgifningsrätt» inskjutits de fyra orden: »ett oför¬
sigtigt begagnande af —». Hans excellens har således med afseende
å privatbankernas svagheter velat säga, att »dessa svagheter förnäm¬
ligast härflyta af ett oförsigtigt begagnande af den sedelutgifnings¬
rätt, som» etc.
Med afseende derpå, att det af hans excellens fälda yttrandet
framkallade en replik, vill det synas, som om ändringen af yttran¬
dets innehåll ej skulle stå i god samklang med kammarens arbets¬
ordning; men jag anser mig dock icke för min del böra hemställa
om något yrkande.
Vidare yttrades ej. Det upplästa protokollet godkändes.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande protokoll, som upplöstes:
Sedan revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman, hvilken
vid innevarande riksdag blifvit utsedd till Riksdagens justitieombuds¬
mans efterträdare, numera, i följd af kamrarnes beslut, insatts i justi-
tieombudsmansembetet, sammanträdde kamrarnes valmän år 1897 den
30 april för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitie-
Andra Kammarens Prof. 1897. N.-o 33. 1
N:o 88.
2
Lördagen den 1 Maj.
ombudsman, i fall denne, innan nästa lagtima Riksdag anstalt nytt
val af justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet
under den tid, justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättnin¬
gens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
Herr häradshöfdingen Bernhard Herman Rohtlieb med trettiotre
röster,
i följd hvaraf herr häradshöfding Rohtlieb blifvit utsedd till
justitieombudsmannens efterträdare.
Adolf Helander. A. F. 0. Cederberg.
Ivar Månsson. Otio M. Höglund.
Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
om detta val underrättas samt anmodas låta uppsätta och till kam-
rarne ingifva förslag till dels förordnande för den valde och dels
skrifvelse till Konungen med anmälan om det verkstälda valet.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18.
§
Till behandling förelåg statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, inne¬
fattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
Punkten 3.
Lades till handlingarne.
Punkterna 4 och 5.
Biföllos.
Punkten 6.
Angående
inrättande,
(tf ny juri¬
disk pro¬
fessur i
t'/mala.
I statsverkspropositionen hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att för inrättande af en ny ordinarie professur inom juridiska fakul¬
teten vid universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag af 6,000
kronor.
Lördagen den 1 Maj. 3
I motsats härtill hade herr C. E. Ljungberg uti en inom Första
Kammaren väckt motion (n:o 37) hemstält, att det begärda anslaget
till en ny professur vid Upsala juridiska fakultet icke för närvarande
måtte beviljas.
Utskottet hemstälde:
att, i enlighet med herr Ljungbergs ofvan omförmälda yrkande,
Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bi¬
fallas.
I en vid denna punkt fogad reservation hemstälde deremot
herrar Chr. Lundeberg, A. G. L. Billing, I. Wijk, I. Kerfstedt,
G. D. R. Tornerhjelm, grefve Ph. Klingspor, F. E. Petterssm,
C. U. S. Lybeck, L. Grundberg, Th. Nyström, J. G. Björlin och S.
Tham,
»att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande fram¬
ställning och utan afseende å det af herr Ljungberg i ämnet gjorda
yrkande, må för inrättande af en ny extra ordinarie professur inom
juridiska fakulteten i Upsala bevilja ett årligt anslag af 4,000 kro¬
nor, att till innehafvaren af nämnda tjenst utgå med 3,000 kronor
såsom lön och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar, med rätt
för bemälde lärare att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring erhålla
ett ålderstillägg å lönen af 500 kronor, att utgå af åttonde hufvud-
titelns förslagsanslag: åldertillägg».
Efter föredragning af punkten anförde:
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr grefve och talman, mine herrar! Då den i föreliggande punkt
omförmälda kongl. propositionen ligger mig alldeles särskildt om
hjertat, så är det naturligt, att jag med ett visst missmod sett det
slut, hvartill utskottet kommit. Då emellertid, af den bifogade reser¬
vationen att döma, sympatier finnas för Kongl. Maj:ts proposition
inom Första Kammaren, och jag hoppas, att sympatier icke heller
saknas i denna kammare, ber jag att för en stund få taga kamma¬
rens tippmärksamhet i anspråk för att om detta ärende yttra några
ord.
Jag vill då först inledningsvis granska ett par af utskottet om¬
nämnda, i den i ärendet väckta motionen anförda skäl för ett afslag.
Motionären påpekar först och främst — med ett visst beklagande,
synes det — att vi ha två universitet, i följd hvaraf staten ej kan
med den fullständighet, som annars vore önskvärd, uppfylla alla
fordringar. För min del anser jag den omständigheten glädjande, att
Sverige är nog stort att behöfva två universitet, och att lärjungean¬
talet vid dessa båda universitet är fullt tillräckligt, vid det ena kanske
till och med allt för stort. Men särskildt ber jag herrarne bedöma
giltigheten af detta motionärens skäl i sammanhang med den nu
ifrågasatta ökningen af lärarekrafterna inom juridiska fakulteten i
Upsala. Vore det så, att vi hade ett enda universitet, så kunna her¬
rarne vara öfvertygade om, att vi för lärjungeantalets skull nu hade
N:o 33.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
N:o 33.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
4 Lördagen den 1 Maj.
att tänka på en ökning af den juridiska fakulteten icke med en pro¬
fessur, utan med många. Ett af kufvudskälen för Ivongl. Maj:ts fram¬
ställning här är just den omständigheten, att redan nu i Upsala
antalet juris studiosi är så stort, att fakulteten med sina nuvarande
lärarekrafter ej kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina skyl¬
digheter.
Motionären har ock talat om, att skicklige män skulle saknas
för att intaga en ny juridisk lärostol, och att det derför syntes vara
skäl att uppskjuta beviljandet af det begärda anslaget. Dermed för¬
håller det sig så, att i Upsala för närvarande finnes en ledig pro¬
fessur, hvars förre innehafvare för endast några månader sedan fick
den befordran, på grund hvaraf ledighet nu förefinnes; och jag har
icke det minsta skäl att betvifla, att ju icke den nu lediga professu¬
ren kommer att finna sökande med erforderlig kompetens. I Lund
är det för närvarande tvä lediga professurer inom den juridiska fakul¬
teten; men der har det i fråga om tillsättandet af professurer gått
så pass lifligt till, att under den tid, jag varit departementschef, icke
mindre än två professurer blifvit tillsatta — om ock det egendom¬
liga förhållandet inträffat, att samma person fick först den ena pro¬
fessuren och sedan den andra. Hvad beträffar de nu lediga pro¬
fessurerna, ligga ansökningshandlingarne till den ena redan i departe¬
mentet och vänta på ett snart afgörande; och det linnes ingen anled¬
ning att förmoda, att icke äfven den andra lediga professuren skall
finna sökande.
Jag öfvergår nu till utskottets icke alltför vidlyftiga motivering.
Det är sant, att fördelningen af läroämnena inom juridiska fakulteten
kan göras på flera sätt, och faktiska förhållandet är, att denna för¬
delning är något olika i Upsala och i Lund, men man må dock ej
föreställa sig, att hvarje sammanslagning af discipliner är möjlig eller
sammanslagning öfver hufvud i allo fördelaktig? År det så, att eu
professor har flera ämnen att sköta, så följer deraf, att de särskilda
ämnena blott periodvis med längre eller kortare tnellanrum kunna
förekomma vid föreläsningarne. Denna omständighet åter kan ut¬
öfva en ganska ofördelaktig inverkan med hänsyn till de enskilda
studerandena, så till vida nemligen, att härigenom vållas ett fram¬
skjutande af den tidpunkt, då de studerande eljest kunde vara be¬
redda att aflägga examen.
Vidare är att komma i håg, att tentamens- och examinations-
skyldigheten för professorerna under sådana förhållanden blir ovan¬
ligt tung i synnerhet vid ett stort universitet och betager dem all
tid till egna studier och bearbetningar af de ämnen, hvilkas måls¬
män de äro satta att vara. År det nu så, att de ämnen, som sam¬
manföras, äro beslägtade, må man kunna taga tillbörlig hänsyn till
den ekonomiska billighet, som man ernår genom en dylik förening;
men äro deremot ämnena olika, så är skadan nästan uppenbar. Det
uppstår föret svårighet vid sjelfva tillsättandet af platsen. Med de
uppdrifna fordringar på professorernas kompetens, som i våra dagar
förekomma, och med den specialisering, dit den vetenskapliga utveck¬
lingen i våra dagar oemotståndligt tenderar, är det svårt och många
gånger hardt när omöjligt för en person att kunna beherska ens ett
Lördagen den 1 Maj. 5 N:o 33
enda ämne och öfverskåda det i hela dess vidd, huru mycket mer Angående
då, om han skall ådagalägga vetenskaplig insigt i flera olikartade inrättande
ämnen. Och för den en gång utnämnde läraren måste den oundvik- J(nsk pr0.
liga splittringen i verksamheten allt fortfarande komma att utöfva fessur i
en ofördelaktig inverkan vid fullgörandet af honom åliggande skyl- Upsala.
digheter. _ _ (Forts.)
För närvarande hafva vi i Upsala en professur, omfattande rätts¬
historia, juridisk encyklopedi och romersk rätt. Herrarne kunna
tänka sig, hvilken tentamens- och examinationsbörda skall uppstå för
en sådan universitetslärare, då vid universitetet finnas 362 studerande
inom juridiska fakulteten och af dem omkring 200, som idka studier
för juris kandidatexamen. Jag har verkligen haft en statistisk upp¬
gift i detta afseende, men jag har den ej för tillfället med mig, och
den torde ej heller behöfvas, ty saken är lätt att begripa ändå.
Nu har motionären — och möjligen äfven en och annan af her¬
rarne — tänkt, att den romerska rätten borde få maka åt sig. Ja,
det har den romerska rätten äfven fått göra, men det kan dock ej
ske mer än till viss grad, ty den romerska rätten bibehåller ännu
stor betydelse för ett intensivare juridiskt studium, och särskildt är
kännedomen om denna rätt absolut nödvändig för den, som vill för¬
stå en del af den utländska lagstiftningen, hvilken än i dag i ganska
vidsträckt mån hvilar på den gamla romerska rättens grund.
Utskottet har nu sagt, att det till fullo erkänner den svenska
rättshistoriens stora betydelse, men icke anser behofvet kräfva, att
en ny juridisk professur för forskningen och undervisningen i detta
ämne upprättas. Ja, detta är en åsigt, som går i snörrätt rigtning
mot hvad de sakkunnige ha uttalat. Genom den nuvarande och äfven
de föregående framställningarne i detta ämne från universitetsmyndig-
heternas sida går såsom en röd tråd krafvet på, att rättshistorien
skall hafva sjelfständig ställning och sin egen målsman. Det har i
dagarne här i Riksdagen delats ut en broschyr, i hvilken det omför-
mäles något, som kanske för de flesta af herrarne förut var bekant,
nemligen att utgifvandet af Sveriges gamla lagar är ett arbete, som
kraft 50 års möda, och detta af en man, som var alldeles särskildt
begåfvad och rustad för sin uppgifts fyllande. Han har i detta sitt
arbete upprättat åt sig en minnesvård, som är »varaktigare än någon
af brons», men han har deri äfven åt svenska folket upprättat en
vacker minnesvård, ty, mine herrar, det är genom utgifvandet af
dessa lagar, som vi kunnat få en föreställning om, hurudan den ut¬
veckling måste tänkas hafva varit, som föregått dessa landskapslagar,
sådana de nu föreligga, sedan de i sinom tid blifvit upptecknade;
och det visar sig deraf, att våra fäder — och detta ord betecknande
en mycket aflägsen framtid — redan tidigt hade lagt grund till en
samhällsordning och en odling, som icke var att förakta. Nu skulle
möjligen någon kunna tro, att, då dessa gamla lagar nu föreligga i
ett pröfvadt och sofradt skick, de icke vidare skulle hafva någon
betydelse, icke vidare kräfva något arbete. Nej, mine herrar, ett
alldeles motsatt förhållande eger rum. Nu först bjuda de åt forsk¬
ningen ett rikt fält för undersökning och bearbetning, och icke nog
härmed, utan särskilda förhållanden göra, att dessa gamla lagar, såsom
N:o 33. e Lördagen den 1 Maj.
Angående belysande hela den gamla germanska rättsuppfattningen, äfven för
afrnyjurl ut}än!?ska rättslärde äro af den största betydelse och utgöra ett fore¬
digt pro- för deras lifiigaste uppmärksamhet. Här erbjuder sig således ett
fessur i fält inom den juridiska vetenskapen, der våra vetenskapsmän, som
Upsala. ju borde få anses vara både mest berättigade och mest skickliga att
(Forts.) utföra den nödiga bearbetningen, verkligen kunna göra en internatio-
nel insats i den juridiska vetenskapliga forskningen. Skola vi då
icke unna våra vetenskapsmän en dylik möjlighet?
Sedan kommer en lång följd af århundraden, der vår rättsutveck¬
ling för utländingen är af mindre betydelse, men som för oss såsom
svensk nation är af stor, ja, mycket stor vigt. Hela denna tids lag¬
stiftning är nästan fullständigt obearbetad. Man har knappast reda
på källorna, och i många fall ligger det rika materialet helt och
hållet oanvändt och väntar på att dragas fram i ljuset. Skola vi
icke tänka äfven på denna sak? Mellan de gamla landskapslagarne
och 1734 års lag ligger ett arbetsfält, som är af den omfattning, att
det nog kräfver både en mans hela kraft och säkerligen mångas der¬
till. Utan tvifvel fordras blott och bart för att bryta den forsta vägen
decenniers arbete; men är detta arbete en gång börjadt och om i
spetsen för detsamma står en skicklig och intresserad ledare, så skola
helt visst många medhjelpare träda fram för att hvar i sin mån draga
ett strå till stacken.
Det är nu snart 40 år, sedan man först började tala om, att derest
den juridiska fakulteten i Upsala skulle kunna på ett fullt tillfreds¬
ställande sätt fylla sin uppgift, fordrades åtta professorer. Förhållan¬
dena ha sedan dess utvecklat sig på ett sådant sätt, att hvad som da
kunde anses nödigt nu är det i mångfaldigt högre mån. Upprepade
gånger hafva också universitetsmyndigheterna för Kongl. Maj:t fram-
stält detta önskningsmål och framhållit dess vigt och nödvändighet,
och nu sista gången har konsistorium till och med förklarat, att detta
är universitetets vigtigaste kraf. Skall icke en så lifligt och enträget
upprepad önskan förtjena något tillmötesgående från Riksdagens sida?
År det icke skäl att, för att bereda våra vetenskapsmän tillfälle att
framlägga forskningsresultat, som de med visshet kunna beräkna skola
af de rättslärde mottagas med det största intresse, är det icke skäl
att härför underkasta sig en årlig kostnad af 4,000 kronor?
Med anledning af hvad jag nu yttrat hemställer jag, att kamma¬
ren måtte egna denna Kongl. Aiaj:ts begäran sin särskilda uppmärk¬
samhet och, jag vågar väl äfven tillägga, sin sympati.
Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag beklagar, att
statsutskottets ärade ledamöter icke ansett sig kunna mer behjerta
den ifrågavarande kongl. propositionen, och detta mitt beklagande
gäller icke blott denna kammares ledamöter, som hemstält om rent
afslag, utan minst lika mycket reservanterna från Första Kammaren,
hvilka föreslagit, att den ifrågasatta professuren skulle blifva extra
ordinarie. Om det skall finnas någon rimlighet i att skilja mellan
ordinarie och extra ordinarie professorer, hvilka ju ha samma veten¬
skapliga kompetens och samma undervisningsskyldighet, så är det
väl den, att en ordinarie professor skall representera ett sjelfständigt
7
N:o 83-
Lördagen den 1 Maj.
ämne inom konsistorium. Nu är af reservanterna föreslaget, att detta
ämne skulle blifva sjelfständigt, men dock sakna en ordinarie pro-
fessor, d. v. s. en representant inom konsistorium. Hvad reservan- disk pro-
terna velat vinna, är att få professorn för billigare pris. Men, mine fessur i
herrar, detta är ett särskilt olämpligt tillvägagångssätt, när det gäller Upsala.
den juridiska fakulteten; vore det deremot fråga om den filosofiska, (Forts.)
kunde ju saken ställa sig på annat sätt. Ty, mine herrar, I män tro,
att de, som tjena Justitia, äro helt annat folk än de, som bringa sin
hyllning åt Sophia. För de förra stå i rikt mått öppna embeten med
höga löner och mycket inkomstgifvande privata uppdrag. De, som
tillhöra den filosofiska fakulteten åter, få i regeln nöja sig med an¬
ställning vid universitetet och skolan, och för dem kan derför äfven
en e. o. professorslön vara en afsevärd inkomst. Mine herrar,
vi hafva sjelfva fått erfara, huru svårt det är att få behålla en skick¬
lig jurist. Jag erinrar härvid om herr Holmlins motion om förhöj¬
ning i aflöningen åt justitieombudsmannen. Vi veta, att en skicklig
jurist icke gerna plägar länge qvarstå vid denna befattning, som dock
är förenad med en lön på 8,000 kr. Huru kunnen I då tro, att det
skall vara möjligt att qvarhålla en skicklig jurist på en plats med
blott 4,000 eller 4,500 kronors aflöning? Och derom kunna vi. val
dock alla vara ense, att de, som skola utbilda våra jurister, böra icke
vara de medelmåttigaste.
På grund häraf skulle man kunna känna sig frestad att nu låta
saken förfalla i hopp om att man en annan gång skulle kunna få en
ordinarie professur. Men jag tror dock icke, att det är skäl att spänna
bågen allt för högt, och jag skall derför yrka bifall till reservanter¬
nas förslag. Här stå nemligen allt för höga intressen på spel.
Utskottets majoritet har nu emellertid förklarat, att denna sak
skulle kunna ordnas och behofvet tillgodoses genom en lämpligare
fördelning och anordning af undervisningen inom den juridiska fakul¬
teten. Ja, det skulle vara intressant att få höra, huru denna anord¬
ning och fördelning skulle gå för sig, enär universitetsmyndigheterna
icke veta, huru det skulle kunna vara möjligt, i fall icke de juridiska
studierna skola inskränkas till blott och bart examensstudier för ut¬
bildande af en skrifvarecorps utan vetenskaplig bildning. Men detta
är ju icke universitetens uppgift, och det skulle vara till stor skada
för den juridiska bildningen i vårt land. Jag ser icke denna sak
uteslutande från examinationssynpunkt, jag vill, att man skall se den
från den högre synpunkten, att våra universitet, äfven inom den ju¬
ridiska fakulteten, ha att vårda den vetenskapliga forskningen. Och
det gäller här stora vetenskapliga intressen, det gäller att kunna be¬
reda plats och bereda vård åt de juridiska discipliner, som kanske
ha den största vetenskapliga betydelsen, nemligen studiet^ af den
svenska rättshistorien och den internationella privaträtten. Eftersom
det nu i första rummet är fråga om det förra ämnet, skall jag be
åt,t derom få säga några ord. Den moderna rätten har uppkommit
ur två stora källflöder: den romerska rätten är den ena och den andra
är de särskilda rättssedvänjor, som de germanska folken hafva ut¬
bildat, och uti denna rätt, som utbildat sig hos de germanska folken,
intaga Sveriges gamla lagar en hedersplats. Huru har då denna lag-
N:o 33. 8 Lördagen den 1 Maj.
Angående stiftning kommit till i vårt land? Den är icke ett verk af lärda
aVnvlw-i- jurister> ,den är ett verk af folket på tingen, och det är odalmännen,
disk pro- som utbildat dessa rättssedvänjor under personligt arbete för lag och
fessur i rätt. Härmed lades den yppersta grund lör en nationel rättsutveck-
Upsala. ling, men denna nationella rätt behöfde utbildas genom en vetenskap-
■ Foi-ts.) lig skola, och detta skedde genom studium af den romerska rätten.
Då uppstod emellertid den faran, att man blef så intagen af den
romerska rättens formella företräden, att man kastade bort den natio¬
nella rättsutvecklingen, och så skedde också på många håll. Att så
icke blef fallet älven hos oss, derför ha vi i främsta rummet att
tacka Gustaf Adolfs tidehvarf och i allra främsta rummet Stiernhöök,
som först bearbetade denna verkliga skatt, som linnes i våra gamla
lagar, och dermed öppnade den dåtida bildade verldens ögon åtmin¬
stone här i Sverige för deras betydelse. Och hvad blef följden häraf?
Jo, att den svenska rättsutvecklingen blef stående på nationel grund,
att 1734 års lag icke utgör en efterbildning af den romerska rätten,
utan grundar sig på den urgamla svenska rätt, som Sveriges bönder
ha skapat, och att derför rättsväsendet i vårt land icke blifvit för
folket främmande såsom på många andra håll. Men olyckligtvis blef
man stående här. Man nöjde sig med att låta 1734 års lag hvila på
nationel grund. Under den följande tiden har man allt för mycket
underlåtit att gå tillbaka till den friska källan, våra nationella lagar.
Det är väl sant, att Schlyter utgaf våra landskaps- och landslagar
och deimed skapade det yppersta rättshistoriska material, som kanske
något folk har, men till följd deraf att det svenska rättshistoriska
studiet icke intager någon sjelfständig ställning vid våra universitet,
har denna guldgrufva icke blifvit behörigen tillgodogjord; det är ut-
ländingar, som hafva bearbetat de svenska lands- och landskapslagarne,
och icke svenska vetenskapsmän. Och detta innebär en fara för hela
vår svenska rättsutveckling. Ty om vi icke under den följande tiden
bygga på den nationella grunden, då gå de redan vunna frukterna för¬
lorade. Här gälla, om någonsin, orden: »lyssna till den granens susning,
vid hvars rot ditt bo är fästadt», och vår rättsutveckling, vår lagliga ord¬
ning är fästad just vid dessa våra fäders verk. Genom att nu besluta
en sådan professur vore möjlighet beredd att bearbeta denna skatt.
Man har sagt: ja, det är nog så, men Lund får ingenting, och
hvarför skall Upsala ensam få en sådan professur? Ja, mine herrar,
jag återkommer då till hvad jag sagt eller att jag icke ser denna
sak från blott undervisnings- och examinationssynpunkt, utan att för
mig hufvudsaken är, att denna gren af vetenskaplig forskning får en
målsman i vårt land. För min del skulle jag lika gerna acceptera
och vara lika ifrig för saken, om det föreslagits, att denna professor
skulle inrättas i Lund eller i Stockholm, om vi här hade en juridisk
fakultet, men naturligtvis är det af praktiska skäl lämpligast att välja
den plats, der det största antalet studerande finnes, så att man på
samma gång kan tillgodose examinations- och undervisningsintresset.
Till sist vågar jag en vädjan till denna Andra Kammare. Denna
Andra Kammares män äro de andliga arftagarne af våra landskapsting,
å hvilka Sveriges odalbönder lade den fasta grunden till den svenska
friheten och det svenska rättsväsendet. Skulle då icke kammaren
Lördagen den 1 Maj. 9 N:o 33.
kunna se denna sak ur den synpunkten, att det vore en hederssak Angående
just för Andra Kammarens ledamöter att låta detta deras fäders verk inrättande
komma till heder genom svensk forskning och blifva till gagn för pr™
vår kommande rättsutveckling. Det är möjligt, att denna sak kan fessur i
gå genom gemensam votering, och det vore ju bra för saken, men Upsala.
jag förklarar upprigtigt, att jag skulle tycka det vara ledsamt, om (Forts.)
Andra Kammaren skulle låta taga från sig äran att på detta sätt
betala en hedersskuld åt vördnadsvärda fäder. I förhoppning, att så
icke skall ske, ber jag, herr grefve och talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.
Herr Larsson i Mörtlösa: Att den högt ärade representanten
för Upsala lifligt skall förorda bifall till ett anslag åt den institution,
som han sjelf tillhör, det ligger i sakens natur och kan ju icke för¬
undra någon, men jag hemställer dock, huru vida icke de sju pro¬
fessorer, som för närvarande finnas inom den juridiska fakulteten
vid Upsala universitet, borde kunna upprätthålla den juridiskt veten¬
skapliga bildningen vid universitetet, allra helst som antalet juris
studerande nedgått från 480, som de voro 1890, till 362 för närva¬
rande. Det är ju gifvet, att om den kongl. propositionen bifalles,
kommer en liknande begäran att framställas från Lunds universitet,
hvilket icke har mer än sex professorer i den juridiska fakulteten.
Får den högt ärade representanten från Upsala sin vilja fram, så
skulle denna professur tillsättas såsom ordinarie, och dermed skulle
också följa högre lön och på samma gång pensionsrätt.
Jag skall derför för min del hemställa, att kammaren måtte bi¬
träda statsutskottets framställning, till hvilken jag yrkar bifall.
Herr Ernst Gärlson: Herr grefve och talman, mine herrar!
Den ärade medlem af statsutskottet, som nyss hade ordet, förmenade,
att ett bifall till reservanternas förslag i den nu föredragna punkten
sannolikt skulle framkalla anspråk äfven från Lunds universitet. Jag
tror likvisst, att han då gick något för långt i sina farhågor. Han
häntydde på, att det för närvarande inom den juridiska fakul¬
teten i Upsala finnes sju professorer, men i Lund endast sex, hvadan
om nu upprättades en ny professur i Upsala, så skulle man i Lund
snart komma och begära att också der få en ny professur. Jag vill
dock upplysa om, att medan antalet juris studerande i Upsala är eller
åtminstone år 1895 var 362, har Lund för närvarande blott 113 så¬
dana studerande, således icke fullt en tredjedel af antalet i Upsala.
Det förefaller derför, som om ingen fara i berörda afseende borde före¬
ligga, då ju antalet lärare bör stå i rimligt förhållande till antalet lärjungar.
Sjelfva hufvudfrågan, som här föreligger, kan ses från flera syn¬
punkter. Man kan först och främst se frågan om den äskade nya
professuren från den praktiska synpunkten, det vill säga från den
akademiska undervisningens synpunkt. I detta afseende finner jag
de skäl, som Upsala juridiska fakultet har framlagt, synnerligen ta¬
lande. Redan för omkring 40 år sedan uttalade sig fakulteten för
behöfligheten af samma antal lärarekrafter, som nu föreslås, eller en
utöfver det nuvarande antalet af sju professorer. Men under de
N:o 33.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
10
Lördagen den 1 Maj.
gångna 40 åren har antalet juris studerande i Upsala växt från 135
är 1859 till 362 år 1895, eller icke långt, ifrån tredubblats. Det lig¬
ger då i öppen dag, att lärarnes antal nu icke kan vara tillräckligt.
Och det nyss omnämnda förhållandet, att i Lund finnas sex profes¬
sorer inom juridiska fakulteten, men icke ens en tredjedel så stort
antal juris studerande som i Upsala, pekar likaledes hän emot, att i
Upsala kräfves en förstärkning af lärarekrafterna. Jag tror, att man
under sådana förhållanden icke bör lägga allt för stor vigt vid hvad
statsutskottet på sid. 12 i det nu föredragna betänkandet påstår,
nemligen att genom lämplig fördelning och anordning af undervis¬
ningen denna skulle kunna utan förstärkning af lärarekrafterna på
ett fullt nöjaktigt sätt tillgodoses. Det har nemligen icke af utskottet
blifvit uppvisadt, på hvilket sätt en sådan »lämplig fördelning och anord¬
ning» skulle kunna företagas, och tills detta skett, tror jag, att man kan
na skäl att vara skeptisk i fråga om åtgärdens utförbarhet i praktiken.
Jag skall dock här icke mycket uppehålla mig vid den prak¬
tiska synpunkten. Ty det fins en annan synpunkt, som vid bedö¬
mandet af den föreliggande frågan för mig är vida vigtigare; jag
menar den fosterländska forskningens. En akademisk lärare har^
som bekant, en dubbel uppgift att fylla: å ena sidan att undervisa
cten ungdom, som samlas omkring honom, och å andra sidan att
genom forskning och fortsatta studier söka föra sin vetenskap framåt.
Den senare uppgiften är af vigt, icke minst i ett ämne, som är så
föga uppodladt som den svenska rättshistorien.
Ser man saken historiskt — och jag kan icke neka till, att jag
har en viss förkärlek att se saker så — då är det obestridligt, att
få länder i verlden hafva att uppvisa eu så storartad och originel
utveckling på den nationella rättens område som just Sverige. Det
har här nyss erinrats om våra gamla landskapslagar, hvilka af professor
Schlyter samlats till ett epokgörande verk, som utgör en af de vig-
tigaste källorna för den germanska rätten, och erbjuda ett rikt forsk¬
ningsmaterial, hvilket dock från svensk sida ännu icke i nämnvärd
grad blifvit bearbetadt. Jag skulle ytterligare kunna hänvisa på
landslagen och stadslagen från medlet af 1300-talet, hvilka framträdde,
sedan riksenheten blifvit konsoliderad, men med bevarande af de
gamla nationella traditionerna, samt på 1734 års lagverk, som i klar¬
het och skärpa framstår som ett mönster för alla tider. Förutom
dessa väldiga märkesstenar i vår rättshistoriska utveckling, hafva vi,
såsom bekant, en otalig mängd andra lagar och förordningar på det
kyrkliga, sociala och kommerciella lifvets områden, hvilka bilda lik¬
som en krans kring de nämnda förordningar, hvilka delvis ännu bestå,
men delvis ligga dolda i arkivens damm. 1 denna lagstiftning af¬
spegla sig många sidor af en rik, egenartad nationel utveckling,
som väl förtjenar att taga vara på, men som ännu ej funnit sin
tecknare. Den svenska rättshistorien är, i stort sedt — om jag un¬
dantager några mindre specialafhandlingar — ännu oskrifven. Och
dess framställning kräfver sin egen man, utrustad med de veten¬
skapliga förutsättningarna derför och lifvad af den nationella uppgif¬
tens storhet. Rätta sättet att finna en sådan man tror jag vara att
upprätta en lärostol i svensk rättshistoria vid vårt äldsta universitet.
11
N:o 33.
Lördagen den 1 Maj
Det är särskildt ur denna synpunkt, som jag, herr talman, vill
yrka .bifall till reservanternas förslag, anseende det för oss vara en
hederspligt att taga vara på det stora arf, vi i detta afseende fått
från våra fäder att förvalta och åt våra efterkommande förkofra.
Herrar Centerwall och Persson i Arboga instämde häruti.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
Herr A. Hedin yttrade: Herr talman! Med den fortgående
specialiseringen af vetenskaperna fortgår också nödvändigtvis en
specialisering af universitetsstudierna, för, hvilken jag förmodar, alt
icke någon skall tilltro sig att kunna markera en gräns. År det efter
min tanke omöjligt att föreställa sig, att man i vårt land, och jag
vill tillägga äfven i större och rikare länder, skulle kunna låta hvarje
vetenskapsgren, som kräfver en särskild målsman, blifva vid alla hög¬
skolor representerad af en särskild proffessur, så måste man utan
tvifvel blifva betänkt uppå en arbetsfördelning, å ena sidan, och eu
ordnad samverkan, å andra sidan, emellan icke blott de flere hög¬
skolorna inom samma land, der flere finnas — och äfven i detta
hänseende är det särdeles glädjande, att två fria högskolor i vårt
land, i Stockholm och Göteborg, hafva uppstått vid sidan af stats-
universiteten — utan äfven mellan högskolorna i olika länder, och
särskildt för oss faller ju sig naturlig en samverkan med högskolorna
i den skandinaviska nordens tre riken. Jag menar, att, om en sådan
samverkan ordnades genom universitetsmyndigheternas ingripande, en
student skulle kunna fullfölja och fullständiga sina studier i ett eller
flera ämnen vid en annan högskola eller vid andra högskolor än den,
der han från början förvärfvat sig hemortsrätt. Det är påtagligt, att
med nutidens lättade samt allt billigare och billigare samfärdsel den
största svårigheten mot en sådan anordning är undanröjd. Emellertid
är detta en framtidsutsigt, och för den fråga, med hvilken vi nu
hafva att sysselsätta oss, erbjuder den icke någon lösning. Vi kunna,
tror jag, föreställa oss, att rättshistoriens studium och vetenskapliga
bearbetning kunna blifva behörigt tillgodosedda genom en professur
i vårt land. Men tills vidare hafva vi ingen, och följaktligen saknas
sjelfva förutsättningen för den framtida anordningen, som jag nyss
antydde.
Att denna brist är så väsentlig, att den borde sent omsider —
sent omsider, ty dröjsmålet har varit otillbörligt långt — afhjelpas,
det synes mig vara på ett fullkomligt tillfredsställande sätt påvisadt
af de sakkunnige män, som i ämnet sig yttrat, nemligen från sjelfva
de juridiska studiernas synpunkt. Men i min tanke, herr talman,
bör saken ses äfven från en annan sida, hvilken jag håller för åt¬
minstone icke mindre, utan snarare mera betydande än den förra.
Här sainlas med en ifver, hvilken man från alla sidor applåderat, alla
slags minnesmärken af gångna tiders lefnadssätt, sed och odling, som
lämpa sig till museiföremåi. Staten har icke undandragit sig att
verksamt understödja i detta fall de enskildas nit och eu med rätta
fräjdad förgångsmans uppoffrande entusiasm. Skall man nu skylla
mig för öfverdrift, om jag tillåter mig att bekänna min mening, att
för det svenska folkets och samhällets hela inre historia rättsbegreppens
N:o 33.
12
Angående
inrättande
af ny jnri
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
Lördagen den 1 Maj.
utveckling, rättsinstitutionernas öden betyda ofantligt mycket mer?
Med den vetenskapliga bearbetningen utaf våra gamla rättsurkunder
får vår äldre tids historia ett väsentligt annat utseende än det, med
hvilket vi i tiden gjorde bekantskap på skolbänken eller till och med
i universitetets hörsalar. Den professur, till hvilken Kongl. Maj:t
begär ett anslag, betraktar jag för min del såsom en professur för
bearbetning utaf ett hittills föga odladt område utaf det svenska
folkets allmänna, historia, ett område, som angår oss alla mycket mer
än särskildt juristerna, äfven om det helt naturligt i första hand
måste blifva deras sak att åtaga sig arbetet.
De i frågan sakkunnige hafva påpekat, att den nordiska rätts¬
historiens studium har icke blott en nationel betydelse, utan ock en
mera universel. Och de hafva med hänsyn till våra gamla rätts¬
källors beskaffenhet härledt en, om jag så skall säga, nationel heders-
pligt för oss att sätta den öfriga vetenskapliga verlden i tillfälle att
utaf dem draga nytta.. Det är en hederspligt, som jag skulle kunna
jemföra med den, hvilken utaf mer än en svensk man har blifvit i
handling behjertad, att låta forskningen i andra länder komma i åt¬
njutande utaf det i sitt slag ensamstående befolkningsstatistiska mate¬
rial, som Sverige eger. I ena som andra hänseendet hafva vi till¬
gångar, som blott kunna blifva för oss så mycket mera fruktbringande,
i samma mån som vi utaf dem dela med oss åt andra.
Jag anhåller om bifall till reservationen.
Med herr Hedin förenade sig herrar Höjer, Hammarlund, Loven,
Fredholm, Wallis, Sivartling, Lindgren, Foignant, Zotterman, Elis
Nilson, K. G■ Karlsson, Elowson, Apelstam, Kardell och Nydahl.
Herr Månsson yttrade: Denna sak har haft kraftiga förespråkare
inom utskottet, den har haft kraftiga förespråkare, som herrarne veta,
i Kongl. Majt:s proposition, och den har haft kraftiga förespråkare
här inom kammaren. Att detta oaktadt icke vi ledamöter ifrån
A.ndra Kammaren inom statsutskottet kunnat vara med derom, må
ju bero på, att vi må hända icke nog förstå att uppskatta och nog
högt värdera den här ifrågavarande saken. Men det är nog ock en
annan sida, som vi hafva trott oss böra beakta; och det är den om¬
ständigheten, att denna hufvudtitel, som herrarne torde finna, alltfort
växer högst betydligt; och om vi se, med hvilka siffror den vuxit i
detta förslag, som nu föreligger, äro dessa siffror äfven denna gång
icke små. Jag tror, att höjningen på de ordinarie anslagen går till
ungefär 300,000 kronor och på de extra ordinarie till ungefär 175,000
kronor. Det är icke små siffror, mine herrar, och man måste ju
tänka något på det också. För oss har det varit alldeles gifvet och
klart, att det kunde vara utmärkt bra, att de studerande finge mera
kännedom om vår rättshistoria likasom om den här omtalade inter¬
nationella privaträtten. Men vi hafva trott, att, då fakulteten har sju
professorer i detta ämne, man skulle kunna genom lämplig fördelning
åstadkomma äfven hvad som behöfves i (ietta fall. Skulle vi nu
tillsätta en ny professor i detta ämne, är ett af två fall gifvet:
antingen skulle det för de studerande, om fordringarna på detta sätt
Lördagen den 1 Maj. 13 N:o 33.
alltfort ökas i fråga om s. k. specialsaker, slutligen blifva svårt att Angående
följa med och få i sig allt hvad dessa professorer bjuda dem på, inrättande
eller ock, om det icke ginge så, komme dessa professorer att genom p™*
dylik specialisering arbeta för litet, få för litet att göra. Mine herrar, fissur i
en juris studiosus har icke mer än mensklig förmåga att taga emot Upsala.
hvad man bjuder honom; det kan efter min uppfattning blifva för (Forts.)
mycket. Och då, som nämndt, vi hafva sju professorer i denna
fakultet, hafva vi trott, att det borde få vara tillräckligt. Det är
visserligen sant, som här sagts, att det akademiska konsistoriet uttalat
som sin åsigt, att detta är det vigtigaste för denna gång, som konsi¬
storiet begär. Ja, mine herrar, det är icke så besynnerligt, ty det
är icke så synnerligen vigtiga saker, konsistoriet denna gång har
begärt; och då det är gifvet, att något skall vara det vigtigaste, och
då det här gäller att få en ny professur till, är det icke att undra
på, att man satt detta som det allra vigtigaste. Emellertid hafva vi
trott, att det är svårt att gå in på att ytterligare öka professorernas
antal i Upsala inom denna fakultet, då, som nämndt, det redan finnes
sju. Jag kan för min del icke fatta, att, om de vilja med god vilja
dela upp sina föreläsningsämnen, saken icke skall kunna regleras
och skötas så, att de skola kunna hinna med det, som är nödigt i
detta fall. Att det icke skulle framställas en dylik fordran ifrån
universitetet i Lund, derför att det haft mindre juris studerande
sista tiden, det kan man ju säga. Men jag tror, att antalet studerande
vexlar betydligt. För ett par år sedan var det ungefär lika vid
båda universiteten, om jag icke är illa underrättad. Det är de olika
lärarekrafternas beskaffenhet vid de olika universiteten, som gör, att
en dylik vexling förekommer. För min del tror jag, att, om man
beviljar en sådan professur i Upsala, det skall blifva svårt att säga
nej till en dylik fordran från universitetet i Lund. Emellertid har
det af dessa skäl varit omöjligt för oss inom statsutskottet, åtminstone
för mig, att vara med om förslaget. Jag yrkar derför bifall till
utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Jag tror icke, det kan sägas, att man icke
nogsamt behjertar den kongl. propositionen, för det att man till
äfventyrs icke kan instämma i densamma, utan måste yrka bifall till
utskottets hemställan. Jag tror, att man mycket väl kan behjerta
saken, fastän vissa dubier kunna resa sig emot bifall till den
kongl. propositionen — åtminstone hos en och annan. Det är all¬
deles sant, hvad herr statsrådet sade, att Sverige genom en enskild
svensk man rest åt sig ett oförgängligt minnesmärke i våra gamla
landskapslagar, ett minnesmärke, som Sverige borde sätta en ära i
att sjelf få bearbeta, ett arbete, som det icke borde med heder kunna
öfverlemna åt främmande lärde, såsom t. ex. den tyske professorn,
som särskildt gjort sig framstående på detta område. Jag tror också,
att, såsom herr statsrådet sade, det vore af intresse för mången svensk
vetenskapsman att kunna genom ett sådant arbete göra en iuternatio-
nel insats i det rättsvetenskapliga arbetet. Men det finnes ändå
dubier, som för mig åtminstone resa sig mot bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
N o 33. 14 Lördagen den 1 Maj.
Angående Herr statsrådet sade, att såsom det nu är. kunna professorerna
af ny 'juri- en<^ast e^ter åtskilliga års mellantid komma tillbaka och föreläsa öfver
disk pro- samma ämne, och det är mycket obeqvämt för de studerande, som
fissur i behöfva undervisning deri. Ja, om det vore så, att föreläsningarna
Upsala. vore det väsentliga vid den studerande ungdomens akademiska under-
(Forts.) visning, skulle jag vara alldeles med derom. Men nu lika litet som
på min tid är det föreläsningarna, som äro det väsentliga. Före¬
läsningarna röra sig vanligen omkring sådana detaljer och ske med
sådan vidlyftighet, att genomgåendet af en hel kurs i ett ämne för
en professor fordrar flera år. Den egentliga undervisningen deremot
bedrifves på privata undervisningskurser eller s. k. kollegier, som
mot särskild betalning meddelas af en ganska stor mängd professorer.
På dessa, undervisningskurser gå professorerna igenom det, som är
nödvändigt för den studerande ungdomens blifvande examen. Detta
gör, att medan kollegierna äro talrikt besökta och måste besökas —
hvar och en, som vill tentera, måste nemligen besöka dem, emedan
det vanligen icke finnes några läroböcker i de respektive ämnena —
så äro deremot de offentliga föreläsningarna temligen fåtaligt besökta.
Men saken har äfven en annan sida, och jag har väntat, att
någon. af de föregående talarne skulle påpeka densamma. Så har
dock icke skett. Jag menar studenternas arbete. Våra studenter
arbeta mycket mera nu, än de arbetade för ett par, tre decennier till¬
baka. Ja, de arbeta, öfver hufvud taget, för närvarande med en
rent åt oroväckande ihärdighet och ifver. Det erkännes af alla, äfven
af professorerna vid universitetet. Alldeles härom dagen talade jag
med en upsalaprofessor, som sitter i Första Kammaren och som är
juris professor. Han instämde deri, och såsom exempel talade han
om, att han för en tid sedan tenterade en juris studerande, som var
till den grad förstörd af sitt öfveransträngande arbete, att när han
tenterat några minuter, så började han storgråta, så att professorn
måste lugna honom, låta honom gå och be honom komma tillbaka
en annan dag.
Att så många juris studerande numera egna sig åt juris kandidat¬
examen, det beror på omständigheternas magt, icke på ett direkt
vetenskapligt intresse. Utsigterna för dem äro nemligen bättre, då
de komma ut som juris kandidater än som hofrättister. Och de måste
tänka på sin framtid.
Juris kandidatexamen fordrar för närvarande icke mindre än sju
år, om en student är ordentlig och arbetar rigtigt flitigt. Han
behöfver först och främst ungefär ett års tid för den s. k. juridico-
filosofie-kandidatexamen, om hvilken vederbörande för icke länge
sedan förklarat, att den egentligen icke har någon betydelse. Der
skall den blifvande juristen t. ex. bland annat egna kanske några
månader åt att studera matematik och latin — aom alltid skall vara
med i allting. Sedan har han sex års ytterst ansträngande arbete
för att kunna hinna med juris kandidatexamen, sådan den för när¬
varande är. Få vi nu en professor i rättshistoria, hvad blir följden?
Jo, naturligtvis, att fordringarna blifva ökade. Det är ej värdt att
inbilla sig, att man kan få en professor till eller en nynprofessor
i stället för en gammal utan att fordringarna ökas. Äfven om
Lördagen den 1 Maj. 15 N:o 33.
Kongl. Maj:t bestämmer vissa pensa, så göra dock omständigheterna, Angående
att sådana bestämmelser blifva blott på papperet. Professorn låter * ^rättande
förstå, att han önskar, att den studerande skall läsa den boken och pro-*'
den boken och det kollegiet. Och naturligtvis blir detta, fastän det fessur i
icke är en obligatorisk lag, dock en moralisk lag. På detta sätt Upsala.
kommer studentens arbete alltjemt att ökas. (Forts.)
Det stod i Stockholms dagblad här om dagen såsom ett bevis för
nödvändigheten af denna professur, att professorn i rättshistoria för
närvarande icke hunnit genomgå mera än den allmänna privaträttens
historia. Sålunda skulle återstå straffrättens, processrättens, stats¬
rättens och näringsrättens historia etc. Den allmänna privaträttens
historia i juris kandidatexamen kräfver för närvarande för den,
som studerar bra, bortåt fyra månader. Om nu de öfriga fyra här
nämnda rätternas historia skulle komma in i studiekursen, och jag
tänker mig, att dej skulle taga tre eller fyra månader hvar, skulle
kursen ökas med ett eller ett och ett hälft år för en student, som
verkligen är flitig.
Hvad betyder detta för våra studenter? Jo, de äro i allmänhet
fattiga och måste låna sig fram. De hafva ofta svårt för att få låna,
många måste svälta och sätta till både natt och dag för att i rimlig
tid kunna aflägga sin examen. Om en student lefver mycket or¬
dentligt och sparsamt och icke direkt far illa, kan han komma igenom
med ett tusen kronor om året, inklusive undervisningen. Sju år
kosta honom sålunda sju tusen kronor. Lägger man nu till ett år,
blir det åtta tusen kronor. På detta skall han betala ränta och
amortering; till säkerhet för sina fordringsegare måste han taga en
lifassurans på samma belopp, för hvilken han skall erlägga premier.
Detta gör, att han sjunker ner i skulder, som han aldrig kan betala.
Herrarne veta ock väl, huru det är stäldt på tjenstemannabanan i
det afseendet. Huru många tjensteman är det icke, som vid sin död
lemna hustru och barn på bar backe, ja, till och med ändå sämre!
Om det här vore fråga om att anvisa medel till en personlig
professur för en på vetenskapens område särskildt framstående man,
som kunde åtaga sig att bearbeta och skriftligen utgifva arbeten i
vår rättshistoria, skulle jag icke säga något deremot. Men från den
synpunkten, jag nämnde, har jag mycket stora betänkligheter emot
förslaget.
Herrarne veta, att det är en gammal klagan, och justitirådet
Olivecrona klagade redan för flera år sedan öfver den onaturligt
långa tid, studierna vid våra universitet upptaga. Det finnes, så vidt
jag vet, icke något land i veHden, der studierna äro så långvariga
som i vårt land. Och då vet jag icke, hvarför man skulle vidtaga
åtgärder, som vore egnade att än ytterligare förlänga dem.
Herr talman, jag skall derför från denna synpunkt tillåta mig att,
såsom saken för närvarande står, yrka bifall till utskottets hemställan.
Plerr Boethius: Herr talman! Herr Waldenström motsatte sig
reservanternas förslag, derför att inrättandet af den ifrågasatta pro¬
fessuren skulle öka studenternas arbete. Jag ber då att få påpeka,
att äfven nu studenterna äro skyldiga att tentera och aflägga examen
N:o 33. 16 Lördagen den 1 Maj.
Angående i detta ämne, fastän det är förenadt med två andra ämnen under
aTnyZri- samma professor. Studenterna skola således i alla händelser aflägga
disk pro- examen i ämnet, men derför att den nuvarande professorn till följd
fessur i af denna sammankoppling icke kan egna sig åt rättshistorien, har
Lpsala. man fått nöja sig just med föråldrade kollegier i ämnet, kollegier,
(Forts.) som jag tror kunna hafva kraft lika lång tid, som i framtiden“kan
erfordras för åstadkommande af god handledning i ämnet, men hvilka
nu hafva varit ganska ofruktbara. Inrättandet af en särskild pro¬
fessur i rättshistoria skulle just medföra den nyttan, att, då detta
ämne får en särskild målsman, det kan blifva verkligt vetenskapligt
arbete och att lämpliga läroböcker kunna utgifvas. Just på det
sättet skulle man kunna komma ifrån detta kollegieväsende, hvars
nödvändighet nu herr Waldenström sjelf erkände. Skulle det för
öfrigt också vara så, att detta ämne derefter komme att kräfva längre
tid, så får jag säga, att ämnet är så vigtigt, att andra ämnen då böra
få maka åt sig derför.
Hvad beträffar herr Waldenströms beräkningar om tiden för
studiet deraf, i det att hvar och en bransch af rättshistorien skulle
taga tre eller fyra månader, så vet jag icke, om jag rätt uppfattat
honom, och hans antaganden må i hvarje fall stå för hans räkning.
Så vida hans mening verkligen var att säga, att hvarje bransch skulle
fordra tre eller fyra månaders studium, om det skulle inrättas en
särskild professur i ämnet, vågar jag bestämdt bestrida rigti^heten
deraf.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen, då jag anser, att
fullt öfvertygande skäl derför blifvit förebragta.
Medan jag har ordet, skall jag bedja att få vända mig emot den
ärade representanten för statsutskottet, som först hade ordet. Han
framhöll vådan deraf, att jag hellre ville hafva en ordinarie professur
än en extra ordinarie. Jag vill med anledning deraf säga, att, om
det ej går så, att vi i år få en extra ordinarie professur, jag och,
såsom jag hoppas, många med mig skola göra vårt bästa för att
frågan må komma tillbaka, på det att det då måtte blifva en ordi¬
narie professur.
Herr grefve flarn ilton: Herr talman, mine herrar! Enligt min
tanke ligger det mycket beaktansvärdt i det, som yttrades af herr
Waldenström, men han gjorde sig emellertid skyldig till några öfver-
drifter. Han talade om, att en person, för att kunna i Upsala aflägga
juris kandidatexamen, behöfde sju års ytterst ansträngande arbete.
Deri tror jag det ligger icke så liten öfverdrift. Jag har sjelf aflagt
denna examen i Upsala, och visserligen höll jag på dermed längre
tid än sju år, men så grät jag också ovanligt litet under min
upsalatid.
Emellertid är det mycket rigtigt, att, såsom herr M^aldenström
sade, man så väl vid universiteten som vid läroverken ständigt får
vara på sin vakt mot att lärjungarne genom mångläseriet öfver-
ansträngas. Särskildt ligger det en fara deruti, att vid universiteten
de enskilda lärarne, då de genom sin forskning utvidga sin veten¬
skap, fordra ett allt större och större pensum af sina lärjungar.
Lördagen den 1 Maj. 17 N:o 38.
Men det synes mig, som om herr Waldenström ej alls angaf Angående
rätta sättet att motverka detta, då han ville, att man derför icke inrättande
skulle inrätta nya professurer, ty om hvad han sade eger tillämplig-
het på det juridiska fältet, skulle det vara giltigt äfven i fråga om fessura.
andra områden, och då skulle man icke vidare kunna upptaga nya Upsal
discipliner inom universitetens undervisning. Nej, det är på annat (Forts.)
sätt, som man skall motarbeta hvad herr Waldenström påpekade, det
är genom att taga bort de onödiga och tidsödande förberedande exa¬
mina, som kunna ersättas genom ett förståndigt ordnande af sjelfva
fackstudierna, det är genom att taga bort möjligheten för den en¬
skilde läraren att bestämma hvad som skall läsas för den eller den
examen. Detta bör bestämmas en gång för alla af en öfverordnad
myndighet. Genom en sådan åtgärd skulle man motverka den fara,
som herr Waldenström med allt skäl framhöll. Men man bör icke
göra det genom att motsätta sig sådana verkligen beaktansvärda för¬
slag som det, hvilket nu föreligger.
Hvad sjelfva saken angår, så har vigten af denna professur på
ett förträffligt sätt framhållits både i statsverkspropositionen och af
åtskilliga talare här i kammaren, så att föga är att tillägga. För mig
ter sig saken så, att när jag besinnar, att det svenska folket är det,
till hvilket alla andra germanska folk vända sig, då de vilja hafva
kännedom om den äldsta germanska rätten, då synes det mig bra
egendomligt, att vi icke skulle framför andra taga hand om denna
rättshistoria. Detta är för mig det förnämsta skälet.
Hvad vidare beträffar talet om, att det utom juristernas krets
icke finnes någon önskan om utveckling i den rigtning, som här före¬
slagits, så har en ärad kamrat på denna bänk redan på ett utmärkt
sätt framhållit, att det icke är uteslutande för juristerna, som denna
sak är af vigt. Men jag skall tillåta mig att för detta påstående
förebringa ytterligare bevisning. Det är ju ofta så, att, om man vill
hafva kännedom om, i hvilken rigtning en undervisningsreform, om
jag får begagna det uttrycket, bör gå, man skall se till hvad som
påyrkats, då det privata initiativet fått komma fram. Nu är, såsom
herrarne veta, förhållandet det, att vi här i Stockholm sedan trettio
år tillbaka svärmat för att här få en rättsvetenskaplig läroanstalt,
ehuru någon sådan ännu ej kommit till stånd. Det har varit åtskil¬
liga strider om, huru den skulle inrättas, men i alla de planer, som
framställa — det är, så vidt jag erinrar mig, tre olika planer, som
publicerats och för hvilka man verkat — har det framhållits såsom
ett vigtigt önskemål, att man skulle få en särskild professur i rätts¬
historia. I det första förslaget, som framlades år 1869 och hvars
framställare samtliga voro icke-jnrister, hade man så skarpt betonat
detta behof, att man föreslagit inrättandet af 2 professurer, nemligen
en i svensk rättshistoria, och en i allmän rättshistoria, romersk rätt
och rättsencyklopedi.
Jag skall be att få ansluta mig till reservanternas förslag.
Herr Waldenström: Jag skall börja med att upprepa hvad
jag i mitt förra anförande sade, nemligen att, om frågan blott gäller
en vetenskaplig bearbetning af vår rättshistoria, jag ingenting har
Andra Kammarens Prot. 1897. N.o 33. 2
N:o 33. 18 Lördagen den 1 Maj.
Angående emot, att derpå ofiras det anslag, som Kongl. Maj:t begärt; ja, jag
rrf^nv^ri- s^u^e ^ och me(^ vara me^ om att bevilja mycket mera penningar,
disk pro- än sorn ifrågasatts, derest ändamålet derigenom kunde vinnas. Men
fessur i från min ståndpunkt ter sig saken helt annorlunda.
Vpsala. Herr Boethius trodde, att förslagets antagande icke skulle —
(Forts.) åtminstone icke i väsentlig mån — förlänga studietiden vid univer¬
sitetet. Men han tordes ändock icke bestämdt saga, att så icke
skulle ske. Han sade, att rättshistoria vore ett så vigtigt ämne, att,
för att bereda rum åt detsamma inom den nuvarande studiekursens
ram, de andra ämnena finge maka åt sig. Ja, mine herrar, säg det
åt de professorer, hvilkas ämnen sålunda skulle få maka åt sig! Jag
skall i detta sammanhang be att få erinra om en sak, som här vid lag
kan vara belysande nog. När det var fråga om att sammanslå Visby
och Kalmar stift till ett, sade sig Kalmar stiftsstyrelse ingenting
hafva deremot, att Visby stift förenades med Kalmar. Men Visby
stiftsstyrelse sade nej; och när man sedan i Riksdagen, i anledning
af denna vägran, anförde hvad Kalmar stiftsstyrelse sagt derom, att
det mycket väl kunde taga emot Visby stifts göromål, så genmälde
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet: »Om den
irågan stäldes till Kalmar stift, om det ville gå upp i Visby stift,
så skulle herrarne nog få ett helt annat svar från Kalmar dom¬
kapitel».
Ja, så är det verkligen! Öka på och öka på, det går fasligt lätt
för sig, både med examensfordringar och med anslagskraf, men att
minska af och hugga bort på andra ställen, det har sig icke så lätt,
ty då jemrar man sig, der sådant sker. Det är derför mycket lättare
att låta bli att öka på än att på ett håll öka på, i hopp om att kunna
korta af på ett annat.
Herr Boethius gjorde sig skyldig till någonting, som i logiken
kallas quaternio terminorum. Ty när jag begagnat ordet »kollegium»
i en mening och för säkerhetens skull tydligt angifvit, hvad jag der¬
med menade, så begagnar herr Boethius ordet »kollegium» i en annan
mening, och då har det sig naturligtvis lätt att vederlägga hvad en
föregående talare sagt. När jag använde detta ord, sade jag, att jag
menade privata undervisningskurser, som professorerna anordna emot
särskild betalning, varierande mellan 20 och 25 kronor i termin för
hvarje student, som bevistar dem. Men när herr Boethius talade om
»kollegium», så menade han, så vidt jag kunde förstå, de handskrifna
anteckningar, som studenterna göra eller låta göra vid dessa privata
undervisningskurser och som de sedermera i sina hem studera. Om
kollegier i denna senare bemärkelse sade herr Boethius, att de för
närvarande vore ett nödvändigt ondt, och ett ondt, som borde aflägs-
nas. Men att professorerna gifva de af mig nämnda privata under¬
visningskurserna, det kan ju i och för sig icke vara något ondt, som
behöfver afskäflas. Och så talade vi om helt olika saker, när vi sade
samma ord: »kollegium».
Nu menade herr Boethius, att om man finge till stånd en pro¬
fessur i rättshistoria, så skulle man kunna slippa ifrån de handskrifna
kollegierna. Dessa komma till på det viset, att det är stenografer,
som gå på de privata kurser, som professorerna gifva. Hvad de
19
N:o 33.
Lördagen den 1 Maj.
uppteckna, blir sedermera renskrifvet, hvarefter en sergeant på Uplands
regemente på hektografisk väg mångfaldigar det åt studenterna. Pro¬
fessorerna klaga öfver, att de sålunda tillkomna kollegierna äro fel¬
aktiga, men studenterna fråga tillbaka, på hvad sätt de skola kunna
skaffa sig några rigtigare! För någon tid tillbaka — jag tror det var
för ett par år sedan — ingick juridiska föreningen i Upsala till pro¬
fessorerna i juridiska fakulteten med en anhållan, att de måtte i
tryck utgifva sina kollegier, så att man skulle kunna få köpa dem
i bokhandeln, ty så som de nu köpas, betinga de hvar ett pris af
10—25 kronor, ja, ännu mer. Härpå svarade professorerna, att det
ville de icke, emedan de hoppades kunna göra sina kollegier bättre
och bättre för hvarje år. Således äro studenterna fortfarande tvungna
att på sätt, som hittills skett, köpa dessa kollegier. Och, såsom herr
Boethius väl torde ha sig bekant, går det ibland de juris studerande
i Upsala ett ordspråk, som säger, att med den der sergeanten står
och faller hela juridiska fakulteten.
Att tro, att upprättandet af en professur i rättshistoria skulle
hafva det till följd, att bristen på nödiga böcker blefve afhjelpt,
dertill har man ingen anledning. Om de öfriga juris professorerna
kunde förmå sig till att åtminstone i form af »grundlinjer» gifva ut
sina kollegier i tryck, såsom t. ex. professor Ribbing på min student¬
tid gaf ut sina kollegier i antropologi och logik i form af dylika
grundlinier, så skulle jag kunna tro, att äfven en professor i rätts¬
historia skulle göra det; men nu tror jag det inte, och jag kan inte
hjelpa, att jag icke tror. Men om han ock gjorde det, så är alls
icke sagdt, att de andra professorerna skulle i sina respektive ämnen
göra detsamma.
Herr grefve Hamilton sade, att det var en öfverdrift i mitt an¬
förande, då jag sade, att det i regel fordras sju års ansträngande
arbete för en student att, sedan han kommit till Upsala universitet,
der aflägga juris kandidatexamen. Jag tror emellertid, att om grefve
Hamilton närmare undersökte förhållandena, så skulle han finna, att
det ligger icke ett grand af öfverdrift i detta mitt påstående. Han
anförde deremot exemplet af sin egen studietid. Nå- ja, herr grefve
Hamilton, på den tiden kunde det nog finnas studenter, som aflade
juris kandidatexamen utan att ens hafva läst titlarne på åtskilligt af
det, som våra juris studerande nu för tiden måste lära sig. Herr
grefven aflade icke juris kandidatexamen i fjol. Och det är nu så vid
universitetet i Upsala — huru det är i Lund, vet jag icke — att
studiekurserna på alla områden hafva på ett oroväckande sätt ut¬
vidgats, och det var icke utan skäl, som justitierådet Olivecrona
här om året upphöjde ett varningsrop deremot. Jag medgifver grefve
Hamilton villigt, att det är enahanda förhållande på andra områden
som på det juridiska, t. ex. på det teologiska. Man har i Upsala gjort
stora ansträngningar för att kunna här utarbeta en studieplan, enligt
hvilken en teologie studerande skulle i allmänhet komma ifrån med,
jag vill minnas, 11 terminers studier. Detta är någonting helt annat
än på den tiden, då grefve Hamilton och jag lågo vid universitetet.
Nu kunde man ju, såsom grefve Hamilton, säga, att det borde
en gång för alla bestämmas, huru stora studiekurserna skulle vara.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
N:o 33.
20
Lördagen den 1 Maj.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
Ja, mycket väl, detta kan nog gå för sig; men hvad Kongl. Maj:t
aldrig kan åstadkomma genom någon lag, det är att hindra en pro¬
fessor från att för vederbörande studerande uttala en önskan, att
denne skall läsa det eller det också; och en af professorn uttalad
önskan kommer väl alltid att för studenterna kännas såsom en mo¬
ralisk lag, ty de veta alltför väl, hvad som kan hända, om de seder¬
mera komma och säga professorn: »Det der hafva vi icke brytt
oss om».
Nej, mine herrar, låtom oss icke inbilla oss, att vi kunna få till
stånd nya professurer utan ökning i studiekursernas längd. Icke ens
grefve Hamilton i sällskap med professor Boethius skulle kunna sätta
något hinder derför.
Tag bort de förberedande examina, sade grefve Hamilton. Ja,
så tycker jag med. Men för åtskilliga år tillbaka ansågos de mycket
vigtiga för att bereda de studerande, innan de började sina fack¬
studier, en högre allmänbildning, än hvad de hade, då de gingo ut
från läroverken. *
Jag skall icke tala mer i denna sak, herr talman, utan blott
säga, att jag står fast vid mitt yrkande, icke derför, att jag icke
skulle behjerta propositionen och vigten af det vetenskapliga arbetet,
som jag vill på det allra kraftigaste befordra, utan derför, att jag
icke vill hafva en ny professur, förrän man får garanti för, att en
damm blir satt emot detta evinnerliga ökande af examensfordringarna.
Sedan skall jag gerna i vetenskapens intresse vara med om så många
professurer som helst.
Herr Lindhagen: Herr Waldenströms första anförande har för-
anledt mig att begära ordet för att framhålla en synpunkt, som icke
kommit fram under diskussionen, och rör sig om motiveringen till
den kongl. propositionen, hvilken motivering jag i viss mån icke kan
gilla, men som i alla fall icke skall hindra mig att af opportunitets-
skäl af själ och hjerta yrka bifall till reservanternas förslag. Herr
Waldenström invände nemligen, och det icke utan visst fog, att detta
förslag kanske kommer att för de studerande medföra ökad studie¬
tid, nemligen i fall det är så, som den juridiska fakulteten i sitt
yttrande framhållit, att genom detta förslag tillfälle skulle beredas
vederbörande lärare att bättre och mera drifva både rättshistorien
och den romerska rätten. Det är då alldeles klart, att man mycket
lätt kan komma att öka fordringarne i begge dessa ämnen, ehuruväl
det bör ligga i fakultetens magt att hindra sådant.
Efter min tanke skulle emellertid ämnena kunna på ett lämp¬
ligare sätt, än Kongl. Maj:t föreslagit, fördelas mellan dessa båda pro¬
fessurer, som skulle blifva i stället för den enda, som nu finnes.
Förhållandet är, som vi veta, att den romerska rätten aldrig kunnat
bryta sig någon fruktbringande bana här i landet. Vi stå på en sa
sjelfständig botten, att den romerska rätten för oss icke kunnat få
något aktuell värde, den har för oss aldrig varit annat än en röst ur
grafven, och en röst icke ur vår egen forntids graf, utan från främ¬
mande länder, och den talar äfven derifrån allt svagare och svagare.
21
N:o 33.
Lördagen den 1 Maj.
Det enda sätt, hvarpå den romerska rätten kan få någon betydelse
hos oss, är att använda den vid studiet af vår egen rättshistoria, att
vid ledandet af undervisningen i svensk rättshistoria, der jemförelse-
punkter finnas med den romerska rätten, skarpt och koncist fram¬
hålla de egendomligheter, som äro utmärkande för den germanska
rätten till skilnad från den romerska. Derför blir för oss romerska
rätten ingenting annat än ett stycke rättshistoria; och att bryta loss
detta från den öfriga rättshistorien, det enda sammanhang, hvari det
kan verka fruktbringande, är åtminstone icke jag fullt på det klara
med, om det är rigtigt. Mig förefaller det, som skulle man bryta
udden af herr Waldenströms anmärkningar, om man läte den ena
professuren blifva hufvudsakligen i svensk rättshistoria, men med
framhållande, att den romerska rätten skulle dervid tjenstgöra som
hjelpvetenskap, och då bör det kanske helst blifva en och samma
tentamen i dessa båda rättsdiscipliner. Derigenom skulle studiet i
dessa båda ämnen blifva mera fruktbringande, och man skulle icke
behöfva befara, hvad som kunde blifva följden, om det funnes två
lärare i dessa ämnen, nemligen att kurserna skulle komma att ökas.
Den andra professuren, som enligt den juridiska fakultetens af
Kongl. Maj:t accepterade förslag skulle innefatta romersk rätt, inter-
nationel privaträtt och juridisk encyklopedi, blir också en högst
underlig professur. Ty huru kan det tänkas, att man skall kunna få
personer, som med intresse egna sig åt både romersk rätt och inter-
nationel privaträtt, hvilka båda ämnen äro så ofantligt vidt skilda.
Det är omöjligt för en menniska att vara så hampad, att hon kan
göra det. Ty anlagen hos den, som skall egna sig åt romersk rätt,
måste vara för arkeologiska och historiska studier, men då sannolikt
icke för den internationella privaträtten, som rör sig på det pulse¬
rande lifvets yttersta förposter. Derför skulle det t. ex. riskeras,
att, om vid professurens besättande företrädesvis toges hänsyn till
personer, som dokumenterat sig i romersk rätt, följden deraf blefve
den, att det långt vigtigare ämnet internationel privaträtt, som är
så banbrytande på många områden, skulle komma till korta. Om
deremot den andra professuren innefattade juridisk encyklopedi,
hvilket är en allmän öfversigt öfver de juridiska begreppen, syste¬
matiskt sammanfattade, samt internationel privaträtt äfvensom folk¬
rätt, om hvilket sistnämnda ämne ofta blifvit sagdt, att professuren
i statsrätt derigenom betungades, så skulle äfven denna professur
blifva homogen och i tillfälle att hos oss göra ett nytt lifskraftigt
och betydelsefullt inlägg i den juridiska undervisningen och forsk¬
ningen.
Jag har endast velat framhålla denna synpunkt, men har redan
nämnt, att det icke är afgörande för mig, utan att äfven jag yrkar
bifall till reservanternas förslag.
Angående
inrättande
af ny juri¬
disk pro¬
fessur i
Upsala.
(Forts.)
Herr Boethius: Jag ber om ursäkt, att jag å nyo besvärar her-
rarne, men jag har blifvit direkt uppfordrad af herr Waldenström.
Herr Waldenström sade, att icke ens jag förnekat, att det skulle
kunna blifva ett ökande af fordringarne. Hvad jng först sade var
emellertid, att jag tänkte mig möjligheten, att det icke skulle blifva
N:o 33. 22 Lördagen den 1 Maj.
Angående ett förökande af kurserna, utan ett förbättrande af dem. Men natur-
ajTnyjttri- li§tvis kan iag icke ilafva kännedom om allt, som händt, och ännu
disk pro- min(ire om allt, som kan komma att hända beträffande ett ämne, som
fessur i jag icke har något att göra med. Det är derför möjligt, att det kan
Upsala. blifva en ökning, men i sådant fall få, såsom jag har sagt — och
(Forts.) det fasthåller jag vid — andra ämnen maka åt sig, och den synpunkt,
som en talare på stockholmsbänken nyss framstälde, synes mig i det
hänseendet kunna gifva ett förträffligt uppslag.
Den der quaternio terminorum, till hvilken jag skulle hafva gjort
mig skyldig, kan jag icke erkänna, ty jag menade, då jag talade om
kollegier, båda slagen. Jag anser nemligen, att om det skall vara
m°jligt för studenterna att vinna förmåga att sjelfständigt studera ett
ämne, så fordras det, att professorerna skola vara i tillfälle att veten¬
skapligt bearbeta det.
Hvad nu den der sergeanten beträffar, så lär han verkligen exi¬
stera, fastän jag aldrig sett honom. Jag har emellertid hört en annan
förklaring åt denna sak, än den herr Waldenström anförde, och det
är den, att herrar studenter tycka, att det är obeqvämt att sjelfva gä
och åhöra föreläsningarne, och att de derför lega den ifrågavarande
sergeanten att göra stenografiska anteckningar, och det lär icke kunna
hindras, äfven om den ifrågasatta professuren icke skulle komma att
inrättas. I det hänseendet vore det väl lämpligast, att fäderna hölle
ordning på sina söner och tillhölie dem att bevista den undervisning,
som staten erbjuder dem.
För öfrigt vågar jag hemställa till herrarne att icke genom dessa,
om än aldrig så pikanta, historier från Upsala låta blicken vändas
bort från det verkligt stora fosterländska kulturändamål, hvarom här
är fråga. Den anordning af saken, som herr Lindhagen nyss före¬
slog, förefaller mig mycket tilltalande, ehuru jag icke är någon
auktoritet på detta område och ej heller är i tillfälle att inverka på
ordnandet af förhållandena. Jag tror dock, att en sådan synpunkt
mycket väl skall kunna göras gällande, äfven om den föreslagna
professuren nu inrättas.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Herr Ljungman: Beträffande detta nu så utförligt diskuterade
ämne, skall jag endast be att få påpeka, att i de stora universiteten
på kontinenten antalet professorer är mycket större än hos oss, men
att icke dess mindre studietiden vid dessa universitet icke är så lång
som här. Jag tror, att man missuppfattat saken, då man föreställer
sig, att ett ökande af lärarnes antal äfven kommer att förlänga studie¬
tiden. Åtminstone är det visst, att det icke behof ver göra det. Vi
känna äfven, för att anföra ett exempel från vårt eget land, att i en
af våra fakulteter, den medicinska, antalet lärare ökats högst betyd¬
ligt under de senare årtiondena, men att det oaktadt studietiden icke
blifvit förlängd. På samma gång har likväl måttet af kunskaper
ofantligt ökats, och detta beror derpå, att de kompendier, som skola
inläras, då de sammanskrifvits af specialister, som stå på sin veten¬
skaps höjdpunkt, lemna större behållning, än då de författats af per¬
soner, som icke äro specialister i ämnet. Den omständigheten, att
Lördagen den 1 Maj. 23 N:o 83.
man får många lärare, behöfver icke lägga hinder i vägen för att Angående
studiekurserna ordnas på sådant sätt, att studierna hinna afslutas inom j£rj.
rimlig tid. Hvad som vinnes derigenom, att man får specialister för pro.
hvarje ämne, är, att den undervisning, som lemnas, blir bättre, och fessur i
behållningen ofantligt mycket större än annars. Vidare få vi komma Upsala.
i håg, att professorerna äfven hafva till uppgift att föra sin vetenskap (Forts.)
framåt.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag hemställa om bifall till
reservanternas förslag.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den vid punkten afgifna reservationen. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så ly¬
dande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sjette punkten
af förevarande utlåtande n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den vid denna punkt afgifna, utskottets betänkande vidfogade
reservation.
Omröstningen visade 136 ja mot 75 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Vid föredragning dernäst af punkten 7, angående anslag till
universitetsseminarier, begärdes ordet af
Herr Redelius, som yttrade: Jag begärde ordet icke för att
yrka afslag å utskottets hemställan, utan endast för att uttala några
önskemål i fråga om utförandet af det beslut, som nu här föreligger
i anledning af Kongl. Maj:ts, af utskottet tillstyrkta förslag.
Det ena önskemålet går, i största korthet sagdt, derpå ut, att
dessa seminarieöfningar icke måtte ordnas på det sätt, att studietiden
för de blifvande presterna ökas, ty kommer den att ökas i enlighet
med den plan, som jag sett återgifven i teologisk tidskrift för förlidet
år, så fruktar jag, att kurserna komma att förlängas med ett och ett
hälft år eller två år. Då jag anser detta ogynsamt af flera skäl och
särskild! af det utaf herr Waldenström nyss framhållna, så vill jag
först uttala den önskan, att så icke måtte komma att ske, samt för
det andra att, om dessa seminarieöfningar skola komma till stånd,
N:o 3S.
24
Lördagen den 1 Maj.
det måtte ske i sammanhang med en omreglering af studieplanen,
hvarvid en bestämd plan för de teologiska studierna måtte uppgöras,
bor mm del önskar jag, att vid genomförandet afen sådan förändring
den för icke så länge sedan införda förberedande teologieo-filosofiaka
examen måtte afskaffas, och om detta sker, anser jag, att en vinning
skulle kunna ernås med dessa seminarieöfningar, allra helst om de
anordnades på det sätt, som ett par professorer i Upsala under min
studietid anordnade öfnmgar, fastän de icke togo sådan ersättning
derför, som vi nyss hört uppgifvas, att vissa professorer nu för tideS
aga, utan gjorde det gratis. De genomgingo nemligen hela kursen
i sitt ämne under ett eller två år, och de studerande fingo, såsom
sagdt, gratis besöka dem under denna tid, och under sista tiden genom-
jncks repetitionsvis hela kursen för dem under samtal och frågor all¬
deles på sådant satt, som jag föreställer mig, att de ifrågavarande
semmariekurserna skulle kunna ordnas. Det är endast detta, in* har
velat hafva antecknadt till protokollet såsom ett önskemål; och under
förhoppning, att detta önskemål vid ett definitivt afgörande af saken
måtte tagas i öfvervägande af Kongl. Maj:t, har jag icke något yr¬
kande att framställa gent emot utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Hazén och Sundblad.
Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.
Punkterna 8—12.
Biföllos.
I fråga om punkten 13, innefattande utskottets hemställan an¬
gående anslag för tandläkareundervisningens ordnande, anförde:
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljanr
Ehuru jag måste medgifva, att utskottets här föreliggande förslag är
egnad t att gifva en någorlunda tillfredsställande lösning åt detta
ärende, som så länge stått på dagordningen, och ehuru jag anser om¬
ständigheterna vara. sådana, att jag icke tänker uttala något slags
hemställan om ändring i utskottets förslag, så anser jag mig dock af
principiella skäl böra säga några ord vid denna punkt, och det rö¬
rande den omständigheten, att utskottet har föreslagit bestämda be¬
lopp för dessa terminsafgifter jemväl beträffande hvarje enskild elev.
Det har hittills varit sedvanligt, att Riksdagen faststält summan af
de afgifter, som för vissa kostnaders betäckande skulle utgå, men
lemnat Kongl. Maj:t rättighet att efter omständigheterna dels höja,
dels, om förhållandena sådant medgåfve, sänka dessa afgifter och dels
jemka mellan olika arter af elever, som toge undervisningen på olika
sätt i anspråk. Men detta är med utskottets här föreliggande förslag
omöjliggjordt.
Jag vill erinra, att i detta utskottsutlåtande förekommer under
n:o 24 en punkt rörande farmaceutiska institutet; af der intagna ut¬
redning framgår, att, beträffande detta, Riksdagen af Kongl. Maj:t icke
Lördagen den 1 Maj. 25 N:o 33.
fordrat mer, än att afgifterna för alla elever tillsammans skulle be¬
räknas till 900 kronor om året. På samma sätt har Kongl. Maj:trätt
vid tekniska skolan och tekniska högskolan att jemka afgifterna efter
olika slag af elever och efter det olika sätt, hvarpå de begagna under¬
visningen.
I nu förevarande fall har utskottet emellertid fixerat en siffra på
605 kronor för hvarje elev. Detta utgör först en förhöjning af hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, hvilken synes mig vara alldeles obehöflig,
och dessutom innebär utskottets förslag, att denna afgift ovilkorligen
skall erläggas af hvarje elev, som fullständigt genomgår institutet.
Nu kan det mycket väl inträffa, att en elev icke behöfver gå alla
fyra terminerna vid protésafdelningen och samtidigt under dessa fyra
terminer vid polikliniken, utan att han kan begagna undervisningen
vid den ena eller andra af dessa afdelningar endast ett år. I dylikt
fall får han betala afgifter, som beräknats för en undervisning, hvil¬
ken han icke begagnat. Kongl. Maj:t har i förevarande fall endast
hemstält, att Riksdagen vid uppgörande af stat för tandläkareinstitutet
måtte bestämma, att genom afgifter af de vid den nya läroanstalten
studerande ett belopp af 5,800 kronor skulle inflyta för bestridande
af åtskilliga utgifter. Om således elevantalet ett år vore ringa, skulle
Kongl. Maj:t nödgas uttaga afgifterna till det yttersta, men ökades
lärjungeantalet, vore Kongl. Maj:t i tillfälle att nedsätta afgifterna
för alla elever eller sänka desamma för dem, som icke under alla
fyra terminerna begagnade undervisning på båda afdelningarna. En¬
ligt min tanke hade det varit både lämpligt och bättre tillgodoseende
rättvisan, om Kongl. Maj:t fått behålla en sådan rätt äfven vid detta
institut.
Jag har visserligen äfven åtskilligt att erinra mot aflöningsstaten,
som enligt Kongl. Maj:ts förslag synes mig vara bättre afpassad än
enligt utskottets, men jag vill icke onödigtvis längre upptaga kam¬
marens tid.
Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 14.
Bifölls.
Punkten 15.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att, för anordnande vid folkskole- Angående
lärareseminarierna i Upsala och Lund af särskilda i statsrådsproto- inrättande
kollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1897 närmare angifnafo^kskolelära-
läro- och öfningskurser för teologie studerande, det under riksstatens reseminarier
åttonde hufvudtitel uppförda ordinarie anslag till seminarier för folk- af särskilda
skolelärares bildande måtte från och med år 1898 höjas med ett ba- ®°f~
lopp af 5,000 kronor; och hemstälde utskottet: »att Kongl. Maj:ts fg^teolngie
förevarande framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen för studerande.
anordnande vid folkskolelärareseminarierna i Upsala och Lund af
särskilda läro- och öfningskurser med syfte att förbereda de blifvande
N:o 33.
20
Lördagen den 1 Maj.
Angående presterna dels för den handläggning af folkskolans angelägenheter,
%vid vissa SOm ^kommer ordförande i skolråd och å kyrkostämma, dels för
folkskolelära- lokala uppsigt öfver folkskoleväsendet, som åligger presterskapet
reseminarier enligt § 63 i gällande folkskolestadga, på extra stat för år 1898 be-
af särskilda viljar ett anslag af 5,000 kronor; dock med vilkor, att den föreslagna
ningskurser anordningen ej medföra någon förändring i nu gällande bestäm-
för teologie, '»elser beträffande kompetens att söka och erhålla folkskolelärare-
studerande. tjenst».
(Forts.)
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!
Det beaktansvärda syftet med föreliggande förslag om upprättande
af öfnings- och lärokurser för teologie studerande i universitets¬
städerna bör icke misskännas, och jag uppskattar till fullo den om¬
tanke, som kan anses ligga häri såväl med afseende på presterskapets
utbildning som med afseende på folkskolan.
Men, mine herrar, man kan — såsom också statsutskottet på
sid. 63 af det nu fördragna utlåtandet gjort — med skäl hysa be¬
tänkligheter, och ganska allvarliga sådana, mot att göra genomgåendet
af ifrågavarande seminariekurs till ett obligatoriskt vilkor för afläg¬
gande af teologiska examina, det må nu vara praktisk-teologisk
examen och teologie kandidatexamen eller prestexamen.
Det kan ju låta bra nog, att man af en blifvande skolråds-
ordförande vill fordra genomgående af en kortfattad teoretisk och
praktisk kurs för inhemtande af kännedom om folkskoleväsendet.
Men det är så många andra saker, som en prestman, hvilken ju icke
blott är kyrkans, utan äfven statens embetsman, i våra dagar kunde
hafva godt af att känna på förhand. Man skulle t. ex. af honom
såsom blifvande kyrkostämmoordförande kunna fördra icke allenast
kännedom om kyrkostämmoförordningen, utan äfven en praktisk kurs
i konsten att hålla kyrkostämmor, nvilket för en ung och oerfaren
prestman ofta kan te sig kinkigt nog. Någon sådan fordran har
dock ännu icke framkommit; kanske är den att vänta.
Fara synes mig emellertid vara för handen, att den här föreslagna
seminariekursen, om den skall blifva af något värde, kan komma att
förlänga de teologiska studierna vid universitetet och sålunda blifva
till en rätt tung börda för fattiga prestkandidater. Vi hafva redan
förut i dag hört talas om faran af att förlänga de akademiska studierna,
och särskildt, då det var fråga om teologiska universitetsseminarier,
påvisades denna fara af en framstående prestman här i kammaren.
Samma farhåga har också i detta fall med styrka framhållits från
teologiskt håll, nemligen af domprosten Eklund i Lund, hvilken»
yttrande finnes bifogadt det statsrådsprotokoll, som åtföljer åttonde
hufvudtiteln. Domprosten uttalar der såsom sin mening, att en all¬
män revision af prästbildningen bör föregå införandet af ifrågavarande
seminariekurser. Äfven i statsutskottets utlåtande är en dylik far¬
håga uttalad, och utskottet har derför satt ifrågavarande anslag på
extra stat, derigenom visande sig vilja betrakta saken endast som ett
försök.
Lördagen den 1 Maj. 27 N:o 33.
Mig synes det vara uppenbart, att antingen komma de teologie Angående
studerande att taga den ifrågavarande kursen på allvar, och då måste
denna medföra en förlängning af deras akademietid, eller också blirf0ikskolelära-
kursen skäligen ytlig, och då kan dess nytta starkt sättas i fråga, reseminarier
Hvad kan man väl i sjelfva verket vänta, att en prestkandidat skalla/ särskilda
inhemta angående vårt komplicerade folkskoleväsende under en kurs ^är.0'
af 30 timmar för den teoretiska och 150 timmar till den praktiska för teologie
utbildningen eller tillsammans 180 timmar? Det måste blifva en studerande.
ganska ofullständig kännedom om hithörande förhållanden, som så- (Forts.')
lunda vinnes och som i många fall kan förleda den unge prestman-
nen att tro sig veta mera, än han i sjelfva verket vet. Ty folkskolan
ute på landsbygden ter sig helt annorlunda, än hvad som möter i
seminariets öfningsskola.
En annan farhåga, som är af icke mindre betänklig art, är den,
att undervisningen i seminariet skulle genom en dylik kurs för prest-
kandidater lida intrång, en farhåga, som också uttalats af stats¬
utskottet. När man känner svårigheten att, när klasserna äro stora,
redan nu för seminarieeleverna på lämpligt sätt anordna undervis¬
ningen i seminariets öfningsskola, kan man verkligen befara, att de
många prestkandidaterna skola komma att gå i vägen för de blifvande
folkskolelärarne. Man har ju för Upsala universitet beräknat de i en
dylik kurs deltagande prestkandidaterna till omkring 50 om året,
d. v. s. nära dubbelt så många, som i vanliga fall årligen utexami¬
neras från seminariet. Det är då fara värdt, att seminarielärarne
skola i så öfvervägande grad fästa sig vid utbildningen af de unga
prestkandidaterna, att seminariets egentliga uppgift — utbildandet af
folkskolelärare — kan komma att stå efter. Jag säger icke, att så
måste blifva förhållandet, men det ligger nära till hands, att det
lätteligen lian komma att gå så, och detta har jag ansett mig böra
påpeka.
En oegentlighet synes det mig också vara, att genomgåendet af
profårskurs vid de allmänna läroverken för prestkandidaterna skulle
medföra befrielse från den obligatoriska seminariekursen. Den, som
något känner till, hvad en profårskurs vid ett allmänt läroverk vill
säga, han vet, att den, som genomgått en sådan kurs, icke får någon
aning om hvad en folkskola vill säga. Jag kan således icke finna
det vara rigtigt, att något så heterogent som profårskurs vid läro¬
verken skulle få träda i stället för den här föreslagna kursen vid
ett folkskolelärareseminarium.
En annan, ännu mer påfallande oegentlighet i förslaget är, att
en prestman, som genomgått en sådan 180 timmars kurs vid ett
seminarium, skulle få kompetens till folkskoleläraretjenster. Men denna
olägenhet är undanröjd genom det vilkor, som utskottet satt för be¬
viljande af anslaget.
Den vigtigaste invändningen mot det föreliggande förslaget synes
mig dock vara den, att det icke kan vara iämpligt, att man vill
göra denna kurs till ett obligatoriskt vilkor för afläggande af teologiska
examina. Kan det, mine herrar, verkligen anses ändamålsenligt att
rent af tvinga den unge prestmannen att, vare sig han vill eller icke,
stifta en dylik ytlig bekantskap med folkskoleväsendet? Gör han
N:o 33. 28 Lördagen den 1 Maj.
Angående det på eget initiativ och af intresse för saken — såsom hittills under-
l'vid^vissa stundom har skett och fortfarande utan inrättande af den föreslagna
folkskolelära-kur8en kan ske — så är saken i sin ordning. Men jag tror icke, att
reseminarier man genom tvångsbestämmelser kan frambesvärja något för folkskolans
af särskilda sanna väl fruktbärande intresse. Jag skall vara den förste att er-
1‘ninqakurser ^änna den stora förbindelse, hvari den svenska folkskolan står till
för teologie den svenska kyrkan såsom dess »alma mäter» under gångna tider.
studerande. Presterskapet har särskildt vid genomförandet af 1842 års folkskole-
i.Forts.) stadga inlagt stor förtjenst om folkskolans utbildning. Men om det
gått för sig för presten att under folkskolans första tid, då denna
institution ännu låg i sin linda och då intresset för densamma ännu
icke var så allmänt som i våra dagar, verka till gagn för densamma
utan en dylik obligatorisk seminariekurs, så vill jag fråga, om man
icke med ännu större skäl kan förutsätta, att detsamma skall kunna
gå för sig äfven nu och i framtiden?
Allt nog, herr talman, på grund af de betänkligheter, jag uttalat
angående den ifrågavarande kursens verkan till förlängande af de
teologiska studierna å ena sidan och på seminariernas ostörda verk¬
samhet å andra sidan, tror jag, att, om man vill bifalla förslaget, det
åtminstone vore klokt att göra ett tillägg till beslutet af det innehåll,
att genomgåendet af ifrågavarande öfnings- och lärokurs icke får sättas
som obligatoriskt vilkor för rättigheten att aflägga teologiska examina
vid universiteten. Jag har ansett det som min pligt att uttala dessa
betänkligheter, men skall för närvarande icke framställa något yrkande.
Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! Om jag vetat,
att professor Carlson före mig hade begärt ordet, så skulle jag icke
hafva gjort det, men ehuru jag i väsentlig mån blifvit förekommen
af honom, skall jag dock anhålla att få yttra några ord.
Jag anser för min del, att allt, hvad man kan göra, bör göras för
att öka presternas bildning och på samma gång höja det berättigade
inflytande, som presten såsom det ideellas målsman bör hafva i sin
församling. Men i likhet med den föregående talaren är jag icke
öfvertygad om, att målet vinnes på det sätt, som utskottet förestält
sig, ty i likhet med honom finner jag kurserna alldeles för korta.
Det är nog för mången väl bekant, att profåren vid de allmänna läro¬
verken, som dock äro mera omfattande, i alla fall äro så pass nätt
tilltagna, att man derigenom icke får någon verklig garanti för att
den unge profårskandidaten verkligen känner till, hvad han skulle
lära sig. Huru kan man då tänka sig, att det skulle vara tillräckligt
för en prest med dessa 180 timmar, deraf 150 timmars teoretisk kurs
och dessa fördelade på 5 terminer samt dessutom 30 öfningstimmar?
Kan icke den farhågan ligga nära till hands, att han öfverskattar sig
sjelf och derigenom kommer i slitning med folkskolelärarne och sin
församling?
I likhet med professor Carlson får jag bestämdt protestera mot
att profåret skulle anses tillräckligt för unga prester i stället för
hvad här är föreslaget, och slutligen hyser jag en farhåga, som jag
drager mig något för att uttala; jag hoppas dock, att ingen skall
missförstå mig, som icke särskildt vill göra det. Jag är rädd, att
Lördagen den 1 Maj.
29
N:o 33.
den dag skall komma, då man säger, att nu är vårt aktade prester- Angående
skap så kunnigt i folkskoleväsendet, så att nu behöfves icke mera
några folkskoleinspektörer, nu kunna vi indraga ett anslag på 90,000felkskolelära-
årligen — som jag tror — och ersätta inspektörerna med prester. reseminarier
Jag tror emellertid, att det ärade presterskap^ skall vara de a/ särskilda
förste att medgifva, att detta vore till bestämd skada för folkskolan, öf~
ty dessa inspektörer inspektera icke endast, utan de gifva äfven nya fä/teologie
idéer och impulser och befordra således skolarbetet. studerande.
På dessa skäl kan jag icke vara med om det slut, hvartill utskot- (Forts.)
tet kommit. Jag erkänner, att betänkandet är väl skrifvet och att
utskottet gjort förträffligt uti att borttaga bestämmelsen derom, att
en sådan kurs skulle medföra berättigande att söka folkskolelärare-
tjenst, en bestämmelse, som är så mycket mera onödig, som herrarne
veta, att hvarje prest kan genomgå fjerde klassen i ett folkskole¬
lärareseminarium och derigenom göra sig kompetent till en folkskole-
läraretjenst. Detta sker faktiskt med, som jag tror, 5 a 8 personer
om året i Upsala. Jag kan icke säkert garantera siffran, ty jag har
fått den i förbigående.
Jag har endast ansett mig böra uttala mina betänkligheter, men
jag vill för närvarande icke framställa något yrkande.
Herr Re de Hus: Det är uppenbart, att det är af intresse för
folkskolan, som detta förslag framkommit; och det är också tydligt,
att, såsom redan framhållits, det ju icke i och för sig kan göra nå¬
gon skada, utan tvärt om gynna, om den unge prestmannen redan
vid universitet kan göra närmare bekantskap med den praktiska sidan
af ifrågavarande sak. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att
man dock tyckes hafva gjort några origtiga förutsättningar angående
undervisningen för den blifvande presten. Eu förutsättning för för¬
slaget tyckes vara den, att prestkandidaten icke eljest skulle få någon
kännedom om hithörande saker. Jag begärde ordet bland annat för
att påpeka ett och annat i det fallet och dervid särskildt den om¬
ständigheten, att innan dessa öfningar skulle i samband med de
praktiska öfningarna vid universitetet taga sin början, har ju prest¬
kandidaten redan genomgått en kurs i kyrkolagfarenhet och kyrko¬
rätt; och bland de stycken, som prestkandidaten der vid lag måste
lägga sig särskildt vinn om, framhåller jag lagstiftningen om äkten¬
skap och angående undervisningsväsendet.
Det kunde, synes det mig, varit mycket vigtigare att få en kurs
uti det förra än uti det senare, ty det senare inskränker sig till några
få författningar, nemligen 1862 års kyrkostämmoförordning och för¬
ordningarna angående folkskoleväsendet. Jag säger, att det är ju
ingen skada skedd, om man får detta igenom, men nödvändigt är
det icke, och att tillmäta det en så stor betydelse, som utskottet
gjort, det tror jag icke, det finnes skäl till. Jag tror icke, att en
yngling, som åtnjutit 9 års undervisning vid de allmänna läroverken
samt derefter gått igenom en universitetskurs på omkring 6 år, skall
hafva så synnerligen stor nytta eller vinna så synnerligen stor till¬
växt i pedagogiska insigter uf' att under 6 dagar åhöra undervisnin¬
gen i ett seminarium. Men om också detta, att han åhör undervis-
N:o 33. 30 Lördagen den 1 Maj.
Angående ningen under 6 dagar, icke kan göra honom någon synnerlig nytta,
^iTvissa S^ tr0r ej heller, att det kan göra honom någon skada, och der-
folkskolelära-för mä det ju gerna ske.
reseminarier Jag skall emellertid be att få tillägga, att Kongrl. Maj:ts förslag
af särskilda tilltalar mig vida mera än utskottets. Jag har nog liört, att de före-
^flina sint Ö^"gående talurne gifvit utskottet erkännande för den der »haken», som
för teologie det keter, 1 afseende på kompetensen; men för min del kan jag icke
studerande, finna, att någon anledning förefinnes till de farhågor, som af utskot-
(Forts.) tet framhållits. Jag har derför också velat säga och få till proto¬
kollet antecknadt, att denna kompetens vore nyttig, icke så mycket
för den unge prestmannen som fastmera för åtskilliga församlingar,
särskildt då .för åtskilliga bruksförsamlingar och kapellag, der det
finnes tjenster så inrättade, att en och samma person skall vara både
prest och skollärare. Det finnes några få sådana församlingar. Det
vore ju då för dem åtminstone, som skola bekläda dylika befattnin¬
gar, af nytta, om de redan vid universitetet finge genomgå denna
pedagogiska kurs och på så sätt förvärfva den erforderliga kompe¬
tensen. Det kan väl då icke anses annat än såsom en vinning, såsom
ett plus, om prestkandidaterna finge denna öfning, som utskottet i
likhet med Kongl. Maj:t funnit önskvärd.
Man har nu sagt, att detta skulle kunna blifva skadligt. Detta
kan jag dock ej finna. Icke behöfver man väl befara någon kon¬
kurrens mellan presterna och de egentliga folkskolelärarne, ty detta
skulle ju förutsätta, att dessa senare hade en vida bättre ställning
än de unga presterna, så att dessa skulle vilja byta. Här tror jag
derför icke, att någon fara förefinnes. Dessutom möter ju för en
prest svårigheten att kunna söka och mottaga läraretjenst, emedan
han ju först måste hafva Kongl. Majrts tillstånd att förena en dylik
tjenst med sin presterliga, och något sådant har, mig veterligen, icke
annat än i vissa undantagsfall medgifvits.
Då jag således icke tror, att det är någon fara att gifva presterna
denna kompetens, kan jag för min ringa del ej vara med om utskot¬
tets förslag, men väl om Kongl. Maj:ts, hvarför jag, herr talman,
skall jag be att få yrka afslag å utskottets och bifall till Kongl.
Majrts förslag.
Herr Liljeholm: I motsats till de föregående ärade talarné
vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
De stora farhågor, som framhållits af dem, finner jag icke vara
så afsevärda. Om man betänker, hvad Kongl. Majrt föreslagit, måste
man väl medgifva, att något är bättre än intet. Det bör väl, synes
det mig, vara af synnerligen stor vigt för den, som skall sitta som
ordförande i skolrådet, att ega någon kännedom om folkskolans
anordning, om folkskolestadga af normalplan samt derjemte någon
insigt i allmän och särskild metodik i de till folkskolans kurs hörande
undervisningsämnen. Jag kan derför icke finna, att det på något
sätt kan skada den blifvande ordföranden i skolrådet att få genomgå
en sådan kurs, utan att det tvärt om skall vara honom till synnerligt
gagn. För öfrigt detta alldeles icke något nytt hos oss. Vid
seminarierna i Up ta och Lund hafva under en lång följd af år så-
Lördagen den 1 Maj. 31 N;o S3-
dana kurser genomgåtts af prestkandidater. Det är visserligen sant, Angående
att detta skett frivilligt, men det visar likväl, att ett behof här vid lag
gjort sig gällande, och det är detta behof, som Kongl. Maj:t genomföikskolelära-
sin nu framlagda proposition velat tillfredsställa. reseminarier
Att detta förslags genomförande icke kommer att skada folk-a/ särskilda
skolelärarnes utbildning vid seminarierna, derpå kan man vara allde- °f'
les viss, och det framhålles äfven i den kongl. propositionen, att den för teologie
nya anordningen på intet sätt får stå hindrande i vägen för semina- studerande.
riernas egentliga uppgift, utbildning af lärare för folkskolan. (Forts.)
Det har vidare framhållits, att utskottets förslag skulle vara af
den beskaffenhet, att det för presterna skulle omöjliggöra att kunna
få anställning å sådana ställen, der prest- och skollärarekallet äro
förenade.
Så vidt jag kunnat finna, har utskottet icke föreslagit någon
ändring i hittills gällande bestämmelser.
Jag tycker för min del, att utskottet så väl behandlat den kongl.
propositionen, att man icke behöfver hysa några farhågor för att
antaga, hvad utskottet föreslagit. Det har nemligen i slutet af kläm¬
men tillagt ett så vigtig! moment, att jag anser mig utan den ringaste
farhåga kunna yrka bifall till utskottets förslag.
Herr K. G. Karlsson: I motsats till den siste ärade talaren
och i viss män äfven i motsats till de tvenne ärade ledamöter af
kammaren, som först hade ordet, skall jag be att få yrka afslag å
såväl Kongl. Maj:ts förslag som äfven å utskottets förslag. Jag gör
då detta på grund af hvad jag här i kammaren hört från ett håll,
som bör vara synnerligen kompetent att bedöma föreliggande förslags
värde — jag syftar på kontraktsprosten Kedelii yttrande. Han säde
nemligen upprepade gånger, att förslaget ju ej bör kunna vara till
någon synnerlig skada, om det också icke är till någon synnerlig
nytta. Nu har det visserligen af den senaste ärade talaren påståtts,
att förslaget skulle vara till nytta; han yttrade nemligen, att något
är bättre än intet. Men jag vill då fråga, om detta något är värdt
så pass mycket som en utgift af 5,000 kronor om året.
Vi hade nyss här i kammaren före frågan om inrättandet af en
ny professur vid Upsala universitet. Det fans då icke en talare i
kammaren, som med ett enda ord ville underkänna betydelsen och
nyttan af inrättandet af en sådan professur. Men den skulle kosta
4,500 kronor årligen, och kammaren afslog förslaget.
När vi nu från kompetent håll blifvit underrättade om, att detta,
om det också icke gör någon skada, icke heller skulle lända till
någon vidare nytta, anser jag detta böra utgöra skäl för kammaren
att afslå såväl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag, hvarom jag alltså,
herr talman, får framställa yrkande.
Herrar Nydahl och Svensson i Karlskrona instämde häruti.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
1 anledning af de erinringar, som blifvit gjorda vid denna punkt,
skall jag be att få yttra några ord.
N:o 33. 32 Lördagen den 1 Mai.
Angående Det har här talats om, att dessa kurser skulle åstadkomma en
'vid fö?''änoninS a^ presternas universitetsstudier. Så mycket kan jag åt-
folkskolelära-mmstorie försäkra herrarne, att det från Kongl. Maj:ts sida har atsetts
reseminarier och af vederbörande på det bestämdaste försäkrats, att någon sådan
af särskilda förlängning icke skall ega rum. Samma endrägtiga sträfvan råder
ninaskarser eme^an 088 a^a 1 det fallet, att de blifvande presternas studiekurs
för teologie v*d universitetet icke får förlängas, hvilket äfven, som sagdt, af
studerande, vederbörande blifvit lofvadt,
(Forts.) När nu för det första utskottet har föreslagit, att detta anslag
skall uppföras på extra stat, och då jag vidare kan omnämna för
herrarne, att med all sannolikhet en mindre komité oförtöfvadt kom¬
mer att blifva tillsatt för att afgifva förslag angående prestbildningens
ordnande, såväl den teoretiska som praktiska, således i öfverensstäm¬
melse med hvad domprosten Eklund uttalat såsom önskvärdt, böra
väl farhågorna vara reducerade till det minsta möjliga.
Det är emellertid ej nog med att jag anser, att faran, som de
föreslagna seminariekurserna kunna medföra, är liten; jag anser äfven,
att fördelarne af dem äro stora. Det är en alldeles gifven sak, att.
då man vet, att hvarje prest kommer att få skyldighet att på embe-
tets vägnar utöfva en viss tillsyn öfver och ega en ledande ställning
vid sin församlings folkskolor, det för honom måste vara nödvändigt
att åtminstone hafva fått se, huru en lärare vid dylika skolor blir
inöfvad till sin uppgifts fyllande.
Här har talats om, att 180 timmar vore så litet. Man får dock
ej förringa betydelsen vare sig af de teoretiska studierna och ej
heller, och framför allt, af tillfället att åhöra skickliga seminarielärare
meddela undervisning åt de personer, som en gång skola sjelfva blifva
lärare vid folkskolan.
En talare har framhållit faran för seminarierna af störande in¬
verkan genom dessa kurser. Jag vill icke alldeles förneka tillvaron
af en sådan fara, men man måste stundom utsätta sig för vissa olä¬
genheter för att vinna vissa fördelar. Då för icke länge sedan frågan
om undervisningsprofven vid de allmänna läroverken här var föremål
för diskussion, syntes farhågorna för dessas partiella förläggande till
profårsläroverken icke vara så synnerligen stora, ehuru man sanner¬
ligen har att befara lika mycket men för lärjungarne vid dessa läro¬
verk till följd af för mycket profvande som någonsin för folkskole¬
lärareseminariernas elever till följd af de blifvande presternas deltagande
i undervisningen vid dessa läroanstalter.
I motsats till en föregående talare föreställer jag mig, att den
prest, som fått se så mycket af metodiskt arbete för undervisningen
vid folkskolan, som här skulle blifva fallet, bör derutaf aldrig kunna
blifva mera förmäten än förut, men väl mindre; ty det är ett kändt
förhållande, att ju mindre erfarenhet man har af en sak, desto lättare
är man utsatt för att tro sig förstå mera af saken, än man verkligen
gör, men har man sett den på närmare håll, blifver man försigtigare.
Här är icke meningen att truga någon till att taga kännedom om
folkskolans arbetssätt, men den, som genom sin examens hela natur
och beskaffenhet visar, att han ämnar blifva församlingslärare och
33
N:o 33.
Lördagen den 1 Maj.
sålunda pligtig att utöfva tillsyn och ledning vid folkskolan, måste Angående
inse, att detta hör till förberedelserna för hans uppgift. inrättande
^ rro vid vissa
Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!^seminarier
Vi hafva nyss af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte- af särskilda
mentet hört, att »Kongl. Maj:t förutsätter» och »vederbörande för-°f~
säkra», att det icke skulle inträda någon förlängning af de teologiska teologie
studierna, för den händelse den ifrågasatta seminariekursen för prest- studerande.
kandidater införes. Man borde känna sig tryggad, när man får sådana (Forts.)
auktoriteter att bygga på, men jag tror, med erinran om hvad vi nyss
hörde, då det var fråga om inrättande af en ny juridisk professur i
Upsala, att vi måhända icke böra göra oss alltför säkra i det afseen-
det. Om en dugtig seminarierektor får hand om en prestkandidat
— låt vara blott för en tid af 180 timmar — tror jag dock, att han
under den tiden skall veta taga ut så mycket intellektuel kraft ur
kandidaten, att denne under den tid, kursen vid seminariet pågår,
skall låta bli att tänka på sina teologiska studier. Det må ursäktas
mig, att jag, med den kännedom jag har om seminarierektorernas
energi, verkligen tror, att de skola söka göra allvar af denna sak och
att således — vederbörande må försäkra hvad de vilja — prestkandi-
daternu skola få känna på en förlängning af studietiden vid akade¬
mien.
Vidare talade herr statsrådet om att faran för, att det kunde
blifva någon förlängning af studietiden, kunde anses minskad deri¬
genom, att anslaget föreslagits till uppförande på extra stat, och han
lofvade derjemte, att en komité skulle tillsättas för revision af den
presterliga bildningen. Jag tager fasta på detta löfte, men frågar,
om icke kännedomen om en dylik afsigt hos regeringen bör vara
ytterligare ett skäl för oss att just för närvarande icke bifalla det
föreliggande förslaget, utan snarare vänta till dess vi få se, hvad det
utlofvade förslaget om prestbildningens reformerande kan bära i sitt
sköte till lindring för de teologie studerande. Man bör ej gå detta
förslag i förväg.
Slutligen framhöll herr statsrådet, att om de fördelar, som vore
att vänta af den föreslagna kursen, vore störa, så finge man ock för
deras ernående utsätta sig för vissa risker. Vi hafva dock nyss hört
från ett aktadt håll, att de fördelar, förslaget skulle medföra, af
praktiska prestman anses vara skäligen tvifvelaktiga.
Just på grund af hvad kontraktsprosten Redelius anfört, då han
yttrade såsom sin mening, att man för närvarande af en sådan kurs
som den nu föreslagna egentligen hvarken kunde vänta synnerligt
gagn eller skada, och på grund af den upplysning, som herr statsrådet
nyss meddelat, att man har att vänta tillsättandet af en komité för
utarbetande af nya föreskrifter angående prestbildningen, skall jag
nu, herr talman, be att få instämma i det redan framstälda afslags-
yrkandet på den föredragna punkten af statsutskottets utlåtande.
Herr Månsson: Herr talman! Jag tror mig kunna säga, att
statsutskottet icke skall taga det synnerligen hårdt, om kammaren af-
slår den föreliggande framställningen. Vi hafva trott oss tillmötesgå
Andra Kammarens Prof. 1807. N.-o 33. 3
N:o 33. 34 Lördagen den 1 Maj.
Angående en önskan att få detta förslag fram, och vi hafva äfven antagit, att
'vid vissa Presterna sjelfva skulle vara sympatiskt stämda mot detsamma. Det
folkskolelära- ^ar nemligen synts föreligga ett visst behof i detta afseende, i det
reseminarier man mer än en gång märkt, att presterna varit något strandsatta, då
aj särskilda det galt behandlingen af folkskoleärenden och ledningen af under-
ningskiirsYr vifmiDgens gäng- Mfm har derför trott, att den ifrågasatta anordningen
för teologie skulle medföra en viss nytta och icke sakna betydelse.
studerande. Jag anser alltså, att det belopp, som det här gäller, icke skulle
(Forts.) vara illa använda Om prestkandidaterna finge genomgå en dylik
praktisk kurs vid seminarierna, skulle detta säkerligen vara af stor
nytta med hänsyn till deras framtida, vigtiga åligganden att vara
ordförande i skolråd och leda undervisningens gång vid folkskolorna.
Nu äro stundom presterna, praktiskt taget, i en sämre ställning i
detta hänseende än både folkskolelärarne och — åtminstone i vissa
lall skolrådsledamöterna. Om det emellertid icke finnes någon
allmännare mening för en förändring i detta fall, så kommer, såsom
jag nyss yttrade, statsutskottet enligt min tro icke att taga det syn¬
nerligen hårdt, om kammaren afslår dess förevarande hemställan.
Något, hvarvid utskottet lade den största vigt, var emellertid det,
att genomgående åt denna kurs icke borde för presterna medföra
berättigande att söka folkskoleläraretjenst och sålunda befria dem från
deras nuvarande skyldighet att för sådant fall genomgå en ettårig
kurs vid seminariet. Sedan vi förutskickat detta vilkor, ansågo vi
det icke vara farligt att gå in på förslaget; men om kammaren icke
vill godkänna detsamma, lärer nog, som sagdt, statsutskottet icke
komma att sörja öfver ett afslag.
Herr Eklundh i Lund: Jag tillåter mig hemställa om bifall
till statsutskottets föreliggande utlåtande.
Då det sedan några år tillbaka vid såväl Upsala som Lunds
universitet visat sig, att de teologie studerande med ganska stort
intresse frivilligt deltagit uti seminarieöfningar just för att skaffa
sig mera insigt på ett område, som för dem såsom blifvande prester
och skolrådsordfbrande är af allra största vigt att känna, synes det
mig vara ådagalagdt, att prestkandidaterna sjelfva anse det som ett
önskemål att få en sådan kurs obligatoriskt anordnad. Det kan nog
vara möjligt, att denna angelägenhet kan ordnas på annat och bättre
sätt, än som nu är föreslaget, och att den komité, som torde blifva
tillsatt för frågans närmare utredning, måhända kan komma till det
resultat, att den ifrågasatta kursen vid seminarierna är mindre till¬
fredsställande; men denna synpunkt har ju statsutskottet också beaktat,
då utskottet tillstyrkt anslagets uppförande på extra stat. Derigenom
har anslaget icke blifvit fastläst, utan man kan, om det blifver be¬
höflig^ gå i författning om andra anordningar.
Då jag emellertid anser det vara af största vigt, att denna fråga
redan nu vinner en, om ock blott provisorisk, anordning, hemställer
jag om bifall till statsutskottets förslag.
Häruti instämde herrar Hazén och Lindblad.
Lördagen den 1 Maj. 36 N:o 33.
Herr Henricson: På grund af de betänkligheter, som af de Angående
två första talarne blifvit uttalade, och då jag icke kan värja mig från v{g8a
den tanken, att detta förslag kan i någon mån bidraga att stark * f0i]cSkolelära-
presternas sjelfskrifvenhet såsom ordförande i skolrådet, en sjelfskrif-Veseminarier
venhet, som jag anser icke böra qvarstå i alla tider, så skall jag, herr af särskilda
talman, be att få yrka afslag såväl å den kongl. propositionen som å l^gs^urs°/r
utskottets förevarande hemställan. för teologie
studerande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal- (Forts.)
mannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner l:o på. bifall till
utskottets hemställan; 2:o på afslag å nämnda hemställan, i hvad den
skilde sig från Kong!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifall
till denna framställning oförändrad; och 3:o afslag å såväl utskottets
hemställan som Kongl. Maj:ts framställning; och förklarade herr.tal¬
mannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall
till utskottets hemställan. Votering blef emellertid begärd och före¬
togs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet om rent afslag,
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voterings¬
proposition :
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i femtonde punkten
af förevarande utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 71 ja,
men 134 nej; i följd hvaraf kammarens beslut utfallit i enlighet med
nej-propositionens innehåll.
Efter föredragning dernäst af punkten 16, angående löneförbätt¬
ring för musiklärare vid folkskolelärareseminarierna, begärdes ordet af:
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam,
som yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Som jag i
Första Kammaren uti denna punkt hemstält om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition — jag vet i närvarande stund icke med hvilken
framgång — vill jag för de ifrågavarande lärarnes skull be att äfven
här fa yttra några ord.
Jag anser verkligen, att Kongl. Maj:ts proposition angående dessa
lärares aflöning är väl afvägd. Den nedsättning, som af utskottet
föreslagits, kan ju i det hela synas vara obetydlig, ehuru hvarje, ned¬
sättning, när det är fråga om så små lönebelopp som här, naturligtvis
alltid kommer att kännas. Det, som emellertid gör nedsättningen
mycket känbar, är, att utskottet ökat normaltiden för ifrågavarande
36 Lördagen den 1 Maj.
lärares — muslklärarnes vid seminarierna — tjenstgöring från 16 till
20 timmar i veckan. Förut hafva de för hvarje timmes tjenstgöring
utöfver de ordinarie 16 timmame haft särskild betalning. Nu skulle
enligt utskottets förslag hvarje lärare för samma betalning få under¬
visa 16 till 20 timmar i veckan. Detta synes mig vara något hårdt.
Och särskilt vill jag påpeka, att, för så vidt jag räknat rätt, jemnt
halfva antalet af våra musiklärare och musiklärarinnor vid seminarierna
kommer att drabbas af denna utsträckta undervisningsskyldighet för
sjelfva lönen, enär det af de 12 lärare, som finnas, är 6 stycken, som
hafva tjenstgöring öfver 16 timmar i veckan.
Det är på dessa grunder som jag hemställer, att kammaren må
behjerta den ifrågavarande omständigheten. Den af Kongl. Maj:t
föreslagna löneförbättringen skulle enligt min tanke icke vara större
än skäligt är.
Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.
Punkten 17.
Bifölls.
Angående
ändring i
bestämmel¬
serna röran¬
de stats¬
understödtill
högre folk¬
skolor.
Punkten 18.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 134) hade herrar
och F. Berg och E. Hammarlund hemstält:
dels att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 i kongl. kun¬
görelsen den 16 juni 1875, sådan nämnda paragraf lyder enligt kongl.
kungörelsen den 2 juni 1893, måtte erhålla följande” ändrade lydelse:
Högre folkskola, hvarmed förstås en sådan skola, som för en eller
gemensamt för flera församlingar inrättas i ändamål att bereda de
arbetande klassernas barn tillfälle att inhemta ett högre mått af bild¬
ning, utan att barnen dragas från sina vanliga lefnadsförhållanden
eller nödig öfning för duglighet och härdighet vid kroppsarbete, kan
erhålla understöd af statsmedel till högst dubbla beloppet af hvad
till skolan i distriktet sammanskjutes, dock för hvarje årsklass ej
öfverstigande 1,200 kronor årligen;
dels att det från åttonde hufvudtiteln utgående anslaget till under¬
stöd åt högre folkskola måtte höjas från 20,000 till 24,000 kronor.
Utskottet hemstälde:
att Riksdagen, med anledning af herrar Bergs och Hammarlunds
förevarande motion, måtte
a) besluta sådan ändring i gällande bestämmelser angående un¬
derstöd af statsmedel till högre folkskolor, att statsbidrag till sådan
skola må kunna utgå med högst 1,200 kronor årligen för hvarje års¬
klass, dock för hvarje skola ej öfverstigande 2,400 kronor om året;
samt
b) bestämma, att det från åttonde hufvudtiteln utgående anslaget
37
N:o 33.
Lördagen den 1 Maj.
till understöd åt högre folkskolor i riksstaten för år 1898 uppföres Angående
med oförändradt belopp, 20,000 kronor.
Mom. a) bifölls.
Beträffande vidare mom■ b) anförde:
Herr Hammarlund: Motionärerna hafva med sin framställning
afsett att bereda de högre folkskolorna större möjlighet till utveck¬
ling, än hvad hittills varit fallet. Detta synes också vara behöfligt,
då man finner, att, oaktadt de högre folkskolorna existerat i bortåt
40 års tid, ännu vid 1895 års slut icke mer än 13 dylika skolor
funnos i hela riket med 278 lärjungar och 14 lärare. Motionärerna
hafva särskilt fäst sig dervid, att statsunderstödet är otillräckligt,
samt att den högre folkskolan formligen blifvit utestängd från de
orter, der den lättast och tidigast skulle kunnat komma att visa
sina verkningar, nemligen i städerna. Till afhjelpande af dessa fel
hafva vi i främsta rummet motionerat om, att statsbidraget måtte
— icke som nu bestämmas till 1,200 kronor för hvarje skola
— utan utgå med 1,200 kronor årligen för hvarje årsklass. Stats¬
utskottet har i så måtto tillmötesgått denna vår framställning,
att det varit med om att medgifva 1,200 kronor för hvarje årsklass,
dock högst 2,400 kronor om året för hvarje skola; det vill med
andra ord säga, att utskottet velat medgifva understöd åt 2 årsklasser
vid hvarje skola; och kammaren har genom sitt nyss fattade beslut
lemnat sitt bifall till denna utskottets hemställan. Visserligen skulle
jag ansett det önskligare, om utskottet velat gå något längre och
medgifvit anslag till 3 årsklasser, emedan man derigenom skulle fått
en verkligt god skola, hvilket knappast är möjligt med blott 2 års¬
klasser. Men man får i alla fall vara nöjd med hvad som vunnits.
Men sedan hafva vi vidare motionerat om en annan sak, nemligen
att den nuvarande inskränkningen, att högre folkskola ej må kunna
inrättas i stad, der allmänt läroverk eller pedagogi finnes, skulle bort¬
tagas. Det var ursprungligen så, att den högre folkskolan endast var af-
sedd för landsbygden. I detta skedde år 1893 den ändringen, att Riks¬
dagen medgaf, att högre folkskolor skulle kunna få inrättas äfven i
sådana städer, der hvarken allmänt läroverk eller pedagogi finnes.
Denna ändring skedde, som sagdt, 1893. Nu önska vi, att äfven
öfriga städer måtte komma i åtnjutande af denna förmån att kunna
få högre folkskolor. Detta har utskottet motsatt sig och har härför
anfört tvenne skäl. Det ena och första är, att Riksdagen så nyligen
som »för endast 4 år sedan förehaft denna fråga till pröfning och
dervid icke visat sig benägen för en sådan utsträckning i anslagets
användning, som motionärerna föreslagit». Ja, det är alldeles rigtigt,
att Riksdagen icke då var benägen härför; men huru ofta händer
icke, att Riksdagen efter några års förlopp visar sig benägen att
besluta något, som den förut motsatt sig. 1893 års Riksdag tog ett
steg i den rätta rigtningen mot att medgifva inrättandet af högre
folkskolor öfver allt i landet och sålunda upphäfva skilnaden här vid
lag mellan land och stad. Nu synes mig tidpunkten vara inne att
U7M7 L 7*y l
bestämmel¬
serna röran¬
de stats¬
understöd till
högre folk¬
skolor.
N:o 33.
38
Lördagen den 1 Maj.
taga ett nytt steg
städer med allmänt
på denna bana och låta detta undantag rörande
läroverk eller pedagogi helt och hållet falla
högre folk¬
skolor.
(Forts.1!
Angående
ändring i
best&mmel- ,
serna röran-bort'
de stats- Men utskottet förklarar sig icke kunna tillstyrka detta, då »be-
understöd till hot af högre folkskola, så vidt utskottet har sig bekant, icke gjort
sig gällande i stad, der skola för fortsatt undervisning redan finnes».
Ja, utskottet säger, att, så vidt det har sig bekant, ett sådant behof
icke förefinnes. Men jag tror mig kunna säga, att ett sådant behof
verkligen existerar. Eller skulle det väl vara så, att en praktisk
utdaning för unga män och qvinnor skulle vara något, som endast
vore behöfligt på landsbygden? Behöfves icke en sådan äfven för
det uppväxande slägtet i städerna? Jo, enligt min tanke i lika hög,
om icke i högre, grad än på landsbygden. Ett bevis för, att ett så¬
dant behof förefinnes, är, att, trots statsbidrag ej kunnat erhållas,
man här och der i de större städerna sökt hjelpa sig fram genom
att inrätta — icke högre folkskolor, då de icke få existera i sådana
städer — utan något, som man kallat en folkskolans högre afdelning.
Så har man gjort i Göteborg och i Malmö, men då man för dessa
högre afdelningar ej haft samma statsbidrag som de högre folksko¬
lorna på landet, är det klart, att de icke nått någon högre utveck¬
ling, hvilket säkerligen blifvit fallet, om de haft ett sådant stats¬
bidrag.
Det är ett behof för en mängd föräldrar i städerna att gifva
sina barn en större utbildning, än folkskolan kan lemna. För när¬
varande hafva de ingen annan råd än att skicka dem till de allmänna
läroverken, och då de kommit dit, är målet studentexamen. Jag
hemställer, om det kan vara lämpligt att på det sättet rent af locka
in de unge männen på studentbanan.
Jag tror, att denna kammare bör hafva det intresset för en prak¬
tisk utbildning, att den bör önska sådana praktiska skolors upprät¬
tande äfven i städerna. Det är i denna förhoppning jag vågar före¬
slå, att punkt b) i utskottets förslag måtte erhålla en något ändrad
lydelse, och jag tillåter mig således, herr grefve och talman, vörd¬
samt hemställa, att kammaren måtte antaga följande ändrade lydelse
af denna punkt:
»b) besluta sådan ändring i gällande bestämmelser angående un¬
derstöd af statsmedel till högre folkskolor, att statsbidrag må kunna
utgå till högre folkskola i stad, äfven om allmänt läroverk eller
pedagogi der finnes; samt med anledning häraf för år 1898 höja det
i riksstaten från åttonde hufvudtiteln utgående anslaget till under¬
stöd åt högre folkskolor från 20,000 till 24,000 kronor».
Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på, att det här ifråga¬
satta beloppet, 24,000 kronor, icke är någon afsevärd förhöjning i
anslaget. Det är icke något annat, än hvad Riksdagen en gång förut
beviljat till dessa skolor, nemligen vid 1856—58 års riksdag, då an¬
slaget sattes till 24,000 kronor. Nu vore det således endast fråga
om att gå tillbaka till hvad nämnda Riksdag medgifvit i detta af¬
seende, och jag anhåller derför om bifall till det nu framstälda yr¬
kandet.
Lördagen den 1 Maj. 39 N:o 33.
Häruti instämde herrar Berg, 0. Olsson i Stockholm, Aulin, Zotter- Angående
man, Svensson i Karlskrona, Berg och Nydahl. hestämmel
serna röran -
Herr Månsson: Herr talman! Jag undrar, om det icke hade de stats-
varit rättast, att det yrkande, som af den föregående talaren fram -understöd t ill
stäldes, gjorts vid föredragningen af mom. a), ty nu ha vi redan be-
slutat om ändring i gällande bestämmelser angående understöd af /j>orts\
statsmedel till högre folkskolor. Det hade väl varit rättast; och jag
hade väntat, att, om någon framställning i det afseendet skulle göras,
den skulle kommit vid nämnda moments föredragning. Ty, såsom
sagd t, vi hafva nu redan en gång beslutat ändring i gällande be¬
stämmelser angående understöd af statsmedel till högre folkskolor.
Skola vi nu äfven under detta moment i afseende på den föreliggande
frågan fatta ett andra beslut om ändrade bestämmelser, synes mig
detta vara något oegentligt. Nu föredragna moment har endast afse¬
ende på anslagets storlek och ej på något annat. Jag anser derför,
att herr Hammarlunds yrkande bort göras vid det föregående mo¬
mentets föredragning.
Nu ber jag få säga, att jag för sakens framgångs skull trpr det
vara bäst att i år ej upptaga striden om, huruvida bidrag från ifråga¬
varande anslag bör utgå eller ej äfven till högre folkskola i stad,
der allmänt läroverk eller pedagogi finnes. Ty det är en större
fråga, och jag anser det vara lämpligast, att vi för närvarande låta
den saken hvila och se tiden an, samt att vi göra klokast, om vi nu
nöja oss med hvad utskottet föreslagit. Vi vänta ju att snart , få oss
förelagdt förslag om förändring i vår läroverksorganisation i syfte
att få en mera praktisk afslutningskurs, än nu är förhållandet; och
då böra väl städerna kunna hjelpas så, att de få denna sak ordnad
på ett praktiskt och bra sätt.
På dessa grunder vill jag hemställa till motionärerna, huruvida
de icke nu kunna nöja sig med utskottets förslag, till hvilket jag
för min del hemställer om bifall.
Herr Zetterstrand: Då jag anser, att det vore synnerligen vig-
tigt, om man, i vidsträcktare män än hittills, kunde få en öfver¬
byggnad på folkskolan, enär detta i väsentlig mån skulle komma
att motverka den alltför stora tillströmningen till våra elementarläro¬
verk, tror jag icke, att kammaren bör draga sig för den lilla penning¬
uppoffring, hvarom här är fråga, utan ber jag derför att på det
lifligaste få yrka bifall till motionärernas förslag.
Herrar Byström och K. G. Karlsson instämde häruti.
Herr Hammarlund: Herr Ivar Månsson ansåg, att det af mig
framstälda yrkandet hade bort göras vid föredragningen af mom. a).
Jag ber då att få påpeka, att jag icke hade någon anledning att göra
någon anmärkning mot mom. a), utan var jag för min del nöjd med
det resultat, hvartill utskottet i det momentet kommit. Jag hade
således icke anledning att der hemställa om något ändringsyrkande.
Men vi motionärer hafva i vår motion äfven gjort ett annat yr-
N:o 33.
40
Lördagen den 1 Maj.
iZtinaei ,kaDle än dGt’ som förekommer under mom. a), hvilket moment endast
bextämmel- Ja“dlar °“» a“ anslag kan få utgå till mera än en årsklass. Vi
gerna röran- . a*va nemligen yrkat, att den nuvarande bestämmelsen, att statsbidrag
de stats- icke kan utgå till högre folkskola i stad, der allmänt läroverk eller
tore «' pedag0§1 finnes, skulle borttagas. Det är gifvet, att, då vi motio-
skolor. ?erat derom’ V1 fi&fiva rättighet att nu, då frågan förekommer i
(Forte.) ka“mar.e”' framställa yrkande derom. Och så vidt jag kan finna,
hafva vi icke något annat tillfälle att göra ett sådant yrkande än vid
föredragningen af mom. b.), och detta så mycket mera, som jag anser,
att, endast om en sådan ändring beslutas, det kan blifva behöfligt att
höja anslaget.
I mom. b) har utskottet föreslagit, att anslaget måtte utgå med
oförändradt belopp, 20,000 kronor. Nu har jag i enlighet med mo¬
tionen yrkat, att en ändring måtte göras i bestämmelserna angående
detta anslags utgående, en ändring utöfver den, som redan är beslu¬
ten under mom. a), samt att Riksdagen med anledning häraf måtte
för år 1898 höja det i riksstaten från åttonde hufvudtiteln utgående
anslag till understöd åt högre folkskolor från 20,000 kronor till
24,000 kronor.
Jag tror mig hafva grundlagsenlig rätt att framställa ett sådant
yrkande under mom. b), och jag tillåter mig derför att vidhålla det¬
samma.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hem¬
ställan och dels på afslag derå och bifall i stället till det af herr
Hammarlund under öfverläggningen framstälda förslag; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besva¬
rad. Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning, juste¬
ring och anslag af en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. b.) i
16:de punkten af förevarande utlåtande n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Hammarlund under
öfverläggningen gjorda yrkande.
Omröstningen utföll med 124 ja mot 67 nej; i följd hvaraf ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallits.
Punkten 19.
Lades till handlingarne.
Lördagen den 1 Maj.
41
N:o 33.
."Punkterna 20—22.
Biföllos.
Punkten 23.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att det nu utgående ordinarie an¬
slag till söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna
måtte höjas med 4,000 kronor eller från 8,000 kronor till 12,000
kronor för tillämpning af den i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastik¬
ärenden den 14 januari 1897 angifna stat enligt de i samma proto¬
koll omförmälda bestämmelser; men hemstälde utskottet:
»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må endast på det
sätt bifallas, att Riksdagen, med bibehållande af det ordinarie ansla¬
get till söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna
vid oförändradt belopp, 8,000 kronor, på extra stat för 1898 anvisar
750 kronor till förstärkning af lärarekrafterna vid tekniska skolan i
Eskilstuna».
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Aulin: Huru djerft det än må synas att uppträda motett
enigt statsutskott, skall jag i anseende till sakens vigt be att få säga
några ord.
Direktionen för Eskilstuna tekniska söndags- och aftonskola har
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit, att anslaget till nämnda skola,
nu 8,000 kronor, måtte höjas till 12,000 kronor för skolans utvid¬
gande. Kongl. Maj:t har också insett behofvet af den tillämnade ut¬
vidgningen och inkommit till Riksdagen med proposition i ämnet.
Statsutskottet har delvis gynsamt mottagit denna hemställan, i det
statsutskottet säger, att det anser utvidgningen vara »i väsentliga delar
af behofvet påkallad för att skolan skall kunna på fullt tillfredsstäl¬
lande sätt utöfva sin verksamhet». Men sedan påstår utskottet, att
denna fråga hufvudsakligen skulle vara en lokal fråga för Eskilstuna;
hvadan, då staden skulle åtnjuta största fördelen af denna skola,
staden också borde till någon del bidraga till den ifrågasatta förhöj¬
ningen.
Jag vill då först påpeka, att det är ett säreget förhållande med
Eskilstuna tekniska skola, det nemligen, att dess lärjungar icke
komma endast från Eskilstuna stad. Till Eskilstuna samlas nemligen
från rikets skilda delar en mängd ungdom för att inhemta kunskaper
i smides- och metallindustrien, och under sin lärotid der bevista de
också Eskilstuna tekniska skola. Sedan stanna icke alla dessa unge
män qvar inom samhället, utan de gå ut till Sveriges skilda delar
för att göra nytta med sina kunskaper. De hamna bär och der vid
våra stora mekaniska verkstäder i Stockholm, Göteborg, Malmö, Mo¬
tala o. s. v. På sådant sätt gör verkligen Eskilstuna tekniska skola
nytta för landet i dess helhet.
Det har vidare sagts, att Eskilstuna borde bidraga med någon del
af anslaget för skolans utvidgande. Jag tror, att Eskilstuna sam-
Angående
höjning af
anslaget till
tekniska
skolan i
Eskilstuna.
N:o 33.
Angående
höjning af
anslaget till
tekniska
skolan i
Eskilstuna.
(Forts.)
Angående
anslaget till
understöd åi
vittra för¬
fattare.
42 Lördagen den 1 Maj.
hälle icke gerna kan bidraga med någon kontant samma i detta hän¬
seende. Ty staden har verkligen gjort ofantligt stora uppoffringar
för att åstadkomma denna skola. Staden har uppbyggt ett skolhus
derför, som, om jag ej misstager mig, är brandförsäkra!^ för omkring
60,000 kronor. Och endera dagen hafva stadsfullmägtige att besluta
en tillbyggnad af skolhuset, som är beräknad till 30,000 kronor.
Under sådana förhållanden anser jas, att samhället icke kan bidraga
med någon ytterligare kontant årlig utgift för saken. Eskilstuna
tekniska söndags- och aftonskola bör heller icke jemföras med öfriga
sådana aftonskolor, utan den bör snarare likställas med våra vanliga
tekniska läroverk, der staden bygger läroverkshuset och staten be¬
kostar undervisningen.
Under sådana förhållanden anhåller jag att få yrka, att, med af-
slag å utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts förslag måtte bifallas.
Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 24.
Bifölls.
Punkten 25.
Lades till hanalingarne.
Punkten 26.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 131) hade herr
D. Bergström yrkat, dels att Riksdagen måtte bevilja det ordinarie
anslaget på svenska akademiens stat till understöd åt vitterhetsidkare
under det vilkor, att detta anslag enligt Kongl. Maj:ts disposition,
efter inhemtande af förslag från såväl svenska akademien som Sve¬
riges författareförening, användes vare sig till tillfälliga honorarier
åt vittra författare af utmärkt förtjenst, och som af dylikt understöd
kunna vara i behof, eller ock samt företrädesvis till understöd åt
yngre mindre bemedlade personer, som visat mera framstående anlag
lör litterär verksamhet i ofvannämnda rigtning; dels ock att ifråga¬
varande anslag måtte höjas från 6,000 kronor till 12,000 kronor.
Utskottet hemstälde emellertid:
att Riksdagen, med afslag å herr Bergströms ifrågavarande mo¬
tion, måtte i riksstaten för år 1898 uppföra anslaget till svenska
akademien med oförändradt belopp 8,250 kronor.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Bergström: Herr talman! Att äfven mycket framstående
författare, särskildt i små länder, kunna få pröfva en mycket hård
och bedröflig existens i ekonomiskt afseende, att de kunna tvingas
att mynta ut sina talanger i småmynt i stället för att samla dem till
43
N:o 33.
Lördagen den 1 Maj.
arbeten af bestående värde, det är ty värr en ofta nog gjord erfaren- Angående
het. Derför har man också ansett, att staten eger en viss skyldighet
att inskrida i dylika fall, och den svenska Riksdagen har redan för vntra för.
34 år sedan genom ett sitt beslut för sin del erkänt rigtigheten af fattare.
denna grundsats, då nemligen Riksdagen anslog medel dels till under- (Forts.)
stöd åt vittra författare af utmärkt förtjenst, hvilka deraf kunna vara
i behof, dels äfven till understöd åt yngre obemedlade författare,
som gifva rika löften för framtiden.
1897 års statsutskott har icke förnekat rigtigheten af den nu
ifrågavarande grundsatsen. Den meningsskiljaktighet, som råder mel¬
lan mig och statsutskottet, gäller ju endast ett mera eller ett mindre.
Medan°jag med anslutning till den nu åberopade grundsatsen påyrkat
en höjning af anslaget till understöd åt vittra författare från 6,000
till 12,000 kronor, har statsutskottet »icke funnit giltiga, skäl vara
förebragta för anslagets förhöjning». Jag har emellertid, mine herrar,
uti min motion hänvisat särskildt till ett af våra grannländer, ett
land, som är vida mindre än vårt och har en vida mindre budget
än vår, der staten dock åt de vittra författarne offrar betydligt mera
än vi. Jag har i min motion återgifvit ett utdrag ur den senaste
danska finansloven och der sjelf gjort en beräkning af de summor,
som kommit på de vittra författarne. Jag har kommit till en post
af mellan 20- och 30,000 kronor. Men i dessa finanslovsförslag
finnas några punkter, som icke äro närmare specificerade. Derför
har jag, sedan min motion väl blifvit afgifven, vändt mig till Dan¬
mark för att efterforska, huru vida beloppet icke i sjelfva verket är
ännu högre, och jag har derifrån erfarit, att summan stiger till mellan
30- och 40,000 kronor.
Se vi på vårt grannland Norge, uppgår der statsanslaget till vittra
författare till mellan 9- och 10,000 kronor — ja, närmare bestämdt
uppgår det till 9,800 kronor — deraf 4,800 kronor årligen beviljas
i s. k. fasta diktaregager och de öfriga 5,000 kronorna utgå till mera
tillfälliga författarestipendier. En följd af att vi till skilnad från
våra båda grannländer hafva en så pass liten summa att förfoga öfver
har varit den, att, med frånseende af de belopp, som utgått nära nog
såsom en sorts lifstidspensioner, denna summa bortplottrats — ty
något annat uttryck kan man icke använda — i belopp på 3-, 4- och
500 kronor, medan Norges främste vittra författare, Björnson, lösen
och Lie, sedan många år tillbaka åtnjuta årliga anslag af staten på
1,600 kronor, och medan i Danmark en mängd författare af staten
erhåller belopp på ända till 2,000 kronor om året. Bland dem, som
erhålla dylika belopp, skall jag nämna två namn, som äro väl kända
åtminstone för flertalet af denna kammares ledamöter, Drachmann
och Schandorph.
Om vi jemföra anslaget till vittra författare och dess fördelning
med de anslag, som vi gifva till de bildande konsternas idkare, mot¬
svarande anslag till musici o. s. v., finna vi, att fördelningen för
dessa senare blir vida förmånligare, att de verkligen erhålla belopp,
som kunna blifva dem till gagn och nytta, t. ex. för studieresor.
Om man jemför förhållandena nu och för 34 år sedan, så veta
vi ju alla, huru betydligt vår riksstat har vuxit på dessa 34 år. Då
N:o 33. 44 Lördagen den 1 Maj.
Angående riksstaten för år 1864 visade en slutsiffra på ej fullt 33 millioner,
understöd åt aro vi Ju redan DU uPPe 1 ett beloPP> som är mera än tre gånger
vittra för- större, och det skall väl icke dröja länge, innan detta belopp kommer
fattare, att ytterligare växa. Men samtidigt med detta stå vi qvar vid den
(Forts.) lilla siffran till vittra författare af 6,000 kronor.
Ungefär samtidigt med att min motion väcktes här i svenska
Riksdagen, har en liknande motion blifvit väckt i vårt gamla broder¬
land Finland — i det finska bondeståndet — i syfte att öka anslaget
till författares understödjande. Denna framställning i det finska bonde¬
ståndet har i vederbörande utskott rönt ett helt annat mottagande
än min framställning i svenska Riksdagen.
Det utskott, som behandlade den finska motionen, har ansett,
att ett ökadt årligt anslag borde beviljas för att sätta samhället i
tillfälle att kraftigt främja skönlitteraturens utveckling, och menings¬
skiljaktigheten inom utskottet har, såsom jag sedermera skall påvisa,
endast rört formen för utvecklingen. Det synes mig således, om
man jemför våra förhållanden med förhållandena i våra grannländer,
som om det verkligen skulle finnas fullt talande skäl för eu så jem¬
förelsevis liten ökning som med 6,000 kronor.
I min motion ha äfven framstälts anmärkningar mot det sätt,
hvarpå regeringen hitintills, i strid med Riksdagens afsigt, under¬
stundom fördelat detta anslag.
Statsutskottet har för sin del icke bestridt rigtigheten af dessa
mina anmärkningar, och dessa mina anmärkningar hafva i dessa
dagar till och med erhållit ett slags indirekt erkännande utaf den
förslagsupprättande myndigheten sjelf, utaf svenska akademien, genom
det förslag, som af densamma afgifvits till regeringen angående
utdelningen för 1897, hvilket förslag jag här i afskrift har i min
hand. Detta förslag skiljer sig i märkbar grad t. ex. ifrån sista årets
— 1896 års förslag.
Då jag nu emellertid sökt bereda Riksdagen större garanti
för att dessa anslagna medel för framtiden skulle i allo komma
att användas till det ändamål, som Riksdagen afsett, och då jag der¬
för har ifrågasatt, att anslaget skulle utdelas efter hörande utaf såväl
svenska akademien som ett annat vittert samfund, Sveriges författare-
förening, har statsutskottet härpå svarat, att »af nämnda förenings
stadgar, hvilka bifogats motionen, inhemtas, att föreningens ändamål
är en allmän sammanslutning mellan svenska författare för tillvara¬
tagande af deras ekonomiska intressen», och sedermera tillagt, att
»ett samfund, som uteslutande har denna uppgift, synes icke höra
tillmätas rätt att, på sätt motionären afsett, deltaga i bedömandet af
litterära förtjenster».
Enligt min mening eger den förening, som är i fråga, Sveriges
författareförening, tvärtom de allra bästa förutsättningar för att kunna
utföra ett dylikt uppdrag. Föreningen rymmer enligt den senaste
årsberättelsen 145 aktiva och 2 passiva ledamöter, den rymmer så
godt som alla producerande svenska vittra författare och den repre¬
senterar icke någon viss skola eller rigtning. Man har således de
bästa utsigter för att fullt opartiska förslag skulle komma ifrån den
föreningen.
Lördagen den 1 Maj. 45 N:o 33
I andra länder tvekar man ingalunda att åt dylika litterära fack- Angående
föreningar öfverlemna liknande uppdrag. I Finland bär staten årligen
anslagit ett visst belopp till dels det svenska litteratursällskapet, dels vittra för¬
del finska litteratursällskapet, utaf hvilka belopp medel anvisas till fattare.
vittra författare. Och i det utskottsutlåtande, om hvilket jag nyss (Forts.)
talade, och hvilket afgifvits till årets finska ständer, föreslår utskottet
allt fortgent att anhålla hos regeringen om att »de finska och sven¬
ska litteratursällskapen genom ökadt årligt anslag i högre grad än
härintills må försättas i tillfälle att kraftigt främja skönlitteraturens
utveckling i vårt land». Det är således detta utskotts mening, att
litteratursällskapen sjelfva skola utdela anslagen. Sedan finnes det
åtskilliga reservanter mot ifrågavarande utskotts utlåtande — alla
dess medlemmar äro för en höjning af ifrågavarande anslag — som
i stället ifrågasatt, att utdelningen skall läggas i regeringens hand,
men att deremot de båda sällskapen skulle hafva rätt att hvar i fråga
om sina författare — finnar och svenskar — framställa förslag.
Jag tror också, att vi åt vår litterära fackförening, Sveriges för¬
fattareförening, lugnt kunna öfverlemna detta uppdrag. Derigenom
skulle också — och det vore en gifven fördel — regeringen erhålla
ett verkligt förslag att välja på, då regeringen skall utdela detta anslag.
Det är nemligen lika litet min mening, att Sveriges författare¬
förening skall hafva det bestämmande ordet, som att svenska akade¬
mien skall hafva det; bestämmanderätten bör ligga i regeringens
hand.
Det torde möjligen komma att framställas den anmärkning mot
att öfverlemna ett dylikt förtroendeuppdrag åt Sveriges författare¬
förening, att den är en helt ny och litet stadgad institution. Men
jag ber då att få framhålla, att om det skulle visa sig att Sveriges
författareförening icke motsvarar det bevisade förtroendet på det sätt,
man hade väntat, finnes intet hinder för Riksdagen att när som helst
fråntaga författareföreningen förtroendet att uppsätta förslag.
Jag kommer således att här vidhålla mitt förslag äfven i denna
punkt, och då statsutskottet erinrat om, att på svenska akademiens
stat äro förutom 6,000 kronor till vittra författare uppförda 2,250
kronor, 'så skall jag naturligtvis icke mot detta belopp framställa
någon anmärkning — det är ett belopp, som afsetts för hållandet af
akademiens högtidsdag, för vården af dess bibliotek, för arfvode åt
amanuens och vaktmästare, för minnespenningen o. s. v. — utan
skall jag tillåta mig framställa det förslag: »att Riksdagen må i liks-
staten för år 1898 å svenska akademiens stat uppföra ett anslag af
14,250 kronor, deraf 2,250 kronor till akademien och 12,000 kronor
till tillfälliga honorarier åt vittra författare, sistnämnda 12,000 kronor
under det vilkor, att detta anslag enligt Kongl. Maj:ts disposition,
efter inhemtande af förslag från såväl svenska akademien som Sveri¬
ges författareföreniug, användes vare sig till tillfälliga honorarier åt
vittra författare af utmärkt förtjenst, och som af dylikt understöd
kunna vara i behof, eller ock samt företrädesvis till understöd åt
yngre, mindre bemedlade personer, som visat mera framstående anlag
för litterär verksamhet i ofvannämnda rigtning.
N:o 33. 46 Lördagen den 1 Maj.
Angående Mine herrar, det är icke så sällan, som det talas om det stora
understöd^åt-ansvar’ som riksdagsmannakallet pålägger, men jag fruktar, att man
vittra för- understundom också är benägen att taga detta ansvar väl lätt. För
fattare, mången af denna kammares ledamöter förefaller nog den fråga, som
(Forte.) jag bär har bragt å bane, att vara mycket liten, mycket litet bety¬
dande, men i sjelfva verket har denna fråga en mycket stor räck¬
vidd. Det är icke af ringa betydelse för ett land, i synnerhet för
ett litet land, i fall det vet att tillvarataga och tillgodogöra sig alla
sina bästa krafter på olika områden eller icke. Det är dock uti vårt
land och uti vårt århundrade, som en af Konungens rådgifvare har
behöft erinra om, att det dock icke går an att låta Sveriges största
snille svälta i hjel, för att detta författaresnille skulle utaf staten er¬
hålla en liten befattning, som gaf honom, om jag minnes rätt, en in¬
komst af 7- ä 800 kronor om året.
Härom dagen var här i kammaren fråga om, att staten borde
värna om de bildande konstnärernas rätt, och den saken visade sig
kammarens ledamöter behjerta. Det är här icke fråga om författarnes
rätt — den saken torde vi komma till om några dagar — det är i
stället fråga om, att staten bör bereda folket och landet tillfälle att
få det största möjliga utbyte af sina bästa krafter på litteraturens
liksom på hvarje annat område. Jag skall icke här försöka att gifva
någon fullständig utredning af litteraturens betydelse för ett folk;
dertill är jag icke mannen. Men jag skall tillåta mig att anföra ett
par synpunkter, som synas mig icke alldeles böra sakna resonans i
denna kammare.
Det är en afgjord skilnad mellan de bildande konsterna och
deras idkares alster å ena sidan och vitterheten och vitterhetsidkarnes
alster å andra sidan. De bildande konstnärernas alster blifva icke på
samma sätt tillgängliga för folket i stort som de litterära alstren; de
komma icke så ut bland den stora mängden. Det är nu emellertid
en gammal god sats, som säger, att man skall ge det bästa
möjliga åt folket, och ur denna synpunkt synes det mig, att vi ha
allt skäl att ge det lilla belopp, som här är i fråga, åt våra vittra
författare, för att de sedan skola kunna gifva det bästa möjliga åt
folket.
Det är nog samtliga kammarens ledamöter väl bekant, att man
under de senare årtiondena ute i den stora verlden rätt ofta rigtat
blicken upp mot Norden, att man der visat ett stort intresse för hvad
de nordiska vittra författarne kunnat producera. De stora och de
största namnen, som gått ut öfver verlden, tillhöra icke oss, men det
är dock några namn äfven hos oss, som hunnit ut på kontinenten.
Vi skola här i år i vårt land se en massa främlingar; vi skola bland
annat mottaga verldspressens representanter, hvilka komma hit för
att studera vårt land och vårt folk. Vi kunna vara öfvertygade om,
att en af de första frågorna, som dessa komma att ställa till oss, är
den: »huru ha edra vittra författare det stäldt, och hvad göra ni för
dem?» Det är icke med gladt sinne, som man då går att svara:
»Riksdagens mest betydande utskott har i år haft att behandla en
motion, som rört de vittra författarne, och i detta utskott har icke
en enda röst höjts för att med några få tusen kronor öka det anslag,
Lördagen den 1 Maj. 47 N:o 33
staten ger till dessa vittra författare», och sedan får lof att tillägga, Angående
att Riksdagen har följt detta utskott och lemnat förslaget utan af- ™gel?gfödåt
seende. _ vittra för¬
lag kommer här tillbaka till frågan om ansvaret. Jag har här fattare.
i min hand en bok, som kommit ut i dessa dagar; på dess perm står (Forts.)
orden: »efterlemnade skrifter», och titeln är »Ådalens poesi». Jag
har icke läst denna bok till slut och vet således icke, om den för
guld allt igenom; men så mycket är visst, att man behöfver icke
läsa långt i denna bok för att se, att den, som lemnat efter sig dessa
skrifter, var en ovanligt rikt utrustad författaretalang — det var en
talang, som hade kunnat ge vårt land ofantligt mycket. Jag tror,
att man skall finna, att man utaf denne döde författare skulle haft
skäl att vänta, att han af vårt s. k. framtidsland, Norrland, af
folkets lif der uppe i arbete och nöd, i sorg och glädje kunnat gifva
en fullödig teckning, en teckning sådan, som ingen annan kuunat
gifva. Åt denne författare har icke ett öre kommit att afses af det
anslag, som gifvits till vittra författare; staten har icke på något sätt
kunnat understödja denna unge man, som efter ett lif' af nöd och
umbäranden dog på främmande mark. Det synes mig, mine herrar,
som om detta borde hos oss frammana en känsla af ansvar. Han
var, mine herrar, nog icke den förste och skall säkert icke heller bli
den siste, som af dylik anledning stupat i kampen för tillvaron.
Herr talman! Jag kan knappast tro, att icke Andra Kammaren
skulle vilja offra en tiotusendedel — ty det är icke mera, det här
gäller — af sin budgetssiffra för det vigtiga kulturändamål, som hör
är i fråga; och jag yrkar derför bifall till det af mig nyss framstälda
förslaget.
Herr Persson i Tallberg: Herr grefve och talman, mine her¬
rar! Jag vill visst icke uttala något misstroende mot svenska för¬
fattareföreningen och icke heller mot den högt ärade motionären, ty
jag skulle vilja säga, att han i visst afseende kan ha rätt. Jag vill
icke heller uttala något klander mot författareföreningen, derför att
denna förening har som sin hufvudsakliga uppgift att skydda sina
delegares ekonomiska intressen, ty det är ju godt och väl, alltsam¬
mans detta. Men nu föreslår motionären här, att denna författare¬
förening skulle tillsammans med svenska akademien få rätt att före¬
slå, hvilka af dessa vittra författare skulle komma i åtnjutande af
honorar. Det lärer dessutom ej vara blott denna rätt, som skulle
tillkomma författareföreningen, utan svenska författareföreningen
skulle väl ock få någon rätt att bestämma, hvilka skrifter skulle an¬
ses såsom vittra och således äfven hvilka författare skulle anses såsom
vittra författare. Jag förmodar, att den ärade motionären sjelf tillhör
denna svenska författareförening. Men jag hemställer till herrarne,
om det skulle falla sig lämpligt, om vi en vacker dag finge so sådana
skrifter prisbelönade, som t. ex. ha till rubrik: »Karakteristiker
af Andra Kammarens män», der en god del af oss framställe mera
som krukor än som män. Det är med anledning af en viss fruktan
för, att sådana skrifter skulle kunna komma att prisbelönas, som jag
ej kan vara med om den ärade motionärens framställning, utan ber
N:o 83. 48 Lördagen den 1 Maj.
Angående att få yrka afslag å motionen och bifall till utskottets betänkande i
anslaget Ml Aenna punkt.
understöd åt r
vittra för-
fattare. Herr Branting: Herr talman, mine herrar! Jag skall knappast
(Forts.) gå in något på de argument, som vi nyss ha hört framföras af den
senaste ärade talaren, ty jag vet icke, om han verkligen kan ha fram¬
fört dem i fullt god tro, om jag så får säga — jag menar, om han
verkligen kan ha afsett att med dessa argument göra något intryck
på kammaren, ty de äro ju dock af sådan art, att man icke kan taga
upp dem i en allvarlig diskussion.
Det är ju här icke en smula fråga om — och det vet säkert den
ärade talaren också — att taga in någon sorts politiska agitations-
brochyrer i vare sig den ena eller andra rigtningen under vitter
synvinkel, likasom ock den förutsättning, hvarmed han antagligen
trodde sig kunna göra ett visst intryck, nemligen att motionären
skulle tillhöra författareföreningen, något, som skulle verka så an¬
skrämligt, icke heller håller streck.
Jag har begärt ordet, icke för att bemöta honom, utan för att
säga några ord i denna sak.
Det gör verkligen ett något nedslående intryck, när man finner,
att en motion, som blifvit så utmärkt omsorgsfullt genomarbetad,
som verkligen fallet är med herr Bergströms ifrågavarande motion,
blir af ett Riksdagens utskott så utan vidare affärdad, som här skett.
Herr Bergström har i sin mycket digra motion — den är kanske till
och med litet för diger, och detta har må hända gjort, att åtskilliga
icke läst igenom den — punkt för punkt och år för år följt, huru
man gått till väga vid utdelningen af detta anslag, som Riksdagen
vanligen beviljat i den stora klumpsumman och således utan att sjelf
märka, hvad den beviljat. Han har med alldeles o vederläggliga argu¬
ment och siffror visat, att den användning af anslaget, som Riks¬
dagen föreskrifvit, till stor del icke blifvit iakttagen. Bortåt en
tredjedel af hela det belopp, som under årens lopp anvisats i detta
syfte, har icke blifvit utdelad på det sätt, Riksdagen alldeles otvety¬
digt bestämt.
För det första står det ju, att det skulle vara Dtillfälligav honorar
till vittra författare af utmärkt förtjenst; men det har icke hindrat,
att icke mindre än 46,000 kronor tillsammans år efter år lemnats i
understöd åt en författare, som är medlem af svenska akademien.
Man må tänka om hans verksamhet som öfversättare hvad som helst
och skatta den ganska högt, men det är alldeles påtagligt, att svenska
akademien går utom gränserna för sin befogenhet, när den med stöd
af sin rätt att ge tillfälliga honorar åt vittra författare af utmärkt
förtjenst år efter år pensionerar en af sina egna medlemmar.
Motionären har också dragit fram, huru en stor mängd universitets-
docenter inom de historiska och filologiska vetenskapsgrenarne fått
en summa af detta anslag, som knappt med fog bort tagas från dessa
små åt vitterheten lemnade slantar. Emot detta har statsutskottet i
allt fall icke haft det ringaste att invända; det har helt enkelt förbi¬
gått hela denna sida af motionärens framställning, hvilken enligt
min uppfattning är en af de vigtigaste delarne af motionen, då den
Lördagen den 1 Maj. 49 N:o 33.
ju visar, att ett anslag, som Riksdagen beviljat, icke utgått som det Angående
borde, och således här rättelse kräfves i detta afseende. Stats-
utskottet har föredragit att tiga och ej alls taga upp saken; det menar vmra fgr_
bara, att Riksdagen skall sluta ögonen till för dessa påtagliga och fattare.
bevisade origtigheter och i allt fall låta allt gå på samma sätt som (Forts.)
förut.
Hvad nu för öfrigt sjelfva höjningen beträffar i anslaget, så må
man väl kunna komma öfverens om att en Riksdag, som beviljar så
ofantliga summor, som här opåtaldt eller nästan opåtaldt skett, för
ändamål, som ha så oändligt litet med kulturen att skaffa, icke bör
utmärka sig så drastiskt för njugghet, när det gäller att lemna någon
slant också till det rent kulturella ändamål, som här är i fråga.
Mången gång har det gjorts försök att hejda på dessa fjerde och
femte hufvudtitlar, men det vet man, hvart det pekar. Då heter
det, att det går ej an att visa sparsamhet, men när fråga är om dessa
fattiga sex tusen kronor, som skulle lemnas åt hela vårt lands vitter¬
het, heter det, att någon så farlig höjning af budgeten kunna vi icke
på några vilkor vara med om; för en dylik höjning äro ej giltiga
skäl förebragta. Jag ber för min del att få protestera mot en sådan
krass sparsamhet, och jag är fullkomligt öfvertygad om, att, vore det
här fallet, att andra samhällslager än de, som nu i denna kammare
ha det afgörande utslaget, vore talrikare representerade, skulle dessa,
som ju dock anses vara mindre kulturelt intresserade, alldeles säkert
som en man vara med om att främja sådana anslag som dessa. Ty
de förstå mycket väl, att hvad de kunna göra för sitt lands bildning,
för dess höjning och utveckling i kultur, egentligen i grund och
botten är det bästa försvar, som ett land kan ha i kampen för sin
tillvaro.
Utom de anmärkningar mot svenska akademiens sätt att förvalta
ifrågavarande medel, hvilka redan ha framställs af motionären i hans
motion och sedermera i hans anförande, ber jag att få framdraga
endast ett enda litet exempel, som ganska tydligt visar olämpligheten
af att åt ett enda — jag vågar väl säga det — kotteri öfverlemna
bestämmanderätten, som det faktiskt har blifvit i och med förslags¬
rätten, af huru dessa medel skola inom vitterhetens och litteraturens
område fördelas.
Det förekommer på sid. 43 i motionen ett utlåtande, som af-
gafs år 1886 af svenska akademien, och som är undertecknadt af dess
ordförande, erkebiskop Sundberg, och dess ständige sekreterare, Carl
David af Wirsén. Der lemnas eu uppgift om, att bland dem, som
förordats till pris, är t. ex. vice häradshöfding V. Moll, »hvars
poetiska arbeten »Moderskärlekens mystur» och »Dikter» röjt, den
förra framför allt en känslans skärhet och innerlighet, hvilken under
vittra brytningstider, sådana som den nuvarande, är jemförelsevis
sällsynt, den senare ett poetiskt behag» o. s. v. I ett sådant ut¬
låtande talar väl så tydligt, som ske kan, icke en opartisk domstol,
utan en partitagande part, en, som talar om att under en »vitterhetens
brytningstid», sådan som den nuvarande, skola vi uppmuntra hvad
som nu — under vitterhetens nuvarande utvecklingsskede — för¬
trampas af den framstormande realismen. När sådana motiveringar
Andra Kammarens Prof. N:o 38. 4
N:o 33. 50 Lördagen deu 1 Maj.
Angående gifvas, så lemnar akademien i och med det samma sin opartiska
‘understöd^åt vändpunkt — eller rättare den ståndpunkt, som den borde hafva —
vittra för- oc^. §°r S*S sjelf till part, och så har den äfven, om ock kanske ej
fattare. alltid så tydligt som i detta fall, dock allt igenom, om man ser
(Ports.) efter, hvilka som ha fått anslag, visat, att den vill fatta sitt kall.
Det ligger äfven ganska mycket i sakens natur, att svenska
akademien icke kan, såsom denna institution rekryteras, och sådana
som hela dess traditioner och anda äro, vara något egentligt godt
forum för de litterära strömningar, som bära nya lifskraftiga frön
inom sig och som -kunna verka befruktande och frigörande på littera¬
turen. Kär så är förhållandet, synes det icke vara för mycket
begärdt, att man vid sidan af denna institution skulle låta författarne
sjelfva i någon mån komma till orda, utan att man derför vill åt
dem helt och hållet öfverlemna att sjelfva inom sig afgöra, hvilka
som skola prisbelönas. Enligt herr Bergströms förslag ligger allt till
sist i Kongl. Maj:ts hand; och det kunna vi väl dock vara temligen
öfverens om, att Kongl. Maj:t icke skall gå den litterära vensterns
ärenden i allt för hög grad. Och jag tror ej, att Riksdagen
behöfver särskildt bevaka Kongl. Maj:t., så att han ej gör några sned¬
språng i det hänseendet.
Jag vill för öfrigt i detta sammanhang icke undertrycka den
meningen, att det synes mig vara ganska lämpligt, att man kommer
i håg, att vid sidan af Kongl. Maj:t såsom prisutdelare i sådana fall
man skulle, när det gäller författare af utmärkt förtjenst, mycket
väl kunna — i vårt land liksom i våra grannländer — sätta Riks¬
dagen sjelf. Jag tror, att det ej skulle vara alldeles ur vägen, om
till några af dem, som gjort vår litteratur heder, svenska Riksdagen
skulle direkt lemna ett litet diktaregage, såsom man förfar i Norge
och som det äfven sker i Danmark. Det kunde visserligen häremot
invändas, att det kanske här icke, med Riksdagens nuvarande intresse
för dylika frågor, blefve så, att det litterära omdömet och Riksdagens
omdöme, om hvilka som borde ha sådana utmärkelser, sammanfölle,
men i alla fall, äfven med de fel, som kunde begås af Riksdagen
och som utan tvifvel äfven skulle komma att begås, vore det godt,»
om emellanåt ett sådant nationell uttalande skedde, och det ej minst
ur den synpunkten, att det enligt min tro skulle verka uppfostrande
och medföra ökad insigt om litteraturens värde bland folket, i fall
någon gång dessa frågor komme före i Riksdagen och ej först af-
gjordes af ett kotteri, svenska akademien, hvarefter man får läsa i
tidningarne, att Kongl. Maj:t faststält hvad akademien föreslagit.
Det blefve derigenom, menar jag således, en helt annat slags vexel¬
verkan mellan författarne och det politiska uttrycket för nationen,
i fall det någon gång kunde ifrågakomma, att Riksdagen grepe in
och gåfve belöningar åt sådana författare, som kanske stött sig med
den officiella akademien, men som i alla fall enligt Riksdagens
mening gjort sig förtjenta om den nationella utvecklingen.
Detta har jag blott velat säga i förbigående. Såsom frågan nu
ligger, ber jag att på det lifiigaste få yrka bifall till det af herr
Bergström under öfverläggningen framstälda yrkandet.
51
,N:o 33.
Lördagen den 1 Maj.
Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Motionären har Angående
påstått, att svenska akademien på ett mindre tillfredsställande sättunderstöd åi
skulle ha skött detta sitt uppdrag, och den siste talaren har mycket vittra för¬
skarp*, betonat detsamma och framhållit tvenne synpunkter, med af- fattare.
seende på hvilka akademien skulle ha handlat mot Riksdagens me- (Forts.)
ning. Jag beklagar, att icke den man, som bäst kunnat yttra sig
härom, herr Odhner, är närvarande, utan af sjukdom hindrad. Då
han emellertid är borta, och det synes mig, att dessa anklagelser icke
äro befogade, må det tillåtas äfven en person, som icke har med
akademien att göra och som icke är något närmare hemma i dess
angelägenheter, att dock i rättvisans intresse få framhålla en annan
synpunkt.
Akademien skulle ha handlat”mot meningen med detta anslag,
då den icke uteslutande gifvit det åt skalder eller skönlitterära för¬
fattare, utan äfven gifvit det åt historie! och idkare af språkkunska¬
per. Enligt min uppfattning har akademien dervid icke '' förfarit
origtigt, ty beslutet lyder enligt riksdagsskrivelse^ att det skall
gifvas till uppmuntran åt »vitterhetsidkare»; men enligt svenskt
språkbruk falla under begreppet »vitterhet» icke blott poesi och
romanlitteratur, utan äfven historiska och språkvetenskapliga arbeten,
när de framträda i en sådan form, att den är i någon mån konst¬
närlig. Så har »vitterhet» alltid uppfattats här i landet, och det
framgår af t. ex. titeln på en annan af våra akademier, nemligen
vitterhetsakademien, som förnämligast egnar sig åt historisk forsk¬
ning. Ordet har utan tvifvel kommit in i Sverige såsom en öfver¬
sättning af det franska »belles lettres», hvilket uttryck äfvenledes
har en dylik vidsträckt omfattning.
Den skrifvelse, genom hvilken detta anslag först kom till stånd,
denna riksdagsskrivelse är ock sådan, att den gifver skäl för cn
dylik tolkning, ty der talas om »litterära studien. Således synes det
mig icke, att akademien i denna sak har öfverskridit sin befogenhet.
Dessutom är att märka, att hon dock i allmänhet har gifvit största
antalet anslag åt rent skönlitterära författare.
Den andra afvikelsen skulle ha varit den, att akademien gifvit
äldre författare anslag år efter år. I ifrågavarande skrifvelse heter
det, »att anslaget skall fördelas mellan sådana äldre eller yngre
vitterhetsidkare, hvilka genom sin litterära verksamhet antingen
redan spridt glans öfver fäderneslandets litteratur eller gifvit grun¬
dade anledningar till den förhoppning, att de, genom att ostörda få
egna sig åt litterära studier eller arbeten, skulle blifva en prydnad
för svenska vitterheten». Orättvisan eller afvikelsen skulle väl då
eo-entli"e"n li"ga deri. att det i skrifvelsen talas om »tillfälliga hono-
laner». Ja, men ett, tillfälligt honorar kan man ju anse ett sådant
vara, hvarom beslut fattas hvarje år. Och dessutom: den man, som
nu har åtnjutit detta, och om hvilken egentligen anmärkningarna
röra sig, är Karl Kullberg. Han är nu snart 80 år, och’ hela hans
existens beror på" detta'-’anslag. Och öfversättaren af Tasso och
Ariosto har väl dock utfört en ’sådan lifsgerning, att'ett offentligt
erkännande väl borde komma honom till de], synes det mig. Om
man äfven nu anställer en jemförelse med utlandet, tro herrarne,
N:o 33.
52
Lördagen den 1 Maj.
Angående att det der skulle komma i fråga att beröfva en författare, som fått
understöddiktaregage, detta anslag, när han blifvit gammal och orkeslös och
vittra för- ^ar något annat att lefva af? Den siste talaren påstod för öfrigt,
fattare, att akademien allt igenom förfarit partiskt vid utdelandet af dessa
(Ports.) understöd och endast gifvit dem åt medlemmar af en viss litterär
skola — talaren begagnade särskildt uttrycket milt igenom». Jag
skall dock be att få erinra derom, att här om året gaf akademien
detta understöd åt en åt venster mycket avancerad författare, men
som tillika är en af våra mest begåfvade, nemligen Fröding. En
akademi, som gifvit Gustaf Fröding cietta anslag, kan väl icke sägas
ha handlat allt igenom i partisk rigtning åt andra hållet. Men efter
som nu denna sak måste bringas på tal, kan det väl förtjena om¬
nämnas, huru det gick med detta anslag. Jo, det skänktes af dess
mottagare till folkriksdagen. Detta må nu vara hans sak, kan man
säga, men vi må dock komma i håg, att detta anslag var gifvet till
understöd åt fattiga författare, och om mottagaren ansåg sig icke
behöfva det, så anser jag, att han handlade bra hjertlöst, då ha^n icke
lemnade det tillbaka för att låta det komma en annan författare till
godo. Emellertid kan ett sådant fall som detta icke just vara upp¬
muntrande.
Vidare har den siste talaren kommit fram med ett för honom
mycket kärt kapitel, nemligen att vi icke vilja gifva något till kultur¬
ändamål, men deremot så mycket mera för försvaret. Mine herrar!
Enligt min uppfattning är det ett kulturändamål att bevara och be¬
trygga den svenska kulturens sjelfständighet, och jag tror icke, att
det svenska folket kan sägas hafva handlat kulturfiendligt, när det
sett till, att det, om möjligt, kan värna grundvalarne för sin nationella
kultur.
Hvad nu för öfrigt sjelfva motionen angår, så vill jag för min
del på det varmaste instämma i dess vackra syfte och gifva mitt
fulla erkännande åt. de varma ord, som här ha uttalats af motionären
och jemväl åt åtskilliga synpunkter, som den siste ärade talaren på
stockholmsbänken anförde, och särskildt skulle jag icke hafva något
emot den tanken, att Riksdagen här såsom i Norge gåfve anslå" åt
framstående vittra författare. Men det är en sak, som, trots att jag
känner ansvaret af ett afslag tungt, gör det svårt för mig att vara
med om motionen i dess nuvarande form, och det är, att svenska för¬
fattareföreningen skulle vara, så att säga, en prisnämnd. Ja<r hyser
mycken .aktning för denna förening, har tänkt mig möjligheten att
sjelf gå in i densamma, och jag anser, att den har stora uppgifter att
fylla i afseende på litteraturen, men jag ber herrarne komma i håg,
att .enligt dess stadgar fordras för inträde i föreningen blotfatt hafva
utgifvit ett — säger ett — skönlitterärt arbete. Man må nu hysa
hvilken åsigt som helst om svenska akademiens lämplighet, men tro
herrarne, att en församling, der man kan komma in under så lätta
vilkor, verkligen skulle innebära betryggande garantier för detta an¬
slags rätta användning? Jag fruktar, att der ganska ofta blefve en
vexlande majoritet, som bestämde besluten. Man må nu icke fästa
sig vid. namnen på de personer, som utgöra föreningens styrelse, ty
det är icke styrelsen, som här skulle vara verksam, det är f öreningen
Lördagen den 1 Maj. 53 N:o 33.
i dess helhet. Det synes mig således, att motionären, huru behjertans- Angående
värdt hans förslag för öfrigt än må vara, icke funnit råtta sättet, när It
han vill göra denna författareförening till ett slags prisnämnd. Mo- ttra för-
tionären jemförde de svenska och finska litteratursällskapen i Finland fattare.
med författareföreningen. Jag får erkänna, att jag icke känner till (Forts.)
dessa sällskaps stadgar, men för att jemförelsen skall vara belysande,
fordras, att man har kännedom om, huruvida dessa sällskap också äro
fotade på så lösa grundvalar som författareföreningen.
På grund af det anförda måste jag under nuvarande förhållanden
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Bergström: Herr talman! Den siste talaren har uppträdt
till svenska akademiens försvar gent emot de anmärkningar, som ha
framkommit dels i min motion och dels från annat håll med anled¬
ning af att akademien har föreslagit till erhållande af understöd från
detta anslag personer, som syssla med historiska och filologiska studier
och icke med vitterhet. Den ärade talaren åberopade till stöd för
ett sådant tillvägagående från akademiens sida det gamla svenska
språkbruket, enligt hvilket icke blott poesi, utan äfven historia och
språkvetenskap m. m. skulle falla under begreppet vitterhet. Ja, det
är ett mycket gammalt språkbruk, det är det gamla gustavianska
språkbruket, om hvilket akademiens egen historieskrifvare säger, att
på den tid, när akademien skapades, då var skilnaden mellan veten¬
skap och vitterhet icke skarpt uppdragen. Numera är denna gräns
skarp och bestämd, och särskildt borde den siste ärade talaren icke
vara alldeles okunnig om, att den är skarpare uppdragen äfven af
svenska akademien. Han har nemligen på 1870-talet varit gustaviansk
stipendiat hos akademien och haft skyldighet att ställa sig till efter¬
rättelse det reglemente, som svenska akademien uppstält för dessa
stipendier, och i detta reglemente, enligt dess år 1861 förändrade
form, uppdrages en skarp gräns mellan fäderneslandets häfder å ena
sidan och svensk vitterhet å den andra och mellan hvad som å ena
sidan är att räkna till7vittra ämnen och å den andra till historiska.
Den siste ärade talaren synes vidare, likasom den ledamot af
kammaren, som försvarat utskottet, ha den uppfattningen, att för¬
fattareföreningen skulle bli något slags prisnämnd, att författare¬
föreningen, såsom talaren på dalabänken yttrade, skulle bestämma,
hvilka författare som skola erhålla understöd. Det är icke alls fråga
om detta. I min motion afses endast och allenast, att Sveriges för¬
fattareförening lika väl som svenska akademien skulle hafva förslags¬
rätt; bestämmanderätten skulle fortfarande ligga på helt annat håll,
nemligen i regeringens hand.
Jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag.
öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositio¬
ner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till det
af herr Bergström under öfverläggningen framstälda förslag; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med öfver:
54 Lördagen den 1 Maj.
vägande ja. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 26:te punkten
af förevarande utlåtande n:o 9, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Bergström under
öfverläggningen gjorda yrkande.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 156 ja mot
46 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 27.
Bifölls.
Punkten 28.
kostnadm -r. en V>omAndra Kammaren väckt motion (n:o 34) hade herr
för underhåll Jönsson i Färeköp yrkat, att Kiksdagen ville hos Kongl. Maj:t
af medellösa hemställa, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida kost-
sinnessjuka naden för hospitalsvård af medellösa sinnessjuka skulle blifva en
a hospital, statens angelägenhet, samt kommuner och enskilda alltså från dylik
kostnad befrias.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Jönsson i Färeköp: Statsutskottet, som haft donna fråga
under behandling, har lemnat ett välvilligt erkännande åt innebörden
af min motion, men har icke ansett sig kunna tillstyrka den i hela
dess vidd. Jag får väl derför finna mig i att frågan är för denna
riksdag fallen, men hoppas, att den fallit framåt. Lifligt öfvertygad,
som jag är, om det rättmätiga i denna sak, skall jag till nästa Riksdag
komma upp igen med samma fråga, om ock kanske i eu moderatare
form.
Herr Svensson i Olseröd: Jag har icke något yrkande att göra,
men skall dock be att få anföra ett skäl för befogenheten af motio¬
närens hemställan. I min hemtrakt finnes det en liten kommun om
cirka sex mantal, i hvilken bor en person, som har en sinnessjuk hustru,
Lördagen den 1 Maj. 55 N:o 33.
hvilken i 34 år vårdats å Lunds hospital, och kommunen har hela Angående
tiden för denna qvinna fått utbetala omkring 200 kronor om året i kostnaden
underhåll. Jag tror derför, att motionen är mycket väl befogad, och-^ nwdellösa
jag har velat säga detta för att få till protokollet antecknadt, att jag sinnessjuka
hyser varma sympatier för densamma. ä hospital.
Jag har, som sagdt, icke något yrkande att göra. (Forts.)
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Vid föredragning dernäst af punkten 29, angående anslag till
uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, begärdes ordet af
Herr Zotterman, som yttrade: Jag vill icke göra något yrkande
om afslag å denna punkt, men anser mig dock böra yttra några ord.
På grund af den skrifvelse, som Riksdagen aflat den 20 maj
1892, har Kongl. Maj:t tillsatt en komité för att utreda frågan om
sinnesslöas undervisning. Denna komité har kommit till det resul¬
tatet att indela de sinnesslöa i två klasser, nemligen bildbara och
icke bildbara sinnesslöa — eller andesvage — och har för sin del
föreslagit, att 250 kronor om året skulle lemnas af staten till under¬
stöd åt sådana sinnesslöa, som intagas på undervisningsanstalter, och
100 kronor till hvarje barn, som efter genomgången skolkurs skulle
blifva intaget i arbetshem.
Men komiterade hafva för sin del frånträdt denna princip i fråga
om de icke bildbara sinnesslöa och der uttalat sig för en annan un-
derstödsgrund, den nemligen att staten skulle bidraga med t. ex.
hälften af anläggningskostnaden för de inrättningar, som för dessa
sinnesslöa kunde komma att behöfvas. De satte för öfrigt i fråga,
att staten skulle sjelf taga denna sak om hand.
Denna del af frågan har utaf Kongl. Maj:t lemnats åt framtiden.
Jag vill nu icke ingå i någon saklig pröfning af detta komite-
rades uttalande, men jag vill framhålla såsom ett önskemål, att, om
några kommuner finna sig föranlåtna att för dessa olyckliga inrätta
vårdanstalter, Kongl. Maj:t, i fall ansökan derom till honom inkommer,
måtte meddela understöd äfven åt sådana anstalter, och att, om Kongl.
Maj:t anser sig på grund af ordalydelsen i detta beslut icke kunna
sjelf bevilja ett sådant anslag, Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen göra
den framställning, hvartill frågan kan föranleda. Jag gör detta der¬
för, att jag anser de icke bildbara sinnesslöas ställning lika beaktans-
värd som de andras. Den, som har sett sådana sinnesslöa, som här
är fråga om, han skall gifva mig rätt uti, att deras ställning är mer
än sorglig. Det har uttalats i statsrådsprotokollet, att de böra vara
föremål för fattigvården, tills man längre fram anser lämpligt anordna
särskild vård för dem. Ja, vi behöfva blott kasta en blick på, huru
det går till, när sådana lemnas till fattigvården. Vanligen finnas
sådana olyckliga i de fattigaste hemmen, och om man i aessa hem
icke egnar dem någon vård, då lefva de sämre lif än djuren; skall
man åter taga tillbörlig vård om dom, så tager detta en persons hela
uppmärksamhet i anspråk, och det synes mig mycket hårdt att på¬
lägga ett fattigt hem en så stor kostnad, som detta i sig innebär.
N:o 33.
56 Lördagen den 1 Maj.
Jag bär icke kunnat underlåta att framhålla detta önskemål, men
har icke något yrkande att göra.
Herr Pelri instämde häruti.
Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 30.
Bifölls.
Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare öfver-
läggningen angående föreliggande utlåtande till ett kommande sam¬
manträde.
§ 5.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Riksarkivarien herr C. Th. Odhner är på grund af svindel fort¬
farande hindrad att deltaga i Riksdagens arbete, hvilket intygas.
Stockholm den 30 april 1897.
E. G. Johnson,
med. doktor.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herrar J. E. Olsson
i Skiftinge och A. Hansson i Solberga under den 3 dennes.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 45 a, med öfverlemnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af krono-
parker; och
n:o 57, angående Kongl. Maj:ts proposition rörande lönereglering
för personalen vid statens jernvägar och i anledning deraf inom
Riksdagen väckta motioner;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial;
n:o 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 7 i
gällande instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och
riksgäldsverken;
n:o 11, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om
lämpligheten af uppförande af nytt riksbankshus å Helgeandsholmen
m. m.; och
n:o 12, i anledning af fullmägtiges i riksbanken och riksgälds-
kontoret framställning angående inmurande af grundsten i riksdagshus-
kyggna(fen Helgeandsholmen;
Lördagen den 1 Maj. 57
bankoutskottets memorial:
n:o 11, i fråga om åtgärder för beredande af egna bankbygg¬
nader åt vissa afdelningskontor af riksbanken; och
n:o 12, med anledning af gjord framställning om ålderstillägg åt
verkmästaren vid Tumba bruk; samt
_ särskilda utskottets memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa delar af den i utskottets utlåtande
n:o 1, första punkten, föreslagna Lag för Sveriges riksbank.
§ 8.
Justerades ett protokollsutdrag;
åtskildes kl. 4,3 e. m.
hvarefter kammarens ledamöter
In fidem
E. Nålborst Böös.
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 33.
5
N:o 88.
t*