Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i.
1
N:o 6.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag angående bevisning inför rätta, lag angående
ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående
ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående ändring i
förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i
förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872; gifven
Stockholms slott den 9 januari 1897.
Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o lag angående bevisning inför rätta;
2:o lag angående ändrad lydelse åt 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o lag angående ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855; och
5:o lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Förslag
till
Lag angående bevisning inför rätta.
I KAP.
Om bevis i allmänhet, så ock om parts erkännande.
1 §•
1 rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till allt,
som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. År an¬
gående verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände det
till efterrättelse.
I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar
sin. öfvertygelse.
2 §•
Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill be¬
rättigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning före-
bragt; ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med af¬
seende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.
3 §•
Har palt inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevis¬
ning derom emot honom ej erforderlig.
Ej må dock hvad part erkänt gälla såsom bevisadt i tvistemål,
som ej kan genom förlikning mellan parterna afslutas, med mindre er¬
kännandet af förekomna omständigheter styrkes, ej heller i brottmål,
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o G.
der erkännandets tillförlitlighet förringas af dess egen beskaffenhet eller
af annat förhållande.
4 §•
Gör part sannolikt att hans erkännande varit föranledt af miss¬
uppfattning, eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall
erkännandet vara utan verkan. Återkallar part eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,
och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af er¬
kännandet genom återkallelsen förringas.
Finnes erkännande uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende.
II KAP.
Om vittnen.
5 §•
Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid rätten, der målet
handlägges, den han till vittne åberopar.
6 §.
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omstän¬
digheterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
7 §•
Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam-
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
fälliglietens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.
I brottmål må målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan,
ej höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den,
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller
utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig
förrättning, i egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som
blifvit emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller
uppdraget, der ej annat vittne är att tillgå. I fråga om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flera, pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.
Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående brottet.
8 §•
Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan
i målet, eller med annan, som jemlikt 7 § är jäfvig deri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller upp¬
stigande skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är
i svågerlag i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flera, den, som till någon af målsegandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om
det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller foster¬
barn till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till
annan, som jemlikt 7 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter
omständigheterna i hvarje särskildt fall.
I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhål¬
lande här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egen¬
skap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller för¬
ening förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.
9 §•
parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgif¬
vande förpligtas att aflägga vittnesmål.
10 §.
År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han
pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.
Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren
stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan
vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill
der åberopa.
11 §•
I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet
äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall j hufvudskrift
eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan be¬
qvämligen infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.
12 §.
Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vitt¬
net finnes.
Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer an¬
ledning. att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; före-
lägge rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras
innan sådan upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet
är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,
om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan
dag, och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der
vittnet blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,
å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att, vidare råd¬
rum för sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har rätten
att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
13 §.
Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;
hvad. derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer om¬
ständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande
af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.
14 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å
bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad
jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,
tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe" till lif och själ».
15 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet
står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet
fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara
frågan.
16 §.
Ar genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att
ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befatt¬
ning får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med
mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller
må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri
honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne
om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.
17 §•
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt
utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
7
18 §.
Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. Ar eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att
derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.
Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religions¬
kunskap icke rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess
själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.
19 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har
sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande
till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med af¬
seende å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.
20 §.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. På¬
minner sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve
det strax rätten till känna.
21 §.
Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten
förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
22 §.
Åro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under för¬
hör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.
23 §.
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa
vittnena till förhör emot hvarandra.
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege
rätten förordna om vittnets inkallande.
24 §.
Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å
förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.
25 §.
År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet före¬
tages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från
och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge rätten
vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu
är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet
till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må
rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.
Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet
sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.
Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, ege
söka ändring i beslutet genom besvär.
26 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara fraipstäld
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag der¬
öfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tred¬
skas vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej
deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6. 9
Ej må af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas
till högre sammanlagdt belopp än lem hundra kronor eller någon hållas
i häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som
blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta
dagar och å landet inom fyra veckor; erfordras för den skull urtima
ting, galle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad
finnes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan
beslut, hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är
vittne i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet
lösgifvas.
27 §.
I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att aflägga
vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grundad,
ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan klagan
må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, der rätten
finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre rätt ej
kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vittnet söka
ändring i beslutet genom besvär.
Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande i
häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är
för brottmål stadgadt.
28 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppe¬
hälle och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan
efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hem-
tadt, skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.
Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den
underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta
beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der för¬
höret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i för¬
skott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och åter eller,
der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf
begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.
Har rätten, enligt hvad i 23 § sägs, förordnat om vittnes inkal-
Bih. till lU/csd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. G Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
lande, ege rätten jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem
ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör
utgå, skall gäldas.
Om ersättning till vittne, som i brottmål, der allmän åklagare å
tjenstens vägnar förer talan, af honom eller enligt rättens förordnande
inkallats, är särskildt stadgadt.
29 §.
I rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege
såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,
söka ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
30 §.
Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.
31 §.
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.
32 §■
Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och
söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom
eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;
ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, för¬
ordna om vittnesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan
ej dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande,
som nu är sagdt.
33 §.
Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande
11
Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt
dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller
dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat
vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att
denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig
ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.
Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att
vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängig!, eller
skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, Bom 31 eller 32 §
afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej
mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,
varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas
åklagaren i målet.
34 §.
Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der
vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar
vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och
finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt,
eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och
parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla pröf¬
ning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.
35 §.
Vistas vittne utom riket, och begär förty part, att vittnet höres
å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret må
ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför svensk
konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa
sådant förhör.
Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall
hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.
36 §.
I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anled¬
ning är att hans hörande kan lända till upplysning i målet och rätten
finner det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot för¬
12
Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.
äldrar, ej heller äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej döds¬
straff eller straffarbete på lifstid å brottet följa kan och eljest all upp¬
lysning i målet saknas.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt; är den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag an¬
svar kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hemtas.
I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysnings¬
vis höres, enahanda rätt som vittne.
37 §.
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve dom¬
stolen, huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Fin¬
nes det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående
brott eller skamlig gerning, vaj:de vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.
Finner domstolen särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lem-
nas annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid
närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till för¬
höret; och njute han för inställelsen skälig ersättning.
Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.
III KAP.
Om sakkunnige.
38 §.
Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta
yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embets-
eller tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i det . ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och
för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
13
39 §.
Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej
lemnas någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant
förhållande, att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringade
40 §.
Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,
tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan;
förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skrift¬
ligt utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.
41 §.
Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,
ege rätten hålla honom dertill medelst vite.
Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i
beslutet genom besvär.
42 §.
Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, af¬
lägga ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det
uppdrag, som honom i målet lemnats.
Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af
vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den
underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
43 §.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty
rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva
yttrande, galle hvad särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut
rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjen-
stens vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af all¬
männa medel.
I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige
som. den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka
ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
44 §.
Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämp¬
ning i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller under¬
sökning af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.
45 §.
År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift an¬
gående sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
• 46 §.
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i
målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.
IV KAP.
Om skriftliga bevis.
47 §.
Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord
och verkan den i målet eger.
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 6.
15
48 §.
Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är
anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest
ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att
den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, eller har
han förstört eller undanskaffat handlingen och kan det antagas, att
sådant skett i syfte att hindra handlingens företeende, pröfve rätten,
hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten ege
ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som inne¬
har handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål vite
föreläggas den tilltalade.
49 §.
Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än mot¬
parten: pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen
företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite
tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. Har
någon blifvit, efter ty nu är sagdt, fäld att utgifva vite, ege han söka
ändring i beslutet genom besvär.
År anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren
eller någon, som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler,
och ej är part i målet, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej
honom åläggas att förete handlingen.
50 §.
Hvad om skyldighet att förete handling är i 48 och 49 §§ stad¬
gadt gälle ej i fråga om bref, telegram eller andra enskilda med¬
delanden, utan så är att de angå något parternas rättsförhållande och
vexlats mellan dem eller mellan endera parten och annan, som rätts¬
förhållandet förmedlat. Ej heller skall hvad i 49 § är sagdt ega till-
lämpning å den, som å embetets vägnar innehar handling, hvilken till
bevis i målet åberopas.
51 §.
Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve
den i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ända¬
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.
målet till fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer
saken och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten
ingifva utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes,
att intet, som angår saken, uteslutits.
52 §.
Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär
och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,
efter ty rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens
företeende. Nöjes endera ej åt rättens beslut, ege deri söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
53 §.
Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i
beslag, derom gälle hvad särskildt stadgas.
V KAP.
Om syn.
54 §.
Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utred¬
ning eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej kan till
rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn.
55 §.
Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid öfverrätt, förordne
rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare
i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter
om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen,
öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde
till öfverrätten ingifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.
56 §.
Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.
57 §.
Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde
af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jem-
likt 44 § tillkommer rätten.
58 §.
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
59 §.
År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad
föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.
60 §.
Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som inne¬
har skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.
VI KAP.
Om parts ed.
61 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,
liih. till Etksd. Prot 1897. 1 Sami. 1 Afd. 0 Eäft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o G.
att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annor¬
ledes vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet; ege
rätten till sanningens utrönande förelägga vederparten att, om han det
förmår, med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.
I brottmål må ock i fall, som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas
den tilltalade; dock må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa
straffarbete öfver ett ar eller förlust af medborgerligt förtroende.
62 §.
Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplys¬
ning sökes; må ej till värjemålsed dömas.
63 §.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig
våda anförtros.
64 8.
o
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,
eller att sadant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas till¬
förlitlig upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom
att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske
i brottmål.
65 §.
Då till ed domes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet
dertill föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet
eller bekräftandet till en del af det, eden angår.
66 §.
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende
gäller om rättens slutliga utslag i målet.
67 §.
Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit an-
hängiggjordt. Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten eller
finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten tillåta, att eden
aflägges vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt
vid öfverrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne öfverrätten
eller Konungen, hvar eden skall afläggas.
Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej in¬
ställa sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i
31 § stadgadt.
68 §.
År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre ratt, må beslutet ej tillämpas innan det vunnit laga kraft.
År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag
genom parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt,
att beslutet vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets
vidare handläggning till annan dag eller ock förklara detsamma hvilande.
Har målet förklarats hvilande och visar part sedan, att edgångsbeslutet
vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den
part, som eden ålagts, ej genom förfallolöst uteblifvande å den för ed¬
gången först utsatta dag deråt brustit.
69 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid
Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
70 §.
Innan ed aflägges, förklare rättens ordförande för parten det,
som skall med ed fästas, och erinre honom om edens vigt och be¬
tydelse.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Förekommer anledning att parten till följd af bristande religions¬
kunskap ej rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa parten till hans
själasörjare att erhålla nödig undervisning.
71 §.
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har
att fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå
eden, der han ej visar, att han haft 'laga förfall men icke kunnat
rätten det kungöra.
72 §.
År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har,
förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit, satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet å nyo
under pröfning.
Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborger¬
ligt förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande
är inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver
åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
73 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den dom¬
stol, der målet blifvit anhängiggjordt.
74 §.
Nu. varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,
fullföljd i högre rätt: finner rätten edgång ej böra ega rum, och är i
målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden
har afseende; döme då i hufvudsaken, der så lämpligen 6ke kan.
75 §.
Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen be¬
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
kräfta hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas
kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden
sålunda bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand
lidit, när den ej annars mätas kan.
Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.
76 §.
Åro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna
ense, att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt ne¬
kande, hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner
rätten den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att
målets utgång deraf beror; läte rätten den part, hvilken ed sålunda
bjuden är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle
gå eden, är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten
eljest finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.
VII KAP.
Särskilda bestämmelser.
' ;;; 77 §.
År vittne 'eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,
icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan såsom
tolk biträda vid förhöret.
År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst
skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,
må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,
som skall höras.
Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten förordnas,
skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde
vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning till
vittnet.
78 §.
År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör eds-
förpligtelsen ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främ¬
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
mande trossamfund, hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller
är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,
huru förfaras bör.
79 §.
Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden
afläggas å språk, som han förstår.
Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på
det sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar
eden.
80 §.
Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,
27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 49 eller 52 § må genom besvär fullföljas,
galle hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt.
81 §.
Genom denna lag upphäfvas:
9 och 10 §§ i 14 kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte
punkterna af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första
punkten af 32 § och 34 till och med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken
tillika med de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring
af nämnda lagrum eller tillägg deri; samt
hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari
1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig
urtjufva.
82 §.
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestäm¬
melse i denna lag tillämpas.
83 §.
Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses
upphäfda:
23
Konql. Majds Nåd. Proposition N:o 6.
3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti
1877 samt
34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
den 11 juni 1868.
84 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be¬
handlas efter äldre lag.
t
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6
Förslag
an
Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. I § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes
fränder, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar
att det var. qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moder-
lifvet är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i
födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och
barnets arfvingar barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
25
Förslag
till
Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upp¬
höra att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under
hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be¬
handlas efter äldre lag.
Bih. till Bilsd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 lläft.
4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i.
Förslag
till
Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Härigenom, förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och'
^ §§ i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen
den 12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i först¬
nämnda förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen
kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader
efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken in-
skrefs, der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen
gäldenären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader,
sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räk¬
ningen ej god.kännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären lyder,
klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som för¬
fallet skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen god¬
känt; vare lag samma.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
27
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872
skall erhålla följande ändrade lydelse:
I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad
genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Hafva två
eller flera tingslag af Konungen förenats till ett, indele häradsrätten,
så snart ske kan, tingslaget i kretsar för val af nämnd, bestående endast
af tolf ledamöter. Dock skola i tjenst varande nämndemän fortfarande
bibehålla sina befattningar, intill dess de af laga anledning derifrån
afgå eller aflida; och skall val af ny nämndeman i afgåendes ställe ej
anställas förr än sådant är erforderligt till fyllande af det antal nämnde¬
män, som enligt den nya indelningen å kretsen belöper. Intill dess
nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen efter
samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.
1
;r . i :T-, - ;« j j :; • J »j i'1 * l iii, l,i'.<Vri; } j j H'I i »[ IJ! !VI JG J! V » l >1 tf C J t f
\i;: f iin*;.»'} imj J-l-:-' •;! 1 n-V. •, I i 11 H i ? --i*J r.-iPji/ Vn
rp.l/, .!-.U ’ /! I •>;» ;•!>n-»i^ i 1i«: V. •! Mil
, * > •. : ..lt » . |i'.* • ‘j J : jl,
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
måndagen den 22 april 1895,
! . i •.;_!:■ •>! : • ; ... . : r.fi ; ii i i i IV, v.r[ v'
i närvaro af
Hans excellens lien- statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll.
• ,.,.n i , 1, ■ f i ,'h-v. : • 4 >.; i: i . v- ‘nr .•,! .gli: u) tj; (i i;
Departementschefen statsrådet Östergren anmälde i underdånighet
Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 med begäran om framläggande
ånyo för Riksdagen af förslag till lag angående bevisning inför rätta.
Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse
samt den af Kongl. Maj:t till 1893 års riksdag i ämnet afgifna proposi¬
tion äfvensom de i skrifvelsen omförmälda, vid sistlidet års riksdag väckta
motioner, anförde departementschefen:
»De af Eders Kongl. Maj:t för 1893 års riksdag framlagda förslag
till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed sammanhängande
författningar blefvo med vissa af lagutskottet tillstyrkta ändringar af
Riksdagens Första Kammare antagna, hvaremot förslagen af Andra Kam¬
maren afslogos. Enligt hvad som framgår så väl af de då förda för-
l . ' ; ! ; ! ■. I .h 7 I A ;! I !•• • i !!••[> V . I ■ : ! >i' m I!1. i U ' 1 :<
2
handlingarna som ock af hvad sedermera i detta ämne inom Riksdagen
förekommit, synes emellertid enighet förefinnas om de väsentligaste
punkterna och framförallt derom att reformen af bevisningsrätten bör
grundas på den fria bevispröfningens princip. Vid sådant' förhållande
har jag, som lika med Riksdagen anser det angeläget att med pröfning
af detta vigtiga lagstiftningsärende icke vidare uppskjutes, funnit mig
ega fullt fog att i hufvudsak återupptaga de förut af Eders Kongl. Maj:t
godkända förslag till lagar om bevisning inför rätta m. m., dock med
iakttagande, så vidt möjligt varit, af de utaf lagutskottet föreslagna
ändringar. Under åberopande i öfrigt af hvad jag anförde, då jag förra
gången inför Eders Kongl. Maj:t anmälde detta ärende, jemte hvad det
af lagutskottet afgifna betänkande innehåller, torde jag derföre nu kunna
inskränka mig till en kortfattad redogörelse för de punkter, hvari det
förslag, jag nu i underdånighet anhåller att få för Eders Kongl. Maj:t
framlägga, afviker från det förra förslaget, sådant detsamma af lag¬
utskottet tillstyrkts.
Bevispröfningens frihet innebär naturligen icke, att domaren eger
efter sitt subjektiva godtycke pröfva den förebragta bevisningens verkan,
utan går, rätt fattad, allenast derpå ut, att han, fri från i lagen utstakade
regler angående måttet af vissa bevismedels kraft och utan afseende å
arten af de bevismedel, som användas, har att såsom styrkt fastställa
den omständighet, rörande hvilken en för hvarje sundt och oförvilladt
omdöme fullt öfvertygande bevisning åstadkommits. Då emellertid den
förra redaktionen af 1 § i förslaget till lag angående bevisning inför
rätta var sådan, att fara för misstydning i detta hänseende måhända ej
var fullt förebygd, har jag ansett, att åt denna § borde gifvas en annan
affattning, hvarigenom stadgandets rätta innebörd oförtydbart framginge;
och synes med den nu föreslagna lydelsen af 1 § anledning icke vidare vara
för handen att der intaga en föreskrift om införande i domen af de skäl,
hvara den grundas, då en bestämmelse härom näppeligen kunde komma
att innehålla något annat än hvad som redan finnes i 24 kap. 3 §
rättegångsbalken uttalad!.
I sammanhang härmed torde jag böra erinra om den inom Riks¬
dagen uttalade farhåga, att nu gällande praxis i fråga om den på för¬
hand till framtida säkerhet åstadkomna eller s. k. prekonstituerade be¬
visningen skulle genom den nya lagstiftningen rubbas, om ej uttryckliga
bestämmelser rörande detta ämne i lagen intoges. För min del kan jag
icke finna denna farhåga grundad, och i hvarje fall torde den anledning
till misstydning, som enligt förra förslaget möjligen kunde förefinnas,
vara undanröjd genom den nu af mig tillstyrkta lydelsen af 1 §, i
3
synnerhet om 47 §, hvilken nästan ordagrant öfverensstämmer med 17
kap 1 § rättegångsbalken i 1734 års lag, bibehålies oförändrad. Sist¬
nämnda lagrum, b vilket i sjelfva verket redan innefattar grundsatsen om
fri bevispröfning i fråga om skriftliga handlingar, har hittills, sa kor -
fattadt det än är, visat sig lemna domaren fullt tillräcklig ledning tor
dokumentspröfning, ocli något särskildt behof att nu meddela utförligare
bestämmelser i detta ämne synes icke framkallas af de i öfngt föreslagna
stadgandena. , . 0
De af 1893 års lagutskott i 3 och 4 §§ tillstyrkta andringar åsyfta,
efter hvad motiveringen gifver vid handen, hufvudsakligen att med större
tydlighet må uttalas den grundsatsen, att ej blott i tvistemål utan ock
i ringare brottmål ett erkännande kan i. och för sig göra vidare bevis¬
ning1 öfverflödig. Mgtigheten af denna grundsats vill jag ej förneka.
Den al' lagutskottet föreslagna redaktionen synes emellertid ej vara fullt,
tillfredsställande, särskildt derutinnan, att 4 § svårligen, såsom utskottet
antagit, kunde komma att. omfatta alla de s. k. indispositiva tvistemålen,
som i samhällets intresse undandragits parternas fria öfverenskommelse
och i hvilka derföre dom ej må grundas å eget erkännande allena. Åt¬
skilliga mål, företrädesvis fallande inom familjerättens område, aro nem¬
ligen otvifvelaktigt, att till denna grupp hänföra, änskönt beträffande dem
uttrycklig föreskrift om erkännandets verkan och vitsord icke finnes i
lag eller författning meddelad. Såsom exempel härpå må nämnas vissa
arter af äktenskapsskilnadsmål. Med anledning häraf och till förtyd¬
ligande i öfrigt af den mening, som man säkerligen afsett att inlägga
i 3 och 4 §§, hafva dessa stadganden delvis omarbetats.
1 28 § har lagutskottets pluralitet velat införa den bestämmelse,
att der ej såväl den part, hvilken åberopat ett vittne, som motparten
och vittnet, enas om vittnesersättningen, denna skall af rätten bestämmas
efter ty skäligt pröfvas. Väl må det,, såsom utskottet, yttrar, vara ändamåls¬
enligt att vid bestämmandet af vittnesersättning jemväl den part, som
ej åberopat vittnet, erhåller tillfälle att uttala sig om beloppet, och för
närvarande är det, såsom bekant, mycket vanligt att denna part pa för¬
hand inlägger reservation mot ett efter hans åsigt för högt tilltaget er¬
sättningsbelopp, nemligen för så vidt hans rätt kan komma att deraf
bero. För ett dvlikt, tillvägagående utgör ock 28 §, sådan densamma var i
den Kongl. propositionen formulerad, uppenbarligen icke något hinder.
Att, på sätt, utskottet föreslagit, ålägga rätten ovilkorlig skyldighet, att
ingå i pröfning af ersättningens belopp så snart ej begge parterna derom
sämjas, kan jag deremot ej finna rigtigt eller lämpligt. Da den, som
åberopat vittnet, inför.rätten godkänner vittnets ersättningsanspråk, ar
4
detta naturligast att betrakta såsom en utfästelse att utgifva fordrade
beloppet och vittnet bör då äfven ega att få sin rätt genom domstolens
beslut faststäld och derigenom utsökningsbar. Utan tvifvel skulle ock
ett stadgande sådant som det af lagutskottet föreslagna ej sällan med¬
föra onödig omgång och tidsutdrägt, särskildt för de fall,' då den, som
åberopat vittnet, sjelf får vidkännas sin rättegångskostnad. I betraktande
häraf och då enligt lag och praxis först vid sakens afgörande parterna
emellan bör bestämmas, ej blott å hvilkendera af dem rättegångskost¬
naderna i allmänhet skola stanna, utan ock i hvilken mån vinnande
partens kostnader äro af beskaffenhet att böra åt den tappande godt-
göras, kan jag ej förorda hvad lagutskottet i denna del, afvikande från
Kongl. Maj:ts förslag, tillstyrkt.
Stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken att domstolens befogen¬
het att i svåra brottmål upplysningsvis höra jäfvig person icke må ut¬
sträckas till den tilltalades föräldrar eller barn, make eller syskon, der
saken ej angår mord eller dråp, hvarom eljest all upplysning saknas,
har af lagutskottet återupptagits och i 30 § infogats. Då talande skäl
onekligen kunna anföras för ett dylikt undantag från den eljest hvar och
en åliggande pligten att efter förmåga bidraga till uppdagande af grofva
förbrytelser, vill jag ej motsätta mig att en bestämmelse i angifna syftet
i lagen införes. Men deremot kan jag icke anse det följdrigtigt, att
närmaste skyldemäns eller makes hörande medgifves i fråga om dråp,
men icke då det gäller vissa andra, otvifvelaktigt svårare brott, såsom
mordbrand, hvaraf annans död följt, eller de gröfsta formerna af rån.
Da nu de brott äro att betrakta såsom de gröfsta, å hvilka lagens strän¬
gaste straff kunna följa, synes mig det rigtiga vara att låta den obe¬
gränsade pligten att meddela upplysningar gälla alla de brott, som kunna
medföra dödsstraff eller straffarbete på lifstid, men också endast dessa,
I Öfverensstämmelse härmed har affattningen af det föreslasma tillä o^et
till 36 § blifvit jemkad. *
De i 48—51 §§ af den Kongl. propositionen intagna bestämmel¬
serna om editionspligten lemnades a%lagutskottet utan anmärkning. Icke
desto mindre och ehuru inom Riksdagen någon egentlig förhandling om
denna del af förslaget icke egde rum, lärer dock på goda grunder kunna
antagas, att ifrågavarande bestämmelser, hvilka, åtminstone så vidt de
träffa ^ part eller jäfvig tredje man, innebära åtskilligt, som ior vår
rättegångsordning är nytt, på många håll väckt oro och betänkligheter.
Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra taga i förnyadt öfver¬
vägande, . liuruv ida det läte sig göra att i denna del af förslaget vidtaga
modifikationer, hvarigenom det, som kunde finnas stötande vid editions-
pligten, borttoges, utan att dermed betydelsen af detta ytterst vigtiga och
efter min åsigt oumbärliga rättsinstitut i nämnvärd mån förringades.
Bland de i förra förslaget intagna bestämmelser i ämnet liar den
om domstolens befogenhet att medelst vite tvinga part. till framläggande
af skriftlig handling på vissa håll väckt anstöt och vid förslagets gransk¬
ning inom högsta domstolen uttalades af en ledamot, att denna bestäm¬
melse förefölle både onödig och olämplig. Thågkommas bör dock, att
euligt ordalagen i 48 § föreläggande af vite för part är att betrakta
såsom en undantagsåtgärd, som må vidtagas endast då sådant tinnes
nödigt, och det synes mig ej kunna med fog bestridas, att någon gång
förhållandena kunna vara sådana, att erforderlig utredning ej kan vinnas,
med mindre än att domstolen får tillgång till en viss handling, exempel¬
vis en karta. Af sådan anledning anser jag fortfarande det vara väl¬
betänkt. och behöfligt att lagen gifver domaren ett verksamt medel i
hand att förmå en tredskande part till framläggande af dylik handling.
Med mera fog synes deremot kunna ifrågasättas, huruvida icke
området för editionspligten erhållit större utsträckning än behofvet ound¬
gängligen kräfver. Utan fara för misstag torde man kunna antaga, att
de betänkligheter, som ur denna synpunkt yppats, hufvudsakligen fram¬
kallats deraf, att editionspligten utsträckts att gälla alla skriftliga hand¬
lingar, således äfven bref, telegram och andra mera privata meddelan¬
den. Här synes ock i sjelfva verket en begränsning kunna iitan skada
göras, dock icke så, att undantag må medgifva» för hvarje enskildt
meddelande. Angår detta något, parternas rättsförhållande och har det
aflåtits från endera parten till den andra eller från endera af dem till
tredje man, hvilken i egenskap af mäklare, agent, kommissionär eller
eljest uppträdt såsom förmedlare, eller från denne till en åt parterna,
synes icke något giltigt skål tinnas att iridlysa sådan handling. Men
inträffa ej dessa förutsättningar, böra dylika handlingar af rent privat
natur icke kunna utan egarens eller innehafvarens samtycke dragas inför
offentligheten, likasom de endast undantagsvis lära vara egnade att bringa
någon verklig upplysning i målet. Ett stadgande af nu antydt innehåll
har derföre införts under 50 §, dervid den bestämmelse, som förut upp¬
togs under detta paragrafnummer, med en obetydlig redaktionel jemk¬
ning inrvckts i 40 §.
Derjemte hafva i 48 och 49 §§ vidtagits några ändringar, som
afse att tydligare uttrycka den mening, som nämnda stadganden rätte¬
ligen böra innehålla. Af reservanter inom nya lagberedningen påyrka¬
des införandet af en särskild editionsed såsom, enligt deras åsigt, ut¬
görande ett behöfligt komplement till bestämmelserna om edition af
6
skriftliga handlingar. Väl håller jag fortfarande före, att tillräckligt
skäl icke föreligger att upptaga detta yrkande, helst tillskapandet af en
ny art^ af prgcessuel ed i och för sig icke utan tvingande behof lärer
höra ifrågasättas. Men nekas bör å andra sidan icke, att, om part kan
freda sig från sin editionspligt och påföljderna af tredska att fullgöra
denna skyldighet genom att förstöra elier till annan öfverlemna den
handling, hvarom fråga är, hela detta rättsinstitut i hög grad försvagas.
I 48 § har fördenskull införts det tillägg, att om parten förstört, eller
undanskaffat handlingen under sådana omständigheter, att det kan an¬
tagas hafva skott i ändamål att hindra dess företeende, ett dylikt för¬
farande skall så bedömas, som om lian undandroge sig att fullgöra sin
editionspligt. Derjemte har, på det att ej en med part närskyld persons
editionspligt må varda så godt som illusorisk, i andra punkten af första
stycket efter orden »8 § omförmäler» tillagts »och ej är part i målet».
Syltet med den i 52 § af lagutskottet gjorda ändringen är, såsom
motiven utvisa, att bringa detta stadgande till öfverensstämmelse med
föreskrifterna i 43 §. Likformighet mellan dessa två paragrafer lärer
dock icke vara nödig eller ens lämplig. Att i 43 § bestämts, dels att
ersättning till sakkunnig, hvarom der är fråga, skall förskjutas af kä¬
rande eller klagande, äfven om tilläfventyrs den sakkunniges biträde på¬
kallats till upplysning om någon af motparten åberopad omständighet,
dels ock att rätten vid målets afgörande skall bestämma, hvem kostna¬
den slutligen bör drabba, beror helt naturligt derpå, att här är fråga
om sakkunnig, som rätten funnit skäl tillkalla till biträde åt sig. Helt
annat är det fall, som af ses i 52 §, der det uttryckligen förutsättes att
part begärt handlingens företeende. 1 denna händelse skall, såsom ock
Kongh Maj.ds förslag innehöll, ersättningen gifvetvis förskjutas af den,
som påfordrat, editionen. Att frågan, å hvem denna af rättegången för¬
anledda kostnad slutligen bör stanna, skall bedömas efter de i 21 kap.
rättegångsbalken gifna, allmänna regler torde lika litet här som beträf¬
fande ersättning till vittne eller af part åberopad sakkunnig behöfva eller
höra särskildt uttalas. På dessa skäl anser jag den i Kongl. Maj:ts
förslag åt 52 § gifna lydelse ega företräde.
1 nya lagberedningens förslag hade den normerade partseden bi¬
behållits och bestämmelserna härom voro i allt hufvudsakligt bygda
på den nu bestående lagstiftningens grund. Dock hade beredningen vid
sidan häraf till jemförelse framlagt ett annat förslag, grundadt på prin¬
cipen om fritt edligt partsförhör. Detta senare förslag, som vann an¬
slutning af högsta domstolens fleste ledamöter, ansåg jag mig vid ären¬
dets föredragning böra förorda till antagande och i enlighet med denna
7
miti hemställan hlef den Kongl. propositionen affattad. Lagutskottet åter¬
upptog emellertid utan meningsskiljaktighet beredningens förslag om
normerad partsed endast med nagra jemkningar i mindre väsentliga delai,
dervid hufvudsakligen stödjande sig på den af beredningen lemnade moti¬
vering, till hvilken jag här torde få hänvisa. Då det således lärer tå
antagas, att principen om fritt partsförhör på ed för närvarande icke
uppbäres af den allmänna meningen inom vårt land, och i allt fall denna
grundsats låter sig på ett fullt tillfredsställande sätt genomföra först i
sammanhang med en vida mera genomgripande reform åt rättegångs
förfarandet än nu är i fråga, anser jag mig kunna hemställa, att nya
lagberedningens förslag i denna del, sådant det af lagutskottet tillstyrkts,
lägges till grund för ny proposition i ämnet, ^
Några smärre jemkningar synas mig dock erforderliga. Enligt
01 § i lagberedningens förslag skulle i brottmål värjemålsed ej få ådömas,
om å brottet kunde följa straffarbete. Lagutskottet, som fann det be¬
tänkligt att för närvarande gå så långt i begränsning af vär j em ålsedens
användning i brottmål, liemstälde, att förbudet måtte få gälla endast
sådana fall, der brottet kunde medföra straffarbete öfver ett år. Ehuru
med denna gränslinie värjemålseden hädanefter kunde komma till an¬
vändning i fall, der den för närvarande sällan eller aldrig ifrågakommer,
anser jag mig likväl icke ega tillräckligt skäl att motsätta mig den
föreslagna ändringen. Men då det ej lärer vara lämpligt eller rådlig t
att döma till värjemålsed i fråga om brott af den beskaffenhet, att förlust
af medborgerligt förtroende derå kan följa, hemställer jag, att en be¬
stämmelse i denna rigtning i 01 § intages.
Efter 08 § enligt dess lydelse i såväl lagberedningens som lag¬
utskottets förslag skulle edgångsbeslut ej få tillämpas innan det »visats®
ega laga kraft, De här begagnade ordalagen synas näppeligen med¬
gifva annan tolkning, iin att för tillämpning af edgångsbeslutet ovilkor¬
ligen fordrades, att med bevis från vederbörande domstol styrktes, att
vad ej erlagts eller ej fullföljts eller att besvär icke anförts. En sådan
bestämmelse synes emellertid komma att onödigtvis betunga den rätt¬
sökande allmänheten, hvilket blefve särskildt kännbart v kl smärre brott¬
mål, der ena parten alltid skulle nödgas anskaffa diariibevis från hofrätt.
För5 närvarande lärer allmänt så förfaras, att om begge parterna inför
rätta vitsorda, att edgångsutslaget ej öfverklagats, detta genast vinner
tillämpning, och då denna praxis icke, så vidt jag försport, visat sig
orsaka några olägenheter, anser jag den utan tara kunna genom lag
bekräftas. Äfven ur en annan synpunkt är, enligt min åsigt, den af
lagutskottet tillstyrkta formuleringen af ifrågavarande § mindre tillfreds¬
8
ställande. Lagutskottet liar till §:n, sådan den lydde i lagberedningens
förslag, gjoit ett tillägg, som förutsätter, att till ed dömd part genom
förfallolöst uteblifvande å edgångsdagen brister åt eden, äfven om edgångs-
beslutet då ej visas hafva vunnit laga kraft. Bestämmelserna i den del
af §:n, som af lagutskottet upptagits från lagberedningens förslag, torde
deremot, sammanstälda med stadgandet i 71 §, innebära, att förr än
edgångsbeslutet visats hafva vunnit laga kraft parten ej kan genom
uteblifvande förlora rätten att gå eden. Derför erfordras nemligen enligt
sistnämnda §, att parten uteblifver å den dag, då lian har att fullgöra
edgången; men han kan näppeligen sägas hafva att fullgöra edgången
å tid, då, enligt föreskrift i 68 §, edgångsbeslutet, äfven om det tagit
åt sig laga kraft, till följd deraf att sagda förhållande icke blifvit styrkt,
ej må vinna tillämpning. För att i förevarande afseende bringa de sär¬
skilda delarne af 68 § i öfverensstämmelse med hvarandra har en mindre
jemkning i ordalagen vidtagits.
Med anledning deraf, att ur 65 § bortfallit den i lagberedningens
förslag förekommande bestämmelsen att, när i målet flera påståenden
funnes, rätten hade att, då till värjemålsed dömdes, samtidigt meddela
hufvudsakligt utlåtande i öfriga delar af målet, som kunde utan ed pröfvas,
erfordras någon jemkning af stadgandet i 74 §.
Då i 20 kap. strafflagen bestämd skilnad göres mellan stöld och
snatteri, har det synts mig att i 75 § borde användas sådant uttryck,
som omfattar båda dessa arter af brott; hvarjemte i öfrigt ordalagen i
denna paragraf bort något jemkas för att stadgandet i första punkten
af första stycket må kunna å det i andra punkten af samma stycke om-
förmälda fall direkt tillämpas.
På ett och annat ställe vidtagna jemkningar, hvarom ej ofvan
talats, äro af rent redaktionel art, hvadan någon redogörelse för dem ej
här torde erfordras.
De i sammanhang med förslaget till lag angående bevisning inför
råtta för 1893 års riksdag framlagda förslag till
Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,
Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, och
Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och
handelsräkningar den 4 maj 1855
lemnades af lagutskottet utan anmärkning och någon anledning att
i dessa förslag nu vidtaga ändring bar icke yppats.»
Departementschefen föredrog härefter ofvan omförmälda lagförslag,
nemligen förslag till
1) Lag angående bevisning inför rätta;
och
9
2) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3) Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken;
4) Lag angående ändring i föi-ordningen angående handelsböcker
handelsräkningar den 4 maj 1855,
af den lydelse bil. A vid detta protokoll utvisar.
Jemlikt statsrådets hemställan täcktes Hans Maj:t
Konungen förordna, att högsta domstolens utlåtande
öfver ofvannämnda lagförslag skulle, för det ändamål
87 § regeringsformen omförmäler, genom note ur proto¬
kollet infordras.
.'UJfit lötm j.ifirslv ifl äbftdÉQflS
Ex protocollo
A ug. von Hartruansdorff.
>i
2
10
Bil. A.
Förslag
till
Lag angående bevisning inför rätta.
I KAP.
Om bevis i allmänhet, så ock om parts erkännande.
1 §•
I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till allt,
som i målet, förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. År an¬
gående verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände det
till efterrättelse.
2 §.
Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill be¬
rättigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning före-
bragt; ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med af¬
seende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.
3 §•
Har part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevis¬
ning derom emot honom ej erforderlig.
Ej må dock hvad part erkänt gälla såsom bevisadt i tvistemål,
som ej kan genom förlikning mellan parterna afslutas, med mindre er¬
kännandet af förekomna omständigheter styrkes, ej heller i brottmål,
der erkännandets tillförlitlighet förringas af annat förhållande eller af
dess egen beskaffenhet.
11
.Hr;r tf-; : ■- . ■:
4 §•
Gör part sannolikt att hans erkännande varit föranledt af miss¬
uppfattning, eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall
erkännandet vara utan verkan Återkallar part eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,
och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af er¬
kännandet genom återkallelsen förringas.
Finnes erkännande uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende.
II KAP.
Om vittnen
5 §•
Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid rätten, der målet
handlägges, den han till vittne åberopar.
6 §•
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omstän¬
digheterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
4 7 §.
Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam-
fallighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.
12
I brottmål må målsegande, ändå att han afsagd sig rätt till talan,
ej höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den,
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller
utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig
förrättning, i egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som
blifvit emot honom begånget under utöfningen' af embetet, tjensten eller
uppdraget, der ej annat vittne är att tillgå. I fråga om brott, .som
blifvit föröfvadt emot två eller flera, pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.
Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående brottet.
8 §•
Den, som med part eller med någon, hvilken jemlik! 7 § är jäfvig
i målet, är eller varit förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är
i rätt ned- eller uppstigande skyldskap eller svågerlag, eller är i den
skyldskap, att den ene är den andres broder eller syster eller broder-
eller systerbarn, eller är i svågerlag i ty, att den ene är eller varit
gift med den andres syskon, vare i det mål jäfvig att vittna. Huruvida
fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till någon, hvilken jemlikt
7 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna i
hvarje särskild t fall.
I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhål¬
lande här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egen¬
skap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller för¬
ening förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.
9 §.
5 (■
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten flnner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgif¬
vande förpligtas att aflägga vittnesmål.
10 §.
År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han
pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.
13
Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren
stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan
vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill
der åberopa.
11 §•
I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och^målet
äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift
eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan be¬
qvämligen infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.
,!!?■• . st
12 §.
Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vitt¬
net finnes. ,
Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer an¬
ledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; före-
lägge rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras
innan sådan upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet
är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,
om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan
dag, och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der
vittnet blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,
å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare råd¬
rum för sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har rätten
att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.
13 §.
Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hem¬
vist; hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer
omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för be¬
dömande af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.
14 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å
14
bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svar vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad
jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,
tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»
15 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet
står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet
fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara
frågan.
16 §.
År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att
ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befatt¬
ning får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med
mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller
må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri
honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne
om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.
17 §•
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt
utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.
18 §.
Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att
derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.
Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religions¬
kunskap icke rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess
själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.
19 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
15
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, soin erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har
sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande
till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med af¬
seende å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.
20 §.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. På¬
minner sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve
det strax rätten till känna.
■"J ; ;v" 21 §•
Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten
förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
22 §.
Åro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under för¬
hör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.
23 §.
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa
vittnena till förhör emot hvarandra.
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege
rätten förordna om vittnets inkallande.
16
24 §.
Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å
förut aflagd ed; och varde han om den ed al'rättens ordförande erinrad.
25 §.
År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet före¬
tages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från
och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge rätten
vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu
är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet
till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må
rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.
Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet
sedan för uteblifvande dömas till böter eller fallas att utgifva vite.
Vittne, som blifvit dömdt till böter eller faldt att utgifva vite, ege
söka ändring i beslutet genom besvär.
26 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag der¬
öfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tred¬
skas vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej
deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.
Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas viten
till högre sammanlagdt belopp än fem hundra kronor eller hållas i
häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som
blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom fjorton
dagar och å landet inom sex veckor; erfordras för den skull urtima
ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad fin¬
nes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; vare angående
tillämpning af förelagdt vite lag, som i 25 § sägs: är vittne i häkte
insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.
17
;J* gill ig irttimf; " ■ M : eif..! >>! i; ji:‘ lyillliv ifiil fhw
27
. ’■ ui *; 1 / r: i; •; i! i I;; •, i -.i; h; uiU;! i >< j<j i (
7 mom., I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att
aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen
grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan
klagan må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, del¬
rätten finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre
rätt ej kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vitt¬
net söka ändring i beslutet genom besvär.
2 mom. Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande
i häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är
för brottmål stadgadt.
28 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppe¬
hälle och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emel¬
lan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit
hemtadt, skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.
Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den
underrätt, inom hvars domvärjo vittnet liar sitt hemvist, och är detta
beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der för¬
höret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i
förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och åter
eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del
deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.
Om ersättning till vittne, som i brottmål af allmän åklagare eller
enligt rättens förordnande inkallats, är särskildt stadgadt.
i|IU. • i ■ " t. v '/ ;. i; ■; t ’ f .! I >•:■>
29 §.
I rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege,
såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättnin¬
gen, söka ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
' tfj )<. • It . - J; ! -,i »i ;f» I I i / j ? • •. , i ? >;•,; ‘ M f i :((*>!■'
30 §.'
Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
i . 3b:
18
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.
• i.e I L* ' ?! ■: t -1 it;*.* j . mV/-vr t hm-hO':: i?»u*i t ^ ? i; ::,!<■ -o .! • r i. s: f f i
si §. ;
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.
32 §.
Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och
söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom
eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;
ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd Öfver ansökningen, för¬
ordna om vittnesförhöret, Handlägges målet vid häradsrätt, och kan
ej dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande,
som nu är sagdt.
: dun m;b! U : ■ 33 §.iU ' - /Vgi-U 1 U il
fuj iiugiu! •••ili-r f -ig£)/; •' -ifiO - '/ Jl'i M !' /! i! •
Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande
vid annan domstol eller i vittnets bostad, och iir ej i beslutet utsatt
dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller
dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat
vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att
denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig
ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.
Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att
vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängig!, eller,
skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §
afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej
mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,
varder > vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas
åklagaren i målet.
19
34 §.
Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der
vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar
vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara, framstäld fråga, och
finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!,
eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och
parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla pröf¬
ning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.
Vistas vittne utom riket, och begär för ty part, att vittnet höres
å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skal visas. Förhöret
må ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför
svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger an¬
ställa sådant förhör. .'»piunud
Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall
hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.
36 §. ■'*. !
• • u t ' ! 1 ■ i rn ’!; i . ■', H; M I. ■ i ' n - •
?„J mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må
den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är att hans
hörande kan lända till upplysning i målet och rätten finner det lämp¬
ligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar, ej heller äkta
makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete pa
lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt: är den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag
ansvar kan honom ådömas; ege rätten, der han tredskas, förordna, att
han skall till rätten hemtas.
I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplys¬
ningsvis höres, enahanda rätt som vittne.
:r . • f .• ' • :!n "
37 8.
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
20
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve dom¬
stolen, huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Fin¬
nes det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående
brott eller skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.
Finner domstolen särskild omständighet föranleda, att'tillfälle bör lem-
nas annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid
närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till för¬
höret; och njute han för inställelsen skälig ersättning.
Fjj vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.
ill KAP.
Om sakkunnige.
Kiöihö'. ro . u i.u.h.,.. fl 'ö ; ,<p > A i
38 §. -1, : ' ' ' "'
Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta
yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågau myndighet, embets-
eller tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i det ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och
för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.
39 §.
Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lem-
nas någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant för¬
hållande, att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.
40 §.
Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,
tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågau;
förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skrift¬
ligt utlåtande eller skall muntligen vid rätton meddela upplysning.
21
*
bi- ! 1 >
Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,
ege rätten hålla honom dertill medelst vite.
Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i
beslutet genom besvär.
; fiol! pmJiih 'j!. hiiufiin t : j > i:iOr: HVl b >:<.j d* /
42 §.
Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifvcs å embetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, af¬
lägga ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det
uppdrag, som honom i målet lemnats.
Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af
vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den
underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty
rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets
vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgitva yttran¬
de, gälle hvad särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut
rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjen-
stens vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af all¬
männa medel.
I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige
som den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
-onai moa Vi<- \ fio;> idlijilili. ■!;•/ :rtor. .■ g’i n
- , "V: : O u § ‘
Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämp¬
22
ning i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersök¬
ning af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.
45 §- ; _ ,
Ar i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift an¬
gående sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
46 §■
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i
målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.
IV KAP.
Om skriftliga bevis.
47 §.
Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten handliugens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och
verkan den i målet eger.
;ai: : ;n b-nr.: U, r..{];* ,[:■> -r.i
48 §.
' ' / :< *• iif i*;;». .r*\: : \'i
Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är
anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest
ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att
den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, eller har
han förstört eller undanskaffat handlingen och kan det antagas, att
sådant skett i syfte att hindra handlingens företeende, pröfve rätten,
hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten ege
ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som inne¬
har handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål vite
föreläggas den tilltalade.
23
49 §.
Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än mot¬
parten: pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen
företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite
tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. Har
någon blifvit, efter ty nu är sagdt, fäld att utgifva vite, ege han söka
ändring i beslutet genom besvär.
Ar anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren
eller någon, som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler,
och ej är part i målet, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej
honom åläggas att förete handlingen.
t.;
50 §.
Hvad om skyldighet att förete handling är i 48 och 49 §§ stad¬
gadt gälle ej i fråga om bref, telegram eller andra enskilda meddelan¬
den, utan så är att de angå något parternas rättsförhållande och vexlats
mellan dem eller mellan endera parten och annan, som rättsförhållan¬
det förmedlat. Ej heller skall hvad i 49 § är sagdt ega tillämpning
å den, som å embetets vägnar innehar handling, hvilken till bevis i
målet åberopas.
Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet
till fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken
och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva
utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet,
som angår saken, uteslutits.
».un it/l :■> tgniit!ö'i‘j ■: •»(/ : •«u* a i. g fn b nu ' u ■/! •, 01
52 §.
Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär
och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,
efter ty rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens
företeende, t Nöjes endera ej åt rättens beslut, ege deri söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
24
53 §.
Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i
beslag, derom gälle hvad eärskildt stadgas.
'Hrv V m; •••; v • ; r t Wi i . *- ob >S jon: t, « » tt Ti; h v ■■ .Tvjvu;.
i f! j \ ; j>. : {)]'/ ;*•'»?, j •T VTMi.T; ! v.rj/)i{MI nTå ,:j )it j,Jl *;i! ii'
V KAP.
Om syn.
54 §.
Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utred¬
ning eller pröfning nödigt, att rätten besigtiga!- föremål, som ej kan till
rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn.
55 §.
-*>/<•' , : - j i1 r. ■ ■ ■ . ! VT ' T ’ ’ j: tl ;.j 1
Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid öfverrätt, förordne
rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare
i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter
om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen.
Öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten
i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde
till öfverrätten iugifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.
t jo nr - d-v,
tf hiiwhr vwl.: tiVvjhi; nio"
Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.
57 §. 1 r
. TiVHiV! $;ff Y t>*i il t (f .'HTi '■ * i i 11»'; > l i f- ii' fTJOa f U;:; U T *
Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde
af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jem-
likt 44 § tillkommer rätten.
56 §.
25
58 §.
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves boträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
59 §.
År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad
föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.
60 §.
Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som inne¬
har skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i. tillämpliga delaå-
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.
VI KAP.
Om parts ed
61 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående
viss omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevis¬
ning, att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock tinnes sannolik, och kan ej
annorledes vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet;
ege rätten till sanningens utrönande förelägga vederparten att, om
han det förmår, med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.
I brottmål må ock i fall, som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas
den tilltalade; dock må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa
straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt förtroende.
62 §.
Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
26
annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplys¬
ning sökes; må ej till värjemålsed dömas.
63 §.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig
våda anförtros.
64 §.
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, för ty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,
feller att sådant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas till¬
förlitlig upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom
att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske
i brottmål.
65 §.
Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet
dertill föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet
eller bekräftandet till en del af det, eden angår.
66 §.
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände
beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende
gäller om rättens slutliga utslag i målet.
67 §.
Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit an-
hängiggjordt. Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten eller
finnes inställelsen medföra oskälig kostnad ; ege rätten tillåta, att eden
aflägges vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt
27
vid öfverrätt eller hos Konungen, till ed dörndt, förordne öfverrätten
eller Konungen, hvar eden- skall afläggas. . .
Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej in¬
ställa sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i
31 § stadgadt.
68 §.
År till ed dömdt, genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas innan det vunnit laga kraft.
År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej a den dag
genom parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt,
att beslutet vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets
vidare handläggning till annan dag eller ock förklara detsamma hyllande.
Har målet förklarats hvilande och visar part sedan, att edgångsbeslutet
vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den
part, som eden ålagts, ej genom förfallolöst uteblifvande å den för ed¬
gången först utsatta dag deråt brustit.
69 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid
Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
70 §.
Innan ed aflägges, förklare rättens ordförande för parten det,
som skall med ed fästas, och erinre honom om edens vigt och betydelse.
Förekommer anledning att parten till följd af bristande religions¬
kunskap ej rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa parten till hans
själasörjare att erhålla nödig undervisning.
71 §.
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har
att fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå
eden, der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat
rätten det kungöra.
28
72 §.
Ar . till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men liar,
förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet å nyo
under pröfning.
Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborger¬
ligt förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande
är inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver
åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
73 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den dom¬
stol der målet blifvit anhängiggjordt.
74 §.
.Varder *a^an emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, full¬
följd i högre rätt, och finner rätten edgång ej böra ega rum; döme
då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.
75 §.
Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen be¬
kräfta hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas
kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden
sålunda bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand
lidit, när den ej annars mätas kan.
Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.
76 §.
Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna
ense, att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt ne¬
29
kande, hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner
rätten den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att
målets utgång deraf beror; late rätten den part, hvilken ed sålunda
bjuden är, aflägga eden; dock ma det ej tillåtas, om den, som skulle
gå eden, är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten
eljest finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.
VII KAP.
Särskilda bestämmelser.
77 §.
År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,
icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan så¬
som tolk biträda vid förhöret.
År den, som skall höras, döl eller stum, ma förhöret ske medelst
skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,
må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,
som skall höras. ,
Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten lorordnas,
skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde
vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning till
vittnet.
78 §.
År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör eds-
förpligtelsen ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främ¬
mande trossamfund, hvars lära ej tillstädj er honom att aflägga ed, eller
är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,
huru förfaras bör.
79 §.
Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden
afläggas å språk, som han förstår.
30
Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på
det sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar
eden.
80 §.
Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 S
27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 49 eller 52 § må genom besvär fullföljas,
gäHe hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt!
81 §.
Genom denna lag upphäfvas:
9 och 10 §§ i 14 kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte
punkterna af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första
Gn af ^ § 0C^ ^ till och med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken
tillika med de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring
af nämnda lagrum eller tillägg deri; samt
. c ^va(l 4 5 mom. i 16 § af förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari
1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig urtjufva.
82 §.
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande be-
stämmelse i denna lag tillämpas.
83 §.
Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses
upphäfda: J
3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti
1877, samt
34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
den 11 juni 1868.
84 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1897; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be¬
handlas efter äldre lag.
31
Förslag
tiii
Lag angående ändrad lydelse af 5 kap, I § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes
fräuder, att. det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,
att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moder-
lifvet är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i
födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och
barnets arfvingar barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Förslag
tm
Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § 14 kap. jordabalken skall upp¬
höra att gälla, samt att 3 § samma kap. skall erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under
hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1897; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be¬
handlas efter äldre lag. ,<
82
Förslag
tiii
Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och
25 §§ i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen
den 12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i först¬
nämnda förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen
kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader
efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken in-
skrefs, der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen
gäldenären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader,
sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räk¬
ningen ej godkännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären lyder,
klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som för¬
fallet skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen god¬
känt; vare lag samma. -'Al, .
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.
1
Kongl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o 6.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartemmtsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
måndagen den 22 april 1895
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll.
Departementschefen statsrådet Östergren anförde i underdånighet:
Vid sistlidet års riksdag väcktes af åtskillige motionärer, förslag
om sådan ändring af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, att antalet
valde nämndemän i de på grund af denna förordning sammanslagna
tingslag ej skulle öfverstiga det för andra tingslag bestämda.
Till stöd för motionen anfördes hufvudsakligen: att om det också
finge antagas, att en ökad befogenhet för häradsnämnden, på sätt motio-
närerne i annan motion föreslagit, komme att höja folkets här och der
nu slappade intresse för att i nämnden insätta sina bästa män och
dermed nämndens anseende och häradsrättens duglighet, så borde derför
icke förbises, att äfven i andra fall häradsrättens sammansättning för
tjenstgöring kunde och borde förbättras. Sålunda måste det anses i
Bih. till Rilcsd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.fö Höft. 1
2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.
grad önskvärd!, att samma nämndemän i regel deltoge i ett måls
handläggning från dess ^ början till dess slut, och otvifvelaktigt vore,
att nämndens betydelse såsom integrerande del af häradsrätten i väsentlig
mån berodde på genomförandet af denna grundsats. Detta hindrades
emellertid i de fall, der på grund af förordningen den 17 maj 1872 två
eller flera tingslag blifvit förenade till ett. Det stora antalet nämnde¬
män omöjliggjorde nemligen der hvarje kontinuitet i tjenstgöringen.
I sådant fall blefve nämndemännens tjenstgöring så ambulatorisk, att i
regel aldrig samma nämndemän kunde öfvervara ett mål från dess
början till dess slut och nämndens uppfattning blefve helt och hållet
beroende af den .mer eller mindre knapphändiga redogörelse, hvarmed
häradshöfdingen inledde öfverläggningen till dom.
I det utlåtande lagutskottet afgaf öfver ofvannämnda motion ytt¬
rade utskottet, att de ifrågasatta ändringarne syntes lämpligast kunna
tagas i öfvervägande vid behandlingen af ett lagförslag angående be¬
visning inför rätta; och blef i öfverensstämmelse härmed Riksdagens i
ämnet till Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse^affattad.
Då^ jag denna dag lör Eders Kongl. Maj:t anmält ett förslag till
lag angående bevisning inför rätta, har jag ansett mig i sammanhang
dermed böra ^ fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å omförmälda
fråga; och då jag delar .motionärernes uppfattning om"önskvärdheten
deraf att ändring sker i den bestämmelse, enligt hvilken i tingslag,
som uppstått genom sammanslagning af två eller flera tingslag, mera
än tolf nämndemän väljas, har jag låtit utarbeta ett så lydande
F ö r s 1 a g
till
Lag
om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 mai 1872
skall erhålla följande förändrade lydelse:
I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad
3
Kongl. Maj:ts Älåd. Proposition N:o 6.
genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Hafva två
eller flera tingslag af Konungen förenats till ett, indele häradsrätten,
så snart ske kan, tingslaget i distrikt för val af nämnd, bestående
endast af tolf ledamöter. Dock skola i tjenst varande nämndemän fort¬
farande bibehålla sina befattningar, intill dess de af laga anledning
derifrån afgå eller aflida; och skall val af ny nämndeman i afgåendes
ställe ej anställas förr än sådant är erforderligt till fyllande af det an¬
tal nämndemän, som enligt den nya indelningen å distriktet belöper.
Intill dess nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen
efter samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897.
Jemlikt statsrådets hemställan täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, att öfver ofvannämnda
lagförslag högsta domstolens utlåtande skulle, för det
ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom
note ur protokollet infordras.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 4 februari 1896.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Ahlgren,
Åbergsson,
Skarin,
Norberg,
Huss,
Claéson,
WlJKANDER.
1.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 16 maj 1895, hand¬
lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af yttrande
öfverlemnade förslag till lag angående bevisning inför rätta jemte der¬
med sammanhängande författningar emellan högsta domstolens ofvan-
bemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig be¬
handling; varande berörda förslag under bilaga A. fogade vid detta
protokoll.
l:o Förslaget till lag angående bevisning inför rätta.
Justilierådet Skarin, som ansåg sig böra i ett sammanhang med¬
dela yttrande angående detta lagförslag, anförde:
»Då förslag till lag angående bevisning inför rätta den 2 maj
1892 i högsta domstolen behandlades, hade jag tillfälle utförligt uttala
5
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
min åsigt såväl om behofvet. af nj lagstiftning i ämnet som ock rörande
lämpligheten af då föreslagna stadganden.
Jag uttalade då den mening, att något verkligt behof af lagför-
ändring härutinnan ej förefanns. Under de nästan dagliga tillfällen
jag alltsedan haft att taga kännedom om och deltaga i lagskipningen,
dervid jag med lätt förklarligt särskildt intresse följt hvad som berört
denna fråga, har jag ej funnit ett enda fall, da, savidt jag förstått,
någon annan lagstiftning än den nu gällande visat sig behöflig eller
då denna lagstiftning utgjort eller ansetts utgöra hinder för att, såvidt
upplysta förhållanden medgifvit, komma till ett godt och önskvärdt
resultat. Tvärtom skulle i åtskilliga mål saknaden af en del nu gäl¬
lande lagbud (jag tänker härvid särskildt på det i tvifvelaktiga fall
ofta tillämpade stadgandet i 17 kap. 20 § rättegångsbalken om domarens
pligt att hellre fria än fälla) möjligen verkat till ett sakfällande, der¬
till efter min åsigt tillräckliga skäl ej förelegat, och derigenom alltså
straff kunnat drabba en oskyldig.
De, som anse en lagförändring i bevisningsfrågan behöflig, stödja
också numera denna sin åsigt knappast derpå att den faktiska lag¬
skipningen derutinnan skulle vara otillfredsställande. Det medgifves
tvärtom, att lagskipningen i detta afseende väl fyller sitt ändamål;
men sådant sker, förmenar man, endast derigenom att lagskipande rent
af åsidosätta de i lag stadgade bevisningsreglerna, hvilka anses ej med¬
gifva en sådan bevispröfning, som allmänt eger rum; och som praxis
således uppenbart strider mot gällande lag, men någon förändring i
praxis ej önskas, föreligger ju ett verkligt behof att till öfverensstäm¬
melse med denna ändra lagen.
Under förutsättning att praxis och lag härutinnan verkligen stå
i strid med hvarandra, är ju mot detta resonnement ej något att in¬
vända. Praxis kan och måste komplettera lagen, men den får ej strida
mot lagen; och förefinnes en sådan stridighet, är nog denna tillräckligt
skäl att, när praxis anses hafva företräde och således böra bibehållas,
derefter ändra lagen.
Skulle af sådan anledning en lagförändring vara behöflig, så är
behofvet emellertid mycket gammalt. De öfverklagade bevisnings¬
reglerna i 1734 års lag äro ännu oförändrade, sådana de vid lagens
utfärdande voro, och praxis i fråga om bevispröfningen har varit den¬
samma som nu åtminstone i många decennier och troligen i hufvud¬
saklig mån ända sedan 1734 års lag började tillämpas. Behofvet, om
sådant förefinnes, är åtminstone ej mera trängande nu än det under
långliga tider varit.
6
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.
Underligt vore likväl om en lagskipning, som verkligen stode i
strid mot gällande lag i en så vigtig fråga som den om bevispröf-
ningen, skulle under så lång tid fått opåtaldt ega rum.
För min del är jag af den öfvertygelse, att lagskiparne, då de
tillämpat och tillämpa lagbuden rörande bevispröfningen på sätt nu
sker, handlat och handla i god öfverensstämmelse med lagens grund
och mening. Det skulle leda till alltför stor vidlyftighet att här för¬
söka lemna en fullständig utredning i detta afseende; dertill föröfrigt
tid och plats ej torde vara lämpliga; men då jag, stödd på denna öfver-
tygelse, utan tvekan deltagit i gällande praxis, skall jag söka i största
korthet angifva några af de hufvudgrunder, hvarpå jag stödt och stöder
min uppfattning, att lagbuden och deras tillämpning i denna fråga ganska
väl öfverensstämma med hvarandra, väl vetande att denna uppfattning
af flera, hvilkas mening i juridiska frågor måste tillmätas stor vigt,
ej delas.
De lagbud rörande bevispröfning, mot hvilka praxis förmenas
strida, torde hufvudsakligen innehållas i 29, 30 och 36 §§ i 17 kap.
rättegångsbalken.
Dessa lagbud förmenas innebära, bland annat, att två samman¬
stämmande vittnen ovilkorligen och under alla förhållanden utgöra fullt
bevis, att ingen annan bevisning än två sammanstämmande vittnen
eller eget erkännande må gälla såsom fullt bevis och att lagen således
ej medgifver, att såsom sådant antaga, vare sig ett vittne och indicier
eller indicier ensamt.
I 29 § står visserligen att två vittnen äro fullt bevis, deri de
sammanstämma. Men vid jemförelse med stadgandena i 1 § och i 20
§ sista stycket synes ju uppenbart, att lagen mycket väl medgifver
domaren att i vissa fall förkasta till och med hvad två vittnen sam¬
manstämmande intygat. Om t. ex. i en vattenuppdämnings-, rågångs-
eller annan jordatvist två vittnen (af oförstånd, oförmåga att bedöma
förhållandena eller minnesslöhet) intyga något, som genom klara hand¬
lingar visas ej öfverensstämma med verkliga förhållandet eller som
domstolen vid syn på stället sjelf finner vara origtigt-, så skulle väl
den domare, som, stödjande sig på ordalydelsen i 29 §, antoge vittnenas
sammanstämmande berättelser såsom fullt bevis och "derefter dömde, ej
kunna försvaras. Domaren gör ej heller så, utan han tager hänsyn
till lagens stadganden i deras sammanhang och pröfvar då lagens rätta
mening och grund vara, att hvad handlingarna visa eller hvad rätten
vid syn inhemtat förtjenar vitsord framför vittnenas utsago, och han
förkastar förty, visserligen i strid med ordalydelsen i 29 §, men i
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6. 7
full öfverensstämmelse med lagens mening och grund hvad vittnena
intygat.
Det inträffar vidare, att hvad två vittnen intygat vederlägges af
hvad annat eller andra vittnen uppgifvit eller af annan förekommen
bevisning eller att förhållanden ådagaläggas, som gifva objektiv grund
att betvifla vittnenas trovärdighet. Domaren torde i sådana fall ej vara
förbunden eller ens ega antaga först omförmälda två vittnens utsago
för fullt bevis. Det under diskussionen i Riksdagens andra kammare
af en ärad talare framdragna exempel, att sammanstämmande vittnes¬
mål af två personer, hvilka visats vara biträden i en s. k. menedarefirma
och derför stått under tilltal, af domstolen lemna! s utan afseende, är
efter min uppfattning ett exempel ingalunda, såsom det förmenades, att
gällande bevisregler blifvit åsidosatta, utan tvärtom att lagen blifvit
efter dess rätta mening och grund tillämpad.
Om emellertid stadgandet i 29 §, att två vittnen utgöra fullt be¬
vis således ej får, lika litet som många andra lagbud, tagas alldeles
efter ordalydelsen, synes mig dock detta stadgande vara af den vigt
för den allmänna rättssäkerheten, att det ej kan utan äfventyr ute¬
slutas. Det har anförts att, äfven om det uteslutes, domaren uppenbart
kommer att anse för bevist hvad två vittnen intyga, när giltiga skäl
ej förringa trovärdigheten af vittnenas utsago. Ja, det är just hvad
lagstadgandena nu efter min upphittning tydligt och klart innehålla;
men uteslutes lagbudet, kan jag för min del ej i förslaget se något
hinder för domaren att utan objektiva skäl vägra godkännande af två
eller flere sammanstämmande vittnens utsago på t. ex. det resonnement
att domaren ansåge vittnena ej ega förmåga att rigtigt uppfatta det,
hvarom fråga vore, eller att vittnena ej vore för domaren tillräckligt
bekanta för att en dylik förmåga kunde dem tilltros.
För min del anser jag att en sådan förändring, som inrymde allt
för stort spelrum åt domarens subjektiva uppfattning och det personliga
intryck vittnena ingifvit honom, ej skulle utgöra någon förbättring.
Det förmenas vidare, såsom nämndt är, att lagen, som ej antager
såsom full bevisning annat än två vittnens sammanstämmande utsago
eller eget erkännande, således ej medgifver att såsom fullt bevis god¬
känna vare sig ett vittne , och indicier eller indicier ensamt.
Lagen säger visserligen, att två vittnen äro fullt bevis och att känd
eller erkänd sak är så god som vittnad, men den säger ingenstädes,
att ej annan bevisning må såsom fullt bevis anses. I 37 § heter det
att, om i brottmål någon varder bunden till saken med klara skäl och
fulla bevis, ändå han ej kan förmås till bekännelse, der gälle ej hans
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
nekande. De här använda ordalag synas mig uppenbart gifva vid
handen, att lagstiftaren tänkt sig, att äfven annan bevisning än två
vittnen skall kunna gälla såsom klara skäl och fulla bevis; och af 1 §
synes mig, såsom redan är anfördt, framgå, att skriftliga bevis kunna,
när de af den vigt äro, gälla som full bevisning till och med emot två
eller flera vittnen.
Att lagstiftaren ej uttryckligen omnämnt annan bevisning såsom
gällande, har sin naturliga förklaringsgrund deri att annan bevisning,
derigenom dock lika stor och stundom vida större visshet än genom
två vittnen eller eget erkännande vinnes, kan vara af så mångfaldig
och skiftande beskaffenhet, att den i en lag hvarken kan beskrifvas
eller uppräknas.
Att tolka 1734 års lag, såsom skulle lagen ej godkänna såsom
gällande annan bevisning än två vittnen eller eget erkännande, skulle
ju vara att i lagen inlägga en mening, enligt hvilken en förbrytare,
som ej kunde förmås till bekännelse och åt hvilken värjemålsed ej
kunde anförtros, skulle vara så godt som oåtkomlig af lagen utom i
de mycket sällsynta fall, då hans förbrytelse åskådats af två vittnen.
När man dertill betäuker, att värjemålsed i brottmål af någon allvar¬
sammare beskaffenhet sällan ifrågakommer dels af den vanliga orsaken
att den tilltalade ej har den frejd att ed kan honom anförtros och dels
till följd af brottets beskaffenhet (alla lifssaker, hvilka i 1734 års lag
voro ojemförligt flera än nu t. ex. 3:dje resan stöld, barnamord, dråp,
vissa sedlighetsbrott m. fl., undantagas uttryckligen), så skulle med en
sådan tolkning lagen väl från första början visat sig hafva varit all¬
deles oförmögen att upprätthålla samhällsordning och rättssäkerhet.
Väl hänvisar man till det »komplement» 37 § innehöll, att domaren
egde i grofva brottmål försöka med svårare fängelse, således med en
sorts, tortyr, få sanningen i ljuset, hvilket förmenats hafva kraftigt bi¬
dragit till rättssäkerhetens upprätthållande. Men detta komplement,
som ju endast i grofva brottmål och under särskild erinran till domaren
om varsamt förfarande, fick användas, ledde rätt ofta ej till det åsyftade
ändamålet att framtvinga bekännelse; det hade liksom all annan tortyr
den olägenheten att det kunde drabba oskyldige, lika väl som skyldige,
och det synes i praktiken jemförelsevis sällan hafva kommit till an¬
vändning. Det borttogs genom Kongl. förordningen den 12 september
1868 utan att dervid några andra bevisningsregler än de förut gällande
ansågos behöfliga och utan att derefter vid bevispröfningen förfarits
annorlunda än förut.
För min del tror jag derför, att man gör 1734 års lagstiftare
9
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.
ganska mycken orätt, då man vill påbörda dem en efter min uppfatt¬
ning så orimlig mening som att ingen annan bevisning än två vittnen
eller eget erkännande skulle gälla som fullt bevis; och jag har hvarken
af egen erfarenhet eller annorledes funnit att en sådan lagtolkning
någonsin gjort sig gällande. 1734 års lagstiftare hafva här som annor¬
städes förutsatt, att lagskiparen icke skall blindt fästa sig vid bokstafs-
lydelsen i en lösryckt lagparagraf, utan, öfverskådande lagen i dess
helhet, iakttaga den af samma lagstiftare gifna regel att noga pröfva
lagens rätta mening och grund och derefter döma.
Nu heter det i 29 § vidare, att ett vittne om sjelfva målet gälle
ej mer, än för hälft bevis; och då bör den som käres till med ed sig
värja. Häri har man velat inlägga den mening att, när endast ett
vittne till är och svaranden ej kan förmås till erkännande, så kan
domaren, hvilka omständigheter som i öfrigt än må hafva förekommit
till bestyrkande af vittnets utsago, lagligen ej komma längre än till
ådömande af värjemålsed eller, enligt 32 §, till sakens lemnande åt
framtiden. Efter pröfning af lagens rätta mening och grund lärer man
dock komma till den äfven med ordalagen väl förenliga uppfattning,
att lagstiftaren här endast gifvit den, med åsigten om värjemålseds
lämplighet, alldeles rigtiga och välbehöfliga regeln, att ett vittne i och
för sig icke är fullt bevis och att ensamt derpå må emot svarandens
bestridande dömas endast till värjemålsed. Vittnesmål äro i många
fall ett rätt otillförlitligt bevismedel, då vittnesmålet ju kan, såsom
erfarenheten ej sällan gifver vid handen, vara vanstäldt åt bristande
förmåga hos vittnet att rätt uppfatta och bedöma ett förhållande eller
att med ord uttrycka sin uppfattning eller af bristande minne hos
vittnet, jemväl ock af bristande noggrannhet vid vittnesmålets inproto¬
kollering. Bekräftas derföre ej vittnets utsago af annat förhållande,
synes lagstiftaren med all rätt hafva uttalat dess otillräcklighet som
fullt bevis, men sådan bekräftelse kan tillkomma såväl genom samman¬
stämmande berättelse af ett annat vittne, som ock genom andra ådaga¬
lagda förhållanden, hvilka kunna hafva fullt lika stort bevisvärde, som
ett. vittnesmål, och bekräftas ett vittnes utsago af sådana förhållanden,
så torde domaren af 37 § vara både berättigad och förpligtad att anse
den tilltalade bunden till saken med klara skäl och fulla bevis, och
att således sakfälla honom. Den domare, som så gör, handlar efter min
uppfattning i full öfverensstämmelse med och icke, såsom en ärad talare
i första kammaren synes hafva förmodat, i strid med gällande lag.
Pröfvas deremot de förhållanden, som jemte ett vittnes utsago före-
Bih. till Bikså. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.
komma, icke vara af den vigt, att full bevisning kan anses förebragt,
ja då eger domaren visserligen icke och bör ej heller ega att fälla.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning torde'lagbudet också nästan
alltid tillämpats.
Men, säger man, åtminstone är väl 1734 års lag fullt tydlig och
klar deruti, att ensamt på bindande omständigheter och liknelser ingen
bör sakfällas, och, då så icke destominare i praxis sker, afviker ju
härutinnan praxis uppenbart från gällande lag. För min del är jag
af den mening, att man i allmänhet åt orden bindande omständigheter
och liknelser, dertill man vill hänföra nästan all annan bevisning än
vittnen och eget erkännande, gifver en vidsträcktare och mera om¬
fattande betydelse än dessa ord i 1734 års lag verkligen ega. Man
hänför till »bindande omständigheter och liknelser» all indicie- och
circumstantiel bevisning och anser dessa begrepp liktydiga, och att
lagen således, då den förbjuder att fälla på bindande omständigheter
och liknelser, jemväl förbjuder att fälla ensamt på indicier eller circum-
stantier.
Nu torde emellertid förhållandet, såsom väl lagskiparne i alla
tider och i alla länder antagit, vara, att likasom indicier kunna före¬
komma, genom hvilka blott bindande omständigheter och liknelser
ådagaläggas, likaså kunna indicier förebringas, som måste pröfvas ut¬
göra klara skäl och fulla bevis. En person kan t. ex. anträffas död
af sår, så beskaffade att ej blott med säkerhet kan slutas, att han om¬
kommit genom annans uppsåtliga handaverkan, utan äfven tiden då
och vapnet eller tillhygget, hvarmed våldet föröfvats, kunna med temlig
noggrannhet bestämmas. Det kan vidare upplysas, att en annan person
vid den tid, då våldet kan antagas hafva föröfvats, anträffats i den
dödes närhet, under omständigheter som omisskänneligt utpeka honom
såsom gerningsmannen, t. ex. att han varit bestänkt med blod och
innehaft saker, som den döde vid den tiden veterligen burit på sig,
äfvensom sådant vapen, som måste hafva blifvit vid våldet användt,
och som kan, äfven det, visa spår att hafva varit i omedelbar beröring
med den döde (vid detsamma kunna finnas fastklibbade hår eller klädes¬
rester från den döde). Kunna nu dessa förhållanden ej på annat sätt
nöjaktigt förklaras, så föreligga sådana indicier, som utgöra ej blott
bindande omständigheter och liknelser, utan klara skäl och fulla bevis,
väl så tillförlitliga som två vittnens utsago, att den döde omkommit
genom den andres åtgörande; och domaren hvarken bör eller får i ty
fall, oaktadt ej något vittne varit vid brottets begående tillstädes, eller
gerningsmannen kan förmås till bekännelse, döma till värjemålsed eller
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6. 11
lemna saken till framtiden; utan skall domaren jemlikt 37 § fälla för¬
brytaren åt saken.
Vid de allra flesta gröfre brotts föröfvande har icke något vittne
varit tillstädes och någon annan bevisning än indiciebevisning är i
sådana mål i regeln ej tillgänglig; men denna bevisning kan således
mycket väl innefatta klara skäl och fulla bevis, i hvilket fall domaren
har att, såsom i alla tider skett, fälla brottslingen. När deremot indi-
ciebevisningen ej räcker längre än att derigenom ådagalagts bindande
omständigheter och liknelser, eller sådana förhållanden som göra den
tilltalades skuld endast mer eller mindre sannolik, så eger domaren,
säger 1734 års lag med rätta, ej fälla, utan har domaren i sådant fall
allt efter omständigheterna och sakens beskaffenhet att döma till värje¬
målsed eller att lemna saken åt framtiden. Pröfningen huruvida klara
skäl och fulla bevis, eller blott bindande omständigheter och liknelser
föreligga är och måste vara helt och hållet öfverlemnad åt domaren,
som deruti har fri bevispröfning, dock med den, som mig synes, väl-
behöfliga föreskrift att i tvifvelaktiga fall hellre fria än fälla. Den
domare, som på indicier, livilka pröfvas utgöra klara skäl och fulla
bevis, fäller den tilltalade, handlar således efter min mening ej i strid
utan i full öfverensstämmelse med 1734 års lag.
Jag har här endast i korthet anfört några hufvudgrunder för min
åsigt att bristande öfverensstämmelse emellan praxis och gällande lag
ingalunda kan anföras såsom skäl för ändring i lagstiftningen i syfte
att införa fri bevispröfning; och hvilket skäl kan i öfrigt för en sådan
förändring anföras? För min del känner jag ej något.
De få bevisreglor 1734 års lag innehåller, att två vittnens, af
annan bevisning ej vederlagda utsago är fullt bevis, att ett vittnes
utsago ensamt ej är fullt bevis och att på omständigheter, som medföra
blott sannolikhet, ej må fällas, torde, ehuru de måhända äro öfver-
flödiga för en fullkomligt samvetsgrann, rättrådig, förståndig och in¬
sigtsfull domare, dock ej kunna utan olägenhet undvaras. De inne¬
hålla rigtiga och nyttiga hänvisningar för domaren, och äro egnade
att åstadkomma enhet i lagskipniugen och att förekomma allt för stort
spelrum åt domarens subjektiva uppfattning eller godtycke. Borttagas
de, kan det inträffa att den ene domaren finner öfvertygande skäl
icke föreligga genom två, tre eller flere vittnens utsago, under det en
annan finner sig öfvertygad redan af ett vittne eller af sannolika om¬
ständigheter.
Det. är visserligen sant, att den fria bevispröfningen finnes införd
i åtskilliga andra länder och att den blifvit så att säga modern inom
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
den nuvarande lagstiftningen. Det tillkommer ju också lagstiftaren
att med uppmärksamhet följa lagstiftningen i främmande länder och
att deraf använda hvad för det egna landet kan befinnas behöfligt och
nyttigt, men de förhållanden, som göra den fria bevispröfningen an¬
vändbar och gagnelig i andra länder, saknas hos oss. På intet ställe
annorstädes torde fri bevispröfning vara anförtrodd åt domstolar in¬
rättade så som våra underdomstolar. Det anmärktes redan vid för¬
slagets föregående behandling både inom högsta domstolen och inom
Riksdagen, att dessa domstolars organisation icke vore lämplig för den
fria bevispröfningen, och denna anmärkning synes i väsentlig mån hafva
medverkat dertill, att förslaget då föll. Man har nu sökt förekomma
upprepandet af denna anmärkning genom ett i sammanhang med detta
framlagdt förslag till förändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt
hvilket nämndens inflytande på lagskipningen i dess helhet och således
äfven på bevispröfningen skulle väsentligen ökas. Detta förslag har
emellertid, såsom af 3:dje punkten i detta protokoll inhemtas, af högsta
domstolen enhälligt afstyrkts. Skulle det falla, qvarstår ju således med
oförminskad vigt ofvannämnda anmärkning; och förhållandena torde
alltså ej heller för närvarande befinnas lämpliga för den fria bevis-
pröfningens införande. Skulle åter sistnämnda förslag, oaktadt högsta
domstolens afstyrkande, af Riksdagen antagas, måste jag såsom min
öfvertygelse uttala, att de bevisningsregler, vår lag innehåller, blifva
ingalunda mindre utan mera än förut behöfliga.
För min del synes det mig som om man ej så litet öfverskattar
de obestridliga fördelar, fri bevispröfning i många hänseenden under
lämpliga förutsättningar kan medföra, och deremot ej nog beaktar de
olägenheter och verkliga faror, den under andra förhållanden, och då
den utan nödig insigt och samvetsgrannhet utöfvas, innebär. Genom
att utan hänsyn till egna förhållanden och behof söka å tout prix in¬
föra ett främmande, för den teoretiska jurisprudensen tilltalande rätts¬
institut, lärer man komma att göra den erfarenheten, att man tillegnar
sig endast detsammas olägenheter utan att komma i åtnjutande af dess
fördelar.
Säkert torde vara, att vi i fråga om bevispröfning ej hafva något
att afundas de länder, hvilkas lagstiftning man härutinnan sökt efter¬
härma. Under det att från dessa länder i tidningar och tidskrifter ej
sällan omtalas fall, då alldeles oskyldiga personer blifvit, med användande
af den fria bevispröfningen, dömde till straff, som de fått helt och
hållet eller delvis undergå, innan deras oskuld uppdagats, så torde från
L3
Kongl. Maj.ts Ndd. Proposition N:o 6.
vårt land — vare detta sagdt i en lycklig stund — näppeligen kunna
under detta århundrade framdragas ett enda konstateradt fall då någon
blifvit. genom felaktig bevisprövning slutligen dömd för brott, hvartill
han ej varit skyldig. Derjemte har vårt land hitintills också varit
förskonadt från sådana, i länder med fri bevispröfning ej sällsynta
juridiska skandaler, att en tilltalad, mot hvilken den mest tillfyllest¬
göranden bevisning förekommit och som till och med sjelf erkänt sin
brottslighet, likväl förklarats icke skyldig, när hans advokat förstått
ingifva juryn eller domstolen medlidande, eller politiska förhållanden
inverkat på pröfningen.
Att bevispröfningen i vårt land hittills varit så tillfredsställande,
synes mig böra i ej ringa mån tillskrifvas just de bevisregler, som man
nu vill afskaffa.
Då således bevispröfningen vid de svenska domstolarne väl får
anses vara synnerligen tillfredsställande och då denna bevispröfning,
af de skåf jag här ofvan sökt anföra, efter min mening ingalunda
strider mot, utan tvärtom väl öfverensstämmer med gällande lagbud,
måste jag vidhålla den af mig 1892 uttalade mening, att något behof
af lagförändring härutinnan ej förefinnes och att lagförslaget, om det
antages, ingalunda kommer att utgöra förbättring utan tvärtom en
försämring; och om jag icke desto mindre anser mig kunna och böra
fortfarande uttala jemväl den af mig då yttrade mening att, med hänsyn
till den lugna, lidelsefria och förståndiga bevispröfning, som erfarenheten
visat vara att af våra domstolar påräkna, någon synnerlig olägenhet
eller fara ej torde komma att af förslagets antagande föranledas, sker
sådant dock endast under förutsättning, att den nu föreslagna om¬
ändringen af häradsrätterna ej genomföres.
Beträffande förslagets detaljer har jag vid den förra granskningen
utförligt uttalat min åsigt. Jag anser mig derför nu kunna inskränka
mig att åberopa de anmärkningar, som då af mig framstäldes i den
mån samma anmärkningar ej genom sedermera i förslaget vidtagna
förändringar förfallit.»
Vidare afgåfvos beträffande förevarande lagförslag yttranden i
enlighet med hvad här nedan upptagits.
§ I-
Justitierådet Claeson utlät sig:
»De öfvertygande skäl, om hvilka i denna paragraf förmäles,
måste vara objektiva, så att de kunna verka öfvertygande äfven på
14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.
andra än domaren sjelf. Ju friare bevispröfning medgifves domaren,
desto nödvändigare är det, att han i domen fullständigt upptager de
skäl, som för honom äro bestämmande. Först härigenom blir den
tappande parten i tillfälle att granska grunderna för domslutet och att,
i händelse ytterligare bevis finnas att tillgå, åberopa dem hos högre
rätt för att vederlägga domarens uppfattning af hvad som i målet
blifvit utredt. I 24 kapitlet 3 § rättegångsbalken är visserligen redan
stadgadt, att i domen böra utsättas de hufvudskål, derå slutet grundas.
Men denna föreskrift har icke mägtat hindra, att domstolarnes beslut
stundom blifvit hvad bevisfrågan angår väl knapphändigt affattade.
För att förebygga sådant och borttaga till och med allt sken af god¬
tycke hos domaren, synes mig lämpligt antingen att låta 24 kapitlet
3 § rättegångsbalken undergå en förändring, hvarigenom domarens
pligt att särskildt i fråga om bevispröfningen noga angifva skälen i
domen kraftigt inskärpes, eller ock att i samma syfte göra till före¬
varande paragraf ett tillägg af det innehåll, som fanns i senare stycket
af 1 § i Kongl. Maj:ts förslag i ämnet till 1893 års riksdag. Den
något ändrade lydelse, paragrafen erhållit i det nu remitterade förslaget,
gör, efter min uppfattning, ett sådant tillägg icke öfverflödigt.!)
§ 8.
Justitieråden Norberg. Huss och Claeson förenade sig om följande
yttrande:
uHär föreskrifves, att den ej må höras såsom vittne, hvilken
befinner sig i visst slägtskaps- eller svågerlagsförbållande till annan,
som på grund af 7 § är jäfvig att vittna. Jäf enligt sistnämnda
paragraf är emellertid ej under alla förhållanden ovilkorligt. Har brott
blifvit föröfvadt mot två eller flera, eger rätten efter omständigheterna
pröfva, huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt, den
andre. Äfvenså är embete- eller tjensteman eller med denne i före¬
varande hänseende likstäld person ej i sin egenskap af målsegande
jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot honom begånget under
utöfningen af hans befattning, der ej annat vittne är att tillgå. Då i
dessa fall tvekan lätt kan uppstå, huru förfaras skall med anhörige till
den, som sålunda endast under särskilda förhållanden må höras såsom
vittne, torde bestämda föreskrifter i detta hänseende vara erforderliga.
I förra fallet synes enahanda pröfningsrätt, som blifvit rätten tillagd
i. afseende å målseganden, böra tillkomma rätten äfven med hänsyn
till dennes anhörige. I senare fallet åter kan till följd af det för måls-
15
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.
egandens hörande uppstälda vilkor, att ej annat vittne är att tillgå,
rättigheten att höra målsegandes anhörige näppeligen göras beroende
deraf, om målseganden sjelf må höras eller ej. Medgifvandet åt måls-
eganden att vittna torde äfven åtminstone i viss mån kunna antagas
vara föranledt af den särskilda tilltro, som på grund af hans ställning
bör tillkomma honom; men deraf kan naturligen ej hemtas någon an¬
ledning att låta hans anhörige höras såsom vittnen.»
§ 25.
Justitierådet Claeson anförde:
»Då det enligt förslaget tillätes vittne att öfverklaga beslut, hvar¬
igenom det blifvit fäldt till böter eller vite, torde äfven införas en be¬
stämmelse om rättighet för vittue att öfverklaga beslut, hvarigenom
förordnats om dess hemtande till rätten. Möjligt kan vara, att sådan
rättighet till klagan stundom, i anseende till kort tid mellan beslutet
och dagen för inställelsen vid rätten, blir utan praktisk betydelse, men
t. ex. i de fall, då häradsrätt å lagtima ting förordnar om vittnes
hemtande till nästa lagtima ting, torde öfverrätt vanligen kunna dess¬
förinnan blifva i tillfälle att pröfva besvären öfver hemtningsbeslutet.
Tillerkännes vittne rättighet att söka ändring i beslut om hemtning,
synes tillika böra uttryckligen stadgas, att beslutet skall, utan hinder af
förd klagan, gå i verkställighet, der förbud från högre rätt ej kommer.»
Justitierådet Huss yttrade:
»Då enligt förordningen angående böter för svarandeparts ute¬
blifvande från underrätt den G oktober 1882 och lagen angående böter
för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål den 8
november 1889 svarandepart medgifvet är att innan sakens slut visa,
att han haft förfall och ej kunnat rätten det kungöra, i hvilken händelse
böter, som på grund af dessa författningar blifvit honom ådömde, skola
gå åter, synes enahanda förmån böra tillerkännas vittne i afseende L
böter, som vittnet för uteblifvande dömts att utgifva.»
§ 26.
o
Justitierådet Huss, med hvilken justitierådet Abergsson instämde,
yttrade:
»Med afseende å det i sista punkten förekommande stadgande om
vittnes lösgifvande ur häkte i vissa fall erinras att, då beslut derom skall
meddelas af rätten, men längre tid, ända till sex veckor, kan komma
16
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.
att förflyta innan rätten sammanträder, befogenhet att förordna om
vittnets lösgifvande borde medgifvas rättens ordförande.»
§ 28.
Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Huss förenade sig,
anförde:
»Jemlikt 23 § eger rätten förordna att vittne må, der sådant finnes
nödigt, inkallas för att ånyo höras i målet. Deremot saknas för tviste¬
mål och vissa brottmål föreskrift om af hvem ersättning och förskott
å resekostnad till sådant enligt rättens förordnande inkalladt, vittne skall
utgifvas. Uttryckligt stadgande härom torde vara erforderligt.
Då den författning, till hvilken i tredje stycket hänvisas, ej åsyftar
alla brottmål utan endast sådana, deri allmän åklagare å tjenstens
vägnar för talan, synes någon jemkning af ordalagen i detta stycke
böra ske.»
Justitierådet Norberg biträdde justitierådet Claesons yttrande i
första stycket, med tillägg, att det likväl lämpligen syntes böra an¬
komma på rätten att i de antagligen mindre vanliga fall, som med
anmärkningen åsyftades, efter omständigheterna pröfva, huruvida er¬
sättning eller förskott å resekostnad skäligen borde till vittne utgå.
§ 49.
Justitierådet Claeson utlät sig:
»Det torde vara betänkligt att, på sätt här skett, utsträcka editions-
pligten för tredje man så långt, att denne, äfven om han är jäfvig att
vittna i målet, kan tvingas att förete en åberopad handling. Efter min
mening bör denna editionspligt ingalunda göras större än samme mans
skyldighet att vittna. Han är nemligen närmast att betrakta såsom
ett vittne rörande innehållet af den skriftliga handlingen. På grund
häraf tillstyrker jag, att till senare stycket af denna paragraf göres ett
tillägg i den rigtniug, att, om tredje man är af jäf hindrad att höras
såsom vittne i målet, han ej heller må förpligtas att förete handlingen.»
Justitierådet Aberg sson yttrade:
»För min del finner jag betänkligheter möta mot införande af
editionspligt för tredje man i den nu föreslagna formen; men om den
skall införas, anser jag mig böra, vid det förhållande att editionspligten
uppgifves vara grundad på tredje mans skyldighet att vittna, instämma
i justitierådet Claesons mening, att editionspligt icke bör åläggas tredje
man, som på grund af jäf är fri från pligt att vittna i saken.
17
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 6.
Åtminstone kan jag icke förorda det i nu förevarande förslag
gjorda tillägg till andra stycket af 49 §, hvarigenom inskjutits orden:
»och ej är part i målet». Såvidt jag rigtigt uppfattat betydelsen af
detta tillägg, skulle detsamma innebära, att t. ex. en son kan i en
rättegång, der icke han, men hans fader är part, tvingas att förete en
handling, ehuru anledning är att handlingens företeende kan lända
fadern till skada eller synnerlig olägenhet. Handlingens innehafvare
synes mig härigenom bringas i en ytterst pinsam ställning i valet
mellan lydnad för rättens bud och begäret att skydda sin fader. På
sätt inom högsta domstolen yttrats vid granskning år 1892 af det då
framlagda förslaget till lag i ämnet, lärer i de flesta fall anledning till
antagande, att en handlings företeende skulle lända innehafvaren eller
annan till skada eller synnerlig olägenhet, icke kunna visas, utan att
röja just hvad af handlingens innehåll innehafvaren ej vill hafva
offentliggjord!.»
§ 55.
Justitierådet Claeson anförde:
»Enligt paragrafens nuvarande lydelse torde föreskrifterna om
vittnesförhör och om tillkallande af sakkunnigt biträde blott syfta på
sådan syn, som förrättas af en öfverrättsledamot med biträde af två
underdomare, deremot icke på sådan syn, som efter öfverrättens upp¬
drag hålles af underrätten i orten. Då jemväl i senare fallet det kan
vara af nöden, att vittnen blifva hörde vid synetillfället och att sak¬
kunnigt biträde anlitas, men ordalagen i paragrafen möjligen kunna
anses lägga hinder i vägen härför, särskildt hvad angår vittnens hörande,
hemställer jag, att paragrafen måtte omredigeras så, att nämnda före¬
skrifter tydligen komma att afse de båda olika slagen af svner.»
§ 61.
Justitierådet Norberg, som ansåg sig här böra meddela yttrande
om parts ed i allmänhet, anförde:
»Mot användande af parts ed såsom bevismedel hafva vid olika
tillfällen och från skilda håll framstälts allvarliga betänkligheter;. och
uti det af nya lagberedningen afgifna s. k. principbetänkande, hvilket
bildar utgångspunkten för det nu förevarande lagstiftningsarbetet, meddelas
en sammanfattning af dessa betänkligheter, hvartill i frågans nuvarande
läge foga mera synes mig vara att tillägga än ett beklagande deraf,
att hvarken då eller sedermera tiden lunnits vara inne för afskaffande
Bih. till Biksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 Häft. 3
18
Kongl. Maj:ts IS åd. Proposition N:o 6.
af ett rättsinstitut, hvilket i så ringa grad som parts ed — och i
synnerhet värjemålseden — motsvarar en human och rationel lagstift¬
nings ändamål. Jag skall derför inskränka mig till att åberopa hvad
principbetänkandet i nämnda afseende innehåller äfvensom det af justitie¬
råd?1 Skariu till högsta, domstolens protokoll den 2 maj 1892 i ämnet
afgifna yttrande, hvaruti jag i allt, som nu är i fråga, instämmer. Och
får jag härvid endast ytterligare erinra, hurusom enligt mitt omdöme
partseden, ätven under de former den i förevarande lagförslag erhållit,
innebär icke en modifikation utan ett upphäfvande i väsentlig måtto
af den grundsats om bevispröfningens frihet, hvarå förslaget i dess
helhet eljest är bygdt. Ty hädanefter såsom hittills lärer väl partens
fullgörande^ af eden eller bristande deråt komma att fullt bestämma
målets utgång och alltså utesluta all inverkan af domarens öfvertygelse.
Och när den, som bland alla måste anses mest jäfvig och minst qvali-
ficerad att bära opartiskt vittnesbörd, ja företrädesvis den, mot hvars
uppgifter sannolik bevisning i målet förekommit, erhåller uppdrag att
medelst edgång afgöra hvad som i målet skall anses för visst och
sannt eller ej, då utgör detta ett på den »legala bevisteorien» grundadt
och dervid rå strängt bundet förfarande, att jag icke inser, huru det
följdrigtigt låter sig förenas med principen för den friare bevispröfningen,
eller det åskådningssätt, ^ enligt hvilket. eljest i regeln domarens rätt
och pligt skall vara att såsom bevisadt antaga det, hvarför med hänsyn
till allt, som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga.
Då jag. alltså anser partseden och framför allt värjemålseden
såsom ett ej blott umbärligt utan i det hela förkastligt bevismedel,
hvars sista stöd dessutom synes mig falla för de skäl, hvilka tala för
godkännande af detta lagförslags hufvudgrunder, kan jag icke tillstyrka
de i ämnet föreslagna bestämmelserna.»
Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Åberqsson var ense,
yttrade:
»Den gräns, inom hvilken värjemålsed må i brottmål ega rum,
bör utstakas . med yttersta varsamnet, så att ej det straff, som kan
ådömas den tilltalade, om han brister åt eden, må innebära en för stor
frestelse till mened. Hittills torde våra domstolar sällan hafva dömt
till edgång, derest å förbrytelsen kunnat följa straffarbete. Att, såsom
med det remitterade förslaget åsyftas, öfverskrida denna gräns anser
jag ej vara rådligt. Jag tillstyrker fördenskull en återgång till nya
lagberedningens förslag, enligt hvilket värjemålsed ej tilläts, när å
brottet enligt lag kunde följa straffarbete.»
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
§ 70.
Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Huss instämde,
yttrade:
»I de flesta fall torde edstemat affattas så kort, klart och tydligt,
att en person med sådant förstånd, att edgång honom tillätes, lätt be¬
griper innehållet; och då är den här föreslagna obligatoriska förklaringen
af domaren alldeles obehöflig. För de mera sällsynta fall åter, då eds¬
temat är något längre eller mera inveckladt, kan det mycket väl hända,
att domarens muntligen afgifna förklaring, som alltid torde blifva något
omständligare än sjelfva edstemat, af parten fattas i någon mån vid¬
sträcktare eller inskränktare än edstemats eget innehåll och förty miss¬
förstås. I dylik händelse kan förklaringen blifva till skada. Jag hem¬
ställer alltså, att hvad i första stycket rörande edsförklaringen är
stadgadt måtte uteslutas.»
§ 75.
Justitierådet Claeson utlät sig:
»Rättighet för bevisskyldig part att aflägga värderingsed har i
förslaget, likasom i gällande lag, medgifvits allenast för de fall, att
tillgrepp skett eller skada genom brand uppkommit. Att användningen
af denna ed i 1734 års lag strängt begränsats är en naturlig följd af
den verkan, eden enligt samma lag medför. Hvad parten i detta af¬
seende å eden uppgifver skall nemligen af domaren tagas för godt.
Annorlunda ställer sig deremot saken om, såsom nu föreslås, rätten eger
pröfva tillförlitligheten af hvad parten edligen bekräftat. Någon an¬
ledning att befara, att den andre parten genom användandet af detta
bevisningsmedel skulle blifva lidande, torde vid sådant förhållande ej
förefinnas. Behofvet af denna ed lärer icke heller i de uti förslaget
upptagna fall vara större än eljest. Vid tillgrepp eller brand kan ut¬
redning om skadans storlek mången gång åstadkommas på annat sätt
än genom edgång af målseganden. Å andra sidan kunna, äfven då
skada eljest uppkommit, omständigheterna vara sådana, att någon ledning
för utrönande af skadans omfång ej står att vinna, der det ej tillätes
målseganden att edligen bestyrka sina uppgifter. Skall en särskild
värderingsed bibehållas, torde sålunda dess användande böra medgifvas
i större utsträckning än som enligt det nu remitterade förslaget skulle
blifva förhållandet. Jag tillstyrker, att denna paragraf affattas i enlighet
med nya lagberedningens förslag i ämnet.»
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
•
Justitierådet Norberg anförde, att justitierådet ville till hvad justitie¬
rådet yttrat om parts ed i allmänhet här endast tillägga den anmärk¬
ning att, likasom det vid dömande till värjemålsed ansåges icke till-
ständigt förelägga part att med ed bekräfta en åsigt eller ett omdöme,
borde sådant ej heller tillåtas målsegande i fråga om värde å stulet gods.
Dessutom syntes beträffande så val myckenhet som värde af slikt gods
edgången vara af desto mindre vigt och behöflighet, som rätten ju i
detta fall hade att pröfva tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda
bekräftat.
I öfrigt leranades förevarande lagförslag af högsta domstolen utan
anmärkning.
2:o) Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfda-
balken.
3:o) Förslaget till lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.
4:o) Förslaget till lag avgående ändring i förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Dessa tre senare förslag lemnades af högsta domstolen utan an¬
märkning.
2.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 17 maj 1895, hand¬
lingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872 emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter
cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslaget under bilaga B. vidfogadt detta protokoll.
Förslaget blef af högsta domstolen lemnadt utan anmärkning.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff'.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
21
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 9 januari 1897
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Bostköm,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
Justitieråden: Claéson,
Petersson.
Departementschefen statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet
högsta domstolens yttrande öfver de enligt statsrådsprotokollet öfver
justitiedepartementsärenden den 22 april 1895 till högsta domstolen
remitterade förslag till
l:o lag angående bevisning inför rätta,
2:o lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,
3:o lag angående ändring i 14 kap. jordabalken,
4:o lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855,
5:o lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872,
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Härefter anförde departementschefen:
»Mot behofvet och lämpligheten af en lagäudring i det syfte, som
med förslaget till lag angående bevisning inför rätta afses, har allenast
en af högsta domstolens ledamöter uttalat sig. Denne ledamot, som
redan tillförene vid granskning inom högsta domstolen af ett likartadt
lagförslag yttrat sig i samma rigtning, har nu grundat sitt uttalande
hufvudsakligen derpå, att den fria bevispröfningens grundsats redan
genom 1734 års lag skulle vara i tillbörlig utsträckning erkänd.
Praxis hos oss i afseende å bevispröfningen befunne sig också enligt
hans mening ej, såsom förutsattes af dem, hvilka härutinnan önskade
en ny lagstiftning, i uppenbar strid mot gällande lags bestämmelser i
ämnet, utan stode tvärtom i god öfverensstämmelse med lagens grund
och mening; och då förändring i denna praxis icke åsyftades, vore
följaktligen någon lagändring icke heller erforderlig.
Rigtigheten af denna åsigt måste dock betviflas. Den har ej
heller inom högsta domstolen vunnit någon anslutning. Deremot har
en motsatt uppfattning, efter mitt förmenande stödd på öfvertygande
skäl, uttalats ej mindre inom högsta domstolen vid dess år 1892 före¬
tagna granskning af nya lagberedningens förslag i ämnet, än ock vid
ärendets föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 12 januari 1893
af dåvarande chefen för justitiedepartementet.
Af förhandlingarne vid 1893 års riksdag framgår ock, huru ut¬
bredd den åsigt är att i fråga om bevispröfningen lagskipningen kommit
att i väsentlig mån afvika från gällande lags föreskrifter. Då sålunda
enligt allmänt gängse uppfattning praxis i denna fråga står i strid
mot lag, synes all anledning förefinnas att söka bringa lagen till tydlig
och klar öfverensstämmelse med en praxis, som allmänt erkännes vara
god och hvilken, derest den vinner uttryckligt stöd i lag, torde kunna,
utan att rättssäkerheten vedervågas, än bättre lämpas efter senare
tiders lifligare samfärdsel och mera utvecklade affärsverksamhet. I be¬
traktande häraf och enär efter den omarbetning, förslaget numera
undergått, faran för subjektivt godtycke vid bevispröfningen synes
vara förebygd, tvekar jag icke att tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att
framlägga förslaget till Riksdagens antagande.
De vid förslagets granskning framstälda detaljanmärkningar hafva
synts böra föranleda några mindre jemkningar deri. Med anledning
af en inom högsta domstolen gjord hemställan har i 1 § återupptagits
den i det tidigare förslaget der förekommande föreskrift att i hvarje
dom skola utsättas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar sin
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
öfvertygelse. Likaledes i öfverensstämmelse med hvad inom högsta
domstolen yrkats hafva 8 och 28 §§ blifvit omarbetade.
Med afseende å det i sista punkten af 26 § förekommande stad¬
gande om vittnes lösgifvande ur häkte i vissa fall har inom högsta
domstolen hemstälts att, då beslut om lösgifvandet skulle meddelas
af rätten, men längre tid, ända till sex veckor, kunde komma att
förflyta, innan denna sammanträdde, befogenhet att förordna om
vittnets lösgifvande borde medgifvas rättens ordförande. Att för detta,
ytterst sällsynta fall ifrågasätta en afvikelse från allmänna processuela
regler, dertill synes dock tillräckligt skäl ej föreligga. Men då möjlig¬
heten af anmärkta olägenheten ej kan bestridas, synes en lämplig
utväg vara att något förkorta den tid, inom hvilken liäktadt vittne
åter skall för rätten inställas, och har en ändring i detta syfte förden¬
skull blifvit i 26 § vidtagen.
Vid 49 § har af ledamöter inom högsta domstolen uttalats den
åsigt, att editionspligten borde, likasom vittnespligten, inskränkas så,
att tredje man, som vore jäfvig, icke borde vara editionspligtig. Då
vid granskningen af det ofvan omnämnda, tidigare förslaget i ämnet
enahanda åsigt inom högsta domstolen uttalats, bemöttes den vid
ärendets föredragning af dåvarande departementschefen med den erinran,
att den, som enligt 7 eller 8 § vore jäfvig, befriades från vittnespligten
närmast af den anledning, att man icke ville utsätta en sådan person
för frestelsen att svika sanningspligten för att derigenom undvika att
skada sig sjelf eller sina närmaste anhöriga, men att deremot den
editionspligtige icke vore utsatt för en sådan frestelse. Hvad sålunda
erinrats synes uppenbarligen vara rigtigt, och torde följaktligen nu ifråga¬
varande anmärkning ej böra till någon åtgärd föranleda.
För vinnande af större tydlighet hafva några mindre ändringar
gjorts i 3, 26, 36 och 74 §§».
Med åberopande tillika deraf, att öfriga, nu anmälda förslag af
högsta domstolen lemnats utan anmärkning, hemstälde föredragande
departementschefen i underdånighet, att förslaget till lag angående
bevisning inför rätta med de ändringar, hvarom ofvan förmäles, äfven¬
som förslagen till lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfda-
balken, till lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, till lag an¬
gående ändring i förordningen angående handelsböcker och handels¬
räkningar den 4 maj 1855 och till lag om ändrad lydelse af 9 § i för¬
ordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting den 17 maj 1872 måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, Riks¬
dagen till antagande föreläggas.
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Justitierådet Claeson åberopade i afseende å förslaget till lag
angående bevisning inför rätta hvad han vid detta förslags granskning
i högsta domstolen yttrat i de delar, deri det nu framlagd^ förslaget
afveke från de af honom uttalade åsigter.
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande
departementschefens hemställan.
Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse
bilagan A. vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.