Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 54.
i
N:o 54.
Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående anslag
till verkställande af undersökning för anläggning af
statsbana från Gellivare till norska gränsen; gifven Stock¬
holms slott den 26 mars 1897.
Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civil¬
ärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t, härmed föreslå Riksdagen
att, till verkställande af undersökning och upprättande af förslag till
anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning mot
Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,
med rätt för Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af tillgäng¬
liga medel förskjuta beloppet. ■
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
I‘ : i' • ; ' ! <. ’i i ■ t | oMi .1 ' i ! (j-, |/. - /I
E. von Krusenstjerna.
Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 44 Haft. f.N:o 54.J
1
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
Koncession af
år 1882 å
jernväg Luleå
—norska
gränsen.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet d Stockholms slott den 26 mars
1897.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Wikblad,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll,
Annerstedt,
von Krusenstjerna.
Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde:
Genom nådig resolution den 8 december 1882 beviljade Eders
Kongl. Maj:t enskilda personer rättighet att anlägga och till allmänt
begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435 meters spårvidd från
lämplig punkt å norska gränsen i närheten af sjön Wassijaure till
Luossavaara och Kiirunavaara jernmalmfält och derifrån genom Gelli-
vare malmfält och distrikt fram till Luleå stad; och erhöllo samma
personer genom resolution den 16 juni 1883 koncession å fortsättning
af banan inom Norge till Ofotens fjord. Vidare faststäldes af Eders
Kongl. Maj:t dels den 18 april 1884 plan för jernvägsanläggningen
mellan Luleå och Gellivare och dels den 23 april 1888 plan för sträck¬
ningen emellan Gellivare och Luossavaara.
3
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 54.
Sedan koncessionen blifvit öfverlåten å ett utländskt bolag, men Statens inköp
detta icke kunnat fullgöra i koncessionen föreskrifna vilkor om banans a* puleä—
fullbordande inom viss tid, blef under år 1891, i öfverensstämmelse jernväg,
med Riksdagens på Eders Kongl. Maj:ts framställning fattade beslut,
hela den ifrågavarande jern vägsanläggningen, hvaraf handel en Luleå—
Boden var fullbordad samt delen Boden—Gellivare så långt hunnen, att
transport af gods derå kunde utan fara ega rum, medan å linien Gelli¬
vare—Luossavaara endast mindre betydande arbeten å en kortare sträcka
blifvit utförda, af svenska staten inköpt. Genom statens försorg har
derefter sträckningen till Gellivare blifvit fulländad.
Sedan derpå i maj 1892 enskilda personer anhållit om koncession Riksdagen,
å anläggning af jernväg mellan Luossavaara och Wassijaure, aflät Riks- , 9^Jra™8d9esn
dagen den 19 april 1893 till Eders Kongl. Maj:t en skrifvelse, deri
Riksdagen, med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och
ekonomiskt hänseende, som, på sätt Riksdagen i dess skrifvelse när¬
mare utvecklade, hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norr¬
bottens län måste anses ega, anhöll att, innan koncession meddelades
å jernväg inom sagda län af annan än lokal betydelse, Riksdagen måtte
lemnas tillfälle yttra sig i frågan.
Sist omförmälda koncessionsansökan blef sedermera af sökandena
återkallad.
Nu hafva uti en den 17 augusti 1896 till Eders Kongl. Maj:t in- Ansökan om
gifven skrift landshöfdingen P. J. Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. koncussl°n å
ö ° ° . jernväg Gelli-
Broms, kammarherren C. Cedercrantz, vice häradshöfdingen Knut Till- varo—norska
berg och vice häradshöfdingen C. J. Ljunggren anhållit om tillstånd grttnRen-
att i enlighet med en ansökningen bilagd plan få anlägga en för all¬
män trafik afsedd jernväg af 1,435 meters spårvidd från Gellivare öfver
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i närheten af
sjön Wassijaure; och hafva sökandena anmält, att de samtidigt hos
norska regeringen anhållit om koncession å byggande af jernväg
från den punkt vid riksgränsen, der linien inom Sverige slutar, till
Ofoten fjord.
Den uppgjorda planen öfverens stämm er beträffande sträckningen
Gellivare—Luossavaara med den ofvannämnda af Eders Kongl. Maj:t
den 23 april 1888 faststälda plan och beträffande sträckningen Luossa¬
vaara— Wassijaure med den vid ofvan omförmälda i maj 1892 ingifna
koncessionsansökan fogade plan. Jernvägen utgår enligt denna plan
från Gellivare station, framgår först i nordvestlig sedermera i hufvud¬
sakligen nordlig rigtning öfver bland andra Kaitum och Kalix elfvar,
passerar Kiirunavaara och Luossavaara malmfält, öfvergår Rautusjoki
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
eif, dragée vidare utmed Alajärvi sjö fram till Torne träsk, hvarest
banan kröker emot vester, följer sedermera södra kusten af Torne träsk,
öfvergår bland andra Abiskojoki eif samt framkommer slutligen straxt
söder om sjön Wassijaure till riksgränsen. Längden är 247,6 kilometer,
förutom sidospår å stationer och hållplatser.
Uti sin underdåniga ansökan hafva sökandena anfört:
Med stöd af den utredning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lemnat öfver ifrågavarande, Eders Kongl. Maj:ts pröfning förut under¬
stöda byggnadsförslag, hade sökandena beräknat kostnaden för sträckan
Gellivare—Luossavaara till 4,019,990 kronor och kostnaden för sträckan
Luossavaara—Wassijaure till 10,900,000 kronor eller kostnaden för hela
den svenska linien till 14,919,990 kronor. Detta kapital jemte hvad
för jernvägsföretagets utförande i öfrigt beräknats åtgå hade blifvit
stäldt till sökandenas förfogande af bankinstitut, hvilka förmåtts härtill
af öfvertygelsen att företagets ekonomi i hvarje fall vore tryggad ge¬
nom den malmfrakt från Luossavaara och Kiirunavaara grufvor, som
väntades komma att uppstå.
För att sålunda kunna utgöra basis för ett jernvägsföretag af
nämnda omfattning, borde gifvetvis dessa grufvor vara af betydande
mägtighet och godhet. Sådant vore ock förhållandet. På grund af de
uppmätningar, som verkstälts dels år 1875 genom Sveriges geologiska
undersökning och dels år 1896 af geologen Hjalmar Lundbohm och
fil. doktor W. Petersson, hade beräknats, att Luossavaara och Kiiruna¬
vaara malmberg tillhopa innehölle ofvan jord 250 till 300 millioner ton
malm och för hvarje fots afsänkning under jordytan omkring 700,000
ton malm, allt af rik jernhalt. Vid sådant förhållande syntes malm¬
frakten ensam tillräcklig att trygga företagets bestånd.
Medan malmen från Gellivare grufvor, hvilka vore belägna omkring
21 mil från Luleå och 28 mil från Ofoten, hade sin naturliga utfrakt
öfver det närmare liggande Luleå, hade malmen från Luossavaara och
Kiirunavaara grufvor, belägna omkring 31 mil från Luleå och 18 mil
från Ofoten, sin naturliga utfraktshamn vid sistnämnda plats. Det vore
alltså klart att för exploiterandet af Luossavaara—Kiirunavaara gruf-
vorna en förbindelse endast med Ofoten skulle vara tillfyllest och att
bandelen Gellivare—Luossavaara icke vore nödvändig för ifrågavarande
ändamål. Men då otvifvelaktigt Norrbottens utveckling i hög grad
befrämjades, derest en sammanbindningsbana mellan Bottniska viken
och Vesterhafvet erhölles, och på samma gång grufvornas administra¬
tion i väsentlig mån underlättades genom en förbindelse med det sven-
5
Konfjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
ska jernvägsnätet, hade sökandena ansett koncessionsansökningen böra
omfatta äfven föreningslinien Gellivare—Luossavaara.
Såsom förut erinrats, hade Eders Kongl. Magt tillförene genom
nådig resolution den 8 december 1882 medgifvit byggandet af en bana
från Luleå öfver Gellivare samt Luossavaara och Kiirunavaara malmfält
till riksgränsen i vester. De förhållanden, under hvilka koncession nu
söktes å den ännu ofullbordade delen af samma bana, vore emellertid
af beskaffenhet att i flere afseenden ställa det ifrågasatta företaget i
annan dager än det år 1882 sanktionerade. Medan 1882 års koncession
innehades af utländingar, hvilka enligt koncessionen icke kunde rubbas
i sin besittning af jernvägen under 40 år efter det jernvägen öppnats;
medan utländingar vid den tiden besutte Gellivare malmberg och snart
visste förskaffa sig en betydande andel i Luossavaara—Kiirunavaara
malmfält, hade nu utländingar icke någon del i vare sig jernvägen eller
grufvorna. Svenska staten egde nära hälften af den förut koncessio-
nerade jernvägen. Och om Eders Kongl. Magt tilläte banans fortsät¬
tande, Lomme Eders Kongl. Maj:t tvifvelsutan att förbehålla staten rätt
att tidigare inlösa den nya banan, hvarigenom staten blefve ensam
egare af hela den vigtiga banan från Luleå vesterut till riksgränsen,
en bana, om hvilken man med afseende å det synnerligen goda eko¬
nomiska resultatet af den redan bygda delen — Gellivarebanan -—
torde ega grundad anledning antaga, att den skulle lemna en tillfreds¬
ställande afkastning.
Till ytterligare belysning angående de skäl, som talade för banans
färdigbyggande till Ofoten, erinrades vidare att, såsom förut nämnts,
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält innehölle en myckenhet värde¬
full jernmalm. Men all denna naturens rikedom låge nu utan använd¬
ning och nytta vare sig för det allmänna eller för grufegarne, som å
grufföretaget nedlagt och alltjemt nedlade betydliga kapital. För foster¬
landsvännen måste det emellertid helt visst vara ett önskningsmål, att
den dag snart måtte komma, då dessa landets naturliga hjelpkällor
blefve till gagn för dess innebyggare, och skedde så, genom att en
planmessig grufdrift komme till stånd, blefve det ej ringa kapital, som
komme att tillföras landet. Grufvornas årliga afkastning kunde antagas
komma att utgöra omkring en million ton jernmalm. Försäljnings¬
summan derför skulle i landet införa cn summa penningar, som efter
nu gällande pris torde böra beräknas till omkring sju millioner kronor.
Den förbättring i vår handelsbalans, som sålunda vunnes, skulle
naturligtvis blifva ännu större, derest inländska rederiers intressen mera
än hittills kunde tillgodoses vid malmens forsling sjöledes till utlandet.
6 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 54.
Sveriges fraktfart hade under de sista decennierna blifvit långt efter
den utveckling, de öfriga näringarna uppnått, och detta icke blott i
fråga om fraktfarten i främmande vatten utan till och med beträffande
transporten af våra egna exportvaror. Så t. ex. kunde för malm-
exporten från Luleå, beräknad till omkring 500,000 ton om året, lämp¬
liga fartyg icke inom landet erhållas, utan transporten måste verkställas
af främmande fartyg. Att kunna öfvertaga denna transport, hvilken
sysselsatte ett stort antal ångare under de fyra skeppningsmånaderna
juni, juli, augusti och september, då Luleå hamn vore isfri, vore ju ett
önskvärdt mål. Men då någon användning för den ångbåtsflotta, som
för sådant ändamål måste anskaffas, icke kunde med säkerhet beräknas
för årets öfriga månader, kunde för närvarande något inländskt kapital
för ett dylikt företag icke anskaffas. Om deremot samma ångbåts¬
flotta, hvilken under förstnämnda fyra månader användes för exporte¬
randet af 500,000 ton jernmalm från Luleå, under återstående delen af
året koncentrerade sin verksamhet på exporterandet af malm från Ofoten,
så vore uppenbart, att ett rederiföretag af nämnda omfattning skulle
lemna sina delegare en afsevärd inkomst och följaktligen lätt kunna
åstadkommas, synnerligast om samarbete kunde vinnas med norska
rederier. Inkomsten på ifrågavarande malmutfrakt kunde beräknas i
millioner kronor. Men ett fraktföretag, som egde en så fast grund
som det nyss beskrifna, skulle helt visst icke stanna vid exporten af
endast de nämnda qvantiteterna malm. Det skulle blifva mägtigt att
dag för dag utveckla sin rörelse och öfvertaga andra frakter såväl till
som från den skandinaviska halfön samt såmedelst gifva anledning till
en uppblomstring af den nordiska sjöfarten.
För Norrbottens län, som genom en jernväg från Gellivare till
Ofoten finge ständig förbindelse med isfri hamn vid Vesterhafvet, skulle
ifrågavarande bana vara af vidtgående betydelse. Den förbindelse med
mellersta och södra Sverige, som erhållits genom norra stambanans
framdragande till Boden, hade visserligen tillskyndat länet stora för¬
delar, men kunde dock icke fylla beliofvet af kommunikationsleder.
Länets stora utsträckning — nära en fjerdedel af hela riket — och
saknaden af några i egentlig mening segelbara floder gjorde att de
tillgångar, länet egde, i det hela taget icke kunde tillgodogöras, utan
att kommunikationerna inom länet ökades, så att de mera blefve länets
olika delar till nytta. Och norra stambanan utgjorde icke eu transport¬
led, som med fördel kunde begagnas för den stora industrien eller den
som å verldsmarknaden hade sin hufvudsakliga afsättning; dertill måste
frakten till söderut belägna utfartshamnar blifva alltför betungande. Då
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
tillika möjligheten att kunna sjöledes från länets egna hamnar utfrakta
dess produkter vore afskuren under 7 till 8 månader af året., återstode
endast att åt vester söka bereda länet transportförbindelser.
En dylik naturlig utfartsväg måste förr eller senare brytas. Norr¬
bottens kultur och ekonomi skulle genom en sådan väg få ett uppsving,
som den, hvilken haft tillfälle att närmare komma till insigt om denna
landsändas resurser, lätt kunde fatta. Härvid afsåges icke så mycket
Norrbottens skogar, hvilka visserligen genom förbättrade kommuni¬
kationer skulle få ett ökadt värde, men hvilka redan nu tack vare länets
många elfvar och der inrättade flottleder kunde göras fruktbärande.
Förnämligast afsåges de stora sträckor af odlingsbar mark, som Norr¬
botten erbjöde, en mark, som i allmänhet endast erfordrade afdikning
för att varda det lämpligaste fält för jordbruk och boskapsskötsel,
enkannerligen det senare. Här skulle alltså kunna uppstå en mejerD
handtering af storartade dimensioner, mägtig att föda en mångtalig
befolkning. Härjemte vore det bekant, att Norrbotten af malmer och
mineralier egde hopade skatter — Luossavaara och Kiirunavaara vore
endast enstaka länkar i den kedja af malm- och mineralförande berg,
som der rymdes — och geologerna, hvilka ännu icke hunnit tillfyllest
utforska länets fyndigheter, hyste stora tankar om den framtid, som
en gång på grund af bergens rikedom skulle uppstå för Norrbotten
och derigenom för Sverige. Uti sina myrar egde Norrbotten ett billigt
brännmaterial, hvilket man hoppades en gång skulle genom teknikens
framsteg blifva användbart för industrien och i afsevärd mån ersätta
de på grund af Norrbottens aflägsna läge alltför dyrbara stenkolen.
En förädling af Norrbottens jernmalmer inom länet skulle då blifva en
möjlighet.
Af det vidsträckta länet, i areal innehållande omkring 1,100 qvadrat-
nymil, utgjordes större delen eller mera än tre fjerdedelar af kronan
tillhörig mark, och den föreslagna jernvägsliuien löpte uteslutande å
kronans jord. Den skure bland andra vattendrag Kalix, Rautusjoki och
Abiskojoki elfvar, hvilka hvar för sig egde en betydande, men nu obe¬
gagnad drifkraft, deröfver kronan hufvudsakligast hade förfoganderätten.
Afl denna statsegendom skulle i sammanhang med eu af banan för¬
anledd uppblomstring af olika industrier inom Norrbotten få ett väsent¬
ligt ökadt värde.
Den kolonisation af Norrbotten, som otvifvelaktigt skulle uppkomma
genom den ifrågasatta jernvägsförbindelsen och den deraf på skilda
arbetsområden framkallade verksamheten, skulle säkerligen sträcka sina
följder utöfver eu stor del af riket. Särskild! vore att hoppas, att den
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
i ett visst fall skulle lända till gagn för hela fosterlandet; den skulle
nemligen efter all sannolikhet komma att verka såsom en mägtig af¬
ledare för emigrationen. I detta afseende åberopades till jemförelse
följande sitfror angående den folktillströmning, som till en del af länet
egt rum genom den grufdrift som idkades af aktiebolaget Gellivare
malmfält. Detta bolag sysselsatte omkring 2,000 arbetare. Inräknades
dessas familjer, skulle antalet af dem, som sålunda direkt berodde af
bolaget, uppgå till omkring 5,000 personer, hvarförutom antalet af dem,
som indirekt hade sin utkomst genom bolagets rörelse, uppgåfves till
likaledes omkring 5,000 personer. I staden Luleå och Gellivare kom¬
mun hade invånareantalet under de sista fem åren stigit med respek¬
tive 43 och 56 procent, och endast under 1895 hade antalet mantals-
skrifne personer i Gellivare kommun stigit med 10 procent. Dessa
siffror utmärkte en kolonisation af afsevärda dimensioner; och exploi-
terandet af Luossavaara- och Kiirunavaaragrufvoma skulle i och för sig
säkerligen erfordra användningen af ännu större arbetskrafter.
Under detta århundrade hade finska språket vunnit så stor terräng
i Norrbotten, att man der kunde å vissa håll färdas stora sträckor utan
att påträffa andra än finsktalande innebyggare. För rikets enhet borde
ett sådant sakernas tillstånd icke lemnas opåaktadt. Den genom rörel¬
sen vid Gellivaregrufvorna föranledda kolonisationen hade redan visat
sig utöfva ett verksamt inflytande till förmån för riksspråket. Och en
än mera ökad inflyttning af sydsvenskar, livilka stode på en högre
bildningsgrad än den i dessa afskilda nejder födda befolkningen och
hade sina sympatier oskiljaktigt fästade vid Sverige, skulle utan tvifvel
kraftigt bidraga till det svenska språkets och den svenska odlingens
utvidgning och förkofran i våra nordliga gränsbygder.
Slutligen förtjenade det nämnas, att den ifrågasatta jernvägsförbin-
delsen äfven skulle blifva af betydelse i politiskt afseende. I hvad
mån den dervidlag komme att spela en mera betydande rol tilltrodde
sökandena sig emellertid icke att rätt bedöma; endast så mycket ville
sökandena framhålla:
att eu genom denna bana påskyndad kraftig utveckling af svensk
industri och svensk kultur i Norrbotten skulle skänka riket en styrka
i denna gränsprovins, som riket nu saknade,
samt att den samfärdsel och det utbyte, som genom ifrågavarande
bana skulle uppstå mellan brödrafolken, komme att fastare tillknyta
banden dem emellan.
Den hufvudsakligaste invändning, som anförts mot jernvägsbygg-
naden, vore den, att den deraf föranledda exporten af jernmalm skulle
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.
9
medföra en allmän sjunkning af jernmalms- och jernpriserna och der¬
igenom inverka menligt på den nuvarande jernhandteringen i Sverige.
Denna invändning vore enligt sökandenas åsigt obefogad.
Visserligen vore det sannt, att priserna å jernmalm och jern under
de sista 20 åren undergått en högst betydande reduktion, och att under
samma tid åtskilliga stora malmdeposita börjat exploiteras, hvilka förut
icke varit tillgängliga för verldsmarknaden. Men att göra prisfallet till
en följd af den ökade malmbrytningen i och för sig ansåges icke vara
rätt. Skälen till prisfallet läge i den väsentliga förbättring, som under
senare tiden vunnits i jernhandteringens teknik, i de alltmer förbättrade
kommunikationerna samt i de väsentligt nedsatta frakterna. Dessa tre
omständigheter tillsammans hade på kontinenten och i England med¬
fört en betydlig minskning af produktionskostnaden för jern, hvaraf
blifvit en oundviklig följd att jernpriset sjunkit.
I öfrigt förtjenade det betonas, hurusom jernets historia under de
sista decennierna visade, att verldsmarknadens behof af jernmalm stigit
i en förvånande grad. Medan jernmalmskonsumtionen år 1873 utgjorde
i Europa och Amerika sammanlagdt omkring 33 millioner ton, upp¬
visade år 1893 en konsumtion af omkring 56 millioner ton, det vill säga
en ökning under 20 år af omkring 70 procent. Med den bestämda
tendens till ökning, som jernmalmskonsumtionen sålunda egde, skulle
marknadspriset på jern icke i någon nämnvärd grad kunna rubbas der¬
igenom att. på årsmarknaden utbjödes ytterligare 1,000,000 å 1,200,000
ton — den största qvantitet som skulle kunna om året utfraktas på en
enkelspårig bana från Luossavaara till Ofoten.
Ett annat skäl, som anförts emot en export af malmerna från
Luossavaara och Kiirunavaara, vore, att dessa vore så rika, att de der¬
för med framgång skulle kunna konkurrera med de förnämsta malmer
å marknaden. Väl vore det sannt, att dessa malmer vore rika; och på
den grund hoppades sökandena att för dem erhålla plats å verldsmarkna¬
den. Men den öfverprocent af jern, malmerna beräknades innehålla, vore
högst behöflig för att utjemna den högre kostnad, som måste nedläggas
å malmerna vid deras brytning i ett arktiskt klimat och för deras
transporterande till konsumtions-centra från de aflägset belägna grufvorna.
Och om tidpunkten nu icke vore lämplig för malmernas bringande i
marknaden, när skulle väl sådant en gång ske? Skulle man kanske
vänta till dess tekniken nått ännu större fulländning och å marknaden
infört äfven andra mera välbelägna, men för sina oarter för närvarande
ej användbara malmer? Liksom fosforhalten på sin tid ansetts utgöra
en för malmens användning hinderlig oart, men nu så långt ifrån ut-
Uih. till Itiksd. Prat. J8U1. ! Sand. I A/t/. 44 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
gjorde ett hinder, att eu hög fosforhalt under vissa förhållanden till
och med räknades såsom en fördel, skulle väl äfven den tid kunna
väntas, då förekomsten i jernmalm af titan eller andra nu såsom oarter
räknade ämnen icke förringade malmens värde. Den moderna teknikens
sträfvan ginge just ut på att utjemna dylika olikheter.
Äfven hade farhågor uttalats derför, att fosterlandet skulle lida
skada, derigenom att dess malmskatter förslösades genom export till
främmande land. Den redan gjorda beräkningen att Luossavaara och
Kiirunavaara tillhopa innehölle ofvan jord 250 å 300 millioner ton och
att sålunda med en årlig export af 1,000,000 å 1,200,000 ton två å tre
sekler skulle åtgå, innan brytning under jord behöfde ifrågakomma,
borde emellertid i detta afseende kunna lugna äfven den mest betänk¬
samme.
Ehuruväl Gellivare vore beläget på längre afstånd från Ofoten än
från Luleå, kunde man dock tänka sig, att egarne af Gellivaregrufvorna
vid vissa tillfällen, såsom under vintern, då Luleå hamn vore stängd
af is, eller under tider af stark efterfrågan å deras malmer, skulle vilja
exportera öfver Ofoten. Som emellertid svenska statsverkets vinst å
Gellivarebanan skulle kunna härigenom förminskas, hade sökandena i
sina kalkyler icke heller tagit en dylik export i beräkning. Och såsom
en garanti mot en sådan vinstminskning för svenska statsverket före¬
sloges att, om Eders Kongl. Maj:t täcktes bevilja den sökta koncessio¬
nen, Eders Kongl. Maj:t såsom vilkor för densammas åtnjutande be¬
hagade föreskrifva, att någon malmexport från Gellivare till Ofoten icke
finge ega rum, med mindre till svenska statsverket i förskott erlades
den förlorade vinst, som efter Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande genom
exporten öfver O foten uppstode. På sådant sätt ansåges all fara i be¬
rörda hänseende undanröjd.
Då det tillika kunde ifrågasättas, att exploiterandet af Luossavaara
och Kiirunavaara jernmalmsgrufvor skulle leda till minskning i malm¬
brytningen vid Gellivare, meddelades, att sökandena hyste grundad för¬
vissning derom, att ett samarbete mellan egarne af de olika grufvorna
skulle komma till stånd på sådana vilkor, som uteslöte farhågan för en
dylik minskning af malmbrytningen vid Gellivare.
Derest det nu ifrågasatta jernvägsföretaget komme till utförande,
hade man sålunda grundad anledning att såsom följder deraf hoppas
uppå ett höjande af kapitaltillgången i riket; ett mägtigt uppsving af
den inhemska rederirörelsen; tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals
personer; en icke oväsentlig höjning af statsegendomens värde; ett
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.
11
kraftigt framåtskridande i snart sagdt hvarje hänseende för rikets
nordligaste och största provins och särskilt ett utbredande och be-
tryggande af den svenska kulturen derstädes; och slutligen ett nytt
föreningsband med broderriket. Mot dessa obestridliga fördelar hade
man åter att väga endast obestämda farhågor om ett för den svenska
jernindustrien ogynsamt prisfall å jern på verldsmarknaden eller ogrun¬
dade bekymmer för ett bortslösande af den svenska jordens mineral¬
rikedom.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hyste sökandena den för¬
hoppning, att Eders Kongl. Maj:t täcktes finna skäl bifalla deras ansö¬
kan; och liemstäldes tillika att, om koncessionen meddelades, sökandena
måtte berättigas öfverlåta densamma å ett aktiebolag med en styrelse be¬
stående uteslutande af svenske och norske män.
Skulle emellertid Eders Kongl. Maj:t finna, att Gellivare icke för
närvarande borde medelst jernväg förenas med Vesterhafvet, inskränkte
sökandena sin ansökan till erhållande af koncession å bandelen Luossa-
vaara—Wassijaure, hvilken jernväg skulle erhålla endast lokal betydelse;
och vore sökandena villige att underkasta sig det koncessionsvilkor, att
sammanbindningsbanan Gellivare—Luossavaara skulle af dem byggas,
derest Eders Kongl. Maj:t inom tio år härefter så bestämde.
Öfver ifrågavarande ansökan hördes till en början väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen, som i underdånigt utlåtande den 2 oktober 1896
anförde hufvudsakligen:
I förslagen vore ej de tekniska bestämmelserna fullständigt upp¬
tagna, men af en bifogad ritning »å normalsektioner för bandelen
Luossavaara—riksgränsen» inhemtades, att följande mått vore afsedda
att tillämpas, nemligen:
för spårvidden.................................................................................... 1,435 meter.
» syllarne, skrädda på två sidor, en längd af ..................... 2,4 »
» och en tjocklek af ................................................................. 0,16 »
» ballastens krönbredd ................................................................. 3,o »
)) » djup från syllens öfverkant till balansplan ... 0,52 »
(så kallad amerikansk sektion)
» banvallens krönbredd................................................................ 5,o »
» jordskärnings bottenbredd i balansplan .............................. 7,4 »
» bergskärnings bottenbredd i balansplan .................. 4,8 å 5,2 »
» tunnelns bottenbredd................................................................ 5,2 »
» » höjd öfver balansplan ......................................... 5,5 »
Väg- och
vattenbygg-
nadsstyrel-
sens ut¬
låtande.
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
således med afseende på tunnel något större än å den för statens jern-
vägar norr om Ångermanelfven fastställda sektionen, hvarjemte af pro¬
filen framginge, att största lutningen och minsta krökningsradien skulle
mellan Gellivare och Luossavaara blifva respektive 10 %o och 320 me¬
ter, men mellan Luossavaara och norska gränsen respektive 12,5 %0
och 300 meter.
Styrelsen hade ej något att erinra mot dessa mått. Endast 3
stationer vore upptagna, nemligen vid Killinge, vid Luossavaara och
vid riksgränsen. Emot den beräknade anläggningskostnaden gjordes
ej någon anmärkning. Vid granskning af ritningar och förslag hade
styrelsen funnit bland annat:
att skenvigten i förslaget upptagits till 25 kg. för meter, men
borde höjas till 32 kg., hvilket den beräknade kostnaden jemväl med-
gåfve, likasom den äfven vore tillräcklig för en uteglömd, men nöd¬
vändig reparationsverkstad,
att å ritningarna angifvits 6 mötesplatser mellan Gellivare och
Luossavaara, men i förslaget upptagits 7,
att mellan Luossavaara och riksgränsen angifvits enligt ritningarna
13 mötesplatser, som dock ej i förslaget funnes beräknade,
att hägnad, som ej inginge i förslaget, här torde kunna und¬
varas, samt
att antalet vaktstugor borde ökas.
Beträffande ifrågavarande jernvägs nytta och nödvändighet delade
styrelsen till hufvudsaklig del de af sökandena framstälda åsigterna
rörande de fördelar, som vore att förvänta af en utsträckning af
Luleå—Gellivarebanan till riksgränsen med fortsättning inom Norge
till Ofotenfjorden. Otvifvelaktigt skulle den derigenom fullbordade
tvärbanan kraftigt bidraga till höjande af värdet af ortens jordegendom,
som nästan uteslutande tillhörde staten, till ökande af kapitaltillgången
i riket, till möjliggörande af en bergsbruksrörelse inom Norrbotten
med deraf följande ökad befolkning och odling, samt till främjande af
en snabbare utveckling af öfriga för värf sgren ar i denna aflägsna lands¬
del, hvars mineralrikedomar icke kunde tillgodogöras ens der de redan
vore fullt kända, än mindre till fyllest utforskas inom det ofantliga fjell-
området utan stödet af jernvägsförbindelser med kusten.
Denna jernvägs stora vigt vore för öfrigt redan så allmänt insedd,
att den icke kräfde ytterligare bevis. Den allmänna opinionen i öfre
Norrland hade länge med fog betecknat förbindelsen mellan Botten-
och Vesterhafvet såsom en lifsfråga för landets nordligaste del och
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54. 13
äfven af sådan vigt för hela riket att med dess fullbordande icke längre
borde uppskjutas.
Med denna uppfattning både styrelsen tillförene i underdåniga ut¬
låtanden, bland andra den 13 november 1882 och den 19 november
1892, funnit giltiga skäl föreligga att förorda bifall till då framstälda
ansökningar om koncession å anläggning af hela eller viss del af
Luleå—Ofotenbanan med samma plan som den nu framlagda för delen
Gellivare—riksgränsen, och styrelsen hade i sistnämnda utlåtande der¬
jemte förklarat sig anse att, då staten redan öfvertagit den östra delen
af denna tvärbana, det vore fördelaktigt, om hela banan blefve af staten
bygd och trafikerad.
Äfven styrelsens chef hade i detta ärende förut, i egenskap af
Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län, i under¬
dånigt utlåtande den 10 oktober 1889 angående sökt förlängning i
arbetstiden för sagda jernväg såsom sin åsigt framhållit, att denna bana
i flera hänseenden vore synnerligen egnad att utgöra eu stambana, till
följd icke blott af dess stora vigt för den landsdel, den genomlöpte,
och de exempellöst rika malmtillgångar, den berörde, utan isynnerhet
i följd af dess egenskap att i sitt fullbordade skick blifva en vigtig
internationel förbindelseled mellan broderianden och de båda hafven,
eu betydelse, som i framtiden komme att väsentligen ökas, när de
svenska och finska jernvägsnäten en gång blefve sammanknutna.
Den erfarenhet, som efter tiden för ofvan anförda utlåtandens af¬
gifvande vunnits rörande följderna af den först meddelade koncessionen
och af Luleå—Gellivarebanans förvärfvande åt staten, hade endast
kunnat stärka den af styrelsen ofvan uttalade åsigten, att lämpligaste
sättet för den nu ansökta jernvägens åvägabringande vore, att den
anlades för statens räkning.
Till följd af den ifrågavarande jernvägens ofvan antydda natur
kunde dess politiskt-nationella och strategiska betydelse icke undgå att
vid koncessionsfrågans bedömande framträda på ett sätt, som jemväl
ådagalade önskvärdheten af att staten måtte blifva egare af banan och
såsom sådan komma att genomföra de åtgärder och de trafikaftal med
andra länders jernvägsförvaltningar m. m., som för en dylik jernvägs-
anläggning och för dess ostörda drift, jemväl i händelse af krig, vore
behöfliga.
I den händelse det emellertid icke skulle finnas lämpligt att omedel¬
bart låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg såsom
statsbana, ansåge sig styrelsen på ofvan anförda grunder ega giltig
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.
anledning att ånyo förorda att den sökta koncessionen blefve beviljad,
derest det visades, att en norsk bana från Ofoten till riksgränsen kunde
komma till stånd.
Då bland koncessionsvilkoren i främsta rummet borde intagas
rättighet för staten att, när den så önskade, till sig lösa jern vägen till
det pris, som motsvarade livad jernvägen med tillhörigheter och trafik-
materiel enligt räkenskaper, som Eders Kongl. Maj:t godkände, kostat
koncessionshafvarne med tillägg af ränta efter 5 procent om året men
med afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lenmat, så torde
koncessionens beviljande endast komma att blifva en öfvergångsform,
som påskyndade banans utförande och säkerligen äfven det ofvan ut¬
talade önskemålet af dess öfvergång i statens ego, såsom fallet varit
med den östra delen af tvärbanan från Luleå till Gellivare.
I den händelse Eders Kongl. Maj:t täcktes bevilja den sökta kon¬
cessionen, skulle derigenom, såvidt af den bifogade planen framginge,
åt sökandena bland annat öfverlåtas de redan utförda jernvägsarbetena
vester om Gellivare, hvilka utgjordes af en ofullständigt terrasserad
jernvägslinie till Ladnivara hemman af omkring 20 kilometers längd,
hvilka arbeten i och för statens inköp af Luleå—Ofotenbanans svenska
del uppskattades till och, såvidt styrelsen hade sig bekant, betaltes
med en summa af 350,000 kronor, hvartill komme stenarbetena till
bron öfver Kaitum eif vid Killinge, hvilkens värde vore styrelsen obe¬
kant. Ehuru nämnda värden under den förflutna tiden till högst väsent¬
lig del torde hafva förminskats genom bristande underhåll och öfver-
byggnadens bortförande, kunde det likväl ifrågasättas, huruvida icke
dessa byggnader borde af sökandena lösas till deras uppskattade nu¬
varande värden. Men då i betraktande toges, att nämnda byggnader
icke för närvarande egde och ej heller för framtiden kunde få något värde
för statsverket, derest de icke för den afsedda jernvägen komme till
användning, och då jernvägen, äfven om densamma nu koncessionerades,
sannolikt förr eller senare komme att af staten inlösas mot den del
af anläggningskostnaden, som vid inlösandet icke amorterats, för¬
ordades, att meranämnda arbeten finge af sökandena öfvertagas utan
lösen.
För koncessionens beviljande föresloges, förutom öfriga vid bevil¬
jande af jernvägskoncessioner vanliga vilkor, följande bestämmelser,
nemligen:
att skenvigten skulle ökas till minst 32 kg. för meter,
att största syllafståndet blefve 0,75 meter, men vid skarfvarna
0,61 meter,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
15
' att alla trummor och broar grundlädes till ett djup af minst 1,8
meter under markens yta,
att minsta dimension å afloppstrummor bestämdes till 0,6 x 0,6 meter,
att till de broar, som föreslagits att hvälfvas, hvalfven borde slås
af foghuggen granit i cementbruk, äfvensom att för de broar, hvilkas
öfverbyggnad ej vore närmare angifven, sådan af jern eller stål borde
anbringas, der de icke komme att utföras som hvälfda broar,
att broarnas öfverbyggnad er konstruerades med sådan styrka, att
de kunde uppbära de belastningar, som vid statens jernvägar numera
vore föreskrifna,
att rullande materiel borde anskaffas till ett värde af minst 5,000
kronor för kilometern,
att nödig reparationsverkstad vid banan anlades inom svenskt
område,
att vaktstugor anlades till ett antal af minst tre på 11 kilometer,
att, utom de föreslagna stationerna, en mindre anhaltstation borde
uppföras vid Kalasluspa, afsedd för den nu visserligen fåtaliga, men
tillväxande befolkningen i Kalix elfs öfre dalgång,
att vid stationerna skulle anläggas mötesspår af minst 330 meters
längd inom fripålarne, äfvensom att mötesplatser af samma längd
anordnades på lämpliga punkter, så att de, med inberäkning af de före¬
slagna stationerna, komme att ligga på högst 15 kilometers afstånd
från hvarandra,
att svenska statsverket skulle vara berättigad! att inlösa ifrågavarande
jernväg med tillhörigheter och trafikmateriel mot ett penningebelopp,
som motsvarade hvad jernvägen enligt räkenskaper, som Eders Kongl.
Maj:t godkände, kostat koncessionshafvarne med tillägg af fem för
hundra om året, men med afdrag af den nettoinkomst, banan under
tiden lemnat, samt
att arbetet med jernvägen skulle börjas före den 1 januari 1898
samt derefter så bedrifvas, att jernvägen i sin helhet, äfven hvad
anginge trafikmaterielen, derest öfverenskommelse om banans trafike¬
rande med annan jernvägs materiel icke träffats, vore färdig att för trafik
upplåtas senast den 1 oktober 1902.
Uti infordrad! underdånigt utlåtande af 28 oktober 189G har vidare
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län yttrat:
Att förevarande jern vägsförbindelse, afsedd att blifva en fortsätt¬
ning af Luleå—Gellivare jernväg samt att utsträckas till hamn vid
norska kusten, egde en sällsynt stor betydelse, läge i öppen dag, och
Kongl. Maj:ts
befallnings¬
hafvande»
utlåtande.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
sökandena hade i den underdåniga framställningen angifvit de skilda
hänseenden, i hvilka denna betydelse framträdde. Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande delade i det väsentliga de åsigter, som af sökan¬
dena härutinnan uttalats. Det kunde enligt Eders Kongl. Maj:ts befall-
ningshafvandes uppfattning icke betraktas annorlunda än såsom en
högst afsevärd fördel att de rika tillgångar af jernmalm och andra
värdefulla mineral, hvilka förefunnes inom länets öfre fjällbygd och
hvilka nu läge utan användning och utan gagn för någon, blefve till¬
godogjorda, helst detta torde kunna ega rum utan att den industri,
som redan uppstått i Gellivare, genom den uppkommande ytterligare
bergverksrörelsen behöfde lida inskränkning. Denna ökade bergs¬
handtering med deraf följande ökad tillgång på kapital inom riket samt
på tillfällen till arbete och utkomst för en mängd af landets invånare
vore emellertid icke den enda fördel, som den ifrågasatta jernvägen
kunde väntas medföra. Påtagligt vore att genom denna ett verksamt
medel skulle blifva gifvet till utveckling af de många andra förvärfs-
grenar, för hvilka Norrbotten hade rika förutsättningar men hvilka, så
länge detta vidsträckta land vore i saknad af nödtorftiga kommunika¬
tioner, icke kunnat komma till uppblomstring. En förbindelseled sådan
som den nu ifrågavarande, sträckande sig midt igenom länet och för¬
medlande kommunikationen till alltid öppen hamn vid Vesterhafvet,
skulle, helst när den genom norra stambanans förlängning komme i för¬
bindelse med finska jernvägsnätet, mägtigt befordra denna landsdels
tilltagande i odling och befolkning och dermed bereda åt denna del af
riket en styrka, som den nu saknade.
Eders Kongl. Majds befallningshafvande, som alltså vore lifligt
öfvertygad om önskvärdheten deraf att förevarande jernväg, måtte
snarast möjligt blifva bygd, funne ej heller någon betänklighet vid
att jernvägen komme till stånd på det sätt, som nu vore satt i fråga,
nemligen såsom enskild jernväg. Från ett och annat håll hade uttalanden
framkommit, att denna jernbana, der den skulle byggas, ovilkorligen
borde blifva statsbana. En sådan uppfattning kunde Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke dela. Det ville ock synas uppenbart
att, der koncession medgåfves, vilkoren vid densamma borde kunna
erhålla sådan affattning, att de, jemte det staten förbehölles rätt att
när som helst öfvertaga banan, jemväl i öfrigt betryggade de intressen,
som från olika synpunkter kunde i afseende å denna jernbana för sta¬
ten förefinnas.
Klart vore att, om staten ville sjelf bygga denna bana, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde hafva något att häremot
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.
17
i och för sig erinra, förutsatt dock dels att banan, om den skulle byggas
af staten, komme till stånd lika fort, som om koncession nu gåfves å
densamma, dels att den icke, ifrågasatt såsom statsbana, komme att i
någon män verka till undanskjutande af den ytterst vigtiga frågan om
norra stambanans fortsättande ofvan Boden. Hvad sistnämnda jern-
vägsföretag beträffade, funnes ingen anledning, att detsamma skulle
kunna åvägabringas annorledes än genom statens omedelbara åtgärd,
och Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande hoppades lifligt, att frågan
om norra stambanans fortsättande skulle af Eders Kongl. Maj:t kunna
i den allra närmaste tiden föreläggas Riksdagen. Vore Riksdagen då
i tillfälle att på en gång åtaga sig de dryga uppoffringar, som skulle
föranledas af ett samtidigt byggande inom länet af båda de omförmälda
dyrbara jernvägarne, vore sådant visserligen högst ”glädjande. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande tilltrodde sig emellertid icke att
ifrågasätta något dylikt utan funne sig böra förorda den lösning, som
enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning snarast
kunde förverkliga båda de betydelsefulla företagen, den lösning alltså
enligt hvilken norra stambanans fortsättande gjordes till en statens
omedelbara angelägenhet, medan deremot jernvägen från Gellivare finge
koncession såsom enskild. Troligt vore för öfrigt, att ett sådant till-
vägagående skulle visa sig vara bästa sättet att realisera deras önsk¬
ningar, hvilka på en gång eftersträfvade sistnämnda jernvägs snara
tillkomst, samt att den måtte blifva statsbana.
Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort vissa
erinringar i fråga om de vilkor, som för koncessionen borde föreskrifvas.
Vidare har, enligt nådig remiss, jernvägsstyrelsen den 21 december
1896 afgifvit yttrande i ärendet och deruti anfört:
Den föreslagna jernvägen jemte dess fortsättning i Norge afsåge
att förbinda det svenska statsbanenätet med Ofotenfjord i Norge och
komme sålunda att bilda en synnerligen vigtig länk i en ny mellan-
riksbana, hvilken icke blott satte öfre Norrland i förbindelse med en
hela året om isfri hamn å Norges vestkust utan äfven förenade Vester¬
hafvet och Bottniska viken med hvarandra. Skulle vidare, såsom jern-
vägsstyrelsen vågade antaga, stambanan genom öfre Norrland under
de närmaste åren komma att framdragas från Boden till Kalix eif samt
vidare till riksgränsen mot Finland, komme den nya mellanriksbanan
att på samma gång bilda en sammanhängande jern vägsförbindelse från
Norges vestkust genom Norrbottens län till Finland, hvars jeruvägsnät
i en snar framtid torde utsträckas till riksgränsen.
Mitt. till lliksd. Prot. 1807. I Rami. 1 Afd. 44 Häft.
Jernvägssty-
relsens utlå¬
tande.
3
18
Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
Såsom en länk i denna internationella förbindelseled och med den
stora betydelse, banan dessutom egde för Norrbotten och medelbart
äfven för hela landet, måste den nu ifrågasatta jernvägen tillmätas en
sådan vigt, att man med all säkerhet kunde förutse, det en dylik jern¬
väg förr eller senare komme till stånd.
Men samma skäl, som talade för banans anläggning, samma skäl
ådagalade ock angelägenheten af att banan blefve svenska statens till¬
hörighet. Jemväl för det fall att sjelfva byggandet af banan skulle
anses kunna anförtros åt enskilda svenske män, måste för den skull
redan vid dess anläggning från statens sida noga tillses, att de for¬
dringar, staten numera uppstälde för att en jernväg skulle vara fullt
statsbanemessig, icke i något afseende blefve eftersatta; hvarförutom
till fullo måste tillgodoses de särskilda anspråk, som borde ställas på
denna bana, med hänsyn dertill att en af banans uppgifter — till en
början dess hufvudsakligaste — blefve att förmedla exporten af malmer
från de lappländska gruffälten.
Utgående från denna synpunkt hade styrelsen ansett sig böra i
detta fall ingå i en granskning af den ingifna planen, jemväl i dess
tekniska delar.
Denna granskning hade gifvit anledning till flere anmärkningar,
och dessa vore — särskilt med hänsyn till de tunga malmtransporter,
som å banan skulle verkställas — af en så betydelsefull art, att planen
syntes styrelsen icke kunna godkännas.
I detta hänseende anmärktes först att, efter hvad banans profil
utvisade, å flere ställen förekomme en stigning af 1 på 80, deraf en i
rigtning mot riksgränsen, till en längd af icke mindre än 3,400 meter.
Dylika stigningar, som på ett ytterst menligt sätt inverkade på den
högst vigtiga frågan om banans trafikförmåga, borde icke finnas å en
jernväg sådan som den ifrågasatta, i det att starkare stigning än 1
på 100 der svårligen kunde medgifvas.
Vidare upptoge planen ett ganska stort antal kurvor med 300
meters radie, synnerligast å bansträckan Luossavaara—riksgränsen. Så
skarpa kurvor, hvilka äfven de i hög grad minskade trafikförmågan,
kunde ej godkännas, utan borde minsta krökningsradien i regel vara
500 meter.
Då på denna bana komme att framföras tyngre rullande materiel
än den hittills å statsbanorna använda, blefve det äfven nödvändigt att
åt jernvägens broöfverbyggnader gifva en derefter lämpad bärighet.
Vidare måste full öfverensstämmelse förefinnas mellan den rullande
materielens tyngd och spåröfverbyggnadens bärförmåga. För sådant
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
ändamål vore det emellertid nödvändigt, att banan belädes med skenor
af 40 kg. vigt per meter, att syllarne erhölle en längd af 2,7 meter,
hvilket. i sin ordning medförde en större krönbredd för banvallen än
den beräknade, samt att syllafståndet vid skarfvarne bestämdes till
45 om. och i öfrigt till högst 80 cm.
Slutligen hade planen icke upptagit mötesplatser till sådant antal,
som för trafikens obehindrade gång vore behöfligt. Med hänsyn till
den synnerligen stora malmtrafik, som å ifrågavarande bana vore att
förvänta, torde nemligen böra iakttagas, att största afståndet emellan
två mötesplatser eller från en sådan till närmaste jernvägsstation icke
öfverstege 10 kilometer.
Af hvad sålunda blifvit anmärkt rörande den ingifna planen fram-
ginge, att banan, om den anlades enligt samma plan, icke skulle komma
att i fullbordadt skick framstå såsom statsbanemessig, och att för den
skull planen måste i väsentliga delar omarbetas, dervid möjligheten att
på vissa ställen erhålla en fördelaktigare sträckning särskilt syntes böra
tagas i noggrant öfvervägande.
Ny undersökning i de trakter, banan vore afsedd att genomgå,
syntes för den skull böra företagas; och då tungt vägande skäl kunde
anföras för att banan redan från första början blefve statens tillhörig¬
het och således, i stället för att af staten efter färdigbyggandet in¬
lösas, anlades genom statens omedelbara försorg, ansåge sig styrelsen
böra, med anledning af den nådiga remissen, och med hänsyn jemväl
dertill att det syntes styrelsen vara af vigt, att frågan om jernvägens
byggande icke undanskötes, ifrågasätta, att styrelsen af Eders Kongl.
Maj:t erhölle i uppdrag att låta verkställa den nya undersökningen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anhöll styrelsen, som
således icke kunde till den underdåniga ansökningen, i det skick den
förelåge, tillstyrka nådigt bifall, att Eders Kongl. Maj: t täcktes bemyn¬
diga styrelsen att för statens räkning låta verkställa undersökning för
anläggning af jernväg från Gellivare till norska gränsen vid Wassijaure,
äfvensom för dessa undersökningars utförande samt upprättande af er¬
forderliga ritningar och kostnadsberäkningar, till styrelsens förfogande
mot redovisningsskyldighet ställa ett belopp af intill 40,000 kronor,
hvilket belopp styrelsen på grund af uppgjorda förslagsberäkningar
ansåge för ändamålet tillräckligt.
Med anledning af dessa utlåtanden inkommo sökandena den 21
sistlidne januari med en ny skrift i ärendet, deruti sökandena förklarade
sig icke hafva något att invända mot de af väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen föreslagna ändringarne i de tekniska bestämmelserna för
Skrift af
koncessions-
aökandena.
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
banan, men deremot, i anledning af hvad jernvägsstyr elsen i sådant hän¬
seende anmärkt, gjorde följande erinringar:
Jernvägsstyrelsen hade anmärkt, att flere lutningar af 1 på 80
förekomme, hvilka menligt inverkade på banans trafik förmåga, samt
förklarat sig icke vilja godkänna en brantare lutning än 1 på 100.
Enligt de åberopade profilkartorna förekomme icke på bandelen Gelli-
vare—Luossavaara någon lutning brantare än 1 på 100, och på ban¬
delen Luossavaara—Wassijaure förekomme endast tre lutningar brantare
än 1 på 100, nemligen en mellan 317,6 km. och 320,3 km. å 2,680 m.,
en mellan 322,7 km. och 323,8 km. å 1,080 m. och en mellan 435,3
km. och 438,7 km. å 3,400 meter. Af dessa lutningar, hvilka samtliga
hölle 1 på 80, ginge de två förstnämnda i rigtning med den tunga
trafiken och inverkade derför icke i nämnvärd grad menligt på banans
trafikförmåga. Att ändra dessa två lutningar till 1 på 100 hade be¬
räknats komma att kosta 86,000 kronor för den förra och 11,000 kronor
för den senare. Då de fördelar, som skulle vinnas genom dessa lut¬
ningars ändring till 1 på 100, icke motsvarade ökningen i kostnaderna,
åtminstone icke för den förra lutningen, hemstäldes, att Eders Kongl.
Maj:t behagade här tillåta användandet af 1 på 80. Skulle emellertid
Eders Kongl. Maj:t finna, att lutningarna borde ändras till 1 på 100,
hvilket kunde ske utan att ändra liniens hufvudrigtning, vore sökandena
villiga att göra detta. Den tredje lutningen med 1 på 80 ginge i
rigtning mot den tunga trafiken. Att ändra denna lutning till 1 på
100, hvilket kunde ske utan att ändra liniens hufvudrigtning, ökade i
väsentlig grad banans trafikförmåga, och sökandena ansåge de 50,000
kronor, som ändringen beräknades kosta, vara väl använda, hvadan de
vore villiga att verkställa denna ändring.
Deremot kunde sökandena icke biträda jern vägsstyrelsens åsigt,
att den stora och tunga malmtrafiken skulle fordra så stor Jcröknings-
radie som minst 500 meter. Enligt sökandenas mening vore det i
främsta rummet en stor hastighet, som nödvändiggjorde stora kröknings-
radier. Och någon stor hastighet skulle vid malmtransporterna icke
komma i fråga. De hade derför ansett 300 meter vara en tillräckligt
stor krökningsradie för denna bana; och terrängen vore, särskildt mellan
Abiskojoki och riksgränsen (km. 414 — km. 448,6) så kuperad, att
en genomgående ökning af krökningsradierna till 500 meter skulle med¬
föra ganska betydande kostnader, utan att medföra motsvarande för¬
delar. En krökningsradie på 300 meter förekomme på de flesta af
våra svenska banor, äfven å stambanorna, der snälltåg användes. Och
då anspråk på större hastighet än snälltågens icke på lång tid, om ens
21
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
någonsin, komme att ställas på de tåg, hvilka skulle trafikera ifråga¬
varande, hufvudsakligast för godstrafik afsedda bana, syntes jernvägs-
styrelsens anmärkningar mot krökningsradierna icke böra tillmätas vi¬
dare betydelse. Sökandena hemstälde derföre, att Eders Kongl. Maj:t
ville medgifva, att kurvor med 300 meters radie finge användas. Men
det vore sökandenas afsigt att, om koncessionen meddelades, vid liniens
renstakning söka utvidga kurvorna till 500 meters radier, der detta
lämpligen kunde ske; och de hoppades derigenom i ganska stor ut¬
sträckning kunna tillmötesgå jernvägsstyrelsens önskan, att minsta krök-
ningsradien i regel borde blifva 500 meter.
Jernvägsstyrelsens öfriga förslag ansåge sökandena sig kunna god¬
känna, då de alla tjenade till att öka banans soliditet, utan att kost¬
naderna för förbättringarna blefve alltför betungande. Enligt en bilagd,
af kapten Ole W. Lund uppgjord promemoria, hade samtliga af jem-
vägsstyrelsen föreslagna ändringar, med undantag af dem, som afsåge
krökningsradierna, beräknats kunna utföras för en kostnad af 1,074,900
kronor.
I den underdåniga ansökningen hade sökandena framhållit, att
Luleå vore den naturliga utfartshamnen för malmen från Gellivare och
Ofoten för Kiirunavaaras och Luossavaaras malmer, och hade derför
icke tänkt sig, att någon malmtrakt vare sig från Gellivare till Ofoten
eller från Kiirunavaara och Luossavaara till Luleå skulle ifrågakomma.
Vid sådant förhållande kunde ifrågasättas, huruvida den utomordentligt
starka byggnad, som jernvägs styreis en påfordrade, vore af behofvet
påkallad beträffande sträckningen Gellivare—Luossavaara eller om det
icke i fråga om denna del af jernvägslinien kunde vara tillräckligt att
uppfylla de tekniska anspråk, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppstälts. Härigenom skulle en besparing af icke mindre än 381,200
kronor vinnas. Denna fråga understäldes emellertid helt och hållet
Eders Kongl. Maj:ts nådiga afgörande, så att, derest Eders Kongl. Maj:t
skulle finna samma byggnadssätt böra tillämpas i fråga om jernvägen
i dess helhet, sökandena vore villige att ställa sig en sådan bestäm¬
melse till efterrättelse.
Oaktadt denna jernväg vore belägen helt och hållet ofvan pol¬
cirkeln och framdroges nästan uteslutande genom ett fjelland, skulle
densamma, derest väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt jernvägs¬
styrelsens förslag, på sätt sökandena medgifvit, blefve tillämpade, med
afseende å soliditet i byggnadssätt och trafikförmåga komma att öfver¬
träffa icke blott samtliga enskilda jernvägar i riket, utan äfven våra
statsbanor. Den kunde väl sålunda med fullt skäl sägas blifva i ett
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
statsbanemessigt skick. Banan ginge dessutom i en linie, som, så
mycket terrängförhållandena medgåfve, närmade sig den räta linien
mellan de bestämmande punkterna. Vid sådant förhållande och då ur
ortintressets synpunkt någon anmärkning mot den föreslagna rigtningen
af banan icke framstälts, hade jernvägsstyrelsens hemställan att få
undersöka, huruvida icke en bättre sträckning för banan skulle kunna
erhållas, antagligen berott antingen deraf, att styrelsen icke vågat
hoppas, att de af styrelsen föreslagna förändringarna i banans byggnad
skulle med den nuvarande sträckningen kunna genomföras utan alltför
stor kostnad, eller ock derpå, att styrelsen på grund af obekantskap
med terrängförhållandena tänkt sig att, äfven om något afgörande hinder
mot jern vägens byggande i den föreslagna linien icke mötte, ändock
ett ännu gynsammare läge för jernvägen måhända skulle kunna ut¬
finnas.
Det förra af dessa alternativ ansåges redan med hvad förut anförts
vara vederlagdt. I fråga om banans läge vore den af sökandena
föreslagna sträckningen efter deras förmenande den bästa, som kunde
uppsökas. Linien Gellivare—Luossavaara företedde högst oväsentliga
böjningar och lutningar, och jernvägsstyrelsens förhoppning på er¬
hållande, i stort sedt, af en bättre linie, ansåges derför icke afse denna
del af banan, utan bandelen Luossavaara—Wassijaure.
Denna senare linie ginge först i mycket gynsamma lutningar
samt med tillfredsställande rak linie ned till sjön Alajärvi på denna
väg upptagande en sträcka af 26 km. Derefter följde banan södra
stränderna af sjöarne Alajärvi och Torne träsk till Abiskojoki eif.
Under denna väg af 82 kilometer eller mera än halfva linien Luossa¬
vaara—Wassijaure vore de svårigheter, som för byggandet skulle öfver-
vinnas, jemförelsevis små, emedan jernvägen ströke utmed vattendrag
af lika nivå och dessas stränder erbjöde särdeles gynsamma terräng¬
förhållanden. Men vid Abiskojoki började svårigheterna, i det jern¬
vägen derifrån och till riksgränsen, under en sträcka af 34,6 kilometer,
hade att höja sig 150 meter. På riksgränsen vid Wassijaure öppnade
Kölen ett pass, beläget endast 520 meter öfver hafvet, medan bergs¬
ryggen norr och söder derom snabbt höjde sig upp till 750 å 800
meter. Då man vid lösandet af problemet om rätta sträckningen af
denna bana hade gifvet, att denna af naturens nyck bildade port på
alpväggen oundgängligen måste uppsökas, och detta vore lika insedt
i Norge — der linien Viktoriahamn—Wassijaure icke blott eu gång
vore af regeringen faststäld, utan man äfven nedlagt icke obetydligt
arbete på liniens ena hälft — måste man komma till klar insigt derom,
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
att den af sökandena föreslagna luden vore den enda rätta, ett resultat,
hvartill ock utan undantag alla de undersökningar ledt, som snart under
15 år verkstälts. I ett starkt kuperadt land bildade sjöarnes stränder
och floddalarne den naturliga, ibland den enda möjliga terrängen för
anläggandet af jernvägar. Om tillika de vattendrag, af hvilka man i
sådant afseende ville begagna sig, ginge i ungefär samma rigtning som
den, i hvilken man önskade draga en jernväg, borde icke ens någon
tanke på att frångå denna regel ifrågakomma. Så vore det ock i detta
fall. Man kunde icke afvika vester om Alajärvi eller söder om Torne
träsk, man stötte då genast på fjellen. Icke heller kunde man ifråga¬
sätta att gå på andra sidan af Torne träsk. Utom det att terrängen
der vore mycket oländigare, skulle denna väg påtagligen blifva väsentligt
längre. Återstode då att vesterut följa Rautusjokis eller Kalix flod¬
dalar. Dervid skulle man emellertid nödgas draga jernvägen upp till
en höjd af omkring 800 meter för att derefter åter sänka den ned till
samma trakt i Abiskojokis floddal, der den af sökandena föreslagna
linien funnes dragen; det vill säga linien skulle blifva mycket längre
och lutningarna oerhördt mycket brantare.
Sökandena ansåge derföre, att den af dem föreslagna linien vore
den gynsammaste, ja, öfver hufvud taget den enda praktiskt utförbara.
Då sökandena alltså vore villiga att i hufvudsak ställa sig till
efterrättelse jernvägsstyrelsens förslag till tekniska ändringar i den
ingifna planen för jernvägsbyggnaden samt ett uppskof med ärendets
afgörande för verkställandet af ny undersökning angående jernvägens
sträckning af angifna grunder syntes ändamålslöst, anhölle sökandena,
att hvad jernvägsstyrelsen i dessa afseenden anfört måtte finnas icke
utgöra hinder för nådigt bifall till koncessionsansökningen.
Slutligen har t. f. chefen för generalstaben uti infordradt utlåtande
af den 1 sistlidne februari till en början erinrat derom:
att ju mindre ett område vore bebodt och kultiveradt samt försedt
med kommunikationer, desto mindre lämpade det sig för utförande af
större militära operationer,
att i samma grad ett lands gränstrakt vore så beskaffad, som nyss
vore sagdt, i samma grad vore detta land tryggare för större anfalls-
företag öfver denna gräns,
att ju större trygghet ett land egde uti sitt gränsområdes olämp¬
lighet. för fiendtliga anfallsföretag, desto svagare krafter behöfde be¬
räknas för detta områdes försvar, samt
att ju svagare ett lands befolkningsnumerär och följaktligen äfven
dess stridskrafter vore i förhållande till landets ytvidd, af desto större
T. f. chefens
för general¬
staben ut¬
låtande.
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
vigt och betydelse vore att icke nödgas till försvaret af en aflägset
belägen gränstrakt afdela en betydligare del af dessa stridskrafter,
hvarigenom den öfriga delen af det vidsträckta landet i otillbörlig grad
blottades.
Häraf följde åter, fortsätter t. f. chefen,
att ju mer en förut otillgänglig gränstrakt bebygdes, kultiverades
och försåges med kommunikationer i olika rigtningar, och ju mer
dess slumrande rikedomar framlockades i ljuset och tillgodogjordes
genom dess utvecklade kommunikationsväsen, desto mer förlorade
denna gränstrakt sin förutvarande karakter af en slags tryggande
barriére mot grannlandet, ty desto flera till anfallsföretag lockande
operationsmål erbjöde sig, och med desto större krafter kunde dessa
företag utföras,
att i samma mån gränsområdet gjordes inbjudande till och, så att
säga, förbereddes för betydligare fiendtliga anfallsföretag, i samma mån
blefve de till försvaret af denna trakt förut beräknade stridskrafterna
otillräckliga för sitt ändamål, samt
att i samma mån en aflägsen gränstrakt för sitt försvar kräfde en
större del af ett vidsträckt lands stridskrafter, i samma mån framträdde
skarpare nödvändigheten dels att möjliggöra dessa ökade krafters
koncentrering och verksamhet, så att de icke förgäfves droges från
öfriga delar af landet, dels att så omskapa härordningen, att reserv-
formationer kunde upprättas till ersättning för de till gränstrakten
förskjutna stridskrafterna, så att icke hjertat af landet, der dock dess
öde afgjordes, otillbörligt blottades på försvar.
Tillämpadt på frågan om försvaret af vårt nordliga gränsområde
— öfre Norrland — innebure det ofvan sagda, att — i den mån vår
härordning vunne hjelplig stadga samt vårt flytande och fästa försvar
erhölle den utveckling, som med hänsyn till våra gränsers hittills varande
beskaffenhet beräknats erforderlig — vi borde kunna hysa grundad för¬
hoppning att en gång förmå med framgång möta en vare sig öfver
hafvet eller öfver vår nordöstra gräns anfallande fiende med för de
särskilda eventuella krigsskådeplatserna tillbörligen afpassade delar af
våra samverkande stridskrafter till lands och sjös, men att i samma
mån öfre Norrlands kommunikationsväsen utvecklades, dess befolknings
antal och välstånd ökades och dess rikedomar tillgodogjordes, i samma
mån måste större delar än förut af våra stridskrafter så till lands som
sjös afses för denna aflägsna landsdels försvar.
Redan Luleå—Gellivarebanans tillkomst, hvarigenom först de norr¬
bottniska malmfältens rikedomskällor började få afsevärd betydelse,
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
hade ökat krafvel! på åtgärder för öfre Norrbottens försvar, i det bland
annat större krafter än som förut beräknats måste härför afses. Det
vore ock en af hufvuduppgifterna för 1892 års förbättrade härordning
att i nämnda afseende tillgodose behofvet åtminstone i första hand.
Men genom att blott skapa en något så när tillräcklig numerisk styrka,
afsedd att mottaga första stöten af eu på denna krigsskådeplats in¬
trängande fiendtlig bärafdelning, kunde icke försvarsåtgärderna varda
tillbörligen tillgodosedda. Vår nordligaste arméfördelnings vidsträckta
förläggning måste helt naturligt kräfva synnerligen lång tid för dess
mobibsering och koncentrering norrut. För att vinna den erforderliga
tiden och bereda skydd för försvarskrafternas koncentrering måste
otvifvelaktigt de närmast gränstrakten befintliga trupperna snarast möj¬
ligt kunna uti en starkt befäst ställning bjuda tillräckligt kraftigt mot¬
stånd, derest icke fiendtliga afdelningar skulle hinna inkastas i vårt land
i akt och mening att störa denna koncentrering, och borde denna
ställning tydligen vara belägen tillräckligt långt från sjelfva gränsen
för att icke falla i fiendens hand, innan mobiliserad besättning hunne
uti densamma inläggas, men dock tillräckligt långt norrut för att ut¬
göra åtminstone ett indirekt skydd för den till de norrbottniska rike¬
domskällorna ledande jernvägen. Frågan om beredandet af en sådan
befästning i Norrland hade helt naturligt fått ökad betydelse genom
norra stambanans med åtföljande landsvägs eventuella fortsättning öster
om Lule eif.
Det torde emellertid vara klart att, om våra till öfre Norrbottens
försvar afdelade stridskrafter skulle kunna fylla sitt värf och verkligen
skydda de rikedomskällor, på hvilka man så gerna ville bygga hoppet
om Norrlands framtida utveckling, måste de, om möjligt, framskjutas
närmare gränsen, alltså icke obetydligt framför den fasta ställning,
hvarom nyss vore nämndt och som i första hand måste finnas till för
att trygga koncentreringen. Denna befästnings roll blefve då i andra
hand att utgöra den fortifikatoriskt befästa hjelpbasen för vår norra
härafdelnings operationer. Och härför vore den förvisso fullt ut lika
nödvändig som för sin förstnämnda uppgift. Skulle det nemligen
lyckas vår norra härafdelning att hinna oantastad uppmarschera i öfre
Norrland i skydd af Lule eif, utan att vid denna funnes en redan i
fredstid anlagd befästning, kunde det svårligen låta sig göra att med
hopp om framgång framskjuta försvaret närmare nordöstra gränsen, då
till tryggande af den obefästade hjelpbasen och af etapplinien mot
fiendtliga företag från sjösidan — så framt icke vår flotta genom fly¬
tande materiel och minförsvar i förening rent af beherskade Bottenhaf-
Bih. till ltiksd. Prat. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 44 Uäft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
vet — så stor styrka af den opererande härafdelningen måste afdelas
att allt för svaga krafter återstode till att närmare gränsen möta den
inbytande fienden. Befästningars uppgift deremot vore ju att frigöra
de opererande trupperna genom att bereda möjlighet för svagare och
mindre utbildade afdelningar att med befästningarnas hjelp fylla sekun¬
dära, hufvudoperationerna understödjande uppgifter. Men skapandet af
dylika s. k. andra liniens eller reservformationer mägtade icke vår här¬
ordning utan åtskilliga förändringar i vår nu gällande värnpligtslag och
utan ökade kostnader åstadkomma.
Det ville derför synas, att utvecklingen och tillgodogörandet af
Norrbottens rika resurser med nödvändighet kräfde en jemsides gående
utveckling af försvarsväsendet, derest vi icke skulle löpa fara att göra
vårt för fiendtliga krigsföretag förut föga lämpade nordligaste län till ett
lika lockande mål för en fiendtlig anfallsoperation som till en för ut¬
förandet af en sådan väl förberedd krigsskådeplats, på samma gång som
ett långsammare tillgodoseende af krafven på försvarsåtgärderna skulle
göra dessa i samma mån otillräckligare för sitt ändamål som lands-
delens utveckling ginge snabbt.
Utgående från denna uppfattning, hade t. f. chefen derför anstalt
en undersökning om hvilka olägenheter och hvilka fördelar för Norr¬
lands försvar som Luleå—Gellivarebanans fortsättning till norska gränsen,
för att der sammanbindas med en norsk bana till Ofotens isfria hamn,
kunde komma att medföra.
Olägenheterna vore af såväl politisk som strategisk art. Såsom i
det föregående angifvits hade redan Luleå—Gellivarebanans tillkomst
medfört rubbningar i och uppstält kraf på våra försvarsanordningar,
hvilka kunde verka till ett försvagande af landets försvar i dess helhet,
utan att vår militära utveckling hittills varit af beskaffenhet att förmå
utjemna detta beklagliga förhållande. Utsträcktes nu banan till en isfri
hamn vid norska kusten, hade ett nytt politiskt och på samma gång
strategiskt mål för en anfallsoperation öfver vår nordöstra gräns till¬
kommit. Vore nu gränsområdet allt fortfarande så beskaffad! som till¬
förene, d. v. s. lämpade det sig icke för anfallsföretag med större stjuka,
än vi sjelfva mägtade att samtidigt med fiendens gränsöfverskridande
koncentrera inom detta område, så vore tydligen faran af det nya po¬
litiska och strategiska målet för en fiendtlig operation mindre, och vi
kunde jemförelsevis lugnt hängifva oss åt tillfredsställelsen öfver den
storartade utveckling i ekonomiskt hänseende, som den nya kommunika¬
tionsleden borde för Norrland medföra. Men — såsom redan vore på-
pekadt — i samma män en landsdels rikedom växte och befolkningen
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
ökades, i samma mån gjorde sig behofvet af kommunikationer i olika
rigtningar gällande, och då vi omöjligen mägtade förhindra att väganlägg-
ningar, hvilka framkallats af befolkningens behof, tillika underlättade en
öfverlägsen fiendtlig härafdelnings framträngande, på samma gång de
försvårade en underlägsen försvarsst.yrkas uppgift, så vore tydligt, att
det ofvannämnda politiska och strategiska målet för en anfallshärs opera¬
tioner blefve så mycket farligare som det sjelft i sin ordning framkallade
en sådan omdaning af gränsområdet, att dettas beskaffenhet under¬
lättade i stället för försvårade de strategiska operationer, genom hvilka
ifrågavarande mål af en fiende eftersträfvades. Redan nu vore nemligen
färdiga eller under anläggning derå från nordöstra gränsen till Gelli-
vare och i samband därmed till Öfver-Lideå (Boden) ledande vägar, och
helt naturligt vore att en parallelt med nämnda gräns löpande fortsätt¬
ning af Luleå—Gellivarebanan skulle framtvinga ännu flera vägar,
ledande äfven till de nordligare belägna rika malmfälten, vid hvilka,
till följd af jernvägen, i en snar framtid stora befolkningscentra sanno¬
likt komme att uppstå.
En fara af strategisk art hade man äfven funnit deruti, att genom
Luleå—Gellivarebanans fortsättning till en isfri hamn på norska kusten
möjlighet bereddes en fiende att låta en derstädes landsatt styrka in¬
tränga i öfre Norrbotten till samverkan med en öfver vår nordöstra
gräns inbrytande härafdelning. Om än t. f. chefen ansåge sig icke
höra underlåta att äfven omnämna ett dylikt företag såsom tänkbart,
syntes honom dock faran häraf icke vara af alltför afsevärd betydelse
dels på grund af de svårigheter och den risk, som med en sådan land-
stigningsoperation vore förenade, dels emedan en jernväg sådan som
den ifrågavarande med lätthet kunde i händelse af behof göras oan¬
vändbar för längre tid, om härför erforderliga åtgärder vidtoges redan
vid dess byggande. Att Viktoriahamns befästande ytterligare skulle
trygga mot här antydda fara, läge emellertid i öppen dag.
De fördelar för Norrbottens försvar, eu jernbana Luleå—Ofoten å
andra sidan kunde medföra, hade framhållits hufvudsakligen vara, dels
att den skulle utgöra en förträfflig tillförselväg för vår i Norrbotten
opererande härafdelning, i synnerhet om Östersjökusten blefve blockerad,
dels att genom nämnda bana möjlighet vore beredd för norska trupper
att öfverföras till Norrbotten antingen för att der uppmarschera till¬
sammans med de svenska försvarskrafterna eller för att under ett något
senare stadium af kriget operera mot en från nordöstra gränsen fram¬
trängande anfallshärs högra flank eller förbindelser. Utan att vilja
bestrida att sådana krigslägen vore tänkbara, då dessa fördelar verk-
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
ligen kunde dragas af den ifrågavarande jernbanan, ansåge dock t. f,
chefen, att man icke borde på sådana lösa grunder antaga, att den
ifrågavarande jernbanan vore likbetydande med ett afsevärdt tillskott i
kraft vid försvaret af öfre Norrland.
Å ena sidan kunde det ju visserligen vara en sanning att, om vår
för närvarande enda jernvägsförbindelse genom nedre Norrland, hvilken
på flera ställen ginge i farligt nära granskap till hafvet, skulle af
fienden afbrytas, jernbanan Luleå—Ofoten, i förbindelse med sjökom¬
munikation från Trondhjem, möjligen under särdeles gynsamma om¬
ständigheter kunde tänkas använd såsom en nödfallsetapplinie för de i
öfre Norrland opererande trupperna, likasom ock att norska linietrupper,
derest de af en eller annan anledning icke genast vid krigets början
på de naturligaste jernbanorna öfverförts till norra Sverige, skulle, lika¬
ledes under gynsamma omständigheter, kunna från Trondhjem trans¬
porteras sjöledes till Viktoriahamn och derifrån på den ifrågasatta jern-
vägen antingen till Boden för att der tillsammans med svenska trupper
uppmarschera, eller till Gellivare för att från nämnda ort operera i
fiendens flank eller mot hans förbindelser. Toge man å andra sidan i
betraktande att, äfven om utgångspunkten inom Sverige för denna för-
bindelselinie såsom etappväg icke förlädes sydligare än till Östersund,
den likväl från nämnda ort öfver Trondhjem och Ofoten till öfre Norr¬
botten skulle erhålla en utsträckning af omkring 1,500 kilometer, hvaraf
mer än hälften på hafvet, samt att denna kombinerade jernvägs- och
vattenlinie omvexlande genomginge de båda förenade rikena, hvarför
tjensten å densamma måste bestridas af såväl svenska som norska
tjenstemän, så insåges lätt hvilka snart sagdt oöfverstigliga svårigheter,
som reste sig mot att på denna väg anordna en något så när tillfreds¬
ställande trupptransport- och etapplinie. Dessutom torde samma svaghet
vidlåda nämnda förbindelselinie som norra stambanan, nemligen att lätt
kunna afbrytas. Sjöförbindelsen Trondhjem-—Ofoten kunde nemligen
ingalunda kallas trygg. Jernvägen Luleå—Gellivare—Ofoten gånge der¬
jemte under större delen af sin sträckning i nordvestlig rigtning jemn-
löpande med finska gränsen och på ett afstånd från denna af 90 till
130 kilometer, hvadan den lätt kunde blifva utsatt för afbrytningsförsök
från detta håll. Visserligen utgjordes ännu de mellanliggande lands-
delarne af ödemarker, men det torde dock å ena sidan vara af de
faktiska förhållandena ådagalagdt, att vägförbindelserna mellan de i
ekonomiskt afseende betydelsefullaste orterna vid gränsen och i den
trakt, den ifrågavarande jernbanan vore afsedd att genomgå, kunde
väntas stadigt tillväxa och å andra sidan vara tydligt, att banans tryg-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.
29
gande genom trupper måste föranleda till en alltför betänklig splittring
af den mot fiendens hufvudkrafter opererande härafdelningen, derest
icke denna kunde frigöras från omsorgen om operationsbasens och för-
bindelseliniernas tryggande.
Beträffande den ifrågasatta banans användning såsom opera¬
tionslinie i ändamål att hota fiendens flank eller förbindelser, så talade
häremot samma skäl, som blifvit anförda mot dess begagnande såsom
etapplinie, hvartill komme frånvaron af en långs jernvägen löpande
landsväg — en brist som dock antagligen under tidernas lopp blefve
afhjelpa
Hvad slutligen anginge fördelen af tvärbanans förmåga att försvåra
en effektiv blockad af Sveriges kuster, så insåges lätt, att denna förmåga
i väsentlig mån minskades, om en fiendtlig eskader hade tillfälle att
operera i farvattnen utanför Norges vestkust.
Luleå—Ofotenbanan skulle alltså, enligt t. f. chefens mening, möj¬
ligen under vissa omständigheter kunna komma att anlitas såsom hjelp-
transport — eller hjelptillförsellinie vid öfre Norrlands försvar, men vid
sådana tillfällen endast i särdeles lyckliga fall mägta fylla rollen af
vare sig trupptransport- eller etapplinie.
Förutom de båda nu nämnda fördelarne, hvilka Luleå—Gelli-
varebanans utsträckning till norska kusten i undantagsfall kunde med¬
föra, borde utan tvifvel tilläggas ytterligare en fördel, hvilken dock
endast småningom kunde göra sig märkbar, nemligen den tillökning i
folkmängd och sålunda äfven i tillgång på stridbara värnpligtige, som
malmfältsrikedomarnas tillgodogörande genom den ifrågavarande tvär¬
banan kunde antagas skola framkalla.
Då t. f. chefen mot hvarandra vägde ofvan angifna militära olägen¬
heter och fördelar af den ifrågavarande tvärbanan Luleå—Ofoten, måste
de förra anses öfvervägande. Af denna uppfattning följde dock ej,
att de militära betänkligheterna vore af så afgörande betydelse, att de
i och för sig borde förhindra anläggandet af en jernväg, hvilken be¬
räknades tillföra vårt land så stora fördelar i ekonomiskt hänseende som
remisshandlingarna angåfve. Det tillkomme icke t. f. chefen att afväga
de ekonomiska fördelarna mot de militära olägenheterna, utan fastmer
att utgå från de förras afsevärda betydelse såsom bevisad och dervid
tillse genom hvilka åtgärder de militära betänkligheterna i möjligaste
grad kunde öfvervinnas. Om än dessa åtgärder kunde förefalla mer
eller mindre afskräckande, måste dock t. f. chefen framhålla dem och
tillika betona, att möjligheten för oss att försvara vårt nordliga gräns-
so
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
område vore beroende af att — i den mån detta område förvandlades
till en för större fiendtliga anfallsföretag allt mer lockande krigsskåde¬
plats, hvartill en mellanriksbana Luleå—Ofoten i väsentlig grad komme
att bidraga — sådana åtgärder till vårt försvarsväsendes utveckling
blefve i sinom tid vidtagna.
Dessa åtgärder syntes t. f. chefen vara:
1) I möjligaste mån påskyndad anläggning och fullbordan af en
fästning, så belägen att den dels skyddade de å norra stambanan,
undantagsvis ock å den ifrågavarande mellanriksbanan, transporterade
försvarstruppernas urlastning, dels tjenade till tryggad förrådsort å
hjelpbasen för den uti gränstrakten opererande försvarsstyrkan, dels
i händelse af denna härafdelnings tvungna återtåg kunde tjena den¬
samma till repli- och operationsfästning, dels tryggade föreningspunkten
mellan de båda nämnda jernvägarne och så många landsvägar som
möjligt, och dels slutligen i högsta möjliga grad uppfylde de taktiska
fordringar, som på en fästning måste ställas —- med ett ord den fäst¬
ning, till hvars påbörjande Eders Kongl. Maj:t af innevarande års Riks¬
dag äskat medel.
2) Sådan utveckling af vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten ope¬
rerande försvarshärens flank och rygg genom flytande materiel och
minlinier så vidt möjligt tryggades mot hafvet.
3) Erforderlig ökuing af fästningsartilleritrupperna samt upp¬
sättning i krigstid af reservformationer af öfriga vapen för att tjena till
besättningstrupper i landets fästningar och öfriga förberedda fasta
positioner samt till skydd för de å de särskilda krigsskådeplatserna ope¬
rerande häraf delningarnas förbindelselinier, sålunda ersättande de till
förstärkning af härafdelningen å den nordliga krigsskådeplatsen erfor¬
derliga linietrupper, hvilket mål icke kunde vinnas utan att på fullt
effektivt sätt såsom reservbefäl tillgodogöra oss och i fred för sitt värf
nöjaktigt bereda de bildade elementen bland de värnpligtige samt äfven¬
ledes redan i fred anskaffa hela den utrustning, som för reservforma¬
tionerna erfordrades.
4) Byggandet af en inre jernvägsförbindelse mellan öfre Norr¬
botten och mellersta Sverige, hvarigenom icke allenast skulle möjlig¬
göras en hastigare och säkrare transport af de för den norra krigs¬
skådeplatsen erforderliga trupperna, utan ock en fullt tryggad jernvägs-
etapplinie beredas åt dessa trupper.
Visserligen kräfdes stora offer för att bringa dessa förslag till
verkställighet, men ehuru de i tid borde uppmärksammas och så vidt
möjligt förberedas, behöfde de ej alla genomföras på en gång utan i
31
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 54.
mån af Norrbottens utveckling. Dock torde den vigtigaste och derför
ock af t. f. chefen i första rummet nämnda åtgärden — nemligen full¬
bordandet af den genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
innevarande års riksdag föreslagna fästningen i Norrland — vara af
beskaffenhet, att böra och kunna redan nu i erforderlig grad påskyndas.
Det syntes t. f. chefen nemligen att, om den jernvägsanläggning, för
hvilken nu koncession söktes och som gjorde fästningens snara full¬
bordan om möjligt ännu oeftergifligare än förut, i hufvudsak hölle hvad
den lofvade, så borde åstadkommandet af de härför behöfliga medlen
icke möta allt för stora svårigheter.
På grund häraf hemstälde t. f. chefen att Eders Kongl. Maj:t.
täcktes vid beslutet om beviljande af den sökta koncessionen taga hän¬
syn till nödvändigheten af att den genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till innevarande års riksdag föreslagna fästningsbyggnaden
i Norrland komme till stånd jemsides med den ifrågavarande jem-
vägsanläggningen; och har derjemte t. f. chefen gjort framställning
om meddelande af vissa bestämmelser i tekniskt hänseende i afseende
å ifrågavarande banas utförande.
Sedermera hafva sökandena inkommit med en underdånig skrift
af den 24 februari 1897 af följande innehåll:
»Uti sitt den 1 februari 1897 afgifna underdåniga yttrande öfver
den af undertecknade hos Eders Kongl. Maj:t gjorda ansökning om
koncession å byggandet af jernväg från Gellivare öfver Luossavaara
och Kiirunavaara malmfält till Wassijaure vid riksgränsen mot Norge
har t. f. chefen för Eders Kongl. Maj:ts generalstab framhållit, att den
utveckling af Norrbotten, som skulle föranledas af nämnda jernväg,
med nödvändighet kräfde en jemsides gående utveckling af Norrbottens
försvarsväsende och att förty vid beslutet om beviljande af den sökta
koncessionen hänsyn borde tagas härtill.
Med anledning häraf och då det är af största vigt för Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag, egare af Luossavaara och Kiirunavaara malm¬
fält, att bolaget snart erhåller den ifrågavarande utfartsvägen från
malmfälten till Ofoten, så att bolaget blir i stånd att utöfva sin rörelse,
har bolaget, efter hvad vi erhållit i uppdrag att hos Eders Kongl.
Maj:t anmäla, beslutat att i den mån bolaget det förmår bidraga till
utvecklingen af Norrbottens försvarsväsende. Och har bolaget för det
ändamålet anslagit två millioner kronor, att utgå under åren 1898—1902
med en femtedel eller 400,000 kronor den 1 september hvarje år, under
förutsättning att behörigt tillstånd att omedelbart bygga nämnda ut-
fartsväg meddelas de koncessionssökande före den 1 juni 1897.
Skrift af
koncessions-
sökandena.
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
Departements¬
chefens
yttrande.
Vi hemställa för den skull i underdånighet att, om Eders Kongl.
Maj:t behagade bevilja den sökta koncessionen, Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreskrifva att, innan arbetet å jernvägsanläggningen finge på¬
börjas, innehafvarne af koncessionen skola till Eders Kongl. Maj:t af¬
lemna en af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag utfärdad förbindelse
att i omförmälda ordning till statsverket erlägga ett sammanlagdt belopp
af 2,000,000 kronor att användas för sådana ändamål, som af Eders
Kongl. Maj:t och Riksdagen kunna pröfvas för det fasta försvaret i
Norrbotten lämpliga.»
Af den nu lemnade redogörelsen för hvad i ärendet förekommit
framgår, att hufvudsakliga ändamålet med anläggandet af ifrågavarande
jernväg är att bereda en möjlighet för tillgodogörandet af de malm¬
tillgångar vid Luossavaara och Kiirunavaara, hvilka nu till följd af
brist å kommunikationer ligga oanvända. Den i ärendet förebragta
utredningen gifver vid handen, att å ena sidan dessa malmtillgångar
äro högst betydande, och hvad sökandena anfört angående verldsmark-
nadens behof af jernmalm torde å andra sidan ådagalägga, att samma
malms utsläppande i marknaden, äfven till den största utsträckning
sökandena ifrågasatt, icke bör kunna utöfva någon menligare inverkan
på vår öfriga inhemska bergsmannanäring, i allt fall icke sådan att
derur kan hemtas någon anledning att staten skulle ega befogenhet att
förhindra tillgodogörandet af dessa malmrikedomar.
Hänsynen till att dessa, svenskar tillhöriga, malmtillgångar må
kunna tillgodogöras och till den vinst, Norrbotten och medelbart hela
landet derigenom skulle tillskyndas, gör det alltså önskligt, att den ifråga¬
satta jernvägsförbindelsen kommer till stånd, alltid förutsatt att nödiga
säkerhetsåtgärder ur militär synpunkt vidtagas, samt att derjemte
trygghet ernås för att de nuvarande trafikinkomsterna å statsbanan
Luleå—Gellivare icke genom tillkomsten af nu ifrågavarande jernväg
varda förminskade.
Då den blifvande trafiken å banan till öfvervägande del komme
att utgöras af malmtransport från Luossavaara och Kiirunavaara och
banans ekonomiska resultat således helt och hållet blefve beroende deraf
att denna malmtransport blir en verklighet, kunde det ifrågasättas, om ej
försigtigheten bjöde, att de enskilda sjelfve finge bygga banan, under
förutsättning dock att staten tillförsäkrade sig rätt att, när staten så
önskade, blifva egare till banan samt att i sådant hänseende bestäm-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
33
melser meddelas i syfte att i fråga härom svårigheter ej må kunna från
något håll uppställas. Antagligen skulle ock till fördel för egarne af
de nyssnämnda malmfälten jern vägsanläggningen i sådant fall förr
komma till stånd.
På sätt redan Riksdagen uti sin förut omförmälda skrifvelse af den
19 april 1893 ansett, tala dock politiska och militära skäl för, att eu
sådan bana som den ifrågavarande, hvilken genomgår en gränsprovins,
redan från början eges af staten och att således dess anläggning sker
genom statens försorg, och detta så mycket hellre, som svårigheter väl
torde möta att meddela bestämmelser fullt effektiva att förhindra en
eventuel inblandning från utlandet, derest, när fråga om inlösen af
banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma intresseradt.
Naturligt synes ock att, då svenska staten funnit sig manad att
inlösa banan Luleå—Gellivare, samma skäl, som talade för detta inköp,
i om möjligt än högre grad, förefinnas, att nämnda banas fortsättning
mot Vesterhafvet äfven befinner sig i statens ego. Om än, såsom
förut är antydt, banans rentabilitet blifver beroende af transporten af
malm från fyndigheter, som tillhöra enskilde, lärer dock ej möta svå¬
righet att med dem träffa sådan öfverenskommelse, att en malmtransport
i tillräcklig omfattning kommer till stånd; och tydligen måste en dylik
öfverenskommelse alltid hafva blifvit tillvägabragt, innan den föreslagna
banbyggnaden kan taga sin början.
Såsom jag förut omförmält, har emellertid jern vägsstyrelsen ansett,
att den för jernvägens anläggning uppgjorda planen icke kan i dess
nuvarande skick fullt godkännas, utan hemstält om bemyndigande att
låta verkställa förnyad undersökning för anläggningen. Visserligen
hafva sökandena sedermera förklarat, att de i flera hänseenden äro be¬
redde att ställa sig till efterrättelse de af jernvägsstyrelsen ifrågasatta
ändringar i samma plan. Men det återstår i allt fall, att "under¬
sökning å marken genom någon statsmyndighets försorg icke någonsin
egt rum. Icke heller hafva uppgörelser med norska myndigheter an¬
gående den blifvande trafikens ordnande m. m. hunnit komma till stånd.
Vid sådant förhållande och då det i denna grannlaga angelägenhet är
önskvärdt, att Riksdagen redan i frågans närvarande skede beredes till¬
fälle att angifva sin ståndpunkt, anser jag för närvarande någon annan
åtgärd i förevarande ärende icke böra vidtagas, än att Eders Kong].
Maj:t må hos Riksdagen begära anslag till verkställande af en förnyad
undersökning med det af jernvägsstyrelsen i sådant afseende beräknade
belopp af 40,000 kronor.
IM. till Riktat. Prat. 18U7. 1 Sami. 1 Af,i. U Käft. 5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.
Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att, till verkställande af undersökning och upprättande af förslag
till anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning
mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,
med rätt för Eders Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af
tillgängliga medel förskjuta beloppet.
Denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
gilla samt förordnade, att proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
Carl G. Edman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.