Sjette hufriidtiteln. 21
förhöjning af ifrågavarande anslag med det af landtbruksstyrelsen före¬
slagna belopp.
Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att från och med 1898 öka det under förevarande anslagstitel
anvisade belopp, 50,000 kronor, till understödjande utaf premiering
af nötboskap med 25,000 kronor eller till 75,000 kronor under ena¬
handa vilkor för understöds åtnjutande, som gälla i afseende å de för
ifrågavarande ändamål nu anslagna statsmedel;
kommande, i händelse af bifall till de under nästföregående och
denna punkt gjorda framställningar, anslaget till »befrämjande i allmän¬
het af jordbruk och landtmannauäringar» att ökas med 29,000 kronor
eller från 111,500 kronor till 140,500 kronor.
Fiskerinäringens understöd.
Uppå derom af Eders Kongl. Maj:t gjord - framställning blef det
under denna anslagstitel uppförda anslag år 1889 af Riksdagen liöjdt
från 17,600 kronor till 42,000 kronor, med hvilket belopp anslaget till
och med nästlidna år utgått.
Uti underdånig skrifvelse den 11 maj 1896 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel anmälde emellertid
Riksdagen, att Riksdagen bestämt anslaget till fiskerinäringens under¬
stöd till 35,000 kronor. Den sålunda vidtagna nedsättningen af anslaget
hade af statsutskottet vid nämnda års riksdag föreslagits; och hade
utskottet till stöd derför åberopat, hurusom utskottet inhemtat, att af
detta anslag, efter det detsamma år 1889 blifvit, på sätt nyss nämnts,
höjdt, utgått allenast följande belopp, nemligen:
år 1890 ............................ 27,939: 70
» 1891 .............................. 27,529: 28
» 1892 ............................. 23,224: 05
» 1893 .............................. 24,653: 75 och
» 1894 ............................. 24,424: 10,
samt att utskottet vid sådant förhållande funnit anslaget vara bestämdt
till högre belopp, än behofvet syntes kräfva.
BehofVet deraf att den för landet så vigtiga fiskerinäringen genom
22
Sjette liiifvndtiteln.
anslag af statsmedel understödjes och befrämjas har till fullo erkänts
af såväl Eders Eongl. Maj:t som Riksdagen. Nödvändigheten af att de
för ifrågavarande ändamål till Eders Kongl. Maj ds förfogande stälda
medel icke äro för knappt tillmätta har icke heller förnekats, och de
skäl, hvilka föranledt anslagets nedsättande, synas hafva varit ute¬
slutande de af statsutskottet åberopade förhållandena under åren 1890
—1894. Under sådana omständigheter och då det emellertid numera
visat sig, att ett anslag af 35,000 kronor är för ändamålet otillräckligt,
anser jag mig utan tvekan böra redan nu väcka fråga om att anslaget
ånyo höjes.
Af anslaget till fiskerinäringens understöd disponerades under år
1896 för aflöningar och reseersättningar åt fiskeriassistenterna äfven¬
som till andra utgifter af stadigvarande art 8,400 kronor jemte ett
ersättningsbelopp af omkring 100 kronor, eller således tillhopa omkring
8,500 kronor. Utaf återstående 33,500 kronor hafva icke mindre än 15,350
kronor åtgått såsom bidrag till hushållningssällskap m. fl. för åtgärder till
befrämjande af fisket inom skilda delar af landet och hufvudsakligen för
aflönande af fiskeritillsyningsmän. Vidare hafva anvisats till uppehållande
af fiskodlingsanstalten vid Finspong 1,500 kronor, till anordnande af
hydrografiska undersökningar 4,000 kronor, till anställande af en fiskeri-
stipendiat äfvensom till bekostande af dennes resor 1,750 kronor, till
anordnande af rapporter rörande sillfisket vid Göteborgs och Bohus läns
kust samt för utbyte af rapporter med Norge rörande sillfisket 4,500
kronor, såsom bidrag till utgifvande af »Svensk Fiskeritidskrift» 1,100
kronor samt till reseunderstöd åt fiskeriinspektören R. Lundberg och
fiskeritillsyningsmannen A. H. Malm för besökande hufvudsakligen af
den under sommaren 1896 i Berlin anordnade fiskeriutställning tillhopa
950 kronor äfvensom åt fiskeritillsyningsmannen J. Rydström för an¬
ställande af vissa praktiska fiskeförsök i Östersjön 250 kronor. Slut¬
ligen har Eders Kongl. Maj:t den 6 november 1896 förklarat, att tele-
fonledningarne Kårehogen—Gullholmen, Kårehogen—Helleviksstrand—
Käringön, Varekil—Mollösund och Stockevik—Klädesholmen inom Göte¬
borgs och Bohus län skulle genom telegrafstyrelsens försorg ombyggas
till dubbeltrådiga för en beräknad kostnad af 12,170 kronor, af hvilket
belopp 3,000 kronor skulle utgå af det för samma år och 3,085 kronor af
det för innevarande år af Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
stälda anslag till fiskerinäringens befrämjande samt återstoden af tele¬
grafverkets telefonmedel. Sammanlagdt har sålunda under år 1896 af
nu ifrågavarande anslag disponerats omkring 40,900 kronor.
Någon afsevärd minskning utaf utgifterna å anslaget länder inne¬
23
Sjette hufvudtiteln.
varande år synes mig icke vara att förvänta. Genom den af nästlidna
års Riksdag medgifna höjning af anslaget till fiskeriassistenternas resor
har beloppet af de ständiga anvisningarna ökats med 1,000 kronor
eller till 9,500 kronor. Anspråken från landsting och hushållnings¬
sällskap på bidrag från anslaget måste beräknas blifva åtminstone lika
stora som under år 1896 och således föranleda en utgift af minst 15,350
kronor. Vidare tillåter jag mig erinra, hurusom Eders Kongl. Maj:t
redan nu af ifrågavarande anslag för detta år anvisat, förutom bidrag
till aflönande af fiskeritillsyningsmän m. in. inom några län, dels, på
sätt nyss nämnts, till utförande af ombyggnad af telefonledningar inom
Göteborgs och Bohus län 3,085 kronor, dels till anställande jemväl
under innevarande år af en fiskeristipendiat äfvensom till bekostande af
dennes resor 1,750 kronor, dels ock till uppehållande af fiskodlingsan-
stalten vid Finspong 1,500 kronor.
Under förutsättning derjemte att, såsom sannolikt synes, äfven
under nästkommande sillfiske-period eller vintern 1897—1898 rapporter
rörande sillfisket vid Göteborgs och Bohus läns kust finnas böra an¬
ordnas, samt härtill behöfver anvisas samma belopp, som för sillfiske¬
perioden 1896—1897, eller 4,500 kronor, skulle redan för tillgodoseende
af de utaf mig nu angifna behof åtgå mera än 35,000 kronor.
Att emellertid de utgifter, hvilka böra med ifrågavarande anslag
under detta år gäldas, icke komma att inskränka sig till här uppräk¬
nade belopp är uppenbart. Sålunda lärer »Svensk Fiskeritidskrift» icke
kunna lemnas utan understöd och nya, ännu icke kända men derför
icke mindre berättigade anspråk på bidrag från statens sida för åt¬
gärder, afseende fiskerinäringens förkofran, äro för visso att under årets
lopp emotse.
Det kan sålunda med temlig säkerhet förutses, att anslaget för år
1897 skall blifva otillräckligt.
Att, derest anslaget bibehålies vid sitt nuvarande belopp, förhål¬
landet äfven framgent skall blifva enahanda, anser jag ock otvifvel¬
aktigt, utan att dervid taga hänsyn till de särskilda framställningar jag
här nedan har att anmäla.
Beloppen af de utaf anslaget nu utgående ständiga anvisningarne
lära nemligen icke kunna inom den närmaste framtiden reduceras och,
med undantag af det tillfälliga anslag, som anvisats till ombyggnad af
telefonledningar inom Göteborgs och Bohus län, torde ölriga af mig
beräknade utgifter under detta år vara att emotse äfven för kom¬
mande år.
Förbises böra härvid icke heller utsigterna till ökade utgifter, sär-
24
Sjette hufvudtiteln.
skildt för ordnande af fiskeriadministrationen inom länen. Bland de
ändamål, för hvilka ifrågavarande anslag bör disponeras, anser jag ett
bland de vigtigaste vara att genom bidrag till landsting och hushåll¬
ningssällskap möjliggöra anställandet inom landstings- och hushållnings-
sällskapsområdena af lämpliga och för fiskerinäringens utveckling in¬
tresserade personer såsom tillsyningsmän öfver utfärdade stadgars efter¬
lefnad och rådgifvare för de fiskeidkande. Betydelsen af en rationel
fiskedrift inom landet synes ock blifva alltmer insedd. Sålunda för-
tjenar omnämnas att, under det år 1890 ännu endast ett mindre antal
hushållningssällskap äskat bidrag till befrämjande af fiskerinäringen och
anställande af fiskeri!]enstemän inom deras områden, år 1895 till 14
hushållningssällskap utgått tillhopa 13,600 kronor för nämnda ändamål,
samt att under år 1896 inkommit ansökningar från ytterligare två hus¬
hållningssällskap om bidrag af anslaget. Häraf framgår väl, å ena sidan,
att det allmänna intresset för fiskerinäringen under de senare åren be-
tydligt stigit och fortfarande stiger, men, å andra sidan, äfven att ännu
åtskilliga delar af landet finnas, der angelägenheten af kraftigare åt¬
gärder till fiskets befrämjande ännu icke till fullo insetts. I den män
insigten härom än ytterligare utbredes, kommer naturligen ock anslaget
till fiskerinäringens understöd att behöfva i allt högre grad för ifråga¬
varande ändamål anlitas.
Redan af hvad jag nu anfört synes mig framgå behofvet af an¬
slagets höjande. De af mig härofvan åsyftade framställningar gorå,
om desamma vinna bifall, eu ökning af anslaget än ytterligare nöd¬
vändig. Dessa framställningar afse dels höjning af förste fiskeriassisten-
tens lön och dels beredande af anslag såsom bidrag till belöningar
för dödande af sjelar.
Den första af dessa frågor har af landtbruksstyrelsen uti under¬
dånig skrifvelse den 5 december 1896 blifvit väckt i sammanhang med
förslag till öfverflyttande å förste fiskeriassistenten af en del af de
fiskeriinspektören nu åliggande göromål.
Förste fiskeriassistentens lön är nu bestämd till 2,000 kronor, med
rätt för honom att erhålla två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor,
det ena efter 5 och det andra efter 10 års tjenstgöring. Dessutom är
till bekostande af förste fiskeriassistentens resor anvisadt ett belopp af
1,500 kronor att emot redovisningsskyldighet för det afsedda ändamålet
användas.
Ifrågavarande tjenstemans åligganden, hvilka likväl icke finnas uti
någon för honom utfärdad instruktion närmare angifna, äro hufvudsak-
25
Sjette hnfvudtiteln.
ligen att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i fråga om
fiskets vård m. m. samt att utföra undersökningar af landets fiskevatten
och de förhållanden under hvilka fiskerinäringen i olika delar af landet
bedrifves.
Fiskeriinspektören åter åligger enligt den för landtbruksstyrelsen
gällande instruktion, utom handläggning såsom föredragande i styrelsen
af sådana ärenden, som röra fiskerinäringen eller fiskeritjenstemännen,
bland annat, dels att fullgöra hvad på grund af nådiga kungörelsen
den 8 november 1867 förut ankommit på fiskeriintendenten, hvartill
hörde att till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva yttrande
rörande väckt fråga om sådana särskilda bestämmelser för fiskets be¬
drifvande, som afses i 22 § af fiskeristadgan den 29 juni 1852, samt
dels att afgifva af myndigheter eljest infordrade yttranden i fiskeri-
frågor.
Uti sin ofvanberörda underdåniga skrifvelse har landtbruksstyrelsen,
i sammanhang med fullgörande af styrelsen genom nådiga brefvet den
5 juni 1896 angående förhöjdt anslag till fiskeriassistenternes resor
lemnad befallning att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till
instruktion för fiskeriassistenterne, framhållit, hurusom af den dubbel¬
ställning fiskeriinspektören intoge dels såsom föredragande i styrelsen
dels ock såsom sjelfskrifven rådgifvare åt myndigheter i fiskeri frågor,
blifvit en följd, att han ej sällan kommit att såsom föredragande i
styrelsen handlägga och yttra sig öfver frågor, hvari han såsom sak¬
kunnig rådgifvare till annan myndighet förut afgifvit utlåtande och som,
efter det samma myndighet deri fattat sitt beslut och beslutet öfver-
klagats hos Eders Kongl. Maj:t, blifvit till landtbruksstyrelsen för ut¬
låtandes iafgifvande remitterade. Landtbruksstyrelsen ansåge det otvifvel¬
aktigt, att dylika ärenden icke komme att erhålla en sådan grundlig
förnyad pröfning, som med besvären afsåges, då landtbruksstyrelsens
utlåtanden gifvetvis komme att grunda sig på utredning af samme sak¬
kunnige, hvars yttrande åtminstone i de flesta fall varit bestämmande
för den myndighets beslut, som i första hand afgjort frågan. Anda¬
målet med besvären blefve på detta sätt i viss mån förfeladt och akt¬
ningen för den administrativa rättsskipningen sattes på spel. Det enda
sättet för undanrödjande af denna, enligt styrelsens uppfattning, i hög
grad olämpliga anordning bestode deri, att fiskeriinspektören befriades
från den honom åliggande skyldighet dels att fullgöra hvad på grund
af ofvanberörda nådiga kungörelse ankommit på fiskeriintendenten, dels
ock att afgifva af myndigheter infordrade yttranden i fiskerifrågor.
Då det borde vara en och samma person, som fullgjorde de fiskeri-
Bih. till Bikul. Blot. 181)7. 1 Sami. 1 Aftl. 1 lliift. 4
26
Sjette lmfvudtiteln.
intendenten förut tillkommande förberörda åligganden och afgåfve ofvan
sagda yttranden, borde, för att enheten inom detta område af fiskeri-
förvaltningen icke skulle gå förlorad, denna skyldighet öfverflyttas
på en af de underlydande tiskeritjenstemännen, hvilket i sådant fall
borde vara förste fiskeriassistenten. Genom ett sådant öfverflyttande
skulle också vinnas den fördelen, att fiskeriinspektören blefve i tillfälle
att mera än för närvarande, då hans tid mycket upptoges af nyssberörda
verksamhet, arbeta för sin vigtigaste uppgift, lösandet af frågor af mera
allmän natur, som hörde till samma förvaltning, samt fullföljandet af
den utredning om de lämpligaste åtgärderna för fiskets ändamålsenliga
befrämjande, som det enligt landtbruksstyrelsens instruktion ålåge honom
att åstadkomma. Derest förste fiskeriassistentens verksamhet skulle på
nämnda sätt utvidgas och det derigenom blifva nödvändigt att gifva åt
honom en i det hela mera sjelfständig ställning än hittills, syntes äfven
hans nuvarande aflöningsförmåner böra något ökas. Landtbruksstyrelsen,
som ansett billigt, att förste fiskeriassistentens lön efter genomförandet
af den ifrågasatta ändringen ökades till 3.000 kronor med två ålders-
tillägg i enlighet med nu gällande bestämmelser, har alltså, jemte det
styrelsen afgifvit förslag dels till förändring i styrelsens instruktion i
ofvan angifna syfte och dels till reglemente för de i statens tjenst
anstälde fiskeriassistenter, hemstält, bland annat, att Eders Kongl. Maj:t
måtte i proposition till Riksdagen föreslå, att förste fiskeriassistentens
lön finge för tiden från och med år 1898 bestämmas till 3,000 kronor,
och att lönen sedan måtte efter innehafvarens af sådan beställning väl
vitsordade tjenstgöring under en tid af fem år, räknad från och med
året näst efter det, då han blifvit antagen, ökas med 500 kronor och
således årligen utgå med 3,500 kronor och efter ytterligare fem års
enahanda tjenstgöring höjas till 4,000 kronor, med rätt för nuvarande
innehafvare!! af befattningen att, i händelse han fortfarande bibehölles
vid densamma, få, efter det lönen blifvit sålunda förhöjd, i afseende å
ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig den tid, han såsom förste
fiskeriassistent tjenstgjort.
Uti den andra af mig härofvan omförmälda fråga, nemligen angå¬
ende anslag af statsmedel såsom bidrag till belöningar för dödande af
sjelar, hafva särskilda framställningar hos Eders Kongl. Maj:t gjorts
dels af landtbruksstyrelsen och dels af Gotlands läns landsting.
Landtbruksstyrelsen erinrar sålunda uti underdånig skrifvelse den
23 mars 1896, att bland åtgärder till fiskerinäringens främjande de,
som afsåge undanrödjande af hinder för dess utveckling, särskild! min¬
27
Sjette hufrudtiteln.
skande eller utrotande af vissa skadliga djurarter, intoge ett icke ovigtigt
rum; att såsom skadedjur, kvilka tillskyndade fisket stor förlust, sjel-
arterna kunde anses, enär sjelarna förtärde fisk i betydlig mängd; att
uti gällande jagtstadga sjelen visserligen upptoges bland de djur, som
enligt 11 § af samma stadga räknades såsom skadliga och derför enligt
10 § finge fällas och behållas hvar de träffades, men deremot ej bland
dem, för bvilkas dödande enligt 20 § jagtstadgan belöning af allmänna
medel erhölles; samt att några premier för dödande af sjelar ej heller
någonsin af statsmedel utdelats, oaktadt klagomål öfver den skada, dessa
djur tillfogat fisket, länge låtit höra sig bland fiskarena, synnerligast vid
vårt lands södra östersjökust.
Styrelsen redogör härefter för de åtgärder, som uti öfriga till
Östersjön gränsande stater vidtagits till utrotande af sjelarne i detta
vatten; och framgår af denna redogörelse hufvudsakligen, att frågan,
särskilt inom Danmark och Tyskland, varit föremål för dervarande
föreningars för fiskets befrämjande lifliga uppmärksamhet; att äfven
premier för dödande af sjelar under de sista åren inom båda nämnda
länder utbetalats, nemligen i Danmark af »Dansk Fiskeriforening» och i
Tyskland af »Deutscher Fischerei Verein»; samt att i Danmark understöd
härvid erhållits af regeringen på det sätt, att för ändamålet från kro¬
nans förråd utlemnats gevär och patroner till synnerligen billiga priser.
Vidare meddelar styrelsen, att styrelsen med anledning af en utaf
Dansk Fiskeriforening år 1890 hos styrelsen gjord framställning om
medverkan från Sveriges sida till utrotande af sjelarna i Östersjön,
uppdragit åt de styrelsen underlydande fiskeritjenstemännen att i sam¬
band med andra undersökningar i de trakter, der sjelar plägade före¬
komma, inhemta upplysningar rörande fångsten af dylika djur och fiskeri-
befolkningens åsigter angående önskvärdheten af åtgärders vidtagande
mot ifrågavarande skadedjur, bland annat, genom utfästande af premier
för deras dödande; och hade styrelsen genom dessa tjenstemän erfarit,
att önskan om åtgärders vidtagande från statens sida för dödande af
sjelar hystes af många fiskeidkare utmed vårt lands östersjökuster, i
synnerhet i de delar af södra Sverige, der kusten vore mera öppen
och sjelarne af sådan anledning mera svåråtkomliga.
Sistberörda förhållande — anför landtbruksstyrelsen vidare — be¬
kräftades deraf, att framställningar om åtgärders vidtagande från det
offentligas sida för uppmuntrandet af sjelars dödande ingifvits till Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län. Så hade komiterade för
befrämjande af laxfisket i Mörrums å uti skrifvelse, afbiten i januari
månad 1893, anhållit att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville
28
" Sjette hnfvudtiteln.
taga frågan om åtgärder till sjelarnes förminskande under öfvervägande
och. fiskeritillsyningsmannen i nämnda län hade uti häröfver infordradt
yttrande, med anledning af den skada å fisket sjelarne numera anstälde
och då fångsten af dessa djur till följd af det rådande låga priset å
.sjeltran ej lemnade ersättning för kostnaden för vid fångsten använda
redskap, hemstält, att dödandet af dessa skadedjur måtte uppmuntras
genom utfästande af lämpliga premier eller skottpenningar. På fram¬
ställning af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län
hade också länets hushållningssällskap för år 1895 beviljat 800 kronor
och för år 1896 hushållningssällskapet och landstinget hvartdera 1,000
kronor till premier för sjelars dödande. Äfven inom Gotlands län
hade medel för samma ändamål anvisats. Sålunda hade länets landsting
år 1891 beviljat ett extra anslag af 300 kronor årligen under tre år att
användas till premier för dödande af sjel, dervid bestämts, att premien
för år 1891 skulle utgå med ett belopp af 3 kronor för hvarje under
viss angifven del af året dödad sjel. Sedermera hade för åren 1892
och 1893 premien utgjort 2 kronor men för år 1894 åter höjts till
3 kronor.
Under åberopande af de förhållanden, för hvilka här redogjorts,
hade landtbruksstyrelsen den 4 mars 1895 till Stockholms, Söderman¬
lands och Östergötlands läns, Kalmar läns norra och Kalmar läns södra
samt Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Gefleborgs, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens
läns hushållningssällskap aflåtit skrifvelse i ämnet, deri styrelsen an¬
modat sällskapen att till styrelsen inkomma med yttrande rörande dels
behofvet inom orten af åtgärders vidtagande i syfte att förminska sje¬
larnes antal, dels ock det belopp hushållningssällskapet eller landstinget,
hvart för sig eller i förening, kunde finnas villigt att för ändamålet
anslå; och hade med anledning af denna styrelsens skrifvelse från
samtliga förutnämnda hushållningssällskap, med undantag af Göteborgs
och Bohus läns, inkommit yttranden.
Af dessa vid landtbruksstyrelsens underdåniga skrifvelse i ämnet
fogade yttranden inhemtas, att — med undantag af dels Östergötlands
läns hushållningssällskap, som icke ansett sjelarne inom länets skärgård
anställa så stor skada å fisket, att vinsten för detta af minskandet af
deras antal kunde uppväga förlusten för den fiskeidkande befolkningen
att icke i samma utsträckning som förut kunna beräkna inkomst af
sjelfångst, dels Kalmar läns norra hushållningssällskap, som, då sjelar
inom hushållningssällskapets område icke så talrikt förekomme, att de
vore förödande för fisket, funnit sig sakna anledning bevilja skott-
29
Sjette liufvudtiteln.
penningar för deras dödande, dels Gefleborgs Läns hushållningssällskap,
som icke yttrat sig i ämnet, dels ock Norrbottens läns hushållnings¬
sällskap, som, dock endast på grund af sällskapets begränsade till¬
gångar, beslutit, att landtbruksstyrelsens framställning icke skulle till
någon vidare åtgärd föranleda — samtliga öfriga ifrågavarande sällskap
vitsordat behofvet af åtgärders vidtagande i det af landtbrnksstyrelsen
angifna syfte och äfven, utom Södermanlands och Vesterbottens läns
hushållningssällskap, livilka förklarat sig icke ämna för sin del anslå
några medel för ändamålet, visat sig villiga att lemna bidrag till belö¬
ningar för dödande af sjel.
För egen del anför landtbrnksstyrelsen uti sin förberörda under¬
dåniga skrifvelse: Då intresset för ifrågavarande angelägenhet inom de
särskilda orterna, hvilket finge sitt säkraste uttryck i den för ända¬
målet visade offervilligheten, borde vara afgörande vid bedömande af
frågan om beloppet af de medel, staten derför lämpligen borde anslå,
syntes såsom hufvudregel i detta afseende böra antagas, att statens bi¬
drag afpassades efter bidraget inom orten. Skulle emellertid denna
regel utan inskränkning tillämpas, kunde följden deraf blifva, att hus¬
hållningssällskapen, åtminstone innan de vunnit nog erfarenhet om den
lämpliga storleken af belöningarne, komme att anslå större sådana, än
erforderligt vore, samt att personer af lockelsen att erhålla större be¬
löning förleddes att söka utbekomma sådan hos annat hushållningssäll¬
skap, än det, inom hvars område det djur, för hvilket belöning söktes,
blifvit dödadt. Landtbrnksstyrelsen, som för sin del ansåge, att belö¬
ning för dödad sjel icke behöfde sättas högre än till 6 kronor, hvilket
belopp också utgjorde medeltalet af dem, som af hushållningssällskapen
uti förberörda yttranden i sådant afseende föreslagits, funne derföre,
att den inskränkning i förberörda regel borde göras, att staten i före¬
varande fall icke bidroge med högre belopp, än som motsvarade hvad
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller i förening, utbe¬
talat såsom belöningar för inom området dödade sjelar, dock ej i någon
händelse utöfver en beräkning, motsvarande 3 kronor för hvarje dödad sjel.
Beträffande beloppet af de medel, som under sådan förutsättning
borde af staten för ändamålet anvisas, så syntes det visserligen vara
omöjligt att, innan någon erfarenhet vunnits, anställa någon säker be¬
räkning härutinnan, men, då det icke syntes kunna antagas att, åtmin¬
stone under don närmaste framtiden, större belopp skulle komma att
för sjelars dödande inom hela riket utbetalas än 10,000 kronor, borde,
under förutsättning att staten deraf betalade hälften, staten icke be¬
höfva för ändamålet anvisa mera än 5,000 kronor om året.
30
Sjette lmfyudtiteln.
Jemte det styrelsen härpå afgifvit förslag rörande sättet huru ve¬
derbörande skulle komma i åtnjutande af anslag från dessa medel, har
styrelsen slutligen hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte dels såsom
bidrag till belöningar för dödande af sjel af anslaget till fiskerinärin¬
gens understöd anvisa ett årligt belopp af 5,000 kronor att efter
Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande utbetalas till hushållningssällskap eller
landsting, i den mån motsvarande belopp af de utaf hushållningssäll¬
skapet eller vederbörande landsting för ändamålet anslagna medel blif-
vit användt, dock ej till högre belopp, än som motsvarade 3 kronor
för hvarje dödad sjel, dels ock i öfverensstämmelse med de af styrelsen
angifna grunder i vanlig ordning utfärda kungörelse om sättet och vil-
koren för utbekommande af ifrågavarande understöd.
Efter det landtbruksstyrelsens nu anmälda underdåniga skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t ingifvits, bär styrelsen med skrifvelse af den
31 mars 1896 till chefen för civildepartementet öfverlemnat en af sty¬
relsen för det i Vestervik bildade sällskapet till fiskets befrämjande till
landtbruksstyrelsen aflåten skrift uti förevarande ämne jemte ett vid
samma skrift fogadt utdrag af det vid sällskapets årssammanträde den
26 februari 1896 hållna protokoll, utvisande att sällskapet besluta att
hos landtbruksstyrelsen anhålla om dess medverkan för att skottpen¬
ningar för sjelars dödande jemväl inom sällskapets område måtte komma
att utdelas, samt att sällskapet dervid tillika meddelat, att sällskapet
icke för berörda ändamål egde någon tillgång.
Såsom jag redan här ofvan omnämnt har jemväl Gotlands läns
landsting hos Eders Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om
beviljande af bidrag af statsmedel till belöningar för dödande af sjel.
Landstinget har nemligen uti underdånig skrifvelse den 4 oktober 1895,
under åberopande att, på sätt bifogadt protokollsutdrag utvisade, lands¬
tinget, uppå framställningar af Gotlands skälskytte- och jägaregille
samt länets hushållningssällskap, för år 1896 beviljat ett anslag af 400
kronor att ställas till förfogande af förstnämnda gille för att användas
till skottpenningar för under maj till och med december månader dödad
sjel, anhållit att, då med hänsyn till den stora skada sjelen tillfogade
fisket åtgärder borde äfven från det allmännas sida vidtagas för åstad¬
kommande af skydd för fisket mot sjelarne, Eders Kongl. Maj:t täcktes
af statsmedel bevilja landstinget ett lika stort belopp för att, jemte det
af landstingets egna medel beviljade anslaget, af förenämnda gille
användas till skottpenningar för sjel, som dödades under ofvan an¬
gifna tid.
Öfver denna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Got¬
31
Sjette hnfvndtiteln.
lands län till nådig pröfning öfverlemnade ocli till bifall förordade
framställning har, till följd af nådig remiss, domänst yreisen afgifvit
underdånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat yttranden i ämnet
af vederbörande jägmästare och öfverjägmästare, hvilka jemväl till an¬
sökningen tillstyrkt bifall, den förre under vitsordande att inom Got¬
lands län klagomål sedan länge försports öfver den skada sjelen till¬
fogat strömmingsfisket inom länet, samt att dessa klagomål än ytterligare
ökats, sedan under det sista årtiondet fiske af lax med garn börjat med
god framgång bedrifvas.
För egen del har domänstyrelsen, då, på sätt jägmästaren närmare
omförmält, den skada sjelarne tillfogade fisket vid Gotlands kuster
blifvit allt mer betydande, i samma mån dessa skadedjur, sedan förut
öfliga sjelfångstsätt till följd af späckets låga pris kommit ur bruk,
väsentligt tilltagit i antal, ansett den underdåniga ansökningen förtjena
nådigt afseende och förty tillstyrkt bifall till det begärda understödet.
Såväl den ena som andra af de utaf mig nu anmälda frågor anser
jag vara af den betydelse för fiskerinäringen och dess utveckling, att
de böra vinna beaktande.
Sålunda finner jag, med hänsyn till de af landtbruksstyrelsen i
sådant hänseende åberopade förhållanden, en reglering af fiskeriinspek-
törens göromål böra så fort slce kan genomföras. Emot styrelsens
förslag att dervid de af nämnde tjenstemans åligganden, hvilka icke
lämpligen låta förena sig med hans ställning såsom föredragande i
landtbruksstyrelsen, skulle öfverflyttas å förste fiskeriassistenten har
jag intet att erinra; och anser jag det icke kunna ifrågasättas, att
denne skulle, utan någon godtgörelse i form af förhöjd lön, åläggas en
sålunda ökad arbetsbörda. Emot beloppet af den föreslagna förhöj¬
ningen lärer, i betraktande äfven af de i förhållande till de med förste
fiskeriassistentens tjenst förenade vigtiga göromål redan förut icke
synnerligen rikliga löneförmånerna, någon anmärkning icke heller skä¬
ligen kunna framställas.
I betraktande vidare af den skada, som, efter hvad från skilda
delar af landet vitsordats, genom sjelarne tillfogas fisket, särskildt i
Östersjön, anser jag önskvärdt om af anslaget till fiskerinäringens under¬
stöd något belopp kunde afses att användas såsom bidrag, under hufvud¬
sakligen de af landtbruksstyrelsen föreslagna vilkor, till belöningar för
dödande af dylika skadedjur.
Af den utaf mig här ofvan lemnade redogörelse för de utgifter,
som nu äro och äfven för framtiden kunna förväntas blifva att af
[7-]
Höjning af
förste fiskeri-
assistentens
lön.
[8-]
Höjning af
anslaget till
fiskerinärin¬
gens under¬
stöd.
[9.]
Godtgörelse
åt afvittrings-
landtmätare
m. m.
32 Sjette luifvudtiteln.
nämnda anslagsmedel bestridas, framgår emellertid, att några tillgångar,
vare sig till ökad lön åt förste fiskeriassistenten eller till bidrag till
belöningar för dödande af sjelar, icke kunna utan höjning af anslaget der¬
ifrån beredas. I fråga om storleken af den anslagsförhöjning, jag anser
böra ega rum, torde den emellertid icke böra sättas högre än till
7,000 kronor, eller samma belopp, hvarmed anslaget blifvit af Riks¬
dagen nästlidna år minskadt.
På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
dels medgifva att förste fiskeriassistentens lön för tiden från och
med år 1898 bestämmes till 3,000 kronor och att lönen sedan, efter
innehafvarens af sådan befattning väl vitsordade tjenstgöring under en
tid af fem år, räknad från och med året näst efter det, då han
blifvit antagen, ökas med 500 kronor och efter tio års enahanda tjenst¬
göring med ytterligare 500 kronor, med rätt derjemte för nuvarande
innehafvaren af befattningen, förste fiskeriassistenten Filip Trybom, att,
i händelse han fortfarande kommer att vid densamma qvarstå, få, efter
det lönen blifvit sålunda förhöjd, i afseende å ålderstilläggs åtnjutande
tillgodoräkna sig den tid, han såsom förste fiskeriassistent tjenstgjort;
dels ock höja anslaget till fiskerinäringens understöd från 35,000
kronor till 42,000 kronor eller med 7,000 kronor.
Skiften och afvittringar.
I underdånig skrifvelse den 24 november 1896 har landtmäteri-
styrelsen beräknat kostnaderna för afvittringen under år 1898 till 31,000
kronor för Vesterbottens län och till 55,900 kronor för Norrbottens län.
Och, enligt hvad styrelsen tillika upplyst, är den vid 1897 års slut på-
räkneliga behållningen å anslagen till skiften och afvittringar jemte
1898 års ordinarie anslag för samma ändamål tillräcklig att betäcka
dessa kostnader, hvadan något extra anslag för afvittringsarbetenas
fullföljande under år 1898 icke är behöflig!.
Jag inskränker mig derföre till att, i enlighet med hvad landtmäteri-
st.yrelsen i ofvanberörda skrifvelse hemstält, tillstyrka att, på det att
afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens län äfvensom
föredraganden af afvittringsärendena i sistnämnda län må för år 1898
komma i åtnjutande af samma aflöningsförmåner, som hittills varit dem
beviljade, Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
33
Sjette liufviultiteln.
att medgifva, att de belopp, hvarmed inkomsterna af tjensten under
år 1898 för afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för dem, som tillhöra
första lönegraden, och 3,000 kronor för dem, som på grund af ålder
i tjensten åtnjuta arfvodesförhöjning, må desse tjensteman godtgöras af
anslagen till storskiftes- och afvittringsverken; och att för år 1898 åt
föredraganden af afvittringsärendena i Norrbottens län samt till skrif-
biträde åt honom bevilja en tillökning af 400 kronor i det åt honom
anslagna belopp.
Öfriga ordinarie anslag.
Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å sjette hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon
annan ändring än att förslagsanslaget till
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.
för jemnande af hufvudtitelns slutsumma minskas med 193 kronor eller
från 219,893 kronor till 219,700 kronor.
Sedan departementschefen sålunda yttrat sig rörande de förän¬
dringar i ordinarie staten, Indika han ansåg böra ifrågakomma, anförde
departementschefen derefter vidare beträffande
Patent- och registreringsväsendet.
Allt sedan förordningen angående patent och lagen om skydd för
varumärken från och med 1885 års början trädde i kraft har Eders
Kongl. Maj:t, enligt årligen af Riksdagen lemnadt medgifvande, dispo¬
nerat afgifterna för patent och för registrering af varumärken till be¬
stridande af de utgifter, som betingades af tillämpning af nämnda för¬
fattningar. För handhafvande af ifrågavarande ärenden inrättades till
eu början en särskild byrå inom kommerskollegium, benämnd patent¬
byrån, som emellertid från och med 1892 utgjort ett särskildt embets¬
verk, under benämning från och med 189G års början af patent- och
registreringsverket.
Beträffande detta embetsverks ekonomiska förhållanden under år 1896
har dess chef uti en till mig öfverlemnad promemoria meddelat följande:
Bth. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft. 5
[10.]
Skrifmateri¬
alier m. m.
[ll.]
Angående
disposition af
patent- och
varumärkes-
afgifter samt
vissa andra
registrerings-
afgifter.
34
Sjette hufvudtlteln.
Embetsverkets inkomster hade under nämnda år utgjort:
afgifter för 1,715 patentan sökningar (deraf 5 obetalda)... kr. 34,200
årsafgifter för patent ................................................................ b 77,430
afgifter för 347 ansökningar om registrering af varumärken b 13,880
)) » 124 b b förnyad registrering af
varumärken ......... » . 1,240:
för försålda publikationer............................................................ » 2,384:
b annonser å patentbyråns sak- och namnregister öfver
patent, meddelade 1890—1894 .................................... b 6,720: —
från postverket återbetaldt för högt debiteradt porto för
paket ...................................................................................... b 1: 94
75
Summa kr. 135,856: 69
Embetsverkets utgifter, hvilka dock, då räkenskaperna ännu icke
vore afslutade, ej kunde med full noggrannhet uppgifvas, hade under
år 1896 uppgått till 135,665 kronor 90 öre, af hvilket belopp de vigti-
gaste posterna utgjorts af atlöningar och arfvoden 60,043 kronor 60 öre,
kostnad för embetsverkets publikationer 47,007 kronor 42 öre, åter-
stälda patent- och registreringsafgifter 1,850 kronor, utgifter för ver¬
kets bibliotek 3,893 kronor 31 öre och för renskrifning 1,149 kronor
25 öre, bidrag till upprätthållande af patentunionens internationella
byrå i Bern 1,540 kronor 75 öre, hyra för verkets lokal 6,300
kronor samt provision för anskaffande af annonser till registret 1890
—1894 2,200 kronor. Bland utgifterna inginge af patentmedlen för¬
skjutna kostnader, som påkallats genom förberedande åtgärder för att
sätta verket i stånd att med innevarande års ingång öfvertaga befatt¬
ningen med aktiebolagsregistreringen, hvilka kostnader uppgått till om¬
kring 4,000 kronor.
Till jemförelse må här anmärkas, att enligt ofvan nämnda prome¬
moria för år 1895 patentbyråns inkomster belöpt sig till 121,426 kronor
75 öre och dess utgifter till 99,401 kronor 38 öre, samt att under
samma år antalet patentansökningar utgjort 1,460 och antalet ansök¬
ningar om registrering och förnyad registrering af varumärken 340
och 554.
Från och med innevarande års början har patent- och registrerings¬
verkets verksamhetsområde väsentligen utvidgats, i det att, sedan genom
lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 jemte de samma dag utfärdade
lagarne om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och om registre¬
ring af bankaktiebolag, hvilka lagar den 1 innevarande januari trädt i
35
Sjette liufvudtiteln.
kraft, blifvit stadgadt, att ett för hela riket gemensamt aktiebolagsre¬
gister skall föras i Stockholm hos den myndighet, som af Eders Kongl.
Maj:t bestämmes, patent- och registreringsverket erhållit uppdrag att
föra detta register. Det torde nu tillåtas mig att redogöra ej blott för
de i afseende å aktiebolagsregistreringen meddelade föreskrifter än
äfven i samband dermed för de stadganden, som med föranledande af
de likaledes den 28 juni 1895 utfärdade lagarne om registrerade för¬
eningar för ekonomisk verksamhet, om ändring i vissa delar af lagen
angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 samt om
handelsbolag och enkla bolag, hvilka jemväl den 1 innevarande januari
trädt i kraft, gifvits angående inskrifningar i förenings- och handels-
registren.
Sedan 1896 års Riksdag, i enlighet med.Eders Kongl. Maj:ts derom
afgifna förslag, medgifvit, att afgifterna för registrering af aktiebolag
och föreningar för ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till
aktiebolags- och föreningsregistren äfvensom för anmälanden till handels-
registren finge användas till bestridande af de utgifter, hvilka Eders
Kongl. Maj:t funne betingas af tillämpning under innevarande år af
ofvan nämnda lagar, har Eders Kongl. Maj:t genom kungörelser den 18
maj 1896 i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de vid föredragningen
den 13 januari 1896 af frågan om reglerandet af utgifterna under riks-
statens sjette hufvudtitel af dåvarande departementschefen omförmälda,
af lagbyrån utarbetade förslag, meddelat bestämmelser om aktiebolags-
registrets förande m. m., om hvad iakttagas bör i afseende på in¬
förande i aktiebolagsregistret af aktiebolag, hvars ordning blifvit af
Konungen stadfäst, om föreningsregistrens förande m. m., samt om
ändring i vissa delar af kungörelsen om handelsregistrets förande m. m.
den 4 november 1887.
Enligt dessa bestämmelser skall patent- och registreringsverket vara
registreringsmyndighet jemväl för aktiebolag. Afgifterna för registre¬
ring af aktiebolag och registreringens kungörande utgöra, då ansökan
om aktiebolags registrering göres, 15 kronor samt derutöfver 5 öre för
hvarje fulla 100 kronor af aktiekapitalet; då ändring sker i firman för
ny fullständig inskrifning, 15 kronor; då anmälan innefattar uppgift å
belopp, som inbetalts i anledning af beslut om ökning af aktiekapitalet,
6 kronor och derutöfver 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af den verk-
stälda ökningen; samt då anmälan eljest sker, 6 kronor. För införande
i registret af bolag, hvars ordning före ingången af år 1897 blifvit af
Eders Konglig Maj:t stadfäst, erlägges 15 kronor, utom för det fall att
bolaget är imder liqvidation, då afgiften utgör allenast 6 kronor. För
36
Sjette Imfvudtiteln.
inskrifning i föreningsregistren, hvilka enligt lagen om registrerade för¬
eningar föras af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, erlägges, då
ansökan om förenings registrering göres, så ock då rörelsens flyttning
från en kommun till en annan eller ändring i firman anmäles för ny
fullständig inskrifning i registret, 10 kronor för förening med person¬
ligen ansvariga medlemmar och för annan förening 6 kronor, samt då
anmälan eljest sker, 3 kronor för förening med personligen ansvariga
medlemmar och för annan förening 2 kronor. Afgifterna för inskrif¬
ning i handelregistren, hvilka enligt lagen om handelsregister m. m.
föras för Stockholm af öfverståthållareembetet, för annan stad af magi¬
straten eller, der sådan ej finnes, af vederbörande stadsstyrelse och för
landsbygden af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande och hvilka
enligt den nya lagstiftningen omfatta allenast enskilda näringsidkare
samt handelsbolag äro, såsom förut, då firma första gången till registret
anmäles, för enskild näringsidkare 4 kronor och för handelsbolag 6
kronor samt, då anmälan eljest sker, 3 kronor.
I fråga om användningen och redovisningen af nu omförmälda av¬
gifter har Eders Kongl. Maj:t genom kungörelse den 2D december 1896,
att från och med 1897 och tills vidare lända till efterrättelse, stadgat,
att de hos magistraterna i städerna, utom Stockholm, eller der magi¬
strat ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse inflytande afgifter för
inskrifning i handelsregistren må af stadsmyndigheterna utan redovis¬
ningsskyldighet till statsverket uppbäras mot skyldighet för städerna
att vidkännas alla med registreringen och dess kungörande förenade
utgifter; att de hos patent- och registreringsverket, öfverståthållareem¬
betet eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen inflytande
afgifter för inskrifningar i aktiebolagsregistret, föreningsregistren och
handelsregistren skola inför kammarrätten redovisas, af patent- och
registreringsverket samt öfverståthållareembetet uti särskild räkning och
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen genom afgifternas
leverering till ränteriet för deras bokföring i ränterispecialräkningen å
särskildt konto med rubrik: »registreringsafgifter»; att patent- och re¬
gistreringsverket, öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i länen med de inflytande afgifterna hafva att bestrida
utgifterna för registrens anskaffande och registreringarnas kungörande,
hvarefter befintliga öfverskott skola årligen utan sammanblandning med
andra medel till statskontoret inlevereras; samt att de till statskontoret
sålunda influtna medel skola särskildt för sig under rubrik »registre-
ringsafgifter» bokföras och, i den mån de dertill lemna tillgång, an¬
vändas till ersättande af de utaf statskontoret enligt föreskrift för regi-
37
Sjette InifVndtiteln.
streringarne förskottsvis bestridda kostnader samt af öfriga utgifter,
som af de ifrågavarande författningarnes tillämpning kunna föran¬
ledas.
Eders Kongl. Maj:t har vidare genom kungörelse den 5 juni 1896
gifvit föreskrifter om de samlingar af kungjorda uppgifter ur aktie-
bolagsregistret, föreningsregistren och handelsregistren, hvilka enligt
förenämnda lagar skola utgifvas; och har Eders Kongl. Maj:t i fråga
derom stadgat, bland annat, att dessa samlingar skola i ett sammanhang
utgifvas häftevis, två gånger i månaden, samt att utgifningen skall om¬
besörjas genom patent- och registreringsverket.
Slutligen har Eders Kongl. Majt genom bref till patent- och regi¬
streringsverket den 5 juni 1896 förordnat, bland annat, att för aktie-
bolagsregistreringens handhafvande finge hos patent- och registrerings¬
verket från och med innevarande år tills vidare anställas, utöfver i
embetsverkets stat upptagna embets- och tjensteman, dels en sekre¬
terare, med åliggande, bland annat, att såsom ledamot i embetsverket
bereda och föredraga ärenden rörande registrering af aktiebolag, och
dels en notarie, som skulle hafva att, bland annat, under sekreterarens
inseende föra aktiebolagsregistret samt mottaga och bokföra inkom¬
mande registreringshandlingar, äfvensom att årliga aflöningen skulle
utgöra för sekreteraren 4,500 kronor, deraf 1,500 kronor skulle anses
motsvara tjenstgöringspenningar, samt för notarien 3,000 kronor, deraf
1,200 kronor skulle anses motsvara tjenstgöringspenningar; och har
Eders Kongl. Maj:t derjemte anbefalt patent- och registreringsverket
att efter ingången af år 1897 inkomma med yttrande, huru utgifterna
för embetsverket lämpligen böra fördelas mellan å ena sidan afgifterna
för patent och för registrering af varumärken samt å andra sidan af¬
gifterna för registrering af aktiebolag. Sedan sådant yttrande inkommit,
torde jag få förelägga Eders Kongl. Maj:t förslag till bestämmelser i
nämnda afseende.
Uti den af Riksdagen den 11 maj 1896 till Eders Kongl. Maj:t
aflåtna skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel har Riksdagen, i sammanhang med meddelande af sitt
beslut om dispositionen af ifrågavarande afgifter, tillika uttalat den
uppfattningen att, efter det den utvidgning af patent- och registerings-
verket, som genom förslaget att till detsamma öfverlemna bestyret med
aktiebolagsregistreringen och utgifvandet af de ofvan omförmälda sam¬
lingarna stälts i utsigt, kommit till stånd, detta embetsverk syntes hafva
nått don utveckling, att dess organisation kunde för en längre framtid
38
Sjette hufvndtiteln.
fastslås, och ansåg sig Riksdagen med afseende härå böra framhålla
angelägenheten af, att förslag till stat för embetsverket måtte så snart
som möjligt och senast vid 1898 års riksmöte föreläggas Riksdagen
till pröfning och godkännande. I anledning af detta uttalande anbe-
falde Eders Kongl. Maj:t uti det förut omförmälda brefvet den 5 juni
1896 patent- och registreringsverket att afgifva förslag till ordinarie
stat för embetsverket i så god tid före början af 1898 års riksdag, att
framställning derom skulle kunna till samma Riksdag göras.
Då de förhållanden, som påkallat beslutet om bemyndigande för
Eders Kongl. Maj:t att disponera afgifterna för patent och registrering
åt varumärken äfvensom för inskrifning i aktiebolagsregistret, förenings-
registren och handelsregistren, fortfarande förefinnas, lärer Eders Kongl.
Maj:t finna det nödigt att göra framställning till Riksdagen om med¬
delande för år 1898 af enahanda bemyndigande angående dispositionen
af nämnda afgifter, som för innevarande år lemnats.
Det torde emellertid tillåtas mig att nu anmäla jemväl ett annat i
sammanhang härmed stående ärende.
Eders Kongl. Maj:t har den 9 i denna månad beslutit nådig pro¬
position till Riksdagen med förslag till lag om skydd för vissa mönster
och modeller. Enligt detta förslag skall upphofsman till mönster eller
modell af visst slag eller hans rättsinnehafvare genom registrering
vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret eller modellen.
Registret skall för hela riket föras hos den myndighet i Stockholm,
som Eders Kongl. Maj:t bestämmer. I afgift för registreringen skall
vid ansökan derom betalas 10 kronor. Lagen är ansedd att träda i
kraft redan den 1 maj innevarande år.
För den händelse detta förslag vinner Riksdagens bifall, erfordras
bestämmelser jemväl angående dispositionen af de afgifter, som för
införande i mönsterregistret skola erläggas. Då det icke lärer kunna
ifrågakomma att för handhafvande af ifrågavarande registrering upp¬
rätta ett särskildt embetsverk, torde det lämpligaste vara att öfver¬
lemna jemväl förandet af mönsterregistret till patent- och registrerings¬
verket. Rörande afgifterna torde alltså böra gälla detsamma som an¬
gående afgifterna för patent och för registrering af varumärken, med
hvilka afgifterna för mönsterregistreringen synas kunna sammanföras.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,
att afgifterna för patent och för registrering af varumärken äfven-
39
Sjette liufvudtiteln.
som, under förutsättning af Riksdagens bifall till förslaget till lag om
skydd för vissa mönster och modeller, för registrering af mönster och
modeller må användas till bestridande af de utgifter, hvilka Eders
Kongl. Maj:t finner betingas dels af tillämpning under år 1898 af för¬
ordningen angående patent och lagen om skydd för varumärken samt
dels, under nyss angifna förutsättning, af tillämpning under åren 1897
och 1898 af lag om skydd för mönster och modeller; samt
att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för eko¬
nomisk verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och för-
eningsregistren äfvensom för anmälanden till handelsregistren må an¬
vändas till bestridande af de utgifter, hvilka Eders Kongl. Maj:t finner
betingas af tillämpning under år 1898 af lagen om aktiebolag, lagen
om aktiebolag som drifva försäkringsrörelse, lagen om registrering af
bankaktiebolag, lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verk¬
samhet, lagen om handelsregister, firma och prokura tillika med lagen
om ändring i vissa delar af sistnämnda lag, samt lagen om handels¬
bolag och enkla bolag.
Arbetareförsäkringen.
För hvart af åren 1891—1895 har Riksdagen afsatt 100,000 kronor
till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallförsäkring och sjuk¬
kassors bildande, hvarjemte Riksdagen för hvarje år från och med 1892
till och med innevarande år medgifvit, att de för nämnda ändamål af¬
sätta belopp finge användas i mån af behof dels till förvaltningsbidrag
åt sjukkassor under vissa af Riksdagen angifna vilkor, dels ock till
utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens försorg
af årsredogörelser för sjukkasseväsendet i riket.
Genom cirkulär den 5 juni 1896 fann Eders Kongl. Maj:t, enär
erfarenheten gifvit vid handen, att blott en mindre del af sjukkassorna
i riket ännu blifvit registrerade i öfverensstämmelse med lagen om
sjukkassor den 30 oktober 1891, samt anmärkt blifvit, att i vissa fall
orsaken härtill antagligen vore att söka deruti, att de af statsmedel
enligt gällande bestämmelser utgående förvaltningsbidrag till dylika
kassor vore för låga, skäligt anbefalla Eders Kongl. Maj:ts samtlige
befallningshafvande att, jemte förebringande af den utredning, som
kunde åstadkommas angående icke registrerade sjukkassor, afgifva un¬
derdånigt utlåtande, huruvida och i hvad mån en förhöjning af nämnda
förvaltningsbidrag syntes böra eg a rum.
40
Sjette liufvudtiteln.
De sålunda anbefalda utlåtandena hafva icke fullständigt inkommit
förr än den 2 i denna månad. I de flesta af dessa utlåtanden angifves
såsom en hufvudsaklig anledning, hvarför en mängd sjukkassor under¬
låta registrering, att förvaltningsbidraget anses för obetydligt, samt för¬
ordas en höjning af detsamma.
Då den sålunda uppkomna frågan om ändrade bestämmelser an¬
gående ifrågavarande förvaltningsbidrag ännu icke hunnit undergå erfor¬
derlig förberedande behandling, torde jag framdeles få underställa Eders
Kongl. Maj:ts pröfning frågan om disposition af de medel, som blifvit
eller vidare kunna blifva för ifrågavarande ändamål afsätta.
Vidare anförde departementschefen:
Sjette hufvudtitelns ordinarie anslag uppgå för
innevarande år till.................................................................... kr. 5,700,560: —
Vid bifall till de af mig framstälda förslag om
höjning i anslagen:
till kommerskollegium med kr. 6,200: —
» landsstaterna i länen » » 3,615: —
» väg- och vattenbygg-
nadsstaten med............ » 5,000: —
)) befrämjande i allmän¬
het af jordbruk och
landtmannanäringar ... » 29,000: —
d fiskerinäringens under- -
stöd................................. » 7?0QQ: — kr. 50,815: —
äfvensom om minskning i anslagen till
gästgifvares friheter med kr. 182: —
till skrifmaterialier och ex¬
penser, ved m. m. med » 193: — )5 975._
skulle de ordinarie anslagen höjas med ........................... kr. 50,440: —
eller till .................................................................................. kr. 5,751,000: —
Sjette hnfrudtiteln.
41
Extra anslag.
I fråga om de anslag på extra stat, som kunde erfordras, anförde
departementschefen beträffande
Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj.ts kansli.
Då det anslag till belopp af 4,500 kronor, som Riksdagen sedan
flera år tillbaka årligen plägat på extra stat bevilja för handhafvande
af kontroll å försäkringsanstalterna, är till oförminskad! belopp behöflig!
jemväl för år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att, för handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna, för år
1898 på extra stat anvisa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp
af 4,500 kronor.
Kommerskollegium.
Uti den till 1896 års Riksdag aflåtna proposition om statsverkets
tillstånd och behof afgaf Eders Kongl. Maj: t, på sätt jag förut erinrat,
förslag till ökning i den för kommerskollegium gällande stat i syfte,
bland annat, att bereda tillgång till anordnande enligt närmare angifven
plan af en svensk arbetsstatistik.
Riksdagen förklarade emellertid den framlagda planen för denna
statistik vara, enligt Riksdagens uppfattning, allt för vidtomfattande och
sväfvande för att ett första försök till arbetsstatistik derpå borde
grundas, hvarför Riksdagen, som ansåg det lämpligaste vara att göra
försök med arbetsstatistiska undersökningar inom något begränsadt
område, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts framställning i förevarande
afseende allenast på extra stat för innevarande år beviljade 10,000
kronor för anställande af arbetsstatistiska undersökningar.
Vid föredragning -inför Eders Kongl. Maj:t af Riksdagens beslut
anbefaldes kommerskollegium att till Eders Kongl. Maj:t afgifva för-
llih. till Iti/csd. Vrot. 18!) 7. 1 Sami. 1 Afd. 1 11 lift. 6
[12.]
Kontroll å
försäkrings¬
anstalterna.
[13.]
Arbets¬
statistiska
undersök¬
ningar.
42
Sjette hafvudtiteln.
slag å hvad som borde utgöra föremål för de arbetsstatistiska under¬
sökningar, till hvilka Riksdagen beviljat medel, äfvensom till plan för
dessa arbetens anordnande och utförande.
Sedan kommerskollegium i anledning häraf inkommit med under¬
dånigt utlåtande samt särskildt tillkallade sakkunnige, direktören E.
Beckman, filosofie doktorn D. Bergström och aktuarien A. G. Sund-
bärg afgifvit yttrande öfver den af kommerskollegium framlagda plan
för undersökningarne, har Eders Kongl. Maj:t den 29 december 1896
fattat beslut i ärendet och dervid uppdragit åt kommerskollegium att
utföra ifrågavarande undersökningar äfvensom förordnat, bland annat,
att till föremål för undersökningen skall tagas förhållandena inom ba¬
geriyrket företrädesvis ur de synpunkter, som i den af kommerskolle¬
gium afgifna plan angifvas, med iakttagande af de utaf ofvan nämnda
komiterade deri föreslagna ändringar och tillägg; att undersökningen
skall omfatta så vidt möjligt samtliga bagerier dels i städer och kö¬
pingar jemte, der så kan finnas lämpligt, så kallade förstäder och i
öfrigt städer och köpingar närmast omgifvande landsbygd och dels
andra platser å landsbygden med mera sammanträngd befolkning; att
primäruppgifterna för undersökningen skola enligt af kommerskollegium
faststälda formulär insamlas dels genom å de särskilda orterna boende
specialagenter, hvilka, så vidt landsorten beträffar, skola genom skriftlig
korrespondens stå i förbindelse med kommerskollegium, dels ock i den
mån kollegium finner -det nödigt och det af Riksdagen anvisade an¬
slaget dertill lemnar tillgång, genom undersökningens ledare eller sär¬
skilda resagenter; samt att undersökningens resultat skall offentliggöras
utan samband med öfrigt statistiskt tryck under benämning arbets-
statistik.
De speciella förhållanden, hvilka undersökningen enligt den upp¬
gjorda planen är afsedd att omfatta, äro, utom annat, för hvarje bageri:
till bevillning uppskattad inkomst, tillkomst och afgång af arbetare,
arbetslokalernas beskaffenhet, arbetarelogementens beskaffenhet, arbets¬
tiden och dess indelning samt uppsägningstid för arbetarne, och för
hvarje arbetare: ålder och civilstånd, art af sysselsättning, arbetstid,
raster, softid, aflöning, aflöningssätt, olycksfall i arbetet, sjukdom, fa¬
miljens storlek, tid, som egnats åt arbete inom yrket, tid för senaste
anställnings början, hvarjemte skola göras undersökningar om arbets¬
löshet, sjuk-, begrafnings-, understöds- och pensionskassor samt fack¬
föreningar.
43
Sjette liufvudtiteln.
Den nu anbefalda undersökningen är afsedd att kunna fullbordas
under innevarande år, ehuru ovisst är särskild! om bearbetningen af
det material, som kommer att insamlas, under denna tid kan hinna
afslutas. I hvarje fall lärer den erfarenhet, som kan vinnas genom
denna undersökning, ej vara tillräcklig att erhålla en säker grund för
bedömande af det sätt, på hvilket de arbetsstatistiska undersökningarne
för framtiden böra i vårt land organiseras. Det torde derför vara
lämpligt, att ytterligare försök göras, och torde för anställande af sådana
försök under år 1898 böra äskas samma belopp, som för innevarande
år beviljats.
Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att, för arbetsstatistiska undersökningar, på extra stat för år 1898 an¬
visa 10,000 kronor.
Öfverståthållareembetet.
Jemlikt öfverståthållareembetets i underdånig skrifvelse den 27 [14.]
november 1896 gjorda framställning, tillstyrker jag, att Eders Kongl. utgifvande åt
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen ^stteJse”
att för år 1898, till utgifvande under samma år af '»Polisunder-
rättelser», på extra stat anvisa 15,000 kronor.
Landsstaterna i länen.
För innevarande år, liksom för hvardera af de fyra sistförflutna [15.]
åren, är det anslag, som på extra stat plägat anvisas till aflöning och Särskild poiis-
underhåll af särskild polisstyrka på landet, der sådan kunde af förhål- Bia[detPå
landena påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande, bestämdt till 65,000 kronor.
Då någon minskning i anslagets nuvarande belopp icke bör för år
1898 ifrågakomma, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes före¬
slå Riksdagen
att på extra stat för år 1898 ställa till Eders Kongl. Maj:ts för¬
fogande ett anslag af 65,000 kronor att användas till aflöning och
underhåll af särskild polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållan¬
dena påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande.
44
[16.]
Arfvoden åt
lappfogdar
m. m.
[17.]
Undersök¬
ningar af
mindre ham¬
nar m. m.
Sjette hufvndtiteln.
Om detta bifalles, lärer Eders Kongl. Maj:t, såsom för innevarande
år skett, vilja förständiga vederbörande länsstyrelser att, hvad beträffar
anslagets användande till särskild polisstyrka på landet, bidrag före¬
trädesvis böra tilldelas kommuner, hvilka vilja sjelfva lemna motsvarande
tillskott, eller der landsting eller enskilde äro villige att för ändamålet
bidraga, samt att undantag härifrån endast må medgifvas i särskilda
fall, då behofvet af förstärkt polisuppsigt finnes oafvisligt och annat
bidrag till bestridande af kostnaderna derför icke kan erhållas, äfvensom
att iakttaga att från anslaget må gäldas godtgörelse till extra fjerdings-
män, som för ofvanberörda ändamål anlitas, och att i de fall, då extra
polisbiträde påkallas vid helsobrunnar, marknader, kapplöpningar eller
dylikt, sådant ej, utan oafvisligaste behof, må lemnas, derest icke veder¬
börande i omkostnaderna med skäligt belopp deltaga.
Under de senare åren har på extra stat beviljats ett anslag till
ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge samt
till lappfogdar och lappförmän, hvilket anslag utgjort till och med
1895 10,000 kronor och derefter 13,000 kronor; och har från detta anslag
utgått arfvoden till lappombud i Norge och till lappfogdar i Jemtlands
och Norrbottens län samt från och med 1896 jemväl i Vesterbottens
län äfvensom gratifikationer till lappförmän i Norrbottens län.
Då för ifrågavarande ändamål anslag till senast bestämdt belopp
äfven för 1898 är behöfligt, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t be¬
hagade föreslå Riksdagen
att, till ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge
samt till lappfogdar och lappförmän, på extra stat för år 1898 anvisa
13,000 kronor.
Väg- och Vattenbyggnadsstaten.
Till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till
upprättande af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då
dylika arbeten icke äro förenade med vägföretag, har Riksdagen för
hvartdera af åren 1894—1897 på extra stat beviljat ett anslag af
5,000 kronor.
Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 31 oktober 1896 meddelat, att anspråken på bidrag från detta
anslag alltmera ökats och att redan då hos styrelsen funnes inneliggande
ansökningar, som afsåge undersökningar, hvilka skulle i det närmaste
45
Sjette hufvudtiteln.
medtaga hela anslaget för innevarande år, men styrelsen likväl hem-
stält om beviljande för ändamålet jemväl för år 1898 af anslag till
oförändradt belopp, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen
att på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 5,000 kronor
till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till upp¬
rättande af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då dylika
arbeten icke äro förenade med vägföretag.
Vägunderhållet på landet.
Med anledning af stadgandet i 84 § af lagen angående väghåll-
ningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 derom att, då
vägdelning enligt samma lag eger rum första gången, halfva kostnaden
derför skall af statsverket bestridas, har Riksdagen, på grund af Eders
Kongl. Map.ts derom gjorda framställningar, för tiden från och med
1895 årligen på extra stat, för bestridande af statsverkets andel i kost¬
naden för vägdelningar, anvisat såsom förslagsanslag 50,000 kronor.
Då ett anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål är behöfligt jemväl
för år 1898, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen
att på extra stat för år 1898 anvisa, för bestridande af statsverkets
andel i kostnaden för vägdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna-
näringar.
Sedan Riksdagen år 1891, med anledning af Eders Kongl. Maj:ts
hos Riksdagen gjorda framställning om förändrad organisation af landt¬
bruk sinstitutet vid Ultuna, beslutat, bland annat, att, med godkännande
af en för nämnda institut uppgjord stat, slutande å 49,000 kronor,
bibehålla det å sjette hufvudtiteln under denna anslagstitel uppförda
ordinarie anslag till institutet vid oförändradt belopp, 20,000 kronor,
samt på extra stat för år 1892 anvisa för aflöningar och öfriga insti¬
tutets utgifter 29,000 kronor, har Riksdagen jemväl för hvartdera af
åren 1893—1897 på extra stat anvisat för berörda ändamål ett anslag
till sistnämnda belopp.
1 enlighet jemväl med landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse
[18.]
Kostnad för
vägdelningar.
[19.]
Aflöningar
m. m. vid
Ultuna landt¬
bruksinstitut.
[20.1
Mejeri-
institutet vid
Alnarp.
46 Sjette hufvud titeln.
den 19 september nästlidna år gjorda hemställan, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1898 anvisa, till ajlöningar och öfriga ut¬
gifter vid Ultuna landtbruksinstitut, 29,000 kronor.
Sedan i sammanhang med förändrad organisation af Ultuna landt¬
bruksinstitut den derstädes anordnade högre mejeriskolan från och med
år 1892 indragits, beviljade 1892 års Riksdag för anordnande af högre
undervisning i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut för 1893
ett anslag af 10,000 kronor eller samma belopp, som under åren 1883
—1891 utgått för anordnande af dylik undervisning vid rikets båda
landtbruksinstitut, men uttalade vid anmälan af detta beslut, att enligt
Riksdagens åsigt möjlighet borde förefinnas att i någon mån nedbringa
kostnaderna, då den högre mejeriundervisningen för framtiden komme
att meddelas vid endast ett läroverk, under det att den dittills lemnats
vid två å skilda orter belägna läroverk.
Till följd af nådig befallning öfverlemnade derefter styrelsen för
Alnarps landtbruksinstitut den 1 oktober 1892 förslag till plan för
undervisningen vid en med Alnarps landtbruksinstitut förenad högre
mejeriskola jemte förslag till stat för skolan. Sistnämnda förslag var
af följande lydelse:
Inkomster:
statsanslag ..................................................................................... kr. 10,000: --
afgifter för 5 elever i öfra afdelningen å kr. 600 ......... » 3,000: —
» » 5 » » nedra » » » 400 ........ » 2,000: —
Summa kr. 15,000: —
Utgifter:
läraren i mejeriskötsel .............................................................. kr. 4,000: —
assistenten ................................................................................... » 1,500: _
instruktören ................................................................. » 500: —
läraren i byggnads- och ångmaskinlära ............................. » 1,000: —
» i husdjurslära för nedra afdelnin¬
gen ....... » 200: —
för undervisning i skrifning, räkning och
i ladugårdsskötsel m. m....................................................... » 150: —
Transport kr. 7,350: —
Sjette lmfvudtiteln.
47
laborationer och försökskostnader ................
undervisningsmateriel .........................................
bidrag till underhåll af inventarier, instru¬
ment m. m...................................................'..
2 frielevsplatser....................................................
mathållning: 5 elever i öfra afdelningen:
350 dagar å 1: 30 pr dag kr.
)> 5 elever i nedra afdelningen:
350’ dagar å 1: 10 pr dag »
städning och uppassning......................................
bidrag till belysning och uppvärmning...........
läkarevård och medicin.........................................
Transport kr. 7,350: —
.................. » 1,200: —
.................... » 300: —
.................... » 250: —
.................... » 900: —
2,275: —
1>925: — » 4,200: —
................ » 400: —
................. » 250: —
................ » 150: —
Summa kr. 15,000: —
Till 1893 års Riksdag framlade Eders Kongl. Maj:t förslag att
äfven för år 1894 på extra stat för ändamålet anvisa ett anslag af
10,000 kronor, men Riksdagen beviljade allenast 8,000 kronor.
Genom nådigt beslut den 19 maj 1893 faststälde derpå Eders
Kongl. Maj:t stadgar för mejeriinstitutet vid Alnarp att tills vidare från
och med den 1 november 1893 lända till efterrättelse. Enligt dessa
stadgar består institutet, hvars styrelse utgöres af styrelsen för Alnarps
landtbruksinstitut och hvars föreståndare är föreståndaren vid landt-
bruksinstitutet, af två särskilda afdelningar eller skolor, nemligen den
högre mejer {skolan, hvars ändamål är att meddela högre teoretisk äfven¬
som praktisk undervisning i grunderna för mejerihushållningens och
boskapsskötselns utöfvande, samt mejeriskolan med ändamål att meddela
öfning och färdighet i de till nämnda grenar af landthushållningen
hörande arbetens utförande, ordnande och ledning samt att bibringa
undervisning i de härför nödiga kunskapsämnen. Lärarne skola ut¬
göras af: en lärare i mejeriskötsel, hvilken, utom skyldighet att med¬
dela undervisning och leda elevernas öfningar samt utöfva närmaste
uppsigten öfver institutet och biträda föreståndaren, jemväl har att, i
den mån tillgängliga medel sådant medgifva, anställa försök samt verk¬
ställa undersökningar och pröfningar af nya metoder, apparater och
maskiner inom mejeriskötselns område; en assistent, som har till ålig¬
gande att biträda läraren i mejeriskötsel vid undervisning, praktiska
öfningar, försök och undersökningar; en mejeriinstruktör samt eu extra
lärare i byggnadslära; skolande för öfrigt undervisningen bestridas af
lärarne vid Alnarps landtbruksinstitut.
48
Sjette hufvndtiteln.
Med skrifvelse den 4 september 1898 afgaf, enligt nådig befall¬
ning, styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut förslag till stat för mejeri¬
institutet för läroåret 1893—1894. Detta förslag var så lydande:
Inkomster:
statsanslag......................
afgifter för 5 elever i
afgifter för 5 elever
öfra afdelningen å kr. 600
i nedra afdelningen å kr. 400
Utgifter:
läraren i mejeriskötsel .................................................
instruktören ....................................................................
läraren i byggnads- och ångmaskinlära ..................
» i husdjurslära för nedra afdelningen........
för undervisning i skrifning, räkning och ladugårdsskötsel
m. in.............................................................................................
laboratorie- v och försökskostnader ............................................
undervisningsmateriel ..................................................................
bidrag till underhåll af inventarier, instrument m. m.........
2 frielevsplatser ..........................................................................
mathållning: 5 elever i öfra afdelningen 350 dagar å
1: 30 pr dag .......................................................
» 5 elever i nedra afdelningen 350 dagar å
1: 10 pr dag ..........................................
städning och uppassning...............................................
bidrag till upplysning och uppvärmning .................
läkarevård och medicin...................................................
......... kr. 8,000
|
—
|
......... » 3,000
|
—
|
...v..... » 2,000
|
—
|
kr. 13,000
|
—
|
........ kr. 4,000
|
|
........ » 500
........ » 1,000
......... » 200
|
—
|
150
700
300
250
900
x> 2,275: —
........ »
|
1,925: —
|
........ »
|
400: —
|
))
|
250- —
|
......... »
|
150: —
|
kr.
|
13,000: —
|
I sin skrifvelse anförde styrelsen för landtbruksinstitutet härom:
Vid uppgörande af ifrågavarande förslag hade styrelsen icke sett sig
i stånd att med de af Riksdagen anvisade medel tillgodose alla de be¬
hof, som undervisningsplanen upptoge, utan deruti måst göra någon
inskränkning. Med fästadt afseende på att hufvudvigten borde anses
ligga derpå, att sjelfva undervisningen i väsentliga delar kunde uppe¬
hållas, hade styrelsen trott sig hafva mest skäl att, till dess bättre
tillgångar skulle kunna beredas, föreslå indragande af den assistent,
49
Sjette hufvudtitelii.
som enligt stadgarne skulle tagas i anspråk särskildt för öfningar, för¬
sök och undersökningar, samt äfvenledes inskränkande af anslaget till
försökskostnader. Att på andra områden åstadkomma besparingar an-
såge styrelsen efter noggrannt. öfvervägande knappast möjligt, såvida
icke undervisningsplanen för institutet skulle väsentligen rubbas eller
t. ex. frielevsinstitutionen indragas. Att nedsätta lönen för läraren i
mejeriskötsel, som år 1882 af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen blif¬
va vid dåvarande högre mejeriskola bestämd till 4,000 kronor, syntes
styrelsen icke vara rimligt eller billigt, då lärarens arbete samtidigt
nästan fördubblades. Ej heller vore det sannolikt, att en antaglig lärare
i byggnads- och ångmaskinlära kunde erhållas för mindre lön än den
föreslagna. Öfriga mindre utgifter syntes ej heller kunna inskränkas,
såvida undervisningen på någorlunda tillfredsställande sätt skulle kunna
hållas gående.
Genom nådigt bref den 20 oktober 1893 fann Eders Kongl Maj:t,
med förklarande, att assistentbefattningen vid mejeriinstitutet skulle un¬
der läroåret 1893—1894 hållas obesatt, skäligt fastställa stat för in¬
stitutet för sagda läroår i öfverensstämmelse med det af styrelsen af-
gifna förslaget.
Sedan Riksdagen för hvardera af åren 1895—1897 för ifrågavarande
ändamål beviljat 8,000 kronor, har Eders Kongl. Maj:t för läroåren 1894
—1897 enligt särskilda beslut, med förklarande att assistentbefattningen
fortfarande skulle hållas obesatt, faststält enahanda stat som den för
läroåret 1893—1894 gällande, endast med den förändring, att titeln
»laboratorie- och försökskostnader» ändrats till »laboratorie- och för¬
sökskostnader, studieresor» samt anslaget till läkarevård och medicin
minskats med 50 kronor, som i stället anvisats till arfvode åt en
räkenskapsförare.
Nu har styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut i underdånig skrif¬
velse den 4 september 1896 gjort framställning om beviljande af ett
till 10,000 kronor förhöjdt årsanslag för mejeriinstitutet; och har sty¬
relsen till stöd för denna framställning anfört följande:
De inskränkningar i den ursprungliga planen för undervisningens
bedrifvande, som i följd af nedsättningen i anslaget måst vidtagas och
som under de första åren af mejeriinstitutets verksamhet, då materielet
för undervisning och försök varit mycket ofullständigt och arbetsmeto¬
derna ännu under pröfning, hade kunnat tänkas möjliga, visade sig nu
alltmera besvärande och snart sagdt omöjliga att vidhålla, om mejeri¬
institutet skulle kunna fylla sin uppgift att såväl meddela en tidsenlig
undervisning, som följa och klargöra de i ständig utveckling stadda före-
Bih. till Riksd. Prof. 181)7. J Sami. 1 Afd. 1 Uäft. 7
50
Sjette hufvudtiteln.
teelserna på mejerihandteringens område. Då nemligen läraren i huf¬
vud ämnet, mejeriskötsel, enligt undervisningsplanen, utom dagliga labo-
rationsöfningar i mars, april och maj månader samt tillsynen vid andra
arbeten i laboratoriet och i mejeriet, hade att vid mejeriinstitutet före¬
läsa årligen 270 å 280 % timmar och denne lärare dessutom, såväl
som lärarne i de öfriga vigtigaste läroämnena, alldeles saknade ett sak¬
kunnigt biträde, som vid öfningar, undersökningar och försök kunde
utöfva den dervid ovilkorligen nödiga tillsynen och kontrollen, vore
det lätt att inse, att de med såväl en lägre som en högre undervis¬
nings alla delar sysselsatte lärarne dels skulle finna föga tid att
planlägga och anordna öfningar och försök utöfver de allra enk¬
laste, dels ock vore förhindrade att tillräckligt noga öfvervaka de¬
samma, hvarigenom försöken förlorade en stor del af sitt värde.
Då dertill komme, att det förut skäligen obetydliga anslaget till för-
sökskostnader genom inskränkningen blifvit nedsatt nästan till hälften,
blefve följden häraf den, att den kunskap och erfarenhet, som eljest
skulle kunna föra mejeriinstitutet framåt, nu delvis förnöttes uti löpande
göromål och enklare undervisning, som lätteligen kunde bestridas af
ett biträde samt, framför allt, att en gryende försöks- och öfnings-
verksamhet icke kunde få tillfälle utveckla sig, och styrelsen ville i
detta sammanhang särskildt framhålla, att de bakteriologiska studier
och undersökningar, som uti nutidens mejerihandtering spelade eu så
betydlig rol, nästan vore hardt när omöjliga att utan eu pålitlig assi¬
stent företaga. Under sådana förhållanden och då Eders Kongl. Maj:ts
nådiga stadgar för mejeriinstitutet, å ena sidan, ålade institutets lärare
att anställa försök och undersökningar samt att äfven söka anordna
bakteriologiska undersökningar och, å andra sidan, genom upptagande
af en assistent och bestämmande af dennes verksamhet erkänt behofvet
af en sådan, hade styrelsen, som funne, att anställande af eu dylik
assistent och ökande af anslaget till försök omöjligen kunde af nu an¬
visade anslagsbeloppet, 8,000 kronor, bestridas, utan att dertill behöfdes
ett tillägg af minst 1,500 kronor för assistenten och 500 kronor till
försöken eller tillsammans minst 2,000 kronor, ansett det vara sin
skyldighet att fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på denna vid
mejeriinstitutet alltmer framträdande betänkliga brist och af denna an¬
ledning tillåtit sig göra nu förevarande underdåniga framställning.
Uti häröfver infordradt och den 19 september 1896 afgifvet under¬
dånigt utlåtande har landtbruksstyrelsen, med anmälan, hurusom hus¬
hållningssällskapens i Stockholm år 1895 församlade ombud uti skrifvelse
af den 20 november samma år anhållit, att styrelsen måtte söka bereda
Sjette hufvud titeln.
51
tillräckligt anslag för komplettering af mejeriinstitutet vid Alnarp, och
med fullt instämmande i hvad styrelsen för landtbruksinstitutet i före¬
varande afseende anfört, för sin del förordat nådigt bifall till ifråga¬
varande framställning.
Genom hvad i detta ärende sålunda förekommit synes mig vara
ådagalagdt, att det med mejeriinstitutet vid Alnarp afsedda ändamål
icke kan uppnås, utan att det hittills utgående anslaget, 8,000 kronor,
höjes till det ursprungligen afsedda samt nu af styrelsen för landtbruks¬
institutet och af landtbruksstyrelsen förordade beloppet 10,000 kronor.
Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att, för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet vid Alnarp,
för år 1898 anvisa på extra stat ett anslag af 10,000 kronor.
Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landt-
mannanäringar.
Jemlikt landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse den 19 sep¬
tember nästlidna år derom gjorda framställningar tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å extra stat för år
1898 anvisa
såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landt-
bruksmöten 7,500 kronor;
till prisbelöningar vid sådana möten för husdjur, redskap och ma¬
skiner samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster
12,500 kronor; samt
såsom bidrag till underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof — inom de orter, der landsting eller hushållnings¬
sällskap, hvart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta labora¬
torium och bekosta lokal för detta jemte bostad eller hyresmedel för
kemist och assistent samt bekosta aflöningen till dessa och laboratorie-
tjenaren äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt till
inköp af böcker och inventarier för stationens behof — 4,000 kronor
för hvarje station eller tillhopa 28,000 kronor.
[21.]
Allmänna
landtbruks-
möten.
[22.]
Prisbe¬
löningar vid
allmänna
landtbruka-
möten.
[23.]
Agrikultur-
kemiska sta¬
tioner.
52
Sjette hufvudtiteln.
[24.]
Kemisk-
växtbiologisk
anstalt inom
Norrbottens
län.
Enligt hvad uti det vid Eders Kong!. Maj:ts nådiga proposition
till 1894 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof fogade
protokoll öfver civilärenden omförmäles, hade, efter det dels Norr¬
bottens läns landsting dels ock samma läns hushållningssällskap an¬
hållit, att såsom bidrag till bestridande af underhålls- och driftkost¬
nader för en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom nämnda län måtte beredas ett årligt anslag af statsmedel till
belopp af 7,000 kronor, landtbruksstyrelsen uti infordradt underdånigt
utlåtande af den 7 december 1893, med förmälan att styrelsen icke
hade något att erinra mot den för anstaltens drift beräknade årliga
kostnaden af tillhopa 10,000 kronor, deraf 3,000 kronor skulle enligt
utfästelse bestridas af landstinget och hushållningssällskapet i förening,
i hufvudsak förordat bifall till de gjorda framställningarna. På grund
häraf föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen att såsom bidrag till
underhåll af ifrågavarande anstalt — under vilkor att länets landsting
och hushållningssällskap till anstaltens underhåll bidroge med samman-
lagdt minst 3,000 kronor — på extra stat för år 1895 anvisa ett
anslag af 7,000 kronor.
Sedan Riksdagens statsutskott emellertid uti afgifvet utlåtande för¬
klarat sig anse, att kostnaderna för anstalten kunde i någon mån min¬
skas genom begränsande af anstaltens verksamhet, samt att de uti en
uppgjord kostnadsberäkning för anstalten upptagna posterna till om¬
kostnader för anstalten m. m., 2,000 kronor, och till underhåll af la¬
boratorium, inventarier m. m., 500 kronor, vore högre beräknade, än
som syntes nödvändigt, samt förty hemstält, att Eders Kongl. Maj:ts
framställning måtte bifallas, dock att anslaget skulle nedsättas till 5,000
kronor, blef denna utskottets hemställan af Riksdagen bifallen.
Efter det landtbruksstyrelsen på grund af nådigt bemyndigande
den 24 januari 1895 faststält reglemente för anstalten, trädde denna
under november månad samma år i verksamhet.
I öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda fram¬
ställningar har Riksdagen vidare äfven för åren 1896 och 1897 till
underhåll af ifrågavarande anstalt, under samma vilkor som förut, på
extra stat anvisat anslag af 5,000 kronor.
Uti en till Eders Kongi. Maj:t stäld, af landtbruksstyrelsen med
underdånigt utlåtande af den 13 november 1896 till Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnad skrift har Norrbottens läns hushållningssällskap an¬
fört hufvudsakligen följande.
En så stor begränsning af anstaltens verksamhet, att den i
så väsentlig grad, som statsutskottet vid 1894 års riksdag förut-
53
Sjette hufvudtiteln.
satt, skulle kunna nedbringa kostnaden för anstaltens underhåll, skulle
komma att göra den kemisk-växtbiologiska anstalten till något helt
annat, än hvad den från början varit afsedd att blifva, nemligen
en praktisk försöksanstalt, som genom sina försök och utredningar
skulle kunna blifva en hjelp och ett stöd för det norrländska jord¬
bruket. Uti det ofvan berörda, af landtbruksstyrelsen faststälda regle¬
mentet för anstalten angåfves anstaltens ändamål vara Ddels att så¬
som kemisk station främja utvecklingen af jordbruk och näringar
genom meddelande af upplysningar och råd samt medelst undersök¬
ningar af handelsvaror och andra ämnen, hvilka för dessa handteringar
äro af betydelse, dels att såsom praktisk försöksanstalt genom odling
och förädling af sädesslag och foderväxter söka utröna, hvilka af dessa
äro för öfre Norrland mest passande, samt i den mån befintliga till¬
gångar sådant medgifva låta verkställa försök med artificiela gödslings-
ämnen för utrönande, hvilka slag af dylika ämnen bäst lämpa sig för
öfre Norrland, särskildt för Norrbottens läns moss- och myrmarker,
dels ock såsom vetenskaplig växtbiologisk anstalt undersöka växternas
lif och lifsyttringar med hänsyn till de inom nämnda landsdel före¬
kommande lifsbetingelsera. Om anstalten skulle kunna på ett till¬
fredsställande sätt fylla dessa tre vigtiga uppgifter, så måste, enligt
hushållningssällskapets förmenande, de i det omnämnda kostnadsför-
slaget upptagna utgiftsposterna snarare anses för lågt än för högt be¬
räknade. Hvad i kostnadsberäkningen sammanfattats under rubriken
»omkostnader för den biologiska anstalten med dertill hörande resor,
proftagningar, försöks- och fröodlingar m. m.» inbegrepe nemligen
utom mycket annat anstaltens hela försöksverksamhet, såväl de odlings-
och förädlingsförsök, som anstalten hade att utföra å egna försöksfält,
som också cTe gödslingsförsök, som den egde att utföra hos intresserade
personer i olika delar af länet, liksom också de rent vetenskapliga
undersökningar, som anstalten hade till uppgift att anställa angående
en del biologiska förhållanden. ,
Beträffande den andra af de i det ursprungliga kostnadsförslaget
upptagna utgiftsposterna, som statsutskottet hade ansett för högt be¬
räknade, eller den till »underhåll af laboratorium, inventarier, apparater,
böcker m. m.» syntes det vara tillräckligt att påpeka, att anstalten
såsom kemisk station måste vara fullständigt utrustad med alla de
apparater och instrument, som vore nödvändiga vid en kemisk station,
och att denna utgiftspost enligt landtbruksstyrelsens berättelse för 1893
uppgick för t. ex. kemiska stationen i Halmstad till 1,334: 91 kronor,
för kemiska stationen i Örebro till 1,256: 61 kronor, för stationen i
54
Sjette hiifrudtiteln.
Skara till 674: 32 kronor, för stationen i Vesterås till 619: 30 kronor
o. s. v., hvartill komme att det för en försöksstation med ett så af¬
lägset läge som Luleå vore alldeles nödvändigt, att densamma blefve
åtminstone nödtorftigt försedd med den nyare fackliteraturen. Anstal¬
ten kunde på grund af det stora afståndet icke såsom t. ex. flera af
de kemiska stationerna i södra Sverige begagna sig utaf universitetens,
landtbruksakademiens m. fl. offentliga bibliotek, utan vore vid före¬
fallande behof hänvisad till hvad den sjelf egde af fackliteratur. Såsom
häraf framginge, torde äfven den nämnda summan få anses snarare för
lågt än för högt beräknad, hvilket omdöme i öfrigt gälde äfven de
andra i kostnadsberäkningen upptagna posterna.
Efter att hafva erinrat, att flera af de med statsmedel understödda
kemiska stationerna, t. ex. de i Kalmar, Halmstad, Örebro och Vesterås,
förfogade öfver större inkomster än den kemisk-växtbiologiska anstalten,
och det oaktadt dessa på sitt program endast hade den första af de
här ofvan nämnda tre uppgifterna, och efter omnämnande att anstaltens
styrelse, som genast insett omöjligheten af att — utan ett uppgifvande
af anstaltens mål — göra de af statsutskottet antydda inskränkningarna
i de beräknade utgifterna för den biologiska försöksverksamheten m. m.,
förgäfves sökt att å andra poster göra inskränkningar, fortsatte sty¬
relsen vidare.
Hushållningssällskapet hade jemväl, för att anstaltens verksamhet
skulle kunna betryggas, måst utöfver det understöd, som sällskapet i
öfrigt lemnade anstalten, upptaga ett lån på 3,000 kronor, som stälts
till anstaltens förfogande att af denna amorteras. Att hushållnings¬
sällskapet och landstinget, som påkostat anstaltens upprättande och som
redan nu bidroge till anstaltens underhåll med tillsammans 3,000 kronor
årligen, skulle öka dessa sina bidrag, kunde med afseende* å de många¬
handa uppgifter, dem dessa institutioner hade att med anslag tillgodose
och för hvilka deras ekonomiska krafter i en högst känbar grad toges i
anspråk, icke påräknas. Vid sådant förhållande och med afseende å hvad
hushållningssällskapet hade anfört i fråga om de skäl, som för Riks¬
dagen varit bestämmande vid dess beslut att endast bevilja 5,000
kronor i stället för af Eders Kongl. Magt äskade 7,000 kronor, anhölle
hushållningssällskapet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till 1897 års
riksdag gorå nådig framställning, att Riksdagen ville för år 1898 såsom
bidrag till en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom Norrbottens län anvisa ett anslag af 7,000 kronor.
Uti sitt underdåniga utlåtande i ärendet har lahdtbruksstyrelsen —
under erinran hurusom styrelsen från början ansett, att ett statsanslag
55
Sjette liufvudtiteln.
af 7,000 kronor skulle, under förutsättning att inom orten tillskötes ett
belopp af 3,000 kronor, erfordras för att ifrågavarande anstalt skulle
kunna lösa den uppgift, som blifvit den förelagd och som i reglementet
för densamma funnit sitt uttryck — anfört, att styrelsen icke någonsin
tvekat, att inskränkningen i det från början knappt beräknade anslags-
beloppet skulle göra det för anstalten snart sagdt omöjligt att så som
önskligt vore fylla sin uppgift. De nedsättningar i den för anstalten
ursprungligen uppgjorda utgiftsstaten, som Riksdagen ansett kunna vid¬
tagas, afsåge två utgiftsposter af den största betydelse för anstaltens
drift. Såsom ‘hushållningssällskapet anmärkt, inbegrepes i den förra af
dessa poster, eller den å 2,000 kronor, anstaltens hela försöksverksamhet.
Enligt ett landtbruksstyrelsen tillhandahållet sammandrag af anstaltens
räkenskaper för år 1896 hade anstaltens försöksverksamhet under samma
år icke tillskyndat anstalten större utgifter än 481 kronor 34 öre; men
det vore alldeles påtagligt, att dessa försök, hvilka utgjorde eu ganska
vigtig del af samma verksamhet, komme att medföra mångdubbelt högre
kostnader, sedan försöken utsträckts äfven till växtodling och förädling,
hvilket hittills icke kunnat ske, och det vore till oersättlig skada för
det med anstalten afsedda ändamål, om dessa försök icke skulle kunna
bedrifvas i betydligt större utsträckning, än som under innevarande år
skett. Vidkommande den andra utgiftsposten, som Riksdagen ansett
kunna nedsättas, eller den å 500 kronor för underhåll af laboratorium,
inventarier, apparater, böcker m. m., så hade kostnaderna härför under
sistnämnda år uppgått tillhopa till 896 kronor 11 öre och således icke
obetydligt öfverstigit, det beräknade beloppet, hvilket förhållande möj¬
ligen berott derpå, att någon del af denna summa åtgått till den första
uppsättningen af anstalten, men det borde i allt fall härvid icke för¬
bises, att anstaltens aflägsna belägenhet från offentliga bibliotek gjorde
det nödvändigt, att anstalten rikhaltigare försåges med fackliteratur, än
som eljest vore erforderligt, äfvensom att de kemiska stationernas om¬
kostnader för liknande ändamål snarare öfverstege än understege det
beräknade beloppet, 500 kronor, och detta oaktadt dessa stationers
verksamhet på långt när icke egde den omfattning som ifrågavarande
anstalts. Fastän anstaltens försöksverksamhet, enligt hvad förut sagts,
varit betydligt inskränkt under innevarande år och några särskilda extra
utgifter för anstalten under året icke förekommit, liksom ej heller någon
som helst misshushållning med dess medel egt rum, utvisade i allt fall
berörda sammandrag en brist i anstaltens räkenskaper af ej mindre än
1,265 kronor 79 öre, hvilket förhållande jemte den såsom nödvändig
ansedda utvidgningen af anstaltens försöksverksamhet med full klarhet
56
Sjette liufvudtiteln.
och tydlighet hänvisade på behofvet af ökadt statsanslag, och landt-
bruksstyrelsen ansåge sig så mycket mindre kunna uraktlåta att fram¬
hålla denna omständighet, som styrelsen vore fullt öfvertygad derom,
att äfven med iakttagande af den utaf Riksdagen förordade begräns¬
ningen af anstaltens verksamhet ett sådant behof förelåge, för så vidt
icke samma begränsning utsträcktes ända derhän, att möjligheten för
anstalten att fylla sin uppgift äfventyrades.
På grund af hvad sålunda utaf landtbruksstyrelsen anförts hem-
stälde styrelsen, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
såsom bidrag till underhåll af förevarande anstalt — uåder vilkor att
landstinget och hushållningssällskapet bidroge med sammanlagdt minst
3,000 kronor — på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 7,000
kronor.
Uti en till Eders Kongl. Maj:t stöld, af Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Norrbottens län med underdånig skrifvelse den 25 november 1896
öfverlemnad skrift har nämnda läns landsting, under åberopande af de
skäl, hushållningssällskapet för sin ofvan omförmälda hemställan anfört,
förenat sig i samma underdåniga hemställan, och har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förklarat sig på det lifligaste instämma deruti.
Ehuru hvad i ärendet förekommit synes mig utmärka, att det för
ifrågavarande anstalt hittills utgående anslag blifvit väl knappt tillmätt,
finner jag dock icke skäl att redan nu ifrågasätta eu förhöjning af det
belopp, hvartill anslaget till anstalten af 1894 års Riksdag blifvit be¬
stämdt.
Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att såsom bidrag till underhåll af en för öfre Norrland afsedd
kemisk- växtbiologisk anstalt inom Norrbottens län — under vilkor att lä¬
nets landsting och hushållningssällskap till anstaltens underhåll bidraga
med sammanlagdt minst 3,000 kronor — på extra stat för år 1898 an¬
visa ett anslag af 5,000 kronor.
Vidare tillstyrker jag, i enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 19 september 1896 hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
[25.] att på extra stat för år 1898 till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
Frökontroii- anvisa ett anslag af 10,000 kronor, för att med högst 1,000 kronor för
ans a ei. ]ivarje ailstalt användas till understöd åt sådana frökontrollanstalter, som
af landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,
Sjette hufvudtiteln.
57
understödjas med minst samma belopp som statsbidraget och hvilka
anstalter vilja underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende på
analysmetoder och öfriga förhållanden, som af Eders Kongl. Maj:t fast¬
ställas; samt
att, till utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning,
på extra stat för år 1898 anvisa 1,000 kronor.
Såsom understöd till svenska mosskulturföreningen har Riksdagen
på extra stat beviljat för hvartdera af åren 1890 och 1891 5,000 kronor
och för hvart af åren 1892, 1893, 1894, 1895 och 1896 ett belopp af
10,000 kronor, hvarförutom Riksdagen för år 1892 beviljade ett sär-
skildt anslag af 4,000 kronor för bestridande af kostnaderna för för¬
eningens deltagande i 17:de allmänna landtbruksmötets utställning i
Göteborg år 1891. Nästlidna års Riksdag, till hvilken, liksom till de
två närmast föregående årens riksdagar, af Eders Kongl. Maj:t gjordes
nådig framställning om höjande till 15,000 kronor af det till föreningens
understödjande beviljade anslag, beslöt att endast på det sätt bifalla
omförmälda framställning att, till understöd åt föreningen, å extra stat
för innevarande år anvisades ett belopp af 13,500 kronor, vid medde¬
lande af hvilket beslut Riksdagen tillika uttalade den uppfattning, att
efter en sådan an slagsförhöjning anspråken på statsbidrag till moss¬
kulturföreningen måtte för en längre följd af år begränsas till högst
samma belopp, som det för detta år beviljade. Utom nu nämnda bidrag
af statsmedel har Eders Kongl. Maj:t täckts af tillgängliga medel an¬
visa dels, såsom bidrag till utgifvande af föreningens tidskrift, för
hvartdera af åren 1888 och 1889 600 kronor och för hvartdera af åren
1890 och 1891 1,000 kronor, dels ock, för bestridande af kostnaderna
för föreningens deltagande i 18:de allmänna landtbruksmötets utställ¬
ning i Malmö år 1896, ett belopp af 4,000 kronor.
Uti en till Eders Kongl. Maj:t ingifven, den 12 oktober nästlidna
år dagtecknad skrift har mosskulturföreningen nu gjort fram ställning-
om aflåtande till innevarande års Riksdag af nådig proposition om ett
statsbidrag till föreningen för år 1898 af 15,000 kronor.
I sin berörda skrift har föreningen rörande sitt ändamål och sin
allmänna verksamhetsplan hänvisat till derom förut afgifna redogörelser
äfvensom till upplysning om föreningens verksamhet under år 1895
åberopat en derom upprättad, ansökningen bifogad berättelse, hvaraf
inliemtas, bland annat, att föreningens inkomster under sagda år utgjort
Bih. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 8
[26.]
Elev i bo¬
skapsskötsel
och mejeri¬
hushållning.
[27.]
Svenska
mosskultur¬
föreningen.
58
Sjette hufvudtiteln.
30,441 kronor 4 öre och utgifterna uppgått till 30,656 kronor 66 öre,
samt att föreningens tillgångar utöfver skulderna vid slutet af samma
år utgjorde 22,057 kronor 91 öre.
Till stöd för sin ansökning har föreningen vidare anfört föl¬
jande. Om föreningen skulle kunna fullfölja sin arbetsplan samt för
vårt lands mossodlare och torfindustriidkare vara till det gagn, hon
sjelf önskade och af henne alltmer kräfdes, vore det för föreningen
oundgängligen nödigt att kunna förfoga öfver erforderliga medel.
Att föreningen icke numera kunde inskränka sin verksamhet, vore
en följd af den utveckling, densamma under de senaste åren måst
vinna på grund af mosskulturens ständiga framåtskridande samt till
följd af de allt mer växande krafven från allmänhetens och hennes
egen sida. Långt ifrån att minskas, ökades tvärtom antalet af de
frågor, som, med en fullständigare kännedom om landets torfmarker
med dessas af olika höjd- och klimatförhållanden beroende skiljaktig¬
heter, framstälde sig rörande odlingsmetoder, gödsling, jordförbätt-
ringsmedel, kulturväxter o. s. v., och för besvarandet af dessa alltjemt
ökade spörsmål fordrades ständigt nya undersökningar i laboratoriet
eller i naturen, ständigt nya försök å experimentalfälten. Likaledes
stegrades för hvarje år de fordringar, som stäldes på föreningens
tjenstemän, särskilt kulturingeniören, till bestyrkande hvaraf åbero¬
pades att, enligt den omförmälda berättelsen öfver föreningens verk¬
samhet 1895, kulturingeniören, som år 1890 varit stadd i förrättningar
under 111 dagar, deraf 61 resdagar och 50 förrättningsdagar, år 1895
varit stadd i förrättningar 176 dagar, deraf 43 resdagar och 133 för¬
rättningsdagar. Så glädjande detta bevis på allmänhetens förtroende
och ökade intresse än vore, så kunde det å andra sidan icke annat än
väcka oro, att föreningen inom en snar framtid icke skulle vara i stånd
att tillmötesgå alla reqvisitioner eller hinna låta inspektera sina för-
söksfält, det ville med andra ord säga, att af brist på nödiga arbets¬
krafter hvarken kunna i tillräcklig grad meddela mossodlare önskade
råd och upplysningar eller draga nytta af sina egna försöksfält i pro¬
vinserna. Vidare vore förverkligandet af tanken på anläggande af s. k.
mosskolonier så pass vigtigt för vidsträckta delar af Sverige, att det
skulle vara högligen att beklaga, om den pröfning af sakens tillämp¬
lighet för vårt land, föreningen afsåge att påbörja genom anordnande
af två sådana kolonier å försöksfältet vid Flahult, skulle genom bri¬
stande penningemedel undanskjutas till en oviss framtid eller rent af
hindras, något som lätteligen kunde befaras, derest föreningen hädan¬
efter som hittills skulle nödgas för mosskolonifrågans utredning vara
59
Sjette hufvudtiteln.
hänvisad till enskild offervillighet. Behofvet af statens kraftiga under¬
stöd vore sålunda för föreningen alltjemt stort och trängande.
Slutligen meddelar föreningen att, då erfarenheten under årens
lopp tydligt gifvit vid handen, att det vore så godt som omöjligt att
uppgöra och i detalj följa de utgiftsförslag, föreningen hittills städse
plägat låta åtfölja sina underdåniga ansökningar om statsbidrag, samt
då vidare hufvudposterna i dessa förslag år efter år vexlat allenast inom
ganska trånga gränser och sålunda kunde anses temligen konstanta,
föreningen nu icke låtit uppgöra dylikt förslag för år 1898 utan i så¬
dant afseende åberopade hvad förenämnda vid föreningens ansökning
fogade årsberättelse för 1895 innehölle.
Landtbruksstyrelsen, som undfått befallning att öfver mosskultur-
föreningens nu omförmälda framställning sig utlåta, har i underdånigt
yttrande af den 21 oktober 1896, under erinran att styrelsen i sina
med anledning af ansökningar från föreningen om statsunderstöd af-
gifna utlåtanden städse sökt framhålla önskvärdheten deraf, att föreningen
komme i åtnjutande af sådant understöd till det belopp, föreningen uti
sina allt sedan år 1891 gjorda framställningar i ämnet ansett erforder¬
ligt för ett fullständigt uppnående af föreningens ändamål eller 15,000
kronor, vidare yttrat, att styrelsen äfven med anledning af nu före¬
varande ansökan skulle för sin del velat föreslå beviljandet af ett stats¬
understöd till nyssberörda belopp åt denna om svenska mosskulturen
högst förtjenta förening, hvars fortsatta verksamhet för sitt för hela
vårt land vigtiga ändamål vore i hög grad önskvärd, men att landt¬
bruksstyrelsen med afseende å ofvannämnda af sistlidna års Riksdag
uttalade uppfattning såge sig förhindrad att för närvarande förorda
beviljandet af högre anslag åt föreningen än det senast af Riksdagen
anvisade.
Då svenska mosskulturföreningens gagnande verksamhet fortfarande
är förtjent att af staten understödjas, tvekar jag icke tillstyrka, att så¬
dant understöd fortfarande må beredas föreningen. Men, i betraktande
af de åsigter, nästlidna års Riksdag uttalat i fråga om begränsande föl¬
en längre följd af år af det till föreningen utgående statsanslag till det
förhöjda belopp, nämnda Riksdag till föreningens understödjande för
innevarande år beviljat, finner jag mig nu icke böra göra någon hem¬
ställan om förhöjning af sagda anslagssumma.
Jag tillstyrker alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen
60
Sjette hufrudtiteln.
att, till understöd åt svenska mosskulturföreningen, på extra stat för
år 1898 anvisa ett anslag af 13,500 kronor.
Bifalles detta, lärer Eders Kongl. Maj:t vilja, på sätt landtbruks¬
styrelsen hemstält, angående vilkoren för anslagets åtnjutande meddela
i hufvudsak enahanda bestämmelser, som i fråga om anslaget för inne¬
varande år blifvit stadgade, och sålunda, bland annat, att ett för statens
räkning utsedt ombud, för hvilket kostnaden bör bestridas af föreningen,
skall deltaga i revisionen af föreningens förvaltning med skyldighet att
om revisionen afgifva yttrande till landtbruksstyrelsen, samt att för¬
eningen fortfarande skall vara underkastad särskild inspektion från
statens sida af föreningens verksamhet, hvilken inspektion framdeles,
likasom för innevarande år, bör tillkomma landtbruksstyrelsen.
Med underdånig skrifvelse den 18 november 1896 har chefen för
. Sveriges geologiska undersökning öfverlemnat förslagsberäkning öfver
de under år 1898 till fullföljande af de geologiska arbetena erforder¬
liga medel. Beräkningen upptager utgifterna till 96,000 kronor, deraf för
Löner och arfvoden samt ersättning till tillfälliga biträden kronor 59,950:_
Aflöning en.
Fältarbetena.
Rese- och traktamentsersättning m. m............................
Byråafdelningen.
Inventarier, ritmateriel, kemikalier o. d............................
Biblioteket och samlingarna.
Böcker, kartor och samlingarne.........................................
Kart- och boktrycket.
Tryckning af kartor, beskrifningar och uppsatser samt
originalritningar...............................................................
Värme och diverse utgifter.
Omkostnader.............................................................................
» 1,350: —
»
12,000:
19,000:
2,000: —
1,700: —
Summa kronor 96,000: —
61
Sjette hufvudtiteln.
Denna förslagsberäkning öfverensstämmer i afseende å utgifterna
med den, som för detta år framlades för 1896 års Riksdag, med un¬
dantag deraf, att dels aflöningssumman höjts med 1,000 kronor, hvilket
betingas deraf, att löneförhöjning beräknats för två geologer, som enligt
gällande bestämmelser skulle från och med år 1898 blifva dertill be¬
rättigad, dels posten för fältarbetena minskats med 1,500 kronor, mot¬
svarande ett anslag, som för geologiska arbeten i Nerike under inne¬
varande år utgår från Örebro läns landsting och hushållningssällskap.
Till betäckande af dessa utgifter påräknar chefen omkring 500
kronor genom försäljning af kartor och andra publikationer; och det
anslagsbelopp, som bör för år 1898 af Riksdagen begäras, beräknas
derför af chefen till 95,500 kronor.
Vid föredragning den 13 januari 1896 af frågan om regleringen af ut¬
gifterna under riksstatens sjette hufvudtitel erinrade dåvarande departe¬
mentschefen, att chefen för den geologiska undersökningen erhållit nådig
befallning att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens
i skrifvelse den 14 maj 1895 framstälda anmärkning mot de jordarts-
kartor med terrängbetäckning, hvilka då blifvit såsom prof utgifna.
Sedan bemälde chef, som i anledning af Riksdagens ofvan berörda
uttalande låtit anställa nya tryckförsök, dervid valts en ljusare, mera
genomskinlig färgbeteckning för den jordart, jökelgrus, som upptager
den största arealen och hvars beteckning derför har ett afgörande in¬
flytande på kartans utseende, numera inkommit med det infordrade ut¬
låtandet och dervid bifogat prof å kartor utförda med nyss antydda
beteckning, hvilka kartor synas nöjaktigt motsvara anspråken på prydlig¬
het och läslighet, har Eders Kongl. Maj:t den 9 december 1896 pröfvat
frågan om de geologiska kartornas utgifningssätt och derför stadgat
följande grunder:
l:o) Utgifningen af kombinerade berg- och jordartskartor i skalan
1 : 200,000 utan terrängbeteckning skall upphöra.
2:o) Öfver de delar af landet, hvilka de hittills utgifna geologiska
kartorna icke omfatta och öfver hvilka topografiska kartblad i skalan
1 : 100,000 utgifvits eller komma att utgifvas, skola, med de undantag
som nedan stadgas, samtidigt utgifvas dels jordartskartor med terräng¬
beteckning i skalan 1 : 100,000, tryckta på underlag af de topografiska
kartbladen, och dels bergartskartor utan terrängbeteckning i skalan
1 : 200,000; börande framdeles i mån af tillgängliga medel sådana kar¬
tor utgifvas jemväl öfver de delar af landet, hvilka redan kartlagts i
skalan 1 : 200^00.
3:o) öfver Blekinge län (bladen Karlskrona och Karlshamn) skola ut-
62
Sjette hufvudtiteln.
[29.]
Andre instruk¬
tör i husslöjd.
gifvas plankartor i skalan 1 : 100,000 efter samma grunder, som för hittills
offentliggjorda kartblad i skalan 1 : 200,000 blifvit följda, jemte berg-
artskartor i skalan 1 : 200,000; börande framdeles, då bättre topografiskt
underlag erhålles, äfven öfver dessa områden utgifvas jordartskartor
med terrängbeteckning i skalan 1 : 100,000.
4:o) Öfver Göteborgs och Bohus län skola, derest icke vid försök,
som böra anställas, de upprättade topografiska kartbladen befinnas an¬
vändbara såsom underlag för jordartskartor i skalan 1 : 100,000, utgif¬
vas plankartor i skalan 1 : 100,000, grundade på de redan utförda fält¬
arbetena, jemte bergartskartor i skalan 1:200,000; börande i allt fall
jemväl öfver dessa områden framdeles, sedan dugligt topografiskt un¬
derlag erhållits, utgifvas jordartskartor med terrängbeteckning i skalan
1 : 100,000.
5:o) Öfver de områden, som äro upptagna å kartbladen Örkelljunga,
Börringekloster, Söfdeborg, Trelleborg, Ystad, Medevi och Malingsbo,
skola utgifvas plankartor i skalan 1 : 60,000 åtföljda af bergartskartor
i skalan 1 : 300,000.
6:o) I lämpliga skalor skola utgifvas såväl öfversigtskartor som,
der skalan 1 : 100,000 visar sig otillräcklig, specialkartor i större skala.
7:o) Samtliga geologiska kartblad skola åtföljas af beskrifningar.
De sålunda meddelade bestämmelserna inverka icke på frågan om
det anslag, som för 1898 bör för de geologiska undersökningarne anvisas.
I öfverensstämmelse med den af chefen för undersökningen upp¬
gjorda förlagsberäkning hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen
att, för fortsättande under år 1898 af de geologiska undersöknin¬
garne och utgifvande af derpå grundade kartor, afhandlingar och upp¬
satser, bevilja ett extra anslag för samma år till belopp af 95,500 kronor.
Befrämjande i allmänhet af slöjderna.
I enlighet med hvad landtbruksstyrelsen uti underdånig skrifvelse
den 19 september 1896 hemstält och under erinran att andre instruk¬
tören i husslöjd Jonas Wallander enligt nådigt bref den 31 december
1896 förklarats berättigad att åtnjuta det honom af Riksdagen för inne¬
varande år beviljade personliga ålderstillägg, tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att jemväl för år 1898 på extra stat anvisa, till anställande af en
andre instruktör i husslöjd, 2,000 kronor och, såsom personligt ålders-
63
Sjette hufvudtiteln.
tillägg till andre instruktören Jonas Wall under, derest han fortfarande i
denna egenskap med godt vitsord tjenstgör, 500 kronor, eller tillhopa
2,500 kronor.
Vidare hemställer jag, med anledning jemväl af en i ämnet gjord,
af kommerskollegium med eget underdånigt utlåtande af den 27 okto¬
ber 1896 insänd framställning, att Eders Kongl. Maj:t måtte, i likhet
med hvad förut egt rum, föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1898 bevilja, såsom bidrag till upprätt¬
hållande af väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs läns
landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande minst hälften
af statsanslaget — 3,800 kronor och, såsom bidrag till aflönande af en
andre lärare vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att enahanda
belopp varder för ändamålet från nämnda läns landsting eller eljest
tillskjutet.
Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.
I likhet med hvad för åren 1894—1896 medgifvits, är jemväl för
år 1897 af Riksdagen på extra stat anvisadt ett anslag af 15,000 kro¬
nor att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs
handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola,
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut, under förutsättning, hvad
Göteborgs handelsinstitut beträffade, att Göteborgs stadsfullmäktige och,
hvad Schartaus handelsinstitut anginge, att grosshandelssocieteten i
Stockholm fortfarande till instituten lemnade årligt understöd till minst
samma belopp som dittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl.
Maj:t kunde finna skäligt bestämma.
I fråga om vilkoren för åtnjutande af detta anslag, har Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 5 juni 1896 meddelat följande, i
viss mån förändrade bestämmelser mot hvad förut i sådant afseende
stadgats, nemligen
att vid hvartdera af nämnda institut skulle beredas tillfälle till af-
giftsfri undervisning för minst åtta medellösa elever och att för öfrigt
nedsättning i elevafgifterna borde ske i den mån, institutets styrelse
pröfvade eleverna deraf vara i behof, dock ej till lägre belopp än 100
kronor för hvarje elev;
att institutens styrelser skulle efter utgången af läsåret 1896—
1897 till Eders Kongl. Maj:t inkomma med uppgift om institutens in-
[30.]
Väfskolan i
Borås.
[31.]
Anslag till
handelsunder-
visning.
64
Sjette hnfvudtiteln.
komster och utgifter för undervisningen under nämnda läsår samt om
det belopp, som utöfver erlagda elevafgifter skulle influtit, derest samt-
lige eleverne, frieleverne inberäknade, erlagt fulla elevafgifter;
att understödet skulle, efter pröfning på grund af berörda uppgif¬
ter, i mån af behof fördelas emellan instituten för att användas i främsta
rummet till godtgörande af skilnaden mellan de elevafgifter, som er¬
lagts, och de afgifter, som skolat erläggas, om alla eleverna, frieleverna
inberäknade, erlagt fulla afgifter, och i andra rummet till gäldande af
det belopp, hvarmed, oaktadt berörda godtgörelser, inkomsterna till¬
äfventyrs understege utgifterna, i hvilka senare dock icke finge inbe-
räknas den kostnad, som vid Schartaus handelsinstitut erfordrades för
läroverkshusets lämpande för ny parallelklass samt för varumuseum och
laboratorium; samt
att understödsbeloppen icke finge lyftas, förrän dels, hvad Göte¬
borgs handelsinstitut beträffade, Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad
Schartaus handelsinstitut anginge, grosshandelssocieteten i Stockholm
lemnat understöd till minst samma belopp som hittills, dels ock genom
inspektion af sakkunnig person, som af Eders Kongl. Maj:t utsåges,
visshet vunnits, att undervisningen vid instituten under det gångna läs¬
året bedrifvits i sådan omfattning och utsträckning samt på sådant sätt,
att den kunde anses med institutens ändamål öfverensstämmande.
I särskilda till Eders Kongl. Maj:t ingifna skrifter hafva styrelserna
för ofvannämnda båda handelsinstitut anhållit, att understöd af allmänna
medel jemväl för år 1898 måtte instituten beredas.
Styrelsen för Göteborgs handelsinstitut har dervid till en början med¬
delat, att elevantalet vid institutet under läsåret 1896—1897 utgjorde
126 och vore fördeladt på sex afdelningar; att styrelsen, med anledning
af de förändrade bestämmelser, som genom förenämnda nådiga bref
blifvit faststälda i fråga om fördelningen mellan de båda instituten af
statsanslagen, ansett sig kunna räkna på en större andel af samma
anslag än under föregående år och derför beviljat friplatser åt 11 medel¬
löse elever samt dessutom för 35, som styrkt sitt behof af billigare
undervisning, medgifvit nedsättning i afgiften till 100 kronor; att, ehuru
ytterligare 17 inträdessökande anhållit om friplats och 15 inträdes-
sökande begärt nedsättning i elevafgift, styrelsen icke kunnat bevilja
dessa ansökningar, enär styrelsen icke ansett sig böra räkna på så stor
andel af statsanslaget, som skulle erfordrats, om dessa ansökningar
bifallits; att under läsåret influtna elevafgifter utgjorde, 32 afgifter å
320 kronor, 48 afgifter å 280 kronor och 35 afgifter å 100 kronor eller
tillsammans 27,180 kronor; att, om alla eleverna betalt fulla afgifter,
65
Sjette hufvudtiteln.
skulle hafva influtit 51 afgifter å 320 kronor och 75 utgifter å 280
kronor eller tillsammans 37,320 kronor; samt att skilnaden mellan in¬
flutna elevafgifter och livad som skulle hafva influtit, om alla eleverna
betalt fulla afgifter, sålunda utgjorde 10,140 kronor. Vidare har sty¬
relsen anfört: Den utveckling institutet tagit sedan läsåret 1893—1894,
det första, då institutet åtnjutit statsunderstöd, och under hvilken tid
elevantalet nära fördubblats, vittnade om det gagn institutet haft af
sagda understöd, likasom det ock syntes bära vittne om ökadt förtro¬
ende såväl från föräldrars och målsmäns som ock från köpmanskårens
sida. Gränsen för elevantalet, hvad utrymmet beträffade, vore visser¬
ligen uppnådd under innevarande läsår, då samtliga lärosalar tagits i
bruk, men om ett ytterligare ökadt elevantal gjorde sådant nödigt,
kunde dock genom vidtagande af särskilda, om ock dyrbara, anordningar
ökadt utrymme för undervisningen beredas. Då elevantalet vid institutet
numera vida öfverstege den siffra, på hvilken vid 1893 års riksdag
beräkningarne rörande det behöfliga understödets storlek grundade sig,
antoge styrelsen, att ökadt understöd nu skulle kunna erhållas för in¬
stitutet, Till följd af de vidtagna ändringarne i bestämmelserna för
fördelning af statsanslaget mellan de båda handelsinstituten, hade Göte¬
borgs handelsinstitut visserligen utsigt att, så länge elevantalet der
vore större än vid handelsinstitutet i Stockholm, erhålla en större
andel af samma anslag, men såsom förut visats, vore ett belopp af till
och med två tredjedelar af anslaget icke tillräckligt till beredande af
förmånen af nedsatt afgift för alla de sökande, som visat sig vara i
behof af sådan, hvartill komme svårigheten för styrelsen, som vid be¬
viljandet af nedsättning i afgiften utvalde dem bland de sökande, som
pröfvades vara mest i behof af sådan lindring, att vid detta urval
gynna de i verkligheten mest behöfvande och icke ofrivilligt begå
orättvisa. Under de år, Göteborgs handelsinstitut hittills åtnjutit stats¬
understöd, hade till följd af gynnsamma omständigheter det lyckliga
förhållande varit rådande, att institutets inkomster varit tillräckliga för
utgifternas bestridande; men om detta förhållande komme att ändras
så, att utgifterna öfverstege inkomsterna, kunde en motsedd brist i
institutets budget täckas ur statsanslaget endast genom att minska
antalet af dem, som åtnjöte friplats eller nedsättning i elevafgifter.
Erfarenheten hade visat att, oberäknadt frieleverna, ungefär hälften af
elevantalet vore i behof af nedsättning i elevafgiften, och att sålunda
på ett antal af 100 å 120 elever kunde beräknas 10 frielever och 50
elever, för hvilka afgiften nedsattes till 100 kronor, hvadan lindringen
i eller befrielsen från afgift representerade ett belopp af 13,000 kronor.
Bill. till Rikad. Prof. L8U7. I Sami. 1 Afd. I lldft. ‘J
66
Sjette hufvudtiteln.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har styrelsen i underdånighet
anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes för år 1898 bereda Göteborgs
handelsinstitut understöd af statsmedel till så stort belopp, som Eders
Kongl. Maj:t i betraktande af det ökade elevantalet kunde finna skäligt.
I den af styrelsen för grosshandelssocietens i Stockholm handelsskola,
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut ingifna skrift har styrelsen an¬
hållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att äfven för
år 1898 anvisa det sedvanliga anslaget af 15,000 kronor till understöd
åt Göteborgs handelsinstitut och Frans Schartaus handelsinstitut att
fördelas mellan instituten enligt sådana grunder, som Eders Kongl.
Maj:t funne skäligt bestämma; hvarjemte styrelsen åberopat att, enligt
hvad ansökningen bilagd katalog öfver institutet för innevarande läsår
utvisade, elevantalet, som förra året visat den jemförelsevis låga siffran
60, innevarande läsår stigit till 78, det högsta antal, som hittills varit
vid institutet inskrifvet.
Öfver ansökningarna har kommerskollegium den 20 oktober 1896
afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och dervid till en början med¬
delat:
Sedan understöd af statsmedel från och med år 1894 kommit under¬
visningen vid de båda förnämsta handelsinstituten i landet till del, hade
elevantalet vid instituten i hög grad ökats, såsom af nedanstående
uppgift närmare framginge:
. .. 0
Läsår.
|
Elev
|
antal
|
vid Göteborgs
handelsinstitut.
|
vid Schartaus prak¬
tiska handelsinstitut.
|
1891—1892 ...........................
|
58
|
39
|
i 1892—1893 ..........................
|
62
|
32
|
j 1893-1894 ..........................
|
64
|
60
|
1894—1895 ..........................
|
86
|
73
|
1895-1896 ...........................
|
109
|
60
|
1896—1897 ...........................
|
126
|
78
|
Från och med läsåret 1893—1894, det första, för hvilket stats¬
understöd varit att påräkna, hade följande antal elever antingen helt
och hållet befriats från' afgift för undervisningen eller erlagt en till 100
kronor nedsatt afgift:
Sjette hufvudtiteln.
67
1
Läsår.
|
Frielever
|
Nedsatt afgift
betalande elever
|
vid
Göteborgs
handels¬
institut.
|
vid
Schartaus
handels¬
institut.
|
vid
Göteborgs
handels¬
institut.
|
vid
Schartaus
handels¬
institut.
|
1893 -1894.............................................
|
8
|
9
|
23
|
16
|
1894-1895............................................
|
9
|
13
|
25
|
15
|
1895-1896.............................................
|
8
|
11
|
25
|
11
|
1896-1897.............................................
|
11
|
12
|
35
|
15
|
—
Summa
|
36
|
45
|
108
|
57
|
Då hela antalet elever, som vid ifrågavarande handelsinstitut från
och med läsåret 1893 — 1894 åtnjutit eller nu åtnjöte undervisning, ut¬
gjorde vid Göteborgs handelsinstitut 385 och vid Schartaus handels¬
institut 268, hade alltså vid det förra institutet 9,35 procent och vid
det senare 17 procent af eleverna befriats från afgift samt vid Göte¬
borgs handelsinstitut 30,6 procent och vid Schartaus handelsinstitut
22,2 procent erlagt nedsatt afgift. Vid båda instituten hade anord¬
ningar vidtagits för beredande af vidsträcktare utrymme för undervis¬
ningen. Särskildt hade vid Schartaus handelsinstitut läroverkshusets
inredning på institutets bekostnad ändrats så, att klassrum för parallel-
klass och rum för varumuseum och laboratorium erhållits. Af de be¬
rättelser, som den af Eders Kongl. Maj:t förordnade inspektören för
ifrågavarande läroverk årligen afgifvit under den tid statsunderstöd för
läroverken anvisats, framginge, att undervisningen vid instituten be-
drifvits i sådan omfattning och utsträckning samt på sådant sätt, att
den vore med institutens ändamål öfverensstämmande.
I fråga om de af instituten nu gjorda framställningar om fort¬
farande understöd yttrade kommerskollegium för egen del att, sedan
det visat sig att tilloppet af elever till handelsinstituten i afsevärd
grad ökats, särskildt till följd af de tillfällen till billigare undervis¬
ning, som genom statsunderstöden bereddes mindre bemedlade, samt
då sålunda erfarenheten gifvit vid handen, att ifrågavarande understöd
motsvarade det dermed afsedda syftemål, spridandet inom vidsträcktare
kretsar af en för köpmansyrket grundläggande teoretisk och i viss
mån praktisk utbildning, äfvensom af inspektörens berättelser fram¬
ginge, att undervisningen vid instituten motsvarade institutens ändamål,
68
Sjette hufvudtiteln.
funne isig kollegium, med hänsyn jemväl till hvad i nu föreliggande
ärende af styrelsen för Göteborgs handelsinstitut andragits, böra i
underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd
för beredande åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
af ett till 20,000 kronor förhöjdt. understöd för år 1898 att användas
enligt hufvudsakligen de grunder och på de vilkor, som funnes angifna
i nådiga brefvet den 5 juni 1896.
Frågan om fördelning mellan instituten af 1896 års anslag för
ifrågavarande ändamål har den 16 oktober samma år inför Eders
Kongl. Maj:t föredragits. Dervid upplystes, rörande förhållandena
under läsåret 1895—1896, att vid Göteborgs handelsinstitut de influtna
elevafgifterna uppgått till 24,080 kronor, under det att, derest alla
eleverna betalt fulla afgifter, desamma skulle uppgått till 32,080 kronor,
och att samtliga inkomsterne, deribland bidrag från Göteborgs stad af
3,000 kronor, utgjort 32,948 kronor 3 öre och samtliga utgifterna ut¬
gjort 34,462 kronor 72 öre, hvadan en brist uppstått å 1,514 kronor
69 öre, samt att vid Schartaus handelsinstitut i elevafgifter influtit
9,237 kronor 50 öre, hvaremot, derest alla eleverna betalt fulla afgifter,
skulle influtit 13,087 kronor 50 öre, och att samtliga inkomsterna, deri¬
bland bidrag af grosshandelssocieteten till belopp af 7,000 kronor, ut¬
gjort 16,737 kronor 50 öre och samtliga utgifterna belöpt sig till
24,492 kronor 49 öre, hvadan uppstått en brist af 7,754 kronor 99
öre. Enligt Eders Kongl. Majits nämnda den 16 oktober 1896 fattade
beslut tillädes af 1896 års anslag hvartdera af instituten 7,500 kronor.
Af hvad sålunda i ärendet förekommit lärer Eders Kongl. Maj:t
finna, att handelsinstituten på tillfredsställande sätt besörjt handel s-
undervisning åt ett i det hela växande antal elever samt i öfrigt upp¬
fyll föreskrifna vilkor för erhållande af statsunderstöd. Sådant under¬
stöd torde fortfarande vara erforderligt för uppehållande af institutens
verksamhet, särskildt för beredande af tillfälle åt mindre bemedlade
att utan afgift eller till nedsatt sådan begagna sig af undervisningen.
Deremot anser jag den i ärendet förebragta utredningen icke innefatta
tillräckliga skäl att redan nu ifrågasätta en förhöjning af det anslags-
belopp, som för hvart af åren 1894—1897 beviljats.
Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riks¬
dagen
att jemväl för år 1898 på extra stat anvisa ett anslag af 15,000
Sjette hnfYudtiteln.
69
kronor att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs
handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans
Schartaus 'praktiska handelsinstitut, under förutsättning', hvad Göteborgs
handelsinstitut beträffar, att Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i
Stockholm fortfarande till instituten lemna årligt understöd till minst
samma belopp som hittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl.
Maj:t kan finna skäligt bestämma.
Riksdagen har för hvart af åren 1888—1895 på extra stat beviljat
ett anslag af 20,000 kronor att af Eders Kongl. Maj:t användas till
befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af svensk indu¬
stri och svenska näringar.
Sedan Eders Kongl. Maj:t uti den till 1895 års Riksdag aflåtna
proposition om statsverkets tillstånd och behof, i ändamål att möjlig¬
göra inrättande af handelsstipendier, för år 1896 äskat ett förhöjdt
anslag af 28,500 kronor att för ofvan nämnda ändamål af Eders Kongl.
Maj:t användas, men Riksdagen allenast på det sätt bifallit denna fram¬
ställning, att Riksdagen för år 1896 till ändamålet anvisat samma belopp,
som de föregående åren beviljats, eller 20,000 kronor, har 1896 års
Riksdag, till hvilken Eders Kongl. Maj:t aflåtit framställning om bevil¬
jande för år 1897 till ifrågavarande ändamål af 20,000 kronor, dels på
det sätt bifallit denna framställning, att Riksdagen på extra stat för
år 1897 beviljat ett anslag af 15,000 kronor att af Eders Kongl. Maj:t
användas till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster
af svensk industri och svenska näringar, samt dels jemväl å extra stat
för år 1897 anvisat ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier.
Hvad angår användningen af förstnämnda för innevarande år be¬
viljade anslag å 15,000 kronor, har Eders Kongl. Maj:t genom beslut
den 27 november 1896 deraf anvisat 8,500 kronor till mejeriagenturen
i Manchester och 5,000 kronor till fiskeriagenturen i Norra Tyskland,
hvarjemte Eders Kongl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles förordna
om dispositionen af återstående 1,500 kronor.
Beträffande åter anslaget å 10,000 kronor till handelsstipendier, har
Eders Kongl. Maj:t genom beslut samma dag i fråga om stipendiernas
utdelning och de fordringar som å deras innehafvare böra ställas, i
nåder förordnat:
att stipendiernas fördelning skall bestämmas af Eders Kongl. Maj:t
efter förslag af kommerskollegium;
att för kompetens till erhållande af dylikt stipendium skall erfor-
Befrämjande
af Bvenska
alsters afsätt¬
ning i utlandet
och handels¬
stipendier.
70
Sjette hufvudtiteln.
dras att styrka sig ej mindre hafva med goda betyg genomgått antin¬
gen handelsinstitut eller högre tekniskt läroverk eller ock på annat sätt
förskaffat sig motsvarande teoretiska förkunskaper, än äfven hafva för-
värfvat praktiska insigter i handelsväsendet antingen genom sjelfständig
agenturverksamhet med artiklar, som kunna blifva af någon betydelse
för svensk export, eller genom någon tids väl vitsordad kontorsverk-
samhet på handelskontor eller vid industriel anläggning, helst sådan,
der verksamheten omfattar artiklar af nyssberörda slag;
att vid stipendiernas fördelning hänsyn företrädesvis skall tagas
till de sökandes praktiska duglighet och förfarenhet i handel och
industri;
att stipendiat må antingen uppehålla sig å någon viss handelsplats
i det land, der han önskar vinna vidare utbildning, eller besöka flera
länder och handelsplatser, likasom han ock må taga anställning på
utländskt handelskontor, vare sig såsom volontär eller mot lön;
att stipendiebeloppet, som i regel må utgöra 2,000 till 5,000
kronor för år, skall i hvarje särskildt fall bestämmas med hänsyn till,
bland annat, aflägsenheten af och lefnadskostnaderna i det eller de
länder, stipendiat skall besöka;
att stipendiat skall vara skyldig att inom tid, som vid stipendiets
tilldelande bestämmes, inställa sig i det land eller något af de länder,
der han skall uppehålla sig under stipendietiden, samt i öfrigt ställa
sig till efterrättelse hvad som vid stipendiets tilldelande blifver be¬
stämdt i fråga om så väl den eller de utrikes platser, han skall be¬
söka, som ock föremålet för hans verksamhet med mera;
att stipendiat skall vara skyldig att för hvarje hälft år af stipendie¬
tiden rörande sin verksamhet och sina iakttagelser beträffande handels¬
förhållanden, afsättningsmöjligheter för svenska varor med mera i det
främmande land, der han vistas, eller det land eller de länder, han un¬
der sina resor besökt, afgifva berättelse, som skall till kommerskolle¬
gium insändas senast inom två månader efter utgången af den tid,
berättelsen skall omfatta, samt vara åtföljd af intyg att stipendiaten
uppehållit sig i det land eller de länder, som i berättelsen afses, äfven¬
som, derest stipendiaten vunnit anställning hos affärsman i utlandet, af
intyg derom samt rörande arten af den tjenstgöring, som dervid varit
honom ålagd;
samt att af stipendiebeloppet må af stipendiat eller hans befull-
mäktigade ombud lyftas eu tredjedel vid utresan eller, derest stipendiat
redan vistas i det land, der han tänker vidare uppehålla sig, genast
efter stipendiets beviljande, den andra tredjedelen efter det den första
71
Sjette hufvudtiteln.
samt den sista tredjedelen efter det den andra halfårsberättelsen afgif-
vits och godkänts; med stadgande att nyssberörda berättelser skola, i
den mån sådant af kommerskollegium pröfvas lämpligt, i tryck offentlig¬
göras.
I sammanhang härmed har Eders Kongl. Maj:t uppdragit åt kommers¬
kollegium att låta, genom kungörelse i allmänna tidningarne, anmana
de personer, som önska vid fördelningen af ifrågavarande anslag till
handelsstipendier komma i åtanke, att inom viss tid till kollegium in¬
gifva sina till Eders Kongl. Maj:t stälda ansökningar i ämnet med
bifogande dervid af, förutom prestbevis, de betyg och intyg, som de
kunna förete, samt med uppgift å det land eller de länder, dit sökan¬
den ämnar begifva sig, jemte den plan för sin verksamhet sökanden
tänker under vistelsen utomlands följa, samt att derefter till Eders
Kongl. Maj:t, med bifogande af de inkomna ansökningshandlingarne,
afgifva förslag till stipendiater, det belopp, som anses böra hvar af
dem tillkomma, och de närmare bestämmelser angående stipendiats
verksamhet och orten derför, som må finnas böra meddelas.
Då anvisande af medel för ifrågavarande ändamål jemväl för 1898
är af nöden, samt någon anledning att nu ifrågasätta ändring i de
belopp, hvartill förenämnda anslag senast blifvit bestämda, icke före¬
kommer, helst någon erfarenhet om tillräckligheten eller otillräckligheten
af det för handelsstipendier beviljade anslag ännu ej kunnat vinnas,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen att för år 1898 på extra stat anvisa
dels ett anslag af 15.000 kronor att af Eders Kongl. Maj:t använ¬
das till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af svensk
industri och svenska näringar;
dels ock ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier.
Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.
Under denna anslagstitel tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad under en följd af år
varit förhållandet,
under vilkor att bergsskolorna i Filipstad och Falun med dertill
hörande skolor för bergsarbetare komma att jemväl under år 1898 fört¬
id]
Befrämjande
af svenska al¬
sters afsätt¬
ning i utlandet.
[33.]
Handels¬
stipendier.
[34.]
Bergs¬
skolorna.
72
Sjette hufvudtiteln.
[35.]
Anordnande
af fabriks¬
inspektion.
[36.]
Ersättning för
af statskon¬
toret gjorda
förskott.
sätta sin verksamhet i enahanda omfång och utsträckning som hittills,
hvarom Eders Kongl. Maj:t torde vilja genom inspektion af sakkunnig
person sig förvissa, å extra stat för samma år anvisa ett belopp af
14,000 kronor att till brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret ut¬
betalas.
Anordnande af fabriksinspektion.
Riksdagen har, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat
från och med 1895 anvisat: till aflöning åt fem inspektörer 25,000
kronor med 5,000 kronor till hvar, för år räknadt, till bestridande
af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter 3,000 kronor samt
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse åt tillfälligt för¬
ordnade inspektörer 2,000 kronor, eller tillhopa 30,000 kronor.
Då det för ifrågavarande ändamål afsedda anslag är behöflig^ jem¬
väl för år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen
att, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat för år 1898
anvisa: till aflöning åt fem inspektörer 25,000 kronor med 5,000 kronor
till hvar, för år räknadt, till bestridande af kostnaden för skrifbiträden
och likartade utgifter 3,000 kronor samt till Eders Kongl. Maj:ts för¬
fogande för godtgörelse åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor,
eller tillhopa 30,000 kronor.
Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.
Enligt hvad statskontoret anmält, har nämnda embetsverk förskjutit
följande belopp, hvilka torde böra anmälas till ersättande af Riksdagen
under sjette hufvudtiteln, nemligen:
ersättning till Blekinge läns ränteri för derifrån till länsmannen
H. Bolling, såsom innehafvare af bostället n:r 1 Möllekulla, förskjuten
räntegodtgörelse för tiden från den 14 mars 1894 till och med den 13
mars 1895 för från bostället exproprierad jord.................. kr. 45: 28
godtgörelse för från Elfsborgs läns ränteri till inne-
hafvaren af länsmansbostället Rennelanda Stommen ut-
Transport kr. 45: 28
Sjette liufvudtitelu.
73
Transport kr. 45: 28
betalad ersättning för mark, som för en väganläggning
tagits i anspråk från bostället.................................................. » 10: —
godtgörelse för från Kristianstads läns ränteri till
innehafvaren af länsmansbostället Nybygget n:o 1 ut¬
betalad ersättning för mark, som för en jernvägsan-
läggning tagits i anspråk från bostället .............................. » 9: 76
godtgörelse för afkomst af boställen, som, enligt
nådiga brefvet den 31 maj 1878, innehafvare af läns-
manstjenster, hvarmed boställen varit förenade, egt undfå
i anledning deraf att företrädarne åtnjutit fardagsår ...... J> 2,973: 73
aflöningsfyllnad med anledning af tre länsmans-
boställens indragning ................................................................ » 788: 33
till kommerskollegium, enligt nådiga brefvet den 17
juni 1893, utanordnade medel för godtgörande af vissa
utgifter och kostnader för svenskt sjöfolk m. m. ............ » 32,300: —
till medicinalstyrelsen, på grund af nådiga brefvet
den 24 januari 1896, utanordnade medel till bestridande
af kostnader för genomförande af åtgärder till före¬
kommande af kolerans införande och utbredning i riket » 10,000: —
godtgörelse, på grund af nådiga brefvet den 20
mars 1896, till lotsstyrelsen för förskjutna kostnader för
anordnande af observationsplatser för koleran ......... » 536: 4o
ersättning, på grund af nådiga brefvet den 5 juni
1896, till Göteborgs och Bohus läns ränteri för derifrån
utbetalda kostnader för karantänsinrättningens på Känsö
räkning: med anledning af år 1895 befaradt utbrott af
o o ci r\ rf n k
kolerafarsoten ................................................................................ » ^07: do
godtgörelse, på grund af nådiga brefvet den 11 sep¬
tember 1896, till Stockholms läns ränteri för derifrån
utbetalda kostnader för rågångsreglering mellan Fejans
karantänsanstalt och Va mantal Tjockö n:o 1 i Rådmansö
socken.............................................................................................. ® 275: 48
kostnaderna för en, på grund af nådigt bref den 27
april 1894, genom utsedde komiterade verkstäld utred¬
ning af frågan om anordnande under år 1897 af en
allmän industri- och konstutställning i Stockholm............ » 9,539: 75
tryckningskostnader, på grund af nådiga brefvet den
14 juni 1895, för en, till följd af Riksdagens framställ-
Transport kr. 56,686: 13
Uih. till Riked. Prat. 1807. 1 Sund. 1 ÄJä. 1 Raft. 10
74
Sjette hufvudtiteln.
Transport kr. 56,686: 13
ning i underdånig skrifvelse den 13 maj 1891, utarbetad
förteckning öfver de sedan år 1809 utgifna komitébe-
tänkanden jemte öfver desamma af embetsverken och
myndigheter afgifna utlåtanden............................................... x> 4,276: 30
resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvo-
den m. m., enligt nådiga brefvet den 7 februari 1896,
till de af Eders Kongl. Maj:t den 7 juni 1895 utsedde
komiterade, för underhandlingar om inköp för statens räk¬
ning af Göteborg—Hallands, Mellersta Hallands och Malmö
—Billesholms jernvägar, samt komiterades sekreterare.. » 1,652: 77
till statistiska centralbyrån, på grund af nådiga bref¬
vet den 7 februari 1896, för betäckande af kostnader för
officiella statistiska trycket år 1895, utöfver derför å stat
anvisade medel, utanordnade .................................................. !> 8,329: 97
resekostnads- och traktamentsersättning till ord¬
föranden och ledamöterna i den af Eders Kongl. Maj:t
den 2 juni 1893 tillsatta komité för afgifvande af för¬
slag till ny instruktion för jern vägsstyrelsen m. in., er¬
sättning till komiténs ordförande för mistade tjenst-
göringspenningar m. m., arfvode till komiténs sekreterare
samt till bestridande af löpande utgifter för komitén,
utöfver hvad förut anmälts till ersättande ........................... » 3,603: 67
resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvo-
den åt den af Eders Kongl. Maj:t den 9 augusti 1894
tillsatta komité för utredning huruvida landt- och sjö¬
försvarsdepartementen må kunna och böra till ett depar¬
tement förenas, arfvode till komiténs sekreterare, till
bestridande af åtskilliga med komiténs verksamhet för¬
enade utgifter, samt för tryckning af komiténs betänkande,
utöfver hvad förut anmälts till ersättande .......................... y>
understöd smedel, som, på grund af nådiga brefvet den
6 december 1895, utbetalts till brandskadade i staden
Mariestad.................................................. »
5,368: 96
2,729: 25
Summa kronor 82,647: 05
Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till jemnt
tal af kronor och för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, hemställer
jag alltså, att Elders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa ett anslag af 82,700 kronor.
Sjette lmfyudtiteln.
75
Allmänna arbeten af beskaffenhet, att deras utförande
kontrolleras af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Uti sin förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 31 oktober
1896 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen afgifvit förslag rörande
beloppet af de statsbidrag, som till understödjande af allmänna väg-
och vattenbyggnadsarbetens utförande synes böra för år 1898 äskas af
Riksdagen.
Hvad först beträffar det sedan längre tid tillbaka utgående anslaget [37.]
till anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af backiga flaggning af
eller eljest mindre goda vägar, har detta från och med år 1867 till Tasar
och med år 1874 varit bestämdt till 150,000 kronor, men höjdes från
och med år 1875 till 200,000 kronor och från och med år 1882 till
300.000 kronor. För åren 1884 och 1885 anvisades ett belopp af
400.000 kronor för år och för åren 1886 och 1887 500,000 kronor för
hvardera året, hvarefter anslaget för åren 1888—1891 bestämdes till
600.000 kronor. Från och med år 1892 har för ändamålet varit an-
visadt ett årligt belopp af 800,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har nu gjort hemställan om
förhöjning i detta anslagsbelopp och till stöd derför andragit, att de
årliga anslagen icke på långt när varit tillräckliga att tillgodose be-
hofven på statsbidrag för beslutade vägföretag, hvilket framginge deraf
att efter fördelning af ett års fond återstått en mängd dylika arbeten,
för hvilkas utförande planer funnits uppgjorda och fullständigt beredda,
men för hvilka statsanslag icke kunnat af bristande tillgång beviljas.
Summan af beräknade arbetskostnaden för sålunda balanserade företag
utgjorde vid slutet af nedan nämnda år följande belopp:
år 1887 .
» 1888..
» 1889..
» 1890.
» 1891..
» 1892..
» 1893.
» 1894..
» 1895.
kronor 2,285,166,
» 2,526,889,
» 2,571,414,
» 2,598,851,
» 3,312,383,
» 3,107,640,
» 2,605,017,
» 2,959,487,
» 2,488,560.
76
Sjette hufyudtiteln.
För år 1896 kunde styrelsen vid skrifvelsens aflåtande ännu icke
uppgifva det balanserade beloppet.
Det intresse, som sålunda visat sig för förbättring af vägväsendet
inom landet, syntes icke böra stäfjas utan tvärtom uppmuntras genom
anvisande dertill af erforderliga medel. Den offervillighet för väg-
väsendets utveckling, som hos de vägbyggnadsskyldige inom alla delar
af riket nu alltmera framträdde, ådagalade nemligen icke blott, att be-
hofvet af ökade och förbättrade samfärdsmedel vore stort, utan äfven
att sådana ekonomiska förhållanden rådde, som gjorde bördan af bygg-
nadskostnaderua för de enskilde dräglig, hvadan talande skäl syntes
föreligga för staten att begagna dessa gynnsamma omständigheter för
att kraftigare än hittills befrämja de förbättringar i vägväsendet, som
i stor omfattning ännu väntade på utförande.
Likasom anslagen till väganläggningar hittills varit otillräckliga i
förhållande till landets stora utsträckning och brist på vägar, hade de
jemväl varit lägre än hvad andra länder i nära liknande läge för ena¬
handa ändamål funnit nödigt anvisa. Sålunda hade i Norge vägväsen¬
det befrämjats med väsentligen högre anslag, i det att för följande
statsregleringsperioder anvisats nedan nämnda belopp:
1886—1887..
1887 — 1888..
1888— 1889..
1889— 1890 .
1890— 1891..
1891— 1892 .
1892 — 1893..
1893— 1894.
1894— 1895..
.. kronor 1,180,474: —
» 1,228,600: —
» 1,260,300: —
i> 1,376,050: —
» 1,500,000: —
» 1,517,102: 20
» 1,326,015: 12
» 1,471,800: —
» 1,601,822: —
Då enligt styrelsens åsigt anslagen till vägbyggnadsfonden vore
att hänföra till de statsutgifter, hvilkas anvisande till otillräckliga be¬
lopp icke kännetecknade en god statshushållning, och då en lämplig
och snabb utveckling af rikets vägväsende obestridligen utgjorde eu
af de förnämsta grunderna för landets framåtskridande, hade styrelsen
ansett sig pligtig att nu hemställa om förhöjning i nämnda fond, och
ehuru denna fond för att i väsentligare män kunna tillgodose de stora
behofven af statsanslag för vägarbeten behöfde en betydlig tillökning,
ville styrelsen likväl, då en sådan icke torde böra på eu gång ifråga-
Sjette hufvudtiteln.
77
sättas, nu inskränka sig att föreslå en förhöjning med 200,000 kronor
eller till 1,000,000 kronor.
Då de af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelade uppgifter å
de beräknade arbetskostnaderna för vägföretag, till hvilkas utförande
sökts men på grund af bristande tillgångar icke kunnat beviljas under¬
stöd af statsmedel, otvetydigt gifva vid handen, att vägväsendets ut¬
veckling kräfver större statsanslag än de hittills anvisade, anser-jag
mig ega fullt skäl att förorda en förhöjning uti ifrågavarande anslag,
hvilken förhöjning dock för närvarande lämpligast torde böra begrän¬
sas till 100,000 kronor.
Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen att för år 1898 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,
till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af
backiga eller eljest mindre göda vägar, 900,000 kronor.
Till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre,
hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder är å innevarande
års riksstat anvisadt ett belopp af 150,000 kronor. Då väg- och vat¬
tenbyggnadsstyrelsen, oaktadt detta anslagsbelopp under senare åren
visat sig väl obetydligt i förhållande till anspråken å bidrag från fon¬
den, likväl icke ansett sig nu böra ifrågasätta någon förhöjning deri,
tillstyrker jag, att. Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska att
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande må för år 1898 anvisas,
till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamn¬
byggnader samt upprensning af åar och farleder, 150,000 kronor.
Då fonden till understödjande af företag, som afse frostländighe-
tens minskande under senare åren blifvit höjd, har väg- och vatten-
byggnadsstyrelsen, ehuru ansökningar inkommit om bidrag från fonden
till så stora belopp, att anvisningar å 1897 års fond af styrelsen redan
år 1896 hade föreslagits, likväl icke velat nu ifrågasätta någon ytterli¬
gare förhöjning; och jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att för år 1898 ställa till Eders Kongl. Maj:ts
förfogande,
till understödjande, medelst anslag utan återbetalning sskyldighet, af
sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländig heten för närliggande bygd, 200,000 kronor.
De nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande
och tillgodojutande af ofvan omförmälda statsbidrag samt kontrollen
[38.]
Bro- och
hamnbyggna¬
der m. m.
[39.]
Frostminsk-
ningsföretag.
78
Sjette hufvudtiteln.
[40.]
Odlingslåne-
fonden.
[41-]
Lån till en¬
skilda jern-
vägar.
[42.]
Nya byggna¬
der och an¬
läggningar vid
statens jern-
vägar.
derå, att faststälda planer varda vid arbetenas utförande följda, inne¬
hållas i Riksdagens skrivelser den 27 april 1881 (n:o 69), den 11 juni
1883 (n:o 67) och den 7 maj 1889 (n:o 43); och hemställer jag, att Eders
Kong! Maj:t måtte föreslå Riksdagen att bibehålla dessa vilkor och
bestämmelser, hvarvid jag dock anser mig böra erinra, att Riksdagen,
enligt dess skrifvelse den 16 mars 1894, från ett af dessa vilkor med¬
gift undantag för en väganläggning mellan Glommersträsk och Rusk¬
träsk å sträckan från gränsen emellan Norrbottens och Vesterbottens
län till färjstället vid Vindelelfven å vägen mellan Lycksele och Sorsele
kyrkor.
Vidare tillåter jag mig erinra:
att, enligt 1893 års Riksdags beslut, skola till odlingslånefonden
under hvarje af åren 1894—1898 ej mindre ingå de till statskontoret
inflytande annuiteter å odlingslån än äfven af riksgäldskontoret, i mån
af behof, öfverlemnas medel till så stort belopp, som jemte de till fonden
ingående annuiteter kan erfordras till fyllande af högst 1,000,000 kro¬
nor årligen; samt
att, enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit för år 1898 bevil¬
jade till understödjande medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar
1,500,000 kronor.
Statens jernvägstrafik.
I underdånig skrifvelse den 4 december 1896 har jernvägsstyrel-
sen gjort framställning om aflåtande till Riksdagen af proposition an¬
gående anslag för år 1898 dels till nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägar dels ock till anskaffande af ytterligare rullande
materiel; och har styrelsen tillika uti underdånig skrifvelse den 18
december 1896 gjort framställning om anvisande af ytterligare medel
för kompletteringsarbeten å vestkustbanan.
Hvad angår anslagsbehofvet för nya byggnader och anläggningar
föreslår styrelsen, att för detta ändamål måtte af Riksdagen för år
1898 äskas ett anslag af 580,000 kronor.
Huru detta anslag enligt styrelsens åsigt skulle användas, inhem¬
ta^ af följande utdrag af styrelsens omförmälda skrifvelse:
Sjette hufVudtitelu.
79
))Byggnader och anläggningar.
Vid G nafver sfors:
Tillbyggnad af stationshuset........................................................ 6,500 kronor.
Trafiken vid denna station kräfver numera större expeditions- och
väntsalsut^mme, än hvad i befintliga lokaler kan erhållas. Stationens
enda väntsal måste tillika användas som resgodsrum och vid vissa till¬
fällen tagas i anspråk som expeditionsrum.
Vid Herrljunga:
Utvidgning af spårsystemet......................................................... 7,200 kronor.
För denna utvidgning har erforderlig mark redan förvärfvats ge¬
nom expropriation, hvartill nådigt bemyndigande den 31 augusti 1894
erhållits.
Vid Malmö:
Utläggning af nya spår samt uppförande af ett godsmagasin, allt vid
ångfärjestationen ................................................................. 10,000 kronor.
Då fartyg numera i större antal lossa sina laster i ångfärjestatio¬
nens närhet för direkt upplastning der å jernvägsvagnar, har det nu¬
varande spårsystemet, som afsetts hufvudsakligast för ångfärjetrafikens
behof, visat sig otillräckligt och måste utvidgas.
För snabbare behandling af tul 1 pligtigt styckegods, som ankommer
med ångfärjan, erfordras ock i närheten af ångfärjans tilläggsplats ett
kombineradt tull- och godsmagasin. I brist på sådant måste nu dylikt
gods införas till stadens, långt från ångfärjehamnen belägna tullpack¬
hus, hvaraf i allmänhet godsets uppehåll i Malmö förlänges ett dygn
utöfver hvad eljest vore behöfligt och transportkostnaden onödigt ökas.
Vid Elmhult:
Fullbordande af den kolbåsanläggning, hvartill 15,000 kronor finnas för
år 1897 tillgängliga............................................................. 5,000 kronor.
Härmed afses anordning af kolhissar enligt det system, som sedan
2 år varit tillämpadt vid kolupplaget vid Falköping och sedan kortare
tid vid Göteborg, och hvarmed afsevärda besparingar kunna göras i
kostnaderna för kolutlemningen.
80
Sjette hufvudtiteln.
Vid. Stockholms norra station:
Uppförande af vägbro öfver stationens vestra ände......... 68,400 kronor.
Olägenheterna och faran af körtrafiken i bangårdsspårens plan å
nuvarande öfvergången i Vallingatans fortsättning till Klaraviken hafva
så tillväxt, att åtgärder till denna gatuöfvergångs afstångande och er¬
sättande med körbro öfver spåren numera är en oundgänglig nödvän¬
dighet. Denna körbro skulle enligt träffadt preliminärt aftal med Stock¬
holms stadsfullmäktige utgå från Torsgatan i närheten af statens jernvä-
gars förrådsmagasin, der genom stadens försorg och på dess bekostnad
skulle anordnas uppfartsväg och erforderligt landfäste, under det att stats¬
verket skulle bekosta anläggning och underhåll af sjelfva bron och
nedfarten från densamma till hamn- och upplagsplatserna vid Klara¬
viken. Vid stadsfullmäktiges medgifvande till denna anordning är emel¬
lertid det vilkor fästadt, att körbron skall vara uppförd och för trafik
öppnad inom år 1897.
Utvidgning af spårsystemet...................................................... 7,800 kronor.
Härmed afses tillgodoseende af stationens behof af flere uppställ-
ningsspår utmed hamnkaj området.
Vid Tomteboda:
Fullbordandet af den reparationsverkstadsanläggning, hvartill 155,000
kronor finnas för år 1897 tillgängliga ................... 115,000 kronor.»
»Uppförande af nytt lokomotivstall med utrymme för 8 lokomotiv samt
nedläggning af vändskifva jemte erforderliga stallspår 70,000 kronor.
Nuvarande tillgång på stallrum för lokomotiv vid Stockholms norra
station och Tomteboda är för liten för nu använda lokomotiv, af hvilka
tidtals en del måste öfvernatta ute. Ökning af lokomotivens antal vid
dessa stationer är dessutom att i samband med förändringar i tidtabel¬
lerna inom närmaste tid motse.
Vid Kilafors:
Utvidgning af spårsystemet..........................................................3,100 kronor.
Vid Söderhamn:
Utvidgning af spårsystemet........................................................ 2,700 kronor.
Vid båda dessa stationer erfordras nya afsättningsspår för emotta-
gandet af den trafik, som ej mindre på grund af ökad trävarurörelse
vid Kilafors’ bruk än äfven från nu beslutade Dala—Helsinglandsbanan
Sjette hufvudtiteln. 81
kommer att å statsbanan öfver Kilafors nedföras till hamnplats vid
Söderhamn.
Vid Bräcke:
Påbyggnad af betjeningshuset för erhållande af 4 nya stationskarlsbo-
städer samt uppförande af dertill hörande källare och vedbo¬
dar............................................................................................. 5,800 kronor.
Stationen har för närvarande en betjeningspersonal af 10 personer,
af hvilka 5 hafva bostad i statens hus. Erforderlig tillgång på lämp¬
liga bostäder till förhyrning i stationens närhet saknas.
o
Vid linien Ange—Långsele—Vännäs:
Ytterligare en Morse telegrafledning.................................. 22,000 kronor.
De stora afstånden och omöjligheterna i följd deraf att medelst
post få de för trafikens vederbörliga handhafvande nödiga meddelan¬
den tillräckligt snabbt befordrade göra behofvet af telegrafledningar
jemförelsevis större i Norrland än annorstädes. Den ifrågasatta nya
Morseledningen är derföre nödvändig för afhjelpande af de svårigheter,
som genom de talrika telegrammeddelandenas nu ofta förekommande
försenande måste uppstå.
Vid Långsele:
Tillbyggnad af stationshuset...................................................... 5,000 kronor.
Nuvarande tjenstelokaler kunna ej lemna utrymme för de telegraf¬
apparater — minst 6 stycken — jemte erforderliga batteriskåp, som i
och med uppläggandet af ytterligare en Morseledning samt telegramöf-
verdragningens förflyttande dit från Sollefteå måste der insättas.
Vid Boden:
Utläggning af spår till reparationsverkstaden..................... 20,000 kronor.
Uppförande åt kolbås för 1,000 tons.................................. 2,500 »
Å stationen saknas för närvarande kolbås, oaktadt der är anord¬
nad lokomotivstation.
Vid Luleå:
Uppförande af byggnad, inrymmande förråd och expedition för vagn¬
förmannen ............................................................................... 3,000 kronor.
flik. till lliksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 lliift. 11
82
Sjette hufvudtiteln.
Den för närvarande till förvaring af vagnförmannens och smörjar-
nes effekter använda lokalen är otillräcklig och saknar särskild! expe¬
ditionsrum för bemälde förman.
Uppförande af nytt godsmagasin och lastkaj samt utläggning af spår
till desamma ..................................................................... 16,000 kronor.
Det af svensk-norska jernvägsbolaget uppförda godsmagasinet är
för litet för nuvarande trafik och dessutom beläget så, att tillbyggnad
af detsamma icke lämpligen bör eg a rum. Begagnandet af ditledande
spår — rymmande endast 10 vagnar — försvåras väsentligen deraf,
att stationens spårsystem utgöres allenast af 2 spår, hvarför vagn¬
flyttningarna till och från magasinet äro beroende af tågtiderna vid
stationen. Enär lastkaj nu saknas, måste — till afsevärd olägenhet
för trafikanterna — lastning af vagnslastgods försiggå medelst an¬
vändande af landgångar. Huru betydande denna lastning är, fram¬
går deraf, att under senaste år öfver 1,100 vagnar derstädes lastats,
och af dessa större delen under tiden närmast efter sjöfartens öppnande
och närmast före dess upphörande.
Å Svartön vid Luleå:
Uppförande af stall för 10 lokomotiv samt nedläggning af vändskifva
jemte erforderliga stallspår............................................ 63,400 kronor,
Uppförande af kolbås vid de nya stallarna......................... 1,500 »
Förutom de 10 stallrum, som äro under uppförande, erfordras
ytterligare lika många för inrymmande af de lokomotiv, som användas
för nuvarande trafikens ombesörjande.
Utläggning af ett spår utmed hamnkajen........................... 5,300 kronor.
Mellan de af malmtrafiken starkt upptagna spåren och den del af
hamnkajen, som användes för andra fartyg än malmångare, finnes icke
afskild spårförbindelse, till följd hvaraf lastning och lossning af vanligt
handelsgods endast med svårighet der kan ske. Det ifrågasatta hamn¬
kajspåret afses jemväl till uppsamlingsplats för malmvagnar vid de
tillfällen, då annan godsrörelse der icke förekommer.
Vexelförreglings- och signalsäkerhetsanläggning............... 12,000 kronor.
Vid vexling mellan de olika spårområdena intill malmuppläggnings-
och malmutlastningsbryggorna, å ena sidan, samt den med båda dessa
områden förbundna nedre bangården, å den andra, ske för närvarande
alla meddelanden spårvexlare och signalkarlar emellan medelst telefon.
Sjette hufvud titel n.
83
Otillförlitligheten i detta meddelningssätt jemte den omständigheten att
förbindelsespåren ligga i lutningar af ända till 20 %o, hvarigenom en
på grund af missuppfattning eller annorledes tillkommen oriktig tåg¬
rörelse skulle kunna medföra ytterligt ödesdigra följder, har gjort cen¬
traliserad rörelse och förregling af hufvudvexlarne samt blockering af
signalinrättningarne till eu oundgänglig nödvändighet.
Vid Nattavara:
Uppförande af kolbås för 600 tons..................................... 1,500 kronor.
Nödig kontroll öfver kolförrådet kan ej utöfvas, med mindre det
inrymmes i särskild! bås.
Vid Gellivare:
Fullbordande af den kolbåsanläggning, hvartill 10,000 kronor finnas för
år 1896 tillgängliga........................................................... 4,000 kronor.
Tilläggsanslaget afses för likartad! ändamål med det för Elmhult
här ofvan begärda.
Uppförande af en mindre reparationsverkstad........................ 4,200 kronor.
Sådan verkstad är nu inrymd i ett lokomotivstall, hvilket dock
numera är erforderligt för sitt ursprungliga ändamål.
Vid Malmberget:
Tillbyggande af stationshuset................................................. 2,000 kronor.
Nuvarande expeditions- och resgodsrum hafva redan visat sig så
otillräckliga, att res- och ilgods ofta måst qvarlemnas i vagnar och
derifrån direkt utlemnas.
Uppförande af ytterligare ett lokomotivstall.......................... 6,500 kronor.
Extra tåganordningar föranleda ofta till öfvernattning vid stationen
med flera lokomotiv, än som för den regelbundna trafiken der hafva
sin station och för hvilka stallrum finnas.
Fullbordande af inredning i det för 6 hushåll afsedda betjeningshus, till
hvars uppförande och delvisa inredning 11,850 kronor finnas för
år 1897 tillgängliga......................................................... 1,750 kronor.
84
Sjette hufvudtiteln.
Till fullföljande af anordningar för vexelförregling och förbättrade
signalapparater vid stationer å bandelar, på hvilka snälltåg
framgå .............................................................................. 75,000 kronor.
Höjning af det för ifrågavarande ändamål under en följd af år
anvisade belopp, 50,000 kronor, till det nu begärda föranledes af det
angelägna påskyndandet af säkerhetsanordningarna å de stationer, som
böra förses med sådana.
För diverse arbeten................................................................ 32,850 kronor.
Sistnämnda belopps storlek i förhållande till hvad tillförene under
denua rubrik beviljats, motiveras hufvudsakligast af nödvändigheten
att hafva erforderliga medel tillgängliga för tillgodoseendet af de i mån
af jernvägsnätets och trafikens utveckling allt större behof, som ej
kunnat under längre tid i förväg förutses, men likväl måste utan dröjs¬
mål fy Ilas.5>
Med hänsyn till det vilkor, Stockholms stadsfullmäktige, på sätt
ofvan nämnts, utfäst för anläggningen af en körbro vid Stockholms
norra station, eller att denna bro skulle vara uppförd och för trafik
öppnad inom år 1897, har jernvägsstyrelsen hemstält, att det för be¬
rörda arbete upptagna belopp, 68,400 kronor, måtte redan för inne¬
varande år varda stäldt till jernvägsstyrelsens förfogande.
Hvad beträffar det ifrågasatta anvisandet af ytterligare medel till
en reparationsverkstadsanläggning vid Tomteboda, får jag i underdånig¬
het erinra derom, att Eders Kongl Maj:t uti proposition till 1896 års
Riksdag, på grund af jernvägsstyrelsens derom gjorda framställning,
för nämnda anläggning äskade ett anslag af 270,000 kronor, men att
Riksdagen, som, då den af 1893 års jernvägskomité behandlade, ännu
ej afgjorda frågan om distriktsindelningen vid statens jernvägar ansågs
komma att utöfva ett bestämmande inflytande på verkstadens storlek,
trodde nödig varsamhet bjuda, att för det dåvarande anskaffades endast
de af jernvägsstyrelsen såsom ovilkorligen nödvändiga betecknade 16
vagnplatser, för hvilkas inredande erfordrades ett belopp af 155,000
kronor, på det sätt biföll Eders Kongl. Maj:ts omförmälda framställ¬
ning, att till uppförande af berörda reparationsverkstad för år 1897
beviljades endast sistnämnda belopp. Då frågan om distriktsindelnin¬
gen vid statens jernvägar ännu fortfarande är oafgjord, anser jag mig
icke kunna för närvarande tillstyrka någon framställning till Riksdagen
Sjette hufvudtiteln.
85
beträffande anslag till verkstaden vid Tomteboda. Men i öfrigt synes
mig icke något vara att erinra emot det af jernvägsstyrelsen för år
1898 begärda anslaget till nya byggnader och anläggningar, hvilket
jag följaktligen anser böra bestämmas till 465,000 kronor.
Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riks¬
dagen
att för år 1898 anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens jemn äg strafik, 465,000
kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp för¬
skottsvis under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 68,400
kronor.
På sätt som erinrades af dåvarande chefen för civildepartementet
vid framläggande den 13 mars 1896 af förslag till proposition till Riks¬
dagen om anvisande af medel till utförande af kompletteringsarbeten
vid den s. k. vestkustbanan, beräknades vid behandlingen af frågan om
denna banas inköp af staten, att å densamma erfordrades komplette¬
ringsarbeten för ganska betydande kostnader. Till utförande af en del
af dessa arbeten anvisade 1896 års Riksdag, i enlighet med Eders
Kongl. Maj:ts derom aflåtna förslag, 1,350,000 kronor.
Nu har jernvägsstyrelsen gjort framställning om anvisande för år
1898 af ytterligare medel till de arbeten å ifrågavarande bana, som
under den närmaste framtiden synas erforderliga, och beräknas kost¬
naden för dessa arbeten af jernvägsstyrelsen till 325,000 kronor. Dessa
arbeten äro upptagna å en vid styrelsens skrifvelse fogad, så lydande
förteckning:
»Kompletteringsarbeten å vestkustbanan, för hyilka anslag begäres
för år 1898.
|
|
Kostnad.
|
|
Bandelen Helsingborg - Halmstad med
bibanan Åstorp —Höganäs.
|
'*
|
|
|
|
Stationer.
|
Kattarp.
Utvidgning af spårsystemet..........................................
Spårvexel- och signaisäkerhetsanläggning......................
|
6,500
24,000
|
—
|
|
|
Transport
|
30,500
|
|
1
|
[43.]
Komplette¬
ringsarbeten å
vestkust¬
banan.
86
Sjette hufvudtiteln,
Stationer.
|
Kostnad.
|
Transport
|
30,500
|
—
|
|
|
Engelholm.
|
|
|
|
|
Utvidgning af spårsystemet....................................
|
28,600
|
—
|
|
|
Flyttning af 2:ne lokomotivstallar och ett vattentorn samt
|
|
|
|
|
uppförande af lokomotivstall med 8 stallrum och
|
|
|
|
|
öfverliggningsrum för lokomotivpersonal................
|
72,000
|
—
|
|
|
Kolbåsanläggning....................'.................................
|
15,000
|
—
|
|
|
Oljekällare..................................................................
|
12,000
|
—
|
|
|
Barkåkra.
|
|
|
|
|
Tillbyggnad af stationshuset för erhållande af bättre ut-
|
|
|
|
|
rymme för expedition och resgods samt i väntrum
|
|
|
|
|
och stationsföreståndarens bostad...........................
|
2,500
|
—
|
|
|
Laholm.
|
|
|
|
|
Utvidgning af spårsystemet.........................................
|
3,700
|
—
|
|
|
Uppförande af särskildt hus för res- och ilgods............
|
500
|
—
|
|
|
Generad.
|
|
|
|
|
Tillbyggnad af stationshuset — i likhet med vid Bark-
|
|
|
|
|
åkra...........................................................
|
2,500
|
|
|
|
Eldsberga.
|
|
|
|
Utvidgning af spårsystemet..........................................
|
5,200
|
—
|
|
|
Halmstad.
|
|
|
|
|
Utvidgning af spårsystemet.........................................
|
8,000
|
—
|
180,500
|
—
|
Bandelen Halmstad- Varberg.
|
|
|
|
|
Gnllbrandstorp.
|
|
|
|
|
Utvidgning af spårsystemet..........................................
|
2,600
|
—
|
|
|
Tillbyggnad af stationshuset........................................
|
3,000
|
—
|
|
|
Godsmagasin...........................................................
|
1,500
|
—
|
|
|
Afträde...................................................................
|
700
|
—
|
|
|
Getinge.
|
|
|
|
|
Vattenledning till vattentornet från Suse-ån...................
|
11,000
|
—
|
|
|
Slöinge.
|
|
|
|
|
Utvidgning af spårsystemet.................................
|
1,400
|
—
|
|
|
Transport
|
20,200
|
|
180,500
|
—
|
Sjette hufyudtiteln,
87
Stationer.
ÖJverbyggnad.
Station.
Öfverbyggnad.
Stationer.
Stationer.
Transport
Långrås.
Utvidgning af spårsystemet...
Tvååker.
Utvidgning af spårsystemet...
Bandelen Varberg—Göteborg.
Spårutläggning till grustägt vid Backa..............
As-kloster.
Utvidgning af spårsystemet..............................
Bandelen Landskrona—Engelbolm.
Inläggning af annat spår på 15,2 km. längd för en kost¬
nad per km. af 3,200 kronor... ...........................
enligt nedanstående specifikation:
Kostnad för 1 km. spår
med begagnade stålräler ä 34 kg. per m. i stället för nu
befintliga förslitna jernräler ä 24,7 kg.
2.000 m. räler å 34 kg. per m. = 68,000 kg. å 0,075 kr. 5,100 kr.
275 par skarfjern (å 18,7 kg. per par) ä 2,40 kr.... 660
1,100 st. skarfbultar ä 0,18 kr..................... 198
6.000 > rälsspikar ä 0,05 kr............................. 300
Arbetskostnad vid nedläggningen..................... 442
Summa 6,700 kr.
Afgår för upptagna, kasserade räler..................3,500 >
Säby.
Uppförande af afträde.................................................
Billesholms grufva.
Utvidgning af spårsystemet........................................
Bandelen Malmö —Billesholms grufva.
Önnerup.
Tillbyggnad af stationshuset.........................................
Transport
Kostnad.
20,200
1,000
1,350
6,300
2,250
48,640
500
14,700
2,500
2,500
180,500
22,550
8,550
63,840
275,440
88
Sjette hufvudtiteln.
|
|
Kostnad.
|
|
Transport
|
2,500
|
—
|
275,440
|
—
|
Stationer.
|
Norrh viddinge.
|
|
|
|
|
|
Tillbyggnad af stationshuset........................................
|
2,500
|
■—
|
5,000
|
—
|
|
Summa
|
|
|
280,440
|
—
|
|
Oförutsedda utgifter.....................................................
|
|
|
44,560
|
—
|
|
Summa summarum
|
|
|
325,000
|
|
|
Sammandrag af ofvanstående:
|
|
|
|
|
|
Bandelen Helsingborg—Halmstad med bibanan Åstorp—
|
|
|
|
|
|
Höganäs..............................................’......
|
180,500
|
—
|
|
|
|
D:o Halmstad—Varberg.......................................
|
22,550
|
—
|
|
|
|
D:o Varberg—Göteborg........................................
|
8,550
|
—
|
|
|
|
D:0 Landskrona—.Engelholm........................ .1
|
63,840
|
—
|
|
|
|
D:o Malmö—Billesholms grufva............................
|
5,000
|
—
|
|
|
|
Oförutsedda utgifter.....................................................
|
44,560
|
—
|
325,000
|
—
|
Rörande de behof, som med dessa arbeten skulle tillgodoses, anför
jernvägsstyrelsen följande:
»Utvidgning af spårsystemen måste ske vid Billesholms grufva,
Kattarp, Engelkolm, Laholm, Eldsberga, Halmstad, Gullbrandstorp,
Slöinge, Långås, Tvååker och Askloster, vid hvilka samtliga stationer
spårsystemen äro otillräckliga för nuvarande trafiken. Vid Billesholms
grufva, Engelholm och Halmstad saknas sålunda nödigt antal uppställ-
ningsspår. Till Kattarp stations utvidgning har redan för nästa år
anvisats ett belopp af 18,000 kronor. Detta belopp har dock befunnits
otillräckligt med anledning af den stegring i rörelsen vid stationen,
som föranledts särskildt af trafiken till och från den stora sockerbruks¬
anläggningen vid Lyckåker, 2V2 km. derifrån. För trafiksäkerheten vid
samma station erfordras derjemte med hänsyn till den lifliga tågrörelsen,
som derstädes eger rum, då flera gånger dagligen fyra tåg nästan
samtidigt skola dit införas eller derifrån'afgå på delvis hvarandra kor¬
sande vägar, att tågspårens vexlar förses med centrala ställverk och
förreglingsanordningar, samt att signalinrättningar uppsättas af den typ,
som sedan några år börjat användas å de statsbanedelar, der snälltåg
framgå.
Beträffande Gullbrandstorp har innevarande års erfarenhet ådaga¬
89
Sjette hufvudtiteln.
lagt, att den utvidgning af spårsj^stemet, som kan åstadkommas med
för nästa år anvisade 7,000 kronor, hvarmed kostnaden för anskaffning
af erforderligt jordområde för berörda utvidgning äfven skall bestridas,
icke kan komma att tillgodose behofvet af spårutrymme vid ifråga¬
varande station.
Vid Laholm erfordras ett stickspår till under uppförande varande
större spanmålsmagasin utmed jernvägsområdet.
Vid öfriga förenämnda stationer, der fria spårutrymmet i mötes-
spåren är inskränkt till 120 å 290 meter, är förlängning af dessa spår
till den för militärtågmötesplatser bestämda minsta längden, 350 meter,
behöflig för den dagliga tågtrafikens behöriga skötsel.
En 400 meter lång spårutläggning erfordras derjemte från Backa
station till en staten tillhörig grustägt i närheten, den enda numera
åtkomliga sådan utmed vestkustbanan norr om Halmstad.
Stationshusen vid Barkåkra, Genevad, Gullbrandstorp, Önnerup och
Norrhviddinge hafva för trånga såväl allmänna lokaler som bostads¬
lägenheter för dervarande stationsföreståndare. Vid samtliga dessa
stationer utgöras boställslägenheterna af 1 rum och kök, utom vid Bark¬
åkra, der 2 rum finnas jemte ett kök af 2,7 qvadratmeters golfyta.
Nuvarande väntrummet vid Gullbrandstorp är för trafiken der otillräck¬
ligt. För erhållande af större utrymme vid Laholm för res- och il¬
gods bör en särskild mindre magasinsbyggnad der uppföras i omedelbar
närhet till stationshuset och plattformen. Afträden för den trafikerande
allmänheten saknas vid Gullbrandstorp och Säby, likasom godsmagasin
på det förra stället.
Den utvidgning af spårsystemet vid Engelholm, som här förut
omnämnts, kan lämpligen försiggå endast åt stationens norra ände öfver
den plats, der lokomotivstallar, vändskifva och. vattentorn nu äro be¬
lägna. Af denna anledning måste den nya vändskifva med 15 meters
diameter, till hvilken Riksdagen redan anvisat medel, förläggas till
annan plats, nemligen i stationens södra del, vester om spåren; och
då, såsom ofvan påpekats, äfven platsen för nuvarande permanenta loko¬
motivstallar, som rymma endast 2 lokomotiv, och vattentorn behöfver
tagas i anspråk för don oafvisliga utvidgningen af spårsystemet, blifver
nödvändigt att samtidigt med utförandet af arbetena för spårsystemets
utvidgning flytta ifrågavarande lokomotivstallar och vattentorn till det
ställe, der den nya vändskifvan förlagts. I sammanhang härmed bör
— enär redan nu i regel 5 å 6 lokomotiv och vid vissa tillfällen, så¬
som under tiderna för sockerbettransporterna, ännu flera äro vid sta¬
tionen uppstälda — vid Engelholm beredas nya utrymmen för 8 loko-
II, h. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. I Af cl. 1 Höft. 12
90
Sjette hufvudtiteln.
motiv. Derjemte erfordras vid stationen i fråga öfverliggningsrum för
lokomotivpersonalen samt i den blifvande stallbyggnadens närhet kol-
båsanläggning för omkring 2,500 ton.
Oljekällaren vid oftanämnda station afses för vestkustbanans behof
af eldfarliga oljor.
Vattenledning — 300 meter lång — från den i Getinge stations
närhet framflytande Suse-ån till nämnda stations vattentorn är behöflig
för undvikande af vidare användning i lokomotiven af vattnet från der¬
varande brunn, hvilket är i hög grad pannstensbildande och för ända¬
målet sålunda olämpligt.
På en sträcka af 15,2 km. af bandelen Landskrona—Billesholms
grufva består spåret af liårdt slitna jernräler af 24,7 kg. vigt per meter.
Till ersättning för dessa räler, som inom närmaste tid böra borttagas,
har jernvägsstyrelsen afsett begagnade men fullt brukbara stålräler af
omkring 34 kg. vigt per meter från de stambanedelar, der hufvud-
sakligast för de snabbgående tågens skull tyngre räler måste ned¬
läggas.»
I en särskild bilaga till sin förevarande underdåniga skrifvelse har
jernvägsstyrelsen meddelat öfversigt af kostnaderna, i afrundade tal,
för de efter 1893 års utgång redan verkstälda kompletteringsarbetena
å vestkustbanans olika delar jemte de för åren 1897 och 1898 jflan-
lagda; och är denna bilaga af följande lydelse:
Sammandrag af kostnader för redan utförda och ytterligare ifrågasatta
kompletteringsarbeten å vestkustbanan under åren 1894—1898.
|
Afrförre egarne
utförda arbeten
|
Anslag af Riksdagen
|
Summa
för
förestående
fem år.
|
Beräknade
kostnader
enligt jern-
vägsstyrel-
sens under¬
dåniga
skrifvelse
S1/i2 1894.
|
Bandelar.
|
under åren
|
beviljade för
|
begärda
för
|
t
|
1894.
|
1895.
|
1896.
|
1897.
|
1898.
|
|
Helsingborg—Halmstad
med bibanan.............
|
33,000
|
324,100
|
479,500
|
197,600
|
180,500
|
1,214,700
|
1,486,200
|
Halmstad—Varberg......
|
147,100
|
68,000
|
21,200
|
95,600
|
22,550
|
354,450
|
541,400
|
Varberg—Göteborg.......
|
22,000
|
71,800
|
68,700
|
219,700
|
8,550
|
390,750
|
490,000
|
Landskrona—F ngelholm
|
9,500
|
5,100
|
35,700
|
23,500
|
63,840
|
137,640
|
221,500
|
Malmö—Billesholms
grufva.......................
|
7,600
|
25,600
|
23,300
|
109,100
|
5,000
|
170,600
|
411,900
|
Oförutsedda utgifter......
|
—
|
—
|
21,600
|
54,500
|
44,560
|
120,660
|
—
|
Summa kronor
|
219,200
|
494,600
|
650,000
|
700,000
|
325,000
|
2,388,800
|
3,151,000
|
91
Sjette hufvudtiteln.
Såsom af ofvan nämnda sammandrag framgår, understiger kostnads-
summan för kompletteringsarbetena under åren 1894—1898 de belopp,
hvilka af jernvägsstyrelsen beräknats och i propositionen till 1895 års
Riksdag angående vestkustbanans inköp upptagits såsom erforder¬
liga, med 762,200 kronor. Enligt hvad jernvägsstyrelsen anfört, mot¬
svarades detta belopp ungefärligen af de ursprungligen föreslagna ar¬
betena för anläggning af ny ångfärjestation i Helsingborg, uppförande
af ytterligare 24 stycken banbevakningsbostäder, ökning af ballastens
djup och bredd med flera arbeten, hvilka styrelsen dock icke ansett
sig för närvarande böra ifrågasätta till utförande.
1 fråga om det finansiella resultatet af vestkustbanans förvärfvande
åt staten tillåter jag mig meddela, att nettobehållningen af denna bana,
hvilken af jernvägskomitén uppgifvits hafva utgjort under hvarje af
åren 1890—92 i medeltal 1,017,054 kronor och i propositionen till
1895 års Riksdag beräknades böra för år 1896 uppgå, till 1,100,000
kronor, under månaderna januari—november 1896 laktiskt utgjort ej
mindre än 1,324,429 kronor 72 öre.
Då jag icke funnit något att erinra mot jernvägsstyrelsens före¬
varande 'underdåniga framställning, tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att, till komplettering sarbeten å vestkustbanan, bevilja och å riksstaten
utom hufvudtitlarna för år 1898 anvisa tillhopa 325,000 kronor.
Till anskaffande af ny rörlig materiel med tillbehör föreslår jern¬
vägsstyrelsen i ofvan berörda skrifvelse af den 4 december 1896, att
af Riksdagen måtte för år 1898 äskas ett anslag af 2,565,000 kronor.
I afseende härå anför styrelsen följande:
»Den ökning af trafiken, som såväl på grund af förbättrade kon¬
junkturer, som genom nedsättning af vissa fraktsatser framkallats, torde
under de närmaste åren snarare till- än aftaga, och styrelsen måste
derför vara beredd att möta denna ökning med eu tillräckligare trafik-
materiel än den, hvaröfver styrelsen till följd af hittills beviljade anslag
disponerar.
l:o) Lokomotiv.
Statistiken för år 1895 visar, att hvarje godstågslokomotiv i medel¬
tal genomlupit nära 33,000 kilometer under året — mot 25,000 å 26,000
åren 1891 och 1892; och innevarande år torde uppvisa en ännu större
ansträngning af denna materiel. På samma sätt har snälltågstrafiken
kräft eu ökad tjenst af isynnerhet de kopplade lokomotiven, hvilkas
[44.]
Ny rörlig
materiel vid
statens jern-
vägar.
92
Sjette hufvudtiteln.
kilometertal för den nyaste certen årligen uppgå ända till 50,000 och
derutöfver. Härmed torde emellertid gränsen för dragkraftmaterielens
ansträngning vara uppnådd. Den ökning af lokomotivens antal, som
motsvarar, å ena sidan, den väntade tillyäxten i rörelsen och, å andra
sidan, en rimligare ansträngning af materielen, kan af styrelsen ej be¬
räknas lägre än till 15 stycken, nemligen 5 lokomotiv för snälltåg och
10 för godståg.
2:o) Personvagnar.
Då antalet resande i såväl 2:a som 3:e klass allt mer ökas, likasom
ock resorna utsträckas till längre afstånd, men de äldre typerna af
dessa vagnsklasser ej nu kunna anses motsvara de långväga resandenas
skäliga anspråk på komfort och utrymme, synes det styrelsen vara
nödvändigt, att ett antal bogievagnar, afsedda för de långgående dag-
tågen, anskaffas, på det att den fördel jernvägen kan draga af en än
vidare ökad persontrafik ej må lemnas obeaktad — en fördel, som helt
säkert ej uteblifver, om blott de nyssnämnda anspråken i rimlig mån
tillgodoses, men deremot väl kan äfventyras, om de lemnas utan af¬
seende. Ett antal af minst 8 stycken 2:a och 3:e klass bogievagnar
torde derför i första hand böra anskaffas.
3:o) Godsvagnar.
Den materiel af hithörande kategori, som för att undvika stagnation
i godsrörelsen måste ytterligare anskaffas, utgöres af 170 täckta och
430 öppna godsvagnar.
Kostnaden för den nyanskaffning af rullande materiel, hvars behof
styrelsen härofvan ansett sig böra framhålla och hvilken är afsedd att
tillverkas vid inhemska verkstäder i öfverensstämmelse med af Eders
Kongl. Maj:t redan godkända konstruktioner och ritningar, uppgår till
för 5 lokomotiv af typ Lit. Ce å 54,000 kronor 270,000 kronor,
» 10 » af typ Lit. Kd å 47,000 » 470,000 »
» reservdelar ........................................................................ 20,000 »
)> 8 kombinerade II och III klass bogievagnar å
26,250 kronor ........................................................... 210,000 »
» 170 täckta godsvagnar, dels med dels utan broms 498,000 »
)) 430 öppna » dels med dels utan broms 702,000 »
» 1,250 vagnsaxlar med hjul........................ 375,000 »
» diverse utrustningspersedlar till vagnparken......... 20,000 »
Summa 2,565,000 kronor.»
93
Sjette hufmdtiteln.
Då jag icke har något att erinra i afseende å beloppet af de anslag,
jernvägsstyrelsen för ifrågavarande ändamål ansett böra af Riksdagen
äskas och hvilka ändock, hvad särskild! angår anslagen till godsvagnar,
näppeligen torde tillfredsställa de kraf på mera materiel, som betingas
af den ständigt växande trafiken, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen
att för år 1898, till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
redan trafikerade jernvägar, anvisa å riksstaten, utom hufvudtitlarna
2,565,000 kronor.
Sj ökommunikationer.
Redan år 1876 väcktes af stadsfullmäktige i Kalmar i en fram- [45.]
ställning till Eders Kongl. Maj:t fråga om upprensning af Kalmar sund. uPfp^”s““s
Med förmälan hurusom under sjömätningar i Kalmar sund blifvit ut- ‘ sund.
rönt, att de bottenhinder, som gjorde det omöjligt för fartyg af större
djupgående än 15 till 16 fot att genomgå nämnda sund, utgjordes af
några i farvattnet midt för staden Kalmar förekommande grund, samt
att, om farleden derstädes rätades och erforderligen fördjupades, fartyg
om ända till 1,500 å 1,600 tons drägtighet skulle kunna passera hela
sundet, i stället för att dylika fartyg nu nödgades gå öster om Oland,
der storm och svår sjögång ofta bragte fartygen i fara och icke sällan
förorsakade strandningar och skeppsbrott, anhöllo nemligen stadsfull¬
mäktige, att Eders Kongl. Maj:t, med afseende å den stora fördelen
för sjöfarten i södra delen af Östersjön, som skulle uppkomma genom
undanrödjande! af de få hinder, som utestängde större fartyg från en
eljest beqväm farled inomskärs af 15 sjömils längd, måtte anbefalla
och låta med allmänna medel bekosta uppgörandet af plan och full¬
ständigt kostnadsförslag i afseende å de arbeten, som erfordrades för
ifrågavarande farleds öppnande till 20 å 22 fots djup utefter hela dess
längd. Nödiga medel för undersökningen anvisades genom nådigt bref
den 12 januari 1877, och efter erhållet förordnande upprättade derpå
dåvarande löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskorpsen m. m. C. H.
öhnell den 15 augusti samma år förslag till upprensning af en segel¬
ränna med minst 20 fots eller i det närmaste 6 meters djup under
lägsta vattenytan, motsvarande 22 fot eller 6,5 meter under s. k. dag-
94
Sjette hufVudtiteln.
ligt vattenstånd, och med 200 fots eller omkring 60 meters bottenbredd
från Krongrundet i norr till Holmströmsgrundet i söder, sträckande sig
förbi Prestör och Skansgrandet och utgörande i längd 20,100 fot eller
5,968 meter, hvaraf 5,200 fot eller 1,544 meter behöfde bearbetas.
Kostnaderna för arbetena, inberäknadt nödiga säkerhetsanordningar, voro,
under antagande af alternativt åtta eller fyra års arbetstid, beräknade
till 356,000 eller 400,000 kronor.
Sedan härefter stadsfullmäktige i Kalmar hos Eders Kongl. Maj:t
anhållit om anslag för ändamålet och såväl lotsstyrelsen som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i ärendet sig utlåtit, behagade Eders Kongl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 8 januari 1879 bifalla dåvarande
chefens för civildepartementet, af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan att, ehuru ansökningen syntes väl förtjent af uppmärksam¬
het, densamma likväl, vid det förhållande att för det dåvarande icke
borde ifrågasättas andra nya anslag än sådana, hvilkas beviljande icke
kunde utan synnerligt men uppskjutas, icke borde då till någon åtgärd
föranleda.
Frågan om Kalmar sunds upprensning hvilade derefter, till dess
den af Eders Kongl. Maj:t den 8 januari 1890 tillsatta sjöfartsnärings-
komitén uti sitt den 12 september samma år afgifna betänkande hem-
stälde, att för erhållande af en snabbare och tryggare sjöväg från det
öfre Sverige Kalmar sund måtte göras tillgängligt äfven för större far¬
tyg, och att härtill måtte lemnas särskildt anslag af statsmedel, derest
icke inflytande fyr- och båkmedel kunde lemna tillräckliga tillgångar
till arbetets utförande. Sedan Eders Kongl. Maj:t i anledning häraf
infordrat utlåtande af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt stads¬
fullmäktige i Kalmar år 1892, under åberopande af komiténs omför-
mälda uttalande, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville taga ärendet i
nådig pröfning och anbefalla erforderliga åtgärder för dess verkställig¬
het inom närmaste tid, i sammanhang hvarmed tillkännagifvits, att sta¬
den Kalmar gått i författning om medel för fördjupande af ingång till
och kajplats i stadens hamn med samma vattendjup, som rännan i sundet
beräknades erhålla, hvilken ansökning jemväl blifvit till väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen remitterad, har bemälda styrelse den 31 maj 1892 i
ärendet sig yttrat och dervid — med bifogande af ett hos styrelsen
i öfverensstämmelse med Öhnells plan och vissa af lotsstyrelsen deri
föreslagna ändringar upprättadt kostnadsförslag — hemstält om an¬
visande af medel för företaget, dock att dervid borde fästas förbehåll
angående skyldighet för Kalmar stad att dels upprensa tillfartsränna in-
95
Sjette hiifvudtiteln.
till och uti stadens hamn till samma djup och bredd som rännan ge¬
nom sundet och i hamnen bereda erforderlig kajplats samt utrymme
för minst tre sådana fartyg, som kunde passera segelrännan, dels kost¬
nadsfritt upplåta plats för upplag å Skallöarna för grus och sten m. m.,
som ur rännan upptoges, dels ock bekosta planering af de upplag, som
med stadsfullmäktiges begifvande kunde komma att ske å stadens plan¬
lagda område.
Med infordradt underdånigt utlåtande af den 14 februari 1893 har
lotsstyrelsen härefter öfverlemnat yttrande i ärendet af lots kaptenen i
Kalmar, friherre R. von Rosen, hvilken deruti föreslagit en ny lösning
af frågan, i det han, med öfvergifvande af den raka rännan norr och
söder om Prestör med afvikning åt vester vid passerandet af Prestör
och Skansgrundet, ansett, att södra delen af rännan borde förläggas
öster om Prestör öfver Prestörsrefvet i samma riktning som det nu¬
varande s. k. östra farvattnet, och norra delen af rännan i Grimskärs
fyrs nuvarande fasta hvita sken. Detta förslag, som jemväl afsåg för¬
ändrade anordningar i afseende å säkerhetsinrättningarne, skulle med¬
föra fördelarna att inkommande fartyg leddes in till den rymliga redden
mellan Gallbänkarna, Getryggen, Prestörsrefvet, Grytan, Gillburen och
Döden, att arbetskostnaden och tiden för arbetets utförande minskades,
enär endast 3,000 fot af rännans längd behöfde fördjupas, samt att möj¬
ligheten för större fartyg att passera hvarandra blefve bättre tillgodosedd.
För egen del förklarade lotsstyrelsen, som med hänsyn dels till
sjöfartens behof af ökadt vattendjup till följd af fartygens växande
storlek och djupgående äfvensom till djupen i Flintrännan i Öresund
och K ej sar Vilhelmskanalen ansåge, att rännan i Kalmar sund icke borde
göras grundare, än att 7 meter djupgående fartyg kunde der passera,
att styrelsen i anledning af angifna omständigheter i afseende å säker-
hetsinrättningarna funne den af von Rosen framstälda planen hafva
afgjordt företräde framför Öknells förslag, och hemstälde, att Eders
Kongl. Maj:t måtte förordna om uppgörande af fullständig plan och
kostnadsberäkning för segelrännans upprensning enligt förstnämnda plan,
uti hvilken kostnadsberäkning dock icke behöfde intagas kostnaderna
för de ändrade anordningar i afseende å fyrbelysningen och utprick-
ningen, hvilka lotsstyrelsen i sinom tid torde böra vidtaga på lotsver-
kets bekostnad.
Efter det Eders Kongl. Maj:t härefter inhemta! nytt yttrande i ären¬
det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som deri bland annat anförde,
att styrelsen icke kunde till alla delar instämma i de uttalade åsigterna
96
Sjette hufvud titeln.
om företrädet af den brutna segelleden, som utan tvifvel skulle under
stormig väderlek och stark strömsättning i sundet medföra olägenheter
om ej faror i anseende till de tvära kursförändringar å redden vid
Kalmar, som derutaf betingades, har chefen för sj ökarte verket, till följd
af nådig remiss, den 10 april 1894 sig utlåtit och anfört: att vid jem¬
förelse mellan den raka och den krokiga farleden det befunnes, att
den raka farleden möjliggjorde en säker färd förbi de många grunden
i denna del af Kalmar sund, hvaremot den krokiga farleden under
ogynnsamma vind- och strömförhållanden ej uppfylde detta önsknings-
mål, samt att fyranordningen vid den krokiga farleden vore invecklad
och kunde föranleda misstag och villrådighet; att. den raka farleden i
sistnämnda afseende syntes kunna vinna ytterligare företräde framför
den krokiga genom vissa föreslagna ändringar i fyranordningarne; samt
att, beträffande farledsdjupet, 6 meter under lägsta vattenytan syntes
vara tillräckligt, enär detta djup tilläte våra stridsfartyg att passera
rännan. Med anledning af hvad sålunda anförts hemstälde chefen att,
om Kalmar sund skulle fördjupas, Öhnells förslag med ett vattendjup
af 6 meter under lägsta vattenytan måtte följas, dock med viss för¬
ändring i afseende på fyrarnes anordning; och uttalade chefen tillika
den åsigten, att en undersökning till utrönande af kostnaden för åstad¬
kommande af en under ogynnsamma vind- och strömförhållanden så
obeqväm och vådlig farled som den af von Rosen föreslagna ej syntes
vara skäl att företaga.
Chefen för flottans stab, som jemväl blifvit i ärendet hörd, har
uti underdånigt utlåtande den 18 oktober 1894 anfört, att han ansåge
en upprensning af Kalmar sund, så att en äfven nattetid trafikabel
ränna genom dess smalaste del upptoges, såsom ett från sjömilitär
synpunkt synnerligen önskvärd! företag. Hvad anginge de båda före¬
liggande förslagen till en sådan upprensning, gåfve chefen obetingadt
företrädet åt det Öhnellska. Det Rosenska förslaget ansåge han nem¬
ligen oantagligt på den grund, att den öfver Kalmar redd skarpt brutna
farled, som genom detta förslags realiserande skulle uppstå, i stället
för att bereda en tryggad färd genom sundet, tvärtom blefve svår att
navigera och för större fartyg under ogynnsamma förhållanden absolut
farlig. Våra förnämsta stridsfartyg, lista klassens pansarbåtar, hade
en sådan svängningsradie, att de icke utan maskinmanöver kunde göra
den S-gir, som erfordrades för att ifrån den södra rännan öfver Kal¬
mar redd inkomma i den norra eller tvärtom. Om vid dager och under
stillvatten sådana manövrer än läte sig göra, torde de deremot nattetid
97
Sjette hufvudtiteiu.
eller med ström, sättande ena eller andra vägen, hvilket i Kalmar sund
vore det vanligaste fallet, blifva förenade med en betydlig risk att an¬
tingen drifva på grund eller på å redden förankrade fartyg. Hvad
fyranordningen beträffade, borde de af chefen för sjökarteverket före¬
slagna modifikationerna i hufvudsak iakttagas. Farledsdjupet ansåge
chefen höra göras så stort, att våra stridsfartyg vid lägsta vattenstånd
kunde fritt passera, d. v. s. 6 meter. Att göra rännan djupare skulle
hafva den allra menligaste inverkan på farledens militära värde. Den
borde kunna lemna fri passage åt egna stridsfartyg men vara otill¬
gänglig för fartyg af större djupgående än dessa. Med ett djup af
6 meter under lägsta vattenytan syntes krafven å farleden ur handels-
sjöfartens synpunkt till fullo tillgodosedda.
Ärendet remitterades, härefter ånyo till väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen, som uti iunderdånigt utlåtande den 4 april 1895 anförde att,
då på grund af hvad emot den af von Rosen föreslagna farleden blif¬
va anmärkt, tanken på en sådan syntes böra uppgifvas, styrelsen till
fullständigande' af utredningen beträffande den af Öhnell föreslagna
leden låtit genom Öhnell uppgöra ett, det underdåniga utlåtandet bifo-
gadt kostnadsförslag upptagande allenast utgifterna för sjelfva upprens¬
ningen af farledsrännan till djup af 6 meter under lägsta vattenytan
och med en bottenbredd af 60 meter, men icke omfattande de i före¬
gående förslag afsedda beloppen för utprickning och fyrbelysning med
till den sistnämnda hörande grundläggnings-, hamn- och vägarbeten.
Detta förslag var af följande lydelse:
Miiddringsarbeten.
|
Antal
|
å
|
Kostnad.
|
Summa.
|
Upptagning, transport och lossning af sten, grus
|
|
kr.
|
Ö.
|
kr.
|
Ö.
|
kr.
|
ö.
|
och lera................................................ kbm.
|
19,870
|
5
|
—
|
99,350
|
—
|
|
|
D:o d:o d:0............................ >
|
24,960
|
4
|
—
|
99,840
|
—
|
|
|
Uppslammad sand och lösare jordlager.......... >
|
22,950
|
1
|
50
|
34,425
|
—
|
233,615
|
_
|
För annan redskap än muddringsattiralj, tillsyn och
|
|
|
|
|
|
|
oförutsedda utgifter tilläggas omkring 15,5 %
af förestående................................................
|
|
|
|
|
|
36,385
|
|
Slitning af muddringsattiralj och afskrifning å vär-
|
|
|
|
|
|
|
|
det af densamma............................................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
150,000
|
—
|
Summa kronor
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
420,000
|
—
|
llih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 Hiift.
13
98
Sjette hufvudtitcln.
I likhet med föregående kostnadsförslag hvilade äfven detta på
den förutsättningen, att Kalmar stad utan ersättning uppläte Skallöarna
till upplag för hvad ur farleden uppmuddrades, och denna upplåtelse
borde med så mycket större skäl kunna göras till vilkor för statsan¬
slags anvisande, som stadens sjöfartsintresse komme att väsentligt
främjas genom arbetets utförande.
Sedan ärendets beredning sålunda fortskridit, anmälde t. f. chefen
för sjöförsvarsdepartementet uti skrifvelse till chefen för civildeparte¬
mentet af den 16 oktober 1895, att kommendörkaptenen i flottan
m. m. R. von Miihlenfels uppgjort ett nytt förslag till upprensning af
farled i Kalmar sund, äfvensom att ej mindre chefen för sjökarteverket
än äfven lotsstyrelsen häröfver afgifvit infordrade utlåtanden, hvarefter
von Miihlenfels fått i anledning af dessa utlåtanden sig yttra, och
blefvo samtliga dessa handlingar med tillhörande, ritningar till civil¬
departementet öfverlemnade. Detta af von Miihlenfels den 15 januari
1895 upprättade förslag, som åskådliggjorts å en karta i skala 1 : 10,000,
afser upptagandet af en 20 fot djup ränna från Holmströmsgrund,
något vestligare än Öhnell föreslagit, i rak linie förbi Prestör och
Skansgrundet till Krongrundet med en bredd på de ställen, som be-
höfde upprensas, af 200 fot. Upprensningsställena, som å kartan be¬
tecknats med röd färg, skulle uppgå till en sammanlagd längd af 1,700
fot. Förslaget omfattade äfven de säkerhetsanordningar, som ansågos
erforderliga. För att tillgodose Kalmar stads intresse, som vore att
äfven större fartyg än de, som läge 20 fot djupt skulle inkomma till
redden och framdeles till hamnen, upptoge förslaget äfven, för den hän¬
delse en blifvande undersökning af genomfartsleden söder ifrån till
nämnda redd skulle visa sig för kostbar att upprensa till 24 fot, en
annan väg för nämnda ändamål öfver ostligaste delen af Prestörsrefvet
in till redden.
Uti sitt häröfver afgifna utlåtande af den 21 februari 1895 har
chefen för sjökarteverket framstält viss anmärkning mot förslaget i
hvad det afsåge säkerhetsanordningar; hvarjemte anförts, att förslaget,
såvidt det afsåge att med hänsyn till Kalmar stads fördel upptaga en
ränna med ett djup af 24 fot öfver Prestörs östra kant till redden,
syntes hufvudsakligen afse en Kalmar stads angelägenhet, hvars utre¬
dande torde tillhöra denna kommun.
Lotsstyrelsen har med sitt den 19 juli 1895 afgifna utlåtande öfver-
lemnat ett af lotskaptenen i Kalmar, ofvan bemälde R. von Rosen, på
anmodan af styrelsen afgifvet yttrande i ämnet jemte dervid fogadt, af
stadsingeniören i nämnda stad I. Björkman upprättadt, af plan och
99
Sjette hufvudtiteln.
betänkande åtföljdt kostnadsförslag för upprensning af sundet i öfverens¬
stämmelse med von Miihlenfels’ förslag, utvisande för arbetet, utom grund
och fäste för fyrar, följande kostnadsberäkning:
Uppmuddring af rännan till 6 meter under lägsta vattenytan med 60
meters bottenbredd................................................ kronor 223,263: 80.
20 procent tillägg för tillsyn, redskap och oför¬
utsedda utgifter ................................... p 44,652: 76.
Summa kronor 267,916: 56.
Den specifika uträkningen af kostnaden för sjelfva uppmuddringen
var så lydande:
Läge.
|
Längd.
|
|
|
Antal
|
å
|
Kostnad.
|
N:o.
|
Meter.
|
Uppmuddring till 6 meter under lagstil
vattenytan.
|
|
Kr.
|
Ö.
|
Kr.
|
ö.
|
18-24
|
90
|
Lös sand, blandad med större
|
och mindre
|
|
|
|
|
|
|
|
stenar...................................
|
......... kbm.
|
690
|
3
|
60
|
2,484
|
—
|
86
|
—
|
Upptagas några här befintliga större stenar...
|
—
|
—
|
—
|
350
|
—
|
116-127
|
165
|
Sand, blandad med större och
|
mindre ste-
|
|
|
|
|
|
|
|
nar........................................
|
......... kbm.
|
2,930,6
|
3
|
60
|
10,549
|
80
|
134—162
|
420
|
Härd botten, blandad med större
|
och mindre
|
|
|
|
|
|
|
|
stenar....................................
|
......... kbm.
|
29,448
|
4
|
50
|
132,516
|
—
|
178-186
|
120
|
Sand, blandad med större och
|
mindre ste-
|
|
|
|
|
|
|
|
nar.......................................
|
......... kbm.
|
6,180
|
3
|
60
|
22,248
|
—
|
101-198
|
105
|
D:o d:o d:0 ......
|
......... »
|
3,150
|
3
|
60
|
11,340
|
—
|
219—233
|
210
|
D:0 d:0 d:0 .....
|
......... T>
|
1,290
|
3
|
60
|
4,644
|
—
|
246—258
|
180
|
D:0 d:0 d:o .....
|
»
|
6,330
|
3
|
60
|
22,788
|
—
|
258-261
|
45
|
D:0 d:o d:o .....
|
>
|
60
|
3
|
60
|
216
|
—
|
265- 269
|
60
|
11:0 d:o d:0 .....
|
>
|
315
|
3
|
60
|
1,134
|
—
|
279—282
|
45
|
D:o d:o d:0 .....
|
......... >
|
60
|
3
|
60
|
216
|
—
|
295-300
|
75
|
I):o d:o d:o .....
|
......... »
|
510
|
3
|
60
|
1,836
|
—
|
309-318
|
135
|
D:0 d:0 d:0 .....
|
T>
|
2,995
|
3
|
60
|
10,782
|
—
|
385—388
|
45
|
Sand, blandad med sten............
|
......... »
|
600
|
3
|
60
|
2,160
|
—
|
|
1,695
|
• Summa) 54,558,6
|
1 -
|
1-
|
223,263
|
80
|
För egen del har lotsstyrelsen, med vitsordande att den föreslagna
rännan, derigenom att den vore rak, otvifvelaktigt erbjöde stora fördelar
100 Sjette Imfvudtiteln.
för fartyg, som skulle passera genom Kalmar suud, emellertid gjort
vissa anmärkningar mot de föreslagna fyranordningarne.
Uti sitt härefter afgifna yttrande har von Muhlenfels dels erinrat att,
med afseende å hvad chefen för flottans stab yttrat i fråga om lämpligast#
djupet i rännan, detta föreslagits till 6 meter, men att det redan nu,
att döma efter sjökortet, utan upprensning syntes möjligt för fartyg af
7 meters djupgående att komma upp till Kalmar redd, om vägen toges
från Holmströmsgrund emellan Enstensrefvet och östra Prestörsrefvet
upp till Färjestadsleden öster om Kalmar—Södra tredingsgrund, dels
hemstält om en ändring i afseende å de föreslagna fyrarna.
Sedan Eders Kongl. Maj:t härefter anbefalt väg- och vattenbygg-
nadsstyrelsen att, efter granskning af von Muhlenfels’ förslag och, der
så funnes nödigt, efter vederbörandes hörande, afgifva förnyadt utlåtande
rörande upprensningen af Kalmar sund, har bemälda styrelse med ut¬
låtande af den 27 januari 1896 öfverlemnat. eu af dåmera kaptenen
Öhnell till styrelsen ingifven skrift, deruti Öhnell, efter anstäld jem¬
förelse mellan de af honom och von Muhlenfels uppgjorda förslagen,
beträffande den uppgifna stora skilnaden i kostnad för samma förslag,
fästat uppmärksamheten derå, att förhållandet blefve annorlunda, derest
beräkningarna gjordes efter enahanda grunder för båda förslagen. En¬
ligt det af Öhnell uppgjorda, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
utlåtandet den 4 april 1895 öfverlemnade kostnadsförslaget hade hela
den för farledens fördjupande erforderliga muddringen beräknats om¬
fatta 67,780 kubikmeter och kunna efter ett pris för kubikmeter af 5,4
och 1,50 kronor utföras för.................................................... kr. 233,615: _
hvartill komme för annan redskap än muddringsattiralj
samt för tillsyn och oförutsedda utgifter, efter 15,5
Proceilt-..................................................................................... » 36,385: —
och för slitning af muddringsredskap och afskrifning
å värdet af densamma....................................................... » 150,000:__
Summa kr. 420,000: —
Motsvarande muddringsmängd hade uti det af Björkman uppgjorda
kostnadsförslaget beräknats till 54,558,5 kubikmeter och priset för
kubikmeter muddring till 4,50 och 3,60 kronor, utfördt med kr. 223,263: 80
hvarjämte för tillsyn, redskap och oförutsedda utgifter
tillagts 20 procent, som utfördes med........................... » »44,736: 20»
Summa kr. 268,000: —
101
Sjette hufvudtiteln.
Med tillämpning af förstnämnda priser syntes den beräknade kost¬
naden, 223,263: 80 kronor, böra något nedsättas, för¬
slagsvis till ............................................................................ kr. 215,000
Om härtill lades för tillsyn m. m. 15,5 procent ........... » 33,300
samt för slitning af muddringsredskap m. m.................. » 145,000
Summa kr. 393,300
så blefve skilnaden i kostnad för muddringsarbetena endast 26,700 kronor.
För egen del anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att i af¬
seende å fullständighet skiljde sig Björkmans mätningar, för så vidt
de vore på ritningarna återgifna, så till vida från Öhnells, att den förre
verkstält pejlingar endast å sådana ställen, der han haft anledning be¬
fara grund, och då endast på hvarje 15:de meter (i afrundadt tal
= 50 fot), hvaremot den senare pejlat hela sträckan mellan änd¬
punkterna och detta så tätt som på hvarje 20:de fot. Jemförelse mellan
de olika mätningarna, der sådan kunnat ske, gåfve dock ej anledning
antaga någon för frågans bedömande menlig inverkän af den mindre
fullständiga undersökningen. Deremot ansåge sig styrelsen icke kunna
gilla den af Björkman uppgjorda kostnadsberäkningen. Med tillämpning
af de pris, som läge till grund för den vid styrelsens senaste utlåtande
fogade kostnadsberäkningen för den östligare sträckningen samt med
kubikmassornas uppskattning efter den i samma kostnadsberäkning begag¬
nade grund, hvilket allt styrelsen ansåge böra äfven på förevarande för¬
slag tillämpas, slutade kostnadsberäkningen för endast rensningarna i den
vestligare sträckningen (von Miihlenfels’) på ett belopp af 405,000 kronor,
således 15,000 kronor lägre än rensningarna i den östligare (Öhnells).
Sedan Eders Kongl. Maj:t vidare infordrat utlåtande i ärendet af
den utaf Eders Kongl. Maj:t den 7 november 1895 i nåder förordnade
komité för afgifvande af förslag till nya eller förbättrade säkerhets-
anstalter för sjöfarten, har von Muhlenfels till civildepartementet ingifvit:
dels en den 1 mars 1896 dagtecknad skrift, hvari han i anledning
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sistberörda underdåniga utlåtande
erinrat, bland annat, att de priser, som läge till grund för det af Björk¬
man uppgjorda förslaget, vore sådana de befunne sig år 1895 enligt
den erfarenhet, Björkman vunnit vid muddringsarbeten, Indika af honom
då helt nyligen blifvit verkstälda;
dels en den 5 maj 1896 dagtecknad skrift, hvarmed öfverlemnats
ett af entreprenörerne för fördjupning och ombyggnad af Åhus hamn
N. Andersen och N. C. Monberg afgifvet anbud att enligt von Muhlen¬
fels förslag, sådant det angifvits i ritningar och beräkningar af stads-
102
Sjette liufvudtiteln.
ingeniören Björkman, verkställa upprensning i Kalmarsund, utlägga det
uppmuddrade i sjön på anvisadt närbeläget ställe med minst tre meters
vattendjup för ett pris af 265,000 kronor för upprensningsarbetet, hvilket
anbud dock icke var för entreprenörerne bindande längre än till den 1
augusti 1896.
Uti sitt den 26 maj 1896 i ärendet afgifna underdåniga utlåtande
har ofvan bemälda komité, hvilken fått till sig öfverlemnade jemväl
nyssberörda två af von Muhlenfels ingifna skrifter, anfört följande.
Den mot von Rosens förslag framstälda anmärkningen, att den
öfver Kalmar redd skarpt brutna farled, som genom förslagets genom¬
förande skulle uppstå, i stället för att bereda en tryggad färd genom
sundet tvärtom blefve svår att navigera och för större fartyg under
ogynsamma förhållanden farlig, syntes komiterade vara grundad och
af den betydelse, att den omöjliggjorde detta förslags antagande. I
afseende å de två återstående förslagen, det Ohnellska och det Miihlen-
felska, hade komiterade utan tvekan funnit det sistnämnda vara det för
sjöfarten fördelaktigaste, enär rännan, upptagen enligt detta förslag,
komme att blifva rak.
Minsta djupet i rännan hade ifrågasatts att blifva vare sig 6 meter
eller 6,5 meter under lägsta vattenstånd, motsvarande 6,5 och 7 meter vid
medelvattenstånd. I motiveringen till förslaget om det större djupet
hade erinrats om sjöfartens behof af ökadt vattendjup till följd af far¬
tygens växande storlek och djupgående samt yttrats, att i merkantilt
hänseende ett djup af 7 meter vid medelvattenstånd torde, derest Nord-
Östersjökanalen komme att öppna en vattenväg för 9 meters djup¬
gående fartyg, visa sig väl ringa, men att i strategiskt hänseende 7
meter syntes vara tillräckligt af det vigtiga skäl, att det företrädesvis
såsom svenskt ansedda inloppet till Östersjön, Flintrännan, sedan der
pågående rensningar afslutats, medgåfve 7 meters djupgående fartyg
att passera, af hvilket skäl rännan i Kalmar sund icke heller syntes
böra göras grundare. Häremot hade, på sätt ofvan omförmälts, chefen
för flottans stab anfört, att farledsdjupet borde göras så stort, att våra
stridsfartyg vid lägsta vattenstånd kunde fritt passera, d. v. s. 6 meter;
att detta djup skulle jemväl tillgodose krafven ur handelssjöfartens syn¬
punkt, samt att, om rännan gjordes djupare, detta skulle hafva den
menligaste inverkan på farledens militära värde.
Enligt senaste, för komiterade tillgängliga uppgifter vore djupet i
Kejsar Wilhelmskanalen (Nord-Östersjökanalen) så stort, att 8 meter
djupgående fartyg der kunde framgå, och djupet i Flintrännan minst
7,28 meter, så att fartyg af 7,13 meters djupgående numera, efter verk-
103
Sjette hnfvndtiteln.
stälda upprensningar, med full säkerhet kunde under ledning af krono-
lots passera detta farvatten vid medelvattenstånd.
Enligt Sveriges skeppslista för 1895—1896 (utgifven af Ludv.
Juhlin) vore de deri upptagna fartyg, som hade ett djupgående af mer
än 6 meter, till antalet 24; af dessa voro 7 ångfartyg och 17 segel¬
fartyg. Största djupgåendet för något af ångfartygen voro 7,20 meter
och af segelfartygen 7 meter. Af ångfartygen vore icke något bygdt
senare än år 1884 och af segelfartygen icke något senare än år 1876.
De i nämnda lista upptagna fartyg med ett djupgående öfver 5,so meter
till och med 6 meter utgjorde till antalet 31 stycken, 5 ångfartyg och
26 segelfartyg, och byggnadsåret för det senast bygda ångfartyget
vore år 1892, för det senast bygda segelfartyget år 1883.
Vid genomseende af sistlidet års lotsdagböcker för Liggskärs (utanför
Luleå) och Oxelösunds lotsplatser, derifrån det företrädesvis kunnat för¬
utsättas, att lotsning skulle ega rum af de stora utländska fartyg, som
trafikera Östersjön och svenska orter norr om Kalmar sund, hade be¬
funnits, att under nämnda år från Liggskärs lotsplats lots lemnats åt
ett sextiotal olika utländska fartyg (ångfartyg) med ett djupgående
öfver 6 meter ända till 7,4 meter samt från Öxelösunds lotsplats åt 20
stycken olika utländska fartyg, 19 ångfartyg och 1 segelfartyg, med
ett djupgående öfver 6 meter till och med 7,1 meter.
Vid" bedömandet af frågan om det djup, en ränna genom Kalmar
sund lämpligen borde erhålla, finge emellertid, oafsedt kostnadsfrågan,
icke lemnas ur sigte dels att denna ränna, för att i merkantilt afse¬
ende anses tillfredsställa berättigade kraf, icke behöfde vara afsedd att
upptaga all den trafik, som kunde ifrågakomma på svenska orter norr
om sundet, då ju mycket stora fartyg kunde begagna vägen öster om
Öland och väl' i de flesta fall skulle finna denna väg för sig fördel¬
aktigast, äfven om djupet i rännan tillstadde dem att passera derigenom,
dels ock att, hvad särskildt anginge Kalmar stads intresse att fartyg af ända
till omkring 7 meters djupgående kunde dit ingå, det af handlingarna
syntes framgå, att redan nu skulle finnas möjlighet för fartyg af 7
meters djupgående att söderifrån kunna taga sig in till Kalmar redd
och derifrån till Kalmar hamn, så snart staden vidtagit erforderliga
åtgärder för upprensning af inloppet till hamnen och hamnens utvidg¬
ning; och både komiterade med hänsyn till dessa omständigheter an¬
sett, att vid ifrågakommande upprensning af Kalmar sund rännans djup
lämpligen kunde bestämmas filt 6 meter under lägsta vattenstånd.
Rännans bottenbredd å de upprensade ställena hade i de fram-
stälda förslagen upptagits till 60 meter. I afseende å denna bredd
104 - Sjette liufvndtiteln.
hade komiterade icke något att erinra, under förutsättning att de upp¬
rensade ställena blefve på lämpligt sätt för de sjöfarande utmärkta.
Under åberopande af hvad sålunda anförts hemstälde komiterade,
att för åstadkommande af förbättrad segelled genom Kalmar sund der¬
städes måtte i den sträckning, som föreslagits af kommendörkaptenen
von Muhlenfels, upprensas en ränna från och med Holmströmsgrundet
i söder till och med Krongrundet i norr med ett djup af 6 meter under
lägsta vattenstånd samt med en bottenbredd af minst 60 meter.
I afseende å de för rännans utmärkande erforderliga säkerhets-
anstalter framstälde komiterade följande förslag. I rännans midt på de
af von Muhlenfels föreslagna platser skulle på fästen, som nådde minst
en och en half meter öfver vattenytan vid medelvattenstånd, anordnas
öfverensfyrar, af hvilka den norra försåges med färgadt sken och den
södra med ofärgadt sken. Vid Holmströmsgrund skulle utläggas eu
lysboj samt vid Krongrundet en klockboj och en lysboj, hvarjemte vid sidan
om rännan vid de upprensade ställena skulle anordnas lysbojar, som
för den sjöfarande angåfve, när han befunne sig i rännans smalaste
delar, och kunde tjena till ledning vid bedömande af afstånd från
öfverensfyrarna.
I samband med detta förslag hafva komiterade fästat uppmärk¬
samheten derå att, innan rännan kunde komma till allmänt begagnande,
det torde vara behöfligt att förnyade sjömätningar verkstäldes i Kalmar
sund, att för trafiken i den nya leden, hvilken vore att betrakta som
en kanal, noggranna regler utfärdades, samt att förbud meddelades mot
ankring å den del af Kalmar redd, der segelrännan tänkts skola framgå.
Med anledning af det utaf N. Andersen och N. C. Monberg af-
gifna anbudet ville komiterade endast anföra, att de ansåge, att vid
blifvande upprensning det uppmuddrade syntes böra uppläggas på land
och icke, såsom i anbudet förutsatts, utläggas i vattnet i närheten af
rännan.
Slutligen hafva komiterade framhållit önskvärdheten af ifrågavarande
arbetes snara bringande till verkställighet.
Efter det komiterades omförmälda utlåtande inkommit, hafva till
Eders Kong], Maj:t ingifvits tre särskilda skrifter, hvari dels femton
ångfartygs- och rederiaktiebolag samt en skeppsredare, dels sju sjöför¬
säkringsbolag, dels ock trettiotvå ångfartygsbefälhafvare anhållit, att
nödiga medel snarast möjligt måste beredas för åstadkommande af en
ny rak farled genom Kalmar sund i enlighet med det förslag, som för¬
ordats af ofvan bemälde komiterade.
Sjette hufvudtiteln.
105
Till följd af nådig befallning att afgifva förnyadt underdånigt ut¬
låtande i ärendet har lotsstyrelsen den 10 december 1896 anfört föl¬
jande:
Vid de föregående tillfällen, då lotsstyrelsen hade haft att yttra
sig öfver olika förslag, som varit uppgjorda till förbättring af segel¬
leden genom Kalmar sund, hade styrelsen, lifligt öfvertygad om den
stora vigten af att åtgärder vidtoges i denna angelägenhet, i sin mån
sökt stödja nämnda förslag, i den mån de funnits tillfredsställande för
den allmänna sjöfarten. Af dessa olika förslag torde det senast fram¬
lagda, det af von Miihlenfels uppgjorda, få betraktas såsom produkten
af det föregående arbetet och syntes, sedan det genomgått en flersidig
granskning, numera vara det, som med afseende å segelrännans riktning
kunde tillerkännas företrädet.
Hvad anginge segelrännans djup hade lotsstyrelsen tillförene i den
allmänna sjöfartens intresse förordat dettas bestämmande till 7 meter,
men gent emot den sedermera lemnade upplysningen, att det för vår
örlogsflotta innebure eu fördel, att djupet bestämdes till endast 6 meter,
kunde styrelsen icke vidhålla det förstnämnda förslaget.
Hvad slutligen anginge den icke ovigtiga frågan om farledens be¬
lysning, ansåge styrelsen den största tryggheten vid nattlig navigering
stå att vinna genom två, på tillräckligt afstånd från hvarandra placerade,
öfverensfyrar i rännans midt, hvilka kunde passeras på begge sidor,
så att den ena sidan förbehölles fartyg på nordgående den andra fartyg
på sydgående, i förening med tillräckligt antal lysbojar vid farliga
punkter vid rännans sidor; och har styrelsen tillika yttrat sig rörande
kostnaderna för dessa anordningar.
Med underdånig skrifvelse af den 22 december nästlidet år har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län härefter öfver-
lemnat, jemte magistratens i Kalmar yttrande i ämnet, eu af stadsfull¬
mäktige i nämnda stad till Eders Kongl. Maj:t stäld skrifvelse, deruti
meddelats, att fullmäktige, som erhållit kännedom om de af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, på sätt här ofvan nämnts, föreslagna vilkor
för beviljande af anslag till ifrågavarande ändamål, med anledning deraf
den 4 nyssnämnda månad fattat följande beslut, nemligen: dels att låta
verkställa uppmuddring af inseglingsrännan till stadens hamn med sextio
meters bottenbredd och 6 meters djup under lägsta vattenytan, dels att,
för beredande af plats i hamnen åt minst tre sådana fartyg, som kundo
efter segelrännans fördjupning passera densamma, låta i hamnen på ett
afstånd af fjorton fot från kaj verkställa muddringar till ett djup af
sex meter — det närmaste afstånd, hvarpå muddring till dylikt djup
Bih. till Riktat. Frot. i891. 1 Sami. 1 Afd. 1 Ilåft. 14
106
Sjette hufvndtiteln.
kunde ske, enär kajernas stenkistor läge på endast fjorton fot, hvadan
muddring till ifrågasatt djup ej kunde ske närmare kajerna utan risk
af ras—dels ock att till upplagsplats för grus och sten m. in., som ur
rännan upptoges, kostnadsfritt upplåta Skallöarna eller annan plats,
såvida kostnaderna för mudders, grus och stens transport dit och upp¬
läggning derstädes derigenom ej fördyrades.
Enligt hvad ofvan nämnts, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uti sitt utlåtande af den 27 januari 1896 anfört, att med tillämpning
af de pris, som läge till grund för det af Obnell upprättade förslag,
rensningarna enligt den af von Miihlenfels föreslagna vestra sträck¬
ningen beräknats kosta 405,000 kronor. För att närmare angifva sättet
för de sålunda verkstälda beräkningarna har byråchefen i nämnda sty¬
relse uti en den 22 nästlidne december afgifven promemoria anfört föl¬
jande:
Vid kontrollberäkningen hade befunnits, att den för vestra sträck¬
ningen erforderliga muddringen enligt sektionsberäkning uppgick
till.............................................................................................. kbm. 55,750
Skilnaden mellan sektionsberäknad och verklig kubikmassa
borde enligt den i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vanligen tillämpade beräkningsmetod uppgå till............ » 8,400
således kubikmassa att muddra ................................................. kbm. 64,150
För den östra sträckningen vore motsvarande arbetsqvantitet 67,780
kbm., således 3,630 kbm. större. Taxerad efter ett pris af 4,14 kronor
(motsvarande det billigaste priset i kostnadsförslaget för vestra linien
eller 3,60 kronor med tillägg af 15 procent derå) skulle denna skilnad
i muddringen .motsvara en skilnad i kostnad af, i afrundadt tal, 15,000
kronor. Då förlust å och omkostnader för muddringsmateriel icke nämn-
värdt förändrades genom den jemförelsevis obetydliga skilnaden i ar¬
betsqvantitet, allra helst som, af prisen att döma, bottnen i den vestra
rännan syntes vara något hårdare än i den östra, hade skilnaden i
kostnad för de olika förslagen upptagits till endast förenämnda 15,000
kronor.
Antoges åter medelpriset pr kbm. vara lika högt för de båda sträck¬
ningarna, skulle visserligan kostnadsberäkningen för den vestligare sluta
på 397,500 kronor, men då i denna sträckning den mindre kubikmas¬
san vore fördelad på längre sträcka än den större kubikmassan i den
östligare och då derjemte muddringen å Holmströmsgrundet i den vest¬
ligare rännan vore mera beroende af väderleksförhållanden än motsva¬
rande muddringar i den östra, måste, om ej andra omständigheter in¬
verkade, medelpriset i den förra beräknas något högre än i den senare,
Sjette hufvndtiteln. 107
och af detta skäl borde förstnämnda beräkningssätt i förevarande fall
tillämpas.
Det för sjöfarten länge kända och af sakkunnige vitsordade bebofvet
i såväl merkantilt som strategiskt hänseende af eu djupare segelränna
i Kalmar sund än den derstädes nu befintliga synes mig vara af be¬
skaffenhet, att detsammas tillgodoseende genom statens försorg ej längre
bör uppskjutas, och jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att anvisa härtill erforderligt anslag. Då, en¬
ligt hvad statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet meddelat
mig, kostnaderna för de vid farleden behöfliga säkerhetsanstalter torde
kunna af lotsverkets medel bestridas, kan detta anslag inskränkas till
hvad som kräfves för sjelfva upprensningen med hvad dertill hörer.
Af hvad jag ofvan anfört behagade Eders Kongl. Maj:t finna, att utaf
de olika förslag, som för ifrågavarande ändamål blifvit uppgjorda, det
af von Muhlenfels framstälda ansetts vara det för sjöfarten fördel¬
aktigaste, och att de anmärkningar, som mot förslaget gjorts, endast afsett
anordningarna för segelrännans belysning — en fråga hvilken, på grund
af hvad nyss nämnts, nu icke erfordrar slutligt afgörande. Kostnaderna
för upprensningen enligt von Muhlenfels förslag hafva af väg- och vat¬
tenbyggnadsstyrelsen beräknats till 405,000 kronor. Denna summa, i
hvilken ingår posten: »slitning af muddringsmateriel och afskrifning
å värdet af densamma» med ej mindre än 150,000 kronor, lärer visser¬
ligen med all sannolikhet kunna icke oväsentligt nedbringas genom
arbetets utbjudande på entreprenad och dess öfvertagande af någon
association, som har till yrke att med egen materiel bedrifva mudd-
ringsföretag — ett antagande, som synes vinna stöd af det utaf
entreprenörerne för fördjupning af Alius hamn afgifna anbudet att för
265,000 kronor utföra sjelfva upprensningsarbetet, hvilket anbud dessa
numera enligt ett af von Muhlenfels i annat ärende företedt medde-
lande förklarat sig vidhålla till den 1 mars innevarande år, under för¬
utsättning att arbetet påbörjades innevarande års vår. Innan någon viss¬
het vunnits rörande beloppet af de verkliga kostnaderna för arbetet,
torde emellertid nu böra äskas ett anslag motsvarande den af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen uppgifna kostnaden, och lärer detta anslag, vid
det förhållande att arbetet ansetts kunna utföras under två år, böra
fördelas på åren 1898 och 1899.
Jag hemställer alltså, att Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riks¬
dagen
att, under förbehåll att ofvan angifna af stadsfullmäktige i Kalmar
108
Sjette hufVudtiteln.
gjorda åtaganden behörigen fullgöras, till bestridande af kostnaderna för
upprensning af en segelränna genom Kalmar sund bevilja ett anslag af
405,000 kronor, och deraf på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp
af 202,500 kronor.
Derest en blifvande entreprenadsumma kommer att understiga det
beräknade beloppet, 405,000 kronor, torde motsvarande minskning kunna
göras i det anslag, som bör för 1899 anvisas.
[46.J Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 15 mars 1820 an-
VäddlTanaflatles uncler åren 1820—1836 på statens bekostnad en kanal ledande
från Björkö- och Bagghusfjärdarne i söder emellan fastlandet och Väddö
till Ortalaviken i norr uti Roslagen af Stockholms län, hvilken kanal,
benämnd Väddö kanal, utgör en del af en inomskärsfarled från Stock¬
holm norrut till Öregrund. Till följd af nådigt beslut den 16 mars 1842
står denna kanal under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inseende.
För trafiken å densamma erlägges afgift enligt taxa, som af Eders
Kongl. Maj:t faststälts senast genom nådigt bref den 23 februari 1894;
och användas dessa afgifter till bekostande af tillsyn vid kanalen samt
vård och underhåll af densamma.
Enligt den ursprungliga planen för kanalen skulle densamma öfver¬
allt erhålla ett djup af 10 fot under lägsta vattenståndet. Under ar¬
betets fortgång kunde emellertid denna plan icke i allo fullföljas, utan
blef kanalen å vissa ställen upptagen till allenast 8 till 9 fot, hvarjemte
åtskilliga för trafiken synnerligen obeqväma krokar bibehöllos.
På särskilda framställningar och sedan upplyst blifvit, att kanalens
djup sedermera genom landets höjning ytterligare minskats, så att på
ett ställe berghällar läge endast 8,025 fot under nollpunkten å vatten¬
märket vid den öfver kanalen ledande svängbron, motsvarande 7,03 fot
under vanlig låg vattenyta och 6,68 fot under det lägsta vattenståndet
1885, samt på andra ställen djupet på grund af uppslamningar blifvit
ännu mindre, har Eders Kong!. Maj:t genom nådiga bref den 31 maj
1889 och den 21 februari 1890 anvisat tillhopa 64,300 kronor till kana¬
lens rätning och fördjupning enligt af Eders Kongl. Maj:t jemväl fast-
stäld plan, enligt hvilken djupet skulle blifva 3,022 meter under noll¬
punkten å ofvannämnda vattenmärke, motsvarande ett djup af 2,429
meter under då kända lägsta vattenstånd och 0,643 meter öfver tröskeln i
Stockholms sluss, samt bottenbredden uppgå till 5 meter, der kanalen
framginge rak mellan höga stränder men i öfrigt till 6 meter med un¬
dantag för sjön Balsaren, der bottenbredden bestämts till 7 meter och
Sjette hufVudtiteln.
109
i svårare krökar, der den skulle blifva 7 till 8 meter; och skulle genom
den sålunda föreskrifna fördjupningen kanalen kunna befaras med ång¬
fartyg med ett lastningsdjup af 2,37 till 2,67 meter.
Sedan derpå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på entreprenad ut¬
bjudit arbetet med ifrågavarande kanalleds förbättrande i enlighet med
den sålunda faststälda planen, men styrelsen icke erhållit något antag¬
ligt anbud och icke heller lyckats att genom uppgörelse under hand
bringa till stånd något aftal om arbetets utförande, samt fråga der¬
jemte uppstått om kanalens utvidgning och delvisa ombyggnad, så att
den kunde blifva lämplig för större farkoster, än de som dittills kunnat
trafikera densamma, uppdrog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åt kap¬
tenen i väg- och vattenbyggnadskorpsen C. H. Öhnell att verkställa
undersökningar och med stöd af dessa uppgöra förslag till sådan ut¬
vidgning och ombyggnad.
Till fullgörande af detta uppdrag upprättade Öhnell ett den 29
februari 1892 dagtecknadt förslag, enligt hvithet kanalen, som för det
dåvarande hade ett djup i midtellinien af i allmänhet omkring 2,2 meter
under lägsta vattenytan och undantagsvis endast 1,8 meter samt en
bottenbredd af 6 meter, skulle erhålla sådana dimensioner, att fartyg med
en längd af 50 meter, en bredd af 9 meter och ett djupgående af 2,8
meter skulle obehindradt vid alla vattenstånd kunna befara densamma.
I sådant afseende var kanalen föreslagen att få en bottenbredd af 10
meter och ett djup under lägsta vattenytan af 3,1 meter eller 3,7 meter
vid vanligt vattenstånd, hvarigenom bottnen skulle komma i jemnhöjd
med Stockholms slusströskel. Bottenbredden i sjöarne och sunden
skulle göras 12 meter, den norra och mellersta delen af kanalen på
åtskilliga ställen rätas, svängbron ombyggas med en fri öppning af 9,4
meter och behöfliga mötesplatser med 20 meters bottenbredd anordnas
på vissa närmare angifna platser, hvarjemte kanalen föreslogs att i
kurvorna utvidgas, så att dess bredd der ökades med två gånger den
båghöjd, som svarade mot en korda, som vore lika med största fartygs-
längden (50 meter). Vidare skulle kanalens sidodoseringar under vatt¬
net blifva i jordskärning 1 : 2 intill 0,3 meters djup under lägsta vatten¬
ytan, der (),'•» meter breda sqvalpbankar skulle anordnas, och skulle dose-
ringarne derofvan utläggas till 1 : 1V», dock att doseringarne i berg
såväl under som ofvan vattnet skulle blifva 4:1, hvarförutom drag¬
vägar skulle anläggas vid sidan af kanalen, allt på sätt af Öhnell upp¬
rättade ritningar närmare angåfvo. Kostnaden lör den sålunda il råga-
satta ombyggnaden beräknades till 539,000 kronor.
Öfver det sålunda uppgjorda förslaget inhemtade väg- och vatten-
no
Sjette hufvndtiteln.
byggnadsstyrelsen utlåtande af lotsstyrelsen, som å sin sida i ämnet
hörde lotskaptenen i Stockholm, hvilken med vitsordande af kanalens
dåvarande otillfredsställande skick och under anförande, att en ombygg¬
nad af kanalen enligt Öhnells förslag vore förmånlig först och främst
för de ångbåtar, som underhölle den direkta trafiken på kanalen och
närmast norr derom belägna städer och lastageplatser samt vidare dels
för några af de båtar, som trafikerade norrlandskusten, dels för vissa
örlogsflottan tillhörige fartyg, dels för en stor del mindre segelfartyg,
dels ock för all bogseringstrafik såväl med pråmar som med lätt lastade
segelfartyg, uttalade den uppfattning att Öhnells förslag på fullt till¬
fredsställande sätt tillgodosåge sjöfarten uti ifrågavarande trakter, och
att i detsamma inginge ett tidsenligt ordnande af kanalbyggnaden i
dess helhet med ordentliga, rymliga mötesplatser, broar, duc d’alber,
dragvägar m. m., med anledning hvaraf lotskaptenen ansåge sig i sjö¬
fartens intresse böra tillstyrka förslagets antagande och arbetets snara
utförande.
Under åberopande af hvad lotskaptenen, sålunda anfört, uttalade
lotsstyrelsen såsom sin mening, att kanalen i fråga borde anses cga så
stor betydelse för den allmänna sjöfarten och kustförsvaret, att denna
uppvägde den för kanalens iståndsättande efter det föreliggande för¬
slaget beräknade kostnad.
Med underdånig skrifvelse den 19 november 1892 understälde derefter
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ärendet Eders Kongl. Majits pröfning,
dervid styrelsen, med åberopande af nu omförmälda yttranden, för egen
del anförde: Kanalen, på det föreslagna sättet utförd, skulle blifva fullt
ändamålsenlig för trafiken med så väl medelstora ångbåtar som nu bruk¬
liga däckade pråmar och, enligt hvad styrelsen inhemtat, skulle kanalen
vid vanligen rådande vattenstånd jemväl obehindradt kunna befaras af
3:dje klassens pansarbåtar, lista och 2:dra klassens opansrade kanon¬
båtar samt lista och 2:dra klassens minbåtar. Det lede icke tvifvel att
kanalen i det föreslagna skicket komme att i väsentlig mån befrämja
kustfarten och jemväl blifva till gagn i afseende å landets försvar.
Då det med anledning af hvad sålunda förekommit, efter väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förmenande, icke syntes vidare vara skäl att
bringa till utförande den redan faststälda planen till kanalens mindre
fullständiga utvidgning och fördjupning, ansåge styrelsen sig böra hem¬
ställa, att Eders Kongl. Majit måtte, med förklarande att frågan om
kanalens fördjupning enligt den förut faststälda planen förfallit, anvisa
ett belopp af 539,000 kronor till utvidgning och fördjupning af Väddö
kanal enligt kaptenen Öhnells förslag.
in
Sjette hnfvudtiteln.
Öfver denna väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning infor¬
drades yttrande från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stock¬
holms län, som uti den 28 februari 1893 afgifvet utlåtande anförde:
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade icke något att tillägga
till den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lotsstyrelsen åstad¬
komna utredning om ändamålsenligheten af den senast uppgjorda pla¬
nen till Väddö kanals förbättrande samt det stora gagnet för kusttrafi¬
ken af kanalens försättande i det skick, denna plans utförande skulle
innebära. Hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande derutöfver
ville betona vore det ytterst trängande behofvet af åtgärders vidtagande
för att afhjelpa det förfallna skick, hvari kanalen befunne sig och som
hotade att göra densamma i den närmaste framtiden alldeles obruk¬
bar. Eu fullständig utredning om behofvet af kanalens rätande och
fördjupande hade redan förelegat, då frågan förra gången utgjorde
föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och med hvarje år, som
derefter förflutit, hade kanalens tillstånd ytterligare försämrats till
ett särdeles öfverklagadt men för kusttrafiken och den stora del
af länet, som vore hänvisad att betjena sig af denna kanal. De
fartyg, som trafikerade kanalen, vore i allmänhet icke afsedda för
fart öfver öppna hafvet, och, när dessa fartyg, såsom nu ofta inträf¬
fade, nödgades taga vägen öfver Ålands haf — antingen derföre att
de vore för djupt lastade för att framkomma genom kanalen eller emedan
ett redan i kanalen på grund stående fartyg hindrade för en tid all
annan fart genom densamma — klafve dessa färder ofta, i synnerhet
om hösten, ganska äfventyrliga, för att icke tala om den betydliga om¬
väg, som derigenom i många fall uppstode. Då härtill komme, att ge¬
nom den föreslagna, mera omfattande förändringen af kanalen denna
skulle blifva trafikabcl för mera djupgående fartyg och således kunna
betjena kusttrafiken i större utsträckning än hittills och särskildt blifva
till gagn för den i dessa farvatten talrikt förekommande bogsering af
pråmar från och till nordligare lastage platser, samt då kanalen jemväl
vitsordats vara af ganska stor betydelse för kustförsvaret, om den er-
hölle de större dimensionerna, hemstälde Eders Kong]. Maj:ts befall¬
ningshafvande, under erinran jemväl derom att kanalen tillhörde stats¬
verket, att Eders Kongl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta denna vigtiga
fråga vinna sin lösning för det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
senast föreslagna sätt.
Uti en till väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen stöld skrifvelse af
den IG november 1895 bär häruppå Eders Kongl. Maj:ts nyssbemälde
befallningshafvande — med erinran om Eders Kong]. Maj:ts lörenämnda
112
Sjette hufvudtiteln.
beslut om fördjupning af kanalen och derom att något antagligt anbud
å arbetets utförande för den derför anslagna summan icke erhållits, hvil-
ket Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge hafva föranledts
deraf, att anslagssumman varit för lågt beräknad, — vidare anfört: Det
länge öfverklagade otillfredsställande skick, hvari ifrågavarande, staten
tillhöriga kanal befunne sig, hade under de senaste åren naturligtvis
än mer försämrats, och den kunde numera icke vidare anses i någon
afsevärd grad betjena den trafik, för hvilken den vore afsedd. Flere
fartyg, som förut passerat kanalen, måste nu taga den långa och far¬
liga omvägen öfver Ålands haf, och hela denna för norra Roslagen så
vigtiga kanalled hotade att snart blifva alldeles oanvändbar för sin upp¬
gift. Af denna anledning hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föranlåtits att fästa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synnerliga upp¬
märksamhet på angelägenheten af snara åtgärders vidtagande för ka¬
nalens försättande i det skick, som medgåfve dess begagnande i afsedd
utsträckning, och vore Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande förvissad
att, derest ändrade kostnadsberäkningar skulle visa behöfligheten af
högre anslag, än som senast anvisats, det icke skulle möta hinder att,
såvida väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ämnet gjorde underdånig
framställning, nödiga medel komme att beviljas för företaget i fråga,
hvilket vore aldeles oundgängligt, om icke kanalen skalle helt och
hållet förfalla till stor skada för trafiken och äfven till förfång för kust-
försvaret.
Med föranledande af nämnda skrifvelse aflat väg- och vattbnbygg-
nadsstyrelsen den 16 maj 1896 till Eders Kongl. Maj:t ny framställning
i ämnet, deri styrelsen, med erinran bland annat, att det af Öhnell år 1892
uppgjorda förslaget till kanalens ombyggnad, jemfördt med den af
Eders Kongl. Maj:t år 1890 faststälda plan för kanalens rensning egent¬
ligen afsåge kanalbottens förläggande (),io meter djupare, än som fram-
ginge af omedelbar jemförelse af siffrorna, enär i det sist nämnda för¬
slaget lågvattenytan antagits ligga 3,2» meter men i det sistnämnda
3,io meter öfver Stockholms slusströskel, och med uttalande af deli åsigt
att kostnaderna för det år 1890 faststälda förslaget vore för lågt be¬
räknade, men att 1892 års förslag fortfarande vore tillämpligt, tillkänna-
gaf sin anslutning till de i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
skrifvelse uttalade åsigter om angelägenheten af snara åtgärders vid¬
tagande för kanalens försättande i ett skick, som medgåfve dess be¬
gagnande på sätt önskligt vore.
Härefter anbefaldes chefen för flottans stab att yttra sig i fråga
om det sålunda af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade förslå-
Sjette hufvudtiteln.
113
get, och har bemälde chef uti den 2 november 189G afgifvet utlåtande
anfört: Kanalen, som i sitt nuvarande skick icke kunde befaras af andra
flottans fartyg än 2:dra klassens torpedbåtar, skulle i sitt nya skick
kunna vid vanligt vattenstånd befaras af tredje klassens pansarbåtar,
första klassens kanonbåtar samt första och andra klassens torpedbåtar
jemte en del andra för den mobiliserade flottan erforderliga handels¬
fartyg, hvaremot första och andra klassens pansarbåtar icke skulle
kunna passera kanalen. Skärgårdsområdet norr om Väddö skulle således
genom den föreslagna förbättringen af Väddö kanal erhålla hvad den
nu saknade, en användbar inomskärsförbindelse med Stockholms skär¬
gård; och syntes det chefen vara sjelfklart, att en dylik förbindelseled
vore en afsevärd fördel för flottans operationer, ehuru denna fördel
blefve mindre derigenom, att kanalens föreslagna dimensioner förhin¬
drade våra kraftigaste och mest snabbgående fartyg att begagna sig af
densamma. En ytterligare utvidgning af kanalen, så att densamma
blefve trafikabel för första klassens pansarbåtar, kunde emellertid, huru
önsklig den än vore, icke ifrågasättas på grund af de dermed förbundna
kostnaderna, men deremot ansåge chefen sig dock böra framhålla önsk¬
värdheten af att kanalen erhölle sådana dimensioner, att den blefve
användbar för torpedkryssarne, hvilka vore 68 meter långa, 8,14 meter
breda och högst 3 meter djupgående, förutsatt att sådant läte sig göra
utan några väsentligen ökade kostnader utöfver dem, det föreliggande
förslaget förutsatte.
På anmodan har sedermera byråchefen för tekniska ärenden i väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen, öfverstelöjtnanten A. F. O. Cederberg, till
mig aflemnat eu den 13 november 1896 dagtecknad promemoria an¬
gående åtskilliga synpunkter i fråga om Väddö kanals ombyggnad, hvari
lemnas följande meddelanden:
l:o) Kanalen borde vid ombyggnaden ordnas efter den materiel,
som kunde förväntas komma att hafva behof af kanalen.
Såvidt nu kunde förutses, vore det trafiken med lastpråmar, som
skulle draga största fördelen af densamma. Sådana pråmar lastades
ända till 3,5 å 3,6 meters djupgående och, ehuru de flesta bland dem nu
skulle vara väsentligt mindre djupgående, skulle dock, enligt uppgift,
tendensen vara att till omkring nämnda mått öka deras djup på last
med samtidig användning af sådan konstruktion, som till det minsta
möjliga nedbringade kraftbehofvet vid bogseringen, d. v. s. ökad längd
och smidigare former. För koltransporten från de norrländska hamnarna
försed des pråmarna med öfverbyggnad om 9 meters bredd.
Dernäst antoges kanalen komma att tagas i anspråk för de ångare,
llih. till lliksd. Viol. mi. L Samt. / Afd. / Iluft. It»
114
Sjette hufvudtiteln.
som förmedlade trafiken mellan Stockholm och de nordligare småham-
narna till och med Sundsvall, kustfartsångare. Dessa ångare vore jem¬
förelsevis små, 1,8 å 2,4 meter djupgående och, då sådana ångares tra¬
fikförmåga, åtminstone för närvarande, syntes fullt motsvara kustfartens
behof, ansåges deras anspråk varda fullt tillgodosedda med sådan kanal,
som motsvarade pråmtrafikens behof, om än önskligt vore, att för ån-
garne bereddes rakare linier och större radier, än som kräfdes af de
långsamt framgående pråmarne.
Huruvida ångare om mera än 2,4 meters djupgående, passagerare¬
ångare, och som för närvarande användes i trafiken på städerna, skulle
komma att i regel begagna kanalen vore svårare att förutse. För dem,
som anlöpte städer söder om Sundsvall, ansåges kanalleden varda något
kortare än leden öfver Ålands haf, men enligt mätning å generalstabens
karta vore skilnaden dock så obetydlig, att endast synnerligen svåra
väderleksförhållanden skulle föranleda, att kanalleden för dem begagna¬
des, förutsatt att kanalens plan väsentligt förbättrades. För ångare,
som ej anlöpte hamnar söder om Sundsvall, valde man helst leden öster¬
om Gräsön förbi Understens fyr såsom den kortaste; och om äfven en
eller annan bland dessa ångare icke skulle af sitt djupgående hindras
att passera kanalen, blefve den dock påtagligen för dessa endast en
sista nödfallsutväg — icke den led, som i regel begagnades.
Seglare med sådan storlek, att de kunde täfla med stora lastprå¬
mar, komme antagligen ej att passera kanalen, derest icke billig bog¬
sering genom densamma stode till buds.
2:6) Det af Öhnell uppgjorda förslagets genomförande skulle göra
kanalen äfven vid lägsta vattenstånd tillgänglig för 50 meter långa och
2,8 meter djupgående farkoster. Att så stora fartyg ock skulle kunna
taga sig fram i den föreslagna leden vore onekligt, men deras manöv¬
rering blefve dock i de flesta krökarna besvärlig och tidsödande. Skulle
kanalen för så stora fartyg varda fullt tjenlig och någorlunda beqväm,
fordrades först och främst raka leder genom sjöarna (deri inräknad Bagg-
husviken) och vid öfvergångarna till kanalerna, samt derutöfver större
radier än 150 meter (eller minst 300 meter, helst 500 meter) der kurs¬
förändringar ej kunde undvikas. Då vidare vattenvariationerna stundom
åstadkomme mer eller mindre stark ström i kanalerna, skulle det vara
fördelaktigt, om deras bottenbredd kunde ökas mera än öhnell föresla¬
git, samt om i sjöarna ledens bottenbredd kunde ökas till 20 meter. Ök¬
ning af ledens bottenbredd syntes dock böra göras beroende af de
med ökningen förenade kostnaderna.
3:o) Det uppgifna kanaldjupet, 3,io meter, vore räknadt från en
115
Sjette lmfvudtiteln.
ytterst sällan förekommande lågvattenyta; — från vanlig lågvattenyta kunde
djupet räknas till 3,25 meter och från medelvattenyta till 3,70 meter. Det
föreslagna djupet borde således, utom i sällsynta undantagsfall, vara till¬
räckligt äfven för torpedkryssare, och om man för dessa, som väl
ytterst sällan komme att begagna kanalen, nöjde sig med mindre be¬
qvämlig manövrering än för de ofta passerande handelsfartygen, så att
för de förenämnda ej fordrades mera, än att de »kunde taga sig fram»,
så skulle kostnaden för en sådan farled föga skilja sig från kostnaden
för en beqväm farled för 50 meter långa fartyg, dock under förutsätt¬
ning att för båda enahanda djup bestämdes.
I detta sammanhang erinrades, att af den omständighet, att kanal¬
botten skulle komma att ligga på samma nivå som tröskeln i Stock¬
holms sluss, ej finge dragas den slutsats, att genom kanalen skulle
kunna passera lika djupgående fartyg som genom slussen. Med egen
maskin framgående ångare sänkte sig nemligen under gång mer eller
mindre under den nivå, som de vid stillaliggande intoge, och denna
omständighet, i förening med svårigheten att städse hålla kanalbotten
fullt rensad, föranledde dertill, att i en kanal måste beräknas 0,30 å
0,50 meter större djup än på en tröskel, om lika djupgående fartyg
skulle å båda ställena passera.
4:o) De upprättade ritningarna lemnade ej ledning för beräkning
af kostnaden för kanal med sådan plan, som enligt det i 2:o sagda
borde tillhöra en kanal med det af Öhnell föreslagna djupet, utan måste
för en sådan utredning ny undersökning ega rum.
Med anledning af hvad sålunda i ärendet förekommit undfick väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen i nådig remiss befallning att afgifva ytt¬
rande, huruvida, utöfver redan föreslagna arbeten, ytterligare åtgärder
kunde erfordras för att Väddö kanal måtte blifva fullt tjenlig att tra¬
fikeras af fartyg intill 50 meter långa och 2,8 meter djupgående, samt
i sådant fall inkomma med förslag till dessa åtgärder och uppgift å
ungefärliga kostnaden för desamma.
Då den af Öhnell upprättade arbetsplanen hvilade på den förut¬
sättningen, bland annat, att fartyg med de i remissresolutionen angifna
dimensionerna visserligen skulle kunna äfven vid lägsta, hittills kända
vattenstånd obehindradt komma fram genom kanalen, ehuru deras
manövrering skulle, i synnerhet i mörker, vara förenad med vissa olä¬
genheter vid passagen dels i åtskilliga af de gräfda kanalernas krökar,
der för inskränkning af kostnaderna och arbetenas begränsning inom
det område, som förut tillhörde kanalen, föreslagits så små radier som
150 meter, dels vid öfvergångarne mellan de gräfda kanalerna och de
116
Sjette liufvudtiteln.
i leden ingående sjöarne, dels ock slutligen i den vid kanalens södra
ändpunkt förekommande Bagghusviken, å hvilka ställen, likaledes för
kostnadernas inskränkande, Öhnells förslag upptoge flere ock tvärare
krökar, än som bort ingå i en för ofvannämnda fartygs storlek fullt
tjenlig kanal, uppdrog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i anledning af
Eders Kongl. Maj:ts sist omförmälda remiss, åt distriktsiugeniören G.
Hammarström att undersöka det inflytande å kostnaden, som skulle för¬
anledas af sådana modifikationer i Öhnells arbetsplan, att minsta krök-
ningsradie i kanal blefve 300 meter, att leden i sjöarne, deri inberäk¬
nad Bagghusviken, samt i öfvergångarne från sjöarne till kanalerna
blefve helst fullkomligt rak, men, om sådant medförde större kostnads-
förhöjning än motsedd trafik kunde anses motivera, med kröknings-
radier ej understigande 600 meter, att bottenbredden i kanalernas kur¬
vor så tilltoges, att ångare af nämnda storlek kunde med maskin och
70 meter långa fartyg medelst handvarpning i dem manövreras, att
bottenbredden i leden genom sjöarne blefve 20 meter, samt att i öfrigt
tillsåges, huruvida nyare tiders arbetsmetoder och muddermaskiner kunde
anses medgifva någon sänkning i de af Öhnell antagna pris.
Derefter har Hammarström upprättat ny plan för upprensningen i
enlighet med de sålunda af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före-
skrifna grunder, och har kostnaden härför beräknats till 576,000 kronor,
hvarvid emellertid förutsatts, att bergsprängnings- och jordschaktnings-
arbetena i den så kallade mellersta kanalen skulle verkställas under
sommartiden och i följd deraf kanalen under ett år helt och hållet af-
stängas för trafik.
Med underdånig skrifvelse den 19 december 1896 har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen öfverlemnat detta förslag och dervid för egen
del anfört:
Mot det af Hammarström upprättade förslaget, som enligt sty¬
relsens åsigt måste anses fullständigt motsvara de i den nådiga remissen
uppstäda fordringarna, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke
något att anmärka, om än vid ett eventuelt utförande kunde ifrågasättas
en eller annan på kostnaden ej inverkande modifikation, såsom exem¬
pelvis ökad muddring i Bagghusviken för undvikande af en föreslagen
spåntning. Skulle kanalens afstångande för trafik anses medföra allt för
stor olägenhet och undervattensarbetet i mellankanalen förty komma
att utföras vintertid, på sätt Öhnell antagit vid kostnadsberäkning för
sitt förslag, vore emellertid den af Hammarström beräknade kostnaden
för denna del af arbetet icke tillräcklig. Såsom till väsentlig del be¬
roende på väderleksförhållanden under arbetstid, kunde för vinterarbete
117
Sjette lmfvudtiteln.
erforderlig kostnadsförhöjning ej exakt beräknas, men, då densamma ej
finge förbises, hade styrelsen ansett den böra uppskattas och förslags¬
vis upptagas till 24,000 kronor, så att ombyggnadskostnaden för sådant
fall borde beräknas uppgå till 600,000 kronor. I alla händelser syntes
dock kanalen, ombygd på sätt nu föreslagits, blifva så mycket bättre
än enligt 1892 års förslag, att den jemförelsevis obetydliga förhöjningen
i byggnadskostnaden icke borde föranleda till det sistnämnda förslagets
föredragande.
Genom hvad i ärendet förekommit torde få anses till fullo utredt,
såväl att ifrågavarande af staten anlagda kanal befinner sig i ett sådant
skick, att den numera icke kan nöjaktigt uppfylla sitt ändamål, som äfven
att, derest en ombyggnad och förbättring af densamma företages, ka¬
nalen kommer att ej blott i hög grad befordra sjötrafiken uti ifråga¬
varande trakt utan äfven utgöra en icke ovigtig länk i vårt kustförsvar.
Det synes mig derför föreligga fullgiltiga skäl att nu verkställa en
sådan ombyggnad, dervid med afseende å förut meddelade upplysningar
den af distriktsingeniören Hammarström uppgjorda plan lärer böra följas.
Då det icke torde vara lämpligt, att kanalen under ett år helt och
hållet afstänges, lärer kostnaden för ombyggnaden, på sätt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört, böra beräknas till 600,000 kronor. En¬
ligt mig från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillhandahållen uppgift
utgjorde kanalkassans behållning i november 1896 17,908 kronor 82
öre. Som denna behållning synes behöfva reserveras för kanalens fram¬
tida underhåll, torde hela kostnadsbeloppet, 600,000 kronor, böra äskas
till anvisande af Riksdagen, och lärer anslaget lämpligen böra utgå
under två år.
På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att, till ombyggnad och förbättring af Väddö kanal, bevilja ett an¬
slag af 600,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisa ett
belopp af 300,000_kronor.
Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.
Slutligen erinrar jag, att Eders Kongl. Maj:t genom nådig propo¬
sition den 4 december 1896 beslutat föreslå Riksdagen
att, såsom understöd åt arbetare i de särskilda yrkena för besök
vid 1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm på
Bill. till llihsd. Prot. I8'J1. 1 Sami. / Afd. 1 Käft. 10
[47.]
Anslag till
understöd åt
arbetare för
besök vid ut¬
ställningen.
118
Sjette hufviultiteln.
extra stat för år 1898 anvisa ocli ställa till Eders Kongl. Maj:ts för¬
fogande ett belopp af 56,000 kronor att genom de i de särskildaTor-
terna för utställningens främjande tillsatta komitéer utdelas, under vilkor
att genom komitéerna, hvar för dess område, för ändamålet anskaffas
minst lika stort belopp, som af statsmedel tillskjutes, och enligt de
närmare bestämmelser i öfrigt Eders Kongl. Maj:t kan finna godt i
nåder meddela; med rätt för Eders Kongl. Maj:t att redan under år
1897 af tillgängliga medel förskjuta ifrågavarande belopp.
Hvad föredragande departementschefen i ofvan
berörda hänseenden tillstyrkt och hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen, enligt Statsrådets öfrige leda¬
möters tillstyrkande, i nåder bifalla samt förordnade
tillika, enligt Statsrådets hemställan, att utdrag af detta
protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
till ledning vid författande af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående statsverkets till¬
stånd och behof.
In fidem:
T , . ■ ■ . ■ : ", : - .1 1 y; t'j
Carl G. Edman.
Stockholm K. L. Beckmans Boktr., 1897.
Sjunde hufvudtiteln
Utdrag af protokollet öf ver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1897.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkeriiielm,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll,
Annerstedt,
von Kbusenstjerna.
Sedan de till andra, tredje, fjerde, femte och sjette hufvudtitlarne hörande
frågor blifvit af vederbörande departementschefer föredragna, anhöll departements¬
chefen, statsrådet Wersåll att få anmäla de frågor, som tillhörde regleringen
af sjunde hufvudtiteln, samt anförde dervid beträffande anslagstitlarne:
Bill. till Itilcsd. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd.
1
2
Sjunde hufvudtiteln.
ti-]
Kammar¬
rätten.
Ordinarie anslag.
Kammarrätten.
Med förmälan att, oaktadt det biträde af adjungerade ledamöter, kammar¬
rätten under de senare åren fått åtnjuta, antalet derstädes balanserade mål
år från år vuxit och för närvarande vore så betydande, att deraf måste vållas
afsevärda olägenheter för de rättssökande, har kammarrätten i underdånig
skrifvelse den 29 sistlidne oktober ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet å nämnda missförhållande och tillika föreslå åtgärder för det-
sammas afhjelpande.
Kammarrätten erinrar dervid till en början om följande förhållanden.
Enligt den för kammarrätten den 15 oktober 1831 utfärdade instruktion skulle
kammarrätten bestå af president, vice president och sex kammarrättsråd, af
hvilka embeten dock vice presidentsbefattningen år 1836 indrogs. Af löne-
regleringskomiténs den 6 november 1878 afgifna underdåniga betänkande in-
hemtades, att enligt af komitén införskaffad utredning medeltalet af de till
kammarrätten under tioårsperioden 1868—1877 inkomna mål utgjorde 2,498.
Under de tre sista åren af perioden belöpte sig målens antal, år 1875 till
2,150, år 1876 till 2,205 och år 1877 till 2,266. Redan under nämnda
tid hade kammarrättens ordinarie arbetskrafter visat sig otillräckliga, hvarföre
åren 1871—1874 samt 1876 och 1877 biträde af adjungerade ledamöter
måste anlitas. Bemälda komité fann ock förstärkning af kammarrättens arbets¬
krafter erforderlig, men ansåg denna kunna vinnas derigenom, att, med bibe¬
hållande oförändradt af antalet ledamöter, vikariat anordnades under leda¬
möternas semester, så att den till hvarje rotel hörande föredragning kunde
utan afbrott fortgå under hela året. Komiténs ordförande var emellertid i
senare hänseendet af skiljaktig mening och föreslog inrättandet af två nya
kammarrättsrådsembeten. Enahanda hemställan gjordes jemväl af kammar¬
rätten i dess öfver komiténs förslag den 29 november 1878 afgifna under¬
dåniga utlåtande.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Eders Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående ny lönestat för kammarrätten af
den 21 februari 1879, hänvisade dåvarande chefen för finansdepartementet till
ofvan omförmälda, af löneregleringskomitén införskaffade utredning och framhöll,
hurusom af denna framginge, att antalet till kammarrätten inkommande mål
under tiden närmast före år 1878 minskats. Då vid sådant förhållande be-
hofvet af ökadt antal ledamöter ej kunde anses ådagalagdt samt en möjligen
3
Sjunde hufvudtiteln.
uppkommande tillfällig balans lämpligen borde undanrödjas genom tillfälligt
förstärkande af arbetskrafterna, ansåge sig departementschefen ej kunna till¬
styrka nådigt bifall till kammarrättens ofvannämnda framställning.
Enligt den för kammarrätten den 14 november 1879 faststälda lönestat
bestode kammarrätten såsom tillförene af, förutom president, sex ledamöter.
Emellertid hade, efter hvad kammarrätten meddelar, antalet till kammar¬
rätten inkomna mål efter år 1877 varit stadt i fortgående tillväxt och öfver-
stege nu betydligt det arbetsmaterial, med ledning hvaraf verkets organisation
år 1879 bestämdes. De inkomna målens antal, som år 1878 uppgick till
2,251 och år 1885 till 8,536, hade under de tre sistförflutna åren utgjort,
år 1893 4,076, år 1894 4,540 och år 1895 4,474. För tioårsperioden
1886—1895 belöpte sig medeltalet af inkomna mål till 3,899. Af de på
kammarrättens pröfning beroende mål toge besvärsmål i ojemförligt öfver¬
vägande grad ledamöternas tid i anspråk. Antalet inkomna besvärsmål hade
utgjort, år 1878 fattigvårdsmål 221 och andra mål 524 eller tillhopa 745,
år 1885 fattigvårdsmål 364 och andra mål 812 eller tillhopa 1,176 samt år
1895 fattigvårdsmål 528 och andra mål 1,141 eller tillhopa 1,669 och hade
följaktligen sistnämnda år stigit till öfver dubbelt mot år 1878. Jemte det
sålunda arbetsmaterialet vuxit, hade, sedan kammarrätten från 1895 års början
gjorts till sista instans i fattigvårdsmål och då af sådan anledning skärpt
kontroll vid fattigvårdsmålens behandling ansetts nödig, ledamöternas arbete
med dessa talrikt förekommande mål väsentligt ökats.
a andra sidan erinrar kammarrätten, hurusom under tiden efter år 1877
en betydande ökning af kammarrättens arbetsprodukt egt rum. År 1878
afgjordes 2,273 mål, år 1885 3,313 mål och år 1895 4,066 mål. Antalet
afgjorda besvärsmål utgjorde, år 1878 fattigvårdsmål 238 och andra mål 572
eller tillhopa 810, år 1885 fattigvårdsmål 344 och andra mål 825 eller
sammanlagdt 1,169 samt år 1895 fattigvårdsmål 310 och andra mål 1,157
eller tillhopa 1,467 och hade således ökats till nära dubbelt. Detta arbets¬
resultat hade icke kunnat uppnås utan kammarrättens förstärkning med adjun¬
gerade ledamöter. Sedan under åren 1878—1890 kammarrätten i ganska
vidsträckt omfattning åtnjutit sådan förstärkning, hade oafbrutet från och med
år 1891 två adjungerade ledamöter biträdt kammarrätten så väl höst- som vår¬
sessionen. Härjemte hade kammarrätten tillfälligtvis förstärkts med ytterligare
två adjungerade.
Oaktadt tillväxten af kammarrättens arbetsprodukt hade emellertid, på
sätt de anförda siffrorna äfven gåfve vid handen, det alltjemt sig ökande
arbetsmaterialet ej kunnat undanarbetas, i den mån detsamma tillströmmat,
utan hade en betydande balans å oafgjorda mål uppkommit. Balansen, som
år 1878 utgjorde 737 mål och år 1885 723 mål, hade år 1895 stigit till
4
Sjunde hufvudtiteln.
2,226 mål. Balansen å besvärsmål utgjorde, år 1878 å fattigvårdsmål 88
och å andra mål 106 eller sammanlagdt 194 mål, år 1885 å fattigvårdsmål
31, å andra mål 7 eller tillhopa 38 mål samt år 1895 å fattigvårdsmål 958
och å andra mål 150 eller sammanlagdt 1,108 mål och uppgick följaktligen
år 1895 till nära sex gånger så mycket som år 1878.
Orsaken dertill, att balansen å fattigvårdsmål nått en sådan höjd, vore
att söka i följande förhållande. Hufvudmassan af de till kammarrätten in¬
kommande besvärsmålen utgjordes af fattigvårdsmål samt mål afseende klagan
öfver bevillningstaxeringarne. Utan att underskatta den skada och olägenhet,
som ofta kunde förorsakas genom fördröjdt afgörande af fattigvårdsmålen, hade
kammarrätten dock funnit sig föranlåten att låta dessa, med afseende å tiden
för föredragningen, i viss mån stå tillbaka för beskattningsmålen. Det hade
nemligen ansetts företrädesvis angeläget, att i beskattningsmålen med minsta
möjliga tidsutdrägt beslut meddelades för att kunna tjena till ledning för
taxeringsmyndigheterna, då enahanda frågor, som i de afgjorda målen pröfvats,
ånyo förelåge till bedömande. Som beskattningsmålen ökats i antal och jemväl
blifvit af allt mera vidlyftig och invecklad beskaffenhet, hade, på samma gång
de inkommande fattigvårdsmålens antal vuxit, antalet afgjorda sådana mål af-
tagit. Balansen å fattigvårdsmål hade derföre hastigt stegrats och utgjorde
den 29 oktober 1896, den dag då kammarrättens förevarande skrifvelse afläts,
1,103 mål. Under antagande att föredragningssiffran å fattigvårdsmålen ej
ytterligare nedginge, motsvarade nämnda balans något mer än tre och ett
hälft års föredragning, hvilket innebure, att de mål, som för närvarande in-
komme, ej i allmänhet kunde varda med slut afhulpna förr än efter ingången
af år 1900.
Tillika fäster kammarrätten uppmärksamheten derå, att en af Eders
Kongl. Maj:t förordnad komité föreslagit, att kammarrättens arbetskrafter
skulle ytterligare tagas i anspråk för pröfning af ansökningar om ersättning
af statsverket för medel, som tillgripits af embets- eller tjensteman, hvilken
enligt 1 kap. utsökningslagen eger att med utsökningsmål taga befattning.
Af hvad sålunda anförts anser kammarrätten framgå, att kammarrätten
vore i behof af ökade arbetskrafter och att detta behof vore af sådan om¬
fattning, att för dess afhjelpande ej vore tillfyllest, att kammarrätten, på sätt
redan flera år varit förhållandet, biträddes af två adjungerade ledamöter.
A tt för mötande af kammarrättens behof af ytterligare förstärkning, hvilket
behof visat sig vara af stadigvarande beskaffenhet, använda än flera adjungerade
ledamöter under sessionerna eller tillgripa den af löneregleringskomitén för¬
ordade utvägen att anordna semestervikariat, genom Indika åtgärder kammar¬
rätten skulle komma att till väsentlig del bestå af adjungerade, anser kammar¬
rätten ej höra ifrågasättas, särskildt i. betraktande deraf att kammarrätten
5
Sjunde hufvud titeln.
numera vore sista instans i fattigvårdsmål. Att låta dessa för landets kom¬
muner ingalunda ovigtiga tvistemål i sista instans afgöras af en domstol, der,
i händelse någon ordinarie ledamot hade tjenstledighet, pluraliteten af de i
målens afgörande deltagande kunde komma att utgöras af tillfälliga och jem¬
förelsevis mindre erfarna ledamöter, vore enligt kammarrättens åsigt ej öfverens¬
stämmande med häfdvunnen svensk rättsuppfattning och syntes äfven stå mindre
väl tillsammans med 16 § i kammarrättens instruktion, genom hvilket stad¬
gandes ändrade lydelse afsetts att åt kammarrättens ordinarie ledamöter för¬
behålla ledningen af praxis i fattigvårdsmål. I följd häraf förklarar kammar¬
rätten sig nödsakad att föreslå en ökning af dess ordinarie arbetskrafter samt
hemställer förty, att två nya kammarrättsrådsembeten måtte varda inrättade.
Kammarrätten anför vidare, hurusom för tjenstgöring vid protokollet och
biträde vid expeditionen å kammarrättens kansli vore anstälde sex tjensteman,
deraf hälften ordinarie notarier och hälften amanuenser, samt att hvarje ledamot
hade åt sig indelad såsom biträde en utaf bemälde tjensteman. Under förut¬
sättning af bifall till nyssnämnda hemställan, anser kammarrätten följaktligen
personalen å kansliet behöfva ökas med en notarie och en amanuens.
Ytterligare erinrar kammarrätten, att i dess stat tinnes uppfördt under
titel “till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och ren-
skrifningskostnad" 28,400 kronor, samt att af de förhandlingar, som föregingo
statens fastställande, framginge, att af berörda summa beräknats för extra
biträden 22,000 kronor, till flitpenningar 1,300 kronor, till vikariatsersättning
2,837 kronor 50 öre och för renskrifning återstoden eller 2,262 kronor 50 öre.
Med förmälan hurusom af det för extra biträden beräknade beloppet de
nyssomtalade tre kansliamanuenserna åtnjöte ett arfvode af hvardera 1,800
kronor, anser kammarrätten, att, för att bereda arfvode åt ytterligare en kansli-
amanuens, nämnda belopp borde ökas med 1,800 kronor till 23,800 kronor.
Slutligen erinrar kammarrätten, att renskrifningskostnaden uppgått, år
1891 till 2,354 kronor 80 öre, år 1892 till 2,467 kronor 5 öre, år 1893
till 2,603 kronor 70 öre, år 1894 till 2,642 kronor 42 öre och år 1895
till 2,725 kronor 73 öre, i följd hvaraf och då det för renskrifningskostnaden
afsedda beloppet sålunda varit otillräckligt, för nämnda kostnads täckande måst
tagas i anspråk under ifrågavarande titel för andra ändamål afsedda medel.
Vid sådant förhållande och då i händelse af en förstärkning af kammarrättens
arbetskrafter utgifterna för renskrifning skulle komma att ytterligare ökas samt
såsom följd af förstärkningen biträde åt extra tjensteman och vaktbetjente
jemväl skulle ifrågakomma i större utsträckning, syntes kammarrätten för ren¬
skrifning böra beräknas ett belopp af 2,962 kronor 50 öre och det belopp,
som beräknats för flitpenningar, böra ökas till 1,700 kronor.
Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställer kammarrätten om
6
Sjunde hufvudtiteln.
genomförande af ofvannämnda förändringar i dess organisation och att för
sådant ändamål å verkets stat upptagas lön och tjenstgöringspenningar för
två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor och för en notarie med 3,000
kronor med rätt till ålderstillägg för nämnda befattningars innehafvare samt
det till vikariatsersättning med mera anslagna beloppet ökas till 31,300 kronor.
Den af kammarrätten lemnade utredning i fråga om antalet till kammar¬
rätten inkomna och derstädes afgjorda mål ådagalägger otvetydigt, att detta
embetsverks arbetsbörda under den tid, som förflutit efter den nu gällande
statens fastställande, i så väsentlig mån tillvuxit, att, derest icke särskilda
åtgärder vidtagas för beredande jemväl af ökade arbetskrafter, tidsutdrägten
med de kammarrätten tillhörande vigtiga målens afgörande måste komma att
för den rättssökande allmänheten medföra högst känbara olägenheter. Målens
antal, som redan vid tiden för den senaste löneregleringens genomförande så
väl af den för ändamålet tillsatta komité som af kammarrätten ansågs påkalla
en förstärkning af arbetskrafterna, hvilken likväl då icke kom till stånd, har
sedan dess i det allra närmaste fördubblats. Då kammarrätten redan sedan flera
år tillbaka åtnjutit biträde af adjungerade ledamöter till större antal, än som i
förhållande till embetsverkets ordinarie ledamotspersonal kunnat anses rätt
lämpligt, och utvägen att anlita semestervikariat under mellansessionerna allra
minst numera, sedan kammarrätten blifvit sista instans i fattigvårdsmål, bör
ifrågakomma, lärer för beredandet af den erforderliga ökningen i arbetskrafter
ej finnas annan form än ökningen i antalet ordinarie ledamöter. Denna utväg
måste ock så mycket mer anses vara af för handen varande förhållanden
anvisad, som embetsverkets nuvarande ordinarie ledamotspersonal uppenbarligen
är otillräcklig att uppbära den arbetsqvantitet, som numera hvilar på verket,
och ingen anledning finnes att motse någon nedgång i tillströmningen af mål
till kammarrätten. Med afseende härpå och då den af kammarrätten begärda
tillökning i arbetskrafter är den minsta, som för ändamålet kan ifrågasättas,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att å staten för kammarrätten uppföra lön och tjenstgöringspenningar
för ytterligare två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor och för ytter¬
ligare en notarie med 3,000 kronor, med rätt för nämnda befattningars inne¬
hafvare till ålderstillägg efter vissa år i likhet med öfrige tjensteman i samma
tjenstegrad, äfvensom höja det nu å kammarrättens stat uppförda anslag till
vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifnings-
kostnad, 28,400 kronor, med 2,900 kronor till 31,300 kronor,
samt att sålunda höja anslaget till kammarrätten med 18,700 kronor
eller från 169,600 kronor till 188,300 kronor.
Sjunde hufvudtiteln.
7
Postverket.
De för innevarande år af Eders Kongl.
för postverket upptaga följande slutsummor:
Maj:t faststälda aflöningsstater
aflöningsstaten.....................................................kronor 3,197,100
öfvergångsstaten................................................... „ * 2,400
pensionsstaten ............................................... „ 79,475
omkostnadsstaten................................................... „ 4,850,500
oförutsedda utgifter............................................. „ 120,000
afkortningar och restitutioner in. m................ „ 60,525
[2-]
Pestverket.
tillsammans kronor 8,310,000
I den underdåniga skrifvelse af den 23 sistlidne november, som inne¬
fattar generalpoststyrelsens förslag till stater för postverket för år 1898, har
styrelsen till en början beträffande
Aflöningsstaten
gjort framställning om anvisande af aflöning för ytterligare en byråchef hos
styrelsen, hvarigenom antalet i staten uppförda byråchefsbefattningar komme
att ökas från fyra till fem.
I nådiga förordningen om inrättande af en postsparbank för riket den
22 juni 1883 är bestämdt, att en byråchef i generalpoststyrelsen skall vara
föredragande för ärenden rörande postsparbanken.
När den person, som, alltifrån det att förberedelserna till postsparbankens
verksamhet togo sin början, varit föredragande för ärenden rörande postspar¬
banken, sedermera i anledning af uppkommen ledighet den 24 september 1886
af Eders Kongl. Maj:t utnämndes till ordinarie byråchef i generalpoststyrelsen,
förklarades tillika, att denna utnämning icke verkade rubbning i det honom
förut meddelade förordnandet att såsom byråchef hos generalpoststyrelsen vara
föredragande för postsparbanksärenden, och förordnades annan person att för¬
rätta hans ordinarie byråchefsembete mot åtnjutande af den till befattningen
hörande lön jemte tjenstgöringspenningar. A detta förordnande skedde person¬
8
Sjunde hufvudtiteln.
ombyte den 1 maj 1889, men sjelfva förhållandet, att en ordinarie byråchets-
befattning hos generalpoststjTelsen uppehälles på förordnande, fortfar och har
nu räckt i öfver tio år.
Föredraganden för postsparbanksärenden uppbär jemlikt nådiga brefven
den 27 juli och den 7 december 1883 af postsparbanksmedel ett årligt
arfvode, motsvarande byråchefs lön' och tjenstgöringspenningar, hvarförutom
det honom personligen tillkommande ålderstillägg utgår af postverkets medel.
Till stöd för sin framställning om anvisande af medel till aflöning åt
ytterligare en byråchef anför nu generalpoststyrelsen, att det måste vålla
olägenheter och menligt inverka på ärendenas jemna gång, att ett byråchefs-
embete hos styrelsen uppehölles på förordnande sedan mer än tio år, under
hvilken tid icke blott den tillförordnade byråchefens egen, utan äfven i succes¬
sion efter honom hans vikaries ordinarie tjenstebefattning måst skötas på för¬
ordnanden, lemnade åt olika personer för längre eller kortare tid, hvarförutom
den likställighet, som i aflöningsförmåner och ställning eljest komme tjenste¬
man i lika befattningar till del, genom förordnandets långvarighet afsevärdt
undanskötes.
Gång efter annan hade anledning förefunnits att antaga, att postspar¬
bankens sättande på ordinarie stat skulle vara nära förestående och de provi¬
soriska anordningarne med nyssnämnda tjenstebefattningar derigenom komma
att upphöra, men postsparbankens styrelse hade i sin underdåniga skrifvelse
den 24 november 1893, då förslag härutinnan framlades, angifvit de om¬
ständigheter, som dittills föranledt uppskofvet, och sedan 1894 års Riksdag
afslagit Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till utgiftsstat
för postsparbanken och dervid förmält sig anse, att med fastställande af stat
för postsparbanken borde anstå i afvaktan på närmare kännedom om den
inverkan, vissa angifna förhållanden kunde utöfva på postsparbankens rörelse
och utgifter, hvarigenom frågan ytterligare undanskjutits, hade generalpost¬
styrelsen nu funnit sig böra framlägga förslag till en åtgärd, hvarigenom de
olägenheter, som af det nu rådande förhållandet förorsakades postverket, kunde
häfvas utan någon afsevärd kostnad för statsverket.
I 1 § af nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen den 4 juni 1886
vore stadgadt, att styrelsen skulle utgöras af generalpostdirektören såsom chef
för postverket och fem ledamöter, af hvilka fyra skulle vara chefer hvar för
en af de byråer, som egde handlägga de till den egentliga postförvaltningen
hörande göromål, och en ledamot skulle vara föredragande för ärenden rörande
postsparbanken. Af de fem ledamöterna hade emellertid allt sedan dess alle¬
nast fyra varit upptagna å postverkets stat, under det att såsom den femte
ledamoten tjenstgjort. den, som varit förordnad att sköta postsparbanksbyrå¬
chefens byråchefsembete hos generalpoststyrelsen. Om nu från och med år
9
Sjunde hufvudtiteln.
1898 finge å postverkets stat uppföras ytterligare en byråchef, hvarigenom
antalet ordinarie ledamöter koinme att uppgå till det antal, som redan i 1886
års instruktion för generalpoststyrelsen förutsatts, eller fem, skulle ingen annan
ökning i utgifter härigenom för statsverket uppkomma än den, som kunde
betingas af den nye byråchefen tillkommande ålderstillägg, vare sig dervid
funnes rättvist, att detta ålderstillägg, derest nuvarande innehafvaren af byrå-
chefsförordnandet blefve till ordinarie innehafvare af tjensten befordrad, finge
utgå från och med år 1898, eller det ansåges, att ålderstillägget icke finge
beräknas, förr än fem år förflutit, efter det tjensten blifvit med ordinarie inne¬
hafvare besatt.
Den frihet, som nu förefunnes och som Riksdagen uppenbarligen velat
genom sitt ofvan omförmälda beslut bevara, att framdeles organisera postspar¬
banken, på sätt lämpligast syntes, och möjligheten att sedermera omedelbart
kunna genomföra den nya organisationen skulle genom den nu föreslagna åt¬
gärden icke komma att inskränkas. Under de senast förflutna sex åren hade,
utom de tre ordinarie och den tillförordnade byråchefen, med allenast några
kortare afbrott minst en adjungerad ledamot varit anstäld för handläggning
af de till den egentliga postförvaltningen hörande göromål. För hela år 1896
hade Eders Kongl. Maj:t medgifvit anställande af eu adjungerad ledamot med
arfvode, motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar. Under denne
adjungerade ledamot hade provisoriskt bildats en ny byrå genom utbrytning
från förutvarande, och då stadigvarande behof af denna nya byrå förefdnnes,
hade generalpoststyrelsen hos Eders Kongl. Maj:t gjort framställning derom,
att adjunktionsförordnandet måtte jemväl för innevarande år få upprepas.
Dessa omständigheter gåfve tydligt vid handen, att den tid icke kunde vara
aflägsen, då ytterligare en byråchef hos generalpoststyrelsen erfordrades, hvadan,
äfven om vid en blifvande ny organisation af postsparbanken den tjensteman,
som skulle föredraga dess ärenden, befunnes icke böra vara byråchef i general¬
poststyrelsen, behof af den femte ordinarie byråchefen i allt fall komme att
förefinnas för de egentliga postgöromålens handläggning.
Under förutsättning af bifall till sitt nu framlagda förslag hemställer
generalpoststyrelsen, att föreskrift måtte meddelas derom, att, så länge en af
styrelsens byråchefer vore föredragande för ärenden rörande postsparbanken,
nämnda bank skulle årligen ersätta postverket hvad i lön och tjenstgörings¬
penningar till den ifrågavarande byråchefen utgåfves äfvensom hvad som en¬
ligt stadgade grunder under nämnde byråchefs semester eller tjensteresor af
postmedel utbetalades till hans vikarie.
Mot detta förslag har styrelsen för postsparbanken, på sätt ett vid
generalpoststyrelsens skrifvelse fogadt utdrag af dess protokoll för den 18 no¬
vember 1896 närmare utvisar, icke haft något att erinra.
Bill. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.
2
10
Sjnnde hufvudtiteln.
Derjemte hemställer generalpoststyrelsen, att, derest till den å aflönings-
staten upptagna nya byråchefsbefattningen i nåder blefve utnämnd den, som
för närvarande innehade nådigt förordnande att förvalta föredragandens för
ärenden rörande postsparbanken ordinarie byråchefsembete hos generalpost¬
styrelsen, honom måtte i fråga om ålderstillägg tillgodoräknas den tid, som
förflutit från hans tillträde till byråchefsbefattning hos styrelsen på grund af
nämnda förordnande, dock att tidpunkten för ålderst illäggets åtnjutande icke
finge börja förr än med ingången af år 1898.
Såsom generalpoststyrelsen erinrat, finnas å styrelsens stat uppförda fyra
ordinarie byråchefsbefattningar, medan å postsparbanksbyrån finnes anstäld en
tillförordnad byråchef, som aflönas af postsparbankens medel. Det af general¬
poststyrelsen framhållna missförhållandet bär uppkommit derigenom, att för¬
ordnandet såsom byråchef å postsparbanksbyrån uppehälles af eu utaf de ordi¬
narie byråcheferna i general poststyrelsen, hvarföre dennes embete måste uppe¬
hållas af vikarie. Med fullt erkännande af de olägenheter, som för denne
vikarie måste härflyta deraf, att han under detta förordnande, som för honom
räckt i närmare åtta år, icke intjenar rätt till ålderstillägg och icke förvärfvar
pensionera! t i byråchefsgraden för sig samt enka och barn, kan jag dock ej
annat finna, än att vigtiga inkast kunna göras mot den af generalpoststyrelsen
till missförhållandets afhjelpande föreslagna utvägen, att byråchefen å post¬
sparbanksbyrån skulle uppföras å staten för generalpoststyrelsen, hvilken sty¬
relse skulle tills vidare af postsparbankens medel erhålla ersättning för lön
och tjeöstgöringspenningar åt denne byråchef. Äfven om man icke vill till¬
mäta allt för stor betydelse åt den oegentlighet, som måste anses ligga deruti,
att byråchefsbefattningen å postsparbanksbyrån, hvars uppförande å en blif¬
vande ordinarie stat för denna byrå väl endast är en tidsfråga, skulle för en
efter all anledning jemförelsevis kort tid uppföras å generalpoststyrelsens stat,
får man icke förbise, att förslaget förutsätter uppförandet å sistnämnda sty¬
relses stat af ett ytterligare byråchefsembete på grund af ökade göromål hos
styrelsen och, om förslaget antoges, skulle innebära ett redan nu fattadt,
bindande beslut om inrättandet af ett sådant byråchefsembete åtminstone vid
den tidpunkt, då definitiv stat fastställes för postsparbanksbyrån. General¬
poststyrelsen förmenar, att denna omständighet icke bör utgöra något hinder
för den af styrelsen föreslagna åtgärden, enär intet tvifvel bör kunna före¬
finnas derom, att ett sådant byråchefsembete skall visa sig oundgängligen
nödigt. De af styrelsen till stöd för detta .antagande anförda omständigheter,
hvilka jag anhåller att få fullständiga genom erinran om Eders Kongl. Maj:ts
den 27 sistlidne november fattade beslut att medgifva anställandet jemväl under
hela år 1897 af en adjungerad ledamot hos generalpoststyrelsen, göra det
visserligen äfven för mig högst sannolikt, att behofvet af en ny byrå inom
11
Sjunde hufvudtiteln.
sagda styrelse inom kort skall göra sig oafvisligen gällande, men innan full¬
ständig utredning i detta afseende föreligger, anser jag mig icke böra förorda
generalpoststyrelsens förevarande förslag, hvilket, såsom redan blifvit nämndt,
måste anses åsyfta beslut om inrättande vid en ännu oviss tidpunkt af en
dylik byrå. Om ock vid sådant förhållande den af generalpoststyrelsen om-
förmälda olägenhet ännu någon tid komme att qvarstå, bör dock erinras der¬
om, att tillfälle till denna olägenhets afhjelpande kommer att erbjuda sig vid
den, enligt hvad nyss blifvit sagdt, antagligen icke aflägsna tidpunkt, då ök¬
ningen i göromål hos generalpoststyrelsen kommer att föranleda uppförandet
på ordinarie stat af ett nytt byråchefsembete.
De hos generalpoststyrelsen anstälde vaktmästare hafva, i likhet med fler¬
talet öfriga vaktmästare vid embetsverken i hufvudstaden, till Eders Kongl. Maj:t
inkommit med underdånig framställning om förbättring i aflöningsförmåner.
Generalpoststyrelsen, som genom nådig remiss fått sig anbefaldt att afgifva
underdånigt utlåtande öfver nämnda framställning, har i sin af mig nu före¬
dragna skrifvelse afgifvit det infordrade yttrandet och dervid på anförda skäl
hemstält, att tjenstgöringspenningarne för en hvar af styrelsens sju vaktmästare
måtte från det nuvarande beloppet, 300 kronor för år, höjas till 400 kronor,
hvilket skulle föranleda en ökning i utgifterna under aflöningsstaten åt till¬
sammans 700 kronor.
Då emellertid samtliga af vaktmästare vid embetsverken ingifna ansök¬
ningar om löneförbättring hufvudsakligen grundats på samma i ansökningarna
angifna skäl, hafva berörda ansökningar ansetts böra till nådig pröfning före¬
komma i ett sammanhang. Med anledning häraf och för vinnande af enhetlig
behandling hafva ansökningarna, i den mån från vederbörande embetsverk in¬
fordrade utlåtanden inkommit, remitterats till statskontoret, som ännu icke
afgifvit underdånigt utlåtande i frågan. Vid sådant förhållande torde den af
styrelsen ifrågasatta förhöjningen i beloppet af tjenstgöringspenningarne för de
hos styrelsen anstälde vaktmästare för närvarande böra ur statsförslaget utgå.
Beträffande postanstalternas biträdande tjenstemän anmäler general¬
poststyrelsen, att med stöd af nådiga brefvet den 25 maj 1894 under näst-
lidet år en kontrollörstjenst af 3:e lönegraden indragits och i dess ställe
inrättats en ny postexpeditörstjenst af l:a lönegraden samt en kontrollörs¬
tjenst uppflyttats från 2:a till l:a lönegraden, i följd hvaraf antalet kon¬
trollörer ökats i l:a lönegraden från 7 till 8, men minskats i 2:a löne¬
graden från 15 till 14 och i 3:e lönegraden från 13 till 12, hvarjemte
antalet postexpeditörer af l:a lönegraden ökats från 141 till 142. Dessa
förändringar verka emellertid icke någon rubbning i aflöningsstatens slut¬
summa.
Med erinran att generalpoststyrelsen vid afgifvande af sitt förslag till
12
Sjunde hufTudtiteln.
postverkets stater för innevarande år framhållit, bland annat, önskvärdheten
deraf, att de vaktbetjente, som erfordrades till regelbunden tjenstgöring, genast
kunde erhålla anställning i ordinarie tjenst, i stället för att, såsom på senare
tider varit fallet, de i närmare åtta år efter anställningen i postverket fått
vänta på sin befordran till ordinarie och vid erhållande af sådan befordran
redan uppnått en ålder af i genomsnitt öfver 38 år, har styrelsen vidare an¬
fört, hurusom det visat sig, att Riksdagen vid behandling af den nådiga pro¬
positionen angående statsverkets tillstånd och behof för innevarande år, i hvad
den angick postverket, behjertade dessa för postvaktbetjente ogynsamma för¬
hållanden och uttalade, att det syntes oegentligt, att ett stort antal extra
vaktbetjente, hvilka användes i regelbunden tjenstgöring och förrättade ett
lika ihållande och ansträngande arbete som de ordinarie, icke blott åtnjöte
mindre ersättning än desse, utan äfven saknade den tryggade ställning, som
ordinarie befattning i statens tjenst medförde, och Riksdagen hade fördenskull
funnit angeläget, att antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar blefve i någon
mån ökadt. På grund af Riksdagens i samband med detta uttalande fattade
beslut hade Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 29 maj 1896 anbefalt
generalpoststyrelsen att, i sammanhang med afgifvande af förslag till postverkets
stater för år 1898, inkomma med förslag till inrättande af nya ordinarie
postvaktbetjentbefattningar till det antal, som, med den inskränkning nödig
sparsamhet borde föranleda, kunde befinnas lämpligt för beredande åt extra
vaktbetjente af en något tidigare befordran till ordinarie befattning.
Innan generalpoststyrelsen öfverginge till det förslag, som afsåge ett
fullgörande af detta uppdrag, tilläte sig styrelsen att yttra några ord beträffande
de talrika extra tjenstemännens ställning hos postverket.
Med tacksamt erkännande af det Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
beslut, som möjliggjorde för generalpoststyrelsen att från och med innevarande
år något reglera de vid postkontoren tjenstgörande extra biträdenas arfvoden,
så att i regeln någon förhöjning deri inträdde efter viss tids väl vitsordad
tjenstgöring, intill dess arfvodet efter tolf års extra biträdestid uppginge till
1,500 kronor för manligt och 1,350 kronor för qvinligt biträde, kunde nem¬
ligen styrelsen icke undertrycka det uttalandet, att utsigterna till ordinarie
befattning för de extra biträdena fortfarande stälde sig synnerligt ogynsamma
och komme att ännu skarpare framträda, om, såsom vore att hoppas, post-
anstalternas extra vaktbetjentpersonals inträde i ordinarie anställning hädanefter
komme att väsentligt påskyndas, samt att den utsträckning, hvari handlägg¬
ning af postgöromål vore anförtrodd åt extra biträden, fortfarande vore större,
än som vore förenligt med vare sig allmänhetens eller postverkets intresse.
Då generalpoststyrelsen vid afgifvande af förslag till postverkets ut-
giftsstater för år 1895 föreslog, att postexpeditörernes antal skulle ökas med
13
Sjunde hufvudtiteln.
30, uppgick antalet af de utaf styrelsen antagna extra biträdena till 475,
hvarjemte 215 extra biträden voro å s. k. dispositionsanslag af postmedel vid
distriktsförvaltningarne och postanstalterna tjenstgörande, och derutöfver tjenst-
gjorde vid postkontoren ett ganska stort antal — omkring 200 — biträden, som
både voro antagna och aflönade af postförvaltarne sjelfva. Men oaktadt det
begärda ökade antalet postexpeditörer erhölls och dessa tillträdde sina befatt¬
ningar med 1895 års ingång, steg ändock under samma år antalet just af
dessa utaf styrelsen antagna extra biträden, hvilkas göromål närmast vore att
likna med postexpeditörers, från 475 till 496. Ökningen i antalet postex¬
peditörer med 30 var således icke ens för ett år tillräcklig att förekomma
stegring i antalet sådana extra biträden, som användes i postexpeditörsgöromål.
Under år 1895 hade 9 extra biträden befordrats till postexpeditörer.
De hade vid befordringstillfället i genomsnitt en ålder af 34 år och en till-
ryggalagd tjenstetid i postverket åt omkring 13 år. Under nästlidet år hade
10 extra biträden befordrats till postexpeditörer. Bakom dessa stode, väntande
på befordran, 518 extra biträden, af hvilka flertalets fulla arbetskraft och
arbetstid redan nu af postverket toges i anspråk.
Att postverkets verksamhet till omfånget årligen ökades, vore allmänt
kändt. Så steg under år 1895 antalet vanliga försändelser från 151,009,934
till 161,148,904 samt antalet värdeförsändelser från 7,277,425 till 7,928,126,
deribland postanvisningarne från 1,369,179 till 1,810,897. Värdet af afgångna
assurerade försändelser, inlösta postförskott samt inbetalda postanvisningsmedel
ökades under året från 968,436,560 kronor till 1,003,925,018 kronor.
Gång efter annan hade också ur den rent postala verksamheten upp¬
stått nya rörelsegrenar, såsom den raskt sig utvecklande postsparbanksrörelsen,
hvilken vid postanstalterna helt och hållet sköttes af postverkets personal och,
allt efter som rörelsen toge större omfång, också fordrade ökade arbetskrafter,
den internationela inkasseringsröreisen, som fortgått sedan 1893 års början
och syntes vinna en ökad användning, samt den förmedling, svenska postver¬
ket åtagit sig i fråga om utvexling af postanvisningar mellan, å ena sidan,
Finland och, å andra sidan, länder och orter, med hvilka Sverige omedelbart
eller medelbart utvexlade postanvisningar.
Men en så hastig utveckling fordrade också hastig ökning i personal,
derest icke af brist på dugliga arbetskrafter postverket skulle stanna i ut¬
vecklingen eller, hvad som dermed vore för ett postverk liktydigt, gå tillbaka.
Generalpoststyrelsen vore för sin del öfvertygad om, att både allmän¬
heten och statsverket bäst betjenades dermed, att svenska postverket fortfarande
sökte i möjligaste mån följa de främsta utländska postverken i deras sträfvan
att förskaffa allmänheten alla de fördelar, som kunde erbjudas inom områden
14
Sjunde hufvudtiteln.
för postal verksamhet, likasom styrelsen vore förvissad att både hos Eders
Kongl. Maj:t och Riksdagen vinna det understöd, som erfordrades för att
kunna försvara svenska postverkets plats och anseende.
Till hvad som härför erfordrades hörde såsom en bland de allra vigtigaste
förutsättningar, att postverket måtte ega utsigt att rekrytera sin tjenste-
mannakår med dugliga personer, som, efter att hafva beträdt den postala
banan, kunde med någon tillförsigt se framtiden till mötes och vänta sig att
på den banan genom arbete nå åtminstone en så pass tryggad ställning, som
en postexpeditör innehade, inom samma tid som på åtskilliga andra banor och
inom kortare tid, än nu vore fallet.
Att sådana siffror, som af generalpoststyrelsen anförts rörande de lägsta
tjenstemännens befordringsförhållanden, icke vore af beskaffenhet att tillföra
postverket dugliga personer vore uppenbart, och att de följaktligen, om ingen
väsentlig ändring till det bättre i dessa befordringsförhållanden snart skedde,
innebure en fara för postverkets framtid kunde icke bestridas. Att dessa
siffror icke kunnat hos de nuvarande extra biträdena skapa önskvärd tillförsigt
och känsla af trygghet, utan i stället hos dem alstrat ett missmod, som måste
förtynga arbetet i postverkets tjenst, derom bure en af 514 extra ordinarie
postexpeditörer till generalpoststyrelsen ingifven framställning om inrättande af
nya postexpeditörstjenster, hvilken framställning bifogats den underdåniga skrif-
velsen, uppenbara spår. Kunde detta missmod, såsom af nämnda framställning
ville synas, åtminstone tills vidare häfvas genom att från och med år 1898
något öka postexpeditörernes antal, ansåge generalpoststyrelsen frågan visser¬
ligen icke derigenom löst, men dock så mycket vunnet, att den ökade utgiften
i förhållande härtill icke finge tillmätas någon större betydelse.
Antalet nya postexpeditörsbefattningar borde dock icke sättas lägre än
till 75, ty det skulle ändock efter dessa nya befattningars tillsättande komma
att finnas qvar bland de obefordrade nuvarande 518 extra biträdena icke
mindre än 64, som varit i postverkets tjenst alltsedan år 1885 och som endast
i mån af afgång bland postexpeditörer skulle hafva utsigt att erhålla ordinarie
befattning. Under de senast förflutna fem åren hade afgången bland post¬
expeditörer i medeltal uppgått till allenast 12 för år.
Det kunde antagas, att de extra biträden, som skulle till befordran å
de nya postexpeditörstjensterna ifrågakomma, då hade nått ett årligt arfvode
af i genomsnitt 1,350 kronor. Deras befordran till postexpeditörer af 2:a
lönegraden komme följaktligen att vålla en ökad utgift af 250 kronor för
hvarje eller tillhopa 18.750 kronor. Finge samtidigt 36 postexpeditörer af
2:a lönegraden uppflyttas till l:a lönegraden för att bibehålla den förut af
Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen godkända proportionen dessa lönegrader
emellan, skulle detta medföra en årlig utgift af 7,200 kronor. Den ökade
15
Sjunde hufvudtiteln.
totalkostnaden blefve således 25,950 kronor, hvartill dock borde läggas 4,500
kronor semesterkostnad för de nya postexpeditörerne. Härtill komme i fram¬
tiden efter resp. 5 och 10 år belöpande ålderstillägg. Ökningen af post-
expeditörernes antal komme deremot, på sätt jag nedan får tillfälle omförmäla,
att föranleda minskning i utgifterna från anslaget till extra biträden vid
distriktsförvaltningarne och postanstalterna.
På grund af det sålunda anförda har generalpoststyrelsen hemstält, att
å stat för år 1898 måtte uppföras ytterligare 75 postexpeditörer, 36 af l:a
lönegraden och 39 af 2:a lönegraden, hvilket komme att med 127,200
kronor öka anslagen under aflöningsstaten.
Beträffande anslaget till vaktbetjente har generalpoststyrelsen anmält,
att, med tillämpning af Eders Kongl. Maj:ts och Biksdagens år 1884, i
sammanhang med reglering af postanstalternas vaktbetjening, fattade beslut om
indragning efter hand af de återstående vaktmästarebefattningarne vid post¬
anstalterna och deras ersättande med vaktbetjentbefattningar enligt ny stat,
antalet dylika vaktmästare nu bör minskas från det i innevarande års aflönings-
stat upptagna antalet 4 till 3 och i stället antalet “andra vaktbetjente" vid
postanstalterna ökas i motsvarande mån eller från 787 till 788.
Då aflöningen för vaktmästare är bestämd till 700 kronor, medan lönen
för vaktbetjent utgör 500 kronor, skulle genom denna förändring anslagen
under aflöningsstaten minskas med 200 kronor.
Med föranledande af den generalpoststyrelsen meddelade befallning att
afgifva förslag till inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar har
styrelsen hemstält, att i staten måtte uppföras aflöning för 150 nya vakt¬
betjente, oberäknadt den vaktbetjent, som, på sätt ofvan är nämndt, skulle
komma att ersätta en indragen vaktmästare, i sammanhang hvarmed general-
poststyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver en af ombud för
femte svenska postvaktbetjentmötet till Eders Kongl. Maj:t ingifven och till
styrelsen remitterad framställning angående reglering af postvaktbetjentes
aflöningsförmåner och om inrättande af nya ordinarie vaktbetjentbefattningar;
och har generalpoststyrelsen härvid anfört hufvudsakligen följande.
Yaktbetjenterne begärde i omförmälda framställning, “att hvarje vakt¬
betjent, som användes i fullständig tjenst, måtte anställas som ordinarie".
Detta deras önskningsmål delades i hufvudsak af generalpoststyrelsen. Redan
vid flera tillfällen hade styrelsen framhållit önskvärdheten deraf, och general¬
poststyrelsens senaste uttalande härutinnan syntes ock hafva bidragit till det
Riksdagens beslut, som föranledt Eders Kongl. Maj:t att lemna styrelsen i
uppdrag att nu föreslå inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar.
Under de förflutna tiderna, då posttrafiken hade mindre omfång och till
följd deraf postverket icke behöfde någon synnerligt talrik personal, var det
16 Sjunde hufvadtiteln.
jemförelsevis lätt att uppehålla den i och för sig riktiga principen, att de be¬
tjente, som hade full tjenstgöring, borde vara anstälda på ordinarie stat, ty
det behötde då icke blifva fråga om några stora penningebelopp. Men i den
mån en hastig utveckling af postverket omedelbart påkallat ökade arbets¬
krafter, hade principen blifvit svårare att uppehålla, både i hvad anginge
tjenstemanna- och betjentklasserna, samt missförhållanden mellan antalet ordi¬
narie och extra uppkommit till skada för personalen och dermed äfven för
verket i dess helhet.
En för omkring ett år sedan uppgjord beräkning visade, att vaktbetjente
tjenstgjorde i postverket nära åtta år och uppnådde en ålder af i genomsnitt
öfver trettiotre år, innan de vunne anställning såsom ordinarie. I dessa för¬
hållanden hade under det senast förflutna året ingen förbättring inträdt och
kunde ju icke heller för framtiden förväntas, med mindre än att antalet ordinarie
vaktbetjente väsentligt ökades. Vid 1895 års slut utgjorde antalet vakt¬
betjente i postverket 1,481, deraf allenast 761 voro ordinarie, men 364 extra
och 356 reservbetjente. Af dessa voro, enligt beräkningar, i september samma
år 1,034 i full tjenstgöring, såsom om de varit ordinarie. I slutet af sistlidne
oktober månad uppgick antalet post vaktbetjente till 1,529, afhvilka791 voro
ordinarie, 357 extra samt 381 reservbetjente. Antalet af dem, som voro i
full tjenstgöring, utgjorde då 1,050 och hade således på ett år ökats med 16.
Finge nu den principen fullt tillämpas, att hvarje vaktbetjent, som gjorde
fullständig tjenst, borde vara anstäld såsom ordinarie, skulle, då de ordinaries
antal för närvarande utgjorde 791, redan år 1896 erfordras 259 nya ordinarie
vaktbetjentbefattningar, och med den ökade användningen af vaktbetjente inom
postverket skulle år 1898 antalet vaktbetjentbeställningar å ordinarie stat
ändock icke räcka till åt alla dem, som då vore i fullständig tjenst. Så hade
heller icke, så vidt styrelsen funne, varit af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen
afsedt vid förslagets infordrande, och styrelsen hade också enligt den lemnade
anvisningen vid förslagets uppgörande tagit all hänsyn till den inskränkning,
nödig sparsamhet borde föranleda, då styrelsen ökat antalet ordinarie vakt¬
betjente med 150 till 941, deraf 3 “vaktmästare" och 938 “andra vakt¬
betjente" .
Under de fem senaste åren hade afgången bland vaktbetjente å stat på
grund af afsked eller dödsfall utgjort i medeltal 24 årligen. Och om det för
den skull finge antagas, att från och med nästlidne november månad till 1897
års slut ytterligare 28 extra hunne befordras till ordinarie vaktbetjente, skulle,
derest 150 nya ordinarie vaktbetjentbefattningar finge med 1898 års ingång
inrättas, derefter återstå 81 obefordrade af dem, som i slutet af sistlidne ok¬
tober månad voro i full tjenstgöring.
Kostnaden för de nya befattningar ne måste under titeln “vaktbetjente"
17
Sjunde hufrudtiteln.
upptagas med hela lönen 500 kronor för hvarje eller tillhopa 75,000 kronor,
men i sjelfva verket blefve den ökade kostnaden icke så hög, enär de extra
vaktbetjente, hvilka skulle ifrågakomma att befordras till ordinarie, redan nu
hade arfvode, som genom den vunna befordran skulle komma att besparas,
nemligen för hvar och en af dem, som tjenstgjorde vid distriktsförvaltning
eller fast postanstalt, 300 kronor, samt för hvar och en af dem, som vore anstälda
vid jernvägsposten, 180 kronor. Upphörandet af dessa arfvoden minskade
kostnaden med omkring 39,000 kronor, och kostnaden för de nya befattnin-
garne skulle således i verkligheten komma att inskränkas till omkring 36,000
kronor jemte kostnaden framdeles efter fem år för ålderstillägg.
Jemväl i det nu beräknade verkliga kostnadsbeloppet, 36,000 kronor,
kunde någon minskning anses uppstå derigenom, att flertalet af de extra vakt-
betjenterne uppbure ett något högre dagtraktamente än det, som skulle, med
tillämpning af nuvarande grunder för traktamentets bestämmande, komma dem
till del, då de vunne ordinarie anställning.
Men vaktbetjentes till styrelsens yttrande remitterade underdåniga fram¬
ställning innehölle jemväl ett förslag till omreglering af postvaktbetjentes
aflöningsvilkor, uppgjordt, såsom förslaget angåfve, af särskilda vaktbetjentes
komiterade.
Enligt deras förslag skulle vaktbetjente i stället för nuvarande aflönings-
förmåner tilldelas fasta löner i fem klasser med resp. 1,000, 900, 800,
700 och 600 kronor samt fem ålderstillägg för samtlige inom hvarje löne-
klass med 100 kronor hvardera, att utgå efter resp. 3, 6, 9, 12 och
15 års oförvitlig ordinarie tjenst, dock att, vid öfvergången från det nuvarande
aflöningssystemet till den föreslagna aflöningsstaten, ålderstilläggen skulle be¬
räknas att utgå från anställningsdagen som extra vaktbetjent med arfvode och
fullständig tjenstgöring, dervid likväl del af kalenderår ej skulle räknas.
Vidare skulle nu gällande bestämmelser angående förmansarfvode för
bref bärareförmän i Stockholm fortfarande bibehållas: de jernvägspostiljoner, som
tjenstgjorde inom s. k. postiljonskupé, förutom lönen erhålla milpenningar med
•i öre för tillryggalagd kilometer; de inom postkupéexpeditioner tjenstgörande
postiljoner, som öfverlåge mera än fyra timmar å vänd- eller öfverliggnings-
ort, milpenningar med \ öre för tillryggalagd kilometer; samt hvarje ledig-
blifvande ordinarie vaktbetjentbefattning kungöras till ansökning ledig, så att
dymedelst tillfälle lemnades hvarje vaktbetjent att söka sådan befattning utan
afseende å stationsort eller löneklass.
Till första löneklassen — lön 1,000 kronor och fem ålderstillägg ä 100
kronor — skulle höra de vaktbetjente, som tjenstgjorde i Stockholm, Göte¬
borg, Malmö eller vid jernvägsposten. Till de öfriga fyra aflöningsklasserna
flik. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 3
18
Sjunde hufvudtiteln.
skulle höra vaktbetjente vid vissa uppräknade postkontor, dervid till grund
för klassfördelningen syntes hafva tagits antalet från postkontoret afgående
försändelser, postkontorets inkomster och utgifter, allt för år 1894, samt, i fråga
om städerna, invånarnes i orten antal samma år, hvarjemte ock den nuvarande
aflöningen syntes hafva spelat någon afsevärd rol.
Eesultatet af klassindelningen hade uppgifvits blifva, att
597 betjente skulle komma att tillhöra l:a löneklassen,
?) » » n n 2:a „
» » » n » 3:e „
n )? » v v 4:e „
^ n n n » » 5:e „
samt att hela omregleringen jemte anställandet såsom ordinarie af hvarje vakt*
betjent, som användes i fullständig tjenst, skulle medföra en ökad årskostnad
för postverket af 219,610 kronor 25 öre, förutom det belopp, hvarmed mil-
penningarne till postiljoner skulle komma att öfverstiga till hyresbidrag nu ut¬
gående 375 kronor.
En af anledningarne till detta förslags tillkomst syntes, att döma af de
för förslaget anförda motiv, hafva varit, att inom vaktbetjentkåren den före¬
ställningen vunnit allmännare insteg, att den för kåren år 1885 genomförda
lönereglering på det hela taget var en försämring i stället för eu förbättring
af deras ekonomiska vilkor.
Generalpoststyrelsen ansåge sig för den skull böra med några ord
angifva, hvari nämnda, ännu tillämpade lönereglering bestod.
Vid tiden närmast före densammas genomförande var vaktbetjentpersonalen
vid postanstalterna delad i tre skilda grupper, nemligen:
38 vaktmästare, hvilka icke ingingo i regleringen, men hvilkas tjenste-
befattningar bestämdes skola indragas i män af afgång och ersättas af “vakt¬
betjente" med de nya aflöningsvilkoren;
230 postiljoner, af hvilka halfva antalet åtnjöt eu lön af 300 kronor
och ötriga 115 postiljoner uppburo i lön hvar och en 225 kronor, hvartill
för dem alla kommo vissa olika traktamenten för timme, allt efter som de tjenst-
gjorde på jernväg eller åtföljde landsvägspost och allt efter som tjenstgöringen
inföll på dag eller natt, dock att traktamentet, för dygn beräknadt, skulle
utgöra minst 2 kronor 40 öre; samt slutligen
306 brefbärare, hvilkas aflöning styrelsen egde bestämma till belopp ej
öfverstigande 300 kronor och som utgick med en årslön af
300 kronor till 94 brefbärare,
250 „ „ 144
200 „ „ 20
samt lägre än 200 kronor till 48 brefbärare eller i medeltal till hvarje brefbärare
19
Sjunde hufvudtiteln.
253 kronor, hvarjemte åt brefbärarne voro medgifna två ålderstillägg å 100 kronor
och dagtraktamente, som styrelsen jemväl egde bestämma inom belopp af högst
2 kronor och hvilket dagtraktamente såväl som årslönen afpassades med syn¬
nerlig hänsyn till omfattningen af de göromål, som brefbärare ålågo, äfvensom
till den i allmänhet större eller mindre lefnadskostnaden å den ort, der bref¬
bärare blifvit till tjenstgöring anstäld.
Af det utaf styrelsen framstälda regleringsförslag, som genomfördes år
1885, framginge alldeles otvetydigt, att detsamma egentligen afsåg att bereda
vaktbetjenfe förbättrad pension genom att höja lönen från dess dåvarande
maximum 300 kronor till 500 kronor, men att med regleringen tillika åsyf¬
tades att åstadkomma en större jemlikhet, än som då rådde, i aflöningsbelopp
inom vaktbetjentkåren genom att något höja de klenast aflönades inkomster,
i hvilket afseende styrelsen anförde, att mer än någon annan klass af post¬
verkets vaktbetjente en stor del af de till landsvägsposternas öfvervakande an¬
vända postiljoner syntes vara i behof af någon löneförhöjning, samt anmärkte,
hvad brefbärarne anginge, att, medan bland dessa betjente de, hvilka vunnit
ordinarie anställning i Stockholm, åtnjöto, ålderstillägg oberäknad!, en aflöning
af dels 1,030 kronor, dels 1,150 kronor och de i Göteborg uppburo, utom
ålderstillägg, 980 kronor, utginge å en del andra orter aflöningen med vida
mindre belopp, ända ned till 400 ä 600 kronor.
Att en sådan utjemning af inkomstförhållandena icke kunde för de redan
då bäst aflönade medföra någon förhöjning i inkomster, var ju naturligt. Sär¬
skild! var detta händelsen med brefbärarne i Stockholm och Göteborg. Enligt
nådigt bref den 31 mars 1876 åtnjöto dessa dagtraktamente med 2 kronor
mot skyldighet att afstå den s. k. brefbärareskillingen, och när sedermera
genom nådigt bref den 2 juni 1882 generalpoststyrelsen bemyndigades att
bestämma beloppet af det dagtraktamente, som borde tillkomma brefbärarne,
dock icke öfver 2 kronor om dagen, flngo brefbärarne i Stockholm och Göte¬
borg behålla detta maximitraktamente. De i Stockholm åtnjöto ock högsta
lönen eller 300 kronor och de i Göteborg hade i lön 250 kronor. För dem
bland dessa, hvilka tillika uppburo de båda ålderstilläggen, tillhopa 200 kronor,
medförde den genom regleringen erhållna fasta lönen, 500 kronor, antingen
alls ingen eller åtminstone en ganska ringa förbättring genast i andra afseen-
den än i fråga om pension. Regleringen hade till och med kunnat förorsaka
de bättre aflönade någon försämring i inkomster dels genom bestämmelsen
derom att, med upphäfvande af den rätt till ålderstillägg, som varit de då¬
varande brefbärarne medgifven, det vid regleringen vaktbetjente tillerkända
ålderstillägg efter fem års väl vitsordad ordinarie tjenstgöring icke i något fall
skulle få åtnjutas förr än fem år efter utgången af år 1884, dels ock genom
de nya föreskrifter, som meddelades beträffande traktamenten till vaktbetjente,
20 Sjunde hufvudtiteln.
derest icke generalpoststyrelsen vid första tillämpningen af de nya föreskrifterna
om traktamenten så ordnat, att någon förlust för brefbärarne då icke uppstod.
Den genom regleringen skedda sammanslagningen af postiljoner och bref¬
bärare till en enda klass under benämning vaktbetjente, alla med lika lön och
med skyldighet för eu hvar af personalen att efter omständigheterna tjenst-
göra vare sig såsom brefbärare eller postiljon eller biträde vid göromålens
handläggning å postanstalterna, påkallade nemligen, att traktamentet, så vidt
ske kunde, utginge efter samma grunder för alla. Härutinnau förordnades
genom] nådigt bref den 19 september 1884, för tillämpning med 1885 års
början, att beloppet af det traktamente, som finge vaktbetjent vid postverket
tillerkännas, skulle högst utgöra två kronor för dag, och att generalpoststyrel¬
sen skulle eg a att inom nämnda maximibelopp bestämma storleken af trakta¬
mentet för en hvar vaktbetjent särskild!, hvarjemte medgafs, att ett tilläggs-
traktamente af högst en krona för dag utöfver det traktamente, som eljest
skolat vederbörande tillkomma, skulle, der sådant pröfvades skäligt, fä utbetalas
till de vaktbetjente, som gjorde tjenst å vissa linier.
Med anledning af berörda nådiga bref infordrade generalpoststyrelsen
från vederbörande postförvaltare yttrande och förslag i afseende å traktamentet
för en hvar af de under postförvaltarne lydande postiljoner och brefbärare.
Dervid föreskrefs, bland annat, att vid förslagets afgifvande särskild hänsyn
skulle tagas till besvärligheten af den tjenstgöring, som af vederbörande på¬
fordrades; huruvida denna tjenstgöring bestredes å en eller å flera orter och
under resa med post; om densamma infölle på dag eller natt; lefnadskostna-
derna å den ort, der vederbörande voro anstähle; och, der postbetjent användes
till resa med post, de särskilda utgifter, som häraf uppkomme, m. in., äfven¬
som att för en hvar postiljon eller brefbärare skulle angifvas den tjenstgöring,
som af honom bestredes; den tid, hvarunder han af denna tjenstgöring vore
upptagen; samt de aflöningsförmåner i lön och tjenstgöringspenningar jemte
ålderstillägg eller arfvode och traktamente, som af honom uppbures.
Hos alla dem, som antagit, att regleringen skulle medföra en allmän
och väsentlig förbättring i årsinkomster för vaktbetjente, och särskildt hos de
bäst aflönade brefbärarne i Stockholm och Göteborg, hvilka genom reglerin¬
gen icke erhöllo någon höjd aflöning annat än den, som fem år derefter skulle
dem tillkomma i form af ålderstillägg, framkallade denna reglering missnöje,
hvilket under de följande åren och allt framgent tagit sig uttryck i upprepade
framställningar om aflöningsförbättring, än i form af högre traktamenten, än i form af
högre löner, dervid af de bättre aflönade framhållits, att de förgäfves af regleringen
väntat någon aflöningsförhöjning, och af dem alla i regeln anförts, att aflöningen vore
otillräcklig för deras och familjens uppehälle och att de genom ökadt arbete i
tjensten saknade tillfälle till ^förtjenst. Vid behandlingen af dessa ansökningar
21
Sjunde hufvudtiteln.
hade styrelsen, i den mån omständigheterna sådant medgift^, sökt ytterligare
utjemna rådande missförhållanden genom någon ökning i traktamente för en¬
skilda vaktbetjente samt, i Stockholm och Göteborg, genom att uppdela vakt-
betjenterne i fyra klasser med dagtraktamente af 1 krona 25 öre, 1 krona
50 öre, 1 krona 75 öre och 2 kronor, sålunda att omkring en fjerdedel af
antalet tillhörde hvarje klass och att vaktbetjente å dessa orter uppflyttades
från klass till klass i mån af afgång; men någon allmän aflöningsförbättring,
på sätt i ansökningarne begärts, hade naturligtvis genom dessa åtgärder icke
kunnat åstadkommas. Pall hade också åtskilliga år efter den nya regleringeus
genomförande förekommit, då styrelsen ansett sig icke kunna genom trakta-
mentsförhöjning hålla vaktbetjent skadeslös för det ålderstillägg, hvaraf han,
enligt gjorda beräkningar, då skulle hafva såsom brefbärare kommit i åtnju¬
tande, derest äldre aflöningsbestämmelser fått tillämpas.
Jemväl de extra vaktbetjenterne hade klagat öfver 1885 års reglering
såsom för dem ogynsam, särskild! derigenom att deras befordran till ordinarie
befattning sedan dess blifvit allt mer och mer fördröjd.
I hvad mån klagomålen från de ordinarie vaktbetjenterne mot nämnda
reglering varit befogade, ansåge generalpoststyrelsen framgå af hvad ofvan
anförts, hvaraf syntes, att regleringen afsåg i första hand beredande af bättre
pension och tillika utjemning af missförhållandena i aflöningsväg genom att
höja de lägre aflönades inkomster, men att någon allmän aflöningsförhöjning
aldrig var afsedd att genom regleringen åstadkommas, ehuru det väl kunde
medgifvas, att vid regleringens genomförande förbättringen i inkomster sanno¬
likt skulle hafva blifvit större, om anslagna medel dertill lemna! tillgång.
Men beträffande extra vaktbetjentes alltmera fördröjda befordran till ordinarie
Ange den omständigheten uteslutande tillskrifvas andra orsaker och vore isynner¬
het föranledd för extra vaktbetjente likasom för extra tjenstemän deraf, att
en år för år stegrad posttrafik tagit i anspråk ökade arbetskrafter, Indika icke
lika hastigt, som de erfordrats, kunnat på ordinarie stat uppföras.
Att generalpoststyrelsen för sin: del ansåge det mycket önskligt, att post-
vaktbetjentes lönevilkor kunde något förbättras, det hade styrelsen senast vid
afgifvande af dess underdåniga förslag till postverkets stater för år 1897 haft
tillfälle att inför Eders Kong!. Maj:t framhålla, och geueralpoststyrelsen hyste
fortfarande den föreställningen, att de äldre postvaktbetjenteme väl skulle hafva
behöft det andra ålderstillägg, hvarom styrelsen då gjorde framställning; men
att förorda de i postvaktbetjentes nu ifrågavarande framställning gjorda förslag
till klassindelning med aflöningen utgående i allenast fäst lön och ålderstillägg,
jemte nålpenningar för vissa af dem, som tjenstgjorde å jernväg, dertill funne
sig styrelsen förhindrad.
Ty utom det att de grunder, efter hvilka denna klassindelning syntes
22 Sjunde hufvudtiteln.
hafva blifvit gjord, icke syntes vara de rätta, när frågan vore om vaktbetjen-
tes större eller mindre aflöningsbehof, skulle en sådan klassindelning med olika
fasta löner i hvarje klass grundlägga en olika pensionsrätt, som icke stode i
rättvist förhållande till den omständigheten, huruvida en vaktbetjent under
sin tjenstetid varit anstäld på den ena eller andra orten, och nästan omöjlig¬
göra för styrelsen att, när sådant af förhållandena eljest påkallades, förflytta
eu vaktbetjent från en ort tillhörande högre klass till en ort tillhörande eu
lägre — en omplacering, som ock skulle väsentligt försvåras genom bifall till
den gjorda begäran, att hvarje ledigblifven ordinarie vaktbetjentbefattning skulle
kungöras till ansökning ledig och tillfälle lemnas hvarje vaktbetjent att söka
sådan befattning. Emot förslaget kunde ock anmärkas, att vaktbetjente, statio¬
nerade å samma ort, till exempel brefbärare och landsvägspostiljoner, kunde
hafva så pass olika tjenstgöring, att aflöningen dem emellan borde skilja jemväl
på annat än tilläfventyrs olika antal intjenta ålderstillägg, men att enligt' klass-
indelningsförslaget alla ordinarie vaktbetjente å samma ort skulle hafva lika
aflöning endast med den olikhet, som kunde föranledas deraf, att icke alla
intjenat samma antal ålderstillägg.
Beträffande den ökade kostnad, som förslagets genomförande med 1896
års ingång skulle hafva förorsakat och hvilken i vaktbetjentes framställning
angifvits till 219,610 kronor 25 öre, hvartill skulle komma det belopp, hvar¬
med de begärda milpenningarne till postiljoner vid jernvägsposten komma att
öfverstiga det till hyresbidrag utgående beloppet, 875 kronor, hade verkstäld
kontrollräkning visat, att det angifna beloppet vore till slutsumman ganska
riktigt, i det att förefunna räknefel beträffande den nuvarande kostnaden och
felaktiga uppgifter beträffande den blifvande delvis toge ut hvarandra och på
det hela icke förändrade beloppet i vidare mån än från 219,610 kronor 25
öre till 225,487 kronor 20 öre, hvartill dock komme den af vaktbetjenterne
i deras framställning icke till siffran augifna kostnaden för milpenningar, hvilken
emellertid vid gjorda beräkningar befunnits uppgå till i rundt tal 25,500 kronor
eller, efter afdrag af det nu utgående hyresbidraget, till 25,125 kronor. Ök¬
ningen i kostnad skulle således, om regleringen genomförts år 1896, hafva
utgjort i rundt tal 250,600 kronor; men om regleringen skulle genomföras
med 1898 års ingång, komme den, med beräkning efter det antal vaktbetjente,
som var i full tjenstgöring i oktober 1896, och med frånräkning af dem, som
komme att på grund af uppnådd pensionsålder afgå, att utgöra i rundt tal
282,300 kronor, beroende detta högre belopp hufvudsakligast på tillträdet till
flera ålderstillägg.
Till dessa uppgifna ökade kostnader syntes ock böra läggas den, som
efter regleringens genomförande skulle uppstå, derest, såsom eljest i fråga om
23
Sjunde hufrndtiteln.
lön vore vanligt, hela aflöningen skulle få vid af sjukdom föranledd tjenst¬
ledighet behållas under viss tid och intet deraf till vikarien utbetalas.
Att de af vaktbetjente i deras framställning föreslagna aflöningsbeloppen
ock vore högre, åtminstone i öfverstå klassen, än hvad som för närvarande
kunde med någon utsigt till framgång förordas, ansåge generalpoststyrelsen
ock framgå af senaste Riksdags i Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref till general¬
poststyrelsen den 29 maj 1896 återgifna uttalande, att det förefölle Riksdagen,
som om den då redan medgifna aflöningen borde för postvaktbetjente utgöra
en temligen tillräcklig inkomst. Och då genom Eders Kongl. Maj:ts och
senaste Riksdags beslut att anvisa medel till någon förhöjning af postvakt-
betjentes minimitraktamente möjlighet beredts styrelsen att i någon mån för¬
bättra de lägst aflönade postvaktbetjenternes ekonomiska ställning samt styrel¬
sen nu, enligt nådig befallning, fått framlägga förslag till förbättrande af post-
vaktbetjentes ställning genom påskyndande af deras tillträde till ordinarie tjenst,
ansåge sig generalpoststyrelsen böra i underdånighet hemställa, att den nu
behandlade, af postvaktbetjente gjorda underdåniga framställningen ej måtte för
närvarande till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Generalpoststyrelsens afstyrkande af det från vaktbetjente framkomna
regleringsförslaget innebure emellertid ingalunda, att styrelsen ansåge det vara
väl bestäldt med alla vaktbetjentes aflöningsförmåner. Men styrelsen hölle
före, att frågan om en allmännare förbättring af dessa förmåner för närvarande
borde, med hänsyn till senaste Riksdags uttalande i saken, stå tillbaka för
uppnående af det önskningsmålet, att postvaktbetjent tidigare, än nu vore fallet,
måtte vinna anställning på ordinarie stat och att, när derutinnan uppnåtts
hvad som billigtvis kunde begäras, den del af aflöningen, som grundläde pension,
fortfarande borde såsom hittills för alla postvaktbetjente vara lika, under det
att åter den aflöning, som derutöfver kunde anses höra hvarje vaktbetjent till¬
komma, måhända kunde befinnas lämpligast böra utgå i form af tjenstgörings-
penningar och hvad som ytterligare erfordrades för att ersätta särskilda kost¬
nader för tjenstgöring å dyr ort eller för tjenstgöring å resa, vare sig å jern¬
väg eller landsväg, godtgöras genom traktamente med skäligt belopp.
Sedan det underdåniga statsförslaget till finansdepartementet inkommit,
har i en till Eders Kongl. Maj:t stäld skrift Sveriges postvaktbetjentförening
genom utsedde komiterade i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
nu måtte ånyo upptaga det inför nästlidet års Riksdag framlagda förslaget om
tilldelande åt postvaktbetjente af ett andra ålderstillägg.
Då generalpostsyrelsen till fullgörande af uppdraget att inkomma med
förslag till ökning af antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar gjort fram¬
ställning om inrättande af 150 nya dylika befattningar, kan väl detta i för¬
hållande till antalet ordinarie vaktbetjente, för närvarande utgörande 791, synas
24
Sjunde hnfvudtiteln.
innebära en rätt väsentlig förökning. Men det bör härvid icke förbises, att
förslaget blifvit framstäldt i syfte att i någon mån undanrödja ett redan sedan
länge förefintligt missförhållande, hvars afhjelpande äfven Riksdagen funnit
angeläget, eller den ogynsamma proportionen mellan antalet ordinarie och extra
vaktbetjente med sinsemellan lika tjenstgöring. Detta missförhållande afhjelpes
icke dermed, att, på sätt hittills tid efter annan egt rum, ett antal nya vakt-
betjentbefattningar inrättas i mån af posttrafikens successivt stegrade tillväxt.
Skall något verksamt steg för ändamålet tagas, är derföre nödigt, att ett
afsevärdt större antal sådana befattningar på en gång inrättas, och jag kan
så mycket mindre anse, att generalpoststyrelsen, då den föreslagit uppförande
på ordinarie stat af något mer än två tredjedelar af det antal extra vakt¬
betjente, som vid statsförslagets afgifvande voro i full tjenstgöring, eller 259,
underlåtit att taga den föreskrifna hänsynen till sparsamhetens fordringar, som
med den rastlöst fortgående utvecklingen af den postala rörelsens alla grenar
antalet extra vaktbetjente säkerligen kommer att åter snabbt tillväxa.
Likaså kan jag icke annat än instämma med generalpoststyrelsen, då
styrelsen uti uppdraget att till förbättrande af befordringsutsigterna inom vakt-
betjentkåren föreslå inrättandet af nya vaktbetjentbefattningar funnit sig ega
en osökt anledning att äfven bringa på tal behofvet af verksamma åtgärder
i samma syfte hvad angår de talrika extra biträdena inom postverket. Tager
man hänsyn till de af generalpoststyrelsen i detta hänseende meddelade upp¬
gifter, enligt hvilka, vid ett antal af 281 ordinarie postexpeditörsbefattningar,
de till större delen i postverkets tjenst fullt sysselsatta extra biträdenas antal
uppgår till 518 och genomsnittsåldern för dessas befordran till ordinarie tjenst
är 34 år, kan det till och med ifrågasättas, huruvida icke de extra biträdenas
ställning är ännu mera bekymmersam än de extra vaktbetjentes. Vid sådant
förhållande anser jag mig böra lifligt förorda äfven det åt generalpoststyrelsen
väckta förslaget om inrättande af 75 nya postexpeditörsbefattningar.
Med den mångfald af nya rörelsegrenar, som uppvuxit på grundvalen af
äldre tiders enkla anordningar för postbefordringen, och den för hvarje år
stegrade intensiteten i utvexlingen af alla slags postförsändelser har postverket
numera utvecklat sig till en administrationsgren af helt annan omfattning och
betydelse, än samma verk ännu för ett par, tre årtionden sedan egde. Den
lika naturliga som oundvikliga följden häraf är ökade administrationskostnader
genom ett i bredd med rörelsens stegring växande behof af ökade arbets¬
krafter, men denna ökning i kostnaden för verkets administration är ingalunda
egnad att ingifva oro, då den till fullo motväges af en med hvarje år fort¬
gående ökning i postverkets inkomster. Betänkligheter ur synpunkten åt
verkets ekonomi behöfva derföre icke träda hindrande i vägen för vidtagandet
25
Sjunde hufvudtiteln.
af en af postverkets eget intresse ej mindre än af billighetshänsyn före-
stafvad åtgärd till förbättrandet af de i verkets tjenst sysselsatta personers
ställning.
Då jag nu, med anslutning till den af sistlidet års Riksdag lemnade
anvisning i fråga om det under nuvarande förhållanden lämpligaste sättet för
förbättrande af postvaktbetjenternas stimning, i underdånighet föreslår en bety¬
dande ökning i antalet dylika befattningar, anser jag mig så mycket mindre
böra samtidigt ifrågasätta någon förhöjning af vaktbetjentes aflöningsförmåner,
som Riksdagens uttalande i sammanhang med dess beslut om afslag å Eders
Kongl. Maj:ts framställning om beviljande af ett andra ålderstillägg för vakt-
betjente icke gifven anledning antaga, att Riksdagen skall befinnas villig att
redan nu medgifva en aflöningsförhöjning.
Beträffande anslaget till aflönande afl extra biträden vid distrikts-
förvaltningarne och postanstalterna, hvilket i staten för innevarande år är
upptaget till 592,000 kronor, har generalpoststyrelsen anfört, att, då, i hän¬
delse 75 nya postexpeditörsbefattningar blefve inrättade, de extra biträden,
som komme att till dessa postexpeditörsbefattningar befordras, kunde antagas
hafva ett årsarfvode af i genomsnitt 1,350 kronor hvar, dessa arfvodesbelopp,
tillhopa 101,250 kronor, följaktligen skulle upphöra att från anslaget utgå,
men att till återstoden, 490,750 kronor, deremot borde läggas dels 4,500
kronor, motsvarande de kostnader, som kunde beräknas uppstå för beredande
af semester åt de nya postexpeditörerne, dels 16,000 kronor, som syntes
erfordras till aflönande af de nya extra biträden, som under år 1898 blefve
behöfliga, dels ock 18,750 kronor för fortsatt reglering af de äldre extra
biträdenas arfvoden enligt den af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen gillade
plan, eller således tillsammans 39,250 kronor.
Generalpoststyrelsen har för den skull ansett detta anslag böra upptagas
till 530,000 kronor, hvilket innebär en minskning af 62,000 kronor.
Vidkommande anslaget till ålderstillägg anmäler generalpoststyrelsen, att,
med hänsyn, å ena sidan, till inträffade personalförändringar till följd af döds¬
fall, afsked eller vunnen befordran och, å andra sidan, till det ytterligare antal
tjenstemän och betjente, som blefve berättigadt till ålderstillägg från 1898 års
början, anslaget borde för nämnda år höjas med 8,200 kronor eller från sitt
nuvarande belopp, 326,800 kronor, till 335,000 kronor.
Å anslaget till arfvoden åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag
för en del betjente, hvilket i nu gällande stat är upptaget till 70,000 kronor,
hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, utgifterna uppgått i runda
tal under år 1895 till 73,200 kronor och under perioden 1 september 1895—31
augusti 1896 till 73,700 kronor. Då, på sätt ofvan nämnts, de begärda nya
Bih. till Iliksd. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd. 4
26
Sjunde hufvudtiteln.
vaktbetjentbefattningarnes uppförande i staten beräknats medföra en besparing
å detta anslag af 39,000 kronor, men till återstoden borde läggas dels det
belopp, som redan utöfver anslaget tagits i anspråk, afrundadt till 4,000
kronor, dels ock till mötande af utgifter för anställande af nya extra vakt-
betjente ett belopp af 20,000 kronor, bär generalpoststyrelsen hemstält, att
anslaget måtte minskas med 15,000 kronor och således sättas till 55,000
kronor.
Mot generalpoststyrelsens beräkning af utgifterna under sistberörda tre
anslagsrubriker har jag icke funnit något att erinra.
I anslagen under
öfvergångsstaten
förekommer, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, icke anledning till
någon ändring.
Beträffande
Pensionsstaten
anmäler generalpoststyrelsen,
att till följd af inträffade dödsfall från denna stat böra afföras de pen¬
sioner, som utgått
till förre postmästaren E. F. Wrangel....................................
„ „ postmästaren H. A, U. Liljensparre ....................
„ „ postmästaren L. L. Edelberg ..............................
„ „ vaktmästaren B. Enqvist.........................................
„ „ postmästaren P. J. A. Barck...............................
„ „ vaktbetjenten J. Andreasson..................................
„ „ vaktbetjenten E. Snällman........................................
„ „ postexpeditören J. A. J. Drangel ......................
hvarjemte borde frånräknas det belopp.............................
som i årligt understöd tillerkänts aflidne vaktbetjenten Carl
Josef Snells son Carl Hjalmar, enär denne före 1898 års in¬
gång uppnår 15 års ålder och understödet då skall upphöra;
kronor 2,700
1,650
1,800
450
1,350
300
300
1,350
50
V
V
eller tillhopa kronor 9,950:
27
Sjunde hufvudtiteln.
men att deremot i staten borde uppföras följande pensioner, som blifvit
beviljade, efter det generalpoststyrelsen afgaf förslag till postverkets stater för
år 1897, nemligen:
till förre postmästaren F. G. D. Cedermark ........... kronor 1,200: —
„ „ kontrollören F. G. Alexisson................................... „ 2,550: —
„ „ vaktbetjenten S. Persson .......................................... „ 300: —
„ „ postmästaren A. G. Hillbom ................................... „ 1,500: —
„ „ vaktbetjenten C. J. Skärström.............. ,,_300: —
summa kronor 5,850: —
I fråga om
Omkostnadsstaten
föreslår generalpoststyrelsen, att följande anslag måtte höjas, nemligen anslaget
till uppbörds- och frimärkesprovision med 5,000 kronor från 365,000 kronor
till 870,000 kronor, anslaget till förhyrande af de för postverket erforderliga
lägenheter samt till bestridande af utgifterna för posthusens underhåll m. m.
med 10,000 kronor från 150,000 kronor till 160,000 kronor, anslaget till
rese- och traktamentser sättning ar för resor i embets- och tjensteärenden i
allmänhet med 5,000 kronor från 35,000 kronor till 40,000 kronor, anslaget
till postföringskostnad vid befordran sjöledes mellan Sverige och Tyskland
med 70,000 kronor eller från 80,000 kronor till 100,000 kronor, anslaget
till tillverkning af frimärken, frankokuvert, bref kort och kortbref med 5,000
kronor från 95,000 kronor till 100,000 kronor samt anslaget till diverse
utgifter med 5,000 kronor från 30,000 kronor till 35,000 kronor, men att
följande anslag deremot måtte nedsättas, nemligen anslaget till expensutgifter
med 15,000 kronor från 460,000 kronor till 445,000 kronor, anslaget till
postföringskostnad vid befordran ä landsväg och inom postanstalternas
områden samt till landtbr ef bäring med 20,000 kronor från 750,000 kronor
till 730,000 kronor samt anslaget till godtgörelse till främmande postverk
med 40,000 kronor från 50,000 kronor till 10,000 kronor.
Beträffande den begärda förhöjningen i anslaget till postföringskostnad
vid befordran sjöledes mellan Sverige och Tyskland, hvilket uti staten för
innevarande år är upptaget till 30,000 kronor och hvarå utgifterna utgjort,
år 1894 26,800 kronor, år 1895 26,500 kronor samt under tiden 1 september
1895—31 augusti 1896 26,500 kronor, har general poststyrelsen anfört, att
dessa utgifter föranledts af träffade aftal med ångbåtsaktiebolaget “Sten Sture"
och med rederiet för ångfartyget “Oscar" om postbefordran samt af den först¬
nämnda bolag på grund af nådiga brefvet den 13 april 1886 medgifna ersätt¬
ning för lastpenningar samt fyr- och båkafgifter i svensk hamn.
28
Sjunde hufvudtiteln.
Nämnda aftal gälde emellertid icke år 1898, ty från och med den 1
maj 1897 skulle, på grund af en i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts
i nådigt bref den 13 juni 1896 dertill lemnade bemyndigande mellan svenska
postförvaltningen och tyska rikspostamtet träffad öfverenskommelse angående
anordnande och underhållande af regelbunden postångfartygsförbindelse mellan
Trelleborg och Sassnitz och med tillämpning af uppgjorda aftal dels med svenska
rederiaktiebolaget Sverige-Kontinenten, dels ock med ångfartygsrederiet I. F.
Braeunlich i Stettin, svenska postverket såsom subvention för uppehållande
af ifrågavarande sjöpostförbindelse vidkännas en årlig utgift af dels 50,000
kronor, dels 50,000 tyska riksmark äfvensom, derest det svenska bolaget icke
befriades från hamnafgifter samt fyr- och båkafgifter och lotspenningar, då
lots ej påkallats, eller för dylika afgifter till stat, kommun eller hamnar i de
båda länderna för de enligt kontraktet verkstälda resorna, ersätta bolaget för
dessa utgifter.
Med anledning af dessa bestämmelser har generalpoststyrelsen ansett
anslaget icke kunna sättas lägre än till 100,000 kronor.
Generalpoststyrelsen har emellertid beräknat, att svenska postverket skulle
erhålla eu väsentlig godtgörelse för denna utgift genom minskad transitersätt-
ning till danska postverket. Besparingen härutinnan har antagits komma att
uppgå till omkring 40,000 kronor för år; och är det af denna anledning,
som generalpoststyrelsen ansett sig kunna föreslå, att anslaget till godtgörelse
till främmande postverk med nämnda belopp nedsättes.
A anslaget till postföringskostnad vid befordran å landsväg och inom
postanstalternas områden samt till landtbrefbäring, hvilket i nu gällande stat
är upptaget till 750,000 kronor, hafva utgifterna i runda tal utgjort, under¬
år 1895 667,800 kronor och under tiden 1 september 1895—31 augusti
1896 668,700 kronor.
I betraktande häraf har generalpoststyrelsen väl ansett en minskning åt
detta anslag kunna ske, men då särskildt landtbref härin gen syntes böra till
fördel för landsbygden vinna större användning genom utvidgande af redan
befintliga landtbrefbäringslinier eller inrättande af nya sådana samt till full¬
följande häraf äfvensom för utvidgning af postföringen med häst och åkdon
erforderliga medel borde finnas å anslaget tillgängliga och dertill komme, att
legan vid postbefordran å landsväg hade benägenhet att stiga, har styrelsen
ansett nedsättningen böra inskränkas till 20,000 kronor.
Beträffande anslaget till traktamenten för tjensteman i jernvägspost-
kupé, i hvilket någon förändring icke föreslagits, har generalpoststyrelsen anfört,
att, då enligt nu gällande bestämmelser de å jernväg tjenstgörande extra tjenste-
männens traktamente i regel vore högre än de ordinaries, utgiftssummans storlek
visserligen blefve beroende af, huruvida ett större antal af tjenstemannaperso-
29
Sjunde hnfvndtiteln.
nålen finge ordinarie anställning, men att styrelsen likväl ansett någon rubb¬
ning icke böra ske i anslaget, enär styrelsen hade för afsigt att till Eders
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till en liknande reglering af aflöningsför-
hållandena för extra biträden vid jernvägsposten, som redan medgifvits för de
vid postkontoren tjenstgörande extra biträden, hvilken reglering skulle komma
att utjemna de nu rådande skiljaktigheterna mellan de ordinarie och de extra
tjenstemännens traktamenten, samt den besparing i utgifter, som deraf skulle
uppkomma å anslaget till traktamenten, motvägdes af förhöjning i utgifter å
anslaget till aflönande af extra biträden, utan att vid beräkning af utgifterna
från sistnämnda anslag denna förhöjning tagits i betraktande.
Jemväl anslaget till traktamenten för vaktbetjente är bibehållet vid
samma belopp, hvartill det i nu gällande stat blifvit faststäldt, eller 575,000
kronor.
Enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, har anslaget under tiden 1
september 1895—31 augusti 1896 öfverskridits med mer än 25,000 kronor;
och den besparing, som, under förutsättning att de begärda nya vaktbetjent-
befattningarne erhölles, skulle uppstå till följd af den nedsättning i trakta¬
mentet, som i regeln sker vid extra vaktbetjents befordran till ordinarie, har
generalpoststyrelsen ansett icke komma att uppgå till det belopp, hvarmed
anslaget redan öfverskridits. Men då den eventuela besparingens storlek nu
icke kunde tillförlitligt beräknas, har styrelsen funnit sig sakna möjlighet att
på säkra grunder bygga ett förslag om anslagets förhöjning.
I staten för år 1896 höjdes detta anslag med 10,000 kronor för att
sätta generalpoststyrelsen i tillfälle att bereda postvaktbetjente, som till följd
af ansträngande tjenstgöring eller andra särskilda orsaker ansåges böra till¬
delas någon hvilotid, ledighet högst femton dagar under kalenderår med rätt
att under tiden uppbära jemväl traktamentet.
Då generalpoststyrelsen ansett mycket goda skäl tala för, att proportionen
mellan antalet ordinarie vaktbetjente och beloppet af den summa, som för be¬
rörda ändamål finge användas, icke försämrades, har styrelsen hemstält, att,
derest den begärda ökningen i antalet vaktbetjente beviljades, det till bere¬
dande af ledighet åt vaktbetjente afsedda beloppet måtte, utan ökning af an¬
slagets slutsumma, proportionsvis höjas med 2,000 kronor till 12,000 kronor.
De af generalpoststyrelsen föreslagna förändringarne i anslagsbeloppen
under omkostnadsstaten synas mig vara af omständigheterna påkallade, och
finner jag mig derföre böra förorda dem.
Under förutsättning att generalpoststyrelsens af mig tillstyrkta fram¬
ställning angående inrättande af 150 nya vaktbetjentbefattningar vinner bifall,
har jag icke heller något att erinra mot generalpoststyrelsens hemställan att
få, till beredande af ledighet åt vaktbetjente utan minskning i aflöning, af an¬
30
Sjunde hufvudtiteln.
slaget till traktamenten för vaktbetjente disponera ett något större belopp, än
som för närvarande är till detta ändamål anvisadt.
Det å postverkets stat uppförda anslag till oförutsedda utgifter är för
innevarande år upptaget till 120,000 kronor.
Då den på innevarande år belöpande andel af kostnaden för till- och om¬
byggnad af posthuset i Göteborg, hvilken kostnad ansetts böra utgå af detta
anslag, upptagits till 80,000 kronor, under det att allenast 50,000 kronor
ansetts böra för år 1898 anvisas till berörda byggnadsarbete, skulle anslaget
af denna anledning kunnat minskas med 30,000 kronor.
Enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, förefinnes emellertid en sär¬
skild anledning till, att anslaget i dess helhet icke bör nedsättas, utan väsentligt
förhöjas.
Sedan nästlidet års Riksdag i hufvudsak bifallit Eders Kongl. Maj:ts
framställning, att vissa delar af postverkets öfverskottsmedel för åren 1895,
1896 och 1897 finge för postverkets räkning reserveras och afsättas till en
fond för anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm, har Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 22 maj 1896 bemyndigat generalpoststyrelsen
att, om den funne sådant lämpligt, under förbehåll af Eders Kongl. Maj:ts
och Riksdagens godkännande, träffa aftal om inköp af tomt till nytt posthus
i Stockholm.
I sammanhang med afgifvande af statsförslaget anmälde generalpoststyrel¬
sen, att de underhandlingar, styrelsen med anledning häraf fört, ledt till köpeaftal,
hvilka, inom den närmaste tiden och så snart definitivt besked från en fastig-
hetsegare rörande förvärfvet af hans för frågans lösning behöfliga tomt erhållits,
komme att underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Derest de fastigheter,
om hvilka generalpoststyrelsen förhandlat, finge för postverkets räkning för-
värfvas, förefunnes efter styrelsens förmenande ingen anledning att uppskjuta
byggnadsarbetets påbörjande, utan vore det tvärtom högeligen angeläget, att
nybyggnadsarbetet finge snarast möjligt påbörjas, på det att de trånga loka¬
lerna i posthuset vid Rödbodtorget måtte ju förr dess hellre kunna utbytas
mot rymligare.
Af denna anledning har generalpoststyrelsen i statsförslaget under air-
slagstiteln oförutsedda utgifter inräknat första årets byggnadskostnad för nytt
posthus i Stockholm med 250,000 kronor och fördenskull upptagit anslaget i
dess helhet till 340,000 kronor.
I underdånig skrifvelse den 22 sistlidne december har generalpost¬
styrelsen derefter afgifvit det sålunda i utsigt stälda förslaget om förvärfvande
af tomtplats för det nya posthuset, dervid styrelsen till en början åberopat
hvad styrelsen redan i sin underdåniga skrifvelse den 29 november 1895, vid
afgifvande af förslag till postverkets stater för år 1897, anfört beträffande
Sjunde hufvudtiteln. 31
olägenheter, som för postverket härflöte af det trånga utrymmet i de nuvarande
lokalerna inom centralposthuset i hufvudstaden, hvilka olägenheter ansetts icke
kunna fullständigt undanrödjas, med mindre än att det nuvarande posthuset
vid Rödbodtorget frånträddes och i stället å rymlig tomt uppfördes ett helt
och hållet nytt tidsenligt posthus.
Generalpoststyrelsen anför vidare, hurusom centralpostkontorets lokaler
inom posthuset numera samtliga vore alldeles för trånga. Der saknades ut¬
rymme för tillräckliga diskar till allmänhetens expedierande och plats för
sådana anordningar, hvarigenom arbetet underlättades; der saknades kassahvalf
för de afdelningar, som deraf vore i behof. Tidningsexpeditionen vore till
största delen hopträngd i den låga entresolvåningen, hvarest en talrik personal
vore under vissa tider på dagen ifrigt sysselsatt med den brådskande expedi¬
tionen af tidningar till landsorten under temperatur- och luftförhållanden, som
lemnade mycket öfrigt att önska. Paketexpeditionen vore redan förlagd inom
annat hus i förhyrd lokal, och äfven om ytterligare en eller annan afdelning
brötes ut och förlädes i en annexbyggnad, kunde en fullt tillfredsställande ut¬
vidgning af de qvarvarande afdelningarne icke ske utan flyttning af trapp¬
uppgångar och andra åtgärder, som droge alltför dryga kostnader i förhållande
till det resultat de medförde.
Finge deremot hela centralpostkontoret förläggas i en enda tidsenlig
byggnad, blefve arbetet härigenom uppenbarligen underlättad! och kunde mera
än nu påskyndas. De allmänheten betjenande postfunktionärerna kunde då
bättre komplettera hvarandra. En mängd transporter och budskickningar
mellan skilda byggnader undvekes, och utrymmet kunde bättre tillvaratagas,
i det att dels antalet lokaler för allmänheten kunde inskränkas till några få,
men rymliga, dels förstugor, trappor och förrådsrum kunde blifva färre.
Endast med hänsyn till den betydliga kostnaden, som förvärfvande af en
tillräckligt rymlig och välbelägen tomt samt uppförande derå af ett fullstän¬
digt och tidsenligt posthus förorsakade, hade generalpoststyrelsen förut såsom
alternativ för sakens lösning ifrågastält, att det nuvarande posthuset skulle
bibehållas och ett annex till detsamma å närbelägen tomt uppföras; men då
den af Eders Kongl. Maj:t till sistlidet års Riksdag aflåtna nådiga proposi¬
tion om förvärfvande åt postverket af den för ett dylikt annexposthus allra
lämpligaste tomt icke vunnit Riksdagens bifall, samt å de centralposthuset i
öfrigt omgifvande tomter dels påginge vidlyftiga ny byggnadsarbeten, dels redan
tunnes uppförda byggnader, hvilkas inlösen skulle vålla dryga kostnader, utan
att byggnaderna ändock kunde med fördel för postverket användas, Ange enligt
generalpoststyrelsens mening frågan om anskaffande af ett annex till det nu¬
varande centralposthuset anses fallen, hvadan endast återstode den andra utvägen
32
Sjunde hufvudtiteln.
för frågans lösning, nemligen flen att anskaffa en lämplig tomt och derå upp¬
föra ett nytt fullständigt centralposthus.
En sådan tomt borde vara centralt belägen och på samma gång icke
aflägsen från jernvägens centralstation. Det centrala läget betingades natur¬
ligtvis deraf, att den korresponderande allmänhet, som af postkontoret betje-
nades, borde utan större tidsutdrägt kunna besöka kontoret, och närbelägen¬
heten till jernvägens centralstation vore af vigt derföre, att ju närmare post¬
kontoret läge jernvägsstationen, desto förr kunde det hinna till utdelning ordna
den med jernväg ankomna posten och desto längre inlemningstid kunde med-
gifvas allmänheten för den post, som skulle med jernväg fortskaffas. Härtill
komme också, att transportkostnaderna kunde nedbringas, i den mån trans¬
porterna blefve kortare.
Centralpostkontorets samtliga afdelningar, deri inberäknade postdirektörens
expedition och den inom akademiens för de fria konsterna hus mot 7,500
kronor för år förhyrda paketexpeditionslokalen, innefattade för närvarande,
enligt gjorda beräkningar, en golfyta af sammanlagdt 1,767,45 qvadratmeter
eller 20,050 qvadratfot — deraf 1,442,16 qvadratmeter eller 16,360 qvadrat-
fot inom centralposthuset — under det att, för tillgodoseende af behofvet för
någon längre framtid, ansetts erfordras eu golfyta af omkring 3,702 qvadrat¬
meter eller 42,000 qvadratfot, deraf, under antagande att, jemte öfriga af¬
delningar, hela tidningsexpeditionen skulle inrymmas i bottenvåningen, 3,438
qvadratmeter eller 39,000 qvadratfot borde vara belägna i bottenvåning.
Tomten borde för den skull icke innefatta mindre areal än omkring 4,408
qvadratmeter eller 50,000 qvadratfot.
Då för kostnadens skull någon tomt icke gerna kunde ifrågasättas,
som redan vore försedd med dyrbara åbyggnader, och då, såsom Riksdagen
påpekat, tomten tillika borde lemna tillfälle till framtida utvidgning af post¬
verkets lokaler, vore, hvad ock chefen för finansdepartementet i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet den 24 april nästlidet år vid underdånig anmälan af
frågan om förvärfvande för postverkets räkning af tomten n:o 1 i qvarteret
Sjöhästen erinrat, valet mellan för ändamålet lämpliga tomter synnerligen
begränsad!. De tomter, som kunnat ifrågakomma, hade den ena efter den
andra visat sig vid uppmätning vara för små eller vid fråga om förvärfvande
alltför dyrbara till följd af åbyggnadernas beskaffenhet. Den enda tomt, som
i fråga om storlek och mindre dyrbara åbyggnader fylde de uppstäda vilkoren,
vore den, som bildades af tomtnumren 1, 3, 9 och 10 i qvarteret Riddaren
inom Klara församling. Den begränsades, såsom å en skrifvelsen bilagd
tomtkarta angåfves, af Vasagatan, Mäster Samuelsgatan, Bryggaregatan, Klara
norra kyrkogata samt två andra tomtnummer i samma qvarter.
Det kunde visserligen befaras, att ett posthus uppfördt å denna plats
33
Sjunde hufvudtiteln.
skulle af en del bland de större korrespondenter, som för sin post anlitade det
nuvarande centralpostbuset, till en början befinnas i fråga om centralt läge
lemna åtskilligt öfrigt att önska, men mera centralt belägen tomt vid Vasa¬
gatan eller vid andra gator i närheten af jernvägens centralstation kunde,
enligt generalpoststyrelsens förmenande, icke erhållas till skäligt pris och af
erforderliga dimensioner.
Blefve posthus å denna tomt uppfördt, kunde det måhända befinnas
nödvändigt att tillmötesgå önskningar, som, oaktadt det nuvarande central¬
posthusets fördelaktiga läge, redan gång efter annan försports, om inrättande
af ett filialkontor i närheten af Gustaf Adolfs torg, men den omständigheten
ensam syntes icke böra afhålla från den nu omförmälda tomtens förvärfvande
till posthusbyggnad eller böra föranleda, att kostnadsfrågan lemnades alldeles
å sido vid fråga om tomtköp, så att, oberoende af befintliga åbyggnaders
dyrbarhet, en mera centralt belägen tomt inköptes.
Allmänheten satte stort värde på en snabb utlemning af ankommen
post och en till det längsta utsträckt tid för inlemning af afgående post, men
möjligheten att tillmötesgå dessa önskningar försvårades naturligtvis, i samma
mån som afståndet ökades mellan postkontoret och jernvägscentralstationen.
Hänsynen härtill föranledde, enligt generalpoststyrelsens åsigt, att posttomten
icke kunde ligga utom det område, som begränsades af Klaraviken i vester,
Kungsgatan i norr, Drottninggatan eller åtminstone Beridarebansgatan, Brunke-
bergstorg, Malmtorgsgatan och Gustaf Adolfs torg i öster samt Strömgatan,
Rödbodtorget och Jakobsgatan i söder. Hänsyn till allmänhetens skäliga
anspråk på posthusets centrala läge åter förorsakade, att inom nu nämnda
område måste bortses från de tomter, som läge vester om statens jernvägsspår,
och att man vid valet af tomt borde undvika områdets nordliga gräns. Komme
så härtill, att mindre tomtyta än cirka 4,408 qvadratmeter eller 50,000
qvadratfot icke kunde anses acceptabel, att inom qvarteret dessutom borde
finnas utrymme till framtida utvidgning af posthuset, samt att ett posthus
syntes böra åtminstone med någon af sina sidor nå mera trafikerad gata, der
hufvudingången för allmänheten kunde beredas, kunde med skäl påstås, att
förvärfvet af hvilken helst annan tillräckligt stor tomt än den nu ifråga¬
satta inom det angifna begränsade området skulle medföra mycket stora
kostnader för inlösen af åbyggnaderna.
På grund häraf och med den rätt, Eders Kongl. Maj:t dertill lemnat,
hade generalpoststyrelsen sökt att med egarne till tomtnumren 1, 3, 9 och
10 i qvarteret Riddaren inom Klara församling träffa köpeaftal under förbehåll
af Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens godkännande.
Det hade dervid visat sig, att berörda förbehåll något höjt inköpsprisen
Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 5
34 Sjunde hnfvudtiteln.
utöfver hvad som torde hafva kunnat betingas, om af talen fått definitivt af-
slutas, i det att säljarne åberopat, att de genom ett dylikt vilkorligt aftal
blefve bundna och just under en för försäljning af tomter med godt läge gynnsam
tid betagna möjligheten att begagna sig af utsigterna å fastighetsmarknaden, under
det att staten åter hade fria händer att antaga eller förkasta aftalen, men då
likväl de betingade köpeskillingarne för tomtnumren 1, 3 och 10, enligt general¬
poststyrelsens förmenande, måste anses skäliga, hade styrelsen med egarne till
dessa tre tomtnummer uppgjort köpeaftal, som öfverlemnades till pröfning.
För att i möjligaste mån förkorta säljarnes väntetid på besked, huruvida
aftalen godkändes eller icke, för att lemna dem nödig tid till uppsägning åt
fastigheterna graverande inteckningar och rörande fastighetslägenheterna träffade
hyresaftal, samt för att så ordna öfvertagandet af fastigheterna, att nybygg¬
naden af posthus måtte kunna begynna med ingången af år 1898, hade i
aftalen måst inrymmas den bestämmelsen, att köpeaftalen skulle anses förfallna,
derest Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen ej lemnat sitt godkännande af de¬
samma inom utgången af mars månad år 1897.
Beträffande den för posthus jemväl erforderliga tomten n:o 9 i samma
qvarter, hvilken tomt innefattade en areal af 1,850,1 qvadratmeter eller
20,987 qvadratfot och egdes af Stockholms ridhusförening, som derå hade
uppförda ett ridhus med stallar samt längs den 18,5 8 meter eller 62,6 fot
långa fasaden åt Mäster Samuelsgatan ett boningshus, hade underhandlingar
pågått med ridhusföreningens direktör. Härvid hade från ridhusföreningens sida
fordrats en köpeskilling af 400,000 kronor, under det att från postverkets sida
erbjudits till en början 260,000 kronor och sedermera, för att söka komma till
uppgörelse utan anlitande af expropriation, 275,000 kronor, hvarefter ridhus¬
föreningens verkställande direktör förklarat, att ridhusföreningen icke reflekterade
å något anbud understigande 300,000 kronor, hvilket pris åter generalpoststyrelsen
funne alldeles för högt, när i betraktande toges, att fastighetens taxeringsvärde
utgjorde 120,000 kronor, att byggnaderna vore brandförsäkrade till 89,000
kronor och enligt sakkunnig byggmästares utsago värda högst 82,000 kronor,
att hela fastigheten icke hade annan fasad åt gata än den nyss angifna af 18,5 8
meter, samt att, oaktadt alla lägenheterna vore uthyrda, hyresafkastningen, så
vidt af senaste mantalsuppgift kunnat inhemtas, icke uppginge till högre belopp än
8,410 kronor. General poststyrelsen hemstälde derföre, under förutsättning att
ofvan berörda köpeaftal blefve godkända, att sistnämnda tomt måtte få af
postverket förvärfvas i den ordning nådiga förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof bestämde. Tiden,
då tomten skulle afstås, borde helst sättas till 1898 års ingång, men kunde
utan större olägenhet för posthusbygget framskjutas till den 1 april 1898.
Vid nådigt bifall härtill och med beräkning, att tomten n:o 9 betingade
35
Sjunde hufvudtiteln.
en löseskilling af högst 275,000 kronor, skulle till tomt för nytt posthus i
Stockholm erhållas inom nyssnämnda qvarter en areal af tillhopa 5,569,6
qvadratmeter eller 63,181,6 qvadratfot till ett pris af 987,000 kronor, med
fasader åt Vasagatan 79,95 meter eller 269,3 fot, åt Mäster Samuelsgatan
66,13 meter eller 226,6 7 fot, åt Bryggaregatan 89,8 6 meter eller 302,7 fot
samt åt Klara norra kyrkogata 14,2 5 meter eller 48 fot.
För att kunna bebygga detta område med hus i fyra våningar erfor¬
drades emellertid, att en del af området utlades till Mäster Samuelsgatan och
Bryggaregatan, dertill beräknats åtgå 275,36 qvadratmeter eller 3,123,88 qvadrat¬
fot, hvarefter således skulle till disposition återstå 5,294,24 qvadratmeter eller
60,057,7 2 qvadratfot.
Då emellertid tomten n:o 1 med sin östra del sköte fram längs tomten
n:o 2 till Klara norra kyrkogata och den del, som norr om tomten n:o 2
skulle återstå af tomten n:o 1, sedan erforderlig utläggning till Bryggaregatan
egt rum, blefve mindre lämplig att nu bebyggas, utan hellre borde sparas för
att framdeles bebyggas i sammanhang med bebyggande af tomten n:o 2, hade
det ansetts lämpligast att tills vidare lemna 322 qvadratmeter eller 3,652,5 7
qvadratfot af tomtens n:o 1 östligaste del i ungefär orubbadt skick. Den
sålunda undantagna delen af tomten n:o 1 skulle tillsvidare användas för vakt¬
mästare- och maskinistbostäder i der redan befintlig byggnad samt till vagns¬
hus och vaktstall för postkontorets åkdon och skjutsentreprenörens hästar.
Sedan för posthuset och gårdar tagits i anspråk 4,972,2 4 qvadratmeter
eller 56,405,15 qvadratfot, skulle af qvarteret för framtida utvidgning af post¬
huset återstå dels af tomten n:o 1 322 qvadratmeter eller 3,652,5 7 qvadrat¬
fot, dels ock tomten n:o 2 om 522 qvadratmeter eller 5,921,5 7 qvadratfot
och tomten n:o 8 om 1,160,6 qvadratmeter eller 13,165,85 qvadratfot, ut¬
görande tillhopa 2,004,6 qvadratmeter eller 22,739,9 9 qvadratfot, och på det
att icke de sistnämnda båda tomterna skulle göras till föremål för spekulation,
samt priset härigenom eller genom nybyggnader uppdrifvas, hade generalpost¬
styrelsen ansett försigtigheten bjuda att samtidigt med de ofri ga tomterna i
qvarteret söka förvärfva jemväl dessa båda tomter, om hvilka för den skull
jemväl upprättats köpeaftal, hvilka öfverlemnades till nådig pröfning. Samman¬
lagda köpeskillingen för dessa båda tomter med åbyggnader utgjorde enligt
aftalen 512,000 kronor, hvilket pris betingats med hänsyn till den årliga
afkastning, de båda tomterna lemnade i hyror m. m., och som för närvarande
uppginge för tomten n:o 2 till 7,302 kronor och för tomten n:o 8 till 23,995
kronor.
Då emellertid sistnämnda båda tomter icke skulle omedelbart för det
nya posthuset tagas i anspråk, utan vore afsedda att användas för att möta
i framtiden uppstående behof af utvidgning, hade generalpoststyrelsen anskaffat
36
Sjunde hnfvudtiteln.
anbud å fastigheternas förhyrande för en tid af fem år, räknadt från den 1
oktober 1897, enligt hvilka anbud de, som anbuden lemna!, erbjudit för de
båda fastigheterna en årlig hyra af tillhopa 25,600 kronor samt åtagit sig,
bland annat, att under hyrestiden hålla fastigheterna i snyggt och godt skick
samt ansvara för fastigheterna åliggande onera och besvär, renhållning och
sotning äfvensom att vid hyrestidens utgång återlemna fastigheterna och derå
uppförda byggnader i minst lika godt skick, som de mottagits. Den omstän¬
dighet, att anbudsgifvarne frikalla! sig från erläggande under hyrestiden af
de krono- och kommunalutskylder äfvensom afgifter till presterskap och
skolväsen, som kunde varda för fastigheterna debiterade, skulle icke komma
att vålla någon utgift för postverket, då statens egendomar vore fria från
dylika utskylder och afgifter. Genom dessa anbud finge anses ådagalagdt,
att, om köpeaftalen godkändes, postverket kunde i ränta å köpeskillingen för
de båda fastigheterna beräkna 5 procent under de närmaste fem åren efter
fastigheternas tillträde; och så vidt generalpoststyrelsen kunde se, förefunnes
ingen anledning till antagande, att efter de fem årens förlopp, då postkontoret
afsåges att redan vara inflyttadt i det nya posthuset, icke lika fördelaktiga
hyresaftal skulle kunna af postverket träflas, intill dess den tid framdeles in¬
trädde, då fastigheterna behöfde rifvas för att lemna plats till utvidgning af
posthuset.
För inköp af hela qvarteret skulle således enligt ofvan gjorda beräk¬
ningar erfordras 1,499,000 kronor. Till liqviderande åt denna summa egde
postverket för närvarande en, jemlikt nådigt bref den 19 juni 1896, under
statskontorets vård och förvaltning stäld fond af 638,288 kronor 8 öre, hvilket
belopp genom tillagda räntor beräknades komma att den 1 oktober 1897 uppgå
till 662,865 kronor. Men dessutom finge, enligt Riksdagens beslut och nådiga
brefvet den 29 maj 1896, till nämnda fond läggas ej mindre den behållning,
som för år 1896 kunde å postverkets rörelse uppstå utöfver det redan för
statsregleringen beräknade öfverskottet för samma år, än äfven hälften af blif¬
vande öfverskottsmedel för år 1897, dock att till fonden icke finge afsättas
större del af öfverskottet för sistnämnda år än det belopp, hvarmed det¬
samma öfverstege 220,000 kronor. Huru stort det belopp blefve, som med
tillämpning af dessa bestämmelser kunde komma att af behållningen för år
1896 tillfalla fonden, vore för närvarande omöjligt att tillförlitligt beräkna,
men generalpoststyrelsen hyste den på sannolikheter grundade förhoppning,
att fonden, ökad med denna del af behållningen för sistnämnda år, skulle
komma att den 1 oktober 1897 uppgå till en million kronor. Derutöfver
skulle i sådant fall för tomtförvärfvet erfordras 499,000 kronor, hvilket belopp
styrelsen ansåge kunna af postverkets kassaförlag förskjutas för att sedermera
ersättas dels på våren 1898 med det öfverskott, som då finge för ändamålet
37
Sjunde hufvndtiteln.
disponeras af öfverskottsmedlen för år 1897, dels ock på våren 1899 med
högst 200,000 kronor af öfverskottsmedlen för år 1898. I förslaget till
postverkets stater för år 1898 har generalpoststyrelsen nemligen hemstält, att
af öfverskottsmedlen för samma år högst 200,000 kronor måtte få användas
till betäckande af det förskott, som från postverkets kassaförlag kunde hafva
lemnats till anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm, i den mån det
lemnade förskottet icke vid upprättande af postverkets bokslut för år 1898
blifvit ersatt.
Generalpoststyrelsen har vidare anfört, hurusom, på det att postverket
vid uppgörande af planer för byggande af det nya posthuset skulle kunna
begagna sig af den erfarenhet, som beträffande posthusens lämpliga anordnan¬
de vunnits inom länder, der byggnadsverksamheten för postverken under senare
tider varit lifligare än här i landet och der till följd häraf den ena förbätt¬
ringen efter den andra i posthusens planläggning kunnat komma till utförande
och blifva pröfvad, intendenten i öfverintendentsembetet F. G. A. Dahl enligt
nådigt medgifvande fått sistlidne sommar företaga en resa i Tyskland och Bel¬
gien för att studera indelning och inredning af de nyare posthus, från hvilka
i dessa hänseenden något kunnat vara att inhemta vid uppgörande af planer
och program för det nya posthuset i Stockholm. För att underlätta dessa
studier och göra dem mera fruktbringande hade styrelsen så ordnat, att en i
de svenska postanstalternas arbetssätt och den praktiska posttjensten i allmän¬
het förfaren posttjensteman, hvilken å det resestipendium, hvaröfver styrelsen
egde förfoga, utsändts att i Tyskland studera vissa postala frågor, under resan
tillhandagått intendenten Dahl med erforderliga upplysningar.
Med begagnande af det rika material, som intendenten Dahl från dessa
resor medfört, hade han, på uppdrag af styrelsen, utarbetat planeskissritningar
för det nya posthuset jemte kostnadsberäkningar för husets uppförande. Sedan
dessa eskissritningar hos styrelsen förevisats och, i hvad de anginge lokaler
för postsparbanken, jemväl varit förelagda postsparbanksstyrelsen till gransk¬
ning, samt efter det ritningarne enligt lemnade anvisningar i vissa delar om¬
arbetats, vore de, enligt generalpoststyrelsens förmenande, numera sådana, att
de kunde och borde läggas till grund för utarbetande af hufvudritningar till
det nya posthusets uppförande å den föreslagna tomten. Med uppgörande af
hufvudritningar hade styrelsen ansett böra anstå, till dess beslut fattats om
inköp af den för huset erforderliga tomtplats; och då nu frågan gälde att i
hufvudstaden uppföra ett tidsenligt posthus å plats, der jemväl husets yttre
borde kunna göra sig gällande, hade det synts styrelsen kunna med skäl
ifrågasättas, huruvida icke pristäflan borde anordnas för erhållande af hufvud¬
ritningar till ett posthus, som äfven till det yttre kunde i gedigenhet och
prydlighet för en längre framtid försvara sin plats såsom offentlig byggnad i
38
Sjunde hufvudtiteln.
hufvudstaden, utan att dock härvid skulle ifrågakomma att sira byggnaden
med prydnader, som fördyrade det framtida underhållet. I kostnadsberäknin¬
gen, som slutade på ett belopp af 1,240,000 kronor, hade för den skull af-
setts, att gatufasaderna skulle beklädas med delvis huggen sten och delvis
fasadtegel, hvaremot gårdsfasaderna skulle utföras i fogstruket tegel eller
rappas. Generalpoststyrelsen hemställer, att Eders Kongl. Maj:t måtte besluta,
att styrelsen skulle inkomma med förslag till anordnande af pristäflan rörande
hufvudritningar till det nya posthuset.
Byggnadsarbetet vore beräknadt att pågå fyra år, hvarunder skulle för
byggnadskostnaden erfordras:
törsta byggnadsåret .......................................................... kronor 250.000: —
andra „ „ 350^000: —
tredje „ „ 340,000: —
och fjerde „ „ 300,000: —
Enligt ofvan berörda eskissritningar, hvilka jemte tillhörande beskrifning
och kostnadsberäkningar bifogats den underdåniga skrifvelsen, skulle byggnaden,
i hvilken jemväl postsparbanken skulle inrymmas, uppföras i fyra våningar,
deraf bottenvåningen uteslutande förbehölles centralpostkontorets afdelningar.
Våningen 1 trappa upp skulle inrymma postdirektörens expedition och kassa
samt en del af tidningsexpeditionen äfvensom generalpoststyrelsens kameralbyrå
med till nämnda byrå hörande hufvudpostkassa, blankettförråd, frimärkesförråd
och frimärkestryckeri, hvarjemte reklamationskontoret ock skulle dit förläggas,
på det att allmänheten måtte få beqvämt tillträde till nämnda kontor. Vå¬
ningen 2 trappor upp skulle upptagas af generalpostdirektörens embetsrum,
. styrelsens sessionsrum, styrelsens öfriga byråer och arkiv samt ungefär hälften
af de lokaler, postsparbanken ansåges erfordra, och våningen 3 trappor upp
skulle lemna det för postsparbanken ytterligare erforderliga utrymme, en vind
till arkivet, äfvensom tjenstelokaler för postinspektionerna i mellersta och östra
postdistrikten, hvarförutom inom våningen åtskilliga lägenheter skulle finnas
lediga till framtida disposition.
För att lätta jemförelsen mellan nuvarande och blifvande utrymme för
postkontorets, generalpoststyrelsens och postsparbankens lokaler har general¬
poststyrelsen låtit på fotografisk väg öfverföra planritningarne öfver de nuva¬
rande tjenstelokalerna till samma skala som den, hvari de nya planeskissritningarne
äro utförda, och har styrelsen öfverlemnat en omgång sådana förminskade
planritningar.
Gjorda beräkningar öfver de nuvarande och de blifvande lokalernas
storlek visade, anför generalpoststyrelsen vidare, att centralpostkontorets lokaler
skulle komma att ökas från nuvarande golfytor:
Sjunde hufvudtiteln.
39
qvadratmeter. qvadratrot
för afgående brefpostafdelningen ............................................ 271,5 3,080
„ ankommande „ ............................................ 250,5 2,842
,, bref bärareexpeditionen ..................................................... 157, i 1,782
„ tidningsexpeditionen............................................................ 690,3 7,831
„ paketexpeditionen ............................................................... 325,3 3,690
„ postdirektörens expedition och kassa ............................... 72,7 825
till följande golfytor:
för afgående afdelningen:
dels expeditionslokaler, dels halfva hallen för allmän¬
heten ............................................................................ 753,36 8,546
för ankommande afdelningen:
dels expeditionslokaler, dels halfva hallen för allmän¬
heten ........................................................................... 535,61 6,076
för brefbärareexpeditionen......................................................... 392,1 4,448
„ tidningsexpeditionen ...............................................u......... 1,151,4 5 13,062
„ paketexpeditionen ...............................................;.......... 330,9 3 3,754
„ postdirektörens expedition och kassa .............................. 219,8 5 2,494
hvartill komme:
i bottenvåningen: en expedition för tullpaket, hvilken nu
är inom jernvägens centralstationshus tilldelad en lokal
med golfyta om 128,4 qvadratmeter (1,456,54 qvadrat-
fot), men i det nya posthuset skulle erhålla — utom
andel i packrum — en golfyta af............................... 127,2 9 1,444
samt i källarvåningen: >
för paketexpeditionen:
en reservpackkammare ...................................................... 323,3 5 3,668
ett påsrum............................................................................. 40,9 0 464
ett toalettrum..................................................................... 8,8 2 100
för brefbärareexpeditionen:
ett reservexpeditionsruin ..................................................... 254,9 3 2,892
ett toalettrum.................................................................... 50,2 4 570
för afgående och ankommande afdelningarne gemensamt:
ett påsrum............................................................................. 125,61 1,425
samt för postkontoret i dess helhet:
arkivlokaler .......................................................................... 531,2 6,026
Generalpoststyrelsens lokaler, deri inberäknade generalpostdirektörens
embetsrum, hufvudpostkassan, blankettförrådet och reklamationskontoret — men
oberäknade frimärkesförrådet, frimärkestryckeriet och persedelförrådet, hvilka
40
Sjunde hufvudtiteln.
nu inrymmas i posthuset vid Lilla Nygatan — skulle ökas från nuvarande
golfyta af 1,510,3 qvadratmeter (17,133 qvadratfot) till 2,102,16 qvadratmeter
(23,847 qvadratfot). Tillika skulle generalpoststyrelsen erhålla en arkivsal
och arkivvind med sammanlagd golfyta af 238 qvadratmeter (2,700 qvadratfot).
Frimärkesförrådets och frimärkestryckeriets lokaler skulle komma att
ökas från nuvarande 322,8 2 qvadratmeter (3,662 qvadratfot) till 437,8 5
qvadratmeter (4,967 qvadratfot).
Postsparbanken skulle i stället för nuvarande golfyta om 651,8 8 qvadrat¬
meter (7,395 qvadratfot) erhålla lokaler med sammanlagd golfyta af 1,305
qvadratmeter (14,804 qvadratfot).
Postinspektionerna i mellersta och östra postdistrikten, hvilka för när¬
varande till tjenstelokaler disponerade en golfyta af resp. 152,94 qvadratmeter
eller 1,735 qvadratfot och 158,50 qvadratmeter eller 1,798 qvadratfot, skulle
3 trappor upp i det nya posthuset erhålla tjensterum med en sammanlagd
golfyta af resp. 278 qvadratmeter eller 3,157 qvadratfot och 383,55 qvadrat¬
meter eller 4,351 qvadratfot samt derjemte få i källaren till flygelbyggnaden
å gården åt sig upplåtna materielrum med en golfyta af tillhopa 272,07
qvadratmeter eller 3,767 qvadratfot,
Dessutom skulle finnas för framtida behof disponibla lägenheter dels 1
trappa upp 70,3 5 qvadratmeter eller 798 qvadratfot, dels 3 trappor upp 507,2 3
qvadratmeter eller 5,754 qvadratfot.
När framdeles postkontorets lokaler behöfde utvidgas, skulle det kunna
ske beträffande ankommande afdelningen och bref bärareexpeditionen genom att
för dessa afdelningars räkning i bottenvåningen öfverbygga den sydvestra gården,
hvilken innefattade en areal af 205,6 5 qvadratmeter eller 2,333 qvadratfot,
och i fråga om afgående afdelningen genom att likaledes i bottenvåningen
öfverbygga återstoden af den nordvestra gården eller en areal af 98,8 2 qvadrat¬
meter (1,121 qvadratfot).
För utvidgning åter af paketexpeditionens och tidningsexpeditionens lokaler,
när i en framtid så erfordrades, skulle blifva nödigt att taga tomterna n:ris 2 och
8 i anspråk, dervid afsedt vore, att den nu å eskissritningarne angifna öppna
inkörsvägen från Bryggaregatan skulle tillika med återstoden af tomten n:o 1
bebyggas till fortsättning af paketexpeditionen och ny inkörsport anordnas
ungefär i gränslinien mellan tomterna n:ris 1 och 2.
I golfytornas nu angifna storlek vore icke inräknade trappor, murar,
förstugor eller öppna korridorer.
Beträffande planerna borde slutligen anföras, att tidningsexpeditionens
lokaler ansetts kunna, efter mönster af tidningsexpeditionen i Berlin, fördelas
i två våningar med hisskommunikationer för att undvika att, såsom eljest
erfordrats, genast taga till användning en del af tomten n:o 8, hvilkens
41
Sjunde hufvudtiteln.
beräknade afkastning derigenom skulle hafva väsentligt förminskats, samt
att postsparbankens lokaler å planerna utlagts i öfverensstämmelse med från
postsparbanken under hand uttalade önskningar.
Af hvad nu anförts ansåge generalpoststyrelsen framgå, att genom det
nya posthuset skulle erhållas tidsenliga och rymliga postlokaler, hvilka vid
framtida behof kunde ytterligare utvidgas; och om än en eller annan af dessa
lokaler skulle med nuvarande rörelse befinnas rymligare, än som för närvarande
erfordrades, blefve dock efter all sannolikhet det förhållandet mycket snart
öfvergående, i hvilket afseende generalpoststyrelsen tilläte sig åberopa den
erfarenhet, som härutinnan vunnits i andra länder, der det till och med under¬
stundom inträffat, att, ehuru vid uppgörande af planer till posthus tilltagits
rymliga lokaler, rörelsen redan under byggnadsåren så stigit, att, då inflytt¬
ningen’ skolat ske, icke ens alla afdelningar, som beräknade varit, kunnat i
det nya huset inrymmas, utan särskilda byggnader måst för vissa poströrelsens
grenar uppföras eller anordnas.
Från och med tiden för inflyttningen i det nya posthuset, hvilken styrelsen
tänkt sig skola kunna ega rum hösten år 1901, skulle följande hyresbelopp
besparas postverket, nemligen:
hyra för den nuvarande centralpaketexpeditionslokalen ...... kronor 7,500: —
,, för vagnbod åt postkontoret och persedelförvaringsrum
åt postinspektionen i mellersta distriktet omkring...... „ 1,000: —
(nu utginge för ändamålet 1,100 kronor)
,, för postinspektionens i mellersta postdistriktet lägenhet ,, 500: —
,, för postinspektionens i östra postdistriktet lägenhet... „ 1,200: —
eller tillhopa kronor 10,200: —
Då postsparbanken, enligt hvad senare årens erfarenhet visat och af ett
generalpoststyrelsens förevarande skrifvelse bifogadt utdrag af postsparbanks¬
styrelsens protokoll ytterligare framginge, vore för trångbodd inom posthuset
vid Lilla Nygatan och der icke kunde beredas erforderligt ökadt utrymme,
samt för den skull banken, derest icke plats för densamma erhölles i nya post¬
huset, kunde antagas blifva nödsakad att annorstädes förhyra lämplig lokal,
hvilken antagits icke kunna erhållas till lägre hyra än 10,000 kronor, skulle,
derest postsparbanken, såsom beräknadt varit, inrymdes i det nya posthuset, i
kalkylen öfver statsverket besparade hyresbelopp kunna intagas, att en be¬
sparing i hyresbelopp af 10,000 kronor årligen bereddes statsverket genom
postsparbankens inrymmande i det nya posthuset, hvadan sålunda de statsverket
besparade årliga hyresbeloppen skulle uppgå till 20,200 kronor.
För tiden 1 oktober 1901 — 30 september 1903 minskades dock denna
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 0
42
Sjunde hufvndtiteln.
besparing- med 300 kronor för hvartdera året, enär postverket, som hyrt lokal
för paketexpeditionen från den 1 oktober 1893, genom kontrakt förbundit sig
att, vid frånträde af berörda, från akademien för de fria konsterna förhyrda
lokal, såsom ersättning för inredningsarbeten erlägga 300 kronor för hvarje
år, som hyrestiden understege 10 år, för så vidt uppsägning skedde från
generalpoststyrelsens sida.
Så snart centralpostkontoret och generalpoststyrelsen inflyttat i det nya
posthuset, skulle det nuvarande posthuset vid Rödbodtorget kunna af post¬
verket undvaras, i anledning hvaraf generalpoststyrelsen låtit sakkunniga per¬
soner värdera nämnda centralposthus, som dervid, enligt bifogadt värderings-
instrument, befunnits hafva ett försäljningsvärde af omkring 650.000 kronor,
hvilka ock vid beräkning af de verkliga kostnaderna för det nya huset syntes
böra föras postverket till godo, vare sig huset befunnes lämpligast böra för¬
säljas eller användas till annat statens behof.
Då Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1896 anmälde, att
Eders Kongl. Maj:ts den 24 nästförutgångne april aflåtna nådiga proposition
om förvärfvande af tomten n:o 1 i qvartett Sjöhästen för uppförande derå af
ett annex till centralposthuset icke blifvit af Riksdagen bifallen, anförde Riks¬
dagen, bland annat, att det icke synts Riksdagen omöjligt, att frågan om an¬
skaffande af rymligare lokaler för Stockholms centralpostkontor kunde lösas på
ett bättre sätt än det i propositionen angifna. Lämpligast syntes, att för
statsverkets räkning förvärfvades en tomt inom hufvudstaden, som, med hänsyn
till läge och tillfälle till framtida utvidgning af postverkets lokaler, kunde er¬
bjuda de fördelar, som måste betingas för medgifvandet till så störa kostnader
för ändamålet, som ifrågasatts; och Riksdagen förestälde sig, att Eders Kongl.
Maj:t skulle, efter närmare utredning och förnyade underhandlingar, kunna
genom uppgörande af förberedande aftal om inköp af lämplig tomt sätta sig
i tillfälle att till Riksdagens afgörande framlägga förslag, som skulle innebära
en tillfredsställande och framsynt lösning af frågan om beredande af ett tids¬
enligt posthus i hufvudstaden.
Sedan detta Riksdagens uttalande genom nådigt bref den 22 maj 1896
delgifvits generalpoststyrelsen och styrelsen i sammanhang dermed erhållit be¬
fallning att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag i fråga
om lämpligaste sättet att anskaffa tomt till nytt posthus i Stockholm, har nu,
såsom af det förut anförda framgår, generalpoststyrelsen fullgjort detta upp¬
drag sålunda, att styrelsen hemstält, att till plats för nytt posthus i Stock¬
holm samt till den utvidgning af byggnaden, som i framtiden med visshet
kan antagas blifva erforderlig, måtte förvärfvas samtliga egendomar i det
qvarter, som begränsas af Vasagatan, Mäster Samuelsgatan, Bryggaregatan och
Klara norra kyrkogata.
43
Sjunde hufvudtiteln.
Lika med generalpoststyrelsen finner jag det sålunda framstälda förslaget
innebära den under för banden varande förhållanden möjligast lyckliga lösning
af den magtpåliggande frågan om anskaffande af tomt till nytt posthus i
Stockholm. Hänförande mig till den af generalpoststyrelsen för förslaget an¬
förda motivering, hvilken jag till alla delar biträder, hemställer jag, som icke
finner anledning till erinran vid de af generalpoststyrelsen under förbehåll af
Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens godkännande uppgjorda köpeaftalen an¬
gående tomterna n:ris 1, 2, 3, 8 och 10 i nämnda qvarter, att Eders Kongl.
Maj:t måtte finna sagda köpeaftal vara af beskaffenhet att böra underställas
Riksdagens pröfning.
För tomten n:o 9 i omförmälda qvarter bär deremot begärts ett så högt
pris, att något köpeaftal angående densamma icke kunnat komma till stånd.
Denna tomt måste derföre, derest posthuset skall kunna uppföras å den af
generalpoststyrelsen föreslagna platsen, för postverkets räkning exproprieras;
och lärer i sådant fall Eders Kongl. Maj:t vilja framdeles förordna, att post¬
verket eger till sig lösa denna tomt i den ordning, nådiga förordningen an¬
gående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866
stadgar.
Generalpoststyrelsens hemställan, att till bestridande af kostnaderna för
tomternas förvärfvande måtte, utöfver dertill anvisade medel, af postverkets
öfverskottsmedel för år 1898 få användas ett belopp af högst 200,000
kronor, synes mig böra vinna godkännande.
Såsom jag förut nämnt, har generalpoststyrelsen i det underdåniga stats-
törslaget under anslagstiteln oförutsedda utgifter med 250,000 kronor inräknat
första årets byggnadskostnad för nytt posthus i Stockholm. Med afseende på
angelägenheten, att det nya posthuset måtte så fort som möjligt varda upp-
fördt, anser jag mig böra biträda detta generalpoststyrelsens förslag. Då ifråga¬
varande förslagsanslag, som för innevarande år är upptaget till 120,000 kronor,
af förut anförd anledning, eller minskadt kostnadsbehof för till- och ombyggnad
af posthuset i Göteborg, kan minskas med 30,000 kronor till 90,000 kronor,
komme, med tillägg af nyssnämnda 250,000 kronor, anslagets slutsumma för
år 1898 att uppgå till 340,000 kronor.
I händelse byggnadsföretaget kommer till stånd, anhåller jag att få
framdeles underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning generalpoststyrelsens förslag
angående anordnande af pristäflan rörande hufvudritningar till det nya post¬
huset.
I förslagsanslaget till afkortning ar och restitutioner in. m., hvilket i
nu gällande stat är upptaget till 60,525 kronor, föreslår generalpoststyrelsen,
jemväl för vinnande af en jemn slutsumma å utgiftsstaterna i deras helhet, en
44
Sjunde hnfvndtiteln.
förhöjning af 3,800 kronor. För vinnande af en jemn slutsumma å utgifts-
staterna, sådana de af mig tillstyrkas, torde emellertid ifrågavarande anslags¬
summa böra utföras med 64,425 kronor, då ökningen blifver 3,900 kronor.
Sammanställas de nu tillstyrkta ändringarne i postverkets stater, visar
det sig,
att under aflöning sstaten ökning komme att ega rum med följande
belopp, nemligen:
i aflöningsanslaget till biträdande
tjensteman vid postanstalterna
för beredande af aflöning till
75 nyapostexpeditörsbefattnin-
gar, 36 af l:a och 39 af 2:a
lönegraden, med .....................kronor 127,200: —
i anslaget till vaktbetjente för
beredande af lön till 150 nya
vaktbetjente äfvensom åt en
vaktbetjent, som komme att
ersätta en indragen vakt¬
mästare, med ........................... „ 75,500: —
i anslaget till ålderstillägg med „ 8,200: —
kronor 210,900: —
hvaremot minskning komme
att ega rum
genom uteslutande ur staten af
en vaktmästarebefattning
med......... kronor 700: —
i anslaget till
aflönande
af extra bi¬
träden vid
distrikts-
förvaltnin-
game och
postanstal¬
terna med „ 62,000: —
Transport kronor 62,700: —
210,900: —
Sjunde hufvudtiteln.
45
Ökning. Minskning.
Transport kronor 62,700: — 210,900: —
i anslaget till
arfvoden åt
extra vakt-
betjente
med......... „ 15,000: — 77,700: —
så att alltså ökning komme att ega rum i denna
stat med kronor............................................................. 133,200: —
att å pensionsstaten kom¬
me att besparas.......................... kronor 9,950: —
hvaremot skulle tillkomma af
Eders Kongl. Maj:t beviljade
nya pensioner med .................. „ 5,850: —
så att alltså minskning i denna
stat komme att ega rum med kronor 4,100: —
att under omJcostnadsstaten
ökning komme att ega rum
i anslaget till uppbörds- och fri-
märkesprovision med .............
i dito till förhyrande af de för
postverket erforderliga lägen¬
heter samt till bestridande åt
utgifterna för posthusens under¬
håll m. m. med.......................
i dito till rese- och traktaments-
ersättningar för resor i embets-
och tjensteärenden i allmän¬
het med....................................
i dito till postföringskostnad vid
befordran sjöledes mellan Sverige
och Tyskland med .................
i dito till tillverkning af fri¬
märken, frankokuvert, bref-
kort och kortbref med...........
i dito till diverse utgifter med.. ____ __
kronor 100,000: — _
Transport kronor 100,000: — 133,200: — 4,100: —
5,000: —
10,000: —
5,000: —
70,000: —
4
5,000: —
5,000: —
46
Sjunde hufvudtiteln.
Ökning. Minskning.
Transport kronor 100,000: — 133,200: — 4,100: —
hvaremot minskning komme att
ega rum
i anslaget till expensutgifter
med......... kronor 15,000: —
idito tillpost-
föringskost-
nadvidbe- 1
fordran å
landsväg
m.m.med „ 20,000: —
i dito för
godtgörelse
till främ¬
mandepost¬
verk med „ 40,000: — „ 75,000: —
så att alltså ökning i denna stat komme att
ega rum med kronor .................................................. 25,000: —
samt att ökning komme att ega rum
i anslaget till oförutsedda utgifter med kronor......... 220,000: —
och i anslaget till afkortningar och restitutioner m. m.
med kronor ................................................................. 3,900: —
tillhopa kronor 382,100: — 4,100: —
En ökning på det hela komme alltså att uppstå med kronor 378,000;
och skulle staternas slutsummor blifva följande:
aflöningsstaten....................................................... kronor 3,330,300: —
öfvergångsstaten..................................................... „ 2,400: —
pensionsstaten........................................... „ 75,375: —
omkostnadsstaten .................................................... „ 4,875,500: —
oförutsedda utgifter................................................ „ 340,000: —
afkortningar och restitutioner m. m.........r........... „ 64,425: —
tillsammans kronor 8,688,000
Då postverkets inkomster för år 1898 beräknats till 9,025,000 kronor,
kulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med 337,000 kronor.
Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå,
47
Sjunde hufvudtiteln.
att Riksdagen måtte, med godkännande af de utaf mig nu tillstyrkta
ändringarne i postverkets stater, för år 1898 bestämma postverkets anslag,
förslagsvis beräknadt, till 8,688,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,
samt derjemte medgifva,
att tomterna n:ris 1, 3 och 10 i qvarteret Riddaren inom Klara för¬
samling i Stockholm må enligt de uppgjorda köpeaftalen af postverket förvärfvas;
att å dessa tomter tillsammans med tomten n:o 9 i samma qvarter,
sedan sistnämnda tomt för postverkets räkning exproprierats, må för en kostnad,
ej öfverstigande 1,240,000 kronor, uppföras ett nytt posthus enligt ritningar,
som varda med ledning af de utaf generalpoststyrelsen öfverlemnade planeskiss-
ritningarne med tillhörande beskrifning och kostnadsberäkningar uppgjorda och
af Eders Kongl. Maj:t godkända;
att jemväl tomterna n:ris 2 och 8 i ofvannämnda qvarter må enligt de
upprättade köpeaftalen af postverket inköpas för att derefter för dess räkning-
uthyras, intill dess de behöfva användas till utvidgning af posthuset; samt
att, i den mån de till fonden för anskaffande af tomt till nytt posthus
i Stockholm redan anvisade medel icke lemna tillgång till bestridande af kost¬
naderna för ofvanberörda tomters förvärfvande, dertill må af postverkets
öfverskottsmedel för år 1898 användas ett belopp af högst 200,000 kronor.
Statsrådet von Krusenstjerna yttrade:
I likhet med föredragande departementschefen finner jag eu ökning af
antalet ordinarie vaktbetjentbefattningar vid postverket vara synnerligen befogad,
och jag biträder derföre hans härom gjorda hemställan. Men enligt min upp¬
fattning bör derföre icke undanskjutas den lika angelägna frågan om förbättring
af de äldre ordinarie vaktbetjentes aflöningsförmåner; och med vidhållande af de
åsigter i ämnet, jag förut haft tillfälle att uttala inom generalpoststyrelsen och
Riksdagen, har jag således ansett förnyad framställning böra göras till Riks¬
dagen om beredande åt vaktbetjente af ett andra ålderstillägg å 100 kronor,
att erhållas 5 år efter det det första ålderstillägget bekommits.
Departementschefen, statsrådet Wersäll anförde vidare beträffande anslags-
titeln
Telegrafverket.
Sedan sistlidet års Riksdag antagit utgiftsstater för telegrafverket, £31
slutande å 1,335,470 kronor, att gälla under innevarande år, med rätt för Telegraf-
Eders Kongl. Maj:t att i nämnda stater göra de jemkningar, som kunde finnas verket-
af behofvet påkallade, har Eders Kongl. Maj:t den 23 oktober 1896 fast-
stält telegrafverkets stater för år 1897 och dervid beträffande stationspersonalen
48
Sjunde hufvndtiteln,
beslutit följande ändringar, livilka nu böra för Kiksdagen anmälas, nemligen
att kommissarietjensterna i Haparanda och Yarberg nedflyttats, den förra från
första till andra och den senare från andra till tredje klassen, under det att
kommissarietjensterna i Linköping och Vexiö uppflyttats, den förra från andra
till första och den senare från tredje till andra klassen. Dessa omflyttningar
af kommissarietjensternas klasser äro emellertid utan inflytande på aflönings-
statens slutsumma.
De sålunda nu gällande staterna upptaga följande slutsummor:
aflöningsstaten..................................
|
................... kronor 955,500: —
|
öfvergångsaflöningsstaten..................
|
................... „ 4,600: —
|
pensions- och understödsstaten ........
|
................. „ 112,570: —
|
omkostnadsstaten .........................
|
................... „ 262,800: —
|
|
summa kronor 1,885,470: —
|
I underdånig skrifvelse den 18 sistlidne november har telegrafstyrelsen
afgifvit förslag till stater för telegrafverket under år 1898.
Beträffande
Aflåning sstat en
har telegrafstyrelsen dervid till en början afgifvit infordradt utlåtande öfver
en af styrelsens vaktbetjente gjord underdånig ansökning om förbättring i deras
aflöningsförmåner; och har styrelsen med anledning af sagda ansökning hem¬
stält om en förhöjning med 100 kronor i tjenstgöringspenningame för en hvar
af styrelsens 4 vaktbetjente, hvarigenom aflöningsstaten för styrelsen sålunda
skulle ökas med 400 kronor. Af samma skäl, som jag anfört i fråga om den
af vaktmästarne hos generalpoststyrelsen gjorda enahanda ansökning, lärer ej
heller den förevarande nu böra företagas till nådig pröfning, vid hvilket för¬
hållande styrelsens förslag om nyssnämnda förhöjning i dess aflöningsstat för
närvarande torde få förfalla.
Det under rubriken särskilda anslag förslagsvis upptagna beloppet för
ålderstillägg åt dertill berättigade af styrelsens personal, 6,600 kronor, har
styrelsen, på grund af nu kända förhållanden rörande tjenstemännens rätt till
ålderstillägg, ansett böra höjas till 7,600 kronor.
De bland personalen vid stationerna upptagna assistenterna ega under
de i nådiga brefvet den 1 september 1882 stadgade vilkor åtnjuta tre ålders¬
tillägg, hvartdera å 200 kronor, utgående det första efter 5, det andra efter
10 och det tredje efter 15 års väl vitsordad tjenstgöring. Telegrafstyrelsen
erinrar nu, att styrelsen i sitt den 28 november 1893 afgifna underdåniga
förslag till utgiftsstater för år 1895 beträffande ålderstillägg åt assistenterna
49
Sjunde hufvudtiteln.
hemstält, att dessa ålderstillägg måtte, likasom för kommissarierna af den lägsta
lönegraden, utgå med 300 kronor efter 5 år och med ytterligare 300 kronor
efter 10 år eller alltså tillhopa med samma belopp, 600 kronor, efter en med
5 år förkortad tjenstetid inom graden, men att statsförslaget i sin helhet
icke vann Riksdagens bifall. Då ifrågavarande framställning likväl icke stode
i något direkt samband med det förenämnda förslaget till definitiv stat för
telegraf- och telefonväsendet, har telegrafstyrelsen nu ansett sig böra förnya
detsamma, dervid styrelsen framhållit, hurusom denna förändring i tiden för
ålderstilläggets utgående syntes styrelsen rättvis och billig, då ålderstillägg
till embets- och tjensteman inom öfriga så väl centrala som lokala förvaltningar
plägade utgå efter resp. 5 och 10 års tjenstgöring och dertill komme, att
postexpeditör med samma normala aflöning som telegrafassistent, eller 1,600
kronor, erhölle sina båda ålderstillägg, hvardera med 400 kronor, efter före¬
nämnda tjenstgöringstider.
I sammanhang härmed erinrar telegrafstyrelsen derom, att en af ett
större antal telegrafassistenter i januari år 1894 hos Eders Kongl. Maj:t
gjord underdånig framställning om förbättring i deras aflöningsförmåner af tele¬
grafstyrelsen afstyrktes under framhållande, bland annat, deraf att styrelsen i det
då kort förut afgifna förslaget till utgiftsstater för år 1895 genom den föreslagna
förändrade formen för ålderstilläggens utgående sökt bereda en dylik för¬
bättring.
Den ökade årliga kostnad, som härigenom skulle uppstå, kan, enligt
hvad telegrafstyrelsen anmäler, baräknas till omkring 4,000 kronor, i följd
hvaraf telegrafstyrelsen hemställer, att det under rubriken särskilda anslag
förslagsvis upptagna beloppet för ålderstillägg åt dertill berättigade af stations¬
personalen, 75,000 kronor, måtte höjas till i rundt tal 80,000 kronor.
Den af telegrafstyrelsen föreslagna förändringen i det sätt, hvarpå ålders¬
tillägg utgå till assistenterna i telegrafverket, tvekar jag så mycket mindre
att understödja, som denna förändring, enligt hvilken assistenterna fem år
tidigare än för närvarande skulle komma i åtnjutande af hela det dem till¬
erkända belopp i ålderstillägg, redan en gång tillförene, nemligen år 1894,
vunnit Eders Kongl. Maj:ts godkännande, ehuru förändringen, såsom utgörande
eu del af det för nämnda års Riksdag framlagda förslag till definitiv stat för
telegraf- och telefonväsendet, kom att förfalla, då detta statsförslag i sin hel¬
het icke vann Riksdagens godkännande. Den häraf föranledda höjningen i
anslaget till ålderstillägg åt stationspersonalen föranleder sålunda, lika litet
som den af telegrafstyrelsen jemväl föreslagna förhöjningen i anslaget till
ålderstillägg åt styrelsens personal, till någon erinran från min sida.
Under förutsättning af bifall till hvad jag i fråga om aflöningsstaten
föreslagit, skulle denna stat ökas genom förhöjning af anslagen till ålders-
Bih. till Tiiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 7
50 Sjunde hufvudtiteln.
tillägg åt dertill berättigade dels af styrelsens personal och dels af stations¬
personalen med 1,000 kronor å det förra och 5,000 kronor å det senare
anslaget, hvadan aflöningsstaten på det hela skulle komma att ökas med G,000
kronor.
I fråga om
öfver gångs aflöning sstaten
anmäler telegrafstyrelsen, att, då en å denna stat upptagen före detta förste
telegrafist under innevarande år uppnår pensionsåldern, denna stats slutsumma
kan minskas med 200 kronor eller från 4,600 kronor till 4,400 kronor.
I anslagen under
Pensions- och Understöds- samt Omkostnadsstaterna
har telegrafstyrelsen icke föreslagit någon förändring.
Med de af mig ifrågasatta ändringar skulle telegrafverkets stater för år
1898 komma att utvisa följande slutsummor:
aflöningsstaten...........................
öfvergångsaflöningsstaten........
pensions- och understödsstaten
omkostnadsstaten ...................
.................. kronor 961,500: —
.................... „ 4,400: -
.................... „ 112,570: —
.................... „ 262,800: —
tillsammans kronor 1,341,270: —
hvilket belopp med 5,800 kronor öfverstiger slutsumman å de af Eders Kongl.
Maj:t faststälda utgiftsstaterna för år 1897.
Med åberopande af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå,
att Riksdagen, med godkännande ej mindre af de nu tillstyrkta än-
dringarne i telegrafverkets stater än äfven af de förändrade bestämmelser i
afseende å ålderstillägg för telegrafassistenterna, hvilka i sammanhang dermed
blifvit föreslagna, må, under Eders Kongl. Maj:t förbehållan rätt att i verkets
utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna finnas af behofvet påkallade, så¬
som reservationsanslag, att utgå direkt af telegrafmedlen, till telegrafverket
för år 1898 anvisa enahanda belopp, 1,410,000 kronor, hvartill inkomsterna
af telegrafmedel blifvit beräknade, samt tillika medgifva, att det öfverskott,
som kan å dessa inkomster uppstå, må af Eders Kongl. Maj:t användas för
telegrafverkets och telefonväsendets tidsenliga utveckling och förbättring.
Sjunde hufvudtiteln. 51
Genom nådiga brefvet den 5 juni 1892 har Eders Kong]. Maj:t an-
befalt telegrafstyrelsen att årligen, intill dess definitiv stat för telegrafverkets
telefonväsen kunde upprättas, vid afgifvande af förslag till utgiftsstater för
telegrafverket meddela ett öfverslag öfver de beräknade inkomsterna af och
utgifterna för telefonväsendet det år, statsförslaget afser.
Till åtlydnad häraf har telegrafstyrelsen meddelat, att dessa inkomster
och utgifter under år 1898 kunna förslagsvis beräknas till följande belopp:
Inkomster: abonnements- och särskilda samtalsafgifter kronor 2,500,000: —
Utgifter: för drift och underhåll samt utvidgning af
telefonnäten ............... kronor 1,750,000: —
till räntor och afbetal¬
ning å upplånta an-
läggningsmedel ......... „_750,000: — „ 2,500,000: —
Tullverket.
Generaltullstyrelsen, som i underdånig skrifvelse den 10 sistlidne novem- [4-]
ber afgifvit förslag till tullverkets stater för år 1898, har dervid beträffande ulver el-
Aflöning sstaten
till en början anfört, hurusom de genomgripande förändringar i vårt lands
tullagstiftning, som åren 1888 och 1892 genomfördes, måste, såsom lätteligen
kunde förutses, framkalla behof af en ansenligt ökad tullpersonal så väl vid
lokalförvaltningen som vid gränsbevakningen. Också hade generaltullstyrelsen
redan i sin underdåniga skrifvelse den 10 november 1888 angående regle¬
ringen af tullverkets stater för år 1890 hänledt uppmärksamheten derå, att
de då inträdda nya förhållandena inom området för berörda lagstiftning måste
komma att inom en icke aflägsen framtid påfordra en betydlig ökning af
nämnda personal. Erfarenheten under de sedermera förflutna åren hade till
fullo bekräftat riktigheten af denna förutsägelse och hade på samma gång
gifvit styrelsen erforderlig grund för ett, så vidt möjligt vore, tillförlitligt be¬
dömande af de skedda förändringarnas inverkan å göromålens mängd och gång
äfven under den närmaste framtiden. Detta gälde dock icke obetingadt mera
än med afseende å lokalförvaltningen, ty hvad gränsbevakningen beträffade
berodde saken till väsentlig del derpå, huru den för närvarande sväfvande
frågan rörande handelsförhållandena med Norge komme att ordnas. Till dess
denna fråga vunnit sin definitiva lösning, borde derföre, enligt styrelsens åsigt,
52 Sjunde hufvudtiteln.
de provisoriska anordningar, som för närvarande egde rum med afseende å
gränsbevakningen, fortfara.
De förändringar i aflöningsstaten, generaltullstyrelsen nu ginge att före¬
slå, hänförde sig derföre uteslutande till lokalförvaltningen och hade till allra
största delen sin grund i den förändrade tullagstiftningen. Att styrelsen nu
ansåge sig böra med hänsyn till denna framlägga förslag om lokalförvaltningens
förstärkning medelst uppförande af nya tjenster på ordinarie stat, berodde
derpå, att styrelsen dels, såsom förut antydts, funnit den vunna erfarenheten
beträffande verkningarna af berörda förändrade lagstiftning tillräcklig för be¬
dömande af behofvet i nyssberörda hänseende för den närmaste framtiden, dels
ock ansett betänkligt, att det af förut angifna orsak föranledda behofvet af
förstärkta arbetskrafter inom verket längre än nödigt vore tillgodosåges genom
användande af extra biträden i den omfattning, som nu egde rum. Enligt
generaltullstyrelsens förmenande kunde det svårligen bestridas, att användningen
af extra tjenstemän inom tullverket under de senare åren nödvändiggjorts i en
utsträckning, som ur verkets egen ej mindre än ur personalens synpunkt måste
anses mindre tillfredsställande. För tullverket sjeltt kunde det nemligen icke
bereda erforderlig trygghet, att sjelfständigt göromål af den mest grannlaga
och maktpåliggande art icke sällan måste, i brist på tillräcklig ordinarie tjenste-
mannapersonal, anförtros åt extra biträden, och föga billigt syntes det general¬
tullstyrelsen, att de tjenstemän, hvilkas tid och krafter tullverket på detta
sätt tillgodogjorde sig, vanligen så fullständigt, att tillfälle för dem saknades
att å annat håll bereda sig afsevärd inkomst, nödgades under en lång följd
af år icke allenast umbära tryggheten af ordinarie anställning, utan jemväl
såge sig hänvisade för sitt uppehälle till en aflöning, som, endast i de större
städerna uppgående till så högt belopp som tre kronor om dagen, äfven om
den kunde synas under de första åren utgöra skälig godtgörelse för arbetet,
dock i längden finge anses mindre nöjaktig.
Att den mångåriga tjenstgöring såsom extra ordinarie, hvilken för när¬
varande inom tullverket erfordrades för vinnande af ordinarie anställning i
tjenstemannagrad, gjorde sig ganska kännbart gällande för de obefordrade
tjenstemännen sjelfva, derom hade generaltullstyrelsen under sistlidet år fått en
särskild påminnelse uti en af icke mindre än 226 dylika tjenstemän afgifven
petition, deri begäran framstälts om styrelsens medverkan till inrättande af
nya tjenster å tullverkets stat. Petitionärerna, af hvilka dock 28 tjenstgjorde
såsom så kallade biträdande kammarskrifvare mot årligt arfvode af 1,400 kro¬
nor, framhöllo, bland annat, till ådagaläggande af de numera mindre gynsamma
utsigterna för vinnande af ordinarie anställning såsom tjensteman inom verket,
hurusom under de två sista årtiondena tiden för befordran till ordinarie tjenste¬
mannagrad alltjemt framflyttats både hvad tjenste- och lefnadsår beträffade.
Sjunde hufvudtiteln. 53
I sådant afseende anfördes i petitionen, att, då på 1870-talet ordinarie tjenste-
mannagrad i regeln nåddes efter 10 till 11 års tjenstgöring, medeltalet af de
vid sådan befordran uppnådda tjensteår sedermera stigit så, att det år 1895
uppgick till 15 år 3 månader, samt att under perioden 1874—95 medelåldern
för dem, som befordrats till kammarskrifvare eller med dem i löneförmåner lik-
stälde öfveruppsyningsmän, ökats från 29,5 till 37,5 lefnadsår.
I anledning häraf anför generaltullstyrelsen, att, huru behjertansvärda
än ifrågavarande af petitionärerna åberopade förhållanden kunde vara, styrelsen
dock skulle hafva tvekat att endast af omsorg om den styrelsen underlydande
personal hemställa om ökning af antalet ordinarie tjenster å tullverkets stat.
Såsom förut framhållits, hade emellertid styrelsen funnit en sådan åtgärd vara
i tullverkets eget välförstådda intresse påkallad; och styrelsen hölle före, att
den redan vunna erfarenheten lemnade tillräcklig ledning för afgörande af
frågan, i hvilken utsträckning den ordinarie personalen för närvarande skäligen
borde ökas. Äfven förutsatt att med tiden importen af vigtigare varuslag,
som inom landet framstäldes, skulle kunna antagas komma att nedgå så be¬
tydligt, att minskningen i trafiken icke komme att till fullo motvägas af den
utveckling, som utrikes handeln i öfrigt vore underkastad — något som emellertid
enligt generaltullstyrelsens förmenande vore föga sannolikt — ansåge dock
styrelsen en sådan framtida möjlighet endast påkalla den hänsyn, som tagits
dertill, då styrelsen, såsom här nedan framginge, å ena sidan funnit sig icke böra
för närvarande ifrågasätta fullt så många nya tjenster, som motsvarade det
nuvarande behofvet, och å andra sidan föreslagit, att samtliga de ifrågasatta
nya tjenstemannabefattningarna uppfördes såsom tjenster af lägsta eller kam¬
mar skrifvaregraden. General tullstyrelsens förslag i nu förevarande afseende
komme derföre, enligt styrelsens åsigt, att medföra den minsta möjliga, af de
förändrade förhållandena, i hvad dessa berörde lokalförvaltningens göromål, på¬
kallade förhöjning i aflöningsstaten; och styrelsen vågade ingalunda göra sig
förvissad, att icke under den närmaste framtiden fortfarande något större för¬
höjning än vanligt i denna stat kunde komma att erfordras för tillgodoseende
af lokalförvaltningens behof af arbetskrafter.
De platser, der extra tulltjensteman under de senare åren måst för tra¬
fikens vederbörliga betjenande och göromålens uppehållande i öfrigt användas i
så stor utsträckning, att det ingifvit mera allvarliga betänkligheter, vore, enligt
hvad generaltullstyrelsen meddelar, städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och
Helsingborg. Visserligen hade i samtliga dessa städer för icke länge sedan
de ordinarie tjenstemännens antal i någon mån ökats, i det att å 1891 års
stat tillkommit för tullkammaren i Stockholm två kammarskrifvaretjenster, för
packhusinspektionen derstädes två kontrollörstjenster och för packhusinspektionen
i Göteborg två kammarskrifvaretjenster samt å 1894 års stat till förstärkning
54
Sjunde hufvudtiteln.
af förutvarande ordinarie personal uppförts för hvardera af de två största tull-
förvaltningsafdelningarna i Göteborg, tullkammaren och packhusinspektionen,
två kammarskrifvare samt för tullkammaren i Malmö två och för tullkammaren
i Helsingborg en tjensteman af samma grad. Denna förstärkning af persona¬
len hade emellertid icke kunnat i afsevärd mån fylla det behof af ökade arbets¬
krafter, som framkallats af förändringarne i tullagstiftningen i förening med
den alltjemt växande trafiken, utan endast tillgodosett redan förut existerande
behof eller sådana, som framkallats genom nya kominunikationsanstalter eller
genom inrättande af nya förtullningslokaler eller andra anordningar för be¬
redande af skyndsammare expedition och ökadt utrymme vid tullbehandlingen
af inkommande varor.
Under år 1895 hade måst i daglig tjenstgöring användas i medeltal
följande antal extra ordinarie tjenstemän vid nedan nämnda tullförvaltningar
eller tullförvaltningsafdelningar, nemligen:
i Stockholm:
å tullkammaren unuer månaderna april—december 10 och under
månaderna januari—mars 2;
vid packhusinspektionen under månaderna april—december 18 och
under månaderna januari—mars 3;
å nederlagskontoret hela året 2;
i Göteborg:
å tullkammaren 4 och vid packhusinspektionen 9;
i Malmö 9 och
i Helsingborg 4.
Enligt hvad generaltullstyrelsen tillika upplyser, hade behofvet af extra
biträden under sistlidet år visat sig i allmänhet lika stort som under år 1895,
på vissa platser dock något, om än icke mycket, större.
Hvad Stockholm anginge, vexlade, såsom af nyss anförda sifferuppgifter
framginge, behofvet af förstärkning i den ordinarie tjenstemannapersonalen
högst väsentligt under olika tider på året, naturligtvis beroende på huruvida
sjöfarten vore öppen eller icke. Men äfven å öfriga orter, der sjöfarten i
regeln vore öppen hela året om, visade sig behofvet af extra biträden under
en eller annan månad något mindre än eljest. Med afseende å detta förhål¬
lande hade generaltullstyrelsen funnit sig böra till utgångspunkt vid beräk¬
ningen af de enligt styrelsens åsigt oundgängliga nya tjensterna välja antalet
åt de extra biträden, som å de särskilda platserna varit i ständig tjenstgöring
använda vid de tider på året, då trafiken varit minst liflig. För att emeller¬
tid icke kunna anses hafva i någon mån eftersatt nödig försigtighet vid denna
55
Sjunde hufvudtiteln.
beräkning, hade styrelsen ansett sig böra i viss mån nedsätta de sålunda funna
siffrorna med hänsyn till möjligheten att importen af vissa varuslag kunde
komma att framdeles i väsentlig grad nedgå och till följd deraf mindre per¬
sonal än nu erfordras för göromålens ombesörjande. Generaltullstyrelsen hade
sålunda funnit, att den minsta förstärkning af tjenstemannapersonalen i de
ifrågavarande fyra städerna, som med afseende å för handen varande behof
kunde ifrågasättas och som på samma gång kunde antagas i hvarje fall vara
äfven för framtiden erforderlig, borde omfatta inrättandet af följande nya tjenste-
befattningar, nemligen:
i Stockholm:
ä tullkammaren: en kammarskrifvare utöfver der nu anstälde;
vid packhusinspektionen: ytterligare tre kammarskrifvare;
å nederlag skontor et: ytterligare en kammarskrifvare;
i Göteborg:
å tullkammaren: ytterligare två kammarskrifvare;
vid packhusinspektionen: ytterligare tre kammarskrifvare;
i Malmö: ytterligare tre kammarskrifvare; samt
i Helsingborg: ytterligare två kammarskrifvare.
Hvad Stockholm beträffade, utgjorde den sålunda beräknade ökningen i
ordinarie arbetskrafter, enligt hvad generaltullstyrelsen meddelar, betydligt mindre,
än hvad vederbörande tullförvaltningsafdelningar framhållit såsom önskvärdt.
Äfven från tullförvaltningarne på åtskilliga andra platser hade till general¬
tullstyrelsen inkommit framställningar om ökade arbetskrafter, hvilka fram¬
ställningar styrelsen emellertid funnit tills vidare icke böra föranleda annan åt¬
gärd, än att, der behofvet kunnat antagas vara af mera varaktig beskaffenhet,
styrelsen sökt tillgodose detsamma genom anslag af de medel, hvilka af styrelsen
disponerades till vikariatsersättning, extra biträden m. m.
Vidkommande tullbetjeningen hade generaltullstyrelsen funnit sig för till¬
fället icke böra ifrågasätta någon annan förstärkning deraf än inrättandet af
två nya vaktmästaretjenster vid packhusinspektionen i Stockholm och en ny
sådan tjenst vid tullbevakningen i Halmstad. Den senare erfordrades dels på
grund af den under sista tiden synnerligen starka tillväxten i trafiken på Halm¬
stad — såsom bevis på hvilken tillväxt generaltullstyrelsen ansåge sig endast
behöfva anföra, att uppbörden af tullmedel stigit från 260,934 kronor år 1894
till 405,573 kronor år 1895 — dels ock ined anledning af åtgärder, som
nyligen inom staden vidtagits för beredande af nya lossnings- och upplags¬
platser. Beträffande de i Stockholms packhus anstälde betjente, hvilkas antal
icke sedan år 1879 ökats med mera än innehafvaren af eu å 1891 års stat
nytillkommen tjenst, vore den ifrågasatta förstärkningen hufvudsakligen betingad
af de under årens lopp till trafikens fromma vidtagna anordningar, till följd
56
Sjunde hufvudtiteln.
af h vilka tullbehandling af inkommande gods numera verkstäldes icke blott i
tullpackhuset vid Skeppsbron, utan äfven i flera andra på olika ställen i staden
belägna packhuslokaler. Under år 1895 hade i medeltal fem extra ordinarie
vaktmästare varit inkallade till daglig tjenstgöring vid inspektionen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med erinran att kammar-
skrifvarne i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg tillhörde andra löne¬
graden samt vaktmästame i Stockholm fjerde och vaktmästare i Halmstad
tredje lönegraden, hemställer generaltullstyrelsen, att å tullverkets aflöningsstat
måtte, utöfver der redan upptagne tjensteman och betjente vid lokalförvaltningen,
uppföras:
dels femton kammarskrifvare i andra lönegraden eller med lön 1,500
kronor, tjenstgöringspenningar 500 kronor och rätt till två ålderstillägg å
sammanlagdt 1,000 kronor;
dels två vaktmästare i fjerde lönegraden eller med lön 800 kronor,
tjenstgöringspenningar 400 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa 300
kronor;
dels ock eu vaktmästare i tredje lönegraden eller med lön 700 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa
300 kronor;
hvarigenom den ordinarie aflöningsstaten, som omfattar lön och tjenst¬
göringspenningar, skulle komma att ökas med sammanlagdt 33,400 kronor.
Generaltullstyrelsen anför vidare, att, ehuru, derest hvad generaltull¬
styrelsen sålunda hemstält vunne bifall, en afsevärd minskning i utgifterna för
extra biträden vid de större tullplatserna kunde antagas komma att från och med
år 1898 inträda, generaltullstyrelsen likväl icke ansåge tillrådligt, att för när¬
varande och så länge den förstärkta gränsbevakningen ännu icke uppförts å
ordinarie stat någon nedsättning egde rum i det å aflöningsstaten uppförda,
senast af sistlidet års Riksdag förhöjda anslaget till vikariatsersättning, extra
biträden m. m. vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen.
Deremot föreslår generaltullstyrelsen i ett annat afseende en förändring,
ledande till en mindre nedsättning i aflöningsstatens slutsumma. Sedan tull-
inspektorstjensten i Burgsvik genom förre innehafvarens den 9 juli sistlidet år
inträffade frånfälle blifvit ledig, hade nemligen fråga uppstått om indragning
af samma tjenst samt dess ersättande med en uppsyningsmansbefattning; och
då omfånget och beskaffenheten af de göromål, som numera vore förenade med
ifrågavarande tjenst, synts generaltullstyrelsen medgifva eu sådan förändring,
hade generaltullstyrelsen, som emellertid förordnat, att tjensten skulle lemnas
otillsatt och uppehållas på förordnande, funnit sig böra, för genomförande af
sagda förändring, hemställa, att antalet inspektörer måtte minskas med en, från
8 till 7, men i staten i stället uppföras ytterligare en uppsyningsman med lön
57
Sjunde hufvudtiteln.
900 kronor, tjenstgöringspenmngar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg
å tillhopa 300 kronor samt antalet uppsyningsman med nämnda aflöning sålunda
ökas från 39 till 40.
I sammanhang med frågan om aflöningsstatens reglering har generaltull¬
styrelsen, på grund af nådig remiss, afgifvit utlåtande öfver en af fyra vakt¬
mästare hos styrelsen i underdånighet gjord ansökning om förbättring i deras
aflöningsförmåner. Af skäl, som jag beträflande enahanda, åt vaktmästarne hos
generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen gjorda framställningar anfört, torde
emellertid berörda fråga icke för närvarande böra företagas till nådig pröfning.
Vid bifall till hvad generaltullstyrelsen i fråga om aflöningsstaten före¬
slagit skulle denna stats slutsumma komma att ökas med skilnaden mellan
det belopp, hvartill lön och tjenstgöringspenmngar för de af generaltullstyrelsen
föreslagna nya femton kammarskrifvaretjensterna och tre vaktmästaretjensterna
skulle uppgå, eller.................................................................... kronor 33,400: —
och det belopp, hvarmed aflöningen för
en inspektor............................................. kronor 1,900: —
öfverstiger aflöningen åt en uppsynings¬
man med lön 900 kronor och tjenst-
göringspenningar 300 kronor .............. „ 1,200: — „ 700:_
eller med kronor 32,700: —
Aflöningsstatens slutsumma, utgörande enligt 1897 års stat 1.898,600
kronor, skulle således komma att uppgå till 1,931,300 kronor.
Gifvet är, att, på sätt generaltullstyrelsen under aflöningsstaten fram¬
hållit, de år 1888 och sedermera genomförda förändringarne i tullagstiftningen
samt rörelsens alltjemt stegrade tillväxt måste framkalla behof af ökade arbets¬
krafter för tullverket och att det icke i längden kan för verket vara be¬
tryggande att nödgas i så vidsträckt omfattning, som för närvarande sker, åt
extra biträden anförtro göromål af maktpåliggande och ansvarsfull beskaffenhet.
Då med afseende å de af generaltullstyrelsen anförda förhållanden den nu
föreslagna förstärkningen af den ordinarie tjenstemannapersonalen vid tull¬
förvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg icke kan anses
vara större, än det för handen varande behofvet oundgängligen kräfver, samt
detta behof måste antagas vara af stadigvarande beskaffenhet, tvekar jag icke
att tillstyrka generaltullstyrelsens framställning i berörda hänseende. Hvad
generaltullstyrelsen i öfrigt under aflöningsstaten hemstält gifver icke anledning
till någon erinran från min sida.
Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sand. 1 Afd.
8
58
Sjunde hufvudtiteln.
Enligt hvad generaltullstyrelsen anmäler, har
öfvergångsaflöningsstaten
genom en derå uppförd persons afgång minskats med 1,200 kronor eller från
12,250 kronor, å hvilket belopp ifrågavarande stat för år 1897 slutar, till
11,050 kronor; och har
Indragning sstaten,
som för år 1897 upptagits till 15,190 kronor, genom fyra derå uppförda
personers afgång minskats med 1,560 kronor, i följd hvaraf denna stats slut¬
summa komme att utgöra 13,630 kronor.
I fråga om beloppet åt
Omkostnadsstaten
har generaltullstyrelsen icke föreslagit annan ändring, än att till jemnande åt
staternas slutsumma det å omkostnadsstaten uppförda anslaget till diverse ut¬
gifter måtte ökas med 60 kronor samt denna stat, som för år 1897 bestämts
till 213,160 kronor, sålunda upptagas till 213,220 kronor.
I tullverkets öfriga stater ifrågasätter generaltullstyrelsen icke någon
ändring.
Vid de af generaltullstyrelsen föreslagna ändringar i öfvergångsaflönings-,
indragnings- och omkostnadsstaterna finner jag icke något att erinra.
I händelse åt bifall till hvad nu blifvit hemstäldt skulle tullverkets
stater för år 1898 komma att utvisa följande slutsummor:
aflöningsstaten ...................................................... kronor 1,931,300:
öfvergångsaflöningsstaten .............................................. „ 11,050:
ålderstilläggsstaten.............................................. » 220,000:
indragningsstaten .................................... » 13,630: ■
pensionsstaten för afskedade tjensteman och betjente... „ 227,000: —
pensionsstatema för aflidne tjenstemäns och betjentes
efterlemnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor
bestämdt anslag)........................................................ » 41,800:
omkostnadsstaten.................................................................. »_213,220:
summa kronor 2,658,000: —
eller 30,000 kronor mera än det belopp, hvarå 1897 års stat slutar.
Med åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
59
Sjunde hufvudtiteln.
att, med godkännande af de utaf generaltullstyrelsen föreslagna förän¬
dringar i tullverkets stater, för år 1898 bestämma anslaget för tullverket till
ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 2,658,000 kronor, att såsom
förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen.
Skogsväsendet.
För skogsväsendet är å ordinarie stat för år 1897 uppfördt:
dels bestämdt anslag:
för skogsstaten ............................................kronor 447,208: —
,, statens skogsläroverk.............................. „ 47,700: — 494,908:
dels förslagsanslag:
till ålder st i 11 ägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärare¬
personal....................................................................................... 84,400: —
dels reservationsanslag:
till enskilda skogsundervisningen......... kronor 4,800: —
„ kronoskogarnes förvaltning och be-
främjandeafskogsväsendetiallmänhet ,, 559,092: — 563,892:
[5.]
Skogsväsendet.
tillsammans kronor 1,143,200: —
I underdånig skrifvelse den 29 september 1896 angående anslagsbehofvet
för år 1898 har domänstyrelsen anmält, att någon ändring icke påkallades i
beloppen af de för skogsstaten, för statens skogsläroverk, till ålderstillägg och
till den enskilda skogsundervisningen nu uppförda anslag.
Hvad deremot angår reservationsanslaget till kronoskogarnes förvalt¬
ning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet, har domänstyrelsen ansett
sig böra framställa begäran om förhöjning i anslagets belopp.
I sitt underdåniga statsförslag af den 17 september 1895 framhöll
domänstyrelsen, hurusom fortgående undersökningar om skogsträdens tillväxt
och lefnadsförhållanden i öfrigt samt i samband härmed stående frågor vore
af största betydelse för landets skogshushållning och att, ehuru undersökningar
i sådant syfte redan pågått, det likväl för en tillfredsställande lösning af spörs¬
målet, huru afkastningen af våra under vidt skilda förhållanden förekommande
skogar skulle kunna uppdrifvas till den högsta möjliga utan uthållighetens
äfventyrande, påkallades, ej allenast att dessa undersökningar fortsattes, utan
äfven att desamma och i samband med dem stående försöksåtgärder anordnades
systematiskt och för en längre tidsföljd samt i större omfattning. Af dessa
skäl och sedan vid skogsinstitutet utarbetats ett förslag i de frågor, som i
främsta rummet borde af ett forstligt försöksväsende hos oss utredas och lösas,
samt å den kostnad, som derför erfordrades, hade styrelsen med ledning af
detta förslag ansett kostnaderna kunna beräknas på följande sätt, nemligen
60
Sjunde hufvudtiteln.
till arfvoden åt två skogstjenstemän och två botanister 10,000 kronor, rese-
och traktamentsersättningar, tillfälliga biträden och handtlangning 6,000 kronor
samt litteratur, instrument, materialier, af bildningar, tryckning m. m. 4,000
kronor, eller i rundt tal 20,000 kronor, att användas enligt de närmare bestäm¬
melser, Eders Kongl. Maj:t framdeles kunde finna skäligt meddela, hvarföre sty¬
relsen hemstälde, att reservationsanslaget måtte höjas med sistnämnda belopp.
Då denna domänstyrelsens framställning den 13 januari sistlidet år inför
Eders Kongl. Maj:t anmäldes, anförde jag, mider medgifvande att ett forstligt
försöksväsende skulle få en vigtig uppgift att fylla och varda af ej ringa
betydelse ej mindre för statens än äfven för de enskildes skogshushållning,
att, då, på sätt af domänstyrelsens skrifvelse framginge, utväg icke saknats att
åvägabringa ganska omfattande och värderika utredningar af skogsvetenskapliga
frågor af större betydelse för skogshushållningen, om ock dessa utredningar dit¬
tills icke kunnat erhålla den med det föreslagna försöksväsendet afsedda
kontinuitet, med anordnande af detta försöksväsende syntes mig kunna anstå.
I öfverensstämmelse med den af mig sålunda uttalade mening fann Eders
Kongl. Maj:t den af domänstyrelsen för ändamålet föreslagna förhöjning i
reservationsanslaget icke för det dåvarande böra äskas hos Riksdagen.
Angående förevarande ämne anför nu domänstyrelsen, att försöks-
väsendets hufvudsakligaste uppgift vore att genom noggranna och under en
längre tidsföljd fortgående undersökningar gifva säkra och objektiva utslag
angående verkan af olika sätt för skogens skötsel, så väl hvad anginge dess
föryngring genom sjelfsådd eller kultur som dess behandling under växttiden
och dess utverkning. I sådant syfte utstakades och afrösades inom skilda
landsdelar å lämpliga, till höjdlägen, jordmån in. m. skiljaktiga trakter s. k.
försöksytor, hvilka i sin ordning delades uti flera underafdelningar afsedda för
sins emellan olika behandlingssätt, hvilkas verkan inom den likartade skogen
sålunda skulle utrönas. Vore fråga då om behandling af redan förefintlig
skog, uppräknades, numrerades, mättes och bokfördes alla å försöksytan befintliga
träd; vanligen hvart femte år företoges gallringar eller andra huggningar, dervid
det borttagna virket registrerades och de qvarlemnade träden ånyo uppmättes,
hvarigenom kännedom erhölles om tillväxten under de mellanliggande åren.
Efter längre tids förlopp kunde sedermera genom jemförelse mellan försöksytans
afdelningar noga bestämmas, livilket af de använda behandlingssätten vore att
föredraga å mark, hvars ståndortsförhållanden liknade försöksytans; dock kunde
vanligen en del spörsmål besvaras redan efter ett fåtal år.
Af vigt vore naturligtvis, att försöksväsendet ju förr dess hellre komme
till stånd och att försöksytor anlades i tillräckligt antal inom olika orter, och
ansåge domänstyrelsen, med hänsyn dertill att försöksväsendets syfte vore att
stödja ej blott statens, utan äfven enskildes skogshushållning, det kunna antagas,
61
Sjunde hufvudtiteln.
att större bolag eller bruk jemväl komme att erbjuda tillfällen att å deras
skogar förlägga försöksytor. Emellertid erfordrades, för åstadkommande af fullt
säkra resultat, gifvetvis, att arbetet med försöksytornas utväljande, utstakning,
skogsuppskattning och beskrifning samt den sedermera derå förekommande
behandlingen och registreringen utfördes efter en enhetlig plan af dertill väl
qvalificerade personer.
Beträffande försöksväsendets organisation har domänstyrelsen anhållit
att, derest medel derför blefve tillgängliga, framdeles få för Eders Kongl. Maj:t
framlägga detaljeradt förslag, dervid tillfälle gåfves att draga fördel af den
kännedom i hithörande frågor, som vunnits af direktören för skogsinstitutet,
då han, efter det erforderligt anslag jemlikt nådigt bref den 13 juni nästlidet
år för ändamålet beviljats, sistlidne höst deltog i den internationela föreningens
för förstuga försöksanstalter sammanträde i Braunschweig. Åberopande i öfrig!,
sitt förberörda förslag af den 17 september 1895, har domänstyrelsen derföre hemstält,
att, till beredande af medel för ett forstligt försöksväsendes inrättande jemte derför
erforderliga materialinköp, reservationsanslaget för år 1898 måtte höjas med
20,000 kronor.
I öfverensstämmelse med Riksdagens på Eders Kongl. Maj:ts framställ¬
ning fattade beslut förordnades genom nådigt bref den 29 maj 1896, att hvad
som, utöfver de med kronojägarebefattning förenade tjenstgöringspenningar,
erfordrades för beredande åt den, som förordnades att uppehålla sådan befatt¬
ning under tid, då befattningens innehafvare åtnjöte ledighet för sjukdom, af
full kronojägareaflöning, hyresersättning, der sådan förekomme, jemväl deri in¬
begripen, skulle utgå af reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet. Domänstyrelsen anmäler i sin
förevarande skrifvelse, att det vore antagligt, att sagda anslag, ehuru för när¬
varande derför tillräckligt i följd af uppkomna reservationer, likväl ej blefve
det äfven för år 1898 utan motsvarande höjning. Vidare föranledde tillkom¬
sten af betydande nya kronoparker en ökning i utgifter för skogsodling och
andra dylika åtgärder, för extra bevakning och för kronoparkerna åliggande
utskylder, hvartill komme, att, i den mån kronans virke i lappmarkerna och i
nordliga Dalarne vunne större efterfrågan och afverkningarne alltså kunde höjas,
ytterligare kraf på förvaltningsanslag uppstode. Slutligen syntes sankmarkers utdik¬
ning å kronoparker i de norra orterna, efter det försöksarbeten en tid pågått,
numera böra bedrifvas i större omfattning än förut. Af nu nämnda anlednin¬
gar ansåge domänstyrelsen en ytterligare förhöjning af 30,000 kronor erforderlig.
På grund af det sålunda anförda hemställer domänstyrelsen, att reserva¬
tionsanslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet måtte höjas med sammanlagdt 50,000 kronor.
62
Sjunde hufvudtiteln.
Vidkommande den af domänstyrelsen föreslagna förhöjningen i reservations¬
anslaget, så vidt densamma föranledes af Riksdagens på Eders Kongl. Majt:s
framställning fattade beslut om anvisande å detta anslag af vissa vikariats-
ersättningar för tillförordnade kronojägare äfvensom af stegrade förvaltnings¬
kostnader för statsskogarne, beroende på skogshushållningens alltjemt fortgå¬
ende utveckling, hvilken betecknas, bland annat, deraf att de till statskontoret
inlevererade skogsmedlen, som tör år 1893 utgjorde 2,903,915 kronor 40 öre,
år 1894 uppgingo till 3,487,317 kronor 84 öre, år 1895 till 4,209,306
kronor 22 öre och år 1896 till 4,295,738 kronor 30 öre, finner jag icke nå¬
got att erinra. Jag anhåller endast att redan nu få omförmäla, hurusom
domänstyrelsen utöfver de medel, som af reservationsanslaget kunna afses för
afdikning af sänka marker i de norra länen, i särskild skrifvelse gjort fram¬
ställning om anvisande för år 1898 af ett något större belopp för sagda vig¬
tiga ändamål, till hvilken framställning jag återkommer i sammanhang med
behandling af de extra anslagen under förevarande hufvudtitel för sistnämnda år.
Hvad åter beträffar domänstyrelsens framställning om förhöjning med
20,000 kronor af reservationsanslaget för anordnande af ett forstligt försöks-
väsende, hade jag redan vid underdånig anmälan af domänstyrelsens förut om-
förmälda, i underdånig skrifvelse den 17 september 1895 gjorda framställning
rörande förevarande ämne tillfälle framhålla, att jag ingalunda underskat¬
tar betydelsen för landets skogshushållning af ett dylikt försöksväsende.
Emellertid förmenar jag fortfarande, att med det definitiva anordnandet af
detta försöksväsende lämpligen kan ännu någon tid anstå, då tillfälle komme
att gifvas att underkasta frågan om det ändamålsenligaste sättet för försöks-
väsendets organisation en mera allsidig granskning. I sådant afseende erinrar
jag derom, att enligt Eders Kongl. Maj:ts beslut den 16 sistlidne oktober en
komité, bestående af sakkunnige män från olika delar af landet, blifvit tillsatt
för att behandla vissa skogshushållningen rörande frågor, vid hvilket förhål¬
lande det synes mig lämpligt, såsom jag ock härmed i underdånighet hem¬
ställer, att domänstyrelsens framställning i förevarande del måtte till sagda
komités underdåniga yttrande öfverleinnas. Under förutsättning att den af
mig sålunda uttalade mening vinner Eders Kongl. Maj:ts godkännande, skulle
den för närvarande erforderliga förhöjningen i reservationsanslaget stanna vid
ett belopp af 30,000 kronor.
Med åberopande af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånig¬
het, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att höja reservations¬
anslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet med 30,000 kronor från 559,092 kronor till 589,092 kronor,
så att anslaget till skogsväsendet skulle erhålla denna uppställning:
Sjunde hufvudtiteln.
63
bestämdt anslag:
för skogsstaten ................................ kronor 447,208: —
„ statens skogsläroverk.................. „ 47,700: — kronor 494,908: —
förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten ock skogsinstitutets lärare¬
personal .............................................................................. 7? 84,400:
reservationsanslag :
till enskilda skogsundervisningen ... kronor 4,800: —
„ kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet................................._„ 589,092: — „ 593,892: —
summa kronor 1,173,200: —
hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i dess helhet skulle ökas
med 30,000 kronor.
För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter.
För kontrollen vid enskilda hanker och kreditanstalter är i riksstaten [6.]
uppfördt ett förslagsanslag af högst 13,000 kronor, deraf enligt beslut af För kontrollen
1895 års Riksdag 7,000 kronor äro afsedda att användas till arfvoden åt
dem, hvilka förordnas att inom finansdepartementet biträda med berörda kon- kredu-
troll och med handläggning af ärenden rörande enskilda banker och kredit- anstalter.
anstalter, och 6,000 kronor att användas till arfvoden åt ombud vid sadana inrätt¬
ningar. Anslaget höjdes vid sistnämnda riksdag från 12,000 kronor till sitt
nuvarande belopp af 13,000 kronor eller således med 1,000 kronor, hvilken
höjning afsåg den andel af anslaget, som användes till arfvoden åt allmänna
ombud vid banker.
Då Eders Kongl. Maj:t vid meddelande af oktroj för enskilda sedelut-
gifvande banker ålagt hvarje sådan bank att godtgöra kostnaden för det om¬
bud, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger hos banken anställa, utgå
af förevarande anslag endast arfvoden åt ombuden hos öfriga enskilda bank-
inrättningar eller aktiebankerna. Dessa arfvoden hafva utgått med resp.
200, 300 eller 400 kronor, allt efter hvarje särskild banks storlek.
Ehuruväl, såsom nyss blifvit närnndt, den andel af anslaget, som är an¬
sedd att användas till arfvoden åt allmänna ombud vid banker, så nyligen som
år 1895 höjdes till ett belopp, som då ansågs komma att för någon tid vara
tillräckligt, har redan nu en höjning i anslaget ånyo visat sig af behotvet
påkallad. Då enligt nådiga brefvet den 24 januari 1896 arfvoden till om¬
buden vid aktiebankerna för samma år bestämdes, uppgick antalet sådana
64
Öfrig a ordi¬
narie anslag.
Sjunde hufvudtiteln.
banker och bankkontor, vid hvilka särskildt ombud vant anstäldt, till 21.
Motsvarande antal utgjorde vid anslagets fördelning för år 1897 jemlikt nådiga
brefvet den 18 sistlidne december 28. Då af de aktiebanker, som vid det
förra tillfället funnos, en derefter upphört, hafva sedan januari månad näst-
lidet år allmänna ombud blifvit anstälda vid icke mindre än 8 nyupprättade
banker, oberäknadt en, som under året både tillkommit och upphört. Af de
sålunda nytillkomna bankerna äro tre af den betydenhet, att arfvodet till om¬
budet ansetts, med tillämpning af hittills antagna grunder, icke kunna sättas
lägre än till 300 kronor för en hvar.
Denna snabba tillväxt af antalet' aktiebanker har vållat, att anslaget
till arfvoden åt ombuden vid dem visat sig otillräckligt. Redan då arfvode
den 27 sistlidne november skulle för de två sista månaderna af år 1896 be¬
stämmas för en nyupprättad aktiebank, saknades tillgång å anslaget, hvarföre
statskontoret måste anbefallas att af under händer varande medel för ända¬
målet förskjuta 25 kronor. Sådant förskott har i större omfattning måst be¬
redas för innevarande år, då enligt ofvanberörda nådiga bref af den 18 sist¬
lidne december statskontoret anbefalts att med 1,100 kronor förskjuta det
belopp, hvartill anslaget till bankombud icke lemnade tillgång; och torde de
belopp, som på grund af berörda nådiga föreskrifter förskjutas af statskontoret,
framdeles få anmälas till ersättande hos Riksdagen.
En förhöjning i den andel af anslaget, som är afsedd för den lokala
bankkontrollen, är sålunda erforderlig, och torde densamma icke lämpligen böra
bestämmas till lägre belopp än 2,000 kronor.
Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att öka förslagsanslaget för kontrollen vid enskilda banker och kredit-
anstalter å högst 13,000 kronor med 2,000 kronor eller till högst 15,000
kronor, deraf 7,000 kronor att användas till arfvoden åt dem, hvilka förordnas
att inom finansdepartementet biträda med berörda kontroll och med handlägg¬
ning af ärenden rörande enskilda banker och kreditanstalter, och 8,000 kronor
att användas till arfvoden åt ombud vid sådana inrättningar.
Öfriga ordinarie anslag.
Beträffande öfriga ordinarie anslag under hufvudtiteln har jag ej anled¬
ning att föreslå någon förändring.
Jag har ofvan tillstyrkt förhöjning i anslagen:
till kammarrätten med..................................................... kronor 18 700:_
„ postverket med........................................................... „ 378’oOO: —
Transport kronor 396,700: —
65
Sjunde hufvudtiteln.
Transport kronor
till tullverket med .......................................................... „
„ skogsväsendet med..................................................... „
för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter
med .............................1................................................... „
396,700: —
30,000: —
30,000: —
2,000: —
så att förhöjningen på det hela å de ordinarie an¬
slagen skulle blifva ...................................................... kronor 458,700: —
Härvid bör likväl, beträffande anslagen till post-
och tullverken, erinras, att kostnaderna för dessa verk
bestridas af verkens egna medel.
Lägges till den föreslagna förhöjningen summan
af hufvudtitelns ordinarie anslag enligt nu gällande
riksstat................................................................................ „ 17,951,400: —
skulle, under förutsättning af bifall till hvad jag så¬
lunda hemstält, slutsumman af sjunde hufvudtitelns
ordinarie anslag för år 1898 blifva .............................. kronor 18,410,100: —
Extra anslag.
I fråga om de anslag å extra stat, som kunde erfordras, yttrade
departementschefen beträffande
Arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå.
Till beredande af arfvode för en byråassistent å finansdepartementets
bankbyrå har Riksdagen på extra stat för innevarande år likasom för flera
föregående beviljat 4,000 kronor; och då detta anslag är behöfligt äfven för
år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till beredande af arfvode för eu byråassistent å finansdepartementets
bankbyrå på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 4,000 kronor.
Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.
De af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter, som tillhöra sjunde
hufvudtiteln och böra till ersättande hos Riksdagen anmälas, äro enligt upp¬
gifter från statskontoret:
Bill. till Riksd. prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 9
[7.]
Arfvode för
en byrå¬
assistent d
finansdeparte¬
mentets bank¬
byrå.
[8.]
Ersättning för
af stats¬
kontoret
gjorda för¬
skott.
66 Sjunde hufvudtiteln.
till godtgörande af kostnader för uppmätning och kartläggning af åtskilliga
kronans domäner.......................................................... kronor 22,907: 3 5
„ ersättning till vissa boställshafvare och kronoarrenda-
torer för saknad afkomst af exproprierad jord......... „ 441: 2 o
,, godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i Hjelmarens och Qvismarens sänkning „ 6,855: —
„ godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i andra vattenafledningsföretag ...... ,, 70,829: 5 9
,, ersättning åt afträdande arrendator]! af förra kompani-
chefsbostället mantal Kyrkbyn n:o 9 eller Haga
i Arbrå socken för öfverbyggnad och förskjuten
kostnad för laga skifte och utbrytning af lertag ... „ 3,253: 9 0
„ ersättning för öfverbyggnad å indragna boställen...... ,, 151,108:9 5
,, godtgörande af förskjuten husröteersättning åt till¬
trädande arrendatorn af indragna länsmansbostället
| mantal Jolmesta n:o 2 i Dingtuna socken af Vest-
manlands län .................................................................. ',, 773: 4 2
„ gäldande af vägskatt för det kronan tillhöriga regala
laxfisket inom Hietaniemi med flere socknar i Norr¬
bottens län ......................................................... ,, 105: 91
„ gäldande af kostnad för vård af Sala hyttas vatten¬
system i Vestmanlands län......................................... ,, 303: 3 8
„ godtgörande af skifteskostnader, belöpande å indragna
rustinästarebostället Fyrås n:o 6 i Hammerdals socken
af Jemtlands län och indragna kårchefsbostället Böleå
n:o 6 i Umeå socken af Vesterbottens län, ............ ,, 9,720: 6 9
,, godtgörande af vederbörande skiftesdelegare i Mödängs-
bo fäbodelag tillkommande ståndskogsliqvid från
Säfverstads kronopark................................................... ,, 4,513:2 0
,, gäldande af kostnader dels för uppgörande af förslag
till köpeskilling för de särskilda tomterna å ett invid
Långträsks jernvägsstation beläget område af Piteå
kronopark, afsedt att för bebyggande åt enskilde
med eganderätt upplåtas, och dels för utstakning
af tomter å samma område......................................... ,, 503: 8 0
„ ersättning till egare af skattefrälsehemman, hvilkas
räntor icke blifvit af statsverket inlösta, .................. „ 11,528: 4 4
,, byggnadsersättningar enligt nådiga brefvet den 29
maj 1891 åt sex skogstorpare inom Norrbottens län „ 3,000: —
Transport kronor 285,844: 8 3
67
Sjunde hufvudtiteln.
Transport kronor 285,844: 8 3
till kostnader för komitén för behandling af vissa frågor
angående bevillningslagstiftningen .............................. „ 7,496: 9 5
„ kostnader för komitén för utredning af frågorna om
frilagers inrättande samt om frihamnsanläggningar i
Sverige ........................................................................ „ 20,655: 55
eller tillhopa kronor 818,997: 3 3;
Och hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
göra framställning,
att till gäldande af nämnda förskott må å extra stat för år 1898 an¬
visas ett motsvarande belopp, som för undvikande af öretal i riksstaten torde
få utföras med 313,998 kronor.
Anordnande af en telegrafförbindelse mellan Gotland och Dalarö öfver
Gotska Sandön och Hufvudskär.
I underdånig skrifvelse den 11 april 1896 har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Gotlands län hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
förordna om sådan förbättring af telegrafförbindelsen mellan Gotland och fast¬
landet, att en ny telegrafkabel anbringades från Gotland öfver Gotska Sandön
till lämplig plats i Stockholms skärgård.
Vid sin underdåniga framställning har Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande fogat en af handels- och sjöfartsnämnden i Visby till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ingifven skrift, deri nämnden anfört, bland annat,
att den nuvarande telegrafförbindelsen, hvilken utgjordes af en från Kalmar
utgående landledning till Refsudden norr om Kalmar, af kabelledning mellan
Refsudden och Stora Rör å Öland, vidare af landledning öfver Öland till
Bölinge vid Bödaviken samt af kabelledning från sistnämnda plats till fiskläget
Kronvall å Gotland och slutligen af landledning från Kronvall till Visby,
numera icke kunde anses tillfredsställande; att den senast nedlagda telegraf¬
kabeln, som användts sedan år 1871 och på grund af sin ålder antagligen
icke så länge skulle kunna göra tjenst, upprepade gånger, i synnerhet vid
ändpunkterna, varit skadad, så att afbrott i telegraferingen uppstått, och att
afbrott ännu oftare inträffat å landledningen öfver Öland, hvilka afbrott
merendels uppkommit just under de tider af året, då postförbindelsen med fast¬
landet varit afbruten, och af samma orsaker, nendigen is och stormar; att de
skador, som hittills uppstått, visserligen kunnat jemförelsevis snart afhjelpas,
så att uppehållet i telegrafförbindelsen inskränkts till blott några dagar, men
att faran för eu större skada med deraf följande längre tids afbrott i telegraf-
[9.]
Anordnande
af en telegraf-
förbindelse
mellan Got¬
land och
Dalarö öfver
Gotska Sandön
och Huf¬
vudskär.
68
Sjunde hufvudtiteln.
förbindelsen numera måste anses ganska stor; att, om ett dylikt afbrott in¬
träffade under en sträng vinter, då jemväl postförbindelsen vore instäld, en
oberäknelig skada skulle tillfogas Visby stads och Gotlands affärsförhållanden,
oafsedt olägenheteu för öns invånare att blifva afstängda från all personlig
förbindelse med den öfriga verlden; att nödvändigheten af en ny telegraf kabel
sålunda redan ur synpunkten af den nuvarande kabelns ålder och ovissheten
om huru länge dess tjenstbarhet kunde fortvara måste anses oafvislig, hvartill
komme den omständigheten, att den nuvarande kabelns läge ej vore i fråga
om Gotlands telegramutvexling synnerligen lämpligt, alldenstund Gotland i
främsta rummet hade och fortfarande måste söka sig förbindelse med hufvud-
staden och telegramvexlingen dit öfver Öland till följd af våglängden och de
många mellanliggande stationerna ofta blefve uppehållen; att den nya kabel¬
ledningen borde, enligt handels- och sjöfartsnämndens mening, utgå från norra
Gotland eller Fårö till närmaste punkt på fastlandet, hvarigenom utan afsevärdt
ökad kostnad äfven ett annat länge kändt behof skulle kunna afhjelpas, nem¬
ligen förbindelsen med Gotska Sandön, å hvilken ö, tillhörande lotsverket,
funnes två fyrstationer med deras ej obetydliga personal, hvilken för närvarande
saknade hvarje regelbunden förbindelse med den öfriga verlden; att den nu
ifrågasatta telegrafledningen borde utgå från Visby med vanlig landledning
till Fårösund, derifrån genom kabel föras till Fårö, öfver hvilken ö handledning
skulle anläggas till någon punkt på dess norra strand, samt kabel derifrån
nedläggas i rät linie till Sandön; att, då tillsyn och underhåll af en öfver
Sandön dragen landledning, hvilken skulle få en längd af omkring 7 kilometer,
måhända komme att medföra svårigheter, så att tillfälliga skador ej kunde
med tillbörlig skyndsamhet afhjelpas, förmånligast syntes blifva, att kabeln ut¬
sträcktes direkt till öns nordvestra udde, i hvars närhet den ena fyrplatsen
vore belägen, med hvilken förbindelse skulle anordnas; att kabeln mellan Sandön
och Fårön liksom ledningen derifrån till Fårösund borde anordnas med två
ledningstrådar, af hvilka den ena uteslutande skulle användas för meddelanden
antingen medelst telefon eller telegraf från Sandön och den andra sålunda vara
tillgänglig för korrespondensen mellan Gotland och fastlandet; att kabeln från
Sandön borde entrådig fortsättas till fastlandet förbi Hufvudskär och öfver
Ornön till Dalarö, hvarigenom jemväl skulle befordras ett annat önskningsmål,
nemligen telefonförbindelse med Hufvudskärs fyrplats, dit kabeln kunde utan
nämnvärdt ökad längd dragas; samt att, om två ledningstrådar anordnades mellan
Hufvudskär och Dalarö, på sätt för limon Sandön-Gotland föreslagits, denna
förbindelse skulle vinnas för en jemförelsevis obetydligt ökad kostnad.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har i sin underdåniga skrifvelse
vitsordat de af handels- och sjöfartsnämnden anförda skäl för nödvändigheten
af att snart erhålla en ny telegraf kabel i stället för den nu befintliga och att
69
Sjunde hufvudtiteln.
få den nya kabeln förlagd å annat ställe än den nuvarande, hvars läge, isyn¬
nerhet genom ledningen öfver Öland, ofta visat sig hafva föranledt rubbningar
och afbrott; och anför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att den nu
föreslagna sträckningen för en sådan kabel syntes medföra äfven andra fördelar,
ej mindre i afseende å rikets försvar än äfven för lots- och fyrväsendet samt
sjöfarten i allmänhet derigenom, att Gotska Sandön erhölle telegrafförbindelse.
I det underdåniga utlåtande, som telegrafstyrelsen den 13 november
1896 afgifvit öfver ifrågavarande framställning, har styrelsen anfört följande.
Att afbrott i en telegrafförbindelse af sådan längd som den nuvarande
mellan Gotland och fastlandet understundom kunde uppstå, vore uppenbart.
Också hade det nästan hvarje år, synnerligen under höst- och vintermånaderna,
inträffat, att å den långa landledningen å Öland fel förorsakats af stormar,
för hvilka denna del af linien till Gotland vore lätt utsatt; och hade dervid
telegrafkorrespondensen till och från Gotland antingen varit helt och hållet
afbruten eller endast med största svårighet kunnat förmedlas. Dessa fel hade
emellertid blifvit hastigt afhjelpta. Men jemväl å kabelledningen mellan Öland
och Gotland hade, ehuru med flera års mellantid, afbrott förekommit; äfven
vid dessa tillfällen hade i allmänhet telegrafförbindelsen kunnat temligen snart
återställas, enär af brottet nästan alltid uppstått i närheten af kabelns land¬
fäste vid Bödaviken å Öland. Ett undantag härutinnan hade dock helt nyligen
egt rum, i det att under tiden 2—22 september 1896 ett svårare kabelfel
förefunnits längre ut i sjön omkring 8 kilometer från nyssnämnda kabelfäste.
Orsaken till felets långvarighet berodde derpå, att svåra stormar under de
flesta af ofvannämnda dagar omöjliggjorde detsammas afhjelpande.
Det läge i öppen dag, att, då kabeln så länge användts, fel å den¬
samma framdeles kunde oftare än hittills uppkomma, och blefve det beroende
icke blott af ett uppkommet kabelfels art och läge, utan jemväl, och detta i
högst väsentlig grad, af den för tillfället rådande väderleken, huruvida felet
kunde blifva mer eller mindre hastigt afhjelpt. Under tiden för felets fort¬
vara förblefve telegraf korrespondens mellan Gotland och fastlandet afbruten;
och ehuru denna telegrafkorrespondens visserligen icke vore större, än att den
kunde under normala förhållanden befordras på en ledning, inverkade dock ett
afbrott uti telegrafförbindelsen med fastlandet alltid menligt för Gotlands affärs¬
förhållanden, helst om samtidigt icke heller postförbindelsen kunde upprätt¬
hållas. Det vore vid dessa tillfällen behofvet af ytterligare en telegrafförbin¬
delse gjorde sig hufvudsakligen gällande, men den ifrågasatta nya förbindelsen
skulle jemväl, såsom ofvan anförts, blifva af vigt med hänsyn till rikets för¬
svar äfvensom för lots- och fyrväsendet medföra väsentliga fördelar; och kunde
telegrafstyrelsen derföre icke annat än på det litligaste tillstyrka framställningen
om anordnande af en ny telegrafförbindelse mellan Gotland och fast-landet.
70
Sjunde hufvudtiteln.
Beträffande den nya telegrafledningens läge har telegrafstyrelsen hem-
stält, att, då Gotland hade sin väsentligaste affärsförbindelse med Stockholm
och i ändamål att möjlighet måtte beredas Gotska Sandön och Hufvudskär
till förbindelse med Gotland och fastlandet, den ifrågasatta telegrafförbindelsen
måtte anordnas medelst handledning från Visby telegrafstation till Fårösund,
derifrån med kabelledning till Fårön, vidare med landledning å sistnämnda ö
till norra stranden af densamma, derifrån med kabelledning öfver Gotska Sandön
och Hufvudskär till Ornön i Stockholms skärgård med landledning å Ornön
samt slutligen med kabelledning mellan sistnämnda ö och Dalarö, hvarest led¬
ningen borde intagas å dervarande telegrafstation.
Med användande derjemte af den redan befintliga telegrafledningen mellan
Dalarö och Stockholm skulle sålunda en beqväm telegrafförbindelse mellan
Visby och hufvudstaden varda åvägabragt, å hvilken ledning jemväl Gotska
Sandön och Hufvudskär kunde intagas, något som äfven ur teknisk synpunkt,
med hänsyn till undersökning och begränsning af uppkommande fel å kabeln
mellan Fårön och Ornön, vore af stor betydelse.
Vidkommande handels- och sjöfartsnämndens förslag att mellan Fårön
och Gotska Sandön samt mellan Hufvudskär och Dalarö använda kabel inne¬
hållande två ledningar har telegrafstyrelsen, oafsedt den kostnad en kabel med
två ledningstrådar skulle medföra — hvilken kostnad endast för sträckningen
Fårön-Gotska Sandön skulle uppgå till öfver 34,500 kronor mera, än om
en enkeltrådig kabel mellan dessa platser användes — äfven af andra skäl
icke kunnat biträda nämnda förslag. Under det att telegrafering påginge
mellan Gotland och fastlandet å den härför afsedda ledningen, kunde nemligen
den andra ledningen, på grund af induktion mellan de båda ledningarne, icke
användas för telefonering. Och att för den med all sannolikhet ringa korres¬
pondens, som vore att förvänta från och till Gotska Sandön och Hufvudskär,
anordna särskilda dyrbara telegrafledningar kunde telegrafstyrelsen icke till¬
styrka. En enkeltrådig ledning så väl mellan Gotska Sandön och Fårön som
mellan Hufvudskär och Dalarö syntes derföre vara tillräcklig, å hvilken ledning
de båda afsedda stationerna kunde få på vissa bestämda tider på dagen in¬
komma och utvexla sina meddelanden.
Kostnaden för utförandet af ifrågavarande telegrafledning, anordnad i
öfverensstämmelse med telegrafstyrelsens förslag, har enligt beräkning, som
nämnda styrelse låtit anställa, upptagits till följande belopp: för anskaffning
af erforderliga så väl djupvattens- som strandkablar 132,600 kronor, för land-
ledningarne 21,000 kronor, för behöfliga telegrafapparater och stationernas
inredning 2,400 kronor samt för frakt och nedläggning af kablarne, erforder¬
liga kabelhus och sjömärken 20,000 kronor eller tillhopa 176,000 kronor.
Då, med afseende på hvad sålunda blifvit anfördt i fråga om behofvet
Sjunde hufvudtiteln. 71
af en ny telegrafkabel mellan Gotland och fastlandet, jag icke kan annat än
anse detta behof vara fullt ådagalagdt, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att för anordnande af en telegrafförbindelse mellan
Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskär å extra stat för år
1898 anvisa ett anslag åt 176,000 kronor.
Anläggning af telefonledningar.
I underdånig skrifvelse den 6 sistlidne november har telegrafstyrelsen [10. j
gjort framställning om anvisande af särskild! anslag utan återbetalningsskyldigket Anläggning
till belopp af sammanlagdt 1,091,000 kronor, att utgå med 691,000 kronor af
under år 1898 samt 400,000 kronor under år 1899, för åstadkommande af
nya telefonledningar mellan Svinesund och Malmö, Stockholm och Göteborg,
Stockholm och Malmö, Hernösand och Piteå samt Haparanda och Pajala.
Till stöd för berörda framställning har telegrafstyrelsen anfört beträffande
1) linien Svinesund—Malmö.
Denna ledning vore afsedd att blifva en fortsättning af den under år
1896 fullbordade dubbeltrådiga ledningen från Christiania till svenska gränsen
vid Svinesund, till hvilken lednings anläggning kostnaden bestridts af de anslags¬
medel, som till ett sammanlagdt belopp af i det närmaste 1,200,000 kronor
af norska stortinget beviljats till telefonanläggningar i Horge under budget¬
terminerna 1 1895—^ 1897. Genom den nu föreslagna ledningen skulle en
ny och väl behöflig förbindelse erhållas mellan de svenska rikstelefonledningarne
samt de norska telefonledningarne, och genom densamma skulle Norge, å ena
sidan, samt Danmark och Tyskland, å andra sidan, blifva genom telefon
förbundna. Norges och Danmarks kraf att sålunda komma i förbindelse med
hvarandra kunde ej heller af Sverige leinnas obeaktadt, synnerligen som med
all säkerhet en icke oafsevärd inkomst af transitokorrespondensen skulle till¬
skyndas Sverige. Då ledningen dessutom skulle tjena till att förmedla den
internatiouela korrespondensen mellan Göteborg jemte de orter, hvilkas korres¬
pondens förmedlades af denna station, samt orter i Danmark och Tyskland, mellan
Indika länder telefonförbindelse funnes anordnad, framginge häraf, att ledningen
i fråga skulle blifva af stor betydelse för telefonkorrespondensen med utlandet.
Antagligt vore emellertid, att under de närmast följande åren eller intill
dess denna trafik blifvit upparbetad ledningen icke komme att uteslutande upp¬
tagas af den internationela och transitokorrespondensen, utan lemna plats jem¬
väl för samtal mellan Göteborg och Malmö äfvensom för de öfver dessa
stationer gående inländska samtalen. Derigenom skulle en i hög grad behöflig
lättnad åstadkommas i korrespondensen på den nuvarande ledningen mellan
72
Sjunde hufvudtiteln.
dessa orter. Antalet samtal derstädes vore nemligen redan så betydligt — under
sistlidne oktober månad förmedlades endast mellan Göteborg och Malmö om¬
kring 1,600 samtal — att den för desamma afsedda ledningen, hvilken dess¬
utom skulle upptaga samtalsmängden från andra orter å vestkusten, vore all¬
deles otillräcklig. Detta förhållande komme att varda ännu mera kännbart
inom kort, då telefonkorrespondensen mellan södra Sverige och Vermland komme
att ledas öfver Göteborg.
För att uppfylla de kraf, som måste ställas på en ledning, afsedd för
internationel korrespondens, med hänsyn till trådens ledningsförmåga och deraf
beroende möjlighet att uppfatta ett samtal mellan t. ex. Christiania och Tysk¬
land, måste nu ifrågavarande ledning utgöras af koppartråd af minst 4 \ milli¬
meters diameter, under det att till de förut inom landet bygda långledningarue
användts koppartråd med en diameter af endast 3 millimeter. Kostnaden för
den 525 kilometer långa ledningen uppginge derigenom till ett belopp mer
än dubbelt större, än hvad som skulle åtgått för en ledning af den mindre
dimensionen, och beräknades utgöra 280,000 kronor, oaktadt den förut befint¬
liga stolplinien, sedan vissa förstärkningar å densamma vidtagits, blefve an¬
vändbar för ledningen.
2) linierna Stockholm—Göteborg och Stockholm—Malmö.
Mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö
anlades, enligt hvad telegrafstyrelsen vidare anför, under åren 1889 och 1890
direkta telefonledningar. Båda dessa ledningar, bestodo af 3 millimeters koppar¬
tråd, upplagd på de förut varande telegrafstolparna, och erhöllos medel till
den förra genom lån ur handels- och sjöfartsfonden samt till den senare genom
anslag, som beviljades af 1889 års Riksdag.
Redan från början blef korrespondensen å dessa ledningar, hvilka for¬
bonde hufvudstaden med landets vestra och södra delar, mycket betydlig, och
hade trafiken efter hand ökats så, att densamma icke för det närvarande
kunde uppehållas på ett tillfredsställande sätt medelst de nu befintliga led-
ningarne. Månatligen expedierades nemligen redan nu ungefär 4,500 samtal
å hvarje ledning, hvilken samtalsmängd betingade ett så strängt upptagande
af ledningarne, att den under största delen af dagen icke allenast omöjlig¬
gjorde all vidare ökning, utan äfven medförde den olägenhet, att den tid, som
åtginge, innan ett begärdt samtal kunde expedieras, icke motsvarade nutidens
fordringar på snabb telefonkorrespondens. För att, oaktadt den stora trängseln
å ledningarne, möjliggöra, att ett samtal, som kräfde skyndsam expedition,
kunde förmedlas med erforderlig hastighet, vore från och med innevarande år
ilsamtal införda, hvilka mot ökad afgift hade företrädesrätt framför vanliga
73
Sjunde hufvndtiteln.
samtal. Redan nu vore emellertid ledningame så mycket upptagna af dessa
ilsamtal, att den tid, som i många fall erfordrades för att få äfven ett sådant
samtal till stånd, blefve vida längre, än hvad önskvärdt vore.
Klagomål öfver svårigheter att få samtal till stånd förekoinme derföre
allt oftare, och derest telefonförbindelsen mellan hufvudstaden och landets vestra
och södra orter skulle på ett tillfredsställande sätt kunna förmedlas, vore det
oafvisligen nödvändigt, att nya direkta ledningar skyndsamt upplades mellan
Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö.
Tråddimensionen å de nuvarande direkta stamledningarne i landet vore
beräknad att kunna öfverföra samtal på ett afstånd af 800, högst 900 kilo¬
meter. Derigenom vore möjliggjordt, att Stockholm kunde komma i telefonisk
förbindelse med landets olika delar med undantag af de nordligaste, hvaremot
med användande af de nuvarande ledningarne samtal svårligen kunde förmedlas
mellan orter, belägna på längre afstånd från hvarandra än 800 ä 900 kilo¬
meter. Att detta med den utsträckning, rikstelefonnätet vunnit, vore en
mycket stor olägenhet, vore påtagligt, och blefve detta ofördelaktiga förhål¬
lande allt mera kännbart, i den mån telefonledningarne ytterligare utsträcktes.
För åstadkommande af en tidsenlig utveckling af telefonväsendet ansåge för
den skull telegrafstyrelsen, att vid uppläggande af nya stamledningar nödig
hänsyn måste tagas dertill, att dessa erhölle sådan tråddimension, att landets
olika delar äfven på vidt skilda afstånd från hvarandra kunde komma i tele¬
fonisk förbindelse.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning borde för de nu ifrågasatta
ledningarne till Göteborg och Malmö användas koppartråd med 4| millimeters
diameter, hvarigenom möjlighet bereddes att utvexla samtal mellan de nord¬
ligare delarne samt den söder om hufvudstaden liggande delen af landet.
Att ledningarne erhölle den föreslagna tråddimensionen vore äfven nöd¬
vändigt för att desamma skulle kunna uppfylla det med dem jemväl afsedda
ändamålet att blifva länkar i den internationela telefonkorrespondensens tjenst.
De internationela ledningarne vunne söderut allt större utbredning. Köpen¬
hamn vore genom telefon redan förbundet med Tyskland medelst en ledning
öfver Kolding till Hamburg, och telegrafstyrelsen antoge, att det ej skulle
dröja länge, innan äfven en ledning via Gjedser—Warnemiinde till Berlin komme
till stånd.
Kostnaden för ledningarne i fråga, Indika till stor del kunde uppläggas
på förut befintliga stolplinier, beräknades för ledningen mellan Stockholm och
Göteborg till 263,000 kronor samt för ledningen mellan Stockholm och Malmö
till 369,000 kronor.
Bih. till liiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.
10
74
Sjunde hufvudtiteln.
B) linien Hemö sand—Piteå.
Det isolerade läge, i hvilket befolkningen i det nordliga Sverige be¬
funne sig, gjorde, på sätt telegrafstyrelsen framhåller, behofvet af telefonisk
förbindelse ännu mera kännbart. Telefonväsendets utveckling i dessa trakter
syntes också styrelsen befrämja så vigtiga statsintressen, att staten icke borde
undandraga sig att verksamt ingripa för befrämjande af denna utveckling.
Då telegrafstyrelsen år 1888 gjorde underdånig framställning om be¬
redande af medel till interurbana telefonledningar, omfattade det då fram¬
lagda förslaget endast landet söder om Ångermanelfven och undantogos ut¬
tryckligen landets nordliga delar. På grund deraf slutade också de norrut
gående stamledningarne i Hernösand, hvarifrån likväl eu grenledning vore
dragen utefter den så kallade ådalen till Sollefteå.
Vidtomfattande lokala telefonnät hade emellertid anlagts i samtliga^ städer
norr om Hernösand äfvensom å flertalet af de större platserna norr om Ånger¬
manelfven såväl utefter kusten som inuti landet längs elfdalarne. Vid ut¬
gången af år 1897 skulle samtliga dessa telefonnät till största delen vara
ombygda till dubbeltrådiga, och tiden vore derföre inne att genom interurbana
ledningar, utöfver den mellan Haparanda och Piteå anlagda, förbinda de olika
telefonnäten såväl sinsemellan som med rikstelefonledningarne genom anslutning
i Hernösand till de söderifrån kommande två stamledningarne. Ledningen
mellan Hernösand och Piteå vore afsedd att uppfylla dessa ändamål. Fram¬
ställningar från de orter, som denna ledning skulle komma att beröra, senast
från stadsfullmäktige i Luleå och Piteå, hade äfven inkommit till telegraf¬
styrelsen med begäran om telefonförbindelsens fortsättande söderut från Piteå,
och ansåge styrelsen, att dessa framställningar icke längre kunde lemnas
obeaktade.
Förbindelsen mellan Hernösand och Piteå syntes telegrafstyrelsen kunna
uppehållas genom endast en ledning, hvilken vore afsedd att intagas å alla
större mellanliggande platser. Till följd af de stora afstånden i Norrland samt
i ändamål att, sedan en direkt ledning framdeles kommit till stånd från Stock¬
holm till öfre Norrland, underlätta korrespondensen med landets sydligare delar
borde den nu ifrågasatta ledningen tagas af sådan tråddimension, att densamma
i fråga om ledningsförmåga motsvarade eu koppartråd af 3 millimeters diameter.
Kostnaden för denna ledning beräknades uppgå till 132,000 kronor.
4) linien Haparanda—Pajala.
Hvad slutligen anginge denna ledning, så hade, enligt hvad telegraf¬
styrelsen vidare meddelar, flera framställningar inkommit till styrelsen med an-
75
Sjunde hufvudtiteln.
hållan om telefonledningars anläggande i dessa trakter, och senast hade Pajala
kommun hemstält derom. I framställningarna hade anförts såsom skäl för
ledningen i fråga, att befolkningen i gränstrakterna mot Finland vore genom
språkliga och lokala förhållanden mera isolerad från det öfriga Sverige, än
hvad förhållandet vore på någon annan ort i riket. Samfärdseln mellan kust¬
landet och de nordligare belägna socknarna försvårades genom de långa af-
st-ånden, och postförbindelser mellan de norr om Öfver-Torneå belägna socknarna
och Haparanda uppehölles högst tre gånger i veckan. Fn telefonförbindelse
med kusten skulle under sådana förhållanden vara af ovärderligt gagn för
dessa socknar, men socknarnas ekonomiska ställning vore till följd af bristen
på naturliga hjelpkällor, det hårda klimatet, den tryckande fattigvården och
den ständigt ökade tungan af landsvägsunderhållet sådan, att någon uppoffring
från deras sida för att få en telefonanläggning till stånd icke kunde sättas i
fråga. Inom Pajala kyrkoby gjorde sig behofvet af förbättrade och snabbare
kommunikationsmedel särskildt gällande. Platsen vore medelpunkten för en
bördande lappmarkshandel inom Torneådalen, och derstädes utmynnade flera
färdiga och under byggnad varande landsvägar samt vintervägar af stor be¬
tydelse. Inom Pajala socken funnes äfven under statens vård stående betydliga
skogar, hvilka i stor omfattning börjat afverkas, och derigenom hade en rörelse
uppkommit, för hvars främjande förbindelsen med Haparanda vore af största
vigt. För domhafvanden och andra tjensteman i dessa orter, hvilkas tjenster
under deras månadslånga embetsresor ofta kräfde snabba meddelanden, skulle
telefonen blifva till stor hjelp och lättnad. För att, i den män sådant ansetts
möjligt, bidraga till ledningen i fråga hade emellertid Pajala kommun erbjudit
sig att lemna erforderliga stolpar för ledningen genom kommunen samt lokal
för telefonstation i Pajala kyrkoby.
Den ledning, som för närvarande funnes mellan Haparanda och Matarengi,
vore enkeltrådig och icke af beskaffenhet att kunna fortsättas för korres¬
pondens mellan orter på så långt afstånd från hvarandra som Haparanda och
Pajala, utan måste för detta ändamål uppläggas en ny dubbeltrådig ledning
med vexelstationer på mellanliggande orter. Kostnaden för denna ledning,
för hvilken vederbörande kommuner torde befinnas villiga att leverera erfor¬
derliga stolpar samt bekosta ledningens betjenande å blifvande telefonstationer,
beräknades uppgå till 47,000 kronor.
I underdånig skrifvelse den 9 maj 1894 angående regleringen af utgif¬
terna under riksstatens sjunde hufvudtitel har visserligen Riksdagen med hänsyn
till den utveckling, statens telefonväsende redan då erhållit, förklarat sig an-
76
Sjunde hufvudtiteln
se, att den tidpunkt vore inne, då endast i undantagsfall vidare anslag för
anläggning af telefonledningar behöfde af Riksdagen beviljas, och att sålunda
de ytterligare länkar i telefonnätet, som kunde anses erforderliga, borde be¬
kostas antingen genom uppkommen behållning å telefonrörelsen eller, om så
skulle vara behöfligt, genom upplånade medel.
Telegrafstyrelsen erinrar derom, att ehuru enligt styrelsens mening er¬
farenheten ådagalagt, att telefonväsendets utveckling på ett tillfredsställande
sätt icke ännu kunde försiggå endast med anlitande af dessa utaf Riksdagen
såsom tillräckliga ansedda medel, telegrafstyrelsen likväl efter nyss anförda
uttalande af Riksdagen icke förr än i sin nu förevarande skrifvelse gjort fram¬
ställning om ytterligare anslag utan återbetalningsskyldighet.
Lika med telegrafstyrelsen anser jag också, att beträffande hvar och
en af de nu föreslagna telefonförbindelserna sådana undantagsfall föreligga,
att anslag till desamma icke bör förvägras.
Enligt hvad telegrafstyrelsen meddelat, utgöra statens telefonledningar
för närvarande: i förbindelseledningar omkring 27,000 kilometer och i abonnent-
ledningar omkring 36,000 kilometer eller tillsammans omkring 63,000 kilometer.
Af dessa hade endast något öfver 5,000 kilometer bekostats af anslagsmedel,
under det att genom vinst- och lånemedel utförts samtliga abonnentledningar
och i det närmaste 22,000 kilometer förbindelseledningar, hvilka sistnämnda,
ehuru visserligen många till antalet, dock nästan uteslutande varit relativt
korta och sålunda hvar för sig kräft en jemförelsevis ringa kostnad. Kost¬
naden för samtliga ledningarne uppginge till omkring 11,000,000 kronor,
hvaraf 1,349,587 kronor utgjorde anslagsmedel samt återstoden eller öfver
9,500,000 kronor vinst- och lånemedel.
Vinst- och lånemedlen hafva således i främsta rummet tagits i anspråk
för anläggande och utvidgning af lokalnät jemte till dessa hörande förbindelse¬
ledningar; och anser jag mig böra lika med telegrafstyrelsen framhålla, att,
derest dylika medel skulle användas jemväl till anläggning af de egentliga
interurbana ledningarne, allmänhetens anspråk på utvidgning af de lokala
näten eller anläggning af nya nät ingalunda skulle kunna tillgodoses.
Samtliga de telefonförbindelser, för hvilkas anordnande telegrafstyrelsen
nu hemställer om beredande af erforderliga medel, finner jag i likhet med
telegrafstyrelsen vara af sådan betydelse för telefonsamfärdseln, att deras an¬
ordnande icke längre än högst nödvändigt bör uppskjutas.
Då emellertid, såsom redan framhållits, ifrågavarande förbindelseledningar
med hänsyn till den störa kostnad, som desammas anläggande kräfver, icke
kunna åstadkommas medelst anlitande af vinst- eller lånemedel, lärer befinnas
nödvändigt att, på sätt telegrafstyrelsen föreslagit, för desammas utförande af
Riksdagen begära anvisandet af särskilda anslagsmedel.
77
Sjunde hufvudtiteln.
I fråga om beloppet af det för ändamålet erforderliga anslag har jag
visserligen icke något att erinra mot de förslag och beräkningar, som ligga
till grund för den af telegrafstyrelsen begärda summan, 1,091,000 kronor,
hvarföre jag äfven anser mig böra tillstyrka, att ett extra anslag å detta
belopp må af Riksdagen äskas, men med afseende på summans storlek synes
mig densamma lämpligen böra fördelas till utgående på tre år i stället för på
två, såsom telegrafstyrelsen föreslagit. Då af de ifrågasatta telefonanlägg-
ningarne linierna Stockholm—Göteborg och Hernösand—Piteå synas mig i
första rummet böra förekomma till utförande, torde till utgående under år
1898 böra äskas så stor del af anslaget, som motsvarar den beräknade an¬
läggningskostnaden för sagda två linier, eller 395,000 kronor.
Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånig¬
het, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för anläggning af telefonledningar från Svinesund till Malmö, från
Stockholm till Göteborg, från Stockholm till Malmö, från Hernösand till Piteå
och från Haparanda till Pajala bevilja ett extra anslag af 1,091,000 kronor,
att utgå under tre år, samt deraf för år 1898 anvisa 395,000 kronor.
Tillbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm.
1 underdånig skrifvelse den 17 november 1896 har telegrafstyrelsen
gjort framställning om tillbyggnad af det staten tillhöriga, för telegrafverket
upplåtna och under öfverintendentsembetets vård stälda hus vid Skeppsbron i
Stockholm.
Styrelsen har dervid, jemte meddelande att styrelsen i enlighet med
Eders Kongl. Maj:ts i nådigt bref den 29 maj 1891 lemnade bemyndigande
för inrymmande af de till styrelsens administrativa byrå hörande revisions-
och statistiska afdelningar förhyrt lokal i det intill telegrafhuset belägna,
numera telegrafverkets pensionsinrättning tillhöriga huset n:o 8 vid Slottsbacken,
vidare anfört, att, om också nämnda afdelningar utan afsevärda olägenheter
kunde jemväl för framtiden vara förlagda inom annat hus än öfriga styrelsens
och centralstationernas tjenstelokaler, detta deremot ej vore fallet med eu del
andra expeditioner, framför allt sådana, som omedelbart hade befattning med
telegraf- eller telefonkorrespondensen eller som dermed stode i direkt förbindelse,
hvilka expeditioner derföre vid behof af ökadt utrymme borde utvidgas på
sådant sätt, att de nya lokalerna komme i omedelbart samband med de förut¬
varande. Behofvet af ökadt utrymme inom telegrafhuset för lokaler af dessa
senare slag hade under de senaste åren varit synnerligen kännbart. Sålunda
hade, med anledning såväl deraf att nya ledningar indragits å telegraf¬
stationen som ock deraf att apparater för snabbtelegrafering derstädes uppsatts,
[11.]
Tillbyggnad af
det åt telegraf¬
verket upp¬
låtna hus vid
Skeppsbron i
Stockholm.
78 Sjunde hufvudtiteln.
utrymmet i stationens expeditionslokaler allt mera inskränkts, hvarförutom de
för telegrafpersonalen afsedda lokalerna vore alldeles för knappa. Styrelsens
lokaler hade på grund af ökade göromål med deraf föranledt ökadt antal
tjensteman blifvit otillräckliga och behöfde utvidgas för att motsvara behofvet.
Äfven telefonstationen, hvilken enligt medgifvande i nådigt bref af den 5
juni 1891 inredts i telegrafhusets öfverstå våning, kräfde en mycket snar
utvidgning. Denna station gjordes redan från början så stor — rymmande
4,000 abonnenter — som förhållandena medgåfvo; och funnes icke någon
möjlighet att utvidga densamma utan genomgripande förändringar å byggnaden.
Antalet telefonabonnenter i hufvudstaden hade emellertid under de senaste
åren vuxit så betydligt, att af stationens för abonnentledningar afsedda 20
vexelbord, hvart och ett i stånd att rymma 200 ledningar, icke mindre än
17 redan vore upptagna. Då de återstående 3 vexelborden med all säkerhet
blefve fylda redan under loppet af innevarande år samt plats för flera vexel¬
bord icke under nuvarande förhållanden kunde beredas, vore det nödvändigt, att
under den allra närmaste tiden åtgärder vidtoges i ändamål att bereda ökadt
utrymme för telefoncentralstationen i fråga.
En sådan utvidgning af lokalerna i telegraf huset har styrelsen ansett
kunna på lämpligaste sätt ske genom tillbyggnad af huset på den till detsamma
hörande tomten. Genom en dylik åtgärd vunnes nemligen ökadt utrymme
för så väl telegrafstationen med dertill hörande expeditioner som styrelsens
olika afdelningar och telefonstationen. Styrelsen har för den skull låtit genom
professorn i arkitektur vid tekniska högskolan I. G. Clason utarbeta ett förslag
i ämnet, innefattande ritningar och kostnadsberäkningar.
Enligt sagda förslag beredes i tillbyggnadens nedersta våning, förutom
förrådsmagasin och förrådskontor för mellersta nedre liniedistriktets räkning,
ett enligt styrelsens mening synnerligen välbehöfligt ytterligare rum för de
nu till ett antal af öfver 60 uppgående telegrambärarne äfvensom stall för
desses velocipeder.
Uti entresolvåningen i tillbyggnaden erhållas ett arkivrum för telegraf¬
stationen samt ett större förrådsrum. I denna våning äro äfven ett rum och
kök för vaktmästaren å telegrafstationen afsedda att inrymmas.
Våningen en trappa upp ökas genom tillbyggnaden enligt förslaget
med tillsammans fyra rum, af hvilka två äro afsedda för expeditioner tillhö¬
rande telegrafstationen, ett för styrelsens administrativa byrå samt ett för
telegrafstationens till ett femtiotal uppgående qvinliga telegrafister, hvilka för
närvarande disponera allenast ett enda rum till förvaring af ytterplagg, till
toilette och till förtäring af medförd mat. Genom tillbyggnadens utförande
kan utrymme i gamla byggnaden beredas äfven för erforderliga toiletterum
m. in. för telegrafstationens så väl manliga som qvinliga personal.
79
Sjunde hufvudtiteln.
Rummen i våningen två trappor upp äro alla afsedda att användas för
styrelsens räkning. I den tillbygda delen erhållas sålunda ett rum för trafik¬
byrån samt två rum för liniebyrån, hvarförutom styrelsens administrativa byrå
i denna våning får ett nytt rum till sin disposition.
I tillbyggnaden tre trappor upp är eu större telefonsal föreslagen att
anordnas för att inrymma de för centraltelefonstationen erforderliga nya vexel-
borden. För att undvika de stora olägenheter, som följa deraf att undersök¬
ningen af telefonlinierna för närvarande måste ske i sjelfva telefonsalen, har
enligt förslaget beredts plats för ett särskildt undersökningsrum. Det nu¬
varande för expedition af interurbana samtal använda rummet varder betydligt
utvidgadt, äfvenså det rum, som nu begagnas för omkoppling af telefonledningarne.
Slutligen afser förslaget inredning å vinden i gamla byggnaden af
kapprum och toiletterum in. m. för telefonisterna.
Enligt kostnadsberäkningarne bär för sjelfva byggnadsarbetet upptagits
en summa af 92,000 kronor, för elektriska ljusledningar inomhus med 200
glödlampor, men utan armatur och yttre ledningar 3,000 kronor samt för anord¬
nande af värmeledning med bibehållande tills vidare af de nuvarande ång¬
pannorna ett belopp af 12,730 kronor, eller sammanlagdt 107,730 kronor.
Detta belopp har telegrafstyrelsen förklarat icke kunna af telegrafverkets
medel, vare sig förskottsmedel eller upplåuta medel, disponeras, helst ett minst
lika stort belopp åtginge för den del af inredningen af den nya telefonstatio¬
nen, som genast måste fullbordas. Deremot kunde af telegrafverkets tillgäng¬
liga medel förskjutas det belopp, som behöfde utbetalas redan under innevarande år.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer telegrafstyrelsen,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom nådig proposition till Riksdagen äska
erforderliga medel för tillbyggnad af det till telegrafverket upplåtna huset vid
Skeppsbron i Stockholm samt med fastställande af omförmälda ritningar upp¬
draga åt öfverintendentsembetet att om arbetets utförande snarast möjligt gå
i författning äfvensom bemyndiga telegrafstyrelsen att af telegrafverkets till¬
gängliga medel förskjuta den del af byggnadssumman, som behöfver utanord-
nas redan under år 1897.
I det underdåniga utlåtande, som öfverintendentsembetet den 24 novem¬
ber 1896 afgifvit öfver ifrågavarande framställning, har embetet, med tillkänna¬
gifvande att byggnadsritningarnes tillämpning förutsatte afvikelser från de
rörande byggnaders höjd, gårdsrums storlek m. in. dylikt för hufvudstadeu
gällande föreskrifter, förklarat sig mot berörda ritningar i arkitektoniskt och
tekniskt hänseende icke hafva funnit anledning till annan erinran, än att af
ritningarne icke kunde skönjas, huru tillträde till vinden ofvan den tre trappor
upp i tillbyggnaden belägna telefonsalen vore beredt. Sådant tillträde kunde
dock, derest telefonsalen erhölle hvallformadt tak, utan svårighet anordnas
80
Sjunde hufvudtiteln.
genom anbringande af en trappa från den lägre vinden i den mot Skeppsbron
liggande äldre delen af telegrafhuset.
Beträffande kostnadsberäkningarne har öfverintendentsembetet ansett sig
böra anmärka dels, i afseende å kostnaden för byggnadsarbetet, att i förslaget
häröfver en post af allenast 3,280 kronor 50 öre vore upptagen för oförut¬
sedda utgifter, men att detta belopp syntes embetet, då fråga vore om att
tillbygga ett äldre hus och verkställa grundpålning intill och i närheten af
höga byggnader, der kostsamma sättningar lätteligen kunde ifrågakomma, vara
allt för knappt tilltaget och höra ökas med en summa af 5,000 kronor, dels
ock, vidkommande värmeledningsförslaget, att deri väl förutsattes inrättande
af eu ny värmekammare i källaren, men att något kostnadsbelopp härför icke
funnes angifvet, ehuru en dylik anordning kunde antagas betinga en utgift
af ungefär 1,000 kronor; och skulle förty enligt embetets beräkningar total¬
kostnaden för de af telegrafstyrelsen ifrågastälda arbetena icke komma att
understiga 113,730 kronor.
Med vitsordande af det trängande behofvet för telegrafverket att för
tillgodoseende af oafvisliga kraf på ökadt utrymme få de för detsamma i
Stockholm nu anvisade lokaler i väsentlig män utvidgade, har öfverintendents¬
embetet tillika, vid det förhållande att det nuvarande telegrafhuset sedan äldre
tid vore stäldt under embetets vård, väl förmält sig icke hafva något att
erinra mot det af telegrafstyrelsen begärda bemyndigande för embetet att gå
i författning om utförande af ifrågavarande arbeten, men, då den afsedda be¬
tydande tillbyggnaden af oftanämnda hus för framtiden komme att orsaka en
icke obetydlig ökning i underhållet af detsamma, hvilken ökade underhålls¬
kostnad skulle, derest huset allt fortfarande blefve stäldt under embetets in¬
seende, komma att drabba det af embetet disponerade, städse hårdt anlitade
anslaget till byggnader och reparationer, i sammanhang härmed velat ifråga¬
sätta, huruvida icke tidpunkten kunde anses lämplig att till telegrafstyrelsen
öfverlemna vården om och underhållet af byggnaden i fråga, helst genom eu
sådan anordning skulle vinnas, icke blott att samtliga telegrafverket tillhörande
byggnader komme att ställas under inseende af verkets styrelse, utan äfven
att fullständig likhet i förvaltningen af berörda verks och de dermed jemför-
liga statens jernvägstrafiks samt tull- och postverkens byggnader skulle inträda
eller att de af hvar och en af nu nämnda förvaltningsgrenar disponerade fastig¬
heter komme att vårdas och underhållas af deras styrelser med anlitande af
för dem tillgängliga medel.
Sedan telegrafstyrelsens yttrande i anledning af öfverintendentsembetets
sistberörda framställning infordrats, har styrelsen i underdånigt utlåtande af den 1
nästpåföljande december anfört, att styrelsen för sin del icke hade något att erinra
mot hvad öfverintendentsembetet sålunda ifrågasatt angående öfverlemnande
81
Sjunde hufvudtiteln.
till styrelsen af vården om och underhållet af ifrågavarande hus, men på samma
gång hemstält, att i sådant fall Eders Kongl. Maj:t jemväl täcktes förordna,
att omförmälda byggnad i likhet med andra telegrafverket tillhöriga byggnader
finge i verkets räkenskaper uppföras bland verkets tillgångar.
Då behofvet af den föreslagna tillbyggnaden till det åt telegrafverket
upplåtna huset vid Skeppsbron synes mig hafva blifvit på ett fullt tillfyllest¬
görande sätt ådagalagdt och jag ej heller finner anledning till erinran vid detal¬
jerna af förslaget, anser jag mig böra förorda detsamma; lärande, derest det
ifrågasatta anslaget varder af Riksdagen beviljadt, hinder icke komma att
möta för bifall till telegrafstyrelsens hemställan om bemyndigande för styrel¬
sen att af tillgängliga medel redan under innevarande år förskjuta en del af
det erforderliga kostnadsbeloppet.
Ofverintendentsembetets framställning om öfverlemnande till telegraf¬
styrelsen af vården om och underhållet af det ifrågavarande huset, för hvilken
framställning giltiga skäl torde få anses vara anförda, anhåller jag att få till
nådig pröfning anmäla, sedan Riksdagen fattat beslut rörande den förevarande
anslagsfrågan.
Åberopande hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till bestridande af kostnaden för tillbyggnad af det åt telegrafverket
upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm å extra stat för år 1898 bevilja
ett anslag af 113,780 kronor.
Yttre restaurering af Örebro slott.
Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj_:_t gjord framställning beviljade [12.]
nästlidet års Riksdag för yttre restaurering af Örebro slott enligt uppgjorda
ritningar ett extra anslag af 44,000 kronor, att utgå under tio år, under vilkor bro slott,
dels att enahanda belopp blefve för berörda ändamål på enskild väg anskaffadt,
dels ock att någon utbetalning icke finge ega rum, förr än styrkt blifvit, att fullt
tillräckliga medel funnes att tillgå för arbetets fullständiga fullbordande. Åt
detta anslag anvisade Riksdagen en tiondedel eller 4,400 kronor för år 1897,
dock att för året högre belopp af statsmedel icke finge utgå, än som mot¬
svarades af från enskilde under samma år influtna medel.
I sammanhang med fastställande af omförmälda ritningar uppdrog Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 29 maj 1896 åt öfverintendentsembetet
att gå i författning om arbetets utförande och förordnade, att de bidrag, som
för samma arbetes verkstiillande på enskild väg kunde anskaffas, finge af em-
Bih. till lliksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 11
[13, 14.]
Den lokala
förvaltningen
af statens
jordbruks-
domäner.
82 Sjunde hnfvndtiteln.
betet för det afsedda ändamålet disponeras, hvarjemte statskontoret anbefaldes
att, sedan styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att tillgå för det
ifrågavarande restaureringsarbetets fullständiga fullbordande, till öfverintendents-
embetets disposition för det afsedda ändamålet i mån af reqvisition utbetala
det å extra stat. för år 1897 anvisade extra anslag å 4,400 kronor för yttre
restaurering af Örebro slott, dock att för året högre belopp af statsmedel icke
finge utgå, än som motsvarades af från enskilde under samma år influtna me¬
del, i hvilket afseende embetet vid de reqvisitioner af medel från anslaget, som
till statskontoret komme att aflåtas, borde foga erforderligt bevis.
Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen
att af det beviljade anslaget för yttre restaurering af Örebro slott på
extra stat för år 1898 under de vid anslagets beviljande stadgade vilkor anvisa
ytterligare en tiondedel med 4,400 kronor, dock att för året högre belopp af
statsmedel icke må utgå, än som motsvaras af från enskilde under samma år
influtna medel.
Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner.
För bestridande af hit hörande utgifter äro i nu gällande riksstat såsom
extra anslag anvisade dels till aflöning åt domänintendenter och för uppe¬
hållande af domängöromålen hos länsstyrelserna 45,000 kronor, dels ock
till resekostnader vid domänförv ältning en, förslagsvis, 40,292 kronor.
I öfverensstämmelse med af domänstyrelsen afgifvet förslag till fördelning
af 1897 års anslag till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af
domängöromålen hos länsstyrelserna fann Eders Kong]. Maj:t jemlikt nådigt
bref den 13 sistlidne november godt å nämnda anslag för det dermed afsedda
ändamål anvisa medel till sammanlagdt belopp af 43,200 kronor, till följd
hvaraf å anslaget uppstod eu besparing till belopp af 1,800 kronor. Då,
enligt hvad domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 31 oktober 1896 anfört,
anslag till berörda, af styrelsen föreslagna och af Eders Kongl. Maj:t anvisade
belopp af 43,200 kronor synts styrelsen utan förändring böra utgå äfven för
år 1898 och anledning saknas att föreslå annan förändring i förslagsanslaget
till resekostnader vill domänförvaltningen, än att, för erhållande af jemn slut¬
summa å anslagen under denna hufvudtitel, nyssnämnda förslagsanslag bör
ökas med 80 kronor, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa
till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af domängöro¬
målen hos länsstyrelserna 43,200 kronor samt
till resekostnader vid domänförvaltniugen såsom förslagsanslag 40,372
kronor.
Sjnnde hufvudtiteln.
83
Afdikningar å kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län.
På sätt jag tillförene i dag vid behandling af det ordinarie anslaget [15.]
till skogsväsendet meddelat, har domänstyrelsen, som i sitt statsförslag af den
29 september 1896 gjort framställning om förhöjning i beloppet af det under » Norrbottens
sagda anslagsrubrik upptagna reservationsanslaget till skogsväsendet, såsom ett
bland skälen för den begärda förhöjningen framhållit önskvärdheten deraf, att
utdikning af sankmarker å kronopark er i de norra orterna numera, efter det
försök sarbeten dermed en tid pågått, koinme att bedrifvas i större omfattning
än förut. Styrelsen förmäler sig dermed hafva afsett att möjliggöra, att för
detta ändamål skulle kunna i Norrbottens och Vesterbottens län, der dylika
marker upptoge en betydlig del af kronoparkernas ytvidd, användas ett belopp
af omkring 15,000 kronor årligen. De arbeten, som för dessa anslagsbelopp
skulle utföras, afsåge i första hand att bereda aflopp åt vattnet å sådana
sankmarker inom kronoparkerna, der detta aflopp genom mossarnes tillväxt
blifvit igengrundadt eller helt och hållet stängdt, hvarigenom angränsande
skogsmark, om denna utgjordes af hed eller lägre åsar, efter hand försumpades.
Då med föranledande deraf, att inkomsterna från de norrländska stats-
skogarne numera betydligt ökats, medel syntes böra beredas till diknings-
arbetenas utförande i något större omfattning, i syfte ej allenast att bereda
skydd för den nuvarande skogsmarken, utan äfven att vinna lämplig myrmark
för skogsproduktion, har emellertid domänstyrelsen i underdånig skrifvelse af
den 17 sistlidne november hemstält om beredande för år 1898 af ett extra
anslag å 50,000 kronor till afdikning för skogsändainål af vattensjuk mark
å kronoparker i Norrbottens och Vesterbottens län, hvarjemte domänstyrelsen
begärt, att af detta anslag någon del måtte få komma till användning redan
under innevarande år.
Likasom för odlingen i allmänhet inom rikets båda nordligaste län, så
utgör ock särskildt för hushållningen å kronans skogar i dessa trakter frågan
om tillgodogörandet af de myrtrakter, som upptaga en stor del af länens
areal, en angelägenhet af stor betydelse. Af dikningen af sankmarker i syfte
att försvara, förbättra eller öka den produktiva skogsmarken är likväl förenad
med betydande kostnader. Då emellertid af de sifferuppgifter, jag meddelat
vid behandling af frågan om det ordinarie anslaget till skogsväsendet, framgår,
att under de senare åren en betydande stegring inträdt i afkastningen af
kronans skogar, lärer tiden få anses vara inne att i något större skala än
hittills fortgå med arbeten för sådana afdikningar. Det kapital, som i dessa
företag nedlägges, kan, om ock enligt sakens natur först efter en längre tids
förlopp, med säkerhet beräknas komma att lemna statsverket en tillfyllestgörande
och uthållande ränteafkastning.
84
[16.]
Reglering af
flottleder i
Norrbottens
län.
[17.]
Skogsodlin¬
gens befräm¬
jande.
Sjnnde hufvudtiteln.
Jag hemställer alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för bestridande af kostnaden för afdikningar å kronans
skogar i Norrbottens och Yesterbottens län på extra stat för år 1898 anvisa
ett anslag af 50,000 kronor;
lärande, derest detta anslag af Riksdagen beviljas, Eders Kongl. Maj:t
icke sakna utväg att, på sätt domänstyrelsen begärt, redan under innevarande
år bereda tillgång till ett belopp, motsvarande en del af anslaget.
Reglering af flottleder i Norrbottens län.
Sedan Riksdagen för hvartdera af åren 1891 och 1892 anvisat ett
extra anslag af 100,000 kronor för bestridande af kostnaderna för reglering af
flottleder i Norrbottens län äfvensom medgifvit, att de afgifter, som lädes å
flottningen, finge för enahanda ändamål disponeras, hafva i de båda senast
faststälda statsregleringame för samma ändamål, likaledes å extra stat, upp¬
förts anslag å 50,000 kronor. I underdånig skrifvelse den 29 september 1896
har domänstyrelsen hemstält, att till fortsättande af dessa regleringsarbeten
äfven för år 1898 måtte äskas ett extra anslag af 50,000 kronor.
Den stora betydelsen af dessa arbeten för en fördelaktig afsättning af
skogsalster från kronans vidsträckta och ofta svårtillgängliga skogar i Norr¬
bottens län framhölls till statsrådsprotokollet den 14 januari 1895 af min
företrädare i embetet, som då jemväl anförde åtskilliga exempel på de pris¬
stegringar å virke, som af flottledsregleringarne blifvit en följd. Då ytterligare
medel för ändamålet erfordras och dessa medel otvifvelaktigt komma att få en
synnerligen produktiv användning, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen
att för bestridande af kostnaderna för reglering af flottleder i Norr¬
bottens län anvisa ett extra anslag för år 1898 å 50,000 kronor äfvensom
medgifva, att de afgifter, som läggas å flottningen, fortfarande må för ena¬
handa ändamål disponeras.
Skogsodlingens befrämjande.
För hvart och ett af åren 1889—1896 beviljade Riksdagen till detta
ändamål ett extra anslag af 25,000 kronor.
Sedan åtskilliga hushållningssällskap gjort underdåniga framställningar
oin förhöjning i beloppet af sagda anslag, hemstälde domänstyrelsen, till hvars
utlåtande framställningame remitterats, i underdånig skrifvelse den 21 december
1895, att anslaget måtte höjas till 100,000 kronor samt att i de förut stad-
85
Sjunde hufvudtiteln.
gade vilkoren för erhållande af bidrag från samma anslag måtte vidtagas vissa
ändringar, hvaribland särskild! märktes, att medlen skulle omhändertagas och
för sitt ändamål användas af en på visst angifvet sätt sammansatt skogsvårds-
nämnd samt att statens skogsförvaltnings medverkan vid utförandet af skogs-
odlingsarbetena skulle ordnas på sätt i ett samma dag af domänstyrelsen afgifvet
underdånigt utlåtande föresloges. Då dessa domänstyrelsens utlåtanden den 13
januari 1896 af mig inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes, anförde jag, bland
annat, att, då utlåtandena till finansdepartementet inkommit först den 23 näst-
förutgångne december, jag icke vore beredd att redan då till nådig pröfning
anmäla domänstyrelsens i sagda utlåtanden framstälda förslag, enligt hvilka icke
obetydande ändringar i nu bestående, hithörande förhållanden skulle komma
att inträda. Dertill komme, att omförmälda förslag i åtskilliga afseenden egde
nära sammanhang med vissa af domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 18
februari 1895 angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens befräm¬
jande föreslagna bestämmelser, med afseende hvarå det förefölle önskvärd!, att
samtliga nu omförmälda frågor rörande den enskilda skogshushållningen före-
toges till behandling i ett sammanhang. Då likväl på grund af angifna orsaker
de i domänstyrelsens sistberörda skrifvelse omhandlade frågor först fram emot
årets slut kunde företagas till pröfning, hemstälde jag, att till denna tid äfven
måtte få anstå med den definitiva behandlingen af de väckta frågorna om
ändring i formerna för statens medverkan till befrämjandet af skogsodling å
enskildes mark.
Med afseende på de! ökade intresse för det med skogsodlingsauslaget
åsyftade ändamål, som tagit sig uttryck i de från ett större antal hushåll¬
ningssällskap ingångna petitionerna om anslagets förhöjning, fann jag emellertid
önskvärdt, att, utan afbidan på omförmälda frågors lösning, redan för år 1897
medel måtte kunna beredas för utförande å enskildes mark af skogsodlings-
arbeten i större omfattning, än dittills kunnat ske; och beslöt Eders Kongl.
Maj:t på min framställning att föreslå Riksdagen anslagets höjning från dess
dåvarande belopp af 25,000 kronor till 50,000 kronor med viss förändring af
de vilkor, under hvilka medel från anslaget förut beviljats. Med ytterligare
någon jemkning af sagda vilkor beviljade Riksdagen det för år 1897 begärda
anslaget af 50,000 kronor.
Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj nästlidet år an¬
hållit, det Eders Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att
utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af eu tillfreds¬
ställande vård af de enskilda skogarne, och derefter framlägga de förslag,
hvartill denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande
förhållanden, gåfve anledning, blef den 16 sistlidne oktober en komité af Eders
Kongl. Maj:t tillsatt med uppdrag att verkställa den utredning och uppgöra
86
Sjunde hnfvndtiteln.
de förslag, som afsåges i Riksdagens berörda skrifvelse; och förordnade Eders
Kongl. Maj:t i sammanhang härmed, att till komitén skulle, för att tagas i
öfvervägande vid fullgörande af dess uppdrag, öfverlemnas ej mindre domän¬
styrelsens underdåniga skrifvelse den 18 februari 1895 angående åtgärder till
den enskilda skogshushållningens främjande jemte de i anledning af samma
skrifvelse afgifna utlåtanden och yttranden än äfven samma embetsverks under¬
dåniga skrifvelse den 21 december sistnämnda år angående statens skogsförvalt-
nings medverkan för främjande af enskilde jordegares skogsvård.
Då således de frågor ännu afbida sin lösning, i sammanhang med hvilka
jag, på sätt förut blifvit erinradt, ansett frågan om en höjning af skogsodlings-
anslaget utöfver det senast faststälda beloppet af 50,000 kronor först böra före¬
komma till definitiv pröfning, saknar jag anledning att för nästa statsreglerings-
period ifrågasätta någon ändring i beloppet af sagda anslag, likasom jag ej
heller finner mig ega skäl att föreslå ändring i de af Riksdagen senast fast¬
stälda vilkor för anslagets utgående. Jag hemställer derföre i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för skogsodlingens befrämjande för år 1898 bevilja ett extra anslag
af 50,000 kronor, att ställas till Eders Kongl. Majrts förfogande för att i mån
af tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som understödja enskilde
skogsodlare genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till billigt pris
eller beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, dock med vilkor
att statsbidrag icke må till något län utgå med högre belopp, än hvad lands¬
ting och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet
anslagit, ej heller till högre belopp än 4,000 kronor för hvarje landstings¬
område, äfvensom att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags
användning af vederbörande afgifves till Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i länet.
Summan af de utaf mig tillstyrkta anslagen å extra stat för år 1898
utgör 1,240,700 kronor mot 507,100 kronor i riksstat^ för år 1897.
I hvad föredragande departementschefen hemstält och
föreslagit beträffande anslagen under sjunde hufvudtiteln
instämde statsrådets öfrige ledamöter, dervid likväl stats-
87
Sjunde hufvudtiteln.
rådet von Krusenstjema åberopade hvad han i fråga om
anslaget till postverket yttrat; och behagade Hans Maj:t
Konungen i nåder bifalla hvad sålunda blifvit af statsrådets
fleste ledamöter tillstyrkt.
Ex protocollo:
Fredrik Zethelius.
Åttonde hufvudtiteln.
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
januari 1897.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr 0ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Akerhielm,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll,
Annerstedt,
von Krusenstjerna.
Departementschefen, statsrådet Gilljam föredrog följande ärenden rö¬
rande regleringen af åttonde hufvudtitelns ordinarie stat och de till samma
hufvudtitel hänförliga extra ordinarie anslagsbehof, hvarvid departements¬
chefen yttrade beträffande
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1. Sami. 1 Afd.
1
o
Åttonde hnfvndtiteln.
[i-3
Prostetunna
för Örsjö för
samling.
Ordinarie anslag1.
Kleresistaten.
Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 16 februari 1883
medgifvit, att åtskilliga uppräknade hemman, om tillsammans 18V8 för-
-medlade mantal, i Madesjö församling af Kalmar län finge under vissa an-
gifna vilkor derifrån utbrytas för att under benämningen Örsjö socken
bilda annex till Madesjö pastorat, samt denna utbrytning numera äfven
blifvit verkstäld, så att berörda socknedel från den 1 maj 1894 utgjort-
särskild kyrkoförsamling, har med åberopande häraf kontraktsprosten L.
G. Dahlström hos Kongl. Maj:t anhållit att, som till följd af den nya för¬
samlingens bildande kontraktsprostens embetsgöromål ökats, sökanden måtte
för ifrågavarande församling utfå så kallad prostetunna.
I anledning af denna ansökning hafva domkapitlet i Kalmar och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet sig yttrat. Vidare hafva in¬
fordrade underdåniga utlåtanden afgifvits dels af kammarkollegium, som
dervid, enär kontraktsprosten i Södra Möre kontrakt, hvilken enligt krono-
räkenskaperna åtnjöte ersättning för 15 tunnor kronotiondespanmål för
öfriga till kontraktet hörande 15 församlingar, jemväl torde vara berättigad
att för Örsjö församling uppbära ersättning för en tunna sådan spanmål,
samt värdet a en tunna kronotiondespanmål, 1/2 råg och 1/2 korn, förvandlad
till penningar på sätt i kongl. förordningen den 23 juli 1869 föreskrefves,
utgjorde 13 kronor 32 öre, hemstält, att kontraktsprosten i Södra Möre
kontrakt måtte beredas ersättning för prostetunna för Örsjö församling
med 13 kronor 32 öre årligen, dels ock af statskontoret, som jemväl ansett
ersättning för prostetunna böra för förenämnda nya annexförsamling till¬
komma sökanden enligt § 24 i kongl. resolutionen på presterskapets
besvär den 10 mars 1719 och 4 § i presterskapets privilegier den 16 ok¬
tober 1723° med flere äldre författningar samt hemstält, att Kongl. Maj:t
täcktes i nådig proposition till Riksdagen göra framställning om uppförande
under anslaget till kleresistaten af ett belopp af 13 kronor 32 öre, att
såsom ersättning för prostetunna för ifrågavarande församling årligen utgå
till kontraktsprosten i Södra Möre kontrakt.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit tillstyrkt hemställer jag
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att såsom
årlig ersättning för prostetunna, tillkommande kontraktsprosten i Södra Möre
Åttonde hufvudtiteln. 3
kontrakt för Örsjö församling, bevilja 13 kronor 32 öre och för sådant
ändamål öka den under kleresistaten uppförda anvisning i kontant, 20,660
kronor, till 20,674 kronor, eller med ett jemnadt belopp af 14 kronor.
Domkapitlens expeditioner.
I yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1896 återupptog jag [2.]
den synnerligen vigtiga, redan den 17 mars 1893 i statsrådet behandlade
gan rörande Hernösands stifts delning. Dervid anmälde jag, att till mig stijt
ankommit eu af dåvarande representanterna för norrländska länen i Riks¬
dagens båda kamrar undertecknad skrifvelse, dagtecknad den 22 februari
1895. Denna skrifvelse var af följande lydelse:
»Lifligt öfvertygade om nödvändigheten af att Hernösands stift snart
bör delas genom afskiljandet derifrån af Vesterbottens och Norrbottens län
för att bilda ett särskilt stift, på sätt Kongl. Maj:ts proposition härom
till 1893 års riksdag närmare angifver, hafva undertecknade, nämnda stifts
representanter i Riksdagen, funnit oss manade att pa detta sätt vördsamt
anhålla, det herr statsrådet behagade hos Kongl. Maj:t förorda framläg¬
gandet till Riksdagen af nådig proposition till denna maktpåliggande frågas
lösning.
Behofvet af delning af detta stift, som eger betydligt större utsträck¬
ning än alla rikets öfriga stift tillsammans, har länge varit påträngande —
särdeles för dess nordliga del, och det har äfven under den förberedande
behandlingen vunnit samstämmigt erkännande af Riksdagen, kyrkomötet
samt alla myndigheter och vederbörande. Frågans fall inom Riksdagen
berodde således icke af något underkännande af dess stora vigt och be¬
tydelse, utan på en uttalad önskan, att i sammanhang dermed en samman¬
slagning af andra stift skulle åvägabringas.
Då vi undertecknade äro varmt genomträngda af öfvertygelsen ej blott
om frågans betydelse utan äfven om vigten af densammas snara afgörande,
hafva vi ansett oss böra framföra denna vår vördsamma anhållan.»
Beträffande denna frågas föregående behandling tillåter jag mig erinra
om följande. I underdånig skrifvelse den 29 september 1888 anhöll kyrko¬
mötet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta företaga den utredning och de
åtgärder, som för genomförande af Hernösands stifts delning kunde pröfvas
erforderliga. Öfver denna framställning hördes kammarkollegium och stats¬
kontoret, som med anledning af den nådiga remissen infordrade under¬
dåniga utlåtanden ej mindre af domkapitlet i Hernösand än äfven af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbot-
4 Åttonde hnfvndtiteln.
tens och Norrbottens län. Redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 17 mars 1893 anmärkte jag följande:
»Hernösands stift, som omfattar rikets fyra nordligaste län, har en
ytvidd af 236,657 qvadratkilometer, under det hela rikets omfattar 433,000
cjvadratkilometer, upptagande således Hernösands stift ett område betydligt
större än alla de andra stiftens tillsammans, medan det i afseende å kom¬
munikationer är mindre lyckligt lottadt än något af de öfriga. Dess folk¬
mängd uppgick den 31 december 1890 till 536,833 personer. Allenast
Lunds stift kan uppvisa en högre folkm ängd ssiffra. Folkökningen fortgår
inom de trakter, som omfattas af Hernösands stift, mycket hastigare än i
mellersta och södra Sverige. Under perioden 1881 — 1890 ökades befolk¬
ningen inom nämnda stift med 86,778 personer eller med 19,28 procent,
medan procenten för folkökningen uti hela riket utgjorde 4,80 samt uti
hela riket utom Hernösands stift 3,22. (På sätt nedan angifves öfversteg
stiftets folkmängd år 1895 570,000.) Med afseende å pastoratens antal
öfverträffa endast fem af de öfriga stiften Hernösands; och det är påtag¬
ligt, att antalet pastorat skall inom Hernösands stift tillväxa fortare än
inom öfriga stift, beroende på dervarande pastorats stora utsträckning och
behofvet af deras delning. Medelarealen af ett pastorat är inom Hernösands
stift 2,191 qvadratkilometer, för lappmarkspastoraten uppgår medelarealen
till mer än tredubbelt denna siffra, för pastoraten i kustlandet till mer än
hälften deraf. Inom andra stift är medelarealen af ett pastorat högst 403
qvadratkilometer, lägst 60 qvadratkilometer, för hela riket utgör pastora¬
tens medelareal 318 qvadratkilometer. Beträffande undervisningsanstalterna
är antalet allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier samt vid dem
anstälda ordinarie lärare endast inom ett stift större än inom Hernösands,
och af hela antalet folkskolor inom riket utgöra de till sistnämnda stift
hörande 9,7 procent eller icke obetydligt mer än medelsiffran för samtliga
stiften, 8,3 procent, Fn för Hernösands stift egendomlig svårighet erbjuder
värden om kyrka och skola i lappmarken och finnbygden med deras af
språkförhållanden och andra omständigheter betingade egendomliga orga¬
nisation. Genom de långa och besvärliga resorna för visitation i pastora¬
ten och inspektion af läroverken inskränkes dessa vigtiga förrättningars
antal, så att äfven med bästa vilja och förmåga hos biskopen stiftet icke
kan erhålla den tillsyn, som kräfves af såväl lag som det faktiska behof¬
vet, . Hvad göromålen i domkapitlet beträffar, hafva dessa, efter hvad dom¬
kapitlets utlåtande gifver vid handen, på senaste åren tillvuxit i sådan grad,
att det domkapitlets ledamöter åliggande arbete upptagit flerdubbelt längre
tid än den minskning af två timmar i veckan i undervisningsskyldighet,
som läroverksstadgan medgifver de lärare, hvilka tillika äro domkapitels-
Åttonde hnfvndtiteln. 5
ledamöter, hvarjemte expeditionens tjensteman endast med stor ansträng¬
ning hunnit fullgöra sina åligganden.
Beträffande sättet för delningen hafva domkapitlet och öfriga veder¬
börande tillstyrkt, att Vesterbottens och Norrbottens län skulle afskiljas
för att bilda det nya stiftet. Detta senare skulle då få en areal af 161,234
qvadratkilometer med 227,567 invånare, 43 pastorat, 2 högre och 3 lägre
allmänna läroverk samt ett folkskolelärarinneseminarium, hvaremot det
gamla stiftet efter delningen komme att omfatta 75.423 qvadratkilometer
med 309,218 invånare, 65 pastorat, 3 högre och 1 lägre allmänt läroverk
samt ett folkskolelärareseminarium. Genom en dylik delning skulle vis¬
serligen det nya stiftet få något mindre folkmängd och antal pastorat än
det återstående gamla stiftet, men detta förhållande komme, såsom jemväl
af domkapitlet anmärkts, att väsentligen motvägas af den större arealen
och de svårare kommunikationerna samt icke minst deraf, att handlägg¬
ningen af alla finska och de allra flesta lappska ärenden skulle tillkomma
det nya stiftets styrelse. Härjemte har framhållits, helt visst med skäl,
hurusom det skulle medföra större enkelhet och reda i flera afseenden, att
gränsen mellan stiften sammanfölle med länsgränsen, helst derigenom äfven
vunnes en billig jemkning i afseende på areal och folkmängd, då deremot
en delning efter endera af dessa grunder skulle göra det ena stiftet i ett¬
dera hänseendet alltför stort i förhållande till det andra. Om stiftsdelnin-
gen på föreslaget sätt genomfördes, skulle deraf föranledas en mindre än¬
dring i nu bestående kontraktsindelning. Ångermanlands nordöstra kon¬
trakt omfattar nemligen för närvarande, utom socknar i Vesternorrlands
län, jemväl Nordmalings och Bjurholms socknar i Vesterbottens län och
skulle alltså, med sin nuvarande sammansättning, komma att tillhöra båda
stiften, till förekommande af hvilken oegentlighet nämnda båda församlingar
kunde förenas med närmaste kontrakt inom Vesterbottens län.
Lämpligaste platsen för den nya stiftsstyrelsen synes vara Luleå. Ge¬
nom styrelsens förläggande till en residensstad komme samarbetet mellan
den kyrkliga och verldsliga myndigheten att underlättas; och af de två
residensstäder, som skulle komma att tillhöra det nya stiftet, är Luleå den
mest centralt belägna, hvarförutom sagda stad torde inom kort icke blott
komma i lätt förbindelse med den södra delen af stiftet utan äfven gå
en ganska betydande utveckling till mötes. Härtill kommer, på sätt jem¬
väl i de underdåniga utlåtandena framhållits, att Luleå ligger vida. när¬
mare än Umeå till de finsktalande församlingarna och de flesta lapparnes
hemvist,
I fråga om det nya domkapitlet har domkapitlet i Hernösand före¬
slagit, att detsamma skulle bestå af, förutom biskop, sex lektorer vid Luleå
6 Åttonde hnfvudtiteln.
läroverk. Då för närvarande allenast fem lektorsbefattningar finnas vid
sagda läroverk, skulle för ändamålet erfordras inrättande af ytterligare en
lektorstjenst derstädes. I afseende härå synes emellertid följande vara att
erinra. I kongl. förordningen den 11 februari 1687 om rättegång i dom¬
kapitlen § 1 föreskrifves, att i stiftsstäder, der icke akademier äro, biskopens
ordinarie assessores skola vara kyrkoherden uti domkyrkan och lectores.
Enligt denna föreskrift borde, derest Lpleå blefve stiftsstad, kyrkoherden
i Luleå stad ingå såsom ordinarie ledamot i domkapitlet. Vidare kan an¬
märkas, att enligt kongl. brefvet till Linköpings konsistorium den 7 juni
1834, jemfördt med kongl. brefvet till samtliga konsistorierna den 15 juli
1752 och kongl. resolutionen den 11 mars 1806, domkapitel synes vara
beslutmessigt då fyra ledamöter äro tillstädes, hvilka äro om beslutet ense,
eljest då fem ledamöter äro närvarande. Någon ökning af lektorernas antal
vid Luleå läroverk synes fördenskull icke vara erforderlig med hänsyn till
det blifvande domkapitlets sammansättning. För fall af vakanser eller annat
uppkommet förfall för de ordinarie ledamöterna anvisar ofvanberörda para¬
graf af rättegångsordinantien utvägen att genom adjunktion af dertill läm¬
pade män göra kapitlet fulltaligt.»
Vidare erinrade jag i mitt sistlidna år afgifna yttrande, att, sedan Eders
Kongl. Maj:t på dessa och öfriga till protokollen anförda skal föreslagit
1893 års riksdag att medgifva, att Vesterbottens och Norrbottens län finge
från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett sär-
skildt stift, Riksdagen i skrifvelse den 6 maj 1893 anmält, att vid behand¬
lingen af denna proposition Riksdagens kamrar stannat i olika beslut af
den beskaffenhet, att, jemlikt 63 § riksdagoi-dningen, frågan i följd deraf
för samma riksdag förfallit. Kamrarnes omförmälda beslut innefattade:
Första kammarens, bifall till Eders Kongl. Maj:ts proposition med det till-
lägg, att Eders Kongl. Majd täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke
Kalmar och Visby stift lämpligen kunde till ett stift förenas, äfvensom för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda;
Andra kammarens åter, medgifvande att — under vilkor att Kalmar och
Visby stift sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning-
genom nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest
möjliggjordes — Vesterbottens och Norrbottens län finge frånskiljas Hernö¬
sands stift för att bilda särskildt stift.
Jag nämnde vidare i mitt sistberörda yttrande, att af de vid 1893 års
riksdag i ärendet förda förhandlingar inhemtades, att nödvändigheten af
Hernösands stifts delning allmänt erkänts, under det att åsigterna varit delade
derom, huruvida sådan åtgärd borde såsom vilkor förutsätta sammanslagning
af två andra stift, och jag erinrade om, att med anledning häraf och då i
Åttonde hufvudtiteln. 7
kamrarnes beslut särskilt antydts önskvärdheten af Kalmar och Visby stifts
förening, och jemväl sammansatta stats- och lagutskottet, till hvars för¬
beredande behandling frågan om Hernösands stifts delning hänskjutits, uttalat
sig för en utredning härutinnan, en sådan synts böra ega rum, men att, då fråga
kunde uppstå, huruvida icke — om en rubbning i nuvarande stiftsindel-
ningen i södra delen af landet måste ske för åstadkommande af en del¬
ning af Hernösands stift — annan förändring i denna stiftsindelning än
den omförmälda kunde vara mera lämplig, Eders Kongl. Maj:t den 17 juni
1893 anbefalt domkapitlen i Linköping, Vexjö, Kalmar och Visby att till
Eders Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag, hvart och ett af
dessa domkapitel i den mån detsamma af frågan berördes, huruvida icke
en sådan förändring i den nuvarande stiftsindelningen kunde, utan för¬
närmande af enskild rätt, ega rum, att:
antingen Visby stift förenades med Kalmar eller Linköpings stift,
eller ock Kalmar stift upphörde att vai'a särskildt stift och delades
så, att en del deraf lades till Linköpings stift och återstående delen till
Vexjö stift.
Af de utlåtanden, som med anledning häraf inkommit från bemälda
domkapitel, inhemtades, på sätt jag vid frågans föredragning inför Eders
Kongl. Maj:t den 13 januari 1896 anmärkte, att ingen af dessa myndig¬
heter uttalat sig vare sig för Visby stifts förening med Linköpings stift
eller Kalmar stifts delning mellan Linköpings och Vexjö stift. Förslaget
beträffande Visby stifts förening med Kalmar stift hade deremot — under
förutsättning att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra utan rubb¬
ning af stiftsindelningen i södra delarna af riket — tillstyrkts af dom¬
kapitlen i Kalmar och Linköping, hvaremot domkapitlet i Visby på det
bestämdaste uttalat sig emot samma förslag.
Af domkapitlens berörda utlåtanden inhemtades vidare hufvudsakli¬
gen, att domkapitlet i Kalmar — under erinran, att Kalmar stift hade en
folkmängd af omkring 150,000 personer, fördelade på 45 pastorat med 69
församlingar och 79 presterliga lägenheter, och att motsvarande siffror i
Visby stift utgjorde 50,000, 44, 93 och 50 — anfört, hurusom, då samma
siffror i Kalmar stifts Ölandsdel utgjorde 30,000, 23, 34 och 34, Visby stift
med allenast omkring en tredjedel öfversköte denna del af Kalmar stift,
samt att, då ett stift, bestående af nuvarande Kalmar och Visby stift,
komme att utgöras af omkring 200,000 personer, fördelade på 89 pastorat
med 162 församlingar och 129 presterliga lägenheter, detsamma skulle
blifva ett bland de minsta i riket. Samma domkapitel hade vidare anfört,
att, ehuru understundom inträffade, att personalförbindelsen mellan fast¬
landet. och Gotland vore synnerligen försvårad och någon gång upphäfd,
8 Åttonde hufrndtiteln.
domkapitlet dock egde en lång erfarenhet i dessa förhållanden med af¬
seende å Öland samt ansåge svårigheterna i denna del med det mera af¬
lägsna Gotland icke vara oöfvervinneliga. Domkapitlet i Linköping hade,
för att visa, att en förening af Visby stift med Kalmar stift vore lämp¬
ligare än en förening af Visby och Linköpings stift, framhållit, att det
stift, som komme att bildas genom sammanslagning af Visby och Kalmar
stift, skulle till areal och folkmängd ej blifva större än ungefär halfva nu¬
varande Linköpings stift, under det att antalet pastorat i ett stift, bestå¬
ende af nuvarande Kalmar och Visby stift, skulle blifva två tredjedelar
af motsvarande antal i Linköpings stift och dess allmänna läroverk icke
hälften så många, äfvensom att genom Visby stifts förening med Kalmar
stift förstnämnda stift komme att utgöra en mera sjelfständig och bety¬
dande del af det hela än genom en förening med Linköpings stift. Dom¬
kapitlet i Visby, som vid sitt utlåtande fogat ett uttalande i frågan af
Visby stifts prestsällskap, hade deremot framhållit det oegentliga i, att för¬
slaget om upphörande af Gotlands ställning såsom eget stift väckts utan
att i något afseende ställas i sammanhang med den erfarenhet, man gjort
om fördelarna eller olägenheterna för Gotland af denna kyrkliga sjelfstän¬
dighet. Af sådana olägenheter kunde domkapitlet icke tänka sig flera än
tvenne, nemligen å ena sidan den mindre omfattning, hvilken presternas
ansökningsrätt sålunda haft, och å andra sidan för församlingarna in¬
skränktare tillfällen att göra sig skilda presterliga krafter till godo. Men
hvad det förra vidkomme, skulle hvarje vidgning af ansökningsrätten med¬
föra ett i motsvarande grad ökadt antal medtäflare, och hvad det senare
förhållandet anginge, skulle genom öns afskilda läge och de gotländska
pastoratens jemförelsevis ringare lönevilkor den sannolika följden blifva,
att öfverhufvud de bättre krafterna droges öfver åt fastlandet, och att de
sämre komme att, sedan de der förgäfves eftersträfvat befordran, söka sig
till ön. Domkapitlet, som af dessa skäl ansåge fördelarna för Gotland att
utgöra särskild! stift vara både många och stora, hade vidare framhållit
den betydande svårighet det skulle för Gotland innebära, särdeles vissa
tider af året, att icke på sjelfva ön hafva att tillgå stiftsstyrelse i vare sig
kyrkans, folkundervisningens eller det allmänna läroverkets angelägenheter,
samt vigten deraf att, särskildt med hänsyn till öns afskildhet, på platsen
funnes en person med den högre bildning, en biskop borde antagas be¬
sitta, hvilken kunde, genom att året om vistas och verka på ön, blifva
rätt förtrogen med det gotländska folkets egendomliga skaplynne och
behof, likasom folket med honom.
Ytterligare erinrade jag, att frågan på denna punkt understälts 1893
års kyrkomötes pröfning genom två särskilda motioner, den ena af samt-
Åttonde hufvudtiteln. 9
liga representanter vid mötet för Norrland, den andra af en utaf de valde
representanterna för Gotland. I den förra motionen sattes förslaget om
Hernösands stifts delning i samband med förslag om att kyrkomötet skulle
medgifva att, derest för åstadkommande af ifrågavarande delning visade
sig oundgängligt, att de öfriga stiftens antal minskades, sammanslagning
af två stift måtte, så snart sådant kunde genom vederbörande biskopars
afgång eller eljest försiggå, ega rum antingen så, att Gotland upphörde
att vara eget stift och lades till Kalmar stift, eller på något annat sätt.
Den andra motionen gick derpå ut, att kyrkomötet, med ogillande af för¬
slaget om sammanslagning af vissa stift, måtte godkänna delningen af
Hernösands stift. Såsom motiv för den sistnämnda framställningen fram¬
hölls, bland annat, att man icke finge taga i betraktande ensamt Gotlands
ringa folkmängd och areal utan framför allt dess läge och de svårigheter
i samfärdseln med fastlandet, som deraf vore en följd. Det vore föga sanno¬
likhet för, att en året om regelbunden kommunikationsled mellan Visby
och Kalmar skulle komma till stånd. Säkerligen skulle förbindelsen mellan
dessa orter hufvudsakligen förmedlas öfver Stockholm, åtminstone under
långa tider årligen. Då skulle svårigheten för vederbörande å ön att
komma i personlig beröring med stiftsstyrelsen blifva nästan oöfvervinne¬
lig. Många stridigheter i kyrkliga och skolförhållanden hade hittills genom
biskopens personliga mellankomst kunnat i godo biläggas. Det vore ej att
betvifla, att, så länge biskopen öfver de förenade stiften vore i sin kraft¬
fullaste ålder, han ofta skulle besöka ön. Men vid tilltagande ålder eller
inträffad sjuklighet vore detta omöjligt. Biskopens personliga verksamhet
oafsedd, skulle stiftsstyrelsens med dithörande skolstyrelses förläggande
till fasta landet medföra en betänklig rubbning i gången af ärendenas be¬
handling. Motionären hade tillagt, att förmånen af särskild stiftsstyrelse
icke borde kunna mot vederbörandes bestridande frånhändas en landsdel,
med mindre än att det nya, som sattes i stället, vore bättre än eller åt¬
minstone lika godt med det gamla, som ginge förloradt. Att i stället för
det bättre sätta något, som för den regleringen underkastade landsdelen
ostridigt vore sämre, skulle inom samma landsdel svårligen kunna betraktas
annorlunda än som en oberättigad handling.
Under förhandlingarna vid mötet framfördes ock, anmärkte jag, goda
skäl mot sammanslagning af Visby och Kalmar stift. Kyrkomötet be¬
slöt att:
dels anhålla om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde vara
erforderliga, för att Hernösands stift måtte blifva, så snart ske kunde, deladt;
dels anmäla, att kyrkomötet för sin del inedgåfve, att Hernösands stift,
Bih. till Rikscl. Prof. ISO?. 1 Sami. 1 Afd. 2
10
Åttonde hnfvudtitelii.
så snart ske kunde, delades på det sätt, att Vesterbottens och Norrbottens
län frånskildes derifrån, för att bilda, ett särskildt stift;
dels anhålla, det täcktes Eders Kong! Maj:t vidtaga erforderliga åt¬
gärder för att, under förutsättning att Hernösands stift blefve deladt, § 2
samt tredje stycket af § 5 utaf förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863 måtte erhålla ändrad, af kyrkomötet formulerad
och för dess del godkänd lydelse.
Sedermera hade från domkapitlet i Hernösand och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län ytterligare underdåniga skrivelser i
ämnet inkommit.
Domkapitlets i Hernösand skrifvelse, dagtecknad den 7 november
1894, innehöll hufvudsakligen följande. Sedan domkapitlet till en bör¬
jan framhållit, hurusom de af mig den 17 mars 1893 till statsråds¬
protokollet anförda skäl, som talade för önskvärdheten och nödvändig¬
heten af Hernösands stifts delning, ännu qvarstode med oförminskad,
endels ökad kraft, fortsatte domkapitlet: Den inom vårt land, åtmin¬
stone hvad landsbygden beträffade, säkerligen allenastående hastighet,
med hvilken folkmängden inom stiftet på sista tiden tillvuxit, komme
förvisso att under den närmaste framtiden ökas. Den nyss färdig-
blifna jernvägen till Boden såväl som tillgodogörandet af de norrbott¬
niska malmbergens rikedomar skulle säkerligen samverka i denna rikt¬
ning. De nya kommunikationslederna, som till väsentlig del ginge ge-
genoin hittills obefolkade trakter, hade också redan medfört och komme
utan tvifvel att ytterligare medföra uppkomsten af nya befolkningscentra,
hvilka åter i sin tur nödvändiggjorde nya anordningar med afseende på
församlingsbildning, gudstjenstlokaler och folkskolor m. m., som hörde
under stiftsstyrelsens handläggning och tillsyn. Dylika* till sin natur van¬
ligen mycket svårhandterliga, organisationsfrågor utgjorde sedan lång tid
tillbaka en mycket väsentlig del af domkapitelsärendena, och man kunde
med visshet förutse, att antalet sådana mål skulle betydligt ökas i mån
af befolkningens tillväxt och uppkomsten af nya byar, gårdar och lägen¬
heter. Det borde ock bemärkas, att de förhållanden, om hvilka dom¬
kapitlet sålunda erinrat, förekomme företrädesvis inom de båda nordligaste
länen, från hvilka afståndet till stiftsstaden vore mycket stort och hvilka
följaktligen äfven ur denna synpunkt vore i trängande behof af en mer
närbelägen stiftsstad, än den de nu egde. Hvad särskildt anginge de för
lappmarken egendomliga svårigheter med hänsyn till vården om kyrka och
skola, så bestode dessa svårigheter närmast i språkförhållandena och den
ganska omfattande organisation, som blifvit nödig för att religionsvård
Åttonde hufrudtiteln. 11
och skolundervisning skulle kunna beredas åt den nomadiserande lapp¬
befolkningen. Men äfven den mera bofasta lappmarksbefolkningen toge en
stiftsstyrelses omtanke och vård i vida högre grad i anspråk, än hvad för¬
hållandet vore med de flesta öfriga delar af stiftet — att icke nämna andra
delar af vårt land. Denna befolkning, som utgjorde den vida öfvervägande
delen — omkring 47,000 — af lappmarkens invånare, , vore spridd på en
yta af mer än 1,000 qvadratmil och befunne sig till ganska stor del i svar
fattigdom. Den vidsträckta arealen gjorde, att befolkningen vore i behof
af ett mångdubbelt större antal presterliga krafter, gudstjenstlokaler och
folkskolor, än fallet vore i trakter med tätare befolkning; fattigdomen åter
medförde stora, ofta oöfvervinneliga svårigheter för den stiftsstyrelse, som
hade att sörja för tillfredsställandet, i någon mån, af sagda behof, och
dessa svårigheter blefve större, ju längre afstandet vore mellan stiftsstaden
och dessa trakter. Hvad som af domkapitlet sagts om lappmarken gälde
till god del äfven finnbygden, såväl den inom lappmarken belägna som
den, hvilken läge utom lappmarken. Men för finnbygden med ett in¬
vånarantal af 26,717 personer tillkomme den svårigheten, att befolkningens
vida öfvervägande flertal — mer än 20,000 — vore af främmande nationalitet
och talade ett främmande språk. Sedan domkapitlet erinrat derom, att
Eders Kongl. Maj:t, för att, såvidt möjligt, göra dessa trakters invånare
delaktiga af svensk kultur, tid efter annan anbefalt inrättandet af stats-
skolor med svenska språket såsom uteslutande undervisningsspråk och
senast, sedan Riksdagen dertill beviljat medel, förordnat om inrättandet af
icke mindre än 18 nya sådana skolor, påpekar domkapitlet, att vid dessa
skolors anordnande och öfvervakande domkapitlet i förening med Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande har väsentligen samma uppgift, som i
fråga om andra folkskolor tillkommer vederbörande skolråd och kyrko¬
stämma, och att det ligger i sakens natur, att denna uppgift endast på
ett mycket ofullständigt sätt kan fyllas, så länge stiftsstyrelsen har sitt säte
72 mil från den sydligast belägna finnförsamlingen.
Med afseende på såväl lappmarken som finnbygden framhöll dom¬
kapitlet för öfrigt två omständigheter såsom särskilt egnade att visa be-
höfligheten af stiftets delning. Den ena vore den, att vid de flesta orga¬
nisationsfrågor kräfdes samverkan mellan stiftsstyrelse och vederbörande
länsstyrelse. Det sade sig sjelft, att en dylik samverkan i yttersta grad
försvårades, då afståndet från stiftsstaden till den ena af de norra residens¬
städerna vore 25 mil och till den andra, der de flesta hithörande ärenden
handlades, ej mindre än omkring 55 mil eller å jernväg 650. kilometer.
Den andra härvid beaktansvärda omständigheten vore, att ej blott det
religiösa och moraliska tillståndet, utan framför allt undervisningsväsendet
12 Åttonde hnfvudtiteln.
i dessa nejder ännu befunne sig på en synnerligen låg ståndpunkt. Hvad
det sistnämnda beträffade, ansåge sig domkapitlet böra anföra några, före¬
trädesvis ur folkskoleinspektörernas sammandrag af skolrådens uppgifter
för år 1893 hemtade, mycket belysande exempel. Så hade i flera försam¬
lingar i lappmarken icke ens hälften af de i skolåldern varande barn er¬
hållit undervisning i skola, och, hvad särskildt en af dessa församlingar
anginge, både den upplysning lemnats, att i församlingens fjelltrakter af
160 i skolåldern varande barn endast 33 kunnat erhålla skolundervisning.
I åtskilliga andra församlingar inom lappmarken och finnbygden hade an¬
talet af de barn, som under året åtnjutit skolundervisning, varit obetydligt
större än deras antal, som saknat sådan undervisning. Visserligen upp-
gafves det om en stor del af de barn, som sålunda icke undervisats i
skola, att de åtnjutit undervisning i hemmen, men det folie af sig sjelft,
att denna undervisning i de allra flesta fall vore nästan detsamma som
ingen undervisning alls. Med det beklagansvärda tillstånd, i hvilket skol¬
väsendet sålunda flerstädes i dessa nejder befunne sig, sammanhängde ett
annat förhållande, som kräft och kräfde alldeles särskilda åtgärder från
presterskap^ och stiftsstyrelsens sida. I flera af de till lappmarken hörande
finnförsamlingarna funnes nemligen ett icke ringa antal vuxna personer,
som aldrig blifvit konfirmerade, på grund deraf att de väsentligen saknade
ej blott kristendomskunskap utan öfver hufvud all läskunnighet. Dessa
personer lefde till en stor del i vilda äktenskap , och de barn, som i
sådana äktenskap föddes, blefve naturligtvis i hög grad vårdslösade. I
Gellivara församling funnes ej mindre än 7-1 sådana äldre personer i en
ålder mellan 21 och 82 ar, och i Karesuando med en långt mindre talrik
befolkning 47 dylika personer i en ålder mellan 20 och 59 år. Den and¬
liga vården om sådana menniskor, dem man å orten icke utan skäl kallade
hedningar, vore ett lika vigtigt som för stiftsstyrelsen svårlöst problem.
I fråga om ökningen af göromålen i domkapitlet upplyste domkapitlet,
att dess diariinummer, som år 1887 utgjorde 1,288, under de följande åren
oupphörligen ökats, så att de år 1892 utgjorde 2,089. Under år 1893
hade denna siffra åter nedgått något, dock så att den varit högre än något
år före 1892; men alla förhållanden tydde derpå, att i det hela ökningen
alltjemt skulle komma att fortfara, något som vinner bekräftelse af dom¬
kapitlets nu senast inkomna skrifvelse i ärendet, till hvilken jag här nedan
skall återkomma. Domkapitlet trodde sig ock veta, att dess diariinummer
vore mer än dubbelt så många som i Upsala stift och ungefär lika många
som i Lunds stift. Härvid vore jemväl att märka, hvad domkapitlet förut
antydt, att en mycket stor del af de hos domkapitlet förekommande ären¬
den utgjordes af vigtiga, mycket arbete kräfvande organisationsfrågor, till
Åttonde hnfvudtiteln.
13
hvilka någon motsvarighet endast sällan torde förekomma inom rikets öfriga
stift. Det arbete, som genom mängden och beskaffenheten af göromålen
i domkapitlet ålades lektorerna vid Hernösands allmänna läroverk, blefve
också mycket betungande och stode icke i rimligt förhållande till den
minskning i undervisningsskyldighet, som vore dem i läroverksstadgan
medgifven. Så hade under de två då senast förflutna åren allenast ses¬
sionerna i domkapitlet upptagit i medeltal eu tid af 5 timmar i veckan,
hvartill komme den tid, som åtginge till förberedelse för hvar session och
som, särskild! till följd af ärendenas ofta invecklade natur, vore mycket
betydande; och domkapitlet vore förvissadt, att, äfven om stiftet blefve
deladt på sätt Eders Kongl. Maj:t en gång föreslagit, hvart och ett af de
sålunda uppkommande nya stiften skulle ur stiftsstyrelsens synpunkt blifva
lika svårskött som något af de eljest största stiften inom riket.
Af hvad domkapitlet anfört framginge emellertid, att en skälig lindring
i stiftsstyrelsens göromål hvarken vore det enda eller det vigtigaste skälet
för den påyrkade stiftsdelningen. Hufvudsaken vore, att församlingarna
och undervisningsanstalterna, så länge stiftet vore odeladt, icke kunde få
vederbörlig tillsyn och vård. Stiftet hade i detta afseende alltför länge
varit vanlottad! i jemförelse med rikets öfriga delar; och att låta detta
missförhållande, hvilket vore stadt i ständig och snabb tillväxt, fortfara,
vore icke blott hvarken rättvist eller billigt utan tillika farligt. Antagligt
vore, att Norrland, hvilket, isynnerhet dess öfre del, ofta plägade betecknas
såsom Sveriges framtidsland, ginge en stor och snabb materiel utveckling
till mötes. Men om denna utveckling i materielt hänseende icke åtföljdes
af ett vederbörligt framåtskridande i andlig kultur, så uppstode en fara,
som kunde blifva ödesdiger, icke blott för dessa landsändar utan ock för
hela fäderneslandet; och ett nödvändigt vilkor för undgående af denna fara
vore, att stiftet blefve, utan dröjsmål, deladt.
Uti den af mig förut omnämnda underdåniga skrifvelsen i ämnet Irån
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken skrif¬
velse var dagtecknad den 22 november 1894, framhöll Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den erfarenhet, som denna myndighet under sin embets-
utöfning varit i tillfälle att inhemta derom, att de grunder, hvilka anförts
till stöd för yrkandet om Hernösands stifts delning, verkligen egde sådan
styrka och betydelse, att stiftsdelningen måste anses vara påkallad af ett
oafvisligt behof, som kräfde att snarast möjligt tillgodoses. Skrifvelsen
var af väsentligen följande innehåll: Församlingsvård och skolväsende vore
inom Norrbottens län icke hvad de borde, hvilket berodde af förhållan¬
den, som vore för länet egendomliga. De flesta församlingars oerhördt
stora utsträckning gjorde det omöjligt för de fåtaliga presterliga krafterna
14
Åttonde hnfvudtiteln.
att räcka till för sin uppgift; och folkskoleväsendet blefve af enahanda an¬
ledning bristfälligt. Församlingarna kunde icke förse de spridda, långt från
hvarandra liggande byarna med erforderliga lärarekrafter, och särskildt
gälde detta om de vidsträckta lappmarkerna. Inom dessa tillkomme dess¬
utom de särskilda svårigheter, som vore förbundna med sträfvandet att
bereda lappallmogen nödig religionsvård och undervisning. Slutligen vore
att märka det förhållande, att en betydande del af länets befolkning vore
linsktalande; och inom den finsktalande delen af länet förelåge en dubbel
uppgift: det gälde å ena sidan att tillse, att den linsktalande befolkningen
finge sig på sitt modersmål meddelad nödig undervisning, men å andra
sidan måste man söka i möjligaste mån tillmötesgå den önskan, som hos
samma befolkning lifligt framträda att erhålla äfven svenska undervisnings¬
anstalter, der deras barn kunde få tillfälle att inhemta kännedom jemväl om
svenska språket. Af det sagda framginge, att inom den nordligare delen
af vårt land förelåge, likasom i materielt så äfven i andligt afseende, ett
odlingsarbete af en omfattning, hvartill ingen annan del af riket företedde
något motsvarande. Att befolkningen skulle sjelf, fattig som den mesta¬
dels vore, kunna bereda utväg att fylla alla de stora kraf, som de säregna
förhållandena medförde, kunde icke fordras. Hjelp behöfdes visserligen
från det allmännas sida, och sådan hade ej heller uteblifvit; men verk¬
sammast bland alla de medel, som från det allmännas sida kunde vidtagas,
vore den ifrågasatta stiftsdelningen, hvarigenom de två nordligaste länen
skulle beredas förmånen af en stiftsstyrelse, som, lättare tillgänglig än den
nuvarande och hänvisad att uteslutande handhafva de nordligaste länens
angelägenheter, kunde ordnande, ledande och öfvervakande ingripa i det
arbete på det andliga området, som här förelåge. Detta arbete vore mer
än tillräckligt för att gifva full sysselsättning åt den styrelse, som finge
dess ledning sig anförtrodd; och med den utveckling, som på det materiella
lifvets alla områden här vore att motse, skulle dennas verksamhet och
uppgifter för hvarje dag ökas. Det vore icke möjligt för stiftsstyrelsen i
Hernösand, beläget på mer än 50 mils afstånd från Luleå, från hvilken
sistnämnda stad åter afståndet till den inom länet längst bort belägna
kyrkobyn vore 52 mil, att, öfverhopad af göromål beträffande andra delar
af det vidsträckta stiftet, egna åt den nordligaste delen deraf den alldeles
särskilda omvårdnad, som dervarande säregna förhållanden kräfde. För
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erbjöde sig alltjemt tillfällen till
den iakttagelsen, att mycket, som inom länet borde göras till befrämjande
af religionsvård och undervisningsväsende, blefve och måste blifva ogjord!;
och många af de ändamål beträffande kyrka och skolor derstädes, dem
Åttonde hufvudtiteln. 15
staten genom anvisade anslag eller eljest önskat tillgodose, kunde ieke
annat än ofullständigt ernås i saknad af den sammanhållande och oaflåt¬
ligen ingripande kraft, som eu särskild stiftsstyrelse skulle ega. Mang-
faldiga exempel såväl i ena som i andra afseende! kunde anföras; och
såsom ett bland de många hänvisade Eders Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande till den af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen med lifligt intresse
omfattade tanken att bereda den finsktalande delen af vart land den af
densamma med begärlighet omfattade förmanen att blifva delaktig äfven
af svensk odling, ett syfte, som skulle befordras i ojemförligt högre grad,
om särskild stiftsstyrelse funnes på närmare håll i stället för, såsom nu
vore förhållandet, på ett afstånd af ungefär 70 mil från den finsktalande
delen af länet. Att i de frågor, der samarbete mellan stiftsstyrelse och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle ega rum, det stora afstandet
mellan de båda myndigheterna medförde många svårigheter och olägen¬
heter, vore påtagligt och lade i sin man en hämsko pa badas verksamhet
för gemensamma syften. Till sist påpekades, att Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i det anförda uteslutande fäst sig vid de skäl för en
delning af Hernösands stift, som vore att hemta från de för dess nordligare
hälft egendomliga förhållanden. Till dessa skäl komme de talande grunder,
som gjorde delningen önskvärd jemväl med hänseende till stiftets sydligare
delar, hvilka visserligen behöfde, för att få sina intressen behörigen till¬
godosedda, förmånen af en särskild stiftsstyrelse, som, befriad från om¬
sorgen om de många angelägenheter, hvilka afsåge den nordligare delen,
kunde egna sig ensamt åt det myckna arbete, som för det sydligare Aorr-
land förelåge och som, med dessa landsdelars snabbt fortgående utveckling,
i alltjemt ökad grad förestode. Med förenad! afseende pa det ena saväl
som det andra kunde sägas, att den ifrågastälda stiftsdelningen afsåge ett
ändamål, med hvars genomförande ej utan stor skada kunde anstå, men
som, förverkligadt, skulle kraftigt befrämja uppgifter af den mest omfat¬
tande betydelse.
Sedan jag sålunda i mitt merberörda yttrande till statsrådsprotokollet
1896 redogjort för hvad som i ärendet förekommit, framhöll jag i samma
yttrande, hurusom af allt framginge, icke blott att ett oafvislig^ behof af
Hernösands stifts delning' förelåge utan ock att detta behof måste inom
den närmaste tiden tillgodoses. I det först nämnda afseende! syntes ock
en nästan fullständig samstämmighet råda så väl inom riksdagen soin inom
kyrkomötet. Deremot hotades frågans lösning med ett, uppskof på obe¬
stämd tid deraf, att Riksdagens Andra Kammare såsom vilkor för delningen
16
Åttonde hnfvudtiteln.
uppställ fordran på eu motsvarande sammanslagning af två andra stift.
Inom kyrkomötet mötte åter detta vilkor ett afgjordt motstånd. Hvad som
hittills i ärendet förekommit hade hos mig stadgat den öfvertygelsen, att
den ifrågasatta sammanslagningen icke kunde blifva annat än en nödfalls-
åtgärd, som icke i sig innebure någon fördel, men väl medförde stora och
kännbara olägenheter. Särskildt det sätt för sammanslagningens genom¬
förande, som företrädesvis varit föremål för diskussion inom riksdagen och
kyrkomötet, nemligen att förena Visby och Kalmar stift, syntes mig syn¬
nerligen olämpligt såsom medförande verklig skada för Gotland och hade
äfven der blifvit mottaget med djupt bekymmer. Då jag tillika toge i
betraktande, att den kostnad, som Hernösands stifts delning nödvändig¬
gjorde, med afseende på ändamålets vigt kunde betraktas som en obetyd¬
lighet, syntes mig icke all förhoppning saknas, att Riksdagen, med hänsyn
till vigten af ärendets snara afgörande, skulle befinnas villig att godkänna
en Eders Kongl. Maj:ts framställning af samma hufvudsakliga innehåll
som i den till 1893 års riksdag gjorda.
Jag ansåg alltså, att den fråga, som borde föreläggas Riksdagen,
borde begränsas till Hernösands stifts delning. Angående de medel,
som borde af Riksdagen äskas till bestridande af de med stiftsdelnin-
gen förenade kostnader, yttrade jag — sedan jag erinrat, att jag i fråga
om sättet att bereda skälig löneinkomst åt biskopen i det nya stiftet
redan vid ärendets föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 17 mars
1893 uttalat mig för, att det icke borde ifrågasättas, att åt honom skulle
på lön anslås något prebendepastorat, utan att en bestämd lön borde
åt honom anvisas — följande: Genom nådiga brefvet den 15 juni 1861 an¬
gående reglering af biskoparnes löner hade dessa löner i de särskilda stiften
bestämts från 16,000 till 10,000 kronor, deribland för biskopen i Hernö-
sancl till 12,000 kronor. Då, enligt hvad Hernösands domkapitel uttalat,
hvart och ett af de två stift, i hvilka Hernösands stift skulle delas, för sin
behöriga vård komme att kräfva å stiftsstyrelsens sida fullt upp så mycket
arbete som de flesta större stift inom det öfriga riket, syntes, i enlighet
med hvad jemväl kammarkollegium och statskontoret hemstält, lönen åt
biskopen i det nya stiftet icke lämpligen böra sättas lägre än lönen åt
biskopen i Hernösands odelade stift eller 12,000 kronor, hvartill borde
komma särskild hyresersättning, som enligt mom. 2 af de genom nyss¬
nämnda nådiga bref den 15 juni 1861 faststälda grunder för reglering af
biskoparnes löner skulle till biskop, der biskopshus ej funnes, utgå med
belopp ej öfverstigande 1,500 kronor, hvilket belopp i nuvarande fall
syntes mig vara erforderligt. Medel till denna lön och hyresersättning
torde kunna bekommas ur biskopslöneregleringsfonden, hvilken uppkommit
Åttonde hnfvndtiteln. IV
genom inkomster, som afskilts från vissa biskopslöner och bestämts till
jemnande af andra. Vid 1894 års slut egde denna fond eu behållning,
som beräknats uppgå till 460,935 kronor 7 öre. Inkomsterna under år
1894 hade uppgått till mer än 49,500 kronor, deraf ränta och kapitalvinst
18,608 kronor 10 öre. De till utgående från fonden anvisade årliga ut¬
gifterna till lönefyllnad åt åtskilliga biskopar in. in. utgjorde tillsammans
24,210 kronor 49 öre, hvartill kommit för år 1894 en extra utgift å om¬
kring 360 kronor. — Fondens ställning var vid 1895 års slut väsentligen
oförändrad.
Hvad anginge ledamöterna i det nya domkapitlet, yttrade jag, att det
väl kunde ifrågasättas, huruvida icke kyrkoherden i Luleå stadsförsamling
och de nuvarande lektorerna vid läroverket, hvilka icke mottagit sina be¬
fattningar med skyldighet att tjenstgöra i domkapitel, borde erhålla sär¬
skild godtgörelse för det ökade arbete, som ett ledamotskap i domkapitlet
skulle för dem medföra, och hvilket för lektorerna icke i afsevärd mån
kunde anses uppvägas af den förminskning i antalet undervisningstimmar,
som enligt 13 § i gällande läroverksstadga skulle medgifvas dem såsom
domkapitlets ledamöter, och i sammanhang härmed omförmälde jag, att
uti infordrade yttranden nuvarande kyrkoherden i Luleå stadsförsamlings
pastorat O. A. Vester äfvensom nuvarande lektorerna i kristendom och
filosofisk propedevtik, i historia och modersmålet samt i matematik och
fysik vid nämnda läroverk — de tvenne öfriga lektorerna åtnjöte sedan
flera år tillbaka tjenstledighet för sjukdom — förklarat sig villiga att in¬
träda som ledamöter i det tillämnade domkapitlet utan att ifrågasätta sär¬
skild ersättning härför, kyrkoherden Vester under uttalande af den för¬
hoppning, att de presterliga krafter, som erfordrades för församlingsvården
inom pastoratet, måtte så ordnas, att densamma icke behöfde lida intrång
af kyrkoherdens domkapitelsgöromål.
Beträffande aflöningen åt konsistorienotarien i det nya stiftet ansåg jag,
att denne tjensteman borde åtnjuta dels de inkomster, som enligt gällande
grunder för konsistorienotariernas aflöning utginge från Vesterbottens och
Norrbottens län till notarien vid Hernösands domkapitel, dels ock ett
skäligt anslag af statsmedel. I yttrandet till protokollet den 17 mars 1893
lemnades, med ledning af från domkapitlet i Hernösand infordrade upp¬
gifter, en specifik utredning beträffande omförmälda från Vesterbottens
och Norrbottens län inflytande inkomster för konsistorienotarien i Hernö¬
sands stift. Denna utredning gaf vid handen, att dessa inkomster i medel¬
tal utgjort omkring 1,500 kronor årligen.
Domkapitlet hade visserligen ansett, att, i anseende till minskning i
provisionen från presterskapets enke- och pupillkassa, dessa inkomster för
Bill. Ull Rikxil. Prot. 1887. I Sand. 1 Afd. ti
18 Åttonde hufvudtiteln.
framtiden ej borde beräknas högre än till 1,200 kronor, och föreslagit, att
till konsistorienotarien i det nya stiftet borde öfverflyttas de 300 kronor,
som för närvarande utginge till konsistorienotarien i Hernösand för dennes
bestyr med lappmarks ecklesiastikverks angelägenheter, samt hemstält, att
derutöfver måtte åt förstnämnde konsistorienotarie anvisas 3,000 kronor.
Notarien skulle härigenom beredas eu löneinkomst af tillhopa omkring 4,500
kronor. Da omförmälda 300 kronor emellertid icke, såsom domkapitlet
förutsatt, utginge från anslaget till lappmarks ecklesiastikverk utan från an¬
slagen till domkapitlens expeditioner och alltså icke kunde betraktas såsom
en tillgång utöfver sistnämnda anslag, ansåg jag frågan om detta belopps
öfverflyttning från den ene notarien till den andre dermed vara förfallen.
Visserligen vore det ingalunda oantagligt, att de från de båda nordligaste
länen konsistorienotarien tillkommande inkomster i sportler, provisioner
m. m. komme att förminskas. Men då samma inkomster i medeltal under
aren 1891 1894 något öfverstigit 1,500 kronor, ansåg jag desamma kunna
beräknas till detta belopp.
Vidkommande derefter amanuensen och vaktmästaren hade domkapitlet
ansett deras arfvoden kunna bestämmas till ungefär enahanda belopp, hvar¬
till amanuensens och vaktmästarens vid domkapitlet i Hernösand inkomster
af deras befattningar under de senaste åren före 1891 uppgått, nemligen
för amanuensen 1,600 kronor och för vaktmästaren omkring 500 kronor
jemte bostad och vedbrand.
Beträffande slutligen öfriga kostnader för det blifvande domkapitlets
expedition hade domkapitlet beräknat dessa till följande belopp:
hyra för sessions- och expeditionslokal samt bostad för
vaktmästaren .................................................................... kr. 1,500: —,
andra för expeditionen nödiga årliga utgifter....................... » 600: —,
hvartill skulle komma för anskaffande af möbler, kassa¬
skåp, andra nödiga inventarier, böcker, kartor m. m.
för en gång ........................................................................... » 3,500: —.
I sammanhang med nu omnämnda beräkning af kostnaden för den
nya stiftsstyrelsens i Luleå expedition, hade domkapitlet i Hernösand hem¬
stält, att, i den mån genom stiftsdelningen inkomster skulle komma att
frångå notarien och amanuensen vid domkapitlets i Hernösand expedition
och öfverflyttas till motsvarande tjensteman vid det nya domkapitlet, er¬
sättning måtte de förra härför beredas. Domkapitlet hade i detta afseende
framhållit, att härvid visserligen måste å ena sidan tagas i betraktande,
att dessa tjensteman arbete komme att blifva i väsentlig mån minskadt
genom stiftsdelningen, men att å andra sidan äfven hänsyn måste tagas
Åttonde hnfvudtiteln.
19
dertill, att deras arbete dittills varit öfver höfvan betungande och att de
med deras befattningar förenade löneinkomster vore så knappa, att endast
med beräkning af de inkomster, hvilka för närvarande af dem åtnjötes,
dugliga innehafvare till samma befattningar torde kunna erhållas.
Beträffande hvad domkapitlet rörande ifrågavarande anslagsbelopp
anfört, hade jag intet annat att erinra, än att i det för amanuensen vid
domkapitlet i Hernösand angifna arfvode inginge det belopp, 600 kronor,
som af Eders Kong! Maj:t under de senaste åren från lappmarks eckle¬
siastikverk anvisats till domkapitelsexpeditionen såsom ersättning för göro¬
mål, hvilka särskildt afsåge lappmarken, och hvilket belopp efter delnin¬
gen torde böra utgå från samma anslag som öfriga kostnader för dom¬
kapitlens expeditioner. Ehuru det af dessa göromål härrörande arbete
komme att minskas, i händelse stiftsdelningen egde rum, ansåg jag dock,
att en nedsättning i totalbeloppet af amanuensens arfvode icke skäligen
kunde sättas i fråga, utan att samma arfvode fortfarande borde utgå med
1,600 kronor, hvartill jemväl amanuensens vid det nya domkapitlet arf¬
vode torde böra bestämmas. På dessa grunder hemställde jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:
dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län skildes från
den 1 januari 1897 från Hernösands stift för att bilda ett särskildt stift,
samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet finge af biskopslöne-
regleringsfonden användas högst 13,500 kronor årligen;
dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett ordinarie
anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till amanuensen
1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;
dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt be¬
lopp af 1,500 kronor;
dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands dom¬
kapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens och
Norrbottens län och amanuensen vid samma domkapitel genom upphörande
af ofvan omförmälda, från lappmarks ecklesiastikverk nu utgående anslag
å 600 kronor, måtte beviljas ett årligt anslag af 2,100 kronor;
dels ock att för anskaffande af möbler, inventarier m. m. för expedi¬
tionslokalen vid det nya domkapitlet å extra stat för år 1897 anvisa ett
belopp af 3,500 kronor.
Denna min hemställan blef af Eders Kongl. Maj:t bifallen, och i en¬
lighet dermed afläts nådig proposition i ämnet till 1896 års riksdag. Der
egnades åt frågan den förberedande behandlingen af sammansatta stats-
20 Åttonde hufvudtiteln.
och lagutskottet, som hemstälde om bifall till propositionen med den
ändring allenast, att, då genom den föreslagna stiftsdelningen de göromål,
som särskildt afsåge lappmarken, komme att i väsentlig mån minskas för
amanuensen vid Hernösands domkapitel, samt följaktligen den ersättning
för förlusten af det från lappmarks ecklesiastikverk utgående anslag af
600 kronor, som borde beredas nuvarande innehafvaren af nyssberörda
amanuensbefattning, måste betraktas som ett rent personligt arfvodestillägg,
ifrågavarande af Eders Kongl. Maj:t begärda ersättningsbelopp måtte be¬
viljas endast å extra stat för år 1897.
Vid ärendets behandling i kamrarne bifölls i Första Kammaren ut¬
skottets hemställan utan votering, hvaremot i Andra Kammaren, sedan
efter anstäld votering 107 röster befunnits afgifna för utskottets hemställan
och lika många röster för en väckt motion i ämnet, den förseglade sedeln
afgjorde utgången så, att nämnda motion, som gick derpå ut, att Riks¬
dagen måtte, med afslag å Eders Kongl. Maj:ts proposition, medgifva den
föreslagna delningen af Hernösands stift under vilkor att Kalmar och Visby
stift sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning genom
de nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest möjlig¬
gjordes, af kammaren bifölls; och dermed var sålunda frågan för den riks¬
dagen förfallen.
Den åsigt rörande den ifrågasatta sammanslagningens olämplighet, jag
uttalade till statsrådsprotokollet den 13 januari 1896,’vidhåller jag, och då
jag, oaktadt ofvannämnda utgång af delning sfr ägan, redan nu återupptager
densamma, sker det till följd af min lifliga öfvertygelse icke blott om del¬
ningens nödvändighet utan ock om vigten, ur flere synpunkter, af densam¬
mas snara genomförande. Domkapitlet i Hernösand har ock i skrifvelse
af den 23 september sistlidet år framhållit, att behofvet af stiftets del¬
ning icke blott allt fortfarande qvarstår utan framträder med ständigt
ökad styrka. Dervid har domkapitlet uppgifvit, att under den då förflutna
delen af år 1896 antalet mål hos domkapitlet, enligt diariet, varit vida
högre än under motsvarande tid af något föregående år, samt att stiftets
folkmängd under åren 1894 och 1895 vuxit från 552,704 till 570,315 per¬
soner, och har domkapitlet, under framhållande tillika, att domkapitlet
omöjligen kunde med likgiltighet åse, hvad som allt mer blefve uppen¬
bart, att den andliga kulturens intressen inom rikets fyra nordligaste län
icke kunde genom en enda stiftsstyrelse behörigen tillgodoses, anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes för innevarande års riksdag framlägga förnyadt
förslag om bildande af ett särskildt stift, bestående af Vesterbottens och
Norrbottens län.
Ytterligare hafva såväl landstingen som Eders Kongl. Maj:ts befall-
Åttonde hnfvudtiteln.
21
ningshafvande i Vesterbottens och Norrbottens län uti underdåniga skri¬
velser framhållit vigten deraf, att frågan om delning af Hernösands stift
med det snaraste erhåller en lycklig lösning.
Förslag om erforderlig ändring i kongl. förordningen den 16 november
1863 angående allmänt kyrkomöte torde af statsrådet och chefen för
justitiedepartementet komma att underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning
för att derefter föreläggas Riksdagen; och tillåter jag mig med stöd af
hvad ofvan anförts — under anhållan att sedermera få återkomma till
frågorna såväl om anvisande af medel för anskaffande af möbler, inven¬
tarier m. m. som om anslag till bestridande af kostnaderna för skrifmate-
riel och expenser m. m. vid domkapitlet i det föreslagna nya stiftet samt
om ersättning åt amanuensen vid Hernösands domkapitel för den förlust,
som komme att drabba honom genom upphörande af ofvan omförmälda,
från lappmarks ecklesiastikverk utgående anslag å 600 kronor — hem¬
ställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län må från den
1 januari 1898 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt stift,
samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet må af biskopslöneregle-
l-ingsfonden användas högst 13,500 kronor årligen;
dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorie¬
notarie, amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett
ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till
amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;
dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt be¬
lopp af 1,500 kronor;
dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands dom¬
kapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens och
Norrbottens län, måtte beviljas ett årligt anslag af 1,500 kronor.
1 anseende dertill, att domkapitlens expeditionskassor visat sig otill- [3.]
räckliga för bestridande af de derå anvisade utgifter, aflat Eders Kongl.
Maj:t till sistförflutna riksdag framställning om beviljande till dessa kas- kassör.
sors förstärkning af ett anslag å ordinarie stat å 6,000 kronor. Då emel¬
lertid det af Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende äskade beloppet blifvit
bestämdt med hänsyn jemväl till de ökade utgifter för expeditionskas-
sorna, som skulle påkallats genom inrättande af ett nytt domkapitel i en¬
lighet med Eders Kongl. Maj:ts då aflåtna förslag om Hernösands stifts
delning, hvilket förslag, såsom ofvan erinrats, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut förföll, blef anslaget af Riksdagen nedsatt till 5,500 kro-
22 Åttonde hnfrudtiteln.
nor. Sedan fråga om berörda delning nu ånyo blifvit af mig upptagen,
tillåter jag mig föreslå, det Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra
framställning derom, att anslaget till förstärkande af domkapitlens expe-
ditionskassor måtte från och med år 1898 förhöjas med 500 kronor till
6,000 kronor.
Vid bifall till de under punkterna 2 och 3 gjorda framställningar
kommer anslaget till domkapitlens expeditioner, nu 27,659 kronor, att
höjas till 36,259 kronor.
Universiteten.
Till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning har kanslern för rikets uni¬
versitet med särskilda underdåniga skrivelser den 28 september 1896 öfver-
lemnat af de större akademiska konsistorierna i Upsala och Lund gjorda
framställningar om utverkande af anslag för åtskilliga ändamål. Bland de
sålunda anmälda anslagsbehofven synas mig följande böra föranleda nådiga
framställningar till innevarande års riksdag.
[4.] Redan länge har den juridiska fakulteten vid universitetet i Upsala
Nro}Z'str \ nält ett önskningsmål, som ock under de senare åren upprepade gånger
Uplaia. ' framburits af det större akademiska konsistoriet bland dess framställningar
om anslag för olika ändamål. Detta önskningsmål har galt inrättandet af
en ny professur inom nämnda fakultet, som derigenom skulle få åtta läro¬
stolar.
Den redogörelse för den härom väckta frågan, som jag nu anhåller få
lemna, är hemtad från af fakulteten gjorda uttalanden till dess protokoll
den 27 maj 1892 och den 19 maj 1896. Sistnämnda protokoll innefattar
den i ämnet nu gjorda framställningen och till protokollet den 27 maj
1892 har fakulteten upprepade gånger hänvisat såsom innehållande en
sammanfattning af hvad som vore af vigt för frågans belysning.
Redan år 1859 — anför fakulteten — hade densamma uttalat, att åtta
professorsplatser inom fakulteten vore nödvändiga, för att den juridiska
undervisningens behof skulle kunna vederbörligen tillgodoses, och i detta
afseende gjort framställning hos universitetets kansler. Sedan dess hade
till de fyra ordinarie professorsplatser, som då funnits vid fakulteten, till-
lagts en ny, hvarjemte fakultetens dåvarande två adjunkturer blifvit om-
bildade till extra ordinarie professorsplatser, så att fakulteten numera hade
till sitt förfogande sju sjelfständiga fasta lärareplatser i bestämda ämnen.
Ännu saknades emellertid den åttonde fasta lärareplats, som redan år 1859
ansågs nödvändig. Utan tvifvel hade de grunder, som föranledt fakulte-
Åttonde hufvudtiteln.
23
tens nyssnämnda framställning till kanslern, varit fullgiltiga redan för den
tidens förhållanden och skulle otvifvelaktigt fortfarande vara tillräckligt
talande, äfven om dessa sedermera icke utvecklat sig. Men nu hade emeller¬
tid förhållandena förändrat sig på ett sätt, som gjorde det ifrågavarande
behofvet allt mera oafvisligt. Ojemförligt större fordringar än förr stäldes
nemligen numera på fakulteten dels på grund af det alltjemt tillväxande
antalet af dem, som egnade sig åt juridiska studier, dels genom rättsveten¬
skapens egen utveckling, kulturens stigande och ökad samfärdsel folken
emellan.
I det förra afseendet förtjenade följande omständigheter att framhållas.
Om man undersökte studentkatalogen för vårterminen 1859, under hvilken
fakultetens förut omnämnda uttalande gjordes, funne man, att antalet juris
studiosi der uppgåfves till 135. Sedan nämnda tid hade antalet juris stu¬
diosi rätt ansenligt stigit och hade höstterminen 1890 uppgått ända till
480. Sedermera hade antalet åter nedgått, men utgjorde dock vårterminen
1896 362; således nära tre gånger så många som år 1859. Vid denna
jemförelse Unge dessutom icke förbises, att i 1859 års summa inbegrepes
äfven de, som idkade studier för »kameralexamen», hvilken examen endast
delvis förrättades af juridiska fakultetens lärare, och i hvilken för öfrigt
de kurser, som omfattade juridiska ämnen, hade ganska ringa omfång.
Huru stort antalet af dem, hvilka egnade sig åt studier för kameralexamen,
verkligen vid sagda tid varit, derom kunde fakulteten icke lemna bestämd
uppgift. Men med säkerhet kunde dock antagas, att det genom siffran
135 angifna antalet borde icke så litet reduceras för att vinna summan af
egentliga juris studiosi.
Den betydliga förökningen i antalet af fakultetens lärjungar hade i
nu ifrågavarande afseende desto större betydelse som, under det att år
1859 knappt ett tiotal egnade sig åt fakultetens högre studiekurs, en oaf¬
bruten stegring af dessas antal egt rum, så att för närvarande, att döma
af arten af den undergångna förberedande examen, vida mer än halfva
antalet, eller omkring 200, af samtlige juris studerande kunde antagas idka
högre juridiska studier. Antalet af dem, som idkade studier för juris
kandidatexamen, kunde således för närvarande antagas vara tjugu gånger
större än år 1859. Då nu dels kurserna för juris kandidatexamen i all¬
mänhet vore mer eller mindre afsevärdt större än för embetsexamina, dels
i den förra examen två omfattande ämnen ytterligare tillkomme, vore det
uppenbart, att dessa förhållanden måste för alla fakultetens lärare medföra
eu väsentligen mera betungande examinationsskyldighet, och detta gälde i
all synnerhet om innehafvaren af professuren i romersk rätt, juridisk
encyklopedi och rättshistoria, af hvilka det först nämnda ämnet alldeles
24 Åttonde hufvndtiteln.
icke och de två senare endast i jemförelsevis obetydlig omfattning inginge
i kursen för embetsexamina. Det behöfde icke ådagaläggas, att denna i
så vidsträckt grad förökade examinationsskyldighet skulle, utom att lära¬
rens krafter i förtid utnöttes, alltmer inkräkta på den tid, som borde egnas
åt bearbetandet af den åt hans vård anförtrodda vetenskap, till stor skada
icke blott för universitetet, hvilket härigenom löpte fara att nedsättas till
ett blott examensinstitut, der embetsmannabildning fabriksmessigt bedrefves,
utan äfven för vårt lands allmänna bildning, hvars nivå ofelbart komme
att sjunka i samma mån, som det rent vetenskapliga arbetet vid sjelfva
universitetet förlorade i omfattning och djup, i intensitet och kraft.
Till de sålunda anförda skälen för lärarekrafternas förstärkning inom
juridiska fakulteten i Upsala komme nu, såsom antydts, den utveckling
rättsvetenskapen i och för sig undergått, sedan förutomförmälda framställ¬
ning om denna förstärkning gjordes. Öfverhufvud föranledde vetenskapens
framsteg, dels att vissa områden af det redan i större eller mindre mån
bearbetade fältet måste göras till föremål för alldeles särskild odling, dels
att nya områden måste läggas till det förut intagna fältet, Hvad särskildt
rättsvetenskapen beträffade, hade denna vetenskaps allmänna utveckling i
båda dessa afseenden stält förökade fordringar på fakulteten.
Till en början måste nemligen åt rättshistorien egnas vida mer samlad
kraft än hittills varit möjligt. Väl upptoges sedan lång tid tillbaka —
nemligen i den fördelning af läroämnena, som år 1842 gjordes — rätts¬
historien bland de ämnen, som inginge i juridiska fakultetens läroområde.
Väl hade ock under de senast förflutna decennierna åtminstone så till vida
särskild behandling deråt egnats, som föreläsningar deri periodiskt hållits.
Men den lärare, som fått sig ämnet anförtrodt, hade måst dela sitt arbete
mellan detta och två andra omfattande ämnen. Det läge derför i sakens
natur, helst i betraktande af den förut nämnda alltmer betungande exa-
minationsskyldigheten, att den behandling, som rättshistorien kräfde, icke
kunnat komma densamma till del.
Beträffande ifrågavarande ämnes stora betydelse hade denna, i rent
vetenskapligt afseende, icke blifvit förnekad, men först i senare tider, och
till en stor del genom främmande forskares uttalanden, hade uppmärksam¬
heten blifvit tillräckligt fäst på den grad, i hvilken sagda betydelse för¬
ökats, genom det förhållande, att kännedomen om den skandinaviska nor¬
dens äldsta rättskällor utgjorde en vigtig, ja, nödvändig förutsättning för
eu riktig uppfattning af all rättsbildning, i hvilken den germanska åskåd¬
ningen utgjorde ett mer eller mindre bestämmande element, med andra
ord, för en riktig uppfattning af en stor del af de moderna kulturfol¬
kens rätt.
Åttonde hufvudtitelrt.
25
Deremot hade rättshistoriens betydelse för den praktiske juristen eller
öfver hufvud i praktiskt afseende långt ifrån blifvit till fullo insedd. Det
borde emellertid för den, som närmare skärskådade saken, klart framstå,
att för utöfvaren af hvarje väsentlig funktion i statslifvet kännedomen om
den föregående utvecklingen vore en af de nödvändigaste förutsättningarna
för att han skulle kunna rätt fylla denna funktion, helst i ett samhälle,
hvilket, såsom vårt, från urminnes tider på rent nationel grund utan af¬
brott utvecklat sig till hvad det nu vore. För domaren vore denna känne¬
dom ett af de vigtigaste medlen för att han skulle kunna fylla sin uppgift
att rätt förstå och tolka gällande lag. Äfven den förvaltande embetsmannen
skulle finna kännedomen om den föregående utvecklingen gifva en vä¬
sentlig ledning till en klar uppfattning af den närvarande tidens kraf.
Icke minst för lagstiftaren vore denna kännedom nödvändig, emedan
först derigenom för honom framträdde grundkarakteren af hela vårt sam-
hällslif, hvilken skulle anvisa honom den väg, på hvilken den framtida ut¬
vecklingen hade att fortgå, utan förhastadt upptagande från främmande håll
af grundsatser, hvilka icke med denna karakter stode i öfverensstämmelse.
För att rättshistorien skulle kunna verka hvad densamma i detta af¬
seende hade att utföra, vore det emellertid nödvändigt, att åt henne be¬
reddes ställningen af ett sjelfständigt ämne. Först derigenom skulle det
blifva möjligt för den lärare, som vore dess representant, att egna detta
ämne den erforderliga bearbetningen i rent vetenskapligt afseende och der¬
vid i sin mån fullgöra den hederspligt, som ålåge den svenska forskningen,
att åtminstone taga sin del i det arbete för den riktiga och fullständiga
framställningen af våra äldsta rättskällors grundsatser, hvilket, såsom förut
blifvit antydt, vore af så stor vigt för alla de folk, hvilkas rätt mer eller
mindre hvilade på germansk grund. Derigenom skulle det blifva honom
möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt meddela de forskningens re¬
sultat, hvilkas inhemtande vore den nödvändiga förutsättningen för att
domaren, den förvaltande embetsmannen och lagstiftaren skulle ega en fast
grund för utöfvandet af sin verksamhet. Men icke nog härmed. Der¬
igenom att rättshistorien erhölle denna sjelfständiga ställning, skulle icke
blott vinnas de nyssnämnda fördelarne för vetenskapen och för dem, som
omedelbart hade att fylla en funktion i statslifvet. Frukterna af den dju¬
pare och mera omfattande forskning, hvilken derigenom skulle möjliggöras,
skulle i sin tid äfven komma hela folket till godo samt hos detta bibe¬
hålla och stärka känslan af dess samhörighet med sin forntid äfvensom
bidraga till att gifva ledning åt dess framtida utveckling.
Fakulteten hade hittills hufvudsakligen uppehållit sig vid frågan om
rättshistoriens ställning. Det hade varit nödvändigt att framhålla detta
Bill. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sand. 1 Afil. i
26 Åttonde hufvudtiteln.
ämnes stora vigt, hvilken ännu ej blifvit till fullo uppskattad. Men det
borde ej förbises, att, om professuren i romersk rätt, juridisk encyklopedi
och rättshistoria blefve delad genom frånskiljande af det sistnämnda, i alla
afseenden så fordrande ämnet, åt de återstående omfattande ämnena, hvilka
skulle bilda den andra gruppen, skulle kunna egnas det koncentrerade
arbete, som deras vigt kräfde. Och utan tvifvel skulle innehafvare!! af
den lärostol, som skulle omfatta dessa ämnen, erhålla full verksamhet.
Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida ej ytterligare ett ämne
skulle kunna utan allt för stor olägenhet läggas till sistnämnda lärostols
undervisningsområde. Internationel privaträtt, hvaruti redan förut under¬
visning visserligen icke helt och hållet saknats, skulle på detta sätt kunna
fullt införlilvas med fakultetens öfriga läroämnen. Utvidgade kulturför¬
hållanden och en allt lifligare samfärdsel med andra folk påkallade detta,
på det att fakulteten skulle kunna med fullt fog sägas erbjuda tillfälle till
en fullständig juridisk studiekurs. Någon synnerlig omfattning torde ämnet
emellertid icke hos oss behöfva erhålla, utan en kort öfversigtlig framställ¬
ning skulle kunna anses tillräcklig. Ämnet anslöte sig för öfrigt i flera
afseenden rätt väl till den juridiska encyklopedier!.
Genom nu antydd anordning, delning af den ifrågavarande professu¬
ren och någon utvidgning — om sådan pröfvades lämplig — af den ena
af de genom delningen uppkommande ämnesgrupperna, skulle de svåraste
olägenheter, som nu tyngde fakultetens verksamhet, kunna aflägsnas.
Beträffande betydelsen af den internationela privaträttens studium fram-
hålles i förutnämnda protokoll den 27 maj 1892, att ju lifligare den mellan-
folkliga samfärdseln blefve genom talrikare affärsförbindelser och i följd
af större rörlighet hos befolkningarna, desto lättare och oftare förekomme
anledningar till tvekan derom, efter hvilken stats lagstiftning en rättsfråga
borde bedömas, eller, såsom man vanligen uttryckte det, till kollision mellan
olika länders lagar. Försvunnen eller allt mera stadd i försvinnande vore
äfven den förr ganska allmänna uppfattningen, att en stats rättskipande
organer af det ena eller andra slaget icke skulle behöfva taga någon hän¬
syn till annan lag än det egna landets. I stället hade trädt eller trädde
den friare åskådning, som i princip tillerkände utländsk lag samma värde
och giltighet som den inhemska. I följd häraf blefve det allt nödvändigare
att känna de, enligt sakens natur, ganska invecklade normer, som tjenade
till lösning af förenämnda lagkollisioner, hvilka normer numera plägade
sammanfattas under benämningen internationel privaträtt i vidsträckt me¬
ning, d. v. s. med inbegripande af internationel process- och straffrätt.
I utlandet hade denna nödvändighet, såsom talrika fakta visade, blifvit
insedd och uppskattad. Den internationela privaträttens litteratur, som
Åttonde hnfvwltiteln.
27
ännu för ett par decennier sedan varit ganska obetydlig, hade sedan dess
växt i en utomordentligt hög grad. Vid åtminstone ett universitet — i
Ztirieh — hade upprättats en lärostol med internationel privaträtt till
hufvudfack; och förslag om en dylik anordning vid ett annat universitet,
nemligen i Basel, hade nyligen af vederbörande framstälts. I Frankrike,
Belgien och Italien, på visst sätt också i Nederländerna, hörde den inter-
nationela privaträtten till de såsom regelmessiga föreskrifna undervisnings-
eller examensämnena. Äfven i Tyskland förelästes vid åtskilliga universitet
ofta öfver ifrågavarande disciplin. Hvad Österrike anginge, hade densaminas
praktiska betydelse blifvit på ett kraftigt sätt vitsordad derigenom, att det
år 1891 församlade österrikiska advokatmötet beslutit uttala den önskan,
att föreläsningar deri måtte regelmessigt hållas vid samtliga universitet,
samt uppmanat regeringen att taga i öfvervägande, om den ej borde in¬
föras såsom obligatoriskt studie- och läroämne.
Vid vårt lands universitet hade veterligen icke, med undantag för ett
enstaka, långt tillbaka liggande tillfälle, någon särskild undervisning i den
intemationela privaträtten meddelats. Fn del allmänna satser hade väl
framstälts i sammanhang med folkrätten, men denna förbindelse med en
vetenskap af helt annan natur kunde icke hafva låtit den intemationela
privaträtten få den behandling densamma förtjenade, så mycket mindre
som folkrätten, vid hvilken den varit fogad såsom ett bihang, af naturliga
skäl vore ett ämne af relativt underordnad vigt, samt professorn i folkrätt
äfven hade att undervisa och examinera i så stora och vigtiga ämnen som
statsrätt och förvaltningsrätt. Vissa normer, tillhörande den intemationela
privaträtten, hade det äfven varit nödvändigt att meddela vid undervis¬
ningen i den svenska rättens särskilda hufvuddelar; men just härvid hade
tydligt visat sig de svåra olägenheterna deraf att, synnerligast som folkrätt
plägade studeras såsom ett af de sista ämnena före examen, hvarje allmän
öfversigt af och systematisk underbyggnad i den intemationela privaträtten
saknats hos lärjungarne.
Under åberopande af de utaf juridiska fakulteten anförda skäl har
det större akademiska konsistoriet hemstält, att på ordinarie stat måtte
beviljas 6,000 kronor till en ny ordinarie juridisk professur vid universitetet
i Upsala; och har konsistoriet dervid förordat detta anslagskraf till be¬
hjertande såsom framför öfriga anslag särskildt behöfligt och nästan ound¬
gängligt, Jemväl universitetskanslern har med hänsyn till behöfligheten
satt nämnda anslag främst bland samtliga nu på ordinarie stat begärda
anslag för universitetet.
28 Åttonde hufTudtiteln.
Rättshistorien påkallar i våra dagar med allt större styrka att erhålla
en grundlig vetenskaplig behandling, Såsom af fakultetens yttrande fram¬
går, har den hittills varit i afsaknad deraf; åtminstone har det rika
material, som för denna vetenskap särskild! hos oss förefinnes, icke till den
omfattning, som önskligt vore, blifvit bearbetadt af svenske vetenskapsmän,
ehuru vi väl borde vara de främste vid utforskning och bearbetning af
våra gamla rättskällor.
Hvad i ärendet förekommit gifver otvifvelaktigt vid handen, att ett
intensivare studium af rättshistorien vid universitetet kräfver de juridiska
lärarekrafternas förökande. Detta skulle för öfrigt vara af behofvet på-
kalladt redan genom de af fakulteten framhållna omständigheter i afseende
å ökningen af antalet juris studiosi samt deras studiers riktning mot den
högre juridiska examen. Jag anser äfven lämpligt, att ifrågavarande ök¬
ning af lärarekrafterna sker genom inrättande af eu ny ordinarie profes¬
sur, som kunde med den nuvarande professuren i romersk rätt, juridisk
encyklopedi och rättshistoria dela arbetet i dessa läroämnen, samt att den
ene af dessa båda professurer bör omfatta rättshistorien allena. Med de
ämnen, som återstå för den andra, borde då förenas den undervisning i
internationel privaträtt, som blifvit ifrågasatt och hvars upptagande i det
akademiska arbetet synes mig väl motiveradt genom hvad i afseende derå
anförts.
Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för inrättande af en ny ordinarie professur inom juridiska fakulteten
vid universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag af 6,000 kronor.
[5.] _ Sedan anslag å extra stat ganska länge utgått till universitetssemina-
Geograjiska rier i Upsala och Lund i ämnen, fallande inom filosofiska fakultetens läro-
semnnnet. omn;(](>) blefvo på Eders Kongl. Maj:ts framställning af 1894 års Riksdag ordi¬
narie anslag beviljade till seminarier i de flesta af de humanistiska sektionernas
läroämnen, hvilka anslag skulle utgå dels till arfvoden, dels till inköp af böc¬
ker och annan undervisningsmateriel äfvensom för tillfälliga utgifter. Hvad
universitetet i Upsala beträffar, erhöll detsamma ytterligare vid 1895 års
riksdag, pa enskild motionärs hemställan, ett anslag å ordinarie stat till
undervisningsmateriel åt ett seminarium för sanskrit och jemförande indo-
europeisk språkforskning, hvilket seminarium tillförene icke åtnjutit stats¬
understöd. Genom dessa anslag har sistnämnda universitets humanistiska
sektion satts i tillfälle att i nästan alla till sektionen hörande vetenskaper
stödja undervisningen genom seminariers verksamhet.
Det finnes emellertid ett seminarium inom sistnämnda sektion, som
ännu är i saknad af statsanslag, nemligen seminariet i geografi. Detta
Åttonde hnfrudtiteln.
29
seminariums målsman har derför uti en till humanistiska sektionen aflåten,
i dess protokoll den 22 maj nästlidna år intagen skrifvelse framhållit, att
seminariet, hvars medlemsantal under senare tider terminligen utgjort om¬
kring tio, i lika hög grad som något annat seminarium hade behof af ett
årsanslag, helst universitetsbiblioteket icke vore synnerligen väl försedt med
nyare geografisk litteratur, och dithörande arbeten ofta vore så dyra, att
studenterna sjelfve endast i ringa mån mäktade köpa dem. På anhållan
af sektionen har också vederbörande akademiska konsistorium nu hem¬
stält, att ett årligt anslag af 250 kronor måtte beredas det geografiska
seminariet.
Jemte de seminarier, som inom filosofiska fakulteten vid universitetet
i Upsala upprätthållas, har numera, på initiativ af teologiska fakulteten,
ett teologiskt seminarium derstädes kommit till stånd. Enligt de af uni¬
versitetskanslern faststälda stadgar för detta seminarium har detsamma till
uppgift att, såsom komplement till de offentliga föreläsningarna, genom
vetenskapliga öfningar inom de teologiska studiernas område väcka och
leda de studerandes sjelfverksamhet och derigenom hos dem framkalla och
utbilda förmåga af metodiskt studium och derpå grundad såväl skriftlig
som muntlig framställning samt slutligen sjelfständig vetenskaplig verk¬
samhet. Seminariet är deladt i fem afdelningar: en för teologiska pramo-
tioner och teologisk encyklopedi, en för exegetisk teologi, en för kyrlco-
historisk teologi, en för systematisk teologi och en för praktisk teologi.
En gång i veckan, under den tid fakultetens föreläsningar pågå, hållas
öfningar inom seminariets samtliga afdelningar, hvilka öfningar i regeln
ledas af ordinarie professorn inom vederbörande läroämne med biträde,
efter öfverenskommelse, af öfrige akademiska lärare inom samma läro-
område. De öfningar, som inom de olika afdelningarna tillhöra semina¬
riets verksamhet, äro: kritisk-exegetisk behandling af källskrifter, föredrag
och diskussion öfver teologiska frågor, författande och försvar af teologi¬
ska uppsatser samt referat af nyutkomna arbeten inom teologiens område.
Till organisation af ifrågavarande seminarium, som trädt i verksamhet
vid början af vårterminen förra året, har universitetskanslern beviljat för
en gång ur universitetets reservfond ett anslag till inköp af den för
de vetenskapliga öfningarnas begynnande oundgängligaste materiel. Vi¬
dare bidrag ur reservfonden lärer icke kunna påräknas; och teologiska fa¬
kulteten har derför, till betryggande af seminariets fortbestånd, gjort fram¬
ställning om ett fast årligt statsanslag af 150 kronor för hvar och en af
seminariets fem afdelningar eller tillhopa 750 kronor.
Till stöd för denna framställning har teologiska fakulteten åberopat,
förutom hvad redan anförts, att samma behof af vetenskapliga öfningar
Teologiska
seminariet.
[6.]
Ökning af
fysiologiska in
stitutionens i
Upsala ma-
teritlanslag.
30 Åttonde hufvudtiteln.
till väckande och ledande af de studerandes sjelfverksamhet gjort sig gäl¬
lande inom teologiska som inom filosofiska fakulteten. Ett liknande behof
hade redan framkallat seminariekurser inom de teologiska fakulteterna vid
samtliga tyska universitet, med undantag af Rostocks; och då teologiska
fakulteten i Upsala ansett teologiska seminariekurser oumbärliga för
undervisningen vid universitetet, hade fakulteten, såsom nämnts, dragit
försorg om inrättande af en seminarieinstitution äfven vid detsamma.
Seminariets olika afdelningar hade räknat ett ganska stort antal medlem¬
mar, minst 11, högst 48, och seminariets verksamhet hade bekräftat fakul¬
tetens öfvertygelse, att seminariekurser vore en synnerligen vigtig bestånds¬
del af den akademiska undervisningen inom fakulteten. Dessa kurser hade
ock af deltagnrne omfattats med lifligt intresse, hvarom det stora antalet
muntliga och skriftliga föredrag, hvilka hållits inom de olika afdelnin-
garna, nogsamt bure vittne. Ett årligt statsanslag vore emellertid af nö¬
den för seminariet, och detta anslag kunde icke sättas lägre än till 150
kronor för hvar och en af dess fem afdelningar.
Den stora betydelsen af seminarieöfningar såsom ett komplement till
den universitetsundervisning, som meddelas genom föreläsningar, torde vara
allmänt erkänd. Riksdagen har ock visat sig lifligt behjerta vigten af
dylika öfningar genom de anslag, som Riksdagen, enligt hvad jag redan
nämnt, till åtskilliga seminarier vid universiteten beviljat. Då de geo¬
grafiska och teologiska seminarierna vid Upsala universitet synas mig i
samma mån som de öfriga vara förtjenta och i behof af understöd, hem¬
ställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att å ordinäre stat bevilja dels till det geografiska seminariet vid universi¬
tetet i Upsala ett anslag af 250 kronor, dels till det teologiska seminariet
vid samma universitet ett anslag af 750 kronor, med rätt för Eders Kongl.
Maj:t att meddela de närmare bestämmelser rörande anslagens användning,
som kunna vara erforderliga.
Bland anslag, som begäras för universitetet i Upsala, är äfven en för¬
höjning med 1,500 kronor i fysiologiska institutionens materielanslag, nu
utgörande 2,500 kronor.
T afseende härå har medicinska fakulteten vid nämnda universitet år
1895 hufvudsakligen anfört följande, som densamma nu åberopar.
Af de tre fysiologiska institutioner, som funnes i landet, vore den i
Upsala äldst. Denna vore något öfver 30 år gammal och hade under
större delen af sin tillvaro varit inhyst i en liten lägenhet på sex mestadels
Åttonde hufvudtiteln.
31
små rum samt en föreläsningssal i den patologiska byggnaden, ett ut¬
rymme, som med åren blifvit allt mera otillräckligt, hvarjemte lokalen från
början icke afpassats för eu tidsenlig fysiologisk institution.
Under det att de två yngre motsvarande anstalterna i Stockholm och
Lund med statsmedel fått sitt behof af tillräckliga och tidsenliga lokaler
tillgodosedt, hade den fysiologiska institutionen i Upsala först helt nyligen
och efter 28 års tillvaro kommit i besittning af egen tidsenlig lokal, hvilket
åstadkommits genom en frikostig donation af enskild man, doktor A. F.
Regnell. Den nya byggnaden, hvilken, utom källarevåning och vind, be¬
stode af två våningar, innehölle, jemte en större föreläsningssal, 14 arbets¬
rum, af hvilka åtminstone halfva antalet vore af den storlek, att de för-
tjenade benämningen salar.
Denna byggnad hade blifvit färdig mot slutet af år 1892, hvarefter
den speciela inredningen och öfverflyttningen från den gamla lokalen kunde
begynna. Till fullbordande af arbetssalarnes inredning, hvar och en för
sitt särskilda ändamål, samt till deras förseende med nödig utrustning af
stående instrument, på det att arbetet måtte kunna börja, hade 1893 års
Riksdag på enskild motion beviljat det frikostiga bidraget af 14,000 kronor,
hvilket gjort möjligt, att institutionen redan med år 1894 kunnat begynna
sin verksamhet för undervisningen och laborationsöfningarna i den nya,
då likväl ej fullt färdiga lokalen.
På förhand kunde man beräkna att det förutvarande årsanslaget, som
för den gamla lokalen varit fullt tillräckligt, skulle i den nya, rymligare
och för arbetet tidsenligt utrustade lokalen blifva otillräckligt. Erfaren¬
heten hade ock redan till fullo bekräftat detta. Det hade nemligen visat
sig, att mycket arbete måst inställas i brist på nödiga medel, och det vore
klart, att institutionen i sin omsider vunna tidsenliga lokal icke kunde
komma till full verksamhet, förrän densamma erhölle behöflig förhöjning
i sitt årsanslag. Det vore förty en angelägenhet af stor vigt, att detta
så snart som möjligt komme att ske. Att emellertid anmälan härom icke
förr gjorts, oaktadt Riksdagen redan visat sitt intresse för att institutionen
måtte med snaraste göras fruktbärande för sitt ändamål, berodde derpå,
att man, innan anmälan gjordes, först velat ernå en på erfarenhet grundad
och således möjligast tillförlitlig beräkning af behofvets verkliga storlek.
En sådan beräkning kunde nu göras åtminstone för några af de vid in¬
stitutionen förekommande utgiftsposterna.
Till utgifter, hvilkas tillväxt uppenbart berodde på det ökade ut¬
rymmet, hörde otvifvelaktigt de för uppvärmning och belysning. Af
dessa vore den förstnämnda utgiftsposten den mest betydande. Den nya
32
Åttonde hufvudtiteln.
byggnaden vore försedd med centraluppvärmning medelst cirkulerande
varmt vatten, ett system, som öfverträffade kakelugnseldning både i fråga
om trygghet för eldfara och i synnerhet i afseende å besparing af arbets¬
kraft, hvartill hänsyn vid den nya institutionen särskildt tagits, så att för
närvarande ganska mycket kunde skötas af institutionens ende vaktmästare.
Värmeapparaten hade nu varit i gång i tre vintrar, eller sedan 1892,
hvadan en genomsnittsberäkning af kostnaderna borde vara upplysande.
Det hade visat sig, att denna apparat ökat utgifterna med 785 kronor i
medeltal för år, hvilket någorlunda stämde med vederbörande ingeniörs
beräkning, som upptoge apparatens årliga förbrukning till 800 hektoliter
koks. Då emellertid priset för koks under de år, för hvilka beräkningen
gjorts, öfverskridit en krona för hektoliter, ville det synas som om åtgången
varit något mindre än enligt ingeniörens beräkning. Detta torde delvis
berott derpå, att institutionen jemväl egde tillgång till 10 famnar ved på
stat, men hufvudsakligast derpå, att endast de rum, som för hvarje tillfälle
varit tagna i anspråk för arbete, hållits fullt uppvärmda till 16°—18°,
under det att alla de öfriga hållits vid lägre temperatur. Då det vore
gifvet, att, i samma mån ett ökadt årsanslag tilläte ökadt arbete och sam¬
tidigt användande af flera rum, denna utgiftspost komrne att något ökas,
syntes man icke böra beräkna den årliga tillökningen i utgiften för upp¬
värmning lägre än till 800 kronor.
Vidkommande belysningen hade en liknande beräkning gifvit vid han¬
den, att gasräkningarna i den nya lokalen ökats med omkring 250 kronor
•— exakt 250 kronor 47 öre — i medeltal för år, om man jemförde deras
belopp med utgifterna å denna post för motsvarande tid i den gamla
lokalen. Detta vore ock en tillökning i utgifter, som säkerligen icke komme
att minskas, utan som snarare skulle stiga i den mån lokalerna flitigare
användes för sitt ändamål.
En annan utgift, som ökats, vore den för vatten, beroende till någon
del på uppvärinningssystemet, men till vida öfvervägande delen derpå, att
institutionen för smärre kraftbehof använde två mindre vattenmotorer.
Härigenom blefve kostnaden för år mindre lätt att beräkna, emedan den¬
samma väsentligen berodde på det arbete, för hvilket motorerna användes,
och således kunde variera. Kostnaden kunde emellertid med temlig säker¬
het skattas till omkring 100 kronor årligen.
Med arbetet inom institutionen sammanhängde äfven nära kostnaden
för godtgörelse till en mekaniker för ständigt behöfliga nya små apparater
och apparatdelar samt reparationer af äldre sådana. Denna post hade
under den korta tid institutionen varit inrymd i den nya lokalen, såsom
Åttonde hufvudtiteln.
33
räkningarna utvisade, ökats med omkring 100 kronor — exakt 101 kronor
2 öre — i medeltal för år, jemfördt med lika lång tid af de närmast före¬
gående åren. Att posten komme att stiga med ökadt arbete vore påtagligt,
och så komme möjligen att ske, äfven sedan institutionen i en framtid fått
sitt länge närda önskemål af eu egen mekaniker uppfyldt.
Till sagda post finge icke räknas de utgifter för nya instrument, som
för en institution af detta slag hörde till de vigtigaste och som från och
med år 1877, då det nuvarande årsanslaget begynte användas, till och
med år 1890 med temligen stora årliga vexlingar i medeltal för år uppgått
till omkring 500 kronor — exakt 511 kronor 3 öre. Denna post hade
i den nya institutionen icke ökats, på den grund att genom 1893 års
Riksdags frikostighet nya stående instrument ej behöft för årsanslaget in¬
köpas. Men det vore säkert, att behofvet för framtiden icke komme att
minskas utan snarare ökas, om institutionen skulle sättas i stånd att mot¬
svara sitt ändamål.
En mängd öfriga utgiftsposter vore af den art, att de i hög grad
vexlade med det vexlande arbetets både art och omfattning samt derför
ej lämpade sig för en beräkning med anspråk på tillförlitlighet. En sådan
torde ock vara öfverflödig, då det vore uppenbart, att en större och tids¬
enligare institution, för att kunna fylla rättmätiga kraf och ej stå obe¬
gagnad, erfordrade större utgifter än en mindre, hvars relativa stillastående
kunnat försvaras af dess otillräckliga utrymme och otidsenliga beskaffenhet.
På grund af dessa beräkningar och välgrundade antaganden syntes
den fysiologiska institutionens behof af förhöjning i årsanslaget belöpa
sig till allra minst 1,500 kronor årligen.
Antalet medicine studerande, som begagnat undervisningen vid den
fysiologiska institutionen, hade på senaste åren varit abnormt ringa. Utan
att söka utreda, hvilken andel institutionens dåliga beskaffenhet haft i be¬
rörda förhållande, borde man dock uppmärksamma, att antalet numera
åter vore i stigande. För öfrigt borde det icke undanhållas, att man mer
och mer på flera andra vetenskapliga områden började vakna till insigt
om behofvet af fysiologisk underbyggnad för att med framgång kunna
odla sin egen vetenskap. Det vore temligen antagligt, att den fysiologiska
institutionen i en ej aflägsen framtid komme att tagas i anspråk af dem,
som egnade sig åt filosofiens, åt zoologiens, åt språkvetenskapens och
kanske än flera vetenskapers studium, och det syntes då vara af behofvet
påkalladt, att denna institution, som redan egde goda förutsättningar,
måtte med snaraste sättas i tillfälle att fullt motsvara sin uppgift.
Till hvad medicinska fakulteten sålunda år 1895 i ämnet anförde,
fogar densamjna i sin nu gjorda framställning följande.
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 5
34 Åttonde hufvndtiteln.
Sedan fakulteten ur de föregående årens räkenskaper angifvit vissa
nödvändiga och regelbundet återkommande utgiftsposter, som ådagalade
anledningar till det ökade behofvet af anslag och storleken af den erfor¬
derliga ökningen, vore det i sin ordning att angifva resultatet af en lik¬
artad beräkning för det sist förflutna året, april 1895—april 1896, efter
samma grunder som för de tre föregående åren.
Beträffande då först utgifterna för uppvärmningen hade det visat sig,
att det för 805 kronor inköpta koksförrådet icke åtgått, utan att ännu i
april 1896, sedan eldningen upphört, en återstod funnes, som kunde vär¬
deras till omkring 150 kronor. Uppvärmningen för den förflutna vintern
hade alltså kostat endast 650 kronor. Men sagda vinter hade ock varit
sällsynt mild, och för besparings skull hade endast få rum hållits fullt
uppvärmda, under det att temperaturen i de öfriga hållits så låg som
möjligt varit utan att skada de i dem uppstälda apparater och instrument.
Fakulteten ansåge derför fortfarande, att den riktiga siffran för bränsle¬
kostnaden vore omkring 800 kronor.
I fråga om belysningen hade utgiften för gas varit 50 kronor större
än under hvart och ett af de tre föregående åren, d. v. s. 300 kronor större
än årskostnaden i den gamla lokalen, hvilket förhållande väl berodde på
ett flitigare qvällsarbete af ett jemförelsevis större antal lärjungar än un¬
der föregående år. I stället hade utgiften för vatten varit 50 kronor min¬
dre än under de tre föregående åren, sannolikt beroende derpå, att sådant
arbete, hvartill vattenmotorerna plägade begagnas, varit för besparings
skull inskränkt.
Denna öfversigt gåfve utan tvifvel bekräftelse på riktigheten af den
öfverslagsberäkning i afseende å beloppets storlek, som under år 1895 af
fakulteten gjorts. Det ville derför synas, som borde man icke längre dröja
i afvaktan på vidare utredning. Det dröjsmål, som redan för vinnande af
behörig insigt i fråga om beloppets storlek egt rum, hade tyvärr medfört
följder, som ej länge kunde bäras af institutionen. Det hade nemligen
faktiskt visat sig, att institutionens verksamhet, äfven i dess för tillfället
reducerade form, icke kunde uppehållas med dess nuvarande årliga till¬
gångar. Redan i januari månad 1896 hade anslaget för året varit fullt
taget i anspråk, och institutionens verksamhet hade sedan dess kunnat
nödtorftligen uppehållas endast derigenom, att universitetet bisprungit den¬
samma med ett förskott af 1,500 kronor, hvilket dock efter all sannolik¬
het icke försloge till årets slut. Under sådana omständigheter anhölle
fakulteten om utverkande af redan omförmälda höjning af anslaget till
ifrågavarande institution.
I fråga om berörda anslagskraf har universitetskanslern anfört, att
Åttonde hufvudtiteln. 35
den af fakulteten lemnade utredning gåfve synnerligen vigtiga skäl för
beredande af den begärda förhöjningen, utan hvars beviljande ifråga¬
varande institution, sedan hon omsider erhållit en ny tidsenlig lokal, icke
kunde blifva i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt utveckla den verk¬
samhet, som den fysiologiska vetenskapens ständigt vidgade forsknings¬
arbete kräfde. Billigheten af det ifrågasatta anslagets beviljande tycktes
ega ett ytterligare stöd i det förhållandet, att institutionens nya byggnad
icke bekostats af statsmedel, utan helt och hållet kommit till stånd genom
gåfvomedel, öfver 93,000 kronor, af den kände mecenaten, doktor Regnell,
och att Riksdagen endast med ett mindre belopp, 14,000 kronor, bidragit
till byggnadens inredning och utrustning med instrument.
På grund af hvad i ämnet andragits hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till förhöjning af fy¬
siologiska institutionens i Upsala materielanslag från 2,500 kronor till 4,000
kronor bevilja på ordinarie stat ett belopp af 1,500 kronor.
Vid 1896 års riksdag väcktes af enskilda motionärer förslag om upp- [7.]
förande på ordinarie stat af ett belopp af 4,500 kronor för inrättande och
upprätthållande af en e. o. professorsbefattning i oftalmiatrik vid imiversi- “faffd 1™*
tetet i Lund. I fråga härom yttrade statsutskottet, att, ehuru skäl syntes universitet.
tala för att, i likhet med hvad i Upsala redan egt rum, äfven vid Lunds
universitet inrättades en e. o. professorsbefattning i oftalmiatrik, ansåge
dock utskottet, att, då anordnandet af undervisningen inom detta och öf-
riga till kirurgien hörande ämnen icke syntes böra inträda förr, än nuva¬
rande innehafvaren af ordinarie professuren i kirurgi afgått, Riksdagen
icke då och på enskilde motionärers framställning borde besluta upprät¬
tandet af en e. o. professur i oftalmiatrik vid Lunds universitet. Utskottet
hemstälde alltså, att motionen icke måtte bifallas, och Riksdagens beslut
fattades jemväl i enlighet härmed.
Sedan nuvarande innehafvaren af ordinarie professuren i kirurgi och
obstetrik i Lund för medicinska fakulteten vid nämnda universitet förkla¬
rat sig ämna afgå från sin tjenst i början af innevarande år, har fakul¬
teten upptagit frågan om inrättande af berörda e. o. professorsbefattning.
Dervid har fakulteten, under anförande att, enligt nyssnämnda förklaring,
det af statsutskottet och Riksdagen anmärkta hindret för denna frågas lös¬
ning alltså syntes vara undanröjdt, till stöd för sin under nästlidne sep¬
tember månad i ämnet gjorda framställning i främsta rummet åberopat
den strängare arbetsfördelning, som blifvit en oafvislig följd af den mäk¬
tiga utveckling, naturvetenskaperna och icke minst medicinen nått under
36
Åttonde hufvudtiteln.
senare tider, äfvensom den alltjemt fortgående utsöndringen af discipliner,
hvilka såsom sjelfständiga läroämnen måst anförtros åt egna målsmän.
Om man också, fortsätter fakulteten, härutinnan kanske i ett och
annat fall gått väl långt, och om i alla händelser fakulteten icke ville
göra anspråk på full likställighet i dylikt hänseende ens med rikets största
medicinska fakultet, än mindre med de stora utländska fakulteterna, åter-
stode dock vissa specialiteter, hvilka numera nått en sådan omfattning och
sjelfständighet, att de icke längre kunde betraktas som bisak eller såsom
bihang förenas med andra fack, utan oafvisligt kräfde egna sjelfständiga
målsmän. Till dessa specialiteter hörde i främsta rummet oftalmiatriken.
Fakulteten ansåge sig ej behöfva närmare ingå på den stora praktiska
betydelse, som tillgången till en verkligt sakkunnig vård och behandling
af ögonåkommor egde för hela samhället. Erfarenheten hade ådagalagt,
ätt ögonsjukdomarna vore så mångartade samt att deras behandling for¬
drade så stor öfning och färdighet, att endast den kunde hoppas vinna
full framgång på detta område, som vore i tillfälle att odeladt egna sina
krafter och sitt arbete deråt. Gälde nu detta om oftälmiatrikern i all¬
mänhet, så måste det så mycket mer gälla om läraren i denna disciplin:
han måste nödvändigt vara specialist. Också hade väl nästan alla medi¬
cinska fakulteter och skolor numera erhållit sjelfständiga lärareplatser i
oftalmiatrik, i Sverige först Karolinska mediko-kirurgiska institutet och nu
senast universitetet i Upsala. Den enda medicinska fakultet i norden, som
ännu saknade en sådan, vore Lunds.
Enligt gällande stat egde Lunds universitet för närvarande en ordi¬
narie professur och en adjunktur i de af gammalt såsom kirurgiska be¬
tecknade vetenskapsområdena, omfattande — förutom kirurgi i modern
bemärkelse — oftalmiatrik, gynekologi och obstetrik.' Vid adjunktsinstitu-
tionens ombildning 1877 bestämdes emellertid, att vid näst inträffande le¬
dighet vid adjunkturen läroämnena obstetrik och gynekologi skulle af-
skiljas från professuren i kirurgi och att i stället för den nuvarande ad¬
junkturen i detta ämne skulle inrättas en e. o. professur i nämnda båda
afskilda. ämnen. På grund af denna bestämmelse hade fakulteten utsigt
att vid inträffande ledighet vid adjunkturen få ett af sina vigtigaste kraf
och önskemål tillgodosedt genom upprättandet af en egen, om ock blott
extra ordinarie, lärostol i så vigtiga ämnen som obstetrik och gynekologi,
i hvilka ämnen Upsala universitet för några år sedan hugnats med en
ordinarie professur. Efter nyssberörda blifvande anordning skulle profes¬
suren i kirurgi vid Lunds universitet komma att omfatta ämnena egentlig
kirurgi och oftalmiatrik. Såsom emellertid väl bekant vore, hade den
moderna kirurgien nått en sådan utveckling i alla riktningar, att en till¬
Åttonde hufvudtiteln.
37
fred sställande teoretisk och klinisk undervisning i detta så vigtiga läro¬
ämne ensamt för sig toge en lärares studier och krafter i fullaste anspråk.
Att den moderna oftälmiatriken lika odeladt kräfde sin man, vore ock re¬
dan påvisadt. Hvarje försök att fortfarande sammankoppla dessa båda
öfverallt annorstädes, äfven vid Sveriges båda andra medicinska fakulteter,
redan åtskilda discipliner kunde endast bära dålig frukt, kunde endast
ske på bekostnad af ettdera äf dessä så vigtiga läroämnen. Denna san¬
ning vore det en pligt för fakulteten ätt kraftigt framhålla, särskildt nu,
då en omreglering af dessa läroämnen förestode.
Utom nu framstälda sakliga och allmänna skäl för upprättandet af en
egen lärostol i oftalmiatrik tillkomme vid Lunds universitet en alldeles
särskild omständighet.
Sedan många år hade nemligen Lunds medicinska fakultet varit i den
lyckliga ställning att i innehafvaren af den ännu bestående kirurgiska
adjunkturen ega en framstående och öfver hela landet känd specialist på
oftalmiatrikens område, nemligen e. o. professorn M. Iv. Löwegren, hvilken
af Eders Kongl. Maj:t den 9 november 1883 utnämnts att vara e. o. pro¬
fessor i oftalmatrik vid universitetet i Lund med bibehållande tillsvidare af
de löneförmåner och lärareåligganden, söm honom såsom adjunkt tillkommit.
På grund deraf att Löwegren på samma gång vore anstäld såsom läkare vid
Malmöhus länslasarett i Lund, hade han blifvit i tillfälle att vid denna,
sjukvård sanstalt inrätta en efter våra förhållanden mycket ansenlig, stän¬
digt belagd afdelning för ögonsjuka, hvilken klinik jemte tillhörande poli¬
klinik söktes icke blott af länets egen talrika befolkning utan äfven från
de angränsande länen, man kunde utan öfverdrift säga från hela det syd¬
liga Sverige. Denna ögonklinik disponerade för närvarande öfver icke
mindre än 42 platser och skulle enligt ett nyligen fattadt direktionsbeslut
ökas med ytterligare 12 platser, då anstalten sannolikt blefve den största
i sitt slag i vårt land. Mot detta betydande antal platser svarade också
den stora patientfreqvensen, i det att på kliniken — alldeles oafsedt den
flitigt besökta polikliniken — under de tre senaste åren vård lemnats åt
sammanlagdt. 1,158 patienter, visserligen flertalet från Malmöhus län, men
också till ej obetydligt antal från öfriga delar af landet, hufvudsakligen
södra Sverige.
Det läge i öppen dag, hvilken förmån härigenom tillskyndats en be¬
tydande del af rikets befolkning, en förmån, hvilken uppskattad i penningar
säkert många gånger öfverstege det belopp, som den begärda professors-
lönen utgjorde. Under diskussionen i senaste riksdag rörande den då
ifrågasatta extra ordinarie oftalmiatriska professuren hade denna synpunkt
icke heller lemnats opåaktad, i det att från sakkunnigt håll erinrats, hvilken
stor praktisk betydelse en dylik professur hade för hela södra Sverige,
38
Åttonde hufvudtiteln.
enär endast genom upprättandet af eu sådan en enligt nutidens fordringar
fullgod behandling af ögonsjukdomar derstädes kunde ega rum. Särskildt
hade i sammanhang dermed påpekats, hurusom detta vore vilkoret för att
ej en stor mängd patienter med ögonåkommor skulle nödgas söka hjelp
utanför landets gränser, särskildt i Köpenhamn.
Nu omförmälda klinik vore under förhanden varande förhållanden helt
och hållet bunden vid Löwegrens person, och liksom densamma vore upprättad
af honom, löpte den ock fara att falla med honom, såvida den icke i tid tryg¬
gades genom tillgång till en vid universitetet fäst kompetent oftalmiatriker.
Såsom syntes, stode sålunda sjelfva den nuvarande ögonklinikens bestånd
i närmaste samband med upprättandet af en egen lärostol i oftalmiatrik.
Af alla dessa skäl framginge nogsamt, hvarför fakulteteten sökt och
sökte få denna fråga i god tid ordnad, så att vid nuvarande ordinarie
professorns i kirurgi och obstetrik afgång svårigheter icke måtte uppstå i
afseende på de sökandes kompetens, om dervid hänsyn äfven måste tagas till
oftalmiatriken, hvarigenom fakulteten kanske skulle komma i fara att nödgas
sätta tillbaka den såsom egentlig kirurg mest förtjente och såsom sådan
för fakulteten mest eftersträfvansvärde.
På grund af hvad fakulteten'sålunda anfört, har fakulteten hemstält
om beviljande af nödiga medel till upprättande af en e. o. professur i
oftalmiatrik vid Lunds universitet; och det större akademiska konsistoriet
har för detta ändamål begärt ett årligt anslag af 4,000 kronor. Vid
underdånig anmälan häraf har universitetskansleren till nådig uppmärk¬
samhet framhållit de särskilda omständigheter, hvilka enligt kanslerns åsigt
i hög grad påkallade beredandet af medel för inrättande, så snart som
möjligt vore, af ifrågakomna lärostol.
Med rätta har medicinska fakulteten i sin nyssberörda framställning
betonat vigten af sagda lärostols inrättande ej mindre för den oftalmiatriska
än äfven för den egentliga kirurgiska undervisningen. Hvad fakulteten
yttrat gifver vid handen, att genom ett bifall till framställningen utsigt
skulle vinnas för ett tillfredsställande ordnande redan inom den närmaste
framtiden af undervisningen vid universitet i Lund i samtliga de kirurgiska
vetenskaperna. Då jag anser mig af hvad i ärendet förekommit hafva
fullgiltiga skäl att understödja den gjorda framställningen, tillstyrker
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att
för aflöning åt en e. o. professor i oftalmiatrik vid universitetet i Lund
bevilja ett årligt anslag af 4,000 kronor, deraf 3,000 kronor såsom lön
och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar, med rätt för bemälde lärare
att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg å lönen
af 500 kronor, att utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg.
Åttonde hufyudtiteln. 39
Sedan år 1890 har numera pensionerade vice bibliotekarien vid uni- [8.]
versitetsbiblioteket i Lund A. J. T. Palm åtnjutit ett af Riksdagen år efter Löneförhöj-
år på extra stat beviljadt lönetillägg af 500 kronor, hvarigenom Palms löne-""motLZl"In
förmåner, enligt stat utgörande 3,500 kronor, deraf tjenstgöringspenningar vid underst-
1,000 kronor, uppgått till sammanlagdt 4,000 kronor. Beviljandet af denna
förmån åt Palm innebar en förtjent uppmuntran åt en tjensteman, som
länge och troget samt på ett utmärkt sätt skött sina åligganden. Nämnda
extra anslag begär nu universitetsbibliotekets styresman, bibliotekarien E.
Tegnér, uppfördt å ordinarie stat till höjande af vice-bibliotekarielönen
från 3,500 kronor till 4,000 kronor. Till stöd för sin framställning härom
anför han i en till det större akademiska konsistoriet i Lund aflåten skrif¬
velse hufvudsakligen följande.
De skäl, som talat för beredande af personligt lönetillägg åt Palm, kunde
äfven anföras till förmån för hans efterträdare. Den nuvarande vice biblio¬
tekarien F. E. Braune hade under en mer än trettioårig tjenstetid vid
universitetsbiblioteket på underordnade platser utöfvat en verksamhet, som
genom hans insigter och pligttrohet varit af stor och gagnande betydelse
för denna institution. Först under år 1896 hade han, vid fylda 63 lef¬
nadsår, uppnått den blygsamma löneinkomsten af 3,500 kronor.
Det vore emellertid ej nog att begära ett personligt lönetillägg åt
denne högt förtjente biblioteksman, utan borde det ordinarie löneanslaget
för vice bibliotekarien höjas med 500 kronor, så att hans löneförmåner
komme att uppgå till 4,000 kronor. Till stöd härför kunde åberopas hvad
redan blifvit påpekadt, då frågan om lönetillägget åt Palm väcktes, nem¬
ligen obilligheten af vice bibliotekariens ringa aflöning i förhållande till
den honom åliggande trägna tjenstgöringen och de fordringar, som stäldes
på hans kompetens, samt de löneförmåner, som åtnjötes af motsvarande
tjensteman annorstädes i vårt land.
Af ålder hade vice-bibliotekarietjensten, med hvilken vore förenad
skyldigheten att vid förfall för ordinarie bibliotekarien uppehålla hans tjenst,
ansetts likstäld med adjunkts- eller e. o. professorstjenster; och liknande
koinpetensvilkor torde i allmänhet hafva stälts på dessa befattningar. Men
vice bibliotekariens tjenstgöring, hvilken i regeln icke kunde anslås till
mindre än fem timmar dagligen — ofta vida derutöfver — utsträcktes, i
motsats mot akademiska lärares, äfven till ferierna och afbrötes endast af
halfannan månads semesterledighet. Toge man hänsyn till det band, som
tjensteåliggandena pålade vice bibliotekarien, torde denne i sjelfva verket
kunna anses vara den svagast aflönade tjensteman vid universitetet i Lund,
nemligen bland dem, för hvilka jemte yrkesbildning också kräfdes veten¬
skaplig bildning.
Äfven i förhållande till andra tjensteman i motsvarande grad stälde
40 Åttonde hufYudtiteln.
sig hans aflöningsvilkor obilligt låga. Vice bibliotekarien i Upsala åtnjöte
en löneinkomst af 4,000 kronor. De båda bibliotekarierna i kongl. biblio¬
teket började med en aflöning af 4,500 kronor samt uppnådde, genom två
ålderstillägg å 500 kronor hvardera, 5,500 kronor. Och desse tjensteman
arbete vore, enligt hvad universitetsbibliotekarien af personlig erfarenhet
kunde intyga, i intet afseende mera ansvarsfullt eller kräfde större insigter
eller tidsutdrägt än en vice bibliotekaries vid Lunds universitets bibliotek.
Härtill komme, att erfarenheten visat, att denna sistnämnda befattning
ingalunda kunde betraktas såsom en öfvergångsplats till bibliotekariatet.
Sedan 1733, då en vice bibliotekarie först tillsattes vid Lunds universitets
bibliotek, och till närvarande tid — sålunda under en tidrymd af öfver
160 år, hvarunder platsen varit besatt med 10 innehafvare—hade endast
en vice bibliotekarie befordrats till bibliotekarietjensten.
Hvad sålunda anförts i afseende å behofvet att höja ifrågavarande
tjenstemans aflöning synes mig vara af beskaffenhet att icke kunna jäfvas,
och jag tillstyrker derför i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till förhöjande af vice bibliotekariens vid universitets¬
biblioteket i Lund aflöning från 3,500 kronor till 4,000 kronor, deraf 1,000
kronor tjenstgöringspenningar, bevilja ett årligt anslag af 500 kronor.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
[9.] Sedan lärarekollegiet vid Karolinska institutet uti skrifvelser till kans-
viTofudmia lern *'ör rikets universitet af den 5 september 1892, den 14 september 1893
t riska kliniken. ° ck den 4 september 1895 framhållit behofvet af anslag till aflönande af
en amanuens vid den oftalmiatriska kliniken, har lärarekollegiet i skrif¬
velse till universitetskanslern den 7 september nästlidna år, med åbero¬
pande af de skäl, som i nämnda skrifvelser anförts för äskandet af ett
dylikt anslag, och med bifogande af särskild promemoria angående ifråga¬
varande anslagsbehof, förnyat sin anhållan om ett årligt anslag af 900
kronor till aflönande af'en amanuens vid institutets oftalmiatriska klinik
å serafimerlasarettet samt derjemte begärt ett lika stort anslag till en
amanuens vid institutets oftalmiatriska poliklinik.
Uti nyssnämnda skrifvelser och promemoria anföres till stöd för ifråga¬
varande framställning hufvudsakligen följande.
Den år 1888 från den kirurgiska kliniken skilda oftalmiatriska kli¬
niken hade sedan dess varit stadd i nästan jemn tillväxt. Redan år 1889
hade det blifvit nödvändigt att för densamma anställa egen' amanuens. I
Åttonde hnfvudtiteln. 41
följd af den stora tillströmningen af patienter samt det ökade antalet opera¬
tioner hade det emellertid småningom blifvitG omöjligt för denne att ensam
medhinna de allt mera hopade göromålen. År 1893 hade derför vid sidan
af den kliniske amanuensen måst anställas äfven en särskild poliklinisk
amanuens, hvilken med den förstnämnde hade att deltaga i behandlingen
och vården af de ambulatoriska patienterna, ögonklinikernas utveckling
under åren 1888—1895 framginge af följande tabell:
År.
|
Klia
|
i k e n.
|
Polikliniken.
|
Vårdade
sjuke.
|
Operationer.
|
Vårdade
sjuke.
|
Operationer.
|
1888..........................................
|
174
|
150
|
1626
|
126
|
1889..........................................
|
179
|
173
|
2015
|
213
|
1890.............................................
|
182
|
162
|
2129
|
177
|
1891...........................................
|
220
|
231
|
2009
|
170
|
1892............................................
|
289
|
238
|
2280
|
225
|
1893.............................................
|
242
|
240
|
2526
|
341
|
1894.......................................
|
243
|
291
|
2769
|
268
|
1895............................................
|
303
|
346
|
3198
|
325
|
Den kliniske amanuensen ålåge att biträda klinikchefen vid värden
och behandlingen af de å kliniken intagna patienterna, att assistera vid
operationerna samt att öfver de sjuka och deras behandling föra veder¬
börliga anteckningar. Under de tider, då klinikchefen ej vore å afdelningen
närvarande, egde amanuensen att i första hand behandla inkomna patienter
och utföra sådana operationer, som genast måste vidtagas, såsom vid olycksfall
och dylikt. För att så vidt möjligt vid alla tider å dygnet vara till hands
och utöfva tillsyn öfver patienterna och deras behandling vore han skyl¬
dig att å kliniken hafva sin bostad. Derjemte ålåge det honom att del¬
taga i vården af de polikliniska patienterna. Men äfven för undervis¬
ningen vore han nödvändig. De tjenstgörande medicine kandidaterna egde
att i första hand vända sig till honom med begäran om råd och upplys¬
ningar, och han vore skyldig att biträda dem vid undersökningen af de
dem tilldelade patienterna. Äfven de medicine kandidater, hvilka efter
afslutandet af sin obligatoriska tjenstgöring besökte kliniken för att erhålla
en större utbildning i ämnet något, som de ofta gjorde dagligen under
flere månader — vore han skyldig att handleda. Dertill komme att på
det å afdelningen inrättade laboratorium hans tid ytterligare toges i an
Bih. till Rikad. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd. t!
42 Åttonde hufvudtiteln.
språk för tillverkandet af de för föreläsningarna nödiga preparat. Hans
arbete kräfde derför numera 8—9 timmar dagligen.
Dessa många åligganden utan någon löneersättning hade i betydande
grad försvårat erhållandet af för befattningen fullt kompetenta personer.
Såsom vilkor vore här, liksom för andra kliniska amanuensplatser, stadgadt,
att innehafvaren skulle hafva aflagt medicine licentiatexamen. Endast i
det fall, att medicine licentiat ej kunde erhållas, kunde medicine kandidat
förordnas till sådan amanuensplats. Men under de åtta år, den oftalmia-
triska kliniken egt bestånd, hade bland dess 14 amanuenser endast 5 varit
licentiater, da de blefvo till befattningen antagna. De öfriga 9 hade varit
medicine kandidater.
Detta hade medfört flere olägenheter. Bland dessa borde i främsta
rummet nämnas, att den som amanuens anstälde medicine kandidaten ej
kunde odeladt egna sig åt sin tjenstebefattning. Det hade derför till och
med inträffat, att den kliniske amanuensen befriats från vissa af sina ålig¬
ganden och en extra amanuens blifvit tillsatt, på det att den förstnämnde
med någon utsigt till framgång skulle kunna bedrifva sina examensstudier.
Utom det att denne egt en bristande utbildning för att fylla sin plats,
både han således äfven ofta saknat tid att odeladt egna sig åt de med
tjensten förenade göromålen.
En annan olägenhet, som visat sig, vore svårigheten för kliniken att
fa behålla amanuenserna en längre tid. Å öfriga kliniker qvarstannade
amanuensen i regel ett år på sin plats. Men å serafimerlasarettets ögon¬
klinik hade, såsom nyss nämnts, under åtta år ej mindre än 14 amanuen¬
ser haft anställning. Detta förhållande hade ingalunda berott på bristande
intresse hos vederbörande amanuenser, utan hade sin grund uteslutande
deri, att dessa, i saknad, som de varit, af aflöning, icke sett sig i stånd
att för längre tid qvarstanna vid kliniken. Ofta hade de, så snart de
blifvit någorlunda inöfvade för sitt kall, nödgats lemna platsen till men
för. såväl undervisningen af medicine kandidaterna som behandlingen af
patienterna.
Dessa olägenheter komme utan tvifvel att ännu skarpare framträda,
sedan sängantalet vid kliniken från och med 1895 års början höjts från
20 till 30, hvarigenom amanuensens arbete ytterligare ökats. Härtill
komme, att den enda direkta förmån, som amanuensen förut åtnjutit -—
tjenstårsberäkning —, blifvit genom nådiga kungörelsen af den 19 oktober
1894 chonom fråntagen.
A de kirurgiska, medicinska, gynekologiska, obstetriska och neuro¬
logiska klinikerna funnes å hvardera en aflönad klinisk amanuens, å de
pediatriska två; men den oftalmiatriska klinikens två amanuenser vore
Åttonde hufvudtiteln. 43
båda lönlösa. Den utsigt, som å de andra klinikerna funnes för de poli-
kliniska amanuenserna, att åtminstone efter en tids tjenstgöring blifva be¬
fordrade till aflönade amanuensplatser, existerade således icke å den oftal-
miatriska kliniken.
Denna klinik vore sålunda i här berörda hänseende mer vanlottad
än någon annan, ett förhållande, hvilket, såsom förut framhållits, medförde så
stora olägenheter, att deras afhjelpande vore i hög grad af behofvet pakalladt
Till lärarekollegiets framställning om anslag såväl till amanuensen vid
den oftalmiatriska kliniken som till amanuensen vid den oftalmiatriska
polikliniken har universitetskanslern tillstyrkt nådigt bifall. Utan tvifvel
vore det önskligt, att aflöning erhölles för bada dessa amanuenser, af
hvilka ingen kan för undervisningen undvaras, men då samtliga öfrige
polikliniska amanuenser ännu äro lönlösa, torde framställning för när¬
varande endast böra göras om ett anslag af 900 kronor åt amanuensen
vid sjelfva kliniken.
Jag hemställer derför, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riks¬
dagen att för aflönande af en amanuens vid Karolinska institutets oftal¬
miatriska klinik å serafimerlasarettet bevilja ett ärligt anslag af 900 kronor.
Vidare har lärarekollegiet vid Karolinska institutet erinrat, hurusom
i ärligt anslag för institutets materiela behof, till hvilka räknades kost¬
naderna för kol, koks och ved, gas- och vattenförbrukning, skötsel af
institutets tomt med parkanläggningar, renhållningen inom tomten och
å omgifvande gator, reparationer, tryck- och skrifmaterialier äfvensom
brandförsäkrings- och telefonafgifter, arfvoden för extra vaktbetjening
samt utgifter för de institutioner, för hvilka särskilda anslag icke vore
beviljade^ för närvarande å ordinarie stat utginge ett belopp af 15,000
kronor. Anslaget, hvilket före år 1888 uppgått till 10,000 kronor, hade
af 1887 års Riksdag höjts med 5,000 kronor och sedan utgått med oför-
ändradt belopp. Gifvet' vore emellertid, att, om ett dylikt anslag varit
afpassadt efter de på en viss tid för handen varande behofven, samma
anslag skulle blifva otillräckligt, så snart utvidgningen af äldre inrätt¬
ningar egde rum eller nya sådana tillkomme, hvilka med nödvändighet
föranledde ökade utgifter på en eller flere af nyss nämnda poster, och vid
en så omfattande läroanstalt som Karolinska institutet, hvilket till följd
af sin art ständigt måste utvecklas i den mån nya kraf stäldes på dess
verksamhet, framträdde med nödvändighet tid efter annan behofvet af höj¬
ning i materielanslaget.
Sålunda hade, enligt hvad kollegiet vidare anfört, den för ett par år
[10.]
Allmänna
materiel-
anslaget.
44 Åttonde hufvndtiteln.
sedan genomförda utvidgningen af två utaf institutets laboratorier jemte
inrättandet af en ny bakteriologisk afdelning vid den patologisk-anatomiska
institutionen vållat så betydande ökning i kostnaderna särskildt för upp¬
värmning, gasförbrukning och betjening, att lärarekollegiet nu såge sig
nödsakadt icke blott hemställa om en motsvarande förhöjning i det för
dylika ändamål anvisade årsanslaget utan äfven anhålla om erforderliga
medel till betäckande af ej mindre den brist, som under åren 1894 och
1895 af förut nämnda anledning uppstått å ifrågavarande anslag, än äfven
den brist, som under nästlidna och innevarande år utan tvifvel komme att
ytterligare uppstå å samma anslag.
Vid afsilande af 1893 års räkenskaper hade å materielanslaget fun¬
nits en brist af endast 33 kronor 8 öre, som öfverfördes till 1894 års
räkenskaper. Anslaget kunde alltså då ännu anses motsvara behofvet, men
för ar 1894 — det ar, då på hösten de nytillkomna lägenheterna vid
kemiska laboratoriet och vid patologisk-anatomiska institutionen med den
nya bakteriologiska afdelningen först upplätos till begagnande — hade
bristen stigit till 1,213 kronor 31 öre och för år 1895 till 2,851 kronor
98 öre. Utgifterna å materielanslaget i dess helhet, hvilka år 1893 upp¬
gått tiH 15,198 kronor 39 öre, hade år 1894 stigit till 17,049 kronor 86
öre och år^l895 till 17,468 kronor 94 öre; och att bristen för hvart och ett
af dessa år icke belöpt sig till mera än nyss nämnts, hade berott derpå
att extra uppbördsmedel, såsom räntor å de på bankräkning insatta medel
rabatter å gasräkningar m. in., jemväl kunnat till utgifternas bestridande
användas.
Undersökte man, hvilka utgiftsposter föranledt en så betydlig stegring,
befunnes det, att denna i väsentligaste^ mån härrörde af de ökade kost¬
naderna för kol, koks och ved. År 1893 slutade denna post å ett
belopp af 5,971 kronor 60 öre, men år 1894 hade den stigit till 7,134
kronor 13 öre och ar 1895, då de nya lägenheterna begagnades under
hela året, uppgick den till 7,780 kronor 43 öre — alltså en stegring för
år 1895, jemfördt med år 1893, ensamt å denna post af ej mindre än
1,808 kronor 83 öre.
Gasförbrukningen hade år 1893 betingat en kostnad af 2,534 kronor
58 öre, men denna kostnad hade år 1894 uppgått till 2,840 kronor 4 öre
och ar 1895 till 2,806 kronor 20 öre — alltså en stegring från år 1893
med 271 kronor 62 öre.
En jemförelsevis mindre betydande förhöjning visade kostnaderna för
vattenförbrukning. Dessa hade nemligen uppgått år 1893 till 793 kronor
85 öre och ar 1895 till 831 kronor 9 öre —- alltså en stegring med 37
kronor 24 öre.
Åttonde hufvudtiteln. 45
Omkostnaderna för parkens skötsel och för renhållningen hade äfven
stegrats under åren 1894 och 1895, men komme att stiga i ännu högre
grad under år 1896 och följande år till följd af den verkstälda utvidg¬
ningen af Handtverkaregatan och tillkomsten af nya gator å två sidor af
institutets tomt äfvensom till följd af den utvidgning, som sjelfva tomten
erhållit genom förvärfvande 0 af den serafimerlasarettet förut tillhöriga
så kallade tvätthustomten. År 1893 hade denna post uppgått till 1,473
kronor 98 öre och år 1895 till 1,553 kronor 68 öre. För år 1896 blefve
den icke obetydligt högre.
Utgifterna för vaktmästarebiträde för lärarekollegium och för de in¬
stitutioner, åt hvilka något särskildt anslag för vaktmästare icke vore be-
viljadt, samt för de institutioner, vid hvilka göromålen icke kunde skötas
ensamt af en ordinarie vaktmästare, äfvensom för ett nödvändigt biträde
åt maskinisten hade år 1893 uppgått till 1,942 kronor, men för år 1895
stigit till 2,252 kronor — alltså en stegring med 310 kronor; och det
vore endast med stor svårighet, som en ytterligare stegring a denna post
kunnat hittills undvikas.
De af materielanslaget. utgående utgifter för de institutioner, hvilka
saknade särskilda anslag, hade visserligen ökats från 627 kronor 43 öre,
hvartill de uppgått år 1893, till 919 kronor 39 öre för ar 1895 och
komme att för år 1896 ytterligare stiga; men då ett särskildt anslag af
500 kronor blifvit för en af dessa institutioner, den farmakologiska, utaf
sistnämnda års Riksdag beviljadt, behöfde denna ökning af kostnaderna
ej tagas i beräkning.
Enligt hvad sålunda anförts hade alltså Karolinska institutets från
materielanslaget utgående utgifter för bränsle, gas, vatten, renhållning och
parkens skötsel samt extra vaktbetjening stigit för år 1895 med tillsam¬
mans 2,507 kronor 39 öre utöfver hvad de utgjorde för år 1893; och
denna ökade kostnad hade tillkommit för nya behof, för hvilka det nu
utgående materielanslaget icke varit beräknadt. Dessa ökade behof hade
gifvetvis icke kunnat med någon säkerhet beräknas förr än efter afslutandet
af 1895 års räkenskaper, enär, såsom förut nämnts, de nya lägenheterna,
hvilka väsentligast förorsakat den arliga kostnadsförhöjningen, först under
hösten år 1894 börjat begagnas.
Såsom förut meddelats, hade samtliga utgifterna å materielanslaget
under år 1895 belöpt sig till 17,468 kronor 94 öre. En förhöjning med
2,500 kronor af nämnda anslag skulle alltså kunna synas vara tillräcklig
för att täcka de nuvarande behofven; men dervid vore att märka^ att ut¬
gifterna för tryck, skrifmaterialier, annonser och dylikt under ar 1895'
hade varit så låga, att de endast undantagsvis uppginge till så ringa belopp.
46 Åttonde hnfvndtiteln.
De hade nemligen då belöpt sig till endast 635 kronor 57 öre, under det
att enahanda utgifter för andra år uppgått till nära tredubbla beloppet,
såsom år 1892, då denna post slutat å en summa af 1,811 kronor, och
under år 1896 hade de redan i september månad, då lärarekollegiets före¬
varande skrifvelse afläts, uppgått till 1,187 kronor 63 öre, oaktadt då ännu
återstode bekostandet af tryckningen af två installationsskrifter. I medel¬
tal kunde dessa utgifter icke beräknas till lägre belopp än 1,500 kronor,
eller 864 kronor 43 öre högre än hvad de utgjorde år 1895. Om denna
summa lades till den nyss nämnda, 2,500 kronor, som utgjorde den fak-
.tiska stegringen för år 1895 i oundvikliga, årliga utgifter, utvisade sam¬
manlagda beloppet, 3,364 kronor, eller i rundt tal 3,500 kronor, den för¬
höjning, som erfordrades i institutets allmänna materielanslag, om ej brist
skulle uppstå derå, och lärarekollegiet hade derför anhållit, att en dylik
förhöjning måtte varda af Riksdagen äskad.
Vidare har lärarekollegiet anhållit, att till täckande af den brist å
2,851 kronor 98 öre, som uppkommit under åren 1894 och 1895 och som
det icke stått i lärarekollegiets makt att undvika, ett tillfälligt anslag
måtte varda å extra stat af Riksdagen äskadt.
Men enligt lärarekollegiets förmenande vore det uppenbart, att en
icke obetydlig brist uti ifrågavarande anslag måste uppstå äfven för näst¬
lidna och innevarande år, ehuru denna icke kunde vid tiden för aflåtandet
af lärarekollegiets framställning till siffran bestämmas. Såsom af nyss
lemnade utredning framginge, kunde den emellertid för hvartdera året
icke beräknas till lägre belopp än 3,000 kronor; och kollegiet ansåge sig
derför nödgadt att ytterligare hemställa, att två förslagsanslag å minst
3,000 kronor hvartdera måtte anvisas för att i mån af behof användas
till täckande af de brister, som för åren 1896 och 1897 kunde uppkomma
å materielanslaget, sedan samma brister efter räkenskapernas afslutande
blifvit till siffran kända.
Med öfverlemnande af ifrågavarande framställning och under åbe¬
ropande af hvad lärarekollegiet i densamma upplyst och andragit, har
universitetskanslern hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riks¬
dagen äska,
att det nuvarande allmänna materielanslaget höjes med 3,500 kronor,
eller till 18,500 kronor för år;
att på extra stat beviljas ett belopp af 2,850 kronor för betäckande
af den brist, som för åren 1894 och 1895 uppstått å detta anslag; samt
att likaledes på extra stat beviljas två förslagsanslag till belopp af
3,000 kronor hvartdera, att i mån af behof användas till betäckande
Åttonde hufvudtiteln. 47
af brist, som för hvardera af åren 1896 och 1897 kan uppkomma å
materielanslaget.
Den redogörelse, som af lärarekollegiet lemnats för de förhållanden,
som i följd af Karolinska institutets under de senare åren allt mera om¬
fattande verksamhet stegrat utgifterna och gjort det nuvarande allmänna
materielanslaget alldeles otillräckligt, synes mig fullt ådagalägga behofvet af
en ökning i detta anslag. I likhet med kanslern anser jag derför nödvändigt,
att dels berörda anslag höjes till det af lärarekollegiet ifrågasatta belopp,
dels ock den brist, som å anslaget uppstått, vederbörligen fylles. Jag anser
det dock för närvarande icke lämpligt att af Riksdagen äska fyllandet af
en brist, som ännu icke kan till siffran bestämmas, utan torde det böra
öfverlemnas åt lärarekollegiet att, sedan räkenskaperna för åren 1896 och
1897 afslutats, inkomma med förnyad framställning i detta afseende.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, under anhållan att
sedermera, vid redogörelsen för de till extra stat hänförliga anslagsbehofven,
få återkomma till frågan om fyllande af den i Karolinska institutets allmänna
materielanslag uppkomna brist för åren 1894 och 1895, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om förhöjning i beloppet af
nämnda anslag från 15,000 ki*onor till 18,500 kronor, eller med 3,500 kronor.
Samtidigt med den storartade utveckling, som läkarevetenskapen,
särskildt kirurgien, under de senare årtiondena vunnit, har tandläkare-
konsten gjort betydande framsteg. Medan densamma förr, i likhet med
den så kallade lilla kirurgien, räknades bland handtverken, har den nu
mera hunnit en fulländning, som för sitt ernående krafvel’ ett underlag af
vetande, vida utöfver hvad förr ansågs erforderligt, och som för tand¬
läkarekonsten påkallar en plats bland de allt mer i specialgrenar sig sär¬
skiljande medicinska vetenskaperna.
Äfven i Sverige äro dessa tandläkarekonstens framsteg påfallande.
Om ock statens medverkan härvid icke alldeles saknats, har denna med¬
verkan dock först sent, nemligen på 1880-talet, genom penningeanslag
tagit form af materielt understöd.
Före nyssnämnda tidpunkt var emellertid tandläkarekonsten icke helt
och hållet lemnad åt sig sjelf af det allmänna. Under äldre tider torde
det hafva varit förbehållet, utom egentliga läkare, vissa yrkesmän, de så
kallade bardskärarne eller barberarne, att förrätta de enklare tandopera¬
tioner, som föllo inom den lilla kirurgiens område. Längre fram vei’k-
stäldes sådana operationer af de så kallade badarne, för hvilka den 19
december 1807 utfärdades en ordning, sedermera upphäfd genom nådiga
[11]
Tandläkare-
undervis¬
ningens
ordnande.
48 Åttonde hnfvudtiteln.
ordningen för fältskärsyrkets utöfning den 18 januari 1861, hvilken för¬
fattning - bland förrättningar, som tillhöra fältskärsyrket, upptager utdrag¬
ning af skadade tänder.
En vidsträcktare kompetens i fråga om tandläkarekonstens utöfvande
än den, som tilldelats förenämnda yrkesidkare, ega de egentliga tand-
läkarne. Särskilda sådana omtalas hos oss knappast tidigare än på 1700-
talet. Den legitimation för tandläkareyrkets utöfvande, som dessförinnan
torde varit förenad med att tillhöra vissa så kallade »embeten», började
vid sagda tidpunkt att delvis ersättas genom särskild »licentia» eller till¬
stånd att utöfva tandläkarekonsten, hvilken »licentia» erhölls på ansökning
antingen hos Kongl. Maj:t eller hos collegium medicum. Denna tillåtelse
torde i början så godt som uteslutande hafva förvärfvats af utifrån i landet
inkomna, i tandläkarekonsten mer eller mindre förfarna personer och synes
länge icke hafva föregåtts af någon pröfning, vare sig praktisk eller teore¬
tisk. I sistberörda hänseende inträdde först i början af detta århundrade
en ändring. I 15 § af nådiga instruktionen för sundhetskollegium af den
6 december 1815 föreskrefs nemligen, att utrikes ifrån inkommande den-
tister och operatörer icke finge sin konst i riket utbjuda och utöfva, innan
deras kunskaper och skicklighet blifvit hos kollegium pröfvade och god¬
kända. En pröfning fordrades alltså dåmera för dessa personer för att
erhålla legitimation såsom tandläkare. Tills vidare saknades dock närmare
bestämmelser rörande denna examen, såsom beträffande examinatorernas
antal, sättet för deras utseende in. m., hvadan ock mycken olikhet i afseende
härå egde rum. Omsider blefvo år 1861 nyss antydda olägenheter väsent¬
ligen afhjelpta. Den 26 april nämnda år beslöt Kongl. Maj:t, att skyldig¬
het att, på anmodan af sundhetskollegium, examinera tandläkare skulle
åligga prosektorn samt kirurgie adjunkten — numera e. o. professorn
i kirurgi — vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet. Och den 18 juni
1861 faststälde Kongl. Maj:t en ordning för tandläkarekonstens utöfning,
hvilken författning är grundläggande för tandläkareväsendets utveckling i
vart land, för sa vidt staten ingripit i densamma. I författningen med¬
delades, bland annat, bestämmelser om en examen såsom ett för alla
gällande vilkor för vinnande af rättighet att utöfva tandläkarekonsten.
Tillika jjåfvos föreskrifter om en pröfning, som tandläkarelärling hade att
undergå för att varda antagen till »medhjelpare». Närmare utvecklades
föreskrifterna om dessa pröfningar genom sundhetskollegii jemlikt nådigt
bemyndigande den 25 oktober 1866 utfärdade cirkulär angående hvad
iakttagas bör vid tandläkareelevers och medhjelpares undervisning och
pröfning. Till höjande af tandläkareelevernas förkunskaper föreskrefs
ytterligare genom ett af medicinalstyrelsen den 8 december 1879 utfärdadt
Åttonde hufyudtiteln. 49
cirkulär, att för tillstånd att blifva till tandläkareelev (lärling) antagen fordra¬
des aflagd godkänd afgångsexamen vid något af rikets allmänna läroverk.
Staten hade således nu uttryckligen åtagit sig den pröfning, som för
rätt att utöfva tandläkarekonsten redan någon tid varit författningsenligt
föreskrifven, och formerna för denna pröfning hade blifvit stadgade. Fort¬
farande underlät staten emellertid att sörja för den undervisning, som ut¬
gjorde en nödvändig förutsättning för att kunna bestå i nämnda pröfning.
Ty den undervisning, som omtalas i sundhetskollegii berörda cirkulär af
den 25 oktober 1866, berodde helt och hållet på de enskilda tandläkare,
hvilka ville åtaga sig utbildandet af tandläkarelärlingar och medhjelpare;
och all kontroll öfver undervisningen utöfvades genom de föreskrifna pröf-
ningarna.
Redan snart nog efter det tandläkareväsendet, enligt hvad nu är nämndt,
inträdt i ett bättre skede, började man påkalla statens mellankomst för
åvägabringande af en ordnad tandläkareundervisning. Det på 1860-talet
i hufvudstaden bildade tandläkaresällskapet var mycket verksamt i sådant
syfte; och sundhetskollegium, senare medicinalstyrelsen, gjorde, än på an¬
hållan af nämnda sällskap, än sjelfmant, underdåniga framställningar i ämnet.
En af dessa föranledde Eders Kongl. Maj:t att hos 1875 års riksdag begära
ett anslag å 1,500 kronor till arfvode för undervisning i tandläkarekonsten.
Framställningen afslogs emellertid af Riksdagen, och samma öde drabbade
en år 1877 i Andra Kammaren väckt motion om dels ett årligt anslag af
6,500 kronor för tandläkareundervisningen, dels ett anslag för en gång af
1,000 kronor för inköp af inventarier och instrument till en föreslagen
poliklinik för tandsjukdomar. Medicinalstyrelsen och svenska tandläkare¬
sällskapet tröttnade likväl ej att hålla den en gång väckta frågan vid Rf.
Nämnda styrelse upprepade år 1881 en redan år 1876 gjord underdånig
hemställan om ett årligt anslag å 6,000 kronor för ordnandet af omförmälda
undervisning. Denna hemställan föranledde dock ej någon Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd. Men på medicinalstyrelsens framställningar om arfvode åt
den vid tandläkareexamen fungerande tandläkaren beviljade Eders Kongl.
Maj:t af tillgängliga medel för hvartdera af åren 1883 och 1884 ett belopp
af 1,000 kronor för omförmälda ändmål.
Omsider inträdde med år 1885 en afsevärdare förändring i fråga om
tandläkareundervisningen. Under år 1883 hade svenska tandläkaresällskapet
ingått till Eders Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse angående in¬
rättandet af en poliklinik för tandsjukdomar. 1 denna skrifvelse betonades,
bland annat, att dittills gällande stadganden icke innebure någon föreskrift,
som beredde möjlighet för de studerande att inhemta de för vinnande af
rättighet till tandläkarekonstens utöfning nödiga kunskaper, samt att eu
Bill. till Rikstl. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 7
50
Åttonde hUfvudtiteln.
vigtig del af denna undervisning kunde ordnas genom upprättande i hufvud-
staden af en poliklinik, hvarigenom den dittills varande saknaden af klinisk
undervisning i tändernas, munnens och svalgets sjukdomar, tändernas vård
och behandling jemte tandoperationer och plomberingar m. m. kunde af-
hjelpas. Efter det examinatorerna i tandläkareexamen samt medicinal¬
styrelsen afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden i ärendet, föreslog
Eders Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1884 års riksdag, dels att
för uppehållande i hufvudstaden af en poliklinik för tandsjukdomar, hvarest
tandläkareelever jemväl skulle erhålla undervisning, måtte beviljas ett årligt
anslag från och med år 1885 af 4,000 kronor, att användas enligt angifna
grunder, dels att på extra stat för år 1885 måtte anvisas ett belopp af
2,415 kronor till anskaffande af instrument och mobilier för den föreslagna
institutionen.
I anledning af denna Eders Kongl. Maj:ts framställning yttrade Riks¬
dagen i skrifvelse den 13 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, att, enär behofvet af särskild under¬
visning i tandläkarekonsten icke kunde betviflas, Riksdagen icke funnit
skäl till annan erinran mot Eders Kongl. Maj:ts framställning, än att det
synts Riksdagen vara för tidigt att då uppföra de begärda medlen på
ordinarie stat. Riksdagen biföll fördenskull på det sätt Eders Kongl. Maj:ts
berörda framställning, att Riksdagen för inrättande och uppehållande under
år 1885 af den ifrågasatta polikliniken, hvarest tandläkareelever jemväl
skulle erhålla undervisning, för samma år stälde till Eders Kongl. Maj:ts
förfogande ett extra anslag af 4,000 kronor; hvarjemte Riksdagen, med
bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit, anvisade ett belopp
af 2,415 kronor till anskaffande af erforderliga instrument och mobilier
för den omförmälda polikliniken. Riksdagen har sedermera allt hitintills
år efter år på extra stat beviljat 4,000 kronor till denna polikliniks uppe¬
hållande.
På sätt framgår af den utaf medicinalstyrelsen den 28 november 1884
faststälda plan för omförmälda poliklinik, afser densamma, så vidt under¬
visningen angår, allenast att bereda tillfälle åt blifvande tandläkare att
inhemta för yrkets utöfning nödiga praktiska kunskaper. Den teoretiska
underbyggnaden måste alltså till väsentligaste delen på enskild väg för-
värfvas. Derjemte är den s. k. protesen — det mekaniskt-tekniska arbetet,
hvartill hör förfärdigande och insättning af konstgjorda tänder m. m. —
förlagd utom området för anstaltens verksamhet.
Vid polikliniken äro anstälda en förste lärare, tillika föreståndare, och
eu andre lärare, hvilka båda skola vara i riket legitimerade läkare eller
tandläkare. Förste läraren handleder och undervisar de studerande vid
Åttonde hufvudtiteln. 51
behandlingen af munnens och tändernas sjukdomar samt föreläser en timme
i veckan öfver kirurgi och patologi till den utsträckning dessa ämnens
tillämpning inom tandläkarekonsten kräfver. Andre läraren handleder och
undervisar de studerande i tandfyllningar och tandregleringar med dertill
hörande operationer och obturatorers förfärdigande samt föreläser en
timme i veckan öfver dithörande ämnen. Närmaste inseendet öfver an¬
stalten utöfvas af en styrelse, sammansatt af examinator er na i tandläkare-
examen samt de vid kliniken anstälde lärare. Studerande vid polikliniken
erlägga för hvarje termin en afgift, som, på förslag af poliklinikstyrelsen,
fastställes af medicinalstyrelsen och för närvarande utgör 50 kronor, hvar¬
jemte desse studerande sjelfve måste hålla sig med instrument och plom-
beringsmateriel.
Beträffande de särskilda examina, hvilka den, som vill blifva tandläkare,
har att efter mogenhetspröfningen undergå, möter först den s. k. tand¬
läkarekandidat- eller medhjelpareexamen. Denna examen förrättas af be¬
hörig tandläkare i närvaro af en läkare, hvilken afgifver vitsord, huruvida
den profvande eger den kunskap och färdighet, att han ma såsom med¬
hjelpare förklaras. Pröfningen verkställes dels genom praktiskt prof, be¬
stående i förfärdigande af ett vanligt tandarbete, utfördt på af examinator
öfverlemnad modell, dels genom muntligt förhör, omfattande såväl de
allmänna grunderna för tandarbetens verkställande som elementerna i fysik
och kemi. Berörda pröfning kan försiggå å hvilken ort i riket som helst.
Den egentliga tandläkarexamen, som endast kan ega rum i hufvudstaden,
anställes af två dertill af medicinalstyrelsen förordnade läkare och en
tandläkare. Den sistnämnde utsågs till en början af hufvudstadens tand¬
läkare, men förordnas numera sedan år 1888 af medicinalstyrelsen, och
har till examinator i regeln tagits andre läraren vid polikliniken för
tandsjukdomar. Alltsedan år 1889 förordnas jemväl af medicinalstyrelsen
två tandläkare att såsom censorer vara den examinerande tandläkaren be-
hjelplige vid bedömandet och, så vidt möjligt, öfvervakandet af de för¬
beredande praktiska profven. De båda läkare, som deltaga i tandläkare¬
examen, förhöra examinanden i de delar, som höra till anatomi och kirurgi,
den examinerande tandläkaren pröfvar hans skicklighet i tandläkarekonstens
utöfning. Äfven i denna examen sker pröfningen dels genom ett förberedande
praktiskt prof, dels genom muntligt förhör. Det praktiska profvet, som
utföres under inseende af den för året till examinator utsedde tandläkaren
och å af honom anvisad plats, består dels i förfärdigande af ett enklare
och ett* mera sammansatt tandarbete, dels i verkställandet af tandoperationer
i allmänhet. Det muntliga förhöret, vid hvithet de verkstälda profarbetena
först skola granskas och godkännas, omfattar ansigtets, tändernas och tand-
52 Åttonde hufvudtiteln.
köttets jemte hela munhålans anatomi och fysiologi, behandlingen af tän¬
dernas och tandköttets sjukdomar samt tillredningen och verkan af de
olika tandläkemedlen äfvensom kännedomen af tandoperationsinstrumenter
m. m. Befinnes den pröfvade besitta för konstens utöfning erforderlig kun¬
skap och färdighet, insändes det vid pröfningen i frågor och svar affattade
protokollet till medicinalstyrelsen, som afgör, huruvida tillståndsbref må för
den pröfvade meddelas. Sådant bref utfärdas af medicinalstyrelsen.
Innan jag öfvergår till de förslag, som från sakkunnige i vårt land
framstälts i fråga om tandläkareundervisningens reformerande, torde det
tillåtas mig att något redogöra för, huru man i andra länder sörjt för
tandläkareutbildningen. Härvid må uppmärksamheten till en början rigtas
på Nordamerikas förenta stater, hvarest den moderna tandläkarekonsten
först uppblomstrat. Redan för omkring femtio år sedan inrättades der
tandläkareskolor, i hvilka meddelades god undervisning i tandläkarekonstens
olika delar. Dessa skolor voro emellertid och äro fortfarande af privat
natur och stå ej under statsmyndigheters öfverinseende. Numera är tand¬
läkareundervisningen mångenstädes förlagd till förenade medicinska och
odontologiska läroverk. Studietiden är vid de mest ansedda bland dessa
reglerad och omfattar i allmänhet ungefär tre år.
I England kräfves enligt -The dentist^ act, 1878» i regeln för rättig¬
het att praktisera såsom tandläkare legitimation efter examen, aflagd inom
landet. För tillträde till tandläkareexamen erfordras, bland annat, jemte
åhörande af föreläsningar och genomgående af specialkurser, två års praktik
vid tandklinik samt tre års öfningar hos legitimerad tandläkare eller vid
erkänd undervisningsanstalt. Tiden för en tandläkares studiekurs är be¬
stämd till fyra år, men vanligen åtgå fem år. Föreläsningar och kurser
äro till stor del gemensamma för den blifvande kirurgen och tandläkaren.
Afgifterna för tvååriga specialkurser i den egentliga odontologien utgöra
omkring 600 kronor. För tandläkarens medicinska utbildning vid de
erkända medicinska läroverken anslås utgifterna till 720—1,260 kronor.
Flera större tandläkareundervisningsanstalter med många lärare finnas i
landet.
Hvad Tyskland angår drager staten försorg om tandläkarnes utbild¬
ning, och de högre tandläkareundervisningsanstalterna äro bundna vid uni¬
versiteten, hvarför ock tillträdet till tandläkareundervisningen förutsätter
inskrifning vid universitet. Den förnämsta anstalten för tandläkares under¬
visning, »Zahnärztliches Institut der Königl. Universität in Berlin», har en
lärarestyrka af fyra professorer, af hvilka en är direktör vid institutet, samt
fyra assistenter, alla aflönade af staten. Vid ifrågavarande anstalt gifves
endast praktisk undervisning och kursen vid densamma är tvåårig. Under-
Åttonde hnfvndtiteln.
53
visningen omfattar, i olikhet med förhållandet vid de engelska skolorna,
äfven den mekaniska delen af tandläkarekonsten. De studerande bevista
derjemte föreläsningar m. m. vid universiteten. En viss frihet råder i fråga
om deltagande i föreläsningskurser och praktiska öfningar. Såsom nödvän¬
diga anses dock — förutom de specielt odontologiska föreläsningarna och
praktiska kurserna — föreläsningar i anatomi med dissektionsöfningar samt
i fysiologi, oorganisk kemi, medicinsk fysik, materia medica med toxikologi,
allmän patologisk anatomi och syfilidologi. Vid universiteten ega stats¬
examina rum inför samma examenskommissioner, som handhafva läkares
pröfning, men med adjunktion af minst en praktiserande tandläkare. Enligt
förordning af den 18 juli 1889 äro för tillträde till statsexamen bland
andra följande fordringar stadgade: universitetsstudier under minst fyra
terminer samt minst ett års praktisk verksamhet vid särskild läroanstalt
eller hos legitimerad tandläkare. Sjelfva pröfningen utgöres hufvudsakligen
af inför kirurg verkstäld examination å patient med affektion åt tänder,
tandkött m. m., skriftliga uppsatser, muntlig pröfning i tändernas anatomi,
fysiologi, patologi och dietetik m. m., äfvensom af tekniska prof, bestående
i utförande af tandoperationer å lefvande personer samt förfärdigande af
minst ett protésarbete eller en regleringsapparat. Afgifterna vid institutet
i Berlin äro — förutom dem för föreläsnings- och öfningskurser vid uni¬
versitetet, hvilka uppgå till 600 — 800 riksmark — för hvar termin 50
riksmark till tandkliniken, 50 riksmark för en plomberingskurs samt 120
riksmark för tekniska kurser. Examensafgiften är 70 riksmark.
Schweiz har särskilda tandläkareskolor inrättade i Geneve och Zurich.
I Geneve omfattar planen för tandläkarestudierna minst tre och ett hälft
år eller sju terminer, fördelade på obligatoriska kurser dels vid universi-
tetsfakulteter, dels vid tandläkareskolan. Vid denna äro anstälde två pro¬
fessorer i tandläkarekonst, en teknisk demonstrator och två assistenter, alla
med lön af staten. Afgifterna äro 50 francs terminligen för hvarje kurs
för någon af professorerna och samma summa för arbetet å laboratorierna;
80 procent af afgifterna gå till statskassan. För universitetsföreläsningar
och kurser erläggas särskilda afgifter. Eleverna få dessutom sjelfva hålla
sig med instrument. Examina ske inför examenskommissioner i Geneve,
Ztirich, Basel, Bern och Lausanne. För tillträde till tandläkareexamen
fordras att hafva aflagt mogenhetsexamen samt vidare två förberedande
examina, den ena i naturvetenskaper och den andra i anatomi och fysio¬
logi, äfvensom att hafva genomgått särskilda kurser och viss lärotid i yrkets
mekaniskt-tekniska delar vid tandläkareskola eller hos legitimerad tand¬
läkare. Examensafgifterna belöpa sig till 170—800 francs.
54 Åttonde hufvudtiteln.
Inom Österrike-Ungern fordras för rättighet att praktisera såsom tand¬
läkare medicine doktorsgrad, förvärfvad vid universitet i något af dessa
länder. I några af monarkiens förnämsta städer är den för tandläkare
erforderliga specialundervisning anordnad i sammanhang med universitets¬
studierna.
I Frankrike finnas särskilda kunskapsprof stadgade för att vinna rätt
till tandläkarekonstens utöfvande, och enligt en lag af den SO november
1892 meddelas af styrelsen tandläkarediplom åt den, som efter fullbordade
studier aflagt examen vid en medicinsk högskola. Undervisningen är för¬
lagd till enskilda institut, hvilka dock måste uppfylla vissa föreskrifna
fordringar i afseende på kurser, lärare samt lokaler och materiel för under¬
visningen. Uti de i Paris befintliga tandläkareinstituten omfattar under¬
visningen tre årskurser.
För att i Ryssland utöfva tandläkarepraktik erfordras diplom såsom
antingen tandläkare eller dentist, och för att erhålla sådant kräfves tand¬
läkareexamen eller dentistpröfning. Titeln tandläkare förlänas blott åt
den, som nöjaktigt genomgått en tandläkareskola, hvartill i allmänhet
fordras en tid af två till två och ett hälft år.
Hvad Finland angår skall enligt förordning den 4 november 1891
vid Alexanders-universitetets medicinska fakultet meddelas undervisning i
tandläkarekonsten, för hvilket ändamål der finnes anstäld en särskild lärare,
soni har att undervisa vid en i sammanhang med den kirurgiska poli¬
kliniken i Helsingfors inrättad poliklinik för tandsjukdomar. Till en full¬
ständig tandläkarekurs höra: a) medicinsk preliminärexamen eller filosofie
kandidatexamen, b) offentlig tandläkarekandidatexamen med pröfning af
medicinska fakultetens lärare i anatomi, fysiologi och materia medica, c)
praktisk tjenstgöring i en legitimerad tandläkares laboratorium under ader¬
ton månader, hvaraf minst sex efter aflagd tandläkarekandidatexamen,
jemte studier vid tandpolikliniken under ett år, vid den kirurgiska kliniken
under två månader och vid den syfilidologiska under en månad, samt slut¬
ligen d) tandläkare-examen, hvilken förrättas af professorn i kirurgisk
klinik, läraren i tandläkarekonst och en tillkallad legitimerad tandläkare,
som af fakulteten utses för bedömande af examinandernas tekniska prof.
Till universitetsstudierna beräknas åtgå omkring fyra och ett hälft år. En
förordning af den 14 juni 1893 innehåller bestämmelser om rätt till ut¬
öfvande af tandläkareyrket i Finland. Sådan rätt tillkommer, utom egent¬
liga läkare och dem, som i Finland aflagt fullständig tandläkareexamen,
äfven dem, som äro behöriga att utan inskränkning utöfva tandläkareyrket
i Ryssland, samt sådana i andra länder examinerade tandläkare, som af
medicinalstyrelsen utverkat sig tillstånd att i Finland idka yrket.
Åttonde hnfvudtiteln. 55
I Nederländerna meddelas vid universitetet i Utrecht och uti Italien
vid universitetet i Genua fullständig undervisning i odontologi. Uti Bel¬
gien och Spanien lära deremot ej finnas några med dessa länders universitet
förenade undervisningsanstalter för tandläkares utbildning.
Danmark eger i den år 1889 inrättade Kongl. tandläkareskolan med
tillhörande poliklinik en undervisningsanstalt, som meddelar de studerande
den teoretiska och kliniska delen af deras kurs. Den rent mekaniskt-
tekniska kursen inhemtas privat hos legitimerad dansk tandläkare. Skolan
står under ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet och har tre
lärare, af hvilka en är föreståndare och utses bland de kirurgiska docen¬
terna vid universitetets medicinska fakultet. Den ene af de båda egent¬
lige lärarne är tandläkare, förestår den med skolan förenade polikliniken,
leder den kliniska undervisningen samt föredrager operations- och instru¬
mentlära; den andre, som skall vara läkare, leder undervisningen i öfriga
teoretiska fack. Studietiden vid skolan är beräknad till två år eller, såsom
det heter, fyra halfår. För att vinna inträde fordras »almindelig for-
beredelseseksamen» med tre främmande språk och särskildt prof i latin
samt intyg att den sökande arbetat ett år hos dansk praktiserande tand¬
läkare. Kurserna vid skolan äro två: en teoretisk och en klinisk. Den
teoretiska kursen pågår alla fyra halfåren. Under det första året genom¬
gås anatomi, fysiologi, farmakologi, kemi och allmän patologi, under det
andra speciel patologi och terapi, kirurgi och ortopedi eller tandreglering.
Den kliniska kursen fordrar elevernas deltagande under de två sista half¬
åren och innefattar föreläsningar öfver tändernas sjukdomar samt dessas
behandling med demonstrationer å patienter. Examen består dels i en
teknisk pröfning, dels i en afslutande pröfning eller hufvudexamen. Den
förra aflägges efter ett års vistelse vid skolan och härför fordras tillika
intyg om minst två års tjenstgöring hos någon eller några danska tand¬
läkare. Pröfningen sker hos skolans kliniske lärare under hans tillsyn
och efter aftal med honom. För hufvudexamen fordras att hafva fylt 21
år, att hafva genomgått den tekniska pröfningen samt fullständig tvåårig
kurs vid tandläkareskolan. Denna examen hålles vid skolan af dess lärare
och föreståndare samt inför en censor, som af skolans föreståndare, med
approbation af förenämnda ministerium, blifvit utsedd bland Köpenhamns
praktiserande tandläkare. Afgifterna för eleverna äro följande: vid an¬
mälan till inträde i skolan 25 kronor, en halfårsafgift af 25 kronor, vid
anmälan till tekniska pröfningen 50 kronor samt vid anmälan till hufvud¬
examen 30 kronor. Till tandläkareskolan utgår af statsmedel årligen ett
anslag af G,000 kronor. Tillstånd att utöfva verksamhet som tandläkare
meddelas af justitieministeriet.
56 Åttonde hufvudtiteln.
Hvad Norge beträffar fordras såsom vilkor för rätt att undergå tand¬
läkareexamen, enligt det genom kongl. resolution den 14 mars 1892 för
denna examen faststälda reglemente, intyg öfver aflagd examen från »mid-
delskolen» (nioklassigt real- eller latinläroverk) eller annan dermed likstäld
offentlig pröfning samt intyg om treårig utbildning i tandläkarekonsten
hos en praktiserande legitimerad tandläkare i Norge, Sverige eller Danmark
eller vid en officiel! erkänd tandläkareskola. Sedan år 1893 har i Kristia-
nia med statsmedel upprätthållits en poliklinik för tandsjukdomar, vid
hvilken tandläkareelever erhålla teoretisk och praktisk undervisning i de
till tandläkarevetenskapen hörande ämnen med undantag af protésläran.
För denna poliklinik är utfärdadt reglemente af den 20 november 1893.
För närvarande utgår till anstalten ett ordinarie anslag af 6,200 kronor.
Genomgående af kurs vid polikliniken är dock ännu ej föreskrifvet såsom
vilkor för afläggande af tandläkareexamen. Tillstånd att i Norge utöfva
tandläkareyrket meddelas af Konungen enligt lag af den 29 april 1871.
Sådant tillstånd lemnas blott personer, som undergått norsk tandläkareexamen.
Jag öfvergår nu till frågan om förändrad anordning af tandläkare¬
undervisningen i Sverige.
Genom skrifvelse från medicinalstyrelsen den 7 november 1888 an¬
modades styrelsen för polikliniken för tandsjukdomar att till medicinal¬
styrelsen inkomma med förslag till ändrade föreskrifter dels i gällande
ordning för tandläkarekonstens utöfning, dels i fråga om tandläkareelevers
och medhjelpares undervisning och pröfning samt angående undervisningen
vid polikliniken jemte i samband dermed stående frågor. Poliklinikstyrel¬
sen uppdi-og med anledning häraf åt sina båda tandläkaremedlemmar, O.
Ulmgren och C. Rosander, att jemte hoftandläkaren F. Berggren utarbeta
ett förslag dels till ändring af de i ämnet gällande författningar, dels till
utsträckning af undervisningen och examinationen i öfverensstämmelse
med tandläkarekonstens nuvarande ståndpunkt och svenska tandläkare¬
kårens önskningar. Sedan komiterade fullgjort sitt uppdrag, upptog poli¬
klinikstyrelsen frågan till handläggning. Man enades dervid om att, med
hänsyn till den utveckling odontologien numera vunnit och de fordringar
densamma stälde på utöfvarne af tandläkarekonsten, undervisningen vid
polikliniken ej vore tillfyllestgörande. Poliklinikstyrelsen ansåg sig emel¬
lertid icke ega kompetens att yttra sig om det tillmötesgående, som borde
för de odontologiska studierna påräknas från de medicinska fakulteternas
sida, ej heller att med allmän sakkännedom diskutera detaljfrågorna inom
tandläkareundervisningen. Fördenskull af böjde poliklinikstyrelsen det upp¬
drag, som blifvit densamma tilldeladt, men öfverlemnade till medicinal¬
styrelsen dels en öfversigt öfver tandläkareundervisningen i utlandet, dels
Åttonde hufrudtiteln. 57
det utlåtande och förslag, som afgifvits af den utaf poliklinikstyrelsen
tillsatta komitén.
Bemälde komiterades utlåtande innehöll, bland annat, att komiterade
utgått från några antaganden, livilka de ansågo allmänneligen biträdas, nem¬
ligen att i vårt land behöfdes en särskild undervisningsanstalt, hvarest
såväl studierna fullgjordes som examina aflades; att denna anstalt lämp¬
ligen borde förläggas till hufvudstaden, hvarest undervisningsmaterial i
tillräcklig myckenhet kunde erhållas; att föreskrifna examina för tand¬
läkarekonstens utöfning endast borde få afläggas vid denna anstalt; samt
att den nu föreskrifna fordringen af inaturitetsexamen såsom vilkor för
inträde å tandläkarebanan borde bibehållas. Huruvida den rent mekaniskt-
tekniska delen af tandläkareundervisningen, den s. k. protésafdelningen,
skulle förläggas till ett blifvande tandläkareinstitut eller icke, hade komi¬
terade funnit svårt att afgöra. Komiterade hade emellertid kommit till
det resultat, att protésafdelningen hufvudsakligen af ekonomiska skäl för
närvarande ej borde förläggas till institutet. För inträde derstädes skulle,
enligt komiterades förslag, fordras intyg från legitimerad, i riket prakti¬
serande tandläkare om fullständigt genomgången minst tvåårig mekaniskt-
teknisk studiekurs såväl i förfärdigande och insättande af konstgjorda tän¬
der (tandprotes) som i förfärdigande af obturatorer och regleringsapparater.
Studiekursen vid institutet beräknades till två år, fördelade på fyra ter¬
miner. Efter första terminens slut skulle afläggas kandidatexamen, hufvud¬
sakligen motsvarande nödhjelpareexamen och omfattande pröfning i allt,
som ingår i protésafdelningen, äfvensom i två af de ämnen, som nu till¬
höra tandläkareexamen, nemligen anatomi och materia medica. Till en
andra examen, tandläkareexamen, skulle den medicinskt-kirurgiska afdel-
ningen förläggas. Beträffande de anatomiska studierna borde dessa helst
ske vid Karolinska institutet, hvarest tillfälle kunde beredas tandläkare¬
studerande att likasom de medicine studerande fullgöra dissektionerna.
Prosektor borde vara sjelfskrifven såsom lärare i anatomi och fysiologi vid
tandläkareinstitutet, hvarest han jemväl skulle hålla föreläsningar.
Poliklinikstyrelsens omförmälda skrifvelse jemte dervid fogade hand¬
lingar öfverlemnades sedermera af Medicinalstyrelsen till lärarekollegiet vid
Karolinska institutet, med begäran att kollegiet måtte i anledning af hand¬
lingarnas innehåll meddela yttrande om möjligheten af en tandläkareskolas
inrättande i förbindelse med Karolinska institutet, hvilket, med hänsyn till
vigten och betydelsen af denna undervisningsgren, skulle ega ledningen
och öfverinseende! öfver skolan samt ombesörja examenspröfningen vid
densamma. Ytterligare öfverlemnade medicinalstyrelsen till lärarekollegiet
dels eu af V. Bensow och H. Carlson, såsom föreståndare för ett numera
Jlih. till Rik8tl. Prof. 1S97. 1 Samt. 1 Afrt. 8
58 Åttonde hufrudtiteln.
nedlagdt enskildt tandläkareinstitut i Göteborg, till styrelsen ingifven skrift
med förslag till ändringar i gällande stadganden angående tandläkare¬
konstens utöfning samt till undervisningens ordnande, dels ock en till
medicinalstyrelsen remitterad underdånig ansökning om rättighet för nyss¬
nämnda tandläkareinstitut i Göteborg att anställa tandläkareexamen, hvil¬
ken ansökning åtföljdes af deröfver afgifvet yttrande af examinatorerna i
tandläkareexamen.
Lärarekollegiet uppdrog åt Karolinska institutets rektor, professor
A. Key, att jemte professorerna J. Berg, grefve K. A. H. Mörner och
R. Tigerstedt samt t. f. professorn A. Lindström till förberedande be¬
handling företaga det ärende, hvaruti medicinalstyrelsen begärt lärare-
kollegiets yttrande. I det utlåtande, som desse komiterade afgåfvo, för¬
klarade sig lärarekollegiet i en till medicinalstyrelsen aflåten skrifvelse den
22 september 1892 instämma. Två ledamöter af kollegiet voro skiljaktige
och åberopade särskilda yttranden.
I nyssnämnda utlåtande anfördes bland annat, att tandläkareyrket nu¬
mera börjat utvecklas från ett skråmessigt handtverk till en väl begränsad
specialgren af den kirurgiska vetenskapen. Denna utveckling i vetenskaplig
riktning hade tvifvelsutan sin rot i samhällets ökade kraf på tandläkarnes
grundligare utbildning. I de flesta kulturländer hade också i våra dagar
åtgärder vidtagits för att afhjelpa de allt mer kända och erkända bristerna
i tandläkarnes utbildning. Hos oss vore emellertid för närvarande föga
gjordt för en tidsenlig sådan utbildning. Vid polikliniken för tandsjuk¬
domar kunde på grund af statsanslagets knapphet endast en del af den
praktiska undervisningen lemnas och detta blott åt ett mycket begränsadt
antal elever. De öfrige vore hänvisade till att helt och hållet eller delvis
söka sin utbildning hos praktiserande tandläkare. Det läge i öppen dag,
att någon likformighet i undervisningen ej på detta sätt kunde vinnas.
Och den privata, ofta rätt bristfälliga undervisningen kunde af tandläkare¬
eleverna ej erhållas utan högst betydliga kostnader, uppgående till 2,000
—3,000 kronor. Komiterade kunde derför ej annat än till fullo erkänna
det berättigade i det upprepade krafvet på en offentlig undervisnings¬
anstalt för tandläkare, vid hvilken såväl studier som examina kunde full¬
göras. Komiterade instämde ock deruti, att hos oss, likasom på de flesta
ställen utomlands, en dylik läroanstalt bäst och billigast kunde upprättas
i samband med ett medicinskt läroverk. Då emellertid våra universitets¬
städer ännu ej torde kunna erbjuda ett för den praktiska undervisningens
behof tillräckligt stort och omvexlande sjukmaterial, syntes det komiterade
utan tvifvel lämpligast, att, såsom ock medicinalstyrelsen ifrågasatt, ett
dylikt läroverk inrättades i samband med Karolinska institutet.
Åttonde hufvudtiteln. 59
Beträffande ordnandet af en sådan tandläkareskola och särskild! dess
förhållande till nämnda institut syntes det komiterade lämpligt, att lärare¬
kollegiet tillsvidare afgåfve ett förslag endast i allmänna drag, och komi¬
terade ville för sin del framhålla några punkter såsom de väsentligaste i
ett sådant förslag. Den hos oss gällande bestämmelsen om obligatorisk
mogenhetsexamen för tillträdet till tandläkarestudierna ansage komiterade
som ett oeftergifligt vilkor för hvarje samarbete mellan tandläkareskolan
och det medicinska läroverket. Först med den derigenom förvärfvade in¬
tellektuel utvecklingen kunde enligt komiterades mening den studerande
blifva i stånd att följa en undervisning af den vetenskaplighet, som odon¬
tologiens nuvarande utveckling kräfde. Endast så kunde särskild inträdes¬
examen eller annan förberedande pröfning lämpligen undvikas. Derigenom
hindrades vidare, enligt komiterades åsigt, på det enklaste och bästa sätt
eu alltför stor omogenhet i ålder hos den i praktiken utträdande tand¬
läkaren. Liknande fordringar hade ock uppstälts på de flesta hall, der
tandläkareundervisningen redan ordnats på ett tidsenligt sätt. Efter tagen
kännedom om hittills föreliggande förslag till undervisningens och examina¬
tionens lämpliga ordnande ansåge sig komiterade böra föreslå nagra all¬
männa grunder för en dylik skolas verksamhet, dervid utgående från den
åsigten, att denna skola borde vara så inrättad, att den mäktade meddela
hela den för tandläkare erforderliga utbildningen, således äfven den me-
kaniskt-tekniska delen deraf, protésläran. Dessa grunder anhåller jag att
få ordagrant återgifva:
»1. Tandläkareskolan vid Karolinska institutet skall såsom fullständig
läroanstalt besörja den nödvändiga saväl teoretiska som praktiska tand¬
läkareundervisningen och detta i den utsträckning, att vart lands hela
behof af tandläkare kan tillgodoses. Vid skolan anställas derjemte alla
för vinnande af legitimation som svensk tandläkare erforderliga examina
med undantag af mogenhetsexamen.
2. Skolan står under Karolinska institutets styrelse och förvaltning.
Dess verksamhet öfvervakas af en inspektor, som bör vara en af institutets
professorer. Närmast handhafvas skolans angelägenheter af dess lärareråd,
hvari inspektor är ordförande och skolans saintlige lärare medlemmar. Alla
vigtigare, till tandläkareskolan, dess undervisning och ekonomi hörande
frågor förberedas af lärarerådet och underkastas derefter Karolinska insti¬
tutets lärarekollegii utlåtanden och beslut. Vid lärarekollegii samman¬
träden ega skolans ordinarie lärare säte och stämma i alla der förekom¬
mande, till tandläkeriet hörande frågor.
3. För inskrifning vid tandläkareskolan, som endast sker vid hvarje
so Åttonde hufvudtiteln.
läsetermins början terminsindelningen är densamma som vid Karolinska
institutet — fordras aflagd godkänd mogenhetsexamen.
4. Undervisningen vid skolan ordnas efter en bestämd, af kanslern
faststäld plan, och synes oss en fullständig kurs kunna lämpligen genomgås
på 3 år.
Den teoretiska undervisningen meddelas i form af ordnade kurser i
förening med nödiga laboration er och dissektionsöfningar. ‘Dessa kurser
anordnas vid Karolinska institutets fysiologiska, kemiska och anatomiska
institutioner och bestridas af lärare, hvilka af kanslern förordnas på förslag
af lärarekollegium. Ämnesgrupperingen torde lämpligen blifva Do) fysik,
allmän och speciel fysiologi; 2:o) kemi, metallurgi och läkemedelslära;
3:o) normal allmän och speciel anatomi och histologi; samt 4:o) allmän
patologi och speciel kirurgisk patologi. — För alla dessa undervisnings¬
kurser erlägga de studerande till vederbörande lärare en på lärarekollegii
förslag af kanslern faststäld afgift, och åtnjuta dessa lärare alltså ingen
lön af staten.
Den praktiska undervisningen meddelas dels i form af kortare kurser,
dels som fortgående poliklinisk undervisning, dels medelst laborationer.
För att denna undervisning må kunna på ett fullt betryggande sätt till¬
godoses, måste skolan vara i besittning dels af en poliklinik, hvilken bör
ega tillräckligt rymliga och lämpligt inredda lokaler med passande läge
och nödig utredning, dels af ett lämpligt inredt laboratorium för de me-
kaniskt-tekniska öfningarna. För bestridande af hit hörande undervisning
anställas, i stället för de två lärarne, som redan nu äro anstälda vid sta*
tens poliklinik för tandsjukdomar, tre lärare med följande ämnesfördelning.
En af dem leder såsom föreståndare för polikliniken den polikliniska tjenst-
göringen och undervisar i dental kirurgi och terapi. En gifver praktiska
kurser i tandfyllning och tandreglering. Den tredje förestår det mekaniskt-
tekniska laboratoriet och undervisar i mekanisk tandteknik och obturato-
rers förfärdigande (protésläran). Dessa tre lärare äro de enda ordinarie.
För kompetens till dessa platser fordras att vara legitimerad tandläkare.
För öfrigt sker tillsättningen af dessa tjenster enligt samma grunder, som
gälla för tillsättandet af professorer vid Karolinska institutet: de utnämnas
af Kongl. Maj:t och aflönas af staten.
För deltagandet i de praktiska öfningarna betala de studerande till
läroverket lämpliga, på lärarekollegii förslag af kanslern faststälda afgifter.
5. Vid hvarje läsetermins slut anställas af skolans lärare såsom exami-
natorer inför en examensnämnd de föreskrifna examina. Nämnden utgöres
dels af tvenne, af lärarekollegium utsedde professorer vid Karolinska in¬
stitutet, dels af minst en legitimerad tandläkare, som likaledes utses af
Åttonde hnfvndtiteln.
61
lärarekollegiet. Den sistnämnde bör ock som censor biträda vid bedöman¬
det af de tekniska profarbetena.»
Vidare yttrade komiterade, att inrättandet af en tandläkareskola efter
en sådan plan som den sålunda framlagda enligt komiterades åsigt visser¬
ligen måhända ej skulle för Karolinska institutet medföra någon direkt
fördel, men att, då skolan komme att erhålla sitt eget lärareråd och endast
skolans vigtigaste angelägenheter skulle dragas inför Karolinska institutets
lärarekollegium, skolans förvaltning icke torde blifva för institutet allt för
betungande. Ett begagnande på lämpliga tider af en del bland Karolinska
institutets institutioner syntes ej heller vålla några större olägenheter.
Genom förverkligandet af den framlagda planen skulle, enligt komiterades
mening, staten ändtligen kunna tillmötesgå de rättmätiga krafven på tand¬
läkareutbildningens tidsenliga ordnande i vårt land. Komiterade ansåge
ock, att detta mål skulle härigenom nås med de relativt minsta uppoff¬
ringarna; ty hvad som kräfdes vore blott ett anslag för en gång för upp¬
rättandet af en lämplig poliklinik och ett laboratorium samt medel för
bestridande af den årliga kostnaden för aflöning af tre ordinarie lärare
äfvensom nödig assistens och betjening tillika med utgifterna för lokalernas
och inredningens underhåll. Alla öfriga kostnader skulle bestridas genom
de studerandes afgifter.
De särskilda yttranden, som inom Karolinska institutets lärarekollegium
framkommo, afgåfvos af dåvarande professorerna C. J. Rossander och E.
Ödmansson, hvilka numera afgått från sina lärarebefattningar.
Den förre af desse anförde hufvudsakligen: att hvad komiterade och
lärarekollegiets flertal föreslagit syntes vara alltför kostsamt och omfattande,
då icke mindre än sju lärare enligt förslaget skulle erfordras för under¬
visningen uti ifrågavarande specialitet; att visserligen de studerande för
åtskilliga undervisningskurser skulle erlägga afgifter, men att sådant stode
i strid med den hos oss vedertagna grundsats i afseende på den högre
offentliga undervisningen, och att i allt fall afgifterna ej kunde ställas så
högt, att undervisningen kunde helt och hållet genom dem betalas; att
förslagets genomförande skulle kräfva stora kostnader, enär allenast för
aflöning åt de lärare, som skulle tillsättas efter samma grunder som pro¬
fessorerna vid Karolinska institutet och aflönas af statsmedel, torde erfor¬
dras ett anslagsbelopp af 18,000 kronor årligen, hvarjemte, med hänsyn
till protésundervisningens förläggande till tandläkareskolan, en rätt dyrbar
materiel och framför allt mycket stora verkstäder erfordrades; samt att
för öfrigt en lärare icke skulle kunna tillbörligen leda denna del af under¬
visningen, hvadan flera lärarekrafter, än som beräknats, skulle blifva af
nöden.
62 Åttonde hufvudtiteln.
Professor ödmansson åter yttrade, att af komiterades förslag icke ut¬
tryckligen framginge, att de tre teoretiska lärarne, likasom lärarne i kirurgi
vid den ifrågasatta tandläkareskolan, skulle tagas bland Karolinska insti¬
tutets lärare, men att så uppenbarligen vore meningen, enär undervisningen
skulle meddelas å institutets undervisningssalar och laboratorier. Någon
utredning förefunnes dock ej, huruvida denna undervisning af institutets
lärare och å dess arbetslokaler nu och under den närmaste framtiden
kunde lemnas utan förfång för institutets egentliga lärjungar. Professor
ödmansson hyste äfven betänkligheter i fråga om att lärarekollegiets
redan nu allt mer tillväxande arbeten skulle ökas med förvaltningen af
tandläkareskolan. Det syntes honom, som om det föreslagna lärarerådet,
hvaruti fem af institutets lärare skulle hafva sitt säte, jemte institutets
rektor såsom preses, skulle vara väl skickadt att, med bevarande af nödigt
samband med institutet, handhafva förvaltningen af tandläkareskolan.
Sedan lärarekollegiets omförmälda yttrande med dervid fogade reserva¬
tioner och komiterades betänkande inkommit till medicinalstyrelsen-, anhöll
styrelsen i ny skrifvelse till lärarekollegiet, att detta måtte meddela upp¬
gift på de sannolika kostnaderna för lärarepersonal till den ifrågasatta
tandläkareskolan och för den föreslagna institutionen i dess helhet. I an¬
ledning häraf uppdrog lärarekollegiet åt samme komiterade, som förut af-
gifvit yttrande i ärendet, att åstadkomma utredning i omförmälda af-
seenden. Denna i förnyadt utlåtande afgifna utredning blef i mars 1893
af lärarekollegiet, hvithet ansåg sig icke vara i tillfälle att i detalj granska
de af komiterade uppgjorda beräkningarna, såsom svar å medicinalstyrel¬
sens sistberörda framställning till styrelsen öfverlemnad tillika med ett af pro¬
fessor Rossander vid ärendets föredragning i lärarekollegiet afgifvet yttrande.
Ur det af omförmälda komiterade afgifna förnyade utlåtande torde
jag få anföra följande. I samråd med en fackman och med ledning af
de nuvarande staterna dels vid polikliniken för tandsjukdomar, dels vid
veterinär- och farmaceutiska instituten äfvensom vid Karolinska institutet
hade komiterade sökt göra en beräkning öfver totalkostnaderna för den
föreslagna skolan enligt den plan, som framlagts genom lärarekollegiets
skrifvelse till medicinalstyrelsen den 22 september 1892. Af lärarne vid
tandläkareskolan skulle, jemlikt nämnda plan, endast de tre ordinarie er¬
hålla lön af staten, och af dem komme läraren i den s. k. protésen att
få den trägnaste tjenstgöringen å lärorummet. Den af dessa tre lärare,
som vid polikliniken skulle meddela undervisning i dental kirurgi och
terapi, komme att i egenskap af poliklinikens föreståndare blifva upptagen
jemväl under mellanterminerna och således få ett mera omfattande arbete
än läraren i tandfyllning och tandreglering. Alla dessa lärares tjenst-
Åttonde hufvudtiteln.
G3
göring skulle dels genom terminernas förlängning, dels genom större under-
visningsskyldighet, medan terminerna påginge, blifva betydligt ökad mot
hvad nu vore fallet. En hvar af dem syntes ock oundgängligen behöfva
en assistent med fast arfvode af staten.
Hvad anginge den teoretiska undervisningen hade föreslagits eu ämnes-
gruppering, enligt hvilken den skulle under loppet af ett läsår meddelas
i fyra kurser. Äfven om antalet lärare kunde reduceras, derigenom att
en och samma lärare gåfve flera af dessa kurser, eller äfven om ämnes-
grupperingen faktiskt kunde blifva en annan än den föreslagna, ansåge
komiterade icke, att antalet kurser kunde nedbringas under hvad som
föreslagits; och hade komiterade tänkt sig, att det nödiga kunskapsmåttet
i en hvar af de uti lärarekollegiets skrifvelse den 22 september 1892 om-
förmälda kurserna 1, 2 och 4 borde kunna bibringas genom 20—24
lektionstimmar, fördelade med 2 timmar i veckan. Derigenom skulle
under höstterminen kunna medhinnas två och under vårterminen åter¬
stående två kurser. Kursen 3, i normal allmän och speciel anatomi och
histologi, blefve naturligen den långvarigaste, såsom omfattande både
dissektioner och teoretisk undervisning. Några praktiska öfningar och
laborationer i samband med de öfriga tre kurserna hade komiterade ej
ansett nödiga. Deremot borde lärarnes föredrag i dessa kurser belysas
med experiment samt förevisningar, och för betäckandet af material¬
kostnaderna för dessa ville komiterade föreslå en till vederbörande insti¬
tution gående afgift af hvarje kursdeltagare. För bestämmandet af af-
gifternas storlek ville komiterade lägga till grund de brukliga afgifterna
lör privatkurser, hvilka gifvits åt tandläkareelever af amanuenser och pro¬
sektor vid Karolinska institutet.
Bestämmandet af examensafgifterna hade ledt komiterade till att
närmare än förut tänka sig in i anordningen af sjelfva examina, och hade
det synts komiterade lämpligast, att vid tandläkareskolan två examina af-
lades. Den första eller teoretiska examen borde undergås efter ett läsår.
Som i denna examen icke skulle ingå några speciel! odontologiska läro¬
ämnen, kunde densamma bäst afläggas vid Karolinska institutet inför en
af två professorer vid detsamma bestående nämnd och med samtliga kurs-
gifvare som examinator’. Likasom vid öfriga examina vid Karolinska
institutet borde vid ifrågavarande examen erläggas en anmälningsafgift af
15 kronor till institutets lärarekollegii kassa. Den andra, praktiska eller
tandläkareexamen skulle afläggas efter slutad tre-års', kurs inför en nämnd,
bestående af en professor vid institutet samt en eller två legitimerade
tandläkare, och med tandläkareskolans ordinarie lärare såsom examinator^’.
Vid anmälan till denna examen borde likaledes hvarje examinand erlägga
64 Åttonde hufvndtiteln.
en afgift, hvilken dock skulle gå till tandläkareskolan och åtminstone
delvis användas till aflöning åt nämndens ledamöter. Om beloppet af
denna afgift ville ej komiterade yttra sig, men densamma syntes dock
böra blifva betydligt lägre än den nu utgående examensafgiften, 50 kronor
för hvar examinand, enär all skyldighet för examensnämndens medlemmar
att öfvervaka examinanderna under utförandet af de praktiska profven
kunde bortfalla. Examinatorerna sjelfva skulle ej erhålla någon ersättning
vare sig vid den teoretiska eller vid den praktiska examen.
Slutligen ansåge komiterade, att, då förvaltningen af en institution
af den omfattning som den föreslagna nödvändigtvis komme att medföra
ej obetydliga kansligöromål, ett särskildt anslag för dessa göromåls be¬
stridande blefve nödvändigt. Den del af nämnda arbete, som komme på
en kamrerares lott, kunde uppdragas åt Karolinska institutets kamrerare
mot någon förhöjning i hans arfvode. Detsamma kunde ock gälla om
sekreteraregöromålen, derest institutets sekreterare funnes villig att vara
äfven lärarerådets protokollsförare. I motsatt fall torde det härför före¬
slagna arfvodet lämpligen utgå till en notarie, som då finge anställning
vid Karolinska institutets kansli.
Med tillämpning af hvad komiterade sålunda anfört och iakttagande
af i öfrigt erforderliga anslagsbehof ville komiterade framlägga följande
kostnadsförslag för tandläkareundervisningens bestridande vid Karolinska
institutets tandläkareskola.
1. Från staten utgående anslag:
Arfvode åt inspektor .......................... kr. 400: —
» » poliklinikföreståndaren.......................... » 4,000: —
» » dennes assistent..................................... » 500: —
» » tandfyllningsläraren .............................. » 3,500: —
» » dennes assistent ...................................... » 500: —
» » protésläraren............................................ » 4,500: —
» » dennes assistent ................................. » 900: —
» » kamrerare.................................................. » 200: —
» » notarie ................................................... » 200: —
» » vaktmästare.............................................. » 1,000: —
Hyra för poliklinik och laboratorium..................... » 2,300: —
Lokalens uppvärmning och belysning samt vatten¬
förbrukning ........................................................... » 2,000: —
Materialanslag............................................................... » 1,500: —
15,700: —
5,800: —
Summa kronor 21,500: —
Åttonde hnfmdtiteln.
65
2. Från de studerande utgående afgifter:
För kursen i fysik och fysiologi:
åt läraren ........................................................................ kr. 25:
för undervisningsmateriel ............................................ » 5:
kursen i kemi, metallurgi och läkemedelslära:
30:
åt läraren......................................................................... kr. 25: —
för undervisningsmateriel ............................................. » 5: ■— 30: —
» kursen i anatomi och histologi jemte dissektioner:
åt läraren ............................. kr. 40: —
för materiel........................................................................ » 10: — 50: —-
» kursen i allmän patologi och speciel kirurgisk
patologi jemte bakteriologi:
åt läraren .......................................................................... kr. 25: —
för materiel........................................................................ » 5: — 30: —
Examensafgift för den teoretiska examen......................................... kr. 15: —
» » » praktiska » .......................................... » x
För deltagande i de praktiska öfningarna vid polikliniken och
protéslaboratoriet........................................................................ » y
Summa kr. 155 + x+ y.
Enligt detta förslag skulle alltså hela det behöfliga årliga statsunder¬
stödet belöpa sig till 21,500 kronor, eller ett tillskott af 17,500 kronor
till hvad staten redan utgåfve för tandläkareundervisningen. Detta belopp
ansåge komiterade vara ganska måttligt, då genom förverkligandet af den
framlagda planen det erkända krafvet på ett tidsenligt ordnande af tand¬
läkareundervisningen i vårt land enligt komiterades öfvertygelse skulle
fullt tillgodoses. För de studerande skulle efter denna plan kostnaderna
för utbildningen till tandläkareyrket reduceras till ungefär Vio af de
nuvarande, enär de enligt komiterades beräkning skulle komma att in¬
skränka sig till 200'—250 kronor.
Någon närmare beräkning af kostnaderna för första inredningen af
polikliniken och laboratoriet hade komiterade ej ansett sig kunna fram¬
lägga, men trodde dock, på grund af inhemtade upplysningar, att ett an¬
slag för en gång af 5,000 kronor borde vara fullt tillräckligt för sagda
ändamål.
I detta sammanhang torde det tillåtas mig att äfven redogöra för två
Bih. till Rikad. Prof. 1897. 1 Samt. 1 AJ'd. S
66 Åttonde hufvudtiteln.
i början af år 1893 till medicinalstyrelsen inkomna skrifvelse!’, den ena
från svenska tandläkaresällskapet, den andra från den af tandläkare¬
studerande stiftade odontologiska föreningen. I den af svenska tandläkare¬
sällskapet aflåtna skrifvelsen uttalas sällskapets anslutning till Karolinska
institutets lärarekollegii utlåtande af den 22 september 1892. Det frain-
hålles, att denna lösning af frågan skulle för staten medföra de minsta
möjliga kostnader, som kunde ifrågakomma för ett tillfredsställande
och tidsenligt ordnande af tandläkareundervisningen, samt att redan
förut vid upprepade tillfällen tandläkarekåren önskat tandläkareunder¬
visningens förläggande till någon af våra medicinska högskolor. Odonto¬
logiska föreningens nyssnämnda skrifvelse betonar äfven önskvärdheten
af att det utaf Karolinska institutets lärarekollegium framlagda förslag
blefve genomfördt.
Med anledning af hvad sålunda förekommit i fråga om tandläkare-
undervisningens ordnande aflat medicinalstyrelsen i september 1893 under¬
dånig framställning till Eders Kong]. Maj:t i ämnet. Dervid yttrade medi¬
cinalstyrelsen, bland annat, att tandläkareundervisningens nuvarande brister
och föga tidsenliga beskaffenhet otvifvelaktigt kräfde, att förändringar deri
snarligen vidtoges, samt att inrättandet af en tandläkareskola i hufvud¬
stad eu i samband med Karolinska institutet syntes lämpligast kunna upp¬
fylla fordringarna på ett ändamålsenligt ordnande af ifrågavarande under¬
visning. Med hänsyn till förut derför åberopade skäl äfvensom vigten för
landets invånare deraf, att ett tillräckligt antal kunnige legitimerade
tandläkare måtte kunna påräknas att för skäligt pris betjena allmän¬
heten, jemväl den mindre bemedlade, ansåge sig medicinalstyrelsen böra
i hufvudsak hos Eders Kongl. Maj:t förorda omförmälda af institutets
lärarekollegium framlagda förslag. Medicinalstyrelsen tillstyrkte derför,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition dels om
ett årligt anslag på ordinarie stat af 21,500 kronor för anordnande vid
Karolinska institutet af en tidsenlig tandläkareundervisning, dels ock om
ett anslag för en gång af 5,000 kronor till inredning af undervisnings-
och arbetslokaler.
Derest Eders Kongl. Maj:t emellertid ansåge tillräckliga skäl ej före¬
ligga för ett ofördröjlig^ genomförande af den åsyftade förändringen i dess
helhet, ville medicinalstyrelsen i underdånighet föreslå en annan utväg för
denna vigtiga undervisningsfrågas snara lösning. Karolinska institutet egde
redan genom nådiga brefvet den 26 april 1861 skyldighet att genom två
af sina lärare examinera tandläkare. Erhölle institutet med öfverflyttande
dit för framtiden af det till polikliniken för tandsjukdomar på extra stat
Åttonde hufrndtiteln.
67
utgående anslag, 4,000 kronor, nådigt uppdrag att öfvertaga ledningen och
öfvervakandet af tandläkareundervisningen i dess helhet, skulle institutet
derigenom beredas tillfälle att på grund af der vunnen erfarenhet kunna
afhjelpa tandläkareundervisningens nuvarande brister, hvarvid ett nytt full¬
ständigt förslag torde böra afgifvas med föreskrifter beträffande kompetens-
vilkoren för lärarne och sättet för deras tillsättande, så ock beträffande
studietidens längd och det sätt, hvarpå de praktiska profven skulle full¬
göras och examenspröfningarna verkställas.
T anledning af medicinalstyrelsens sistberörda förslag, att Karo¬
linska institutet skulle öfvertaga ledningen och öfvervakandet af tand¬
läkareundervisningen i dess helhet, anbefaldes genom nådig remiss den
3 november 1893 kanslern för rikets universitet att från lärarekol¬
legiet vid institutet infordra och, jemte eget utlåtande, insända under¬
dånigt yttrande.
Lärarekollegiet afgaf till följd häraf den 23 november 1893 under¬
dånigt yttrande, deruti kollegiet anförde, bland annat, följande. Hvad först
beträffade medicinalstyrelsens uttalande, att dess alternativt framstälda för¬
slag skulle innebära en annan utväg för den vigtiga tandläkareundervis¬
ningsfrågans snara lösning, torde uppenbarligen just motsatsen blifva följ¬
den af berörda förslags antagande. Lösningen blefve ju ingen annan, än
att ledningen och öfvervakandet af tandläkareundervisningen med hela be¬
kymret och omsorgen för denna undervisnings framtida ordnande och ut¬
veckling samt utverkandet af dertill nödiga anslag aflyftades från medi¬
cinalstyrelsen och lades på Karolinska institutets lärarekollegium. Med
öfverflyttandet af det redan till polikliniken utgående anslaget, 4,000 kronor,
vunnes icke några nya tillgångar för att i ringaste mån afhjelpa någon
af de betydliga brister, som, enligt medicinalstyrelsens eget vitsord, nu
vidlådde denna undervisning. Någon ny erfarenhet om de nuvarande
anordningarnas brister och medlen för deras afhjelpande behöfde ingalunda
samlas; den redan vunna talade om dem så oförtydbart som möjligt, och
de hade dessutom under den tid, hvarunder denna fråga afhandlats, er¬
hållit en mångsidig och tillräcklig belysning. Visst vore, att antagandet
af medicinalstyrelsens förevarande förslag, på samma gång derigenom det
nuvarande bedröfliga tillståndet icke afhjelptes, skulle för en lång framtid,
till förfång för den verksamhet Karolinska institutet hade till uppgift att
utöfva, belasta detsamma med en så tung börda, att lärarekollegiet måste
på det allvarligaste anhålla, att läroverket måtte varda derifrån förskonadt.
Att öfverflytta denna börda på Karolinska institutet på den grund, att två
af dess lärare hittills haft åliggande att deltaga i examineringen af tand-
68 Åttonde hufvudtiteln.
läkare, syntes ej hafva skäl för sig. Läroverket såsom sådant hade ej haft
något att härmed skaffa; och hittills hade lärarekollegiet ej heller haft att
på något sätt befatta sig med frågor rörande tandläkareundervisningen.
Det hade icke varit utan stor tvekan som lärarekollegiet, för att göra allt
hvad detsamma ansåge för sig möjligt till afhjelpandet af det nuvarande
oefterrättlighetstillståndet, uti sitt i frågan den 22 september 1892 afgifna
utlåtande fram stält sitt sedermera allmänt, och jemväl af medicinalstyrelsen,
förordade förslag till en tandläkareskola i förbindelse med Karolinska in¬
stitutet. Hade frågan från början förelegat så, som medicinalstyrelsen i
sitt alternativa förslag uppstält densamma, skulle för visso lärarekollegiet
enhälligt hafva redan i nyss nämnda yttrande sökt afvärja all förbindelse
mellan Karolinska institutet och tandläkareundervisningen. Medicinal¬
styrelsen hade i sin underdåniga skrifvelse framhållit, att lärarekollegiet
vid uppgörandet af det nya förslag, som det efter vunnen ytterligare
erfarenhet skulle afgifva, borde intaga föreskrifter beträffande kompetens-
vilkor för lärarne och sättet för deras tillsättande med flera andra
detalj bestämmelser. Derför behöfdes dock ej några nya erfarenheter; det
vore blott af nöden att åt några för frågans behandling lämplige komi-
terade — bland hvilka alltså män af facket måste finnas — öfverlemnades
att utarbeta förslaget i alla de detaljer, på hvilka lärarekollegiet och dess
komiterade ej ansett sig böra eller ens vara befogade att ingå. Detta
syntes lärarekollegiet böra blifva ett synnerligen lätt och på mycket kort
tid utförbart arbete, hvilket lämpligen kunde ega rum, sedan förslaget
blifvit antaget såsom grundval för den blifvande organisationen och de
nödiga anslagen för förslagets genomförande beviljats. Arbetet borde då
äfven kunna fullgöras utan någon, eller åtminstone utan någon nämnvärd
kostnad för staten. Lärarekollegiet vore enhälligt af den mening, att det
af medicinalstyrelsen framstälda förslaget, att Karolinska institutet, med
öfverflyttande derå för framtiden af det till tandpolikliniken för närvarande
utgående anslag, skulle öfvertaga ledningen och öfvervakandet af tand¬
läkareundervisningen i dess helhet, komme att, så länge tandläkareunder¬
visningen befunne sig i sitt nuvarande oordnade skick, blifva för lärare¬
kollegiet alltför betungande och till alltför stort men för den omfattande
verksamhet, som institutet redan hade sig ålagd. På grund af hvad lärare¬
kollegiet anfört hemstälde kollegiet, att ifrågavarande förslag ej måtte till
någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. I denna hemställan förklarade
sig universitetskanslern i afgifvet yttrande instämma.
Medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag föredrogs inför Eders Kongl.
Maj:t den 30 december 1893, men föranledde då icke någon åtgärd. Samma
Åttonde bnfvndtiteln. 69
öde Lar drabbat det om tandläkare undervisningens fullständiga ordnande
väckta förslaget, då det under de två följande åren återupptagits i medi¬
cinalstyrelsens skrivelser angående medicinalverkets behof. Äfven i den
angående nämnda behof af medicinalstyrelsen den 28 september 1896 till
Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse har medicinalstyrelsen satt i fråga,
att tandläkareundervisningen i sin helhet skulle omorganiseras. Efter nådig
remiss har universitetskanslern den 14 sistlidne oktober afgifvit underdånigt
utlåtande i ämnet och dervid tillstyrkt, att förenämnda, af Karolinska in¬
stitutets lärarekollegium förordade förslag till fullständigt ordnande af
tandläkareundervisningen måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas såsom
grund för ordnande af en sådan undervisning, äfvensom att nödiga medel
för förslagets genomförande måtte af Riksdagen utverkas. Såsom stöd för
detta sitt tillstyrkande har kanslern dels åberopat hvad lärarekollegiet an¬
fört ej mindre i afseende på f igten och betydelsen af tandläkarebildningens
ordnande än med hänsyn till de rättmätiga kraf, som numera stäldes på den
samma, dels ock fäst uppmärksamheten derpå, att dessa kraf vunnit i styrka
genom den erfarenhet, som framgått ur senaste tidens undersökningar
öfver tandrötans utbredning bland ungdomen i vårt lands offentliga skolor.
Den af universitetskanslern berörda frågan om tandrötas förekomst
lios skolungdom har först på de sista åren gjorts till föremal för under¬
sökning så väl i främmande länder som i vårt eget. Resultatet af dessa
undersökningar har öfver allt blifvit, att nämnda sjukdom natt en synner¬
ligt stor utbredning. Hos oss hafva visserligen mera omfattande under¬
sökningar i nämnda hänseende, om än åtgärder derför vidtagits, ännu ej
hunnit fullbordas; men från ett par håll föreligga dock redan uppgifter af
beskaffenhet att kunna tjena till någon ledning för omdömet. Af en under
våren 1892 verkstäld undersökning å barnen i folk- och småskolorna samt
barnkrubborna i Kristianstad har framgått, att 98,9 procent af dessa barn
hade karierade tänder och att 37,6 procent af alla tänderna angripits af
tandröta. En liknande undersökning, som år 1895 anstälts med 1,500
barn från folkskolor i Stockholm och 117 barn från frimurarebarnhuset
å Kristineberg, utvisade, att hela antalet barn med någon kariös tand upp¬
gick i folkskolorna till 97,27 procent och å Kristineberg till 93,16 procent
samt att antalet karierade tänder utgjorde hos folkskolebarnen 24,57 pro¬
cent och hos barnen å Kristineberg 20,14 procent.
Att i en mun med dåliga tänder bildas illaluktande gaser är allmänt
k än dt, och att inandning af luft, som är mättad med sådana gaser, ej kan
vara helsosam är uppenbart. Nyare forskningar hafva ådagalagt, att bak-
70 Åttonde hufvml titeln.
ferier och ^frön till en mängd smittosamma sjukdomar längre eller kortare
tid uppehålla sig i menniskors munnar, der de i kariösa tänder, skadadt
tandkött, fistelgångar samt beläggningar på tänder och slemhinna finna
lämplig mark för sin utveckling. Eu vanvårdad eller illa skött mun
blifver således lätt en farlig ingångsport för många infektionssjukdomar,
förutom det att tandrötan dels medför mer eller mindre svåra smärtor,
som . kunna störande inverka på arbetsförmågan, dels ock ofta åtföljes af
hvarjehanda komplikationer åt tänderna angränsande partier, ögon eller
öron m. m.
För att råda bot mot detta onda, hvilket synes vara stadt i tilltagande,
erfordras tillgång till skickliga tandläkare, som kunna lemna sin hjelp mot
billig ersättning. Visserligen har antalet till tandläkarekonstens utöfning
i Sverige behöriga personer, som år 1884, då anslag till en poliklinik för
tandsjukdomar beviljades, utgjorde 50, sedan dess allt jemt stigit, så att
det ar 1896 uppgiftk till öfver 240, men i den mån insigten om ange¬
lägenheten af en noggrann vård om tänderna varder mera allmän, ökas
äfven efterfrågan på tandläkare. Med den starkare tillströmningen på tand¬
läkarebanan har emellertid jemväl behofvet af en fullständigare utbildning i
tandläkarekonsten allt mer gifvit sig till känna. Bristerna i den enskilda
tandläkareundervisningen hafva ock skarpare trädt i dagen, sedan ej alla
studerande kunnat vinna inträde vid tandpolikliniken, som blott kan mot¬
taga 20 kandidater i terminen. Under de senare åren har det visat sig,
att en del af dem, som aflagt tandläkareexamen, icke genomgått polikliniken
utan fått sin utbildning hos enskilda. Att sådant ej kan lända tandläkare¬
yrkets utöfvare och den allmänhet, som nödgas anlita dem, till fördel torde
kunna tagas för gifvet. Den enskilda undervisningen kan nemligen endast
i. sällsynta undantagsfall blifva lika fullständig som den, hvilken lemnas
vid en offentlig anstalt, hvarest tillströmningen af obemedlade patienter
bereder ett tillräckligt material, å hvilket den blifvande tandläkaren kan
göra. sina studier och uppöfva sig till praktisk duglighet. Tandläkare¬
kandidaten får der under en kompetent lärares ledning och tillsyn sjelf
lägga hand vid de operationer, som böra utföras, under det han måste in¬
skränka sig till att vara åskådare vid den enskilda undervisning, som lemnas
i en praktik, der den som vändt sig till tandläkaren med skäl kan
fordra att, utan hänsyn till tandläkareadeptens undervisning, erhålla den
behandling, som bäst och utan onödig smärta eller omgång leder till målet.
Men huru vigtigt det för den studerandes utbildning är, att han sjelf får
göra operativa ingrepp, inses lätt, då fråga är om en konst, som för sin
utöfning förutsätter en hög grad af manuel färdighet. Den enskilda under-
Åttonde hufvudtiteln. 71
visningen kan ej heller lika verksamt kontrolleras som den offentliga.
Detta är ock ett skäl, hvarför den vigtiga protésafdelningen ej längre
bör inläras på privat väg, hvilket dessutom för den studerande medför
oskäligt höga kostnader, uppgående i regeln till 2,000 å 3,000 kronor. Den,
som för sin utbildning fått vidkännas så betydande ekonomiska uppoff¬
ringar, måste naturligtvis sedermera söka göra sig derför betäckt genom att
af den allmänhet, som anlitar honom, fordra högre ersättning, än som eljest
bort ifrågakomma.
Under nu föreliggande förhållanden anser jag staten ej böra längre
dröja med att omhändertaga tandläkareundervisningen i dess helhet. Det
förslag, som i sådant syfte blifvit uppgjordt af den utaf Karolinska insti¬
tutets lärarekollegium tillsatta komité och vunnit understöd af de i ämnet
hörda myndigheter med flere, synes mig vara af beskaffenhet att i hufvud¬
sak kunna jemväl af mig förordas till antagande.
Huru många studerande som kunna komma att årligen begagna
undervisningen vid en sådan läroanstalt som den nu föreslagna är na¬
turligtvis omöjligt att på förhand noggrant angifva. Af berättelsen
öfver verksamheten år 1894 vid polikliniken för tandsjukdomar in-
hemtas, att de i riket för inträde på tandläkarebanan studerandes an¬
tal, som år 1891 beräknats till 190, vid 1894 års slut icke syntes
hafva undergått någon minskning. Undersöker man, huru många tand¬
läkare under de senare åren i Sverige utexaminerats, finner man att tand¬
läkareexamen aflagts
o
ar
|
1885
|
af
|
9
|
personer,
|
o
ar
|
1891
|
af 23
|
personer
|
»
|
1886
|
»
|
6
|
2>
|
»
|
1892
|
|
31
|
»
|
»
|
1887
|
»
|
13
|
»
|
»
|
1893
|
»
|
29
|
|
»
|
1888
|
»
|
3
|
|
»
|
1894
|
»
|
37
|
|
»
|
1889
|
>
|
20
|
»
|
»
|
1895
|
»
|
31
|
|
>
|
1890
|
»
|
15
|
>
|
|
1896
|
»
|
15
|
»
|
Om man än får vara beredd på, att den redan något minskade till*
strömningen till tandläkarebanan kommer att ytterligare aftaga, torde man
dock kunna såsom temligen sannolikt beräkna, att en läroanstalt sådan
som den föreslagna tandläkareskolan skall få att undervisa i medeltal 90
studerande om året. Till en början torde endast ett mindre antal af dessa
komma att deltaga i de praktiska öfningarna, emedan flere studerande för
närvarande lära vara genom aftal med tandläkare bundna att hos dem
genomgå sina praktiska öfningar. Om ett eller annat år torde dock för-
72 Åttonde liufvudtiteln.
hållandena hafva ändrat sig, så att alla, som vilja utbilda sig till tand¬
läkare, begagna den nya läroanstalten, hvars genomgående med tiden
synes böra fordras såsom vilkor för afläggande af tandläkareexamen.
Hvad angår de afgifter, som efter den af förenämnda komité an-
gifna plan skulle af de studerande erläggas för deras utbildning vid tand¬
läkareskolan, hafva komiterade förklarat, att enligt deras beräkningar
dessa afgifter skulle komma att för hvarje studerande belöpa sig till 200
å 250 kronor, hvaraf 140 kronor skulle utgöra ersättning för de fyra
teoretiska kurserna och 15 kronor afgift vid anmälan till den teoretiska
examen. Då komiterade ansett denna examen böra afläggas efter ett
läsår, skulle alltså för deltagandet i de praktiska öfningarna vid polikli¬
niken och protéslaboratoriet samt anmälan till tandläkareexamen, hvilken
skulle afläggas efter slutad treårig kurs, betalas sammanlagdt endast 45 å
95 kronor. Att sätta afgifterna för sistnämnda öfningar så lågt synes
mig emellertid ej lämpligt, utan torde dessa afgifter ganska väl kunna
bestämmas att för hvarje termin vid hvardera institutionen utgå med
belopp, som ungefärligen motsvara de nuvarande terminsafgifterna vid
polikliniken för tandsjukdomar (50 kronor). Afgiften vid anmälan till
tandläkareexamen synes mig icke böra sättas lägre än till hälften af det
för närvarande stadgade beloppet, 50 kronor. Om än härigenom de stu¬
derandes kostnad för utbildningen till tandläkareyrket skulle blifva åt¬
skilligt större, än hvad komiterade tänkt sig, skulle dessa kostnader dock
i förhållande till de utgifter, som de studerande nu få i sådant afseende
vidkännas, blifva ytterst måttliga. Afgifterna böra ej heller kunna anses
så höga, att de icke skulle låta sig förena med det system, som i af¬
seende på bestridande af kostnaden för undervisning vid statens fackskolor
i vårt land tillämpas.
Genom afgifter af de vid den nya läroanstalten studerande torde
kunna, utöfver hvad som enligt komiténs förslag skulle åtgå till be¬
kostande af den teoretiska undervisningen och till arfvode åt examens¬
nämndens medlemmar, påräknas inflyta så stort belopp, att särskildt an¬
slag af statsmedel ej erfordras till hyra af lokal för poliklinik och labora¬
torium, till lokalens uppvärmning och belysning m. m. samt till materiel.
Statsanslaget till tandläkareskolan skulle således enligt min åsigt kunna
minskas med 5,800 kronor. I stället för de af komitén föreslagna arf¬
vedel! till kamrerare, notarie och vaktmästare synas mig de i sådant af¬
seende föreslagna belopp böra i en blifvande stat för den tillämnade nya
läroanstalten upptagas till bestridande af sekreterare-, kamrerare- och vakt-
mästaregöromål.
Åttonde Imfviulliteln. 78
Vid komiténs kostnadsförslag i öfrigt har jag icke något vidare att
erinra, än att poliklinikföreståndaren, tandfyllningsläraren och protésläraren,
hvilka i afseende på sin verksamhet torde blifva jemförliga med extra
ordinarie professorer och derför äfven synas höra sa benämnas, jemväl
böra aflönas efter samma grunder som innehafvare af extra ordinarie
professorsbefattningar vid Karolinska institutet. Aflöningen skulle da för¬
delas i lön och tjenstgöringspenningar, och lönen för poliklinikförestånda¬
ren och tandfyllningsläraren skulle efter fem års tjenstgöring kunna ökas
med 500 kronor, utgående från åttonde hufvudtitelns anslag till alders-
tillägg. För den nya läroanstalten, som torde böra benämnas tandläkare-
institutet, skulle då erfordras ett fast statsanslag af 15,700 kronor, hvilket,
då det hittills för polikliniken årligen på extra stat anvisade anslag å
4,000 kronor ej för framtiden ifrågakomme, skulle medföra en ökad stats¬
utgift af 11,700 kronor, oberäknadt ålderstillägg.
I öfverensstämmelse härmed anser jag böra från och med ar 1 <S9S
lända till efterrättelse följande
AJtöningsstat för tandläkareinstitutet:
1
|
Lön.
Kronor.
|
Tjenst-
görings-
penningar.
Kronor.
|
Summa.
Kronor.
|
|
1 inspektor, arfvode........................
|
__
|
_
|
___
|
_
|
400
|
—
|
|
1 extra ordinarie professor i protes-
|
|
|
|
|
4,500
|
|
|
lära.............................................
|
3,500
|
—
|
1,000
|
—
|
—
|
|
! d:o d:o i dental kirurgi och te-
|
|
|
|
|
|
|
Efter 5 år
kan lönen hö¬
ljas med 500
|
rapi, tillika poliklinikföreståndare
1 d:o d:o i läran om tandfyllning
|
3,000
|
|
1,000
|
|
4,000
|
|
och tandreglering........................
|
2,500
|
—
|
1,000
|
—
|
3,500
|
—
|
| kronor.
|
1 assistent, arfvode ......................
2 d:o, arfvoden hvardera å 500
|
—
|
—
|
—
|
—
|
900
|
—
|
|
|
|
|
|
1,000
|
|
|
kronor .........................................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
Till sekreteraregöromål................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
200
|
—
|
|
» kamrerare » ....................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
200
|
|
|
» vaktmästare » ....................
|
----
|
|
—
|
—
|
1,000
|
—
|
|
Summa
Bih. till Rilcsd, Prot. 1997. 1 Sami. i
|
I
A/d.
|
|
—
|
i
i
|
| 15,700
|
|
1
10
|
74
Åttonde hufvudtiteln.
Härutöfver skulle erfordras: Transport kr. 15,700:
till hyra af lokal för poliklinik och laboratorium kr. 2,300: —
lokalens uppvärmning och belysning m. m.
materiel ....................
Till bestridande af dessa
utgifter...........................................
beräknas
2,000
1,500
5,800:
kr. 21,500: —
afgifter af studerande ................................................ kr. 5,800: —
statsanslag ....................................................................... » 15,700:— 21,500:_
Till fragan om bestridande af medel för den första inredningen af
undervisnings- och arbetslokaler vid tandläkareinstitutet anhåller jag att
fa återkomma vid redogörelsen för hufvudtitelns extra ordinarie ansiags-
behof.
Jag hemställer nu, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att, med godkännande af nyss omförmälda aflöningsstat, bevilja för till-
lämpning af densamma ett under anslagen till Karolinska mediko-kirurgi-
ska institutet, med särskild rubrik: Tandläkareinstitutet, uppfördt ordinarie
anslag a 15,700 kronor äfvensom medgifva, att de för två extraordinarie
professorer vid tandläkareinstitutet afsedda ålderstillägg må utgå af åttonde
hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg.
Folkundervisningen.
[12.] Enär, enligt gällande bestämmelser, prestman särskild! såsom ordförande
taidevTdlLl ^stämma och skolråd deltaga i handläggning af ärenden rörande
/oUidoi^öra-folkundervisningen och dithörande anstalter, samt vid sådant förhållande
d.et måste vara synnerligen önskvärd!, att åt dem, som ämna ingå i kyrkans
läro- och of- tjenst, beredes tillfälle att redan under studietiden erhålla någon insigt
förtliole Uti folkskolans organisation och arbetssätt samt, för ernående af ett på er-
studerande. farenhet grundadt omdöme i dithörande frågor, någon öfning att under¬
visa uti de i nämnda skola förekommande läroämnen, anmodade jag i
skrifvelse den 7 mars 1896 kanslern för rikets universitet att frånse
teologiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund infordra och
till kongl. ecklesiastikdepartementet inkomma med yttrande och förslag
rörande anordnande vid folkskolelärareseminarierna i nämnda städer för
teologie studerande af en lärokurs, omfattande dels svenska folkskolans
Åttonde hufvudtiteln. 75
anordning och normalplan, dels det hufvudsakliga i allmän och särskild
undervisningslära i samband med öfningar att undervisa i folkskolans sär¬
skilda läroämnen.
Sedan den teologiska fakulteten i Upsala — efter att hafva redogjort
för de åtgärder, som hittills blifvit vidtagna för vinnande af det ifråga¬
varande ändamålet — i utlåtande den 24 sistlidne september uttalat som sin
åsigt,' att förslaget om anordnandet vid folkskolelärareseminariet i Upsala
af en för alla prestkandidater obligatorisk läro- och öfningskurs, som
afsåge folkskolans alla särskilda läroämnen och specielt åsyftade de blif¬
vande presternas förberedelse till den lokala uppsigten öfver folkskoleväsen¬
det, vore synnerligen tidsenligt, yttrade fakulteten, att densamma, ^efter
samråd med rektorn vid folkskolelärareseminariet i Upsala, ville föreslå, att
en pedagogisk läro- och öfningskurs vid folkskolelärareseminariet matte
anordnas för teologie studerande, och att dess nöjaktiga genomgående be¬
stämdes som vilkor för rätt att aflägga prestexamen.
Kursens ändamål, fortsätter fakulteten, borde vara att förbereda de
blifvande presterna, dels för den handläggning af ärenden rörande folk¬
undervisningen, som tillkomme skolrådets och kyrkostämmans ordförande,
dels för den tillsyn öfver folkundervisningen, som folkskolestadgans § 63
ålade presterskapet.
Tillträde till kursen borde lemnas de teologie studerande, som antingen
aflagt dimissionsexamen eller som för afläggande af teologie kandidatexa¬
men idkat teologiska studier vid universitetet under den tid, som rektor
vid folkskolelärareseminariet i samråd med professorn i pastoralteologi i
hvarje särskild! fall pröfvade nödig.
Den pedagogiska lärokursen vid folkskolelärareseminariet borde för¬
läggas för de respektive prestkandidaterna till den praktiskt-teologiska
öfningskursens förra termin och fortgå vid sidan af dess arbeten, hvilket
fakulteten ansåge tiden medgifva utan annan inskränkning i den sistnämnda
kursens kateketiska, homiletiska och deklamatoriska öfningar, än att kan¬
didaterna under samma tid befriades dels från det hittills dem äfven under
förra terminen åliggande kateketiska hemarbetet, dels från den nu föreskrifna
auskulteringskursen, soin af den ifrågasatta seminariekursen gjordes öfver¬
flödig. I följd af de i kursen deltagande prestkandidaternas stora antal
vid universitetet i Upsala — i medeltal 50 hvarje ar, alltså 25 med hvarje
ny lästermin — torde ur såväl teologiska fakultetens som folkskolelärare¬
seminariets synpunkt denna anordning vara att föredraga framför den
pedagogiska kursens fördelning på tvenne lästerminer.
För hvarje termin borde vid folkskolelärareseminariet ny pedagogisk
kurs anordnas, och denna, som borde begynna höstterminen den 16 sep-
76
Åttonde imfvudtiteln.
tember och vårterminen den 1 februari, borde sträcka sig öfver 13 ä 15
veckor med 12 undervisningstimmar i veckan. Med denna anordning
komme den pedagogiska seminariekursen att omfatta samma timantal, som
inginge i de vid folkskolelärareseminarierna i Preussen för teologie stude¬
rande alltsedan år 1842 årligen anordnade och som vilkor för behörighet
att aflägga den andra teologiska examen föreskrifna pedagogiska kurser.
Men, under det att dessa vore koncentrerade inom den korta tidrymden
af sex veckor och denna tid, enligt hvad i Tyskland allmänt erkändes, icke
medgåfve bibringandet af någon grundlig pedagogisk fackbildning, synner¬
ligen om kandidaterna vid kursens början saknat all förberedande pedago¬
gisk öfning och bekantskap med folkskoleväsendet, torde ett bättre resultat
kunna väntas af kursens utsträckning öfver en hel lästermin, i synnerhet
då de pedagogiska studierna och öfningarna ginge vid sidan af en ettårig
praktiskt-teologisk öfningskurs vid universitetet.
Den pedagogiska seminariekursen borde inbegripa två samtidigt fort¬
löpande delar, en teoretisk och en praktisk. För båda dessa kurser borde
folkskolelärareseminariets rektor vara föreståndare. Den teoretiska kursen
borde omfatta dels svenska folkskolans anordning enligt folkskolestadga
och normalplan, dels det hufvudsakliga i allmän och särskild undervis-
ningslära. Sistnämnda undervisningslära borde genomgås i samband med
granskning af undervisningsöfningar, hvarjemte efter öfningarnas slut de
olika ämnenas särskilda metodik borde framställas i en kort sammanfatt¬
ning. Då fakulteten sålunda föresloge, att allmän och särskild undervis¬
ningslära måtte ingå bland seminariekursens läroämnen, skedde detta dels
med hänsyn till chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet i skrifvelsen
af den 7 mars 1896 uttalade mening, dels ock till åstadkommande af
nödigt sammanhang mellan det pedagogiska studiet och de pedagogiska
öfningarna. Likväl kunde på goda grunder ifrågasättas, huruvida icke
undervisningen i pedagogikens historia och teori snarare borde förbehållas
teologiska fakulteten och inordnas i den praktiskt-teologiska öfningskursen
vid universitetet. Derigenom komme det pedagogiska studiet att ställas i
närmare samband med den akademiska undervisning i psykologi och kate¬
ketik, som prestkandidaterna redan erhållit, och dess högst betydelsefulla
sammanhang med de kateketiska undervisningsöfningarna blefve dermed i
högre grad garanteradt. För eu sådan anordning, som dertill egde mot¬
svarighet vid de tyska universiteten, talade ock den omständigheten, att
omkostnaderna för de ifrågasatta seminariekurserna derigenom blefve
mindre, och fakulteten skulle, om Eders Kongl. Maj:t föredroge denna
utväg, söka att med egna lärarekrafter ombesörja undervisningen i pe¬
dagogik.
Åttonde hufvudtiteln. 77
Den praktiska kursen, hvari kandidaterna maste i följd af det stora
antalet vara fördelade på två afdelningar, borde innefatta såväl åhörande
af undervisningen på öfningsskolans olika stadier, som äfven meddelande
af undervisning dels till öfning och dels till prof. Öfningsundervisning
borde åtföljas af granskning och metodiska anvisningar.
Till såväl den teoretiska som praktiska kursens anordning borde plan
uppgöras af seminariets rektor och professorn i pastoralteologi.
Den, som önskade deltaga i kursen, borde derom gorå anmälan hos
folkskolelärareseminariets rektor före augusti månads utgång, derest han
ville genomgå densamma under påföljande hösttermin, salut före den 15
januari, om han ville genomgå densamma under följande varteimin.
Instälde sig icke prestkandidat vid böljan af den kurs, till hvars
•genomgående han anmält sig, eller afbröte han den utan att vara hindrad
af sjukdom eller af annan orsak, som af kursföreståndaren pröfvades giltig,
borde han först efter ny ansökan få börja eller fortsätta sin kurs.
Kursdeltagare borde vara pligtig att ställa sig till noggrann efterrättelse
de föreskrifter, kursföreståndare och seminarielärare i öfverensstämmelse
med gifna bestämmelser meddelade. _ .
Kursen borde — i analogi med föreskrifterna i gällande seminarie-
stadga § 46 mom. c och d — afslutas dels med en af vederbörande
seminarielärare anstäld pröfning af kandidaternas insigter i de till den
teoretiska kursen hörande lärostycken, dels ock med undervisningsprof,
som anstäldes i öfningsskolan och omfattade de der förekommande läro¬
ämnena. Vid sistnämnda prof borde åt hvarje kandidat beredas tillfälle
att undervisa skolbarnen i minst ett kunskapsämne.
Betyg öfver genomgången kurs, innefattande särskilda vitsord för
hvardera kursen, borde utfärdas enligt faststäldt' formulär af kursföre¬
ståndaren.
Vitsorden för såväl deri teoretiska som den praktiska kursen borde
afgifvas samfäldt af de lärare, som deltagit i kandidaternas handledning.
Betygsgrader i fråga om såväl insigter som undervisningsskicklighet
borde vara ”de vitsord, som jemlikt gällande seminariestadga § 51 användes
vid bestämmandet af seminarieelevs afgångsbetyg. _
Kandidat, som genomgått den pedagogiska seminariekursen och vid
slutpröfningen blifvit, såväl i fråga om insigter som undervisningsskicklighet,
godkänd, borde tillerkännas samma rättigheter som den, hvilken vid. semi¬
narium aflagt afgångsexamen jemlikt § 46 mom. d i gällande seminarie¬
stadga. Detta vore så mycket mera billigt, som den nu föreslagna peda¬
gogiska kursen omfattade icke blott en praktisk utan äfven en teoretisk
Ö Ö
78 Åttonde hufrudtiteln.
del och vore betydligt skärpt i förhållande till den i ofvanskrifna § 46
mom. d omnämnda praktiska öfningskursen.
Från den föreslagna öfningskursen borde vara befriade
1) de, som aflagt fullständig afgangsexamen från något af rikets folk¬
skolelärareseminarier,
2) de, som jemlikt bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 16 juni
1875 genomgått profårskursen vid allmänt läroverk och deri blifvit god¬
kända.
Berättelse o in kursens anordning och verksamhet borde till dom-
kapitlet i Upsala årligen afgifvas och inlemnas samtidigt med den i § 23
mom. f af gällande seminariestadga föreskrifna årsberättelse.
Ersättning till seminariets rektor och lärare torde böra utgå af stats¬
medel efter de grunder, som vore gällande för profårskurserna vid de all-4
männa läroverken.
Slutligen ville fakulteten framhålla såsom ett synnerligen vigtigt önsk-
ningsmal, att, till astadkommande af nödig likformighet i den praktiska
prestbildningen vid rikets bada universitet, samma bestämmelser måtte ut¬
färdas angående anordningen af de pedagogiska seminariekurserna i Upsala
och Lund.
Sedan teologiska fakulteten i Lund i utlåtande af den 11 sistlidne
september redogjort för de åtgärder, som vidtagits vid universitetet derstädes
för prestkandidaternas utbildning särskilt i det hänseende, hvarom här är
fråga, fortsätter den, att man, i den mån man kommit till djupare och
vissare insigt om vigten af ett organiskt samband emellan kyrka och skola
och om nödvändigheten af ^ den blifvande prest ens behöriga utbildning för
sm framtida verksamhet såsom lokalinspektör öfver vederbörande försam-
lings folk- och småskolor, hade funnit de vidtagna åtgärderna otillräckliga
och önskat, att vid vederbörande folkskolelärareseminarier måtte för blif¬
vande prester anordnas i antydda syfte fullt ändamålsenliga teoretiska och
praktiska lärokurser. Derefter framställer fakulteten förslag till en dylik
lärokurs. Enligt detta skulle ändamålet med denna kurs vara att för¬
bereda vederbörande prestkandidater dels för den handläggning af ärenden
rörande folkundervisningen och dithörande anstalter, hvilken tillkomme
dem såsom blifvande ordförande i kyrkostämma och skolråd, dels för det
grannlaga och svara uppdrag, soin § 63 i gällande folkskolestadga
alade dem.
Tillträde till kursen borde lemnas åt dem, som aflagt teoretisk-teologisk
examen eller under två år idkat teologiska studier för undergående af
teologie kandidatexamen.
Åttonde hufvudtiteln.
79
Nöjaktigt genomgående af kursen borde uppställas som vilkor för af¬
läggande af praktisk-teologisk examen eller teologie kandidatexamen.
Fritagas från deltagande i kursen borde dock
a) de, som aflagt godkänd afgångsexamen från ett af rikets folkskole¬
lärareseminarier, vare sig fullständig eller praktisk, jemlikt § 38 mom. 1
och § 46 mom. d i gällande seminariestadga;
b) de, som med goda vitsord genomgått den s. k. profårskursen vid
allmänt läroverk eller vid seminarium, om profårskurs der anordnades;
c) ordinarie lärare vid allmänt läroverk eller folkskolelärareseminarium.
Den ifrågavarande kursen borde delas i en teoretisk och en praktisk.
Den teoretiska, som skulle genomgås på en termin, borde omfatta folk¬
skolestadgan, med förklarande och utvidgande författningar, normalplanen
för undervisningen i folk- och småskolor samt allmän undervisningslära.
Den särskilda undervisningsläran torde lämpligast böra genomgås i sam¬
band med undervisningsöfningar.
Den praktiska kursen, som skulle genomgås på två terminer, borde
omfatta dels åhörande så väl af vederbörande lärares undervisning på
öfningsskolans olika stadier, som ock af seininarieelevernas undervisnings¬
öfningar på samma stadier med den till dessa öfningar hörande granskning
och undervisning i särskild metodik, dels undervisningsöfningar på samma
stadier samt metodiska anvisningar med generel och hänsynsfull granskning
af undervisningen under förenämnda öfningar. Den praktiska kursen skulle
alltså hvarje termin upptaga två afdelningar af deltagare, nemligen:
lista kandidatafdelningen: samma deltagare som i terminens teoretiska
kurs;
2:dra kandidatafdelningen: äldre deltagare, som under en af de två
närmast föregående kurserna med goda vitsord genomgått den teoretiska
kursen och första delen af den praktiska.
Den teoretiska kursen och första delen af den praktiska, hvilka skulle
fortlöpa samtidigt och hafva samma deltagare, skulle vara i gång under
höstterminen från den 15 september till den 15 december och under vår¬
terminen från den 1 februari till den 30 april.
Den andra delen af den praktiska kursen skulle höstterminen begynna
den 3 september och sluta den 2 december samt vårterminen börja den
1 februari och upphöra den 30 april.
Der vederbörande departementschef ej annorlunda förordnade, borde
seminariets rektor förestå båda kurserna.
Lärare uti den teoretiska kursen skulle vara rektor, derest han vore
föreståndare, och öfriga vederbörande lärare vid seminariet.
80 Åttonde hufvudtiteln.
Lärare uti den praktiska kursen skulle vara samtliga de lärare, som
ledde seminarieelevernas undervisningsöfningar.
Den teoretiska kursen skulle uteslutande afse prestkandidater och upp¬
taga två lektionstimmar — hvardera om 1 timme — i veckan eller in¬
alles 36 timmar i terminen, och skulle hvarje lektion omfatta dels förbere¬
dande af nytt lärostycke, dels förhörande af sålunda förberedt lärostycke.
Den praktiska lärokursen skulle sammanfalla med vederbörande semi-
narieelevers skolbesök och praktiska öfningar samt upptaga för hvardera
prestkandidaten under första terminen dels auskultation, på sätt redan
anfördt vore, under sammanlagdt tre läsdagar i terminen af hvardera af
de tre skolafdelningarna, dels undervisningsöfningar med åtföljande gransk¬
ning och metodiska anvisningar i småskolan och folkskolans nedersta års¬
klasser, två till tre timmar i veckan, samt under andra terminen dels
rättande af lärjungarnes uppsatser, dels undervisningsöfningar — med till¬
hörande granskning och metodiska anvisningar — i folkskolans öfverstå
årsklasser, likaledes två till tre timmar i veckan.
För hvarje kandidat afdelning skulle i slutet af hvardera terminen
framställas i kort sammanfattning de olika läroämnenas särskilda metodik.
Vid hvarje termins början borde föreståndare i samråd med professorn
i praktisk teologi uppgöra detaljerad arbetsordning för de olika kurserna.
De, som önskade genomgå kursen, borde före den 15 augusti eller den
15 januari, alltefter som höst- eller vårtermin afsåges, inlemna sina ansök¬
ningar med behöriga betyg till teologiska fakulteten, och borde dess de-
kanus — vilkorligen för dein, som icke hade aflagt teoretisk-teologisk
examen — afgöra, åt hvilka tillträde till kursen skulle meddelas, och oför¬
dröjligen insända till vederbörande kursföreståndare uppgift å beräknade
antalet för hvardera kursafdelningen.
Instälde sig icke vederbörande prestkandidat vid början af kursen
eller afbröte densamma utan att vara hindrad af sjukdom, borde han
först efter ny ansökan få börja eller fortsätta sin kurs.
Kursdeltagare borde vara pligtig att ställa sig till noggrann efter¬
rättelse de föreskrifter, kursföreståndaren och vederbörande lärare i öfver¬
ensstämmelse med gifna bestämmelser meddelade.
I slutet af vederbörande kurser skulle, derest teologiska fakulteten i
hvarje särskildt fall så beslöte, och i sådan händelse under ledning af pro¬
fessorn i praktisk teologi, anställas pröfning, som borde omfatta dels under¬
sökning af kandidaternas insigter i den teoretiska kursens läroämnen, dels
undervisningsprof i öfningsskolan uti de der förekommande läroämnena;
och borde vid sistnämnda prof åt hvarje kandidat beredas tillfälle att
undervisa skolbarnen i minst ett kunskapsämne.
Åttonde hufvudtiteln. 81
Betyg öfver genomgången kurs, innefattande särskilda vitsord för
hvardera kursen, borde, enligt faststäldt formulär, utfärdas af kursföre¬
ståndaren.
Vitsordet för den teoretiska kursen skulle afgifvas med hänsyn till
insigter, flit och uppförande af kursföreståndaren och vederbörande lärare.
Vitsordet för den praktiska kursen, hvilken borde afse kursdelta garnes
adagalagda undervisningsskicklighet i öfningsskolans olika hufvudafdel-
ningar, flit och uppförande, skulle afgifvas samfäldt af de lärare, som del¬
tagit i kandidaternas praktiska handledning.
Uppstode i någotdera fallet olika meningar, skulle föreståndaren fälla
utslaget.
Betygsgraderna borde vara i fråga om
a) teoretiska insigter och undervisningsskicklighet: med nöje godkänd,
godkänd, försvarlig;
b) flit: mycket god, god, mindre god;
c) uppförande: mycket godt, godt, mindre godt,
Redogörelse för kursens gång borde meddelas i sammanhang med
årsberättelsen från seminariet.
Kandidat, som fullständigt och med goda vitsord, genomgått ifråga¬
varande seminariekurs, borde tillerkännas samma rättigheter, som den,
hvilken vid seminarium aflagt afgångsexamen jemlikt § 46 mom. d uti
gällande seminariestadga.
Första terminen, under hvilken kurs för prestkandidater blifvit vid
seminariet införd, skulle endast teoretisk kurs och första delen af den
praktiska kursen derstädes anordnas samt varda obligatorisk endast för de
kandidater, som ännu icke deltagit i de praktiskt-teologiska öfningarna
vid universitetet, men tillgänglig om ock endast i den mån, som förhållan¬
dena vid seminariet det medgåfve, jemväl för dem, som redan begynt före-
närnnda öfningar; och borde de bland dessa kandidater, som fullständigt och
nöjaktigt genomgått första terminens seminariekurs, äfvenledes hafva till¬
träde till den senare delen af den praktiska kursen någon af de derpå
närmast följande terminerna.
Ersättning till kursföreståndaren för anordnande, ledande och öfver-
vakande af bada kurserna, mångahanda samtal med prestkandidaterna, expe¬
ditioner in. in. borde utgöra 350 å 450 kronor för hvardera terminen eller
700 a 900 kronor för år.
Öfriga utgifter kunde beräknas för den teoretiska kursen till 360
kronor för hvardera terminen eller 720 kronor för år; för den praktiska
kursen till 290 kronor för hvardera terminen eller 580 kronor för år.
Bill. till Riksd. Prut. 181)7. 1 Sami. 1 Afd.
11
82
Åttonde hufvudtiteln.
Hela kostnaden skulle alltså inskränka sig till 2,000 å 2,200 kronor för år.
Vid hvarje termins slut skulle föreståndaren uppsätta förslag till för¬
delning af här förut omförmälda medel, och skulle detta förslag, innan
utdelning finge ske, vara granskadt och godkändt af ordföranden i Lunds
domkapitel.
Anslagen för kursen borde i vanlig ordning reqvireras af Lunds dom¬
kapitel och redovisas i seminariets räkenskaper.
Professor Ahnfelt hade mot det af teologiska fakulteten i Lund af-
gifna förslag anmärkt, att det, enligt hans förmenande, ej vore öfverens¬
stämmande med teologie kandidatexamens genom § 132 mom. 2 i Kongl.
Maj:ts nådiga stadga för rikets universitet faststälda och genom särskild
studieplan närmare angifna teologiskt vetenskapliga art och syfte, att äfven
för berörda examens undergående såsom vilkor uppstäldes att hafva genom¬
gått ifrågavarande öfningskurs vid seminariet. På grund häraf borde till¬
träde till den ifrågavarande kursen lemnas åt den, som under två års tid
idkat studier för undergående af teologie kandidatexamen, om han så
önskade och derom gjorde anmälan. Derjemte borde den, som aflagt teo¬
logie kandidatexamen, upptagas bland dem, som vore fritagna från skyl¬
digheten att genomgå den för prestkandidaterna afsedda lärokursen vid
folkskolelärareseminarierna.
Enligt nådig befallning hafva domkapitlen i Upsala och Lund, efter
hörande af lärarekollegierna vid vederbörande folkskolelärareseminarier,
inkommit med underdåniga utlåtanden rörande de teologiska fakulteternas
af mig nu omförmälda yttranden och förslag.
Lärarekollegiet vid seminariet i Upsala instämmer i hufvudsak med
teologiska fakulteten derstädes i fråga om såväl dem, som böra i kursen
deltaga, som dennas utsträckning, men anser, att antalet undervisnings-
timmar i veckan borde bestämmas till tretton.
Beträffande den teoretiska delen af kursen anser kollegiet, att det för
den blifvande lokalinspektören vore af nöden att vara något förtrogen med
svenska folkskolans anordning enligt folkskolestadga och normalplan. Lika
nödvändigt syntes det ock vara att med undervisningsöfningarna förbinda
allmän och särskild undervisningslära, meddelad ej blott genom granskning
af hållna lektioner utan ock genom en sammanhängande framställning af
undervisningens allmänna metodik och af hvarje eller de vigtigare läro¬
ämnenas speciela metodik. Genom förbindelse af det praktiska med det
teoretiska skulle seminariet icke träda in på området för de teologiska
disciplinerna, då pedagogikens historia, uppfostringslära samt konfirmand¬
undervisningens teori jemte en grundläggande kurs i psykologi skulle kunna
inordnas i den praktiskt-teologiska kursen vid universitetet.
Åttonde hufvudtiteln.
83
Den praktiska kursen borde omfatta alla folkskolans kunskapsämnen
samt af öfningsämnena sång, teckning och gymnastik, i hvilka skolämnen
kandidaterna i allmänhet egde någon insigt och öfning från sin egen skol¬
tid. Deremot vore de i allmänhet obekanta med trädgårdsskötsel och
slöjd, hvadan dessa ämnen icke vore lämpliga att ingå i kursen.
Men, då undervisningsöfningar i ofvan sagda ämnen anstäldes, torde
tidens knapphet ej medgifva, att de sträckte sig till folkskolans alla sta¬
dier, d. v. s. icke blott till småskolan utan äfven till folkskolans nedre och
högre afdelning samt fortsättningsskolan, enär kandidaterna icke skulle
medhinna att göra sig förtrogna på ett område, förrän de skulle omflyttas
på ett annat. Kunde de derför icke i alla ämnen få tillbörlig öfning i under¬
visning på hvarje skolans stadium, kunde dock tillfälle gifvas dem att i
olika ämnen behandla barn på olika skolstadier. I folkskolans lägre af¬
delning kunde de t. ex. få undervisa i kristendomskunskap, modersmålet
och räkning, i folkskolans högre afdelning i geometri, geografi, historia
och naturlära, genom undervisnings meddelande i sång, teckning och
gymnastik lärde de behandla hela skolan såsom ett enda arbetande lag.
I det för småskolan egendomliga kunde någon insigt gifvas dem dels
genom den teoretiska undervisningen, som ock borde taga hänsyn till
denna skolform, dels genom auskultering i småskolan.
Den slutpröfning, som föreslagits af såväl Upsala som Lunds teologiska
fakultet, vore, hvad det praktiska slutprofvet i folkskolans kunskapsämnen
anginge, lämplig och utterbär; med det teoretiska slutprofvet deremot vore
detta icke förhållandet. Då den teoretiska kursen, till hvilken äfven vore
lagd granskning af lektioner, svårligen kunde utsträckas öfver sju timmar
i veckan, kunde t. ex. åt folkskolestadga och normalplan icke anslås mera
tid än tretton timmar under den kortare höstterminen, likaledes tretton tim¬
mar för allmän undervisningslära och kristendomsundervisningens metodik,
och ännu mindre tid för öfriga ämnen. Det material af kunskap, som
under denna korta tid kunde inhcmtas, vore för litet för att frambäras i
en examen. Det vore också aldrig ämnadt att vara något i och för sig,
utan endast grund och stöd för den praktiska delen af kursen. Vid skrift¬
ligt vitsordande af denna slutpröfning torde vara nödvändigt, att samma
betygsgrader användas, som vid utfärdande af seminarielevs afgångsbetyg,
enär, i händelse kandidatens afgångsbetyg finge gälla såsom behörighet
för sökande af folkskolelärare^enst, han i annat fall skulle sättas så godt
som utanför täflingen med seminariernas utexaminerade elever. Af samma
orsak torde vara nödvändigt, att betyg gåfves för flit och uppförande i
enlighet med gällande seminariestadga.
Slutligen yttrade kollegiet, att kollegiet ansåge, att hvad de båda
84
Åttonde hufvudtiteln.
teologiska fakulteterna föreslagit rörande ordning och punktlighet vore för
ett ostördt arbete under den ifrågasatta lärokursen ändamålsenligt.
Domkapitlet i Upsala tillstyrker i utlåtande den 30 oktober 1895
nådigt bifall till det af teologiska fakulteten derstädes framstälda förslag
med de föga betydande modifikationer deri, som lärarekollegiet vid folk¬
skolelärareseminariet i Upsala föreslagit, likväl med uteslutande af det utaf
domkapitlet såsom alldeles öfverflödigt ansedda tillägget om den praktiska
kursens utsträckning till öfningsämnena sång, teckning och gymnastik.
Lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet i Lund instämmer till alla
delar i det förslag till den ifrågavarande lärokursens organisation, som
framstälts af den teologiska fakulteten derstädes, enär det bäst motsvarade
det åsyftade ändamålet och vore det enda, som seminariet i Lund kunde
utföra. Kollegiet anser dock, att ersättningen för det ansträngande och
förökade arbete, som utförande af förslaget skulle tillskynda seminariets
särskilda lärare, borde höjas, så att de i förslaget under rubriken öfriga
utgifter upptagna kostnaderna borde beräknas till 500 kronor för hvarje termin.
Hela kostnaden skulle sålunda uppgå till 2,700 å 2,900 kronor för läsår.
Domkapitlet i Lund yttrar i utlåtande den 27 november 1895, att
domkapitlet ansåge, att, derest det med den ifrågasatta lärokursen åsyftade
ändamålet skulle nöjaktigt uppnås, samma kurs borde inrättas i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med det af teologiska fakulteten i Lund afgifna
förslag, hvarjemte domkapitlet tillåter sig fästa Eders Kongl. Maj:ts upp¬
märksamhet på vigten deraf, att bestämmelser rörande kursen blefve lika
för båda universiteten.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder befalt kanslern för rikets universitet
att, efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande
rörande det ifrågavarande ärendet, har kanslern infordrat och till Eders
Kongl. Maj:t insändt förnyade yttranden från de teologiska fakulteterna i
Upsala och Lund.
Den teologiska fakulteten i Upsala anför, att, bortsedt från mindre
betydande detaljer, det vore endast i tvenne hufvudpunkter, som de båda
fakulteternas förslag afveke från hvarandra. Den ena gälde de ifråga¬
satta seminariekursernas eventuella ställning såsom vilkor för behörighet
att aflägga vissa examina; den andra åter afsåge tiden för genomgående
af dessa öfningskurser.
Vidkommande den förra hufvudpunkten hade den teologiska fakul¬
teten i Lund föreslagit, att den pedagogiska kursens nöjaktiga genom¬
gående måtte uppställas som vilkor för praktisk-teologisk examen eller
teologie kandidatexamen, under det att teologiska fakulteten i Upsala hem¬
stält, att vilkoret måtte gälla behörigheten att aflägga prestexamen. Då
Åttonde hufvudtiteln.
85
deri ifrågasatta kursens ändamål vore att förbereda de blifvande presterna
för uppdrag, som öfvervägande ålåge dem såsom statens embetsman, och
denna förberedelse i öfverensstämmelse dermed, såsom fallande utom den
egentliga prestbildningen, skulle anförtros åt folkskolelärareseminarierna,
ansåge fakulteten det vara principielt riktigast, att kursens genomgående
bestämdes som vilkor för behörighet att aflägga den examen, som omedel¬
bart föreginge inträdet i kyrkans och dermed äfven i statens tjenst. Här¬
till komme ock praktiska skäl, som talade för samma bestämmelse. Då
båda fakulteterna voro ense om förslaget, att de, som jemlikt bestämmel¬
serna i kongl. kungörelsen den 16 juni 1875 genomgått profårskurs vid
allmänt läroverk och deri blifvit godkända, borde från den föreslagna
seminariekursen vara befriade, och då en icke ringa del af de teologie stu¬
derande, som aflade teologie kandidatexamen, omedelbart derefter och före
inträdet i prestembetet genoinginge profårskurs, torde ock hvarken vara
nödvändigt eller önskvärd! att förlänga den redan förut långa tiden för
deras beredelse till sagda akademiska lärdomsexamen genom att uppställa
det af Lunds teologiska fakultet föreslagna vilkoret. I detta sammanhang
ville fakulteten derjemte påpeka, att kongl. brefvet den 12 mars 1831,
som reglerade den praktiskt-teologiska öfningskursen inom Upsala teolo¬
giska fakultet och föreskrefve dess genomgående som vilkor för behörighet
att aflägga prestexamen, icke talade om någon praktisk-teologisk examen
och att i öfverensstämmelse dermed kongl. stadgan angående prestexamen
den 18 april 1884 § 4 såsom vilkor för nämnda behörighet endast upp-
stälde den fordran, att vederbörande styrkte sig »hafva vid något af rikets
universitet aflagt, antingen dimissionsexamen jemte föreskrifna praktiska
prof eller teologie kandidatexamen». På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt, ville fakulteten föreslå, att i sagda § 4 efter de senast citerade
orden måtte inryckas: »och tillika hafva vid något af rikets folkskole¬
lärareseminarier i Upsala eller Lund nöjaktigt genomgått pedagogisk läro-
och öfningskurs i enlighet med de bestämmelser, som utfärdas i kongl.
kungörelsen den ...»
Beträffande tiden för den ifrågasatta seminariekursens genomgående
hade lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet i Upsala redan framhållit,
att, med hänsyn till de teologie studerandes stora antal vid Upsala uni¬
versitet, från folkskolelärareseminariets i Upsala sida synnerliga, hardt när
oöfverstigliga hinder mötte för kursens utsträckning öfver tvenne läs-
terminer, på sätt teologiska fakulteten i Lund föreslagit. Då emellertid
sistnämnda organisationsförslag bäst motsvarade förhållandena vid det syd¬
svenska universitetet, och lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet i Lund
förklarat detsamma vara det enda, som kunde vid dervarande seminarium
86 Åttonde hufvndtiteln.
utföras, ville fakulteten föreslå, att bestämmelserna för de ifrågasatta kur¬
sernas utsträckning måtte blifva så allmänt affattade, att kurserna måtte,
med den begränsning, som Eders Kongl. Maj:t funne godt fastställa, kunna
i hvardera universitetsstaden anordnas på ett efter dervarande förhållanden
afpassadt sätt och efter de närmare bestämmelser, som åt seminariets rektor
och professorn i pastoralteologi öfverlätes.
Slutligen framhåller fakulteten som ett önskningsmål, att de bestäm¬
melser, som öfver hufvud komme att af Kongl. Maj:t gifvas för de före¬
slagna öfningskurserna, icke måtte blifva mer detaljerade än de motsva¬
rande bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående profårskursen vid de
allmänna läroverken.
Teologiska fakulteten i Lund anhåller i skrifvelse den 28 januari 1896,
att kanslern måtte till Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall förorda fakulte¬
tens förslag, att läro- och öfningskurser för prestkandidater måtte inrättas
vid folkskolelärareseminarierna i Upsala och Lund i förening med der¬
varande teologiska fakulteter, och att genomgående af sådana kurser måtte
föreskrifvas såsom ingående i de till prestbildningen hörande öfningar och
prof, med undantag för de i fakultetens först afgifna förslag anförda fall,
samt att de ifrågavarande kursernas anordnande finge ske efter särskild af
hvartdera universitetets teologiska fakultet i samråd med rektor och lärare¬
kollegium vid dervarande folkskolelärareseminarium uppgjord och af kanslers-
embetet faststäld instruktion.
I ett utlåtandet bifogadt protokoll yttrar fakulteten, att fakulteten
fortfarande ansåge, att det vore riktigast och för den egentliga prestbild¬
ningen mest befrämjande, att de ifrågasatta pedagogiska kursernas nöjaktiga
genomgående uppstäldes som vilkor för tillträde till praktisk-teologisk
examen och teologie kandidatexamen. Så mycket bestämdare ville fakul¬
teten fasthålla detta sitt förslag, som fakulteten dels ansåge i detsamma
ligga den bästa garantien för att de blifvande presternas studietid ej i
allmänhet blefve än ytterligare förlängd, dels förmenade, att teologiska
fakultetens i Upsala förslag att uppställa dessa kurser som vilkor för prest¬
examen kräfde kyrkomötets godkännande och således medförde ett ej önsk-
värdt dröjsmål med hela förslagets genomförande.
Hvad vidare beträffade omfattningen af dessa kurser och tiden för
desammas genomgående, kunde fakulteten, vid tagen hänsyn till syftet med
dem, ej heller i denna punkt frånträda sitt förut afgifna förslag, men fram-
hölle som önskvärdt att, då, på grund af skiljaktigheter i anordningen af
teologiska embetsexamina vid do två universiteten, den annars högligen
betydelsefulla likformigheten beträffande dessa kurser ej torde kunna genom¬
föras, det från teologiska fakulteten i Upsala utgångna förslaget blefve
Åttonde hufvudtiteln.
87
beaktadt, nemligen att bestämmelserna för de ifrågavarande seminariekur-
sernas omfattning och utsträckning i tiden blefve så allmänt affattade, att
utrymme lemnades för önskvärd afpassning efter vid de två universiteten
rådande förhållanden.
Domprosten Eklund, som af sjukdom var hindrad att deltaga i fakul¬
tetens öfverläggningar rörande det ifrågavarande ärendet, hade uppsatt
förslag till utlåtande och anhöll, att det skulle i protokollet intagas, äfven
om fakultetens pluralitet ej kunde deruti instämma. Förslaget var af föl¬
jande lydelse:
»Sedan det föreliggande ärendets behandling ingått i det nya skede,
som angifves af de nu återremitterade handlingarnas innehåll, synes den
nu föreslagna seminariekursen ej blott, som förut tacksamt erkänts och
alltjemt bör erkännas, öppna utsigten till förbättrade förhållanden, utan
också genom de yrkanden, som för dess förverkligande gjorts, kunna
medföra anmärkningsvärda olägenheter, ifall man ej behandlar saken med
aktsamhet; och svårigheterna att uppnå en snar lösning hafva ökat sig.
Det torde vara omöjligt att från Lunds teologiska fakultets sida åstad¬
komma ett nytt och jemkande förslag, sedan seminariets rektor yttrat sig
som skett, och sedan ordinarie professorn i praktisk teologi Brngi nödgats
begära fullständig tjenstledighet till den 15 februari. Upsala teologiska
fakultets förslag synes vara för starkt apteradt efter dervarande stora,
kanske för stora antal prestkandidater för att utan vidare accepteras som
allmän regel — hvilket ej ens fakulteten i Upsala föreslår —. Dessutom
hafva yrkanden gjorts, som syfta åt bestämmelser, hvilka dels omedelbar¬
ligen skulle medföra ökning af den redan alltför stora ojemnheten mellan
universiteten, dels ock få till följd endera af dessa olägenheter: antingen
en från teologisk religiös synpunkt alltför stor afknappning af den egent¬
liga prestbildningen, derigenom att denna blefve trängd af en sjelfständig
pedagogisk kurs å ena sidan, liksom den förut i ej ringa grad är det å
andra sidan af en sjelfständig humanistisk examen, eller också en i eko¬
nomiskt afseende betänklig förlängning af prestkandidaternas studier.
Kommer nu härtill, att sedan åtskillig tid tillbaka önskan gjort sig
förnummen om eu allmän revision af prestbildningen öfver hufvud dels
ur ekonomisk synpunkt, att prestkandidaternas skuldsättning må förekom-
mas, dels ur teologisk religiös synpunkt, att den presterliga bildningen
som sådan må potentieras, dervid den ock kunde framstå såsom egnad att
i sig sjelf erbjuda både humanistisk och pedagogisk utbildning, dels ock
från synpunkten af större jemnhet i alla afseenden mellan rikets teologiska
läroanstalter.
Under sådana förhållanden, och då ett skyndsamt förnyadt utlåtande
88 Åttonde hufvndtiteln.
infordrats, synes det vara rättast att nu hemställa om företagandet af be¬
rörda revision samt att införande af förändringar i seminariekursen måtte
få anstå, till dess dithörande spörsmål kunnat få den allsidiga utredning,
som en sådan revision kunde erbjuda.»
Kanslern för rikets universitet anför för egen del, att af handlingarna
framginge, att de teologiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och
Lund med lifligt intresse omfattat den från chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet upptagna tanken på anordnande vid folkskolelärareseminarierna i
nämnda städer för teologie studerande af särskilda för deras blifvande
presterliga verksamhet afsedda lärokurser, äfvensom att väsentlig öfverens¬
stämmelse i de flesta punkter rådde mellan de båda särskilda förslag, som
af de teologiska fakulteterna i detta ärende afgifvits. Detta visade sig i
fråga om den planlagda seminariekursens ändamål, förutsättningarna för
tillträde till kursen och utsträckningen af skyldigheten att genomgå den¬
samma äfvensom i fråga om eventuel dispensering från denna skyldighet.
Samma öfverensstämmelse mellan fakulteterna gälde äfven beträffande den
föreslagna seminariekursens förbindelse med de praktiskt-teologiska öfnin-
garna vid universitetet samt dess inordnande i dessa sistnämnda, vare sig
under båda de terminer, som för dessa öfningars genomgående beräknades,
eller blott för den ena terminen. Likaledes ansåge båda fakulteterna, att
seminariekursen lämpligen borde fördelas i tvenne afdelningar, nemligen
en teoretisk, omfattande svenska folkskolans anordning enligt folkskole¬
stadga och normalplan äfvensom allmän och speciel undervisningslära, samt
en praktisk, innefattande dels åhörande af undervisningen på skolans olika
stadier, dels meddelande af undervisning både till öfning och såsom prof.
Jemväl i afseende å den pröfning, hvarmed seminariekursen borde afslutas,
och de rättigheter, som kursens behöriga genomgående borde medföra,
funnes mellan de båda fakulteterna ingen meningsskiljaktighet.
Då således icke blott planen att anordna seminariekurser för blifvande
piaster blifvit af de teologiska fakulteterna enstämmigt erkänd såsom tids¬
enlig och för den presterliga verksamheten fördelaktig, utan ock beträf¬
fande denna plans förverkligande — bortsedt från vissa mindre betydande
detaljer — en väsentlig öfverensstämmelse i de flesta hufvudpunkter rådde
mellan de båda fakulteternas förslag, hyste kanslern ingen tvekan att i
underdånighet tillstyrka, att seminariekurser af det slag, som nu ifråga¬
sattes, måtte anordnas, äfvensom att hvad de båda fakulteterna med af¬
seende å dessa kurser samstämmigt föreslagit måtte af Eders Kongl. Maj:t
i hufvudsak godkännas och stadfästas.
Uti tvenne föreslagna bestämmelser skilde sig emellertid de båda fa¬
kulteterna från hvarandra, nemligen dels i fråga om seminariekursens rätts-
Åttonde liufyudtiteln.
89
liga ställning såsom vilkor för behörighet att aflägga vissa examina, dels
beträffande utsträckningen af tiden för kursens genomgående. Den skilj¬
aktighet, som från början af ärendets behandling gjort sig gällande mellan
de båda fakulteternas förslag i det sist nämnda hänseendet, syntes emeller¬
tid kanslern kunna utjemnas genom antagande af det uti teologiska fakul¬
tetens i Upsala yttrande den 27 december 1895 framstälda och jemväl af
teologiska fakulteten i Lund i hennes skrifvelse den 23 januari 1896 god¬
kända förslag, att bestämmelserna för de ifrågavarande seminariekursernas
utsträckning måtte blifva så allmänt affattade, att kurserna måtte med den
begränsning, som Eders Kong! Maj:t finner nödigt fastställa, kunna i hvar¬
dera universitetsstaden anordnas på ett för dervarande förhållanden af-
passadt sätt och efter de närmare bestämmelser, som åt seminariets rektor
och professorn i pastoralteologi öfverlätes.
Hvad åter anginge frågan om s em i n ari ek ur s ern a s rättsliga ställning
såsom vilkor för behörighet att aflägga vissa examina — i hvilket hän¬
seende teologiska fakulteten i Lund föreslagit, att den pedagogiska kursens
nöjaktiga genomgående borde uppställas som vilkor för praktisk-teologisk
examen och teologie kandidatexamen, under det att teologiska fakulteten
i Upsala hemstält, att vilkoret måtte gälla behörigheten att aflägga prest¬
examen — syntes kanslern det af sistnämnda fakultet afgifna förslag vara
både principielt riktigt och af praktiska skäl att föredraga framför det
förslag, som i detta hänseende förordats af teologiska fakulteten i Lund.
Beträffande teologiska fakultetens i Lund förslag, att de ifrågavarande
kursernas anordnande borde ske efter särskild af hvardera universitetets
teologiska fakultet i samråd med rektor och lärarekollegium vid veder¬
börande folkskolelärareseminarium uppgjord och af kanslersembetet fast-
stäld instruktion, tilläte sig kanslern i underdånighet hemställa, huruvida
icke det kunde vara mera lämpligt, att dylik instruktion utfärdades af
Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande.
Slutligen hemställer kanslern, att de medel, som anordnandet af de
ifrågavarande seminariekurserna komme att kräfva, måtte af statsverket
bekostas och utgå efter hufvudsakligen samma grunder, som gälde för
profårskurserna vid de allmänna läroverken.
Då pastor i församlingen har till uppgift att, såsom ordförande i skol¬
råd och kyrkostämma, handhafva folkskolans angelägenheter samt att leda
och öfvervaka dess arbete, måste det vara af synnerlig vigt, att han redan
under sin utbildningstid sättes i tillfälle att vinna någon kännedom om
de för denna skola gällande stadgar och författningar samt någon insigt
uti de arbetsmetoder, som för henne anses lämpliga. I Tyskland har man
liih. till liiks<L Vret. lott?. I Sand. 1 Afd. 12
90 Åttonde hufvudtiteln.
sedan lång tid tillbaka beredt tillfälle för prestkandidaten att i något.folk¬
skolelärareseminarium göra bekantskap med folkskolan, då församlings-
3 ärar en der i regel får till uppgift att äfven vara folkskolans lokalinspek¬
tör. Hos oss har under den senare tiden beliofvet af en dylik seminarie-
kurs gjort sig allt mer gällande. Derför hafva många prestkandidat^’
frivilligt genomgått en undervisningskurs vid folkskolelärareseminariet i Up-
sala, och i Lunds seminarium hafva många under någon tid åhört under¬
visningen. Under sådana förhållanden synes mig tiden inne att vidtaga
åtgärder, hvarigenom de, som ämna ingå i kyrkans tjenst, ej endast få
tillfälle utan blifva skyldiga att genomgå en läro- och öfningskurs vid
ett folkskolelärareseminarium med syfte att derigenom vinna någon känne¬
dom om folkskolan och hennes arbetssätt. Härigenom skulle det blifva
lättare för presten att utbilda sig till en dugande ordförande i skolråd
och kyrkostämma samt att förvärfva erforderlig insigt för att kunna på
lämpligt sätt öfvervaka folkskolan samt bedöma arbetet i henne.
De teologiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund, dom¬
kapitlen i dessa städer samt kanslern för rikets universitet hafva ock till¬
styrkt inrättandet af de ifrågasatta seminariekurserna, hvarjemte lärare¬
kollegierna vid folkskolelärareseminarierna i ofvan nämnda städer hafva
förklarat, att dylika kurser kunna anordnas vid deras läroverk.
Visserligen har det från ett håll anmärkts, att sådana kurser, hvarom
här vore fråga, borde inrättas först i samband med eu omgestaltning af
anordningarna för prestbildningen öfverhufvud. Men en ombildning af den
teoretiska prestbildningen, som närmast framhållits såsom varande af behofvet
pakallad, är icke beroende af de nu ifrågasatta seminariekurserna. Och
skulle en revision äfven af den praktiska prestbildningen anses önskvärd,
men den praktiskt-teologiska öfningskursen fortfarande begränsas till ett
år, vore det ju en fördel, om man, innan en sådan företoges, hade vunnit
någon erfarenhet om de ifrågasatta seminariekursernas inverkan.
Men vid anordnandet af dessa bör tillses, att de ej på något sätt träda.
in pa de teologiska disciplinernas område. De böra sålunda omfatta endast
lagstiftningen rörande folkskolan samt didaktik och speciel metodik jemte
någon öfning att undervisa i de kunskapsämnen, som förekomma i folkskolan.
Ifrågavarande lärokurs bör för öfrigt så anordnas, att den ej medför
någon förlängning uti prestkandidaternas studietid. Lärokursen bör derför
a ena sidan begränsas till det nödvändigaste, men å andra sidan bör den
få sa stor omfattning, att den kan medföra verkligt gagn. Fördenskull torde
till dess genomgående fordras åtminstone 1 SO timmar, nämligen 30 timmar
till den teoretiska och 150 timmar till den praktiska delen deraf. Dess¬
utom böra, der förhållandena sådant medgifva, sex hela dagar användas
Åttonde hnfvndtiteln.
91
till afhörande af undervisningen i öfningsskolans särskilda afdelningar:
småskolan, folkskolans lägre och högre afdelning.
Omförmälda tid kan, enligt de teologiska fakulteternas medgifvanden,
erhållas för det afsedda ändamålet under det år, då prestkandidat^! genom¬
går de praktiskt-teologiska öfningarna.
Mot den invändningen, att den tid, som under nuvarande förhållan¬
den kan anslås till seminariekursen, är för kort, för att denna skall kunna
blifva till verklig nytta, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att under det år, kursen genomgås, prestkandidaten derjemte under den
praktiskt-teologiska lärokursen sysselsattes med didaktiska och homiletiska
öfningar till ej ringa omfattning. Af seminariekursen bör han hafva stort
gagn vid dessa öfningar, liksom de å sin sida böra tjena till utveckling
af hans förmåga att meddela och bedöma undervisning i allmänhet.
Den till seminariekursens genomgående anslagna tiden bör förläggas
till en termin eller fördelas mellan två terminer, allt efter som det bäst
lämpar sig med afseende på förhållandena vid vederbörande universitet
och folkskolelärareseminarier.
Seminariets rektor bör vara föreståndare för den för profkandidaten
afsedda lärokursen vid folkskolelärareseminarier. Han bör tillika om
särskilda förhållanden ej föranleda undantag, undervisa uti folkskole-
författningar och normalplan. Derjemte böra vederbörande seminarie-
lärare förestå det ämne, hvaruti de för öfrigt medddela undervisning eller
leda praktiska öfningar.
När seminariekursen afslutats, bör i seminariets öfningsskola anställas
ett praktisk prof, hvarvid hvarje kursdeltagare bör i närvaro af professorn
i pastoralteologi samt af de seminarielärare, som handledt dem, som del¬
tagit i kursen, undervisa i minst två af folkskolans kunskapsämnen.
Öfver genomgången seminariekurs bör vitsord meddelas och vid bestäm¬
mandet deraf hänsyn tagas såväl till kursdeltagarens undervisningsskicklighet
som till den insigt, han ådagalagt vid genomgåendet af kursens teoretiska del.
Vitsorden bestämmas af kursföreståndaren efter samråd med de seini-
narielärare, som deltagit i handledning af kursdeltagarne, och böra dervid
begagnas de vitsord, som äro föreskrifna i nådiga seminariestadgan den 29
januari 1886.
Sedan Eders Kongl. Maj:t förordnat angående de hufvudgrunder, som
böra tillämpas vid anordnandet af de ifrågavarande kurserna, torde veder¬
börande professor i pastoralteologi och seminarierektor få i uppdrag att
inkomma med underdånigt förslag, huru med tillämpning af dessa hufvud¬
grunder kurserna böra anordnas med hänsyn till de vid vederbörande
läroanstalter rådande förhållanden.
92 Åttonde hufvudtitelu.
Kostnaderna för de ifrågasatta seminariekurserna böra ej blifva bc-
tydliga. Kursföreståndaren torde för kursens anordnande, ledning och
öfvervakande böra få uppbära ett årligt arfvode af 500 kronor. För
undervisning och handledning af de praktiska öfningarna torde ett belopp
af 4,000 kronor vara tillräckligt. Den årliga kostnaden för den för prest-
kandidater afsedda lärokursen vid de båda folkskolelärareseminarierna i
Upsala och Lund skulle sålunda uppgå till 5,000 kronor.
Frågan, huruvida genomgången seminariekurs bör bestämmas såsom
vilkor för rättighet att aflägga praktisk-teologisk examen och teologie
kandidatexamen eller för rätt att taga prestexamen, synes mig i verklig¬
heten icke vara af någon större betydelse. Då enligt myndigheternas
nästan samstämmiga uppfattning den föreslagna läro- och öfningskursen
kan och bör löpa jemsides med den praktisk-teologiska kursen, följer det
af sig sjelft, att den till förstnämnda kurs hörande pröfning lämpligast
kommer att afläggas någon tid förr än den studerande afslutar sin
teologiska kurs inom fakulteten. Vid uppgörande af den blifvande in¬
struktionen får man tillfälle att taga hänsyn till åtskilliga undantagsfall,
särskild! till den omständigheten, att flere teologie studerande, företrädes¬
vis teologie kandidater, för anställning vid de allmänna läroverken eller
folkskolelärareseminarierna vilja genomgå det för sådant ändamål fört-
skrifna profår, hvars nöjaktiga genomgående ju efter myndigheternas åsigt,
såsom mig synes med rätta, skulle medföra befrielse från den ifrågavarande
seminariekursens fullgörande.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen medgifva,
att för anordnande vid folkskolelärareseminarierna i Upsala och Lund
af särskilda läro- och öfningskurser med syfte att förbereda de blifvande
presterna dels för den handläggning af folkskolans angelägenheter, som
tillkommer ordförande i skolråd och å kyrkostämma, dels för den lokala
uppsigt öfver folkskoleväsendet, som åligger presterskapet enligt § 63 i
gällande folkskolestadga, det under riksstatens åttonde hufvudtitel upp¬
förda ordinarie anslag till seminarier för folkskolelärares bildande må
från och med år 1898 höjas med ett-belopp af 5,000 kronor.
[13.] Uti december 1895 inkommo till Eders Kong]. Maj:t lärare och lära-
Abm!ingfmxmnPv \ musik och säriS vid rikets folkskolelärare- och folkskolelärarinne-
,Ls, "lärare seminarier med underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t behagade i
Vld {g‘a‘rke°le' nådig proposition till Riksdagen föreslå sådan förhöjning uti ifrågavarande
seminarierna. lärares och lärarinnors löneförmåner, att dessa på seminariernas ordinarie
och extra ordinarie stat måtte komma att tillsammans uppgå till 1,400
Åttonde hufvudtiteln.
93
kronor under de fem första tjenstgöringsåren samt, under förutsättning
att den föregående tjenstgöringen blifvit i vederbörlig ordning väl vits¬
ordad, under de följande fem åren till 1,700 kronor och derefter till
2,000 kronor.
Som skäl för sin underdåniga anhållan hafva sökandena i hufvudsak
anfört:
att den synnerligen ansträngande och enerverande undervisning, som
vid förenämnda läroanstalter ålåge dem under 16 till 20 timmar i veckan,
gjorde det för dem i hög grad svårt att för sin utkomst hufvudsakligen
vara hänvisade till biförtjenster, liksom det också för seminarierna utan
tvifvel vore mycket ofördelaktigt, att lärarnes krafter måste till väsentlig
del egnas åt annat, för seminarierna främmande arbete;
att då likväl lärarnes nuvarande löneförmåner endast uppginge till,
efter olika tjensteålder, 1,100, 1,200 och 1,300 kronor, ehuru tjenstgörings-
tiden flerstädes utgjorde 20 timmar i veckan och vid det förhållandet,
att antalet af seminariernas elever under de senaste åren varit i stän¬
digt stigande, sannolikt snart äfven vid ytterligare några seminarier komme
att omfatta samma antal timmar, för det närvarande ingen annan utväg
funnes för lärarne att bereda sig för sin existens nödiga inkomster än ett
alltför betungande extra arbete; samt
att vid jemförelse med de löneförmåner, som tillkomme lärarne i
teckning vid seminarierna, hvilka lärare för 12 timmars undervisning i
veckan egde att uppbära årliga arfvoden af 800, 1,000 och 1,200 kronor,
och med de löner, som utginge till musiklärarne vid de högre allmänna
läroverken, hvilka lärares undervisningsskyldighet numera torde kunna
angifvas till i allmänhet högst 12 timmar i veckan, under det deras löner
uppginge till 750, 1,000 och 1,250 kronor, det ville synas de vid folk¬
skolelärareseminarierna anstälda musiklärarne, som om deras nuvarande
aidvoden icke motsvarade det maktpåliggande och ansträngande arbete,
som åtföljde deras befattningar.
Med anledning af nämnda framställning hafva domkapitlen i riket och
Stockholms stads konsistorium, efter vederbörande seminarierektorers hö¬
rande, afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden och deri dels på de af
sökandena åberopade skäl, dels på grund af den stora betydelse, som
musik och sång hafva vid seminarieundervisningen, dels ock med hänsyn
till de anspråk, som ställas på lärarne i dessa ämnen, framhållit som
billigt och önskvärd!, att någon löneförhöjning bereddes åt de ifråga¬
varande lärarne.
Beträffande den ifrågasatta löneförhöjningens storlek hafva de myn-
94 Åttonde hnfvudtitelu.
digheter, hvilkas utlåtanden infordrats, instämt med sökandena med undan¬
tag af domkapitlet i Hernösand, som underdånigst hemställer, huruvida ej
någon skilnad borde göras mellan lärare och lärarinna i fråga om aflönings-
beloppens storlek, samt domkapitlet i Vexiö, som tillstyrker, att sådan af¬
löning bereddes' åt seminariernas musiklärare, att dessa erhölle lön i tre
särskilda lönegrader: den första till belopp af 1,200 kronor, den andra efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring till belopp af 1,400 kronor och den
tredje efter ytterligare fem års väl vitsordad tjenstgöring till belopp af 1,600
kronor — allt årligen och för en tjenstgöring af IG timmar i veckan;
utöfver hvilka lönemedel borde anvisas lämpligt reservationsanslag att
användas till beredande af löneförhöjning, der mera än 16 timmars
tjenstgöring i veckan påkallades, sålunda att för tjenstgöring till 20 tim¬
mar i veckan lärare i första lönegraden kunde erhålla högst 1,400 kronor,
lärare i andra lönegraden högst 1,700 kronor och lärare i tredje löne¬
graden högst 2,000 kronor — allt för år räknadt.
Af så väl den underdåniga petitionen som af de med anledning deraf
infordrade utlåtandena synes mig tydligt och klart framgå, att det är icke
endast i hög grad billigt utan ock af verkligt behof påkalladt, att lärare
och lärarinnor i musik och sång vid seminarierna erhålla någon förhöjning
i sina löneförmåner.
Vid bestämmande af löneförhöjningens belopp förekommer det mig,
som om det ej vore skäl att göra någon skilnad mellan lärare och lära¬
rinnor, då arfvoden för undervisningen uti andra öfningsämnen vid semi¬
narierna utgå med samma belopp, antingen den meddelas af lärare eller
af lärarinna.
Beträffande åter frågan, huru stor löneförhöjningen bör blifva, anhåller
jag att först få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att för
närvarande undervisningen i musik och sång meddelas 16 timmar i veckan
vid 6 seminarier, I6V2 vid 1, 17 vid 2, 19 vid 1, 20 vid 1 och 24 vid 1.
Under sådana förhållanden, och då ingen anledning är att antaga, att under-
visningstimmarna i musik och sång vid de särskilda seminarierna komma
att ökas utöfver det nuvarande antalet, synes det mig vara skäl att be¬
stämma den tid, som läraren skulle vara skyldig att undervisa mot det för
undervisningen uti ifrågavarande ämnen faststälda arfvodet, till 16 timmar
i veckan med förbindelse för honom att mot särskild ersättning derutöfver
vid behof undervisa erforderligt antal timmar i veckan.
I likhet så väl med af Eders Kongl. Maj:t utsedde komitevade, hvilka
år 1879 afgifvit underdånigt betänkande och förslag angående lönereglering
Åttonde hufvudtiteln.
95
för, bland andra, folkskolelärareseminarierna, som med domkapitlet i
Yexiö, samt med stöd af Eders Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
år 1882, håller jag före, att musiklärare och -lärarinnor vid seminarierna
böra för 16 timmars tjenstgöring i'veckan åtnjuta en aflöning af 1,200
kronor för år.
År 1878 medgaf Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, att
teckningslärarne vid seminarierna skulle få rätt att för hvart femte år upp¬
bära ett ålderstillägg af 200 kronor, till dess att hela aflöningen uppginge
till 1,200 kronor. Motsvarande förmån synes mig böra komma äfven semina¬
riernas musiklärare och -lärarinnor till godo. De böra sålunda, enligt mitt
förmenande, för hvart femte år erhålla ett lönetillägg af 200 kronor, till
dess hela deras aflöning uppgår till ett belopp af 1,600 kronor.
Beträffande ersättning för undervisning utöfver 16 timmar i veckan
förekommer det mig, som om det vore rättvist, att denna beräknades för
hvarje timme, som öfversköte den normala tiden, äfvensom att den höjdes
i jembredd med den öfriga aflöningen, så att ersättningen utginge med lägre
belopp i den första lönegraden än i den andra, och likaledes med lägre
belopp i den andra än i den tredje. Beräknades det årliga ersättnings¬
beloppet för tjenstgöring öfver normaltiden i första lönegraden till 50, i
andra till 75 och i tredje till 100 kronor för hvarje undervisningstimme i
veckan, uppnåddes med 20 undervisningstimmar i veckan samma aflönings-
förmåner, som musiklärarne i sin petition äskat.
Musiklärarnes vid seminarierna nuvarande löneförmåner uppgå —
såsom petitionärerna framhålla endast till 1,000 kronor för år, hvar¬
jemte nämnda lärare under de senare åren uppburit såsom löneförbättring
under de fem första tjensteåren 100 kronor, under de fem följande 200
kronor och derefter 300 kronor.
Till ifrågavarande lärares aflöning utgå för närvarande på ordinarie
stat 12,000 kronor och på extra ordinarie 2,750 kronor, af hvilka senare
250 kronor äro beviljade till musikläraren vid seminariet i Lund för tjenst¬
göring utöfver 20 timmar i veckan.
Med hänsyn till de nuvarande musiklärarnes tjenstetid kan man antaga,
att vid början af år 1898 — det år, under hvilket löneförhöjning först
skulle komma dem till godo — 2 af dem skulle vara berättigade att för
normal tjenstgöringstid uppbära 1,200 kronor, 4 att för samma tid erhålla
1,400 kronor och 6 att åtnjuta en aflöning af 1,600 kronor. Hela beloppet
för normala tjenstgöringstiden skulle sålunda uppgå till 17,600 kronor.
Som ersättning för tjenstgöring utöfver den normala tjenstgöringstiden
torde ett årligt anslag af 2,250 kronor vara tillräckligt.
Hela den summa, som erfordrades för aflöning åt musiklärare och -lära-
96 Åttonde hufvudtiteln.
rinnor vid landets seminarier enligt nu angifna grunder, skulle sålunda
komma att uppgå till 19,850 kronor, eller 5,100 kronor mer, än som nu
utgår för samma ändamål.
Härvid torde jag få fästa Eders Kong]. Majtts uppmärksamhet derpå,
att om det nu på ordinarie stat till dessa lärares aflöning utgående be¬
loppet, 12,000 kronor, ökas med det för ifrågavarande löneförhöjning er¬
forderliga beloppet, 7,850 kronor, kan i stället det extra anslag, som under
flera år utgått till löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folk¬
skolelärare- och folkskolelärarinneseminarier och som vid sista riksdagen ned-
sattes från 33,300 till 31,800 kronor, ytterligare minskas med 2,750 kronor.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:
att från och med år 1898 musiklärare och musiklärarinnor vid folk¬
skolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna må för 16 timmars tjenst¬
göring i veckan erhålla en aflöning af 1,200 kronor jemte två ålderstillägg
å 200 kronor hvartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenst¬
göring;
att nämnde lärare och lärarinnor för hvarje tjenstgöringstimme i veckan,
som öfverskjuter berörda antal, må i ersättning för helt läsår uppbära i
första lönegraden 50 kronor, i andra 75 kronor och i tredje 100 kronor;
att uppflyttning i högre lönegrad må ega rum efter samma grunder,
som gälla för seminarieadjunkters uppflyttning från en lägre till en högre
lönegrad; samt
att för beredande af de för sagda ändamål erforderliga medel det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslog till seminarier för
folkskolelärares bildande må från och med år 1898 höjas med 7,850 kronor.
Vid bifall till hvad i punkterna 12 och 13 föreslagits kommer an¬
slaget till nämnda seminarier, nu 317,525 kronor, att höjas till 330,375
kronor.
[14.] Uti en inom sistlidne års riksdag väckt motion föreslogs, dels att
An<j. ufiönan- ordinarie öfningslärare vid rikets tolf folkskolelärare- och folkskolelärarinne-
^“■f^^seminarier måtte vid inträffande tjenstledighet på grund af sjukdom få
läraris vid uppbära ‘j, af sin lön, och dels att Riksdagen måtte på extra stat för år
Seminarium Uälla till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 2,000
sjukdom, kronor i och för bestridande af här ifrågavarande utgifter.
T anledning häraf beslöt Riksdagen, att hos Eders Kong]. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och på
hvilka vilkor öfningslärare i vissa ämnen vid folkskolelärare- och folk¬
skolelärarinneseminarier måtte tillerkännas rätt att vid tjenstledighet på
Åttonde hufvudtiteln.
97
grund af sjukdom uppbära någon del af afiöningen, samt derefter för Riks¬
dagen framlägga det förslag, hvartill omständigheterna kunde föranleda.
Såsom skäl för sitt beslut anförde Riksdagen, att, då lärare i musik,
teckning och gymnastik vid de allmänna läroverken egde att vid tjenst¬
ledighet för sjukdom uppbära viss del af sin aflöning, syntes det Riks¬
dagen kunna ifrågasättas, huruvida icke en dylik förmån borde beredas
äfven öfningslärare i åtminstone vissa ämnen vid folkskolelärare- och folk-
skolelärarinneseminarierna. Då emellertid anslag för dylikt ändamål icke
synts böra af Riksdagen beviljas, innan nödig utredning af de på frågan
inverkande omständigheter blifvit förebragt, hade Riksdagen icke ansett sig
med anledning af förenämnda motion böra vidtaga annan åtgärd, än att
hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om en sådan utredning.
I § 13 af Kongl. Maj:ts nådiga stadga för folkskolelärareseminarierna
i riket, sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 16 november
1894, heter det beträffande lärare i öfningsämnena vid seminarierna samt
lärarne vid dessas öfningsskolor:
»Vid hvarje seminarium skola anställas lärare i teckning, i musik
och sång, i gymnastik, i trädgårdsskötsel och trädplantering samt i slöjd.
Vid seminariets öfningsskola må, i enlighet med de bestämmelser
Kongl. Maj:t i hvarje särskild! fall meddelat, erforderligt antal lärare
anställas».
Ofvannämnda lärare förordnas af vederbörande konsistorium, sedan
seminariets rektor afgifvit förslag.
Beträffande deras tjenstgöringsskyldighet föreskrifves uti ofvannämnda
kongl. kungörelse, att läraren i teckning skall vara skyldig att undervisa
tolf timmar i veckan, läraren i musik och sång sexton till tjugu timmar,
läraren i gymnastik åtta till tolf timmar, läraren i trädgårdsskötsel under
den tid af året, soin erbjuder tillfälle till trädgårdsarbete, tolf till femton
timmar, och under den öfriga delen af läsåret för meddelande på läro-
rummet af nödiga kunskaper i ämnet tre timmar i veckan, hvarjemte sist¬
nämnde lärare, der egen trädgård finnes, bör egna noggrann omsorg åt
densammas tillbörliga skötsel och vård, läraren i slöjd fjorton till tjugu-
fyra timmar samt lärare i öfningsskolan tjugufyra till tjuguåtta timmar
i veckan.
Vid några seminarier äro ej särskilda lärare för ordnade i hvart och
ett af öfningsämnena, utan man har anordnat så, att en af adjunkterna
sköter, jemte sin egen befattning, äfven tjensten som öfningslärare i något
ämne, eller så att en öfningslärare meddelar undervisning uti mer än ett
öfningsämne, eller ock så att en lärare i öfningsskolan äfven tjenstgör som
öfningslärare i något ämne.
Bih. till liiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 13
98 Åttonde hufvudtiteln.
Vid seminariet i Stockholm är t. ex. en af adjunkterna förordnad till
lärare i trädgårdsskötsel och lärarinnan i slöjd undervisar jemväl i kun¬
skapsämnen i öfningsskolan; i Karlstad har en adjunkt förordnande att
undervisa i teoretisk trädgårdsskötsel samt att öfvervaka elevernas prakti¬
ska öfningar i trädgården, under det en trädgårdsmästare, som tillika är
vaktmästare vid seminariet, har till uppgift att sköta och vårda trädgår¬
den; i Upsala meddelas den teoretiska undervisningen i trädgårdsskötsel
af en adjunkt, under det en trädgårdsmästare leder de praktiska öfnin-
garna; i Linköping undervisa lärarne i öfningsskolan äfven uti slöjd; i
Vexiö undervisar en utaf lärarne i öfningsskolan äfven uti slöjd; i Göte¬
borg undervisar läraren i trädgårdsskötsel äfven uti slöjd; i Hernösand
hafva lärarne i öfningsskolan förordnande att undervisa äfven i slöjd.
Dertill kommer, att några öfningslärare vid seminarierna innehafva mot¬
svarande befattning äfven vid allmänt läroverk eller folkskola; att två
adjunkter vid allmänt läroverk tjenstgöra äfven som öfningslärare vid se¬
minarium samt att en folkskolelärare är derjemte lärare i ett öfningsämne
vid seminarierna.
Beträffande ifrågavarande lärares aflöning uppbära lärare i teckning
800 kronor, hvarjemte de hvart femte år ega rätt till ett ålderstillägg å
200 kronor, till dess lönen uppgår till 1,200 kronor.
Lärarne i musik och sång hafva i arfvode 1,000 kronor, hvarjemte
åt dem under en följd af år årligen beviljats löneförbättring, som för
dem, hvilka tjenstgjort under fem år, uppgått till 100 kronor, från fem
till och med tio år till 200 kronor och öfver tio år till 300 kronor.
Lärarne i gymnastik hafva i årligt arfvode 675 kronor samt såsom
löneförbättring under de första fem åren 62 kronor 50 öre, från det
femte till och med det tionde året 162 kronor 50 öre samt derefter 262
kronor 50 öre.
Till hvarje manligt seminarium är för undervisning i slöjd beviljadt
ett anslag af 1,500 kronor. Vid några seminarier bestämmes för hvarje
år, vid andra är det bestämdt tills vidare, hur stor del af detta belopp
skall användas till aflönande af lärare, och hur mycket deraf till andra
behof för slöjdundervisningen. Beloppet, som utgår till aflönande af lä¬
rare, är ej lika stort vid alla seminarier. Vid fyra uppgår det till 900
kronor, vid två till 1,000 kronor och vid ett till 1,200 kronor.
Vid hvart och ett af de qvinliga seminarierna uppbär slöjdlärarinnan
ett arfvode af 800 kronor.
Lärarne i trädgårdsskötsel hafva vid olika seminarier olika aflöning.
Vid fem seminarier belöper den sig till 1,000 kronor; vid två till 750;
vid ett till 500; vid två till 400, vid ett till 300 och vid ett till 225 kronor.
Åttonde hufvudtiteln. 99
Lärarnes vid öfningsskolan arfvoden vexla mellan 1,200 och 1,500
kronor.
Af nu ifrågavarande lärare hafva endast de sistnämnda pensionsrätt.
Genom nådiga cirkuläret den 31 december 1877 är nemligen förordnadt,
att examinerad folkskolelärare, som bestrider läraretjenst vid med folk-
skolelärareseminarium förenad öfningsskola, eger för åtnjutande af pension
uti folkskolelärarnes pensionsinrättning att räkna sig till godo hela den
tid, han tjenstgör vid seminariets öfningsskola, som ordinarie tjenstår.
— Riksdagen har dock vid flera tillfällen beviljat pension jemväl åt öf-
ningslärare vid folkskolelärareseminarierna. Så beviljade Riksdagen 1888
pension till en musiklärare vid seminariet i Lund; år 1889 till en träcl-
gårdslärare vid seminariet i Linköping; år 1890 till en musiklärare i Vexiö
och lo896 till en lärarinna i teckning vid seminariet i Stockholm.
Åtskilliga gånger hafva öfningslärare vid folkskolelärareseminarierna
vid inträffad sjukdom hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om
anslag af allmänna medel till hjelp vid aflönande af den lärare, som under
sjukdomstiden uppehållit deras befattningar, men, så ömmande deras läge
än varit, har Eders Kongl. Maj:t nödgats afslå deras ansökningar af brist
på för ändamålet tillgängliga medel.
Det synes dock mycket hårdt och obilligt, att en vid statens läroverk
anstäld lärare, om han blir af sjukdom någon tid urståndsatt att skota sin
tjenst, skall anses vara skyldig att sjelf helt och hållet aflöna vikarien,
äfven om hela den med tjensten förenade aflöningen skulle dertill åtgå. °
Billigheten synes mig fordra, att den sjuke läraren af statsmedel far
någon hjelp till vikariens aflöning. . .
Detta förekommer mig så mycket billigare som numera ej endast ordi¬
narie ämneslärare vid allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier, utan
äfven extra lärare och öfningslärare vid allmänna läroverk samt ordinarie
lärare vid folkskolan vid påkommen sjukdom hafva förmanen att pa ett
eller annat sätt för vikariens aflönande åtnjuta understöd af allmänna medel.
I kongl. cirkuläret den 30 januari 1884 är föreskrifvet, att i afseende
å skyldighet för vid seminarium anstäld ordinarie lärare, som åtnjuter
tjenstledighet, att antingen aflöna vikarie eller att å sin lön vidkännas af¬
drag till vikariens godtgörande, skall tillämpas hvad nadiga cirkuläret den
12 juli 1872 i sådant hänseende innehåller beträffande lärare vid de allmänna
läroverken. Att låta de i sistnämnda cirkulär faststälda grunder blifva i
allt gällande äfven med hänsyn till öfningslärarne vid seminarierna och
de vid dessas öfningsskolor anstälde lärarne, synes mig icke lämpligt, då
dessa lärare tjenstgöra under delvis andra förhållanden än ämneslärarne
vid seminarierna. Och då de lärare, hvarom nu är fråga, såsom förut
100 Åttonde hnfvudtiteln.
blifvit anfördt äro sins emellan mycket olika med hänsyn såväl till tjenst-
göringsskyldighet och aflöning som till ställning vid läroanstalten, i det
somliga innehafva lärarebefattning uti endast ett öfningsämne, andra der¬
emot förena dylik lärarebefattning med annan tjenst, förekommer det mig
knappast möjligt att stadga några allmänna grunder, som skola tillämpas
vid . alla fall, då fråga blir om aflönande af vikarie för öfningslärare vid
seminarium eller vid ett seminariums öfningsskola anstäld lärare, som af
sjukdom är urståndsatt att sjelf sköta sin befattning.
Det torde derför blifva nödvändigt, att åt Eders Kongl. Maj:t med-
gifves rätt att för hvarje särskild! fall afgöra, om bidrag af allmänna medel
bör beviljas till hjelp vid aflönande af vikarien, samt att, om Eders Kongl.
Maj:t beslutar, att dylikt bidrag skall utgå, bestämma, till hvilket belopp
bidraget far af statsmedel bestridas — dock torde härvid böra föreskrifvas,
att den sjuke lärare, för hvilken vikarie förordnas, alltid skall hafva skyl¬
dighet att till dennes aflönande afstå minst en fjerdedel af det befatt¬
ningen åtföljande arfvode.
Att med någon tillförlitlighet beräkna, hur stor summa årligen är er¬
forderlig för det ifrågasatta ändamålet, är ej möjligt. Det synes mig dock,
som om ett belopp af 4,000 kronor borde blifva tillräckligt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
dels att medgifva, att Eders Kongl. Maj:t må bestämma, huruvida, när öf¬
ningslärare eller öfningslärarinna vid folkskolelärare- och folkskolelärarinne-
seminarium eller lärare eller lärarinna vid med dylikt seminarium förenad
öfningsskola af sjukdom blir urstandsatt att sköta sin befattning, anslag
af allmänna medel må utgå såsom bidrag till aflönande af vikarie, samt
till hvilket belopp . bidraget må af statsmedel bestridas, dock med iakt¬
tagande att den sjuke läraren eller lärarinnan alltid skall till vikaries
aflönande afstå minst en fjerdedel af det befattningen åtföljande arfvode;
_ dels att bevilja för omförmälda ändamål från och med år 1898 på
ordinarie stat ett förslagsanslag af 4,000 kronor.
[15] o Riksdagen har i en till Eders Kongl. Maj:t den 11 maj 1896 af-
Ang.iöneregie-låten underdånig skrifvelse anfört följande-
ring för lärare t • T>*1J .. i J .
rid småskolor o ^ inom rCiKsciagen väckt motion hade föreslagits, att Riksdagen
m- m. måtte besluta en skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t med begäran, att Eders
Kongl Maj:t täcktes lata upprätta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändrade bestämmelser angående aflöning åt de biträdande lärare och lära¬
rinnor vid folkskolor, lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor samt
lärare och lärarinnor vid småskolor, hvilka fullgjort nu gällande vilkor för
Åttonde hufvudtiteln.
101
erhållande af statsbidrag med tvåhundra kronor, och detta i syfte att för
åtnjutande af statsbidrag med två tredjedelar af den kontanta årliga lönen
måtte stadgas:
a) att berörda lön ej finge understiga trehundra kronor;
b) att ofvan anförda lärare och lärarinnor skulle förses med nödig
bostad jemte vedbrand eller skälig ersättning derför; samt
c) att nämnda lärare och lärarinnor efter tio års oförvitlig tjenstgöring
skulle tillerkännas ett ålderstillägg af femtio kronor, hvarå statsbidrag
finge åtnjutas med två tredjedelar.
Undersökningar rörande ifrågavarande lärares och lärarinnors aflöning,
hvilka legat till grund för ofvannämnda motion, syntes gifva vid handen,
att i sjelfva verket det öfvervägande flertalet åt bemälda lärare och lära¬
rinnor redan nu hade en årlig aflöning, som ej understege trehundra kro¬
nor, hvilken lön också, enligt hvad i motionen anfördes, vore den minsta,
som skäligen borde gifvas. Fördelad på årets trehundrasextiofem dagar,
utgjorde den 82 öre om dagen, och för detta belopp skulle anskaffas föda,
kläder, skodon, böcker med mera. Dertill koinme, att dessa lärare och
lärarinnor, när de af sjukdom blefve urståndsätta att fullgöra sin tjenst,
icke vore berättigade till bidrag i och för vikaries aflöning samt att, när
de vid framskriden ålder lemnade sina befattningar, från ålderdomsunder-
stödsanstalten till dem utginge en pension af högst etthundrafemtio kronor.
Då nu med stöd af gällande författningar församlingar kunde till tvåhundra
och tvåhundrafemtio kronor begränsa lönen för de lärare och lärarinnor,
hvilka i småskolan hade sig ålagdt det dryga och ansvarsfulla arbetet att
lägga den grund, hvarpå hela folkbildningen hvilade, så blefve följden af
dessa ogynsamma förhållanden, att lärarinnan och hennes arbete i skolan
lede deraf. Många af lärarinnorna, hvilka, oaktadt de med uppoffring af
tid och penningar måst samvetsgrant utbilda sig för sitt kall, lönades
sämre än den kroppsarbetande qvinnan och sökte den ena platsen efter den
andra för att få sina vilkor förbättrade. Den härigenom uppstående rör¬
ligheten bland småskolans lärarepersonal vore i högsta måtto menlig för
skolan.
Om lönerna för ifrågavarande lärare och lärarinnor höjdes till tre¬
hundra kronor, skulle, enligt anstälda beräkningar för den lärarekår, som
tjenstgjorde under år 1894, statens utgifter ökas med 52,853 kronor 22
öre, hvilken summa finge anses ringa i förhållande till det stora och be-
hjertansvärda ändamålet. Ej heller borde uppoffringen för de skoldistrikt,
der lönen understege trehundra kronor, förekomma afskräckande. I det
vida öfvervägande antalet af dessa uppginge lönen till tvåhundrafemtio
kronor. En höjning till trehundra kronor skulle, i följd af det genom
102
Åttonde hutVudtiteln.
kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 ökade statsbidraget, förorsaka distriktet
ett tillskott af allenast sexton kronor 67 öre för hvarje lärare och lärarinna.
Äfven denna lön kunde i de flesta fall endast räcka till bestridande
af de nödvändigaste lefnadskostnader men ej bereda tillgång till någon
besparing för ålderdomens dagar, ett förhållande, som blefve särskild!
tryckande för de lärare och lärarinnor, hvilka i följd af sjukdom nödgats
lemna sina tjenster och måste åtnöjas med en betydligt afkortad pension.
Då ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor efter fem års oförvitlig
tjenstgöring vore berättigade till löneförhöjning af etthundra kronor, borde
det ej synas oskäligt, om åt lärare och lärarinnor vid småskolor med flere
kunde efter tio års oförvitlig tjenstgöring beviljas ett ålderstillägg af femtio
kronor, som med två tredjedelar bekostades af staten och med en tredje¬
del af skoldistriktet.
Bland löneförmåner, som tillkomme vid folkskolor anstälde lärare och
lärarinnor, vore husrum och vedbrand eller ersättning derför icke de minst
betydelsefulla. Till åtnjutande af nämnda förmåner vore de i motionen
åsyftade lärare och lärarinnor icke enligt lag berättigade. På församlin¬
garnas goda vilja allena hade det dittills berott, om dessa förmåner blifvit
dem förunnade. Men en lön af trehundra kronor kunde ej räcka till äfven
för anskaffning af tjenlig bostad och nödigt bränsle. Saknaden af egen
bostad måste emellertid öfva ett hämmande och nedtryckande inflytande
och i sin mån vålla, att frukten af det ansträngande arbetet ej blefve sådan,
som den eljest kunnat blifva. Der, i följd af särskilda förhållanden, ej
lämpligen i skolhuset kunde beredas bostad, borde i stället utgå ersättning
för bostad och vedbrand med minst femtio kronor årligen, hvilket utgjorde
samma belopp, som i ersättning för ifrågavarande naturaförmåner, enligt
kongl. kungörelsen den 1 juni 1894, skulle utgå till vikarie för ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsattes att sköta
sin tjenst.
Hvad sålunda och i öfrigt blifvit i motionen anfördt till stöd för
ifrågavarande förslag hade synts Riksdagen ådagalägga önskvärdheten af
eu reglering och förbättring af lönevilkoren för ofvannämnda, i förhållande
till det dem åliggande mödosamma arbetet synnerligen lågt aflönade lärare
och lärarinnor.
På grund häraf och för befordrande af detta syfte har Riksdagen i
berörda skrifvelse anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta verkställa
utredning, om och på hvilka vilkor aflöningen för de i motionen omför-
mälda lärare och lärarinnor må kunna regleras, och dervid taga i öfver¬
vägande, huruvida deras lönevilkor må så bestämmas, att den kontanta
lönen för dem cj understiger trehundra kronor, att de förses med tjenlig
Åttonde hufvndtiteln. 103
bostad och nödigt bränsle eller skälig ersättning derför, samt att de be¬
rättigas att efter tio års oförvitlig tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg af
femtio kronor, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvar¬
till berörda utredning kunde föranleda.
Rörande det i Riksdagens skrifvelse omförmälda ärende hafva in¬
fordrats utlåtanden såväl från öfverståthållareembetet och Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i de särskilda länen som från domkapitlen i
riket och Stockholms stads konsistorium.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län och dom¬
kapitlet i Upsala förorda, att den af Riksdagen äskade utredningen, om
och på hvilka vilkor aflöningen för ifrågavarande lärare och lärarinnor må
kunna regleras, måtte blifva företagen.
Det förslag till löneförbättring för lärare och lärarinnor vid småskolor
med flera, som af motionären framstälts, tillst.yrkes i hufvudsak på de i
motionen angifna skäl af öfverståthållai’eembetet och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Blekinge, Gotlands, Vesternorrlands, Örebro, Elfsborgs,
Södermanlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Vesterbottens, Kalmar,
Skaraborgs och Kristianstads län samt af domkapitlen i Vesteras, Karlstad,
Kalmar, Skara, Göteborg och Visby, äfvensom af Stockholms stads konsi¬
storium. Motionärens förslag har derjemte tillstyrkts af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands 'län, dock med den förändring, att,
enligt dess förmenande, ersättning för bostad jemte vedbrand borde utgå
med 60 kronor årligen.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län önskar lika¬
ledes framgång åt det i motionen framstälda förslaget rörande förbättring
af ifrågavarande lärares löneförmåner, men anser, att det ifrågasätta alders-
tillägget borde, med hänsyn till den ökade kostnad för skolväsendet, som
genom tillhandahållande af bostad och vedbrand, enligt hvad föreslaget
blifvit, skulle tillskyndas skoldistrikten, utgöras af statsmedel. Denna åsigt
delas af domkapitlet i Linköping, enär ett och annat skolråd, i händelse
skoldistriktet skulle betala en del af ålderstillägget, kunde finna lämpligt
att utbyta äldre lärare och lärarinnor mot yngre och billigare.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län håller före,
att ifrågavarande lärare borde erhålla två ålderstillägg a 25 kronor hvar¬
dera efter respektive 5 å 10 års tjenstgöring samt att skolråd skulle ega
rätt att anställa oexaminerade lärare och lärarinnor endast i de fall och
så länge det styrktes, att examinerade ej kunde erhållas. Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Jeintlands län sätter i fråga, om ej^alders-
tillägget borde bestämmas till högre belopp eller åtminstone utgå redan
104 Åttonde lmfvndtiteln.
efter 5 års oförvitlig tjenstgöring, hvilket senare förslag förordas äfven af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.
Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län är tveksam,
om det föreslagna ålderstillägget å 50 kronor vore för ifrågavarande lärares
och lärarinnors å landsbygden anständiga bergning erforderligt, men anser,
att °ett dylikt ålderstillägg kunde vara lämpligt såsom en sporre dels till
uthållighet på den erhållna platsen, och dels till bemödande att alltjemt
sköta sitt kall lika omsorgsfullt som de första åren. Derför torde som
vilkor för erhållande af ålderstillägg böra föreskrifvas oförvitlig tjenstgöring
under hela den tid, läraren eller lärarinnan tjenstgjorde.
Domkapitlet i Lund förordar motionärens förslag, men med det tillägg,
att för de lärare och lärarinnor, som icke förvärfvat sådan kompetens till
sina befattningar, som för närvarande vore föreskrifven såsom vilkor för
att skoldistrikt finge till sådan lärares eller lärarinnas aflöning uppbära
af statsmedel ett belopp af 200 kronor, minimilönen bestämdes till 250
kronor med rätt för vederbörande att icke dess mindre efter tio års tjenst¬
göring fa den höjd till 300 kronor. Derjemte sätter domkapitlet i fråga,
huruvida icke till förebyggande af den nog stora rörligheten inom lärare¬
personalen såsom vilkor för erhållande af ålderstillägg efter tio års tjenst¬
göring borde stadgas, att vederbörande lärare eller lärarinna skulle af de
tio aren hafva tjenstgjort åtminstone fem vid skola inom samma skoldistrikt.
Sedan domkapitlet i Vexiö förordat den föreslagna löneregleringen,
hemställer domkapitlet icke blott, att skoldistrikten måtte bibehållas vid
sin nu innehafvande rätt att uppbära statsbidrag för aflönande af de lärare
och lärarinnor, som vid tiden för nya löneregleringen redan vore i tjenst
anstälda med lön icke uppgående till 300 kronor, utan äfven att dessa
lärare och lärarinnor jemväl måtte komma i åtnjutande af dels lön till
belopp af 300 kronor, dels de naturaförmåner och det ålderstillägg, hvarom
Riksdagens skrifvelse handlade, derest de företedde bevis af vederbörande
folkskoleinspektör om duglighet, jemförlig med deras, livilka aflagt prof
enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885.
Eders Kongl. Maj.-ts befallningshafvande i Vexiö län tillstyrker, att
det väckta löneregleringsförslaget måtte blifva genomfördt, men uttalar
dervid som sin åsigt, att den ifrågasatta löneförbättringen borde tillgodo-
koinrna äfven icke examinerade lärare och lärarinnor, som för närvarande
innehade anställning vid skolorna eller framdeles komme att vid dem an¬
ställas af den anledning, att examinerade lärare eller lärarinnor ei kunde
erhållas.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län håller före, att
det ifrågasatta ålderdomstillägget borde — om möjligt — komma lärare
Åttonde hufvudtiteln.
105
och lärarinnor till godo efter fem års tjenstgöring, och att i synnerhet
lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor vore förtjenta af denna förmån.
Domkapitlet i Linköping uttalar som sin mening, att lärare och
lärarinnor vid mindre folkskolor, af hvilka fordrades mera arbete och större
skicklighet än af småskolans lärarepersonal, borde i lön erhålla, förutom
bostad jemte vedbrand, minst 400 kronor, hvaraf skoldistriktet borde betala
en tredjedel.
Domkapitlet i Strengnäs anser, att lärare och lärarinnor vid mindre
folkskolor, hvilkas tjenstgöring öfverstege lärares och lärarinnors i små¬
skolan med fyra å sex timmar i veckan, borde tillerkännas i kontant lön
minst 350 kronor. I öfrigt hade domkapitlet intet att erinra mot det
framstälda förslaget till lönereglering.
Domkapitlet i Hernösand hemställer, att för Riksdagen måtte fram¬
läggas förslag:
1) att biträdande lärare och lärarinna vid folkskola, hvilken undergått
godkänd afgångsexamen från ett folkskolelärare- eller lärarinneseminarium,
finge åtnjuta minimilönen för folkskolelärare;
2) att biträdande lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka genomgått
en tvåårig kurs vid ett statens eller af landsting underhållet seminarium,
äfvensom lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor, hvilka genomgått
nämnda kurs, måtte erhålla en årlig kontant aflöning af 400 kronor;
3) att biträdande lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor, hvilka
icke genomgått omförmälda tvååriga kurs, samt alla lärare och lärarinnor vid
småskolor måtte bekomma en kontant årlig aflöning af minst 300 kronor;
4) att alla i mom. 2 och 3 upptagna lärare och lärarinnor måtte
erhålla dels husrum och vedbrand eller ersättning derför med 75 kronor
för år, dels efter tio års oförvitlig tjenstgöring ett ålderstillägg af 50
kronor; samt
5) att ofvan berörda kontanta aflöningsbelopp 400 och 300 kronor
äfvensom ålderstillägget måtte utgå till två tredjedelar af staten och till
en tredjedel af skoldistriktet, hvaremot husrum och vedbrand eller ersättning
derför måtte bekostas af skoldistriktet ensamt.
I likhet med Riksdagen anse, såsom af det ofvan anförda framgår, de
myndigheter, från hvilka underdåniga utlåtanden blifvit infordrade, att de
skäl, som motionären anfört till stöd för sitt förslag, tydligt ådagalägga
önskvärdheten af en reglering och förbättring af löneförmånerna för ifråga¬
varande lärare och lärarinnor. Endast Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Malmöhus län är tveksam, om det föreslagna ålderstillägget å
femtio kronor vore för deras anständiga bergning erforderligt på lands-
Bih. till Rikml. Prut. IKltJ. 1 Samt. / Af cl. 14
#
106 Åttonde hnfvudtiteln.
bygden. Äfven om det å ena sidan måste medgifva^, att de lärare, hvarom
nu är fråga, kunna med åtnjutande af nuvarande löneförmåner draga sig
fram, om de iakttaga stor sparsamhet och underkasta sig ett äfven för
deras ställning indraget lif, synes det mig dock å andra sidan icke obilligt,
om de erhölle så stor tillökning i sina inkomster, att det för dem
blefve möjligt att för ålderns dagar spara något, och derigenom erhålla
ett väl behöflig! tillskott till det ålderdomsunderstöd, hvartill de i öfrigt
äro berättigade. I förhållande såväl till de kostnader, de måst underkasta
sig för att vinna behörighet till sina befattningar, som till det vigtiga och
mödosamma arbete, som åligger dem, torde de med allt skäl kunna räknas
bland de lågt aflönade, äfven om de erhålla den löneförbättring, som nu
blifvit föreslagen. Emellertid tillstyrker äfven Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i sistnämnda län ett ålderstillägg åt de i motionen om-
förmälda lärare, fastän Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vill betrakta
denna löneförbättring såsom eu sporre till ett ihärdigt och omsorgsfullt
arbete. Äfven från denna sistberörda synpunkt synes mig jemväl ålders-
tillägget berättigadt. Som ett vilkor för erhållande af ålderstillägget borde,
enligt samma Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, före-
skrifvas oförvitlig tjenstgöring under hela den tid, som lärarne skött sina
befattningar. ,Det synes dock alltför hårdt och obilligt att för all framtid
taga från läraren hopp om och rätt till ålderstillägg, derför att han
af en eller annan anledning fått anmärkning för ett fel, som ej betraktas
så stort, att han derför anses olämplig att fortfarande användas i skolans
tjenst, och som kanske ej vidare förnyas.
Det har ock blifvit satt i fråga, om icke till förebyggande af den nog
stora rörligheten inom lärarepersonalen såsom vilkor för erhållande af
ålderstillägg efter tio års tjenstgöring borde stadgas, att vederbörande lärare
skulle af de tio åren hafva tjenstgjort åtminstone fem vid skola inom samma
skoldistrikt. Att täta ombyten af lärare inverka menligt på skolan, kan ej
förnekas. Det förekommer mig dock, som om det föreslagna stadgandet ej
vore rätta medlet till förebyggande af ofta upprepade vexlingar af lärare.
Stadgades det nemligen, att lärare för att blifva berättigad till ålderstillägg
skulle tjenstgöra tio år och af dessa fem år vid skola inom samma skol¬
distrikt, kunde lätt inträffa, att en lärare nödgades tjenstgöra mer än tio
år, innan han blefve berättigad till erhållande af ålderstillägg. Det beror
ju icke alltid på läraren sjelf, om han får stanna qvar vid eu skola.
Denna kan indragas eller förändras, och läraren i följd deraf blifva nöd¬
sakad att lemna sin befattning. Äfven af annan anledning kan läraren
blifva tvungen lemna sin tjenst inom ett skoldistrikt, innan han tjenstgjort
derstädes under fem år. Dessutom skulle genom nämnda stadgande en
Åttonde hnfviidtiteln.
107
lärare kunna komma i den ställning, att lian nödgades afstå från att söka
en befattning, som vore honom synnerligen eftersträfvansvärd, i händelse
han ej föredroge att tjenstgöra mer än tio år, innan han blefve berättigad
att erhålla ålderstillägg.
Den förändring i motionärens förslag, att ålderstillägget skulle
komma vederbörande lärare till godo redan efter fem års tjenstgöring; har
blifvit föreslagen. Mig synes dock förslaget att föreskrifva tio år som
vilkor för rätt till ålderstillägg välbetänkt. Många af dem, som utbildats
för och erhållit sådana lärarebefattningar, hvarom här är fråga, utbyta
nemligen lärareverksamheten mot andra sysselsättningar. I synnerhet
under de första tio tjenståren torde ett dylikt ombyte af verksamhet ega
rum. Under sådant förhållande synes det mig icke förenadt med klok
hushållning att medgifva rätt till ålderstillägg redan efter fem år. Man
bör, förekommer det mig, i den längre tjenstgöringen hafva åtminstone
något större garanti för att den, som erhåller ålderstillägg, kommer att
fortfarande egna sina krafter åt skolans tjenst.
Föreslaget har ock blifvit, att biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolan, äfvensom lärare och lärarinnor vid mindre folkskolan skulle få
större lön än lärare och lärarinnor vid småskolan. Såsom skäl härför har
blifvit anfördt, att af de två första grupperna af lärare fordrades mera
arbete och större skicklighet än af småskolans lärarepersonal. Hittills hafva
alla extra ordinarie folkskolelärare, liksom ock alla ordinarie lärare vid folk¬
skolan, varit berättigade till samma i lag stadgade minimilön, oberoende
af beskaffenheten utaf den befattning, de innehaft. Så har samma minimilön
varit stadgad för läraren i den flyttande folkskolan som för läraren i den fasta;
och läraren i folkskolan på landsbygden har haft samma lagstadgade minimi¬
lön som folkskoleläraren i staden. Likaledes har lika stor minimilön varit
stadgad för alla lärare, som aflagt småskolelärareexamen, vare sig att de
varit anstälda vid småskola, vid mindre folkskola eller som biträdande
lärare vid folkskola. Samma grundsats torde äfven hädanefter böra till-
lämpas. Då samma behörighet kräfves af läraren vid småskolan och af
läraren vid mindre folkskolan, torde således lika stor minimilön böra i lag
bestämmas för båda dessa grupper af lärare, och detta så mycket hellre,
som det är att befara, att man genom att stadga större löner för läraren
i mindre folkskolan än för läraren i småskolan mången gång skulle göra
mindre folkskolan, som endast vid undantagsförhållanden får upprättas,
och som har en mer provisorisk karakter, fastare än önskligt och behöflig!
vore. Vill ett skoldistrikt genom större löneförmåner, än lag stadgar, söka
förskaffa sig eller qvarhålla mera framstående lärare vid sina mindre folk¬
skolor, torde detta fortfarande som hittills böra vara skoldistriktets ensak.
108 Åttonde liufvudtiteln.
o
Asigten att. i lag borde stadgas, att biträdande lärare och lärarinna
vid folkskola, hvilka aflagt folkskolelärareexamen, borde ega rätt att upp¬
bära den för folkskolelärare bestämda minimilönen, kan jag ej biträda, då
ett dylikt stadgande synes mig alldeles öfverflödigt. Mycket undantagsvis
torde nemligen förekomma, att en examinerad folkskolelärare anställes^som
biträdande lärare vid folkskola. Da den tid, som åtgår för att kunna taga
folkskolelärareexamen, är så lång, det arbete, som derpå måste nedläggas,
så allvarligt, och de kostnader, som beredelsen till denna examen medför,
sa stora, att den, som aflagt godkänd folkskolelärareexamen, med all rätt
kan, när han anställes vid folkskola i egenskap af extra lärare, göra an¬
språk på alla de löneförmåner, lag tillförsäkrar folkskoleläraren som extra
ordinarie lärare, i det fall att skoldistriktet till hans aflönande vill hafva
bidrag af allmänna medel, torde icke ett skolråd i allmänhet kunna förmå
eu dugande sådan att mottaga en anställning, som ej tillförsäkrar honom
åtminstone de förmåner, hvartill en extra ordinarie lärare är berättigad.
Jag kan ej heller förorda den meningen, att biträdande lärare och lära¬
rinna vid folkskola äfvensom lärare och lärarinna vid mindre folkskola, hvilka
genomgått en tvåårig seininariekurs, böra vara berättigade till större minimi¬
lön än de, .som genomgått endast en ettårig. För att bereda tillfälle åt
dem, som vilja inga i skolans tjenst, att förskaffa sig den behörighet, hvar-
oin bär är fråga, hafva nemligen på några orter anordnats seminarier med
ettårig lärokurs, pa andra dylika läroanstalter, beräknade att genomgås på
ett och ett hälft ar, och pa andra ändtligen tvååriga läroverk med samma
uppgift- Men detta förhållande torde ej vara tillräcklig grund för bestäm¬
mande af olika löner för de ifrågavarande lärarne, allt eftersom de genom¬
gått en läroanstalt med kortare eller längre lärotid. Äfven i detta fall
torde vid bestämmande af lönebeloppen de stadgade behörighetsfordringarna
böra vara afgörande. Då dessa äro desamma antingen de inhemtats i
läroanstalt med ettårig lärokurs eller i läroanstalt med längre lärotid, torde
lärarne böra erhålla lika stor minimilön, vare sig att de genomgått ettårigt
eller fa aarigt läroverk, och detta sa mycket hellre, som, enligt hvad erfaren¬
heten vitsordat, den föreskrifna lärokursen kan på fullt tillfredsställande sätt
inhemtas i ettårig läroanstalt, om denna får mottaga jemförelsevis väl förbe¬
redda elever, och om den för öfrigt arbetar under gynsamma förhållanden.
Med dem, som anse, att oexaminerad lärares minimilön bör be¬
stämmas till 250 kronor med rätt för vederbörande att efter tio års tjenst¬
göring erhålla 300 kronor, kan jag blott såtillvida förena mig, att jag
anser, att minimilönen bör bestämmas till 250 kronor. Deremot anser
jag mig icke kunna förorda, att ifrågavarande lärare jemväl få rätt till'
ålderstillägg. Det förekommer mig nemligen, som om den oexaminerade
Åttonde hnfvndtiteln.
109
läraren i förhållande till den examinerade finge en fullt afpassad löne¬
förbättring, om han utom 250 kronor i årlig lön erhölle bostad jemte
vedbrand eller ersättning derför. Vill man komma derhän, att endast
examinerade lärare anställas vid småskolan och mindre folkskolan, bör
man göra skilnaden mellan de oexaminerade och examinerade lärarnes
löner så stor, att deruti ligger en maning för dem, som vilja ingå i skolans
tjenst, att underkasta sig de omkostnader och det arbete, som kräfvas för
att vinna den behörighet, som berättigar till erhållande af den högre lönen.
Ej heller kan jag förena mig med dem, som förmena, att vid tiden
för den nya löneregleringen redan anstälde lärare, hvilkas lön icke upp-
ginge till 250 kronor, skulle komma i åtnjutande af dels lön till belopp
af 300 kronor, dels ock ålderstillägg och de naturaförmåner, hvarom Riks¬
dagens skrifvelse handlar, derest nämnde lärare företedde bevis af veder¬
börande folkskoleinspektör om duglighet jemförlig med deras, Indika aflagt
prof enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885. Det synes nemligen vara
hvarken rättvist eller billigt, att de, som icke behöft vidkännas de kost¬
nader och det arbete, som förvärfvandet af föreskrifven behörighet medför,
skulle erhålla samma löneförmåner som de, hvilka för nämnda ändamål
fått uppoffra både tid, krafter och penningar. Om de oexaminerade lärare,
som blifvit anstälda före tiden för den nya löneregleringens inträdande i
kraft, kunna, derigenom att vederbörande inspektor intygar, att de med
hänsyn till duglighet äro jemförliga med dem, som före anställningen vid
skolan aflagt föreskrifna behörighetsprof, blifva berättigade till samma
löneförmåner som dessa senare, så fordrar dessutom följdriktigheten, att
oexaminerade lärare, som anställas, sedan den nya löneregleringen begynt
tillämpas, få samma förmån. Men genom ett dylikt stadgande skulle man,
såsom förut framhållits, motverka sträfvandet att komma derhän, att endast
examinerade lärare behöfva anställas vid skolorna.
Jag anser mig ej heller kunna tillstyrka införandet af eu sådan
föreskrift, att oexaminerade lärare få användas endast i det fall, och sa
länge det styrkts, att examinerade ej kunna erhållas, ty förutom det, att
det i ett visst fall kan vara svårt att afgöra, om examinerad lärare kunnat
anskaffas eller icke, skulle det mången gång kunna blifva både för läraren
hårdt och för skolan menligt, om en dugande oexaminerad lärare skulle
t. ex. midt i terminen skiljas från skolan, så snart en examinerad möjligen
kunde erhållas.
Slutligen har ock förordats, att det ifrågasatta ålderstillägget skulle
utgå endast af statsmedel. Såsom skäl härför har man anfört, att skol¬
distrikten få ökade utgifter för skolväsendet genom den föreslagna skyldig¬
heten att tillhandahålla lärare bostad jemte vedbrand, samt att skolråden,
ilo Åttonde hnfvndtiteln.
om distriktet skulle betala en del af ålderstillägget, kunde finna lämpligt
att utbyta äldre’ lärare mot yngre. Då flertalet lärare vid små- och folk¬
skolor redan nu hafva bostad jemte vedbrand, åtminstone under den tid
skolorna äro i verksamhet, komme, om den föreslagna löneregleringen
vinner Riksdagens bifall, de flesta skoldistrikts ökade utgifter för skol¬
väsendet hufvudsakligen att belöpa sig till en tredjedel af det ifrågasatta
ålderstillägget. Dock är härvid att märka, att många skoldistrikt redan
nu aflöna lärare vid småskolor och mindre folkskolor med ett belopp, som
öfverstiger 300 kronor. Den ökning i utgifter för skolväsendet, som skol¬
distrikten möjligen få vidkännas, om det föreliggande förslaget godkännes,
är sålunda ej sa betydande, att den bör föranleda en förändring i nu
gällande grundsats beträffande fördelningen emellan stat och kommun af
kostnaderna för skolväsendet.
Den erfarenhet man har af skolrådens sätt att vårda skolan och att
behandla de vid henne anstälda lärarne gifver ej heller någon anledning
till fruktan, att de för att slippa betala en tredjedel af ålderstillägget skulle
utbyta äldre lärare mot yngre.
Beträffande storleken af ersättningsbeloppet för bostad jemte vedbrand
hafva de flesta af de myndigheter, från hvilka utlåtanden blifvit infordrade,
likhet med motionären uttalat sig för ett belopp af 50 kronor. Några
hafva inskränkt sig till yrkande af skälig ersättning. Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands län har förmenat, att ersättningen borde
utgå med 60 kronor årligen. Då läraren bör hafva bostad jemte vedbrand
ej endast under lästerminerna utan under hela kalenderåret, torde det
senast nämnda beloppet ej kunna anses för högt. I kongl. kungörelsen
den 1 juni 1891 angående aflönande i vissa fall af vikarie för sjuk lärare
beräknas värdet af bostad jemte vedbrand under 8 månader till 50 kronor.
Efter samma beräkningsgrund skulle ersättning för bostad och vedbrand
under hela kalenderåret uppgå till 75 kronor. Detta belopp skulle sålunda
kunna anses vara en skälig ersättning för bostad och vedbrand; men, då
saväl motionären som de flesta af de hörda myndigheterna uttalat sig
för ett belopp af 50 kronor, torde det vara lämpligast att stanna vid detta
belopp, helst som det i allmänhet torde blifva de fattigare församlingarna,
som i stället för bostad och vedbrand komma att lemna ersättning derför.
Eör närvarande erhåller skoldistrikt, som aflönar sådan lärare eller
lärarinna, som här är i fråga, med 200 kronor för åtta månaders under¬
visning, i statsbidrag till hans eller hennes aflönande ett belopp af 133
kronor 33 öre; höjer skoldistriktet lönen till 250 kronor, utgår statsbidraget
med 166 kronor 67 öre; ökar distriktet lönen till 300 kronor, har det rätt
att af allmänna medel erhålla 200 kronor, dock mot vilkor, att läraren
Åttonde hufvndtiteln.
in
eller lärarinnan eger vissa föreskrifna kunskaper, och att han eller hon
undergått de prof, som äro föreskrifna för utrönandet, om han eller hon
verkligen inbemtat de stadgade kunskaperna.
Uppenbart torde vara, att 200 kronor är en under alla förhållanden
otillräcklig aflöning för de lärare och lärarinnor, hvarom här är fråga.
Det synes mig, såsom jag ock redan förut antydt, att eu oexaminerad
lärare eller lärarinna bör i lön för åtta månaders undervisning erhålla
minst 250 kronor jemte bostad och vedbrand, samt att en examinerad
lärare eller lärarinna bör för undervisning under lika lång tid i lön upp¬
bära förutom nämnda naturaförmåner minst 300 kronor med rätt till ålders-
tillägg af 50 kronor årligen efter tio års oförvitlig tjenstgöring. Detta
ålderstillägg bör, enligt mitt förmenande, komma till godo äfven de exa¬
minerade lärare eller lärarinnor, som den 1 januari 1898, då den nya ord¬
ningen skulle träda i verket, hafva tjenstgjort oförvitligt tio år eller der¬
utöfver, samt derefter alla lärare och lärarinnor, som i öfrigt äro berättigade
till ålderstillägg, så snart de oförvitligt tjenstgjort den i detta hänseende
föreskrifna tid.
Af de kontanta lönebeloppen böra fortfarande såsom hittills två tredje¬
delar utgå af statsmedel.
Nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 angående lönetillskott af all¬
männa medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor samt
nådiga kungörelsen den 11 juli 1887 om tillägg till nämnda kungörelse
innehålla icke endast stadganden om lönetillskottens storlek och om vil-
koren i allmänhet för rätten att erhålla dem, utan äfven detaljerade före¬
skrifter rörande dels omfånget af de kunskaper, som lärare eller lärarinna
i småskola in. fl. bör ega, för att skoldistrikt, som anställer honom eller
henne vid någon sin skola, skall hafva rätt till ett lönetillskott af 200
kronor, och dels sättet för den offentliga pröfning, hvarvid läraren eller
lärarinnan skall ådagalägga, att han eller hon inhemtat det föreskrifna
kunskapsmåttet. Det förekommer mig dock, som om det vore lämpligare,
att nämnda föreskrifter rörande såväl kunskapernas omfång som sättet för
den offentliga pröfningen intoges i en särskild författning.
Jag har derför låtit utarbeta förslag till stadga angående pröfning
vid något under offentlig kontroll stående seminarium för anställning
korn lärare (lärarinna) vid småskola och mindre folkskola eller såsom
biträdande lärare (lärarinna) vid folkskola, hemställande jag, att Eders
Kongl. Maj:t, med godkännande deraf, täcktes låta detta förslag till
stadga i omförmäla ämne komma till Riksdagens kännedom och dervid
tillkännagifva, att Eders Kongl. Maj:t är sinnad att utfärda ifrågavarande
stadga, derest den nya löneregleringen för lärare och lärarinnor vid små-
I
112 Åttonde hufvudtiteln.
skolor m. fl. varder genomförd, i anledning hvaraf berörda stadgeförslag
torde för sådant ändamål få fogas såsom bilaga till dagens protokoll.
Från de särskilda skoldistrikten hafva blifvit infordrade uppgifter
rörande ifrågavarande lärares och lärarinnors antal, behörighet, tjenstetid
och löneförmåner. Af dessa uppgifter framgår, att år 1896 funnos i
landet:
biträdande lärare och lärarinnor i folkskolan ...................................... 365
lärare och lärarinnor i mindre folkskolor................................................. 1,558
* • » småskolor............................................................... 5,814
eller tillsammans 7,737.
Af dessa voro examinerade.......................................................... 7 092
» » » oexaminerade .................................................... 645
7,737.
2,778
4,260
678
21
7,737.
Dessutom hade bostad eller ersättning derför ........................................ 6,757
Vedbrand eller ersättning derför ........................................................... 6 454
Ersättning för öfverläsning ....................................................................... 1,148
» . * undervisning i slöjd .................................................. 1,279.
Under förutsättning, att de lärare och lärarinnor, som vid insamlandet
af ofvan nämnda uppgifter voro i tjenst, stå qvar vid sina befattningar
till den 1 januari 1898, komma vid denna tidpunkt 4,038 att hafva tjenst-
gjort uti 10 år och derutöfver. En och annan af dessa kommer visser¬
ligen att afgå innan nämnda tid, men antagligt är, att afgången ej blir
så stor, att den kommer att i betydligare grad förändra det ofvan upp-
gifna antalet.
Af de 4,038 lärare och lärarinnor, som beräknats hafva den 1 januari
1898 tjenstgjort tio ar och derutöfver, torde omkring 3,720 kunna antagas
vara examinerade.
Utgår man från antagandet, dels att lärare eller lärarinna vid små¬
skola eller mindre folkskola, äfvensom biträdande lärare eller lärarinna
vid folkskola erhålla de löneförmåner, jag här ofvan föreslagit, och dels
att tva tredjedelar af det kontanta lönebeloppet böra utgå af statsmedel,
skulle statens utgifter för nämnda lärares och lärarinnors aflöning, från
och med början af 1898 höjas med följande belopp:
I lön uppburo: öfver 300 kronor ..........
300 » ............
299—250 kronor.
249—200 » ..
Åttonde hufvudtiteln.
113
för höjande af 54 löner från 250 till 300 kronor ............... kr. 1,800:
» 3,720 ålderstillägg å 50 kronor hvartdera, i rund summa » 124,000: —
eller tillsammans kr. 125,800: —
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
dels att godkänna följande förändrade bestämmelser angående aflöning
åt examinerad lärare och lärarinna vid småskola och mindre folkskola samt
för examinerad biträdande lärare och lärarinna vid folkskola, nemligen:
Lärare eller lärarinna, som, efter att hafva i stadgad ordning vid yeder-
hörligt seminarium eller, enligt § 6 i kongl. kungörelsen angånnde lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5
juni 1885, inför folkskoleinspektör undergått pröfning för anställning vid små¬
skola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af biträdande lärare
eller lärarinna, blifvit behörigen antagen till lärare eller lärarinna vid någon af
förenämnda skolor, skall i lön för åtta månaders undervisning åtnjuta minst
trehundra kronor. Har läraren eller lärarinnan efter sålunda undergången
pröfning oförvitligt tjenstgjort vid någon eller några af liär omförmälda skolor
under sammanlagdt tio tjenstår, infallande före eller efter dessa bestämmelsers
trädande i tillämpning, skall han eller hon för åtta månaders undervisning
i lön erhålla minst trehundrafemtio kronor, räknadt från och med början
af kalenderåret närmast efter det, hvarunder det tionde tjenståret utgått.
Tjenstår räknas såsom fullt, derest läraren eller lärarinnan derunder
tjenstgjort 8 månader, eller 34'f veckor. Med de år, under hvilka läraren
eller lärarinnan möjligen undervisat kortare tid, verkställes en samman¬
läggning och reduktion, med beräkning af 8 månader på hvarje år; dock
må för lärare eller lärarinna, till hvars aflönande tillskott af allmänna
medel på grund af Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande åtnjutits såsom
för full tjenstgöring, oaktadt den årliga undervisningstiden understiger 8
månader, tjenstårets längd beräknas i enlighet med den för nämnda löne-
tillskotts åtnjutande faststälda årliga undervisningstiden.
I lärares eller lärarinnas tjenstetid inräknas äfven den del af läsåret,
hvarunder jemnlikt § 43 mom. 1 i gällande folkskolestadga undervisningen
i skolan varit instäld.
Sådan lärare eller lärarinna, hvarom här är fråga, skall skoldistriktet
förse med tjenlig, i skolan eller nära denna belägen, bostad jemte nödig
vedbrand eller ock, der hinder eller svårighet härför möta, lemna honom
eller henne i ersättning derför minst femtio kronor för är.
dels att besluta' följande förändrade bestämmelser angående lönetill¬
skott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, nemligen:
Till aflönande af lärare eller lärarinna, som, efter att hafva i stadgad
liih. till Riksd. Prut. 1897. 1 Sami 1 Afd. 16
[16.]
Pension för
lärarne vid
småskole-
lärare-
seminariet i
Haparanda.
114 Åttonde hufvudtiteln.
ordning vid vederbörligt seminarium eller, enligt § 6 i kongl. kungörelsen an¬
gående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor den 5 juni 1885, inför folkskoleinspektör undergått pröfning för
anställning vid smaskola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af
biträdande lärare eller lärarinna, blifvit behörigen antagen till lärare eller lära¬
rinna vid någon af förenämnda skolor och som i årlig lön åtnjuter, utom före-
skrifna förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad ersättning derför, minst
trehundra kronor, samt till aflönande af hvarje annan vid dylik skola behörigen
antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda
naturaförmåner eller ersättning derför, minst tvåhundrafemtio kronor, eger
skoldistrikt under vilkor, att smaskolan motsvarar sådan skolas ändamål
att meddela förberedande undervisning, att mindre folkskolan är inrättad
under sådana förhållanden, som enligt gällande folkskolestadga göra den¬
samma berättigad, och, beträffande folkskolan, att denna ej lider men deraf,
att biträdande lärare eller lärarinna i stället för examinerad folkskolelärare
eller folkskolelärarinna dervid är anstäld, samt under vilkor att läraren
eller lärarinnan meddelar undervisning i skolan minst åtta månader af året,
att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag i förra fallet af tvåhundra
kronor och i senare fallet af etthundrasextio sex kronor sextiosju öre.
Derest lärare eller lärarinna, som undergått sådan pröfning hvarom
ofvan nämnts, oförvitligt tjenstgjort under sammanlagdt tio tjenstår, och
lönen till honom eller henne således utgar för åtta månaders undervisning
med minst trehundrafemtio kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner
eller ersättning derför, eger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med två¬
hundratrettiotre kronor trettiotre öre.
samt dels slutligen att för genomförandet af den nu ifrågasatta löne¬
regleringen det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag:
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, må från och med år
1898 höjas med 125,000 kronor, eller sålunda till 4,300,000 kronor.
Under hänvisning till hvad jag vid underdånig föredragning den 9
e manad af fra^an om rätt till pension för lärarne vid små-
skolelär are seminariet i Haparanda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att — under
förutsättning att de examinerade folkskolelärare, som nu äro anstälda vid
seminariet i Haparanda och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade
folkskolelärare. eller -lärarinnor, som framdeles på föreskrifvet sätt der
vinna anställning, erhålla rätt till tjenstårsberäkning och pension från
folkskolelärarnes. pensionsinrättning enligt de af direktionen öfver pensions-
inrättningen angifna grunder — de afgifter, som enligt gällande pensions-
reglemente skola ingå till pensionsinrättningen eller enligt reglementet för
Åttonde hufvudtiteln. 115
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa till denna kassa för de tjenster vid
Haparanda seminarium, som i pensionsinrättningen blifva delaktiga, och
hvilka afgifter icke åligga lärare eller lärarinna, må utbetalas från det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till befrämjande af
folkundervisningen bland de i rikets nordligare trakter bosatta finnar.
Hänvisande till hvad jag vid underdånig föredragning den 9 inne- [17.]
varande månad af frågan om rätt till 'pension för lärarne vid småskog- Pension för
lärareseminariet i Mattisudden anfört, hemställer jag i underdånighet, att ‘ZZLie-
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att — under förut- lärare-
sättning att den examinerade folkskolelärare och examinerade folkskole- ZauiYuddel.
lärarinna, hvilka nu äro anstälda vid seminariet i Mattisudden i Jock-
mocks församling och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade folk¬
skolelärare eller -lärarinnor, som framdeles på föreskrifvet sätt der vinna
anställning, erhålla rätt till tjenstårsberäkning och pension från folkskole-
lärarnes pensionsinrättning enligt de af direktionen öfver nämnda pensions-
inrättning angifna grunder — de' afgifter, som enligt gällande pensions-
reglemente skola ingå till pensionsinrättningen eller enligt reglementet
för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa till denna kassa för de tjenster
vid Mattisuddens seminarium, som i pensionsinrättningen blifva delaktiga,
och hvilka afgifter icke åligga lärare eller lärarinna, må utbetalas från
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till Lappmarks
ecklesiastikverk.
De tekniska läroverken.
Sedan, med anledning af det ökade tilloppet af elever vid tekniska hög- [18.]
skolan och de likaledes skärpta krafven på den tekniska bildningens höj ande,Tekniska ug-
Eders Kongl. Maj:t, på underdåniga framställningar af styrelsen för hög- skolan'
skolan, vid särskilda tillfällen dels af tillgängliga medel beviljat anslag för
att tillgodose de nödtorftigaste behofven i afseende å undervisningens för¬
stärkning, dels ock för ändamålet utverkat anslag af Riksdagen, aflat Eders
Kongl. Maj:t, på nämnda styrelses i skrivelser den 28 september 1891 och
den 22 januari 1892 gjorda underdåniga anhållan, framställningar till 1892 års
Riksdag dels i statsverkspropositionen dels i särskild proposition af den 10
mars sistnämnda år, hvilka framställningar afsågo anslag på extra stat till
främjande och utvidgande af undervisningen vid högskolan samt beredande
af möjlighet att öka elevantalet i högskolans första afdelning, hvilket antal kort
förut, år 1890, bestämts till högst 80. De anslag, som sålunda begärdes, voro:
till arfvode åt eu extra lärare i praktisk elektroteknik 2,000 kronor;
till elektrotekniska apparater och laborationer 1,200 kronor;
till åtskilliga förändringar och inredningsarbeten i högskolans lokal
17,250 kronor;