20
Motioner i Första Kammaren, N-.o 16.
N:o 16.
Af herr Ljungberg, om tillägg till kongl. förklaringen den 9
juni 1893 angående förbud mot cigarrbods öppnande
till salu å sabbatstid.
Det är betänkligt nog, om en lag är ofullständig och behäftad med
brister, som betaga densamma behörig verkan; men ännu mera är att
beklaga, om en lag icke blott förfelar sitt ändamål, utan äfven förnärmar
berättigade intressen.
Af förra slaget var kongl. förordningen den 10 juli 1891, hvarigenom
det blef länsstyrelse medgifvet att för viss tid af dygnet — dock ej ut¬
öfver tiden från kl. 8 e. m. till kl. 8 f. in. — förbjuda barn att å all¬
männa platser utbjuda eller utdela tryckalster, kramvaror eller annat.
Man hade dervid glömt faran af att låta barn drifva sådan handel
a helgdagar; och då genom en annan förgätenhet i 1893 års kongl. förklaring
cigarrhandeln medelst gossar började om söndagarne uppblomstra, nödgades
Riksdagen i skrifvelse den 24 april 1896 anhålla, att Kongl. Maj:t måtte
utfärda sådant tillägg till nämnda förordning af år 1891, att förbudet mot
försäljningen medelst barn under nattetid måtte kunna, utsträckas under
sön- och helgdagar till hela dygnet; hvarom också en kongl. förordning
den 4 sistlidne december blifvit utfärdad, jemte det att berörda kongl.
förordning af 1891 måtte upphäfvas.
Af andra slaget är den ofvannämnda kongl. förklaringen den 9 juni
1893, hvarigenom den tolkning gafs åt det i 7 kap. 3 § strafflagen förekom¬
mande ordet »kramlåda», att »dermed afses jemväl bod (!), der tobak eller
hvad deraf är förfärdigadt hålles till salu.» Om vid detta tillfälle hade
vid ordet bod tillagts orden »eller annat försäljningsställe», så hade det
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
21
med förbudet mot söndagsförsäljningen af cigarrer med mera dylikt afsedda
ändamål kunnat uppnås och bodegarnes intressen ej förnärmats. Nu åter
begagnade sig kaféer och förlustelseställen af denna lucka i fölfattningen
och af cigarrbodarnes stängning till att sön- och helgdagar göra sig en
större skörd; och en liflig handel med denna vara öppnades på torg och
gator, på sön- och helgdagar, af både äldre och yngre personer, äfven nära
vid kyrkorna, under gudstjensten. Det kan icke för någon, som vill se
lagstiftningens andemening respekterad, vara annat ån smärtsamt och obe¬
hagligt att se ett så uppenbart gyckel bedrifvas med det välmenta, men
illa affattade stadgandet i 1893 års kongl. förklaring; och då man lärer
kunna om söndagarne, på sommaren, blott på sträckan emellan Djurgårds-
bron och Bellinansro räkna mer än 30 portativa cigarrbutiker, kan det icke
förundra, att, dessa försäljare sjelfva finna den nya lagen löjlig hvilket
icke bör kunna sägas om någon lag — samt att. de skattebetalande cigan-
handlarne i denna efterlåtenhet se en orättvisa.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke, till förebyggande åt
den oegentlighet att numera, i stället för barn, äldre personer Öppet om
sön- och helgdagar idka en köpenskap, som är vid bötesansvar, när föi-
säljningen sker i bod, förbjuden skattdragande handlande, den nya föi-
ordningen af den 4 december 1896 borde i denna syftning ändras; men då
densamma måhända är dertill allt för ny, hemställer jag,
att allenast i kongl. förklaringen af den 7 juni
1893 det tillägg måtte göras,
att den försäljning af tobak och annat mera å
sabbatstid, som nu är förbjuden i kramlåda eller annan
bod, icke heller må under sådan tid ega rum å vägar,
gator, torg eller andra försäljningsställen.
Stockholm den 11 januari 1897.
C. E. Ljungberg.