10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
N:o 24.
Af herr A. OlSSOll i Ornakärr in. fl., om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till arrendelag.
öfvertygade om behofvet och nyttan af en tidsenligare lag rörande
arrende, än den vi nu hafva, samt uppmuntrade af det bifall, som från
Riksdagens begge kamrar kommit'vår under förra riksdagen väckta mo¬
tion till del, då inom Första Kammaren 50 röster afgifvits för densamma
emot 57, och Andra Kammaren utan votering bifallit nämnda förslag,
tveka vi ej att åter vid denna riksdag afgifva motion om samma ämne.
Enligt Sveriges år 1896 utgifna statistiska uppgifter finnas i landet
brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker till ett antal af
8,820 personer, brukare af 2—20 hektar åker 28,425 personer, brukare af
20 —100 hektar åker 9,599 personer, samt brukare af öfver 100 hektar
åker 1,129 personer, eller tillsammans 47,973 personer, som arrendera
och bruka annans jord. Dessutom hafva vi inom landet brukare af jord¬
torp och andra smärre jordlägenheter till ett antal af 166,449 personer.
Sveriges odlade jord uppgår enligt de statistiska uppgifterna 1895
endast till 3,407,191 hektar, under det icke odlad skog och äng utgör
19,896,844 hektar. Af de stora arealerna skogs- och ängsmark finnes
mycken till åker lämplig jord.
Det kan med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle för en
stor del arrendatorer, åtminstone för dem som icke hafva skriftligt upp¬
rättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhölle en
bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af dem skulle
derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å den arrenderade
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
11
jorden till nytta för både jordegare och brukare samt äfven att kunna
uppodla till åker tjenlig jord.
Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder har
åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt
ofvannämnda statistiska uppgifter emigrerade år 1892 45,509 personer.
Likaså har jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat den
för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades lands¬
bygdens befolkning med 5,569 personer, under det städernas ökades
med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända dessa
missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare tillfälle att för¬
värfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning
bereda dem, som arrendera andras jord, en tryggad besittning af den¬
samma under arrendetiden, såvida de uppfylla sina förbindelser mot
jordegarne.
De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina
egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, på¬
kallar äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af
tvister mellan jordegare och arrendatorer.
Det i vårt land på många orter icke endast i norra utan äfven i
södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upp¬
låtelse af jord synes oss böra genom en ny arrendelag icke endast mot¬
arbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradt och olämpligt.
Att vår nuvarande lags bestämmelser om arrende äro ofullständiga
och delvis olämpliga, har mer än en gång af lagutskottet blifvit erkändt.
Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arren-
datorers ömsesidiga rättsförhållanden (se motionerna n:o 59 vid 1893
och n:o 38 vid 1894 års riksdagar) visar, huru mycket som i den delen
blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt land
till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land och våra
förhållanden.
I det för 70 år sedan äf lagkoinitén och gamla lagberedningen utarbe¬
tade, förslaget till en ny arrendelag (se »Förslag till allmän civillag», kap. 6)
förekomma visserligen bestämmelser, som numera äro föråldrade, men
äfven sådana finnas, som kunna tjena till någon ledning vid utarbetan¬
det af en lagstiftning i nämnda fråga. Se vi på det kapitel af jorda¬
balken och de spridda stadganden i byggningabalken i 1734 års lag,
hvilka innehålla vår nuvarande ofullständiga lag om arrende, så äro
dessa stadganden uteslutande lämpade efter de enkla förhållanden, som
funnos vid den tiden lagen skrefs; men icke bidraga de dertill, att den
arrenderade jorden blifver på ett rationclt sätt brukad. Ett bättre bruk-
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
ningssätt skulle kunnat komma till stånd, om nämnda lagförslag blifvit
lag; derigenom skulle äfven främjats rättvisa mellan jordegare och bru¬
kare. Hvad våra förfäder försummat med afseende på lagstiftning om
denna sak, kunna icke nutidens lagstiftare godtgöra, men väl genom eu
tidsenlig lagstiftning hindra ett fortgående på den allt för länge fort¬
satta vägen.
Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af
en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att det fria
aftalet mellan jordegare och brukare är tillräckligt att förhindra orätt¬
visor och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den ar¬
renderade jorden, är att protestera mot innehållet i den gamla godkända
tesen: »land skall med lag byggas». Att man erkänner lagstiftningens
stora nytta för andra näringsförhållanden, men anser den obehöflig i
fråga om arrenderande af annans jord samt densammas odlande och
brukande, är att göra sig skyldig till tydlig motsägelse. Det fria af¬
talet finnes och måste finnas, när fråga är om upplåtande af jord till
arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren. Men lagen behöfves
såsom ett rättesnöre vid affattandet af de bestämmelser, som i det pri¬
vata aftalet böra intagas, och den måste finnas för att tjena till rättelse
i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen afhandlat. Doktor U.
v. Feilitzen yttrar om detta följande: »Lagbestämmelsen sätter försigtigt-
vis gränser för skadligt handhafvande af jorden och för orättvist eller
mycket planlöst beteende från den ena eller andra kontrahentens sida.
Lagstiftningen är här som i andra fall till för att minska antalet Över¬
grepp, icke för att hämma en liffull, gagnelig verksamhet, icke för att
störa naturenlig ordning. En tidsenlig arrendelag kan verka påskyn¬
dande i ett tvifvels utan ytterst önskvärdt hänseende. Man vet, att in¬
tensivt landtbruk är önskningsmålet, och man bör alltid sträfva åt detta
håll».
Vi anse, att en arrendelag bör, utom andra lagstadganden, inne¬
hålla bestämmelser om att arrendevilkoren böra skriftligen uppsättas för
att vara förbindande. Vanligtvis upprättas väl numera arrendeaftal af
större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet är ännu den sed rå¬
dande, att emellan jordegare och innehafvare af mindre hemman skrift¬
liga arrendekontrakt icke upprättas. Hvilka talrika tvister och olägen¬
heter detta måste medföra, är lätt att tänka sig.
Derjemte bör lagen stadga, att arrendevilkoren böra vara bestämda,
så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor må blifva
i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete etc., eller
arrendatorn kunna undgå att uppfylla sina åtagna förbindelser.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
13
Vidare bör lagen innehålla bestämmelser, som skydda arrendatorns
nyttjanderätt, då han uppfyller sina förbindelser. Hvilken skada det med¬
för för arrendatorns ekonomi, när han utan eget förvållande nödgas af¬
träda egendomen, är lätt att inse. Dessutom medför ett sådant osäker-
hetsförhållande rörande nyttjanderätten, att en driftig och arbetssam ar¬
rendator icke kan nedlägga det arbete och den kostnad på egendomen,
som skulle medföra en förbättring af densamma.
Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,
som af arrendator med jor degar ens samtycke verkställas på den arren¬
derade egendomen, skola för brukaren medföra en skälig ersättning af jord-
egaren antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.
Vi äro af den åsigten, att om lagstiftningen följer goda principer
och bygger en arrendelag på rättvisa grunder, kunna både jordegares
och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses, och den jord, som
bortarrenderas, på ett rationelt sätt brukas, till gagn icke blott för jord-
egare och arrendatorer, utan äfven för fosterlandet.
Som endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående och
vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,
som är nödig för att framlägga för Riksdagen ett för vårt land lämpligt
förslag till arrendelag, våga vi, med åberopande af ofvan anförda skäl,
vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville efter verkstäld j utredning taga i öfvervä¬
gande, under hvilka vilkor arrendator, som med jord-
egare träffat skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt
till ersättning för verkstälda förbättringar, och på hvad
sätt rättsförhållanden mellan arrendator och jordegare
jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas,
samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i
ämnet, hvartill en dylik utredning finnes böra föran¬
leda.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 27 januari 1897.
Anders Olsson. Jöns Andersson. A. G. Gyllensvärd.