Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
1
X:ö 159.
Af herr A. V. Ljuilglliail, med förslag till ändrad lydelse af
vissa paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen
i syfte att införa bestämmelser om en »regeringsrätt».
Redan tidigt efter antagandet år 1809 af ännu gällande regerings¬
form visade det sig, att denna »rikets främsta grundlags» föreskrifter
om regeringsärendenas handläggning voro långt ifrån tillfredsställande,
och från så väl Konungen som Riksdagen hafva tid efter annan fram¬
lagts talrika förslag till förbättringar, men med undantag för den år
1840 beslutade förändring, hvarigenom bland annat statsrådet erhöll en
ny organisation, hafva dessa förslag icke vunnit framgång eller ens
medfört ett närmande till det önskade målet.
Den otillfredsställande beskaffenheten af de bestående förhållandena
har företrädesvis framträdt uti ett öfverlastande af departementscheferne
i åtminstone två eller tre af regeringsdepartementen med deras politiska
verksamhet i hög grad hindrande detaljarbete och uti en mindre tids¬
enlig och ändamålsenlig utöfning af Konungens administrativa doms¬
rätt. Särskildt har allt mer blifvit tydligt, hur olämpligt det är, att
»lagstiftning och lagskipning äro hos samma myndighet förenade», och
att ett hufvudsakligen ur politiska hänsyn tillsatt statsråd äfven fungerar
såsom rikets öfverstå administrativa domstol, hvarigenom sådana hänsyn
äfven gifves tillfälle att göra sig gällande vid nämnda domsrätt^ ut¬
öfvande, samt att en dylik domstol, af så synnerligt stor vigt för all¬
mänheten, icke såsom högsta domstolen utgöres af ett tillräckligt antal
lagfarne män med fullt sjelfständig ställning. Det bör fördenskull väl
knappast finnas mer än blott eu mening vare sig derom att, i likhet
med hvad i utländska stater af motsvarande eller större betydenhet
Bill. till Itiksd■ Prat. 1897■ 1 Sand. 2 Afd. 2 Band■ 48 Höft. (N:o 159.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
sedan länge egt, ruin, afgörandet af de administrativa besvärsmålen bör
hän skjutas till eu fristående domstol, eller derom, att samma reform
nu bör hos oss genomföras i afseende på besvärsmålen, som redan för
mer än ett århundrade sedan genomfördes med hänsyn till justitiemålen.
Redan vid riksdagen åren 1853—1854 antogs ett, på grund af
motion inom konstitutionsutskottet af grefve G. Lagerbjelite, af samma
utskott utarbetadt förslag om inrättande af en särskild Dregeringsrätt»
för utöfvaudet af Konungens administrativa domsrätt att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling; men detta förslag vann ty värr ej Rikets
Ständers bifall vid nästföljande riksdag. Det förtjenstfulla förslaget var,
tyckes, det, för tidigt framkommet, men bör nu åter upptagas, till dess
det vinner slutlig .framgång; och må för frågans fullständigare be¬
dömande hänvisas till konstitutionsutskottets memorial 1854, näs 11, 31,
41 och 56 samt 1856, n:o 3, äfvensom till Kongl. Maj:ts skrifvelse
(n:o 34) till Rikets Ständer den 25 november 1856 med förslag till
stadga för Konungens regeringsrätt, Åmnet finnes vidare behandladt
uti konstitutionsutskottets utlåtande 1872, n:o 9, samt i Andra Kam¬
marens tillfälliga utskotts utlåtande 1884, n:o 20.
Inrättandet af en dylik regeringsrätt skulle underlätta genom¬
förandet af Riksdagens i skrifvelse (n:o 31) den 11 april 1893 uttalade
önskan om ett nytt regeringsdepartement för »i främsta rummet» ären¬
den angående »kommunikationsanstalterna», utan att statsrådsledamö-
ternes antal derför behöfde ökas, enär någon betänklighet mot att
minska antalet statsrådsledamöter utan. departement från tre till två
väl knappast bör förefinnas, sedan statsrådet befriats från befattningen
med besvärsmålen.
Såsom en följd af besvärsmålens afskiljande från statsrådet torde
bestämmelsen i 6 § regeringsformen om att »bland de tre statsråden
utan departement böra minst två hafva förvaltat civil beställning» kunna
utgå. Denna bestämmelses obehöflighet har för öfrigt ofta vitsordats
(Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen 1868, n:o 6; 1885, n:o 20.
Konstitutionsutskottets utlåtanden 1868, n:o 3; 1872, n:o 9; 1885, näs
6, 7; 1888 n:o 1) eller i motioner framhållits (jemför konstitutions¬
utskottets utlåtanden 1892, n:o 1; 1893, n:o 15; 1896, n:o 13).
I samband med besvärsmålens hänvisande till en särskild regerings¬
rätt måste en omredigering af 7 § regeringsformen ega rum, och denna
omredigering för i sin ordning med sig uteslutande ur 6 § regerings¬
formen af de i samma § obehöfliga bestämmelserna om Konungens
rådgifvare i kommandomål samt en motsvarande obetydlig ändring i
15 § regeringsformen.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 3’
Såsom redan år 1854 framhölls vid behandlingen af frågan om
regeringsrätten, bör inrättandet af en dylik domstol föra med sig
ändringar i 103 och 104 §§ regeringsformen och 69 § riksdagsord¬
ningen, enär regeringsrättens ledamöter tydligen lika väl som högsta
domstolens böra vara underkastade opinionsnämndens bedömande.
Öfverförandet af besvärsmålen till en särskild, af fast anstälde
domare bestående regeringsrätt gifver vidare anledning till en äfven
ur andra hänsyn nödig förbättring af regeringsformens bestämmelser
om riksrättens sammansättning (jemför konstitutionsutskottets utlåtande
1895, n:o 3).
Samtidigt med ofvan förordade grundlagsändringar torde äfven i
regeringsformen böra införas särskildt stadgande om den faktiskt redan
länge tillämpade rätten för departementscheferne i statsrådet att afgöra
vissa förvaltningsärenden (Kongl. Maj:ts propositioner 1868, n:o 7;
1885, n:o 20. Konstitutionsutskottets utlåtanden 1868, n:o 3; 1885,
n:o 6) samt vidtagas de i följd af ett sådant stadgande påkallade
ändringarna i 105 och 106 §§ regeringsformen samt 38 § riksdags¬
ordningen.
På grund af hvad sålunda i största korthet blifvit anfördt, får
jag härmed hemställa,
det måtte Riksdagen antaga nedan stående för¬
slag till ändrad lvdelse af 6, 7, 9, 15, 17, 18, 21, 22,
23, 24, 26, 34, 99, 101, 102, 103, 104, 105, och 106
§§ regeringsformen samt 11, 38, 43 och 69 §§ riks¬
dagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:
Regeringsformen.
§ 6.
Af statsrådets ledamöter skola sju vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:
ministern för utrikesärendena för utrikesdepartementet;
en chef för justitiedepartementet;
en för landtförsvarsdepartementet;
en för sjöförsvarsdepartementet;
en för civildepartementet;
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
eu för finansdepartementet; samt
eu för ecklesiastikdepartementet.
Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom eu särskildt utfärdad, offentligen kun¬
gjord stadga.
§ 7.
Alla regeringsärenden, med undantag af sådana som i 11, 12, 13
och 32 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas
och der afgöras. Om utöfvandet af Konungens befälsrätt öfver rikets
krigsmagt samt domsrätt gifvas här nedanföre särskilda föreskrifter.
§ 9.
/. Uti alla mål, som hos Konungen i statsrådet förekomma,
skall protokoll föras. Statsrådets ledamöter böra, under ansvarighet
för rådslagen, till den påföljd, hvarom i 106 och 107 §§ vidare stad¬
gas, ovilkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara;
Konungen dock förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den
oförmodade händelse inträffa, att Konungens beslut vore uppenbarligen
stridande mot rikets grundlag eller allmän lag, åligge det då stats¬
rådets ledamöter att kraftiga föreställningar deremot göra. Den, som
ej särskild mening till protokollet anfört, vare för beslutet ansvarig,
såsom hade han styrkt Konungen att det beslut fatta.
2. Öfver förvaltningsärenden, lwilka af statsråsdledamot såsom chef
för regeringsdepartement afgöras, efter af Konungen derom i offentligen
kungjord stadga gifvet förordnande, skall protokoll föras, hvilket af den
beslutande med namnunderskrift till sin laglighet styrkes.
§ 15.
Kommandomål, hvarmed förstås sådana som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands och sjös, omedel¬
barligen besörjer, må Konungen, då han sjelf förer riksstyrelsen, afgöra
i närvaro af den bland de i 6 § omförmälda försvarsdepartementens
chefer, till hvars departement ärendet hörer. Honom åligge, vid ansvar,
att, då dessa mål beredas, sin mening yttra öfver de företag, Konungen
besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut öfverens-
stämmer, föra sina yttrade betänkligheter och råd till ett protokoll,
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
hvars rigtighet Konungen medelst sin höga påskrift besanne. Finner
nämnde embetsman dessa företag vara af en vådlig rigtning eller om¬
fattning, eller grundade på ovissa eller otillräckliga medel att dem
utföra, tillstyrke han jemväl, att Konungen ville kalla, till ett krigsråd
deröfver, tvenne eller flere af de närvarande högre militära embetsmän;
Konungen dock obetaget, att å denna tillstyrkan och, der den bifalles,
å krigsrådets till protokoll anförda tankar göra det afseende, honom
godt synes.
§ 17.
......... ... i ?■ ’.'! : M»f rf ■' 1 • • ■ 1 '' ’ • : • ■■ '1
1. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst tjuguen,
af honom utnämnda, lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författnin¬
garna föreskrifva dem, som uti domareembeten må nytjas, samt i sådana
värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd
och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöfver
tolf, såvida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar, besluta, att högsta domstolen skall på afdelningar arbeta; och
varde i sådant fall, så väl justitierådens antal inom ofvan föreskrifna
gränser, som ärendenas fördelning mellan afdelniugarna i samma ordning
bestämda.
2. Konungens rätt att pröfva och afgöra de mål, som, jemlikt för¬
fattningarna, få hos Konungen fullföljas genom besvär öfver embetsmyndig-
heters meddelade beslut, men icke tillkomma högsta domstolens upptagande
och ej heller angå tillsättande af tjenster, skall på det sätt och med de
undantag, som bestämmas i särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad stadga, uppdragas sju af Konungen utnämnde, kunnige, erfarne,
redlige och allmänt aktade män. De kallas regeringsråd och utgöra
Konungens regeringsrätt. Bland dem böra minst fem hafva förut förvaltat
civil beställning och minst två beklädt domareembete.
§ 18-
Regeringsrätten tillkommer det äfven att afgöra mellan domstolar
och embetsmyndigheter uppkommande behörighetstvister samt att, i mål af
beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga pröfning, upptaga och afgöra
ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft,
eller återställa laga tid, som försuten är. Alla öfriga sådana ansökningar
skola af högsta domstolen afgöras.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
§ 21.
Konungen eger tvenne röster i de mål, hvilkas föredragning och
afnötande han för godt finner att i högsta domstolen eller regeringsrätten
öfvervara. Alla frågor om förklaringar öfver lagen skola hos Konungen
anmälas och hans röster deruti inhemtas och beräknas, änskönt han
icke i högsta domstolens öfver]äggningar derom deltagit.
§ 22.
1. Uti högsta domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras
åt fem _ ledamöter, så ock af fyra, der alla fyra äro om slutet ense.
Öfver vigtigare saker skola minst sju döma. Ej må flere än åtta leda¬
möter på en gång i pröfningen af'något mål deltaga, der ej för vissa
fall annorledes föreskrifves, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.
2. ^ Uti regeringsrätten kunna mal pröfvas och afgöras af fem leda¬
möter, sa ock af fyra, der minst tre af dem äro om slutet ense.
§ 23.
Alla högsta domstolens och regeringsrättens beslut utfärdas i Konun¬
gens namn och med hans höga underskrift eller under hans sekret.
§ 24.
1. Uti Konungens nedre justitierevision skola justitieärendena
beredas till föredragning och afgörande i högsta domstolen.
2. ' Till föredragning och afgörande i regeringsrätten skola ärendena
bei edas i det departement, hvartill de, enligt den i 6 § om förmälda för¬
delning, höra.
, Departementschef ege att i regeringsrätten deltaga i öfverläggningen,
men icke i besluten, uti de mål, som till hans departement höra.
§ 26.
A’. justitieärenden i statsrådet föredragas, skola, jemte chefen
för justitiedepartementet och minst tre andra ledamöter af statsrådet,
två justitieråd dem öfvervara, med den skyldighet att till protokollet sig
yttra, som 9 § föreskrifver.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
7
2. Vid föredragning i statsrådet af frågor om stiftande, förändring,
förklaring eller upphäfvande af författningar, som röra rikets allmänna
hushållning, höra två af regeringsrättens ledamöter närvara, med enahanda
skyldighet att sig yttra, som ofvan i 1 mom. sägs. Lag samma gälle i fråga
om dispens från sådan författning.
§ 34.
Statsministern och ministern för utrikes ärendena innehafva rikets
högsta värdighet och de öfrige statsrädsledamöterne den närmaste derin¬
till. Ledamot af statsrådet må icke tillika annat embete utöfva, ej
heller några inkomster deraf uppbära. Justitieråd eller regeringsråd må ej
tillika annat embete innehafva eller utöfva.
§ 99.
Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser, kunna
öfvervara högsta domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens,
hofrätternas, kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla
lägre domstolars öfverläggningar och beslut, dock utan rättighet att
sin mening dervid yttra, samt ega tillgång till alla domstolars, kollegiers
och embetsverks protokoll och handlingar. Konungens embetsmän i
allmänhet vare skyldige att lemna justitieombudsmannen laglig hand¬
räckning, samt alla fiskaler att medelst aktioners utförande honom
biträda, då han det äskar.
§ 101.
Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konun¬
gens högsta domstol eller af dess ledamöter en eller flere funnes hafva
af egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att derigenom
någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta för¬
hållande, mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom,
eller regeringsrätten eller en eller flere af dess ledamöter, i denna egenskap,
uppenbarligen handlat mot gällande lagar och författningar; vare justitie¬
ombudsmannen pligtig, äfvensom Konungens justitiekansler berättigad,
att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige
under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
§ 102.
Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå af presi¬
denten uti Svea hofrätt, hvilken deruti före ordet, presidenterna uti rikets
öfriga hofrätter och uti kammarrätten samt fyra de äldsta regeringsråd; men
vid tilltal emot regeringsrättens ledamöter tage, i stället för regeringsråd, fyra
de äldsta justitieråd säde i riksrätten. Då antingen justitiekansleren eller
justitieombudsmannen 'finner sig befogad att åtal inför riksrätten an¬
ställa, äske han hos presidenten i Svea hofrätt, såsom riksrättens ord¬
förande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas. Presiden¬
ten i nämnda hofrätt foge derefter anstalt om riksrättens sammanträde
för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning behandla.
Skulle mot förmodan han detta underlåta eller någon af de öfriga före-
nämnda embetsmän undandraga sig att uti riksrätten deltaga, stånde
de för en sådan uppsåtlig försummelse af deras embetspligt till lagligt
ansvar. Rätten vare domför, om sju deruti sitta. År presidenten i
Svea hofrätt af laga förfall eller jäf hindrad, inträde i hans ställe den
äldste i tjenst varande af nämnda presidenter såsom ordförande och äldsta
rådet i sagda hofrätt såsom ledamot; är annan af presidenterne hindrad,
inträde det äldsta rådet i det embetsverk, han tillhör, i hans ställe; är re¬
geringsråd eller justitieråd liindradt, inträde i dess ställe närmast i ålder
varande, riksrätten icke redan tillhörande regeringsråd eller justitieråd. Denna
domstol ege, sedan ransakningen fulländad är och domen efter lag fäld,
att densamma för öppna dörrar afkunna. Ingen hafve magt att sådan
dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd, hvilken likväl icke
må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets tjenst.
§ 103.
Lagtima Riksdag skall hvarje år, på sätt riksdagsordningen stad¬
gar, tillsätta en nämnd, som ege att döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtlige ledamöter gjort sig förtjente att i deras
vigtiga kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna
fel och brott, hvarom 101 § handlar, likväl kunde anses böra ifrån utöfningen
af Konungens domsrätt skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning, i
den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller någre af högsta
domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån Riks¬
dagens förtroende uteslutne, blifve han eller de derefter af Konungen,
hos hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån embetet genom
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
nådigt afsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hvar¬
dera en årlig pension till lönens halfva belopp.
§ 104.
Ej må Riksdagen ingå i någon särskild pröfning af högsta dom¬
stolens eller regeringsrättens beslut, eller någon allmän öfverläggning
derom uti nämnden förefalla.
§ 105.
Lagtima Riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll,
som enligt 9 § blifvit. förda, samt i det, som rörer allmänt kända och
af utskottet uppgifna händelser, jemväl de protokoll, hvarom i 11, 13 och
15 §§ förmäles.
§ 106.
Finner konstitutionsutskottet, att någon statsrådets ledamot, eller
någon för tillfället förordnad föredragande, eller den embetsman, som
i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf,
eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse, eller
den vållat och befrämjat genom uppsåtlig! fördöljande af någon upp¬
lysning, eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 §
förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall
utskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför
riksrätten, hvaruti, jemte presidenterne i rikets hofrätter samt kammarrätt,
fyra de äldsta justitieråd och fyra de äldste regeringsråd i dessa fall
komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om
tilltal emot högsta domstolen eller regeringsrätten föreskrifves. Då stats¬
rådets ledamöter eller Konungens rådgifvare i kommandomål finnas
hafva, på sätt ofvan berördt är, gjort sig till ansvar skyldige, döme
dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som blifvit
till bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen faststäld.
Riksdagsordningen.
§ 11-
År någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting eller
stadsfullmägtige förrättadt är, må han deröfver hos Konungen anföra
Bill. till Riksd. Prof 1997. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 48 Höft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
underdåniga besvär. Han eger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmägtiges ordförande äska behörigt protokolls¬
utdrag, hvilket genast eller inom högst två dagar derefter bör till kla¬
ganden utlemnas; och skall han, vid förlust af talan, sina till Konungen
stälda besvär, sist inom en månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens befallningshafvande, som genom kungörelse, hvilken i
allmänna tidningarna införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken under¬
dånig förklaring må öfver besvären till Konungens befallningshafvande
aflemnas. Sedan den tid tilländagå^, har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jemte de förklaringar, som må hafva inkommit,
ofördröjligen till Konungen insända, för att i regeringsrätten skyndsamt
föredragas och afgöra^.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grund¬
lagar samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar deruti, dem utskottet
anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att
meddela utlåtande öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade grund¬
lagsfrågor.
2. Utskottet åligger ock att äska de enligt 9 § regeringsformen
förda protokoll samt må, i hvad som rörer kända och af utskottet upp-
gifna händelser, jemväl äska de protokoll, hvarom i 11, 13 och 15 §§ rege¬
ringsformen förmäles. Om utskottets rätt och pligt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla de anmärkningar, hvartill
denna granskning funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med anled¬
ning af gjord anmärkning erforderliga åtgärd, så ock att, när af riks¬
dagsman eller annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blifvit väckt,
att statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt embete
på obehörigt sätt utöfvat, deröfver, före frågans afgörande af Riksdagen,
afgifva yttrande, derom är i regeringsformen stadgadt.
3. Utskottet tillkommer jemväl att, då olika meningar mellan
kamrarne uppstå, till hvilket utskott uppkomna frågor och ämnen böra
hänvisas, derom besluta, så ock att skilja mellan kammare och dess
talman, då den senare vägrar proposition.
§ 43.
Ej må statsrådsledamot, justitieråd eller regeringsråd i utskott
eller val till utskott dellaga, ej heller någon, af hvilken Riksdagen kan
11
Motioner i Andra Kammaren, N;o 159.
fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, der redovisning för hans egna
embetsåtgärder kan förekomma.
§ 69.
Lagtima Riksdag skall hvarje år tillsätta en nämnd af fyratioåtta
personer, deraf hvardera kammaren genom sluten omröstning inom sig
utser tjugufyra, och hvilken nämnd, i den ordning 103 och 104 §§
regeringsformen stadga, eger att döma, huruvida högsta domstolens och
regeringsrättens samtlige ledamöter gjort sig förtjent^ att i deras vigtiga
kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna fel
och brott, hvarom regeringsformens 101 § handlar, likväl kunna anses
böra *från utöfningen af Konungens domsrätt skiljas.
Denna nämnd träder samma dag, den blifvit vald, tillsammans.
Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man, öfver den frå¬
gan: skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland högsta
domstolens ledamöter? Besvaras denna fråga enhälligt eller af de flesta
rösterna med nej, blifva högsta domstolens samtlige ledamöter bibe-
hållne. Besvaras den åter med ja, uppgör hvar och en af nämnden en
sluten lista på dem af högsta domstolens ledamöter, flere eller färre,
som han anser böra entledigas. De bland dessa, som då fått minst två
tredjedelar af rösterna emot sig, ställas hvar efter annan under ny om¬
röstning, hvarvid fem sjettedel' af rösterna fordras emot den eller dem,
som skola anses vara från Riksdagens förtroende uteslutne; och för-
hålles derefter såsom i regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.
Sammalunda förfares ock i fråga om regeringsrättens ledamöter.
Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.
Stockholm den 6 mars 1897.
Axel Vilh. Ljungman.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
Bilat/a.
N:o 11.
Ank. till Exp. Utsk. den 12 juni 1864, kl. 11 f. m.
Memorial till Rikets Ständer, med förslag till ändring af åtskilliga
stadganden i regeringsformen och riksdagsordningen i
afseende på behandlingen af en del regeringsärenden.
Fastän lagstiftarne i vårt land redan i äldre tid fästat uppmärk¬
samhet på angelägenheten att söka utstaka gränsen emellan domarens
och de administrativa myndigheternas verkningskrets, i hvilket hänse¬
ende rättegångs-ordinantien af år 1614 finnes innehålla föreskrifter, har
till sistnämnda myndigheters område fortfarande hört åtskilliga, på till-
lämpningen af de till den egentliga statsförvaltningen och allmänna
hushållningen hörande författningar beroende frågor, som, ehuru inne¬
fattande rättstvister, ansetts icke böra skiljas från den administrativa
behandlingen och öfverlemnas till domstolarnes pröfning. Grunden för
en sådan åsigt har varit dessa frågors egenskap att angå icke allenast
de enskilda tvistandes rätt, utan ock samhällets fördel, till hvars be¬
främjande hvarje medborgare är förbunden att, äfven med uppoffring
af egna önskningar och beräkningar, bidraga, hvilken egenskap ansetts
utgöra en väsentlig skilnad från de civila tvisterna inom domaremag-
tens område, der den ena personens anspråk på skydd mot intrång af
den andra kan, såsom icke på det allmännas samfälda fördel och sta¬
tens derå grundade anspråk inverkande, efter den enskildes eget behag
antingen göras gällande eller oek eftergifvas. Af den fortfarande be¬
handlingen på administrativ väg blef en följd att omförmälda frågor,
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159-
efter deras pröfning lios de förvaltande embetsverken eller rikets kolle¬
gier, kunde slutligen till Kongl. Maj:t såsom regeringsärender inkomma.
Att de likväl icke alltid blifvit i full likhet med omgå regeringsären¬
der behandlade, inhemtas af regeringsformen den 2 maj 1720, som,
jemte bestämmande, huruledes »rikets ärender» skulle uti Rikets Råd före¬
dragas och huru dervid skulle omröstas, särskildt i 20 § innehöll: »föl¬
jande saker blifva vid lägliga stunder, och på den tid Kongl. Maj:t sjelf
dertill utnämner, till Kongl. Maj:ts särskilda afgörande föredragne, nem¬
ligen: l:o private mål, som angå enskilde personer och hvarken under
allmänna riksvårdande ärender eller justitiesaker begripes, 2:o alla en¬
skilda angelägenheter, hvaröfver kollegier eller andra vederbörande in-
sändt deras betänkande; men skulle Kongl. Maj:t vilja gå ifrån kolle¬
giernas mening, då afgöres saken med Råds råde». Likaledes hade rege¬
ringsformen den 21 augusti 1772, efter uppräknande af vissa regerings¬
ärender, de der, likasom justitieärenderna, skulle i Rikets Råd föredragas,
bland hvilka dock ej förekommo de administrativa tvistefrågorna, uti
12 § bestämt: »alla ärender, som ej äro här ofvanföre undantaga, låter
Kongl. Maj:t sig i kabinettet föredraga, eller ock på en af divisionerna
af rådkammaren, om det Kongl. Maj:t lämpligare synes, eller ock Kongl.
Maj:t ville deröfver inhemta flere Riksens Råds tankar; men då bör det
likväl anses, som hade det varit föredraget i kabinettet.» Deremot blef
genom regeringsformen den 6 juni 1809 lika ordning i behandlingen
hos Kongl. Maj:t af ifrågavarande mål, som af öfriga regeringsärender,
med undantag af ministeriela mål och kommandomål, stadgad. För att
hos Konungen uti statsrådet föredragas, skulle de beredas af veder¬
börande statssekreterarn och den embetsmyndighet, som, under benäm¬
ning af allmänna ärendernas beredning, sammansatt af åtta personer,
egde i alla der förekommande mål afgifva sina underdåniga yttranden,
att hos Konungen uti statsrådet anmälas; men efter den år 1840 be¬
slutna förändring af statsrådets organisation och indragningen af all¬
männa ärendernas beredning hafva departementscheferne, hvar och en
för sitt departement, fått åliggande att dessa och öfriga mål bereda och
inför Konungen i statsrådet föredraga.
I äldre tid och ännu under den, då, på sätt ofvan är anfördt, de
administrativa tvistefrågorna hos Kongl. Maj:t hänfördes till kabinetts-
mål och ansågos icke böra vara till behandlingen underkastade samma
former, som andra regeringsärender, var deras antal och mångfald
otvifvelaktigt vida inskränktare, än den allt mera fortgående utveck¬
lingen af samhällets inre lif, näringarnas och de allmänna hushållnings-
anstalternas tillväxt och kommunalväsendets ordnande under senare tid
it
Motioner i Andra Kammaren, N:n 159.
kunnat medgifva. Ehuru genom kongl. förordningen den IT april 1828
styrelseverkens domsrätt upphäfdes i vissa mål och dessa hänvisades
till behandling vid allmänna domstolarne, måste på den forna banan
fortgå en betydlig mängd af tvistiga mål, hvilka kommo att öfverhopa
föredraganderne hos Kongl. Maj:t med trägnare arbete och i större
mån upptaga den tid, som erfordrades för de egentliga statsmanna-
värfven, eller de ärender, hvilka rättast få benämningen af regerings¬
ärenden I nådig proposition till Rikets Ständer den 6 juli 1840, angå¬
ende upphörande af Konungens två röster i högsta domstolen, yttrade
Kongl. Maj:t, att »styrelsens göromål ökades i samma mån folkmängden
tilltoge samt handel och alla näringsgrenar, äfvensom begreppen och
kunskaperna vunno en större utveckling. Handläggningen af de ären¬
der, som understäldes Kongl. Maj:t i statsrådet, hade blifvit försvårad,
icke blott genom den brist på tydlighet, som understundom röjde sig
i lagarne, utan äfven genom den mängd förordningar, reglementen och
kongl. bref, som utgjorde statens civila och administrativa lagstiftning,
och hvaraf åtskilliga, som förskrefvo sig från aflägsna tider, buro stämpeln
af samma obestämdhet, som utmärkte så många andra länders lagar.
Dessa ärender voro utom dess så talrika och till en del så invecklade,
att det trägnaste arbete, i förening med den djupaste menniskokänne¬
dom och den fullkomligaste vana vid allmänna ärenders behandling
knappast gjorde tillfyllest, för att kunna afbörda åliggandet, att sam¬
vetsgrant undersöka hvarje mål samt afgöra det i enlighet med författ¬
ningarna och till allas nöje.» Då Kongl. Magt genom nådig proposition
den 30 oktober 1844 i nåder väckte fråga om sådan ändring i regerings¬
formen, till följd hvaraf antalet ledamöter i högsta domstolen skulle
kunna förökas, fastade Kongl. Maj:t Rikets Ständers uppmärksamhet på
den fördel samma grundlagsändring skulle medföra deruti, att till högsta
domstolen kunde öfverlemnas någon del af de besvärsmål, hvilka af-
gjordes af Konungen i statsrådet, nemligen sådana, som egentligen ut¬
gjorde rättstvister; hvilken proposition dock ej blef af Rikets Ständer
bifallen, hvadan det forna förhållandet i afseende på behandlingen i
statsrådet af besvärsmålen oförändradt- fortfarit.
Konstitutionsutskottet, som haft att granska de i statsrådet sedan
sistförflutna riksdags början intill närvarande riksmöte förda protokoll,
har dervid varit i närmaste tillfälle, att öfverskåda vidden och mång¬
falden af de göromål, som tillhöra ledamöterne af Körningens statsråd,
och att uppfatta, till hvilken grad vår samhällsförfattning, i olikhet med
förhållandet i andra konstitutionela samhällen, ökat tyngden af Konun¬
gens höga kall genom anspråket på Hans egna pröfning af en stor
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
15
mängd olikartade tvistefrågor, ofta af den mörka och invecklade be¬
skaffenhet, att deras utredning fordrar trägen möda hos embetsmannen,
som har deras behandling sig uppdragen, och följaktligen äfven måste
vid föredragningen inför Kongl. Maj:t för bibringande af den noggranna
kännedom af ärendet, som dess pröfning nödvändigt förutsätter, i be¬
tydlig mån taga i anspråk den för de egentliga riksvårdande ärenderna
erforderliga tid. De härutinnan väckta betraktelser fästa sig i synnerhet
vid det betänkliga deruti, att departementscheferne måste under stö¬
rande afbrott genom omsorgerna för dessa besvärsmål beredning och
föredragning egna sin uppmärksamhet åt de stora vigtigare statsange¬
lägenheterna, hvilka vanligen genom sin omfattning och betydenhet
fordra långvarigare odelad omtanka, och i afseende å hvilka ärender
anspråket på departementschefernes verksamhet uttalar sig i allmänhet
lika starkt, fastän tyngden af de särskilda göromålens mängd och mång¬
fald måste för dem, som kommit i tillfälle att å förhållandet fästa när¬
mare uppmärksamhet, tydligen visa sig såsom hinder, att detta anspråk
varder i allo tillfredsstäldt. Det ligger nemligen i sakens natur, att
behandlingen af de stora, på hela samhällets utveckling direkte inver¬
kande angelägenheterna, såsom lagstiftningen, förbättring af läroverken
och öfriga samhällsinrättningar, med mera, måste anses ega högre vigt,
än sysselsättningen med lösning af de hos Kongl. Maj:t fullföljda en¬
staka rättstvister; men det är ock uppenbart, att behandlingen af dessa
rättsfrågor icke kan eller bör för någon längre tid afstadna. Utom den
skada, som genom sådant långvarigare uppehåll måste för den enskilde
och, i följd af samma frågors egna beskaffenhet, äfven för det allmänna
uppkomma, skulle betänklig olägenhet genom den hopade mängden af
sådana, på handläggning beroende mål för föredraganden inträffa. Det
kunde således icke klandras, om föredraganderne städse dela sin tid
och verksamhet emellan dessa, till deras vigt så olika föremålen för deras
omsorg. Men hvilketdera ock må inträffa, antingen att statsmannen sålunda
komme i nödvändighet att i någon mån lemna å sido det, som är hans
egentliga bestämmelse, för att handlägga ärender af mindre allmän
vigt, eller att dessa ärender icke kunna behandlas med den skynd¬
samhet, hvarå de i och för sig ega grundadt anspråk; så ligger häruti
ett förhållande, som antyder, att samhällsförfattningen i denna del icke
uppnått sitt mål.
Med fästadt afseende å hvad Kongl. Maj:t, såsom redan är om-
förmäldt, tillförene gifvit Rikets Ständer tillkänna angående förhållanden,
som utmärka behof af förändring i grundlagens föreskrifter om behand¬
lingen af eu del regel ingsäreuder, och på grund af hvad utskottet i
16
Motioner i Andra Kärn,maren, N;o 159.
ofvan berörda måtto vid statsrådsprotokollens granskning inhemtat samt
med föranledande af en utaf herr grefve Lagerbjelke, Gustaf, inom
utskottet väckt motion, har utskottet tagit i öfvervägande, hvilken för¬
ändring i grundlagens stadganden om regeringsärendernas behandling-
må anses vara af omständigheterna påkallad. Denna fråga är af betydlig
vigt och således förtjent af den uppmärksamhet, att, sedan Rikets Stän¬
der funnit hinder möta för antagande af den utväg till olägenheternas
afhjelpande, som varit af Kongl. Maj:t i nåder föreslagen, Rikets Ständer
å sin sida torde böra framställa det förslag, som kan finnas lämpligt.
Grunden för den åsigt, att de ifrågavarande administrativa eller
ekonomiska rättsfrågorna ej höra till allmän domstols pröfning hänskju-
tas, är i det föregående antydd; och i afseende härå förekommer vidare,
att de ekonomiska författningarnes rätta tillämpning fordrar sådan när¬
mare bekantskap och förtrogen vana i statsförvaltningens många olika
grenar, den djupare kännedom af landets behof i hvad till den allmänna
hushållningens och näringarnes befrämjande hörer och den erfarenhet i
de dertill hörande angelägenheters praktiska behandling, som vanligen
icke genom de egentliga domarevärfvens handhafvande vinnes. Den
ekonomiska lagstiftningen måste byggas på andra grunder, än som för
den allmänna civila lagstiftningen kunna göra sig gällande; denna kan
innebära ett vidtomfattande, för hela landet tillämpligt system, som icke
är till sin varaktighet och fortfarande lämplighet beroende af oftare
inträffande vexlingar i de förhållanden inom samhället, efter hvilka
lagstiftningen bör foga sig, då deremot den ekonomiska lagstiftnin¬
gen måste afse olika förhållanden och behof inom spridda orter,
följa särskilda grunder för de mångfaldiga olika rigtningarna af den
industriela verksamheten och undergå förändringar i den mån denna
verksamhet hunnit vidga eller ombilda de föremål, som ligga inom
kretsen för lagstiftarens omsorg. Af denna olikhet i sjelfva lagstiftnin¬
gens särskilda grenar följer skilnaden i de nödvändiga egenskaperna
hos dem, som skola tillämpa lagarne. Hvarken på det ena eller andra
området kan lagstiftningen så noga förutse hvarje möjligen förekommande
fall, att särskilda fullständiga föreskrifter kunna i författningarne med¬
delas. Då ett sådant, i lagen ej förutsedt fall företer sig i den all¬
männa civila lagskipningen, har domaren att följa endast lagens anda
och mening, den allmänna princip, som genomgår hela lagen, då dere¬
mot, såsom ofvan är antydt, den ekonomiska författningen icke är bygd
på sådant vidsträcktare system, utan hvilar på mera tillfälliga grunder;
hvadan vid dess tillämpning, om den skall ske på ett sätt, som tillfreds¬
ställer så väl den enskildes, som samhällets anspråk och uppfyller lag¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
IT
stiftningens rätta syftemål, oundgängligen erfordras kännedom af de
förhållanden i praktiska lifvet, som bestämma verkningarne af författ¬
ningens tillämpning i den ena eller andra rigtningen. Om de admini¬
strativa besvärsmålen, hvilka äro af så mångfaldig art och fordra så
olika erfarenhet och kunskaper för deras handläggning, skulle till allmän
domstol öfverlemnas, borde dennas sammansättning ske med tillökning
af ledamöter från statsförvaltningens olika grenar; men dessa ledamöter
kommo vanligen att sakna erforderliga djupare kunskaper och större
vana vid de egentliga justitiemålens bedömande, och sålunda vore dom¬
stolens organisation uppenbart förfelad. De administrativa tvistemålen,
hvilka ofta äro af beskaffenhet att fordra skyndsamt slut, skulle icke
heller vinna på beroendet af de tyngre och långsammare formerna för
domstolarnes förhandlingar.
På dessa grunder har konsitutionsutskottet icke kunnat betrakta
den utväg, hvarå uppmärksamheten förut varit fästad, eller att ifråga¬
varande besvärsmål skulle till högsta domstolen öfverlemnas, såsom den
rätta för afhjelpande af den anmärkta olägenheten. Den utväg, som
kunde finnas i sådan förändrad organisation af rikets kollegier, att
dylika måls fullföljd till Kougl. Maj:t kunde anses ej vidare böra med-
gifvas, skulle förutsätta eu vidsträckt rubbning af nuvarande förhållanden,
och derjemte strida mot den af Rikets Ständer tillförene yttrade åsigt,
som fästat vigt dervid, att nationen sedan urminnes tider varit van att
se högsta pröfningen af frågor om lagarnes tillämpning vara landets
regering tillhörig. Icke heller har utskottet kunnat antaga den åsigt,
som under öfverläggningar inom representationen i anledning af Kongl.
Maj:ts ofvannämnda nådiga proposition af den 30 oktober 1844 blifvit
yttrad, att om de konsultativa statsrådens antal ökades, så att flera
från departementalförrättningar lediga rådgifvare funnos, ifrågavarande
ändamål skulle vara vunnet derigenom, att sådana ledamöter af stats¬
rådet använde särskild omsorg på de så kallade besvärsmålens för¬
beredande till Konungens pröfning. Om departementscheferne ändock
skulle bibehålla åliggandet, att i statsrådet föredraga de sålunda af
konsultativa statsrådsledamöter förberedda målen, så vore för departe¬
mentscheferne föga vunnet i besparing af tid och möda, då naturligtvis
sjelfva föredragningen skulle förutsätta inhemtad fullständig kännedom
af dessa mål. Att emellan särskilda ledamöter i statsrådet dela före¬
dragningen för ett och samma departement, vore att upphäfva den
enhet och ordning, som åsyftades med den genom 1840 års grundlags¬
förändring införda departementalstyrelsen; och i allt fall skulle sålunda
icke vinnas hvad som vid en ändring af grundlagens stadgande i före-
Bih till Riksd. Prof 1897. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 48 Häft. 3
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
varande hänseende otvifvelaktigt bör vara det förnämsta målet, nemligen
angelägenheten att i väsentlig mån minska antalet af de icke i egentlig-
mening riksvårdande ärender, hvilkas föredragning inför Konungen i
statsrådet otvifvelaktigt måste förorsaka stor inskränkning af den tid och
omsorg, samhällets angelägenheter af högre vigt taga i anspråk.
Ett förslag af annan syftning, än de nu omförmälda, har deremot
synts utskottet ega i alla hänseenden ett afgjordt företräde. Då nem¬
ligen de besvärsmål, om hvilka nu är yttradt, och till hvilka ej böra
hänföras hos Kongl. Maj:t genom besvär fullföljda frågor om tjensters
tillsättning, såsom redan är antydt, icke omedelbart angå de verkliga
riksvårdande ärenderna, utan i afseende på lämpliga formen för dex-as
behandling-, såsom hos Kongl. Maj:t fullföljda tvistefrågor, kunna ställas
i jemförelse med dem, i hvilka Konungens pröfningsrätt är genom
grundlagen åt högsta domstolen uppdragen, synas dessa mål kunna,
såsom med justitieärender skett, öfverlemnas till eu särskild myndighet,
som i Konungens namn utöfvade Dess pröfningsrätt, hvilken myndig¬
het borde utgöras af ett lämpligt antal ledamöter med sådana egen¬
skaper, som i allmänhet erfordras för beklädande af högre embeten
inom statsförvaltningen, hvarigenom tillfälle vore att låta dessa till deras
beskaffenhet mångfaldiga mål komma under pröfning af män med sam¬
lad mångsidig- kunskap och erfarenhet i statsförvaltningens alla grenar;
och hvilken auktoritet, om ledamöternes antal blefve sådant, att deruti
äfven kunde inrymmas det högre måttet af juridisk kunskap och er¬
farenhet, skulle kunna tillfredsställa anspråken på ärendernas bedömande
icke allenast med närmare kännedom af de förhållanden, som bestämma
rigtningen åt den ekonomiska lagstiftningen, utan ock med den säkrare
vana vid lagbuds noggranna tydning samt vid rättegångsformers til¬
lämpning och beslutens uppfattning med nödig säkerhet och klarhet,
som i allmänhet anses i synnerlig mån genom den juridiska embets-
mannabildningen och domarekallets handhafvande förvärfvas. Sålunda
vore för utöfningen af konungamagtens högsta pröfning af tvistefrågor
enahanda sätt utstakadt genom de begge likartade myndigheterna:
högsta domstolen och den nu ifrågastälda, dessa skiljande sig från
hvarandra endast i hvad som, till följd af beskaffenheten hos föremålen
inom hvarderas verkningskrets, måste vara olika.
Genom sådant anordnande af den nya institutionen, att de ären¬
der, hvilka afsågos till föremål för dess verksamhet, fortfarande kommo
att ingå och beredas i det departement, hvartill de förut höra, eller,
likmätigt 6 § regeringsformen, framdeles kunna komma att såsom
regeringsärender hänvisas, och genom bestämmande, att departements-
19
Motioner i Andra, Kammaren, N-o 159.
cheferne skola ega att, då de så nödigt anse, i nämnda auktoritet del¬
taga i öfver!äggningen uti de till deras depaidementer hörande mål,
komme att bibehållas det nödvändiga sambandet mellan lagstiftningen
och lagskipningen. Departementschef komme sålunda icke att sakna
kunskap om sättet, hvarpå de från Konungen utgående författningar
tillämpades, hvilka brister i dem kunde vid tillämpningen röja sig och
hvilket behof af nya författningar sig yppade; till den profvande
myndighetens handläggning komme icke något mål, om hvars tillvaro
och beskaffenhet departementschefen måste sakna kännedom; han
komme alltid att ega kunskap om tiden för föredragningen af de ären¬
den, hvilkas behandling han funne sig böra öfvervara, och blefve
således icke nödsakad att genom närvaro vid mindre vigtiga ärenders
behandling uppoffra den tid, han för sina embetsgöromål inom departe¬
mentet. behöfde. Likasom, i frågor om stiftande af civil-, kriminal- och
kyrkolag, den genom lagarnes tillämpning vunna erfarenheten har till¬
fälle att uttala sig genom de utlåtanden, högsta domstolen afgifver,
kunde den nu ifrågastälda myndigheten vid den ekonomiska lagstift¬
ningen meddela utlåtanden; och derjemte borde, i likhet med hvad
grundlagen bjuder i afseende på tvenne justitieråds närvaro i statsrådet,
vid justitieärendens föredragning, föreskrifvas, att två ledamöter af
ofvannämnda nya embetsmyndighet skola i statsrådet öfvervara behand¬
lingen af lagstiftningsfrågor i de ämnen, som till samma myndighet
höra. Utskottet tror således det icke kunna emot detta förslag in¬
vändas, att lagstiftningen skulle komma att sakna den erfarenhet, för-
fattningarnes tillämpning gifver; utan deremot förekommer i detta hän¬
seende, — hvad som, efter utskottets öfvertygelse, är förtjent af den
största uppmärksamhet och skulle komma att utgöra en af de vigtigaste
fördelarne af den ifrågasatta nya inrättningen, — att nemligen denna
skulle bereda en långvarigare sammanhållning af erfarenhet om lag-
st.iftningsgrunderna, anledningarne till de särskilda författningarnes
tillkomst, deras anda och mening och sätten för deras tillämpning,
än som kan under nuvarande förhållanden alltid påräknas såsom
tillgänglig ledning för den fortgående utöfriingen af lagstiftningsmag-
ten på detta område. Det är nemligen uppenbart, att icke hos hvarje
inträdande ny departementschef kan vara att genast, förvänta den längre
och rikare erfarenhet om företeelserna inom den ekonomiska lagskip¬
ningen, som komme at.t finnas hos den högsta prötvande myndigheten,
åtminstone någon längre tid, sedan denna blifvit bildad och trädt. i den
verksamhet., under hvars fortgång den vunna erfarenheten kan, i och
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
ined de gemensamma öfverläggningarne, från äldre till yngre genera¬
tion af ledamöter öfvergå och sålunda erhålla varaktighet.
Den embetsmyndighet, härs inrättande utskottet sålunda ansett
sig böra föreslå, har utskottet trott lämpligen kunna betecknas med
namnet »regeringsrätt», såsom påminnande både derom, att föremålen
för dess handläggning äro ärender, hvilka blifvit dragna under den
högsta styrelsemagtens eller regeringens pröfning, och derom, att denna
myndighet har att bedöma tvistig^ mål eller rättsfrågor. Ledamöternes
benämning kunde då vara den af »regeringsråd», och torde i sistnämnda
afseende böra erinras, att samma benämning »regeringsråd» väl till¬
förene varit använd, men för en befattning, hvilken redan längre tid
sedan upphört.
Det antal af samtidigt tjenstgörande ledamöter, som i regerings¬
rätten må erfordras för ärendernas pröfning, torde, i anseende till
ämnenas mångfaldiga art, icke böra bestämmas till mindre än fem; i
följd hvaraf och då nödigt är, att, såsom för justitieråden, någon tids
ledighet må kunna hvarje ledamot beredas, och att, vid inträffande
laga förfall för någon af de tjenstgörande, en annan ledamot må kunna
i hans ställe inträda, utskottet anser, att åtminstone sju regeringsråd
böra finnas. — Angående de för utnämning till regeringsråd erforder¬
liga egenskaper synes grundlagen ej böra innehålla annat, än hvad i
4 § regeringsformen är afsedt med ordalagen »kunnige, erfarne, redlige
och allmänt aktade män», och att bland de sju ledamöterne böra minst
fem hafva förvaltat civil beställning.
Med beskaffenheten af regeringsrättens verksamhet, såsom jem¬
förlig med domarekall, synes det icke vara förenligt, att ledamöternes
embeten skulle vara förtroendesysslor, hvarifrån de kunde utan ran¬
sakning och dom entledigas; och böra således regeringsråden anses
inbegripna under hvad 36 § regeringsformen bestämmer med orden
»domare samt alle andre embete- och tjenstemän, än de i föregående §
nämnde». För tillämpning af regeringsråds ansvarighet för embets-
utöfningen torde böra utstakas den ordning, som uti 101 § regerings¬
formen är i afseende på högsta domstolen stadgad, hvaraf äfven skulle
följa tillägg i föreskrifterna uti 102 § rörande organisationen af riksrätt.
Deremot och då i väsentliga hänseenden olikhet är emellan sjelfva
föremålen för högsta domstolens och regeringsrättens verksamhet, och
skiljaktiga meningar inom representationen tillförene uttalat sig an¬
gående lämpligheten af den föreskrift uti 103 § regeringsformen, enligt
hvilken vid hvarje riksdag skall på en utsedd nämnd ankomma att
döma, huruvida högsta domstolens samtlige ledamöter gjort sig för-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 21
tjeute att i deras vigtiga kall bibehållas, har utskottet icke ansett sig
böra föreslå enahanda stadgande i fråga om regeringsrättens ledamöter.
I fråga om bestämmandet, hvilka mål borde tillhöra regerings¬
rättens pröfning, har utskottet ansett det vara lämpligast, att i grund-
• lagen antydes endast ärendernas allmänna egenskap, att vara hos Kongl.
Maj:t genom besvär öfver embetsmyndigheters meddelade beslut full¬
följda, men icke tillhörande högste domstolens upptagande, och att
genom särskild stadga, stiftad såsom civillag, må göras den inskränk¬
ning, som till följd af vissa ärenders särskilda beskaffenhet må vara
erforderlig. Deremot torde kunna i grundlagen bestämdt stadgas be¬
hörighet för regeringsrätten att upptaga ansökningar om resning i mål
af sådan beskaffenhet, att de kunna tillhöra regeringsrättens slutliga
pröfning.
Det förslag, hvars grunder utskottet sålunda sökt utveckla, angår
otvifvelaktigt ett ämne af största vigt; och med all sorgfällighet har
utskottet sökt att göra sig redo för alla de betänkligheter, som härvid
möjligen kunna möta. Till hvad utskottet redan anfört om hvad som
grundat öfvertygelsen angående behofvet af en förändring i det när¬
varande förhållandet, torde böra läggas en erinran derom, — hvad
utskottet förmodar vara ostridigt och i allt fall lätteligen kunna med
full tillförlitlighet bestyrkas, — att, då nu gällande regeringsform för
fyratiofem år sedan antogs, till följd hvaraf de på administrativa och
ekonomiska författningars tillämpning beroende tvistefrågors högsta
pröfning fortfarande, men icke vidare under kabinettsmålens enklare
former, måste af Konungen personligen utöfvas, dessa frågors antal
och omvexlande art var vida inskx-änktare, än som nu mera sig visar.
Det kan således med skäl ställas i tvifvel, om 1809 års grundlags-
stiftare skulle, derest förhållandet i detta hänseende då varit lika som
nu, funnit sig böra med bördan af alla dessa ärenden besvära sjelfva
regenten; och likaledes skulle väl, i afseende på statsrådets befattning,
tvekan uppstått att för sådana tidsödande göromål i tvister, de der
icke äro af beskaffenhet, att hvar för sig nödvändigt böra ådraga sig
statsmannens och lagstiftarens särskilda uppmärksamhet, taga i anspråk
den omsorg, som för de högre, mera vidtomfattande statsmannavärfven
vore erforderlig. Utskottet är öfvertygadt, att statsrådsembetets stora
vigt och betydenhet i sarnhällsinrättningen icke skulle lida någon
minskning genom den förändring af dess verksamhet, som i närvarande
förslag är afsedd. Egenskapen att vara Konungens rådgifvare i regerings-
ärender antyder i sig sjelf för detta embete en sådan vigt och en sådan
verkningskrets, som icke fordra någon tillökning genom direkt bero-
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
ring med de inom medborgerliga lifve*t uppkommande enskilda tvisters
lösning. Den större ledighet från dagliga embetsbestyr af jemförelsevis
underordnad vigt, som genom den föreslagna förändringen skulle beredas
synnerligen departementscheferne, synes utskottet deremot vara i mera
än ett hänseende att betrakta såsom en för samhället vigtig förmån. •
Departementschefens trägna sysselsättning med en mängd spridda be¬
styr, som dagligen fordra hans omsorg, måste otvifvelaktigt mången
gång verka hämmande på utvecklingen af hans statsmannaegenskaper;
och anspråket på denna trägna sysselsättning kan vara tillräcklig att
från embetets emottagande afhålla den, som, med rikare mått af er¬
farenhet i statsmannavärfven och med djupet af insigter, skulle kunna
länge verka gagneligt för samhället, men icke vill åtaga sig en tyngande
börda af arbete, hvaraf mången kunde tröttna redan innan han upp¬
nått mellanålderns gräns.
Enär förslaget afser, att ärenderna skulle till föredragning inför
regeringsrätten beredas i vederbörande statsdepartement, hvars tjenste-
män äfven enligt nu varande ordning hafva åliggande att handlägga
dessa ärender, skulle kostnaden af den nya institutionen egentligen
komma att bestå i ledamöternes aflöning. I denna kostnad till ett så
angeläget ändamål, som kan hafva det största inflytande på samhällets
angelägenheter i många rigtningar, har utskottet icke funnit anledning
till tvekan om framgång åt det förslag, som utskottet sålunda får till
Rikets Ständer vördsamt framställa, innefattande, att åt regeringsformen
och riksdagsordningen i vissa delar måtte gifvas följande förändrade
lydelse:
Stockholm den 12 juni 1854.
Reservationer:
af herr Björck: »All lagstiftning fordrar afseende lika mycket på
samhällets fördel och bästa som på den enskildes rätt; och i den mån
samfundsordningen utvecklas, skall den forna tidens förmynderskap
öfver näringsförhållandena nödgas vika för den enskildes rätt till obe¬
hindrad verksamhet och för kommunernes sjelfständighet vid ordnandet
af deras municipala förhållanden. Den gamla fördomen, som tillerkän¬
ner styrelsen och dess organer en godtycklig magt vid reglerandet af
särskilda näringsgrenar och af de dess idkare tillkommande rättigheter
23
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
och skyldigheter, skall mer och mer försvinna. I alla statens förhål¬
landen till kommunerne och till de enskilde medborgarne skola endast
rättvisans oföränderliga grundsatser göra sig gällande, och likasom, till
följe häraf, lagstiftningen inom det så kallade ekonomiska området er¬
håller allt mindre utrymme, blir det allt mera magtpåliggande samt
enligt med statens ändamål och den enskildes rätt, att tillämpningen
af de ekonomiska författningarna blir icke allenast oberoende af god¬
tycket, utan ock i alla fall densamma och enahanda, så att säkerhet i
tydningar och äfventyr för den enskildes rätt icke uppstå. Lagstift¬
ning och lagskipning böra således lika litet i fråga om de ekonomiska
lagarne, som beträffande öfriga lagar, vara hos samma myndighet
förenade.
Med antagande att såsom regeringsärender hufvudsakligen böra
anses, jemte ministeriela och kommandomål, frågor om nya eller för¬
ändrade lagar och föreskrifter samt i öfrigt de ansökningar, som åt
Konungens pröfning måste bibehållas, följer det af ofvan anförda grun¬
der för ordnandet af den ekonomiska lagskipningen, att den myndig¬
het, åt hvilken pröfningen af dit hörande mål skall öfverlemnas, bör
göras alldeles oberoende af Konungens statsråd, och att den kännedom
om lagarnes verkan och deras tillämpning, som bör finnas hos stats¬
rådet, i stället beredes på annat, lätt funnet sätt, så att nämnda obe¬
roende icke i någon mån äfventyras. En sådan åsigt har ock legat till
grund för det förslag, som vid 1844 års riksdag af regeringen fram-
stäldes och hvilket afsåg, att besvärsmålen åtminstone till en del skulle
af högsta domstolen pröfvas. Grundtanken i detta förslag biträder jag
således, ehuru den ringa kännedom om de rent ekonomiska författ-
ningarne och om stadganderne för statens förvaltning i öfrigt, som i
allmänhet finnes hos dem, livilka egnat sig åt domarevärfvet, gör det
i min tanke lämpligare, att de personer, som skola utgöra denna prof¬
vande myndighet, till största antalet tagas bland dem, som erhålla sin
utbildning inom de förvaltande verken. De öfrige böra dock hafva
utöfvat domareembetet, på det att nödig grundlig kännedom om de
allmänna lagarne och förmågan att dem tillämpa icke må hos denna
myndighet saknas.
Deremot tror jag icke, att inrättande af en dylik myndighet bör
uppehållas deraf, att åtskilliga ärender, som nu af regeringen hand¬
läggas, kunna böra öfverlemnas till kommunernes uteslutande behand¬
ling. Endast i högst få fall kan en sådan rätt kommunerne tillerkän¬
nas, och den grund, som derföre må böra antagas, framträder vida lät¬
tare, efter det den nu varande sammanblandningen af lagstiftning och
24 Motionär i Andra Kammaren, N:o 159.
lagskipning i ekonomiska mål upphört; hvadan jag ock anser den
ifrågavarande institutionen vara ett medel för befordrande af kommu¬
nernas sjelfstyrelse och för undanrödjande af den centralisation af
magten hos styrelsen, hvaröfver man med skäl klagar.
Då det likväl icke kan undfalla uppmärksamheten, att Konungens
statsråd, efter en sådan förändring af dess verksamhet, icke erbjuder
samma garantier derföre, att inom statsrådet skola finnas den kännedom
om författningarna och den fullständiga uppfattning deraf, som i de
flesta fall betingas af en flerårig sysselsättning med deras tillämpning,
samt den visshet i detta hänseende, hvilken ansågs vara en af de för¬
delar, som införandet af departementalstyrelsen föranledde, i sjelfva
verket komme att genom den nya institutionen försvinna, tror jag en
förändring af nu varande stadganderne beträffande statsrådets samman¬
sättning så mycket hellre böra deraf följa, som det ty värr ännu länge
torde dröja, innan representationens inflytande på Konungens val af
statsråd kan blifva hvad det bör vara. Jag anser jemväl antalet af
statsråd med afseende å de minskade göromålen kunna nedsättas, hvar¬
igenom ock en nödvändig lindring uti de i allt fall växande kostnaderna
för statsinstitutionerna kan vinnas.
Enär Konungen icke komme att hafva någon röst inom den
ifrågavarande myndigheten, men dess förhållande till styrelsen bör vara
enahanda, som högsta domstolens, anser jag att förslaget fordrat, såsom
oundviklig följd, det Konungens röster inom högsta domstolen skulle
upphöra. Konungens rätt till deltagande i lagförklaringar kunde genom
ett särskildt stadgande Honom förvaras, helst denna rätt vid närmare
undersökning skall finnas icke ega något gemensamt med lagskipningen.
Då jag anser den genom 103 § regeringsformen inrättade opinions-
nämnd hafva sin grund i principen, att landets högste domare är inför
folket ansvarig för sina gerningar, och jag är öfvertygad, att opinions-
nämnden jemväl afser att tillerkänna folkets representanter den dyr¬
bara rättigheten att derigenom utöfva kontroll på styrelsens tillgörande
vid tillsättning af sagda embeten, har jag ock funnit den tillämnade
nya myndighetens oafsättliga ledamöter böra, lika med högsta dom¬
stolens medlemmar, vara opinionsnämndens utlåtande underkastade.
Dessutom har jag ansett det böra ovilkorligen stadgas, att ut¬
låtande af den ifrågavarande myndigheten skall infordras rörande alla
förslag till ekonomiska lagar, i likhet med hvad i afseende på civil¬
lagen gäller för högsta domstolen.
Deltagande i pröfningen af vissa ärenden, som afgöras i Konungens
statsråd, kan visserligen tillerkännas den nya myndigheten i öfverens-
25
Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
stämmelse med 26 § regeringsformen; men om målen rätteligen fördelas
mellan Konungens statsråd och de dömande myndigheterna samt dessas
hörande föreskrifves, der sådant kan vara nödigt, torde giltig grund
för en förening af dess4a olika institutioner i sjelfva verket icke finnas.
Med hufvudsakligt stöd af dessa åsigter anmäler jag min reserva¬
tion mot utskottets förslag till en regeringsrätt, hvars benämning, med
afseende å föremålet för dess verksamhet, ej heller torde vara den rätta.»
Herr Brinck har förklarat sig hufvudsakligen instämma i denna
reservation, synnerligast med afseende derpå, att bestämdt bordt stad¬
gas, det minst två af den föreslagna regeringsrättens ledamöter skulle
hafva förvaltat domareembete, samt att regeringsrättens alla ledamöter
borde, i likhet med högsta domstolens, vara underkastade omröstning
af opinionsnämnd.
Bill. till, RiJcsd. Prof,. 1897. 1 Samt 2 Afd- 2 Band. 48 Höft.
4