Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
1
N:o 158.
Af herr O. Larsson i Mörtlösa, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om sådan ändring i krigsskolans undervisning splan,
att den ej hindrar regementsmötenas förläggande till en
tidigare del af året.
Med anledning af inom Andra Kammaren väckta motioner beslöt Riks¬
dagen den 7 maj sistlidna år att aflåta till Kongl. Maj:t en skrifvelse, deri
Riksdagen anhöll,
»det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida
icke, utan men för härens fältmessiga utbildning, regementsmötena vid in¬
fanteriet och kavalleriet inom de hufvudsakligen spanmålsproducerande delarne
af södra och det så kallade mellersta Sverige från och med nästkommande
år skulle kunna utsättas så tidigt, att de kunde afslutas omkring midten af
augusti månad.»
Sedan öfver nämnda skrifvelse genom remiss den 29 i samma månad
af olika militära myndigheter infordrats yttranden och i sammanhang dermed
utredning, huruvida utan men för härens fältmessiga utbildning, särskildt med
hänsyn såväl till den systematiska rekrytutbildningen som härens skolor och
gemensamma fälttjenstöfningar, regementsmötena kunde förläggas till väsentligen
skilda tider inom olika delar af landet, anbefaldes t. f. chefen för general¬
staben den 12 derpå följande oktober att öfver samtliga yttranden afgifva
utlåtande *). Då det syntes mig, såsom motionär i ämnet vid sistlidna års
Riksdag, icke vara ur vägen att gifva Riksdagens ledamöter del af detta
utlåtande, sådant det föreligger i nämnda tidskrift, vill jag till en början
anföra det hufvudsakligaste af detsamma.
*) Krigsvetenskapsakademiens tidskrift, januari 1897.
Bih till liiksd. Vrot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 47 Höft. (N:o 158). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
T. f. chefen yttrar sig öfver frågan i dess helhet sålunda:
»Det är ett utmärkande drag hos nutidens härordningar, att de såväl
i organisativt som i utbildningshänseende måste uppfylla fordran på att lemna
det möjligaste största utbyte af på dem nedlagd kostnad och arbete samt af
använd tid.
»Det har icke alltid varit så. Yrkeshärarna med länge tjenande af-
lönade soldater motsvarande på intet sätt ett dylikt anspråk. För de stora
kostnaderna skapades jemförelsevis små härar, rekryterade ur de lägsta sam¬
hällsklasserna, för hvilka under längre fredsperioder legan, solden och under¬
hållet utgjorde de hufvudsakliga driffjedrarna för val af soldatyrket och
den långa tjenstetiden alstrade en så öfverdrifven föreställning om tjenste-
rutinens betydelse, att åt en systematiskt ordnad utbildning af befäl och trupp
egnades föga uppmärksamhet.
»Med allmänna värnpligten såsom rekryteringskälla för härarna bal¬
ett annat förhållande inträdt. I qvantitativt hänseende växa dessa med folk¬
mängden; i qvalitativt utgöra de en sammanfattning af nationen sjelf; den
medborgerliga pligtens bud har ersatt den ekonomiska lockelsen till inträde
i härens led; och den på grund deraf korta tjenstetiden nödvändiggör ett det
mest intensiva utbildningsarbete och en i de minsta detaljer noggrant genom¬
tänkt planläggning af detta arbete, i akt och mening att deraf draga all den
nytta, som med detsamma afses. Nationen fordrar, att de på härordningen
nedlagda kostnaderna skola lemna bästa möjliga resultat; de på grund af
lagbudet i härens led inkallade värnpligtige ega rätt att fordra en utbildning,
som sätter dem i stånd att uppfylla de kraf, som kriget hänsynslöst ställer
på dem; och befälhafvare af alla grader hafva rätt att fordra, att, då de i
krig skola bära ansvar för huru de leda de dem anförtrodda, af nationens
bästa krafter sammansatta truppförbanden, de ock måtte under freden beredas
tillfälle till öfning i verklig truppföring.
»Dessa fordringar hafva äfven inom alla arméer, uti hvilka värnpligten
är tagen i anspråk såsom den förnämsta rekryteringskällan, medfört den om¬
sorgsfullaste planläggning för ett systematiskt utbildningsarbete, såväl be¬
träffande individen, från mannen i ledet till officern, som ock beträffande de
särkilda truppförbanden såsom sådana, från det minsta till det största. Ju
mer homogen i organisativt hänseende armén är, d. v. s. pligten såsom grund,
desto naturligare och följdrigtigare ansluter sig en rationel utbildningsplan till
den af de värnpligtige under fanorna tillbringade fredstjenstgöringstiden och
desto lättare låter det sig göra att anordna utbildningsarbetet så, att den för
detsamma till grund liggande tanken, likasom ock dess mål, står klar och
tydlig för alla. Ju mer åter arméns sammansättning är heterogen, d. v. s.
ju flera olikartade element, med hänsyn såväl till deras rekryteringskällor
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
3
som deras tjenstgöringstid och tjenstgöringsförhållanden, uti densamma ingå,
desto svårare är det att, med det för utbildningsarbetet oeftergifliga målet i
sigte, ordna arbetet så, att detta mål i möjligaste grad vinnes och på samma
gäng den härför beträdda vägen af alla inses vara den enda rätta. Detta
är för oss så mycket beklagligare, som det torde ligga i öppen dag, att ju
mer olikartad till sin sammansättning armén är och ju kortare tjenste- och
öfningstid bestås de värnpligtige, desto svagare är den och desto ödesdigrare
följder i krig medför ett afsteg från den väg för arméns fredsutbildnings-
arbete, som på grund af under lång tid samlad erfarenhet och efter moget
bepröfvande befunnits vara den, som — om ock ur synpunkten af härens ut¬
bildning för sin höga uppgift, att i farans stund värna fäderneslandet, långt
ifrån tillfredsställande — dock innebär den enda lösning, hvarigenom kr äfven
såväl på befäls och manskaps utbildning enskildt och i trupp som ock på trupp¬
förbandens fältmessiga tillämpningsöfningar hvar för sig och samfäldt i någon
män kunna tillgodoses.
»Det ligger emellertid i sakens natur, att den synnerligen låga utbild-
ningsgraden inom den svenska hären, som var en följd af dess långvariga
stillestånd i organisativ utveckling och som först under de senaste 20 åren
småningom blifvit höjd, skall hafva tryckt en otidsenlig pregel på föreställ¬
ningen om utbildningens kraf icke blott hos många för härens förhållanden
främmande personer, utan till och med hos en och annan åt härens personal,
vare sig till följd af alltför ringa sysslande med trupputbildning och verkligt
fältmessig truppföring eller till följd af bristande insigt om tillvaron eller
företrädet af andra utbildningssystem än det föråldrade, som inom svenska
hären så länge användts och som karakteriserades af en fullständig mass¬
utbildning såväl när det gälde befälet som manskapet samt af ett ideligt upp¬
repande af rent formella öfningar med högst ringa och, på grund af ogyn-
samma terrängförhållanden, i de flesta fall förvrängd tillämpning, der denna
icke fullständigt uteblef. Uppfostrad i ett ur dylika förhållanden framvuxet
traditionelt åskådningssätt, är det för mången svårt att frigöra sig frän det¬
samma och inse behofvet. af äfven den mest oafvisliga reform, helt enkelt af
den orsak, att reformen afser att vinna ett mål, hvars vigt och betydelse icke
stå klara för honom. Sålunda möttes t. ex. med misstro af många bland be¬
fälet de försök att vid soldatdaningen bestämdt skilja på enskild utbildning
och trupputbildning, hvilka för omkring 15 år sedan började göras af en och
annan rekrytbefälhafvare, och denna misstro till det anförda utbildnings¬
systemets företräde framför det förut från våra dåvarande korta beväringsmöten
hemtade massutbildningssystemet häfdes ingalunda öfverallt inom vår armé
ens när Eders Kongl. Maj:t genom den år 1887 faststälda instruktionen för
rekrytutbildningen anbefalde dess införande. Men huru hafva icke åsigterna
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
sedan dess stadgats! Hvilken officer eller underofficer inom armén är icke
nu öfvertygad om vigten, ja, om nödvändigheten af en i alla detaljer noggrann
enskild utbildning, af hvarje befäl och af hvarje menig såsom grund för den
utbildning, som hvarje truppförband från och med halftroppen och vidare
uppåt måste erhålla? Om otidsenliga föreställningar beträffande utbildnings¬
arbetets inom armén lämpliga bedrifvande sålunda förefinnas, lära de nog
småningom förändras, i den mån erfarenheten om vidtagna reformers nytta
och nödvändighet gör sig gällande; men skulle dylika falska föreställningar
tillmätas en sådan betydelse, att en insigtsfull krigsstyrelse på grund af dem
tvingas att öfvergifva en vidtagen reform, oeftergiflig, derest den svenska hären
skall i möjligaste måtto utbildas för sin höga uppgift att i farans stund
värna fäderneslandet, och att mot bättre vetande återgå till ett förhållande,
som uppenbarligen lägger hinder i vägen för detta måls uppnående, då vore
i sanning svenska armén och i och med detsamma svenska nationen djupt
att beklaga. ,
»Den nuvarande systematiska ordningsföljden mellan möten och skolor
inom armén har icke framsprungit ur en först omedelbart före år 1895 före¬
tagen pröfning och ett derpå fattadt beslut, utan denna ordningsföljd har
småningom, så att säga, framtvingat sig sjelf, derigenom att den ena reformen
efter den andra, som visat sig oafvisligen nödvändig för att i möjligaste mån
afhjelpa de känbaraste bristerna i denna armés utbildning, nödgat till tid
efter annan återkommande jemkningar med afseende på tiderna för de sär¬
skilda mötena och skolorna, så att de icke måtte verka hindrande på hvar¬
andra, utan tvärtom, med fyllandet af sin egen bestämmelse, träda till hvar¬
andra i en sådan ordningsföljd, att de understödja hvarandras verksamhet.
Redan då den genom 1885 års värnpligtslag införda ökningen af bevärings-
öfningarna började att inom armén tillämpas, och det sålunda blef en möj¬
lighet att, om än med åsidosättande af flera vigtiga tjenstegrenar, åstadkomma
ett till sitt mål skönjbart utbildningssystem, togs frågan om förändring i
mötenas och skolornas inbördes ordningsföljd under ompröfning, och, i den
mån det med dåvarande utbildningstid var möjligt, anordnades denna så, att
resultatet af utbildningsarbetet, om än långt ifrån tillfredsställande, dock
innebar eu förbättring af förut rådande, allmänt erkända missförhållanden.
Sålunda ordnades stamrekrytmötena och underbefälsskolorna med iakttagande
af krafvet på enskild utbildning, hvarvid för de förra en tillökning blef nöd¬
vändig, och l:a klassens beväringsmöten fingo sin rätta ställning såsom ett
slags ofullständiga rekrytmöten, hvilka dock äfven i främsta rummet afsågo
att tillgodose den enskilda utbildningen. Detta steg var helt naturligt det
första, som måste tagas till förbättrande af arméns utbildning, men dels var
steget alltför otillräckligt beträffande beväringsrekryterna, dels motvägdes dess
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
5
afsedda verkan ännu genom regements- och 2:a klassens beväringsmötens
olämpliga inträffande midt under pågående stam rekrytmöte, dels gälde steget
ännu icke officersaspiranterna, just till följd af tidpunkten för rekrytmötena,
till hvilken det var angeläget, att volontär- och kavalleriskolorna atslutat sin
verksamhet, hvarför dessa aspiranter fortfarande inträdde i underofficers-
skolorna alltför litet soldatdanade och intet kunde göras till befordrande af
deras öfning i truppföring under pågående krigsskolekurs.
»Behofvet af regementsmötets förläggning till hösten stod då lika klart
för krigsstyrelsen som för närvarande; men den dåvarande öfningstiden för
beväringen lade ett afsevärdt hinder derför, såvida icke regementsmötet skulle
helt och hållet hafva skilts från 2:a klassens beväringsmöte — en åtgärd,
som väl i en och annan mötesrapport föreslogs, men som Eders Kongl. Maj:t,
i betraktande af det för den svenska hären antagna organisationssystemet
»stam och beväring», icke fann tillrådlig. Stammens regementsmöte vid in
fanteriet och 2:a klassens beväringsmöte hade emellertid icke samma längd,
till följd hvaraf, då de blott till någon del af sin fortvaro kunde samman¬
falla, de gjorde ett sådant skadligt intrång på hvarandra, att den afsedda
sammangjutningen af stam och beväring blef temligen illusorisk, och rege¬
mentsmötet, sönderdeladt i perioder med alltför vexlande personal, icke lem-
nade tillfälle till ett nöjaktigt ordnande af till sin storlek gradvis växande
truppförbands systematiska utbildning. Olika förslag till afhjelpande af åt¬
minstone de väsentligaste brister togos under ompröfning, men då intet kunde
anses tillfredsställande, fastslogs den anordningen såsom minst skadlig, att 2:a
klassens beväringsmötes sista hälft — en vecka — fick sammanfalla med
regementsmötets första tredjedel, hvarigenom dessa båda möten tillsammans
upptogo en tid af omkring 4 veckor. Att förlägga denna sammanlagda mö-
tesperiod till eftersommaren och förhösten fann Eders Kongl. Maj:t icke med
fog böra ifrågasättas, då vinsten deraf, på grund af ofvanberörda organisa-
tiva brister, i allt fall skulle blifvit skäligen ringa, om ens någon. Följden
häraf vardt emellertid, att rekryterna och dess befäl icke under regements¬
mötet kunde deltaga i truppförbandens formella öfningar, samt att alla för¬
sök att åstadkomma de så nödvändiga tillämpningsöfningarna antingen måste
öfvergifvas eller, likasom förut, blefvo fullständigt misslyckade och vilseledande,
på grund af omöjligheten att utom exercisfältet beträda annan mark än vä¬
gar, skogar och berg.
»Först med den af Eders Kongl. Maj.t och 1892 års urtima Riksdag-
antagna förbättrade härordningen vardt det möjligt att med någon utsigt till
framgångsrikt resultat uttaga ett ytterligare steg till utbildningens inom ar¬
mén höjande genom att nu äfven tillgodose behofvet af denna utbildnings
Jällmessiyhet. Beväringsmännens längre rekrytutbildningstid gjorde det rnöj-
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
ligt att, om denna tid användes med noggrann beräkning af hvad som under
densamma med beväringsrekryten kan vinnas, af denna rekryt dana åtmin¬
stone en för truppförbandens utbildning icke otjenlig soldat; och 2:a klassens
beväringsmötes utsträckning till samma tidslängd som stammens regements¬
möte gjorde det möjligt att göra sammangjutningen mellan stam och bevä¬
ring effektiv och på samma gång låta truppförbandens fältmessiga utbildning
öfvergå från illusion till verklighet, så mycket vigtigare, då man betänker,
att till kompaniers, bataljoners och regementens inöfning samt till samöfning
med andra vapen hos oss anslås tillsammans blott 22 dagar i stället för inom
de större arméerna omkring */g år.
»Första vilkoret för åstadkommande af fältmessig utbildning var en
omarbetning af de gällande exercisreglementena i en sådan anda, att denna
fältmessighet uti dem fick sitt uttryck, och det nästa vilkoret var att för¬
lägga regementsmötena, till hvilka nu äfven 2:a klassens beväringsmöten kunde
räknas, till en tidpunkt, som möjliggör tillämpning af de fältmessiga exercis¬
reglementenas föreskrifter. Ett stöd för dessa åtgärder fann Eders Kongl.
Maj:t äfven uti ett inom Riksdagens Andra Kammare år 1893 gjordt utta¬
lande om önskvärdheten, att med den förbättrade härordningens införande öf-
ningarna mätte drifvas i fältmessig rigtning — ett uttalande, till hvilket an¬
slöto sig öfver 70 af kammarens ledamöter och som föranledde chefen för
landtförsvarsdepartementet till det yttrandet, att, om äfven olika åsigter
kunna finnas om hvad som hör till en fältmessig utbildning, så vidt på ho¬
nom ankomme, ingenting skulle underlåtas, som kan bidraga att göra den
armé, hvars organisation beslutades vid 1892 års urtima riksdag, så fältmes-
sigt utbildad som möjligt. Detta löfte har ock, så långt det hittills varit
möjligt, infriats. Så snart infanteriets och kavalleriets exercisreglementen
voro omarbetade, flyttades dessa vapens regementsmöten år 1895 till augusti
och början af september. Derigenom har det blifvit möjligt låta stamrekry¬
terna vid de flesta indelta infanteriregementena, nemligen de, hvilkas rekryt¬
möten försiggå å mötesplatserna, jemte det till dessa rekryters utbildning
kommenderade befälet under regementsmötet ingå på sina kompanier; der¬
igenom har det ock blifvit möjligt låta krigsskole-eleverna jemte krigsskolans
befäl och lärare deltaga i sina regementens regementsmöten och följaktligen
gifva de förstnämnda den förut känbart saknade utbildning i truppföring,
hvarigenom de sättas i stånd att under sitt första möte såsom officerare nöj¬
aktigt fylla de fordringar, som med rätta kunna och böra ställas på dem,
hvilka få sig närmaste ledningen af stam- och beväringsrekryternas uppfo¬
stran anförtrodd; derigenom har vidare, till följd af den i regementsmötet
deltagande personalens ökning, möjlighet vunnits att med icke alltför små
styrkor öfva truppförbanden inom regementena, organiserade i närmaste öf-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
7
verensstämmelse med fältorganisationen; och först derigenom har det slutligen
blifvit möjligt att, om än blott under några dagar, vid infanteriet nödtorftigt
utbilda de särskilda truppförbanden — de 12 kompanierna, de 3 bataljonerna
och hela regementet — med tillämpning af det tidsenliga och fältmessiga
exercisreglementets föreskrifter samt, på grund af samtidigheten med special¬
vapnens regementsmöten och regementsöfningar, om än icke inom hela armén,
så åtminstone vid alla de infanteriregementen inom vårt land, der icke af-
stånden lagt hinder vägen, anordna samöfningar mellan de olika vapenslagen
äfven de år, då dessa regementen icke deltaga i större gemensamma fälttjenst-
öfningar.
»Visserligen är icke härmed allt vunnet, i det en alltför stor del af
befälspersonalen är frånvarande från regementsmötet såsom instruktörer vid
de allmänna läroverkens i teorien vackert tänkta, men i praktiken alltför
värdelösa militära öfningar, och enär artilleriregementena ännu inkalla de
legda hästarna till så litet antal, men under så lång tid, att endast en division
i sänder kan öfvas med anspända batterier, till följd hvaraf vid tidpunkten
för infanteriets och kavalleriets regementsmöten blott hälften af hvarje ar¬
tilleriregemente kan fältmessigt öfvas och artilleriet icke får tillfälle till ut¬
bildning i regementsförband. Den förstnämnda olägenheten torde dock endast
vara en tidsfråga att få afhjelpt, då det väl får antagas, att den nuvarande
s. k. militärutbildningen i skolorna blott är ett öfver gångsstadium, till dess
något utbildningssystem, som kan medföra nytta för hären i krigstid och som
mindre skadligt inkräktar på skolornas egentliga verksamhet, varder genom-
fördt. Den andra olägenheten, som chefen för artilleriet i sitt med remiss¬
handlingen följande underdåniga yttrande framhåller såsom för artilleriets ut¬
bildning synnerligen skadlig, säger sig bemälde chef i samma yttrande hafva
för afsigt att utan ökad kostnad med det snaraste söka få afhjelpt.
Under de båda år efter den förbättrade härordningens införande, som
föregingo regementsmötenas framflyttning till hösten, följde dessa möten, lika¬
som förut, omedelbart efter beväringsrekrytmötena med blott ett par dagars
mellantid. Men enär sistnämnda möten succesivt förlängdes, kom regements¬
mötet att ega rum år 1893 i allmänhet under samma tid som förut, eller i
slutet af juni och första hälften af juli, men år 1994 ungefär en månad se¬
nare, eller den tid, till hvilken Riksdagen i sin skrifvelse ifrågasätter, att
regementsmötena skulle återflyttas. Den erfarenhet, som sedan åratal tillbaka
vunnits, beträffande omöjligheten att under sommaren med någon grad af
naturlighet utföra tillämpningsöfningar, eller med andra ord att tillgodose
truppförbandens utbildning och gifva vederbörande befälhafvare tillfälle till
öfning i deras fältmessiga förande, kunde sålunda år 1893 icke gerna un¬
dergå någon förändring, men den fullständigades år 1894 genom de iaktta¬
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
gelser, till hvilka regementsmötenas framskjutning en månad då gaf anled¬
ning. Enär jag i egenskap af regementschef redan varit i tillfälle att i
mina till vederbörande arméfördelningschef ingifna mötesrapporter för de båda
ifrågavarande åren uttala min uppfattning härom, tillåter jag mig i under¬
dånighet att här citera utdrag ur dessa mina rapporter, i hvad de röra före¬
liggande fråga.
»År 1893 uttalade jag mig sålunda: Den 5:e och 6:te juli deltog re¬
gementet, indeladt i 3 bataljoner, i den fälttjenstöding, som på grund af ge-
neralbefälsorder utfördes tillsammans med de å Ljungby och Bonarps hedar
förlagda kavalleriregementena. Nyttan af dylika fälttjenstöfningar är i teo¬
rien obestridlig och skulle utan tvifvel så vara i praktiken, derest den terräng,
på hvilken de försiggå, finge under öfningarna användas på samma sätt som i
fält. Men då detta icke tillätes, verka öfningarna enligt mitt förmenande så skad¬
ligt som det gerna är möjligt såväl på befälets af alla grader som på man¬
skapets uppfattning samt på truppens manöverförmåga. Man må huru myc¬
ket som helst föreskrifva, att terrängen skall betraktas sådan den i verklig¬
heten är, så uppväger dock ej denna föreskrift det ytterst skadliga inflytande
på truppen, som terrängens tvungna origtiga användande utöfvar. Planen för
öfningarna blir ofta onaturlig, till följd af sträfvan att, om möjligt, uppsöka
ett eller annat terrängområde, lämpligt för det ena eller andra vapnets ut¬
veckling, och stridskrafternas gruppering blir oftast af samma skäl olämplig
— med ett ord, de högre befälhafvarne tvingas att vänja sig se de på de
taktiska anordningarna inverkande förhållandena från origfiga synpunkter.
Truppen, öfvad på exercisfältet att manövrera och utveckla sig till strid i
öfverensstämmelse med den taktiska erfarenhetens kraf, igenkänner vid
tillämpningsöfningarna hvarken de taktiska formerna eller det taktiska till-
vägagåendet. De mest skefva och onaturliga stridslägen uppstå, snart sagdt,
vid hvarje sammandrabbning, såsom — för att blott anföra ett exempel —
då det inträffat, att ett par förtruppskom pa niers inledande strid, i stället för
att behöfva pågå endast omkring 10 minuter, innan hufvudstyrkans infanteri
med rigtig formering och på kortaste väg hade varit i stånd att ingripa i
striden på förtruppens ena flygel, under dessa öfningar måste uppehållas i
50 minuter, i afvaktan på att hela hufvudstyrkan man efter man kunde på
en lång omväg framtränga utan att beträda de oskördade fälten. Huru är
det möjligt, att under dylika förhållanden taktisk ordning skall kunna upp¬
rätthållas, befäls och underbefäls taktiska omdöme skärpas samt ledningens
bedömande af de utförda manövrerna blifva i någon män lärorikt? Enligt mitt
förmenande verka tillämpningsöfningar, som icke medgifva tillämpning af
teoretiskt och praktiskt fastslagna, inlärda och inöfvade gi under, till långt
större skada än gagn. Jag anser mig böra tillägga, dels att, vid det an¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
9
förda exemplet, förtruppens utveckling måste ske utefter ett långs vägkanten
befintligt, mot frontrigtningen ingalunda vinkelrätt dike, till följd hvaraf
skyttelinien intog en alltför sned rigtning i förhållande till motståndaren,
dels att exemplet på intet sätt är ett enastående fall. När sålunda vid dy¬
lika tillämpningsöfningar hvarken form, manöversätt, tid eller rum öfverens¬
stämma med verkligheten, torde icke mycket återstå af dessa öfningars
fältmessighet och nytta.
»I 1894 års mötesrapport yttrade jag följande: De fälttjenstöfningar,
i hvilka regementet den 9.—11. augusti deltagit, hafva icke i någon mån
förmått jäfva det omdöme, jag i förlidet års mötesrapport uttalade om dylika
öfningar, utförda under en årstid, som gör deras egenskap af tillämpnings¬
öfningar fullkomligt illusorisk. Första vilkoret för att de skola kunna utföras
med utsigt att leda till något resultat är, att hvarje deltagare, från och
med den kommenderande befälhafvaren ända ned till den menige soldaten,
sä mycket som möjligt frigör sig från de taktiska begrepp, han teoretiskt
och praktiskt imhemtat, för att i stället uteslutande rigta hela sin uppmärk-
het på hvilka andra farmer och hvilka andra manövrer än de på grund af
taktiska hänsyn reglementerade, som möjligen kunna för tillfället skapas och
användas för att, oberoende af alla taktiska hänsyn, leda till vinnande af ett
mål, för hvilket dock taktiska synpunkter måste ligga till grund. Det har
derför ock varit mig omöjligt att efterkomma föreskriften i 15. punkten af armé-
fördelningsordern den 20. sistlidna juni, n:o 581, att inlemna uppgift å de
iakttagelser, som vid tillämpningen af »förslag till exercisreglemente för in¬
fanteriet» under fälttjenstöfningarna blifvit gjorda, och antager jag, att samma
skäl legat till grund för uteblifvandet af motsvarande uppgifter från mig under¬
lydande officerare.’ Det inträffade ock under dessa öfningar, att den ledande
befälhafvaren nödgades i förtid afbryta en dags öfningar, emedan den för¬
svarande intagit en ställning, der artilleriet icke kunde rycka in på sin plats
och den anfallande icke kunde framgå mot ställningen — allt för oskördade
fält. Hvad som gälde om de nämnda fälttjenstöfningarna, egde ock sin
fulla giltighet beträffande de försök till tillämpningsöfningar i terräng, som
med de särskilda truppförhanden gjordes under regementsmötet såsom för¬
beredelse för fälttjenstöfningarna.
»Jemför jag med dessa förhållanden min erfarenhet från år 1895, då
regementsmötet var till största delen förlagdt till september, så framstår i
bjertaste dager den fullständiga lucka i utbildningen, som regementsmötets
återflyttning till sommaren ohjelpligen skulle medföra. Och må man dervid
icke hänvisa till de tid efter annan återkommande större gemensamma fält¬
tjenstöfningarna, hvilka Riksdagen förutsätter fortfarande skulle ega rum
på hösten; ty dels skulle för samma regemente olika tider för regements-
Hih. till liiksd. Vrot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Hand. 47 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
mötena under olika år och för de särskilda regementena olika tider sins emellan
för dessa möten under samma år medföra så betänkliga rubbningar i den nu
systematiskt ordnade utbildningsgången inom armén, att redan derigenom
ett väsentligt steg bakåt skulle tagas, och dels återkommer för hvarje rege¬
mente en dylik högst 5 dagars fälttjenstöfning i lyckligaste fall blott hvart
6. ar, (för 1. och 2. arméfördelningarna blir det nästa gång till och med minst
10 år, sedan de deltogo uti ifrågavarande öfningar). Att hvar 6. bevärings-
klass får deltaga i en naturlig tillämpningsöfning lärer lika litet kunna bi¬
draga till bibringande af fältmessighet åt armén som att en kompanichef
en eller högst två gånger och en bataljonschef möjligen en gång under de
år, han bestrider denna sin tjenst, får tillfälle att, utan föregående öfning
häruti, fältmessigt föra sin trupp under naturliga förhållanden. Det torde
alltså icke kunna bestridas, att en återgång till sommarregementsmöten icke
blott, skulle kunna vara till ’men’ för härens fältmessiga utbildning, utan
medföra en ödesdiger nedsättning af dess användbarhet i fält, i det att de
särskilda truppförbanden åter blefve i saknad af fältmessiga tillåmpnings-
öfningar.
»Riksdagen har ock i sin skrifvelse sjelf framhållit höstmötenas stora
företräden i uthildningshänseende framför sommarmöten, men då i sagda
skrifvelse yttras, att regementsmötenas framflyttning 'hufvudsakligen åsyftat
att höja arméns stridsduglighet’, samt att dessa möten, hållna å tider, då
bergade fält lemna tillträde till en omvexlande manöverterräng, skola väl
egna sig att åt hären bibringa en 'mera fältmessig utbildning’ än den, som
å sjelfva exercisfälten kunnat åstadkommas, framgår häraf tydligen, att Riks¬
dagen icke till fullo uppskattat hvarken syftet med regementsmötenas fram¬
flyttning eller hvad med begreppet 'fältmessig’ förstås. Framflyttningen har
icke blott 'hufvudsakligen åsyftat att höja arméns stridsduglighet’ genom
att bibringa den en 'mera fältmessig utbildning’ än förut, utan den har skett
uteslutande för att bibringa härens alla truppförband någon fältmessig utbild¬
ning, hvithet icke låter sig göra å sjelfva exercisfälten, der blott den nödvän¬
diga grunden härtill kan läggas.
»Det är för öfrigt egendomligt nog, att Riksdagen förklarar sig inse
fördelen för den militära utbildningen af att regementsmötena blifvit förlagda
till en tidpunkt, då tillträde finnes till 'bergade fält’, men på samma gång
förfäktar svårigheten för åkerbrukarne att just under denna tidpunkt, då
alltså fälten till större delen äro bergade, ’i anseende till arbetet med sädes-
bergningen’ undvara de arbetskrafter, som deltaga i regementsmötena. Så¬
som inspektören för trängen i sitt med remisshandlingen följande underdå¬
niga yttrande påpekar, ligger häruti onekligen en motsägelse, och det vill
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
11
snarare synas, som om åkerbrukarnes intressen i detta afseende borde öfverens¬
stämma med de militära klufven.
»Då Riksdagen anser, att någon förändring af de nu antagna tiderna
icke rimligen bör ifrågasättas med afseende å artilleri- samt ingeniör- och
trängtrupperna, visar detta mer än väl, att Riksdagen icke inser vigten och be¬
tydelsen af årliga samöfningar, der sådana kunna åvägabringas, särskildt
mellan artilleriet och de öfriga vapnen. Chefen för artilleriet såväl som
chefen för artilleri- och ingeniörhögskolan äro emellertid af annan mening,
såsom synes af deras till remisshandligen hörande utlåtande.
»I motsats till dessa sina uttalanden har likväl Riksdagen på ett annat
ställe i sin skrifvelse yttrat sig på ett helt annat sätt. Det heter nemligen
der: 'Till vinnande af den fältmessiga utbildning, som för härens stridsdug-
lighet är nödvändig, kräfves, att trupperna under regementsmötena och
andra klassens beväringsmöten samt de årligen i mindre eller större förband
förekommande fälttjenstöfningarna icke endast öfvas å de väl kända och till
utrymmet inskränkta mötesplatserna, utan äfven föras å vidsträckta, mer
okända och med omvexlande terräng försedda trakter.’ Riksdagen har så¬
lunda här tydligt angifvit hvad som erfordras till vinnande af den fältmessiga
utbildning, som för härens stridsduglighet är nödvändig. Fasthållande vid denna
rigtiga uppfattning, skulle det — frånsedt Riksdagens ofvan påpekade un¬
derskattande af kontinuitet och system i utbildningsplanen samt af behofvet
.af årliga samöfningar mellan de olika vapnen — vara svårt att förstå, huru
Riksdagen på samma gång kan ifrågasätta en återflyttning af regementsmötena
till sommaren, derest man icke på grund af de nyss anförda yttrandena
i skrifvelsen måste antaga, att Riksdagen sväfvar i ovisshet om, huru fält¬
messiga tillämpningsöfningar verkligen måste bedrifvas. Och detta är icke
heller underligt; ty de vrångbilder af fältmessiga tillämpningsöfningar, som
de misslyckade försöken under sommarmötena hittills visat och af hvilka
jag här ofvan skizzerat ett exempel, äro sannerligen icke egnade att
gifva ens åt fackmännen, ännu mindre åt lekmännen, någon sund före¬
ställning hvarken om hvad som är afsedt att tillämpas eller om fältmessighet.
Ett stöd för detta mitt antagande finner jag äfven uti den af Riksdagen
ifrågasatta åtgärden att för hvarje truppförband anvisa något penningbelopp
till ersättning för de skador, hvilka under regementsmötena och andra årets
beväringsmöten, derest de hölles tidigare än nu vore afsedt, kunde under
truppens tillämpningsöfningar tillskyndas landtmännens egor’. Då detta
erbjudande ju vittnar om eu offervillighet för arméns utbildning från Riks¬
dagens sida, hafva flera af de myndigheter, hvilkas underdåniga yttranden
öfver Riksdagens skrifvelse blifvit af Eders Kongl. Magt infordrade, äfven
under lifligt och kraftigt afstyrkande af åtgärden, likväl fästat en viss för¬
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
hoppning vid detsamma såsom den sista räddningsplankan för den omsider
förvärfvade, men nu hotade rätten till ’den fältmessiga utbildning, som för
härens stridsduglighet är nödvändig’, utan att dock, så vidt jag kunnat
finna, hvarken Riksdagen eller dessa myndigheter gjort försök till någon
utredning om erbjudandets verkliga innebörd.
»Att godtgörelse för skada, tillfogad enskild egendom, bör tillkomma
vederbörande egare, är en så naturlig sak, att härför icke någon bevisföring
torde vara af nöden; och jag vågar uttala den öfvertygelsen, att ingen jord-
egare hittills haft skäl att beklaga sig öfver för ringa skadeersättning. Sådan
godtgörelse torde varda oundviklig till hvilken årstid militära tillämpnings-
öfningar än förläggas; och äfven med det omsorgsfullaste val af härför lämp¬
ligaste årstid, kan dock ingen krigsstyrelse förutse vexlingar i temperatur
och väderlek, som kunna för en eller annan gång förvandla den under
normala förhållanden lämpligaste mark till ett för tillfället ganska olämpligt
manöverområde. Såsom exempel härpå kunna förhållandena i Upland under
1888 års fälttjenstöfningar anföras. Men det är naturligtvis på normala
förhållanden, en krigsstyrelse måste bygga planen för härens systematiskt
ordnade utbildning. Det torde då vara klart, att dessa skadeersättningar
varda mindre, i den mån marken är fri frän växande gröda. Men det är
här icke fråga om sådan godtgörelse för mindre skador, hvilka, äfven med
åsidosättande af de militära krafven, icke kunna undvikas, så vida mark utom
exercisfältet öfver hufvud skall få beträdas i och för öfningar i bevaknings-
tjenst m. m., utan här gäller det frågan om godtgörelse för skador, som
uppstå genom att icke blott kompanier eller sqvadroner, utan hela bataljoner
och regementen samt detaschement af olika vapen utan åsidosättande af de
militära krafven till vinnande af den fältmessiga utbildning, som för härens
stridsduglighet är nödvändig, alldeles såsom i fält framgå i utbredda strids-
former och djupa manöverformer tvärs igenom högt växande säd, nedtram¬
pande allt i sin väg. Detta är nödvändigt, om den fältmessiga utbildningen
skall tillgodoses. Men är verkligen Riksdagen beredd att anslå ett för dylikt
tillvägagående fullt tillräckligt belopp? Och måste det icke förutsättas, att
nationens sunda förnuft skall uppresa sig mot en dylik år efter år fortsatt
påtaglig vandalism och med ovilja betrakta de öfningar, hvilka dock hafva
till mål att utbilda den svenska hären 'för sin höga uppgift att i farans
stund värna fäderneslandet’?
»Det är visserligen vanskligt att söka verkställa en beräkning öfver
till hvilket ungefärligt belopp en dylik godtgörelse skulle komma att uppgå,
men en utgångspunkt härför torde dock möjligen kunna erhållas från ofvan-
nämnda 1888 ars fälttjenstöfningar i Upland. Såsom Eders Kongl. Maj:t
täcktes erinra Sig, inföll skörden i mellersta Sverige sagda år sä sent, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
13
under tiden för fälttjenstöfningarna, den 7.—12. september, inom manöver¬
området hafrefälten samt på ett och annat ställe äfven några andra fält ännu
voro oskördade. På det att icke öfningarnas fältmessighet skulle blifva
alltför mycket lidande och de af dem i öfrigt föranledda stora kostnader till
följd häraf förspilda utan motsvarande nytta, förändrades genom högqvarters-
order vid inryckningen till öfningarna den förut utfärdade vanliga bestäm¬
melsen, att oskördad mark icke utan särskildt lemnadt medgifvande tick
beträdas, till följande föreskrift: 'Oskördad mark får af trupperna beträdas,
då detsamma anses oundgängligen nödvändigt för manövrernas fältmessiga
utförande; dock åligger det dervid vederbörande befälhafvare att tillse, att
beträdandet af dylik mark, så vidt ske kan, ej eger rum utanför området
för den verksamma infanterielden, samt att ej större skada derigenom åstad¬
kommes än som ovilkorligen erfordras’. Trots denna begränsning i tillåtelsen
att beträda oskördad mark, och trots den noggranna uppsigt öfver! dess iakt¬
tagande, som uppifrån utöfvades, uppgick skadeersättningen under de 6
manöverdagarna, af hvilka 1 rastedag, till i rundt tal 29,000 kronor. I
dessa öfningar deltogo, förutom ingeniör- och trängtrupper, 21 bataljoner
infanteri med i medeltal 387 mans styrka, 10 sqvadroner med i medeltal 70
mans styrka, och 8 batterier å 4 kanoner, eller tillsammans 8,816 man
infanteri och kavalleri samt 32 kanoner. Under ett 22 dagars infanteri¬
regementsmöte äro enligt gällande bestämmelser 10 dagar anslagna till
kompaniutbildning, 7 dagar till bataljonsutbildning och 5 dagar till rege-
gementsutbildning med derunder förekommande fälttjenstöfningar, hvilka, der
tillfälle finnes, försiggå tillsammans med specialvapnen. Under kompani-
utbildningsperioden måste en stor del af tiden användas till formella öfningar
och målskjutningsöfningar m. in., hvarför sammanlagda timantalet för de
öfningar, hvilka böra försiggå i terrängen utanför exercisfältet, möjligen kan
i beräkningen sättas så lågt som till Vs af hela öfningsperioden eller något
mer än 3 dagar. I sjelfva verket har nog under de sista åren i de flesta
fall längre tid användts till öfningar i terräng. Under bataljonsutbildnings-
perioden ligger största vigten på tillämpningsöfningarna, hvarför 5 dagars
öfningar i terräng utom exercisfältet torde böra beräknas, och under regements-
utbildningsperioden böra, med undantag af sista dagen, öfningarna uteslutande
försiggå i omvexlande terräng, alltså under 4 dagar. Minst 12 dagar åt
regementsmötestiden vid infanteriet, eller dubbelt så läng tid som manöver¬
dagarna under 1888 års fälttjenstöfningar, torde derför böra beräknas för
tiHämpningsöfningar utom exercisfältet under de ärliga mötena. Med samma
styrka som under de nämnda fälttjenstöfningarna skulle således skadeersätt¬
ningarna under regementsmötena — under förutsättning af samma skörde-
förkållanden som i Upland ar 1888, der det dock hufvudsakligen var hafre-
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
fälten, som ännu voro oskördade — komma att uppgå till 58,000 kronor.
Men det lärer väl ej kunna bestridas, att skador, som under öfningar till¬
fogas den växande grödan, stå i direkt proportion till antalet truppförband
och deras styrka. Inom 1., 2., 3., 4. och 5. arméfördelningarne utgör
sammanlagda antalet bataljoner under fredsöfningar 65 och sqvadronerna
45, men då af förut anförda skäl regementsmötenas inom armén förläggande
till olika tider skulle på ett i hög grad skadligt sätt verka rubbande på den
i alla detaljer väl genomtänkta systematiska utbildningsplanen för armén i
dess helhet, torde äfven 6. arméfördelningen böra medräknas, i hvilket fall,
äfven om dess infanteriregementen beräknas att i fredstid tills vidare icke
kunna öfvas pa mer än 2 bataljoner, antalet sådana inom armén på fast¬
landet utgör 73 och sqvadroner 50. Hvad artilleriet beträffar, skulle visser¬
ligen icke vid en återgång till sommar-regementsmötena för infanteriet och
kavalleriet, af skäl som i chefens för artilleriet underdåniga yttrande fram-
hålles, den reform, som af bemälde chef betecknas såsom för artilleriets
utbildning synnerligen önskvärd, nemligen att låta artilleriregementenas båda
divisioner samtidigt utföra sin anspända exercis, kunna genomföras; men då
jag, i likhet med honom och chefen för artilleri- och ingeniörhögskolan, finner
regementsöfningarnas vid artilleriet samtidighet med infanteriets och kavalle¬
riets regementsmöten vara så vigtig, att den på inga vilkor bör eftergifvas,
torde, om artilleriregementenas ena division sålunda finge sina regements-
öfningar samtidigt med och den andra divisionen omedelbart efter infanteriets
och kavalleriets regementsmöten, medan således fälten fortfarande äro oskördade,
skadeersättning för beträdande af oskördad mark böra beräknas för samtliga
batterier på fastlandet, eller 38. Dertill kommer, att så väl infanteribatal¬
jonerna som batterierna äro större under nuvarande regementsmöten och
fälttjenstöfningar än år 1888. Antagas sålunda bataljonerna i medeltal till
500 man, sqvadronerna till 70 man och batterierna till 6 kanoner, så är de
6 arméfördelningarnas styrka för visso icke för högt beräknad. Detta gör
36,500 man infanteri, 3,500 man kavalleri och 228 kanoner, eller nära 5
gånger så stor styrka af infanteri och kavalleri tillsammans och 7 gånger så
stor artilleristyrka som under 1888 års fälttjenstöfningar. Då, enligt hvad
jag ofvan visat, skadeersättningen, derest styrkan vore densamma som under
nämnda fälttjenstöfningar, skulle uppgå till 58,000 kronor, torde, om för en
medeltalsberäkning samtliga vapen antagas utgöra 5 gånger så stor styrka,
skadeersättningen komma att uppgå till 290,000 eller i rundt tal 300,000
kronor. Dervid bör då märkas, dels att såsom utgångspunkt för beräkningen
lagts förhållandet vid 1888 års liöstöfningar, då hufvudsakligen blott hafren
ännu var oskördad, dels att artilleriet icke beräknats till sin styrka vara
7-, utan blott 5-faldigt. Icke osannolikt är derför, att summan 290,000 å
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
15
300,000 kronor skulle komma att visa sig för låg, derest det med ett dylikt
anslag afsedda målet verkligen skall uppnås.
»Gotlands försvarskrafter hafva icke medtagits i beräkningen, och
häruti kan utan tvifvel sägas ligga en inkonseqvens. Skälet härtill är dock,
att regementsmötena för dessa trupper, på grund af deras olyckliga organi¬
sation, icke hittills varit framskjutna till hösten. Det är nemligen här nöd¬
vändigt, för att kunna skapa och åtminstone formelt utbilda några truppför¬
band, att låta regementsmötet sammanfalla med den sista delen af bevärings-
rekrytmötet, hvilket möte Eders Kongl. Maj.t ansett böra icke blott på Got¬
land, utan äfven på fastlandet förläggas till våren och försommaren, i afsigt
att »i minsta möjliga mån störande inverka på de olika landsdelarnes nä-
ringslif». Skulle icke denna hänsyn till jordbruksintresset hafva gjort sig
gällande, föreställer jag mig, att Eders Kongl. Maj:t öfverallt hade förlagt
beväringsrekrytmötena till tiden omedelbart före de till hösten framskjutna
regementsmötena, hvarigenom det ekonomiskt alltför betungade befälet bespa¬
rats kostnaderna för dubbla resor till och frän de årliga mötena, hvarigenom
vidare utbildningen af de i militära skolor på fastlandet kommenderade ele¬
verna bland befäl och menige från Gotlandstrupperna blifvit lika väl tillgodo¬
sedd som fastlandets, och hvarigenom slutligen äfven truppförbanden på Got¬
land kunnat få utföra fältmessiga tillämpningsöfningar under den tid, då
största delen af marken får beträdas. Emellertid lärer, enligt den åsigt,
militärbefälhafvaren på Gotland uttalar i sitt till remisshandlingen fogade
underdåniga yttrande, någon nämnvärd skilnad i tillgång till beträdbar mark
på sommaren eller hösten icke förefinnas på sagda ö; ty då detta hans utta¬
lande afgjordt strider emot den på fastlandet vunna erfarenheten, måste deraf
den slutsats dragas, att hans uttalande särskild! gäller Gotland. Härmed
har jag icke velat säga, att ersättning för skadad mark icke på Gotland,
lika väl som på fastlandet, bör betalas, och är jag för min del lifligt öfver-
tygad om att det är lika omöjligt der som på fastlandet att utföra trupp¬
förbandens fältmessiga tillämpningsöfningar på sommaren. Skulle således
Riksdagen anslå ett tillräckligt belopp till skadeersättning för utförda fält¬
messiga tillämpningsöfningar under högsommaren, synes mig rättvisan fordra,
att äfven Gotlands försvarskrafter tillgodosåges med ett proportionelt belopp
af några tusen kronor, hvarigenom den här ofvan beräknade summan 300,000
kronor ytterligare komme att höjas.
»Jag är visserligen skyldig förutsätta, att Riksdagen menat allvarligt
med den ifrågasatta skadeersättningen för under sommarregementsmöten ut¬
förda fältmessiga tillämpningsöfningar, men jag torde ock vara berättigad
antaga, att Riksdagen icke för sig klargjort, hvad med tillämpningsöfningar
förstås, och till följd deraf utsträckningen af de terrängområden, som för
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
dessa öfningars fältmessiga utförande erfordras samt de kostnader de följ¬
aktligen medföra, om de företagas, medan fälten ännu äro till största delen
oskördade. Den i riksdagsskrifvelsen antydda förhoppningen, om befintlig¬
heten af 'sandhedar eller annan okultiverad, men för manövrer tjenlig ter¬
räng’ inom icke allt för stort afstånd från några af mötesplatserna gifver
stöd åt detta antagande. Förutom att sådan marks befintlighet af arméför-
delningscheferna i deras till remisshandlingen hörande underdåniga yttranden
förnekas, torde det vara tydligt, att, äfven om i trakten af ett eller annat
regementes mötesplats någon dylik mindre fläck skulle kunna uppletas, ända¬
målet med tillämpningsöfningarnas öfverförande till terräng utom exercisfältet
icke genom ett sådant begränsadt områdes användande skulle vinnas, enär
det just är 'en omvexlande manöverterräng’, som erfordras för utförande af
fältmessiga tillämpningsöfningar, vare sig det gäller regementets underafdel-
ningar eller hela regementet eller detta i förening med andra vapenslag.
De belopp, till hvilka jag här ofvan visat, att skadeersättningarna minst be-
höfde utgå, om tillämpningsöfningar fältmessigt skola kunna under sommaren
utföras i omvexlande manöverterräng, lärer helt säkert Riksdagen neka att
för ändamålet anvisa, och då blefve följden, att truppförbandens utbildning,
som redan genom den dertill inom vår armé anslagna obetydliga tiden —
3 veckor i stället för inom de moderna arméerna omkring 6 månader — är
nedtryckt till det minsta möjliga, skulle åter förlora det lilla mått af fält-
messighet, som våra nya exercisreglementen sökt att, så mycket den korta
tiden medgifver, åstadkomma, samt att tiden under regementsmötena åter
skulle komma att användas till ett oupphörligt upprepande af rent formella
öfningar utan fältmessig tillämpning i omvexlande terräng.
»Riksdagen har uti sin skrifvelse framhållit, att man vid bestämmandet
af mötestiderna bör utgå från den förutsättning, att öfningarna skola vara
så anordnade, att genom desamma den svenska hären i möjligaste måtto ut¬
bildas för sin höga uppgift att i farans stund värna fäderneslandet, men
desslikes tillse, huruvida öfningarna i alla de fall, då sådant utan hufvud-
syftets åsidosättande kan ske, äro anordnade på sådant sätt, att desamma i
minsta möjliga mån störande inverka på de olika landsdelarnes näringsliv’
Jag har i det föregående visat, att denna synpunkt varit bestämmande för
valet af mötesstider, enär beväringsrekrytmötet — hvars mål är bevärings-
rekryternas utbildning — blifvit förlagdt till våren och försommaren i stället
för, såsom ur armébefälets intresse fördelaktigast vore, omedelbart före rege¬
mentsmötet, och sistnämnda möte — hvars mål är truppförbandens utbildning
— till en tid, dä de flesta fälten äro afbergade och således minsta skadan
tillfogas den växande grödan, Skulle åter hänsynen till jordbrukarnes per¬
sonliga intressen föranleda till regementsmötets tillbakaflyttning till en för
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
17
öfningarnas fältraessiga bedrifvande omöjlig årstid, så blefve kompromissen
mellan de militära klufven och jord brukarn es intressen helt och hållet upp-
häfd till uteslutande fördel för de senare och till obotlig skada för de förra;
ty en dylik tillbakaflyttning af tillämpningsöfningarna kan helt enkelt icke
ske ’utan Imf'vudsyftets åsidosättande'.»
Efter att hafva gjort en sammanfattning af de infordrade yttrandena *)
— af hvilka fjorton ansågo, att det af Riksdagen framstälda önskningsmålet
icke kunde förverkligas utan men för härens fältmessiga utbildning och fem
innehöllo uttalanden i annan rigtning — yttrar t. f. chefen för generalstaben
följande:
»Af det föregående torde framgå:
*att min uppfattning delas af 9 bland de öfriga 11 myndigheter, hvil-
kas underdåniga yttranden Eders Kongl. Maj:t infordrat, samt 5 bland de
8 regements- och skolchefer, hvilkas yttranden åtfölja dels chefens för 5.
arméfördelningen, dels t. f. inspektörens för militärläroverken skrifvelser;
■>att de förslag, att åtminstone delvis afhjelpa några af de för arméns
utbildning i så hög grad skadliga verkningarna af regementsmötenas ifråga¬
satta tillbakaflyttning från hösten, som uti några af dessa yttranden blifvit
framstälda, utgöra blott så mycket starkare bevis för den nämnda åtgärdens
oförenlighet med fasthållandet af regementsmötenas och hela utbildningens
hufvudsyfte; samt
»att af de befälhafvare, hvilka anse, att en tillbakaflyttning af rege¬
mentsmötena kan ske utan men för härens fältmessiga utbildning, de båda,
hvilkas underdåniga yttrande Eders Kongl. Maj:t infordrat, kommendera trup¬
per, hvilka icke skulle af den skadliga åtgärden beröras, och de tre rege¬
mentscheferna behandla frågan dels utan att se den i hela dess vidd, dels
uteslutande med hänsyn till lokala och andra förhållanden endast vid dem
underlydande regementen, utan tillbörligt afseende fästadt vid åtgärdens in¬
verkan på armén i dess helhet, och dels till och med utgående från den
åsigten att tillämpningsöfningarna utan skada kunna inskränkas till fördel
för de rent formella öfningarna.
»Då alltså de åtgärder, sistnämnde 5 befälhafvare föreslagit för att
tillmötesgå den utaf Riksdagen framstälda önskan om regementsmötenas till¬
bakaflyttning från hösten, icke sins emellan öfverensstämma, och då de bevis
*) De yttranden, som afgåfvos, voro till antalet 19, nemligen dels från de sex armé»
fördelningseheferna, militärbefälhafvaren på Gotland, chefen för artilleriet och de tre mili¬
tära inspektörerna (tillsammans 11), dels från 5. arméfördelningens infanteri- och kavalleri¬
regementschefer samt cheferna för de tre militärläroverken (tillsammans 8).
Bih. till liiksd. Prot. 1997. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 47 Iläft.
3
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
för sina förslags utförbarhet, som några af dem hvar för sig sökt förebringa,
i intet afseende förmå kullkasta den motbevisning, som innehålles uti de öf-
riga 14 befälhafvarnes och inspektörernas yttranden, så får jag icke blott
på grund af min egen mening, sådan jag ofvan utvecklat densamma, utan
ock med stöd af de åsigter, hvilka framgå ur det öfvervägande flertalet af
remisshandlingen åtföljande yttranden, i underdånighet förklara:
*att då den nuvarande tidsindelningen för och ordningsföljden mellan
härens särskilda möten, skolor och öfningar är uppgjord under omsorgsfullt
afvägande af de militära krafven å ena sidan och landtbruksintresset å den
andra, hvarvid behörig hänsyn tagits till landets i dess helhet och delvis
äfven de olika landsdelarnas näringslif, i den mån sådant utan åsidosättande
af de militära öfningarnas hufvudsyfte kunnat ske, skulle en ändring af
denna tidsindelning, på sätt Riksdagen ifrågasatt, uteslutande tillgodose åker-
brukarnes personliga intressen med åsidosättande af regementsmötenas huf¬
vudsyfte ;
»att omsorgen om härens utbildning för sin uppgift fordrar dels en
systematisk och följdriktig anordning af utbildningsväsendet inom hären i
dess r helhet, på det den enskilde mannen, från rekryten till krigsskoleeleven
må varda nöjaktigt förberedd för sitt värf, dels samtidighet vid alla vapen¬
slag för de möten, hvilkas hufvudsyfte är truppförbandens utbildning såväl
formelt som genom fältmessiga tillämpningsöfningar;
»att vexling af mötestider för vissa delar af hären under olika år
skulle medföra en så afsevärd rubbning i utbildningens systematiska bedrif¬
vande, att deraf en otillbörlig tillbakagång i duglighet skulle följa;
*att en tillbakaflyttning af regementsmötena från förhösten till som¬
maren skulle hafva till följd
»dels ett uppgifvande af sådana tillämpningsöfningar för de olika trupp¬
förhanden vid infanteriet och kavalleriet, hvilka förtjena benämningen fältmes¬
siga, hvarjemte de vrångbilder af tillämpningsöfningar, som möjligen skulle
med tillhjelp af i allt fall öfver höfvan stora skadeersättningar komma att
framställas, endast skulle leda till att förvilla den militära uppfattningen
hos alla och det taktiska omdömet hos befälet samt dertill, genom den åstad¬
komna förstörelsen af växande säd, derest någon grad af fältmessighet någon¬
städes eftersträfvades, såväl skada näringslifvet som väcka afvoghet mot de
militära öfningarna,
»dels förhindra en eftersträfvad utveckling af truppförbandens vid
fältartilleriet hittills varande utbildning och
»dels medföra en försämring af den utbildning, som det omsider blifvit
möjligt att bibringa icke blott härens menige rekryter, utan ock dess officers-
aspiranter under tiden för deras krigsskolekurs; samt
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
19
»att, till följd häraf, den af Riksdagen ifrågasatta åtgärden icke kan
vidtagas utan att härens utbildning förlorar den ringa grad af fältmessighet,
som det är möjligt att under 3 veckor årligen bibringa den, och utan att
den vid 1892 års urtima riksdag beslutade s. k. förbättrade härordningens
hufvudsyfte — att ’utbildas för sin höga uppgift att i farans stund värna
fäderneslandet’ — åsidosättes.»
Det mindre fördelaktiga inflytande, som en tillbakaflyttning af rege¬
mentsmötena skulle utöfva på de militära skolorna, särskilt krigsskolan,
utvecklar chefen för nämnda skola på följande sätt rörande den under ho¬
nom stälda utbildningsanstalt:
»Det är för ett ändamålsenligt ordnande af arbetena vid krigsskolan
vigtigt, att de inträdande eleverna hafva en så god praktisk utbildning som
möjligt. De böra naturligtvis ock hafva en god teoretisk allmänbildning
och äfven underofficersutbildning, men denna sistnämnda är dels af en jem¬
förelsevis obetydlig omfattning, och dels kan den just derför, om så skulle
behöfvas, utan större svårighet påbättras, men en svag praktisk grund
duger ej att bygga på och kan i regeln aldrig omläggas till full duglighet.
Derför är det för krigsskolekursen särdeles önskvärdt, att de inträdande
eleverna dels under föregående trupptjenst och dels vid på bästa sätt orga¬
niserade volontärskolor erhållit en så god praktisk förbildning som möjligt.
Särskildt är det af vigt, att deras volontärskola såsom afslutningsakt haft en
långvarig tillämpningsperiod, upptagen af praktiska öfningar och således
slutat så sent som möjligt, samt följts af ett regementsmöte under bästa
öfningsförhållanden, d. v. s. af sent regementsmöte.
»Har så skett, böra de inträdande eleverna att börja med hufvud¬
sakligen sysselsättas med teoretiskt arbete och sådana tillämpningsöfningar,
som utan olägenhet kunna utföras, mestadels inomhus, såsom instruktions-
öfningar i exercis och skjututbildning, öfningar i detalj- och detaschements-
krigsspel m. fl. Inträdet vid krigsskolan kan alltså ske efter sent rege¬
mentsmöte.
»Under kursens lopp och i mån som den teoretiska undervisningen
skrider framåt, vidgas tillämpningsöfningarna inomhus. Krigsspelen antaga
tillika karakter af kunskapspröfning och följas åt s. k. taktiska skrifningar,
såsom öfning och kunskapspröfning uti bedömanden af krigs- och stridslägen
samt såsom utbildning för order- och rapporttjensten m. m. På våren hafva
de hufvudsakligaste teoretiska kurserna, visserligen så applikatoriskt som
möjligt tagna, hunnit genomgås. Derpå framträder behofvet af tillämpnings-
öfuingarna i terrängen.
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
»De för krigsskolan vigtigaste tillämpningsöfningarna äro, uppräknade
i den ordningsföljd, som för utbildningen är den fördelaktigaste: Afslutandet
af utbildningen i trupp, d. v. s. exercis och fälttjenst uti till och med kompani¬
förbandet, skjututbildningen och vapenlärans tillämpningsöfningar, topogra¬
fiens tillämpningsöfningar (fältmätning och upprättande af kartutkast) samt
krigsbyggnadskonstens och taktikens tillämpningsöfningar, följda af smärre
fälttjenstöfningar med olika vapenslag.
»Förhållandet i plutonen och kompaniet är nödvändigt att repetitionsvis
genomgå, innan fältskjutningar och taktiska öfningar börja. Denna plutons-
och kompaniexercis är ännu af i viss mån formel natur och kan i allmänhet
utan olägenhet försiggå vid Karlberg och i Karlbergs samt Stockholms om-
gifningar. Tiden för dessa öfningar infaller i slutet af april och i början
af maj.
»Skjututbildningen, som, förutom bibringandet åt eleverna af instruktions-
skicklighet inom skjututbildningens område, äfven omfattar skol- och enskild
fältskjutning för den personliga skjutfärdighetens vidmagthållande och höjande
samt fältskjutning i trupp, dels för den allmänna fältmessiga utbildningens
stegrande, dels ock särskilt för att uppöfva förmågan af eldledningen, bör
följa såsom ett högsta stadium af den formella utbildningen inom kompaniets
underatdelningar och kompaniet, och bör således i tiden närmast följa i den
här anförda ordningen. Emellertid är tiden härför också beroende af tiden
för fältartilleriets skjutskola, emedan fältskjutningarna lämpligen böra verk¬
ställas i samband med vapenlärans tillämpningsöfningar, som ega rum å fält-
artilleriets skjutskolas öfningsplats och i samband med denna skolas öfningar.
Med de nuvarande anordningarna för fältartilleriets skjutskola hafva krigs¬
skolans skjutötningar utan svårighet kunnat med desamma sättas i erforderlig
förbindelse. Tiden infaller under större delen af maj och början af juni.
»Topografiens tillämpningsöfningar, som omfatta öfningar i orientering,
fältmätning, afvägning samt upprättande af kartutkast, böra ovilkorligen
föregå de till taktiken och krigsbyggnadskonsten hörande fältöfningarna, för
hvilkas utförande de, dels såsom terrängstudium och dels såsom öfning i
terrängens afbildande, skola ligga till grund. Dessa öfningar kunna alltså
icke lämpligen längre uppskjutas, och de kunna äfven med fördel utföras
under årstiden i fråga, enär de utföras af grupper af 2 och 2 elever, hvilka
således ej behöfva i ringaste män skada marken. Tiden infaller under senare
hälften af juni och större delen af juli månader.
» Tillämpningsöfningarna till taktiken och krigsbyggnadskonsten böra följa
efter de här ofvan omnämnda öfningama, hvilka alla mer eller mindre tjena
såsom grundlag för de taktiska och fortifikatoriska fältöfningarna. Innan de
taktiska öfningarna utföras, böra nemligen eleverna kunna bedöma och afbilda
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
21
marken, förstå eldvapnens verkan och densammas tillgodogörande för striden
äfvensom förminskandet i högsta möjliga grad af denna verkan dels genom
de taktiska formernas och markens rigtiga begagnande och dels genom krigs-
byggnadskonstens hjelpmedel. Det voro visserligen strängt taget önskvärdt,
att de fortifikatoriska fältöfningarna föregingo de taktiska, men dels för tidens
och terrängens samt lärarekrafternas hushållsaktiga användning och dels för
att tydligt framhålla det nära sambandet mellan dessa öfningsgrenar, anordnas
arbetet å dem jemsides.
»Sålunda förberedda, anses krigsskolans elever böra kunna draga största
möjliga nytta åt en fälttjenstöfning för trupper af olika vapen. Derför hafva
sedan flera år dylika brukat anordnas i förbindelse med afdelningar ur Stock¬
holms garnison. Dessa fälttjenstöfningar skola också tjena att med hänsyn
till den inre tjensten och fältvanan förbereda eleverna för deras blifvande
tjenstgöring vid vederbörliga truppförband. För att dessa öfningar skola
kunna utföras någorlunda fältmessigt, böra de utföras så sent på sommaren
som möjligt. De hafva derför egt rum kring midten af augusti, hvilket är
den tidigaste period, de med hänsyn till marken låta anordna sig. Senare
kunna de ej ega rum, om de skola sluta före regementsmötena.
»Efter dessa fälttjenstöfningar inträder det s. k. ’vapenöfningsuppehål/et'
vid krigsskolan, under hvilket eleverna återgå till tjenstgöring, der så ske kan,
hvar till sitt regemente eller sin corps (fästningsartilleristerna dock till något
infanteriregemente för att få tillfälle till en mera allmänt-taktisk utbildning,
innan de fastlåsas inom de trånga garnisonsgränserna).
»Denna återgång till tjenstgöring vid truppförbanden är en nyhet från
och med år 1895, och jag tror, att erfarenheten under de tvenne år, den
egt rum, gifver vid handen, att denna tjenstgöring från flera synpunkter
är särdeles nyttig för eleverna och äfven värdefull för truppförbanden, som
derigenom erhålla en välbehöflig och välkommen förstärkning i sin befälskader.
»Emellertid torde det vara önskvärdt att för dem, som ej närmare
följt utvecklingens gång, här utförligare framhålla orsakerna till och för¬
delarna af krigsskoleelevernas återskickande till truppförbanden under rege¬
mentsmötena.
»Under de gamla organisations- och värnpligtslags- samt de mindre
ordnade mobiliseringsförhållandena stäldes ej större fordringar på den från
krigsskolan utexaminerade, än att han skulle ega den förbildning och öfning,
som gjorde, att han efter ett och annat möte kunde anses som en någorlunda
fullgod officer. Orsakerna härtill voro:
a) Såsom instruktörer för stam rekryternas utbildning behöfdes endast
ett fåtal officerare hvarje år. Dertill kunde då utan svårighet tagas redan
mera erfarna officerare, under det att de yngste mångenstädes 'inbjödos’ att
22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.
såsom ett slags instruktörselever bevista ett eller flera rekrytmöten, der de
sålunda förvärfvade erforderlig tjenstevana, och
b) beväringsmötena voro så kortvariga, att om en systematiskt ordnad
utbildning under dem ej kunde vara allvarligt tal, hvarför ej heller större
fordringar stäldes på dit beordrade unge officerare och dessa ej heller vid
dem fingo mycken öfning. Förhållandena hafva emellertid ändrats till det
bättre.
»Beväringsrekrytmötena hafva nu blifvit så långa, att, systematiskt ord-
nadt, metodiskt arbete lönar sig, de hafva blifvit minst lika vigtiga som stam-
rekrytmötena och de kräfva tillsammans med dessa samt med förberedande
korprals- och korpralskolorna äfvensom några andra samtidigt utgående kom-
menderingar, i allmänhet hvar enda tjenstbar officers vid regementet, äfven de
allra yngstes, medverkan. Och dessa sistnämnda officerare måste tagas i
anspråk^ såsom verkliga plutonchefer, ej längre såsom instruktörselever, och
måste såsom sådana vara dugliga inom hvarje tjenstegrens område.
»Hur skall denna duglighet bäst förberedas? Månne vid sjelfva krigs¬
skolan? Sådant är endast till en viss grad möjligt, emedan af lätt förstådda
skäl tillfällena att föra befäl blifva alltför få, om ett hundratal elever skola
tura om att föra befäl öfver afdelningar, bildade af dessa elever sjelfva eller
möjligen af ytterligare ett hundratal elever af en yngre lärokurs. Det befäl,
som på ett konstladt sätt föres öfver jemnstälde kamrater, blir dessutom
alltid af tvifvelaktigt värde. Och den inre tjensten, huru skall den kunna
återgifvas på ett sätt, som liknar och väl förbereder för den verkliga trupp-
tjensten?
»Genom tjensten vid truppförbanden vinnes deremot en god sådan
öfning. Der föres ett effektivt befäl i både fronttjensten och den inre
tjensten. Der kan praktisk undervisning erhållas. Der lär man känna
truppens behof och sättet för dess behandling och omvårdnad. Derunder
blir den unge officersaspiranten känd af sina blifvande förmän och kam¬
rater, derunder kan en gallring ännu ske af sådana, som visa sig sakna
anlag för tjensten eller som brista med afseende å andra erforderliga egen¬
skaper, derunder förvärfva!’ slutligen officersaspiranten kännedom och upp¬
fattning af sadana taktiska och fältförhållanden, som endast vid så stora
förband som bataljoner och regementen samt under större fälttjenstöfningar
vid detaschement. af olika vapen, brigader och arméfördelningar, men alls
icke vid krigsskolans öfningar i kompaniförband och smärre fälttjenstöfningar
kunna erhållas.
»Rörande mobiliseringsbehofvet af officerare gjorde man sig för ett
årtionde sedan och något mera icke noga reda och betänkte ej vigten af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
23
att hvarje i rullorna upptagen officer skulle vara verkligt fältduglig och icke
allenast såsom ett nummer fylla en plats.
»Numera känner man vådorna af eu befälsbrist och måste ifrigt söka
att på lämpligt vis råda bot deremot. Ett af de verksammaste, fÖljdrigtigaste
och mest hushållsaktiga medlen dertill är att laga så, att krigsskoleeleverna
tidigast möjligt blifva dugliga att fylla luckorna inom officerscorpserna,
hvilket de blifva genom en systematisk och på det praktiska behofvet rigtad
utbildning. Ytterligare ett vilkor för befälsbrists förekommande är, att
krigsskoleeleverna, en gång utexaminerade och till officerare befordrade, äro
effektive officerare, som visserligen ännu ej kunna ega mycken (dock efter
regementsmötet såsom krigsskoleelever någon) erfarenhet, men likväl redan
förvärfvat den duglighet, att de godtagligt kunna utöfva sitt officersbefäl.
»Fördelarna redan i fredstid af att fylla befälsbristen under regements¬
mötena genom tjenstgörande krigsskoleelever är redan omnämnd.
»Härmed tror jag mig hafva ådagalagt det rigtiga uti att krigsskolans
elever beordras till tjenstgöring vid vederbörliga truppförband under det rege¬
mentsmöte (de repetitionsöfningar), som infaller under deras krigsskolekurs.
»Vidare tror jag mig hafva gifvit skäl för ordningsföljden, som bör
råda de olika öfningarna emellan under krigsskolekursens sommar och efter¬
sommar, äfvensom i sammanhang dermed särskildt för lämpligheten af att
inom denna ordningsföljd tjenstgöringen vid vederbörliga truppförband bildar
afslutningen, hvilket åter i sin ordning betingar regementsmötenas (repetitions-
öfningarnas) hållande sent, d. v. s. vid ungefär samma tid, som 1895 och
1896 egt rum.
»Skulle en tillbakaflyttning af regementsmötena ske, måste alltid någon
eller några af krigsskolans öfriga öfningar komma att flyttas efter regements¬
mötet, hvarigenom, förutom att den följdrigtiga utbildningsgången brötes med
deraf sig härledande allmänna olägenheter, de till regementena återgående
krigsskoleeleverna blefve ofullständigt förberedda för en sådan återgång och
derför ej kunde draga samma nytta som nu af tjenstgöringen der, på samma
gång regementena måste blifva mindre belåtna med deras tjenst. Ett hållande
af regementsmötena å olika tider vid olika truppförband skulle naturligtvis
för krigsskolekursens ändamålsenliga ordnande medföra de största olägenheter.»
Åf det föregående framgår, så vidt jag kan döma, att orsaken till
bibehållandet af en öfningstid, som för landtbruket i södra och mellersta
Sverige är så synnerligen menlig, förnämligast ligger uti organisationen af vår
krigsskola. Jag har derför förestält mig, då innevarande års Riksdag nyligen
under fjerde hufvudtiteln hemstält under punkt 18(litt. b, att Riksdagen
matte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förelägga Riksdagen förslag till ny
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
stat för krigsskolan å Karlberg, att Kongl. Maj:t i samband med uppgörandet
af den nya staten lämpligen kunde föranstalta om en ingående undersökning
genom sakkunniga personer, huruvida icke undervisningen vid nämnda krigs¬
skola kunde så ordnas, att den samma icke lade hinder i vägen för rege¬
mentsmötenas afslutande i midten åt augusti månad hvarje år. Och får jag
derför vördsamt hemställa,
det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida icke sådan ändring i krigsskolans undervisnings-
plan må kunna åvägabringas, att densamma icke vidare
må lägga hinder i vägen mot regementsmötenas utsättande
så tidigt, att de kunde afslutas omkring midten af augusti
månad.
Stockholm den 6 mars 1897.
Oscar Larsson.
Stockholm, Assoeiations-Boktryckeriet, 1897.