Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
1
N:o 140.
Af herr O. Walter, om ändrad lydelse af § 89 regerings¬
formen.
Enligt 89 § regeringsformen är lagstiftningen angående rikets all¬
männa hushållning och grunderna för allmänna inrättningar af alla slag,
eller den vanligen så kallade ekonomiska lagstiftningen, öfverlemnad åt
Konungen allena. I dylika mål eger han alltså att i den ordning och
under de former, som grundlagen för regeringsärendens afgörande be¬
stämmer, ensam besluta, och på honom sjelf ankommer det, huruvida
eller i hvad mån mån han dervid vill höra Riksdagens mening. Någon
beslutanderätt i dylika frågor, såsom rörande civil-, kriminal- och kyrko¬
lag, eger Riksdagen således icke, hvaremot statsrådet i vanlig ordning
har att göra sin mening gällande, innan hithörande lagar eller författ¬
ningar utfärdas.
Från den allmänna regeln om Konungens och Riksdagens gemen¬
samma lagstiftningsrätt, som 1809 års grundlagsstiftare annars med så
stor omsorg fasthöllo vid, utgör således den ekonomiska lagstiftnings¬
rätten ett mycket vigtigt undantag. Motiven till den undantagsställ¬
ning, som denna lagstiftningsrätt intager, sammanfatta nämnda grund¬
lagsstiftare i konstitutionsutskottets memorial den 2 juni 1809 angående
regeringsformen sålunda: »Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen
den styrande magten, hvars enhet och hvars upphöjning öfver små in¬
tressen äro nödiga för att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt
statshushållningssystein till öfverensstämmelse med de öfriga delarne
och med det hela. Likväl är det Riksens Ständer förbehållet att yttra
anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om
Bill. till Biksd. Prof. 18.97. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 36 Höft. (N:is 140—143.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
förändringar deruti, på hvilka, då de äro väl grundade och af allmänna
tänkesättet understödda, en regering icke lärer kunna länge uppskjuta
att göra afseende. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma
den lagstiftande magtens insteg i den styrandes verkställighetsåtgårder.»
Riksdagens magt öfver denna vigtiga gren af lagstiftningen är så¬
ledes i vårt land mera begränsad, än fallet torde vara inom ett flertal
konstitutionelt styrda länder. Skälet dertill kan ej gerna sökas^ifen
mindre grad af kompetens hos den svenska Riksdagen att bedöma dylika
frågor, än andra länders författningar ansett sig kunna tillmäta deras
representativa församlingar. Ett för sin tid tungt vägande skäl för grund¬
lagens stiftare att lemna denna del af konungamagten oinskränkt torde
varit deras välgrundade önskan att undanrödja hvarje tvistefrö, som
kunde fördröja det snara antagandet af en fri författning, hvilket de år
1809 rådande svåra förhållandena gjorde särskildt trängande. Huru rigtigt
detta än var under nämnda förhållanden, borde det likväl icke utgjort
giltig anledning att, sedan lugnare tider återkommit, till ett obestämdt
fjerran undanskjuta lösningen af vare sig denna eller andra vigtiga grund¬
lagsfrågor. Så har likväl skett, och Konungens magt att, om han så
för godt finner, utan Riksdagens hörande, lagstifta i ekonomiska frågor,
står ännu, efter snart tre mansåldrar, oförändrad qvar.
Den af grundlagsstiftarne uttalade mening, att den styrande magtens
enhet och upphöjning öfver små intressen borde göra den bättre än
Riksdagen egnad att bringa enighet i statshushållningen, förutsätter en
större mottaglighet hos Riksdagen för inverkan af dylika intressen och
skulle, om den vore rigtig, med samma fog kunna anföras som stöd för
inskränkning eller till och med upphäfvande af Riksdagens beslutande¬
rätt på de öfriga områden, der densamma blifvit utan förbehåll erkänd.
Det lär icke kunna förnekas, att enskilda småintressen lika väl kunna
spela in, då Riksdagen har att besluta öfver anläggning af jernvägar,
höjning eller sänkning af tullar, ändringar i jordbeskattningen med mera
dylikt, som då regeringen i kraft uf 89 § regeringsformen bestäm¬
mer om höjning eller sänkning af priset för resor eller frakter på sta¬
tens jernvägar. Detta oaktadt har Riksdagens rätt i förstnämnda af¬
seende icke blifvit satt i fråga. Något väl hoppfullt klingar det uttalan¬
det, att på Rikets Ständers (Riksdagens) anmärkningar mot allmänna
ekonomiska anstalter, då de äro väl grundade och af allmänna tänke¬
sättet understödda, en regering icke lärer kunna länge uppskjuta att
göra afseende. Det torde icke vara för mycket sagdt, att denna tillits¬
fulla förhoppning icke vid alla tillfällen gått i fullbordan, och den har,
enligt sakens natur, icke heller kunnat det, då hvarje principiel menings¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
3
skiljaktighet i dylika frågor mellan regering och riksdag ju måste inne¬
bära, att den förra från sin ståndpunkt icke kan finna den senares an¬
märkningar eller önskningar väl grundade, ej heller fästa det afseende
vid allmänna tänkesättets understöd, som Riksdagen finner tillbörligt.
En dylik fast förtröstan till regeringsmagtens tillmötesgående mot folk-
magten har också icke hindrat grundlagens stiftare att på öfriga om¬
råden vidtaga nödiga åtgärder i syfte af den förras inskränkning till
förmån för den senare.
Ett hinder mot ett fullständigt likställande af den ekonomiska och
den civila lagstiftningsmagten kunde anses ligga deri, att i fråga om den
förra gränserna kunde blifva svåra att uppdraga mellan den lagstiftande
och den verkställande magtens olika områden. Detta hafva äfven grund¬
lagens stiftare åsyftat, då de framhållit, hurusom de sökt att förekomma
den lagstiftande 'magtens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.
Svårigheten att vid en förändring så formulera ett nytt grundlagsstad-
gande, att dylikt intrång undvekes, torde äfven ha medverkat dertill,
att 89 § regeringsformen ännu i (lag kunnat bibehållas vid sin ur¬
sprungliga lydelse. Denna svårighet erkännes äfven af dem, som önska
eu ändring, såsom bland annat framgår af P. A. Siljeströras reservation
inom 1886 års konstitutionsutskott.
Detta inkast må lemnas i sitt värde. Men det gäller, till den kraft
och verkan det hafva kan, äfven för det fall, att full formel likställighet
åsyftas mellan den civila och den ekonomiska lagstiftningen, så att Riks¬
dagens ställning och befogenhet i båda fallen blefve alldeles densamma.
Under enahanda förutsättning kan äfven en viss grad af giltighet till¬
mätas det inkast, att Riksdagen, om den skulle med regeringen dela den
ekonomiska lagstiftningsmagten, lätteligen kunde frestas att fördjupa sig
i allehanda detaljfrågor, som bättre lämpade sig för regeringens behand¬
ling, men som nu kunde i onödigt hög grad taga Riksdagens tid och
uppmärksamhet i anspråk till förfång för andra och vigtigare ärenden.
Härvid torde dock böra anmärkas, att faran ej är större för att Riks¬
dagen skulle allt för mycket fördjupa sig i detaljerna af t. ex. en jern-
vägstaxa, än för närvarande är fallet med tulltaxan eller något annat
under Riksdagens handläggning hörande aktstycke.
Det gifves dock ett sätt att trygga Riksdagens behöriga inflytande
på den ekonomiska lagstiftningen utan att intrång på den verkställande
magtens område dermed vore att befara och utan att Riksdagen i följd
dermed skulle löpa fara att öfverhopas med tidsödande småärenden.
Detta skulle nemligen kunna ske på det sätt, att den inom öfriga lag-
stiftningsområden stadgade ordningen omkastades, så att Konungen fort¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
farande som hittills hade att utfärda lagar och förordningar rörande
ekonomiska mål, men Riksdagens stadfästelse erfordrades, för att de
skulle vinna laga kraft.
Till stöd för en dylik anordning kunna åtskilliga ganska goda skäl
anföras. Sättet för dylika författningars utfärdande blefve detsamma
som förut, och Riksdagen hade att i hittills öflig form framföra sina an¬
märkningar om allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om för¬
ändringar deruti. Men dessa anmärkningar och önskningar måste enligt
sakens natur väga vida tyngre än förut, sedan regeringen förlorat all
magt att Riksdagen ohörd och på egen hand genomföra sina afvikande
önskningar, mot hvilka Riksdagen när som helst kunde utöfva sin veto¬
rätt. öfver hufvud vill det synas, som om all nödig trygghet för Riks¬
dagens behöriga inflytande på ekonomiska lagstiftningsärenden vore här¬
med förvärfvad. I sak torde skilnaden blifva ringa eller ingen mellan
Riksdagens förmåga att låta sitt inflytande gälla, om en dylik ordning
infördes eller om ekonomiska mål underlades gemensam lagstiftning af
Konung och Riksdag, på sätt 87 § regeringsformen stadgar. Deremot vore
Riksdagen så mycket säkrare befriad från tyngande småärenden, som
dess nya veto mot ekonomiska lagar och författningar, i likhet med det
nuvarande kongl. vetot i fråga om den allmänna lagstiftningen, icke
innebure någon rätt att vidtaga ändringar i den andra statsmagtens be¬
slut. Så vidt jag kan finna, skulle denna anordning medföra samma för¬
delar som den ekonomiska lagstiftningens formliga likställande med den
civila, på samma gång olägenheterna deraf undvekes.
En olägenhet af den nuvarande ordningen stode dock i viss mån
qvar. Medan den ekonomiska lagstiftningens likställighet med den civila
kunde träda den verkställande magtens område för nära, så skulle till¬
erkännandet af vetorätt åt Riksdagen i ekonomiska frågor icke minska
den redan nu befintliga svårigheten att uppdraga en gräns mellan de
fortfarande, ehuru i mindre grad, åtskilda civila och ekonomiska lag-
stiftningsområdena. Denna olägenhet skulle dock naturligen minskas, i
samma mån Riksdagens inflytande inom sistnämnda område af sig sjelft
ökades. Men om den nuvarande ordningen qvarstår, vinner nämnda
olägenhet en ökad betydelse, som med hvarje år allt mera antager ka-
rakteren af en fara för Riksdagens rättmätiga inflytande på allmänna
ärenden. Svårigheten att uppdraga en fast gräns för den ekonomiska
lagstiftningens område innebär nemligen en ständigt verkande frestelse
för regeringsmagten att på Riksdagens bekostnad utvidga det område,
som faller inom denna gräns. År efter år indragas sålunda allt flera
ärenden under den ekonomiska lagstiftningen, och det ofta nog på skäl
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
5
af minst sagdt tvifvelaktig giltighet. Det säger sig sjelft, att denna fre¬
stelse skulle i hög grad försvagas, om ej rent af bortfalla, i fall regerings-
magten insåge, att den genom en dylik utsträckning af sin befogenhet
icke vunne en nämnvärd utvidgning af sin magt.
Då den ifrågasatta förändringen afsåge, att hithörande lagar och för¬
fattningar icke kunde vinna laga kraft, förrän de af Riksdagen antagits,
torde härmed böra följa en föreskrift om rätt för Konungen att vid trän¬
gande fall mellan riksdagarne utfärda förordningar med provisorisk gil¬
tighet, der tiden ej medgåfve uppskof. Då deras giltighet i alla fall
upphörde, om Riksdagen vägrade sin stadfästelse, synes härigenom ingen
fara för magtmissbruk från regeringens sida kunna uppstå.
I öfrigt torde ej vara nödigt att ingå på vidare statsrättsliga utred¬
ningar i ämnet. Den, som principielt anser, att, så vidt möjligt, konunga-
magten bör utsträckas, men Riksdagens magt inskränkas, lär icke låta
sig af en dylik utredning öfvertygas. Alltså inskränker jag mig till att
på grund af här anförda skäl föreslå,
att Riksdagen ville förklara till vidare grundlags¬
enlig behandling hvilande följande förslag till ändrad
lydelse af '89 § regeringsformen: »Uti Riksdagens kam¬
rar —--nyttigt finner. Hvad Konungen rörande
sådana mål eljest förordnar skall ofördröjligen, för att
ernå gällande kraft, underställas Riksdagens pröfning,
och skall då af Riksdagen i oförändradt skick antagas
eller förkastas. Uti synnerligen trängande fall må dock
dylika förordningar, då de mellan riksdagarne utfärdas,
tills vidare träda i kraft, intill dess Riksdagen hunnit hö¬
ras, men upphöra genast att gälla, om Riksdagen vägrar
sin stadfästelse. Vill Konungen — — — stadgadt.»
Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles, och torde utskottet,
i fäll mitt förslag anses böra tillstyrkas, deri vidtaga de ändringar, som
till ändamålets vinnande kunna finnas nödiga.
Stockholm den 6 februari 1897.
O. Walter.