Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
13
N:o 136.
Af herr A. V. LjlUlgman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om åtgärder för erhållande af en representativ
administration af hafsf skildring en i Göteborgs och Bohus
län m. m.
Vid 1889 års riksdag höjdes på grund af hemställan från Kongl
Maj:t det förutvarande anslaget å ordinarie stat till »fiskerinäringens
understöd» från 17,600 till 42,000 kronor, under uttalande af att, »i
betraktande af den störa betydelse särskildt nordsjöfisket under de senare
åren erhållit, kunde det belopp, hvarmed Kongl. Maj:t funnit anslags-
titeln böra ökas, icke anses för högt.» Sex år fingo emellertid sedan
dess förflyta, och hafsfisket vid rikets vestra kust hade derunder än
ytterligare utvecklats, på samma gång som det i allt mer trängande
grad kommit i behof af en lika länge eftertraktad som fullständigt sak¬
nad omvårdnad från det allmännas sida; men den vid det ökade ansla¬
gets beviljande antydda verksamheten till samma fiskes förkofran hade
uteblifvit, och ökningen i anslaget till största delen hamnat i sjette
hufvudtitelns besparingsfond för besparingar å anslaget till jordbruket,
handeln och näringarne» eller användts för sådant, som antingen icke
hade med fiskerinäringens höjande att beställa eller ock lämpligast bort
helt och hållet åsidosättas, hvarför Riksdagen 1896 med hänsyn till
nämnda erfarenhet nedsatte ifrågavarande anslag, från 42,000 kronor
till 35,000 kronor. Då nu detta sorgliga förhållande synbarligen haft
sin orsak hufvudsakligast i den så synnerligt underhaltiga beskaffenheten
af den befintliga fiskeriadministrationen och icke står att hjelpa på annat
sätt än genom en fullständig omorganisation af denna efter de bästa
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
föredömen, utlandet har att bjuda på, så har man äfven från bohus¬
länska skärgården under år 1891 sökt åvägabringa en sådan omorganisa¬
tion genom att hos Kongl. Maj:t anhålla om inrättande, i öfverensstäm¬
melse med Göteborgs och Bohus läns landstings hemställan åren 1882
och 1884, af en särskild, med tillämpning af sjelfförvaltningsgrundsatsen,
kollegialt anordnad men oaflönt JisJceristyrelse efter i väsentlig män skotskt
och holländskt mönster för bohuslänska hafsfiskenäringens representativa
administration, hvilken anhållan derefter 1891 af samma läns landsting
förordats. Obestridligt torde ock vara, att skall en dugande offentlig
verksamhet till främjande af rikets största och mest betydande fiskebedrift
åstadkommas, så måste man först hafva ett näringen representerande
organ för denna verksamhet, som förmår på ett tillfredsställande sätt
handhafva densamma, och som naturligen äfven måste vara afpassadt
efter det bohuslänska hafsfiskets egendomliga samt i afseende på närin¬
gens hela art med handel, sjöfart och industri vida mer än med rikets
öfriga fiskerier öfverensstämmande beskaffenhet.
Kostnaderna för den önskade representationen för handhafvande
af den bohuslänska hafsfiskenäringens offentliga omvårdnad behöfva alls
icke kräfva högre belopp, än att de kunnat bestridas med det af Riks¬
dagen 1889 beviljade anslaget, utan är det i beskaffenheten och verk-
ningarne af nämnda omvårdnad, som företrädet framför den befintliga
fiskeriadministrationen komme att ligga.
För särskild! bohuslänska skärgården är en dylik tingens utveck¬
ling så mycket mer behöflig, som »det yppade ymniga sillfisket» der¬
städes är periodiskt och efter några få årtiondens förlopp kommer att
upphöra, hvadan det är af nöden både att under den tid, fisket varar,
snabbt och kraftigt tillgodogöra sig de förvärfsmöjligheter, det erbjuder,
och att under nämnda tid utveckla näringslifvet och den ekonomiska
ställningen i samma skärgård derhän, att befolkningen vid sillfiske¬
periodens slut förmår såväl att motstå den då inträffande krisen, utan
att, såsom förut vid liknande händelser egt rum, nedsjunka i djupaste
fattigdom och elände, som ock att ersätta den svunna sillfiskenäringen
med en på annat hafsfiske och särskildt storsjöfisket grundad fiske¬
bedrift.
En ändring i de bestående förhållandena i fråga om bohuslänska
hafsfiskenäringens administration är dessutom så mycket mer af behofvet
påkallad, som samma förhållanden icke erbjuda den för näringsutvecklingen
nödiga tryggheten, utan tvärtom förete både sorgliga och alltför talrika
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
bevis på huru stora förluster beredts näringsidkarne i följd af nämnda
administrations brister, och huru fiskeriidkarnes sträfvanden försvårats eller
tillintetgjorts, samt huru kapitalet af hållits från att nog tidigt söka till¬
räcklig användning i näringen genom administrationens åtgöranden.
Det behöfver såsom exempel härå blott påpekas, hurusom man
i bohuslänska skärgården med knapp nöd undgick en af den befintliga
fiskeriadministrationen påyrkad ordningsstadga för sillfisket med straff¬
bestämmelser, som i flera fall för ett notlag kunde uppgå ända till 96,000
kronor, och med eu föreslagen magt åt fiskeritillsyningsmannen, som
långt öfversteg all rimlighets gränser, och huru nödvändiga åtgärder mot¬
arbetats, under det att gynnade affärsmän i städerna understödts i sträf-
vandet att tillintetgöra medtäflarne i skärgården, o. s. v. Bohuslänska
skärgårdens fiskarebefolkning behöfver ock den önskade representationen
för näringen hufvudsakligast för att erhålla ett välbehöfligt skydd emot
sådana åtgärder af för samma skärgårds bästa synnerligt vådlig beskaf¬
fenhet, som tid efter annan ifrågasättas af professorer och andre med
näringslifvet i skärgården fullständigt obekanta personer. Erfarenheten
från Skottland och Nederländerna ådagalägger ock af hvilken ofantlig
betydelse till fromma för hafsfiskets utveckling det varit att ega eu
näringen representerande kollegial fiskeristyrelse af aktningsbjudande och
hederlig beskaffenhet för den offentliga fiskeriadministrationens utöfning.
Under förra århundradets sillfiskeperiod öfverlemnades den 8 juli
1765 till Riksdagen ett af dess ordinarie fiskeriutskott utarbetadt förslag
till eu representativ »direktion» för bohuslänska hafsfiskets administration,
hvilket förslag dock i följd af de lika inflytelserika som sjelfviska in¬
tressen, hvilkas målsmän motarbetade dess antagande, ej blef bifallet.
Den bohuslänska hafsfiskenäringen är nu liksom under förra
århundradet föremål för en utvecklingen i högsta grad hämmande intresse-
strid emellan å ena sidan fiskarebefolkningen och å andra sidan de sam¬
hällen, som suga till sig vinsten af nämnda befolknings arbete eller eljest
hafva fördel af att samma befolkning lefver i fattigdom och under inga
förhållanden må vinna ekonomisk sjelfständighet. Då nu uppenbarligen
eu betydande ekonomisk kraft hos fiskaresamhällena utgör en oumbärlig
förutsättning för en högt stående hafsfiskenäring, men åstadkommandet
af denna förutsättning motverkas af nämnda stridiga intressen, så måste
det tydligen vara fiskeriadministrationens främsta uppgift att åtminstone
söka hindra undertryckandet af fiskaresamhällenas önskliga utveckling, i
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
stället för att samma administration hittills tvärtom hjelpt till vid sträf-
vandena att hålla sistnämnda samhällen tillbaka.
Det i bohuslänska skärgården nu liksom under föregående kända
sillfiskeperioder rådande »vampyrsystemet» utgör nemligen alldeles obe¬
stridligen ett oöfverstigligt hinder för fiskaresamhällenas utveckling till
ett sådant välstånd, som allena förmår uppbära eu högt stående hafs-
fiskenäring.
Det allra kraftigaste medlet att hindra den nödiga »praktiska»
verksamheten för bohuslänska fiskaresamhällenas förkofran har såsom
bekant varit naturvetenskapliga kafsundersökningar i förening med drif-
garnsfiskeförsök. När sålunda t. ex. med ledning af erfarenheten från
Skottland åtgärder för utbildandet af en högt stående sillsalterinäring
påyrkades, sattes genast deremot med all önskad verkan af dem, hvilkas
affär det var att förse eu stor del af svenska folket med utländsk sill,
såsom motförslag fordran på slika undersökningar och försök; och har
samma förkastliga taktik städse med snart sagdt oöfverträfflig framgång
användts mot hvarje dugligt förslag att genom nödiga »praktiska» åtgärder
utveckla bohuslänska hafsfiskenäringen. Detta förhållande är så mycket
märkligare, som de professorer, hvilka haft nämnda undersökningars ut¬
förande sig uppdraget, icke kunnat såsom resultat deraf lemna fiskeri-
idkarne ens någon den allra minsta upplysning af värde för näringslifvet
samt det kan med vetenskapligt fullgoda skäl bevisas, att undersökningar
sådana som de af nämnde professorer i fiskerisyfte utförda, äfven om de
fortsattes, omöjligen kunna komma att framdeles lemna sådana upplys¬
ningar. Häraf torde ock vara klart, hur ytterst nödigt det är för det
afsedda ändamålets vinnande, att anslaget till fiskerinäringens »understöd»
får i större öfverensstämmelse med Riksdagens uttalande år 1889 an¬
vändas allenast »till de praktiska behofvens tillgodoseende», och att särskilda
anslag beviljas till utförande af sådana vetenskapliga kafsundersökningar,
som må anses nödiga; ty sammankopplingen af fiskerinäringens admini¬
stration genom praktiska åtgärder med teoretisk naturforskning varder
blott till skada för bådadera verksamhetsartema. Det anstår för öfrigt
icke vetenskapen att lefva ett parasitlif å vare sig den ena eller andra
näringen.
På grund af hvad sålunda i korthet anförts och med hänvisning
till den utredning, som ytterligare lemnas i bilagorna såväl här nedan
som i min motion i Andra Kammaren n:o 149 år 1895, får jag härmed
hemställa,
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
det Riksdagen måtte dels i skrifvelse kos Kongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för
åvägabringandet af en tidsenlig representativ admini¬
stration af hafsfiskenäringen i Göteborgs och Bobus
län, dels ock vid beviljandet af den af Kongl. Maj:t
äskade förböjningen af anslaget till fiskerinäringens
understöd fastställa, det samma anslag endast må an¬
vändas för de praktiska behofvens tillgodoseende
Om remiss till statsutskottet anhålles
Axel Vill). Ljung man.
»j-f ; j • |; j; j i •' i i >• J •- ■. j i' i . •• ; ;
Bil. A.
Till Konungen.
Då etthundratrettio år nu förflutit, sedan Rikets Ständers fiskeri-
deputation vid riksdagen åren 1765—1766 framlade ett fullständigt för¬
slag till en på kafsfiskebedriftens representerande genom valda ombud
grundad fiskeristyrelse för bohuslänska kafsfisket (Bil A, sid. 3, 5—30),
och da tretton ar förflutit, sedan Göteborgs och Bohus läns landsting till
Eders Kongl. Maj:t första gången ingick med en underdånig ansökan om
inrättandet af en sådan fiskeristyrelse, samt då fyra år förflutit, sedan
Orusts och Tjörns fiskeriförening bos Eders Kongl. Maj:t i djupaste under¬
dånighet anhöll om bifall till nämnda ansökan från länets landsting
(Bil. A, sid. 31—37), under det att erfarenheten år efter år allt mer
ådagalagt både att bohuslänska hafsfiskebedriften är i behof af eu för¬
bättrad omvårdnad från det allmännas sida och att näriugslifvet i bohus¬
länska skärgården icke nått eu de genom sillfisket yppade förhållandena
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 1 Samt. 2 Af cl. 2 Band. 34 Käft. 3
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
motsvarande utveckling till åstadkommande af ett varaktigt välstånd i
samma skärgård under nu innevarande sillfiskeperiod; så finner Orusts och
Tjörns fiskeriförening sig föranledd att än en gång fästa Eders Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet å saken. Det lider nemligen intet tvifvel, att ju
icke bohuslänska sillfisket bort lemna en flera millioner kronor större
årlig afkastning, än nu är fallet, om från det allmännas sida vidtagits
åtminstone de för ett godt resultat mest nödiga åtgärderna, på samma
gång som den ekonomiska utvecklingen i bohuslänska skärgården med
hänsyn till vinnandet af ett varaktigt välstånd äfven skulle blifvit en
helt annan och vida bättre, om någon myndighet funnits till, som vårdat
sig om fiskarbefolkningens bästa. Liksom under förra sillfiskeperioden
visar det sig ock nu, att verksamheten från enskilda personer till främ¬
jande af fiskerinäringen och fiskarebefolkningens bästa börjar slappas i
följd af den från statens sida visade likgiltigheten, hvadan ock hvarje
vän af bohuslänska skärgårdens framåtskridande till ömkligt välstånd allt
mer med bekymmer motser den tid, då vid sillfiskeperiodens inträffande
slut fiskarebefolkningen än en gång kommer att nedstörtas i djupaste
elände och fattigdom, derför att man försummat vidtaga de åtgärder,
hvarigenom en sådan olycklig tingens utveckling kunnat i möjligaste
måtto undvikas.
Det gifves helt visst intet annat bildadt folk i verlden, som skulle
lemna! ett så stort fiske som det bohuslänska sillfisket helt och hållet
åt sig sjelft, fastän man af nio århundradens erfarenhet vet, att detta
fiske är semisekulärt periodiskt och påkallar mycken omvårdnad från det
allmännas sida, om utvecklingen icke skall blifva sådan, att blott ett
fåtal kommer att skörda vinsten af fisket, under det att fiskarebefolkningen
bringas i eu allt svagare och af blott sillfisket mer och mer beroende
ställning derhän, att det mer skenbara än verkliga välståndet en gång,
på sätt nyss nämnts, försvinner med sillfiskeperioden.
I det öfriga Europa liksom i Norra Amerika behandlas frågan om
fiskerinäringens bästa administration icke med samma likgiltighet som i
Sverige, utan är tvärt om föremål för en den lifligaste uppmärksamhet,
så att man t. ex. i Skottland under innevarande år fått sin fiskeristyrelse
omorganiserad med syfte att den i högre grad, än dessförinnan varit
fallet, må kunna representera fiskerinäringen, fast den förut befintliga
organisationen ej var mer än tretton år gammal (Bil. B).
På grund af hvad sålunda i underdånighet anförts, får Orusts och
Tjörns fiskeriförening alltså hemställa,
19
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
det de ofvan åberopade, under åren 1882 och
1891 till Eders Kongl. Maj:t ingifna underdåniga
framställningarna från Göteborgs och Bohus län om
en förbättrad administration af länets hafsfiskebedrift
måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall och
föranleda till de åsyftade åtgärdernas vidtagande.
Ellös den 7 oktober 1895.
Underdånigst
Å Orusts och Tjörns fiskeriförenings vägnar:
(Underskrifter.)
Såsom bilagor följde:
A) Bihang till Riksdagens Protokoll 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 31 Hatt. (N:is 149—150).
B) Sea Fisheries Regulation (Scotland) Act., 1895. (58 & 59 Yict. Ch. 42).
Bil. B.
Till Riksdagens statsutskott.
Vördsam promemoria med anledning af motionen i Andra Kam¬
maren n:o 208.
Vid granskning af de skäl, som förorsakat, att förhöjningen år
1889 af Riksdagens anslag till fiskerinäringens understöd medfört så ringa
gagn för fiskerinäringen och att detta anslag särskild! icke i nämnvärd
omfattning kommit det betydande hafsfiske! vid rikets vestra kust till del,
intager tvifvelsutan kifvet om samma anslag från främmande håll och till
förmån för främmande intressen det främsta rummet (Riksdagens protokoll.
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
Andra Kammaren 1895, n:o 8, sid. 30—31). Åtskilliga af Stockholms
och på sistone äfven en af Göteborgs herrar professorer hafva nemligen
efter utländskt föredöme funnit fiskerinäringens upphjelpande kunna med
framgång anlitas såsom skäl för utverkandet af anslag till naturvetenskap¬
liga forskningar, som icke stå i något som helst annat verkligt samband
med fiskerinäringen, än att de beröfva densamma det understöd och den
praktiska verksamhet, den så väl behöfver. Intet af verldens stora liafs-
fisken har nemligen dylika forskningar att tacka för sin tillkomst eller
har af dem i någon den minsta mån främjats, men väl hafva flera stora
hafsfisken fått sina praktiska angelägenheter till fiskerinäringens skada
tillbakasätta för dylika forskningar. Men icke nog med att fiskerinärin¬
gen haft stor olägenhet af intrånget från de naturvetenskapliga intressena,
äfven naturvetenskapen sjelf har haft skada af sammankopplingen med
fiskeriadministrationen, då behofvet att uppvisa ett skenbart resultat för
fiskerinäringen fört med sig uppoffrandet af stora belopp på tillfredsstäl¬
landet af nyfikenheten i ämnen, som i verkligheten ega blott ringa eller
ingen betydelse för vare sig vetenskapen eller fisket.
Vill man derför vinna möjligast bästa resultat för både fiskerinä¬
ringen och naturvetenskapen, då böra bådadera skötas och främjas hvar
för sig, på sätt hos oss redan skett i fråga om t. ex. landtbruket och
sjöfarten å ena sidan samt kong!, landtbruksakademien och meteorologiska
centralanstalten å den andra. Derigenom att den sistnämnda anstalten
är en sjelfständig anstalt för sig och icke sammankopplats med t. ex.
lotsverket, hafva kollisioner mellan sjöfartens och vetenskapens intressen
kunnat undvikas och båda inrättningarna, i stället för att skada hvarandra,
tvärtom kunnat lefva i fred och gagna hvarandra genom en god sam¬
verkan. Anser man fördenskull nödigt ytterligare främja den vetenskap¬
liga kännedomen om våra hafs natur, då bör detta, i öfverensstämmelse
med det anförda föredömet, ske genom t. ex. ökandet af anslaget till den
zoologiska stationen å Kristineberg och kanske äfven genom nyinrättandet
af en hydrografisk anstalt sådan som den nämnda meteorologiska, men
icke genom att påtvinga fiskeriadministrationen uppgifter, som äro för
denna främmande och som så småningom undandraga fiskerinäringen både
de till hennes främjande beviljade anslagen och den för samma främjande
nödiga verksamheten.
Man må ej mot denna motivering invända, att beloppen, som hittills
utgått från anslaget till »fiskerinäringens understöd» till biologiska och
hydrografiska forskningar af ingen som helst betydelse för fiskerinäringen,
Motiover i Andra Kammaren, N:o 136.
21
varit jemförelsevis små hvad beloppens storlek vidkommer, då innebörden
af ingreppen från det naturvetenskapliga hållet nti fiskeriadministrationen
till en början alltid, i följd af sakens natur, måste ligga i sträfvande! att
hindra och undantränga den nödiga praktiska verksamheten.
Skall Riksdagens offervillighet att 1889 höja anslaget till fiskeri¬
näringens understöd någonsin komma att bära de önskade frukterna, då
måste Riksdagen, med vidhållande af sin 1889 uttalade uppfattning i
ämnet, draga försorg om att för fiskerinäringen främmande naturveten¬
skapliga intressen icke få slitas med fiskeriadministrationen om det till
fiskerinäringens understöd beviljade anslaget, utan att detta verkligen
blifver användt till det ändamål, för hvilket det blifvit beviljadt. Anslå get
bör då med den lilla af mig föreslagna nedsättningen vara fullt tillräck¬
ligt för fiskerinäringens kraftiga utveckling, och bör särskild! bohuslänska
hafsfiske! genom tyvärr allt för länge tillbakahållna praktiska åtgärder
kunna bringas derhän, att det afkastar flera millioner kronor mer om
året, än nu är fallet.
Till belysande af i hvilken omfattning fiskerinäringen kan främjas
genom praktiska åtgärder må vara nog hänvisa till den af mig lemnade
framställningen af fiskeripolitiken i andra bandet af det i Stockholm ut¬
kommande verket: »Det ekonomiska samhällslifvet; handbok i national¬
ekonomi», sid. 209—238. Föremål för anslagets användning till »de
praktiska behofvens tillgodoseende» finnas tydligen i öfverflöd.
Rikets behof af ökad välmåga för att bära de oafbrutet växande
statsutgifterna bör mana till att icke längre försumma en vigtig näring
och att icke låta dennas intressen fortfarande få stå tillbaka för vissa
naturvetenskapliga intressen af hufvudsakligen rent personlig innebörd.
Stockholm den 30 januari 1896.
Axel Vilh. Ljungman.
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
Bil. C.
Till Konungen.
\
Sedan Göteborgs och Bohus läns landsting i underdånig skrifvelse
den 10 nov. 1890 hemstält, »det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder
vidtaga åtgärder för upprensning på statens bekostnad af inomskärsfar-
leden längs bohuslänska kusten mellan Marstrand och Lysekil samt
mellan Hunnebostrand och Fjellbacka till ett djup vid medelvattenstånd
af minst 3,56 meter och i öfverensstämmelse med företedda undersöknings-
handlingar», har denna ansökan blifvit af kongl. lotsstyrelsen, kongl. väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen samt kongl. statskontoret under år 1891 till¬
styrkt, men derefter fått hvila, utan vidtagande af någon som helst vidare
åtgärd. Då emellertid farlederna i fråga ega synnerlig betydelse för
bohuslänska skärgården och särskildt för det ymniga sillfisket, och då
deras förbättrande i ordning söderifrån skulle medföra mycket stort gagn
för skärgårdstrafiken, och då anspråken på, att andra farledsarbeten skola
skjutas före dem vid utförandet, eller att djupet och bredden skola göras
större än föreslagits, icke äro med hänsyn till den vanliga, för fisket
betydelsefulla inomskärstrafiken' berättigade, samt då särskildt den söder
om Lysekil belägna delen af skärgården utmed dessa farleder alldeles
icke kommer att få någon den minsta fördel af den utaf Eders Kongl.
Maj:t ifrågasatta jernvägen längs Bohusläns fastland, men väl motsatsen;
så får Orusts och Tjörns fiskeriförening härmed i djupaste underdånighet
hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes snarast görligt
vidtaga nödiga åtgärder för ofvan nämnda farledsar-
betens utförande.
Ellös den 5 oktober 1896.
Underdåningst
(Underskrifter)
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
23
Bil. D.
Till Konungen.
Årligen beviljar Riksdagen å extra stat ett anslag af 150,000
kronor till »understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre,
hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder», och har af detta
anslag äfven lemnats understöd åt hamnanläggningar och hamnförbättringar
vid fiskelägen; men då såsom vilkor för bidrags åtnjutande kräfves, att fiske¬
läge, som undfår sådant understöd, sjelf skall tillskjuta minst en tredje¬
del af beräknade kostnaden, har ändamålet med Riksdagens åtgärd i
väsentlig mån förfelats. De flesta fiskelägen, som behöfva hamnförbätt¬
ringar, äro nemligen i den svaga ekonomiska ställning, att den nämnda
andelen af kostnadsbeloppet antingen fullständigt öfverstiger krafterna
eller ock varder allt för betungande och derigenom verkar hämmande på
näringslifvet.
Då nu flera fiskelägen inom den valkrets, jag i Riksdagens Andra
Kammare från och med år 1882 representerat, äro i behof af hamnför¬
bättringar, men afhållits från deras utförande genom nämnda allt för hårda
vilkor, och då jag varit i tillfälle att inhemta, att enahanda förhållanden
förefinnas äfven i andra delar af riket; så får jag härmed i djupaste
underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t nådigst hos Riks¬
dagen utverka sådan ändring i vilkoren för bidrag af
anslaget till »understödjande af brobyggnader och,
företrädesvis mindre, hamnbyggnader samt upprensning
af åar och farleder» att af detsamma må kunna, allt
efter i hvarje särskildt fall sig teende förhållanden,
beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen med
från två tredjedelar intill nio tiondedelar af den verkliga
kostnaden.
Höga den 8 december 1896.
Axel Vilh. Ljungman.
Riksdagsman för Orusts och Tjörns häraders domsaga.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
24
Bil E.
Till Konungen.
Under innevarande år har i bohuslänska skärgården åstadkommits
en anstalt för försäkring af sillförarebåtar och liknande fraktbåtar såsom eu
särskild, fristående afdelning af Göteborgs och Bohus läns fiskareförening,
och då i samma skärgård finnes ett stort antal båtar, som under som¬
maren användas för makrillfiske, fraktfart eller badgästsegling, m. m.,
men under vintern för sillforsling, samt då uppköpandet, forslandet och
försäljningen af sillfångsten genom sillförarne utgör en synnerligt bety¬
dande del af sillfiskenäringen; så har ock inrättandet af nämnda anstalt
tyllt ett både vigtigt och länge kändt behof. Sillforslingen, som ju huf¬
vudsakligen eger rum under vintern, är nemligen förenad med ganska
stor risk, och intet år förflyter, utan att en eller annan sillförarebåt går
i qvaf.
Då emellertid den nybildade anstalten, som redan mottagit för¬
säkringar till ett belopp af 72,000 kronor, af lätt begripliga skäl i
förstone måste lida af stor ekonomisk svaghet, anser sig anstaltens sty¬
relse äfven nu, liksom förut för Göteborgs och Bohusläns fiskareförening,
hvilken under åren 1870—1874 åtnjöt 1,500 kronor om året i stats¬
understöd, böra i djupaste underdånighet anhålla om sådant understöd
till främjande af den nya verksamheten.
Anstalten, som skötes af nämnda fiskareförenings styrelse, har er¬
hållit sitt reglemente faststäldt af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län (Bil., sid. 14—17).
På grund af hvad sålunda anförts, får styrelsen för Göteborgs och
Bohus läns fiskareförenings afdelning för försäkring af sillförarebåtar och
liknande fraktbåtar härmed i djupaste underdånighet hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes af för ändamålet
tillgängliga allmänna medel tilldela afdelningen ett un¬
derstöd för år 1897 af 1,000 kronor.
Lysekil den 11 december 1896.
Underdånigst
(Underskrifter)
Såsom bilaga följde:
Keglementen för Göteborgs och Bohns läns fiskareförening, stadfästa den 25 oktober 1895. Göte-
borg 189o.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
9r>
Bil. F.
Till Konungen.
Efter att under mer än tjugufem års tid hafva sysslat med bohus¬
länska hafsfiskenäringen och skärgården rörande angelägenheter och der¬
igenom äfven förvärfvat en grundlig kännedom om dessa, hvilken ytterligare
ökats genom sammanställning med erfarenheten från såväl Bohusläns forntida
som utlandets hafsfisken, anser jag mig, i egenskap af riksdagsman i
Andra Kammaren för den del af bohuslänska skärgården, som både i
forna tider egt och äfven nu eger Bohusläns mest betydande hafsfiske-
bedrift, böra än en gång i djupaste underdånighet fästa Eders Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet på behofvet af att åtminstone de rent »praktiska»
åtgärder varda vidtagna, som obestridligen äro mest af nöden för att
undgå den fruktansvärda faran, att nu innevarande sillfiskeperiods ej så
synnerligen långt fram i tiden förestående upphörande kommer att med¬
föra vida större ruin och elände åt bohuslänska skärgården, än oundvikligt
är. Den ur både ekonomisk och social synpunkt lika grundfalska som
förderlbringande uppfattning, hvilken bohuslänska skärgårdens vedersakare
allt mer sökt göra gällande, med syfte att undanskjuta de för hafsfiske-
näringens och skärgårdens förkofran oumbärliga »praktiska» åtgärderna,
gör dessutom detta mitt uppträdande till en ur moralisk hänsyn tvin¬
gande skyldighet.
Det ymniga bohuslänska sillfisket är genom sin semisekulära
periodicitet en undantag sar tad företeelse, som påkallar undantagsartade
åtgärder, om den rikliga silltillgången skall blifva på bästa sätt tillgodo¬
gjord, hvilket senare omöjligen kan blifva fallet, om man öfverlemnar
näringsutvecklingen för mycket åt sig sjelf. Den eljest för näringslifvet
så ofta framhållna regeln, att näringarne böra lemnas ostörda att utveckla
sig utan någon hjelp från det allmännas sida, har sålunda ej skäl för
sig i fråga om nämnda sillfiske och har för öfrigt ej tillämpats i fråga
om andra näringar, ja, icke ens i fråga om en så naturlig och oafbrutet
fortvarande näring som landtbruket. Det lider heller intet tvifvel, att ju
icke bohuslänska sillfisket skulle afkastat flera millioner kronor mer om
året, än nu är fallet, om den vid sillfiskeperiodens början så väl af mig
som af länets landsting föreslagna omvårdnaden genom »praktiska» åt¬
gärder från det allmännas sida kommit detsamma till del; men om än
det mesta af det, som med jemförelsevis ringa uppoffring af allmänna
Bih till Bi k sd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Hiift. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
medel kunnat för ändamålet uträttas under den gångna tiden, nu skulle
komma alldeles för sent, så återstår dock ännu mycket att uträtta, som
icke bör allt fortfarande försummas.
I följd af denna det bohuslänska sillfiskets semisekulära periodicitet
föreligger emellertid en ganska stor fara i att genom konstlade åtgärder
framkalla en sådan näringsutveckling, att den ekonomiska ruinen vid
periodens upphörande varder större, än eljest skulle blifvit fallet. Med¬
vetandet om detta förhållande har ock gjort, att de från bohuslänska skär¬
gården framstälda anspråken på offentliga åtgärder till fiskfångstens och
fiskafsättningens främjande varit jemförelsevis så måttliga och att önsk¬
ningarna i stället koncentrerats å åtgärderna till fiskaresamhällenas för¬
kofran genom åstadkommandet af dels mera tillfredsställande förhållanden
å fiskelägena, dels förbättrad samfärdsel inom skärgården samt mellan
denna och det inre landet, dels ock inrättningar till minskande af olägen¬
heterna af olyckshändelser, in. m. dylikt. Särskildt med hänsyn till det
semisekulärt periodiska sillfiskets upphörande är det tydligen af nöden
att redan under fiskeperioden förbereda öfvergången till andra närings¬
former och att se till, att icke det för tiden mellan sillfiskeperioderna
så vigtiga storsjöfisket försummas eller rent af öfvergifves, utan hålles
vid lif, på samma gång fiskaresamhällena genom nämnda åtgärder gifvas
tillräcklig lifskraft att uppbära andra näringsformer, som kunna ersätta
sillfisket.
I fråga om dessa åtgärder kan hänvisas till de till Eders Kongl.
Maj:t ingifna underdåniga ansökningarna om statens verksamma ingri¬
pande för åstadkommande dels af mer tillfredsställande förhållanden å fiske¬
lägena (Bil. B; Bil. D, sid. 45—49), dels af nödiga förbättringar iinom-
skärsfarleden längs kusten (Bil. A, sid. 1—2; Bil. D, sid. 42), dels ock
af normalspårig jernvägsförbindelse mellan hufvudorterna i skärgården för
hafsfisket och det inre landets jernvägsnät (Bil. C, sid. 25—42, 46, 47); och
är det särskildt med hänsyn till sist nämnda önskemål, som å ena sidan
behofvet är mest trängande och vinsten af dess tillfredsställande blefve
störst, men å andra sidan följderna af missgrepp ock kunna varda mest
förderf bringande. Kommer nemligen jernvägsförbindelse icke bemälda
hufvudorter för sjelfva fiskfångsten till del, utan i stället göres till monopol
för de med privilegier och storartad bränvinsförsäljning försedda sam¬
hällena vid kusten, då råkar den för hafsfisket mest betydande delen af
skärgården helt visst i ett det allra sämsta läge, som gerna låter tänka
sig, enär den varder utsatt för eu förkrossande konkurrens vid täflan om
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
27
den på fisket grundade affären ock beröfvas alla utsigter att ernå sådant
välstånd, som utgör en förutsättning för en högt stående hafsfiskebedrift.
Häraf torde ock vara klart, hvarför ifrarne för skärgårdens bästa
städse påkallat statsjernvågar i Bohuslän, och hvarför man i så hög grad
fruktar, att nutidens främsta samfärdsmedel göres till ett monopol för stä¬
derna och köpingen Lysekil. Skärgården sjelf förmår nemligen icke
skaffa sig det nödiga och har bitter erfarenhet nog af privilegiers och
faktiska monopols skadliga inflytande på näringslifvet. Genom statens
försorg kunna samfärdsanstalterna komma möjligast många och dessa möj¬
ligast rättvist till del, på samma gång olägenheterna af nämnda anstal¬
ters monopolartade beskaffenhet minskas, i den mån samma anstalter för¬
länas åt allt flera. — Hade man sålunda t. ex i öfverensstämmelse med
denna uppfattning inrättat åtta till tio välbelägna köpingar i bohuslänska
skärgården i stället för blott en enda föga välbelägen sådan, skulle detta
hafva medfört betydande gagn åt bohuslänska skärgården, då deremot
inrättandet af allenast en enda sådan i Lysekil blifvit för samma skär¬
gård förderfbringande. — Begår man nu samma felsteg i afseende på
skärgårdens förseende med jernvägsförbindelser, då gå fiskaresamhällena
helt visst en den sorgligaste framtid till mötes-, ty de monopol, af hvilkas
faktiska förekomst hos de privilegierade samhällena skärgården redan
lidit så mycket, skulle till sina förderfbringande verkningar ofantligt för¬
storas, om de ytterligare ökades med äfven jernvägsmonopol.
Uti upprepade underdåniga ansökningar till Eders Ivongl. Maj:t
har från Göteborg och Bohus läns landsting flera af de större fiskelägena i
bohuslänska skärgården samt Orusts och Tjörns fiskeriförening m. fl.
framhållits behofvet af en förbättrad fisker iadministration för bohuslänska
liafsfiskebedriften (Bil. D, sid. 49—50); och hvilken uppfattning man än
må hafva om lämpligaste sättet att anordna eu sådan administration, så
kan dock knappast vara mer än blott en enda mening derom, att den,
man redan har, »är den allra sämsta i sitt slag inom hela den bildade
verlden och utgör en verklig skamfläck för vårt land.» Ehuru så ofantligt
mycket både kunnat och behöft uträttas till bohuslänska kafsfiskets och
skärgårdens främjande, så har alls intet af värde blifvit af nämnda admi¬
nistration vidgjordt, men väl har af densamma motverkats de sträfvanden
till gagn för fiskebedriften och skärgården, som utgått från enskilda skär¬
gårdsbor eller skärgårdssamhällen. IJet vore fördenskull helt visst vida
bättre att icke hafva någon fiskeriadministration alls än eu sådan, som
intet annat uträttar, än att den är ett hinder för livad som verkligen
28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
behöfves, samt gör sig löjlig genom sin fullständiga obekantskap med
både hafsfiskebedriften och skärgårdsförhållandena i öfrigt. En den allra
vigtigaste uppgift för en bohuslänsk hafsfiskeadministration är nemligen
att genom sitt anseende och sin obestridliga sakkunskap skydda hafsfiske-
näringen emot de skadliga ingreppen i samma närings angelägenheter från
med näringen obekanta personer eller från egennyttiga lokalintressen
eller personer, som blott afse att uppoffra fiskarebefolkningens bästa för
att se sig sjelfva till godo; och denna uppgift har den befintliga fiskeri-
administrationen ty värr alls icke kunnat motsvara, utan hafva åsyftade
personer och intressen tvärtom haft fritt spelrum för sina sträfvanden
eller till och med i dem uppmuntrats. Fiskeriadministrationen bör för
öfrigt icke hafva sitt säte i just det samhälle, hvars intressen äro mest
i strid med fiskarebefolkningens.
Då den offentliga verksamheten till bohuslänska hafsfiskenärin-
gens främjande uppenbarligen måste för att motsvara sin bestämmelse
afse åstadkommandet af »ett sådant möjligast beständigt välstånd i bohus¬
länska skärgården, som är af nöden för att uppbära en högt utvecklad och
lifskr aflig hafsfiskebedrift, och detta så väl under som mellan sillfiskeperio¬
derna», och då ett ytterligare uppskof med de hithörande frågornas till¬
fredsställande lösning tydligen måste lända till allt större skada; så får
jag nu, med hänvisning till bilagda skrifter i ämnet och de i dem fram-
stälda eller förordade förslagen, i djupaste underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t nådigst låta vid¬
taga de ofvan förordade åtgärderna till bohuslänska
hafsfiskets och skärgårdens förkofran.
Tjörn den 12 december 1896
Underdånigst
Axel Vilh. Ljungman,
Riksdagsman för Orusts och Tjörns härads domsaga.
Såsom bilagor följa:
A) Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1896. n:o 36.
B) Om ordnandet af förhållandena å de bohuslänska fiskelägena. I. Göteborg 1896.
C) Schematisk öfversigt öfver fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehåll. Göteborg 1896.
D) Bohusläns hafsfiske och dess främjande. Göteborg 1896.
Motioner i Andra Kammaren. N:o 136.
29
Bil. G.
Till herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet.
Då åtskillig missuppfattning tydligen allmänt nog råder med anled¬
ning af det ingalunda enastående förhållandet, att bohuslänska sillfisket
i år under slutet af hösten och början af vintem varit mindre gifvande,
än vanligen är fallet, och då en sådan missuppfattning funnit ett uttryck
i en synnerligen vilseledande uppsats uti den i Stockholm utkommande
tidningen Aftonbladet för den 16 dennes; må det tillåtas mig, som under
mer än tjugufem års tid sysslat med utredning af de bohuslänska hafs-
fiskeförhållandena och som i Riksdagens Andra Kammare representerar
den för det egentliga hafsfiske! mest betydande delen af bohuslänska
skärgården, att, till ledning vid sakens bedömande och till vederlägg¬
ning af de i snart sagdt allt origtiga uppgifterna i nämnda uppsats,
vördsammast meddela följande helt korta upplysningar, nemligen:
l:o) att det bohuslänska sillfisket under vintern är mer »årssäkert»,
gifvande och förmånligt för fiskarebefolkningen än något annat stort
vinterfiske efter sill, ehuru sillfiske under vintern af lätt begripliga skäl
alltid måste blifva mer osäkert och beroende af väderleken än ett fiske
under den blidare årstiden, och att det ännu är alldeles för tidigt att
påstå, det innevarande vinters sillfiske slagit fel, då ett fiskeförlopp
sådant som det från vintern 1786—1787 kända mycket väl kan inträffa;
2:o) att de stora skotska och holländska sillfiskena med drifgarn
äro sommarfisken med rikaste fångsten under tiden mellan medlet af juli
och medlet af augusti, att sillfisket vid skotska ostkusten under vintem
är jemförelsevis obetydligt och, hvad fångstmängden beträffar, långt mindre
»årssäkert» än bohuslänska vinterfisket, och att man vid skotska vest-
kusten under vinterfisket i Loch Fyne icke försmår att använda vadar
vid fångsten;
3:o) att man från bohuslänska skärgården idkar drifgamsfiske efter
sill under hösten (hufvudsakligast under september månad) i den omfatt¬
30
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
ning sådant lönar sig, men att detta fiske af lätt insedda orsaker icke
kan ökas utöfver den gräns, som betingas af fångstens afsättning till ett
för drifgarnsfiskaren lönande pris;
4:o) att afsättningsförhållandena i bohuslänska skärgården för när¬
varande äro sådana, att priset å den fårska sillen, oafsedt med hvad
slags redskap den fångats, är högt, när utbudet är ringa, men hastigt
sjunker under det minimum, eu drifgarnsfiskare behöfver för att hans
fiske skall löna sig, så snart större fångstmängder utbjudas, och att gent
emot önskningarna om nödiga offentliga åtgärder till förbättrad afsätt¬
ning städse med framgång satts såsom motförslag yrkanden om drifgarns-
fiskeförsök samt hy dografiska och biologiska undersökningar;
5:o) att bohuslänska sillfisket skulle afkasta! flera millioner kronor
mer om året, än hittills varit fallet, och att tran- och gödningsämne¬
fabrikerna i bohuslänska skärgården nu bort vara för egarne intjenta,
om dessa fabriker kommit till utförande i rätt tid och om det icke lyckats
ifrarne för drifgarnsfiskeförsök i förening med hydografiska och biolo-
logiska undersökningar att hindra nästan alla de behöfliga åtgärderna
till afsättningens förbättrande;
6:o) att sillens beskaffenhet icke ändras derigenom, att sillen för¬
flyttar sig från öppna sjön in uti fjordarne, att under vintern alldeles
samma slags sill erhålles inomskärs med sättgarn och vadar som utom¬
skärs med drifgarn, att det sålunda icke är fångstsättet, utan den lämp¬
ligare råvaran och gynsammare årstiden, den omsorgsfullare och mer
likformiga sillsaltningen, de välbetänkta offentliga 'åtgärderna till afsätt¬
ningens främjande och den bättre anordningen af hela näringslifvet i
fiskaresamhällena, som skapat den skotska och holländska sillens större
anseende i marknaden, samt att den vadfångade bohussillen är långt
lättare säljbar i Eyssland än den bohuslänska drifgarnssillen;
7:o) att utrustningen af drifgarnsfiskefartyg, sådana som de hol¬
ländska och skotska, långt öfverstiger de bohuslänske fiskarenas ekonomiska
förmåga, och att man i bohuslänska skärgården kan göra rik och lönande
fångst äfven med eu materiel, som är så billig, att till och med den
fattige förmår skaffa sig densamma;
8:o) att den hittillsvarande utvecklingen af bohuslänska sillfisket,
hvad fångstsättet vidkommer, är förmånlig äfven med hänsyn till samma
fiskes egenskap att vara semisekulärt periodiskt, enär den medgifver
rikaste fångst med minsta antal fiskare och billigaste utrustning samt
sålunda kommer att göra fiskeperiodens upphörande mindre känbart,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
än om fisket bedrifvits med mångfaldigt kostsammare materiel af långt
talrikare fiskare, som vid nämnda upphörande blifva utan sin vånda
inkomstkälla;
9:o) att naturförhållandena vid skotska ostkusten äro himmelsvidt
olika dem vid Bohusläns och vestra Norges kust, att det icke ens vid
skotska ostkusten lönar sig att idka sillfiske på skotskt sätt så långt
från försäljningsorten som 100 engelska mil, att de ogynsammare ström¬
förhållandena vid bohuslänska kusten ytterligare försvåra ett fiske efter
skotskt sätt på stort afstånd från kusten, att under tiden mellan sillfiske¬
perioderna saltningsduglig sill i större mängd icke förekommer i Bohus-
bugten, att Sverige icke är i besittning af de hamnar, från hvilka ett
sillfiske efter skotskt sätt möjligen skulle kunna idkas vid östra sidan
af Nordsjön, och att sålunda eu utveckling af bohuslänska sillfisket till
ett ständigt fiske sådant som det skotska möter både fysiska och eko¬
nomiska hinder, som äro fullständigt oöfverstigliga, samt att öfver-
gången till ett fiskesätt sådant som det holländska under nu för handen
varande omständigheter i Bohuslän hvarken är ekonomiskt möjlig eller
eftersträfvansvärd;
10:o) att med hänsyn till sillfiskets varaktighet garnfisket kan
med större skäl tillvitas skadlig inverkan än vadfisket, enär det förra i
så mycket högre grad lemnar död sill qvar å bottnen vid fångsten, och
att de s. k. långvariga vadstängen svårligen kunna inverka på fiskets
bestånd, hvarförutom de ju på grund af länets både landstings och hus¬
hållningssällskaps hemställan sannolikt komma att förbjudas;
3 l:o) att orsakerna till såväl det ymniga bohuslänska sillfiskets
semisekulära periodicitet som de större oregelbundenheterna i fiskeför¬
loppet under perioderna antagligen äro att söka i den olika inverkan,
de större planeternas vexlande lägen i förhållande till å ena sidan solen
och å andra sidan jorden utöfva på både solen och jorden, hvadan, om
enligt af mig åren .1875 och 1878 framstäldt förslag sillfiskets förlopp
och strömförhållandena hade blifvit så fullständigt antecknade, att eu
sammanställning af sillfiskets faktiska förlopp med de astronomiska,
meteorologiska och hydrografiska förhållandena kunnat ega rum, det
kanske varit möjligt att redan nu i någon mån åtminstone inse samman¬
hanget och på förhand beräkna framtidens fiskeutsigter; samt
12:o) att de pågående hydrografiska och biologiska undersök-
ningarne vid vestkusten hvarken gagnat eller kunna väntas någonsin
komma att gagna bohuslänska sillfisket, enär de ju så uppenbarligen
32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.
alls icke äro anordnade med sådant syfte eller på sådant sätt, som af
nämnda fiske påkallas, och att, då det sålunda är forskningar af helt
annan art, som behöfvas för fiskets skull, de nämnda undersökningarne
hafva egt och ega sin egentliga betydelse för bohuslänska hafsfiske!
genom de stara hinder, de lagt i vägen icke allenast för de verkligen
behöfliga forskningarnes åstadkommande, utan äfven för snart sagdt allt
hvad »praktiska» åtgärder till hafsfiskets främjande heter.
Beträffande det ofvan åberopade sillfisket under vintern 1786—1787
kan meddelas, att det tog sin början »närmare årets slut», sedan »be¬
ständigt nordliga och ostliga vindar hållit sillen från våra stränder för
hela november och en del af december månad», samt lemnade en fångst
af åtminstone 1,200,000 tunnor.
Det är ej nödigt att lära bohusläningarne att fiska med vare sig
det ena eller andra redskapet, ty dels äro de bohuslänske hafsfiskarena
mycket förfarna i att fiska med olika slags redskap och dels finnas
bland dem många, som idkat fiske i främmande haf å både norska,
engelska och amerikanska fiskefartyg eller sida vid sida med holländare
och skottar.
Höga den 22 december 1896.
r
Axel Vilh. Ljungman,
Riksdagsman för Orusts och Tjörns härads domsaga.
Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.