Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
1
N:o 134.
Af herrar F. Berg och E. Hftlllinarluild, om ändrade före¬
skrifter angående statsunderstöd till högre folkskolor.
Den i flera afseenden storartade utveckling, som svenska folk¬
skolan under en mansålder vunnit, beror i väsentlig mån på de beslut,
som rörande densamma fattades af 1856—58 års Riksdag. Genom dessa
beslut, hvilkas egentliga upphofsman voro Torsten Rudenschöld och
P. A. Siljeström, och hvilkas förnämste verkställare blef E. F. Carlson,
erhöll vårt folkskoleväsende den organisation, som sedan blifvit den
bestående och som medfört dess fördelning i tre på hvarandra följande
hufvudafdelningar: småskolan, den egentliga folkskolan och den högre
folkskolan.
Rörande den sistnämnda, hvilken vid ifrågavarande riksdag blifvit
påyrkad genom flera motioner (inom ridderskapet och adeln af Fr. Ph.
Hjerta och Arvid Ribbing, inom presteståndet af biskop Björck och doktor
Sandberg, inom bondeståndet af Jonas Andersson i Häckenäs) yttrade
Rikets Ständer i sin skrifvelse af den 2 mars 1858 följande:
»Beträffande den väckta frågan om en folkskolans högsta afdel¬
ning, anse Rikets Ständer densamma förtjena mycken uppmärksamhet och
varmt behjertande. Der det enskilda nitet visat sig uti denna syftning
verksamt, der bör ock staten gå detsamma till mötes. Hvad särskildt
angår yrkandet, att lärarne vid dessa skolor böra ega akademisk bild¬
ning, så och om i allmänhet af hvarje duglig skollärare måste fordras
en klar genomskådning af undervisningsämnet för att kunna gifva åt
Bih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. (Näs 134—136). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
dess meddelande en verkligt bildande kraft, torde denna egenskap vara
så mycket nödvändigare hos läraren vid den högre folkskolan i anseende
till den omständighet, att flertalet af denna skolas lärjungar fortfarande
kommer att tillhöra den arbetande klassen. Detta förhållande krafvel’
nemligen, att den till arbetsduglighet uppvuxne lärjungen icke allt för lång
tid af året vistas vid skolan för att icke blifva för sitt framtida lefnads-
yrke mindre skicklig genom den förvekligande inverkan af studerkammar-
lifvets stillhet. Här gäller således för läraren att utur hvarje läroämne
kort och klart sammanfatta dess innehåll, och detta så, att det meddelade
gifver lärjungen både lust och förmåga att under skolundervisningens
mellantider äfvensom efter dess slut på egen hand småningom fullständiga
den erhållna kunskapen. Att uttryckligen stadga befordringsrätt för dessa
lärare inom allmänna läroverken eller kyrkan torde emellertid icke vara
lämpligt, utan bör en sådan befordran grunda sig på deras för dylik
tjenst i öfrigt förvärfvade kompetens.
En invändning, som skulle kunna göras mot inrättande af de
ifrågasatta högre folkskolorna, nemligen att behofvet deraf redan är upp-
fyldt genom lärdomsskolornas reallinier, anse sig Eikets Ständer böra till
vidare utveckling af sina åsigter i ämnet upptaga.
Ändamålet med dessa högre folkskolor måste i första rummet vara
att åt arbetsklassens, ej blott den mera förmögnes utan jemväl de fatti-
gares barn, hvilka blifvit begåfvade med bättre fattningsförmåga samt
visa framstående lärolust, bereda tillfälle att inhemta för framtida sjelf-
studier behöfliga förkunskaper, äfvensom att genom goda lärares hand¬
ledning vinna allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning till delta¬
gande i fosterlandets och mensklighetens högre angelägenheter, och detta
utan att de genom skolan ryckas ut ur deras vanliga lefnadsförhållanden
eller för mycket afhållas från en för framtida arbetsduglighet nödvändig
härdighet uti kroppsarbete.
Lätteligen inses den stora vigten utaf att på detta sätt åt sam¬
hället tillgodogöra samt bibehålla kärnfrisk den talrika skara bland det
uppväxande slägtet, som tydligen af naturen är danad att med det för¬
troliga kamratskapets öfvertygande och bevekande inflytande verka under
lifvet såsom andligt och lekamligt välgörande föredömen bland arbets¬
klassen, äfvensom att utgöra ett allt mer och mer utveckladt kommunal¬
väsendes säkraste stöd. Men lika lätt bör äfven inses, att för detta
ändamål erfordras undervisningsanstalter, inrättade med hänsigt till det
särskilda syftemålet. Har man gjort sig reda för detta, så torde det vara
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
3
klart, att de allmänna elementarläroverken, oaktadt utvecklingen af deras
reallinier, icke kunna motsvara här ifrågavarande skolors bestämmelse.
De i städerna belägna högre skolorna äro tillgängliga endast för
de förmögnares och de närmast boende mindre bemedlades barn; de
vanor, behof och anspråk, som der förvärfvas, äro föga egnade för en
lärjunge, utgången ur och ämnad att fortfarande tillhöra den arbetande
klassen, läseterminernas långvarighet medgifver icke de för kroppsarbets-
öfningen behöfliga afbrott, som vid en högre folkskola måste beredas;
i följd deraf att undervisningen bär måste afse en plan, fullföljd genom
skolans öfre klasser, öfverhopas lärjungarna med en mångartad kunskap,
hvartill de talrika begynnelsetrådarne icke kunna mer än hastigt upp¬
tagas för att gagnlöst åter släppas på den kortare tid, som den blifvande
arbetaren bör uteslutande sysselsättas med boken; och slutligen är under¬
visningssätt icke sådant, som, enligt hvad förut är antydt, synes böra
iakttagas i folkskolan.»
På dessa grunder anmälde sig Rikets Ständer hafva medgifvit,
att, derest för eu eller flera församlingar på landet inrättades sådan
högre folkskola, som bär ofvan blifvit omförmäld, försedd med lärare,
hvilken för studier, idkade vid universitet, vore väl vitsordad, understöd
måtte varda sådan skola tillagdt till högst dubbla beloppet af hvad i
distriktet sammanskötes, dock för hvarje skola ej öfverstigande 1,000
riksdaler riksmynt, för bvilket ändamål Rikets Ständer anvisat en summa
af 24,000 riksdaler riksmynt årligen att af de för folkskoleundervisningens
befrämjande afsätta medel utgå.
I en skrift med titeln »Rikets Ständers beslut vid 1856—1858
års riksdag rörande folkundervisningen i riket jemte dervid fogade upp¬
lysningar och anmärkningar», hvilken på anmodan af dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet uppsattes af rektor P. A. Siljeström samt
på allmän bekostnad spriddes till skoldistrikten, förekommer rörande de
högre folkskolorna följande belysande anmärkningar:
»Hvad nu först naturen af dessa skolor i allmänhet angår, så
inses lätt, att de icke kunna betraktas såsom annat än hvad man van¬
ligen kallar realskolor, med kvilka ändamålet är att åt allmogens barn
bereda tillfälle att inhemta hvad som är förnämligast vigtigt för deras
medborgerliga uppfostran samt delaktighet i den allmänna bildning, som
bör, så vidt möjligt, vara gemensam för alla statsborgare eller åtminstone
stå för alla öppen att förvärfva, utan att densammas förvärfvande skall
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
— såsom förhållandet gerna blir, då de befintliga elementarläroverken
måste anlitas — draga dem ifrån fädrens yrken.
I fråga om lärokursens utsträckning — såväl i tid som i qvantitet
— äfvensom i afseende på organisationen i det hela, vore det visserligen
otjenligt att på förband vilja uppställa några allmänt gällande detalj-
föreskrifter. Tvärtom skola dessa läroanstalter desto bättre motsvara sin
bestämmelse, ju större frihet, som kan medgifvas. — — — —
För inträde i dessa skolor måste man kunna (och böra) uppställa
som fordran den kunskap, som lätteligen kan inbemtas i de redan befint¬
liga folkskolorna. Ju mer dessa senare utveckla sig, desto mer kunna
äfven de ifrågavarande inträdesfordringarna böjas. För närvarande synas
de lämpligen kunna ställas på någorlunda samma linie med fordringarna
för inträde vid ett seminarium.
För öfrigt torde böra anmärkas, att ehuru Ständerna föreskrifvit
akademisk bildning bos läraren, så lärer man ändock icke kunna vänta
desto större resultat af dessa skolor, så framt man icke på ett eller
annat sätt kan sörja för att de åtminstone erhålla två lärare. Detta
föreskrifves af läroämnenas olikhet och flera omständigheter. Ganska
lätt torde den behöfliga, ökade lärarekraften kunna vinnas derigenom, att
de ifrågavarande högre folkskolorna sättas i förbindelse med de redan
befintliga och med större eller mindre tillgångar försedda s. k. pedago-
gierna, der ej dessa, i följd af Ständernas beslut, komma att förvandlas
till elementarläroverk, eller möjligen med andra läroanstalter.»
Hvad Rikets Ständer rörande de högre folkskolorna anfört fann
Kongl. Maj:t kunna i väsentlig mån leda till folkskolans böjande och
ändamålsenliga utveckling, och i den kongl. kungörelse angående åt¬
gärder till folkundervisningens befrämjande, som utfärdades den 23 april
1858, inrycktes derför bland annat en punkt, hvarigenom till efter¬
rättelse meddelades,
att derest ett stigande nit för folkbildningens befrämjande utöfver
hvad i folkskolestadgan i allmänhet vore afsedt skulle föranleda dertill,
att för en eller gemensamt för flera församlingar på landet inrättades
sådan högre folkskola, som för de arbetsklassen tillhörande barn, bvilka
blifvit begåfvade med högre fattningsförmåga och lifligare båg att lära,
lemnade tillfälle att, under handledning af lärare, hvilken blifvit för studier,
idkade vid universitet, väl vitsordad, vinna något högre mått af bildning
och inhemta gagneliga kunskaper utan att dragas ifrån vanliga lefnads-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
5
förhållanden eller nödig öfning för duglighet och härdighet vid kropps¬
arbete, så komme understöd att uppå hos Kongl. Maj:t skeende anmälan
tilldelas sådan skola till högst dubbla beloppet af hvad dertill i distriktet
sammanskötes, dock för hvarje skola ej öfverstigande 1,000 riksdaler
riksmynt årligen.
De förväntningar, som man vid högre folkskolans grundläggning
gjorde sig om denna nya skolarts framtid, voro stora. Oförnekligt är
ock, att den hade en hög och magtpåliggande uppgift och motsvarade
ett verkligt behof samt att den med en något ändamålsenligare anlägg¬
ning snart nog skulle kunnat erhålla en rik och i många afseenden be¬
tydelsefull utveckling.
Första begynnelsen var ock ganska lofvande. Redan år 1859
funnos 9 högre folkskolor, till hvilka såsom statsunderstöd under
samma år utbetalades ett belopp af 8,466 kronor 67 öre. Den ytter¬
ligare tillväxten lät emellertid vänta på sig. Vid 1860 års riksdag
nedsattes derför det ursprungligen beviljade anslaget, 24,000 kronor, till
hälften. Då af denna summa icke utgick mer än 5,666 kronor, drogo
1862—63 års Ständer häraf den slutsatsen, att behofvet icke vore i till¬
tagande, utan snarare i aftagande, hvadan de för den nästföljande stats-
regleringsperioden nedsatte anslaget ytterligare, nemligen till 6,000 kronor.
Vid 1865 års riksdag kunde chefen för ecklesiastikdepartementet visser¬
ligen såsom ett glädjande tecken meddela, att en ökning i antalet högre
folkskolor vore att vänta, till följd hvaraf anslaget på hans begäran
höjdes till 10,000 kronor samt uppfördes å ordinarie stat. Men i det
stora hela hafva de af honom uttalade förhoppningarna ända hitintills för-
blifvit ouppfylda. Huru långsam den högre folkskolans utveckling hos
oss varit torde åskådligast framgå af följande uppgifter (hemtade ur de
af Kongl. Maj:t årligen aflåtna berättelserna om hvad i rikets styrelse
sig tilldragit):
År 1865 funnos 9 högre folkskolor med 162 lärjungar
» 1866 » 10 » » » 261
» 1867 » 10 » » » 374 »
» 1868 » LO » » » 246
» 1869 » 10 » » » 275 »
6
|
|
Motioner i Andra Kammaren,
|
, N:o
|
m.
|
|
|
|
1870
|
funnos 10
|
högre folkskolor med
|
210
|
lärjungar
|
|
|
1871
|
|
10
|
»
|
»
|
»
|
201
|
»
|
|
|
|
1872
|
»
|
10
|
»
|
»
|
»
|
326
|
»
|
|
|
|
1873
|
»
|
10
|
»
|
»
|
»
|
288
|
»
|
|
|
|
1874
|
»
|
11
|
» ^
|
»
|
»
|
284
|
»
|
|
|
|
1875
|
|
12
|
»
|
»
|
»
|
294
|
»
|
|
|
|
1876
|
»
|
12
|
»
|
»
|
»
|
335
|
»
|
och
|
12
|
lärare
|
1877
|
»
|
12
|
|
»
|
»
|
330
|
»
|
»
|
12
|
»
|
1878
|
»
|
12
|
|
»
|
»
|
340
|
»
|
|
12
|
|
1879
|
»
|
13
|
»
|
»
|
»
|
376
|
»
|
|
14
|
»
|
1880
|
»
|
12
|
»
|
»
|
|
377
|
»
|
»
|
13
|
»
|
1881
|
»
|
12
|
|
»
|
»
|
338
|
»
|
|
14
|
|
1882
|
|
13
|
»
|
|
»
|
322
|
»
|
|
15
|
|
1883
|
|
13
|
|
»
|
»
|
355
|
»
|
»
|
15
|
»
|
1884
|
|
13
|
»
|
|
»
|
334
|
»
|
»
|
15
|
|
1885
|
|
12
|
»
|
|
»
|
319
|
|
»
|
14
|
»
|
1886
|
»
|
11
|
|
|
|
283
|
»
|
»
|
12
|
»
|
1887
|
|
11
|
|
»
|
»
|
279
|
|
|
12
|
»
|
1888
|
|
11
|
|
»
|
»
|
258
|
»
|
»
|
12
|
|
1889
|
|
11
|
|
|
»
|
227
|
»
|
|
12
|
|
1890
|
|
11
|
»
|
|
|
271
|
»
|
|
12
|
»
|
1891
|
|
11
|
»
|
|
|
267
|
|
»
|
12
|
»
|
1892
|
|
12
|
|
»
|
|
277
|
|
|
13
|
»
|
1893
|
|
12
|
»
|
J>
|
»
|
292
|
»
|
»
|
13
|
|
1894
|
»
|
13
|
|
|
»
|
276
|
|
|
14
|
»
|
1895
|
7>
|
13
|
|
|
»
|
278
|
|
|
14
|
»
|
De högre
|
folkskolornas
|
antal
|
har sålunda
|
aldrig
|
öfverskridit '
|
deras lärareantal aldrig 15, deras lärjungeantal aldrig 377. Då man
härmed jemför småskolans och den egentliga folkskolans samtidigt fort¬
gående utveckling, kan man svårligen undgå den öfvertygelsen, att den
högre folkskolan allt ifrån början måste hafva lidit af vissa grundfel,
som kommit den att förtvina i sin växt.
I sjelfva verket äro dessa fel ganska lätta att upptäcka, och
åtskilliga af dem hafva länge varit uppmärksammade. Några hafva till
och med delvis blifvit rättade.
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
Redan vid 1862—63 års riksdag påpekades uti en inom bonde¬
ståndet af folkskoleläraren Sven Rosenberg väckt motion (n:o 127), att
inga bestämda inträdes/ordringar till högre folkskolan blifvit genom kongl.
kungörelsen den 23 april 1858 faststälda, hvadan den faran läge nära
till hands, att nämnda skola kunde blifva en parallelanstalt till den
egentliga folkskolan i stället för en öfverbyggnad på densamma. Till
förekommande häraf föreslogs af honom, att vid anslaget till högre folk¬
skolor det vilkoret måtte fästas, att i dessa skolor inga barn borde in¬
tagas, som ej innehade det kunskapsmått, hvilket i den egentliga folk¬
skolan kunde erhållas.
Då Riksdagen fann hvad sålunda blifvit begärdt väsentligen ingå
»i sjelfva begreppet af en högre folkskola», blef herr Rosenbergs förslag
bifallet, och följden häraf blef en kongl. kungörelse den 29 juni 1866,
hvarigenom bestämdes, att i högre folkskola inga andra lärjungar borde
mottagas än sådana, som visat sig redan innehafva de kunskaper, hvilka
i den egentliga folkskolan meddelades.
Ett annat grundfel hos den 1858 organiserade högre folkskolan
låg i bestämmelserna rörande den kompetens, som för dess lärare erfor¬
drades. Dessa bestämmelser kräfde visserligen akademiska studier, men
lemnade ingen garanti för praktisk duglighet såsom undervisare och
uppfostrare. För att i någon mån afhjelpa cfc lina brist föreslogs vid
1875 års riksdag uti en inom Andra Kammaren af herr J. Fahlén
väckt motion (n:o 100), att till kompetensvilkoren för anställning som
lärare vid högre folkskola måtte läggas den bestämmelsen, att sådan
lärare skulle hafva blifvit väl vitsordad i den praktiska öfningskurs vid
folkskolelärareseminarium, som för folkskolelärare i allmänhet vore
föreskrifven.
Äfven detta förslag blef af Riksdagen godkändt, och genom kongl.
kungörelsen den 16 juni 1875 bestämdes som vilkor för anställning såsom
lärare vid högre folkskola »att hafva med godt vitsord genomgått den
praktiska öfningskursen vid ett folkskolelärareseminarium».
Nu anförda tvenne förbättringar hafva emellertid icke varit till¬
räckliga att i nämnvärd grad kunna bereda den högre folkskolan någon
kraftigare utveckling. Äfven efter deras genomförande qvarstå nemligen
tvenne väsentliga fel, hvilka hittills endast i ytterst obetydlig grad
blifvit afhjelpta. De äro: statsunderstödets otillräcklighet samt högre folk¬
skolans formliga utestängande från de orter, der den lättast och tidigast skulle
kunna komma sig upp och visa sina verkningar.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
Försök till undanrödjande af dessa tvenne kufvudbinder hafva
icke alldeles saknats. Så framhölls i herr J. Fahléns ofvan omnämnda
motion vid 1875 års riksdag, att ett högsta statsbidrag till hvarje skola
af 1,000 kronor årligen ingalunda gjorde till fyllest, hvadan motionären
föreslog, att detta maximum skulle höjas till 1,200 kronor. Eiksdagen
gillade äfven detta förslag, och bestämmelsen härom infördes i kongl.
kungörelsen den 16 juni 1875.
En höjning af denna beskaffenhet kan visserligen hafva varit väl¬
kommen för de personer, som varit anstälda vid de högre folkskolorna,
men gifvet är, att den icke kunnat hafva någon egentlig betydelse för
institutionen såsom sådan. Ett belopp af 1,200 kronor torde vara lämp¬
ligt bidrag till aflönande af en lärare, och med tillhjelp deraf kan eu
församling således utan allt för känbara uppoffringar skaffa sig en skola
med en årsklass, d. v. s. med en kurs af allt i allt tjugufyra veckor
(hvilka utgöra den af gällande bestämmelser faststälda normen för högre
folkskolans läsår). Anser emellertid någon församling, att en lärokurs
af denna längd är allt för otillräcklig, och önskar utvidga sin högre
folkskola med ännu eu eller kanske till och med två årsklasser, så kan
under nuvarande förhållanden för dessa nya årsklasser intet statsbidrag
erhållas.
Det säger sig sjplft, att denna omständighet måste hafva verkat
i hög grad afskräckande på många håll, der man eljest skulle velat
upprätta en högre folkskola. Såsom endast enklassig bär man ansett
den göra temligen ringa nytta; såsom två- eller treklassig skulle den åter
blifvit alltför betungande. En vigtig förutsättning för ett mera allmänt upp¬
rättande af högre folkskolor torde derför vara, att det faststälda maximum
af statsbidraget kommer att utgå icke för skola, utan för årsklass.
Ända till de senaste åren har högre folkskolan varit uteslutande
eu skola på landsbygden. Om skolor med liknande syfte blifvit upp¬
rättade i stad, hafva de hvarken officielt räknats såsom »högre folk¬
skolor», ej heller kunnat erhålla ringaste andel af det för läroanstalter
af ifrågavarande art beviljade anslaget. Nu är det emellertid en af all
erfarenhet bekräftad och på lätt insedda grunder hvilande sanning, att
det är de tätare befolkade orterna, som på skolväsendets område i all¬
mänhet spelat och måst spela rollen af föregångare. Det öfriga landet
har följt efter i samma mån, som befolkningens växande täthet dertill
gifvit dels anledning, dels möjlighet. Detta synes vara den utvecklings¬
gång, som är grundad i sakförhållandenas egen natur, och att man i fråga
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
9
om högre folkskolan på konstlad väg afvikit härifrån genom att rent af
söka omöjliggöra dess upprättande i stad, måste helt visst anses såsom eu
af de hufvudsakligaste orsakerna till denna skolas ringa framgång.
Detta har ock under de senare åren blifvit med kraft framhållet
genom flera i Andra Kammaren väckta förslag. Så i en af herr A. F.
Pilj clio] ro vid 1892 års riksdag väckt motion (n:o 174) om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af undervisningsplan för högre
folkskolor och i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts deröfver atgifna
utlåtande, i samma förslagsställares följande år framlagda motion (n:o 164)
angående inrättande af högre folkskolor i vissa städer m. m., äfvensom i
herrar A. M. Lundbergs och Y. Vahlins samtidigt föreliggande motioner
(n:is 110 och 151) om understöd af statsmedel äfven åt högre folkskolor i
städerna. Resultatet af dessa motioner blef, att Riksdagen år 1893 i så måtto
utvidgade Kongl. Maj:ts dispositionsrätt öfver anslaget för ifrågavarande
slags skolor, att sådana städer, som saknade allmänt läroverk eller pedagogi,
skulle deraf kunna erhålla del. I enlighet härmed blef genom kongl. kun¬
görelsen den 2 juni 1893 definitionen af begreppet »högre folkskola»
så förändrad, att med detta uttryck skulle »förstås eu sådan skola, som
för en eller gemensamt för flera församlingar på landet eller i stad, der
hvarken allmänt läroverk eller pedagogi finnes, inrättas i ändamål» o. s. v.
I anslutning till en tanke, som framkastades redan af 1858 års
män hafva undertecknade varit af den åsigten, att frågan om de högre
folkskolorna lättast och enklast skulle kunna lösas i samband med lös¬
ningen af den alltjemt sväfvande frågan om »småläroverken», och det
är från denna åsigt, vi utgått uti de motioner rörande nämnda läroverks
ersättande med öfverbyggnader på folkskolan, hvilka vi framlagt år 1892
(n:o 96), 1893 (n:o 111) och 1896 (n:o 203) samt uti den af oss under¬
tecknade reservationen mot Andra Kammarens första tillfälliga utskotts ut¬
låtande öfver fyra vid fjorårets riksdag väckta läroverksmotioner (n:o 22).
Då det emellertid visat sig, att mägtiga intressen fortfarande
ställa sig i vägen för småläroverkens ombildning i af oss önskad rigtning,
och inflytelserika röster allt framgent höja sig för läroverksfrågans af¬
görande utan samband med frågan om den högre folkskolan, synes för
denna senares vänner ingen annan utväg återstå än att söka bereda
densamma ökad utvecklingsmöjlighet genom undanrödjande af de i sjelfva
Bik. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 9 Afd. X Band. 34 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
lagbestämmelserna liggande binder, hvilka hittills kommit den att föra
ett tynande lif.
Det från åttonde kufvudtiteln utgående anslaget till understöd åt
högre folkskolor utgör för närvarande 20,000 kronor, hvaraf dock under
de senare åren endast 15- ä 16,000 kronor utgått (15,600 kronor år 1895).
Genom den af oss ifrågasatta ändringen skulle möjligen en mindre för¬
höjning i anslaget behöfvas. Anslaget torde lämpligen böra sättas till 24,000
kronor eller samma belopp, som beviljades af 1856—58 års Riksdag.
Yi tillåta oss alltså hemställa,
dels att Riksdagen ville för sin <lel besluta, att
§ 1 i kongl. kungörelsen den 16 juni 1875, sådan
nämnda paragraf lyder enligt kongl. kungörelsen den
2 juni 1893, måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Högre folkskola, hvarmed förstås en sådan skola,
som för en eller gemensamt för flera församlingar in¬
rättas i ändamål att bereda de arbetande klassernas
barn tillfälle att inhemta ett högre mått af bildning,
utan att barnen dragas från sina vanliga lefnads-
förhållanden eller nödig öfning för duglighet och här¬
dighet vid kroppsarbete, kan erhålla understöd af stats¬
medel till högst dubbla beloppet af hvad till skolan i
distriktet sammanskjutes, dock för hvarje årsklass ej
öfverstigande 1,200 kronor årligen;
dels att det från åttonde hufvudtiteln utgående
anslaget till understöd åt högre folkskola höjes från
20,000 till 24,000 kronor.
Stockholm den 29 januari 1897.
Fridtjuv Berg.
Emil Hammarlund.