KONG], JERNYAGSSTYRELSENS
DEN HO JANUARI 1890
AFGIKNA
UN DERDÅNI GA UTLÅT AND
KOMITERADES BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
JEMVi&SADimSTMTIOm
STOC K Ilo r,M
K. [.. 11 K CK MANS 11(1 K T K Y C K K It 1
1 89(1.
Till Konungen.
Sedan Eders Kong!. Maj:t den 2 Juni 1893 i nåder tillsatt en
komité med uppdrag, bland annat, att efter noggrann undersökning af
jernvägsadministrationens organisation och det sätt, hvarpå dess verk¬
2
samhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad taxe-
väsendet rörde, afgifva underdånigt betänkande äfvensom förslag ej
mindre till nj instruktion för Jern vägsstyrelsen och nytt aflönings-
reglemente för jernvägsstaten än äfven till de öfriga bestämmelser, som
syntes komitén i fråga om statsbaneförvaltningen böra meddelas,
samt denna komité — till hvilken Eders Kongl. Maj:t för att tagas
i öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade uppdrag öfver-
lemnat, bland annat, dels Riksdagens underdåniga skrifvelse den 17
Maj 1892 i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse, i hvad samma skrifvelse afsåge utfärdande af särskild arbets¬
ordning för Jernvägsstyrelsen, dels ock styrelsens underdåniga skrif¬
velse den 26 November 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente
för personalen vid statens jernvägar — under den 24 sistlidne Oktober
till Eders Kongl. Maj:t afgifvit betänkande och förslag, innefattande:
l:o) undersökning af jernvägsadministrationens organisation och det
sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvas, in. m.;
2:o) förslag till instruktion för jernvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar jemte motiv;
3:o) förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jern¬
vägar jemte motiv;
4:o) sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag jemte appro¬
ximativ beräkning af förslagets ekonomiska innebörd,
så har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 15 sistlidne
November, jemte öfverlemnande af komiténs berörda betänkande och
förslag, anbefalt styrelsen, bland annat, att häröfver inkomma med
underdånigt utlåtande, hvilket, åtminstone hvad beträffade de allmänna
grunderna för organisationen äfvensom förslaget till aflöningsregle¬
mente för personalen, borde, derest förhållandena i öfrigt sådant med-
gåfve, afgifvas i så god tid, att framställning i ämnet måtte kunna till
1896 års Riksdag aflåtas.
Till åtlydnad af den sålunda meddelade nådiga befallningen får
styrelsen härmed i underdånighet afgifva utlåtande öfver de allmänna
grunderna för den föreslagna organisationen äfvensom öfver förslaget
till aflöningsreglemente. Hvad af komiténs betänkande och förslag
styrelsen nu gjort till föremål för sitt yttrande har således varit —
förutom förslaget till aflöningsreglemente jemte de motiv härför, komi¬
tén dels vid den allmänna undersökningen af jern vägsadministrationen
dels ock vid förslagets särskilda paragrafer anfört — allenast de delar
af nämnda allmänna undersökning samt af instruktionsförslaget, hvilka
afse mera väsentliga förändringar i den nu bestående eller af styrelsen
3
i dess ofvanåberopade underdåniga skrifvelse den 26 November 1892
ifrågasatta ordningen i organisativt hänseende. Beträffande de delar
af den allmänna undersökningen, hvilka icke äro af egentlig organisativ
natur, utan hufvudsakligen afse införandet af förändrade normer för
sjelfva handhafvandet af förvaltningen, likasom beträffande instruktions-
förslagets detaljer torde styrelsen framdeles, så snart sådant ske kan,
få inkomma med särskildt yttrande.
Den förnämsta af de organisationsförändringar, komitén ifrågasatt
och vid hvilken komitén sjelf fästat den största vigt, är den decentrali-
sation, som i och med inrättandet af särskilda distriktsförvaltningar
skulle åstadkommas. Komitén inleder sitt betänkande med en under¬
sökning i syfte att ådagalägga behöfligheten af en dylik decentrali-
sation; och styrelsen torde för den skull böra här först yttra sig om
berörda fråga i hela dess omfattning.
Beträffande sättet för linie förvaltningens ledning och öfvervakande
kunna, ur principiel synpunkt sedt, två olika slags system sägas inom
den europeiska jernvägsadministrationen kämpa om öfvertaget, af hvilka
det ena vanligen plägar benämnas centralisations- och det andra decen-
tralisationssysteviet. Vid den internationella jern vägskongress, som näst-
lidet års sommar hölls i London och vid hvilken såväl svenska staten
som de svenska statsbanorna voro representerade, var jemväl denna
gren af jernvägsadministrationen föremål för behandling i den omfattande
utredning angående jernvägsförvaltningens organisation i skilda länder,
som till kongressen afgafs af vederbörande referent, generaldirektören
vid de rumäniska statsjernvägarne och professorn vid polytekniska in¬
stitutet i Bukarest G. Duca; och då den belysning, frågan dervid er¬
höll, under för handen varande förhållanden torde vara af särskildt
intresse äfven för oss, skall Styrelsen tillåta sig att här i största kort¬
het antyda några af de synpunkter, som af Duca gjordes gällande.
Enligt det första systemet äro, säger Duca, de till en jernvägs-
förvaltning hörande linierna med afseende å en hvar af de hufvud-
afdelningar, hvaraf sjelfva centralförvaltningen består, indelade i vissa
sträckor (conscriptions). I spetsen för hvarje sträcka är såsom chef
anstäld en särskild tjensteman (inspektör, afdelningschef). Åtskilliga
modifikationer gifvas, i det att fördelningen af ärendena mellan de
skilda afdelningarna kan vara olika o. d. Det afgörande kännemärket
på systemet är emellertid, att hvarje afdelning inom centralförvalt¬
ningen har sina speciella exekutiva organer ute å linien, hvilka orga¬
4
ner äro oberoende den ena afdelningens af den andras men underkastade
inspektion af vederbörande öfverordnade afdelnings myndighet inom
centralförvaltningen.
Det andra systemet är helt annorlunda. Man utgår dervid från
den förutsättningen att, då ett jernvägsnät nått en viss grad af ut¬
veckling — vare sig i anseende till utsträckningen eller i anseende
till trafikintensiteten — det icke längre låter sig göra att från centrum
leda och öfvervaka linietjensten, utan att en decentralisation påkallas
af hänsynen till förvaltningens snabba och regelbundna gång. Nätet i
dess helhet delas derför i trafikområden (distrikt), under förvaltnings¬
myndigheter (offices d’exploitation, Betriebsämter), hvilka äro under-
stälda centralmyndigheten men af hvarandra oberoende och hvilka
hafva att leda och öfvervaka samtliga grenar af tjensten inom veder¬
börande distrikt.
Detta senare system har — anmärker Duca — ur teoretisk syn¬
punkt vissa tilltalande sidor, och det saknar icke heller anhängare.
Men i praktiken har det enligt hans uppfattning icke lemnat resultat,
som svarat mot de förväntningar, man gjort sig om detsamma. I
stället för den åsyftade decentralisationen hade man i verkligheten fått
en ännu större centralisation än förut, i det att man tillskapat en
ytterligare förvaltningsinstans — till skada för en snabb behandling
af ärendena och en effektiv kontroll. Till stöd för denna sin upp¬
fattning åberopar Duca förnämligast de skäl, som anfördes från rege¬
ringens sida hos den preussiska landtdagen, då beslut der nyligen
fattades om indragning af den lägsta förvaltningsinstansen, trafikamten,
och administrationens fördelning på allenast två instanser, ministeriet
och direktionerna.
Såsom komitén i sin P. M. angående jernvägsförvaltningens orga¬
nisation i vissa främmande länder (Bil. II) ock erinrat, förvaltades de
preussiska statsbanorna, hvilka vid början af år 1895 hade en längd
af omkring 28,000 km., före den 1 sistlidne april under ministerns för
allmänna arbeten högsta ledning af 11 jern vägsdirektioner samt 75
dem underlydande trafikant. Nätets längd och antalet underlydande
trafikamt vexlade emellertid betydligt för de olika direktionerna; och
hela organisationen, hvilken i sin dåvarande form införts år 1880, hade
väsentligen, föranledts af nödvändigheten att låta öfvergången till
statsbaneförvaltningen för de i så stor omfattning inköpta privatba¬
norna ske med största möjliga hänsyn till förut bestående förhållanden.
Då frågan om förändrad organisation af denna förvaltning genom
trafikamtens upphäfvande och ökandet af antalet direktioner från 11 till
5
20 år 1894 förelåg i preussiska underhuset, hade — anmärker nu Duca
— arbetsministern von Thielen ett anförande, deri han, efter att
hafva erinrat om nyss omförmälda förhållande, hvilket på sin tid för-
anledt den rådande organisationens genomförande, uppvisade, att, då
berörda förhållande icke längre existerade, en förändring af organi¬
sationen vore nödvändig.
»Trafikamten», yttrade von Thielen dervid, »hafva under sig sträc¬
kor, vexlande mellan 170 och 450 km. och direktionerna sådana, vex¬
lande mellan 1,300 och 4,000 km. Denna olikhet har förnämligast
sin grund icke i olika trafikiutensitet utan i historiska förhållanden.
Men uppenbart är, att för den händelse trafikamt om 450 km. och
direktioner om 4,000 km. låta sig med fördel förvaltas, befintligheten
af trafikamt om 170 km. och direktioner om 1,300 km. icke kan ur
ekonomisk synpunkt försvaras. Och den erfarenhet, som vunnits un¬
der en tidrymd af 14 år, har gifvit vid handen, att de stora distrikten
icke blifvit sämre förvaltade än de -små, utan snarare tvärtom.
Förvaltningens uppdelning på tre instanser — ministeriet, direktio¬
nerna och trafikamten — gör maskineriet inveckladt och föranleder
stora utgifter. Denna uppdelning har en gång varit nödvändig i följd
af de svårigheter, som framstälde sig vid de privata jernvägsliniernas
öfvertagande af staten, men numera medför den större olägenheter
än fördelar. Den kan sålunda med visshet sägas hafva framkallat ett
betydligt ökadt skrifveri; och lika visst är ock, att delningen af kom¬
petensen och ansvaret haft beklagliga följder jemväl i andra hänseen¬
den för förvaltningen i dess helhet. En förvaltningsgren af jernvägs-
väsendets natur medgifver minst af alla en dylik uppdelning af myn¬
dighet och ansvar, ty der är det just det personliga initiativet och
känslan af ansvar, som bestämma resultatet.
Af nu anförda skäl har regeringen ansett nödigt att åstadkomma
en förenkling i administrationen, hvilken förenkling skulle bestå uti
indragning af trafikamten. Något tvifvel kan nämligen icke råda derom,
att af de två ministeriet underordnade förvaltningsinstanserna det är
trafikamtsinstitutionen, som bör upphöra, då den i sjelfva verket är den
enda af dem, som kan undvaras.
Ett trafikamts distrikt är allt för litet, för att amtet skall kunna
med framgång tillgodose driftens intressen. Intet amt kan nemligen
vidtaga någon åtgärd af större betydenhet utan att sätta sig i förbin¬
delse med ett eller flera af de andra amten eller göra framställning i
ämnet till vederbörande direktion. Å andra sidan kan en direktion
sällan träffa något afgörande utan att inhemta utlåtande från veder- -4
6
börande trafikant. Man förlorar på detta sätt mycken tid och man
åsamkar sig stora kostnader, utan att någon verklig fördel beredes för¬
valtningen.
Det är emellertid å andra sidan uppenbart, att många anordningar
icke kunna vidtagas af direktionerna sjelfva, utan att lokala organer
erfordras för utförandet af en hel del funktioner af lokal natur. Dessa
organer böra inom sitt verksamhetsområde vara så sjelfständiga som
möjligt. De böra visserligen erhålla bestämda och tydliga instruktio¬
ner, men å andra sidan bära fullt ansvar för sitt görande och låtande,
på samma gång de ega befogenhet att vidtaga alla sådana mått och
steg, som de anse nödiga.»
Efter att vidare hafva omförmält ett vid samma tillfälle af en
enskild representant hållet anförande, deri, bland annat, framhållits,
att trafikamten — emot hvad med dem åsyftades — i verkligheten
blifvit ett slags små direktioner, som öfverhopats med skriftvexlingar,
rapporter och annat byråarbete, samt att förhoppningarna att genom
trafikamten få till stånd en närmare beröring mellan förvaltningen och
den trafikerande allmänheten icke förverkligats, och detta af den an¬
ledning, att amten saknat kompetens just i sådana frågor, som mest
intresserade allmänheten, har Duca för egen del uttalat det slutom¬
döme, att, om dylika anmärkningar kunnat framställas mot ett sj^stem,
som i stor utsträckning tillämpats under en tidrymd af 14 år, man icke
syntes kunna annat än anse detsamma såsom utdömdt och gifva ostri¬
digt företräde åt det förra systemet, som kunde åberopa sig på en
långvarig och framgångsrik användning i de många länder, der det
införts.
Under diskussionen i frågan inom kongressen försvarades det här
ofvan omförmälda decentralisationssystemet egentligen allenast af en
talare (ungrare); och kongressen beslöt för sin del uttala, att, om också
en viss decentralisation vore nödvändig vid jernvägar med stor ut¬
sträckning, det vore ej mindre nödvändigt att underordna samtliga
grenar af tjensten under en högre ledning, dervid man dock på samma
gång borde åt de utförande organerna inrymma en initiativrätt, som
svarade mot deras ställning, hvarjemte vidare framhölls, att det för
åstadkommande af eu god förvaltning läge större vigt på valet af per¬
soner än på valet af system.
Sedan styrelsen sålunda redogjort för den utredning, som uti
förevarande ämne lemnades vid senaste internationella jernvägskon-
gress, torde styrelsen få erinra derom, att frågan om ordnandet af
linieförvaltningens ledning och öfvervakande efter den s. k. centrali-
7
sations- eller den s. k. decentralisationsprincipen äfven förut hos oss
stått på dagordningen, samt att försök till frågans lösning i de olika
riktningarna jemväl vidtagits. På sätt framgår af den historik öfver
den svenska statsbaneförvaltningens utveckling i organisativt hänseende,
som komitén utarbetat (Bil. I), kan sålunda sistnämnda princip sägas
hafva legat till grund för den första, provisoriska organisationen af
denna förvaltning, i det att de intendenter, hvilka då stäldes i spetsen
för de olika distrikten, med ganska vidsträckt myndighet handlade samt¬
liga till linieförvaltningen hörande frågor, som anginge vederbörande
distrikt, hvilken af förvaltningens hufvudafdelningar dessa frågor än
enligt sin natur kunde anses närmast tillhöra. Att en dylik anordning
då vidtogs, förklaras i öfrigt helt naturligt af det förhållandet, att
statsbanenätet ännu icke bildade ett sammanhängande helt. När se¬
dermera två af de tre intendenterna, hvilka alla enligt den proviso¬
riska instruktionen kunde inkallas till öfverläggningar inom central¬
styrelsen, i följd af omständigheternas magt allt mera fingo karaktären
af representanter inom styrelsen för olika fackafdelningar i stället för
af liniechefer, samt under år 1867 fråga uppstod om statsbaneförvalt¬
ningens definitiva ordnande, ansåg man sig böra — om ock med vä¬
sentligen förändrad myndighet — å distrikten bibehålla särskilde tjen¬
män, hvilka skulle utöfva verkligt chefsskap för samtliga afdelningarna
derstädes och således intaga en mellanställning mellan afdelningarnas
chefer i styrelsen (öfverdirektörerna) och afdelningscheferna ute å
linien (ban-, maskin- och trafikdirektörerna). Det förslag om anställande
af dylika distriktschefer, som Kong!. Maj:t i enlighet med Trafiksty¬
relsens hemställan framlade för 1868 års Riksdag, vann emellertid icke
Riksdagens godkännande. Enär distriktschefs åligganden syntes skola
sträcka sig till alla grenar af linieförvaltningen, men öfverdirektör på
samma gång ega att i vissa fall med förbigående af distriktschef med¬
dela direkta ordres till den under denne lydande afdelningsförestån-
daren, syntes nemligen distriktschefsembetena Riksdagen lätteligen
kunna föranleda förvecklingar och onödig omgång, hvarföre Riksdagen
anhöll, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke de
föreslagna distriktschefstjensterna kunde indragas. I det utlåtande,
Trafikstyrelsen den 31 december 1868 afgaf öfver denna Riksdagens
framställning och hvari styrelsen i det hela vidhöll sin förra hem¬
ställan, fäste sig emellertid styrelsen — med frånseende af den karak¬
tär af att jemväl vara en för sjelfva ledningen af linietjensten mellan
styrelsen och liniedirektörerna stöld förvaltningsinstans, som enligt det
ursprungliga förslaget otvifvelaktigt skulle tillkomma distriktschefs-
8
institutionen — hufvudsakligen vid dennas betydelse såsom inspektions-
myndighet och redogjorde dervid för de två olika sätt, som i utlandet
användes för linieförvaltningens permanenta öfvervakande, nemligen det
ena med vissa trafikområden och det andra med de särskilda förvalt-
ningsgrenarne såsom grund för indelningen.
Styrelsen framhöll fördelarna och olägenheterna af båda systemen
och anförde i sådant hänseende, bland annat, att fördelen af det förra
systemet vore större sammanhållning mellan de på ett område gemen¬
samt verkande olika afdelningarna, under det att dess olägenhet för¬
nämligast bestode i svårigheten att vid tillämpningen finna personer
med den allmänna insigt i förvaltningens alla grenar, som vore nöd¬
vändig för att kunna bedöma, huru tjensten inom dem utöfvades och
hushållningen iakttoges; att denna senare olägenhet visserligen ej före-
komme vid tillämpningen af det senare systemet, enär det alltid måste
vara lättare att finna personer med insigt i en förvaltningsgren än i
flera; att emellertid å andra sidan icke kunde nekas, att sammanhåll¬
ningen mellan de olika afdelningarna blefve svårare att med detta system
åstadkomma; samt att styrelsen funne sig böra hemställa, att det system,
som styrelsen föreslagit, borde få gälla, intill dess, efter praktisk pröf¬
ning af något annat, detta andra visat sig ega bestämda företräden.
Kong!. Maj:t fann vid öfvervägande af hvad styrelsen anfört, att
den utgift, som för distriktschefsbefattningarna beräknats, icke kunde
undvaras, men att för det dåvarande, innan det ena eller andra syste¬
met för ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen blifvit vidare
praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas, huruvida distrikts-
chefsembeten skulle införas eller nämnda öfvervakande lämpligare på
annat sätt anordnas. .För att båda de ifrågastälda systemen samtidigt
måtte komma under pröfning, förklarade Kongl. Magt vidare genom nådigt
bref den 4 februari 1870, att den ständiga tillsynen öfver linieförvalt¬
ningen skulle under nämnda år utöfvas å tredje distriktet af dåvarande
intendenten — hvilken i motsats till de två öfriga intendenterna icke
inkallats att såsom öfverdirektör vara ledamot af styrelsen — samt å
första och andra distrikten 'af vederbörande öfverdirektör med biträde af
nödig inspektionspersonal, dock att styrelsen för sammanhållningen af
de olika afdelningarnas verksamhet å dessa distrikt samt med afseende
å vederbörande distrikts förhållande till främmande myndigheter och
personer egde att förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne att
vara t. f. intendent. Redan i juni månad år 1871 inkallades emellertid
med Kongl. Maj:ts medgifvande intendenten å tredje distriktet till sty¬
relsen för att tillsvidare tjenstgöra såsom inspektör vid ban-, maskin-
0
ock trafikafdelningarna; och förklarade trafikstyrelsen i sin underdåniga
hemställan i ämnet, att genom en sådan anordning öfvergången till det
på sträng centralisering inom styrelsen byggda systemet skulle blifva
fullständig och att styrelsen-, efter den erfarenhet som dittills vunnits,
ansåge sig böra ifrågasätta en sådan öfvergång. Inspektörstjensten kom
sedermera att omfatta äfven byråafdelningen och blef en ordinarie be¬
fattning samt bibehölls till år 1888, då den indrogs, i sammanhang med
att öfverdirektörernas assistenter inom styrelsen erhöllo utvidgad kom¬
petens.
Ehuru således — såsom komitén jemväl erinrar — detta försök
med central inspektion icke kan sägas hafva motsvarat de förväntnin¬
gar, man derom gjorde sig, torde emellertid deraf icke kunna dragas
någon slutsats om den centrala inspektionens olämplighet för våra för¬
hållanden. Försöket kan nemligen — såsom komitén ock vidgår —
icke sägas hafva varit rationel anordnadt. Af sparsamhetsskäl anstäl-
des nemligen en och samma person såsom inspektör för samtliga afdel-
ningarna, under det att en inspektion, som skall hafva karaktären af en
fackiuspektion, väl enligt sakens natur bör vara så anordnad, att hvarje
afdelning har sin särskilde inspektionstjensteman, hvilken biträder veder¬
börande öfverdirektör med öfvervakandet af afdelningens skötsel ute å
linien och till honom afgifver de erinringar och framställningar, hvartill
anledning kan förefinnas. Såsom saken nu ordnades, då inspektören
icke tillhörde någon särskild afdelning utan samtliga och således icke
var någon facktjensteman i egentlig mening, synes det ganska förklar-
ligt, att hans verksamhet under den i öfrigt bestående organisationen
icke blef af den effektiva betydelse, man förväntat.
Innan styrelsen efter denna återblick på de båda motsatta syste¬
mens tillämpning inom vår statsbaneförvältning går att direkt uttala sig
angående komiténs föreliggande förslag till linieförvaltningens ordnande,
anser sig styrelsen böra med några ord erinra om förevarande frågas
läge i våra grannländer.
Hvad då först Norge beträffar, så är linieförvaltningen der till sina
allmänna drag ordnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den vid
våra statsbanor nu rådande organisationen, men framhållas må, att linie-
befälets myndighet är i flera detaljfrågor större än hos oss, samt att
man i Norge lagt sig särskildt vinn om att genom reglementsbestäm-
melser och instruktioner söka åstadkomma ett fruktbart samarbete mellan
de olika afdelningarna jemväl å linien.
Do finska statsbanornas linieförvaltning har hittills likaledes varit
ordnad i principiel öfverensstämmelse med de svenska statsbanornas.
iö
Centralisationsprincipen torde emellertid der kunna sägas vara i det
hela betydligt strängare tillämpad än hos oss; och särskildt har der
saknats den t. f. intendentsinstitution, som hos oss är afsedd att verka
för sammanhållningen mellan de olika afdelningarna å linien. Såsom i
Bil. II till komiténs betänkande finnes meddeladt, har emellertid arbe¬
ten för ändrad organisation af jernvägsförvaltningen i dess helhet under
de senare åren pågått i syfte bland annat att åstadkomma större de-
centralisation derinom; och dessa arbeten hafva utmynnat i ett efter
ett af senaten faststäldt program uppgjordt omorganisationsförslag, som
kan sägas i väsentlig mån hvila på principen af decentralisation och
der distriktsstyrelser med omisskänneligt slägttycke af de förutvarande
preussiska trafikamten upptagits. Detta omorganisationsförslag har emel¬
lertid, styrelsen veterligt, ännu icke varit föremål för definitiv pröfning
af vederbörande myndigheter.
Vidkommande slutligen Danmark så är den organisation af stats-
baneförvaltningen, som den 1 april 1893 der trädde i kraft, väsentligen
afvikande från den i de nordiska länderna eljest rådande samt torde
kunna betecknas såsom för sig enastående. En skarp skilnad mellan
centralförvältningen och linieförvaltningen har införts, hvilken, bland
annat, fått sitt uttryck deruti, att — medan generaldirektoratets chef
till närmaste biträden erhållit två adjointer (de s. k. kommitterede),
hvilka icke äro chefer för bestämda afdelningar utan hufvudsakligen
kunna sägas hafva till uppgift att i generaldirektörens ställe afgöra
sådana ärenden, som af honom till dem öfverlemnas de särskilda
fackafdelningarnas högste målsmän inom förvaltningen flyttats från sty¬
relsen ut på linien såsom omedelbart under general-direktören ställda
liniechefer. Det begränsade geografiska område, som de danska stats¬
banorna omfatta, har dervid gjort det möjligt att bilda allenast ett ban-
chefsdistrikt och ett maskinchefsdistrikt för hela bannätet, medan trafik-
chefsdistrikten hlifvit två till antalet. Med en sådan anordning, af di¬
strikten har naturligen en ganska omfattande myndighet kunnat tilldelas
liniecheferna, utan att den nödiga enheten och konseqvensen i förvalt¬
ningen derigenom behöft riskeras och utan att decentralisation åt¬
minstone i vanlig mening — fördenskull kan sägas vara genomförd.
Hvad nu närmare angår komiténs föreliggande förslag till ordnan¬
det af linieförvaltningen, så hafva två reservanter inom komiten, herrar
Hahr och friherre Sparre, sökt uppvisa, att komitén i sin motivering allt
för mycket framhållit vigten och värdet af den föreslagna organisations¬
förändringen, och att denna således icke är af den genomgripande be-
11
tyaelse, som komitén velat göra gällande. Jemte det att styrelsen i
hufvudsak instämmer i hvad bemälde reservanter i detta afseende anfört,
anser sig styrelsen böra särskildt framhålla, att komitén, enligt hvad
den sjelf meddelat, under arbetenas gång vidtagit en förändring i sitt
ursprungliga förslag till distriktsförvaltningarnas organisation, hvilken
förändring i verkligheten torde hafva varit af vida mera principiel och
djupgående betydelse än komitén för dess del synes hafva föreställt sig.
Af komiténs betänkande (sid. 24—26) framgår nemligen, att ko¬
mitén till eu början tänkt sig, att distriktschefen borde vara en särskild
tjensteman, som icke vid sidan af distriktschefsbefattningen skulle utöfva
föreståndareskapet för någon af de stora afdelningarna inom distriktet,
utan hvilken skulle ega att på föredragning af vederbörande afdelnings-
föreståndare besluta i alla till distriktsförvaltningens handläggning hö¬
rande frågor, som icke vore rena detaljsaker, men att komitén af an¬
förda skäl frångått denna sin uppfattning och i stället föreslagit, att
distriktschefen tillika borde vara trafikdirektör samt såsom distriktschef
— förutom utöfvandet af inspektion öfver samtliga afdelningarna —
ega verklig afgöranderätt allenast i ärenden, hvilka anginge förvaltnin¬
gen i allmänhet eller eljest vore af den vigt eller beskaffenhet i öfrigt,
att samarbete mellan de olika afdelningarna borde i fråga om dem ega
rum — det vill med andra ord säga i sådana ärenden, hvilka enligt
sin natur böra blifva föremål för gemensam behandling af samtliga af-
delningsföreståndare. Eu närmare undersökning af hvad denna för¬
ändrade uppfattning innebär måste nu, enligt stj^relsens mening, gifva
vid handen, att förändringen varit mycket genomgripande. Antagandet
af den organisationsform, komitén först tänkt sig, skulle nemligen i
sjelfva verket icke hafva varit någonting annat än ett införande hos
oss af det ofvanomförmälda äldre preussiska systemet för linieförvaltnin-
gens ledning — efter det att detta system blifvit i sitt eget hemland
utdömdt och utan att några historiska förhållanden af den art, som i
Preussen närmast föranledt dess tillämpning, förefunnes. Då enligt
nämnda system direktionerna kunde hafva eu omfattning af ända till
4,000 km. och trafikamten en sådan af ända til] 450 km. — ett trafik-
amt (Königsberg) synes till och med hafva omfattat 650 km. — måste
nemligen, särskildt med afseende å den ojemförligt större trafikintensi¬
teten på de preussiska linierna, i hvad förhållandet till linieförv ältning en
angår, en preussisk direktion närmast vara att jemföra med vår jern-
vägsstyrelse och ett preussiskt trafikamt med en distriktsstyrelse, sådan
komitén först tänkt sig densamma. Styrelsen kan nu icke undertrycka
den mening att den starka motivering, komitén vid sin allmänna under-
12
sökning af jern vägsadministrationen anviindt till ådagaläggande af be-
höfligheten af en (^centralisation, passar bättre i stycke med komiténs
ursprungliga förslag i ämnet än med det, som slutligen framgått såsom
resultat af komiténs arbeten. Denna motivering bär nemligen att upp¬
visa en hel del uttalanden, hvilka gå i samma riktning, som de argu¬
ment, Indika, enligt livad af det föregående synes, pläga anföras till
förmån för det äldre preussiska decentralisationssystemet. A andra
sidan drabbas då samma motivering i dessa delar af den kraftiga kritik,
som den preussiska regeringen låtit trafikamtsinstitutionen undergå; och
komitén har ock sjelf vid redogörelsen för anledningen till att komitén
öfvergaf sitt ursprungliga förslag anfört vissa skäl, som återfinnas i
denna kritik.
Efter den erfarenhet, som vunnits i Preussen, skulle styrelsen hafva
ansett sig pligtig att för sin del på det bestämdaste afstyrka införan¬
det hos oss af en distriktsförvaltningsorganisation, sådan som den ko¬
mitén ursprungligen ifrågasatte. Denna organisation skulle nemligen —
om den eljest kunnat konseqvent genomföras —- med nödvändighet
hafva medfört en söndersplittring af den nu enhetliga förvaltningen,
hvilken, i allt fall efter styrelsens förmenande, ingalunda kunnat anses
påtingad af det svenska statsbanenätets omfattning eller här eljest före¬
fintliga förhållanden, hvarförutom organisationen äfven i många andra
hänseenden skulle hafva verkat förtyngande och hämmande på förvalt¬
ningens gång.
Gent emot det förslag, komitén slutligen framstält — sådant detta
uti instruktionsförslaget närmare angifvits — blir åter styrelsens ställ¬
ning en annan.
Hvad först beträffar den öfverflyttning af ärenden frän centralförvalt¬
ningen till liniebefälet, som ifrågasatts, så erkänner styrelsen villigt, att
en lättnad i den styrelsen nu åliggande arbetsbördan är af behofvet
påkallad, och att åtminstone större delen af de ärenden, hvilka komi¬
tén ansett kunna på detta sätt fråntagas styrelsen och hvilka hufvud¬
sakligen utgöras af personalfrågor, utan egentlig olägenhet låta sig af di-
striktsmyndigheterna definitivt handläggas. Då emellertid en dylik öfver¬
flyttning i ganska stor omfattning skulle kunna ske jemväl inom ramen af
den nuvarande organisationen och till icke ringa del äfven kunna af
styrelsen sjelf — med stöd af bestämmelserna i §§ 3 och 44 af gäl¬
lande instruktion — vidtagas, utan att frågan härom behöfde under¬
ställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, blir den för styrelsens
ställning till förslaget afgörande s}mpunkten icke så mycket arten och
omfattningen af de ärenden, med afseende å hvilka decentralisation
13
skulle ega rum, som icke mera formerna för dessa ärendens handlägg¬
ning hos liniebefälet och distriktsförvaltningens organisation i öfrigt.
För så vidt då styrelsen rätt uppfattat innebörden i förslaget till
sjelfva organisationen af distriktsförvaltningen, hafva i verkligheten två
hufvudmotiv varit bestämmande för detta förslag, nemligen dels en ön¬
skan att åstadkomma garanti för ett kraftigt samarbete mellan de olika
afdelningarna å distrikten och dels — hvad härmed nära sammanhän¬
ger — en uppfattning om nödvändigheten att införa en effektiv inspek¬
tion af förvaltningen å linien.
Hvad angår det kraftiga samarbetet mellan afdelningarna, så år
detta — hvilken åsigt man än må hysa om centralisations- eller decen-
tralisationssystemets principiella företräde — ett önskningsmål, hvars
förverkligande i största möjliga mån, särskildt å linier, der trafiken är
svag och der den ena afdelningens personal förty torde kunna vara i
tillfälle att bispringa den andras i dennas göromål, synes böra blifva
af en viss ekonomisk betydelse, likasom det naturligen i alla händelser
måste vara till fördel för förvaltningen, att de ärenden, som äro bero¬
ende på utredning af vederbörande liniebefäl, erhålla en så mångsidig
belysning som möjligt, samt att de åtgärder, som af samma befäl sjelf¬
ständigt beslutas, vidtagas i största möjliga samförstånd de olika afdel-
niugarna emellan. I dessa hänseenden synes komitéförslaget emel¬
lertid närmast vara att anse såsom en utveckling af den nuva¬
rande t. f. intendentsinstitutionen, med utvidgad myndighet för inten¬
denten och med trafikdirektören såsom sjelfskrifven intendent. I stället
för att, såsom i Norge skett och väl äfven hos oss läge närmast att
göra, söka åstadkomma garantin för samarbetet å distriktet genom en
mängd specialinstruktioner för liniecheferna, hvilka ålade dessa att,
innan de i vissa ärenden afgåfve yttrande eller träffade afgörande, med¬
dela sig med vederbörande andra liniechefer, har komitén trott sig böra
ifrågasätta, att afdelningscheferna inom distriktet för behandling af alla
sådana ärenden, hvilka kunde anses vara af gemensam natur, skulle
konstituera sig till en särskild distriktsstyrelse, hvilken under namn af
distriktsförvaltning hade att fungera efter en gemensam instruktion,
hvarjemte komitén ansett att vid förvaltningens sammanträden beslu¬
tanderätten borde, »för beredande af nödig enhet, kraft och smidighet
åt förvaltningens verksamhet», tillkomma trafikafdelningens chef ensam,
med rätt för öfriga afdelningschefer att reservera sig mot besluten.
Styrelsen vill icke förneka, att en dylik anordning, om den tillämpas
med vederbörlig moderation, så att begreppet »gemensamma ärenden»
icke utåt räckes längre än hvad sakens egen natur fordrar, kan vara
14
egnad att åstadkomma ett godt samarbete på linien, utan att derför
förvaltningen behöfver allt för mycket förtyngas. Hvad särskildt be¬
träffar den omständigheten att trafikafdelningens chef skulle vara sjelf¬
skrifven chef jemväl för den samlade distriktsstyrelsen, så stämmer
detta öfverens med den praxis, som under t. f. intendentsinstitutionens
första tider följdes; och styrelsen anser sig böra i fråga härom fram¬
hålla, att statsutskottet vid 1868 års riksdag, då utskottet hemstälde om
afslag å Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af särskilda distriktschefer,
såsom sin mening uttalade, att »de ekonomiska och disciplinära göromål,
hvilka skulle utgöra en del af distriktschefens åligganden, lämpligen
torde kunna uppdragas åt trafikdirektören».
Vidkommande derefter frågan om åstadkommande af en effektiv
inspektion af linieförvaltningen, så är detta visserligen en fråga, som,
i den mån statsbanenätet tillväxer i omfattning och trafikintensitet, allt
mera kräfver en tillfredsställande lösning. Komitén har trott denna lös¬
ning kunna åstadkommas dels genom distriktschefernas beklädande med
inspektionsmyndighet för samtliga afdelningars vidkommande och dels
genom en ökad inspektionsverksamhet från styrelseledamöternas sida —
något hvartill tillfälle skulle beredas desse senare genom den föreslagna
öfverflyttningen af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen. I
sjelfva verket synes komitén alltså hafva tänkt sig den ökade inspek¬
tionen förverkligad genom en förmedling af båda de två förut omför-
mälda systemen, distriktsinspektion och afdelningsinspektion. Under
det att komiténs flertal emellertid företrädesvis framhållit distriktsin-
spektionens betydelse, hafva reservanterna, herrar Hahr och friherre
Sparre, enligt styrelsens mening fullt berättigad!, gjort gällande, att
distriktschefernas inspektion af ban- och maskinafdelningarnas verksam¬
het enligt sakens natur torde komma att inskränka sig till sådana ären¬
den, som beröra eller kunna hafva inflytande på flera afdelningar eller
der genom användning af en afdelnings personal jemväl för annan af-
delnings behof besparing kan vinnas, men att inspektionen öfver afdel-
ningarna i fackhänseende fortfarande måste ske genom vederbörande
öfverdirektörer i styrelsen och vid verkets framtida utveckling den utväg
i detta senare hänseende tillgripas, att öfverdirektörerna till biträde vid
denna inspektion erhålla särskilda inspektörer. Begränsning af distrikts¬
chefens ingripande i öfriga afdelningsföreståndares verksamhet till hvad
skäligt och nödigt är torde i sjelfva verket vara en oeftergiflig förut¬
sättning för att den af komitén föreslagna ordningen för linieförvalt-
ningens ledning och öfvervakande skall kunna lemna ett godt resultat
och icke i stället gifva anledning till ständiga slitningar mellan afdel-
15
ningscheferna. Arten och beskaffenheten af* den inspektion, hvarom
fråga är, synes emellertid göra det svårt att i en allmän instruktion
närmare angifva denna begränsning, hvilken till en del måste blifva
beroende’ på rent personliga förhållanden; och lämpligast torde derför
vara att låta förhållandena i detta hänseende under styrelsens öfverva-
kande ledning utveckla sig genom praxis.
Om det således måste anses vara af vigt, att distriktschefens myn¬
dighet begränsas i förhållande till öfriga afdelningsföreståndares, på det
att desse senare, såsom komitén ock anser vigtigt, icke må komma
att på förvaltningen af vederbörande afdelning erhålla ett mindre infly¬
tande än som är lämpligt och för vinnande af det med distriktschefs-
institutionens införande afsedda syftet i sjelfva verket behöfligt, torde å
andra sidan vara icke mindre nödigt, att gränsen mellan öfverdirektö-
rernas och distriktschefernas myndighet i fråga om linieförvaltningen
tydligt bestämmes. Enligt hvad af det föregående framgår, var det
just farhågor för förvecklingar i detta hänseende, som föranledde 1868
års riksdag att afslå det kongl. förslaget om anställande af särskilda
distriktschefer. Då emellertid enligt komiténs förslag distriktscheferna
ej skulle utgöra någon särskild förvaltningsinstans mellan styrelsen och
afdelningscheferna å luden utan endast i afdelningarna gemensamt rö¬
rande ärenden fatta beslut å samtliga afdelningsföreståndares vägnar,
uppenbarligen på det att besluten icke skulle behöfva blifva beroende
på en genom omröstning uppkommen tillfällig majoritet bland dessa, och
då komitén vidare i § 22 af instruktionsförslaget väl bibehållit öfver-
direktörs nuvarande befogenhet att för ärendes beredning infordra för¬
klaringar, upplysningar eller yttranden af hvem som vederbör, men i
lråga om de direkta ordres, genom hvilka öfverdirektörerna ega att
meddela nödiga detaljbestämmelser för omedelbar tillämpning af styrel¬
sens beslut eller gällande reglementen o. d., intagit föreskrift derom,
att dessa ordres skola ställas till distriktsförvaltningen såsom sådan, i
följd hvaraf de komma att, innan de nå vederbörande afdelningsföre-
ståndare, passera distriktschefen, synes faran för kollisioner mellan öf-
verdirektörernas och distriktschefernas verksamhet med afseende å linie¬
förvaltningen vara undanröjd, helst i fråga om sjelfva inspektionen nå¬
gon sådan kollision ej synes kunna uppkomma, då öfverdirektörens in¬
spektion blir dels väsentligen eu fackinspektion och dels i alla händel¬
ser öfverordnad distriktschefens. I detta sammanhang anser sig emel¬
lertid styrelsen böra konstatera, att enligt nyssnämnda paragraf af in¬
struktionsförslaget, jemförd med § 23, som innehåller föreskrifter om
öfverdirektörs inspektionsskyldighet, öfverdirektörs befogenhet med af-
16
seende å linieförvaltningen enligt komiténs folkslag — om också något
inskränkt i följd af en del personal- och andra ärendens öfverflytt¬
ning från styrelsen till distriktsförvaltningen — i mångt och mycket skulle
komma att blifva densamma som för närvarande, och således ingalunda
undergå en sådan genomgripande förändring, som komitén — att döma
af en del uttalanden under afdelningen I i betänkandet — synes vilja
antyda. Att den nuvarande ordningen i detta hänseende i sådan ut¬
sträckning bibehålies anser styrelsen också för den stora förvaltningens
enhetliga skötsel vara oundgängligen nödigt. Det får nemligen ej för¬
glömmas, att öfverdirektörerna äro de främsta representanterna inom
verket en hvar för sitt speciella fack samt att, om det är af vigt, att
största möjliga samarbete och likformighet eger rum mellan de olika
afdelningarna inom ett distrikt, det är af ej mindre vigt, att sådant
samarbete och sådan likformighet eger rum de olika distrikten emellan.
Af hvad ofvan blifvit anfördt lärer framgå, att styrelsen icke an¬
ser sig böra motsätta sig det af komitén i fråga om distriktsförvalt-
ningens organisation framstälda förslaget, i hvad det väsentliga angår.
Ur principiel synpunkt sedt måste detta förslag visserligen betraktas
såsom en blandning af de båda förut omförmälda systemen för linie-
förvaltningens ledning och öfvervakande, nemligen centralisations- och
decentralisationssystemen; och då förslaget, såsom innebärande en ut¬
veckling af t. f. intendentsinstitutionen, i väsentlig mån ansluter sig
till den gällande ordningen, sådan denna genom successivt öfverflyt¬
tande af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen blifvit i praxis
närmare bestämd, skulle man kunna säga, att, på samma sätt som stats-
baneförvaltningen, hvilken i början af 1870-talet åsyftade eu fullstän¬
dig öfvergång till det på sträng centralisering inom styrelsen bygda
systemet, under den i (ifrigt bestående organisationen af omständigheter¬
nas magt föranledts att i detta system vidtaga åtskilliga modifikationer,
på samma sätt har komitén, hvilken utgick från förutsättningen att
jernvägsadministrationen borde underkastas en genomgripande decentra-
lisation, måst under arbetenas fortgång betydligt modifiera sin ursprung¬
liga ståndpunkt. Då emellertid, att döma af uttalandena vid Londoner-
kongressen, centralisationssystemet synes vara det, som vunnit det all¬
männaste erkännandet, samt frågan om jervägsadministrationens lämp¬
ligaste organisation nu skall göras till föremål för pröfning af stats¬
makterna, kunde det synas, som om styrelsen med dess ståndpunkt till
frågan bort utarbeta ett nytt, efter verkets nuvarande utveckling afpas-
sadt organisationsförslag, konseqvent bygdt på principen af centralisa¬
tion. Att styrelsen ej så gjort, har sin grund förnämligast i två om-
17
ständigheter. För det företa kan man nemligen ej för närvarande be¬
döma, hvilken inverkan ett genomförande af det å bane bragta försla¬
get om inrättande af ett statsdepartement för kommunikationsväsendet
skäligen må komma att utöfva på styrelsens sammansättning och deri¬
genom indirekt på dess ställning till linieförvaltningen. Och vidare
företer centralisationssystemet i sin senaste form — eller det nyaste
preussiska systemet — åtskilliga märkliga nyheter med afseende å
väsentliga detaljorganisationer — såsom till exempel inrättandet inom
direktionerna af s. k. »Streckendezernat», eller särskilda rotlar för be¬
redning af ärenden af olika slag, hvilka angå en och samma linie, samt
bildandet af s. k. »Bau- und Betriebsinspektionen» d. v. s. exekutiva
organer, hvilka för en och samma linie handlägga ärenden rörande så
väl den yttre stations- och tågtjensten som banans underhåll och bevak¬
ning — i fråga om hvilka nyheter någon tids erfarenhet om deras
verkningar torde böra afvaktas, innan deras tillämpning hos oss ifrå-
gasättes.
Under sådana omständigheter är det, som styrelsen ansett sig sakna
anledning att motsätta sig komiténs förslag till distriktsförvaltningens
ordnande. Ty om också detta ur teoretisk synpunkt kan synas mindre
tillfredsställande, torde det likväl i praktiskt hänseende medföra en del
förbättringar i den nu bestående ordningen. Och från denna skiljer
det sig å andra sidan ej heller i sådan grad, att dess antagande kan
anses komma att försvåra en eventuel öfvergång till en mera konse¬
qvent genomförd centralisation. Men om styrelsen således i hufvudsak-
liga delar biträder förslaget, utgår styrelsen dervid, likasom herrar Halm
och friherre Sparre, från den förutsättningen att området för den samfälda
distriktsförvaltningens verksamhet kommer att begränsas, i enlighet med
hvad i § 67 af instruktionsförslaget angifves, och att följaktligen distrikts-
chefens myndighet icke utsträckes längre än hvad för uppnående af
ett tillfredsställande samarbete erfordras, utan att en hvar afdelnings-
föreståndare får för sig besluta och vidtaga åtgärder i den stora mängd
af ärenden, der samverkan afdelningarna emellan enligt sakens natur
är utesluten.
Hvad derefter beträffar vigtigare enskildheter i komiténs berörda
förslag, har först och främst redan i det föregående antydts, att enligt
styrelsens mening den öfverflyttning af ärenden från styrelsen till linie¬
förvaltningen, som komitén ifrågasatt, åtminstone till större delen låter
sig verkställa. Vid den blifvande detaljgranskningen af instruktions¬
förslaget, torde emellertid styrelsen i detta hänseende komma att i eu
eller annan punkt framställa eu från komiténs afvikande mening; och
3
18
anser sig styrelsen redan nu böra anmärka, att det synes styrelsen med
skäl kunna ifrågasättas, huruvida antagande, befordring och bestraffning
af personal bör åt distriktsförvaltningarna öfverlemnas i hela den ut¬
sträckning, komitén föreslagit. Särskildt i dessa hänseenden synes näm¬
ligen vara af vigt, att ej för stora olikheter komma att blifva .rådande
mellan de olika distrikten.
Det kan vidare icke vara annat än med tvekan, som styrelsen bi¬
träder förslaget att inskränka distriktens antal till fyra. I sin under¬
dåniga skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt aflönings-
reglemente framhöll visserligen styrelsen, att en af de väsentligaste
förutsättningarna vid detta förslags uppgörande varit, att trafikdistrikten
skulle minskas i antal och ökas i omfång, men dels har statsbanenätet
sedan dess icke obetydligt utvidgats och dels är den af komitén ifrå¬
gasatta begränsningen från sju distrikt — bandelen Vännäs—Luleå
—Gellivare därvid räknad såsom särskildt distrikt — till fyra väl långt
gående. I sakens nuvarande läge anser sig styrelsen emellertid icke
höra motsätta sig ett försök med linieförvaltningens ordnande på fyra
distrikt, men skulle efter någon tids erfarenhet befinnas oundgängligen
nödigt att öka distriktens antal, lärer styrelsen icke komma att under¬
låta att till Eders Kongl. Maj:t göra den framställning i sådant syfte,
hvartill förhållandena då kunna föranleda.
Hvad angår det norra distriktet, hvilket med Umeåbanan skulle få
en utsträckning af nära 1,300 km., torde dock, på sätt reservanterna
herrar Hahr och friherre Sparre framhållit, särskilda anordningar redan
från början blifva erforderliga, ehuru styrelsen för sin del föreställer
sig att, sedan kompletteringsarbetena å distriktets öfre del hunnit af-
slutas, någon särskild tjensteman af direktörs grad ej, såsom bemälde
reservanter ifrågasatt, behöfver å denna del anställas, utan den erfor¬
derliga, mera fristående förvaltningen derstädes kunna åstadkommas
genom att vederbörande trafikinspektör samt ban- och maskiningeniörer
erhålla ett mera sjelfständigt befäl samt utvidgad kompetens i öfrigt
än motsvarande funktionärer å det öfriga statsbanenätet.
Styrelsen, som vill framhålla, att enligt styrelsens mening försla¬
gen om inrättande af särskilda trafiksektioner samt om anställande af
juridiskt bildade distriktssekreterare tillhöra de stycken af den ifråga-
stälda organisationen, hvilka synes egnade att tillvinna sig mera ode-
ladt erkännande, har, utöfver hvad ofvan blifvit anmärkt, emot planen
för distriktsförvaltningens ordnande icke annat väsentligt att erinra, än
att styrelsen, lika med merbemälde reservanter, anser nödigt att vid
mellersta distriktets maskinafdelning anställa ytterligare en maskin-
19
ingeniör. Det synes nemligen styrelsen uppenbart, att en maskin¬
direktör, hvars distrikt enligt komiténs förslag skulle sträcka sig från
Hallsberg till Ange och omfatta de redan befintliga verkstäderna vid
Liljeholmen, Stockholms norra station och Bollnäs samt den, såsom sty¬
relsen vill antaga, snart blifvande verkstaden vid Tomteboda, omöjli¬
gen skulle kunna på ett tillfredställande sätt sköta sin särskildt i ekono¬
miskt hänseende så ytterst vigtiga befattning med biträde af allenast
två maskiningeniörer, en i Stockholm och en i Bollnäs.
Hvad särskildt beträffar förslaget om uppbördskassagöromålens
öfverflyttning till distriktskassorna — hvilket således förutsätter indrag¬
ning af uppbördskassakontoret hos styrelsen — synes denna åtgärd,
om den också icke står i något nödvändigt sammanhang med den ifrå¬
gasatta decentralisationen, påkallad redan af den stora utsträckning,
statsbanenätet numera erhållit; och för sin del kan styrelsen icke finna,
att härigenom uppbördssäkerheten skulle minskas eller andra afsevärda
olägenheter uppstå.
Förutom indragning af uppbördskassakontoret har komitén nu ifrå¬
gasatt en del andra förändringar i centralförvaltningens nuvarande orga¬
nisation, hvilka afvika från styrelsens, sjelfva organisationen i viss mån
jemväl 'berörande förslag till aflöningsreglemente af den 26 november
1892 och hvilka äro af beskaffenhet att böra i detta utlåtande göras
till föremål för styrelsens yttrande. Dessa förändringar torde emeller¬
tid i allmänhet lämpligen låta behandla sig i sammanhang med förslaget
till nytt aflöningsreglemente; och styrelsen vill för den skull i detta
sammanhang endast yttra sig om förslagen att inrätta en särskild taxe-
byrå och att sammanslå maskininspektörsbefattningen med ena byrå-
direktörstjensten å maskinafdelningen.
Hvad förslaget om inrättande af en särskild taxebyrå angår, så
förutsatte styrelsen visserligen i sin underdåniga skrifvelse af den 26
november 1892 icke annat än att den nuvarande provisoriska, sedan
början af år 1890 bestående ordningen att en af trafikafdelningens öfver-
direktörsassistenter — eller byrådirektörer såsom styrelsen föreslog,
att desse tjenstemän borde benämnas — tillika förestår kontrollkonto¬
ret skulle fortfara. Taxeväsendets — särskildt efter utvecklingen af
den internationella trafiken — allt mera växande betydelse, omfattnin¬
gen och beskaffenheten af de arbetskrafter, som under de senare åren
måst egnas åt denna gren af förvaltningen, samt de skäl, komitén i
öfrigt anfört till stöd för sin uppfattning i denna del göra emellertid,
20
att styrelsen nu anser sig ega fullgiltig anledning instämma i koiliiténs
ifrågavarande förslag.
Under förutsättning att inspektion öfver de enskilda jernvägarnes
rullande materiel icke i vidsträcktare grad än hittills komme att åligga
styrelsen, liar komitén ansett befattningen såsom maskininspektör
kunna uppgå i befattningen såsom byrådirektör för tekniska- och kan¬
sliärenden å maskinafdelningen; och har komitén såsom stöd för denna
åsigt anfört, att denna afdelning, der antalet så kallade kansliärenden
enligt sakens natur icke kan blifva synnerligen betydande, kunnat så
länge reda sig med allenast en öfverdirektörsassistent (för förrådsären-
den); att vidare det för öfverdirektörsassistenten för maskinärenden
förut uppförda arfvode i staten för år 1894 indragits, på hemställan
af styrelsen, som dervid meddelat, att tillfälle ännu ej yppat sig att
finna lämplig person för ordinarie innehafvandet af tjensten; samt att
slutligen några särskilda omständigheter icke af styrelsen blifvit anförda
af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten af en teknisk byrådirektör
vid sidan af maskininspektören.
Med anledning häraf får styrelsen — som väl medgifver, att ma-
skinafdelningens kansliärenden kunna handläggas af den utaf komitén
föreslagne notarien, hvars upptagande å ordinarie stat styrelsen så
mycket mindre vill motsätta sig, som de till befattningen hörande
göromålen under en följd af år skötts af en extra ordinarie tjen¬
steman med aflöning ungefärligen motsvarande den föreslagna notarie¬
lönen — i underdånighet anmäla, att maskininspektörens arbetstid nu¬
mera så upptages af resor för besigtning af den materiel, som levere¬
ras till statens jernvägar, samt för inspektion af de enskilda jernvä¬
garnes rörliga materiel, att det byrabiträde, han kan lemna öfverdirek-
tören för maskinafdelningen, icke kan blifva mycket betydande,. utan
att han snarare i och för sina inspektionsåligganden behöfver biträde
af annan tjensteman; att anledningen till att den tekniska öfverdirek-
törsassistentbefattningen under en följd af år icke kunnat besättas, varit
den, att de dermed förenade löneförmånerna varit så relativt låga, att
de personer, som kunnat anses till befattningen kompetenta och hvilka
densamma förty erbjudits, vägrat att mottaga densamma; att styrelsen
på grund häraf varit nödsakad att i den utsträckning, sadant kunnat
ske, uppehålla befattningen genom provisoriska anordningar; samt att
styrelsen, då fråga nu är om revision af organisationen, icke anser sig
kunna underlåta att påyrka uppförandet å maskinafdelningens stat af en
särskild teknisk byrådirektör med uppgift, bland annat, att förestå af-
delningens rit- och konstruktionskontor samt att vi<|> förfall för öfver-
21
direktören för maskinafdelningen inom styrelsen ersätta denne såsom
föredragande för de maskintekniska ärendena.
Vidkommande i öfrigt förslaget till instruktion för centralförvalt-
niugen, så anser sig styrelsen böra redan nu anmäla, att då komiténs
uppfattning i detta hänseende i det stora hela öfverensstämmer med
den rådande ordningen, samt de förändringar i instruktionen, komitén
ifrågasatt, hufvudsakligen afse att åstadkomma förtydligande och kom¬
pletterande samt af verkets utveckling eljest påkallade detaljbestäm¬
melser utan att rubba sjelfva grunderna för organisationen, styrelsen,
om hon också i sitt blifvande yttrande öfver instruktionsförslagets de¬
taljer kommer att framställa en del från komitéflertalets afvikande me¬
ningar, likväl i hufvudsak kommer att till sagda förslag förorda nådigt
bifall.
Ofvergår styrelsen så till att uttala sig öfver komiténs förslag till
aflöning sreglemente, torde styrelsen till en början få göra några erinrin¬
gar i anledning af vissa förutsättningar, hvilka synas åtminstone delvis
hafva legat till grund för berörda förslag.
Vid sin under afdelningen I i betänkandet vidtagna undersökning
om möjligheten att åstadkomma ett mera fördelaktigt ekonomiskt ut¬
byte af statens jernvägsdrift har komitén kommit till det resultat, att
en högst betydande minskning i utgifterna för personalens aflöning
skulle kunna åstadkommas. Till icke ringa del skulle visserligen denna
minskning vinnas genom inskränkning af antalet befattningshafvare i
skilda kategorier, genom användandet på vissa håll af mindre qvalifice-
rad och förty billigare personal och genom förenklingar i arbetssättet —
allt frågor, som endast undantagsvis torde kunna blifva föremål för
behandling i detta utlåtande och öfver hvilka styrelsen alltså har att
yttra sig i blifvande utlåtande öfver komitéförslaget. Men komitén
anser äfven betydliga belopp kunna besparas genom borttagande eller
reglering af vissa bland de särskilda förmåner, jernvägspersonalen nu
åtnjuter utöfver sina ordinarie arfvoden. Vid sammanställning af ko¬
miténs under afdelning I gjorda, enligt sakens natur visserligen mycket
approximativa beräkningar i detta hänseende har styrelsen trott sig
finna, att genom dessa senare inskränkningar löneförmånerna för nu¬
varande antal personal skulle komma att minskas med mellan 300,000
och 400,000 kronor. Och samma löneförmåner skidle ytterligare ned¬
sättas genom vissa smärre jemkningar i arfvodesbeloppen och inskränk¬
ningar i öfrigt, hvilka komitén vid afgifvaudet af förslaget till aflönings-
22
reglemente ifrågasatt, utan att desamma varit af den art, att de ansetts
böra vid den allmänna undersökningen framhållas.
Granskar man nn de förutsättningar, från livilka komitén utgått
vid sina beräkningar om möjligheten att åstadkomma en förbättring i
statsbaneförvaltningens ekonomi, så finner man, att komitén (sid. 30)
inledningsvis uttalat den satsen, att det i ekonomiskt hänseende mindre
tillfredsställande läge, hvari statsbaneindustrien såsom ett helt betrak-
tadt råkat dels genom det förherrskande trycket i affärslifvet och
dels genom det ur andra synpunkter än förhoppningen om finansiel
vinst anlagda norrländska jernvägsnätet, manade till de allvarligaste
sträfvanden att inrätta förvaltningen så ekonomiskt som möjligt. Sam-
manställes detta uttalande med de resultat, hvartill komitén vid sin
undersökning kommit, torde man icke vara oberättigad att häraf
draga den slutsatsen, att enligt komiténs åsigt inträffade dåliga kon¬
junkturer och statens åtgärd att med hänsyn till Norrlands blifvande
utveckling samt för politiska och strategiska ändamål bygga det norra
stambanenätet böra medverka dertill, att statsbanepersonalen må lida
minskning i åtskilliga löneförmåner, som den under en lång följd af
år åtnjutit. Att ur sådana synpunkter vidtaga reglering af en stats-
baneförvaltnings personals aflöningar synes dock vara något för stats¬
förvaltningens begrepp främmande och svårligen med rättvisa och bil¬
lighet öfverensstämmande. Hvad särskildt angår principen att stats-
banepersonalens aflöningsförmåner skulle minskas, då konjunkturerna
försämras, så skulle, vid det förhållande att aflöningarna icke gerna
kunna antagas komma att höjas i samma mån som konjunkturerna för¬
bättras, häraf blifva en följd, att personalen skulle komma att få vid¬
kännas stadigvarande försämring i sina löneförmåner i följd af inträf¬
fade dåliga konjunkturer, hvilka kunna vara af öfvergående natur. Om
i öfrigt ifrågavarande princip från komiténs ståndpunkt kunnat anses
tillämplig vid komitéarbetenas början, synes den under nu förhanden
varande förhållanden, då af åtskilligt och ej minst af den på sista tiden
inträffade inkomststegringen på statsbanorna att döma uppsving i af¬
färslifvet inträffat, i alla händelser icke kunna längre åberopas, hvadan
alltså i verkligheten en af grunderna för den af komitén påyrkade löne¬
regleringen redan måste anses hafva bortfallit.
Styrelsen får nu yttra sig öfver förslaget till aflöningsreglemente
paragrafvis, dervid emellertid §§ 3—5 och 11, hvilka innehålla bestäm¬
melserna om personalens vigtigaste löneförmåner — arfvode och inqvar¬
tering — torde böra i ett sammanhang behandlas; och då beskaffen¬
heten af de stadganden, som kunna finnas böra meddelas med afseende
23
å inqvarteringsförmånen, i viss mån inverka på bestämmelserna om arf-
vodesbeloppen, torde början böra göras med § 11.
§§ 3—5 och 11.
I den rätt till inqvartering in natura eller ersättning derför, som
alltifrån jernvägsförvaltningens första början tillkommit samtlige tjena te¬
män och betjente vid distrikten samt år 1880 — i formen af natura-
inqvartering — utsträckts till styrelsens chef och öfverdirektörer jemte
vaktmästare, har komitén ansett eu genomgripande förändring nödig.
De inskränkningar, komitén i detta hänseende föreslagit, äro dels en
betydande minskning i antalet af de befattningshafvare vid linien, hvilka
skulle erhålla naturainqvartering, dels sistnämnda förmåns upphörande
för styrelsens chef och öfverdirektörer samt, annat än mot afdrag å
arfvodet, för dess vaktmästare, dels den fria vedbrandens upphörande
att vara biförmån till inq varteringen in natura och dels slutligen ned¬
sättning i inqvarteringsprocenten för tågpersonal från 20 till 15 procent.
Hvad då. först beträffar minskningen i antalet af de befattnings¬
hafvare å linien, hvilka erhålla naturainqvartering, så kan enligt gäl¬
lande bestämmelser denna förmån, der styrelsen finner sådant vara för
jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, i statens egna eller för¬
hyrda lägenheter tillkomma: afdelningsföreståndare och hans assistent,
baningeniör, maskiningeniör, stationsinspektor, telegrafinspektor, verk¬
mästare,. stationsskrifvare jemte bokhållare, förste stationsskrifvare och
kontorsbiträde, öfverbanmästare, lokomotivförareförman, vagnmästare,
stationsmästare, vaktmästare, banmästare, lokomotivförare, vaguförman,
öfverkonduktör, konduktör, packmästare samt betjente af lägre grad än
de nämnde. Enligt komiténs förslag skulle åter förmånen egentligen
endast tillkomma, der styrelsen funne sådant vara för jernvägstjensten
behöfligt: distriktschef, trafikinspektör, byråassistent, stationsinspektor,
underinspektör, stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt vid l:a
klassens station eller verkstad och maskinist, som skötte värmeledning
eller central belysning, äfvensom, der tjentstens kraf eller lokala för¬
hållanden sådant oundgängligen fordrade: nu ej nämnd tjensteman eller
betjent, utöfvande den egentliga stationstjensten. Härförutom skulle
styrelsen dock, vid det förhållande att statens jernvägar tillhöriga
bostadslägenheter kunde finnas disponibla, ega befogenhet att i dessa
lägenheter inqvartera jemväl annan personal, åt hvilken förmånen af
inqvartering eljest vore medgifven, hvaremot förhyrning af lägenheter
för dylik personal ej vidare skulle få ega rum.
24
Till stöd för sitt nu ifrågavarande förslag liar komitén hufvudsak¬
ligen anfört, att erfarenhet visat, det antalet af de tjenstekategorier,
hvilkas bostäder med nödvändighet måste vara belägna i jernvägens
omedelbara närhet, icke vore så stort, som man vid jernvägarnes in¬
förande antagit, i hvilket. afseende särskildt åberopats det förhållande
att i Norge och Danmark förmånen af fri bostad in natura förekomme
i långt mindre utsträckning än hos oss; att då fri bostad in natura
vore en vida större förmån än den kontanta inqvarteringsersättningen,
men det ofta förekomme, att inom en och samma tjenstekategori en
del af personalen åtnjöte förmånen in natura, medan en annan del en¬
dast hade inqvarteringsersättning, orättvisa härigenom vederfors den
senare delen af personalen; samt att komitén funnit, det jernvägens ut¬
gifter för förhyrda bostäder stege till högst afsevärda belopp, något
som i all synnerhet gälde om de s. k. boställshus, hvilka styrelsen tid
efter annan med Eders Kongl. Maj:ts tillstånd för en tidrymd af 25 år
förhyrt af statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa och i följd
hvaraf statens årliga utgift för inqvartering in natura af en tjensteman
eller betjent komme att uppgå till vida högre belopp än om endast in¬
qvarteringsersättning lemnats.
Jemte det att styrelsen gent emot denna argumentering åberopar
hvad af reservanterna herrar Hahr och friherre Sparre i sådant hän¬
seende andragits (komitébetänkandet sid 371), torde Styrelsen få ytter¬
ligare framhålla följande.
Vid den interimistiska löneregleringen år 1863 likasom sedermera
vid de definitiva regleringarna åren 1869 och 1874 bestämdes, att den
distriktspersonal, som icke erhöll bostad in natura, skulle få åtnjuta er¬
sättning härför i penningar. Inqvarteringen in natura har alltså varit
den primära aflöningsformen och inqvarteringsersättningen endast ett
surrogat härför — något som jemväl torde ligga i denna senare för¬
måns begrepp, enär förmånen eljest icke synes hafva något som helst
berättigad i sig. Anledningen till att liniepersonalen i dess helhet an¬
setts böra komma i åtnjutande af förmånen af inqvartering har natur¬
ligen legat i uppfattningen om lämpligheten och fördelen af att denna
personal bor i jernvägens omedelbara närhet, hvartill i vissa fall kom¬
mit den absoluta nödvändigheten att på orter, der tjenliga bostäder
icke stått att erhålla, anskaffa sådana. Att nu i ett eller annat fall
tjenstens beskaffenhet kan göra vederbörande tjensteinnehafvares boende
i jernvägens närhet mindre behöfligt synes styrelsen icke kunna för¬
ringa betydelsen af den generella regeln — och denna regel torde
äfven kunna anses vara af jernvägsadministrationerna allt hitintills all-
25
manneligen godkänd. Om — antagligen af lokala skäl — i Norge och
Danmark befunnits i relativt mindre mån än hos oss nödigt att genom
jernvägsförvaltningens försorg åt personalen anskaffa bostäder i jern-
vägens närhet, må å andra sidan nämnas, att man exempelvis i Fin¬
land i detta hall gått längre än hos oss. I öfrigt är att märka, att den
liniepersonalen tillkommande förmånen af fri inqvartering in natura
alltifrån början ingått såsom en så vigtig faktor vid bestämmandet af
denna personals — eller åtminstone stora gruppers deraf — totalaflöning,
att dess allmännare indragning och ersättande med allenast hyresbidrag-
skulle, om ej afsevärda höjningar af de kontanta arfvodena samtidigt
vidtoges, medföra en minskning i löneförmånerna, som måste anses
alldeles opåkallad.
Komitén har framhållit den orättvisa, som skulle ligga deri, att
inom en och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjöte inqvar¬
tering in natura men en del endast inqvarteringsersättning. Styrelsen
skulle nu gerna sett, om förhållandena medgifvit, att denna orättvisa
kunnat i större mån än som skett utjemnas på den naturliga och med
aflöningsförmånens begrepp, såsom ofvan visats, mest öfverensstäm¬
mande vägen att efter hand öka antalet för naturainqvartering dispo¬
nibla lägenheter. Då emellertid naturainqvarteringen i allt fall nu kunnat
utsträckas derhän, att exempelvis enligt 1895 års arfvodesstat af 269
stationskarlsförmän 195 eller 72.5 procent och af 1,375 stationskarlar
846 eller 61.5 procent kommit i åtnjutande deraf, samt — frånsedt den
inverkan rent lokala förhållanden utöfva — bostäder enligt regeln i
tur och ordning tilldelas de äldre befattningshafvarne inom veder¬
börande kategori, föreställer sig styrelsen, att de befattningshafvare
derinom, livilka ej äro i åtnjutande af förmånen, hellre se, att den nu¬
varande ordningen i detta hänseende, enligt hvilken utsigt äfven för
dem förefinnes att i sin tid erhålla förmånen, bibehålies än att den af
komitén förordade åtgärden vidtages.
Till ofvan angifna förhållanden, hvilka tala för ett bibehållande af
gällande bestämmelser i fråga om liniepersonalens naturainqvartering,
kan — hvad särskildt beträffar den lägre betjeningen — läggas det af
herrar Habr och friherre Sparre jemväl antydda, tungt vägande skälet
att naturainqvarteringen för denna personal äfven från fysisk och mo¬
ralisk synpunkt sedt är en synnerligen lämplig aflöningsform. De s. k.
boställshus, hvilka styrelsen med Eders Kongl. Maj:ts begifvande för
längre tid förhyrt af enke- och pupillkassan äro hufvudsakligen afsedda
just för den lägre trafikbetjeningen; och deras förhyrande häri väsent¬
lig mån föranledts af nödvändigheten att genom anskaffande af lämpliga
4
26
bostäder åt sagda betjening’ medverka till, att denna må bibehållas vid
den, enligt hvad allmänt torde vara erkändt, mönstergilla beskaffenhet,
som från början utmärkt densamma. Styrelsen kan för sin del bestämdt
vitsorda, att den mindre goda anda, som vid tidpunkten närmast före
bostadshusens uppförande här i Stockholm höll på att tränga sig in
bland stationsbetjeningen, sedermera försvunnit, helt visst just i följd af
bostadsförhållandenas ordnande. För närvarande finnas dylika boställs-
hus uppförda i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping och Sköfde
om tillsammans 459 boningsrum förutom kök och ekonomirum. De
äro förhyrda enligt sju särskilda kontrakt, hvilkas giltighetstid utgår
ett hvart af åren 1903, 1910, 1913, 1914, 1918, 1919 och 1920. Att
nu, såsom komitén förordar, meddela förbud mot ingående af nya dy¬
lika hyresaftal samt mot förnyande af de ingångna aftalen vid hyres¬
tidens slut synes styrelsen så mycket mindre böra ifrågakomma, som
dessa förhyrningar delvis föranledts af Riksdagens uttalanden i den
skrifvelse af den 11 Maj 1876, deri Riksdagen tillkännagaf sitt beslut
i anledning af Eders Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af ett
anslag till uppförande af boställshus åt betjeningen.
För de äldre boställshusen, hvilka byggdes under tider, då hyror
samt priser på byggnadsmaterialier voro höga, kunna i öfrigt statens
utgifter visserligen anses nog dryga, men förhållandet i detta hänseende
har de senare åren blifvit gynnsammare och torde för framtiden kunna
komma att ställa sig än fördelaktigare.
Om inskränkning nu vidtoges i den förmån af inqvartering in
natura, som, allt sedan statsbaneförvaltningens uppkomst stäld i utsigt
jemväl för maskin- och stationsbetjeningen, under de senare åren
kunnat i afsevärdare grad beredas denna betjening, skulle detta komma
att stå i den bjertaste motsats till den sträfvan från stora arbetsgifvares
sida att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, som allt mera
gör sig gällande. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens förmenande
icke vara staten värdig och icke heller ur ekonomisk synpunkt klok,
ty den skulle säkerligen, såsom förut antydts, med tiden resultera i
en sämre personaluppsättning.
Styrelsen anser sig slutligen böra i detta sammanhang meddela,
att, enligt hvad styrelsen inhemtat, förvaltningen af Bergslagernas
jernvägar, hvilka ju icke befinna sig uti ett i ekonomiskt hänseende
tillfredsställande läge, men hvilkas skötsel i Hera hänseenden af
komitén framhållits såsom efterföljansvärd, lärer vara betänkt på att
för beredande åt stationspersonalen i Göteborg af förmånen af natura-
inqvartering vidtaga åtgärder liknande dem, som, enligt hvad nyss
27
nämndes, träffats med afseende å statsbanornas stationspersonal i vissa
städer, samt att förvaltningen, i afbidan härpå, tillerkänt ifrågavarande,
inqvarteringsersättning nu åtnjutande personal förmånen af fri vedbrand.
Vidkommande härefter komiténs förslag att förmånen af inqvar¬
tering in natura skulle upphöra för styrelsens chef och öfverdirektö-
rerna, så har redan i det föregående framhållits, att styrelsens befo¬
genhet med afseende å linieförvaltningen enligt komiténs slutliga förslag
— om också något inskränkt i följd af en del personal- och andra
ärendens öfverflyttning från styrelsen till distriktsförvaltningen — i mångt
och mycket skulle komma att blifva densamma som för närvarande.
Vid sådant förhållande och då det i öfrigt synes styrelsen uppenbart,
att det icke kan vara annat än till afsevärd fördel för en admini¬
stration af jernvägsförvaltningens natur med dess mångfald af löpande
ärenden, hvilka kräfva, snart sagd!, ögonblickligt afgörande, att sty-
relsemedlemmarne bo i embetslokalernas omedelbara närhet, har sty¬
relsen ansett sig böra påyrka, att den sedan lång tid tillbaka i detta
hänseende bestående ordningen, sådan den i styrelsens förslag till
aflöningsreglemente närmare angifvits, måtte få fortfara. Och styrel¬
sen anser sig så mycket hellre böra göra detta, som komiténs förslag
till aflöningsförmåner för styrelsemedlemmarne skulle genom bostads¬
förmånens borttagande, åtminstone hvad öfverdirektörerna beträffar,
medföra en väsentlig försämring i dessas ställning, hvars vidtagande,
enligt styrelsens bestämda uppfattning, måste verka hindrande för de
vigtiga befattningarnas besättande på tillfredsställande sätt och sålunda
ingalunda vara med klok hushållning förenligt. För styrelsens chef
har nemligen komitén visserligen i sammanhang med bostadsförmånens
indragning föreslagit en arfvodesförhöjning af 2,000 kronor, hvilken
torde kunna anses ungefärligen uppväga nämnda förmån, men för öf¬
verdirektörerna har såsom vederlag en arfvodesförhöjning af allenast
400 kronor ansetts tillräcklig. Af komiténs motivering till förslaget
härom (sid. 271—272) framgår dock, att komitén erkänner, att vid be¬
stämmandet af aflöningen för bemälde tjenstemän hänsyn bör tagas ej
mindre till hvad motsvarande befattningar å det industriella — och
särskildt det jernvägsindustriella — området betinga än äfven dertill,
att i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af Jern-
vägsstyrelsen måste anses hafva större ansvar och mera magtpåliggande
arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget.
Under sådana förutsättningar synes komitén hafva bort i sammanhang
med indragningen af bostadsförmånen föreslå eu vida större arfvodes
förhöjning för öfverdirektörerna. För sin del anser emellertid styrel
28
sen, som sagdt, att, vid nuvarande aflöningsförmåner lämpligen bör
bero för såväl styrelsens chef som öfverdirektörerna.
Den inskränkning i styrelsevaktmästarnes rätt till fri bostad, som
komitén ifrågasatt, kan styrelsen icke finna af omständigheterna på¬
kallad, utan hemställer styrelsen, att ifrågavarande betjente må få
bibehållas vid sina nuvarande förmåner, med allenast den ändring deri,
som innefattas i styrelsens den 26 November 1892 afgifna förslag till
aflöningsreglemente.
Hvad angår förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja
förmånen af fri bostad, torde styrelsen kunna inskränka sig till att
instämma i den reservation, som afgifvits af fem utaf komiténs elfva
ledamöter, dervid gifvetvis med särskild anslutning till den formulering
af stadgandet om den fria vedbranden, som af herrar Hahr och fri¬
herre Sparre påyrkats.
Förslaget om nedsättning i inqvarteringsprocenten för tågpersonal
från 20 till 15 kan styrelsen så mycket mindre biträda, som någon
anledning icke förefinnes för styrelsen att frånträda sitt redan i under¬
dånig skrifvelse den 28 November 1873 framstälda, af Eders Kongl.
Maj:t då godkända och för 1874 års Riksdag framlagda samt af sty¬
relsen i dess underdåniga skrifvelse den 26 November 1892 sedermera
förnyade förslag att all liniepersonal, som ej beredes förmånen af fri
bostad, må i inqvarteringsersättning erhålla 20 procent af arfvodet.
Styrelsen får alltså hemställa, att § 11 i aflöningsreglementet naå,
med iakttagande i vederbörliga fall af förändrade benämningar på tjen-
steinnehafvare, affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens
sistberörda förslag, dock att styrelsen, lika litet som herrar Hahr och
friherre Sparre, har något att erinra mot att bestämmelserna om bo¬
stadens storlek samt vederbörandes skyldighet att afflytta och att upp¬
låta nödigt utrymme åt vikarie eller ny tjensteinnehafvare formuleras i
enlighet med hvad komitén föreslagit.
§ 3 af komiténs förslag skiljer sig från § 4 af styrelsens om-
förmälda förslag q i främsta rummet deri, att komitén högst betydligt
ökat antalet af de befattningshafvare, som skulle komma i åtnjutande
af s. k. fasta arvoden, hvarvid komitén, bland annat, utsträckt denna
aflöningsform, som hittills endast tillämpats inom eentralförvaltningen,
jemväl till distrikten. Under det att antalet dylika befattningshafvare
nu är 13 samt enligt 1892 års förslag skulle uppgå till 29, har komi-
A) Mot förslaget att ur aflöningsreglementet utesluta den bestämmelse, som innehålles i § 3 af
såväl nuvarande reglemente som 1892 års förslag, har styrelsen icke något att erinra.
29
ten sålunda höjt samma antal till 208. Med hänsyn till hvad komitén
anfört till stöd för sitt förslag i denna del anser sig styrelsen böra
biträda detsamma, hvadan styrelsen alltså icke bär något att erinra
mot att de af komitén föreslagna tjenstekategorierna förses med fasta
arfvoden. Hvad särskilt, beträffar arkitektsbefattningen, hvilken sty¬
relsen år 1892 tänkte sig fortfarande bibehållen på extra ordinarie stat,
medgifver styrelsen, att talande skäl andragits för dess uppförande å
ordinarie stat.
Vidkommande antalet med fasta arfvoden försedda befattnings-
hafvare af olika slag, anser styrelsen de af komitén i detta hänseende
verkstälda beräkningarna med hänsyn till nu för handen varande för¬
hållanden i allmänhet vara riktiga, dock att, såsom förut ant.ydts, ännu
ett byrådirektörsarfvode bör uppföras (för maskininspektören) samt
ännu en maskiningeniör anställas, hvarförutom dels, på de af herrar
Hahr och friherre Sparre anförda skäl, antalet kontrollörer bör ökas
med två dels ock i anledning af de fem vestkustbanornas förvärfvande
antalet verkmästare, i enlighet med styrelsens i underdånig skrifvelse
den 31 nästlidne December gjorda och af Eders Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 2 innevarande månad biträdda förslag, ökas med en,
hvilken tjensteman dock i sjelfva verket har att hufvudsakligen utföra
sådana göromål, som skulle tillkomma maskininspektörerna — eller
maskiningeniörerna af andra graden, såsom de enligt 1892 års förslag
skulle benämnas.
Med anledning deraf att komitén i motiveringen till § 12 af in-
struktionsförslaget såsom sin åsigt framhållit, att utvecklingen inom
kort komme att nödvändiggöra anställandet af en ordinarie lelegraf-
ingeniör hos telegrafdirektören, anser sig styrelsen vidare böra an¬
mäla, att styrelsen, som i detta hänseende delar komiténs uppfattning,
redan anstalt en dylik tjensteman å extra ordinarie stat, men att sty¬
relsen anser någon tids erfarenhet rörande vigten och omfattningen af
de till befattningen hörande göromålen böra afvaktas, innan befatt¬
ningen föreslås till uppförande såsom ordinarie.
Hvad derefter angår de arfvodesbelopp, komitén föreslagit för inne-
hafvarne af fasta arfvoden, så bär styrelsen redan förut yttrat sig rö¬
rande aflöningen för styrelsens chef och ledamöter äfvensom förste
vaktmästare. I fråga om byrådirektör, kamererare, hufvudkassör, före¬
ståndare för statistiska och milkontoren, förste kontrollör och notarie
(byråsekreterare) öfverensstämmer komiténs förslag med styrelsens;
och det arfvode, styrelsen föreslog för kontrollör, lägst 3,000 och
högst 4,000 kronor har komitén allenast omfört från klassarfvode till
30
fast arfvode med ålderstillägg. Den för telegrafdirektören af komitén
ifrågasatta arfvodesförhöjningen får styrelsen med afseende å de af
komitén anförda skäl i underdånighet tillstyrka ocli mot det föreslagna
arkitektsarfvodet har styrelsen icke något att erinra.
Vidkommande åter arfvodena för registrator, revisor och förråds-
förvaltare har styrelsen af hvad komitén i sådant hänseende anfört icke
funnit sig föranledd att frångå sitt år 1892 härom framstälda förslag.
För den såsom särskild befattning nya byråingeniörstjensten före¬
slog styrelsen år 1892, på det att tjensten måtte blifva något så när
likstäld med ban- och maskiningeniörsbefattningarna, ett arfvode efter
klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor. Komitén har
omfört detta till fast arfvode å 3,000 kronor, motsvarande första gra¬
dens aflöning vid de centrala verken, men med tre — i stället för två —
ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år; och har det
tredje ålderstillägget synts komitén behöfligt, för att man måtte kunna
påräkna att få såsom byråingeniör hos styrelsen behålla en ingeniör,
som för tjenstgöring derstädes visat sig lämplig, i det att denne med
sådan förmån mindre måtte frestas att söka transport till linieförvalt-
ningen för erhållande af inqvarteringsersättning. Att märka är emel¬
lertid, att då arfvodesförhöjningarna enligt komiténs förslag för såväl
byråingeniörer som ban- och maskiningeniörer endast inträda efter
bestämda år, någon möjlighet att, genom ett tidigare tilldelande af skälig
arfvodesförhöjning, i det antydda syftet reglera aflöningen för en byrå-
ingeniör, som vill söka sig ut på linien, enligt komiténs förslag icke
finnes; och äro aflöningarna för de ifrågavarande tjensterna i sjelfva
verket så afpassade, att en ban- eller maskiningeniör, som flyttas in
i styrelsen, alltid erhåller löneförsämring samt en byråingeniör, som
flyttas ut på linien, alltid löneförbättring. Under sådana förhållanden
och med afseende jemväl derå, att till byråingeniörer böra efter längre
eller kortare tjenstgöring å linien befordras sådana ingeniörer, hvilka
äro särskild! framstående, enligt regeln i någon viss gren af tjensten,
tvekar styrelsen icke att hemställa, att vid omförande till fast arfvode
af aflöningen för byråingeniör denna måtte bestämmas till 4,000 kro¬
nor jemte två ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter resp. 5
och 10 år.
Beträffande de särskilda aflöningsbelopp, komitén föreslagit för
sådana befattningar vid distrikten, för hvilka fasta arfvoden skulle fast¬
ställas, har styrelsen icke något att erinra.
Jemväl komiténs åtgärd att i § 3 intaga bestämmelserna om ålders-
tilläggens belopp och tiderna för dessas erhållande synes styrelsen
I
31
vara af beskaffenhet att böra af Eders Kongl. Maj:t godkännas; hvaremot
styrelsen, på sätt nedan närmare augifves, för sin del icke kan till¬
styrka uppdelningen af arfvodena i lön och tjenstgöringspenningar, så¬
dan den der ifrågasatts.
Med afseende å de tilläggsarfvoden, komitén i anm. 2 under § 3
föreslagit, tillåter sig styrelsen anmärka, att, derest bestämmelse om
dylika tilläggsarfvoden skall i aflöningsreglementet intagas och icke —
hvad styrelsen med hänsyn till vexlingen af de olika förhållanden,
hvilka kunna göra anvisandet af tilläggsarfvoden för förvaltningen ur
ekonomisk synpunkt fördelaktigt, anser ändamålsenligare — i stället åt
Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas att uti de årliga arfvodesstaterna med¬
dela föreskrifter härom, de af komitén ifrågasatta tilläggsarfvodena å
500 kronor böra ökas med åtminstone två, nemligen för den trafik¬
inspektör och den baningeniör, hvilka, enligt hvad ofvan blifvit framhål¬
let, borde erhålla delegeradt befäl å den nordligaste delen af stats-
banenätet.
Medan § 4 i komiténs förslag icke gifvit anledning till någon er¬
inran från styrelsens sida, får styrelsen i fråga om § 5 framställa föl¬
jande anmärkningar.
Maximiarfvodena för qvinligt kontorsskrifvare och biträden så¬
väl inom centralförvaltningen som vid distrikten hafva enligt styrelsens
förmenande af komitén beräknats alltför låga; hvarvid särskildt är att
märka, det qvinliga kontorsskrifvare å distrikten erhållit för låg aflö¬
ning jemväl i förhållande till sina kamrater inom centralförvaltningen.
För sin del anser sig styrelsen böra i fråga om dessa båda slags kon¬
torsskrifvare påyrka bibehållandet af de maximiarfvoden, som hittills
taktiskt tillämpats, eller 1,800 kronor inom centralförvaltningen och
1,500 kronor vid distrikten; och synas maximiarfvodena förde qvinliga
kontorsbiträdena styrelsen lämpligen böra bestämmas till 1,080 kronor
inom centralförvaltningen och 900 kronor vid distrikten. Jemväl mi-
nimiarfvodet. synes för qvinligt kontorsbiträde inom centralförvaltningen
skäligen böra höjas från 540 till 600 kronor.
Med afseende å stationsskrifvarne har komitén ansett höjning af
maximiarfvodet till 2,100 kronor böra förekomma endast i fråga om de
skrifvare, som äro anstälda å stationer af rista, 2:dra och 3:dje klass.
Ehuru visserligen stationsskrifvare å annan station endast undantagsvis
— efter synnerligen lång tjenstetid — torde böra kunna komma i åt¬
njutande af eu dylik aflöning, anser sig styrelsen likväl, med hänsyn
till dessa undantagsfall, böra vidhålla sitt år 1892 i ämnet framstälda
förslag.
32
I fråga om aflöningen för stationsmästare får styrelsen ansluta
sig till det af reservanterna herrar Hahr och friherre Sparre gjorda
yrkandet och alltså hemställa, att denna aflöning måtte regleras med
hänsyn till stationernas indelande i trenne klasser och utgå sålunda:
lägst: högst:
o O
till stationsmästaro å 6 klassens station med 900 — 1,500 kronor
» » »7 » » » 840 — 1,200 »
» j) » 8 » » » 780 — 960 »
Emot de ifrågasatta högre aflöningarna för banmästare och vagn-
smörjare har styrelsen icke något att erinra; hvaremot styrelsen för
sin del icke kan tillstyrka de nedsättningar, som föreslagits i maximi-
arfvodena för manligt kontorsbiträde och vaktmästare vid distrikten.
Med afseende å stationskarlsförmäns- och station skarisbefattningar¬
nas uppdelning i resp. vexel-, magasins- och stationskarlsförmäns- samt
signalkarls-, vexelkarls-, magasinskaris- och stationskarlsbefattningar
äfvensom beträffande brovaktstjenstens uppförande såsom särskild be¬
fattning vidblifver styrelsen sitt år 1892 afgifna förslag med deri för
vederbörande befattningar ifrågasatta löneförmåner.
Den föreslagna indragningen af kusk- och telegrambudsbefattningarna
kan styrelsen åter biträda.
Af hvad komitén anfört till gendrifvande af styrelsens förslag der¬
om, att ett särskildt dyrortstillägg måtte under vissa förutsättningar
kunna tilldelas ban- och stationsbetjeningen i Norrland, bär styrelsen
icke blifvit öfvertygad om detta förslags olämplighet, hvarför styrelsen
får i underdånighet vidhålla detsamma.
Komiténs förslag om uteslutande ur aflöningsreglementet af be¬
stämmelsen derom, att kontorsskrifvare må under vissa förhållanden
kunna aflönas efter beting kan styrelsen icke biträda. Styrelsen är
visserligen betänkt på att försöksvis successivt inskränka ifrågavarande
aflöningsforms tillämpning, men då betingsaflöningen, väl afvägd, har
många förutsättningar för att kunna blifva en lämplig aflöningsform för
personal, som är sysselsatt med statistiskt eller liknande räknearbete,
samt styrelsen — såsom hon i följande utlåtande öfver komiténs be¬
tänkande närmare kommer att utveckla — för sin del måste, likasom
herrar Hahr och friherre Sparre, motsätta sig förslaget att indraga all
ordinarie kontorsskrifvarepersonal å såväl statistiska som milkontoret,
anser sig styrelsen böra påyrka ofvanomförmälda bestämmelses bibehål¬
lande, på det att återgång till ifrågavarande aflöningsform måtte stå öppen,
33
derest erfarenheten skulle gifva vid handen, att utgifterna för persona¬
lens aflöning med fixa arfvoden skulle komma att ställa sig dyrare.
§ 1-
Emot den föreslagna lydelsen af denna paragraf har styrelsen
icke något att erinra.
§ 2.
Lika med reservanterna herrar Hahr och friherre Sparre och på
de af dem anförda skäl får styrelsen hemställa, att förevarande para¬
graf måtte i hufvudsak erhålla den i 1892 års förslag ifrågasatta
lydelse.
§§ 6 och 7
hafva icke gifvit anledning till någon erinran från styrelsens sida.
Med afseende å
§ 8
får styrelsen, lika med herrar Hahr och friherre Sparre yrka, att den i
mom. 1 af denna paragraf intagna särskilda föreskriften rörande tjenste-
männen inom centralförvaltningen måtte utgå och föreskrifterna i mom.
2, 3 och 4 rörande distriktstjenstemännen i stället erhålla sådan formu¬
lering, att de blifva gällande för jernvägsstatens samtlige tjenstemän.
Komitén har i förevarande fall ansett jernvägsstyrelsens tjenstemän
höra likställas med tjenstemännen inom andra centrala verk, men då
likställigheten i allt fall icke kunnat utsträckas derhän, att förstnämnde
tjenstemän erhållit den fastare och särskild! vid längre tids sjukdom
förmånligare ställning, som meddelandet af fullmagter å tjensterna skulle
medföra, synes det styrelsen mindre billigt att fråntaga ifrågavarande
tjenstemän den särskilda förmån, hvaraf de vid kortare tids sjukdom
nu äro i åtnjutande. Och styrelsen kan icke heller finna rättvist, att
styrelsetjenstemännen, livilka icke åtnjuta förmånerna af inqvartering
ö
34
eller ersättning derför samt af fri läkarevård, skulle uti förevarande
hänseende komma i sämre ställning än deras vederlikar å linien.
Under det att styrelsen icke har något att erinra mot den före¬
slagna lydelsen af
§ 9
får styrelsen deremot med afseende å
§ 10
instämma i det af herrar Hahr och friherre Sparre gjorda yrkandet, att
bestämmelsen om begrafningshjelp måtte bibehållas vid den lydelse,
1892 års förslag upptager; och hänför sig styrelsen i detta hänseende
till de af bemälde reservanter anförda skäl (sid. 372).
Mot
§§ 12 och 13
har styrelsen icke något väsentligt att erinra. Hvad särskild!, angår
förslaget i § 13 derom, att Eders Kongl. Maj:t skulle bestämma ej
mindre grunderna för fördelning af felräkningspenningar mellan trafik-
och telegrafstationernas uppbördspersonal samt af anmärkningsprovision
mellan tjenstemännen vid revisions- och kontrollkontoren än äfven grun¬
derna för beräkning af milpenningar och premier, innebär detta visser¬
ligen, åtminstone delvis, ett underställande Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning af detalj föreskrifter, hvilka utan olägenhet torde kunna af sty¬
relsen på eget ansvar meddelas, men från sin synpunkt kan styrelsen
icke hafva något att invända mot en sådan anordning.
Med afseende å stadgandet i mom. 5 att om extra inkomst enligt
denna paragraf skall gälla hvad i § 3 för der omnämndt tilläggsarfvode
är stadgadt, d. v. s. att dylik extra inkomst icke må ens till någon
del uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tjensten förrät¬
tar, vill styrelsen emellertid framhålla, att detta stadgande synes mindre
lämpligt i hvad angår felräkningspenningar, som åtnjutas till fixt belopp.
När felräkningspenningar under sådan form utgå, torde de nemligen
närmast hafva karaktären af ordinarie löneförmån och förty böra åt¬
njutas vid ledighet under sådana omständigheter, att full aflöning i
öfrigt åtnjutes. I detta senare hänseende torde särskildt få anmärkas,
35
att de tjensteman hos Riksbanken, hvilka åtnjuta felräkningspenningar
till fixt belopp, icke få under semester vidkännas afdrag derå.
§ 14.
I fråga om denna paragraf torde styrelsen kunna inskränka sig
till att, med hänvisning till hvad styrelsen i ämnet anfört i sin under¬
dåniga skrifvelse den 26 november 1892, påyrka beklädnadsförmånens
tillerkännande åt den personal, som angifvits* i § 16 af då afgifna för¬
slag, med undantag för telegrambud, hvilka icke längre skulle i ordi¬
narie befattning anställas och förty icke behöfva i paragrafen omnämnas.
§ 15.
I den rätt till åtnjutande af kostnadsfri läkarevård och fri medicin,
som tillkommer liniepersonalen, föreslog styrelsen år 1892 en del för¬
ändringar, hvilka hufvudsakligen gingo i den riktning, att nämnda för¬
mån skulle något inskränkas; och angaf styrelsen anledningen härtill
vara den, att erfarenheten ådagalagt, det de nuvarande bestämmelserna
i detta afseende gifvit, anledning till missbruk, delvis föranledt af miss¬
förstånd, hvarföre styrelsen funne angeläget att söka för framtiden
förekomma sådant. De väsentligaste förändringar, styrelsen ifrågasatte,
voro dels att den allmänna bestämmelsen, att kostnadsfri läkarevård vid
särskilda sjukdomsfall finge utgå äfven genom andra personer än de
ordinarie jernvägsläkarne allt efter desse senares anvisning utbyttes mot
en föreskrift, att kostnaden för vård eller behandling genom af jern-
vägsläkaren anvisad person finge utgå af jernvägsmedlen allenast i de
fall och under de vilkor, styrelsen bestämde, och dels att rätten till
fria medikament m. m., hvad tjenstemän anginge, inskränktes till de
fall, då någon under tjenstgöring ådragit sig sjukdom eller lidit kropps¬
skada. För sin del har nu komitén ansett förmånen af fri läkarevård
med hvad dertill hörer kunna och böra inskränkas betydligt mera än
hvad styrelsen ifrågasatte; och har komitén i sådant hänseende hufvud¬
sakligen yrkat, att annan läkare än ordinarie jern vägsläkare (eller
dennes vikarie) finge på jern vägens bekostnad anlitas endast vid olycks¬
fall, samt att förmånen af fri medicin m. m. endast borde tillkomma
betjeningen för dess egna personer och således icke dess familjemed¬
lemmar. I hvad angår inskränkningen i den fria medicinen kan senaste
36
statsrevision i viss mån anses hafva anslutit sig till komiténs mening,
i det att revisionen förmält sig hafva fäst sin uppmärksamhet å de
ansenliga belopp, hvartill kostnaden för medicin åt den vid trafiken
anstälda personal under revisionsåret uppgått, ehuru revisionen med
afseende å jernvägskomiténs förslag i ämnet inskränkt sig till att an¬
mäla förhållandet. Styrelsen kan icke tillstyrka Eders Kongl. Maj:t
att godkänna komiténs berörda förslag. Hvad angår den afsevärda in¬
skränkningen i rätten att anlita annan än ordinarie jernvägsläkare, så
skulle en sådan inskränkning numera, då allt flera läkare utbilda sig
till specialister, lätt kunna få till följd, att just de svåraste sjukdoms¬
fallen bland personalen ej erhölle den behandling, som för deras bo¬
tande vore den lämpligaste; och då härtill kommer, att jernvägens
utgifter för dylik läkarevård äro jemförelsevis obetydliga, synes anled¬
ning icke förefinnas att reglera ifrågavarande förmån på annat sätt än
styrelsen föreslagit. Jernvägens utgifter för medicin åt betjeningens
familjemedlemmar stiga visserligen till ganska betydande belopp —
komitén beräknar kostnaden till omkring 39,000 kronor om året —
men om personalens stora antal tages i betraktande, torde utgifts¬
summan icke kunna anses oskäligt hög; och att nu borttaga en häfd¬
vunnen förmån af ifrågavarande art synes styrelsen så mycket mindre
böra förekomma, som den fria läkarevården för en personal i den
ekonomiska ställning, hvari största delen af statsbanepersonalen be¬
finner sig, eger föga värde, om den icke åtföljes af rätt till kostnadsfri
medicin. Mot de smärre förändringar, komitén i öfrigt föreslagit i
bestämmelserna angående fri läkarevård med hvad dertill hörer, har
styrelsen icke något att erinra.
§ 16-
I fråga om affattningen af denna paragraf har styrelsen endast
den erinran att göra, att, då enligt styrelsens förslag fast arfvode skulle
fördelas i lön och tjenstgöringspenningar enligt samma grund som
arfvode efter klass, orden »efter klass» torde kunna ur paragrafen utgå.
Innan komitén afslutar motiveringen till sitt förslag till nytt aflö-
ningsreglemente, har komitén uttalat sig angående de särskilda öfver-
gångsbestämmelser, hvilka, i synnerhet hvad aflöningsreglementet be-
37
träffade, blefve erforderliga vid ett eventuel genomförande af komiténs
förslag. Komitén har i detta hänseende dels angifvit vissa allmänna
grunder, på hvilka ifrågavarande bestämmelser synts komitén böra hvila,
dels ock framhållit, att härförutom detaljbestämmelser af olika slag
blefve^ erforderliga. Styrelsen får nu i underdånighet framhålla, att,
om, såsom styrelsen hemstält, åtskilliga aflöningsförmåner, särskild! fri
bostad och fri vedbrand, blifva oförändrade, öfvergången till de njm
aflöningsbestämmelserna i afsevärd män underlättas. Då emellertid den
af komitén föreslagna hufvudprincipen — eller att i fråga om för per¬
sonalen väsentliga löneförmåner de bestämmelser, som nu gälla, böra
med afseende å den nuvarande personalen fortfarande tillämpas, intill
dess att vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat
eller erhåller befordran eller uppflyttning i löneklass — står i nära
öfverensstämmelse med styrelsens år 1892 i detta hänseende fram-
stälda förslag — eller att, om det vid tillämpningen af den nya arfvodes-
staten skulle befinnas, att tjenstemans eller betjents aflöning enligt den
nya staten utfölle lägre än hvad han enligt det äldre reglementet åt-
njöte, han måtte få vid redan innehafda löneförmåner bibehållas—har
styrelsen icke något väsentligt att emot komiténs ifrågavarande förslag
erinra. Innan Eders Kong]. Maj:t pröfvat, hvilka nya bestämmelser
böra meddelas angående statsbanepersonalens löneförmåner äfvensom
från hvilken tidpunkt dessa bestämmelser böra tillämpas, anser sig
styrelsen emellertid sakna anledning att utarbeta något detaljerad! för¬
slag till öfvergångsbestämmelser.
Med anledning deraf att komitén till behandling jemväl upptagit
det af den s. k. taxekomitén år 1888 framstälda förslaget om införande
i vår jernvägsförvaltning af institutionen »jernvägsråd», anser sig styrelsen
slutligen, då fragan härom kan anses i viss mening röra grunderna
för organisationen, böra i detta utlåtande yttra sig jemväl angående
denna del af komiténs betänkande. Då emellertid de förändringar i
taxekomiténs förslag beträffande området för rådets verksamhet, hvilka
ifrågasatts, gå i samma riktning som de erinringar, styrelsen redan
framstält i sitt den 5 september 1889 afgifna underdåniga utlåtande
öfver taxekomiténs betänkande, samt den förändring i rådets samman¬
sättning, som föreslagits, synes styrelsen innebära eu afsevärd för¬
bättring, kan styrelsen i detta hänseende inskränka sig till att, under
hänvisning till sitt nyssberörda utlåtande i underdånighet anföra, att
38
styrelsen icke har något väsentligt att erinra emot det af 1893 års
jernvägskomité i ämnet framstälda förslag.
Utdrag af det hos styrelsen denna dag förda protokoll bifogas.
Stockholm den 30 januari 1896.
Underdånigst
RUDOLF CRONSTEDT.
C. Löfman.
39
Utdrag af Kongl Jernvägsstyrelsens protokoll den
30 januari 1896.
Närvarande:
Herr Generaldirektören ra. in. Grefve Cronstedt, Herrar öfver-
direktörerne m. m. Hahr, Almgren, Löfman och Sundberg.
§ 1.
Sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 15 sistlidne november
— jemte öfverlemnande af ett utaf särskilde komiterade den 24 oktober
1895 afgifvet betänkande och förslag angående jernvägsadininistrationen
— anbefalt styrelsen att häröfver inkomma med underdånigt utlåtande,
hvilket, åtminstone hvad beträffade de allmänna grunderna för orga¬
nisationen äfvensom uppgjordt förslag till aflöningsreglemente för per¬
sonalen, borde, derest förhållandena i öfrigt sådant medgåfve, afgifvas
i så god tid, att framställning i ämnet måtte kunna till 1896 års Riks¬
dag aflåta s,
samt i anledning häraf öfverläggningar vid åtskilliga tillfällen egt
rum mellan styrelsens chef och ledamöter angående besvarandet af be¬
rörda nådiga remiss i hvad anginge grunderna för organisationen och
förslaget till aflöningsreglemente,
så beslöt styrelsen nu att öfver sistberörda delar af komiténs be¬
tänkande och förslag afgifva underdånigt utlåtande af den lydelse,
registratur^ för dagen utvisar.
Herr Öfverdirektören Sundberg yttrade:
.»Med afseende å kompetensfordringarne för distriktschef innehåller
komiténs betänkande (sid. 29) det uttalande, att då distriktschefen
skulle ega ensam beslutanderätt i alla ärenden, som vore föremål för
40
handläggning af samlad distrikts förvaltning, äfvensom förrätta inspek¬
tion af samtliga afdelningarna, blefve häraf en följd, att den fordran i
allmänhet borde ställas på honom, att han vore i besittning af teknisk
bildning — något som för öfrigt icke kunde vara annat än till fördel
för tjensten äfven hvad den egentliga trafikförvaltningen. anginge —
men att, som för embetets behöriga handhafvande administrativ dug¬
lighet och praktisk affärsskicklighet framför allt vore af vigt, fordran
på teknisk bildning icke vore ovilkorlig. I öfverensstämmelse med
detta uttalande har ock i § 87 af instruktionsförslaget intagits bestäm¬
melse derom, att »distriktschef bör hafva ådagalagt särskild förfarenhet
i jernvägsdrift samt helst vara tekniskt bildad')').
I betraktande deraf, att distriktschefen förutom föreståndareskapet
för administrativa och trafikafdelningarna skulle i visst hänseende ut¬
öfva chefskap jemväl för de öfriga afdelningarna, synes mig fordran
på teknisk bildning hos honom böra betonas starkare än hvad i komi-
téns betänkande och förslag skett. Jag befarar nämligen, att med den
motivering, komitén framstäf, och med den lydelse, kompetensbestäm¬
melsen erhållit, det i praxis lätt kunde blifva regel att till distrikts-
chefer befordra personer, som visserligen vore i jernvägsdrift erfarne
men i saknad af teknisk bildning; och synes mig uppenbart, att en
sådan anordning ingalunda skulle vara till verkets fromma, utan i stället
egnad att framkalla förvecklingar afdelningsföreståndarne emellan samt
försvåra det samarbete inom distriktsförvaltningarna, som komitéför-
slaget ju afser att åstadkomma. Med afseende härå anser jag mig böra
såsom min mening uttala, att föreskrift bör uti instruktionsförslaget
intagas derom, att distriktschefen skall vara tekniskt bildad, ehuru, för
att underlätta tillämpningen af den nya ordning för distriktsförvalt-
ningens handhafvande, såsom öfvergångsbestämmelse tilläfventyrs torde
böra meddelas stadgande derom, att vid distriktschefsplatsernas första
tillsättande undantag från denna föreskrift må kunna göras».
Herr Öfverdirektören Almgren yttrade:
»Då i enlighet med styrelsens åsigt möjligheten af att lemna distrikts¬
förvaltningarna en större sjelfständighet än de för närvarande eg a är
beroende på den förutsättningen, att styrelsens ledamöter ej dess min¬
dre fortfarande skulle, hvar öfver sin afdelning, utöfva den direkta, in¬
spektion, som nu gällande instruktion föreskrifver, och sålunda distrikts-
chefens omedelbara ingripande i distriktets förvaltning torde komma
att hufvudsakligen beröra endast personalärenden,
då emellertid i fråga om sådana ärenden de nödiga chefsegen¬
skaperna torde vara att finna likaväl hos någon af de öfriga afdel-
41
ningsföre ståndarn e på distriktet som hos föreståndaren för trafikafdel-
ningen,
då vidare fall kunna förekomma, der' de nämnda egenskaperna i
större mått äro tillfinnandes lios vare sig ban- eller maskindirektören
än hos trafikdirektören, och man sålunda skulle nödgas antingen till
chefsplatsen designera den mindre lämpliga personligheten, eller ock
förflytta en person från den facktjenst, i hvilken han utbildats och
vunnit erfarenhet samt — såsom man af hans plats bör sluta — visat
utmärkta insigter och duglighet, till en annan facktjenst, trafikens skö¬
tande, med hvars detaljer han ej är förtrogen,
och då slutligen det ej kan vara principielt riktigt att genom orda¬
lydelsen i eu instruktion för vederbörande försvåra den i och för sig
ingalunda lätta uppgiften att sätta den rätte mannen på den rätta plat¬
sen, men detta naturligtvis skulle blifva händelsen, om två befattningar,
trafikdirektörs och distriktschefs, hvartill ej behöfvas samma qvalifika-
tioner, nödvändigtvis skola vara förenade i en hand,
så har jag ansett mig böra såsom min mening uttala, att trafik-
direktörsbefattningar böra uppföras såsom särskilda befattningar med
aflöning lika med dem för ban- och maskindirektörstjensterna föreslagna,
samt att det sedermera må ankomma på styrelsen att förordna den af
afdelningsföreståndarne, som dertill befinnes lämpligast, att mot åtnju¬
tande af extra arfvode, utöfva ungefärligen de funktioner, som enligt
förslaget skulle tillkomma distriktschefen i sådan egenskap och i egen¬
skap af föreståndare för den administrativa afdelningen.»
Herr Öfverdirektören Hahr åberopade innehållet i den af honom
vid komiténs betänkande och förslag fogade särskilda mening, i hvad
styrelsens utlåtande skilde sig derifrån.
Rätt utdraget, betygar
ex officio
Herman Rydin.