För stil Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
1
]%:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1896 kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om meddelande af nya bestäm¬
melser angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
med läkemedel.
Jemte det föreskrifter meddelats angående behörighet att utöfva
läkareverksamhet eller apotekareyrket äro äfven ansvarsbestämmelser
lemnade för dem, hvilka obehörigen utöfva dessa yrken. I Kongl. Maj:ts
nådiga medicinalordningar den 30 oktober 1688 stadgas nemligen:
19. Ingen Apotekare måste låta bruka sig till practicérande, det
vare sig utom eller inom huses; mycket mindre Gesällen, så att han
inga Patienter sig påtager att besökia, eij heller dem till sig i Huset
vänier, därsammastädes åt rådfråga sig, fast mindre genom sine utskic¬
kade dem betiena låter; Och såsom ingen ringa Aktsamhet erfordras
vid Purgantiers, Opiaters och desslikes Medicamenters ingifvande, altså
bör ingen Apotekare fritt stå något sådant åt förordna, utan hvar och
en inom sina skrancker sig hålla. — — I vidrigt fall böte den, som
därmed beträdes, första gången 50 Dal. Silfvermynt, halfparten till Collegii
Medici Fiscum, och det öfriga till de Fattiga, beslås någon andra gången
där med, vare fallen till dubbelt, och där jämte blifve exemplariter af-
straffat.
31. Och på det all god ordning måtte handhafvas, bör man ock
så hafva opsicht på Kryddekrämarna, åt de samme eij handtera sådane
Bill. till Riksd. Prof 1396. 3 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 3.) 1
i Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 3.
Saker, som dem eij ägnar och bör; Och emedan Vij äfven förthenskuld
Våre Apotekare förbudit, att intet införskrifva utifrån Medicamenta
Composita; Ty bör ock så mycket mindre sådant någon Kryddekrämare till-
städias, effter som slijkt intet börer till hans Profession och han sig på
sådant intet förstår, kunnandes igenom confusioner i det fallet margehanda
skador härröra; Förthenskull vele Vij ock åt ingen Kryddekrämare må
hafva eller låta -finna hoos sig i des Bod till Sahlu det ringaste Com-
positum Medicamentum Chymicum eller Galenicum, såsom Theriac,
Mithridat, Orvietan etc. Skulle han finnas öfverträda sådan Vår Ordning,
då böte en sådan förste gången 50 Dal. Silfver-mynt och sedermera
förfares effter åfvanbemälte 19 Puncts Innehåld.
Enligt nådigt bref den 20 december 1776 skall vid beräknande
af de i politie mål stadgade viten och böter sex daler silfvermynt anses
svara mot en specie-riksdaler (= Riksdaler Banco). Straffet för första
resan blir således 12 kronor 50 öre. I punkten 5 af nådiga resolutionen
den 1 augusti 1698 inskärpes närmare bvilka varor äro Apotekarne för-
behållne.
Nådiga förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864, som medgifver svensk man eller qvinna att idka handels- eller fabriks-
rörelse, handtverk eller annan handtering, undantager dock, bland annat,
handel med gifter, apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror och
badareyrket; och gäller i sådant afseende, förutom hvad om apotekare stad¬
gats, nådiga förordningen angående vård och försäljning af arsenik samt
af andra giftiga ämnen och varor den 7 januari 1876 och ordningen för
fältskärsyrkets utöfning den 18 januari 1861. Den 18 juni samma år utfär¬
dades ock en ordning för tandläkarekonstens utöfning. Angående sjukgym¬
naster stadgas i Kongl. Maj:ts nådiga ordning den 13 juli 1887 § 3, att den,
som obehörigen utöfvar verksamhet såsom sjukgymnast, eller sjukgym¬
nast, hvilken öfverskrider den honom tillkommande rätt, straffas såsom
för qvacksalfveri. — Om tandläkare eller idkare af fältskärsyrket åtager
sig annan läkareförrättning än den en hvar medgifves gör han sig saker
till ansvar såsom för qvacksalfveri; men om obehörig utöfvar tandläkare¬
konsten eller håller fältskärsstuga, är han underkastad det bötesansvar,
som för oloflig utöfning af handtverk finnes i lag stadgadt. (5—500-
kronors böter enligt 18 § i förordningen den 18 juni 1864 efter dess
lydelse i förordningen den 23 september 1887.)
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 3
Till utskottet har hänvisats en inom Första Kammaren af herr
I. von Stapelmohr väckt motion n:o 43, deri yrkas, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj :t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående
utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel.
Enahanda yrkande framstäldes vid sistlidet års riksdag af samme
motionär, som dervid framhöll, hurusom de i medicinalordningen gifna
bestämmelser icke vidare på ett tillfredsställande sätt fylde sitt ändamål
att till skydd och båtnad för allmänheten ordna och begränsa läkare¬
verksamheten och apoteksväsendet och hurusom bötesbeloppet icke vidare
vore tillräckligt för att gifva kraft åt lagbuden.
Motionen tillstyrktes af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
(i utlåtande n:o 4) samt bifölls af Första Kammaren, men afslogs af
Andra Kammaren i öfverensstämmelse med hvad samma kammares andra
tillfälliga utskott (i utlåtande n:o 28) hemstält.
Första Kammarens tillfälliga utskott anförde dervid:
»Genomläser man de af motionären citerade äldre medicinalförord-
ningar och privilegiiförfattningar, hvilka tillkommit under en tid, då
det hörde till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordnin¬
gar skydda de särskilda yrkena, så får man det intrycket, att de icke
minst utfärdats i syfte att trygga både läkarne mot ingrepp i deras
praktik af ostuderade personer och särskildt kringresande utländska
charlataner och apotekarne i deras medikamentshandel mot konkurren¬
sen från köpmännens sida. Att de gamla författningarna, från denna
synpunkt sedda, äro föråldrade och otidsenliga, måste erkännas, äfven
om man väl kan ifrågasätta lämpligheten af att vår tids lagstiftning
skulle söka att i 1600-talets anda häfda läkarnes och apotekarnes per¬
sonliga privilegier. Men vida mer värdt att beakta är, att staten, i
hvars intresse det ligger, att den bästa möjliga läkarevård står den
enskilde till buds, genom tidsenliga lagar sättes i tillfälle att skydda
särskildt den mindre upplysta delen af allmänheten mot faran att falla
offer för den betänkliga läkarebehandling, som bjudes den af icke stu¬
derade utöfvare af läkareverksamheten, äfvensom att staten i samband
dermed noggrannare, än som nu kan ske, låter kontrollera den medika¬
mentshandel, som öppet bedrifves af försäljare och tillverkare af medika¬
ment, hvilka sjelfva kunna sakna all insigt i läkemedels rigtiga sam¬
mansättning och tillagning.
i Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o &
Man kan visserligen ej förbjuda den enskilde att vid ett sjuk¬
domsfall vända sig till en obehörig utöfvare af läkareyrket, för hvilken
han hyser förtroende, och sådana fall kunna äfven gifvas, då ett in¬
gripande i läkarens verksamhet till och med anbefalles af mennisko-
kärlekens bud, hvarjemte erfarenheten cj sällan visar, att en icke le¬
gitimerad person kan, såsom äfven motionären framhållit, stundom på
ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre allvarlig art och
skador, vållade af olyckshändelser; men hvad lagstiftarn e kunna och
böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de obehöriga
personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom sin läkare-
behandling. Staten kan ej lemna den enskilde några föreskrifter vid
hans inköp i allmänhet, och då så är, kan den ej heller tvinga honom
att vid sina inköp af läkemedel uteslutande begränsa sig till apoteken,
allra helst som åtskilliga artiklar, som kunna brukas såsom medikament,
med allt skäl kunna anses såsom vanliga handelsvaror och i denna sin
egenskap äfven allestädes finnas tillgängliga för köparen; men ögon-
skenligt är dock, att det måste ligga i det allmännas intresse, att en
gräns sättes för försäljningen af s. k. »arcana» eller andra läkemedel,
hvilka offentligt annonseras såsom osvikliga mot vissa sjukdomar, men
hvilka, okontrollerade såsom de äro, lätteligen kunna verka skadligt för
dens helsa och lif, som af de braskande annonserna lockas att använda
dem. Hur öppet försäljningen af dylika s. k. läkemedel bedrifves,
framgår af en samling annonser, utplockade ur de allmänna tidningarna,
hvilken utskottet fått sig delgifven och hvilken är aftryckt i en detta
betänkande vidfogad bilaga. Att spridandet af läkemedel, om hvilkas
beskaffenhet den köpande allmänheten icke kan ega kännedom, ej bör
försiggå utan kontroll, förefaller så mycket naturligare, som staten
sjelf genom noggranna inspektioner och visitationer af de legitimerade
apoteken, hvilka dock skötas af examinerade fackmän, söker skaffa sig
en garanti för att de läkemedel, som genom dem tillhandahållas all¬
mänheten, äro rigtigt tillagade.
Att disproportionen mellan de under 1600-talet faststälda bötes¬
beloppen för öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvandet af läkare¬
verksamhet och om handel med läkemedel, hvilka ännu gälla, och de
bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i senare tider,
är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista delen af sin
motivering anfört, och synes det derför, som om denna dispropotion
snarast möjligt borde undanrödjas.»
Andra Kammarens tillfälliga utskott yttrade åter: »Att läkareverk¬
samhet utöfvats af andra än läkare har förekommit sedan äldsta tider;
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
det bär aldrig kunnat förhindras och torde ej heller i framtiden kunna
förebyggas. Det har sin grund dels deri att naturligtvis kunskaper i
läkekonsten kunna förvärfvas äfven på annat sätt än det för utbildnin¬
gen af de legitimerade läkarne brukliga, dels ock deri, att allmänhe¬
tens omdöme om en sjukdomsbehandlings verkliga värde ofta ej är
grundadt på giltiga skäl, och att således en mindre sakkunnig behand¬
ling kan ingifva allmänheten större förtroende än den sakkunniga. En
förändring till det bättre i- det senare hänseendet inträder småningom
af sig sjelft såsom en följd af allmänhetens ökade bildning, och både
det s. k.' qvacksalfveriet och den rent vidskepliga behandlingen af sjuk¬
domar hafva derför sedan forna tider högst väsentligt förminskats i
alla länder och äfven i vårt eget, hvarför alla de, som ifra mot den af
obehörige utöfvade sjukbehandlingen, framför allt böra låta sig ange¬
läget vara att se till, att den naturvetenskapliga bildningen och om¬
dömesförmågan hos vårt folk måtte genom förbättrad undervisning för¬
ifras. En del af denna utöfning af läkareyrket genom personer, som
ej äro läkare, är dessutom nyttig och af behofvet påkallad, såsom bäst
framgår deraf att läkarne sjelfva lagt sig vinn om att genom s. k.
samaritkurser sprida kunskaper bland allmänheten angående den första
sjukbehandlingen vid olycksfall. Härtill kommer att särskilt i vårt
land den ringa tillgången på läkare, i synnerhet i de glesare befolkade
delarne af landet, är gynsam för uppkomsten af läkareverksamhet,
utöfvad af obehöriga; man kan ej förtänka en allmänhet, som bor
många mil från närmaste läkare att den vänder sig till personer, som
finnas i närheten men ej äro legitimerade läkare och som ingifva den¬
samma förtroende, för att erhålla hjelp i sina lidanden, hellre än att
ingen hjelp erhålla. 1 detta missförhållande inträder förändring till
det bättre i den mån landet erhåller tillbörligt antal läkare, men detta
torde dröja, ty det försvåras genom den orimligt långa tid som i vårt
land antages vara behöflig för en god läkareutbildning — en tid som
är dubbelt längre hos oss än i de stora kulturländerna —, hvarigenom
dessutom det förhållandet tillkommer, att den legitimerade läkarebehand-
lingeu oskäligen fördyras, hvilket åter är gynsamt, för uppkomsten af
sjukbehandlings utöfning af obehöriga. Utskottet har sig också be¬
kant, att i trakter af landet, der förr qvacksalfveriet blomstrat, det nu
så godt som försvunnit endast till följd deraf att trakten erhållit större
antal läkare och lättare tillgång till sjukdomsbehandling å goda sjuk¬
hus. Utskottet vill med det nu sagda hafva framhållit, dels att det an¬
ser det s. k. qvacksalfveriet bäst motverkas genom ökad tillgång till
god och tillfredsställande läkarebehandling äfvensom genom befolknin¬
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
gens ökade upplysning, dels ock att utskottet anser, att icke hvilken
som helst behandling af sjuke genom obehörig bör af lagen hindras.
Att deremot en sådan obehörig sjukbehandling, hvilken leder till de
sjukes skada, bör så vidt möjligt hindras, synes sjelfkärt, hvarför
utskottet sluter sig till det af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
gjorda uttalandet i detta hänseendet, nemligen att »hvad lagstiftarne
kunna och böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de
obehöriga personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom
sin läkarebehandling».
Hvad åter köpenskapen med varor, hvilka utgifvas för och försäl¬
jas som läkemedel af andra personer än apotekare, beträffar, så synes
det utskottet vara tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmänheten att
köpa sådana varor och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande,
så mycket mindre som största delen af dessa varor utgöras af ämnen,
som äfven annars i handeln äro tillgängliga, och de dessutom mycket
ofta utbjudas till salu fullkomligt bona fide d. v. s. så, att försäljaren
är fullt öfvertygad om sin varas förträfflighet i det angifna hänseendet.
Utskottet vill härmed ej hafva förnekat att största delen af denna
handel likväl innebär ett ocker på allmänhetens godtrogenhet, men
utskottet anser på nyss angifna grunder, att handeln med dessa varor,
äfven då de försäljas som läkemedel, ej kan förbjudas, och anser ut¬
skottet för öfrigt att äfven härvidlag det bästa medlet att åvägabringa
förbättrade förhållanden består i allmänhetens ökade upplysning och
omdömesförmåga. Den af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
förordade kontrollens användbarhet är utskottet ej i tillfälle att yttra
sig om, enär utskottet anser sig sakna den sakkunskap som vore be¬
höflig för att bedöma, dels i hvad mån en sådan kontroll vore utan allt
för stora uppoffringar från det allmännas sida utförbar, dels huruvida
densamma kunde hafva utsigter att medföra de önskade verkningarne;
dock vill utskottet förorda en sådan kontrolls införande åtminstone i
det syftet att få utrönt, hvilka af de som läkemedel utbjudna varorna
af denna art tilläfventyrs måste genom sin halt af giftiga ämnen an¬
ses för helsan vådliga.
Visserligen har äfven Första Kammarens tillfälliga utskott framhål¬
lit flera af de synpunkter, som här ofvan gjorts gällande, men längre fram
yttrar nämnda utskott: »Att disproportionen mellan de under 1600-talet,
faststälda bötesbeloppen för öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvan-
det af läkareverksamhet och om handel med läkemedel, hvilka ännu
gälla, och de bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i
senare tider, är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista
7
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
delen af sin motivering anfört, och synes det derför, som om denna
disproportion snarast möjligt borde undanrödjas»; och detta skulle möj¬
ligen kunna uppfattas så, som om de nu gällande bötesbeloppen för
öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvande af läkareverksamhet och
om handel med läkemedel i allmänhet borde höjas, något som på an¬
förda skäl icke synes Andra Kammarens andra tillfälliga utskott vara
lämpligt. Skall en skrifvelse i ämnet aflåtas, bör den klart angifva om¬
fånget af de önskade förändringarne, men denna fordran synes icke
uppfyllas om, med bibehållande af det anförda stycket i Första Kam¬
marens tillfälliga utskotts motivering, Riksdagen gifver sin hemställan
till Kongl. Maj:t en så obestämd form som Första Kammaren i enlighet
med motionärens förslag beslutit att den skulle erhålla. Andra Kam¬
marens tillfälliga utskott skulle derför endast på det vilkor kunna till¬
styrka en sådan hemställan, att deri intages uttryckliga begränsningar
i_ enlighet med den ofvan af utskottet uttalade uppfattningen af frågan.
Äfven om Första Kammaren skulle vara villig vidtaga en ändring i
denna rigtning, torde emellertid till följd af den långt framskridna tiden
för Riksdagens arbete kamrarnes beslut svårligen nu hinna bringas
till samstämmighet; hvarför utskottet ej anser sig böra tillstyrka kam¬
maren att under nuvarande förhållanden besluta någon skrifvelse i
ämnet.»
_ I den nu föreliggande motionen, till hvilken utskottet i öfrigt
hänvisar, anföres:
»Såsom Första Kammarens tillfälliga utskott anfört, hafva ifråga¬
varande lagbestämmelser om läkareverksamhets utöfvande och om handel
med läkemedel tillkommit i en tid, då det ansågs nödigt och med sam¬
hällets bästa öfverensstämmande att medelst privilegier och skråord¬
ningar omgärda och understödja industriel verksamhet och annan hand¬
tering för att främja dess uppkomst och utveckling. Fn granskning
af författningarna uti ifrågavarande hänseende gifver dock vid handen,
att i desamma ligger icke blott en önskan att underhjelpa och befordra
apoteks- och läkareverksamheten, utan äfven en afsigt att skydda all¬
mänheten mot ett ockrande på dess okunnighet om sjukdomars natur
och lämpliga behandling. Under första hälften af detta århundrade
började emellertid den mening vinna utbredning, att de å handeln och
näringarna hvilande banden icke befordrade, utan snarare verkade hin-
derligt för handelns och näringarnas goda utveckling och för den en¬
skilde yrkesidkarens förvärf. Banden blefvo derför lossade och fingo
genom kongl. förordningen af de 18 juni 1864 i det närmaste bort¬
falla. Den grundsats om frihet i näringarna, som nu erkändes, vågade
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
man dock ej utsträcka till apoteksrörelsen eller handeln med apoteks¬
varor, utan blef denna rörelse uttryckligen undantagen från närings¬
friheten, och skulle för denna rörelse gälla hvad derom funnes särskild!
stadgadt.
Denna försigtighet var antagligen förestafvad deraf, att det ansågs
nödvändigt såväl att de personer, som idkade apoteksrörelse, hade in¬
sigt och erfarenhet i hvad dertill hörde som ock att en stark kontroll
hölles öfver att läkemedlen tillreddes med största omsorg och med an¬
vändande af de bästa ämnen eller ingredienser, så att läkemedlen skulle
hafva åsyftad verkan och ej skadligt inflytande på den sjuke, hvars
organism till följd af sjukdom ofta är mycket känslig eller mottaglig
för dåliga eller underhaltiga läkemedels verkningar.
De föråldrade och otydliga författningar om apoteksväsendet och
handeln med läkemedel, som nu finnas, äro emellertid ej vidare till¬
räckliga för att uppehålla en verksam kontroll, hvilket medfört, att på
sidan om apoteksrörelsen uppstått en stor industri för tillverkning af
och handel med läkemedel, dertill ofta användas ingredienser af mycket
underhaltig beskaffenhet för att affären skall lemna den möjligast största
vinst, och, såsom jag förut nämnt, begäras i allmänhet för dessa varor
högst oskäliga pris.
Det kan ju sägas, att det ej bör komma staten vid, om eller på
hvad sätt sådana affärer drifvas, då det bör vara allmänhetens ensak,
om den vill onödigtvis offra penningar på och mot sina lidanden an¬
vända medel, hvilkas pris mångfaldiga gånger öfverstiga varans värde
och hvilkas begagnande är ändamålslöst och till och med kan hafva
menliga inflytelser, samt att lagstiftaren förty icke bör sätta sig till
målsman öfver allmänhetens görande och låtande i detta afseende; och
en sådan tanke tyckes ligga i Andra Kammarens utskotts uttalande,
att det syntes utskottet tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmän¬
heten att köpa varor, som utgifva^ för och försäljas som läkemedel,
och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande. Hållbarheten af
en sådan uppfattning står dock ej utom allt tvifvel, ty en näring eller
verksamhet, hvars framgång hufvudsakligen är beroende på allmän¬
hetens lättrogenhet och på dess oförmåga att bedöma näringens pro¬
dukter äfvensom derpå, att utöfvaren genom ogrundade förespeglingar
och sanningslösa uppgifter förmår ingifva allmänheten en origtig före¬
ställning om varans kraft och värde, kan väl sägas, om ej öfverskrida,
dock stå på gränsen till svek och bedrägeri, och för sådant bör all-
menheten skyddas, syfmerligast i fall varans användande kan med¬
föra skada.
9
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotIs (N.o 2) Utlåtande N:o 3.
En liknande åsigt har fått uttryck i helsovårdsstadgan för riket af
den 25 september 1874, deri det stadgas, att födoämne eller dryckes¬
vara, som till följd af förskämning eller felaktig beredning eller af
annan orsak är skadlig för helsan eller otjenlig till menniskoföda, må
icke i stad till salu hållas eller för sådant ändamål dit införas, vid på¬
följd af böter och att valman får anhållas och på den felandes bekost¬
nad oskadliggöras. Detta stadgande har varit af mycket gagn, och få
torde de vara, som ej erkänna detta.
Jag vill ingalunda förneka, att en del af de läkemedel, som af
andra än apotekare tillverkas och utbjudas, kan vara välgörande mot
vissa sjukdomar och mot kroppslig svaghet, men detta förhållande
innefattar icke fullgiltig^; skäl för att låta all rörelse af ifrågavarande
beskaffenhet fortgå utan hvarje band eller kontroll.
Att till apoteken förvisa all handel med ämnen, som till läkeme¬
del brukas, låter naturligtvis sig ej göra, då en del sådana ämnen äfven
' nyttjas till tekniska ändamål m. m. och ej heller lärer det vara
möjligt att till apoteken inskränka all försäljning af preparat, som
omedelbart eller medelbart begagnas till helsans återvinnande eller stär¬
kande. Huru emellertid begränsningen af handeln med läkemedel skall
ske och huru kontrollen deröfver skall lämpligen ordnas, har jag af
lätt funna skäl icke kunnat klargöra för mig, men det står klart för
mig, att de nuvarande stadgandena om handel med läkemedel icke stå
väl tillsammans med apoteksrörelsens utveckling, allmänhetens berät¬
tigade kraf på skydd mot bedrägligt förfarande och vår tids uppfatt¬
ning om lagstiftningsväsendet.
Att hvad här ofvan anförts rörande sättet för och omfattningen
af den köpenskap med läkemedel, som af icke dertill legitimerade per¬
soner bedrifves, icke är öfverdrifvet eller tecknadt med för starka fär¬
ger, bestyrkes af närslutna bilaga, fogad till Första Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 (1895 års riksdag). För att gifva
saken en ännu skarpare belysning, tillåter jag mig i korthet återgifva
ett i Farmaceutisk tidskrift för 1895 h. 7 intaget meddelande från en
framstående vetenskapsman vid ett af rikets universitet: herr Z. i S.
annonserade i tidningar och kringsände tryckta prospekt om ett sä¬
kert botemedel mot ägghvitssjukan. Medlet bestode af en dekokt af
örtsafter med blodrenande, magstärkande och läkande egenskaper, äfven
mycket välgörande för hemorroider, stranguri, bristande matlust, svag-
mage och blodbrist. Alla, som användt. medlet, hade återvunnit helsa
och krafter, till och med personer, som legat långa tider på sjukhus,
vid brunns- och badorter samt af läkare förklarats obotliga. Beedigade
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Häft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcot/s (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
intyg af botade funnes. På ett år både 200 personer blifvit botade.
Två literbuteljer af läkemedlet jemte glas, emballage och bruksanvis¬
ning kostade endast 5 kronor. Till fullständig bot, dragande omkring
3 veckors tid, åtginge 8 buteljer, som kostade 20 kronor.
Vid af meddelaren verkstäld kemisk undersökning af det under¬
bara medlet visade det sig, att det utgjordes af millefoliumdekokt, och
att till 2 liter åtgick 130 gram flores millefolii, som å apotek kosta
20 öre.
»Att för en dylik dekokt», säger meddelaren, »låta, såsom herr Z.
gör, betala sig 5 kronor, bör säkerligen vara en affär allt för lönande
för att kunna få namn af menniskovänlig, så mycket mera som väl den
använda röllekan af honom sjelf utan kostnad hemtas från S.-traktens
bördiga ängar.» Vidare tillägger meddelaren: »Med dessa rader har
jag velat anföra ett exempel af de många på oförsynt qvacksalfveri,
hvilka, tack vare frånvaron af en effektiv lagstiftning, kunna så godt
som ostörda fortgå inom landet, en lättrogen allmänhet till sanitär och
ekonomisk skada. Låtom oss hoppas, att en af behofvet påkallad skärp¬
ning af lagbestämmelserna må inom en ej allt för aflägsen framtid blifva
verklighet.»
Beträffande åter ordnandet af läkareverksamheten, har jag inga¬
lunda förbisett, att icke få icke teoretiskt utbildade läkare hafva en
skarp blick för bestämmandet af en del sjukdomar och äro ganska väl
förtrogna med deras vård och behandling, särdeles i fråga om yttre
skador. Ej heller vill jag bestrida, att sådana personer mången gång
utöfva en gagnande och erkännansvärd verksamhet, synnerligen i orter,
der det för allmänheten är förenadt med betydande besvär och kost¬
nader att anlita legitimerade läkare, och jag anser mig så mycket min¬
dre böra fälla ett ogillande omdöme derom, som verksamheten ej sällan
framsprungit ur en varm medkänsla för andras lidanden, men detta för¬
hållande bör ej få bortskymma, att å andra sidan många af de icke
legitimerade, som utöfva läkareverksamhet, äro fullkomligt okunniga
om sjukdomars natur och rätta skötsel samt använda högst otjenliga
ämnen, som, i stället för att bättra, förvärra sjukdomen eller fördröja
dess botande. För att förvärfva kunder och förtjena penningar, få fal¬
ska föregifvanden och lögnaktiga uppgifter tjena som medel. Att en
sådan verksamhet icke kan vara till nytta, utom tvärtom är till skada
för allmänheten, torde vara uppenbart. Man borde väl hafva berätti¬
gad anledning att hoppas, det en stigande upplysning hos allmänheten
skall uttränga sådana qvacksalfvare, men ty värr tyckes lång tid komma
att förflyta, innan så blifver händelsen, ty det är icke allenast perso¬
11
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
ner med ringa bildning, utan äfven personer med god uppfostran, som
hylla och gynna sådana qvacksalfvare.
Den anmärkta skiljaktigheten i vilkoren och sättet för icke behö¬
rigen qvalificerade personers utöfning af läkareverksamhet har alstrat
tvekan om den rigtning, i hvilken ny lagstiftning om läkarekonstens
utöfning bör gå: om läkarekonstens idkande fortfarande skall göras till
privilegium för de examinerade läkarne, eller om icke äfven icke exa¬
minerade må tillåtas att under vissa förutsättningar och under viss
kontroll befatta sig med läkareyrket, eller om möjligen tiden kan vara
inne att frigöra läkareverksamheten från alla hindrande band. I saknad
af tillräcklig sakkännedom vågar jag ej angifva någon bestämd mening
i detta afseende. Fullt väl inser jag dock, att, om den icke teoretiskt
utbildades läkareverksamhet icke skall helt och hållet undertryckas,
hvilket nog strider mot en ganska utbredd mening, utan till visst om¬
fång eller i vissa fall tillstädjas, det möter stora vanskligheter att på
ett tillfredsställande sätt uppdraga gränserna för en sådan verksamhet,
men jag föreställer mig, att dessa svårigheter icke äro oöfvervinneliga.
Man må nu hysa hvilkendera åsigten som helst, så lärer det dock
vara oemotsägligt, att det är af behofvet påkalladt, att nuvarande be¬
stämmelserna ändras, så att den verksamhet, som bör och skall häg¬
nas, klart och tydligt utmärkes samt får ett kraftigt skydd, och den
verksamhet åter, som enligt rådande uppfattning må tolereras, icke
onödigtvis stämplas som lagbrott med ett straffhot öfver sig.
Vid behandlingen inom Första Kammaren af min vid senaste
riksdagen väckta motion anmärkte en ledamot af kammaren, att utom
dem, jag särskildt fäst uppmärksamhet vid, funnes inom det medicinska
området åtskilliga andra, dessa nära stående, verksamhetsyttringar, som
äfven tarfvade reglering dels så, att redan gifna stadganden bragtes i
närmare öfverensstämmelse med nutidens rättsuppfattning och medicin¬
ska vetenskapens utveckling, dels ock så, att bestämmelser meddelades,
der sådana icke funnes. Att närmare beröra dessa af talaren omnämnda
och i nära samband med läkareverksamheten stående yrkesutöfningar
skulle göra denna motion för vidtgående och torde ej heller vara be-
höfligt, ty det förefaller mig, som om detta samband skulle vara så
starkt, att ett lagstiftningsarbete, rigtadt närmast mot afhjelpandet af
de brister och oegentligheter, jag särskildt betonat, äfven skall fram¬
kalla ett ordnande af åtskilliga andra yrkesutöfningar inom medicinska
området.
På grund häraf och då jag icke tilltror mig att antyda de hufvud-
grunder, efter hvilka ordnandet af läkareverksamheten och handeln med
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
läkemedel lämpligen bör ske, helst en ny lagstiftning i ämnet synes
mig böra föregås af en allsidig och på sakkunskap byggd utredning
af en mängd frågan berörande omständigheter, får jag vördsamt förnya
min förra motion.»
De nuvarande bestämmelserna kunna icke anses tillfredsställande.
I 19:de punkten af medicinalordningarne talas endast om apotekare
och deras gesäller samt meddelas förbud för dem att praktisera eller
förordna medikamenter. Förbudet har emellertid ansetts tillämpligt äfven
å andra och kompletteras i viss mån af hvad som förordnats om tand¬
läkare, fältskärer och sjukgymnaster. Det är emellertid svårt, att af
stadgandet bedöma hvad som är den icke examinerade tillåtet.
Beträffande försäljningen af apoteksvaror, lära till dem ej räknats
varor endast på den grund, att de förekomma i farmakopén, t. ex. vin,
likasom att dit ej heller hänförts hvarje ämne, som erhållit ett namn,
angifvande en helsobringande verkan, t. ex. bröstkarameller; utan torde
sjelfva varans beskaffenhet få afgöra, om den, enligt författningarne,
bör räknas till apoteksvaror. Dervid hafva apotekarne erhållit ett kraf¬
tigt stöd dels i giftstadgan och dels i tulltaxan, enligt hvilken apoteks¬
varor, alla i taxan ej specificerade, enkla eller sammansatta, väl få in¬
föras fria af apotekare eller, efter medicinalstyrelsens, vetenskaps¬
akademiens eller vederbörande universitetsfakultets hörande, af veten¬
skapsmän till begagnande för vetenskapliga ändamål, eller ock, efter
kommerskollegii pröfning, af näringsidkare, som styrker sig hafva be¬
hof af dylika varor för åstadkommande af sina tillverkningar, men eljest
icke anses vara till införsel medgifna. Pröfningen af hvad som må af
enskilde få försäljas synes dock vara vansklig.
Att ansvarsbestämmelsen 12 kronor 50 öre eller för andra resan
25 kronor är för låg, torde, synnerligen vid jemförelse med ansvaret
enligt 18 § i förordningen den 18 juni 1864 efter dess lydelse i förord¬
ningen den 23 september 1887, vara uppenbart; och huru det bör
tillgå, när den, som dömes för andra resan qvacksalfveri, skall »ex-
emplariter» afstraffas, lärer väl ingen veta.
Vid förra årets riksdag synes emellan de båda kamrarnes sär¬
skilda utskott hafva förefunnits en skiljaktig uppfattning om hvad som
borde vara läkare och apotekare förbehållet. Det synes emellertid
13
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
utskottet böra medgifvas, å ena sidan, att en icke legitimerad person
stundom kan på ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre
allvarlig art och skador, vållade af olyckshändelser, samt att icke hvil¬
ken som helst behandling af sjuke genom icke examinerad person bör
af lagen hindras, men å andra sidan att i vissa fall de sjukes behand¬
ling icke må kunna anförtros åt andra än examinerade läkare, såsom
när det gäller kirurgiska operationer utöfver hvad åt fältskärer är med-
gifvet, användande af gifter, döfvande medel m. m. Att uppdraga
gränsen mellan hvad som måste förbehållas åt den examinerade läka¬
ren och hvad som kan öfverlemnas åt icke examinerade personer, låter
dock icke göra sig utan en utredning, som icke lärer kunna verkställas
af utskottet, utan endast torde kunna ske genom Kongl. Maj:t. Sedan
det fält, som skall förbehållas de examinerade läkarne, blifvit bestämdt,
bör naturligtvis för ingrepp deri stadgas ansvar, som måste vara mer
verksamt än det i medicinalordningens 19:de punkt omförmälda samt
innefatta en latitud, så att straffet kan lämpas efter förseelsens beskaf¬
fenhet. Skärpta straffbestämmelser för de icke examinerade personer,
som genom sin oskickliga behandling bevisligen vållat annan skada,
skulle säkerligen verka mycket godt, synnerligen om derjemte åt myndig¬
heterna inrymdes befogenhet att vid vite förbjuda den sakfälde att
vidare befatta sig med sjukes botande.
För att bereda allmänheten tillgång till tjenliga läkemedel samt
skydda densamma mot missgrepp i fråga om läkemedels beredning,
har lagstiftningen undantagit apoteksrörelse och handel med apoteks¬
varor från de yrken, hvilka äro öppna för alla, hvarvid staten ej blott
föreskrifvit examen för rätt att erkännas såsom apotekare än äfven be¬
stämt hvilka apotek må på hvarje ort finnas. Hvad i ärendet före¬
kommit synes emellertid ådagalägga behofvet af en förnyad utredning
om hvilka ämnen endast må af apotekare försäljas. Utskottet anser sig
dock böra härvid uttala, att till sådana ämnen icke få hänföras vanliga
handelsvaror och att hinder ej heller synes kunna läggas för försälj¬
ning af varor, hvilka icke ingå i farmakopén, äfven om de af säljaren
utbjudas såsom läkemedel. Att för ingrepp i apotekarnes försäljnings¬
rätt bör finnas ansvar, öfverensstämmande med de straffbestämmelser,
hvilka eljest i lagstiftningen förekomma, lärer vara uppenbart.
I anledning häraf får utskottet hemställa,
att Första Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda dels i hvad
Bill. till. Biksd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 3
14
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
man läkareverksamhet bör vara examinerade läkare
förbehållen eller må af andra utöfvas, dels ock hvilka
ämnen endast böra få af apotekare försäljas, samt
derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till nya bestämmelser angående utöfvande af
läkare verksamhet och handel med läkemedel, eller
eljest vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna
påkallas.
Stockholm den 13 februari 1896.
På utskottets vägnar:
ROBERT DICKSON.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1896.