8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:r 4) Utlåtande N:o 5.
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1896, kl. 5 e. m.
•'>' !c ' ■: ' f- i >11 t. J
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i an¬
ledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående den legala annonseringen.
I en till Riksdagens Andra Kammare afgifven motion, n:o 132, har
herr L. Jönsson i Sandby hemstält,
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes, så fort ske kan, dels låta föranstalta derom, ej mindre
att den legala annonseringen måtte genom gratisutdelning till embets¬
verk, myndigheter och kommuner, på sätt ofvan blifvit antydt, erhålla
den största möjliga spridning i landet, än äfven att kostnaden för
denna annonsering, hvilken kostnad icke må sättas högre, än som nöd¬
vändigt fordras för kungörelsernas uppsättning, tryckning m. m., måtte,
vare sig annonseringen eger rum i ett redan befintligt tidningsorgan
eller helst i en ny legal annonstidning, bestämmas efter en taxa, som
Kongl. Maj:t efter utredning i ämnet måtte fastställa, dels slutligen, för
vinnande af besparing i statsverkets utgifter för den legala annonse¬
ringen, anbefalla vederbörande embetsverk att tillse, att statsverkets
kungörelser i allmänhet icke införas med större stilsorter än den minsta
af de i tidningen använda.»
I motiveringen för denna hemställan anför motionären i hufvudsak
följande:
Det vore i hög grad oegentligt, att legala tillkännagifvanden, Indika
borde komma till så mångas kännedom som möjligt, infördes i en tid-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 9
nilig, som är bland de minst spridda i landet. Svenska akademien,
som åtnjuter fördelen att mot taxa, som hon sjelf eger bestämma, få
ombesörja den legala annonseringen i Posttidningen, dock med ut¬
tryckligt vilkor att om tidningens »författande, tryckande och utgifvande
draga försorg på ett sätt, som uppfyller ändamålet», hade gjort nästan
intet för att åstadkomma tidningens spridning. Norges legala annons¬
tidning hade mer än femdubbel spridning mot Posttidningen, hvilken,
hufvudstaden oberäknad, utgår i endast 900 exemplar. Den stora all¬
mänheten, som blir i sina vigtigaste intressen berörd af de legala
tillkännagifvauden, som införas i tidningen, får på grund af tidningens
ringa spridning endast undantagsvis del af dessa, ehuru den obestrid¬
ligt hade rätt att fordra, att den annonsering, som är i lag ålagd,
också skall komma till allmänhetens kännedom. I annat fall voro
den förfelad, och alla derpå använda utgifter kunde anses bortkastade.
Eu jemförelse mellan de i Stockholm utgifna dagliga tidningarnes
spridning i landsorten genom postverket visade, att, medan den minst
spridda af alla de öfriga dock hade 3,566 prenumeranter, hade Post¬
tidningen endast 916, hvarjemte de öfriga hade en betydande lösnum¬
merförsäljning, Posttidningen deremot ingen. Då de flesta legala an¬
nonser måste införas tre gånger och då sättningskostnaden härigenom
kunde reduceras, skulle säkerligen hvilken annan tidning som helst
vilja ombesörja annonseringen mot mindre än hälften af den afgift, som
nu utgår.
Den legala annonseringen borde icke endast vara spridd utan äfven
så billig, att endast kungörelsekostnaden betäcktes. All derutöfver
gående kostnad vore eu otillbörlig och orättvis skatt på den allmänhet,
som af lagen ålägges annonsera. Annonseringen i Posttidningen upp-
fylde icke detta vilkor utan vore oskäligt dyr och en tryckande beskatt- .
ning på så väl den annonseringsskyldige enskilde som på staten. Post¬
tidningens och dess bilaga Leveranstidningens annonspris vore icke,
såsom det blifvit påstått, billigare än flertalet andra tidningars och
dertill onödigt högt, och hade under sista årtiondet gjorts allt mer och
mer betungande. Under eu lång följd af år hade priset varit 10 öre
för petitrad. År 1877 höjdes detta med 25 procent till 12 V* öre, me¬
dan samtidigt tidningen förändrades från femspaltig till sexpaltig.
Antalet bokstäfver på en petitrad minskades derigenom från 42 å 44
till 36 å 38.
Höjningen kunde icke beräknas till mindre än 30 å 40 procent,
och Posttidningens annonspris vore derigenom icke billigare än flertalet
andra tidningars.
Bih. till Itiksd. Prof. 1890. 8 Barn!. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft.
2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
Men derjemte hade akademien förstått att öka sin inkomst af den
legala annonseringen genom användande af onödigt stora stilsorter.
Vid annonsering för statsverkets räkning begagnades numera nästan
alltid större stilsorter såsom corpus och bourgeois-stilar i stället för
petitstil, som förr var den vanliga. Härigenom förorsakades statsverket
betydliga utgifter och bereddes tidningens egare stegrade inkomster.
Vid all annonsering för egen räkning egde annonsören bestämma stil¬
sort och annonsens typografiska ordnande m. m., men i eu legal annons¬
tidning borde icke vara tillåtet att göra den ena legala annonsen mera
i ögonen fallande än den andra, loge man i betraktande, att de flesta
annonser skola intagas tre gånger och att arbetskostnaden för upp¬
sättning beböfde endast en gång erläggas, så vore Posttidningens
annonspris att anse som ett af de högsta, som af någon liufvudstads-
tidning debiteras. Det kunde derför icke bestridas, att icke den tryc¬
kande skatten på de annonseringsskyldige kan nedsättas.
Genom kongl. brefvetafden 20 december 1791 fickSvenska akademien
tillstånd att bestämma taxan för den legala annonseringen. Utan rimlig
anledning både denna år 1877 blifvit höjd med 30 å 40 procent, och
ingen säkerhet funnes, att den icke framdeles kunde höjas ännu mera.
Det vore otidsenligt att en enskild korporation hade uteslutande be¬
stämmanderätt öfver den beskattning, som är pålagd icke blott enskilde,
utan jemväl staten och kommuner genom den legala annonseringen.
Enligt nu gällande bestämmelser hade icke ens Kongl. Maj:t ej heller
Riksdagen den minsta rätt att bestämma häruti, öfver storleken af
denna för mången tryckande skattebörda förfogade en enskild korpora¬
tion efter eget godtfinnande och beböfde icke ens begära Kongl. Maj:ts
tillstånd för att höja taxan med belopp, som i flera tiotusental skulle
öka inkomsterna af tidningen på bekostnad till stor del af många af
landets fattigare samhällsmedlemmar.
Hufvudsakligaste ändamålet med motionen vore att bereda någon
lindring åt den i allmänhet föga bemedlade delen af allmänheten, som
enligt lag är nödsakad att annonsera i Posttidningen. Man behöfde
endast tänka på de många kungörelserna om konkurser, exekutiva auk¬
tioner, äktenskapsjäf, namnförändringar m. m. för att finna detta syfte¬
mål belijertansvärdt. Å andra sidan framhölles ett annat syftemål, som
jemväl måste behjertas, nemligen Svenska akademiens ordboksarbete,
för hvilket kostnaden bestrides af inkomster för den legala annonse¬
ringen. Akademien hade sjelf uppgifvit att penningmedel i hundra¬
tusental redan nedlagts å detta arbete, vid hvilket en stor mängd per¬
soner sysselsattes. Denna vackra medalj hade dock äfven sin frånsida,
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 11
som vore mindre tilltalande, då man betänkte, att dessa hundratusentals
kronor till stor del tagits och att de påräknade rikliga tillgångarne
framdeles skulle tagas ur den obemedlade annonseringsskyldiga allmän¬
hetens fickor, från konkursmassor, från personer, som genom exekutiva
auktioner måste gå från hus och hem o. s. v. Denna del af allmän¬
heten borde om någon vara befriad från kontributioner till akademiens
millionarbete. Man behöfde ej underskatta vigten af detta arbete, äfven
om man hölle på den åsigten, att för den legala annonseringen ej bör
betalas mer än hvad den minst kan kosta.
Motionären erkände, att akademiens ordboksarbete och verksamhet
i öfrigt vore af vigt för landet, och vore öfvertygad, att Riksdagen,
som alltid visat sig frikostig då det gält kulturändamål, icke skulle
underlåta att understödja ordboksarbetets bedrifvande, särskildt om
derigenom lättnad i annonseringstvånget kunde beredas, och detta så
mycket hellre som statsverket genom billigare annonsering säkerligen
skulle få ersättning för hvad det till ordboksarbetet årligen utgåfve.
Man hade ifrågasatt, huruvida priset på den legala annonseringen
kan nedbringas eller icke. Akademiens ofvannämnda uppgift, att den
nedlagt »hundratusental» på ordboksarbetet och väntar, att ännu rikligare
tillgångar skola inflyta, visade att inkomsterna af den legala annonse¬
ringen varit storartade och blifva det ännu mer. Om medel till ord¬
boksarbetet anvisades på annat sätt, borde således inga svårigheter
möta att få ett billigare annonspris till stånd.
Vid en summarisk beräkning af annonskostnaderna för det senast
förflutna året erhölle man ett belopp af 120,000 kronor, som akademien
uppburit endast för annonseringen under år 1895. Omkostnaderna borde
ej uppgå ens till tredjedelen häraf. Man behöfde dervid ej ens taga
med i räkningen inkomsten af prenumeration och lösnummer.
En ny legal annonstidning behöfde ingen textafdelning. Bort-
toges de betydliga utgifterna för den i nuvarande legala annonstidningen
förekommande onödiga och i allmänhet värdelösa texten, kunde säker¬
ligen betydliga besparingar vinnas och de legala annonserna införas för
mindre än hälften af det nu bestämda priset.
I sammanhang härmed erinrades, att Kong]. Maj:t den 19 december
1844 förordnat, »att de legala kungörelser och annonser, hvilka, enligt
lag och särskilda föreskrifter, böra genom 'allmän’ tidning offentliggöras,
skola hädanefter, och intill dess annorlunda varder derom förordnadt,
införas uti det nya dagblad, som under benämning Post- och Inrikes
tidningar från och med den 16 uti innevarande månad i stället för
statstidningen utkommit». Då Kongl. Maj:t år 1844 på administrativ
12 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
väg kunnat utfärda en slik kungörelse och deruti bestämt hvad som
med »allmänna tidningar» borde förstås, torde Kongl. Maj:t vara oför¬
hindrad att, med ändring af nyssnämnda förordnande, till efterrättelse
bestämma, i hvilken tidning den legala annonseringen bör ega rum.
Afsigten med motionen vore icke att beröfva Svenska akademien
hennes obestridliga eganderätt till Posttidningen, öfver hvilken hon fram¬
deles såsom liitills borde få åtnjuta fri dispositions- och eganderätt, lika¬
som bestämma annonspriset för alla icke legala annonser, som akade¬
mien kunde förskaffa sin tidning.
I afseende på sättet för lösning af den frågan, huru man skulle
vinna minskning i kostnaden för den legala annonseringen och om
denna annonserings spridning i de vidsträcktaste kretsar, ville motionä¬
ren ansluta sig till det uttalande, som gjordes af det utskott, hvilket år
1888 behandlade frågan om utgifvande af en statstidning. Detta ut¬
skott hade tänkt sig frågans lösning sålunda: En statstidning, hvars
namn lämpligen borde blifva »Sveriges Allmänna Tidningar», borde ut¬
komma hvarje helgfri dag och skulle upptaga endast annonser, nemligen
officiella och legala kungörelser samt dessutom annonser af alla slag;
annonseringen skulle ordnas på det mest praktiska och öfverskådliga
sätt; annonspriset skulle ej sättas högre än 10 öre för petitrad; prenu¬
merations- och lösnummerpriset skulle hållas särdeles billigt; gratisut¬
delning till embetsverk, myndigheter och kommuner samt tidningens
framläggande å lämpliga lokaler efter föredömet i Norge borde införas.
Motionären funne denna lösning af frågan enkel och praktisk.
Ett annat sätt vore att erbjuda den legala annonseringen till något
redan befintligt tidningsorgan med stor spridning. Ett lämpligt sådant
vore ej svårt att finna. De legala annonserna kunde införas antingen
på en från de öfriga, icke legala, skild plats eller ock i en särskild
bilaga upptagande endast legala kungörelser. Fördelarne häraf vore dels
annonskostnadens nedbringande till mindre än hälften af den nuvarande,
dels en stor spridning.
Motionären hade härmed endast velat antyda ett par sätt för frågans
lösning. Hade det vid 1888 års riksdag väckta förslaget vunnit Riksdagens
godkännande, så hade många svårigheter och betydliga utgifter både
för statsverket och den enskilde kunnat besparas. Ju längre frågan
uppsköts, desto större blefve svårigheterna och kostnaderna för ärendets
bringande till ett eftersträfvansvärdt slut.
Svenska akademien hade 1834 hos Kongl. Maj:t gjort förfrågan,
huruvida hon för frånträdande af sitt privilegium kunde af staten på-
Andra Kammarens Tillfälliga UtsTcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 13
räkna en årlig summa och i sammanhang dermed upplyst, att näst¬
föregående års behållning utgjort 5,200 riksdaler banko. Det vore
antagligt att akademien icke heller nu skulle vara obenägen att, mot
erhållande af en viss summa för bedrifvande af ordboksarbetet, afstå
från rätten att besörja den legala annonseringen, och detta så mycket
hellre, som inkomsten af denna annonsering komme att väsentligt
reduceras, om Riksdagens för dess del fattade beslut om inskränkning
i densamma blefve till efterrättelse påbjuden.
Motionären sammanfattar slutligen, hvad han i det föregående ut¬
förligare utvecklat, i följande ord:
■Sida, såsom här ofvan blifvit ådagaladt och som af framstående
medlemmar af föregående Riksdagar och i öfrigt uttalats. Post och In¬
rikes Tidningar i sitt nuvarande skick i anseende till tidningens obe¬
tydliga spridning icke lämpar sig för upptagande af officiella och legala
kungörelser,
då den annonsering, som staten betalar i tidningen både genom
det höga annonspriset och genom godtyckliga anordningar i afseende
å annonseringssättet, ställer sig oskäligt dyr,
då den legala annonsering, som i tidningen eger rum, icke upp¬
fyller vilkoret att vara billig utan tvärtom är en tryckande beskattning
på en stor del af landets medborgare, som af lagen fått sig ålagdt att
i tidningen annonsera,
då det måste anses som en fullt rigtig grundsats, att för den
legala annonseringen icke bör betalas mer än hvad den minst kan
kosta och att hvarje debitering derutöfver är eu otillbörlig och grym
skattebörda på personer, hvilka ofta icke ega tillgång till betalande af
denna skatt,
då bördan af den legala annonseringen kommer att ytterligare
ökas genom det kända förhållandet, att antalet af de personer, som af
lagen åläggas annonsera, år efter år växer,
dä det icke kan vara lämpligt, att rättighet att bestämma öfver
det annonspris, som bör af staten och landets annonseringsskyldige
inbyggare erläggas för den lagtvungna annonseringen, skall vara från-
känd Konungen och Riksdagen och såsom monopol öfverlenmad åt en
enskild institution, hvilken i eu beskattningsfråga efter behag härutinnan
kan stadga enligt sitt godtfinnande, samt
dä svårigheterna att få frågan om samma annonsering på ett till¬
fredsställande sätt löst, så att den både blifver billigare och mera spridd
bland allmänheten, med hvarje år som går öka sig, och kostnaderna
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
för vinnandet af detta mål jemväl komma att växa, ju större inkomster
Posttidningens nuvarande egare skördar af tidningen,
så får jag, som anser det vara af stor vigt, att detta ärende, så
fort ske kan, vinner sin slutliga lösning och bringas till ett för staten
och en stor mängd samhällsmedlemmar gagnande resultat, med hän¬
visning till hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4 i utlåtande
n:o 30 vid 1888 års riksdag föreslagit, vördsamt hemställa»; hvarpå följer
den hemställan, som utskottet i början af detta betänkande redan anfört.
Vid 1888 års riksdag väcktes af herr A. P. Danielson en motion
i samma syfte som den ifrågavarande, nemligen: »att Riksdagen må
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om ut¬
redning i syfte att alla legala tillkännagifvanden såväl af embetsmyn-
digheter som enskilde i de fall, då sådana offentliga tillkännagifvanden
äro enligt lag och författningar dem ålagda, må införas i en statstid¬
ning, afsedd uteslutande för dylika tillkännagifvanden och för medde¬
landen från regeringen och Riksdagen i vissa ärenden, utgifven under
statsmyndighets kontroll samt så ordnad, att berörda tillkännagifvanden
med lätthet må kunna i sina olika grupper igenfinnas och med minsta
möjliga kostnad för vederbörande, hvilken utredning äfven torde omfatta
frågan i hvad mån och på hvilket sätt samma statstidning borde kost¬
nadsfritt utdelas, samt till nästa Riksdag inkomma med förslag i ämnet.»
Såsom skäl härför framhöll motionären, att den annonsering, som funnes
i lag anbefald och som upptoges i Post- och Inrikes Tidningar, vore
till följd af annonsernas dyrhet en tunga för den stora allmänheten
och särskildt för den fattigare befolkningen mycket tryckande. Svenska
akademien hade visserligen genom erhållet privilegium af den 20 de¬
cember 1791 förklarats ensam berättigad att få den af akademien ut-
gifna tidningen erkänd såsom den enda med laga vitsord att upptaga
den i lag anbefalda annonseringen, men då akademien icke, på sätt i
tryckfrihetsförordningen stadgades, förnyat det uppgifna privilegiet utan
på 1830-talet låtit det förfalla, kunde hinder deraf ej möta att ordna
den lagtvungna annonseringen mera tidsenligt och på annat sätt än nu.
Posttidningen utgiuge i ett icke så betydligt antal exemplar och egde
en mycket begränsad läsekrets, men gåfve det oaktadt Svenska akademien
betydlig inkomst, om hvars storlek dock akademien vägrat lemna upp¬
lysning. Motionären hade tänkt sig, att alla tillkännagifvanden, som voro
så väl för embetsmyndigheter som enskilde enligt lag och författning
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 15
påbjudna, kunde införas i en statstidning, afsedd uteslutande för dylika
tillkännagifvanden och meddelanden från Riksdagen och regeringen i
vissa ärenden. Tidningen skulle utgifvas under statens kontroll och
utdelas till embetsverk och myndigheter samt rikets kommuner äfven¬
som finnas att tillgå genom prenumeration och försäljning. Priset för
legala annonser borde beräknas så lågt som möjligt och så, att endast
omkostnaden för tidningens utgifvande blefve ersatt.
Motionen remitterades till Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o
4, som i ett utförligt och sakrikt betänkande anförde i hufvudsak följande:
Frågan om en statstidning, som inom pressen skulle representera rege¬
ringens åsigter och önskningar, hade blifvit väckt af enskild motionär
vid 1877 och 1879 års riksdagar men båda gångerna blifvit af båda
kamrarne afslagen.
För att klargöra Svenska akademiens ställning till Posttidningen
lemnade utskottet en historisk redogörelse i ämnet, af hvilken hufvud¬
sakligen framgick, att akademien genom privilegiet af den 20 december
1791 »för evärdliga tider» erhållit rättighet att ensam förlägga och ut¬
gifva Post- och Inrikes Tidningar och att inga andra kungörelser
rörande testamenten, skuldfordringsmål, konkurser, auktioner, förmynder¬
skap, »tjensters ledighet och förgifvande, markegångstaxor» m. in. skulle
anses såsom i laga ordning utgifne än de, som i nämda tidningar blifvit
införda samt att akademien egde frihet att på vissa år mot stadgad
afgift till en eller flera upplåta tidningens utgifvande..
Den 12 maj *834 tillkännagaf akademien i skrifvelse till Kongl.
Maj:t, att hon vore betänkt på att utarrendera tidningen, för att aka¬
demien derigenom måtte betrygga sig en både större och framför allt
säkrare inkomst af densamma, men ville dessförinnan hos Kongl. Maj:t
göra en underdånig förfrågan, huruvida hon för frånträdandet af sitt
privilegium kunde af staten påräkna en årlig summa, hvarjemte, hon
upplyste, att sista årets behållning vore 5,200 riksdaler banko, hvilken
summa nära motsvarade inkomsten af de legala annonserna. Kongl.
Maj:t meddelade akademien tillstånd att från början af. år 1835 på fem
år öfverlåta sitt privilegium å tidningens utgifvande till den, som hof-
kansleren antoge att utgifva en svensk statstidning, »på det akademien
måtte tryggad till sitt bestånd och ostörd i sin verksamhet egna sig
åt sitt egentliga ändamål af estetisk bildningsanstalt, samt Post- och
Inrikes Tidningar bättre än dittills uppfylla sitt ändamål åt officielt
dagblad» och »öfvergå från akademiens ledning till det vidgade skick,
som en statstidning egnar». Tidningens namn förändrades till Sveriges
statstidning eller Post- och Inrikes Tidningar.
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
Den 28 november 1835 utfärdades till alla offentliga verk kun-
görelse att, på det icke statstidningens redaktion måtte blifva i saknad
af påräknad annonsinkomst, räkningar å legala annonser skulle godt-
göras af de till expenser för nämnda verk anslagna medel.
Med slutet åt år 1841 uppsade Kongl. Maj:t arrendet, hvarefter
akademien utarrenderade tidningen till enskild person mot samma ar¬
rende som staten erlagt, eller 5,200 rdr bko. Alltsedan dess hade tid¬
ningen varit utarrenderad till enskild person. Tidningens namn för¬
ändrades 1844 till »Post- och Inrikes Tidningar», i sammanhang hvar¬
med Kongl. Maj:t den 19 december samma år utfärdade en kungörelse af
innehåll, att Kongl. Maj:t uppå förekommen anledning funnit godt i
nåder förordna, »att de legala kungörelser och annonser, hvilka enligt
lag eller särskilda töreskrifter, böra genom 'allmän’ tidning offentlig¬
göras, skola hädanefter och intill dess annorlunda varder derom förord-
nadt, införas uti det nya dagblad, som, under benämning Post- och
Inrikes Tidningar, från och med den 16 uti innevarande månad, i stället
för statstidningen utkommit». Den 30 april 1886 afslutades emellan
regeringen å ena sidan och kanslisekreteraren Strandberg »såsom ut¬
gifvare af Post- och Inrikes Tidningar» å andra sidan en öfverenskom¬
melse, innehållande bland annat en förteckning å de meddelanden från
regeringen och embetsverken, hvilka- tidningen vore skyldig att utan
ersättning intaga. »Deremot — heter det vidare — får tidningen åt¬
njuta förmånen att af Kongl. Maj:t och dess regering i så måtto be¬
traktas och behandlas såsom officiel, att alla officiella och legala kun¬
görelser, der ej i särskilda författningar annorlunda stadgas, samt un¬
derrättelser om utnämningar och andra regeringsåtgärder, såsom hittills,
i första hand der införas».
Utskottet hade sökt vinna upplysning, huruvida förutnämnda privi¬
legium blifvit i enlighet med tryckfrihetsförordningens 1 § 3 mom.
någon gång af Kongl. Maj:t förnyadt. De efterforskningar, som skett,
både ledt till det temligen säkra antagande, att någon sådan förnyelse
icke egt rum.
Om det sålunda vore sannolikt, att akademiens privilegium på tid¬
ningen icke lade hinder i vägen för Kongl. Maj:t att meddela för¬
ordnande om den legala annonseringens ordnande på annat sätt, fann
utskottet det dock vara skäl att först utreda, hvilken verkan en dylik
anordning skulle för akademien medföra.
Det kunde tagas för gifvet att, om Posttidningen beröfvades de
officiella och legala kungörelserna — hvilkas befintlighet i tidningen
utgör grunden för en högst betydlig del af den i sig sjelf icke stora
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 17
prenumerationen — skulle tidningen icke vidare kunna utgifvas, hvaral
åter skulle följa, att svenska akademiens inkomst af tidningen skulle
upphöra. Här framstälde sig då tvenne frågor. Huru stor är akade¬
miens inkomst från Posttidningen, och huru stora äro akademiens öfriga
inkomster? På den första frågan kunde intet svar gifvas, emedan akade¬
mien vägrat att derom lemna upplysning. Skälet uppgifves ligga.i den
omständigheten, att akademiens enskilda utgifter till icke obetydlig del
upptagas af understöd åt behöfvande litteratörer eller deras efterlefvande
anhöriga, och att dessa understöd, hvilkas utdelande är af grannlaga
natur, stundom skulle förlora åtskilligt af sin betydelse, om de under¬
kastades offentlighet.
Vidkommande den andra frågan, eller beloppet af akademiens in¬
komster utöfver tidningsarrendet, vore ådagalagdt att de penningemedel,
hvaröfver akademien för fyllandet af sin uppgift Unge att årligen för¬
foga, komme att inskränkas till ett å åttonde hufvudtiteln uppfördt an¬
slag af 2,250 kronor, hvartill möjligen komme någon behållning af
akademiens fastighet n:o 18 vid Skeppsbron i Stockholm.
Inkomsten af Posttidningen hade alltid af akademien ansetts såsom
ett lifsvilkor. Det vore oemotsägligt, att akademien äfven genom ma-
terielt understöd banat vägen för många obemedlade vitterhets- och
vetenskapsidkare, hvilka sedermera gjort fäderneslandet ära. eller gagn,
och att den efter måttet af sina tillgångar understöd! åtskilliga företag,
afsedda till heder och gagn för Sverige och dess stora minnen. »Det
torde således under alla förhållanden vara hvarken billigt eller nyttigt
att utan vidare, i fråga om Posttidningen, vidtaga en åtgärd, hvarige¬
nom akademiens — för att begagna ett i hennes historia icke sällan
användt uttryck — förnämsta inkomstkälla tilltäppes och akademiens
tillvaro sättes på spel.»
Vidare framhåller utskottet, hurusom det vidlyftiga och kostsamma
ordboksarbetet komme att taga akademiens alla tillgängliga medel i
anspråk, och att akademien meddelat, att hela hennes inkomst af Post¬
tidningen med undantag af 3,000 kronor, som äro afsedda för hennes
sekreterares lön, är anslagen till ordboksföretaget och å dettas konto i
akademiens enskilda räkenskaper särskildt, bokförd.
Med afseende å hvad sålunda blilvit upplyst och med hänsyn till
ordboksarbetets stora fosterländska betydelse och det sätt, hvarpå akade¬
mien hittills användt sina tillgångar, funne utskottet åtgärd,, hvarige¬
nom akademien gånge miste om sin inkomst af Post- och Inrikes Lid-
Bih. till Kikad. Prat. 1896. 8 Sami. 2 Afl. 2 Band. ö Raft. -i
18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
ningar, icke böra vidtagas utan i sammanhang med anordning, ledande
dertill, att ersättning bereddes akademien för hvad hon derigenom
förlorar.
Utskottet lemnar vidare några upplysningar om förhållanden i an¬
dra länder, hvaraf framgår:
Norge har en offentlig, daglig kungörelsetidning, af hvilken 5,000
ex. utdelas gratis eller framläggas i offentliga lokaler och i hvilken
skola införas alla legala annonser och tillkännagifvanden mot en er¬
sättning, som bestämmes så, att det allmännas utgifter för tidningen
blifva betäckta. Annonspriset är 12 öre för rad korpus-stil och 10 öre
för rad petit-stil. Prenumerationspriset är 4 kronor om året.
I Danmark åtnjuter Berlingske Tidende åtskilliga företrädesrättig¬
heter, i det många offentliga kungörelser måste upptagas deri för att
vara rättsgiltiga, och regeringen brukar den för att uttala sin mening
och meddela sina underrättelser.
Finland har en officiel annonstidning, utgifven både på svenska
och finska, och hvilkens hufvudredaktörer lära tillsättas af regeringen.
I Tyskland märkes »Deutscher Reiehsanzeiger und Königlich Preus-
sischer Statsanzeiger», utgången från en inrättning, stäld under det
tyska statsministeriet.
Frankrike har »Journal officiel de la république frangaise», som står
under ledning af inrikesministern, hvilken äfven utser redaktionsperso¬
nalen. Innehafvaren af utgifningsrätten betalar ett visst belopp till
statskassan, men åtnjuter i stället inkomsten af prenumeration och an¬
nonser inom bestämda gränser.
Efter att hafva erinrat om den mängd olika fall, då våra lagar och
författningar föreskrifva kungörande i »allmänna tidningarne» eller —
hvilket f. n. är ett och detsamma — i Posttidningen, och hvilkas tal¬
rikhet snarare torde komma att ökas än minskas, egnar utskottet en
noggrann undersökning åt motionärens anmärkning, att ifrågavarande
annonser äro dyra och särskildt för den fattigare befolkningen mycket
tryckande. Af denna undersökning framgick, att Posttidningens annons¬
pris väl vore 2 V2 öre per rad högre än några andra svenska dagliga
tidningars och Va å 2 V2 öre per rad högre än Norsk Kundgiprelses-
tidendes, men icke obetydligt lägre än flera svenska och alla öfriga
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 19
omnämnda utländska tidningars annonspris. Med påvisande att det väl
icke vore företrädesvis »den fattigare befolkningen», som betalar annon¬
serna i Posttidningen, och att det näppeligen kunde ifrågasättas, vare
sig att statsverket skall vidkännas någon del af kostnaden för de legala
kungörelser, hvilkas gäldande nu är enskilda personer ålagdt, eller att
priset för dessa annonser skall sättas lägre än det som i allmänhet lägst
gäller i Öfriga svenska dagliga tidningar, höll utskottet före, att all
skälig anledning till klagan öfver ifrågavarande annonsers dyrhet vore
undanröjd, om annonspriset kunde nedsättas till 10 öre per rad.
Efter att ytterligare hafva framhållit, att den vigtigaste fordran,
som bör ställas på ett blad sådant som Posttidningen, är, att detsamma
varder i högsta möjliga mån spridt i hela landet, att det varder kändt
och beaktadt af den stora allmänheten, hvarförutan hela kungörelse-
systemet. vore i grund och botten förfeladt, och efter att hafva påvisat,
att af alla dagliga tidningar som utgifvas i Stockholm hade Posttidnin¬
gen det lägsta prenumerantantalet, vida understigande alla de andras,
funne utskottet det vara ådagalagdt, att tidningen i sitt nuvarande skick
icke lämpade sig för upptagande af officiella och legala kungörelser,
hvarför utskottet vore ense med motionären derom, att en^ändring i
detta afseende påkallades af omsorg om allmänhetens välförstådda
intresse.
Utskottet ansåg i likhet med motionären, att i stället för Posttidningen
borde under regeringens öfverinseende af en särskildt. för ändamålet
anstäld person utgifvas en statstidning, innehållande dels officiella och
legala kungörelser och meddelanden, dels ock andra annonser af alla
slag. Annonspriset skulle ej sättas högre än 10 öre för petitrad. Pre¬
numerationspriset skulle vara billigt, och tidningen utdelas gratis till
embetsverk, myndigheter och kommuner. Trots det billiga priset an¬
såg utskottet, att inkomsten skulle varda betydlig och betäcka ej blott
alla utgifter för företaget, utan äfven den ersättning, som borde till¬
komma svenska akademien.
Efter denna utredning hemstälde utskottet, att Riksdagen ville be¬
sluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
dels låta utreda, huruvida ej, sedan det med utgifvaren af Post- och
Inrikes Tidningar under den 30 april 1880 af regeringen upprättade
kontrakt blifvit, i vederbörlig ordning uppsagdt och upphört att gälla,
en tidning, afsedd att upptaga vissa meddelanden från regeringen äf-
20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
vensom officiella och legala kungörelser samt andra annonser, kunde
under statsmyndighets kontroll utgifvas och spridas på sätt utskottet
här ofvan antydt, dervid ersättning borde beredas svenska akademien
för den minskning i inkomst, akademien, i följd af upphäfvande af
Post- och Inrikes Tidningars officiella egenskap, kunde visa sig komma
att få vidkännas; och dels om möjligt till nästa Riksdag afgifva propo¬
sition i ämnet.
Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, och skulle be¬
slutet delgifvas medkammaren. Första Kammarens tillfälliga utskott
n:o 2, som nu fick frågan till behandling, kunde icke biträde Andra
Kammarens hemställan. Utskottet ansåg nemligen att, äfven om svenska
akademiens omtalade privilegium på 1830-talet genom den formella för¬
summelsen af underlätet förnyande må anses hafva gått förloradt, det
vore Riksdagen föga värdigt att nu, sedan under mer än 50 år der¬
efter nämnda privilegium fortlefvat, påkalla åtgärder, som skulle till¬
intetgöra privilegiet. Derjemte hyste utskottet ur klokhetssynpunkt be¬
tänkligheter mot den ifrågasatta statstidningen. Det öfverensstämde
icke med de i allmänhet hos oss gällande grundsatser, att staten skulle
för egen del inlåta sig på företaget att utgifva eu tidning, som skulle
redigeras af en statens embetsman såsom sådan, och ännu mindre att
tidningen delvis skulle försörja sig med enskilda annonser och således
inlåta sig på eu för enskilda tidningar förlustbringande täflan på ett
för tidningars existens så vigtigt område som annonseringen. Om åter
de enskilda annonserna uteslötes, och tidningen skulle i en ofantlig
mängd exemplar gratis utdelas samt hafva lågt försäljnings- och annons¬
pris, vore det tvifvelaktigt, om den förmådde väl bära utgifterna och
tillika lemna svenska akademien full ersättning för dess förlust.
I likhet med Andra Kammarens utskott ansåge dock utskottet det
högligen önskligt, att de legala kungörelserna erhölle vidsträcktare
spridning än nu är händelsen, hvilket hufvudsakligen kunde ske dels
genom utdelande till myndigheter och korporationer, på sätt liemstäldt
blifvit, af den i fråga om annonsering officiella tidningen, dels genom
att medelst lägre prenumerationspris och mera lockande innehåll vid
sidan om annonserna förvärfva tidningen ökadt antal prenumeranter.
Äfven funne utskottet det beaktansvärdt, om något kunde göras
till minskning i kostnaden för den lagtvungna annonseringen, vare sig
genom lägre annonspris eller den lagändring, att kungörelse behöfde
införas blott två gånger i sådana fall, der nu deras införande tre gån¬
ger är föreskrifvet.
Utskottet ansåg, att frågan påkallade utredning af Kongl. Maj:t, och
Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 21
att denna utredning borde i så litet bindande ordalag som möjligt
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, och hemstälde derför, att Riksdagen ville
besluta, att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, »om och hvilka åtgärder böra vidtagas för att de kungö¬
relser, hvilka enligt lag och författningar skola i allmänna tidningarne
införas, må vinna större spridning och medföra mindre kostnad än nu
är fallet».
Vid detta betänkandes föredragning i Första Kammaren anfördes
å ena sidan, att akademiens omtalade privilegium kunde anses vara för¬
fallet i fråga om rättigheten att utgifva Posttidningen, men att deremot
privilegiet att, så länge akademien utgifver förbemälda tidning, den
eger att der få alla de nämnda legala publikationerna införda, änuu
eger full laga och gällande kraft. Akademien hade låtit uppgöra kost¬
nadsberäkning, hvad en gratisutdelning till hvarje kommun i landet
skulle kosta, och funnit att det skulle gå till vida öfver 20,000 kronor.
Vid 1866 års riksdag hade en sådan gratisutdelning beräknats till
38,000 kronor.
En sådan förlust kunde akademien icke bära, och föga troligt vore,
att Riksdagen skulle vilja ersätta densamma.
A andra sidan framhölls att de i motionen uttalade önskemål vore
från det allmännas sida väl befogade. Då akademiens inkomster måste
anses hafva stigit betydligt på senare tider och genom ökning i före¬
skrifter om legal annonsering ytterligare torde komma att stiga, hade
utskottet, som ansett det vara för Riksdagen värdigast att, utan pröf¬
ning af privilegiet, låta akademien behålla detsamma, funnit den af ut¬
skottet föreslagna skrifvelsen vara det lämpligaste sättet att få en för¬
ändring till stånd. Utskottets hemställan blef emellertid af borsta
Kammaren afslagen.
Vid 1889 års riksdag förnyade herr Danielson sin motion med
förslag derjemte att extra anslag af 1,500 kronor skulle ställas till
Kongl. Maj:ts förfogande i och för bestridande af kostnaderna för ut¬
redningen. Statsutskottet, som nu fick motionen till behandling, till¬
styrkte bifall till densamma med hänvisning till den motivering, som
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4 år 1888 afgifvit. Vid före¬
dragning inför kamrarne rönte frågan samma öde som föregående år,
eller att bifallas af Andra Kammaren och afslås af den Första.
Vid 1890 års riksdag väckte herr Danielson ny motion i ämnet,
ehuru i förändrad form, nemligen om ett förslagsanslag af högst 15,000
kronor att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande till utgifvande af en
statstidning i förut nämnd rigtning. Statsutskottet tillstyrkte äfven nu
22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
motionen, dock med reservation af samtlige utskottsledamöter från
Första Kammaren. Utskottsbetänkandet nämner denna gång ingenting
om beredande af någon sorts ersättning åt svenska akademien. Vid
frågans behandling i Andra Kammaren uttalades å ena sidan den åsig-
ten, att det vore en rättskränkning mot svenska akademien att beröfva
henne den enda egentliga inkomst som, hon egde, och hvarå hon egde
privilegium. Vore rättigheten att åtnjuta privilegiet omtvistad, så borde
åtminstone en rättslig undersökning derom först ske, innan andra åt¬
gärder vidtoges. Akademien stode just nu i beredskap att börja ut¬
gifvande!; af sin stora ordbok och behöfde alltför väl behålla inkomsten
af Posttidningen. Skulle, såsom af motionen och utskottets kläm tyck¬
tes framgå, alla legala annonser intagas kostnadsfritt, så vore 15,000
kronor ett alldeles otillräckligt belopp. Från motsidan svarades, att
staten skulle taga betaldt för de legala annonserna, hvilka jemte pre¬
numeration och lösnummer försäljning borde' lemna inkomster, som ej
kunde blifva obetydliga. Det vore nödvändigt att få de legala annon¬
serna mera spridda och billigare. Om ersättning till akademien nämndes
föga eller intet.
Utskottets hemställan blef vid anstäld votering afslagen.
Slutligen är att erinra, det Riksdagen år 1895, med anledning af
herr L. Jönssons i Sandby motion, n:o 89, beslöt att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om i hvad mån den
stadgade legala annonseringen må kunna inskränkas.
Då utskottet nu går att afgifva eget utlåtande i frågan, torde vara
lämpligt att först upptaga till pröfning de anmärkningar, som motionären
anfört emot det nuvarande sättet för legala annonsers publicerande, och
derefter motionärens förslag till förändrade anordningar.
Utskottet är af samma mening som motionären i fråga derom, att
Posttidningen genom sin obetydliga spridning icke uppfyller de kraf,
som allmänheten är berättigad att ställa på en tidning för legala till-
kännagifvauden. De siffror rörande tidningarnes spridning genom post¬
verket, hvilka motionären anfört, äro i detta hänseende tillräckligt
talande.
Till jemförelse må erinras, hurusom Norges officiella tidning gratis
utdelas till hvarje kommun och hvarje embetsverk inom Norge till ett
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 23
antal af 4 å 5,000 exemplar och således verkligen är tillgänglig öfver¬
allt och för alla.
För att undersöka, huruvida motionärens utsago, att Posttidningens
annonspris icke är billigare än flertalet andra tidningars och dertill
onödigt högt, är öfverensstämmande med verkliga förhållandet, har ut¬
skottet verkstält en jemförande beräkning öfver annonspriset i samt¬
liga dagliga tidningar, som utgifvas i Stockholm.
De i Stockholm utkommande dagliga tidningarnes annonspris,
jemförda med Post- och Inrikes Tidningars.
|
ce
SO
et-
O"*
|
Verkligt pris.
|
Pris reduceradt efter
Posttidningens
spaltbredd
|
hd a-
ll
<rs *-»
SJ °
P/Ö
|
T)
o
t* t-«
p-oq
|
|
Cl-
|
|
|
|
|
g
|
£. CD
|
|
B
3
|
före
texten
|
efter
texten
|
före
texten
|
efter
texten
|
CD
Pa
•o
3.
00
|
o 3-
aq 00
g 9=:
0Q B
|
g;
O B
B
ÖB
|
|
|
öre.
|
öre.
|
öre.
|
öre.
|
Öre.
|
öre.
|
öre.
|
Post- och Inrikes Tidningar ..................
|
61V«
|
12,57
|
12,57
|
12,57
|
12,57
|
12,57
|
—
|
—
|
Aftonbladet...........................................
|
63
|
20.0 o
18.00
|
15,00
|
19,44
|
14,58
|
17,01
|
4,4 4
|
—
|
Dagens Nyheter, Stockholmsupplagan ......
|
67
|
14,oo
|
16,45
|
12,80
|
14,62
|
2,05
|
—
|
» » expressupplagan ............
|
—
|
12,05
|
10,o o
|
11,42
|
9,14
|
10,28
|
—
|
2,29
|
Nya Dagligt Allehanda, stora upplagan ....
|
67
|
20, oo
|
15,oo
|
18,22
|
14,17
|
16,19
|
3,62
|
—
|
» » » nationalupplagan..
|
—
|
15,oo
|
10, oo
|
13,71
|
9,14
|
11,42
|
—
|
1,15
|
Stockholms Dagblad, Stockholmsupplagan..
|
651/»
|
20, oo
|
15,oo
|
18,0 7
|
14,02
|
16,36
|
3,79
|
—
|
» » landsortsupplagan.....
|
—
|
15,oo
|
15,oo
|
14,02
|
14,02
|
14,02
|
1,45
|
—
|
Vårt Land.........................................
|
66
|
15,oo
15,oo
|
10, oo
10,oo
|
13,92
|
9,12
|
11,52
|
_
|
1,05
|
Svenska Dagbladet.................................
|
677»
|
13,61
|
9,07
|
11,34
|
—
|
1,23
|
Svenska Morgonbladet...........................
|
58
|
12,oo
|
10, oo
|
12,66
|
10,55
|
11,06
|
—
|
0,97
|
Stockholms-Tidningen ...........................
|
G01/*
|
18,oo
|
14,oo
|
18,22
|
14,17
|
16,19
|
3,62
|
—
|
Norsk Kundgiorolsestidende.....................
|
74
|
7,00
|
7,00
|
5,06
|
5,08
|
5,08
|
|
6,77
|
Då tidningarne hafva olika spaltbredd, hafva alla pris reducerats
i förhållande till Posttidningens spaltbredd och således blifvit inbördes
fullt jemförliga. Äfvenså tiar, då alla tidningar utom Posttidningen
hafva olika pris för annonser före och efter texten, medeltalet af dessa
24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
pris för hvarje särskild tidning blifvit användt vid jemförelsen. Post¬
tidningens annonspris beräknas efter spalthöjd och utgör 44 öre per
centimeter. Då 37_> petitrader gå på en centimeters spalthöjd, blir pri¬
set för hvarje petitrad 12,57 öre. ^
Till detta pris förhålla sig de öfriga tidningarnes på följande sätt:
Aftonbladet, Dagens Nyheters Stockholmsupplaga, Nya Dagligt Alle¬
handa, stora upplagan, Stockholms Dagblad, båda upplagorna, samt
Stockholms-Tidningen hafva högre annonspris än Posttidningen. Skil-
naden är högst 4,44, lägst 1,45 öre per petitrad. Deremot hafva Dagens
Nyheters expressupplaga, Nya Dagligt Allehandas nationalupplaga, Vårt
Land, Svenska Dagbladet och Svenska Morgonbladet annonspris som
äro lägre än Posttidningens. Skilnaden är högst 2,29 lägst 0,97 öre per
petitrad. I sammanhang härmed kan erinras, att åtskilliga tidningar
höja annonspriset för lördagarne med 10 procent och taga särskildt
betaldt för skiljelinier mellan annonserna. Äf denna jemförelse skulle
man kunna få den föreställningen, att Posttidningens annonspris icke
i och för sig kan sägas vara oskäligt högt, om det än ur flera syn¬
punkter vore önskligt, att kostnaden för i lag påbjuden och således
icke frivillig annonsering vore så billig som möjligt. Då af undersök¬
ningen framgår, att blott en enda tidnings medelpris understiger 11
öre, men ingen 10 öre per petitrad, vill det synas som om den åsigt,
hvilken motionären uttalar på trenne olika ställen, att annonskostnaden
borde kunna nedbringas till mindre än hälften af den nuvarande, icke
vore vidare hållbar, framför allt icke, om den legala annonseringen
skulle öfverlåtas åt ett redan befintligt tidningsorgan. Men utsträckes
jemförelsen till vårt hroderland Norge, möta vi en erfarenhet, som
talar ett helt annat språk. Norges officiella tidning, Norsk Kund-
giprelsestidende, hvilken, såsom ofvan är nämndt, gratis utdelas till
kommuner och embetsverk i 4 å 5 tusen exemplar och dertill i prenu¬
meration ej kostar mer än 4 kronor om året, utan något tillägg för
postbefordran, har det oaktadt ett annonspris af endast 7 öre för petit¬
rad. Härtill kommer ytterligare, att den norska tidningen har vida
större spaltbredd än den svenska, hvadan det befinnes, att den norska
tidningens pris, reduceradt i förhållande till Posttidningens spaltbredd, ut¬
gör endast 5,s öre pr petitrad, således mindre än hälften af Posttidningens
pris. Det torde vara oemotsägligt, att det som går för sig i Norge, med
dess mindre antal legala annonser, det bör äfven vara utförbart i Sverige
med dess större antal och således äfven mera inkomstgifvande annonser,
och om detta är oemotsägligt, då är dermed ock ådagalagdt, att en
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 25
svensk statstidning för i lag föreskri}na kungörelser skulle kunna utan för¬
lust för statsverket utgifvas med ett annonspris af omkring hälften af det
nuvarande.
Beträffande motionärens anmärkning, att Posttidningen bereder sig
stegrade, inkomster genom användning af onödigt stora stilsorter och
att det icke borde vara tillåtet att i en legal kungörelsetidning genom
större stilsorter göra den ena legala annonsen mera i ögonen fallande
än den andra, anser utskottet, att utfärdandet af ett dylikt förbud skulle
vara att drifva reglementerandet väl långt. Annonsören bör hafva
frihet att, allt efter den vigt han tillägger annonsen, bestämma om den
större eller mindre grad af tydlighet, hvarmed den bör publiceras.
Deremot instämmer utskottet med motionären deruti, att det är
otidsenligt och olämpligt, att en enskild korporation har uteslutande
bestämmanderätt öfver den beskattning, som genom den legala annon¬
seringen är pålagd icke blott den enskilde utan äfven staten och kom¬
munen, utan att Kongl. Maj:t eller Riksdag hafva någon rätt att be¬
stämma derom, och att en ändring i detta förhållande är i hög grad
önskvärd. Möjligheten af att få en sådan ändring till stånd är dock i
första hand beroende af den uppfattning, man hyser angående svenska
akademiens privilegium på offentliggörande af legala tillkännagifvanden.
Utan att vilja ingå i pröfning, huruvida detta privilegium är förverkadt
eller icke, vill dock utskottet uttala såsom sin mening dels att, äfven
om det vore förverkadt, skulle det icke vara Riksdagen värdigt att utan
godtgörelse upphäfva ett privilegium, som fått fortlefva 60 år efter den
tid, då det skulle hafva förfallit, dels att svenska akademien är en in¬
stitution, hvilkens väl bör ligga hvarje svensk man om hjerta!, och att
enkannerligen dess ordboksarbete är af den betydelse för vårt språk,
att akademien icke får beröfvas medel att kraftigt och ostördt bedrifva
detsamma. Motionären har i viss mån erkänt detta men, på samma
gång uttalat sig derom på ett sätt, som utskottet icke kan fullt gilla.
I rånsedt detta, är utskottet ense med motionären derom, att erforderliga
penningemedel böra åt akademien på annat sätt beredas, och att Riks¬
dagen härtill torde finnas villig, i synnerhet om derigenom kan beredas
någon lättnad i annonseringsbördan. Om storleken af domna ersättning
åt akademien kan utskottet icke yttra sig, då ännu ingen officiel upp¬
gift om akademiens inkomst af Posttidningen finnes tillgänglig. Denna
svårighet torde emellertid inom kort blifva afhjelpt. Utskottet har
nemligen inhemtat, att svenska akademien i december 1894 hos Kongl.
Maj:t anhållit att få till kammarrätten för granskning öfverlemna sin
räkenskap för inkomster af Posttidningen och utgifter för ordboksarbetet
IUh, till Itiksd. Prat. !8U6. 8 Barn/. 2 Afd. 2 Band. o Häft. 4
26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5.
från 1894 och att, så snart nådigt tillstånd dertill lemnats, räkenskaperna
för såväl 1894 som 1895 komma att till kammarrätten öfverlemnas och
således blifva för statsrevisionen tillgängliga.
I sammanhang härmed må äfven nämnas, att Posttidningen från
och med början af år 1895 icke är utarrenderad, utan att svenska
akademien sjelf drager hela inkomsten af tidningen och bestrider kost¬
naderna för dess utgifvande.
Tidningens ställning till regeringen är densamma som förut.
För utskottet återstår nu att yttra sig om motionärens alternativa
förslag, det ena om utgifvande af en statstidning innehållande uteslu¬
tande annonser, dels legala, dels andra, samt tidningens gratisutdelning
till kommuner och embetsverk; det andra om den legala annonseringens
verkställande genom något redan befintligt tidningsorgan. Mot det sist¬
nämnda alternativet hyser utskottet allvarsamma betänkligheter. Att
gifva en enskild tidning ett dylikt monopol vore att premiera densamma
på ett för alla dess konkurrenter rent af förkrossande sätt och skulle
visserligen kunna förverkliga det eftersträfvade målet: billiga annonser
med stor spridning, men på samma gång försvåra tidningspressens tids¬
enliga utveckling och framåtskridande. Utskottet anser sig derför böra
afstyrka detta förslag. Mot det förstnämnda alternativet vill utskottet
anmärka, att det icke synes lämpligt, att eu statstidning inlåter sig i
konkurrens med enskilda tidningar i fråga om icke legala annonser,
utan bör den inskränka sig till att vara, hvad benämningen »statstidning))
antyder: en tidning för legala kungörelser. 1 öfrigt finner utskottet
detta alternativ, som i allt väsentligt ansluter sig till det i Norge länge
pröfvade och dugligt befunna sättet för verkställande af den legala
annonseringen, vara beaktansvärdt.
Då emellertid utskottet delar den ofvan anförda mening, som ut¬
talades af Första Kammarens tillfälliga utskott vid 1888 års riksdag,
nemligen att frågan bör i så litet bindande ordalag som möjligt öfver¬
lemnas åt Kongl. Maj:t, får utskottet härmed hemställa,
att motionen må på det sätt bifallas,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästkom¬
mande Riksdag framlägga förslag dels till sådan ändring
i sättet för den legala annonseringen, att denna icke
blefve dyrare än hvad till omkostnadernas betäckande
kräfdes och på samma gång erhölle den största möj¬
liga spridning genom gratisutdelning till embetsverk
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 5. 27
och kommuner, dels till åtgärder, hvarigenom svenska
akademien hölles skadelös för den minskning i in¬
komst, som måste uppkomma, om akademiens rättig¬
het att ombesörja den legala annonseringen upphör.
Stockholm den 27 februari 1896.
På utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.