Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1896, kl. 3 e. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t
rörande åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn.
Andra Kammaren har till utskottet remitterat en inom kammaren
af herr F. Berg väckt motion, n:o 123, i hvars syfte 21 af kammarens
öfriga ledamöter instämt. I motionen hemställes,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t. ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om åtgär¬
der för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn».
Till stöd för sitt förslag framhåller motionären till en början, att
man inom allt vidsträcktare kretsar syntes under senaste tiden hafva
kommit till medvetande om den allvarsamma fara, som hotade vår sam¬
hällsordning genom den sedliga förvildningen hos en del af det upp¬
växande slägtet.
En oroväckande yttring af denna sedliga förvildning utgjorde det
stora antalet unga förbrytare och framför allt den fortgående ökningen af
detta antal.
I detta hänseende meddelar motionären åtskilliga sifferuppgifter ur
Bih. till Riksd. Frot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Höft. (N:o 9.) 1
Motionen.
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
fångvårdsstyrelsens berättelser. Utskottet hänvisar till de i motionen
förekommande tabellerna och inskränker sig här till att påpeka, att
medan antalet inkomna, under 20 år varande straffarbetsfångar
år 1850 uppgick till endast .......................................... 28, hade antalet
1860 stigit till............................................................. 154,
1870 » » ............................................................. 225,
1880 » » ............................................................ 251, för att
» 1890 åter gå ned till................................................. 222 och derpå
)> 1893 stiga till.............................................................. 294 samt
» 1894 ända till............................................................ 315.
»
)>
Af de sistnämnda 315 unga förbrytarne hade 30 inkommit vid
endast fylda 15 år, 52 vid 16 år, 62 vid 17 år, 75 vid 18 år och 96
vid 19 år.
De meddelade uppgifterna angåfve, att antalet af uti vårt land
till straffarbete dömda unga förbrytare för närvarande i det hela taget
syntes vara i stigande.
På samma sorgliga företeelse häntydde ock kriminalstatistiken inom
nästan alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarn, Frankrike,
Italien, Holland, Danmark och Norge m. fl.
Motionären finner emellertid, att det skulle vara så mycket mera
förhastadt, om man af den nu tillgängliga kriminalstatistiken ville sluta
sig till ett växande sedligt förderf, som brottsligheten icke finge bedömas
blott efter lagöfverträdelsernas antal, utan äfven efter deras art, det är
efter den större eller mindre ondska och råhet, hvaraf de äro ett uttryck.
Och äfven om man finge antaga, att en tillväxt i antalet beifrade för¬
brytelser utvisade en tillväxt i antalet verkligen begångna sådana och
denna senare en tillväxt i brottslighet, så vore härmed naturligtvis inga¬
lunda bevisadt, att nationens sedliga nivå i det hela skulle befinna sig i
sjunkande. Förbrytarebefolkningen inom en nation utgjorde ju i alla
fall endast ett mindretal, och dess tillbakagång i moraliskt afseende
kunde mångfaldigt uppvägas af en samtidigt härmed fortgående sedlig
förbättring hos det stora flertalet.
Med allt erkännande häraf stode det likväl fast, att de statistiska
uppgifterna syntes tyda på eu tilltagande brottslighet hos ungdomen
inom nästan alla land. Lemnades de sålunda gifna antydningarna obe¬
aktade, så vore fara värdt, att den sedliga förvildning, hvari lagöfver-
trädelserna hafva sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt vid¬
sträcktare kretsar af det uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva,
att framtidens mensklighet sjönke ned till en lägre moralisk ståndpunkt
än den, hvarpå nutidens befunne sig.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Under sådana förhållanden vore det enligt motionärens mening
helt naturligt, att frågan om brottsligheten bland de minderåriga under
den senaste mansåldern tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i
främsta rummet gifvetvis inom de kretsar, som af denna fråga omedel¬
bart beröras, nemligen å ena sidan kriminalisterna, å andra sidan skol-
männen, framför allt folkskolemännen.
Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröf¬
ning finner motionären vara den bland dem vunna erfarenheten om fan-
gelselifvets förderfliga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hade
de kommit till insigt derom, att förbrytare, hvilka ännu befunne sig i
barndoms- eller öfvergångsåldern, icke både sin rätta plats i fängelset,
samt att de ofta utginge ur detta vida sämre än de gingo der in. Folk¬
skolemännen åter hade under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att
steg för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de källor,
hvarur det hämtade sin näring. De hade dessutom haft flera särskildt
tvingande anledningar att med lifligaste intresse omfatta denna fråga.
De unga lagöfverträdarne utginge nemligen så godt som undantagslöst
ur kretsen af dessa vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom
sina skoiförsuinmelser och sitt dåliga uppförande beredde läraren de
bittraste bekymmer och i hög grad neutraliserade honom i hans arbete.
Ofta vore det just efter dessa barns beteende, som allmänheten bildade
sig sina föreställningar om folkskolans uppfostrande verksamhet, hvadan
omdömena härom icke kunde blifva annat än vilseledande och orättfär¬
diga, Härtill komme, att barn af ifrågavarande slag naturligtvis måste
utöfva eu i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvadan
deras tvungna samvaro med välartade barn innebure en upprörande orätt¬
visa såväl mot dessa som mot deras föräldrar.
Af nu antydda skäl hade lämpligaste behandlingen af minderåriga
förbrytare och vanartade barn allt mer blifvit en brännande fråga bland
tänkande kriminalister och skolmän samt öfriga för social-etiska och
social-pedagogiska spörsmål intresserade personer. Så i utlandet; så
äfven hos oss.
Redan tidigt, säger motionären, hafva våra kriminalister haft upp¬
märksamheten fästad vid nödvändigheten af att söka hämma förbrytare-
befolkningens fortgående rekrytering på grund af ständig tillströmning
utaf unga brottslingar, och sedan lång tid tillbaka har fångvårdsstyrelsen
i sina berättelser år efter år påpekat den fara, som bär hotar. Tidigt
hafva ock från uppfostrarnes sida starka röster höjt sig för det ondas
förebyggande och hämmande genom de vanartade och brottsliga barnens
hänvisande till enkom för dem upprättade räddnings- och förbättrings-
hem. Uttalanden i denna rigtning hafva tid efter annan framkommit
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
inom skolpressen samt från folkskolelärareföreningarna i olika delar af
vårt land, särskild! från hufvudstadens, och under de senaste åren har
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening för frågans
utredning genom trenne för ändamålet utsända resestipendiater inhemtat
underrättelser om de anstalter af ifrågavarande art, som finnas såväl i
vårt eget land som i Norge, Danmark, Skottland och England.
Af åtskilliga tecken att döma synes äfven den stora allmänhetens
intresse numera vara väckt för denna betydelsefulla angelägenhet. De
berättelser, som pressen under senaste tiden gång på gång haft att med¬
dela om våldsdåd, föröfvade af minderåriga, samt om formliga förbrytare¬
ligor, bestående af halfvuxen ungdom, hafva inom allt vidsträcktare kretsar
bragt det medvetandet till lif, att samhället här låtit en svår försummelse
komma sig till last, och att denna försummelse måste i möjligaste mån
godtgöras, och detta med snaraste, så vida vi ej med visshet skola gå
en mörk framtid till mötes.
Att en förbättring är möjlig, derom hade vi, enligt motionären,
lyckligtvis ett ovedersägligt bevis. Det funnes i Europa verkligen ett
enda rike, som på detta område skiljer sig från de öfriga och kan förete
en statistik med år för år sjunkande brottslighet hos de minderåriga
samt med deraf i sinom tid följande minskad brottslighet äfven hos de
vuxna. Det är det brittiska. Motionären meddelar i detta hänseende
en mycket talande tabell, af hvilken framgår, att antalet förbrytare i
England med Wales var:
Under 16 år. Öfver 16 år.
år 1861 .................................................................... 8,801 103,343
» 1869 ................................................................. 10,314 146,940
» 1870 ....................................................................... 9,998 147,225
» 1880 ....................................................................... 5,579 160,684
» 1890 ...................................................................... 3,872 150,780
» 1893 ....................................................................... 2,924 148,538.
Antalet yngre förbrytare var alltså i England i stigande till och med
år 1869, men har sedan dess nästan oaflåtligt sjunkit, och verkningarna
af detta sjunkande har från och med år 1883 visat sig i ett fortgående
sjunkande äfven af antalet äldre förbrytare.
Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande är — påpekar motio¬
nären — lätt funnen. Den ligger deruti, att staten allt sedan 1850- och
1860-talen kraftigt tagit saken om hand. Den har genom sin lagstift¬
ning föreskrift »tvangsupp fostrarn för sådana, som häraf äro i behof:
för de minderåriga brottslingarna i förbättringshem (Reformatory School
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Acts 1854 och 1866), för de vagabonderande och vanartade barnen i
räddningshem och dermed beslägtade anstalter (Industrial School Acts
1857, 1861 och 1866, Elementary Education Acts 1870 och 1876 samt
Industrial School Amendment Act 1880). Den har vidare genom stor¬
artade anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras verk¬
samhet kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ändamålet
lämpligt sätt, och den har slutligen underkastat dem en sakkunnig och
noggrann inspektion. Enligt den senast utgifna inspektionsberättelsen
funnos under 1894 i Storbritannien följande af staten understödda an¬
stalter af förevarande slag, nemligen:
50 förbättringshem (Reformatory Schools),
141 räddningshem (Industrial Schools),
14 skolkarehem (Truant Schools),
22 räddningsskolor (Day Industrial Schools).
Summa 227.
Antalet lärjungar utgjorde:
i förbättringshemmen ...............................................
|
|
5,587
|
i räddnings- och skolkarehemmen ......................
|
|
24,683
|
i räddningsskolorna ................................................
|
|
3,251
|
Utgifterna belöpte sig till följande belopp i
|
Summa 33,521.
pund sterling:
|
för förbättringshemmen........................................
|
Summa
utgifter.
109,874
|
Deraf
statsbidrag.
72,676
|
» räddnings- och skolkarehemmen..................
|
365,775
|
196,222
|
» räddningsskolorna............................................
|
29,854
|
7,712
|
Summa
|
505,503
|
276,610.
|
Att äfven i vårt land ett ganska stort antal förbättrings- och
räddningsanstalter vore af nöden, derom kunde val, fortsätter motionären,
ingen sakförståndig hysa något tvifvel.
I fråga om förbättringshemmen vore behofvet uttryckligen erkändt
i nu gällande strafflags kap. 5 § 1, hvilken bemyndigar domstol att
rörande brottsligt barn efter omständigheterna förordna, att det »af för¬
äldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga
hemma i huset rättas skall eller i allmän uppfostring sanstalt insättas, om
tillgång dertill finness>. I öfverensstämmelse härmed bruka ock minder¬
åriga brottslingar) dömas till intagning i den med statsmedel understödda
åkerbrukskolonien på Hall. Huru otillräcklig denna för ändamålet är,
Föregående
behandling
inom Riks¬
dagen.
I844—45,
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
framginge emellertid tydligt af det kända förhållandet, att för närvarande
ensamt inom hufvudstaden ginge en hel del gossar, som blifvit »dömda
till Hall» men af brist på plats ej kunnat komma in. Under tiden kunde
de strafflöst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga
påföljden blefve nemligen den, att de för andra, tredje eller fjerde
gången dömdes till Hall utan att dock der vinna inträde. Hvilken upp¬
fattning af samhällets magt och myndighet, som dylika barn komme att
erhålla och bland sina kamrater utbreda, det läte lätt tänka sig.
De förbättrings- och räddningshem, som utan stöd af statsbidrag
blifvit upprättade på olika orter i vårt land, berättigade till den förhopp¬
ning, att man hos såväl enskilda personer som kommuner och landsting
hade att påräkna en ganska stor offervillighet för anstalter med detta syfte,
samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå,
såvida nemligen staten äfven hos oss trädde emellan, dels genom bevil¬
jande af anslag, dels genom vidtagande af de lagstiftningsåtgärder, som
kunde för ändamålet anses erforderliga.
Då det emellertid har synts motionären gifvet, att inga mera in¬
gripande beslut i nu antydda rigtning borde af Riksdagen fattas, innan
densamma varit i tillfälle att på grund af omsorgsfull undersökning bilda
sig en klar föreställning om hvad i saken kunde och borde göras, bär han
inskränkt sitt yrkande till en hemställan om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ämnet.
Föreliggande fråga har vid åtskilliga föregående tillfällen under en
eller annan form varit föremål för Riksdagens ompröfning.
Redan vid 1844—45 års riksdag föreslog kyrkoherden i Slaka af
Linköpings stift, lektor J. H. Wallman, att anslag måtte beviljas, på
det att »räddningsanstalter inom hvarje provins må inrättas för vanartiga
barn samt första gången straffade unga förbrytare: båda inrättningarna
helst på landet, för de senare, der det kän ske, i granskapet af krono-
allmänningar för att med arbetet förena jordbruk i smärre lotter, till
hvilka de åt samhället återskänkta kunde erhålla kortare eller liingre
besittningsrätt».
Motionen afslogs. I sitt afstyrkande utlåtande anförde statsutskottet,
att »i fall berörda inrättningar skulle komma att i viss mån förvandlas
till statsanstalter, det kunde befaras, att de af den enskilda välgören¬
heten och menniskokärleken med dessa inrättningar åsyftade ändamål,
om icke helt och hållet, åtminstone till någon del förfelades».
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 7
Vid 1853—54 års riksdag- föreslog grefve G. F. Liljencrantz, att
för anordnande af inrättningar till vanartiga barns uppfostran samt dessa
inrättningars underhåll måtte årligen af hvarje mantalsskrifven person
erläggas en afgift af minst 2 och högst 4 skillingar banko. Motionären
ansåg, att för hvarje län en särskild inrättning för vanartiga barns upp¬
fostran vore alldeles oundgänglig.
Enär förslaget denna gång framkommit såsom ett bevillningsärende,
blef det remitteradt till bevillningsutskottet, som anförde:
»Då omsorgen om vanartiga barns uppfostran otvifvelaktigt ålig¬
ger kommunerna och kan anses utgöra en del af fattigvården, synes det
utskottet, att de för en sådan uppfostran erforderliga medel, der de ej
vinnas genom den enskilda frikostigheten, ock böra tillskjutas efter
samma grunder, som för fattigvårdsafgifter nu äro stadgade, och ej,
såsom motionären föreslagit, bestämmas att utgå genom en för alla lika
afgift.»
På dessa grunder afslogs motionen.
Vid 1873 års riksdag gjordes ett par ansatser att i någon mån
lösa frågan. Två motioner förelågo i ämnet. Den ena var väckt af
folkskoleläraren C. E. Hjelm och behandlades i sammanhang med åttonde
hufvudtiteln, alltså såsom en uppfostringsfråga; den andra, väckt af
häradshöfding R. Carlén, behandlades såsom en lagfråga och var alltså
remitterad till lagutskottet.
Herr Hjelm hade hemstält, att Ptiksdagen måtte bevilja 10,000
rdr årligen i tre år »att af Kongl. Maj:t användas till vanvårdade barns
och unga brottslingars förbättring och för från fängelserna utkomna
samt för försvarslösa, till ändamål att bereda dem tillfälle att sig sjelfva
försörja».
Statsutskottet förklarade, att det »icke kunnat annat än erkänna
motionens goda syftemål, då det alltid måste vara en för samhället vig¬
tig angelägenhet, att åtgärder vidtagas för beredande af tillfälle till upp¬
fostran för vanartig ungdom samt till förbättrande af redan till straff
hemfallna brottslingar». »I saknad af all utredning, på hvad sätt de af
motionären föreslagna medlen skulle för ändamålet användas», hemstälde
emellertid utskottet, att motionen »icke för närvarande må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda».
Med anledning af herr Carléns motion beslöt deremot samma års
Riksdag aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t angående unga förbrytares in¬
sättande i förbättringsanstalter. 1 skrifvelsen (som äfven afsåg införande
af det s. k. progressiva fängelsesystemet) hemstäldes beträffande nu
1853— 54■
18 73.
1877.
18-J8.
Fängvärdssty•
relsens ytt¬
rande öfver
1873 års Riks-
dag sskrifvelse.
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
föreliggande angelägenhet, »att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida ej strafflagen och författningarna angående verkställighet af straff¬
arbete och fängelse böra undergå förändring i den syftning, att förbry¬
tare under 18 år må kunna, i stället att för undergående af ådömdt
straff hållas i de vanliga straffanstalterna, insättas i särskilda af staten
eller med Konungens tillstånd af enskilde inrättade förbättringsanstalter,
der en för deras sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ända¬
målsenlig behandling kan dem egnas.»
Då ännu efter fyra års förlopp ingen annan åtgärd vidtagits med
anledning af denna skrifvelse, än att densamma remitterats till fång¬
vårdsstyrelsen, väckte professor H. L. Rydin vid 1877 års riksdag en
motion, i hvilken yrkades, att Riksdagen måtte aflåta skrifvelse med an¬
hållan, »att Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke för
minderåriga straffångar, som ej fylt 18 år, men icke begått förbrytelser,
som medföra straffets undergående vid Nya varfvet vid Göteborg, sär¬
skilda fängelser må kunna bestämmas och deras bestraffningar derstädes
förenas med särskilda åtgärder för straffångars undervisning och sedliga
förbättring».
Motionen föranledde ej till någon åtgärd, enär det upplystes, att
»fångvårdsstyrelsens utlåtande inom kort tid lärer vara att förvänta»,
och man ville afvakta de åtgärder, hvartill Riksdagens redan aflåtna
skrifvelse kunde föranleda, innan Riksdagen i samma ämne gjorde någon
ny framställning.
Vid nästa års Riksdag förnyade herr Rydin sin motion, men med
samma utgång.
Det från fångvårdsstyrelsen infordrade utlåtandet öfver 1873 års
riksdagsskrivelse afgafs den 31 augusti 1885. Det var i nu berörda
del af väsentligen följande innehåll:
Hvad angår den första af de två frågorna, eller den, huruvida ej förbrytare
yngre än 18 år, i stället att inspärras i de allmänna fängelserna, borde insättas i
särskilda förbättringsanstalter, så erhåller denna framställning närmare förklaring af
hvad i skrifvelsen förmäles derom, att Riksdagen ansett, att domen borde lyda å
fängelse eller straffarbete, men straffet, der så ske kunde, efter vederbörande myndig¬
hets bestämmande, öfvergå till insättande i förbättringsanstalt.
Antalet af de unga, för brott dömde förbrytare, å hvilka en sådan förändrad
lagstiftning skulle finna tillämpning, har under senare åren utgjort omkring 100 in-
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 9
divider årligen. Då, efter hvad erfarenheten visat, bland dessa en icke ringa del
förr eller senare återfaller i brott och bildar den stam, hvarutur flertalet af dem
utgå, som göra brottet till yrke, så framstår obestridligen vigten och önskvärdheten
deraf, att dessa unga, då de första gången beträdas med brott, kunde omhändertagas
och, såsom Riksdagen yttrar, till laglydiga medborgare upptuktas.
En sådan upptuktelse och omdaning af dessa i laster och brott mera försig-
komne ynglingar lärer emellertid icke kunna försiggå, med mindre att en tidsperiod
af minst fem år för deras qvarstannande i förbättringsanstalten bestämmes; och sta¬
tens utgifter för en eller flere sådana förbättringsanstalter med plats för 500 yng¬
lingar skulle uppgå till ganska betydande belopp. Ifrågasättas kan emellertid, huru¬
vida skäl må förefinnas att för närvarande vidtaga någon åtgärd i den af Riksdagen
angifna syftning, och huruvida det af Riksdagen antydda behofvet förefinnes i lika
hög grad nu, som när Riksdagens skrifvelse afläts.
Vid den tiden voro nemligen de för ungdom befintliga förbättringsanstalter na
i riket afsedda egentligen endast för barn, i det att de der till vård och uppfostran
intagne i regeln från anstalterna utskrefvos och i allmänna lifvet utlemnades omedel¬
bart efter förrättad konfirmation eller vid omkring 15 å 16 års ålder. Sedan dess
hafva emellertid åtskilliga anordningar vidtagits i syfte att åt ynglingar af mera fram¬
skriden ålder, som blifvit beträdda med brott eller gröfre vanart, bereda en sorg-
fälligare vård och uppfostran.
Så har af enskild förening inrättats åkerbrukskolonien Hall, der ynglingar
under noga tillsyn och vård hållas till undervisning och arbete såväl vid jordbruk
som i särskilda yrken, ända till fylda 20 år.
Enligt den speciella kännedom undertecknad generaldirektör [G. Fr. Almquist]
om denna anstalt eger, har erfarenheten från nämnda koloni ådagalagt, att ynglingar,
som alltifrån spädare åren insupit lastbara och brottsliga vanor, genom allvarlig, men
välvillig behandling samt goda föredömen kunnat vänjas till sedlighet, ordning och
stadga samt derefter blifvit laglydiga medborgare, som ärligen förtjena sitt uppe¬
hälle, liksom ock samma erfarenhet visat, att ju äldre ynglingarne varit vid ankom¬
sten till kolonien, dess längre tid har erfordrats, innan förbättring och stadga hos
dem inträdt. Af de vid kolonien sedan dess öppnande år 1870 emottagne 255 yng¬
lingar hafva såsom stadgade utskrifvits 76; och af dessa hafva i brott eller lastbart
lefverne icke återfallit flere än 5, eller omkring 7 procent.
Vidare har för de ynglingar, som från 14 till 22 års ålder blifvit dömde till
straffarbete af 2 år och derutöfver, anvisats straffanstalten å Nya Varfvet, der dem
egnas en uppfostrande behandling samt mera vidsträckt undervisning i både skol¬
ämnen och yrken, och slutligen har, jemväl å Nya Varfvet, inrättats en särskild
arbetsanstalt för sådane, från fängelserna frigifne, för brott straffade ynglingar intill
en ålder af 21 år, hvilka gjort sig förfallne till behandling enligt försvarslösliets-
Bih. Ull Riksd. Prut. 1899. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Iluft. 2
Kongl. Maj: ta
beslut.
Förhållandena
i utlandet.
England.
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 9.
stadgan eller den i dess ställe nu i kraft trädda lagen angående lösdrifvares be¬
handling.
Derjemte får styrelsen fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå,
att i främmande länders lagstiftning knappt lärer finnas någon motsvarighet till den
af Riksdagen ifrågasatta lagbestämmelsen.--—
Den 26 mars 1886 anmäldes förestående skrifvelse i statsrådet, och
förklarade Kongl. Maj:t densamma icke böra till någon vidare åtgärd
föranleda.
Efter detta beslut har frågan icke heller förevarit inom Riksdagen
förrän motioner nu härom blifvit väckta, sedan antalet minderåriga brotts¬
lingar väsentligen stigit, åkerbrukskolonien Hall visat sig alldeles otill¬
räcklig och främmande länders lagstiftning på ifrågavarande område gjort
betydande framsteg.
Motionären åberopar såsom stöd för sitt yrkande den erfarenhet,
som i utlandet, särskildt i England, blifvit vunnen rörande möjligheten af
den brottsliga och vanartade ungdomens moraliska förbättring. Utskottet
har ur tillgängliga källor sökt erhålla ytterligare upplysningar i detta
afseende och får härom meddela följande.
De engelska anstalterna för »tvångsuppfostran» af sedligt vilsekommen ungdom
äro af två hufvudslag.
Anstalterna af det ena slaget äro afsedda för sådana, hvilka redan afgjordt
äro inne på brottets bana. De hafva till ändamål att återföra dessa minderåriga
förbrytare till laglydnadens väg (Förbättringshem, Reformatory Schools).
Anstalterna af det andra slaget åter äro väsentligen afsedda för sådana, som
ännu ej äro formliga förbrytare men väl på grund af vanart eller sedlig vanvård löpa
fara att blifva det, och deras syfte är att i tid förebygga detta (Räddningsskolor,
Day Industrial Schools; Skolkarehem, Truant Schools; Räddningshem, Industrial
Schools).
Intagning i de återförande anstalterna, förbättring shemmen (Reformatory
Schools), sker efter väsentligen följande grunder. Om minderårig i åldern 12—16
år begår brott, som är belagdt med straffarbete eller fängelse, kan han af domstolen
öfverlemnas till ett af staten erkändt förbättringshem för att der uppfostras. Har
barn, som begått dylikt brott, icke uppnått 12 års ålder, kan det likaledes insättas
i uppfostringsanstalt af detta slag, såvida det nemligen förut varit öfverbevisadt om
förbrytelse, som är belagd med straffarbete eller fängelse. (Är så ej fallet, anses det
icke hafva definitivt inträdt på förbrytarebanan och kan då hänvisas till ett s. k,
räddningshem). Domstolens beslut måste innehålla uppgift om tvångsuppfostrings-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 11
tidens längd. Denna är minst 3, högst 5 år och får icke utsträckas utöfver det nit¬
tonde lefnadsåret.
De förebyggande anstalterna befolkas hufvudsakligen af sådana minderåriga,
hvilka på ett eller annat sätt undandraga sig folkskolans uppfostrande inflytande.
Också äro en del af bestämmelserna rörande dem inryckta i folkskolelagen. Denna
föreskrifver, att om föräldrar' ofta och utan giltig orsak försumma att låta sitt i skol¬
åldern varande barn komma i åtnjutande af försvarlig elementär undervisning, eller
om barnet är vanemessig vagabond eller saknar nödig tillsyn eller sällskapar med:
bettlare, lösdrifvare, liderliga personer eller veterliga förbrytare, så skall vederbörande
folkskolestyrelse till en början meddela dem en varning. Blifver denna utan påföljd,
så är det skolstyrelsens pligt att till domstol ingifva anmälan härom. Efter under¬
sökning af förhållandena ut tallar domstolen då ett förständigande för föräldrarna att
låta barnet besöka en offentlig folkskola. Häröfver kunna föräldrarna anföra besvär,
hvarvid de måste ådagalägga, antingen att barnets frånvaro från skolan är för¬
orsakad af sjukdom eller något annat oundvikligt hinder, eller ock att det icke finnes
någon offentlig skola på två (engelska) mils afstånd från deras bostad. Om förstän-
digandet icke åtlydes, inkallas föräldrarna, och om de då icke infinna sig eller ej
kunna styrka, att de gjort allt hvad de kunnat för att hålla barnet i skola, straffas
de med böter. Visa sig åter föräldrarnas omständigheter vara så usla, att ingen regel¬
bunden skolgång kan väntas eller begäras, så bestämmer domstolen, att barnet skall
besöka en räddning sskola (Day Industrial School). Denna liknar folkskolan deruti,
att den ej är något fullständigt »hem», der barnet inhyses hela dygnet, utan en
»skola», der det vistas endast under dagen; natten tillbringas hos föräldrarna. A
andra sidan skiljer sig räddningsskolan från den vanliga folkskolan deruti, att skol¬
dagen i den förra är mycket längre, och att barnen i vidsträckt grad sysselsättas
med kroppsarbete samt på stället dagligen erhålla en eller två måltider.
Af denna redogörelse framgår, att räddningsskolorna egentligen äro afsedda för
sådana barn, som på grund af bristande tillsyn och omvårdnad löpa fara att blifva
vagabonder och vanartade men ännu ej utvecklat sig härtill, och för hvilkas upp¬
fostran man kan påräkna åtminstone någon medverkan från föräldrarnas sida.
I de fall åter, der den sedliga vanvården är fullständigare och barnen på grund
häraf i större fara, måste de helt och hållet skiljas från föräldrarna samt insättas i
slutna anstalter, der de kunna vara mera skyddade mot de omgifvande frestelserna.
Ett slag af sådana anstalter äro de af skolstyrelserna upprättade s. k. skolkare-
hemrnen (Truant Schools). Dessa åsyfta att genom sträng disciplin under någon
kortare tid (i medeltal 92 dagar) gifva en varning och en allvarsam lexa åt sådana
barn, hvilka visat sig benägna för skolkning och härmed sammanhängande vagabondlif.
För dem åter, som fått utveckla sig längre och blifvit ytterligare förhärdade, ehuru
de ännu ej kommit i uppenbar strid med strafflagen, äro de s. k. räddningshemmen
(Industriel Schools) afsedda. Enär det närmast är ur ifrågavarande barns krets,
som de minderåriga förbrytarne utgå, har man i England gjort stora uppoffringar
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o
för dessa anstalter, hvilka nu ock äro de talrikaste af alla. De väsentligaste be¬
stämmelserna om intagning i dem äro följande.
Hvilken medborgare som helst är berättigad att inför domstol till intagning i
något af staten erkändt räddningshem anmäla ett ännu ej 14 år gammalt barn,
såvida det nemligen
a) tigger eller mottager allmosor, vare sig Öppet eller under förevändning att
sälja eller utbjuda varor till salu, eller i synbarlig afsigt att så göra uppehåller sig på
gator och offentliga platser,
b) ströfvar omkring utan hem och viss bostad eller lämplig tillsyn eller på-
visliga existensmedel,
c) saknar båda föräldrarna eller väl har en af dem i lifvet men denna i fän¬
gelse,
d) uppehåller sig tillsammans med veterliga tjurvar,
e) bor — vare sig tillfälligtvis eller vanligen eller oafbrutet — hos offentliga eller
notoriska prostituerade eller i något hus, som bebos eller besökes af prostituerade i
och för utöfvande af deras yrke, eller tidvis håller dylika personer sällskap.
Har ett barn, som ej uppnått 12 års ålder, blifvit åtaladt för brott, belagdt
med fängelse eller mindre straff, och samma barn ej förut blifvit öfverbevisadt om
någon gröfre förbrytelse, så kan domstolen, om den i betraktande af sakens beskaffen¬
het och barnets utveckling finner sådant lämpligt, öfverlemna det till ett af staten
erkändt räddningshem.
Hvarje fader, styffader eller annan målsman för ett barn under 14 års ålder
kan inför domstol anhålla om barnets intagning i ett dylikt hem, såvida han är
alldeles ur stånd att hafva tillsyn öfver detsamma. Finner domstolen, att hans upp¬
gifter i detta afseende äro med verkliga förhållandet öfverensstämmande, kan den
bevilja hans anhållan; dock måste en mycket noggrann pröfning här föregå.
Styrelsen för en offentlig eller enskild fattigskola kan hos domstol anhålla om
intagning i räddningshem af sådan skolas lärjunge, såvida han visat sig synnerligen
trotsig och uppstudsig eller har en fader eller en moder, som blifvit öfverbevisad om
någon med straffarbete eller fängelse belagd förbrytelse; finner domstolen, att upp¬
giften är rigtig och att uppfostran i ett räddningshem skulle vara för barnet lämplig,
kan den härtill gifva sitt bifall.
Om modern till ett barn under 14 år för andra gången dömes för ett brott,
så kan domstolen bestämma, att barnet skall öfverlemnas till ett räddningshem,
såvida det saknar annan vårdare eller påvisliga existensmedel.
Minderårig, som på något af de nu anförda sätten blifvit intagen i ett rädd¬
ningshem, förblifver under dess styrelses öfverinseende ända tills han fyllt 18 år.
Ursprungligen hafva de engelska förbättrings- och räddningsanstalterna kommit
till stånd genom filantropiska sträfvanden, utgångna från enskilda personer eller sällskap.
I samma mån, som det blifvit uppenbart, att den enskilda verksamheten och offervillig¬
heten icke ensamma förmått lösa den oerhörda samhällsuppgift, som här förelåg,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:0 9. 13
hafva emellertid kommunerna och staten kommit till hjelp, de förra genom penninge-
bidrag eller upprättande af egna anstalter (särskildt räddningsskolor och skolkarehem,
hvilka i regeln stå under skolstyrelserna), den senare genom lagbestämmelser, genom
en noggrann och verksam inspektion samt genom betydande anslag till sådana
anstalter, hvilka skaffat sig statens erkännande genom att uppfylla vissa vilkor i
afseende på utrymme, helsovårdsförhållanden, personal, aflemnande af statistiska
uppgifter o. s. v. samt genom förbindelse att mottaga de minderårige, som till dem
af myndigheterna på föreskrifvet sätt hänvisas.
Tillsynen öfver samtliga anstalter utöfvas genom en för ändamålet särskildt
utsedd inspektör. Denne skall besöka hvarje anstalt minst en gång om året. Redo¬
görelserna för inspektionsbesöken jemte inspektörens sammanfattningar af förhållan¬
dena i det hela, äfvensom de reformförslag, som han med anledning häraf har att
framställa, offentliggöras genom ganska omfångsrika och särdeles upplysande års¬
berättelser.
Af dessä framgår bland annat, att anstalterna äro till sin organisation ganska
olikartade. Dock kunna de i detta afseende återföras till hufvudsakligen två skilda
grundtyper: kasernerings- eller kollektivtypen och grupperings- eller familjetypen.
Enligt den förra äro hundratals lärjungar inrymda i en enda kasernartad byggnad
med stora sof- och arbetssalar. Det säger sig sjelft, att lifvet inom en sådan anstalt
gerna blir anlagdt på massverkan; lärjungarna äro fördelade i afdelningar och under-
afdelningar med hvar sina chefer och underchefer, tukt och ordning äro ej sällan
stramt militäriska, och det hela får ganska lätt en viss pregel af dressyr. Enligt
den s. k. grupperingstypen åter fördelas lärjungarna i grupper (»familjer») på 12 —
20 barn, hvar och en skött af sin särskilda gruppledare (»familjefader»), tillsammans
med honom beboende en byggnad för sig sjelf samt i hushållning, undervisning och
kroppsliga sysslor skild från anstaltens öfriga grupper. — Eu egendomlig form af
kaserneringstypen har uppstått derigenom, att man förlagt uppfostringsanstalten till
något för ändamålet anskaffadt fartyg, förbättringsskepp (Reformatory School Ship)
eller räddningsskepp (Industrial School Ship). Denna form, som står i god öfverens¬
stämmelse såväl med pojknaturen som med det engelska nationallynnet i allmänhet,
har på grund häraf vunnit ganska vidsträckt utbredning.
De hufvudmedel, genom hvilka man i tvångsuppfostringsantalterna söker
främja de ungas moraliska förbättring, äro väsentligen oaflåtlig tillsyn och trägen
sysselsättning. Hela iefnadsordningen är på det noggrannaste bestämd samt åsyftar
att för hvarje lärjunge göra goda och regelbundna vanor till en andra natur. Tukten
är sträng, men bygger mindre på fruktan än på väckandet af lärjungarnas ofta
outvecklade eller förslöade rätts- och hederskänsla. Framsteg i uppförande och arbets¬
bit belönas med utmärkelser och uppflyttning i högre grader; återfall deremot med¬
för degradering och förlust af vissa förmåner, i svårare fall äfven arrest eller aga.
Det mål, som med hela tvångsuppfostran eftersträfvas, är uppnåendet af den
moraliska sjelfständighet, att lärjungen kan på egon hand taga sig fram i lifvet utan
14 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcolls (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
att duka under för dess frestelser. För vinnandet af detta mål har man i de engelska
tvångsuppfostringsanstalterna upptagit systemet med vilkorlig frigifning. I allmän¬
het qvarhålles lärjungen ej i anstalten under hela den tid, som blifvit i beslutet om
hans intagande angifven, utan då man finner hans karakter nog förbättrad för att
medgifva en återflyttning ut i det fria samhället, låter man honom försöka sig här¬
med. Han erhåller då ett frigifningsbevis på viss tid samt anbringas i någon familj,
som anses- vara i stånd att sörja för hans vidare uppfostran till en laglydig och duglig
medborgare. Dock står han fortfarande intill en viss ålder under anstaltens måls-
mansskap och tillsyn, samt kan, om friheten missbrukas, när som helst återkallas.
De utgifter, hvilka för de engelska tvångsuppfostringsanstalternas underhåll
äro af nöden, bestridas genom medel från flera skilda håll.
Ur den officiella årsberättelsen för 1894 meddelas härom följande uppgifter:
1
.
r
År 1894.
j. .
|
Förbättringshem.
|
Räddnings- och
skolkarehem.
|
Räddningsskolor.
|
Belopp i
pund sterling.
|
% af alla
utgifter.
|
Belopp i
pund sterling
|
% af alla
utgifter.
|
Belopp i
pund sterling.
|
% af allal
utgifter.
|
t.
Samlade utgifter ...............
|
109,874
|
100,0
|
365,775
|
100,o
|
29,854
|
100,o
|
Bidrag från staten ............
|
72,677
|
66,1
|
196,222
|
53,6
|
7,713
|
25,8
|
,, ,, föräldrar ........
|
4,901
|
4,5
|
16,009
|
4,4
|
2,927
|
9,9
|
„ „ kommuner ....
|
22,315
|
20,3
|
47,857
|
13,1
|
— —
|
— —
|
Insamlingar och donationer
|
2,014
|
1,8
|
31,758
|
8,7
|
— —
|
— —
|
Bidrag från skoldistrikt ....
|
—
|
— —
|
66,985
|
18,3
|
15,813
|
52,9
|
„ „ fattigvård........
|
_ _
|
—
|
—
|
—
|
1,389
|
4,7
|
Antal lärjungar ................
|
5,587
|
|
24,683
|
|
3,251 [
|
--1
|
Häraf finner man, att förbättringshemmen i ekonomiskt afseende uppbäras
hufvudsakligen af staten (66,1 %) med bidrag från kommunerna (20,3 %) och för¬
äldrarna (4,5 %) samt insamlade och donerade medel (1,8 %), räddnings- och skolkarc-
hemmen af bidrag från staten (53,6 %), skoldistrikten (18,3 %) och kommunerna
(13,1 %) samt af frivilliga insamlingar och donationer (8,7 %) jemte föräldrarnas afl
gifter (4,4 %), räddningsskolorna till det mesta af skoldistrikten (52,9 %) med bidrag
från staten (25,8 %), föräldrarna (9,9 %) och fattigvården (4,7 %).
Med afseende på de påtagliga och synnerligen gynsamma samt hittills ena¬
stående verkningar, som det engelska tvångsuppfostringssystemet redan medfört, hän¬
visas till de statistiska uppgifter, som härom blifvit i motionen meddelade. Att dessa
verkningar ej blifvit ännu större, tillskrifves i väsentlig mån den omständigheten, att det
jemte de af staten erkända anstalterna gifves en hel del, som icke begärt understöd
från det allmänna och derför ej heller kommit under statens inspektion. Vid åt¬
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 15
skilliga af dessa rent enskilda anstalter lärer ledningen vara så otillfredsställande,
att lärjungarna efter utträdet ofta återfalla i sina dåliga vanor, och då de på grund
häraf dömas till intagning i något offentligen godkändt räddnings- eller förbättrings-
hem, äro de för långt komna, för att tvångsuppfostran skall på dem kunna utöfva
någon verkligen genomgripande inverkan. För att råda bot härå önskar man nu
att utsträcka statens myndighet till alla anstalter, i hvilka dylik uppfostran gifves.
De engelska tvångsuppfostringsanstalterna lyda under inrikesdepartementet, som
äfven har befattning med fångvårdsväsendet. Detta förhållande, hvilket har sin grund
i deras egenskap att ursprungligen hafva varit ett slags modifierade fängelser, finner
man nu vara ganska oegentligt, och den allmänna meningen har under senare tiden
med allt större kraft börjat yrka på deras hänförande till uppfostringsdepartementet.
Närmast likartade med tvånguppfostringsanstalterna i England (samt Skottland
och Irland) äro de, som blifvit upprättade i flera af Nordamerikas Förenta stater;
så i California, Connecticut, Illinois, Indiana, Iowa, Kansas, Maine, Maryland, Massa¬
chusetts, Michigan, Minnesota, Missouri, Nebraska, New-York, Ohio, Oregon, Pennsyl¬
vania, Rhode Island, Texas, Wisconsin och Columbia. Anstalternas indelning, be¬
skaffenhet och inrättning, vilkoren för intagning och frigifning in. m. äro i allt
väsentligt öfverensstämmande med de engelska. Följderna hafva visat sig så gyn-
samma, att man (vid det beryktade förbättringshemmet Elmira Reformatory i staten
New-York) till och med vågat tillämpa de till grund för tvångsuppfostran liggande
principerna äfven på vuxna förbrytare under 30 års ålder, och detta, såsom det
uppgifves, med högst fördelaktiga resultat.
Den belgiska lagstiftningen har länge gjort en skarp skilnad mellan den min¬
derårige förbrytaren (Enfance coupable) och det försummade, bettlande och kring¬
strykande barnet (Enfance abandonnée), och den har hänvisat båda dessa slag af
vilsekomna barn till hvar sitt särskilda slag af uppfostringsanstalter, den förre till ett
förbättringshem (Maison pénitentiaire et de réforme), det senare till ett räddnings¬
hem (Ecole de réforme), båda underhållna af staten. — Åtminstone för en del af
dessa anstalter är ledningen sedan 1890 förflyttad från fångvårdsstyrelsen till upp¬
fostra! gsdepartem entet.
Enligt den nya nederländslca strafflagen kan minderårig förbrytare under 16
år under vissa vilkor dömas till tvångsuppfostran. För möjliggörande häraf finnas
4 af staten upprättade förbättringshem (Rijksopvoedingsgestichten), 3 för gossar och
1 för flickor. För moraliskt vanvårdade men ännu ej brottsliga barn finnes ett
mindre antal enskilda räddningshem.
I Frankrike har man sedan lång tid tillbaka skilt mellan två slags anstalter
för tvångsuppfostran: ett slags strängare, de s. k. »korrektionskolonierna» (Colonies
correctionelles), för unga förbrytare, hvilka antingen gjort sig skyldiga till gröfre brott
eller ock i de mildare anstalterna visat sig uppstudsiga och svårliandterliga, samt
Amerika.
Belgien.
Ne derinvid.
Frankrike.
Italien.
Österrike-
Ullgarn.
Schweiz.
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
ett slags mildare, de s. k. »penitentiärkolonierna» (Colonies pénitentiaires), för min¬
deråriga lagöverträdare, hvilka antingen blifvit frikända från straff på grund af bri¬
stande omdöme eller ock blifvit öfverbevisade endast om mindre förbrytelser eller förseelser
(hvartill äfven räknas lösdrifveri och tiggeri). »Korrektionskolonierna» äro jemförelse¬
vis få och tillhöra alla staten. Af »penitentiärkoloniema» gifves deremot ett större antal,
några upprättade af staten, de flesta af enskilda. Till de senare höra de mycket om¬
talade åkerbrukskolonierna vid Mettray och Val-d’Yévre, hvilka tjenst såsom närmaste
förebilder för åkerbrukskolonien på Hall. Alla enskilda anstalter måste vara erkända
af staten samt underkastade offentlig inspektion; valet af föreståndare måste ock god¬
kännas af regeringen. Genom lag af den 24 juli 1889 har blifvit bestämdt, att för¬
äldrar förlora sin målsmansrätt, i fall de begå gröfre förbrytelser mot sina barn eller
i förening med dem, samt att denna rätt äfven kan fråndömas dem, i fall de göra
sig skyldiga till en del mindre svåra förbrytelser och då de genom vanemessig drycken¬
skap, veterligt och skandalöst dåligt uppförande samt genom dålig behandling sätta
barnets helsa, säkerhet eller sedlighet i fara. I sådana fall af fysisk och moralisk
vanvård från föräldrarnas sida anbringas barnet icke i en penitentiärkoloni, utan
i ett barnhem eller ett enskildt fosterhem.
Uti Italien, der sträfvandena att bereda lämplig uppfostran åt sedligt vilse¬
kommen ungdom gå mycket långt tillbaka i tiden, har man nu för detta ändamål
såväl statsanstalter (Case di custodia) som privatanstalter (Riformatori). Någon klar
indelning och någon tillfredsställande organisation synes dock i allmänhet ej vara
genomförd.
I Ungam fritages en minderårig förbrytare från straff, i fall han ännu ej fylt
12 åi- eller han, ehuru af högre ålder, befinnes sakna omdöme om sin gernings brotts¬
lighet; i stället beslutes då om hans intagning i ett förbättringshem. — I Österrike
äro liknande bestämmelser föreslagna genom utkastet till ny strafflag af 1893.
Förbättrings- och räddningshem finnas, men de äro ännu alla enskilda.
I Schweiz har allt sedan Pestalozzis och Fellenbergs dagar intresset rigtat sig
hufvudsakligen på åtgärder till förebyggande af brottsligheten. För detta ändamål
hafva en stor mängd barnhem och räddningshem här blifvit upprättade, somliga af en¬
skilda personer, andra af sällskap (förnämligast »Schweiziska sällskapet för allmänt
väl»), andra åter af kantonerna. Så finnas ensamt inom den lilla kantonen Ztirich
med omkring 350,000 invånare icke mindre än 9 anstalter (hvaraf en offentlig) för
vanartade eller moraliskt försummade barn. Följderna häraf hafva visat sig vara
de bästa. Enär hvarje kanton har sin lagstiftning för sig, har det emellertid hittills
varit omöjligt att få några för hela Schweiz gällande bestämmelser om sedligt vilse¬
kommen ungdom och dess behandling. Detta har ock bidragit dertill, att några
offentliga förbättringshem för minderåriga förbrytare ännu ej kommit till stånd.
Det tyska rikets strafflag af 1871 bestämmer, att barn under 12 år icke kan
Tyskland.
17
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
underkastas offentligt straff, samt att minderårig förbrytare mellan 12 och 18 år lika
ledes är straff-omyndig, om han vid brottets begående icke egde den för insigt om
sin gernings straffbarhet nödiga förståndsmognaden, i hvilket fall han kan insättas i
en tvångsuppfostringsanstalt. Genom en tilläggslag af den 26 februari 1876 har
vidare blifvit bestämdt, att de enskilda staterna inom riket kunna särskildt lagstifta
om åtgärder med afseende på brottsliga barn under 12 år. Med stöd häraf hafva i
Preussen och en del andra tyska stater blifvit utfärdade särskilda lagar, genom Indika
dylika barn kunna anbringas i särskilda förbättringshem. De minderåriga förbrytare,
hvilka af domstolen anses ega nog förståndsmognad för inseende af handlingens brotts¬
lighet, hafva deremot inom de flesta tyska land länge lemnats åsido; likaså de van-
artade och sedligt försummade barn, hvilka ännu ej kommit i strid med strafflagen.
Tidigt har man emellertid insett det ohållbara i ett sådant sakernas tillstånd, och
under senare tiden hafva derför flerestädes bestämmelser blifvit antagna, som hän¬
visat äfven barn af dessa båda slag till tvångsuppfostran. Så i Braunschweig, Anhalt,
Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach, Lybeck, Baden, Hamburg och Hessen-Darmstadt.
Af de tyska tvångsuppfostringsanstalterna äro några upprättade af staten, andra
af kommunerna, de flesta af enskilda. Vid dessa senare betala kommunerna och
staten ofta fulla kostnaden för de i dem intagna, hvadan äfven dessa anstalter i
sjelfva verket uppehållas genom allmänna medel.
Trots allt hvad som sålunda blifvit gjordt är man i Tyskland numera fullt
medveten om dess otillräcklighet, i synnerhet som denna nogsamt vitsordas af den
starkt tillväxande brottsligheten bland ungdomen. Redan 1889 yttrade den tyska
riks-kriminalstatistiken härom: »De unga lagöfverträdarne utgöra rekryterna till en
förbrytarearmé, mot hvilken den gällande rättens straffmedel synas visa sig magtlösa.»
Kriminalister och uppfostrare äro derför eniga om nödvändigheten af en genomgri¬
pande reform för hela tyska riket, och de hafva härvid samlat sig om tvenne i
hufvudsak öfverensstämmande program, som blifvit framlagda i ett par arbeten af
de båda framstående juristerna Aschrott (Die Behandlung der venvahrlosten und ver-
brecherischen Jugend) och Appelius (Die Behandlung jugendlicher Verbrecher und
venvahrloster Kinder). Enligt dessa förslag skulle straffmyndighetsålderns gräns
höjas, frågan om barnets uppfattning af sin gernings straffbarhet alldeles bort¬
falla, fängelselifvet för minderåriga i möjligaste mån utbytas mot af staten öfvervakad
tvångsuppfostran samt åtgärder vidtagas till skydd äfven för sådana vilsekomna barn,
hvilka ej blifvit för brott dömda; lagens handhafvande skulle öfverlemnas åt ett
uppfostringsråd (Erziehungsamt). Ett formligt lagförslag i denna rigtning föreligger
utarbetadt af dr Appelius (Entwurf eines Reichsgesetzes betreffend die Behandlung
und Bestrafung jugendlicher Verbrecher und venvahrloster jugendlicher Personen)
samt har till sina hufvudgrunder blifvit godkändt såväl på flera kriminalistmöten
som vid do härom förda förhandlingarna inom de tusentals kretsarna af den stora
allmänna tyska folkskolelärareföreningen.
Äfven i Sveriges närmaste grannland hafva under de senaste åren omfattande
Bih. till Rikscl. Urat. 1890. 8 Sund. 2 Afd. 2 Band. 7 Iluft. 3
Finland.
Danmark.
18 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
förberedelser blifvit vidtagna för ett tillfredsställande ordnande af ifrågavarande vigtiga
samhällsangelägenhet.
I Finland bestämmes genom den nya strafflag, som trädde i kraft 1894, att
minderårig förbrytare mellan 7 och 15 år kan dömas till intagning i tvångsupp-
fostringsanstalt, samt att han då skall förblifva under anstaltens myndighet till fylda
18 år eller, om målsman dertill gifver sitt samtycke, till fylda 20 år. Utom den
förut befintliga uppfostringsanstalten för brottsliga och vanartade gossar å Nygård
hafva nu två nya för samma ändamål blifvit upprättade, den ena för gossar vid
Koivula, den andra för flickor vid Wuorela.
I Danmark tillsatte Ministeriet for Kirke- og Under visningsvaosenet år 1893
en komité, som fick till uppgift att utreda,
a) huruvida de nuvarande samhällsförhållandena innebure någon uppfordran för
staten att söka vidare utveckla åtgärderna för uppfyllande af statens pligt att vaka
öfver det uppväxande slägtets moraliska uppfostran,
b) hvilka medel man i så fall borde använda, samt
c) hvilken omfattning dylika åtgärder borde erhålla.
Komitén, som var sammansatt af 10 ledamöter, nemligen fyra jurister, en
läkare, en fängelsepredikant, en fattiginspektör och tre i uppfostrans tjenst anstälda
personer, afgaf år 1895 sitt i motionen omnämnda utlåtande (Betänkning fra Kom¬
missionen angående Statstilsyn med Borneopdragelsen). På grund af statistiska under¬
sökningar uttalar komitén såsom otvifvelaktigt, att den första till dess utredning
hänskjutna frågan måste besvaras med ett obetingadt ja. Med afseende på de båda
öfriga uttalar den vidare, att den i öfverensstämmelse med de resultat, hvartill ut¬
vecklingen öfverallt i utlandet redan ledt eller med säkerhet måste antagas leda,
icke kan hysa något tvifvel derom, att äfven i Danmark följande tvenne önskemål
måste genomföras:
1) att straff endast då användes mot unga förbrytare, då de nått den grad
af icke blott intellektuel utan äfven moralisk utveckling, att de kunna sägas vara
mogna för straff,
2) att sedligt vilsekomna eller för sedligt förderf utsatta barn, vare sig de be¬
gått straffbara handlingar eller icke, genom statens försorg erhålla nödig uppfostran.
På dessa grunder hvila ock de af komitén framlagda förslagen till »Lov om
Behandling af forbryderske og forsomte Born og unge Personel1» och »Lov om For-
andringer i almindelig borgerlig Straffelov» äfvensom det af en dess medlem, profes¬
sor C. Torp, utarbetade förslaget till »Lov om Straffene for unge Forbrydere». Komitén
förordar, att staten skall ingripa i fråga om alla sådana barn, hos hvilka sedligt förderf
eller öfverhängande fara härför kan objektivt konstateras, så vida det nemligen gifves nå¬
gon sannolikhet för att de genom uppfostran kunna verkligen förbättras. Till föremålen
för lagstiftningen räknar den derför ej endast brottsliga utan äfven skolkande eller vaga¬
bonderande barn. Myndigheten att afgöra, huruvida tvångsuppfostran skall användas
19
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
eller icke vill den lägga i händerna på ett inom hvarje kommun utsedt värn- eller
målsmansråd (Vsergeråd) med domaren som ordförande samt för öfrigt bestående af
representanter för kommunen, kyrkan, fattigvården och skolväsendet, hvarjemte äfven
läkares utlåtande skall i behöfliga fall inhemtas. I fråga om de åtgärder, hvilka af
nämnda »Vsergeråd» skulle kunna vidtagas, göres bestämd skilnad mellan de endast
vanvårdade barnen å ena sidan samt de sedligt förderfvade a den andra. De förra
hänvisas till fosterhem och barnhem i förening med folkskolan. För de senare för¬
ordas deremot slutna barnhem eller räddningshem, samt för minderåriga, som gjort sig
skyldiga till gröfre brott eller äro mera förhärdade, särskildt strängare uppfostrings¬
anstalter. De mildare uppfostringsanstalterna böra kunna upprättas såväl af staten
som af kommunerna och enskilda, de strängare endast af staten. Alla böra sta
under offentlig tillsyn och under ledning af uppfostringsdepartementet.
Detta danska förslag är i väsentliga delar påverkadt af det norska förslag,
som redan 1892 framlades af norska Straffelovkommissionens ordförande, riksadvoka¬
ten dr B. Getz (Udkast til Lov om sedelig forkomne og vanvyrdede Barns Behand¬
ling, med Motiver). Detta förslag har, efter förberedande behandling inom norska
kriminalistföreningen (se Forhandlinger ved den norske Kriminalistforenings förste
Mode i Oktober 1892, udgivne af Francis Hagerup), upprepade gånger varit af Norges
konung förelagdt stortinget genom kongl. propositioner samt underkastadt en om¬
fattande granskning, hvarvid dess hufvudgrunder från alla sidor tillvunnit sig ett
nästan odeladt gillande. Något definitivt beslut derom har stortinget dock ännu cj
fattat, och förslaget har derför nu med några mindre betydande förändringar blifvit
genom proposition af den 1 februari 1896 ånyo framlagdt för stortinget.
Detta förslag (»Udkast til Lov om Behandlingen af forsomte Born») uppställer
tre kategorier, på hvilka dess bestämmelser skola vara tillämpliga och under hvilka
det sökt samla alla sådana barn, »som, ifall samhället icke åtager sig dem, med större
eller mindre visshet måste antagas komma att förr eller senare falla samhället till
last såsom arbetsskygga dagdrifvare, förbrytare och straffångar», nemligen:
a) barn, hvilka föröfvat någon straffbar, om sedligt förderf eller sedlig van¬
vård vittnande handling, och hvilkas anbringande utom föräldrahemmet anses ända¬
målsenligt med hänsyn till deras förbättring eller för att hindra upprepanden;
b) barn, som på grund af föräldrarnas och uppfostrarnas lastfullhet eller för¬
sumlighet befinnas vanvårdade, misshandlade eller sedligt vilsekomna eller måste
antagas komma att blifva sedligt förderfvade;
c) barn, hvilkas anbringande utom föräldrahemmet befinnes nödvändigt på grund
af deras dåliga uppförande eller andra missförhållanden, å hvilka man cj genom hem¬
mets eller skolans uppfostringsmedel kunnat råda bot.
Den beslutande myndigheten skall enligt förslaget tillkomma ett inom hvarje
kommun befintligt värn- eller målsmansråd (Vscrgeråd), bestående af ortens under¬
domare såsom ordförande, en af dess prester, en läkare, cn medlem af skolstyrelsen,
Norge.
20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 7) Utlåtande Ko 9.
en medlem af fattigstyrelsen samt två i kommunen bosatta och till uppdragets mot¬
tagande villiga qvinnor.
Hvarje offentlig tjensteman, som under sin verksamhet erhåller kännedom om
sådant barn, hvarom här är fråga, åligger att anmäla detsamma till »Vsergerådet».
Beslutanderätten öfver sådana barn, som skolka från skolan eller der visa
dåligt uppförande, tillkommer åter skolstyrelsen, som i händelse af behof kan för en
tid af högst 6 månader insätta dem i s. k. tvångsskolor (Tvangsskoler, motsvarande
Truant Schools, Internater, Skolkarehem).
»Vaergerådets» beslut skall fattas efter undersökning, hvarvid vederbörande barns
föräldrar eller målsmän hafva tillfälle att uttala sig, och det måste angifva de skäl,
hvarpå det blifvit grundadt. Rådet betraktas emellertid icke såsom någon domstol
och är — med undantag för vittnesförhör o. d. — icke bundet af faststälda process¬
former. I justitiedepartementets motivering för propositionen framhålles, att rådets
arbeten i de flesta kommuner måste blifva föga betungande, enär ärenden, som på¬
kalla dess ingripande, der ej ofta kunna påkomma.
De åtgärder, som »Vaargerådet» med afseende på anmäldt barn kan vidtaga, äro;
1) att tilldela såväl barnet sj eif t som dess föräldrar eller deras ställföreträdare
sådan allvarlig varning och förmaning, som kan befinnas nödig;
2) att, i fall Straffbar handling är föröfvad af barn under 14 år, anmoda dess
öfvei ordnade i hem eller skola att tilldela det sådan aga, som lagstiftningen medgifver;
3) att, i fall afseende ej fästes vid denna anmodan, sjelft låta verkställa agan
eller besluta barnets insättande i en »tvångsskola» (Tvangsskole) under en tid af
högst 2 månader;
4) att anbringa barnet utom dess föräldrahem, vare sig i någon hederlig och
pålitlig familj eller i något barnhem eller annan uppfostringsanstalt, hvars reglemente
är faststäldt af konungen, eller ock i en s. k. tvångsuppfostringsanstalt;
5) att, i händelse barnet anbringas utom sitt hem, frånkänna föräldrarna eller
någon af dem målsmansrätten samt i sådant fall förordna om ny målsman.
De i punkt 4 omnämnda tvångsuppfostringsanstalterna, hvilka i det nu för
stortinget framlagda förslaget kallas »skolhem» (Skolehjem), äro afsedda för barn i
skolåldern eller nära densamma, hvilka befinnas så sedligt vilsekomna, att genom
deras qvarblifvande i den allmänna folkskolan dennas öfriga lärjungar skulle blifva
utsatta för skadlig påverkan. Dessa »skolhem» skulle vara af tvenne slag: ett slags
mildare (almindelige Skolehjem) och ett slags strängare (sterlige Skolehjem, af veder¬
börande stortingsutskott kallade Redningshjem). De senare äro afsedda för de på
vanartens väg längre komna, nemligen sådana,
a) som äro minst 12 år gamla och föröfvat gröfre förbrytelser eller eljes befinnas
vara i hög grad sedligt förderfvade,
b) som under vistelse i mildare anstalt fylla 18 år, men ännu ej anses kunna
utsläppas, vare sig definitivt eller på försök,
c) som äro minst 12 år gamla och under vistelse i mildare anstalt gjort sig
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 21
skyldiga till förbrytelser, till rymning, till förledande af andra barn eller till synner¬
lig grad af uppstudsighet,
d) som efter att hafva fylt 16 år blifvit frigifna på försök, men på grund af dåligt
uppförande måst återkallas.
Med afseende på omkostnaderna innehåller förslaget såsom allmän regel, att
utgifterna skola bestridas
a) för barns anbringande i familj, barnhem eller dylikt af den kommun, hvars
»Vsergeråd» härom fattat beslut,
b) för vistelse i »Tvangsskole» af den kommun, hvars skolstyrelse eller »Vserge-
råd» beslutat om insättandet, dock med ett bidrag från staten af 30 öre för dag och
för barn, samt
c) för vistelse i aSkolehjem» af staten, dock med ett liknande bidrag från den
kommun, hvars »Vsergeråd» beslutat barnets insättande.
Bidrag kunna utkräfvas af vederbörande målsmän, dock ej utöfver 1 krona
för barn och underhållsdag.
Den genomgående grundsatsen för hela förslaget är, att de åtgärder, som i fråga
om barn af ifrågavarande slag böra vidtagas, icke få betraktas såsom straffåtgärder
utan som uppfostringsåtgärder. Man har derför ock i förslaget med stor omsorg
undvikit allt, som kunnat gifva »Vsergerådet» karakteren af en vanlig domstol eller
»Skolehjemmenc » karakteren af straffanstalter. För att ytterligare betona detta, så
att den allmänna meningen ej måtte kunna misstaga sig härutinnan, uttalar justitie¬
departementet, på hvars föredragning propositionen blifvit beslutad, att genomföran¬
det af den föreslagna anordningen och högsta ledningen af dess tillämpning måtte
åläggas icke justitiedepartementet, som har straffanstalterna under sin vård, utan
ecklesiastikdepartementet (»Kirkedepartementet som Undervisningsdepartement»), hvilket
har högsta tillsynen öfver landets öfriga uppfostringsanstalter, bland dem äfven abnorm-
skolorna, samt dessutom öfver fattigvården. Denna sin åsigt stöder justitiedeparte¬
mentet på ett motiveradt uttalande af expeditionschefen för norska fångvårdsväsendet,
och häruti instämmer äfven ecklesiastikdepartementet.
Propositionen har redan blifvit, åtminstone i hufvudsak, af stortingets lagutskott
tillstyrkt, och det finnes derför all anledning antaga, att Norge inom kort skall hafva
denna samhällsangelägenhet på ett i flera afseenden mönstergilt sätt ordnad.
Inom vårt eget land saknas icke helt och hållet anstalter för brotts- Förhållandena
liga och vanartade barn. De anstalter af detta slag, om hvilka utskot- ,w> nss'
tet lyckats erhålla kännedom, kunna fördelas i tre grupper, nemligen:
A) Förbättring shem för unga brottslingar.
Till denna grupp hör endast en anstalt, nemligen:
Åkerbrukskolonien Hall, förlagd i närheten af Södertelje, upprättad år 1876,
22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
underhållen dels af »Föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning Jose¬
fina», dels af staten (50 öre per elev och underhållsdag). Antalet elever 175 i en
medelålder af omkring 15 år. Årskostnaden per elev 300 kronor *.
B) Räddningshem för vanartade barn.
Hit höra följande anstalter:
Råby räddningsinstitut, beläget strax söder om Lund. Upprättadt år 1840 af
öfverstekammarjunkaren friherre Axel Gustaf Gyllenkrook och underhållet genom
donation af stiftaren. 30 elever. Årskostnaden 400 kronor per elev.
Räddningsinstitutet å Hisingen, beläget i Lundby församling. Afsedt för
gossar, tillhörande Göteborgs stad. Upprättadt år 1847 och underhållet af en för¬
ening. 17 elever. Årskostnaden 480 kronor per elev.
Stockholms stads uppfostringsanstalt för gossar, för närvarande förlagd till
Södermalm (skall under detta år flyttas till en för ändamålet inköpt egendom utan¬
för Skanstull). Upprättad år 1851. Underhålles af Stockholms stads fattigvård. Antal
elever 78. Underhållskostnaden 307 kronor per elev.
Folåsa räddningshem, förlagdt till egendomen Folåsa vester om Linköping,
upprättadt år 1864. Underhålles af Östergötlands läns landsting. Elevantalet 18.
Årskostnaden per elev 280 kronor.
Trasskolan i Stockholm, belägen å Södermalm. Upprättad år 1870 af folkskole-
läraren J. O. Lindgren. Underhålles genom gåfvor af enskilda samt bidrag af staden.
31 elever. Årskostnad per elev 365 kronor.
Fröbergska stiftelsen, förlagd strax invid Kalmar. Upprättad år 1875. Under¬
hålles genom donation. Antal elever 48 i en medelålder af något öfver 12 år. Års¬
kostnad per elev 325 kronor.
Hallands läns räddningshem för vanartade gossar, förlagdt till egendomen
Mäshult i Skällin ge församling. Upprättadt år 1880. Underhålles af länets landsting.
Elevantal 23. Kostnad per elev 350 kronor för år.
Lidköpings räddningshem, förlagdt till lägenheten Margretelund invid Lidköping.
Upprättadt år 1886 och underhållet genom donation. Antalet elever 14. Årskostnad
355 kronor per elev.
Gefle uppfostringshem, tillsvidare inhyst i Torsåker, fem mil från staden.
Upprättadt år 1894 och underhållet af kommunen. 12 elever. Medelkostnaden om¬
kring 330 kronor.
Uppfostringsanstalten å Gullgrufva, en genom enskildt initiativ upprättad
anstalt för vanartade barn hufvudsakligen från Helsingland. Skall i år träda i verk¬
samhet. Afsedd för 10 å 12 gossar.
* Dessa och de följande sifferuppgifterna afse det senaste år, för hvilket dylika uppgifter varit
för utskottet tillgängliga.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande fao 9. 23
(För staden Malmö skall en liknande anstalt med det snaraste träda i verk¬
samhet. En donation finnes för ändamålet, och egendom är inköpt 11 mil från
staden.)
C) SkolJcarehem och andra af skolstyrelser upprättade anstalter.
Till denna grupp höra:
Göteborgs afsönd7'ingsskola, utgörande en afdelning af stadens folkskoleväsende.
Upprättad år 1869 och underhållen af skoldistriktet. Elevantalet 99. Årskostnad
140 kronor per elev.
Internatet i Malmö, utgörande en anstalt för skolkare eller i andra afseenden
vanartade gossar. Upprättadt år 1884. Underhållet af skoldistriktet (med bidrag från
fattigvården). Barnantalet 30. Kostnad 270 kronor per år för elev.
(I Stockholm är ett »skolkarehem» just nu ifrågasatt. Folkskoleöfverstyrelsen
har i ämnet upprättat ett förslag.)
Såsom motionären framhållit, hafva yrkandena på verksamma åt¬
gärder i fråga om den brottsliga, vanartade eller sedligt försummade
ungdomen kommit hufvudsakligen från de tvenne håll, der man på
grund af sakens natur måste träda i omedelbart förhållande till denna
ungdom, nemligen från fängelseväsendets och från uppfostringsväsen¬
dets målsmän. Hvad särskildt vårt land beträffar, har han i detta af¬
seende kunnat hänvisa dels till fångvårdsstyrelsens berättelser, dels till
talrika uttalanden från folkskolelärarecorpsens sida.
De utdrag ur fängelsepredikanternas redogörelser, hvilka årligen pläga
i fångvårdsstyrelsens berättelser meddelas, utgöras till en stor del af
mycket mörka skildringar öfver ungdomens sedliga förvridning, hvilken
fängelsepredikanterna i allmänhet anse vara stadd i en snabb och för¬
färande tillväxt. De innehålla derjemte äfven många beaktansvärda
iakttagelser rörande denna sedliga förvildnings orsaker. Den närmaste
anledningen till förbrytelserna är, såsom det starkt betonas, vanligen
dryckenskapen. Dock framhålla berättelserna tillika, att om denna last än
utgör så att säga den yttre och sista orsaken, så ligger dock i de allra
flesta fall den innersta och egentliga grunden till det onda i den unge
brottslingens sinnesart och sinnesrigtniny, sådan denna blifvit hos honom
utpreglad genom hela hans föregående utveckling, vanligen allt ifrån
barndomen. Pin vanvårdad och försummad uppfostran visar sig i all¬
mänhet vara djupaste källan till det öfverklagade förderfvet.
Uttalanden
från fång-
vårdsmännen.
Fängelsepredi-
kanterna.
24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 9.
Bland dem, som ofta äro i hög grad utsatta för dylik vanvård,
anföra fängelsepredikanterna sådana föräldralösa barn, hvilka bortackor-
deras till fosterhem af så dålig art, att de hvarken kunna eller vilja
uppfylla ett hems uppfostringsförpligtelser. Särskildt har detta, enligt
deras utsago, varit fallet på de orter, der bortauktioneringssystemet
kommit till användning.
»Inom vissa landskommuner är det — säger härom en af dem — icke alls
ovanligt, att fattighjonen och deribland värnlösa barn, på det att deras underhåll måtte
blifva så billigt som möjligt, bortauktioneras till den minstbjudande. För att icke
göra förlust pa affären låter denne vanligtvis det inropade hjonet sedan oftast sakna
tillräcklig föda och beklädnad. Härigenom manas hjonet i sin ordning att på oärligt
sätt skaffa sig medel till lindrande af sin nöd. Sålunda börjar det bortauktionerade
barnet att olofligen taga matbitar från sina tillfälliga fosterföräldrar eller dessas när¬
maste grannar. Derefter fortsätter det med att, hvarhelst sådant faller sig lämpligast,
stjäla mindre penningesummor eller ett och annat klädesplagg. Och så har man till
sist den vane och utbildade tjufven, för hvilken det blifvit, snart sagdt, ett natur-
behof att stjäla.»
Äfven der föräldrarna lefva, äro dock, såsom fängelsepredikanterna
betona, förhållandena i hemmet ofta så usla, att barnets uppfostran måste
blifva i högsta grad missrigtad.
»För några — säges det i en berättelse — var hemmet genom dryckenskap
och ty åtföljande andra laster utarmadt och en nödens boning: barnet drefs tidigt ut
att tigga, och det lärde sig derunder att skrymta och snatta samt kom sålunda tidigt
in på oärlighetens väg. Några andra--fångar hafva aldrig egt något hem. Deras
vagga var den af landsstrykerskan dragna kärran, och hemmet var den lada, som
vid mörkrets inbrott låg i deras väg. Eller ock kom barnet från den döende moderns
bröst i sådana händer, der hvarken kärlek eller omvårdnad kom det till del, utan
det fick växa upp snart sagdt i saknad af all uppfostran.» Från ett tredje fängelse
omtalas, att flera af dess fångar »uppväxt uti hem, som varit tillhåll för alla möj¬
liga laster och brott, af sina föräldrar icke erhållit något annat arf än medfödda
anlag för lögn, oärlighet och lättsinne m. m., och långt före ankomsten till fängelset
fört ett lefnadssätt, som varit egnadt att förstöra all sann sedlighets djupaste rötter».
Såsom exempel på, hurudana de minderåriga förbrytarnes hemförhållanden ej sällan
äro, berättas vidare, hurusom en gosse, hvilken inom kort skulle i fängelset konfir¬
meras, kunde såsom vid akten närvarande vittnen påräkna fader, moder och syster,
hvilka såsom straflångar voro förvarade i hvar sin cell af fängelset, att en broder till
samma gosse året förut blifvit i fängelset konfirmerad, och att hans yngre syskon voro
inhysta å fattigvårdsanstalt.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 9. 25
I flera berättelser framhålles, att vanvården i hemmet nästan all¬
tid har till följd, att barnet blifver i saknad äfven af den uppfostran,
som skolUfvet med sina kraf på punktlighet, ordning och goda seder
eljest skulle kunnat gifva. Dåliga föräldrar afhålla nemligen sina barn
från skolan och använda dem i stället till förvärf, vanligen genom att
utsända dem på tiggeri, ofta uppenbart, men ännu oftare under formen
af något slags försäljning.
»Det är att beklaga», säger härom eu fångelsepredikant, »att föräldrar finnas,
som, långt ifrån att vårda sig om barnens framtida bästa, tvärtom uppamma deras
sämre böjelser, i synnerhet genom att under allehanda falska förebäranden sända dem
ut att tigga. Icke nog med att sådana barns skolgång blir mycket ojemn — de
komma äfven genom det demoraliserande tiggeriet i mångahanda frestelser, för hvilka
de duka under. Sålunda inkomna på brottets bana, torde de för all framtid, derest
icke särskilt gynsamma omständigheter inträda, blifva räknade bland samhällets
olycksbarn.» Om samma sak heter det i en annan berättelse: »Vid tanken på den
gamla erfarenheten, att steget från brist och nöd till obetänksamhet och brott ofta
är mycket lätt taget, har jag med vemod betraktat dessa skaror af fattiga barn, som
nästan dagligen ströfva omkring med sina tiggarkorgar, och som under dagens lopp
vid sina besök hos bättre lottade menniskor, för att väcka det största möjliga med¬
lidande, upprepa, ett snart sagdt oräkneligt antal gånger, samma medvetna, kanske
af föräldrarna icke så sällan förestafvade lögnhistorier. Lägger man då dertill den
ganska ofta förekommande omständigheten, att många af dessa stackars barn utsändas
på sina tiggarfärder med löfte om erhållande af stryk, i fall de vid hemkomsten icke
medföra allmosor i önskad mängd, är det ju icke underligt, om många af dem under
sådana sorgliga förhållanden så småningom bringas in på brottets väg.»
Flera af predikanterna framhålla, att brottsligheten bland ung¬
domen är jemförelsevis mindre inom sådaua bygder, der befolkningens
lefnadsförhållanden i allmänhet medgifva ett verkligt hemlif, och der
barnen derför kunna hafva förmånen af föräldrarnas tillsyn. Detta
anses ännu vara förhållandet bland större delen af vårt lands jordbrukande
befolkning, dock med undantag för åtskilliga landsdelar samt för vissa
till främmande hem bortackorderade barn. Sämst uppgifves det vara
stäldt, der på grund af särskilda förhållanden föräldravård och hemlif
i större eller mindre grad saknas.
Till de svåraste höra, säges det, sådana unga brottslingar, hvilka såsom
minderåriga vuxit upp vid kasernerna eller i de stora städerna, utsatta för dessas
många förförelser. Sålunda anmärker predikanten vid kronohäktet å Långholmen,
att fångarna derstädes hvarje år till stor del utgöras af »sådana, som fostrats vid de
i hufvudstaden kasernerade, värfvade regementena» och vid dem visserligen »lärt sig
Bih till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 4
26
Fångvårds¬
styrelsen
1895.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 9.
yttre skick, lydnad och ordning» samt måhända äfven inom fängelset »iakttagit ett
nästan mönstergilt uppförande», men, »sedan de omsider sluppit undan fängelsets
tukt och ordning, efter frigifningstiden vanligen icke förmå att sköta sig i det fria
samhället till följd af den invertes moraliska bankrutten, hvadan de ty värr i brott
oftast återfalla.» En annan synnerligen betydande del af de unga förbrytarne utgöres
af dräggen från storstädernas gator. Sålunda klagas öfver »den skara illa uppfostrade,
lättjefulla, slyngelaktiga ynglingar», som vuxit upp »i de stora städernas bakgränder
och der mottagit alla de förderfliga inflytelser, som för dem blifvit bestämmande»,
öfver det stora antalet »af i uppfostringsväg försummade gaminartade ynglingar» från
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Jönköping, de norrländska städerna samt
öfriga orter, å hvilka en större, företrädesvis industriidkande befolkning lefver samman¬
packad, och detta under förhållanden, som för hemlif och föräldravård ofta äro
synnerligen ogynsamma. Sålunda säger t. ex. predikanten vid länsfängelset i Jön¬
köping: »De unga brottslingarna hafva naturligtvis mest kommit från sjelfva Jönköping
samt från andra arbetarecentra inom länet, der familjebanden äro mera stadda i
upplösning och barnen tidigare få vänja sig vid tuktlöshet, än hvad förhållandet är
bland den jordbruksarbetande befolkningen.» Fängelsepredikanten i Norrköping yttrar:
»Här i staden är icke ovanligt, att både fäder och mödrar arbeta i fabrik. Under
tiden lemnas barnen åt sig sjelfva, om de äro så pass försigkomna, att de något så
när kunna reda sig på egen hand. Under föräldrarnas bortavaro stanna naturligtvis
icke barnen i sina hem, utan de uppsöka andra barn, och i deras sällskap lära de
sig den ena oarten efter den andra.» Predikanten vid kronohäktet å Långholmen
meddelar följande, hvari han för sin del finner en väsentligt bidragande orsak till
brottsligheten bland de minderåriga: »En annan omständighet, som särskilt inom
detta samhälle inverkar menligt på de ungas sedlighet, är, att gossar, som redan vid
13 års ålder vinna anställning på fabrik, snart nog erhålla en ganska god arbets¬
förtjenst — långt större, än de behöfva till kläder och uppehälle — hvilken de sjelfva
taga om hand, och hvaraf öfverskottet användes på ett sätt, som visst icke befordrar
deras väl. Genom den sinliga njutning, hvarvid de sålunda tidigt vänjas, ökas
deras behof och slappas deras icke förut stora pligtkänsla. Blifva de så i följd af
ett oordentligt lif afskedade från sitt arbete, hafva de de stora behofven qvar och
tillfredsställa dem då på ännu sämre sätt än förut. Så går det allt jemt utför på det
sluttande planet.»
Fångvårdsstyrelsen sjelf har nyligen haft tillfälle att inför Kongl.
Maj:t uttala sig i denna fråga.
Styrelsen för åkerbrukskolonien Hall har nemligen genom en under
nästlidet år aflåten skrifvelse fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå,
att de vid Hall tillgängliga elevplatserna icke på långt när vore till¬
räckliga för att mottaga ens de inträdessökande, som blifvit dömda att
i allmän uppfostringsanstalt intagas, och förklarat sig, under förutsätt-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 27
ning af tillräckligt bidrag af allmänna medel, vara villig att öka antalet
platser från 175 till 200.
Häröfver infordrade Kongl. Maj:t fångvårdsstyrelsens yttrande,
hvilket ock blifvit afgifvet genom en skrifvelse af den 20 december
1895. Efter att hafva återgifvit det hufvudsakliga innehållet i först-
berörda framställning yttrar fångvårdsstyrelsen:
Uti hvad sålunda anförts, angående landets behof af ökadt utrymme för intagande
af vanartig ungdom å allmän uppfostringsanstalt, ligger för fångvårdsstyrelsen ingen¬
ting vare sig nytt eller oväntadt. I sina till Eders Kongl. Maj:t ingifna underdåniga
berättelser har styrelsen år efter år meddelat uppgift om den bekymrande tillväxt,
antalet af unga brottslingar allt jemt visar, och genom utdrag af fängelsepredikanternas
till styrelsen insända årsredogörelser ytterligare betonat den samhällsfara, som i detta
förhållande i växande grad yppar sig. Då under ar 186o antalet nykomne manlige
och qvinliga straffarbetsfångar under 20 år besteg sig till 186, år 1875 till 214 och
år 1885 till 280, uppgår antalet år 1890 till 255, år 1891 till 303, faller år 1892
till 246, men stiger år 1893 till 294 och uppgår år 1894 till 315. Det är påtagligt,
att denna starka årliga ynglingarekrytering af fångpersonalen i rikets fängelser måste
komma att betänkligt försämra de resultat, hvilka i annat fall skulle vara att förvänta
af våra omsorgsfullt utvecklade fångvårdsförhållanden.
Men det måste ock vara klart, att de missförhållanden, om hvilka ökningen
af de nykomna unga brottslingarnes antal bär vittne, förefinnas icke inom fängelserna,
utan inom det fria samhället, samt att deras bekämpande icke kan tillhöra fångvården,
utan i främsta rummet de krafter, åt hvilka vården om det uppväxande slägtets
uppfostran och ledning i hem och skola är anförtrodd. Svagheten eller otillräcklig¬
heten af och oförståndet hos ett flertal af dessa krafter, särskildt der de verka inom
fattiga och obemedlade hem, torde emellertid förklara icke få af de fall, hvilka vållat
stegringen af ofvan anförda siffror. Men det kan icke vara möjligt föi fångvåiden
att under en strafftid af några månader upphjelpa, hvad som under den unge för¬
brytarens hela egentliga uppfostringstid mer eller mindre fullständigt försummats.
Väl har man flerstädes försökt att genom uppskjuten verkställighet af en första dom
få, i händelse af återfall, genom strafftidernas sammanläggning den tidslängd ökad,
under hvilken fångvården egde påverka den unge brottslingen; men om än detta
förfarande, från rent pedagogisk synpunkt sedt, måste anses klokt, är dock utan all
fråga vida klokare att, genom omhändertagande af de vanartige unge före inträdandet
af deras kriminella myndighetsålder, i möjlig mån förekomma deras fortgående på
brottets väg dermed, att man bereder dem den uppfostran och det tillfälle till eu god
och samhällsnyttig utveckling, som förut ej kommit och, utan detta ingripande i
deras öden, ej skulle komma dem till del.
Erfarenheten har, särskildt i England, der man mod synnerlig energi inslagit
28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1J Utlåtande N:o 9.
denna väg, vitsordat de lyckliga följder, som deraf äro att vinna. Den märkliga
sänkning af fångsiffrorna, som engelska fångvårdsstatistiken för senare tid utvisar,
torde icke kunna tillräckligt förklaras af förbättrade fängelseförhållanden; men det är
deremot lätt att förstå, i huru hög grad förbrytaresiffrorna måste påverkas genom eu
årligen fortgående minskning af det antal unga förbrytare, som, derest ingen åtgärd
för deras räddning vidtagits, antagligen skolat i växande mängd i fängelserna in¬
strömma. Och som bekant finnas jemväl inom öfriga kulturländer, både de större
och de smärre, till olika antal och under vexlande namn särskilda uppfostringsanstalter
för ungdom af ifrågavarande beskaffenhet.
Det synes styrelsen ock höjdt öfver allt tvifvel, att sedan genom sistlidne Riks¬
dags bifall till Eders Kong], Maj:ts nådiga proposition n:o 24 den svenska fångvårds-
reformen vunnit sin lyckliga afslutning, torde icke förefinnas något angelägnare önskemål
i fråga om härmed sammanhängande förhållanden än det, som rigtar sig på omhänder¬
tagandet af sedligt förkommen ungdom för att derigenom hindra dess fall och återfall
i brott. Innebörden af den fråga, som här till styrelsens utlåtande af Eders Kongl.
Maj:t hänskjutits, måste derför synas styrelsen utomordentligt vigtig. Men just der¬
för känner sig styrelsen nödsakad att fästa Eders Kongl.' Maj:ts nådiga uppmärksamhet
på omöjligheten af att uppfatta nu ifrågasatta åtgärden såsom ens i någon mån till¬
fyllestgörande.
Om äfven skulle låta sig göra att å Hall bereda plats för ännu tjugufem van¬
artiga gossar, qvarstår lika fullt behofvet af vida mer omfattande åtgärder för att med
kraft upptaga striden mot den samhällsfara, som ligger i de unges tilltagande brottslig¬
het. För ensamt Stockholms stad skulle det utan tvifvel vara mer än lätt att be¬
sätta alla de nyinrättade numren. Men dermed vore icke behofvet i öfriga delar af
landet tillgodosedt. Det förefaller derför styrelsen såsom mera ändamålsenligt, om
staten till andra, i skilda delar af landet redan befintliga likartade anstalter trädde
i samma förhållande som hittills ensamt till åkerbrukskolonien Hall och genom deras
understödjande äfven för dem möjliggjorde en utveckling, som skulle verka till fördel
ej blott för vederbörande delar af landet, utan för landet sjelft. Ty dettas fördel
främjas säkerligen bättre genom vidmagthållandet af flera smärre anstalter än genom
att låta en af dem tid efter annan mer och mer svälla ut.
I stora länder framtvingar nödtvånget lätt stora anstalter. Det är tydligt, att
man i motsvarande mån måste lemna derhän möjligheten att i dem verka under de
foimer, ett hem eger till sitt förfogande. Men äfven ett väl ordnadt kasern-\\i kan
bära goda frukter, om blott de derinom ledande krafterna äro tillräckligt rustade för
sin magtpåliggande uppgift och icke för få. Ty kunna de ej med sitt personliga in¬
flytande omfatta elevkretsen, är denna för talrik för att medgifva dem det um¬
gänge, den bekantskap med hvarje enskild medlem deraf, som utgör förutsättningen
för dennes påverkande, så torde ofördelaktiga följder häraf icke lätt kunna undvikas.
29
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Större säkerhet för ernåendet af goda resultat måste i allmänhet vara att påräkna
af smärre än af större anstalter.
Huruvida en ökning af elevantalet på Hall skulle för anstalten verka menligt
eller icke, torde derför hufvudsakligen bero på möjligheten för dess föreståndare och
lärare att räcka till för det vidgade antalet. Att redan ett antal af 150 måste för
sitt tillbörliga tillgodoseende ställa stora kraf på den vid kolonien anstälda tillsynings-
personalen, torde vara antagligt; ty ingen yttre organisation, om än så mönstergill,
kan i fråga om vanvårdade och vilsekomna barns uppfostran ersätta den individuella
inflytelse, som utgör förnämsta medlet för deras tillfredsställande utveckling. Men
om blott för tillvaratagande af elevernas intresse i detta hänseende nödiga mått och
steg tagas, torde visserligen icke elevantalet böra vara bundet vid någon af de redan
uppnådda siffrorna. Då likväl, såsom af årsberättelserna för kolonien inhemtas, år
1890 15,8 procent af de utgångne återfallit i brott, lösdrifveri eller dryckenskap, men
denna siffra å de återfallne nu 1895 stigit till 20 procent, lärer försigtigheten bjuda,
att man icke för mycket vedervågar det goda anseende, anstalten hittills på goda
grunder förvärfvat sig.
Beträffande lämpligheten att af hittills använda medel anvisa ytterligare bidrag
till underhållskostnaden för å kolonien Hall intagna elever, vill styrelsen, med hän¬
visande till ett denna dag i anledning af nådig remiss den 29 sistlidne november
afgifvet underdånigt utlåtande, här blott i underdånighet erinra om tillbörligheten
deraf, att fångvårdens besparingskassa, hvars hufvudändamål är att genom frigifne
fångars understödjande motverka deras återfall i brott, icke för annat, om än så
samhällsgagnande ändamål tages så hårdt i anspråk, att den sättes ur stånd att tjena
sitt ursprungliga syfte. Af hvilken betydelse för samhället detta är, inser lätt eu
hvar; och anser sig styrelsen böra i detta afseende meddela, hurusom af de genom
centralföreningen till stöd för frigifne från besparingskassan under åren 1885—1894
med mera afse värda belopp understödde skyddslingar, enligt bilagda redogörelse 309
män och 79 qvinnor, 35,6 procent af de förre och 11,4 procent af de senare återfallit,
men således 64,5 procent af understödde män och 88,6 procent af understödda qvinnor
hittills såsom laglydige medborgare tillförts samhället. In alles har under sistlidna
året från besparingskassan utbetalts 12,000 kronor, deraf dels till »Stockholms skydds¬
förening för frigifne» enligt Eders Kong! Maj:ts nådiga bref den 14 april 1893, dels
till förenämnda centralförening för att genom den användas, och dels till åtskilliga
hem, hvari fångar emottagits till understöd och vård. Det torde icke böra ifråga¬
sättas, att icke dessa utgifters bestridande allt fortfarande måste anses såsom besparings-
kassans främsta uppgift, och den är i sanning så vigtig, att med dess åsidosättande
utan allt tvifvel högst ofördelaktiga inflytelser för rikets fångvård skulle vara att
emotse.
Då frågan om förstärkta åtgärder för vilsekommen ungdoms rättande både i
Norge och i Danmark ansetts vara af den vigt, att i förstnämnda land strafflags-
Uttalanden
från j
skolmannen.
30 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
kommissionen och i det senare en af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet
i förening med justitieministeriet nedsatt kommission fått i uppdrag att taga den i
öfvervägande och i densamma afgifva förslag, tillåter sig styrelsen, som finner den
af styrelsen för kolonien Hall gjorda, af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i
Stockholms län tillstyrkta framställning icke stå i verkligt förhållande till det behof,
för hvars tillgodoseende den gjorts, böra i underdånighet hemställa, huruvida icke
Eders Kongl. Maj:t
före ärendets afgörande ville åt sakkunnige män lemna i uppdrag att
utreda, på hvad sätt statens förpligtelse med hänsyn till vanartiga och brotts¬
liga, men kriminelt minderårigas uppfostran bäst och ändamålsenligast må
kunna tillvaratagas, samt att i ämnet till Eders Kongl. Maj:t afgifva under¬
dånigt förslag.
Om fångvårdsmännen, såsom af det nu anförda torde framgå, haft
riklig anledning att uppmärksamma de förhållanden, i hvilka brottsligheten
bland de minderåriga har sina hufvudsakligaste orsaker, så måste detta
gifvetvis i ännu högre grad gälla om uppfostran^, hvilka varit i till¬
fälle att följa de unga under flera år af deras utveckling och att iakt¬
taga de omständigheter, hvilka förnämligast medverkat att gifva denna
utveckling dess rigtning. Af skäl, som motionären antydt, hafva sär-
skildt folkskolans män måst känna sig kraftigt manade att påyrka åt¬
gärder, som kunna vara egnade att rädda de sedligt försummade barnen
från undergång samt att skydda den stora massan af icke vanartade från
moralisk smitta.
Så uttalade redan 1882 Stockholms folkskolelärareförening »önsk¬
värdheten af att för alla sådana Stockholms kommun tillhörande barn,
hvilkas uppförande är sådant, att deras vistelse i skolan menligt inverkar
på de öfriga barnen och på arbetet i skolan, måtte anordnas särskilda
skolafdelningar eller undervisningsanstalter — helst sådana, der barnen
ständigt kunna vistas.»
Under 1883 upptogs frågan till ny diskussion inom samma för¬
ening, hvarvid ännu kraftigare betonades nödvändigheten af de vanartade
barnens skiljande från de öfriga, på det de genom enkom för dem
lämpad uppfostran skulle kunna danas till goda och nyttiga samhälls¬
medlemmar.
År 1891 förelåg åter inom hufvudstadens folkskolelärareförening
samma fråga. Dervid framlades å nyo de gamla skälen för de vanartade
barnens skiljande från de välartade, och det betonades, att sådant måste
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 31
ske i tid, på det de redan vilsekomna ej måtte draga sina jemnåriga
med sig samt locka dem till skakning och andra oarter, och på det
de måtte kunna erhålla den ledning, som kräfdes för deras egen rädd¬
ning och förbättring. För sådant ändamål behöfdes eu särskild upp¬
fostringsanstalt, hvilken borde vara belägen på landet, så att barnen
måtte komma i tillfälle att deltaga i lämpligt arbete och anstalten på
samma gång förlora karakteren af ett fängelse eller en kasern samt så
mycket som möjligt komma att motsvara ett verkligt hem. Föreningen
beslöt att ingå till öfverst.yrelsen för Stockholms folkskolor med anhållan,
att denna ville taga frågan om vanartade barns uppfostran under om¬
pröfning. Någon tid derefter väcktes ock af folkskoleinspektören förslag
om ett hem för skolkande barn, och följande år framlades af en folk¬
skolelärare inom Stockholms stadsfullmägtige motion om upprättande af
ett räddningshem för vanartad ungdom i hufvudstadens närhet.
Äfven i öfriga städer samt på landsbygden hafva folkskolans
lärare upprepade gånger förordat dylika anstalter. Så uttalade Skara
stifts folkskolelärareförening vid sitt trettiofemte årsmöte 1887, att de
vanartade barnens dåliga inflytande på sina kamrater utgjorde ett af
de allmännaste och svåraste hindren för ett. framgångsrikt utöfvande
af lärareverksamheten, och den förordade derför inrättandet af uppfost¬
ringsanstalter för dylika barn i hvarje län. År 1893 uttalades vid ett
sammanträde inom Karlskrona folkskolelärareförening enhälligt önskvärd¬
heten af särskild uppfostran för vanartade barn, detta såväl för deras
egen skull som för kamraternas och samhällets. Följande år framhöll
Örebro skolförening som sin önskan, »att vederbörande snarast möjligt
ville befria skolan och samhället från dessa olycksbarn, som, lemnade i
frihet, blefve till våda ej blott för de oförderfvade af sina kamrater, utan
äfven, efter fortsatt öfning i det onda, för den allmänna säkerheten».
Äfven vid flera andra tillfällen hafva liknande önskemål från folkskole-
lärarecorpsen uttalats.
Såsom ytterligare bevis på det intresse, hvarmed denna fråga från
folkskolelärarecorpsens sida omfattas, nämner motionären bland annat de
bidrag till densammas utredande, som erhållits genom trenne folkskole¬
lärare, hvilka under 1894 och 1895 med understöd från centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskolelärareförening företagit resor dels inom
Sverige, dels i Norge och Danmark samt England och Skottland i
ändamål att taga personlig kännedom om hvad i dessa land i föreva¬
rande afseende blifvit gjordt. Deras berättelser hafva blifvit utskottet
företedda samt innehålla utförliga och sakrika meddelanden om en mängd
olika tvångsuppfostringsaustaltor i nu nämnda länder.
32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 9.
Med anledning af de yttringar af grof vanart bland såväl hufvud-
stadens som landsortens ungdom, hvilka i slutet af föregående år i
ganska hög grad tilldrogo sig den allmänna uppmärksamheten, upptogs
frågan då å nyo till behandling inom Stockholms folkskolelärareförening.
Den har der blifvit diskuterad under tvenne talrikt besökta samman¬
träden, hvarvid särskilt det ondas orsaker gjorts till föremål för en
ganska allsidig belysning. Af hvad som i detta afseende härvid yttrats
tillåter sig utskottet anföra följande:
För den vida öfvervägande delen af de barn, som utveckla sig i dålig rigtning,
gäller utan tvifvel, att det är de ogynsamma inflytelser, under hvilka de vuxit upp,
som fört dem in på den onda vägen. De hafva blifvit försummade och vanvårdade,
vanvården har ledt till vanart, och vanarten har slutligen tagit sig uttryck i brottslighet.
Nu är det ju i hemmet, som barnet skall erhålla sin egentliga vård, och om
vanvård eger rum, så beror det i allmänhet derpå, att barnet ej af hemmet får hvad
det af hemmet har rätt att få.
Orsakerna härtill kunna åter vara flera.
Många barn sakna alldeles ett hem eller hafva, så att säga, endast ett hälft
sådant, enär båda föräldrarna eller modern eller fadern äro borta, vare sig de nu
äro döda eller i fängelset eller i dårhuset eller fattighuset eller dylikt. Somliga äro
barnhusbarn, som icke ens bära sina föräldrars namn, än mindre åtnjuta deras per¬
sonliga vård. De kunna visserligen ha s. k. fosterföräldrar, och dessa torde ej sällan
verkligen bjuda till att vara dem i faders och moders ställe, men lika ofta torde det
ock hända, att förhållandet mellan fosterföräldrar och fosterbarn är nästan uteslutande
ekonomiskt. I åtskilliga delar af vårt land har man haft den seden, att föräldralösa
barn rent af bortauktionerats till den minstfordrande spekulanten på deras späda arbets¬
kraft, och tydligt är, att man under sådana omständigheter ingalunda kunnat hos foster¬
hemmen förutsätta den kroppsliga och framför allt den andliga omvårdnad, som ett
fattigt barn behöfver för att ej råka in på afvägar.
Ett stort antal barn hafva visserligen sina föräldrar i lifvet, men äro födda
utom äktenskapet och af denna anledning vanvårdade. Fadern är t. ex. afviken eller
vill icke kännas vid sitt barn och kan måhända endast med lagens hjelp tvingas att
nödtorfteligen bidraga till dess underhåll. I sådana fall blir ett barns sedliga lif ofta
anfrätt ända ifrån sjelfva rotämnet, ty det första intryck, som det får af sina naturliga
auktoriteter, är ju ej sällan det, att de hjertligen hata och förakta hvarandra. Äfven
om så ej skulle vara fallet, måste dess tidigaste utveckling ofta blifva försummad.
Den ogifta modern är nästan alltid för sitt uppehälle beroende af hvad hon person¬
ligen kan förvärfva. Hon tar derför tjenst som amma eller skaffar sig anställning i
någon affär eller någon fabrik. Att egna barnet någon vård, är henne under sådana
omständigheter naturligtvis omöjligt; det är henne till hinder, och hon ackorderar
Andra Kammarens TdlfäUiqa Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9* 38
derför bort det för några kronor i månaden till någon qvinna, som har till yrke~eller
åtminstone till binäring att vanvårda andras barn på samma gång som hon vanvårdar
sina egna. Understundom är vanvården så grof och dess slutliga verkan så litet
stridande mot moderns innersta önskan, att den ej utan skäl kan betecknas som ett
småningom skeende barnamord eller — såsom den vedertagna tekniska termen för
dylikt geschäft lyder — som ett »än glam åkeri». Det är ej svårt att föreställa sig,
hvilken bördig jordmån för moraliskt ogräs de barns sinnen skola utgöra, hvilka på
sådant sätt blifvit öfvergifna af sin moder, och hvilkas lifskraft dock är seg nog för
att låta dem öfverlefva följderna af en dylik »vård».
Om vanvård ej förekomme under andra omständigheter än de nu antydda,
skulle dess omfattning emellertid vara jemförelsevis ringa.
Tyvärr är den dock ingalunda inskränkt till de barn, som i bokstaflig mening
sakna ett föräldrahem. Många äro nemligen de, som väl ega ett sådant, men dock
vanvårdas, enär detta hem af en eller annan orsak icke uppfyller de skyldigheter,
hvilka åligga ett hem.
Så kan vara fallet äfven med förmögna, ja förnäma hem. Äfven der kunna
barnen lida af vanvård, åtminstone af moralisk sådan, och äfven der kan vanvården
leda till vanart och derigenom till brottslighet. Sådant är i sjelfva verket allmännare
än de flesta äro benägna att tro.
Den uppenbara vanvård, hvarom nu närmast är fråga, förekommer emellertid,
som kändt är, företrädesvis inom de fattigaste hemmen. Den är ingalunda någon
nödvändig följd af fattigdomen, ty det finnes många ganska fattiga hem, som på ett
beundransvärdt sätt uppfylla sina skyldigheter. Men ingen torde kunna neka, att de
fattigaste hemmen hafva oändligt mycket svårare att uppfylla sina uppfostringspligter
än de mera bemedlade, och det är derför på sätt och vis helt naturligt, att de så
ofta försumma dem. Detta förhållande bör icke gifva de mera lyckligt lottade an¬
ledning att förhäfva sig och att affärda hela frågan om förvildningen bland ungdomen
med beqväma beskärmelser öfver hemmens förskräckliga pligtförgätenhet. Vill man
uträtta något, så gäller det i första hand ej att finna en syndabock, på hvilken man
kan skjuta skulden för alltsammans; det gäller i stället att gå djupare och söka
orsakerna till att hemmen äro sådana de äro.
För folkskolans lärare och lärarinnor, hvilka så ofta måste besöka de van¬
vårdade barnens hem och då hafva tillfälle att personligen erfara, huru de äro be¬
skaffade, ligga många af dessa orsaker i öppen dag.
Hemmets hufvudperson är husmodern. Men ofta gör hon i högst ringa mån
skäl för det namnet. Åtminstone gäller detta på de orter, der barnens vanvård och
deraf följande vanart mest förekommer, nemligen i storstäderna och andra industri¬
centra. Husmoderliga sysslor — qvinligt handarbete och hushållsgöromål — har
Jiih. till itilcsd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Hand. 7 Höft. 5
34 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
hon vanligen aldrig lärt; sådant ingick ej i hennes skolundervisning, ej heller lärdes
sådant i det fabriksarbetare-, dagsverkare- eller statarehem, der hon växte upp. Så
snart hon slutat sin knappa skolgång, sattes hon in i fabriken, och då det långa
dagsverket var till ända, fans för henne hvarken tid eller kraft eller håg för ytterligare
arbete. Då hon blef gift, egde hon följaktligen snart sagdt ingen af dessa tusende
praktiska färdigheter, som en arbetarehustru, framför allt en arbetarehustru, måste
ega för att få utgifterna att hålla sig inom de knappa inkomsternas gräns och trots
detta ändock kunna skapa ett hem, der mannen kan känna någon trefnad och der barn
kunna växa upp på ett någorlunda menniskovärdigt sätt. Sådant är en svår konst
och der förutsättningarne saknas en omöjlig. Det vanliga är derför, att arbetare-
hustran icke kan stanna hemma och sköta sitt hus; äfven hon måste förtjena,
och hon griper då åter till det lönearbete utomhus, för hvilket hon redan från barndomen
blifvit tränad. Men i och med detsamma är ock hemmet i sjelfva verket upplöst
och reduceradt till ett gemensamt nattlogis. I det stora antal fall, då nattarbete
förekommer, icke allenast för män utan äfven för qvinnor, får det icke ens vara detta.
Huru det under sådana förhållanden går med barnens vård, det hafva lärare
och lärarinnor på industriorter rikligt tillfälle att erfara. Huru ofta finna de ej vid
sina besök i hemmen det lilla mörka kyffet fullt af små barn, öfverlemnade åt sig
sjelfva. En grannfru har kanske lofvat modern att »titta till dem», men hon har
sina egna barn och sina egna sysslor, och hon kan möjligen — ehuru ej alltid —
hindra dem att falla ut genom fönstret eller råka ut för annan olyckshändelse, men
att hon ej kan gifva dem den vård i öfrigt och framför allt den moraliska tillsyn
och ledning de behöfva, det är lätt att förstå. Ofta komma föräldrarna icke ens hem
till måltiderna utan skaffa sig dessa på något matställe i närheten af arbetsplatsen.
De något mera försigkomna barnen, som på morgonen understundom fått gå till
skolan utan mat och ofta blott med den näring, som en smula dåligt kaffe kan er¬
bjuda, måste då på middagen likaledes nöja sig med kaffe eller något annat slarf,
som de sjelfva kunna laga ihop. De få — kort sagdt — redan från sin tidiga barn¬
dom sörja för sina behof bäst de sjelfva gitta. Under en ålder, då de borde känna
sig absolut beroende och mottaga allt af andras hand, tvingas de sålunda af rådande
sociala förhållanden till en brådmogen sjelfständighet, som gör dem främmande för
hvarje känsla af afhängighet, af pietet och auktoritet.
Må man besinna hvad en dylik, mot deras barnanatur alldeles stridande ställ¬
ning innebär! Den måste medföra genomgripande följder för deras hela lifsrigtning
och lifsåskådning. Ty de intryck och erfarenheter af föräldramagten, som barn under
detta lefnadsskede erhålla, de utgöra ju de grundläggande elementen för deras blif¬
vande föreställningar om samhällsmagten och allmagten. Hafva de intet begrepp om
hvad ett hem är i detta ords verkliga och sanna betydelse, så blifva ock samhälle
och religion för dem idel tomma ljud.
85
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Men det är icke blott genom underlåtenhetssynder, som hem af nu ifrågavarande
slag verka ogynsamt på barnens karaktersutveckling. Fadern är ofta begifven på
dryckenskap, och frestelsen att hängifva sig häråt ökas naturligtvis genom det dagliga,
långvariga släparbetet samt genom saknaden af ett lyckligt och vederqvickande hemlif.
Understundom händer det till och med, att hans böjelse för dryckenskap delas af
hustrun, i synnerhet om hon — såsom ibland är fallet — är anstäld i något gröfre
arbete tillsammans med manliga yrkeskamrater. Behofvet att skaffa något penninge-
bidrag till betäckande af hyran tvingar att ha s. k. inneboende, och på frimåndagarna
eller under tider af arbetslöshet kommer läraren eller lärarinnan vid sina besök i
hemmet ofta midt upp i ett lag af öldrickande och bortspelande sadana. Ej sällan
finner man flera talrika familjer boende tillsammans i ett enda rum, hvar och en i
sin vrå och ibland icke ens genom skynken afstängda från hvarandra. Hvad få icke
de unga vara vittnen till i ett hem af sådan beskaffenhet? Många af de gossar och
flickor, som skolan skall bidraga till att förbereda för lifvet, äro mera hemmastadda
i detta lits skuggsidor än deras lärare och lärarinnor ana, ja ofta mera än dessa
sjelfva äro. Och mycket, som en finkänslig undervisare icke utan tvekan vågar ens
antyda, hör för åtskilliga af hans lärjungar till de mest alldagliga saker i verlden.
Huru kan man vänta, att barn, som från sina tidigaste år växa upp under intryck
af dylik art, skola hafva qvar något af denna sinnets oskuld, denna barnsliga för¬
synthet, som under normala förhållanden utgör ett så mägtigt skydd mot råheten
och mot de sedliga frestelser, hvaraf lifvet är så fullt?
Gifvet är, att då barnet icke får sina behof tillfredsstälda i hemmet, så söker
det på egen hand sörja för deras tillgodoseende. Detta kan ske på mångahanda sätt.
Icke så få gå rent af och tigga, ej sällan dertill uppmanade af föräldrarna. Sådant
tar sig emellertid mindre vackert ut och torde ock mindre löna sig, enär man nu
allt mer börjar komma till insigt om, att gåfvor till tiggare ofta mera stjelpa än hjelpa.
Oftare förekommer derför nu tiggeri under skyddande förklädnad, det är: under
förevändningen att sälja blommor, tvål, brefpapper, tidningar, cigarrer, dragningslistor
vid teaterobligationslotteriet in. m.
Vid en flygtig betraktelse kan det synas rent af berömvärdt, att de fattiga
barnen sålunda få lära sig att tidigt »taga sig fram på egen hand», att »i mån af
sin förmåga bidraga till familjens uppehälle» o. s. v. Men den, som hundratals
gånger varit i tillfälle att lära känna don verklighet, som döljer sig bakom dessa
vackra talesätt, han vet bättre. Barnen kunna visserligen på dylikt kommersande
tillfälligtvis skaffa sig någon förtjenst, ibland till och med några kronor om dagen. Men
hvad blir följden? Jo, de vänja sig vid att utan kontroll handskas med penningar,
och de kunna utan fruktan för efterräkning tillfredsställa sin böjelse för läckerheter
samt efterapa de vuxnes herremannalif. De få allt större smak för den obundna
36 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
friheten, folkskolan med sitt tvång och sitt arbetskraf blir dem ett odrägligt band,
och de börja skolka. Ofta går detta ganska ledigt, då vederbörande lärare eller lära¬
rinna tager för kontant hvad som vid efterfrågan i hemmet uppgifves om sjukdom
eller brist på skodon eller dylikt såsom orsak till uteblifvandet. Eu undersökning
leder emellertid ej sällan till den upptäckten, att den för sjukdom eller skobrist an¬
mälde gossen vandrar ute på gator och torg med sina tvålar i sin otvättade hand
eller med sin cigarrlåda hängande om halsen och en blossande cigarrett i munnen,
eller att han kanske — efter lyckligt slutad affär — sitter inne på ett kafé framför
en kopp kaffe eller en halfva Öl. Under sina vandringar komma dessutom dylika
handelsmän ofta i nära beröring med torgfruarnas varor, och de hafva då en synnerlig
tur att »hitta» en mängd saker, som ursprungligen legat på dessas bord.
Ännu värre stäldt hafva de barn, hvilka skaffa sig mat och dryck och slantar
och sålunda »lindra sina föräldrars börda» genom att »gå ärenden åt ett fruntimmer»,
hvarmed ej sällan menas att — betjena en prostituerad.
Så länge förpligtelse!! till skolgång varar, gifves det åtminstone en auktoritet,
som ställer kraf på barnet. Men då äfven dess auktoritet upphör, derigenom att
barnet »sättes i arbete», är det i många fall slut med nästan all auktoritet.
I forna tider var mångenstädes sjelfva lönearbetet så organieeradt, att det fans
någon, som hade magt och pligt att hålla den unge till ordning och flit. Industri¬
arbetet var da öfvervägande handtverk samt ordnadt i fasta skrän, för hvars lagar
hvarje enskild medlem af skrået hade att böja sig. En omogen pojke kunde på den
tiden icke uppträda såsom sjelfförsörjare och familjeförsörjare. Han fördes, då han
hunnit den rätta åldern, till en mästare och sattes i mångårig lära, bodde i mästa¬
rens hus, åt vid hans bord, erhöll en småningom fortskridande undervisning i yrket
och stod under hela tiden under mästarens husbondevälde, hvilket i regeln ej torde
hafva felat genom någon öfverdrifven slapphet.
Nu är det visserligen sant, att skråförhållandena och särskildt lärlingsförhållan-
dena ingalunda voro så idylliska, som den gamla goda tidens lofprisare plåga utmåla
dem, och den uppfostran, som de hedervärda mästarne gåfvo, var nog ej i alla
stycken så mönstergill. Men någon uppfostran var det dock, åtminstone någon
möjlighet dertill, och något skydd gafs gossen under den allra farligaste perioden af
hans lif, den s. k. öfvergångsåldern eller slyngelåldern.
Nu deremot är han just under denna i moraliskt afseende så ytterst vanskliga
period ofta lemnad alldeles vind för våg. Mycket för tidigt slutar han skolan, och
i en verklig lära sättes han icke. Föräldrar betala nemligen nu inga »lärpengar» åt
en mästare, denne har ej råd att hålla lokaler för lärlingars herbergerande, i sin fa¬
milj och vid sitt bord vill han på inga vilkor ha dem, och för deras undervisande
i yrket från dettas första grunder har han hvarken tid eller lust, ofta kanske icke
Anära Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o i) Utlåtande N:o 0. 37
ens förmåga. Den nutida arbetsgifvaren vill icke ha lärlingar att småningom upp¬
fostra till arbetare. Han vill i stället ha färdiga arbetare, af hvilka han genast kan
få åtminstone någon liten avance. Handtverket har allt mer öfvergått till fabriks-
rörelse, och det drifves i alla händelser nu enligt samma ekonomiska och moraliska
grundsatser som denna. De forna tidernas lärlingsskaror äro derför nästan försvunna
och ersatta af en helt och hållet modern samhällsklass, nemligen de minderåriga
industriar betar nes. Denna tillväxer i storartad grad. Genom användande af allt mer
arbetssparande maskiner har det blifvit fabriksegarne möjligt att i allt större utsträck¬
ning tillgodogöra sig äfven de outvecklades svaga krafter. De kunna derför bjuda
dessa en aflöning, som i förhållande till de vuxna arbetarnes måste anses jemförelse¬
vis betydlig, och de fattiga föräldrarna äro derför ofta synnerligen ifriga att få sina
barn utkastade i arbetsmarknaden, enär de föreställa sig, att de sjelfva härigenom
skola erhålla någon lättnad i sina tyngande brödbekymmer.
Men i denna uträkning blifva de vanligen grundligt bedragna. För det första
säger det sig sjelf, att då de yngre åldersklasserna gifvetvis äro särdeles talrika, så
måste de minderåriga arbetärne på många industriområden blifva fruktansvärda kon¬
kurrenter till de vuxna. Gossen får anställning, men han bidrager kanske härmed
till att göra sin far arbetslös. Dessutom — huru kan man vänta, att den hittills i
obunden sjelfständighet uppvuxne proietärsonen skall snällt och beskedligt lemna
sin aflöning i faderns eller moderns händer? Vid den åldern tänker den unge
arbetaren icke så mycket på sina föräldrars omsorger och omkostnader, i synnerhet
om dessa i verkligheten varit ganska ringa. Han tänker blott på att han nu står
på egen botten, att föräldrahemmet ingalunda lemnar honom valuta för de penningar,
det af honom begär, att det bjuder honom en eländig och otreflig bostad, en dålig
och oaptitlig kost, ett samlif utan munterhet och vederkvickelse, att han på andra
ställen kan för samma betalning få det väl så bra, om ej bättre, kort sagdt: att det
numera ej är han, som behöfver krusa för föräldrarna, utan tvärtom föräldrarna, som
måste krusa för honom, ifall de fortfarande skola få ha honom hos sig och få något
med af hans förtjenst. Naturliga följden häraf blir ökad slapphet från deras sida,
ökadt öfvermod från hans. Vid minsta slitning brister det sköra familjeband et. Den
minderårige arbetaren lemnar sitt gamla hem, hyr sig något sofställe, äter på någon »syl¬
ta» och intager vid 14—15 års ålder samma ställning, som om han vore en myndig man.
Erfarenheten af dessa sorgliga förhållanden har helt naturligt ingifvit många
ungdomens vänner den tanken, att man skulle kunna åtminstone begränsa det onda
genom lagbestämmelser, hvilka tillförsäkrade föräldrarna den aflöning, som barnen
egde att af arbetsgifvaren erhålla. Dylika bestämmelser gifvas ock. I den tyska
näringslagen (Gewerbe-Ordnung § 119 a) öfverlemnas det nemligen åt kommunal¬
myndigheterna att påbjuda, att det är till målsmännen, som arbetsgifvaren skall ut¬
betala de minderåriges arbetsförtjenst, samt att han vid vissa tider skall vara skyl¬
dig att lemna målsmännen meddelande om förtjenstens storlek,
38 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotls (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
På många ställen, såväl i Preussen som i Baden och Sachsen m. m., har
denna bestämmelse kommit till användning. Men enligt hvad yrkesinspektörerna
uppgifva, har man funnit dess verkningar lika med noll. Arbetsgifvarne vilja icke veta
af något bråk och någon skyldighet att inblanda sig i förhållandet mellan sina »arbetare»
och deras föräldrar, och clessa senare måste slutligen gifva barnen öppen fullmagt att
sjelfva uppbära sin förtjenst. De unga sjelfförsörjarne vilja ej heller veta af ett en¬
ligt deras logik alldeles oberättigadt förmynderskap, och om de utsättas derför, så
söka de sig något arbete, der dylik kontroll är omöjlig, eller ock flytta de helt en¬
kelt till en annan kommun, der bestämmelser af ifrågavarande beskaffenhet ej äro
rådande. Det välmenta försöket har visat sig fruktlöst, och detta kan egentligen
ej heller förvåna. Har man en gång försatt barn i de vuxnas ställning, så måste
man bereda sig på, att de förr eller senare äfven tillskansa sig de vuxnas alla rättig¬
heter.
Under samma diskussion anfördes flera synnerligen talande exempel
på den skadliga inverkan, som de vanartadé barnen utöfva på sina
icke vanartadé kamrater, samt på den fräckhet, hvarmed minderåriga
förbrytare kunna trotsa ett helt samhälle, i fall detta saknar utväg för
deras insättande i lämplig uppfostringsanstalt.
Sålunda berättades, med stöd af polismyndigheternas anteckningar, hurusom en
tioårig gosse i Stockholm i maj 1894 blifvit gripen för inbrott tillsammans med en äldre
gosse samt enligt strafflagens kap. 5 § 1 dömd att i allmän uppfostringsanstalt insättas.
Domen kunde dock ej verkställas, enär ingen plats fans. I juli är han tillsammans
med en annan kamrat åter fast och erhåller samma dom. I augusti kommer han
åter med ännu en annan i sällskap och dömes till Hall. I september står han åter
inkallad, nu ensam. Rådhusrätten resolverar, »att som han redan tre gånger är dömd
att å uppfostringsanstalt intagas, får det dervid bero». Första dagarna i november
är han åter inne med en i sällskap; dom såsom förut. Åtta dagar senare är han
ånyo fast, och i januari 1895 kommer han ännu en gång åter, nu med tvänne
kamrater. Under hela denna tid hade sålunda myndigheterna gent emot denna lilla
fräcka brottsling stått fullkomligt redlösa.
Vid frågaus slutbehandling inom föreningen den 29 sistlidne
februari gjordes efter en långvarig och liflig öfverläggning enhälligt
följande uttalande:
Föreningen anser, att den med rätta öfverklagade vanarten bland ungdomen
skulle högst väsentligt motarbetas, om genom statens och kommunernas samt enskildas
försorg kunde inrättas särskildt för ändamålet lämpade uppfostringsanstalter, dels
räddnings- och skolkarehem för vanartadé och i sedligt afseende försummade barn,
Andra Kammarens 'Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. SO
dels förbättringshem för sådana minderåriga, hvilka redan kommit i strid med straff¬
lagen, och den uttalar på grund häraf sin varma anslutning till de förslag om åstad¬
kommande af dylika anstalter såväl för hufvudstaden som för landet i dess helhet,
hvilka för närvarande föreligga.
De sorgliga sakförhållanden, hvilka föranledt nu föreliggande
motion jemte en dermed beslägtad inom Första Kammaren (n:o 20),
och hvilka till fullo vitsordas af ofvan meddelade uttalanden, synas icke
lemna något tvifvel derom, att samhället här befinner sig iuför ett
djupgående ondt, hvaremot det måste vidtaga allvarliga och genom¬
gripande åtgärder, om icke för annat, så för sin egen säkerhet.
Lika otvifvelaktigt synes vara, att dessa åtgärder komma för
sent, i fall de vidtagas endast gent emot sådan ungdom, som redan
är afgjordt brottslig. Skall man kunna vänta sig någon verklig för¬
bättring, så får ingripandet uppenbarligen icke uppskjutas till den
ålder, då det vilsekomna barnets sinnesart blifvit till den grad utpräglad,
att en inre omgestaltning af dess känslo- och viljelif samt dess sedliga
föreställningar måste stöta på nästan oöfvervinneliga svårigheter. Eu
omgestaltning af sådant slag — den enda fullt betryggande — torde
vara så godt som otänkbar, så vida man ej redan vid de första stegen
på vanartens väg tager den unge om hand och försätter honom under
sådana lefnadsförhållanden, att en utveckling i god rigtning derigenom
blifver möjlig. Det gäller på detta område liksom på andra — ja mer
än på de flesta — att det är lättare och bättre att förekomma sjuk¬
domen än att bota densamma.
Det är derför icke nog, att man i våra fängelser söker vårda
sig om de vuxna förbrytarno och hindra deras återfall i brott. Det
är icke heller nog, att man genom de minderåriga brottslingarnas af¬
skiljande i enkom för dem inrättade anstalter söker förbättra och om
möjligt göra dem till laglydiga samhällsmedlemmar. Fastmer måste
bemödandena i främsta rummet rigta sig på det målet att i tid före¬
komma det onda genom beredande af lämplig uppfostran åt sådana
barn, hvilka väl ej äro dömda brottslingar, men genom sin vanart stå
nära brottslighetens gräns, äfvensom åt sådana, hvilka visserligen
ännu ej äro vanartade men genom försummelse och sedlig vanvård
från föräldrarnas eller målsmännens sida löpa största fara att blifva det.
Af hvad utskottet ofvan anfört beträffande förhållandena i andra
Utskottets eget
yttrande.
40 Andra kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
land torde framgå, att man der mångenstädes blifvit fullt medveten
om nödvändigheten häraf, samt att en ganska vidsträckt erfarenhet
redan blifvit vunnen om åtskilliga af de medel, hvarigenom brottslig¬
heten och vanarten hos de minderåriga med framgång kunna bekämpas.
Efter en mängd famlande försök hafva åsigterna om hvad i detta af¬
seende kräfves allt mera klarnat, och det har härvid visat sig, att
man på skilda håll genom sakens egen natur förauledts att för ända¬
målet anlita väsentligen samma anordningar, nemligen dels s. k. för-
bättringshem för minderåriga förbrytare, dels skolkarehem och räddnings¬
hem för vanartade och i sedligt afseende försummade barn.
Hos oss har behofvet. af liknande anordningar varit så trängande,
att anstalter med nämnda ändamål — om än under stora svårigheter —
småningom arbetat sig fram här och der i vårt land. De uttalanden
från olika håll, som i det föregående blifvit anförda, visa emellertid
nogsamt, att dessa anBtalter äro långt ifrån tillräckliga att ens något
så när fylla behofvet. Sådant synes ock helt naturligt. Erfarenheten
har nemligen ådagalagt, att en tillfredsställande lösning af denna fråga
icke står att vinna uteslutande genom bemödanden af enskilda, äfven
der dessa förfoga öfver synnerligen storartade tillgångar. Till och med
i det rika och för filantropiska företag alltid offervilliga England hafva
staten och kommunerna nödgats träda emellan, och först sedan detta
skett, har verksamheten för »tvångsuppfostran» der kunnat vinna en
sådan omfattning, att brottsligheten bland de minderåriga blifvit icke
allenast hämmad utan väsentligen minskad.
Utskottet finner sig på grund häraf böra förorda, att staten äfven
hos oss måtte taga denna angelägenhet om hand, dels genom lag¬
bestämmelser rörande de olika slagen af tvångsuppfostringsanstalter,
dels genom beviljande af anslag till sådana samt genom tillsyn öfver
deras verksamhet.
Hvad lagbestämmelserna angår torde de närmast kunna ansluta
sig till de stadganden i strafflagens kap. 5, hvilka röra af minderårig
person begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares
behandling, hvilken lag i sitt nuvarande skick — märkligt nog — saknar
hvarje föreskrift om behandlingen af de minderåriga lösdrifvarne, samt
till folkskolestadgans § 51, som för närvarande val gifver skolstyrelse
magt öfver barn, som skolka, men icke öfver barn, som visa sig van¬
artade eller i moraliskt afseende groft försummade.
I fråga om skyldigheten att anordna anstalter för tvångsuppfostran
förefaller det utskottet, som om en skilnad mellan de olika slagen af
anstalter både kunde och borde iakttagas.
41
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 9.
Skolkarehemmen, hvilka i allmänhet endast för de större stads¬
samhällena med deras många tillfällen och möjligheter till vagabondlif
äro af trängande nödvändighet, torde lämpligen böra upprättas af
vederbörande skoldistrikt samt lyda under deras skolstyrelser, och
utskottet finner detta så mycket mer i sin ordning, som dessa anstalters
invånare icke äro ämnade att vara deras stadigvarande gäster utan
efter genomgången »kura böra gå tillbaka till den allmänna folkskolan.
Att låta räddningshemmen för vanartade och moraliskt vanvårdade
likaledes utgöra en skoldistriktets enskilda angelägenhet skulle deremot
helt visst vara olämpligt. Hvarje skoldistrikt kan visserligen någon
gång behöfva anlita ett dylikt hem, men ytterst få äro stora nog att
ensamma kunna fylla ett sådant. Det synes derför här vara skäl att
icke lägga omsorgen på de mindre kommunerna utan i stället på de
större, d. v. s. på landstingsområdena samt på de städer, hvilka ej i
landsting deltaga. Härigenom skulle antagligen äfven den fördelen
vinnas, att anstalterna hvarken blefve så små, att medelkostnaden för
barn stege till oskälig höjd, ej heller så stora, att den personliga
inflytelsen på hvarje individ väsentligen försvårades. Der så befunnes
lämpligt, borde närgränsande landstingsområden kunna förena sig om
upprättande af gemensam anstalt.
Hvad slutligen förbättringshemmen för minderåriga förbrytare
vidkommer, anser utskottet, att ansvaret.' för dem närmast åligger
staten. Då strafflagen uttryckligen gifvit domaren anvisning på att
insätta den unge brottslingen i »allmän uppfostringsanstalt» i stället
för att låta honom betunga statens fångvård, så synes det ock vara
statens oafvisliga plikt att ej lemna åt den enskilda välgörenheten att
afgöra, huruvida lagens anvisning skall kunna följas eller förvandlas
till en död bokstaf. Naturligtvis bör intet hindra, att staten uppfyller
sin pligt i detta hänseende på så sätt, att han undeistödjer föi-
bättringshem, hvilka blifvit upprättade genom donationer eller af kom¬
muner eller föreningar m. m.
1 fråga om förbättringshemmens omfång kan utskottet så mycket
hellre biträda den af fångvårdsstyrelsen uttalade åsigten om de smärre
anstalternas företräde framför de större, som det föreställer sig, att
sammanförandet inom samma anstalter af unga brottslingar från lands¬
ändar med allt för skarpa skiljaktigheter i folklynne och lefnads-
förhållanden svårligen kan vara fullt lämpligt.
I likhet med hvad som ansetts riktigt för andra abnormskolor
(t. ex. läroanstalterna för döfstumma och de föreslagna anstalterna för
andesvaga) torde kostnaderna för tvångsuppfostran lämpligast böra
Bill. till liilcsd. Vrot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Hälft. G
Utskottets
hemställan.
42 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
fördelas mellan staten, det större eller mindre skolområdet samt veder¬
börande målsmän, så nemligen, att förbättringshemmen upprätthölles
af staten med bidrag af målsmännen, räddningshemmen af landstingen
med bidrag af staten och målsmännen samt skolkarehemmen af skol¬
distrikten med bidrag af målsmännen. Bidragen torde böra utgå med
visst belopp för lärjunge och underhållsdag.
Utskottet har med det nu anförda endast velat i enkla drag antyda,
huru det för sin del ansett, att denna angelägenhet möjligen skulle hunna
ordnas. Någon närmare utarbetad plan har det på sakens nuvarande
ståndpunkt ej ansett sig i stånd att framlägga, och det har härtill
haft så mycket mindre anledning, som motionären icke anhållit, att
Riksdagen nu måtte antaga eller ens uttala sig för någon sådan.
Såväl han som ock fångvårdsstyrelsen i dess skrifvelse af den 20
december 1895 hafva tvärtom uttalat såsom sin åsigt, att en omfattande
utredning af denna fråga måste föregå, innan några genomgripande
beslut rörande densamma kunna med fördel af statsmagterna fattas.
Utskottet finner denna mening grundad och får derför hemställa,
att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kong]. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig
uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels åt van-
artade och i sedligt afseende försummade barn.
Stockholm den 13 mars 1896.
På utskottets vägnar:
EMIL HAMMARLUND.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.